RÅ 1995 not 389
Överklagande av President and Fellows of Harvard College ang. förklaring enligt 72 § patentlagen
Not 389. Överklagande av President and Fellows of Harvard College ang. förklaring enligt 72 § patentlagen. - Den 23 september 1987 kungjorde Europeiska Patentverket (EPO) sitt beslut att meddela det europeiska patentet 83870132.4. I en till Patent- och registreringsverket (Patentverket, PRV) i november 1990 inkommen framställning begärde President and Fellows of Harvard College (Harvard) återupprättande av patentet, som hade förfallit eftersom sjunde årsavgiften inte hade erlagts inom föreskriven tid (d.v.s. med stadgad förhöjning senast den 30 juni 1990). Årsavgift och förklaringsavgift erlades i samband med att framställningen gavs in. -Patentverket (1991-12-17) avslog framställningen med följande motivering: Av ingivna handlingar framgår att sjunde årsavgiften visserligen erlagts i tid men till fel patentmyndighet. Då Ni vid denna tidpunkt inte var medveten om att patent redan meddelats erlades årsavgiften till det europeiska patentverket. Enligt överenskommelse mellan Er och det amerikanska företaget Monsanto Company (Monsanto) har Monsanto ansvarat för patentansökningen/patentet. Översättning och tidigare avgifter för patentet har följaktligen ingetts till PRV genom Monsantos försorg. När samarbetet mellan Er och Monsanto upphörde uppdrog Ni åt ett amerikanskt betalningsföretag att inbetala årsavgifterna i ärendet. Betalningsföretaget informerades inte om att patent meddelats och att årsavgifterna därför skulle erläggas till nationella patentmyndigheter, bl.a. till PRV. - För att förklaring enligt 72 § patentlagen skall kunna utfärdas erfordras att allt vidtagits som skäligen kunnat krävas för iakttagande av fristen. Således borde Ni i egenskap av ägare till ansökningen ha underrättat Er om läget för ansökningen när Ni övertog ansvaret för ärendet. Att i den situationen utgå från att ansökningen efter sex år fortfarande behandlades av det europeiska patentverket utvisar inte att erforderlig omsorg iakttagits vid årsavgiftsbetalningen. PRV kan därför inte bifalla framställningen. - I överklagande vidhöll Harvard sitt yrkande om förklaring enligt 72 § patentlagen. - Patentbesvärsrätten (1994-01-21, Törnroth och Andersson; Hagström skiljaktig): Av utredningen framgår bl.a. följande. Klaganden, som är innehavare av det i målet aktuella patentet, ingick i mitten av 1970-talet en överenskommelse med det amerikanska företaget Monsanto beträffande vissa uppfinningar gjorda hos klaganden av intresse för Monsanto. Detta företag skulle därvid ansvara för inlämning och upprätthållande m.m. av motsvarande ansökningar och patent, däribland betalning av ifrågakommande årsavgifter. Dessa ansökningar och patent innehades dock av klaganden. Den nu patentsökta uppfinningen omfattades av sagda överenskommelse. Sedan ansökan om patent för bl.a. Sverige gjorts vid EPO och patent meddelats den 23 september 1987 vidtog Monsanto med anlitande av klagandens ombud, Uppsala Patentbyrå, de åtgärder som krävdes för fullföljd i Sverige. Avgifterna för 5:e och 6:e patentåren som förföll till betalning under december månad 1987 resp. 1988 betalades av Monsanto direkt till det svenska patentverket. Vid någon tidpunkt som inte närmare specificerats upphörde överenskommelsen med Monsanto beträffande åtminstone det nu berörda patentet. Av den utredning som getts in i Patentbesvärsrätten framgår i vart fall att klaganden under 1988 beslutat anförtro betalningen av årsavgifter för sina utländska patent och patentansökningar åt betalningsföretaget Computer Packages Annuities Service Inc. (CPASI). CPASI inhämtade hos klaganden i februari 1989 erforderlig information om de patent och patentansökningar betalningsuppdraget gällde. Den 7:e årsavgiften för det i målet berörda patentet som förföll till betalning den 31 december samma år betalades in redan i november. CPASI kom dock av oförklarlig anledning att betala till EPO istället för till det svenska patentverket. EPO uppmärksammade inte misstaget utan sände kvitto på avgiften till CPASI som vidarebefordrade detta till klaganden. Patentverkets påminnelse om den uteblivna betalningen föranledde det svenska ombudet, som inte hade informerats om den ändrade betalningsordningen, att den 29 mars 1990 - d.v.s. ca 3 månader före utgången av den frist inom vilken årsavgiften med förhöjning ännu kunnat betalas - tillskriva Monsanto i tron att detta företag alltjämt var betalningsansvarigt. Monsanto lät emellertid saken bero utan ytterligare åtgärd. - Klaganden uppger sig ha saknat vetskap om att patentet meddelats till dess att Monsanto den 10 september 1990 besvarade en begäran från klaganden om att få en statusrapport för ärendet. - Till stöd för sin framställning har klaganden vidare anfört. Det anlitade betalningsföretaget är ett väl ansett företag som klaganden tidigare begagnat sig av vid ett stort antal tillfällen. Vid överlämnandet av uppdraget följdes de vanliga rutinerna innebärande att uppdragsgivaren endast hänvisade till den europeiska ansökningens nummer varvid det ålegat betalningsföretaget att kontrollera om ansökningen lett till patent eller ej. Företaget, som är valt med omsorg och fått erforderliga instruktioner, har i förevarande fall begått ett oförklarligt misstag. - Beträffande inverkan av EPO:s handlande på bedömningen av omsorgsrekvisitet har klaganden uttalat följande: "Speciellt kunde vi inte förvänta oss att EPO skulle godta betalningen av årsavgiften om inte EPO var behörigt att motta denna betalning, så varken vi eller CPASI hade någon orsak att misstänka att något misstag hade gjorts. Vi levde sålunda i den bestämda tron att alla nödvändiga steg vidtagits för att hålla patentansökan/patentet vid liv inom vederbörlig tidsfrist och hos behörig myndighet, detta speciellt som vi inte hört någonting från EPO beträffande denna fråga; inte ens idag (1990-10-12, PBR:s anm.) har avgiften (DEM 1 110:-) återbetalats till oss, CPASI eller Monsanto. - Vi vill bestämt hävda att § 72 patentlagen inte rimligen kan kräva mer av oss än av den högspecialiserade professionella staben hos EPO, som uppenbarligen än i dag inte har upptäckt misstaget". - Patentbesvärsrätten, som inte går in på frågan om från vilken tidpunkt den i 72 § föreskrivna tvåmånadersfristen bör beräknas i målet, gör följande bedömning. - Vad gäller det av CPASI begångna felet anmärkes till en början att omständigheterna synes vara likartade dem i RÅ 81 2:59. Felet skulle därmed inte behöva läggas klaganden till last som bristande omsorg vid tillämpning av omsorgsrekvisitet i 72 § patentlagen. Å andra sidan synes EPO här ha intagit en annan grundsyn, i vart fall såvitt framgår av det nyligen publicerade avgörandet på den juridiska besvärskammaren J 27/90 (OJ 1993 s. 422). Frågan om en ändring i praxis kan alltså uppkomma. Patentbesvärsrätten finner det emellertid obehövligt att i föreliggande mål ta ställning i denna fråga. - Oaktat hur CPASI:s roll bör bedömas har nämligen klaganden själv visat bristande omsorg. Till att börja med måste det sålunda utgöra en närmast självklar förutsättning vid bedömningen av omsorgsrekvisitet att en patenthavare har vetskap om vilka patent han är innehavare av och i vart organiserar sin verksamhet så att denna information finns till hands. De i målet från CPASI lämnade uppgifterna visar också att klaganden hade ett register utvisande att det europeiska patentet meddelats redan i september 1987 och omfattade Sverige. Med en sådan vetskap om innehavet sedan hösten 1987 av patentet borde klaganden, när CPASI översände det av EPO utfärdade avgiftskvittot, ha reagerat för att årsavgiften felaktigt betalts till EPO istället för till Sverige. Klaganden har också brustit i omsorg genom underlåtenheten att inte, när betalningsansvaret överfördes på CPASI, underrätta sitt svenska ombud om den ändrade betalningsordningen. Hade så skett skulle ombudets påminnelsebesked i mars 1990, när 3 månader återstod av den slutgiltiga betalningsfristen, sannolikt ha nått rätt adressat och misstaget kunnat rättas till. - Vid angivna förhållanden föreligger inte förutsättningar för bifall till framställningen. Besvären skall därför lämnas utan bifall. - Patentbesvärsrätten bifaller inte besvären. - Harvard fullföljde sin talan. - Regeringsrätten (1995-12-18, Dahlman, Werner, von Bahr, Baekkevold): Skälen för Regeringsrättens avgörande. 72 § första och andra styckena patentlagen ändrades från och med den 1 januari 1994 (SFS 1993:1406) och har därefter följande lydelse, vilken är tillämplig i förevarande mål: Om en patentsökande eller en patenthavare trots att han har iakttagit all omsorg som har betingats av omständigheterna, i annat fall än som avses i andra stycket, har lidit rättsförlust på grund av att han inte har vidtagit en åtgärd hos patentmyndigheten inom tid som föreskrivs i denna lag eller med stöd av lagen och vidtar han åtgärden inom två månader från det förfallet upphörde, dock senast inom ett år från fristens utgång, skall patentmyndigheten förklara att åtgärden skall anses vidtagen i rätt tid. Om patentsökanden eller patenthavaren vill få en sådan förklaring, skall han inom den tid som nu har sagts för åtgärden begära den skriftligen hos patentmyndigheten och betala en fastställd avgift. - Om en patentsökande eller en patenthavare inte har betalat årsavgift inom den frist som sägs i 41 § tredje stycket eller 42 § tredje stycket, skall bestämmelserna i första stycket tillämpas, dock att årsavgiften skall vara betald och begäran gjord senast inom sex månader från fristens utgång. - I förevarande fall har Harvard inte betalat en årsavgift inom föreskriven tid till vederbörande patentmyndighet, Patentverket, vilket medfört att patentet förfallit. Frågan i målet är om Harvard iakttagit "all den omsorg som har betingats av omständigheterna" så att förklaring enligt 72 § skall lämnas. - Vad gäller innebörden av 72 § patentlagen kan till att börja med konstateras att 1993 års lagändring innebär att den grundläggande förutsättningen för att erhålla en förklaring har ändrats från att patenthavaren "gjort allt vad som skäligen kunde krävas av honom" till att patenthavaren "iakttagit all den omsorg som har betingats av omständigheterna". Av förarbetena till lagändringen, prop. 1993/94:22 s. 47 f., framgår att avsikten varit att knyta lydelsen av 72 § ordagrant till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelse, artikel 122, i den europeiska patentkonventionen. Lagändringen föranleddes närmast av en framställning från Patentverket, enligt vilken svensk praxis blivit restriktiv och kommit att skilja sig från rättstillämpningen i EPO och i många länder i Europa. Föredragande statsrådet anförde att det i och för sig torde kunna diskuteras om svensk praxis verkligen var fullt så restriktiv som Patentverket gjort gällande. Hon konstaterade därvid att tillämpningen syntes ha mjukats upp genom senare avgöranden av Regeringsrätten (RÅ 81 2:59 och RÅ 83 2:7). Med hänsyn till att det var en utbredd uppfattning att 72 § tillämpades mer restriktivt än motsvarande bestämmelser i utlandet fann hon emellertid att lagändringen borde genomföras. - Som framgår av dessa uttalanden har Regeringsrätten tidigare ett flertal gånger haft att pröva innebörden av 72 § patentlagen i dess lydelse före 1993 års ändring. Av särskilt intresse från senare tid är RÅ 1993 ref. 96. Regeringsrätten konstaterade i rättsfallet att Sveriges anslutning till den europeiska patentkonventionen motiverar att vi i vår interna rättstillämpning, inom ramarna för vad som är förenligt med vår lagstiftning, beaktar den praxis vid tillämpning av motsvarande bestämmelser i den europeiska patentkonventionen som kommer till uttryck inom EPO. Regeringsrätten anförde vidare bl.a. "Föreskrifterna i 72 § patentlagen motsvarar i sak - oaktat vissa skillnader i bestämmelsernas utformning - artikel 122 i den europeiska patentkonventionen. Båda de ifrågavarande bestämmelserna får bl.a. anses syfta till att motverka att ett isolerat misstag i ett normalt tillfredsställande system leder till förlust av substantiella rättigheter. En sådan tillämpning av 72 § patentlagen har också godtagits i svensk rättspraxis (se t.ex. RÅ 1983 2:7). Flera avgöranden av EPO av motsvarande innebörd föreligger även." - Regeringsrätten har sålunda vid tillämpning av 72 §, redan före 1993 års lagändring, nära anslutit sig till den praxis som utbildats vid tillämpning av motsvarande bestämmelser inom EPO. Det innebär i sin tur att de principer som i de förut angivna rättsfallen lagts fast till ledning för bedömningen av om godtagbar omsorg iakttagits i allt väsentligt får anses ha giltighet även efter lagändringen. - När det sedan gäller omständigheterna i förevarande fall rörande den felaktiga betalningen av årsavgiften framgår av utredningen bl.a. följande. Harvard hade sedan mitten av 1970-talet en överenskommelse med det amerikanska företaget Monsanto som innebar att detta företag skulle ansvara för bl.a. upprätthållande av vissa patent, däribland betalning av årsavgifter. Den nu aktuella uppfinningen omfattades av överenskommelsen. Sedan ansökan om patent för bl.a. Sverige gjorts vid EPO och patent meddelats den 23 september 1987 vidtog Monsanto med anlitande av klagandens svenska ombud, Uppsala Patentbyrå, de åtgärder som krävdes för fullföljd i Sverige. Avgifterna för femte och sjätte patentåren, som förföll till betalning under december månad 1987 resp. 1988, betalades av Monsanto direkt till det svenska patentverket. Under 1988 beslutade Harvard att anförtro betalningen av årsavgifter för sina utländska patent och patentansökningar åt betalningsföretaget CPASI. En representant för CPASI inhämtade hos Harvard erforderlig information om de patent och patentansökningar betalningsuppdraget gällde. Den sjunde årsavgiften för det aktuella patentet, som förföll till betalning den 31 december 1989, betalades i november 1989. CPASI kom dock av misstag att betala till EPO i stället för till det svenska patentverket. EPO synes inte ha uppmärksammat misstaget utan sände kvitto på avgiften till CPASI som vidarebefordrade detta till Harvard. Patentverkets påminnelse om den uteblivna betalningen föranledde det svenska ombudet, som inte hade informerats om den ändrade betalningsordningen, att den 29 mars 1990 - d.v.s. ca tre månader före utgången av den frist inom vilken årsavgiften med förhöjning ännu kunnat betalas - tillskriva Monsanto i tron att detta företag alltjämt var betalningsansvarigt. Monsanto lät emellertid saken bero utan ytterligare åtgärd. Harvard har enligt egen uppgift saknat vetskap om att patentet meddelats till dess att Monsanto den 10 september 1990 besvarade en begäran från klaganden om att få en statusrapport för ärendet. - Patentbesvärsrätten har funnit att Harvard visat bristande omsorg i vissa avseenden. Till att börja med måste det enligt Patentbesvärsrätten utgöra en närmast självklar förutsättning vid bedömningen av omsorgsrekvisitet att en patenthavare har vetskap om vilka patent han är innehavare av och organiserar sin verksamhet så att denna information finns till hands. Patentbesvärsrätten konstaterar därvid att Harvard hade ett register utvisande att det europeiska patentet meddelats redan i september 1987 och omfattade Sverige. Harvard borde därför, när CPASI översände det av EPO utfärdade avgiftskvittot, ha reagerat för att årsavgiften felaktigt betalts till EPO i stället för till Sverige. Harvard har enligt Patentbesvärsrätten också brustit i omsorg genom underlåtenheten att inte, när betalningsansvaret överfördes på CPASI, underrätta sitt svenska ombud om den ändrade betalningsordningen. Hade så skett skulle ombudets påminnelsebesked i mars 1990, när tre månader återstod av den slutgiltiga betalningsfristen, sannolikt ha nått rätt adressat och misstaget kunnat rättas till. - Regeringsrättens praxis när det gäller tillämpningen av 72 § patentlagen innebär som nämnts att ett isolerat misstag i ett normalt tillfredsställande system inte skall leda till rättsförlust. Häri får också anses ligga att när, som i förevarande fall, patenthavaren anlitat ett kompetent ombud som har ett godtagbart system för betalning av årsavgifter det inte därutöver normalt skall krävas att patenthavaren gör en extra kontroll av att betalningarna sker i rätt tid och på rätt sätt (jfr RÅ 81 2:59). Däremot kan patenthavaren givetvis inte genom att anlita ett sådant betalningsföretag helt undgå ansvar för att betalningsfristerna iakttas. Det förutsätts att han även i övrigt visar erforderlig omsorg och vidtar de åtgärder som påkallas av omständigheterna. Tillämpade på förhållandena i förevarande fall leder dessa grundsatser till att det inte bör anses vara en brist i omsorgen att Harvard när CPASI översände det av EPO utfärdade avgiftskvittot, inte reagerade för att årsavgiften felaktigt betalats till EPO i stället för till Patentverket. - Harvards underlåtenhet att underrätta sitt svenska ombud om den ändrade betalningsordningen när betalningsansvaret för årsavgifter överfördes från Monsanto till CPASI utgjorde ett ytterligare skäl som Patentbesvärsrätten anförde i sin dom till stöd för att domstolen inte fann förutsättningar föreligga för bifall till Harvards framställning. Harvard har det oaktat inte i sitt överklagande till Regeringsrätten särskilt berört vad som lagts Harvard till last i denna del och har således inte heller upplyst något om de närmare omständigheterna i detta hänseende. De framgår inte heller av vad Harvard anfört i samband med den tidigare handläggningen av framställningen. Regeringsrätten finner med beaktande av det anförda att det måste anses vara en brist i omsorgen att Harvard inte, när betalningsansvaret överfördes på CPASI, underrättade sitt svenska ombud härom så att t.ex., som i förevarande fall, förekommande påminnelsebesked kunde vidarebefordras till rätt adressat. På grund av denna underlåtenhet, som inte närmare belysts i målet, kan det inte anses ha visats att Harvard har iakttagit all den omsorg som har betingats av omständigheterna. Överklagandet skall därför inte bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som Patentbesvärsrättens dom innehåller. (fd II 1995-11-14, Clementz)