RÅ 1995 not 418

Not 418. Ansökan av Lennart T. om rättsprövning alternativt resning i ärende ang. strandskyddsdispens. - Lennart T. ansökte i mars 1993 om strandskyddsdispens avseende en på fastigheten Svartö 1:28 i Mönsterås kommun redan företagen ombyggnad av en sjöbod till ett fritidshus. -Länsstyrelsen i Kalmar län (1993-10-05) biföll ansökningen. Som skäl anfördes: Fastigheten, som är ca l 600 kvm, avstyckades år 1990 för hantverks- och lagerändamål. Fastighetsbildningen innebär i praktiken att fastigheten undandragits allemansrätten. Särskilt skäl för undantag från 16 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) föreligger då byggnaden är belägen på avstyckad och redan bebyggd tomtplats. Detta förhållande innebär också att det ändrade användningssättet inte kan anses strida mot naturresurslagens hushållningsbestämmelser. Förenligheten med den i kommunens översiktsplan redovisade störzonen runt Mönsterås Bruk kan inte prövas i naturvårdsärendet. - Byggnadsnämnden i Mönsterås kommun överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att strandskyddsdispensen skulle upphävas. - Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet, 1994-09-08): Enligt 16 § naturvårdslagen får inom strandskyddsområde en befintlig byggnad inte ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd. En ombyggnad av en sjöbod till ett fritidshus är exempel på en sådan otillåten åtgärd. - Regeringen finner att särskilda skäl för dispens från förbudet i 16 § naturvårdslagen inte föreligger. - Regeringen bifaller Byggnadsnämndens i Mönsterås kommun överklagande och upphäver länsstyrelsens beslut. - Lennart T. ansökte om resning i det av regeringen avgjorda ärendet, alternativt om rättsprövning av regeringens beslut, samt yrkade att beslutet skulle upphävas och ärendet återförvisas till regeringen. Han anförde bl.a. följande. Hans ombud ingav ansökningen om strandskyddsdispens till länsstyrelsen. Vid ansökningen fogades en fullmakt. Länsstyrelsens bifallsbeslut överklagades av byggnadsnämnden till regeringen. Den 19 september 1994 fick ombudet vetskap om att regeringen genom beslutet den 8 september 1994 upphävt länsstyrelsens dispensbeslut. Några dagar senare erhöll ombudet regeringsbeslutet via ordinarie postgång. Av beslutet framgick att ombudet fanns antecknat på sändlistan. Regeringen hade således känt till ombudet i ärendet. - Innan ombudet på ovan angivet sätt fick vetskap om regeringens beslut, hade han inte hört något från regeringen i ärendet. Sålunda hade byggnadsnämndens besvärsinlaga inte kommunicerats med honom. Ej heller hade han på annat sätt beretts tillfälle att inkomma med yttrande innan regeringen avgjorde ärendet. Regeringen hade den 12 november 1993 översänt en skrivelse till Lennart T., som givetvis utgått från att ombudet erhållit motsvarande skrivelse och att denne med stöd av fullmakten skulle avge erforderligt yttrande i ärendet. Denna skrivelse hade dock aldrig tillställts ombudet. - Ett iakttagande av den i 11 § första stycket delgivningslagen (1970:428) föreskrivna formen för delgivning när ombud fanns var väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt och för att ombudet skulle kunna fullgöra sin uppgift. Den här aktuella handlingen - byggnadsnämndens besvärsinlaga - var en handling som ett ombud ägde mottaga. - Om regeringens skrivelse den 12 november 1993 tillställts ombudet, hade denne avgett ett längre yttrande till regeringen i den i ärendet centrala frågan, nämligen om inte allemansrätten inom det aktuella strandområdet var så utsläckt att - såsom länsstyrelsen också funnit - dispens från strandskyddet kunde meddelas. Vidare hade han begärt att regeringen skulle inhämta Naturvårdsverkets yttrande i ärendet. Regeringen hade genom sin underlåtenhet att kommunicera aktuella besvär med ombudet eller att underrätta honom därom brutit mot en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig delgivningsregel. Det kunde inte anses uppenbart att denna underlåtenhet saknat betydelse för avgörandet. - Regeringsrätten (1995-12-28, Wahlgren, Tottie, Berglöf, Sjöberg, Swartling): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är inte meningen att rättsprövning skall ske av politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (jämför prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Lennart T. gör i målet gällande att regeringen förfarit felaktigt genom att inte kommunicera överklagandehandlingen med hans ombud. - Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall, vid beredningen av regeringsärenden, i den omfattning som behövs tillfälle lämnas bl.a. enskilda att yttra sig. Hur denna kommunikation skall gå till anges inte. Som jämförelse kan emellertid nämnas att förvaltningsmyndighet i motsvarande fall enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) själv bestämmer huruvida underrättelse om en ärendet tillförd uppgift skall ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. - Sker delgivning gäller enligt 11 § delgivningslagen - om den med vilken delgivning skall ske har ombud i målet eller ärendet - att handling, som ombudet är behörigt att mottaga, bör överbringas till ombudet; överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas härom. - Lennart T. hade under ärendets handläggning i länsstyrelsen ställt advokaten Sture Larsson såsom ombud för sig i ärendet. Enligt allmänna principer - så som de kommit till uttryck i 11 § delgivningslagen - hade regeringen därför, oavsett valt tillvägagångssätt, bort kommunicera byggnadsnämndens överklagande av länsstyrelsens beslut med ombudet eller, när nu handlingen i stället överbringades till huvudmannen, underrättat ombudet om detta. Så skedde emellertid inte. - Såvitt avser den betydelse som bör tillmätas regeringens underlåtenhet i angivet hänseende framgår av handlingarna dels att länsstyrelsen till ombudet sände en kopia av den skrivelse av den 8 november 1993, varigenom överklagandet överlämnades till regeringen, dels att Lennart T., som samma månad hade tillställts överklagandet, vid upprepade tillfällen under maj och juni 1994 såväl skriftligen som per telefon var i kontakt med Miljö- och naturresursdepartementet, allt i uppgivet syfte att påskynda handläggningen av ärendet. Med hänsyn till dessa omständigheter kan det förhållandet att Lennart T:s ombud inte inkom till regeringen med något yttrande i ärendet väsentligen tillskrivas andra faktorer än regeringens underlåtenhet att underrätta ombudet om att överklagandet hade tillställts huvudmannen. Det får i vart fall anses uppenbart att det fel som förevarit vid handläggningen hos regeringen saknat betydelse för utgången i ärendet. - Det framgår inte klart av omständigheterna i ärendet att regeringens beslut på något annat sätt strider mot någon rättsregel. - I målet har inte framkommit att det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att efter resning pröva saken på nytt. - Regeringsrättens avgörande. Med avslag på ansökningarna om rättsprövning och om resning förklarar Regeringsrätten att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1995-12-12, G. Mattsson)

*REGI

*INST