RÅ 1996 not 223

Skadlig inverkan (helkroppsvibrationer vid busskörning, tunga lyft i verkstadsarbete)

Not 223. Överklagande av Eskil L. ang. ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). - Eskil L. hade sedan år 1972/1973 arbetat som bussförare hos Matfors Omnibustrafik och från år 1978/1979 också arbetat i bussföretagets verkstad. I beslut den 29 januari 1990 förklarade Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa att Eskil L. inte hade rätt till arbetsskadeersättning för ryggbesvär han periodvis varit sjukskriven för under tiden november 1980 - februari 1989, eftersom han inte ansågs ha varit utsatt för skadlig inverkan. Som motivering anförde kassan: "Även om arbetet i verkstaden + chaufförsarbetet varit förenat med vissa ansträngande moment som t.ex. lyft av bussbatteri, däckbyten, handtvätt av bussar fram till 1983, anses dessa arbetsmoment inte ha varit så ansträngande att de skulle utlösa de besvär som åberopats och som tolkats som sannolikt diskbråck L:III-L:IV". - I överklagande yrkade Eskil L. att ryggbesvären skulle godkännas som arbetsskada och att arbetsskadeersättning skulle tillerkännas honom. Han yrkade i första hand att den 21 november 1980 skulle fastställas som visandedag för arbetsskadan och att samtliga därpå följande sjukfall till följd av ryggbesvären skulle bedömas utgöra recidiv därav. I andra hand yrkade han att kammarrätten endast skulle ta ställning till ett sjukfall som började den 18 september 1987 och därvid fastställa att det sjukfallet utgjorde en arbetsskada samt att arbetsskadeersättning skulle utgå efter samordningstidens utgång och för så lång tid som han hade sin arbetsförmåga nedsatt till följd av ryggbesvären. -Kammarrätten i Sundsvall (1993-05-24, Skoog, Holback, Lundgren): Av den medicinska utredningen framgår följande. Eskil L. har haft ryggbesvär av och till sedan 1980-talets början. Besvären har vid några tillfällen förvärrats i samband med ryggbelastande arbete men även uppstått spontant. Efter utredning på ortopedklinik i maj 1981 har läkare bedömt att besvären sannolikt föranletts av ett lumbalt diskbråck. I september 1986 insjuknade Eskil L. akut i ryggsmärtor sedan han fallit i en trappa sitt hem. Sjukskrivningen med början den 25 september 1997 föranleddes av att han under någon veckas tid haft ont i ländryggen med utstrålning i vänster ben. Dessutom hade han av och till smärtor från bröstkorgen. Tf. distriktsläkare Ulla Danielsson, Sundsvall, har i ett utlåtande den 2 november 1988 diagnostiserat Eskil L:s ryggbesvär som "Kronisk lumbago ischias sin". - Enligt 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring förstås med arbetsskada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Före den 1 januari 1993 innehöll lagrummet ingen särskild föreskrift om innebörden av begreppet skadlig inverkan. För att någon skulle anses ha varit utsatt för skadlig inverkan krävdes det enligt praxis att det var sannolikt att faktorer i arbetet gett upphov till sjukdomsbesvären i fråga (Försäkringsöverdomstolens avgörande ref. FÖD 1983:7). För skador som inträffat före den dagen gäller bestämmelsen i dess äldre lydelse och således den praxis som tidigare utvecklats vid tillämpningen av lagrummet. - Enligt kammarrättens mening framgår av den medicinska utredningen att grundorsaken till Eskil L:s ryggbesvär inte är hans arbete utan diskdegenerativa förändringar i ryggraden. Fråga i målet är då huruvida det är sannolikt att faktorer i hans arbete kan ha förvärrat grundsjukdomen eller på annat sätt påverkat ryggbesvären. Kammarrätten anser därvid att så inte är fallet. Eftersom han sålunda inte bedöms ha varit utsatt för sådan skadlig inverkan i arbetet som avses i arbetsskadeförsäkringslagen har han inte rätt till arbetsskadeersättning. - Kammarrätten lämnar Eskil L:s överklagande utan bifall. - Eskil L. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Som chaufför hade han framfört bussar från glesbygd till Sundsvalls centrum, vilket hade inneburit att han i stor utsträckning hade kört på dåliga grusvägar. Detta torde ha inneburit en hög grad av helkroppsvibrationer, vilket var erkänt belastande för ryggkotpelaren. Arbetet som reparatör hade vidare inneburit en hög frekvens av tunga lyft i ansträngande arbetsställningar. Innehållet i ett utlåtande av professor Mats Hagberg visade att Eskil L. varit utsatt för skadlig inverkan enligt 2 kap. 1 § LAF och att orsakssamband enligt 2 kap. 2 § LAF förelåg. Han åberopade ett läkarintyg av med. dr Jörgen Engström, LO-Rättsskydd AB, som sammanfattningsvis hade anfört att Mats Hagbergs utlåtande talade till förmån för Eskil L. Förhållandevis kort anställningstid, övervikt och tobaksrökning kunde enligt Jörgen Engström inte anses utgöra faktorer som ledde till slutsatsen att arbetet som busschaufför med betydande grad av sannolikhet inte hade bidragit till uppkomsten av diskbråck. - Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet. Som grund anförde verket bl.a. följande. I sitt utlåtande gjorde Mats Hagberg den bedömningen att Eskil L. år 1980 haft ett diskbråck som direkt eller indirekt hade gett upphov till hans ryggbesvär. Verket konstaterade att Eskil L. år 1980 varit verksam på heltid som busschaufför i sex år. Det saknas tillräckligt stöd för påståendet att arbetet som busschaufför hade inneburit sådan skadlig inverkan att den hade kunnat orsaka Eskil L:s diskbråck eller utlösa ryggbesvär av det slag han varit sjukskriven för. Med tillämpning av preskriptionsregeln i 6 kap. 6 § LAF ansåg verket i vart fall att - mot bakgrund av den korta tid Eskil L. varit verksam som busschaufför, hans övervikt och rökning - betydligt starkare skäl talade mot ett orsakssamband mellan den skadliga inverkan och de ryggbesvär som föranlett sjukskrivningar fr.o.m. den 31 oktober 1982 och fram till dess han beviljades halvt sjukbidrag fr.o.m. mars 1989. Inte heller ansåg verket att de ryggbesvär som hade föranlett sjukskrivning av Eskil L. med början den 18 september 1987 har orsakats av hans arbete som busschaufför och reparatör. Eskil L. var därför inte berättigad till ersättning enligt LAF. - Målet överlämnades den 1 juli 1995 enligt lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen till Regeringsrätten för prövning. - Regeringsrätten (1996-10-10, Björne, Dahlman, Werner, Swartling, Eliason): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 2 kap. 1 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1993 framgår att med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. - Enligt 2 kap. 2 § LAF i dess nyssnämnda lydelse skall, om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. - Av 3 kap. 1 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1992 framgår att, om den skadade är sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, han vid arbetsskada har rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det att skadan inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 3 § första stycket andra meningen nämnda lag (samordningstid). - Av handlingarna framgår följande. Eskil L. anställdes år 1972/1973 hos Matfors Omnibustrafik. Han körde buss huvudsakligen mellan Matfors och Sundsvall efter ett rullande schema med vissa uppehåll på mellan 20 minuter och tre timmar. Körpassen varierade mellan 5.45 och 9.25 timmar. Som regel tog en resa 35-40 minuter och han körde 4-5 turer per dag. Han satt i en standardstol. Schemalagda raster varierade från en halvtimme upp till tre timmar. År 1978/1979 började han att arbeta på företagets verkstad. Han utförde alla sedvanliga servicearbeten på bussarna. Varje vår och höst byttes däcken. Eskil L. körde även buss i mindre omfattning, vilket som regel innebar s.k. snabbturer utan uppehåll. När körningarna förekom tog de 3-3 1/2 timmar per dag. Han fick ryggbesvär första gången i februari 1978, efter det att han lyft ett batteri från en buss. Batteriet vägde 40-50 kg. Händelsen anmäldes till försäkringskassan som en arbetsskada. Kassan meddelade den 21 mars 1980 ett beslut enligt vilket Eskil L. inte var berättigad till arbetsskadeersättning med anledning av olycksfall i arbetet den 6 februari 1978 eller annan skadlig inverkan i arbetet. En ny anmälan om arbetsskada kom in till kassan den 31 oktober 1988. Eskil L. uppgav vid utredningen av denna, att han den 18 september 1987 hade monterat av däck från fäljar. Han satte därvid två bräckjärn mellan fäljen och däcket och knyckte till. I samband med detta fick han akut ont i ryggen. - Eskil L. var - såvitt är aktuellt i målet - sjukskriven för ryggbesvär under följande perioder. - 801121-830422 Lumbago ischias - 850531-0731 Ryggvärk - 860901-1019 Ryggskada - 870918-890228 Kronisk Lumbago ischias sin. - På Försäkringsöverdomstolens begäran har sakkunnigutlåtande avgivits av professorn Mats Hagberg som har anfört bl.a. följande. Ryggvärken efter batterilyftet år 1978 var sannolikt ett arbetsolycksfall. Skadan läkte sannolikt ut eftersom inga medicinska journalanteckningar finns för ryggvärk under år 1979. Det är vanligt att betrakta en ländryggskada som inte har givit symtom på ett år som utläkt (Andersson, Bjurvald et al. 1981). I oktober 1980 förelåg en ny typ av ryggvärk med utstrålning i benen (lumbago ischias). Därefter hade Eskil L. varje år ryggvärk med försämringar åren 1987 och 1990. Ortoped bedömde år 1981 hans ryggbesvär som sannolikt diskbråck i ländryggen (L:3, L:4). Jag bedömer att Eskil L. år 1980 haft diskbråck. Ryggvärken därefter är direkt och indirekt relaterat till diskbråcket(-en). Direkt relaterat i anslutning till försämringarna åren 1980, 1987 och februari 1990. Indirekt genom att diskbråcket sannolikt har orsakat ett kroniskt smärtsyndrom med ischiasretning (utstrålande värk). Eskil L. har inte varit besvärsfri längre tid (mer än ett år) efter år 1980. Han har varit busschaufför i åtta år före diskbråcksdebuten. I detta arbete har han varit exponerad för helkroppsvibrationer. I en fall-kontrollstudie från USA fann man en 2,8 gångers överrisk för dem som hade ett arbete där man satt halva tiden eller mer i motorfordon (Kelsey 1975). För dem som var "truck drivers", d.v.s. med jämförbar fordonsexponering som busschaufförer, var den relativa risken 4,7 (Kelsey and Hardy 1975). I en finsk studie av patienter med diskbråck eller ischias som medfört sjukhusvård framkom att chaufförer hade en 4,6 gångers överrisk, trots att hänsyn hade tagits till en rad "confounders" som rökning, ålder etc. (Heliövaara 1987). Yrkeschaufförer utsätts för helkroppsvibrationer i samband med körning. I ett dokument där den vetenskapliga litteraturen granskats avseende helkroppsvibrationer framkommer att sådana vibrationer utgör risk för diskbråck (Wikström, Kjellberg et al. 1994). Även i en översikt av Tommy Hansson utpekas helkroppsvibrationer och chaufförer som riskfaktorer för ländryggvärk och diskbråck (Hansson 1989). Den existerande vetenskapliga litteraturen visar att Eskil L. kan ha varit utsatt för skadlig inverkan i form av helkroppsvibrationer som kan ha haft betydelse för uppkomst av diskbråck i ländryggen. Sannolikheten för att arbete som busschaufför har samband med diskbråcket kan bedömas vara 64 procent och 78 procent om man betraktar de relativa risker som har visats hos chaufförer (Kelsey 1975, Heliövaara 1987). Det är möjligt att smärtan som diskbråcket gett upphov till har utlöst ett kroniskt smärtsyndrom (Nachemson 1991). Eskil L. är enligt medicinska journalanteckningar i februari 1979 "storrökare" och i januari 1981 "överviktig". Bägge dessa faktorer är riskfaktorer för diskbråck i ländryggen och även för ospecifika ländryggsymtom med utstrålning. Vid kraftig övervikt kan riskökningen bli så stor som 3,1 (Heliövaara 1987). Sannolikheten för att övervikt har samband med diskbråck i ländryggen kan uppskattas till 68 procent. Rökning medför en överrisk på 1,7 för diskbråck i ländryggen (Kelsey, Golden et al. 1990). Sannolikheten för att rökning har samband med diskbråck i ländryggen uppgår till 41 procent. Om Eskil L. har utvecklat ett kroniskt smärtsyndrom kan detta vara i flera decennier. Orsaken till det kroniska smärtsyndromet kan vara diskbråcket. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Av utredningen får anses framgå att Eskil L. sedan i vart fall år 1980 lider av diskbråck och att flera möjliga orsaker finns till uppkomsten av detta. Här kan nämnas helkroppsvibrationer vid busskörning, tunga lyft m.m. i verkstadsarbete, degeneration i ländryggen samt övervikt och rökning. I vilken utsträckning Eskil L. faktiskt har varit exponerad för helkroppsvibrationer i arbetet som bussförare har inte närmare klarlagts i målet. Någon vetenskaplig undersökning som visar att busschaufförer i Sverige exponeras för helkroppsvibrationer i sådan utsträckning att risk för ryggbesvär av aktuellt slag föreligger har heller inte åberopats i målet. Regeringsrätten finner att utredningen inte ger tillräckligt stöd för att Eskil L. i arbetet som bussförare har varit utsatt för sådana helkroppsvibrationer att skadlig inverkan enligt 2 kap. 1 § LAF har förelegat. Inte heller i övrigt ger utredningen stöd för slutsatsen att arbetet som busschaufför har inneburit skadlig inverkan. - Om däremot tunga lyft m.m. förekommit i verkstadsarbetet kan de anses ha innefattat skadlig inverkan. Något specifikt lyft eller annat arbetsmoment, som omfattas av Regeringsrättens prövning och som kunnat orsaka diskbråck, har inte framkommit. Med beaktande härav och övriga riskfaktorer för ryggbesvär kan det inte anses ha gjorts sannolikt att Eskil L:s ryggbesvär har orsakats av skadlig inverkan i arbetet. När ryggbesvären väl har förelegat kan dock en skadlig inverkan av lyft m.m. ha medfört att Eskil L:s besvär av diskbråcket ökat. Efter en tid i vila torde dock ett sådant s.k. försämringstillstånd ha avklingat. - De sjukdomsbesvär som därefter kvarstått är att hänföra till den inte arbetsbetingade grundsjukdomen. Sjukfallet 1986 är föranlett av ett fall i en trappa utom arbetet och ersätts inte enligt LAF. Vad avser övriga sjukfall bedömer Regeringsrätten att betydligt starkare skäl talar mot att Eskil L:s försämringstillstånd har varat över aktuella samordningstider. Eftersom erforderligt orsakssamband enligt 2 kap. 2 § LAF sålunda inte föreligger, är Eskil L. inte heller enligt presumtionsregeln i lagrummet berättigad till arbetsskadeersättning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut som kammarrättens dom innehåller. (fd II 1996-09-19, Levin)

*REGI

*INST