RÅ 1997 not 39

Not 39. Ansökan av Erik E. m.fl. om rättsprövning av ett beslut ang. tillstånd till expropriation. - Banverket ansökte om tillstånd till expropriation för utbyggnad av Västkustbanan på sträckan Lekarekulle- Nordvära inom Kungsbacka kommun och Varbergs kommun, Hallands län. Ansökningen omfattade expropriation av mark med äganderätt, med servitutsrätt och med nyttjanderätt under byggnadstiden samt expropriation av särskild rätt. -Regeringen (Kommunikationsdepartementet, 1996-01-25): I ärendet har synpunkter främst framförts på om man bör genomföra utbyggnaden av Västkustbanan genom Frillesås eller öster om Frillesås. Den aktuella delsträckan ingår i område som utgör riksintresse enligt 3 kap.1, 2 och 4 §§ lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). Banverkets förslag enligt ansökan medför vissa negativa effekter i form av t.ex. försämrad bullersituation för vissa fastigheter och intrång i strandområden. Förslaget innebär att bansträckningen i huvudsak följer befintlig sträckning. Regeringen finner att förslaget innebär en lösning som är mer fördelaktig ur samhällsekonomisk synpunkt än det östliga alternativet. Regeringen gör vidare den bedömningen att de intrång i miljön som blir följden av den i ansökan redovisade sträckningen inte är av den omfattningen att sträckningen inte kan godtas. Sammantaget finner regeringen att ändamålet inte lämpligen bör tillgodoses på annat sätt samt att olägenheterna av expropriationen ur allmän och enskild synpunkt inte överväger de fördelar som kan vinnas genom den. - Regeringen meddelar med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719) Banverket tillstånd att för utbyggnad av Västkustbanan på sträckan Lekarekulle-Nordvära med äganderätt, med servitutsrätt och med nyttjanderätt expropriera mark från de fastigheter och samfälligheter som framgår av bilaga 2 samt att expropriera särskild rätt som belastar de fastigheter som framgår av bilaga 3. Med stöd av 3 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen medger regeringen att expropriationen får ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har angetts på till ansökningen hörande ritningar. - Regeringen har i ett annat beslut denna dag avslagit en begäran om prövning enligt 4 kap. 2 § NRL av planerad ut- och ombyggnad av järnväg i Hallands län utmed kusten vid Stråvallastrand och genom tätorten Frillesås i Kungsbacka kommun. - Regeringen föreskriver följande. - Banverket skall vid utbyggnaden iaktta en allmän aktsamhet så att naturvårdens, kulturmiljövårdens och friluftslivets intressen så långt möjligt skyddas från skada. Arbetet skall vidare utföras med största hänsyn till den byggda miljön och på sådant sätt att närboende vållas minsta möjliga olägenhet. De av arbetet tillfälligt berörda områdena skall, i samråd med Länsstyrelsen i Hallands län, återställas med stor hänsyn till omgivande natur och landskapsmiljö. - Banverket skall utföra de åtgärder till skydd för miljön som anges i den till ansökan fogade miljökonsekvensbeskrivningen. Vid den konkreta utformningen av åtgärderna samt vid bedömningen av om en viss åtgärd i något fall inte bör utföras skall samråd ske med länsstyrelse och berörda fastighetsägare. Banverket bör ytterligare studera möjligheterna till bullerskyddsåtgärder för de fastigheter som efter utbyggnaden får en ekvivalent bullernivå utomhus överstigande 55 dB (A) samt för de fastigheter som efter utbyggnaden får en maximal bullernivå inomhus nattetid överstigande 45 dB (A). - Vid deponering, mellanlagring och efterbehandling av överskottsmassor samt vid ingrepp i och återställning av dräneringar m.m. skall samråd ske med berörda fastighetsägare, övriga rättighetshavare och kommunen. Bullerskyddsåtgärder vid enskilda fastigheter skall utföras i samråd med berörda fastighetsägare. - Banverket skall vidta nödvändiga åtgärder för att skydda berörda vattendrag från föroreningar som uppkommer på grund av exploateringsföretaget. - I ansökningen anhöll Erik E. m.fl. om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att det skulle upphävas. De yrkade ånyo att Regeringsrätten skulle meddela förordnande om förbud mot verkställighet av regeringens beslut innan målet avgjorts. - Sökandena anförde bl.a. följande. Eftersom allmänt intresse saknades av spårdragning enligt alternativ röd, dvs. spårdragning öster om Åsa och genom Frillesås, stred regeringens beslut mot artikel 1 första stycket i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Regeringens beslut stred även mot förvaltningslagen (1986:223), bl.a. genom att Banverket vid projekteringen av järnvägsutbyggnaden underlåtit att inhämta uppgifter från Statens järnvägar. Regeringens beslut stred vidare mot 2 kap. 12 § expropriationslagen (1972:719). Regeringen hade underlåtit att med tillbörlig omsorg analysera och väga mot varandra för- och nackdelar av olika alternativa spårdragningar. Banverket hade i strid med 3 kap. 2 § andra stycket expropriationslagen underlåtit att i sina ansökningar om expropriation till regeringen inge den utredning som kunde anses behövlig, bl.a. hade Banverket inte åberopat den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som Banverket låtit upprätta år 1991. Regeringens prövning enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) var ofullständig. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § NRL var tvingande. Någon dispensmöjlighet fanns inte och skyddet för riksintressena var ovillkorligt vid påtaglig negativ påverkan. En järnvägssträckning enligt alternativ röd skulle innebära påtaglig skada och bestående negativ inverkan på mark som var av riksintresse enligt 3 kap. 1 och 2 §§ NRL. Även 15 och 16 §§naturvårdslagen (1964:822) innebar lagligt hinder mot expropriationen. Expropriationsansökningen riktade sig nämligen mot mark som åtnjöt tvingande strandskydd. Riksdagen hade beslutat att ålägga Banverket att upprätta MKB vid byggande av järnväg. Banverket hade emellertid brustit i sin skyldighet att enligt 5 kap. 3 § NRL upprätta en MKB som omfattade utbyggnaden av hela Västkustbanan. Härigenom hade någon samlad bedömning av projektet inte kunnat göras. Sedan Banverket flyttat järnvägssträckningen enligt alternativ röd västerut så att ännu känsligare markområden kom att beröras vid en utbyggnad hade någon ytterligare jämförande MKB mellan alternativen röd och gul inte upprättats. Dessutom fanns åtskilliga brister i MKB:n från år 1991. Den MKB som upprättades av Banverket år 1994 innehöll endast uppgifter om alternativ röd. Handlingen uppfyllde därför inte svensk rätts krav på jämförande analys av alternativa sträckningar, motiveringar och konsekvenser av uteblivet tillstånd. Regeringens beslut stred också mot gemenskapsrätten. EG-direktiv som inte föranlett lagstiftning hade såväl direkt som indirekt effekt på innehållet i den svenska rätten, vilket bl.a. innebar att det saknade betydelse att NRL enligt sin lydelse före år 1996 inte hade en uttrycklig referens till järnvägsanläggning. Regeringen hade inte beaktat det i preambeln till direktivet 85/337/EEG angivna kravet om att miljöpåverkan skulle bedömas med hänsyn till behovet av att skydda människors hälsa och bidra till livskvaliteten genom en förbättrad miljö. Regeringens beslut stred också mot vissa artiklar i direktivet, bl.a. artikel 5 om vilka uppgifter som skulle tillhandahållas av en exploatör och artikel 6 om inhämtande av yttranden från miljövårdande myndigheter. Regeringen hade inte heller beaktat direktivet 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter eller fågelskyddsdirektivet 79/409/EEG. - Genom att kostnaderna enligt alternativ röd väsentligt översteg kostnaderna enligt alternativ gul kunde regeringens beslut inte såsom skett motiveras av samhällsekonomiska skäl. Om spårdragning skulle ske enligt alternativ röd kunde en olycka komma att få katastrofala följder. Det var stor risk för att evakueringsproblem skulle uppstå om en olycka skedde i den s.k. Åsatunneln som skulle bli 1,8 km lång. Om järnvägssträckningen drogs något öster om alternativ gul erfordrades en tunnel om endast 500 meter vilket minskar evakueringsproblemen. En sådan tunnel behövde inte heller dras under det naturkänsliga området Stora Mosse med risk för torrläggning av området. - Regeringsrätten (1997-03-05, Brink, Wadell, von Bahr, Baekkevold, Eliason) höll muntlig förhandling och anförde: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Om Regeringsrätten finner att förvaltningsbeslutet strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet, skall Regeringsrätten enligt 5 § rättsprövningslagen upphäva beslutet och, om det behövs, återförvisa ärendet till den myndighet som meddelat beslutet. I annat fall står beslutet fast. - Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är inte meningen att rättsprövning skall ske av politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (jfr prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Sökandena har främst gjort gällande att regeringens beslut strider mot expropriationslagen och hushållningsbestämmelserna i NRL om skydd för mark som är av riksintresse. Enligt sökandena talar såväl allmänna som enskilda intressen för en annan spårdragning än enligt det valda alternativ röd. - Enligt 2 kap. 12 § expropriationslagen skall expropriationstillstånd inte meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Vid prövning av en ansökan om expropriation skall således intressen som talar för och intressen som talar emot ansökningen vägas mot varandra. - I 1 kap. 2 § NRL finns en uppräkning av de författningar som är anknutna till NRL. Expropriationslagen finns inte med i denna uppräkning. Av detta följer att hushållningsbestämmelserna i NRL inte är direkt tillämpliga vid den avvägning som skall göras enligt 2 kap. 12 § expropriationslagen. Den av regeringen gjorda avvägningen i expropriationsärendet kan med hänsyn bl.a. till detta inte anses strida mot bestämmelserna i NRL. - Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg trädde i kraft den 1 februari 1996. Lagen är inte tillämplig på Banverkets planering av utbyggnaden av Västkustbanan på sträckan Lekarekulle-Nordvära (jfr lagens övergångsbestämmelser). Mot denna bakgrund har skyldighet inte förelegat för Banverket att upprätta en järnvägsplan med miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. Sökandena har inte heller visat att de beskrivningar av miljökonsekvenserna som gjorts i ärendet varit oförenliga med vad Banverket haft att iaktta i anledning av direktiv 85/337/EEG eller andra av sökandena åberopade föreskrifter eller EG-direktiv. - Regeringsrätten finner sammanfattningsvis att regeringens beslut inte strider mot 2 kap. 12 § expropriationslagen. Vad sökandena i övrigt angivit visar vidare inte - och det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet - att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Ansökningarna om rättsprövning skall därför lämnas utan bifall. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningarna och förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1997-01-23, Gylling Lindkvist)

*REGI

*INST