Regeringsrätten

F. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle meddela honom varning, alternativt att spärrtiden skulle sättas ned till tolv månader.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-11-16, Tottie, Wadell, Sjöberg, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 16 § 6. körkortslagen skall ett körkort återkallas om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon.

I lagrummet anges inte närmare vilken brottslighet som skall föranleda antagande att en körkortshavare är olämplig som förare av motordrivet fordon. I prop. 1975/76:155 anförde departementschefen att det inte är själva brottet som sådant som skall föranleda att körkortsinnehav vägras. I stället borde helhetsbilden av personen i fråga utgöra grunden för en bedömning av frågan om hur han kan komma att uppträda i trafiken. Departementschefen anförde vidare att körkortsinnehav borde vägras vid kvalificerad brottslighet som t.ex. bedrivits yrkesmässigt eller varit särskilt grov, långvarig eller hänsynslös. Detsamma borde enligt departementschefen gälla vid återfall i mer allvarlig brottslighet. Om brottsligheten inte var av angivet slag och förutsättningarna för anpassning bedömdes som goda, vilket bl.a. borde betyda att risken för återfall i brottsligheten var mindre, borde körkort enligt departementschefen kunna komma i fråga. Han framhöll att förutsättningar för körkort ofta torde finnas i fråga om personer som dömts till villkorlig dom, skyddstillsyn eller kortare frihetsstraff. Enligt departementschefen borde således stor vikt fästas vid förarens personliga förhållanden och hur bilden av hans framtid tedde sig (anförd prop. s. 72).

I propositionen uttalades vidare att samma förhållanden som utgjorde hinder mot att erhålla körkort borde föranleda att körkortet drogs in (anförd prop. s. 87).

Beträffande F:s personliga förhållanden är bl.a. upplyst att han kom till Sverige 1986 på flykt från krigstjänst i Irak, att han är gift och att han den 13 februari 1989 dömts för brukande av falsk urkund till villkorlig dom. F. har vidare av Svea hovrätt den 11 juni 1993 dömts till fängelse i fyra år emedan han gjort sig skyldig till grov misshandel av sin flickvän i avsikt att framkalla missfall och för att ha utsatt henne för olaga tvång.

De av F. begångna gärningarna har enligt Regeringsrättens mening utmärkts av synnerlig råhet och hänsynslöshet. Med beaktande härav och av vad som i övrigt framkommit angående F:s personliga förhållanden, får det antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Hans körkort har därför rätteligen återkallats. Regeringsrätten finner spärrtiden väl avvägd. Kammarrättens dom skall således stå fast.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller.

Kammarrätten i Sundsvall

K. överklagade länsrättens dom.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1994-12-12, Pettersen, Stoorhöök, referent, Moren) yttrade: K. har genom Ludvika tingsrätts dom den 3 december 1993 dömts till rättspsykiatrisk vård för dråp begånget den 30 oktober 1993. I domskälen anför tingsrätten följande. Vad avser brottsrubriceringen beaktar tingsrätten särskilt att gärningen varit av impulskaraktär och inte kan antas ha föregåtts av någon som helst planering. Tingsrätten utgår vidare från att K., såsom han berättat, blivit provocerad av sin f.d. hustru genom ord och handlingar och på grund av sina psykiska besvär, i den uppkomna pressade situationen, inte förmått kontrollera sitt handlande. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att brottet, såsom varande mindre grovt, inte bör betecknas som mord utan som dråp. Rättspsykiatrisk undersökning av K. utvisar att denne begått gärningen under inflytande av allvarlig psykisk störning och fortfarande lider av sådan störning samt att överlämnande till rättspsykiatrisk vård är påkallad. K. bör därför överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Rätten finner vidare, i likhet med undersökande läkare, att risken för återfall i brottslighet av likartat slag är så liten att beslut om särskild utskrivningsprövning inte är påkallat. - K. har i kammarrätten uppgett följande om sina nuvarande förhållanden. Överläkaren Nordman anser att han är helt ur den psykiska insufficiensen och han blev utskriven i september 1994. För närvarande genomgår han en AMU-utbildning i samarbete med sin arbetsgivare och försäkringskassan. - Kammarrätten, som haft tillgång till det rättspsykiatriska utlåtandet från tingsrättens akt samt Ludvika tingsrätts dom av den 28 april 1993, gör följande bedömning. - K. har begått ett allvarligt våldsbrott vilket förhållande ger anledning att ifrågasätta hans fortsatta körkortsinnehav. Av tingsrättens domskäl framgår emellertid att omständigheterna kring brottet var speciella, att brottet begicks under inflytande av allvarlig psykisk störning samt att risken för återfall i likartad brottslighet bedömts som liten. K. är enligt vad han obestritt uppgett numera utskriven från sjukhuset och lever under socialt ordnade förhållanden. Den brottslighet, som K. dömdes för i april 1993, avsåg dels misshandel mot hans hustru under 1992, dels obehörigt avvikande från trafikolycksplats den 14 januari 1993 efter det att K. vid backningsmanöver kört emot en parkerad bil med smärre plåtskador som följd. I övrigt synes K., som haft körkort sedan 1978, inte ha gjort sig skyldig till trafik- eller annan brottslighet. Kammarrätten finner inte att vad som framkommit i målet ger stöd för antagandet att K. ej kommer att respektera trafikreglerna och ej visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Förutsättningar för återkallelse av hans körkort enligt 16 § 6 körkortslagen föreligger därför inte. - Kammarrätten lämnar med ändring av länsrättens dom ansökan om körkortsingripande utan bifall.

Länsstyrelsen överklagade och yrkade att K:s körkort skulle återkallas. Som grund härför anförde länsstyrelsen i huvudsak att K. genom de brottsliga gärningar han dömts för visat sådan uppenbar brist på omdöme och hänsyn till andra att det kan antagas att han ej skulle komma att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Grund för körkortsingripande enligt 16 § 6. körkortslagen förelåg därför. Härvid borde även uppmärksammas att K. tidigare tilldelats varning för sitt uppträdande i trafiken.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-11-16, Tottie, Wadell, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 16 § 6. körkortslagen skall ett körkort återkallas om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon.

I lagrummet anges inte närmare vilken brottslighet som skall föranleda antagande att en körkortshavare är olämplig som förare av motordrivet fordon. I prop. 1975/76:155 anför departementschefen att det inte är själva brottet som sådant som skall föranleda att körkortsinnehav vägras. I stället borde helhetsbilden av personen i fråga utgöra grunden för en bedömning av frågan om hur han kan komma att uppträda i trafiken. Departementschefen anförde vidare att körkortsinnehav borde vägras vid kvalificerad brottslighet som t.ex. bedrivits yrkesmässigt eller varit särskilt grov, långvarig eller hänsynslös. Detsamma borde enligt departementschefen gälla vid återfall i mer allvarlig brottslighet. Departementschefen ansåg också att kombinationen av allmän brottslighet och trafikbrottslighet borde uppmärksammas i detta sammanhang. Om brottsligheten inte var av angivet slag och förutsättningarna för anpassning bedömdes som goda, vilket bl.a. borde betyda att risken för återfall i brottsligheten var mindre, borde körkort enligt departementschefen kunna komma i fråga. Han framhöll att förutsättningarna för körkort ofta torde finnas i fråga om personer som dömts till villkorlig dom, skyddstillsyn eller kortare frihetsstraff. Enligt departementschefen borde således stor vikt fästas vid förarens personliga förhållanden och hur bilden av hans framtid tedde sig (prop. 1975/76:155 s. 72). I propositionen uttalades vidare att samma förhållanden som utgjorde hinder mot att erhålla körkort borde föranleda att körkortet drogs in (s. 87).

Av utredningen framgår att K. är född i Polen och att han nu är 57 år gammal. I Polen utbildade han sig till svetsare. I samband med ansträngande förhållanden på en av hans arbetsplatser, där han vantrivdes, drabbades han av depression inkluderande självmordstankar. 1964 gifte han sig med J., som var utbildad tekniker. Paret fick tre barn. 1976 utvandrade familjen till Sverige och bosatte sig i Borlänge där K. fick arbete. Även hustrun erhöll sedermera anställning. Familjen skaffade villa och fritidshus. K. besvärades under 1980-talet av smärttillstånd som ledde fram till en psykosomatisk diagnos. Omkring 1991 började han känna sig förbigången på sitt arbete och utsatt för invandrarfientliga och trakasserande attityder bland arbetskamraterna. Han drabbades i samband därmed ånyo av depressiva symptom. Makarna reagerade på detta med en svår livskris och hade därefter svåra konflikter avseende, såvitt framgår, främst ekonomin och hustruns svartsjuka. K. vårdades under tiden oktober 1992 - april 1993 tre gånger på psykiatrisk klinik och hade även kontakt med den psykiatriska öppenvården på orten. Han gjorde sig den 3 september och den 23 oktober 1992 skyldig till misshandel av hustrun, som begärde skilsmässa. K. har enligt uppgift haft inställningen att han inte ville skiljas men att han inte klarade av hustruns svartsjuka och vidare uttalat att han haft tankar om att begå självmord eller strypa hustrun. Skilsmässan blev klar i juli 1993. Vid bodelningen uppkom bl.a. svåra ekonomiska problem. K:s hälsa försämrades. Den 25 oktober bedömdes hans psykiatriska tillstånd emellertid som gott. Den 30 oktober besökte han hustrun för att samtala om ekonomiska frågor, varvid han begick den gärning, för vilken han genom Ludvika tingsrätts dom den 3 december 1993 dömts för dråp till rättspsykiatrisk vård. Tingsrätten anförde i sin dom att gärningen varit av impulskaraktär och inte kan antas ha föregåtts av någon som helst planering. Tingsrätten utgick vidare från att K. blivit provocerad av sin före detta hustru genom ord och handlingar och att han på grund av sina psykiska besvär inte förmått kontrollera sitt handlande i den uppkomna pressade situationen. Vid angivet förhållande fann tingsrätten att brottet, såsom varande mindre grovt, inte borde betecknas som mord utan som dråp. Rätten fann vidare att förutsättningar för överlämnande av K. till rättspsykiatrisk vård förelåg. Med hänsyn till att undersökande läkare bedömde risken för återfall som liten ansåg rätten emellertid inte att beslut om särskild utskrivningsprövning var påkallat. K. skrevs ut i september 1994. Han genomgår därefter en utbildning vid AmuGruppen i Borlänge.

K:s dråp av hustrun J. ger anledning att allvarligt överväga återkallelse av hans körkort med stöd av 16 § 6. körkortslagen. Härtill kommer att han genom Ludvika tingsrätts dom den 28 april 1993 dömts till villkorlig dom och dagsböter för två fall av misshandel av sin hustru under hösten 1992 och för smitning i januari 1993 (påkörning av parkerad bil vid backningsmanöver).

Vid en samlad bedömning finner Regeringsrätten i likhet med länsrätten att den brottslighet som lagts K. till last är av så kvalificerad art att det kan antas att han inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Vad som upplysts om K:s person, särskilt hans psykiska instabilitet, ger inte anledning att antaga att körkortsåterkallelse kan underlåtas. K:s körkort skall därför återkallas. Anledning att ändra den av länsrätten angivna spärrtiden på tjugofyra månader finns inte. Med hänsyn till den tid K:s körkort varit återkallat i anledning av länsrättens dom skall från den av länsrätten bestämda spärrtiden avräknas två månader.