Landstinget överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och sociala nämndens beslut fastställas.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialstyrelsen avgav yttrande.

Kammarrätten (1996-06-26, Sjödin, Bergman, referent, Bohlin) yttrade: Landstinget anför i kammarrätten sammanfattningsvis följande. Undervisning i teckenspråk ligger inte inom ramen för insatser utifrån rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1 LSS. Detta behov kan tillgodoses på annat sätt genom de särskilda utbildningsinsatser, som finns för detta ändamål. Ansvaret för teckenspråksundervisning ligger på utbildningsdepartementet. I samband med LSS tillkomst har speciella medel avsatts för teckenspråksutbildning för föräldrar till döva och gravt hörselskadade barn. Detta talar för att lagstiftaren inte avsett att teckenspråksundervisning skall hänföras till begreppet rådgivning och annat personligt stöd. - Landstinget i Västerbotten anser att det är av stor vikt att teckenspråkskommunikationen mellan det döva/gravt hörselskadade barnet och dennes föräldrar påbörjas så snart funktionshindret diagnostiserats. Under läsåret 1994/95 erbjöd pedagogiska hörselvården i Västerbotten teckenspråksutbildning i fem steg med en total omfattning av 125 timmar. Utöver denna utbildning har varje familj erbjudits introduktion i teckenspråk av specialpedagog fram till "steg-ut-bildningen" startat. Fr.o.m. hösten 1995 erbjuds föräldrarna 250 timmar teckenspråksutbildning, fördelat på två-tre veckor per år under förskoletiden. - A.L. anför följande. Bestämmelserna i LSS syftar bl.a. till att ge föräldrar till funktionshindrade barn hjälp så att de i sin tur kan stödja barnen på så sätt att det främjar hela deras uppväxt. Det finns inte någon annan insats som är så viktig som just att få lära sig teckenspråk. De insatser som kan ges som rådgivning och stöd enligt LSS kan även vara av pedagogisk karaktär. Att särskilda medel anvisats för försök med teckenspåksundervisning, kan ses som ett bevis för att staten inser att teckenspråksundervisningen för föräldrar fungerar dåligt. Möjligheterna är dessutom mycket olika beroende på var i landet man bor. Dessutom kan bara ett fåtal föräldrar per utbildningsomgång komma i åtnjutande av de kurser som ges. Landstingets erbjudande om 250 timmar tillgodoser inte föräldrarnas behov, i synnerhet inte då dessa timmar skall fördelas över flera år. Det minimikrav som stöds av samtliga organisationer som har med döva och gravt hörselskadade att göra, är 250 timmar under det första året efter det att hörselskadan upptäcks och därefter kontinuerligt stöd. - Kammarrätten har inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsen. Socialstyrelsen, som inhämtat yttrande från docenten i psykologi och ledamoten av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, G.P., anför bl.a. följande. Tillräckliga kunskaper i teckenspråket är av grundläggande betydelse för att föräldrarna skall kunna främja barnets utveckling under hela uppväxttiden. Forskning har visat hur inte bara den intellektuella utvecklingen och kunskapsnivån, utan också den sociala utvecklingen påverkas positivt hos barn som fått lära sig teckenspråk tidigt. Av yttrandet från G.P. framgår vikten av att föräldrar ges tillräckliga kunskaper i teckenspråket och att omfattningen av teckenspråksundervisningen borde vara lika stor som den som idag ges till invandrare i Sverige som skall lära sig svenska språket. - Enligt socialstyrelsens mening kan nödvändig träning av föräldrarna i teckenspråk vara ett sådant expertstöd som kan ges med stöd av 9 § 1 LSS. Det individuella behovet av insatser bör vara avgörande för om den enskilde skall få tillgång till de experter som har särskild kunskap. Barn med kommunikationsproblem kan få insatser av en logoped och föräldrarna kan få stöd för hur de i vardagen kan stimulera barnet till fortsatt utveckling. På motsvarande sätt bör barn med grava hörselskador och deras föräldrar kunna få tillgång till ett sätt att kommunicera genom teckenspråket så att de kan utveckla en ömsesidig kommunikation och därmed fungera som föräldrar. Socialstyrelsen anser att landstingets överklagande skall lämnas utan bifall. - Kammarrätten gör följande bedömning. - LSS är en rättighetslagstiftning på det sättet att de som tillhör lagens personkrets får rätt till särskilt angivna insatser om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Målet för lagstiftningen är att den enskilde skall ges möjlighet att leva som den som inte har någon funktionsnedsättning. En av de insatser som den enskilde skall ha rätt till är, enligt 9 § 1 LSS, rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder. I samband med lagstiftningens tillkomst uttalade departementschefen, förutom vad som antecknats i länsrättens dom, bl.a. följande rörande den insatsen (prop. 1992/93:159 s. 59 och s. 173 f.): Personer som omfattas av den nya lagen skall tillförsäkras rätten till expertstöd. Sådant stöd skall kunna ges av företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjukgymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut och dietist. Insatserna skall vara ett komplement till t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst. - Avsikten är inte att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för hälso- och sjukvårdslagen, och inte heller att ge den typ av social service som socialtjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till undervisning. - I målet är ostridigt att A.L. hör till personkretsen enligt LSS. Parterna är vidare ense om vikten av att teckenspråkskommunikationen mellan henne och hennes föräldrar påbörjas tidigt och följs upp på ett bra sätt. Landstingets förstahandsgrund för överklagandet är emellertid att teckenspråksutbildning skall hänföras till sådana utbildningsåtgärder som faller utanför stödet rådgivning och annat personligt stöd i 9 § 1 LSS. Av den utredning som finns i målet framgår att en tidig och fortlöpande utbildning i teckenspråk är en nödvändig förutsättning för att ett dövt eller gravt hörselskadat barn skall kunna kommunicera med sina föräldrar på ett sådant sätt att dess utveckling inte äventyras. I yttrandet från G.P. sägs vidare att om föräldrar skall kunna ge sina döva barn så lika uppväxtbetingelser som ett hörande barn får, måste de få möjlighet att förvärva kunskap och färdigheter i barnens språk och att behovet av denna teckenspråksundervisning kommer att variera mellan olika familjer beroende på vilka förutsättningar, möjligheter och intresse dessa har. Kammarrätten anser på grund av det anförda och vad utredningen i övrigt visar att teckenspråksundervisning för föräldrar i det enskilda fallet är en sådan insats som bidrar till att tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor och ökar förutsättningarna för full delaktighet och jämlikhet för den döve eller gravt hörselskadade. Även om teckenspråksundervisning allmänt sett kan ses som en utbildningsåtgärd inom de utbildningssystem som finns bör det således även kunna komma i fråga att i det enskilda fallet medge sådan undervisning såsom rådgivning och annat personligt stöd. Vad särskilt gäller A.L. anser kammarrätten att utredningen inte visar annat än att de utbildningsinsatser som det är fråga om kan hänföras till sådant stöd. - Vad härefter gäller frågan om de insatser som erbjuds av landstinget är av sådan omfattning att det behov som finns för familjen av teckenspråksundervisning är tillgodosett gör kammarrätten följande överväganden. Länsrätten har i sin dom ansett att den utbildning som var i fråga, dvs. den utbildning som erbjöds föräldrarna före hösten 1995, inte tillgodosåg det behov av teckenspråksutbildning som familjen hade. Kammarrätten instämmer i den bedömningen. Med hänsyn till vad landstinget anfört i kammarrätten, bl.a. om den numera ökade utbildningen, synes även landstinget numera inta den ståndpunkten att den tidigare utbildningen inte var fullt tillräcklig. Frågan om på vilken nivå utbildningen i stället bör ligga kan kammarrätten inte pröva med anledning av landstingets överklagande, då länsrätten inte tagit ställning till den frågan utan överlämnat den för prövning av sociala nämnden som första instans. - På grund av det anförda bör landstingets överklagande avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Landstinget fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Den teckenspråksundervisning som A.L. begär för sina föräldrar utgör utbildning och lagstiftaren har inte avsett att sådan skall kunna tillhandahållas som rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1 LSS. Omfattningen av behovet av kunskap och färdigheter i teckenspråket talar för att det skall tillgodoses genom generella insatser inom undervisningsområdet riktade till grupper av föräldrar och inte som råd och stöd för den enskilde. Behovet bör därför tillgodoses av utbildningshuvudmannen. Även om teckenspråksundervisning skulle anses utgöra råd och stöd enligt 9 § 1 LSS, bör det enligt landstingets mening inte ankomma på domstol att bestämma hur många timmar undervisningen skall omfatta. Föräldrarna har fått genomgå utbildning omfattande 125 timmar och landstinget har under år 1996 erbjudit 250 timmars teckenspråksutbildning till föräldrar under förskoletiden. Vidmakthållande och fördjupning av teckenspråkskunskaper bör inte vara en LSS-åtgärd. En statlig utredning rörande teckenspråksutbildning för föräldrar har nyligen föreslagit en utbildningsmodell som finansieras av statliga medel.

Prövningstillstånd meddelades.

A.L. bestred bifall till överklagandet och hemställde att omfattningen av insatsen skulle bestämmas. Hon anförde bl.a. följande. Landstinget kan inte inom ramen för habilitering ge föräldrarna de förutsättningar de behöver för att ge henne en trygghet och en god utveckling. En förutsättning för att en insats enligt LSS skall kunna vägras är att den faktiskt skall kunna tillgodoses på annat sätt. Den begärda insatsen kan inte tillgodoses på annat sätt. Minimikravet för undervisning från landstinget bör vara 450 timmar. Med rätt till ytterligare 240 timmar som staten skall svara för kommer man upp i nästan 700 timmar vilket motsvarar det antal timmar svenskundervisning som invandrare har rätt till.

Regeringsrätten (1997-07-03,Werner, von Bahr, Baekkevold, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. A.L., som är född år 1991, är barndomsdöv och har bedömts tillhöra den personkrets som avses i 1 § LSS. Hon har därmed enligt 7 § första stycket LSS rätt till insatser enligt lagen om hon har behov av sådan hjälp i sin livsföring och behovet inte tillgodoses på annat sätt. Enligt 7 § andra stycket LSS skall den enskilde genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Vidare skall insatserna vara varaktiga och samordnade och anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. En form av insats är enligt 9 § 1 LSS rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder. Frågan i målet är om A.L. har rätt till rådgivning eller annat personligt stöd i form av att hennes föräldrar erhåller utbildning i teckenspråk.

I förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 51, 59 f., 172–174) anförs bl.a. följande. Med rådgivning och annat personligt stöd avses expertstöd, som kan ges av företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjukgymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut och dietist. Rätten till stöd skall tillförsäkra de personer som avses i LSS och deras anhöriga tillgång till sådana kvalificerade insatser från flera kompetensområden som behövs för att underlätta det dagliga livet. Det rör sig om insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär, där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funktionshindret beaktas. Avsikten är inte att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, och inte heller att ge den typ av social service som socialtjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till undervisning. Insatsen ges till den funktionshindrade men kan och bör ofta utformas som rådgivning och personligt stöd till hela familjen. För föräldrar med barn med nedsättning av en eller flera funktioner kan ett tidigt och kvalificerat psykologiskt och pedagogiskt stöd vara avgörande för föräldrarnas möjlighet att reda upp sin situation och ge barnet god omvårdnad och trygghet. Stödet till barn och ungdomar med funktionshinder och till deras närstående bör syfta till att främja utvecklingen under hela uppväxttiden. För att en viss insats enligt 9 § skall kunna nekas den funktionshindrade på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, skall behovet också faktiskt tillgodoses på annat sätt. Även om behovet i viss mån tillgodoses på annat sätt kan rätt föreligga till kompletterande insatser enligt LSS. De särskilda insatserna skall förebygga och minska följderna av funktionshinder. Genom insatserna skall barn och ungdomar ges förutsättningar för god fysisk och psykisk utveckling och i övrigt sådana uppväxtvillkor som betraktas som goda för alla barn och ungdomar.

Landstingen och de landstingsfria kommunerna är huvudmän för rådgivning och annat personligt stöd och kommuner för andra insatser enligt LSS, om ingen överenskommelse om annan ansvarsfördelning görs. Som skäl för huvudmannaskapet för rådgivning och annat personligt stöd angavs att verksamheten har en nära anknytning till habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten och förutsätter ett större upptagningsområde än en kommun (bet. 1992/93:SoU19 s. 22 f.).

Samtidigt som LSS antogs infördes i HSL (3 a §) regler om landstingens ansvar för habilitering och rehabilitering. Av förarbetena (prop. 1992/93:159 s. 116, 118 f., 200) framgår bl.a. följande. Även om det tidigare inte fanns någon lagreglering ansågs uppgiften att erbjuda habilitering och rehabilitering följa av sjukvårdshuvudmännens allmänna ansvar enligt 1 § HSL att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna samt deras anhöriga skall kunna ställa stora krav på att få kvalificerat stöd genom en habiliterings- eller rehabiliteringsorganisation med särskilt utbildad personal. Vad som avsågs var främst sådan behandling och sådant stöd som kan ges samlat av olika yrkeskategorier som t.ex. läkare, kurator, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog samt personal för fritids-, lekotek- och hjälpmedelsfrågor. Det ansågs då inte vara en framkomlig väg att som flertalet handikapporganisationer förespråkat ge enskilda en lagstadgad rätt till habilitering och rehabilitering. För att en rättighetslag skall kunna uppnå sitt syfte bör den vara så utformad att den klargör vilka specificerade insatser som den enskilde är berättigad till. De särskilda habiliterings- och rehabiliteringsverksamheterna är emellertid inte så avgränsade från vissa andra verksamheter att det går att urskilja under vilka former eller av vilken huvudman en viss föreskriven insats skall ges. Det ansågs inte möjligt att i alla situationer avgöra när en viss insats är habilitering eller rehabilitering och när den är en hälso- och sjukvårdsinsats. Med habilitering avses att - vid nedsättning eller förlust av någon funktion efter medfödd eller tidigt förvärvad skada/sjukdom - genom planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder allsidigt främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande hos den enskilde.

Vidare lades i samband med införandet av LSS fram förslag att lämna ytterligare statligt stöd till försöksverksamhet med koncentrerad utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva eller gravt hörselskadade barn (prop. 1992/93:159 s. 360 f.). I sammanhanget uttalades att ett grundläggande villkor för en god utveckling hos barn är en fungerande kommunikation mellan barnet och dess föräldrar/vårdnadshavare och att ett gemensamt språk är en förutsättning för en god kommunikation. Vidare påpekades att en utökning av antalet s.k. kontaktdagar föreslogs i fråga om barn som omfattas av LSS, att dessa kunde användas för föräldrautbildning samt att ersättning då inte också kunde uppbäras enligt systemet med försöksverksamhet.

Regeringen har nyligen lagt fram förslag om utbildning i teckenspråk för föräldrar till barn som för kommunikation är beroende av teckenspråk (prop. 1996/97:162). Deltagarna förutsätts ha inhämtat grundläggande kunskaper genom landstingens habiliteringsverksamhet. I propositionen uttalas bl.a. följande (s. 5 f., 12-14). Landstingen anordnar sedan årtionden inom ramen för habilitering pedagogisk hörselvård, dvs. ger utöver medicinsk habilitering också psykosocialt och pedagogiskt stöd samt introduktionsundervisning i teckenspråk för föräldrar och ibland även andra anhöriga. För att så långt möjligt underlätta för familjer med barn med funktionshinder och kompensera för de svårigheter funktionshindret innebär ges särskilt samhällsstöd till barnfamiljer. Ansvaret för detta samhällsstöd är delat mellan staten och landstingen. Statens ansvar tar sig uttryck huvudsakligen i form av ekonomiskt stöd enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och landstingens i ansvaret för bl.a. habilitering som regleras i HSL. Därutöver har staten tagit på sig ett visst ansvar genom att ge särskilda bidrag till vissa utbildningsinsatser. Den föreslagna utbildningens syfte skall vara att ge föräldrarna sådana färdigheter att de på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnets utveckling. Utbildningen skall bestå av påbyggbara kurser och omfatta 240 timmar. Den skall utformas i regional samverkan inom ramen för en av Statens skolverk fastställd ramkursplan. Statsbidrag skall lämnas för kostnader för dels anordnandet av utbildningen, dels deltagandet i utbildningen. Statsbidraget skall avse kostnaderna för att bedriva utbildning. I de fall utbildningen anordnas vid internat skall också bidrag ges dels till kostnader för logi på internatet, dels till kostnader för barntillsyn/förskola/fritidsverksamhet. Bidraget till föräldrarna skall avse dels kostnader för resor till och från utbildningsorten vid kurs i form av internatboende, dels en för alla föräldrar lika stor ersättning per timme för mistad arbetsförtjänst. Statens skolverk skall följa upp, utvärdera samt ha tillsyn över utbildningen.

Av intresse i målet är också ett avgörande av Regeringsrätten (RÅ 1989 ref. 79) i vilket ansågs att en psykiskt utvecklingsstörd, när hennes behov av logopedbehandling inte tillgodosågs genom hälso- och sjukvården eller på något annat sätt, var berättigad till sådan behandling såsom särskild omsorg enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. Begreppet rådgivning och annat personligt stöd har överförts från den nyssnämnda lagen till LSS.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Teckenspråksundervisning till föräldrar till döva eller gravt hörselskadade barn får anses ingå i den habilitering som landstinget har ansvar för enligt HSL. Landstingen har också sedan lång tid tillbaka bedrivit sådan undervisning. Ytterligare undervisning har bedrivits med statligt stöd inom Utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Detta utesluter emellertid inte att rätt till ytterligare insatser kan föreligga, om undervisningen kan anses som rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS.

Enligt Regeringsrättens mening talar lagtextens utformning i 9 § 1 LSS och de i samband med införandet av LSS genomförda ändringarna i HSL för att den begärda teckenspråksundervisningen inte är att anse som rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1 LSS. Vad nu sagts vinner ytterligare stöd av att sambandet med LSS inte berördes i det samtidigt framlagda förslaget om teckenspråksundervisning för föräldrar. På grund av det anförda skall överklagandet bifallas.

Kammarrätten i Sundsvall

Omsorgsnämnden överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och nämndens beslut fastställas.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialstyrelsen avgav yttrade.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1996-10-25, Zackari, Bergman, Herlitz, referent) yttrade: Omsorgsnämnden anför till stöd för sin talan bl.a. följande. Logoped kan enligt LSS ges i form av rådgivning och annat personligt stöd. Den logopedverksamhet som inte innefattas i rådgivning och annat personligt stöd faller under hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Eftersom rådgivning och annat personligt stöd avser rådgivande och allmänt stödjande verksamhet måste den logopedinsats som ges med stöd av LSS vara av den karaktären. Det skall därför vara fråga om att ge information och vägledning, bedömning och utredning och förslag till åtgärds- eller behandlingsprogram. Den sökta insatsen avser rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS i form av logoped. U.W.-J. får behandling av logoped hos barn- och ungdomshabiliteringen inom länssjukvården ca en gång per månad. Behandlingen bör rimligen ha föregåtts av en behovsbedömning och en plan för behandlingen. I denna behovsbedömning och vid framtagande av behandlingsplanen måste ingå det som innefattas i rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS. Hennes behov av rådgivning och annat personligt stöd får därigenom anses vara tillgodosett. Som omsorgsnämnden ser det avser ansökan egentligen en utökning av den pågående behandlingen. Det är därför en fråga om habilitering som faller under HSL. Någon möjlighet att bevilja behandling med stöd av LSS finns inte. I stället ankommer det på den som ansvarar för hälso- och sjukvården att tillgodose detta behov inom ramen för HSL. - U.W.-J. har ingivit ett av leg. logopeden E-L.O. vid Jämtlands läns landsting utfärdat intyg och anför bl.a. följande. Av intyget framgår att hon har behov av periodvis täta logopedinsatser under längre tid. Detta behov får hon inte tillgodosett av landstinget. Hon får träffa logopeden endast var sjätte vecka. Vid sådant förhållande har U rätt till kompletterande insatser enligt LSS av kommunen. Logopedinsatser är mycket viktigt för U och andra barn i samma situation för att de skall ha en rimlig chans att komma in i samhället och kunna kommunicera på så lika villkor som möjligt. - Socialstyrelsen avstyrker bifall till överklagandet och anför bl.a. följande. Av handlingarna framgår att det är ostridigt att U.W.-J. på grund av utvecklingsstörning och autistiska drag tillhör den i 1 § första punkten LSS angivna personkretsen. Enligt nämndens utredning har hon behov av träning av logoped en gång per vecka snarast. I intyg av leg. logoped E-L.O. styrks att hon periodvis har behov av täta logopedinsatser under en längre period. Socialstyrelsen instämmer i den bedömning som länsrätten gjort. I det fall hennes behov av logopedinsatser faktiskt ej fullt tillgodoses inom ramen för HSL har hon rätt till den kompletterande insatsen rådgivning och personligt stöd enligt LSS i form av träning av logoped. Denna rätt förändras inte av det faktum att i Jämtlands län två olika huvudmän har ansvar för habilitering enligt HSL och rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS. - Enligt 7 § LSS har personer som omfattas av lagens personkrets rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § första stycket 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. - Enligt 9 § 1 LSS är rådgivning och annat personligt stöd en av de insatser som den i lagen angivna personkretsen kan vara berättigad till. I förarbetena till lagstiftningen (prop. 1992/93:159 s. 173 f.) sägs att det är fråga om stödinsatser av övergripande natur som till viss del ligger hälso- och sjukvården nära. Insatserna kan vara av rådgivande och allmänt stödjande art och ges av bl.a. kurator, psykolog, dietist, sjukgymnast, talpedagog, logoped, arbetsterapeut, förskolekonsulent m.fl. yrkeskategorier som kan behövas för att erbjuda ett fullgott stöd. Avsikten är inte att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra pedagogiska insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för HSL, och inte heller att ge den typ av social service som socialtjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till undervisning. - I målet är ostridigt att U.W.-J. hör till personkretsen enligt LSS. Utredningen visar att U.W.-J. har ett behov av logopedinsatser och att hon därför erhåller logopedbehandling vid barn- och ungdomshabiliteringen. Som kammarrätten uppfattat omsorgsnämnden ifrågasätter nämnden inte U.W.-J:s uppgifter att hennes behov av insatser inte tillgodoses genom den behandlingen. Nämnden har i stället gjort gällande att de logopedinsatser U.W.-J. har behov av i sin helhet måste hänföras till sådan behandling som ges enligt HSL och att dessa insatser inte därutöver kan ges som rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS. I den frågan gör kammarrätten följande överväganden. Av den redogörelse som lämnats för LSS och förarbetena till denna lag framgår att ett mål för lagstiftaren varit att den enskilde skall ges möjlighet att leva som den som inte har någon funktionsnedsättning. Det framgår vidare att lagstiftaren förutsett att en viss typ av insats beroende på omständigheterna i det enskilda fallet ibland kan hänföras till t.ex. behandlingsinsatser enligt HSL och i andra fall till insatser enligt LSS. Med hänsyn till utredningen i målet drar kammarrätten slutsatsen att den behandling U.W.-J. nu erhåller bedöms erforderlig som sådan habiliteringsinsats som avses i hälso- och sjukvårdslagen. Av det intyg från logoped som åberopats i målet framgår emellertid att U.W.-J. behöver träna de grundläggande förutsättningar som behövs för att kunna kommunicera, dvs. samspel, turtagning och uppmärksamhet. Hon behöver också utveckla sitt teckenförråd då hon använder teckenkommunikation. Den träning hon behöver bör, enligt intyget, vara väl förankrad till hennes vardagsmiljö och med de personer hon träffar dagligen. Detta intyg och den utredning som finns i övrigt visar, enligt kammarrättens mening, att logopedträning för U.W.-J:s del är en sådan insats som bidrar till att tillförsäkra henne goda och jämlika levnadsvillkor och ökar hennes förutsättningar för delaktighet i samhällslivet. En sådan träning bör därför kunna ses, förutom som behandling, även som en insats enligt 9 § 1 LSS. Mot bakgrund av det anförda gör kammarrätten sammanfattningsvis den bedömningen att U.W.-J. har ett behov av logopedinsatser utöver den behandling som ansetts erforderlig enligt HSL och att denna insats kan hänföras till sådant stöd som avses i 9 § 1 LSS. Med hänsyn till det anförda och på de skäl länsrätten anfört instämmer kammarrätten i länsrättens bedömning att U.W.-J. har rätt att få sitt behov av logopedinsatser som insats enligt LSS, i den mån behovet inte faktiskt tillgodoses på annat sätt. Överklagandet bör därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Omsorgsnämnden fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

U.W.-J. bereddes tillfälle att svara i målet men avhördes inte.

Regeringsrätten (1997-07-03, Werner, von Bahr, Baekkevold, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. U.W.-J., som är född år 1989, är utvecklingsstörd och har autistiska drag. U får behandling av logoped omkring en gång per månad - ibland endast var sjätte vecka - men anses enligt ett i målet ingivet intyg ha behov av ytterligare insatser.

U har bedömts tillhöra den personkrets som omfattas av LSS och har därmed enligt 7 § LSS rätt till insatser enligt lagen om hon behöver sådan hjälp i sin livsföring och om hennes behov inte tillgodoses på annat sätt. En sådan insats är enligt 9 § 1 rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder.

Samtidigt som LSS antogs infördes nya bestämmelser i HSL. Enligt en ny 3 a § skall landstinget erbjuda dem som är bosatta inom landstinget bl.a. habilitering och rehabilitering. Habiliteringen och rehabiliteringen skall planeras i samverkan med den enskilde.

Frågan i målet är om den ytterligare behandling hos logoped som U anses ha behov av kan erhållas som rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1 LSS eller om behandlingen i sin helhet skall hänföras till sjukvårdande behandling och tillgodoses inom ramen för HSL.

Regeringsrätten redovisar inledningsvis vissa uttalanden i den proposition (1992/93:159) som låg till grund för lagstiftningen om LSS.

Enligt motiven till lagen innebär rätten till rådgivning och annat personligt stöd att personer som omfattas av lagen skall tillförsäkras rätt till expertstöd. Sådant stöd skall kunna ges av företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjukgymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut och dietist. Insatserna skall vara ett komplement till t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst (s. 59).

Såvitt gäller begreppet rådgivning och annat personligt stöd erinrades om att sådant stöd var en av de särskilda omsorgerna enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen), varmed avsågs expertstöd som psykiskt utvecklingsstörda personer fick av kurator, psykolog, sjukgymnast m.fl. yrkeskategorier. Rådgivning kunde även ges inom ramen för socialtjänstens verksamhet. Sådan rådgivning inbegrep olika områden av främst social, praktisk och psykologisk natur. Föredraganden ansåg att personer med svåra funktionshinder och deras anhöriga hade en så utsatt situation att deras tillgång till kompletterande expertstöd skulle lagregleras. Denna rätt skulle tillförsäkra personer som tillhör lagens personkrets och deras anhöriga tillgång till sådana kvalificerade insatser från flera kompetensområden som behövs för att underlätta det dagliga livet. Det skulle röra sig om insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär, där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funktionshindret beaktas. Insatserna skulle ses som ett komplement till och inte som ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst (s. 59 f.).

Med habilitering avses att - vid nedsättning eller förlust av någon funktion efter medfödd eller tidigt förvärvad skada/sjukdom - genom planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder allsidigt främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande hos den enskilde (s. 200).

I författningskommentaren till 7 § LSS sägs att för att viss insats enligt 9 § skall kunna nekas den funktionshindrade på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, behovet också faktiskt skall tillgodoses på annat sätt. Det räcker således inte att, som i 6 § socialtjänstlagen (1980:620), behovet kan tillgodoses på annat sätt. Även om behovet i viss mån tillgodoses på annat sätt kan rätt till kompletterande insatser föreligga enligt LSS (s. 172).

I författningskommentaren till 9 § sägs att avsikten inte är att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för HSL, och inte heller att ge den typ av social service som socialtjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till undervisning (s. 174).

Av intresse i målet är också ett avgörande av Regeringsrätten (RÅ 1989 ref. 79) i vilket ansågs att en psykiskt utvecklingsstörd, när hennes behov av logopedbehandling inte tillgodosågs genom hälso- och sjukvården eller på något annat sätt, var berättigad till sådan behandling såsom särskild omsorg enligt omsorgslagen. Som har framgått av föregående redovisning har begreppet rådgivning och annat personligt stöd överförts från omsorgslagen till LSS.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av utredningen i målet framgår att U har stora svårigheter att kommunicera med sin omgivning och att teckenkommunikation används som ett led i hennes kommunikativa utveckling. Hon behöver grundläggande träning för att kommunicera och utveckla sitt teckenförråd. Hon anses därför ha behov av periodvis täta logopedinsatser under en längre tid.

U har således såvitt avser hennes möjlighet till kommunikation behov av insats av logoped och hon erhåller sådan vid barn- och ungdomshabiliteringen. Behovet har dock hittills inte kunnat tillgodoses fullt ut inom ramen för HSL.

Som framgår av ovan redovisade motivuttalanden är gränsdragningen mellan rådgivning och annat personligt stöd å ena sidan och habilitering å andra sidan oklar. Övervägande skäl talar emellertid enligt Regeringsrättens mening för att logopedinsatserna i U:s fall är att betrakta som habilitering. Behovet skall alltså i första hand tillgodoses inom ramen för HSL.

Frågan är då om det förhållandet att hennes behov för närvarande rent faktiskt inte tillgodoses av sjukvården medför att hon har rätt att med stöd av LSS erhålla de ytterligare insatserna. De ovan redovisade motivuttalandena om att insatserna enligt LSS skall vara av stödjande karaktär och ett komplement till bl.a. habilitering resp. att avsikten inte är att ge behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för HSL är närmast motstridiga. Det redovisade rättsfallet - som närmast talar för att rätt till kompletterande insatser borde föreligga också enligt LSS - har inte kommenterats i propositionen, varför ingen klar ledning ges i frågan om det nya regelsystemet avsetts innebära någon ändring i detta avseende. Enligt Regeringsrättens mening talar dock lagtextens utformning i 9 § 1 LSS och de i samband med införandet av LSS genomförda ändringarna i HSL för att habiliteringsåtgärder inte ryms inom 9 § 1 LSS. På grund av det anförda skall omsorgsnämndens överklagande bifallas.