RÅ 1995:66
Leg. psykolog har efter personligt besök av en moder och hennes knappt 1 1/2-åriga dotter avgivit ett intyg, i vilket hon uttalat sig om faderns umgängesrätt med dottern utan att fadern kontaktats. Psykologen har med tillämpning av 1980 års lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. ej ansetts ha åsidosatt vad som ålegat henne i yrkesutövningen.
G.L. var legitimerad psykolog. Hon avgav den 29 januari 1992 ett yttrande angående P.R. och hennes dotter E., född i oktober 1990. Av yttrandet framgick att P.R. kontaktat G.L. med önskemål att få en bedömning av sig, sin dotter och relationerna dem emellan samt att G.L. skulle ge sina synpunkter på faderns, P-A.R:s, umgänge utifrån barnets behov. I yttrandet angavs att G.L. för uppdraget haft tillgång till och tagit del av en vårdnadsutredning, P-A.R:s kommentarer beträffande utredningen samt utlåtanden av en legitimerad läkare och en legitimerad psykolog. G.L. uppgav att hennes avsikt med det omdöme som hon kommit fram till var att belysa faktorer som var av vikt ur E:s synvinkel mot bakgrund av att hennes föräldrar hade separerat före hennes födelse och att fadern haft umgänge med henne under dagtid 1-2 dagar i veckan. Av yttrandet framgick att P.R. och dottern besökt G.L. den 27 januari 1992. G.L. yttrade sammanfattningsvis att hon var av den åsikten att stor försiktighet måste iakttas när det gällde att skilja ett så litet barn från modern och fortsatte: "Även om jag inte kan uttala mig om faderns skötsel av E. och därmed inte heller adekvat kan bedöma på vilket sätt det skett bör barnet, under närmaste tidsperioden, inte skiljas från modern mer än i kortare perioder. Med kortare perioder menar jag högst 4-5 timmar åt gången. Min bedömning är att det annars innebär risker för störningar hos barnet." Därefter redovisade G.L. sin utbildning och erfarenhet och ansåg mot bakgrund därav att det omdöme hon avgivit i yttrandet kunde användas vid rättslig prövning. Som bilaga till yttrandet fogades en av G.L. gjord beskrivning av psykologiska faktorer som var av betydelse under första tiden i ett barns liv. Yttrandet ingavs sedermera till Helsingborgs tingsrätt i ett mål mellan P.R. och P-A.R.. angående vårdnaden om och umgänge med E..
I en anmälan som inkom till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd den 14 februari 1992 riktade P-A.R.. kritik mot G.L.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (1992-12-23) yttrade: I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS (M) 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. anges bl.a. följande.
1. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör beakta, att ett intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden. Därför skall man noga se till att man endast uttalar sig om förhållanden, som man har tillräcklig kännedom om. För detta krävs som regel en personlig undersökning av eller kontakt med berörd person. ---
4. Intygsutfärdaren skall vara objektiv då han samlar in det material som han skall grunda intyget på. Han bör sträva efter att endast avge sådana intyg, som innebär en opartisk bedömning. ---
6. Uttalandena i ett intyg skall vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och bör göra det möjligt för mottagaren att själv bilda sig en uppfattning om förhållandena. ---
Det är viktigt att det tydligt framgår vad som är utfärdarens egna uttalanden och vilka uppgifter som härrör från andra personer.
Av G.L:s egna uppgifter framgår att hon varit medveten om att hennes bedömning skulle kunna användas i samband med en tvist om vårdnaden av E.. G.L. har varit skyldig att vid utfärdandet av sitt utlåtande iakttaga opartiskhet och sträva efter att göra en objektiv bedömning. Hon borde därför ha tagit kontakt med P-A.R.. - Utredningen visar att G.L. vid utfärdandet av det aktuella intyget brustit mot p. 1, 4 och 6 i nämnda föreskrifter. Felen kan inte betraktas som ringa och skall medföra disciplinpåföljd som bör bestämmas till en varning.
Ansvarsnämnden har genom lagakraftvunna beslut den 19 juni 1991 och den 25 juni 1991 tilldelat G.L. varningar. Kopia av detta beslut skall därför tillställas Socialstyrelsen. - Ansvarsnämnden tilldelar - med stöd av 12 § första stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. - G.L. en varning.
Kammarrätten i Stockholm
G.L. överklagade och yrkade att Ansvarsnämndens beslut att tilldela henne varning skulle undanröjas.
Socialstyrelsen bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm (1994-09-30, Bergh, Grimby, Sundlöf, referent) delade ansvarsnämndens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.
I Regeringsrätten fullföljde G.L. sin i kammarrätten förda talan.
Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd och förordnade att Socialstyrelsen skulle avge yttrande i målet.
Regeringsrätten (1995-12-05, Björne, Dahlman, von Bahr, Lavin) yttrade efter att i skälen för Regeringsrättens avgörande först ha redovisat omständigheterna i målet i enlighet med vad som redovisats inledningsvis i referatet: Den 1 oktober 1994 trädde lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården samt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område i kraft. Samtidigt upphörde lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) att gälla. Av övergångsbestämmelserna till 1994 års lag om disciplinpåföljd framgår dock att ärenden som anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd före den 1 oktober 1994 i första hand skall prövas enligt tillsynslagen.
I 12 § tillsynslagen föreskrivs att, om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och felet inte är ringa, disciplinpåföljd får åläggas honom. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt 1 § i lagen bl.a. personal vid sjukhus och andra inrättningar för vård av patienter och den som i annat fall i egenskap av legitimerad yrkesutövare meddelar vård åt patienter. Hälso- och sjukvårdspersonalen står i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen (2 §).
Föreskrifter om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter i yrkesutövningen fanns före 1994 års lagstiftning på olika ställen i både lagar och andra författningar. Personalen ansågs dessutom vara skyldig att rätta sig efter de föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen med stöd av 3 § andra stycket tillsynslagen meddelat i egenskap av tillsynsmyndighet (prop. 1978/79:220, s. 50). Socialstyrelsen meddelade under år 1981 föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m., SOSFS (M) 1981:25. Det framgår av dessa föreskrifter att vad som sägs om intyg gäller handlingar oavsett hur de betecknats, t.ex. utlåtande.
I föreskrifterna är särskilt punkterna 1, 4 och 6 av intresse i detta mål. I punkten 1 erinras om att intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden och framhålls vikten av att man endast skall uttala sig om förhållanden som man har tillräcklig kännedom om. För detta krävs som regel en personlig undersökning av eller kontakt med berörd person. I punkten 4 föreskrivs att intygsutfärdaren skall vara objektiv då han samlar in det material som han skall grunda intyget på och att han bör sträva efter att endast avge sådana intyg som innebär en opartisk bedömning. Av detta följer t.ex. att intyget kan behöva grundas på upplysningar även från andra personer än sådana som anvisats av den som begär intyget, något som ofta är fallet då parter med skilda intressen står mot varandra, t.ex. vid tvist i fråga om vårdnaden om barn. Enligt punkten 6 skall uttalandena i ett intyg vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och bör göra det möjligt för mottagaren att själv bilda sig en uppfattning om förhållandena.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
G.L. tillhör i egenskap av legitimerad psykolog hälso- och sjukvårdspersonalen. Fråga uppkommer då om den åtgärd av G.L. som är föremål för bedömning i detta mål har vidtagits i hennes yrkesutövning. Regeringsrätten konstaterar därvid att ändamålet med P.R:s besök hos G.L. tillsammans med dottern främst var att G.L. skulle göra en bedömning av P.R. och dottern och relationen dem emellan samt att G.L. avgivit utlåtandet efter personlig undersökning av P.R. och dottern. Regeringsrätten finner med hänsyn härtill att G.L:s handlande ligger inom ramen för hennes yrkesutövning som legitimerad psykolog och att 12 § tillsynslagen därför i och för sig är tillämplig.
Vad därefter gäller frågan om G.L. åsidosatt vad som åligger henne i yrkesutövningen bör enligt Regeringsrättens mening beaktas att G.L. i sitt yttrande angett vilket material hon haft tillgång till och särskilt uppgivit att hon inte kunde uttala sig om faderns skötsel av dottern E.. Av yttrandet framgår vidare att vad G.L. uttalat om en lämplig omfattning av faderns umgängesrätt till väsentlig del grundat sig på en av henne redovisad principiell inställning rörande skiljandet av ett litet barn från modern. Med hänsyn härtill finner Regeringsrätten att kritik inte kan riktas mot G.L. för att hon inte inhämtat upplysningar från P-A.R.. innan hon utfärdade yttrandet. Inte heller i övrigt föreligger skäl att ålägga G.L. disciplinpåföljd med anledning av utfärdandet av yttrandet. G.L:s överklagande skall därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut och undanröjer den G.L. meddelade varningen.
Regeringsrådet Werner var skiljaktig i frågan om G.L. åsidosatt vad som ålåg henne i yrkesutövningen och anförde: Vad gäller frågan om G.L. åsidosatt vad som åligger henne i yrkesutövningen ansluter jag mig till underinstansernas bedömning. Jag finner således att G.L. genom att i strid med vad som föreskrivs i punkterna 1, 4 och 6 i SOSFS (M) 1981:25 avge ett uttalande om omfattningen av P-A.R:s umgänge med dottern E. utifrån dotterns behov utan att kontakta P-A.R. gjort sig skyldig till ett fel som inte kan betraktas som ringa.
Av övergångsbestämmelserna till 1994 års lag om disciplinpåföljd m.m. följer att vid tillämpningen av tillsynslagen efter den 1 oktober 1994 disciplinpåföljd inte får åläggas om det inte kan ske även enligt 1994 års lag. Enligt 4 § i 1994 års lag får disciplinpåföljd inte åläggas om felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt.
Det är därför nödvändigt att ta ställning till om det fel som G.L. enligt min mening begått är ursäktligt. Som exempel på omständigheter som kan göra ett handlande ursäktligt nämns i motiven till 1994 års lag om disciplinpåföljd m.m. att felet föranletts av felaktiga eller bristande rutiner över vilka arbetstagaren inte kunnat råda, att arbetsgivaren inte tillhandahållit tillräckliga resurser för vården eller att organisationen varit olämplig (prop. 1993/94:149, s. 122).
Något sådant förhållande som anges ovan har visserligen inte förelegat i detta fall. Emellertid bör enligt min mening bedömningen av om felet är ursäktligt eller inte ske under hänsynstagande till samtliga omständigheter kring det felaktiga handlandet. Därvid skall beaktas de förutsättningar för att avge intyget som G.L. redovisat och det underlag för intyget som G.L. tagit del av och redovisat. Härav framgår bl.a. följande. E.R. var vid besöket hos G.L. ej fullt ett och ett halvt år gammal. När P.R. besökte G.L. hade på P-A.R:s begäran en legitimerad läkare och en legitimerad psykolog utan att ha kontaktat P.R. utfärdat var sitt intyg angående en lämplig omfattning av umgängesrätten med E.. Läkaren hade inte heller träffat dottern. I underlaget för G.L:s intyg ingick också den vårdnadsutredning som utförts i vårdnadsmålet och en 13 sidor lång inlaga av P-A.R.. med kommentarer till vårdnadsutredningen. G.L. har i sitt yttrande angivit att hon inte kunnat uttala sig om P-A.R.: skötsel av dottern.
Jag finner med beaktande av nu angivna förhållanden att G.L:s åtgärd att inte kontakta P-A.R.. innan yttrandet avgavs får anses ursäktlig. På grund härav finner jag - i likhet med majoriteten - att den G.L. meddelade disciplinpåföljden bör undanröjas.