RÅ 1995 not 44
Ansökan av Åke J., Benstocken's Parkering, Ärlinghundra häradsallmänning och Anders W. om rättsprövning av beslut om tillstånd till expropriation
Not 44. Ansökan av Åke J., Benstocken's Parkering, Ärlinghundra häradsallmänning och Anders W. om rättsprövning av beslut om tillstånd till expropriation. - Luftfartsverket ansökte den 29 december 1989 hos regeringen om tillstånd till expropriation av mark vid Arlanda flygplats. - Regeringen överlämnade ansökningen till Länsstyrelsen i Stockholms län för yttrande. Länsstyrelsen avlämnade härefter, sedan berörda myndigheter och sakägare beretts tillfälle att yttra sig, ett den 20 april 1993 dagtecknat yttrande till regeringen. Regeringen (Kommunikationsdepartementet) beslutade den 14 juli 1994 att med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719) meddela Luftfartsverket tillstånd att för utbyggnad av Stockholm-Arlanda flygplats med en tredje rullbana och därmed sammanhängande faciliteter med äganderätt expropriera mark från fastigheter som angavs i en bilaga till beslutet. - Sökandena ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. Åke J., Benstocken's Parkering - Airport Carservice AB (nedan kallat Parkeringsbolaget) och Ärlinghundra häradsallmänning yrkade därvid att beslutet skulle upphävas såvitt avsåg fastigheterna Lilla Benstocken 1:1 och 1:2 respektive Ärlinghundra häradsallmänning 1:1. Till stöd för dessa ansökningar anfördes i huvudsak följande. Expropriationsansökningen hade ej lagligen kunnat bifallas med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen. Enligt nämnda lagrum fick expropriation ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodosåg allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation. Sådan anläggning var förvisso banor, vägar, parkeringsutrymmen, terminalbyggnader, hangarer och liknande anordningar, vilka betjänar eller kunde komma att betjäna flygverksamheten på Arlanda. Luftfartsverket hade emellertid inte förmått precisera för vilken eller vilka anläggningar expropriationsfastigheterna skulle tillgodose markbehovet. Taxibanor och bränsledepå hade erhållit tilltänkta lokaliseringar som ej berörde expropriationsfastigheterna. Expropriationen av aktuella fastigheter syftade till att trygga Luftfartsverkets mera diffusa behov i framtiden eller att säkerställa möjligheterna till en flexibel markanvändning, vilket ändamål inte kunde tillgodoses med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen. - Ärlinghundra häradsallmänning anförde dessutom bl.a. följande. Häradsallmänningens argument mot expropriationen hade inte blivit föremål för en saklig bedömning i regeringsbeslutet, som endast innehöll en beskrivning av handläggningen och därutöver bara det formella beslutet utan några motiveringar. Någon bedömning av alternativ markdisposition hade inte gjorts, ej heller någon intresseavvägning i frågan om konkurrensen mellan privatekonomiska intressen och det allmännas affärsintresse. I förarbetena gavs beträffande tolkningen av begreppet "anläggning" i 2 kap. 2 § expropriationslagen inte något stöd för att det låg inom ramen för Luftfartsverkets affärside att utföra kommersiella tjänster för bilparkering, hotell, konferensservice, kontorsuthyrning och biluthyrning. Vidare förelåg det brister i den formella handläggningen av ärendet, i det att häradsallmänningen inte delgivits Luftfartsverkets yttranden den 22 december 1992 och den 7 juni 1993 eller länsstyrelsens yttrande den 20 april 1993. - Anders W., vars talan hos Regeringen avvisats med motiveringen att hans fastighet inte omfattades av ansökningen om expropriation, anförde för sin del att han var berörd såsom sakägare eftersom hans fastighet högst väsentligt påverkas av bullerimission vid en utbyggnad med en tredje rullbana. -Regeringsrätten (1995-02-15, Björne, Bouvin, Sjöberg, Lindstam, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen får expropriation ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation. I förarbetena till lagen anfördes bl.a. att uttrycket anläggning skulle ges en vidsträckt innebörd och att till en anläggning skulle räknas inte bara vad som direkt tillgodosåg föreliggande trafikbehov, utan även sådan anordning som i och för sig inte var direkt nödvändig för trafikanläggningen men som behövdes för ett ändamålsenligt utnyttjande av kommunikationsanordningen. Som exempel på anordning av detta slag nämndes hållplats, stationsbyggnad och hangar men även anordning som behövdes för tillsyn och vård av själva anläggningen liksom uppställningsplatser och upplagsplatser (prop. 1972:109 s. 271). - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Fastigheterna Lilla Benstocken 1:1 och 1:2 samt Ärlinghundra häradsallmänning 1:1 är belägna sydväst om den planerade tredje rullbanan. Luftfartsverket uppgav till stöd för sin expropriationsansökan - såvitt den avsåg aktuella fastigheter - bl.a. att området var avsett att användas för taxibanor, parkeringsytor, utbildningslokaler, hotellbyggnader, kontorsbyggnader, ytor för biluthyrning, ett flygmuseum, en bränsledepå med pipe-line till flygplatsen samt driftbyggnader som verkstäder, garage, speditionsbyggnader m.m., men att den exakta lokaliseringen var beroende av sträckningen av den planerade järnvägsförbindelsen Stockholm-Arlanda, som också skulle beröra området. - Länsstyrelsen redogjorde i sitt yttrande till regeringen bl.a. för de erinringar mot expropriationsansökningen som gjorts av Åke J., Parkeringsbolaget och Ärlinghundra häradsallmänning samt anförde i anslutning härtill bl.a. att, med beaktande av bl.a. de servicekrav som kunde ställas på en flygplats av Arlandas storlek och betydelse, länsstyrelsen bedömde att de verksamheter som avsågs bedrivas inom expropriationsområdet sydväst om den planerade rullbanan var förenliga med ett ändamålsenligt utnyttjande av flygplatsen. - Handlingarna ger mot bakgrund av vad sålunda och i övrigt framkommit inte stöd för att den utredning på vilken expropriationstillståndet grundats har varit ofullständig, så att regeringen kan antas ha haft bristfälligt underlag för att göra bedömningar i de hänseenden som ett beslut enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen kräver. Inte heller framgår av det klandrade beslutet att regeringen underlåtit att göra erforderliga bedömningar. Vad särskilt angår invändningen att expropriationssökanden inte har preciserat vilka anordningar som avses komma till stånd på ianspråktagen mark bör beaktas att kraven i detta hänseende måste relateras till det slag av expropriationsändamål som saken gäller. När det som i förevarande fall är fråga om så omfattande och för långsiktig användning avsedda anordningar som förutsätts vid en väsentlig utbyggnad av en storflygplats får det godtas att kraven på specificering av planerad markanvändning inte ställs alltför högt. Vad som i det föregående har sagts om innebörden av begreppet anläggning enligt ifrågavarande lagbestämmelse ger vid handen att det finns ett tolkningsutrymme vid tillämpningen av lagrummet. Det har inte framkommit sådana omständigheter i målet att regeringen kan sägas ha överskridit detta utrymme. Handlingarna visar inte heller att regeringen felbedömt fakta i ärendet. - Vad härefter angår påtalade formella brister i regeringens handläggning är följande att anföra. Av handlingarna får dras slutsatsen att Sture Hägerroth, som vid regeringens handläggning av ärendet företrädde Ärlinghundra häradsallmänning i egenskap av befullmäktigat ombud, i vart fall i november 1993 hade fått tillgång till Luftfartsverkets yttrande den 22 december 1992 och länsstyrelsens yttrande till regeringen den 20 april 1993. Med hänsyn härtill och då Luftfartsverkets yttrande till regeringen av den 7 juni 1993 inte har sådant innehåll att underlåtenhet att kommunicera detta skulle kunna ses som ett handläggningsfel som kan ha inverkat på ärendets utgång, kan påståendet om brister i formellt hänseende inte tillmätas betydelse vid den nu aktuella prövningen. - Regeringens beslut att inte ta upp Anders W:s talan i tillståndsärendet till prövning har grundats på att dennes fastighet inte omfattas av expropriationsansökan. Detta ställningstagande framstår som väl förenligt med hur sakägarbegreppet avgränsas enligt expropriationslagstiftningen (jfr SOU 1969:50 s. 63-68 och prop. 1972:109 s. 186 f). - På grund av det anförda finner Regeringsrätten att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel på det sätt som sökandena angivit. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1995-01-24, Grip)