RÅ 1996:62
Vid beslut om övergång från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård - s.k. konvertering - har ansetts att förutsättningarna för konvertering måste prövas ex officio av länsrätten, alltså oavsett om konverteringsbeslutet överklagas av patienten eller ej. Vidare har ansetts att vid efterföljande prövning endast förutsättningarna för tvångsvård enligt 3 § behöver föreligga vid prövningstillfället för att tvångsvården skall få fortsätta.
Länsrätten i Jämtlands län
X var intagen på sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Sedan chefsöverläkaren den 6 oktober 1995 beslutat om övergång från sådan vård till tvångsvård (konvertering), ansökte han den 9 oktober 1995 hos Länsrätten i Jämtlands län om fortsatt tvångsvård.
X motsatte sig tvångsvård.
Länsrätten i Jämtlands län (1995-10-17, ordförande Modig), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Av 3 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) framgår att tvångsvård får ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning, 2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och 3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan. - Vid bedömningen av vårdbehovet enligt 2 skall även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. - Enligt 11 § LPT får - om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård - chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats, besluta om tvångsvård när förutsättningarna enligt 3 § föreligger och patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras att allvarligt skada sig själv eller någon annan. - I målet föreliggande utredning ger vid handen att X vid skilda tillfällen under de senaste nio åren varit inlagd på den psykiatriska kliniken på grund av allvarliga paranoida psykoser som blossat upp med vissa mellanrum. Sedan mars månad år 1993 har emellertid hans tillstånd varit relativt stabilt till följd av fortgående medicinering. Dessutom är upplyst att ett relativt allvarligt alkoholmissbruk har förekommit hos X. Till följd av relationsproblem med sin hustru och återfall i missbruk har hans psykiska hälsotillstånd påtagligt försämrats. Eftersom X efter att ha intagits på den psykiatriska kliniken visat sig alltmer orolig och ställt sig avvisande till vård och behandling samt vägrat medicinering samtidigt som han visat en viss hotfullhet mot klinikens personal har det ansetts nödvändigt att överföra honom från frivillig vård till tvångsvård med stöd av 11 § LPT. - Chefsöverläkaren har vid förhandlingen i länsrätten uttalat att tvångsvården bör fortgå ytterligare en tid i avvaktan på att den krissituation som föranletts av separationen från hustrun har kommit under kontroll och till dess att X:s hälsotillstånd ytterligare stabiliserats så att han inte begår några oöverlagda impulshandlingar. - Herbert Larm har som offentlig sakkunnig läkare anfört att det varit befogat att låta den frivilliga vården övergå till tvångsvård och att förhållandena alltjämt är sådana att tvångsvården bör få fortgå. - Länsrätten gör följande bedömning. - I målet föreliggande uppgifter ger vid handen att X lider av en allvarlig psykisk störning. På grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har han ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Detta vårdbehov kan för närvarande inte tillgodoses på annat sätt än genom att X får vara intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Eftersom han motsätter sig denna vård och då den psykiska störningen hos honom är av sådan karaktär att det kan befaras att han kan komma att skada sig själv eller någon annan är förutsättningarna för fortsatt tvångsvård uppfyllda. Denna vård får pågå under högst fyra månader räknat från dagen för chefsöverläkarens beslut den 6 oktober 1995 att låta den frivilliga vården övergå till tvångsvård. - Länsrätten bifaller ansökan och beslutar att X får beredas tvångsvård. Sådan vård får pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för beslutet om konvertering.
Kammarrätten i Sundsvall
X överklagade domen och yrkade att beslutet om fortsatt tvångsvård skulle upphävas.
Kammarrätten i Sundsvall (1995-11-21, Zackari, Nilsson, Moren, referent samt nämndemännen Junhov och Mårtensson), som höll muntlig förhandling i målet varvid sakkunnigförhör hölls med f. överläkaren Göte Johnsson, yttrade: X har anfört bl.a. följande. Han vitsordar att han varit psykiskt sjuk men förnekar att han varit så sjuk att LPT varit tillämplig. Han lider inte av en allvarlig psykisk störning och han har inte ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Hans sjukdom är inte heller av sådant slag att det kan befaras att han skall komma att skada sig själv eller någon annan. Han mår bra idag. Den medicin han tar under tvång gör varken till eller från och han skulle inte ta medicinen om han inte tvingades till det. När dörrarna låstes på avdelningen, på grund av en annan patient, fick han panikkänslor och blev våldsam och han var livsfarlig när han tog tag i en kvinnlig vårdare för att komma åt hennes nycklar. - Chefsöverläkaren har anfört bl.a. följande. Vid tidpunkten för beslutet om konvertering var X farlig både för sig själv och för andra. Personalen på avdelningen kände sig hotade till livet och ingen kvinnlig personal vågade vara i närheten av honom. Tvångsvården måste pågå ytterligare en tid framöver och en definitiv utskrivning bör först föregås av en tids permission. X är nu så stabil att han bör kunna erhålla permission för att vistas i sin nya lägenhet som han får tillgång till måndag eller tisdag vecka 47. Han bör inte skrivas ut definitivt innan han fått ytterligare en injektion eftersom han vägrar att ta medicin utan tvång.
Göte Johnsson har anfört. Om man ser vad som hänt från 1980 och framåt framstår X:s diagnos paranoid psykos som uppenbar. När han medicinerat har han klarat sig bra men så fort han slutat att medicinera har han blivit psykotisk. Under tiden den 27 september 1995 till den 6 oktober 1995 avvek han från sjukhuset vid flera tillfällen med en hel del trassligheter som följd. Han hotade bl.a. sin 16 åriga son verbalt och sonen upplevde sig som rädd. Även X:s hustru upplevde sig som rädd. Den 6 oktober 1995 var han klart psykotisk och han led då utan tvekan av en allvarlig psykisk störning. På grund av den farlighet han visat, och då framförallt den psykiska farligheten, fanns det fara för hans eget liv. En allvarlig händelse inträffade dessutom på sjukhuset när han tog tag i kläderna på en vårdare. X har själv vid något tillfälle sagt att han hallucinerade och att han hade telepatisk förmåga. Vidare lider han av storhetsvansinne. Hans tillstånd var så allvarligt att han t.o.m. fick extra vak. Konverteringen var därför riktig och nödvändig. Nu har det lugnat ner sig i och med medicineringen och han är så pass bra att han kan lämna sjukvårdsinrättningen. Eftersom han vägrar att ta medicin frivilligt bör tvångsvården kvarstå. Indikationerna i 3 § LPT är utan tvekan uppfyllda. - Vad som förekommit i kammarrätten föranleder inte till annan bedömning än den länsrätten gjort. Länsrättens beslut avseende fortsatt tvångsvård skall därför fastställas. - Kammarrätten fastställer länsrättens domslut i den del som avser fortsatt tvångsvård.
X överklagade domen och vidhöll sitt yrkande om att den psykiatriska tvångsvården skulle upphöra. Han åberopade samma omständigheter som i länsrätten och anförde därutöver bl.a. följande. Han hade hela tiden hävdat att han aldrig varit farlig, varken för sig själv eller för andra. Av journalanteckningar framgick att chefsöverläkaren vid tidpunkten för konverteringsbeslutet över huvud inte tycktes tillmäta hans eventuella farlighet för annan särskilt stor vikt. Chefsöverläkaren var i stället inne på tankar om hans farlighet mot sig själv och tänkte då uppenbarligen i första hand på de medicinska följderna av att han skulle undandra sig medicineringen och i stället fortsätta att ägna sig åt att dricka öl och gå ut och in på avdelningen lite hur som helst. Den typiska handlingen vad beträffar fara för den egna personen var naturligtvis suicid. Någon sådan risk hade väl aldrig någonsin bedömts föreligga i hans fall. Det enda manifesterade utslaget av farlighet var övergreppet mot sjuksköterskan dagen efter konverteringen. Det blev emellertid en form av cirkelresonemang om man lät ett beslut om tvång på grund av farlighet rättfärdigas av en senare inträffad farlig handling, som riktade sig mot själva tvångsbeslutet och som i psykiatriskt hänseende i själva verket kunde te sig ganska frisk och adekvat. Vid tidpunkten för den muntliga förhandlingen i kammarrätten, som var en fredag, torde det ha stått klart att han redan på måndagen skulle få åka hem på permission och att tvångsvården skulle komma att upphöra inom ett par veckor. Detta borde kammarrätten ha beaktat vid sitt avgörande och därför beslutat att tvångsvården skulle upphöra.
Prövningstillstånd meddelades.
Socialstyrelsen avgav yttrande i målet och anförde bl.a. följande. X överfördes från frivillig vård till tvångsvård med stöd av 11 § LPT under hänvisning till att han var farlig för eget liv. Konverteringen får enligt styrelsens mening anses berättigad. Fortsatt behov av vård enligt LPT förelåg vid tiden för kammarrättens dom den 21 november 1995 eftersom X då alltjämt led av en allvarlig psykisk störning och motsatte sig vård beträffande medicinering med neuroleptika vilken med hänsyn till den tidigare sjukhistorien, diagnosen och aktuellt tillstånd då var oundgänglig. - Den psykiatriska tvångsvården upphörde den 1 december 1995.
Regeringsrätten (1996-06-17, Wahlgren, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård regleras i 3 § LPT. Enligt den bestämmelsen får tvångsvård ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan. - Som ytterligare förutsättning vid bedömning av vårdbehovet enligt punkten 2 skall beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
En patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård kan efter beslut av chefsöverläkaren föras över till tvångsvård (s.k. konvertering). Bestämmelser härom finns intagna i 11 § LPT. Där stadgas att chefsöverläkaren får besluta om tvångsvård när förutsättningarna enligt 3 § föreligger och patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan. När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverläkaren skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter (12 §).
Ett beslut om intagning för tvångsvård enligt 11 § får överklagas hos länsrätten (32 §). Överklagandet skall då anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
När en ansökan från chefsöverläkaren enligt 12 § föreligger hos länsrätt åligger det länsrätten att ex officio pröva förutsättningarna för tvångsvård enligt 11 §, alltså oavsett huruvida patienten överklagat själva konverteringsbeslutet eller ej. Däremot behöver inte nämnda förutsättningar föreligga vid prövningstillfället. Det räcker då med att förutsättningar för tvångsvård enligt 3 § fortfarande är för handen.
Av utredningen i målet framgår att X vid tidpunkten för konverteringsbeslutet led av en allvarlig psykisk störning och att han på grund av sitt psykiska tillstånd hade ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård på sjukhus samt att han motsatte sig behövlig neuroleptikabehandling. Vidare framgår av utredningen att X var potentiellt farlig för sig själv i sådan grad att han kunde befaras komma att allvarligt skada sig själv. Förutsättningar för konverteringsbeslut förelåg således.
Utredningen får anses ge vid handen även att förutsättningar för tvångsvård enligt 3 § förelåg också vid tidpunkten för kammarrättens dom.
Såvitt gäller den fortsatta tvångsvården har framkommit att den har upphört den 1 december 1995. X:s överklagande föranleder därför inte någon vidare åtgärd från Regeringsrättens sida.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avskriver målet från vidare handläggning.