RÅ 1996:80

B.W. avled den 7 mars 1994. Oenighet om var gravsättningen av askan efter den avlidne skulle ske uppkom mellan K.W., efterlevande moder, och P.W., efterlevande fader.

Kyrkogårdsförvaltningen vid Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö kyrkliga samfällighet gjorde på begäran av P.W. försök att medla mellan honom och K.. Enighet kunde inte uppnås, varför tvisten hänsköts till Länsstyrelsen i Stockholms län för prövning. Kyrkogårdsförvaltningen hade därvid i yttrande uttalat att den avlidnes vilja sammanföll med K.W:s som borde utses att ombesörja gravsättningen.

P.W. hemställde om muntlig förhandling. Länsstyrelsen fann befintligt material tillräckligt för avgörande av ärendet och avslog P.W:s begäran.

Länsstyrelsen i Stockholms län (1994-08-23) yttrade: Av 5 kap. 3 § begravningslagen (1990:1144) framgår bl.a. att, om de efterlevande inte kan enas om gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på begäran medla mellan parterna. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen. Vidare framgår av 4 § samma kapitel att länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om gravsättningen. Härvid skall särskilt beaktas önskemål som den avlidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller annan nära anknytning. - I motiven till 4 § anföres bl.a. följande: "Den avlidnes önskemål måste beaktas även om han eller hon inte har utsett någon att ordna med gravsättningen. Det kan således tänkas fall där den som i och för sig står närmast att ordna denna avser att handla i strid med den avlidnes önskemål. Det kan då finnas skäl att låta någon annan av de anhöriga eller närstående bestämma om kremering eller gravsättning." (prop. 1990/91:10 s. 96). - Av utredningen i ärendet framgår följande. Den avlidne B.W. var född år 1962. Föräldrarna skildes år 1968. På grund av moderns arbetsförhållanden bodde B. under två år hos sina morföräldrar i Mölndal, där han också började skolan. Efter två år flyttade han till modern i Nacka och bodde tillsammans med henne till dess han var 22 år. Då fick han en egen lägenhet. Under hela skoltiden vistades B. hos sina morföräldrar under sommarloven. - Fadern, P.W. som inte motsagt ovanstående uppgifter, har uppgett bl.a. följande. Han flyttade till Göteborg år 1968, varefter det endast blev glesa kontakter mellan honom och B. och kontakterna upphörde helt år 1975. P.W. hade då gift om sig och fått en dotter. Senare föddes även en son. Kontakten med B. återupptogs när denne var omkring 20 år och förstärktes sedan. Bland annat firade de jul tillsammans år 1993. Både han som far och halvsyskonen är övertygade om att B. skulle vilja ha en grav, som de kunde vårda. Han menar att den gode mannens trovärdighet, när det gäller B:s vilja och önskemål kan ifrågasättas. Han menar också att förhållandet mellan B. och modern inte alls var gott. Han har uppfattningen att B. de sista åren kände sig frisk och var inriktad på att leva samt att han kände glädje över sin kontakt med fadern och dennes familj. - Av utredningen framgår vidare att B. var svårt sjuk under ett par års tid samt att han hade ekonomiska problem, varför en god man förordnades nämligen K.G.B., Denne har inkommit med en egen skrivelse, vari han uppgett bl.a. följande. Han kände B. sedan år 1980 då de arbetade tillsammans. Han fick då intrycket att morfadern "var B:s fasta punkt i tillvaron". K.G.B. och B. uppehöll kontakten och K.G.B. besökte B. regelbundet under dennes sjukhusvistelse, varvid de även i samtal kom in på allvarliga saker. Därvid hade B. uttalat som sin önskan att begravas tillsammans med sina morföräldrar. - Länsstyrelsen finner vid en samlad bedömning att B. under hela sitt liv haft mera anknytning till sin mor och sina morföräldrar än till fadern och dennes nya familj. Beträffande bedömningen av vad B. själv haft för önskemål angående gravsättning måste under ifrågavarande förhållanden de uppgifter som K.G.B. lämnat vägas in i bedömningen. Modern, K.W., skall därför ges företräde att bestämma om gravsättningen av askan.

P.W. yrkade omprövning av länsstyrelsens beslut.

Kammarrätten i Stockholm (1995-01-25, Norström, Strandberg, Schele, referent,) delade länsstyrelsens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

P.W. överklagade hos Regeringsrätten och yrkade dels att han skulle få bestämma om gravsättningen av askan efter sonen B.W., dels att han skulle få bestämma om gravsten. Vidare fick han - med angivande att han vägrats muntlig förhandling - anses i andra hand yrka att målet skulle återförvisas till kammarrätten för muntlig förhandling där.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-06-17, Wahlgren, Dahlman, Sjöberg) yttrade: Skälen för Regeringsrätten avgörande. Kammarrätten har enligt beslut i protokoll den 27 september 1994 funnit muntlig förhandling obehövlig och avslagit P.W:s yrkande därom.

Ett första spörsmål blir därmed huruvida P.W. på någon grund har haft rätt till muntlig förhandling. Begravningslagen innehåller inga särbestämmelser om muntlig förhandling. Därmed gäller reglerna om muntlig förhandling i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Ett förhållande som emellertid måste beaktas är huruvida vid sidan härav någon rätt för P.W. att få till stånd muntlig förhandling kan härledas ur bestämmelserna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Här träder i blickpunkten till en början reglerna i artikel 6, enligt vilka regler det föreligger rätt till "fair and public hearing" inför domstol när det gäller att fastställa en persons civila rättigheter och skyldigheter. Enligt Europadomstolens praxis föreligger i princip rätt till muntlig förhandling i sådana fall. Den fråga som således uppkommer är om en rätt att få bestämma om gravsättning av en avliden är en sådan civil rättighet som avses i konventionen.

I denna fråga är till en början att anmärka att som skäl till att frågor rörande konflikter om bl.a. gravsättning över huvud skulle få föras till förvaltningsdomstol framförts att det inte helt kunde uteslutas att de tvister som det kunde bli fråga om att pröva rör sådana civila rättigheter och skyldigheter som omtalas i konventionen och som alltså berättigar till rättegång inför domstol (prop. 1990/91:10 s. 45-46).

Det kan erinras om att begravningslagen är en offentligrättslig lagstiftning. Såvitt gäller bl.a. gravsättning skall emellertid den avlidnes önskemål vara vägledande och såvitt möjligt följas (5 kap. 1 §, prop. 1990/91:10 s. 92). Om de efterlevande inte kan enas om gravsättningen, anvisar lagen en procedur för att lösa sådana konflikter. Inledningsvis skall då kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var folkbokförd på begäran medla mellan parterna (5 kap. 3 § första stycket). Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen (5 kap. 3 § andra stycket). Länsstyrelsen skall därefter pröva vem som skall bestämma om gravsättningen (5 kap. 4 § första stycket). Därvid skall särskilt beaktas de önskemål som den avlidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller annan nära anknytning (5 kap. 4 § andra stycket). Länsstyrelsens beslut kan som nyss antytts överklagas till förvaltningsdomstol (9 kap. 7 § andra stycket).

Vid det förhållandet att huvudsyftet med bestämmelserna i begravningslagen är att söka utröna och tillgodose den avlidnes önskemål kan enligt Regeringsrättens mening efterlevande parter som tvistar med varandra om gravsättning i normalfallet inte anses föra en process om någon rättighet av det slag som avses i konventionen. Några omständigheter i förevarande fall som skulle kunna leda till en annan bedömning föreligger inte heller. Denna bedömning innefattar även hänsynstagande till sådana förhållanden som nämns i artikel 8 i nämnda konvention. Slutsatsen blir således att något krav på muntlig förhandling inte kan grundas på konventionen.

Frågan om muntlig förhandling får därför prövas med utgångspunkt i 9 § förvaltningsprocesslagen. Av nämnda paragraf framgår att muntlig förhandling beträffande viss fråga får ingå i måls handläggning i förvaltningsdomstol, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Enligt lagrummets tredje stycke skall muntlig förhandling hållas i kammarrätt, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Av förarbetena till förvaltningsprocesslagen framgår att rätten skall ta stor hänsyn till parts önskemål om muntlig förhandling. Önskemålet bör frångås endast om rätten är övertygad om att den föreliggande utredningen i målet gör förhandlingen obehövlig eller att särskilda omständigheter talar emot en förhandling. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. Ett särskilt skäl mot att anordna muntlig förhandling kan vara målets bagatellartade karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande till tvistemålets värde (prop. 1971:30 s. 537).

Av utredningen i förevarande mål framgår att det råder djup oenighet mellan P.W. och K.W. angående förhållanden rörande sonen, såsom i fråga om vilka önskemål sonen kunde ha uttalat rörande gravsättning och till vem eller vilka han kunde ha haft störst anknytning. Vad som framkommit i målet ger emellertid entydigt vid handen att den utredning som var tillgänglig i målet när kammarrätten avgjorde detta var tillräckligt upplysande i fråga om sådana omständigheter som var av betydelse för målets bedömning. Kammarrätten hade därför grundad anledning att anta att muntlig förhandling där inte skulle ge kammarrätten ett bättre underlag för målets avgörande. Kammarrätten har således haft fog för sitt beslut att avslå muntlig förhandling på den grunden att förhandlingen varit obehövlig.

Med hänsyn till det anförda skall målet i huvudsaken avgöras på grundval av den utredning som nu föreligger i Regeringsrätten.

I huvudsaken delar Regeringsrätten underinstansernas bedömning.