RÅ 1995:87

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och försäkringskassans beslut fastställas.

Kammarrätten i Stockholm (1993-12-08, Wennerholm, Hellner, Olsson, referent), som den 9 juni 1992 beslutade att den överklagade domen tills vidare inte skulle gälla, beslutade följande: Den före den 1 januari 1990 gällande regleringen i LAF om livräntor till efterlevande är i den omfattning som framgår av övergångsbestämmelser fortfarande tillämplig i fall då rätten till livränta grundas på dödsfall till följd av arbetsskada som inträffat före sagda datum. Såvitt nu är av intresse gäller följande. - Livräntor till efterlevande efter försäkrad, som avlidit till följd av arbetsskada, utgår enligt regler i 5 kap. Till grund för livränta efter försäkrad, som inte själv uppbar livränta enligt lagen, skall enligt 2 § läggas vad som skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. Under de förutsättningar som anges i 3 § har efterlevande änka rätt till livränta, som utgår med de belopp - högst 45 procent av ersättningsunderlaget i 2 § - som stadgas i 4 §. - Enligt 6 kap. 1 § utgår livränta till änka fr.o.m. den månad hon fyller 65 år endast i den mån hon inte har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. - Enligt länsrättens tolkning tar 6 kap. 1 § över 5 kap. 4 § på sätt att livräntor fr.o.m. den månad då änkan fyller 65 år skall uppräknas från 45 procent till 65 procent av underlaget i 5 kap. 2 §. Lagtexten kan emellertid enligt kammarrättens mening inte uppfattas på annat sätt än att livräntan även efter uppnådda 65 år utgår enligt 5 kap. 4 § och att 6 kap. 1 § begränsar rätten till livränta till vad som inte motsvaras av övriga i paragrafen angivna pensionsförmåner samt sänker livräntans nivå till 65 procent av vad som förut gällt. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer Stockholms läns allmänna försäkringskassas beslut.

M.N. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och yrkade att kammarrättens dom skulle upphävas och länsrättens dom skulle fastställas.

Prövningstillstånd meddelades.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Regeringsrätten (1995-12-19, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. LAF innehöll intill utgången av år 1989 bestämmelser om rätt till livränta till änka efter den som avlidit till följd av en arbetsskada. Denna särskilda form av livränta har genom lag (1988:882) om ändring i lagen om arbetsskadeförsäkring, som trätt i kraft den 1 januari 1990, utmönstrats ur LAF och ersatts av vissa - mer begränsade - generella regler om rätt till livränta till efterlevande make. Av övergångsbestämmelserna till nämnda lagändring framgår emellertid att, såvitt nu är i fråga, de äldre bestämmelserna om sådan livränta fortfarande gäller i fall som det förevarande, där rätten till livränta grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före ikraftträdandet.

I 5 kap. LAF i dess äldre lydelse anges de allmänna förutsättningarna och de närmare beräkningsgrunderna för änkelivränta. I kapitlets 2 § ges bestämmelser om det ersättningsunderlag på vilket änkelivränta skall beräknas. Änkelivränta beräknas, enligt 4 §, som en procentandel av detta underlag. I förevarande fall är denna andel 45 procent.

I 6 kap. 1 § tredje stycket i dess äldre lydelse anges under vilka förutsättningar en änka har rätt till fortsatt änkelivränta efter fyllda 65 år. Här stadgas att livränta enligt 5 kap. utgår till änka från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §.

Frågan i målet gäller huruvida bestämmelserna i LAF i tillämplig lydelse medger M.N. rätt till fortsatt änkelivränta efter fyllda 65 år. Av avgörande betydelse härvid är hur nämnda bestämmelse i 6 kap. 1 § tredje stycket denna lag skall tolkas. Av lagtextens lydelse framgår att det belopp, som angivna pensionsförmåner måste understiga för att änkelivränta skall utgå, inte är det belopp som motsvarar 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 § utan det som motsvarar en livränta som är beräknad på det angivna beloppet, 65 procent av underlaget. Livräntan är i förevarande fall en änkelivränta. Denna skall enligt 5 kap. 4 § beräknas till 45 procent av det angivna beloppet, dvs till (45 procent av 65 procent) = 29,25 procent av livränteunderlaget. En samordningsregel av liknande innebörd vad gäller verkan av uppnådd pensionsålder finns i fråga om livränta till den arbetsskadade själv i 4 kap. 4 § LAF.

Mot bakgrund av det sagda och då M.N:s i 6 kap. 1 § tredje stycket LAF avsedda pensionsförmåner, enligt vad som framgår av utredningen i målet, överstiger det i enlighet med samma bestämmelse uträknade livräntebeloppet, kan hennes talan inte bifallas.