RÅ 1997 not 23

Not 23. Överklagande av Statens Naturvårdsverk ang. föreläggande enligt naturvårdslagen. -Länsstyrelsen i Värmlands län (1993-12-27, Furuholm) förelade med stöd av 39 § första stycket naturvårdslagen (1964:822), NVL, Saxebyns hemman, c/o Harry N., att med omedelbar verkan upphöra med täktverksamhet på fastigheten Saxebyn 1:99 samt att efterbehandla täktområdet enligt särskilt angivna föreskrifter. Beslutet skulle gälla utan avvaktan på laga kraft. - Saxebyns hemman, c/o Kjell N., överklagade länsstyrelsens beslut och anförde: Grustaget på den i hemmanet ingående fastigheten Saxebyn 1:99 används av medlemmarna (privatpersoner) i hemmanet för deras uttag av grus för husbehov. Det har använts sedan sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Åren 1965-1966 försåg grustaget en enskild skogsbilväg inom hemmanets gränser med grus. Härutöver har den s.k. pågående verksamheten i grustaget varit mycket liten. De ringa och sporadiska uttagen skadar inte naturen på så sätt att den substantiella förändringen kan anses minska fastigheten. Kostnaden för en lantmäteriförrättning som ägde rum 1987 för att fastställa grustäktens gränser finansierar hemmanet genom att åsätta ett kubikmeterpris i stället för att höja medlemsavgiften. Detta medför inte att verksamhetens karaktär av husbehovstäkt förvandlas till kommersiellt bedriven täktverksamhet för avsalu i vinstsyfte. Hemmanet har således rätt att nyttja grustaget utan tillstånd. - Länsstyrelsen ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och anförde bl.a. följande. Täktverksamheten har inte bedrivits av markens innehavare - Maria H. och Britta S. - utan av Saxebyns hemman som inte har någon äganderätt till marken. Som framgår av 18 § naturvårdslagen kan endast markinnehavare hävda rätt till husbehovstäkt. För övriga gäller tillståndsplikt. - Kammarrätten i Göteborg (1994-05-25, Nilsson, Dellborg-Tengström, Gester): Av handlingarna framgår bl.a. följande. Sedan mitten av 1800-talet har det funnits ett grustag på fastigheten Saxebyn 1:99. För att förhindra att grustaget gick ur händerna på hemmansägarna träffade en person ett avtal 1949 med dåvarande ägarna till fastigheten om rätt att ta grus. Det område rätten avsåg hade sidomåtten 77 m, 88 m, 60 m och 95 m. Personen överlät i sin tur rätten att ta grus till Saxebyns hemman 1952. Nyttjanderätten finns inskriven i fastighetsboken på inskrivningsmyndigheten. År 1987 ändrades med dåvarande ägares samtycke gränserna på så sätt att området försköts något österut. Sedan augusti 1992 äger bara andelsägare i hemmanet rätt att ta grus. Tidigare hade också andra boende som inte var andelsägare fått denna rätt av hemmanet. Förutom grus till en skogsbilväg i mitten av 1960-talet har hemmanet enligt egen uppgift tagit endast mindre kvantiteter grus. Under 1987-1991 togs 201 kubikmeter. Därefter har hemmanet med hänsyn till det pågående ärendet i länsstyrelsen begränsat sitt uttag och tagit ut endast fem kubikmeter. Medlemmarna betalar fem kronor per kubikmeter till hemmanet för att finansiera hemmanets kostnader för en lantmäteriförrättning 1987. - Länsstyrelsens överklagade beslut initierades i länsstyrelsen av en av delägarna i fastigheten Saxebyn 1:99. Hon gjorde gällande att det inte fanns något mer grus att ta ur täkten och att hemmanet därför skulle efterbehandla täktområdet och sätta upp staket. - Enligt 18 § naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. - I förarbetena till nämnda lag (prop. 1964:148 s. 75) anförde departementschefen bl.a. följande. Med täkt för markinnehavarens husbehov åsyftas den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet. Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår från de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Det är mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Bestämmelsen om att tillstånd krävs för att ta grus är föranledd av att man velat ha ett skydd för landskapsbilden. För obetydliga uttag har det dock inte ansetts rimligt att kräva tillstånd. Undantag har därför införts för markinnehavarens husbehov. I det nu aktuella fallet har hemmanet under lång tid haft civilrättslig dispositionsrätt över grustaget med rätt att ta grus därur. Det får därför anses likställt med markinnehavare. Enligt egen uppgift, vilken inte ifrågasatts, har det varit fråga om förhållandevis små mängder grus som hemmanet tagit ut bortsett från de uttag som skedde vid byggandet av skogsbilvägen. Det förhållandet att hemmanet tagit betalt av sina medlemmar för gruset för att finansiera hemmanets kostnader kan inte anses innebära att gruset utnyttjats för avsalu. Kammarrätten finner därför att hemmanets uttag av grus är att hänföra till uttag för markinnehavarens husbehov. Hemmanet har då inte behövt tillstånd av länsstyrelsen. Det utfärdade föreläggandet har således saknat grund. - Kammarrätten upphäver länsstyrelsens beslut. - Statens naturvårdsverk överklagade kammarrättens dom och yrkade att domen skulle undanröjas och att länsstyrelsens beslut skulle fastställas. Naturvårdsverket anförde i huvudsak följande. Med täkt för husbehov avses uttag av material som krävs för att tillfredsställa den egna fastighetens behov. Rätten att utan tillstånd enligt 18 § NVL bedriva täkt tillkommer innehavaren av fastigheten där materialet finns. Uttagen skall alltså tillgodose innehavarens behov, för att han skall kunna sköta eller använda den egna marken. Markinnehavare är fastighetsägaren eller en med honom likställd person, dvs. den som i fastighetsägarens ställe disponerar fastigheten, exempelvis en arrendator. - Uttag av material för att tillgodose flera fastighetsägares husbehov kan ske från en samfällighet, vilken för "ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter" bildats genom förrättning enligt 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988). Om ändamålet är t. ex. väghållning eller täktverksamhet skall vägarna respektive fyndigheten ligga på samfällighetens mark. - Någon sådan, av fastighetsbildningsmyndigheten bildad, samfällighet föreligger inte i det aktuella fallet. Saxebyns "hemman" har således inte status av samfällighet utan är en förening som uppstått genom en sammanslutning av ett antal fastighetsägare. - Genom att likställa nyttjanderättshavare med markinnehavare möjliggör kammarrätten för en fastighetsägare att genom ett nyttjanderättsavtal tillståndsfritt tillgodogöra sig material från en annans fastighet om det sker för eget husbehov. Verket anser att tillståndsplikten enligt 18 § NVL härigenom kringgås. Kammarrätten har vidgat innebörden i begreppen markinnehavare och husbehov utöver vad lagstiftaren avsett. Vidare öppnas en möjlighet för flera fastighetsägare att genom nyttjanderättsavtal bedriva täktverksamhet för husbehov från en fastighet som de inte äger. - Saxebyns hemman bestred bifall till ändringsyrkandet och anförde bl.a. Hemmanets andelsägare tar endast ut små mängder grus. Risk för skador på landskapsbild och naturmiljö föreligger inte. Någon verksamhet för avsalu i kommersiellt vinstsyfte bedrivs inte. Att viss betalning under senare år tagits ut av hemmanets medlemmar vid uttag av grus för husbehov är en konstruktion för att få in intäkter till en kostnad av engångskaraktär. Konstruktionen valdes framför att höja medlemmarnas årsavgift. Genom att överlåta rätten till täkten till Saxebyns hemman avstod dåvarande markägare från sin rätt att ta grus för husbehov. Hemmanet torde således vara markinnehavare till täktområdet. Det kan inte anses strida mot 18 § NVL att en fastighetsägare avstår sin rätt att ta ut grus för husbehov till annan person eller annat rättssubjekt. Tillståndstvånget enligt 18 § NVL avser kommersiellt bedriven grusbrytning för industriers vinstsyfte. - Regeringsrätten antecknade följande: Enligt ett kontrakt den 21 oktober 1949 mellan ägarna till fastigheten Saxebyn 1:20 och ägarna till fastigheterna Saxebyn 1:2, 1:13 och 1:74 uppläts rätten till grustag å fastigheten Saxebyn 1:20 till förmån för fastigheterna Saxebyn 1:2, 1:13 och 1:74. Rättigheten antecknades i fastighetsboken den 23 november 1949, aktnr 431, och den överläts enligt avtal den 12 maj 1986 till Saxebyns hemman. Inskrivningsmyndigheten i Arvika domsaga beviljade den 21 maj 1986, nr 5835, inskrivning i Saxebyn 1:99 (tidigare 1:20) till säkerhet för nyttjanderätt. - Regeringsrätten (1997-01-31, Werner, Rundqvist, Sandström, Eliason): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 18 § NVL får täkt av bl.a. grus för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. - Enligt ansvarsbestämmelsen i 37 § första stycket 4 NVL kan den dömas till straffansvar som utför täkt utan att ha behövligt tillstånd enligt 18 § eller som bryter mot villkor eller föreskrift som har meddelats i samband med sådant tillstånd. - Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i bl.a. 37 § första stycket 4 får länsstyrelsen enligt 39 § NVL förelägga honom att åstadkomma rättelse. I beslut om föreläggande får vite sättas ut. - I målet finns vissa oklarheter rörande den rättsliga grunden för uttagen av grus från fastigheten Saxebyn 1:99. I enlighet med vad parterna och underinstanserna utgått från är Regeringsrättens utgångspunkt att uttagen grundas på ett nyttjanderättsavtal med ägarna till fastigheten Saxebyn 1:99 som upplåtande part. Den fråga som först aktualiseras i målet är om de enligt med detta avtal gjorda uttagen omfattas av undantaget från tillståndsplikt enligt 18 § NVL beträffande täkt för markinnehavarens husbehov. - I förarbetena till NVL (prop. 1964:148 s. 75) anförde departementschefen bl.a. att tillståndstvånget inte borde omfatta täkt för tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Med sistnämnda uttryck åsyftades den förbrukning som krävdes för skötsel av jordbruks- eller skogsfastigheter men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet. Några närmare uttalanden gjordes inte i förarbetena om innebörden av begreppet markinnehavare. - Begreppet markinnehavare torde inte ha avsetts omfatta enbart ägaren av den fastighet där täkten är belägen. I fall då marken på täktfastigheten är upplåten med nyttjanderätt bör brukaren kunna vara att anse som markinnehavare (jfr vad som uttalats i motsvarande hänseende i prop. 1978/79:163 med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark, s. 23). - Den i målet aktuella nyttjanderätten avser en grustäkt på ett avgränsat område av fastigheten Saxebyn 1:99. Ägarna till den fastigheten har enligt vad som upplysts i målet avstått från möjlighet att själva ta grus från området. Vid sådant förhållande har uttaget av grus inte skett för att tillgodose ett husbehov som är knutet till den fastighet där grustäkten är belägen (jfr RÅ 1993 ref. 4). Grustäktsverksamheten måste alltså anses ha skett för annat ändamål än markinnehavarens husbehov och den har därmed varit tillståndspliktig enligt 18 § NVL. Regeringsrätten finner på grund härav att kammarrättens slutsats att det utfärdade föreläggandet saknat grund varit oriktig. - Fråga uppkommer emellertid även huruvida Saxebyns hemman är en sammanslutning till vilken ett föreläggande enligt 39 § NVL kan riktas om att vidta rättelseåtgärder. Av de uppgifter som handlingarna innehåller framgår inte att Saxebyns hemman är ett rättssubjekt som kan åläggas sådana skyldigheter som avses med ett ingripande med föreläggande om rättelse eller att någon utredning i detta hänseende föregått länsstyrelsens föreläggandebeslut. I avsaknad av tillfredsställande underlag för en prövning i denna del finner Regeringsrätten att Naturvårdsverkets talan om fastställelse av länsstyrelsens föreläggande för Saxebyns hemman inte kan bifallas av Regeringsrätten. Mot bakgrund av de överväganden Regeringsrätten gjort bör emellertid underinstansernas avgöranden upphävas och handlingarna i målet överlämnas till länsstyrelsen för ny behandling. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och länsstyrelsens beslut och visar målet åter till Länsstyrelsen i Värmlands län för ny behandling. (fd I 1996-12-11, Berendt)

*REGI

*INST