RSV överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och förordna att makarna E. och X.J. skulle folkbokföras på fastigheten Grusgropen 4 i Mjölby kommun i enlighet med Skattemyndighetens i Östergötland besked den 22 oktober 1992.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrättens (1996-06-04, Björne, Werner, Swartling, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Makarna E. och X.J. anmälde i september 1992 att de den 1 oktober samma år skulle flytta från Mjölby till Blåviks församling i Boxholms kommun. E.J. gick sistnämnda dag i pension medan X.J. hade fortsatt anställning hos en bank i Mjölby. Makarna disponerade i Mjölby en bostadslägenhet om fyra rum och kök i en egen hyresfastighet och ägde i Boxholms kommun (Blåvik) en nyuppförd villa, likaledes om fyra rum och kök. De uppgav att E.J. vistades cirka 80 procent och X.J. cirka 60 procent av året på fastigheten i Boxholms kommun. Förhållandet har senare beskrivits så att X.J. pendlade mellan denna fastighet och arbetsplatsen i Mjölby men ibland övernattade i Mjölby under vinterhalvåret då väglaget kunde vara förrädiskt. Det är ostridigt i målet att de båda bostäderna var likvärdiga.

Frågan i målet är om makarna J. i enlighet med sin anmälan skulle folkbokföras på fastigheten i Boxholms kommun fr.o.m. den 1 oktober 1992 eller om de, såsom Riksskatteverket hävdar, alltjämt skulle vara folkbokförda på fastigheten i Mjölby.

I 7 § första stycket FBL föreskrivs att en person skall anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. I samma stycke behandlas det fallet att någon i enlighet med denna föreskrift kan anses bosatt på fler än en fastighet, dvs. det föreligger en s.k. dubbel bosättning. I ett sådant fall skall personen i fråga anses bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj (familjeregeln) eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist. I andra stycket av paragrafen klargörs innebörden av uttrycket "regelmässigt".

Utredningen i målet ger vid handen att makarna J., som sammanlevde, tillbringade sin dygnsvila på ett sådant sätt att kravet på regelmässighet var uppfyllt beträffande båda fastigheterna. Detta innebär att makarna gemensamt hade en dubbel bosättning. För bedömningen av sådana fall ger den nyss berörda s.k. familjeregeln inte någon ledning. Avgörande är i stället var det egentliga hemvistet med hänsyn till "övriga omständigheter" kan anses beläget. I den proposition som låg till grund för FBL uttalades beträffande ensamstående och familjer med gemensam dubbel bosättning att utslagsgivande "liksom nu" i första hand borde vara arbetsförhållandena (prop. 1990/91:153 s. 96 och 135).

Beträffande de fall där familjemedlemmar har gemensam dubbel bosättning hänvisade förarbetena således till de regler som gällde när FBL infördes. Dessa innebar, som framhölls i propositionen, att stor vikt fästes vid arbetsförhållandena. Praxis gav dock utrymme för att väga in också andra anknytningsmoment, såsom bostädernas beskaffenhet, vistelsetidens längd och den enskildes önskemål. Bedömningen gjordes i princip på en individuell basis, vilket inte sällan kunde resultera i att t.ex. två sammanlevande makar på grund av sina skilda anknytningsmoment kom att folkbokföras på olika fastigheter.

Efter införandet av FBL bör ett sådant resultat bli mindre vanligt. I förarbetena underströks att det var angeläget att en familj i största möjliga utsträckning hålls samman i folkbokföringen (a. prop. s. 95; jfr SOU 1990:50 s. 65 och s. 78-80). Önskemålet kom visserligen till direkt uttryck i lagtexten endast genom den i 7 § första stycket intagna familjeregeln. Samma synpunkt bör dock beaktas när det gäller att fastställa var två sammanlevande makar med gemensam dubbel bosättning skall anses ha sitt egentliga hemvist. Om således en av makarna, t.ex. på grund av arbetsplatsens belägenhet, har en starkare anknytning till den ena av två aktuella bostadsfastigheter, bör önskemålet att hålla samman makarna vid folkbokföringen motivera att denna anknytning tillmäts en väsentlig betydelse vid bestämmandet av den andra makens egentliga hemvist.

Beträffande makarna J. kan konstateras att X.J. på grund av sin anställning i Mjölby hade anknytning till makarnas där belägna fastighet. Betydelsen av detta anknytningsmoment försvagas dock av att avståndet mellan Mjölby och fastigheten i Boxholms kommun - drygt 3 mil - inte var större än att hon kunde resa dagligen mellan arbetsplatsen och denna fastighet och tydligen under större delen av året också gjorde detta (jfr RÅ 1983 1:11). För E.J. får antas ha gällt att han, sedan han gått i pension, hade en väsentligt starkare anknytning till fastigheten i Boxholms kommun än till fastigheten i Mjölby. Vid en sammantagen bedömning finner Regeringsrätten i likhet med underinstanserna att makarna J. fr.o.m. den 1 oktober 1992 får anses ha haft sitt egentliga hemvist på fastigheten i Boxholms kommun. RSV:s talan skall därför inte bifallas.

B.H.H. överklagade och yrkade att hennes flyttningsanmälan till Torekov skulle godtagas. Hon anförde bl.a. följande. Familjen bestod av henne själv och maken som drev advokatrörelse i Göteborg. Hon förvärvade bostadsrätten i Torekov under maj månad 1992. De hade därmed två bostäder och kompletta hem, ett i Göteborg och ett i Torekov. De vistades lika mycket i vardera bostaden, under sommarhalvåret något mer i Torekov och under vinterhalvåret något mer i Göteborg. Under innevarande år kom de att vistas något mer i Torekov än i Göteborg. Anledningen härtill var att maken inskränkt sin advokatrörelse till hälften. Deras avsikt var att i framtiden ha bostad enbart i Torekov. Den omständigheten att maken fortfarande bedrev viss rörelse i Göteborg kunde inte medföra något skäl för att hon skulle vara folkbokförd i Göteborg. Under makens vistelse på fastigheten i Torekov under vardagarna var advokatfirmans telefoner kopplade dit. Motsvarande koppling till bostaden i Göteborg förekom däremot inte. Om någon bostadsanknytning förelåg så var den därför till Torekov. Eftersom innehavet av bostadsrätten i Torekov var förenad med skyldigheten att vara skriven där förelåg även skäl för den begärda folkbokföringen.

RSV överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och avslå B.H.H:s flyttningsanmälan till adressen Bogsprötsgränd 14 A i Torekov, Båstads kommun.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-06-04, Björne, Werner, Swartling, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. B.H.H. anmälde den 20 januari 1993 flyttning från Göteborg till Torekov i Båstads kommun. Hon var då ålderspensionerad sedan i juli 1991. Hon sammanlevde med sin make som bedrev advokatrörelse med kontor i Göteborg men med viss verksamhet förlagd även till Torekov. Makarna hade vid tidpunkten för anmälan två kompletta hem, ett i Göteborg och ett i Torekov. Makarna vistades lika mycket i vardera bostaden men under år 1993 skulle de komma att vistas något mer i Torekov. Anledning var att maken hade inskränkt sin advokatrörelse till hälften. Makarnas avsikt var att i framtiden ha bostad enbart i Torekov. B.H.H. hade förvärvat bostaden i Torekov med bostadsrätt. Innehavet av bostadsrätten var förenat med skyldighet att vara skriven i Båstads kommun. B.H.H:s make var folkbokförd i Göteborg och någon ändring i det avseendet har inte aktualiserats.

Frågan i målet är om B.H.H. i enlighet med sin anmälan skulle folkbokföras på fastigheten i Båstads kommun den 20 januari 1993 eller om hon, som Riksskatteverket hävdar, alltjämt skulle vara folkbokförd i Göteborg.

I 7 § första stycket FBL föreskrivs att en person skall anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. I samma stycke behandlas det fallet att någon i enlighet med denna föreskrift kan anses bosatt på fler än en fastighet, dvs. det föreligger s.k. dubbel bosättning. I ett sådant fall skall personen i fråga anses bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj (familjeregeln) eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist. I andra stycket av paragrafen klargörs innebörden av uttrycket "regelmässigt".

Utredningen i målet ger vid handen att B.H.H. och hennes make, som sammanlevde, tillbringade sin dygnsvila på ett sådant sätt att kravet på regelmässighet var uppfyllt beträffande båda fastigheterna. Detta innebär att makarna gemensamt hade en dubbel bosättning. För bedömningen av sådana fall ger den nyss berörda s.k. familjeregeln inte någon ledning. Avgörande är i stället var det egentliga hemvistet med hänsyn till "övriga omständigheter" kan anses beläget. I den proposition som låg till grund för FBL uttalades beträffande ensamstående och familjer med gemensam dubbel bosättning att utslagsgivande "liksom nu" i första hand borde vara arbetsförhållandena (prop. 1990/91:153 s. 96 och 135).

Beträffande de --- (= femte och sjätte styckena i Regeringsrättens dom i I) --- egentliga hemvist.

I förevarande fall har B.H.H. obestritt uppgivit att hon och hennes make skulle komma att vistas något mer på fastigheten i Torekov än på den som är belägen i Göteborg. Detta talar i viss mån för att hennes anknytning till fastigheten i Torekov var något starkare än till den andra fastigheten. Emellertid måste hennes make på grund av sitt arbete i Göteborg anses ha haft en betydligt starkare anknytning till fastigheten i Göteborg än till den i Torekov. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att B.H.H. får anses ha haft sitt egentliga hemvist på fastigheten i Göteborg. RSV:s talan skall därför bifallas.