RÅ 1996:46

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa beslöt den 21 december 1993 att avslå en ansökan av M.H. om bilstöd. Försäkringskassan bedömde att M.H:s funktionshinder inte medförde sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer som krävdes för rätt till bilstöd.

Länsrätten i Kopparbergs län

M.H. överklagade försäkringskassans beslut.

Domskäl

Länsrätten i Kopparbergs län (1994-03-02, ordförande Andersson) yttrade: Enligt 2 § förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. - I propositionen 1987/88:99 s. 17 om förbättrat bilstöd till handikappade har föredragande statsrådet uttalat bl.a. att en av grundförutsättningarna för att bilstöd skall kunna lämnas är att personen i fråga har ett varaktigt funktionshinder. Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer enligt statsrådets mening när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan även föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd. Om funktionshindret i och för sig inte är tillräckligt omfattande eller varaktigt bör inte den omständigheten att de allmänna kommunikationsmedlen på orten är bristfälligt utbyggda leda till bedömningen att väsentliga förflyttningssvårigheter föreligger. - Av det medicinska utlåtandet framgår att M.H. har ett bestående handikapp efter en motorcykelolycka 1985. Vänster arm och hand är så gott som helt obrukbar, känslolös och kraftlös. Vänster ben har nedsatt kraft och delvis förlamning med oförmåga att lyfta foten uppåt. Gångsträckan uppgår till något hundratal meter. - Länsrätten gör följande bedömning. - M.H:s funktionshinder medför svårigheter för honom att förflytta sig på egen hand och att anlita allmänna kommunikationer. Dessa svårigheter kan dock inte anses vara så omfattande att de är väsentliga i den mening som avses i 2 § förordningen om bilstöd till handikappade. M.H. är vid sådan bedömning inte berättigad till bilstöd. - Länsrätten avslår M.H:s överklagande.

Kammarrätten i Sundsvall

M.H. överklagade länsrättens dom.

Kammarrätten i Sundsvall (1994-12-05, Heidling, Larsson, Nilsson, referent samt nämndemännen Nordlander och Plahn) fastställde länsrättens dom.

M.H. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och fullföljde sin talan.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till M.H:s talan och anförde bl.a. följande. Av verket inhämtade läkarintyg ger ytterligare stöd för att M.H:s skada efter olyckan 1984 inte medförde så omfattande svårigheter för honom att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer att han enligt rådande praxis är berättigad till bilstöd. Att han även lider av diabetes påverkade enligt verkets mening inte hans förmåga att förflytta sig eller att använda allmänna fortskaffningsmedel.

Regeringsrätten (1996-06-24, Björne, Wadell, Werner, Swartling, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § första stycket förordningen om bilstöd till handikappade lämnas statligt bidrag till handikappade och föräldrar till handikappade barn enligt föreskrifterna i förordningen. Enligt 2 § första stycket avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. I 3 och 4 §§ anges för vilka ändamål bidrag lämnas och vilka typer av bidrag som kommer i fråga. I 5-11 §§ regleras bl.a. förutsättningarna för bidrag och bidragens storlek.

I samband med tillkomsten av förordningen uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. 1987/88:99 s. 17). Som jag framhållit är målgruppen för bilstödet personer som på grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna kommunikationer. Det är av naturliga skäl svårt att i detalj ange i vilka situationer dessa förutsättningar skall anses föreligga. Det ena fallet är inte det andra likt. Självfallet måste en noggrann prövning göras i det enskilda fallet. - En av förutsättningarna för att bilstöd skall kunna lämnas är, som nämnts, att personen i fråga har ett varaktigt funktionshinder. Med begreppet varaktigt avses att funktionshindret i princip skall vara bestående eller att det i vart fall skall finnas under den tid som fordonet skall användas, dvs. i regel ca sju år. Detta bör kunna styrkas genom ett läkarutlåtande. Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer enligt min mening när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan även föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd. Om funktionshindret i och för sig inte är tillräckligt omfattande eller varaktigt bör inte den omständigheten att de allmänna kommunikationsmedlen på orten är bristfälligt utbyggda leda till bedömningen att väsentliga förflyttningssvårigheter föreligger.

Angående M.H:s hälsotillstånd framgår av företedda läkarintyg och övrig utredning i målet bl.a. följande. Till följd av en trafikolycka som inträffade år 1984 har han ett bestående handikapp. Sålunda är hans vänstra arm och hand så gott som helt obrukbara, utan känsel och kraftlösa. Hans vänstra ben har nedsatt kraft och är delvis förlamat med oförmåga att lyfta foten uppåt, s.k. droppfot. Han kan gå högst något hundratal meter. Han går med viss hälta och använder skena på vänster fot samt skena och en eluppvärmd handske på vänster hand. Sedan år 1983 har han en insulinbehandlad diabetes mellitus. Han har beviljats halv förtidspension och handikappersättning med 53 % av basbeloppet. Han arbetar fyra timmar per dag som traktorförare och reparatör.

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten utrett att M.H:s skador på grund av trafikolyckan utgör varaktiga funktionshinder för honom. Det får också anses framgå att han på grund av dessa funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. M.H. är därför att anse som handikappad enligt förordningen om bilstöd till handikappade. Han uppfyller sålunda det i 2 § förordningen angivna kravet för rätt att erhålla bilstöd.

Huruvida förutsättningar i övrigt föreligger för bifall till M.H:s talan har inte prövats av underinstanserna. Målet bör därför återförvisas till Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa för fortsatt handläggning.