RÅ 1995:24
Kommunfullmäktige har beslutat om barnomsorgstaxa, som varit oberoende dels av antalet barn inom omsorgen från varje familj dels av den tid som varje barn utnyttjat (I) eller som varit oberoende av den tid som barnet utnyttjat (II). Fråga om taxebesluten stått i strid med likställighetsprincipen.
I
Kommunfullmäktige i Norbergs kommun beslöt den 3-4 december 1990, § 112, att fastställa ny barnomsorgstaxa med tillämpningsföreskrifter att gälla från och med den 1 januari 1991. Taxan utgjorde en s.k. enhetstaxa, som innebar att avgiftsuttaget var detsamma oavsett antalet barn som en familj hade placerade inom barnomsorgen och oavsett om barnet/barnen vistades inom omsorgen på hel- eller deltid. Taxan var baserad på en viss procentsats av familjens bruttoinkomst. Avgift togs ut för det yngsta barnet. Som villkor för erhållande av plats inom barnomsorgen gällde att barnet skulle vara minst 12 månader gammalt och stadigvarande vistas i Norbergs kommun samt att föräldern/föräldrarna förvärvsarbetade och/eller studerade minst 16 timmar per vecka.
Kammarrätten i Stockholm
G.E. och K.S. överklagade kommunfullmäktiges beslut och yrkade att det skulle upphävas samt anförde bl.a. följande. Avgift togs ut endast för det yngsta placerade barnet. Ingen hänsyn togs till antalet barn en familj hade placerade inom barnomsorgen, ej heller till antalet timmar per månad som barnet vistades på daghem etc. Det måste vara fel att betala heltidsavgift för ett barn som endast utnyttjade servicen varannan vecka. Beslutet kränkte deras enskilda rätt och vilade på orättvis grund.
Kommunfullmäktige avstyrkte bifall till besvären och anförde bl.a. följande. Enligt 35 § socialtjänstlagen fick kommun ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämde. Avgifterna fick dock inte överstiga kommunens självkostnader. Norbergs kommuns barnomsorgstaxa underskred den kommunala självkostnaden. Kostnaden för barnomsorg bestod till synnerligen stor del av fasta kostnader, fastigheter, personal, kapitalkostnader etc. Rörlig kostnad torde endast åtgång av livsmedel till mellanmål etc. vara. Denna kostnad var i sammanhanget minimal. - Taxan var konstruerad som familjetaxa. I sammanhanget påpekades att s.k. 0-taxa ansågs vara kommunalrättsligt riktigt. 0-taxa vilade på liknande grund som familjetaxa. - Av tillämpningsföreskrifterna framgick att en familj abonnerade på en plats inom barnomsorgen, vilket medförde att ytterligare barn inte skrevs in på familjens plats.
G.E. och K.S. anförde i anledning av fullmäktiges yttrande bl.a. De var medvetna om att barnomsorgstaxan inte överskred den kommunala självkostnaden och även att den fasta kostnaden utgjorde den största delen. De ansåg dock att de med ett halvtidsplacerat barn fick bära en större del av denna kostnad än en familj med flera barn.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (1991-12-03, Rydholm, Östberg-Anclow, Håkansson, referent samt särskilda ledamöterna Herrström och Sahlin) yttrade: I målet är ostridigt att barnomsorgstaxan inte överskrider den kommunala självkostnaden. - I rättspraxis har det accepterats att kommunerna tillämpar differentierade barnomsorgstaxor (se t.ex. RÅ 1970 ref. 11, RÅ 1975 Ab 81 och RÅ 1979 Ab 237). - Klagandena har inte visat att den taxa som nu är i fråga differentierats på ett sätt som skiljer sig från sådan differentiering som accepterats i praxis. Med hänsyn härtill kan det överklagade beslutet inte anses vila på orättvis grund. Klagandena har inte heller i övrigt visat att beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 7 kap. 1 § kommunallagen. Besvären skall därför inte bifallas. - Kammarrätten avslår besvären.
I Regeringsrätten fullföljde G.E. och K.S. sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1995-04-05, Björne, Tottie, Bouvin, Sjöberg, Lindstam) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen får kommunen för en plats inom barnomsorgen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Vid bedömningen av vilka avgifter för barnomsorg som kan anses skäliga får - i avsaknad av särskilda bestämmelser härom - tillämpas allmänna kommunalrättsliga principer. Härvid aktualiseras främst likställighetsprincipen som innebär att en kommun skall behandla sina medlemmar lika beträffande rättigheter och skyldigheter. I fråga om avgifter till kommunal service innebär principen att lika prestationer från kommunen skall föranleda lika avgifter från medlemmarna. Avvikelser från likställighetsprincipen anses kunna ske på sakliga och objektiva grunder. En fullständig rättvisa kan emellertid inte alltid uppnås vid avgiftssättningen. Ett schablonmässigt bestämt enhetligt avgiftsuttag kan vara motiverat när kostnaderna för berörda prestationer endast obetydligt skiljer sig från varandra (RÅ 1974 ref. 31 III, 1974 A 351 och 1657).
I målet har inte förebragts någon utredning som visar hur kommunens kostnader för barnomsorgen är sammansatta eller vilket samband som råder mellan dessa kostnader och den omfattning i vilken olika barnfamiljer tar omsorgen i anspråk. Något stöd för att antaga att kommunens kostnader skulle vara i huvudsak oberoende av hur många barn som en familj lämnar till barnomsorgen finns således inte. Allmänt sett talar i själva verket allt för att skillnaderna mellan kostnaderna för så olika prestationer som exempelvis att ta hand om å ena sidan ett barn på deltid och å den andra fyra barn på heltid inte är obetydliga utan tvärtom högst betydande. Regeringsrätten finner därför att den antagna enhetstaxan ger upphov till omotiverade skillnader mellan familjer eller grupper av familjer och att beslutet om dess antagande sålunda får anses vila på orättvis grund. Klagandenas talan skall vid sådant förhållande bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet ändrar Regeringsrätten kammarrättens dom och upphäver Kommunfullmäktiges i Norbergs kommun beslut den 3-4 december 1990, § 112.
II
Kommunfullmäktige i Härjedalens kommun beslöt den 30 november 1990, § 113, att anta ny avgiftstaxa inom barnomsorgen. Taxan utgjorde en s.k. enhetstaxa som innebar att avgiften var densamma oberoende av om barnomsorgen omfattade hel- eller deltid. Föräldrarna abonnerade på plats inom omsorgen och betalade en fast avgift per barn och månad under elva månader.
Kammarrätten i Sundsvall
A.L. överklagade kommunfullmäktiges beslut och yrkade att det skulle upphävas. Hon åberopade en dom från Kammarrätten i Göteborg, i vilken en kommuns beslut om barnomsorgstaxa - som utgått med viss procent av föräldrarnas bruttoinkomst oaktat att utnyttjandet av omsorgen varit begränsat - ansetts vila på orättvis grund.
Kommunfullmäktige bestred bifall till besvären och anförde till stöd härför i huvudsak följande. Antagen enhetstaxa bestod konstruktionsmässigt av grundkostnader fördelade utifrån vägd konsumtionsbenägenhet totalt inom samtliga tillsynsformer. Driftkostnaderna utgjordes till större delen av fasta kostnader, eftersom personal- och lönebikostnader samt mellanmål och lunchkostnader skulle ingå. I den praktiska hanteringen av dessa kostnadsslag var det möjligt att planera för och dimensionera personal och matdistribution utifrån en dags- eller veckovis etc. efterfrågan på barntillsyn inom de olika tillsynsformerna. De rörliga kostnaderna, som till större delen bestod av lekmaterial och övrig förbrukningsmaterial, var en mycket försumbar kostnad i den totala kostnadshanteringen. I kraft av att barnen var väl inskolade och sammansatta i vissa köns- och åldersstrukturerade grupper, samt att rekryteringsbasen för upptagningsområden ej kunde påverkas och anpassas till sin sammansättning av resp. handläggare, var en såväl kort som något längre inplacering på håltider i det närmaste ogenomförbart i praktiken. - Kommunfullmäktige åberopade en kostnadsstudie över två daghem inom Svegområdet som utvisade att kostnaderna för enbart deltidsomsorg inom samma åldersgrupper med servicetid kl. 07.30-16.00, markant översteg kostnaderna för s.k. integrerad heldagsomsorg med servicetid kl. 06.30-18.30.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (1991-11-26, Sundin, Carlsson, Swahn, referent samt särskilda ledamöterna Mogård och Nordlander) yttrade: Enligt 35 § socialtjänstlagen får kommunen ta ut skäliga avgifter för bl.a. plats i förskola och fritidshem enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. - Kommunens medlemmar skall vara likställda gentemot kommunen beträffande såväl rättigheter som skyldigheter. Det är därför inte tillåtet för kommunen att särbehandla vissa kommunmedlemmar eller vissa grupper av kommunmedlemmar på annat än objektiv grund. Ett varierat utnyttjande av kommunal service bör således normalt medföra en varierad avgift. - Det överklagade beslutet innebär att föräldrar abonnerar på plats inom barnomsorgen och betalar en fast avgift per månad under elva månader om året utan hänsyn till tillsynsform och den tid barnomsorgen utnyttjas. - Kommunfullmäktige har i målet gjort gällande att större delen av driftskostnaderna för barnomsorgen utgörs av fasta kostnader och att de kostnader som är rörliga är försumbara i förhållande till de fasta. Detta skulle innebära att kommunen i stort sett skulle ha lika höga omkostnader för ett obetydligt utnyttjande av endera tillsynsformen inom barnomsorgen som för ett fullt utnyttjande av densamma eller någon annan tillsynsform. Vad kommunen härvidlag anfört kan inte anses övertygande. Fastmer förefaller det osannolikt att kommunen, vid en god planering av sin verksamhet, skulle ha lika stora kostnader för ett begränsat utnyttjande som vid ett fullt utnyttjande av barnomsorgen. Kommunen har att vid fastställande av barnomsorgstaxa göra flera överväganden, som vid en samlad bedömning kan påverka taxans konstruktion och storlek. I dess nu antagna form finner kammarrätten att barnomsorgstaxan innebär att de föräldrar som för barnomsorg under endast en begränsad tid betalar samma taxa som de föräldrar som väljer kommunal barnomsorg på heltid genom sina avgifter i icke oväsentlig grad bidrar till finansieringen av heltidsbarnens omsorg, vilket strider mot den kommunala likställighetsprincipen. På grund härav och då fråga är om en kommunal taxa skall beslutet om ny avgiftstaxa inom barnomsorgen upphävas i dess helhet. - Kammarrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut.
I överklagande till Regeringsrätten yrkade Härjedalens kommun att kammarrättens dom skulle upphävas och att kommunfullmäktiges beslut skulle fastställas. Till stöd härför anförde kommunen bl.a. följande. Den kommunala barnomsorgen finansierades väsentligen genom kommunalskatt och statsbidrag. Finansieringen genom avgifter uppgick i Härjedalens kommun till ca åtta procent av de totala kostnaderna. Detta innebar att föräldrarna till deltidsbarn endast berördes mer marginellt och indirekt i sin egenskap av skattebetalare av att de fick betala samma taxa som föräldrarna till heltidsbarnen. Deras subventionspris var något lägre än för dem som betalade för heltid. Då man bedömde om schablontaxor var lagliga måste man väga in frågan om skattesubventionering och statsbidrag till verksamheten. Kommunen hade tagit fram material som visade att kommunens kostnader för deltidsbarn var relativt sett högre än kostnaderna för heltidsbarnen. De skillnader som förelåg i kostnadsfördelningen var så pass oväsentliga att de borde kunna accepteras.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1995-04-05, Björne, Tottie, Bouvin, Sjöberg, Lindstam) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen får kommunen för en plats inom barnomsorgen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Vid bedömningen av vilka avgifter för barnomsorg som kan anses skäliga får - i avsaknad av särskilda bestämmelser härom - tillämpas allmänna kommunalrättsliga principer. Härvid aktualiseras främst likställighetsprincipen som innebär att en kommun skall behandla sina medlemmar lika beträffande rättigheter och skyldigheter. I fråga om avgifter till kommunal service innebär principen att lika prestationer från kommunen skall föranleda lika avgifter från medlemmarna. Avvikelser från likställighetsprincipen anses kunna ske på sakliga och objektiva grunder. Kommunens kostnader för att bedriva olika former av daghem är en omständighet som kan utgöra en sådan grund (jfr RÅ 1974 ref. 31 I, 1979 Ab 260, 1981 Ab 114, 1982 Ab 4).
De av Härjedalens kommun lämnade uppgifterna, som inte närmare bemötts av A.L., föranleder till slutsatsen att denna kommuns kostnader för en deltidsplats inom barnomsorgen är väsentligt större per vårdtimme än kostnaden för en heltidsplats. Den totala kostnaden för en deltidsplats inom kommunens barnomsorg synes därför inte skilja sig särskilt mycket från kostnaden för en heltidsplats. Mot bakgrund härav finner Regeringsrätten att den av kommunen beslutade enhetstaxan, som sålunda innebär att samma avgift tas ut oberoende av den tid under vilken barnet vistas inom barnomsorgen, inte strider mot likställighetsprincipen. Inte heller i annat hänseende är beslutet om daghemstaxa olagligt. Den mot kommunfullmäktiges beslut förda klandertalan skall därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och avslår A.L:s överklagande av kommunfullmäktiges beslut.