RÅ 1996:66

Vägverket upprättade arbetsplan för väg E 6 Göteborg Uddevalla, på delen Forshälla-Torp. På det delavsnittet där vägen skulle passera Sunninge sund redovisades i arbetsplanen två alternativa dragningar, en med bro över sundet och en med tunnel under sundet. Med anledning av att Vägverket och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade olika uppfattningar om vägens dragning vid sundet överlämnade Vägverket genom skrivelse den 7 december 1993 arbetsplanen till regeringen för prövning av frågan om fastställelse.

Regeringen (Kommunikationsdepartementet 1995-10-19) fastställde arbetsplanen med alternativ bro och yttrade i skälen för beslutet i huvudsak följande:

Regeringen finner att det beslutsunderlag som finns i ärendet utgör tillräcklig grund för prövning av arbetsplanen. - Befintlig väg E 6 mellan Lerbo och Torp passerar genom Uddevalla tätort och standarden på vägen varierar. I vägplaneringen och i den kommunala planeringen har olika alternativ till sträckning av väg E 6 under en lång tid studerats och diskuterats. En utbyggnad av befintlig väg genom Uddevalla är möjlig och kan ge vissa förbättringar. En sådan åtgärd skulle dock medföra att trafiken finns kvar i Uddevalla tätort med miljöstörningar och risker vid transport med farligt gods som följd. Uddevalla kommun har bl.a. av dessa skäl motsatt sig en utbyggnad av befintlig väg och i sin översiktsplan redovisat en vägsträckning med en förbindelse vid Sunninge sund. - En utbyggnad av en förbindelse vid Sunninge sund medför också både för- och nackdelar. De positiva effekterna är bl.a. att färdvägen för genomgående trafik på väg E 6 förkortas betydligt med restidsvinster samt minskade transportkostnader och utsläpp som följd. Befintlig väg E 6 genom Uddevalla avlastas från trafik vilket medför miljöförbättringar i Uddevalla tätort. De negativa effekterna är bl.a. påverkan på områdets natur- och kulturmiljö samt boende- och rekreationsmiljö m.m. - I kommunens översiktsplan redovisas att följande områden av riksintresse enligt 2 och 3 kap. naturresurslagen (NRL) berörs av en sträckning för väg E 6 med en förbindelse vid Sunninge sund. - Kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp är med hänsyn till sina natur- och kulturvärden i sin helhet av riksintresse enligt 3 kap. 1 och 4 §§ NRL. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. - Israndbildningen vid Sunninge sund anges som område av riksintresse för naturvården enligt 2 kap. 6 § NRL. Sådana områden skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- och kulturmiljön. - Grundområdena längs Sunninge sunds stränder anges som område av riksintresse för yrkesfisket enligt 2 kap. 5 § NRL. Sådana områden skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringens bedrivande. - Väg E 6 är av stor nationell och internationell betydelse och en viktig förutsättning för näringslivet, turismen samt befolkningen i regionen. En utbyggnad som uppfyller riksdagens krav på trafiksäkerhet och framkomlighet för väg E 6 kommer avsevärt att underlätta såväl den tunga trafikens transporter som persontransporter och även främja utvecklingen i övrigt i regionen. Det är därför angeläget att väg E 6 får en standard och en sträckning som är lämplig med hänsyn till trafikens omfattning och sammansättning. Enighet om utbyggnaden av väg E 6 föreligger mellan Vägverket, länsstyrelsen och berörda kommuner. De har förordat att arbetsplanen med alternativet bro fastställs. - Regeringen finner att de intrång som blir en följd av arbetsplanen inte är av den omfattningen att vägen inte kan godtas.

Mot denna bakgrund finner regeringen att arbetsplanen kan fastställas med alternativet bro.

T.O. ansökte hos Regeringsrätten om rättsprövning. Han yrkade därvid att Regeringsrätten skulle upphäva regeringens beslut.

Som skäl för ansökningen om rättsprövning åberopade T.O. bl.a. följande. Beslutet stred mot regeringsformens bestämmelser om äganderätten och Europakonventionens artikel 6 p. 1, mot 4 och 13 §§väglagen och 2 kap. 3, 5 och 6 §§ naturresurslagen samt även mot miljöskyddslagen. Miljökonsekvensutredningen var ofullständig eftersom 15 § väglagen föreskriver att arbetsplanen skall innehålla redovisning av de förväntade miljöeffekterna och förslag till erforderliga skyddsåtgärder samt att länsstyrelsen skulle godkänna miljökonsekvensbeskrivningen innan den skulle fogas till arbetsplanen enligt 24 § vägkungörelsen. Planen uppfyllde inte kraven på Vägverkets föreskrifter och förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. Beslutet hade fattats på ofullständigt faktaunderlag eftersom det s.k. noll-alternativet inte tillfredsställande redovisats. Brister fanns i sakligheten då Vägverket gav vilseledande jämförelse av trafiksäkerheten på motorväg och på 13-metersväg. Vidare var den samhällsekonomiska kalkylen otillförlitlig med hänsyn till redovisade investeringskostnader, felaktiga uppgifter om trafikbelastning och överskattade trafikprognoser. Beslutet stred mot 1966 års kontinentalsockellag och kontinentalsockelförordning samt Riokonventionen. Formella fel hade begåtts under ärendehanteringen.

Regeringsrätten (1996-06-24, Wahlgren, Brink, Tottie, Dahlman, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av part kan pröva om ett regeringsavgörande i ett förvaltningsärende strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är däremot inte avsett att rättsprövning skall avse politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (prop. 1987/88 s. 23-25 och s. 234).

En första fråga som inställer sig är om T.O. kan anses ha varit part i regeringsärendet. Frågan om partsställningen i ärenden om fastställande av vägplan är inte närmare reglerad i den lagstiftning varom här är fråga, vare sig när det gäller underställningsärenden eller ärenden där det förekommit överklagande. Huruvida T.O. kan anses ha varit part hos regeringen får därför bedömas utifrån de principer som lagts fast i rättstillämpningen, närmast med utgångspunkt i de regler om rätt att överklaga som återfinns i 22 § förvaltningslagen (1986:223).

Grundläggande förutsättningar för att någon skall betraktas som part i ett ärende av det här aktuella slaget är enligt praxis att han varit saklegitimerad. Det framgår av handlingarna att T.O. under tiden för regeringsärendets handläggning tillställt regeringen ett brev som visar att han är negativ till den planerade motorvägen. Vidare framgår av utredningen att han är ägare av en fastighet som ligger ca 240 m från ett avsnitt av motorvägen. Han har emellertid inte ens påstått att någon del av fastigheten tas i anspråk för vägbygget. I hans brev till regeringen anges inte vilka olägenheter han som fastighetsägare kan komma att drabbas av om motorvägen kommer till stånd. Inte heller i hans ansökan om rättsprövning har han angivit något förhållande enligt vilket han i egenskap av fastighetsägare skulle drabbas av olägenheter.

Regeringsrätten konstaterar mot bakgrund av det sagda att T.O., trots att han framfört synpunkter hos regeringen, inte har anfört någon omständighet som visar att han skulle vara berörd av regeringens beslut på ett sådant sätt att han varit att betrakta som part i ärendet (jfr RÅ 1995 not. 44). Hans ansökan om rättsprövning skall därför inte tas upp till behandling i sak.