RÅ 1995:38

Domskäl

Länsrätten i Jämtlands län (1994-04-29, ordförande Normann) yttrade: Av socialnämndens utredning framgår bl.a. följande. - Barnmorskan K.A. tog i juni 1993 kontakt med Torvalla socialkontor med anledning av att X.X. och J-E.F. väntade sitt första gemensamma barn i september 1993. K.A. kände oro angående deras förmåga att vara föräldrar och deras möjligheter att tillgodose barnets behov. - X.X. har från två tidigare förhållanden två barn, P. och Y. P. är placerad i familjehem på frivillig väg och Y bor hos sin pappa med stödinsatser i form av hemterapeut och kontaktfamilj. J-E.F. har inga barn sedan tidigare. Han har tät kontakt med sin mor och hjälper henne med praktiska göromål. Hans far begick självmord 1977. J-E.F. har haft kontakt med psykiatrin sedan 1984 och varit inlagd vid två tillfällen, 1984 och 1987. Enligt honom var det moderns sambo som såg till att han blev intagen på psykiatrisk klinik då de inte kom överens. J-E.F. sökte jourmottagningen i augusti 1993 med anledning av sömnsvårigheter som han ansåg berodde på kontakten med socialnämnden. - Den 13 september 1993 föddes L.. Familjen bodde på BB till den 8 oktober 1993. Därefter bor de på Ankaret. X.X. och J-E.F. är inte trygga i sina föräldraroller. X.X. saknar förmåga att på ett tillfredsställande sätt knyta an till L.. Hon sätter för ofta sina egna behov framför L:s. X.X. har begränsade resurser att ta emot stöd och saknar inlevelseförmåga. Vidare saknar hon kunskaper och känsla för att tyda barnets signaler. Emellertid har hon visat att hon klarar av den rent praktiska omvårdnaden av L.. Bristerna finns i det känslomässiga samspelet mor - barn. - J-E.F. har viss förmåga att uppfatta L:s känslomässiga behov. Han har dock inte tillräcklig psykisk styrka och inlevelseförmåga för att kompensera X.X:s brister. Han har alltför ofta visat sig vara beroende av Ankarets personal för att hjälpligt kunna stimulera L.. Ofta har han sviktat i sin psykiska hälsa och därmed inte kunnat garantera en stabil situation för L. vare sig ensam eller tillsammans med X., oavsett vilket stöd som funnits till hands. Kvälls- och nattetid har X.X. visat stark aggressivitet gentemot både J-E.F. och L.. Därvid har J-E.F. varit mycket pressad och orolig och inte kunnat ta ansvar för L.. - L. är sen i sin utveckling och inaktiverad. Hon saknar fallskyddsreflex och har en sannolik hörselskada. Hon är därmed i mycket stort behov av stimulans och stabila vuxna som har ork och förmåga att ta ansvar för hennes fortsatta utveckling. Varken X.X. eller J-E.F. har förmåga att leva upp till detta. - Föräldrarna uppger bl.a. följande. De har inte beretts tillfälle att visa att de med stöd kan bereda L. godtagbara uppväxtförhållanden. De vill komma till sin lägenhet som är betydligt större än rummet de har på Ankaret. Det har varit besvärligt kvällstid och därför skall X.X. få ett eget rum i lägenheten. Anledningen till X.X:s aggressioner är att hon blir arg på socialnämnden. X. skall börja arbeta medan J-E.F. är hemma tills L. börjar på dagis. Han vill också försöka med Tora-projektet. De klarar sig utan stöd från socialnämnden och vill inte ha socialnämnden springande hos sig. Det finns inte några konstaterade brister i omsorgen om L. och någon påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling kommer att skadas föreligger inte. Om L. får problem, t.ex. med hörseln, går de till sakkunniga personer. J-E.F. kommer vidare att få hjälp av sina släktingar. - Offentliga biträdet för L. uppger bl.a. följande. L. är sent utvecklad och har en sannolik hörselskada. X.X:s aggressioner är oroande. Det är problem på nätterna på grund av bråk mellan föräldrarna vilket gör att J-E.F. kommer i obalans och får sömnproblem. Det går inte att lita på föräldrarna. På grund av psykisk instabilitet med bl.a. bristande självförtroende kan inte någon av föräldrarna ge L. en riktigt trygg och stabil uppväxt. - Socialkonsulenten tillstyrker bifall till socialnämndens ansökan. Han uppger bl.a. följande. Små barn är känsliga för omgivningen. Det finns beträffande L. en risk för att hon blir passiv. För att undvika bråk mellan föräldrarna vidtas olika åtgärder men L. hamnar i skymundan. Det föreligger en påtaglig risk för att L:s hälsa och utveckling skadas. Habiliterande insatser är viktiga med hänsyn till L:s avsaknad av fallskyddsreflex och sannolika hörselskada. Det är viktigt att L. får en chans att få sina grundläggande behov tillgodosedda. - Länsrätten gör följande bedömning. Utredningen i målet visar att L. är sen i sin utveckling och i stort behov av känslomässigt engagemang och stimulans av vuxna. Därtill kommer att hon saknar fallskyddsreflex och att det finns allvarliga misstankar om hörselskada. Med hänsyn härtill är L. i omedelbart behov av tålmodiga och insiktsfulla vuxna som kontinuerligt finns till hands för henne. Varken X.X. eller J-E.F. har förmåga att ge L. det stöd och den stimulans som är nödvändig för hennes fortsatta utveckling, inte ens med stöd av ytterligare öppenvårdsinsatser från socialtjänsten. - Båda föräldrarna är vårdnadshavare. Då de inte samtycker till att L. ges behövlig vård på frivillig väg, finner länsrätten att L. skall beredas vård med stöd av LVU. - Skäl föreligger att förordna att domen skall gälla omedelbart. - Länsrätten beslutar att L.D. skall beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU. - Domen gäller omedelbart i denna del.

I överklagande yrkade J-E.F. att socialnämndens ansökan skulle lämnas utan bifall.

Kammarrätten i Sundsvall (1994-07-01, Sjödin, Mobacke samt nämndemännen Solback och Ståhl) yttrade: J-E.F. anför till stöd för sin talan följande. Efter länsrättens förhandling har han och barnets moder separerat. Han har i motsats till modern förmåga att med stöd tillgodose barnets behov. Tidigare har förhållandet till henne inkräktat på det utrymme L. behövt. Det stöd han behöver är barnomsorg och stödfamilj. Han är vidare beredd att mottaga andra stödåtgärder som kan vara nödvändiga såsom familjehemsplacering. Familjehemmet skall i sådant fall inte vara avlägset beläget och han skall ha goda möjligheter till en nära kontakt med L.. - J-E.F. har vidare ingett intyg från arbetsgivaren, från sin läkare Å.W. samt från biträdande överläkaren vid Barn- och ungdomskliniken A-L.N.. I det sistnämnda intyget refereras till uppgifter från journalanteckningar från läkarundersökning av L. den 17 maj 1994. Sammanfattningsvis anförs i intyget följande. L. har gjort klara framsteg i sin motoriska utveckling och befinner sig ungefär på förväntad nivå för åldern och uppvisar alltså inte de tidigare tecknen på att ha legat alltför mycket stilla etc. Huruvida dessa framsteg beror på ena eller andra föräldern eller annan stödpersonal går inte att uttala sig om efter ett kort mottagningsbesök. Å.W. anför i yttrandet som är dagtecknat den 22 maj 1994 i huvudsak följande. Han har kännedom om J-E.F. sedan 1988. Företrädesvis omsköttes J-E.F:s kroppsliga krämpor under åren 1988-1991 vilka nu får anses vara under kontroll, han har kunnat sköta sitt arbete utan större frånvaro. Beträffande J-E.F:s psykiska skick så har han på ett anmärkningsvärt sätt stabiliserat sig från ett mycket hämmat och osäkert uppträdande till ett mera moget och samlat och ger, jämfört med tidigare, god kontakt emotionellt och allt bättre intellektuellt. Det är icke alls uteslutet att J-E.F. med kraftfullt och långvarigt stöd i sin fadersroll från socialtjänsten och barnpsykiatriska verksamheten skulle kunna bibringas de kompletterande färdigheter vilka krävs för ett acceptabelt faderskap. - Socialnämnden anför till stöd för sitt bestridande följande. L. har gjort väldiga framsteg de senaste två månaderna men har fortfarande stort behov av stöd och stimulans. Det som krävs för hennes del är att hon snabbt får möjlighet att gå in i en nära relation till en vårdare som förutom förmåga till stimulans och känslomässig kontakt också är psykiskt stabil. J-E.F. kan inte helt se och tillgodose hennes behov. Daghem och stödfamilj räcker inte och nämnden tror inte på en frivillig placering då J-E.F. är mycket styrd av sin familj som är negativ till familjehemsplacering. - Kammarrätten finner att av utredningen i målet framgår att J-E.F. inte förmår att på ett tillfredsställande sätt svara för omsorgen om dottern L. och att det därför föreligger en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas. Kammarrätten finner vidare att det för närvarande inte är möjligt att med frivilliga stöd- och hjälpåtgärder avhjälpa dessa brister. Den vård som L. behöver bör därför såsom socialnämnden angett ske genom placering i familjehem. J-E.F. har visserligen lämnat samtycke till sådan vård under vissa förutsättningar men kammarrätten gör därvidlag den bedömningen att vad som framkommit om J-E.F:s person, såsom i vilken utsträckning han självständigt utan påverkan av andra kan avge ett grundat ställningstagande, gör att det med hänsyn till förhållandena i målet finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas. Garantier för behövlig vård kan därför bara ges genom vård med stöd av LVU. - Kammarrätten fastställer länsrättens domslut i den del som avses med överklagandet.

Kammarrättsrådet Stoorhöök, referent, var skiljaktig och anförde: Lika med majoriteten finner jag att J-E.F., som inte haft barn tidigare, uppvisar brister vad gäller förmågan att svara för omsorgen om dottern L.. J-E.F. är emellertid medveten om sin ofullkomlighet och har visat vilja att mottaga hjälp- och stödåtgärder. Jag finner inte att utredningen i målet ger tillräckligt stöd för antagandet att bristerna hos J-E.F. är av så allvarlig art att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Ansökan om vård enligt LVU skall därför avslås.

J-E.F. överklagade och vidhöll sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

X.X. uppgav att hon litade på J-E.F:s förmåga att ta hand om L.. Hon överlät därför på honom att bestämma om lämpligheten av att L. vårdas i familjehem.

Socialnämnden, som bestred bifall till överklagandet, anförde bl.a. De samtycken till vård som förelåg från vårdnadshavarna var oklara. J-E.F. hade bristande insikt om vad som var behövlig vård för L. och han hade dålig insikt i sina brister som vårdare. Han påverkades lätt av andra. Vid olika tillfällen hade han uttalat olika åsikter om den behövliga vården och vårdens längd. Det hade vidare inträffat händelser som tydde på att X.X. kunde begära att L. skulle flytta till henne. Risken för att X.X. skulle bestämma om umgänge som var skadligt för L. var tämligen stor. Möjligheterna att tillförsäkra L. nödvändig vård vid en frivillig placering bedömde nämnden som osäkra. För att säkerställa en stabil och kontinuerlig anknytning till familjehemsföräldrarna behövde nämnden kunna besluta om hur umgänget med vårdnadshavarna skulle utformas.

L:s offentliga biträde avstyrkte bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (1995-06-15, Brink, Dahlman, Wadell, von Bahr, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Länsrättens dom den 29 april 1994 avseende bifall till socialnämndens framställning om vård enligt LVU av L. grundades på följande omständigheter. L., som då var cirka sju månader gammal, var sen i sin utveckling, varjämte hon saknade fallskyddsreflex och misstänktes ha en hörselskada. Hon hade stort behov av känslomässigt engagemang och stimulans av vuxna personer. Varken J-E.F. eller X.X. hade förmåga att ens med hjälp av ytterligare öppenvårdsinsatser från socialtjänsten ge sådant stöd och stimulans som var nödvändigt för barnets fortsatta utveckling. Det förelåg inte heller något samtycke från föräldrarna till den vård som behövdes.

J-E.F. gjorde hos kammarrätten gällande och vidhåller hos Regeringsrätten att situationen har blivit så förändrad efter tidpunkten för länsrättens dom, att förutsättningarna för tvångsvård inte är uppfyllda. Han framhåller att utredningen inte visar att han efter separation från X.X. brister i omsorgen om L., att L. sedermera har utvecklats positivt och, framför allt, att han inte motsätter sig den upprättade vårdplanen för L..

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Beträffande L:s hälsa och utveckling synes en förändring ha skett främst såtillvida, att den tidigare noterade utvecklingsförseningen inte längre är särskilt framträdande. Kvar står dock att L. har stort behov av stöd och stimulans för att den fortsatta utvecklingen inte skall riskeras och att detta reser speciella krav på den eller dem som handhar vården av henne.

Mot bakgrund av vad som framkommit om J-E.F:s och X.X:s levnadsförhållanden får antas att separationen dem emellan och X.X:s avstående från anspråk på att vårda L. har inneburit att J-E.F:s möjligheter att för egen del göra insatser för barnet har förbättrats. Av utredningen måste likväl dras slutsatsen att J-E.F. inte har tillräcklig förmåga att ensam eller med hjälp av kompletterande stödinsatser från socialnämndens sida på ett godtagbart sätt svara för den ännu inte tvååriga L:s behov av tillsyn och omsorg. I rådande situation torde inte annan lösning stå till buds för att tillgodose L:s behov än att hennes vistelse i familjehem får fortsätta. Möjligheten att J-E.F. i ett senare skede av L:s uppväxt kan ta väsentligt större del i vården av henne än för närvarande kan emellertid inte uteslutas på föreliggande bedömningsunderlag.

Vad härefter gäller vårdnadshavarnas inställning till den behövliga vården av L. kan konstateras att J-E.F., till vars uppfattning X.X. ansluter sig, numera ger uttryck för samtycke till vårdplanen. Intet har framkommit om vårdnadshavarna som ger anledning att frånkänna samtycket rättslig betydelse och detta måste - även om J-E.F. menar att han så småningom med stödinsatser kan svara för vården - uppfattas avse även en längre tids vård i familjehem av L..

Även för fall då samtycke till den tillämnade vården föreligger finns det ett visst utrymme för tillämpning av LVU. Det skall i så fall finnas särskilda skäl för detta. Härom uttalas i förarbetena till LVU (Socialutskottets betänkande 1979/80:44 s. 100) bl.a. följande. Den unge skall kunna garanteras behövlig vård och däri ligger att hela den planerade vården skall kunna genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas bör LVU kunna tillämpas för att garantera det långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläggas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter.

I förevarande mål har vårdnadshavarna efter hand ändrat inställning till familjehemsvård av barnet och det lämnade samtycket har tillkommit på ett sent stadium av förfarandet. Dessa omständigheter kan dock inte tas till intäkt för att samtycket inte är allvarligt menat eller för att befara att detta skall återtas eller att någon av vårdnadshavarna skall gripa in i vården på ett störande sätt. Vid övervägande av vad socialnämnden därutöver andragit till stöd för att vården av L. behöver säkerställas genom tillämpning av LVU finner Regeringsrätten att det inte har framkommit konkreta hållpunkter för att anta att vårdnadshavarna skall vidta sådana åtgärder som är menliga för vården av L.. Vid sådant förhållande finns det inte tillräckliga skäl att anta att behövlig vård inte fortsättningsvis kan ges L. med samtycke av vårdnadshavarna. I detta avseende uppfylls således inte kraven för vård av L. enligt LVU.

På grund av det anförda skall kammarrättens dom ändras och länsrättens beslut om LVU-vård upphävas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Med ändring av kammarrättens dom upphäver Regeringsrätten länsrättens beslut om vård av L. enligt LVU.

Föredraget 1995-05-09, föredragande Larsson, målnummer 4292-1994