Prop. 1992/93:159

om stöd och service till vissa funktionshindrade

Regeringens proposition 1992/ 93: 159

om stöd och service till vissa funktionshindrade

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 februari 1993 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bengt Westerberg

Socialdepartementet Prop. 1992/93-159

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1993

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Anmälan till proposition om stöd och service till vissa funktionshindrade

1 Inledning

Efter bemyndigande av regeringen hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till människor med funktionshinder (dir. 1988z53). Utredningen antog namnet 1989 års handikapputredning.

Handikapputredningen har avlämnat flera betänkanden. Betänkandet (SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar låg till grund för propositionen (prop. 1989/90:92) om gym— nasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. På grundval av propositionen beslöt riksdagen (bet. l989/90:SoU20, rskr. 1989/90:271) bl.a. om en i skollagen (1985:1100) fastställd rätt till gymnasieutbild— ning för svårt rörelsehindrade ungdomar med behov av speciellt anpas- sad gymnasieutbildning. Vidare inrättades ett särskilt statsbidrag för finansiering av boende i elevhem och för habilitering i anslutning till den specialanpassade utbildningen.

Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsrält och ekonomisk behovs- prövning inom socialtjänsten har remissbehandlats. Betänkandet och remissvaren har överlämnats till Socialtjänstkommittén (S l991:07), som enligt sina direktiv bl.a. har i uppdrag att pröva frågan om över- klagningsmöjligheter inom socialtjänsten.

1 betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? redovisade Handikapputredningen ett omfattande kartläggningsarbete när det gäller situationen och behoven för personer med omfattande funktionshinder. Genom utredningens egen försorg sändes kartläggningsbetänkandet ut på remiss under våren 1990. Synpunkter på betänkandet avlämnades direkt till Handikapputredningen från drygt 150 remissinstanser.

1 juni 1991 avlämnade Handikapputredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) Handikapp — Välfärd — Rättvisa. I betänkandet lämnas en rad förslag som syftar till att förbättra det individuella stödet till barn. ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder. Bl.a. före— slås att en ny lagstiftning — lag om stöd och service till vissa funktions— hindrade — skall införas.

• Sida 41
•  Original

Bilaga 1

Betänkandet (SOU l991:97) En väg till delaktighet och inflytande — tolk för döva. dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade avlämnades i oktober 1991. I betänkandet lämnas flera olika förslag som avser att förbättra tillgången på tolktjänst för döva och dövblinda m.fl. grupper.

Handikapputredningens huvudbetänkande, kartläggningsbetänkande och betänkande En väg till delaktighet och inflytande utgör det huvud— sakliga underlaget för det jag i det följande anför. Till detta kommer även följande betänkande.

Genom beslut i oktober 1986 tillkallades efter bemyndigande av regeringen en särskild utredningsman med huvudsaklig uppgift att kart- lägga och analysera situationen inom hjälpmedelsområdet (dir. 198631). Till utredningsmannen knöts bl.a. ett antal sakkunniga och experter. Kommittén antog namnet Hjälpmedelsutredningen. Kommittén avlämnade i april 1989 betänkandet (SOU l989:39) Hjälpmedelsverk- samhetens utveckling — kartläggning och bedömning.

Till protokollet i detta ärende bör som bilagorna 1.1 och I.2 fogas Handikapputredningens sammanfattningar av huvudbetänkandet och betänkandet En väg till delaktighet och inflytande. Som bilaga 1.3 bör fogas Hjälpmedelsutredningens sammanfattning av betänkandet Hjälp— medelsverksamhetens utveckling.

Handikapputredningens huvudbetänkande och betänkandet En väg till delaktighet och inflytande har, liksom Hjälpmedelsutredningens betän- kande, remissbehandlats. Sammanställningar av remissyttrandena över dessa betänkanden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor- na 1.4. 1.5 resp. 1.6. Som bilaga 1.7 bör fogas en lista med förklaring av förkortningar.

1 de frågor som gäller hälso- och sjukvården har jag samrått med statsrådet Könberg.

] de frågor som gäller sekretess har jag samrått med statsrådet Laurén.

Statsrådet Ask kommer senare i dag att lägga fram vissa förslag som syftar till att öka antalet platser inom utbildningen för tolkar och tolk- lärare med inriktning på döva och dövblinda m.fl. grupper.

Lagrådsgranslming

Regeringen beslöt den 1 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag avseende dels stöd och service till vissa funktionshindra- de och dels vissa andra åtgärder för att förbättra funktionshindrades situation. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.8.

Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 21 december 1992. Yttrandet bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 1.9.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att åtskilliga bestämmelser i lagförslagen får ändrad lydelse och att ett par av förslagen disponeras om, allt i förtydligande syfte. I ett par paragrafer innebär Lagrådets förslag att något nytt tillförs. Det gäller dels förhandsbesked enligt den

• Sida 42
•  Original

Bilaga 1

föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade där en begräsning av giltighetstiden föreslås bli införd, dels kommunens an— mälan till försäkringskassan för beslut om assistansersättning där denna anmälan formuleras som något kommunen skall göra. Lagrådets yttran- de upptar i en bilaga en sammanställning av Lagrådets lagtextförslag.

Jag godtar i allt väsentligt Lagrådets förslag till ändringar i de remitte- rade lagförslagen. Jag återkommer i det följande till Lagrådets ändrings- förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.4 och 3.3) samt i specialmotiveringen under de lagrum som särskilt behandlats i Lag— rådets yttrande.

Efter lagrådsgranskningen har några frågor uppkommit som föranlett ändringar i förhållande till de remitterade förslagen. En begränsning till dem som inte har fyllt 65 år för rätt till personlig assistans har införts i förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Insat- sen "bostad med särskild service till vuxna" i samma lagförslag har specifiserats och beskrivs numera som "bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna". Slutligen har tidpunkten för när avvecklingsplaner för vårdhem och specialsjukhus skall vara inlämnade till Socialstyrelsen flyttats fram sex månader. Jag bedömer att ändringarna inte är av sådan beskaffenhet att lagrådet behöver höras särskilt om dessa. Härutöver har gjorts vissa redaktio- nella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.

Jag har också i vissa avseenden kompletterat mina motivuttalanden sedan lagrådsremissen. [ de fall det innebär sakliga förändringar i förhållande till lagrådsremissen framgår detta av mitt anförande.

2 Allmänna utgångspunkter och överväganden

Människor med handikapp har i allför liten grad fått de] i Sveriges väl- ståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbets- marknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att be- stämma över sin egen situation och påverka utformningen av service- och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstömingar. Familjernas situation är ofta hårt an— strängd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt.

Jag kommer i det följande i samband med att jag lägger fram förslag till förbättrade insatser inom olika områden, att mer ingående beröra resultaten av Handikapputredningens kartläggningsarbete.

Den miljörelaterade handikappsyn som präglat tänkandet under senare år är väsentlig. Enligt denna är handikapp inte någon egenskap hos den enskilde, utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och perso- nens omgivning. Ett sådant synsätt ställer stora krav på omvandling av såväl den fysiska miljön som olika serviceåtgärder. Det är beklagligt att den miljörelaterade synen i alltför liten grad omsatts i praktisk handling.

• Sida 43
•  Original

Bilaga 1

Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de flesta svenskar skulle vara "svaga". Det riskerar dränka kraven på ange- lägna förbättringar för dem som har de allra svårast. Det är sällan som de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna. Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med grava funktionshinder hör.

En omfattande reformverksamhet genomförs redan i statsbudgeten för budgetåret 1992/93. Viktigast är höjningen av vårdbidraget. Det kan också nämnas att bidragen till handikapporganisationerna höjts, rikstolk- tjänsten fått ökade resurser, anhöriga till människor med vissa handi— kapp fått möjlighet att kostnadsfritt få texttelefon. resurserna ökat för bl.a. specialskolor och Statens institut för handikappfrågor i skolan liksom att anslagen till Särvux och till dagstidningar för synskadade ökat. Arbetet för att skapa rimligare levnadsvillkor för människor med funktionshinder måste nu fördjupas och intensifieras.

Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jäm— föras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklar- het. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.

Handikappolitiken har mer varit honnörsord än praktiska handlingar, mer paroller än paragrafer. Enligt min mening är de två viktigaste be- greppen inom handikappolitiken valfrihet och integritet. Begreppen är sammanlänkade genom att valfriheten stärker den enskildes integritet. Familjer och människor med funktionshinder skall inte behöva känna sig utlänmade åt beslut från myndigheter och handläggare.

Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som "föremål för åtgärder". utan skall ses som en individ med rättigheter.

Människor är olika. Förhållanden och önskemål är olika i olika familjer. Förutsättningarna skiljer sig i olika delar av landet. Därför fungerar detaljregleringar dåligt.

Också människor med funktionshinder går igenom olika skeenden i livet. Ätgärdema måste kunna anpassas både till familjer med barn och ungdomar med funktionshinder och till vuxenlivet för den som drabbats av funktionshinder.

De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärsarbete, skall ha samma möjligheter som andra

• Sida 44
•  Original

Bilaga 1

familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder — precis som andra medborgare — skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur— och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet.

Den lagstiftning som nu föreslås är inte detaljstyrande, utan syftar till att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser att ge den enskilde och i en del fall kommunerna möjligheter att utfor— ma servicen på bästa möjliga sätt.

Handikapputredningen har undersökt vilket inflytande människor med omfattande funktionshinder tycker sig ha över socialtjänstens insatser. Svaren ger en bild av maktlöshet: Omring 80 % av människor med funktionshinder tycker sig inte kunna påverka socialtjänstens service vad beträffar ledsagarservice. Bara 8 % ansåg sig ha möjligheter att själva avgöra vilka personer som skall ge stöd och service inom den sociala hemtjänsten.

1 den intervjuundersökning som Centrum för handikappforskning vid Uppsala universitet utfört på uppdrag av handikapputredningen listas olika hinder för inflytande. Det rör sig om en professionalism som blir till förmynderi, regelsystem utan flexibilitet, själva organisationen av servicen och sociala föreställningar om handikapp.

I rapporten sågs som sammanfattning att under 1970-talet genomfördes en rad reformer av stor betydelse för människor med funktionshinder. "Men samtidigt skapades en struktur där strikta regelsystem. byråkratisk organisation, centrala beslut och starka professionella grupper skulle bidra till reformernas förverkligande. Grunden lades till vad som i vår undersökning utkristalliserar sig som de främsta hindren för de enskilda människornas direkta inflytande på sin livssituation. "

Det är uppenbart att välfärdsstaten ibland har tagit alltför liten hänsyn till individens önskemål. Också människor med funktionshinder och deras familjer måste få större kontroll över sina egna liv.

Under 1980-talet kom frågan om inflytande att handla om hur de funktionshindrade via sina organisationer skulle kunna delta i den politiska debatten och bli representerade där politiska beslut fattades. Det är nu nödvändigt att vrida över uppmärksamheten mot de individu- ella rättigheterna och möjligheterna för enskilda människor att själva styra över sin vardag.

Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestäm- mande och integritet.

Ett avgörande beslut är att — som jag senare föreslår — förändra de offentliga regelsystemen, så att människor med mycket grava funktions— hinder får rätt att själva välja personlig assistent. Den som har behov av ständig hjälp — med påklädning och hygien, med kommunikation och vård — måste få denna rätt.

• Sida 45
•  Original

Bilaga 1

Rent praktiskt måste många olika lösningar kunna väljas: kooperativa, enskilda och offentliga. Sannolikt leder de här framlagda förslagen till att ett mer differentierat serviceutbud växer fram. Principen om konti— nuitet innebär att den enskilde eller hans eller hennes familj skall kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras.

Ett intressant försök att skapa alternativ till hemtjänsten och öka valfriheten för människor med funktionshinder startades på privat initiativ av Stockholm Independent Living (STIL) år 1987. Projektet innebär att de resurser som används till hemtjänst, ledsagarservice och annat läggs i en pott som disponeras av de funktionshindrade för anställ— ning av egna assistenter. Därmed blir beroendet av myndigheter, och ofta stela rutiner, mindre och den funktionshindrade får möjlighet att själv bestämma över servicens utformning.

Inga föräldrar önskar ett barn med funktionshinder, ingen önskar sig själv en sjukdom eller skada som leder till funktionshinder. Men livet kan utveckla sig så att var och en kan få en familjemedlem med funk- tionshinder eller själv få ett funktionshinder.

Jag delar handikapprörelsens uppfattning att funktionsnedsättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Mångfalden — och människors funktionsnedsättningar — finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara en utgångspunkt för välfärdspolitiken. Alla människor måste få chans att leva ett gott liv. Handikappolitiken måste präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter.

3 Stöd och service till vissa funktionshindrade

3.1 Ny rättighetslag

Mitt förslag: En ny lag införs för att garantera personer med om— fattande och varaktiga funktionshinder stöd som kan undanröja svårigheter i den dagliga livsföringen. Lagen skall ersätta nu- varande omsorgslag och elevhemslag för rörelsehindrade.

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och särskild service som personer som ingår i lagens personkrets be- höver utöver vad de får enligt annan lag. Den nya lagen skall inte innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar. Särskilt stöd och särskild service skall vara en rättighet. Verksamheten enligt lagen skall främja jämlikhet i levnads— villkor och full delaktighet i samhällslivet. för de personer som omfattas av lagen. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

• Sida 46
•  Original

Bilaga 1

Remissinstanserna: En majoritet av landstingen är liksom Landstings- förbundet positiva till en särskild rättighetslag. En tredjedel av kommu- nerna och två av Svenska kommunförbundets länsförbund stödjer för- slaget om en rättighetslag. Knappt hälften av de statliga myndigheterna. däribland Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Försäkringsöver- domstolen liksom Länsrätten i Stockholms län. stödjer förslaget. Också en majoritet av handikapporganisationerna stödjer utredningens förslag om en särskild rättighetslag på handikappområdet.

Svenska kommunförbundet anser inte att förslaget om den nya lagen är förenligt med kommunalt självstyre och förordar i stället preciserade rättigheter för handikappade och en individuell behovsprövning i social— tjänstlagen. Också flertalet av Svenska kommunförbundets länsförbund och elva kommuner hänvisar till socialtjänstlagen.

Statskontoret anser att problemen med nuvarande lagstiftning mer hör samman med bristande tillsyn än oklar lagstiftning. Bl.a. Kammarrätten i Göteborg och Justitieombudsmannen pekar på gränsdragningsproblem som kan uppstå i förhållandet mellan socialtjänstlagen och den föreslag- na lagen.

Skälen för mitt förslag:

3.1.1 Nuvarande lagstiftning

Välfärdspolitiken har sin utgångspunkt i människors skilda förutsätt- ningar och behov. Levnadsvillkoren för personer med funktionshinder är i hög grad beroende av hur det omgivande samhället är utformat i förhållande till funktionshindrades förutsättningar och behov. Genom generella åtgärder kan levnadsvillkoren för personer med funktions- hinder förbättras samtidigt som behovet av särskilda åtgärder minskas. Därutöver behövs individuella insatser med inriktning på den enskildes funktionshinder och behov. Ansvaret för dessa individuellt inriktade insatser åvilar främst kommunerna och landstingen. Sådana insatser regleras i ett flertal lagar.

Kommunernas och landstingens skyldigheter gentemot personer med funktionshinder finns idag huvudsakligen reglerade i socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (l982:763), lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och lagen (1965: 136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl. (elev- hemslagen). Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen är avsedda att omfatta samtliga i samhället. De är målinriktade s.k. ramlagar, dvs. de anger vissa mål för verksamheten men överlåter åt dem som tilläm- par lagen att med ledning av förarbetena ge lagen ett närmare innehåll.

Lagarna är konstruerade för att fånga upp individens alla behov, även sådana som inte är definierade i förväg. Vård och omsorg skall ges på lika villkor med utgångspunkt från varje enskild persons behov. Om- sorgslagen tillkom med anledning av att det fanns behov av att lyfta fram och särskilt reglera samhällets skyldigheter gentemot en begränsad grupp människor. Bl.a. utvecklingsstörda personer har genom denna lag

• Sida 47
•  Original

Bilaga 1

givits rätt till vissa preciserade insatser. Ett avslagsbeslut enligt om— sorgslagen kan överklagas. På samma sätt har elevhemslagen tillkommit för att på ett speciellt område närmare precisera samhällets skyldig— heter. De två senare lagarna är s.k. pluslagar som är avsedda att ge utsatta, närmare avgränsade. grupper en starkare ställning. Andra lagar av betydelse för personer med funktionshinder är bl.a. lagen (1962:381) om allmän försäkring, plan— och bygglagen (1987110) och skollagen (l985:1100).

Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen ålägger varje kommun att svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

21 å socialtjänstlagen ålägger socialnämnden att verka för att männi— skor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårig— heter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall verka för att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är an- passat efter hans behov av särskilt stöd. Vissa andra allmänt hållna reg- ler som har betydelse för funktionshindrade finns också i lagen.

En rättighet, i betydelsen att den enskilde kan överklaga ett avslags- beslut och därmed få rättelse i högre instans, finns också i socialtjänst- lagen. Den enskilde har. enligt 6 å, rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads— nivå. Regeln preciserar dock inte vilka slags insatser man har rätt till och hur långt kommunens biståndsskyldighet sträcker sig. Dessutom förutsätter rätten till insats att sökanden själv saknar möjlighet att skaffa sig vad han eller hon behöver.

Tillsynsmyndigheter över socialtjänsten är Socialstyrelsen och läns- styrelserna.

Hälso— och sjukvårdslagen

Av 1 å hälso- och sjukvårdslagen framgår att med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga. utreda och behandla sjuk- domar och skador. Till hälso— och sjukvården hör enligt bestämmelsen också sjuktransporter. Habilitering, rehabilitering och uppgiften att till- handahålla tekniska hjälpmedel till personer med funktionshinder har knutits till detta sjukvårdshuvudmännens allmänna sjukvårdsansvar, utan att det funnits någon särskild bestämmelse om detta (jfr prop. 1981/82:97).

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela befolkningen. Lagen innehåller vidare vissa allmänt hållna krav på hälso- och sjukvården, bestämmelser om organisation m.m. 1 och med de förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1992 avseende ansvaret för vård och service till äldre och handikappade

• Sida 48
•  Original

Bilaga 1

m.m. har ansvaret enligt hälso— och sjukvårdslagen delats upp mellan landsting och kommuner. Kommunernas hälso— och sjukvårdsansvar gäller i första hand personer boende inom särskilda boendeformer för service och omvårdnad. vid bostäder med särskild service och kom— munala dagcenterverksamheter.

Tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården är Socialstyrelsen.

Omsorgslagen

Omsorgslagen innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda, såsom exempelvis rådgivning, kontaktperson. daglig verksamhet och gruppbostad. Med psykisk utvecklingsstörning avses en intellektuell funktionsnedsättning. Den sammanhänger med en under individens utVecklingsperiod inträffad brist eller skada. Om— sorgslagen jämställer med psykiskt utvecklingsstörda dels personer som efter utvecklingsperioden hjärnskadats genom yttre våld eller kroppslig sjukdom med betydande och bestående begåvningshandikapp som följd, dels personer med bamdomspsykos. Med sistnämnda begrepp avses barn, ungdomar och vuxna med autism eller autismliknande tillstånd. Varje landsting skall svara för de särskilda omsorgema åt psykiskt utvecklingsstörda som är bosatta inom landstinget. Beslut om särskilda omsorger får överklagas hos länsrätten. Socialstyrelsen utövar tillsynen över verksamheten.

I anslutning till beslutet om ny omsorgslag (prop. l984/85:176, bet. 1984/85:SoU27, rskr. 1984/85:386) uttalade riksdagen att den utvidg- ning av personkretsen som då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som omsorgslagens personkrets. Med anledning härav till-' kallade regeringen i november är 1985 en särskild arbetsgrupp för att utreda dessa frågor. Arbetsgruppen överlämnade i april 1988 sin slut- rapport till regeringen. Enligt arbetsgruppens bedömning var det inte möjligt att utan vidare åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen. De lagändringar som arbetsgruppen diskuterade innebar bl.a. att vissa särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till socialtjänst- lagen. Ansvaret för dessa särskilda omsorger skulle således föras över från landstingen till kommunerna.

Slutrapporten överlämnades emellertid till regeringen utan några egna ställningstaganden från arbetsgruppens sida. Den fortsatta beredningen borde enligt arbetsgruppen göras av den handikapputredning som avise— rats i 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 7). l direk- tiven till 1989 års handikapputredning (dir. 1988z53) fick utredningen i uppdrag att behandla bl.a. frågorna om omsorgslagens framtida person— krets och ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om stödet till barn och ungdomar med funktionshinder.

• Sida 49
•  Original

Bilaga 1

Elevhemslagen

Enligt elevhemslagen skall landstingen sörja för att rörelsehindrade barn i vissa fall erhåller inackordering i särskilt elevhem. Elevhemmen står under tillsyn av Socialstyrelsen.

3.1.2 Behovet av en utvidgad rättighetslagstifming

Människor med omfattande funktionshinder saknar ofta mycket av det som är självklart för andra människor i det dagliga livet. Bl.a. Handi- kapputredningen har konstaterat att det kvarstår betydande klyftor på olika områden mellan människor med funktionshinder och andra männi— skor (SOU l990:19). Det har t.ex. visat sig att socialtjänstens och hälso—och sjukvårdens insatser inte alltid räcker till för att skapa lev- nadsförhållanden som är jämförbara med andra människors. Det finns fortfarande många vuxna personer med omfattande funktionshinder som saknar egen bostad och därför är hänvisade till att bo på institution eller i sitt föräldrahem. För många familjer med ett barn med funktions- hinder fungerar inte samhällsstödet tillfredsställande. Möjligheten för svårt funktionshindrade att få personligt stöd är ofta begränsad och de kan i regel inte själva bestämma vem som skall ge det personliga stödet. Personer med omfattande funktionshinder är också sällan delaktiga i arbetslivet och många saknar annan daglig sysselsättning.

Alla personer med funktionshinder måste enligt min mening kunna till- försäkras en god service och ett gott stöd oavsett var de bor. Den på— gående utvecklingen mot att överföra ansvaret för offentliga verksam- heter från central till lokal nivå och att uppgifter i vissa kommuner hän- skjuts till lokala nämnder, kan gagna möjligheterna till en lokal anpass— ning av olika verksamheter. Utvecklingen har emellertid också visat sig leda till olikheter i kvaliteten på bl.a. stöd och service till personer med funktionshinder. Förutsättningarna vad gäller kompetens och resurser, liksom ambitionerna på handikappområdet, har visat sig variera kraftigt mellan kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Enligt min mening kan lagstiftningen på handikappområdet spela en viktig roll för att i ett allt mer decentraliserat samhälle åstadkomma jämlika levnads- villkor.

De allra flesta personer som har omfattande funktionshinder har ett kontinuerligt behov av individuellt anpassade lösningar för att den dag- liga livsföringen skall fungera tillfredsställande. Både funktionshindret i sig och omständigheterna i övrigt leder ofta till att de har svårt att utan särskilt stöd hävda sina intressen gentemot offentliga organ. Samhälls— utvecklingen med ramlagstiftning och decentralisering av besluts- och ansvarsfunktioner kan göra det än svårare för dem att hävda sina behov. Jag anser därför att svårt funktionshindrades rättigheter i fråga om stöd och service i det dagliga livet bör regleras i en särskild lag. Omsorgs— lagen med sina precist angivna rättigheter i fråga om insatser har enligt min uppfattning haft en positiv effekt när det gäller utvecklingen av samhällsstödet till främst utvecklingsstörda personer. Jag anser därför

• Sida 50
•  Original

Bilaga 1

att omsorgslagen kan utgöra modell för en ny sådan lag omfattande en större personkrets.

Vissa av de insatser som jag föreslår skall ingå som särskilt stöd och särskild service i den nya lagen har en motsvarighet i de insatser som lämnas enligt socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen bör kommunen genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service samt dagverksam- het underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra. Kommunen kan utse kontaktperson och erbjuda t.ex. familjehemsplace- ring eller rådgivning till enskilda och familjer som behöver sådant stöd. Vidare finns som jag tidigare påpekat i 21 å socialtjänstlagen bestäm- melser som särskilt avser människor med funktionshinder.

Socialtjänstlagen ger emellertid inte den enskilde en absolut rätt till en viss bestämd biståndsinsats som angetts i lagen. Den nya lagen skall däremot konkret ange de insatser som den enskilde skall ha rätt till. En person som omfattas av den nya lagen, bör få en framställan om sådan insats bedömd enligt den nya lagen och inte enligt socialtjänstlagen.

Enligt min mening bör lagar och verksamheter principiellt vara så heltäckande att de tillgodoser även sådana särskilda behov som funk- tionshinder kan medföra. Som jag framhållit bedömer jag ändå att det behövs en särskild lagstiftning för att svårt funktionshindrades ställning i samhället skall stärkas.

3.1.3 Målet för verksamheten

Målet för verksamheten enligt den nya lagen bör vara att människor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra männi— skor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt i samhällslivet.

Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till person och i livets olika skeden. Insatserna bör därför utformas så att de svarar mot den enskildes aktuella situation. Den enskilde skall ha ett direkt inflytande, både i planeringen och utformningen av insatsen och i genomförandet av den.

Det finns emellertid personer som har mycket begränsade möjligheter att ge uttryck för sin vilja och situationer då en funktionshindrad person inte kan eller har svårt att utöva något inflytande. I vissa fall kan en person således behöva stöd eller hjälp att fatta vissa beslut. Jag anser att människor i sådana situationer bör kunna företrädas av ett ombud, t.ex. god man. Då krävs emellertid mycket stor lyhördhet och respekt för de önskemål som den enskilde ger uttryck för. Andra situationer som bör uppmärksammas särskilt. är då enskilda till följd av omfattande funk- tionshinder är mycket beroende av flera stödinsatser.

Det övergripande syftet med de särskilda insatserna enligt den nya lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Jag vill emellertid understryka att personer som ingår i den nya lagens per—

• Sida 51
•  Original

Bilaga 1

sonkrets inte enbart skall vara hänvisade till insatser enligt denna lag. Precis som andra människor skall de ha rätt att utnyttja t.ex. socialtjäns- tens och hälso- och sjukvårdens resurser.

De särskilda insatserna skall förebygga och minska följderna av funk- tionshinder. Genom insatserna skall barn och ungdomar ges förutsätt— ningar för god fysisk och psykisk utveckling och i övrigt sådana upp- växtvillkor som betraktas som goda för alla barn och ungdomar. Insat— serna till vuxna personer skall grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självstän— digt och oberoende liv som möjligt. Andra viktiga utgångspunkter är anhörigas behov av att kunna leva ett aktivt och tryggt liv, ungdomars behov av frigörelse och vuxnas behov av vuxenrelationer till sina när- stående. Detta förutsätter att den enskilde och dennes närstående får uttömmande och väl anpassad information som underlag för sina ställ- ningstaganden.

Den nya lagen skall ersätta omsorgslagen och elevhemslagen. Jag redogör i det följande för de särskilda insatserna var för sig.

3.1 .4. Lagens personkrets

Mitt förslag: Den nya lagen skall gälla för ]. utvecklingsstörda personer och personer med autism eller au- tismliknande tillstånd

2. personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom

3. personer som till följd av andra varaktiga funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsfö- ringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Handikapputredingens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstansema: Allmänna synpunkter

Många remissinstanser behandlar frågor om definitioner och avgräns- ningar av personkretsen. Riksförbundet för mag- och tarmsjuka (RMT), anser t.ex. att utredningen i alltför hög grad riktar in sig på de traditio- nella handikappgrupperna och uttrycker i likhet med Föräldraföreningen för hjärtsjuka barn och ungdomar och Bräcke Östergård oro för att ut— redningens förslag till kriterier skall tolkas snävt. Försäkringsöverdom— stolen anser att tolkningssvårighetema kan lösas genom praxis, men finner det ändå angeläget att lagens tillämpningsområde får en mer enty- dig utformning än den som utredningen föreslagit. Länsrätten i Stockholm anser att utmejslingen i enskildheter får överlämnas till rätts—

• Sida 52
•  Original

Bilaga 1

tillämpningen. Andra remissinstanser framhåller förvaltningsdomstolar- nas betydelse för prejudikatbildning. Många remissinstanser under- stryker också betydelsen av kompetens hos dem som skall besluta om personkretstillhörighet.

Punkterna ] och 2

Flera remissinstanser är kritiska till beskrivningen av den nuvarande omsorgslagens personkrets och anser att den är för diagnosinriktad. Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) anser att utredningens förslag till personkretsindelning innebär att grupp kommer att ställas mot grupp, genom att utvecklingsstördas rätt till insatser blir oberoende av graden av funktionshinder. Bl.a. Riksförbundet för ut- vecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksföreningen Autism (FA) anser det däremot som självklart att personkretsen i den nuvarande omsorgslagen skall omfattas av den nya lagen.

Länsrätten i Stockholm anser att det i lagtexten bör framgå att begrep- pet autism också avser autismliknande tillstånd. Kammarrätten i Göte- borg anser att det bör framgå i lagtexten att begåvningshandikapp efter hjärnskada skall vara betydande.

Punkt 3

Många remissinstanser är kritiska till framför allt rekvisitet "ett om- fattande stödbehov", men även till begrepp som "stora" och "betydan- de". De handikappades riksförbund (DHR), Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ung- domar (RBU) och Tandvårdsskadeförbundet vill stryka "stora" i rekvisi- tet "stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder".

Svenska läkareförbundet framhåller betydelsen av samhällsinsatser även för personer som inte har etablerat stora funktionshinder eller be— tydande svårigheter men där ett uteblivet stöd kan få allvarliga konse- kvenser.

Flera remissinstanser belyser svårigheter med att göra åldersavgräns— ningar.

Skälen för mitt förslag: Begreppen funktionshinder och handikapp

Funktionshinder och handikapp används ofta som synonyma begrepp. Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition är ett funktions- hinder den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses som normalt. Funktionshinder är i sig självt inget handikapp, men kan bli det om den miljö eller den situation som den funktionshindrade befinner sig i är sådan att tillvaron försvåras.

• Sida 53
•  Original

Bilaga 1

Handikapp är en beteckning för de konsekvenser som följer av ett funktionshinder. Det är alltid något relativt och uppstår först i samspelet mellan en individ och den omgivande miljön. En person med funktions- hinder kan alltså vara handikappad i en viss miljö eller i en viss situa- tion utan att för den skull vara det i andra.

Med en sådan miljörelaterad syn på handikapp är det enligt min me— ning missvisande att tala om handikapp som individuella egenskaper eller om handikappade personer. Det är mer korrekt att tala om per- soner med funktionshinder. Det är mot denna bakgrund som jag i lag- texter och i föredragningen konsekvent använder begreppet funktions- hinder.

Punkterna 1 och 2

Med punkterna avses den nuvarande omsorgslagens personkrets. Avsik- ten är att omsorgslagen skall upphöra och ersättas av den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Personer som omfattas av omsorgslagens personkrets har funktionshin- der som ofta bereder dem sådana svårigheter att de behöver speciella resurser och speciellt kunnande för att få hjälp. Därtill kommer att många personer som tillhör omsorgslagens personkrets har svårare än andra att hävda sina behov av samhällsservice.

De särskilda insatser som jag skall föreslå att ingå i den nya lagen har i stora delar motsvarigheter i de särskilda omsorgema enligt omsorgs- lagen. Erfarenheten visar att de särskilda omsorgema har stor betydelse för att personer inom omsorgslagens personkrets skall kunna få sina grundläggande behov tillgodosedda. Enligt min uppfattning ryms fler- talet av de personer som omfattas av omsorgslagen inom de kriterier som jag skall redovisa under punkt 3 och som innebär en vidgning av personkretsen i förhållande till omsorgslagen. Personer med t.ex. grav utvecklingsstörning eller autism eller med betydande begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada har regelmässigt funktionshinder som orsakar omfattande behov av stöd i den dagliga livsföringen. Också personer som omfattas av omsorgslagen med måttligt eller lindrigt funktionshinder behöver många gånger omfattande stöd, därför att funktionshindret till sin karaktär ofta påverkar viktiga livsområden. Därtill kommer att många personer inom omsorgslagens personkrets har tillkommande funktionshinder som vart för sig eller tillsammans kan orsaka behov av omfattande stöd. Jag anser emellertid att de kriterier som jag föreslår under punkt 3 inte skall behöva prövas särskilt för personer som ingår i den personkrets som nu har rätt att erhålla stöd genom omsorgslagen. Med anledning härav och för att det inte skall råda någon tvekan om att omsorgslagens personkrets skall omfattas av den nya lagen, anser jag att det i denna bör införas en särskild bestäm- melse härom.

Med psykisk utvecklingsstörning avses i omsorgslagen ett intellektuellt funktionshinder som inträffat under personens utvecklingsperiod och som är så betydande att han eller hon behöver särskilt stöd och särskild

• Sida 54
•  Original

Bilaga 1

hjälp i sin livsföring. Med utvecklingsperioden avses vanligen åren före 16 års ålder. Numera används vanligen begreppet "utvecklingsstörd" i stället för "psykiskt utvecklingsstörd". Jag anser därför att ordet "psy— kiskt" skall tas bort i den nya lagen. Det innebär emellertid inte någon skillnad i sak.

Omsorgslagen jämställer med utvecklingsstörda personer dels personer med barndomspsykos, dels personer som efter utvecklingsperioden hjärnskadats genom yttre våld eller kroppslig sjukdom med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder som följd. Skälet är att grupperna ofta har särskilda behov, som ligger mycket nära dem som utvecklingsstörda har.

Med bamdomspsykos avses i omsorgslagen en djupgående personlig- hetsstörning hos både barn och vuxna personer som i regel debuterat före sju års ålder och vars konsekvenser tar sig uttryck bl.a. i omfattan- de avvikelser i sociala och känslomässiga relationer och i svåra stör- ningar i språkförmågan. Numera är det vanligt att begreppet "autism" används i stället för "bamdomspsykos". Det förra har dock en något snävare innebörd än det senare. Jag anser därför att begreppen "autism eller autismliknande tillstånd " skall ersätta begreppet "bamdomspsykos" i den nya lagen. Inte heller här innebär det någon skillnad i sak.

Avsikten är att kriterierna för betydande och bestående begåvnings- mässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder bör motsvara dem som nu gäller enligt omsorgslagen. Uttrycket begåvningshandikapp bör dock bytas ut mot begåvningsmässigt funktionshinderi enlighet med vad Lagrådet förordat.

[ specialmotiveringen utvecklas ytterligare vad som avses under punk— terna 1 och 2.

Punkt 3

Även andra personer med funktionshinder än de som nu omfattas av omsorgslagens personkrets är beroende av samhällsinsatser av olika slag för att kunna leva ett självständigt och oberoende liv.

Som jag redan redovisat finns det ännu brister i samhällsstödet till personer med funktionshinder. Det allmänna stödet behöver därför ut— vecklas och anpassas så att det bättre än nu tillgodoser behov som funk— tionshindrade har. Jag kommer också längre fram att föreslå åtgärder som jag räknar med skall ha stor betydelse för både personer med om- fattande funktionshinder och för personer med mindre uttalande funk- tionshinder. Jag anser emellertid att flertalet personer med funktions— hinder redan nu bör kunna få sina behov av stöd och service tillgodo— sedda inom ramen för de åtgärder som regleras genom den mer gener- ella lagstiftningen.

Ju mer omfattande ett funktionshinder är, desto viktigare är det i all- mänhet att samhällsstödet fungerar på ett bra sätt. Personer med om— fattande och varaktiga funktionshinder och deras anhöriga är ofta sär- skilt beroende av att samhällsstödet håller en god kvalitet och att det kan ges i tillräcklig omfattning. Ofta behöver svårt funktionshindrade

• Sida 55
•  Original

Bilaga 1

personer särskilda insatser utöver dem som i allmänhet erbjuds också andra i samhället. Enligt min uppfattning har hittills inte tillräckligt omfattande åtgärder vidtagits för dem som har störst behov av sam- hällets stöd. Jag anser därför att det är synnerligen angeläget att de särskilda insatser som jag föreslår i den nya lagen koncentreras till de mest funktionshindrade.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att insatserna enligt den nya lagen skall riktas till personer med varaktiga funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Personer som på grund av funktionshinder möter svårigheter i sin livsföring, men som inte bedöms ingå i den nya lagens personkrets, har rätt att få sina behov av stöd och service tillgodosedda genom t.ex. socialtjänsten och hälso— och sjukvården. Jag vill framhålla betydelsen av att även dessa verksamheter utvecklas för att tillgodose behov som personer med funktionshinder har. Jag vill i sammanhanget också peka på risken för att ett uteblivet eller otillräckligt stöd kan leda till att en person senare i livet får sådana svårigheter att han behöver stöd och service enligt den nya lagen.

Med funktionshinder avser jag förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på grund av sjukdom eller skada. Varken or- saken till eller arten av sjukdomen eller skadan, och inte heller den medicinska diagnosen, bör spela någon roll i sammanhanget. Funktions- hindret skall för att omfattas av lagen vara stort och varaktigt. Det skall ha en sådan karaktär eller omfattning att det starkt påverkar flera viktiga livsområden samtidigt, t.ex. boende, fritid eller behov av habili— tering eller rehabilitering. Det gäller t.ex. om en person till följd av funktionshinder dagligen är mycket beroende av hjälpmedel eller har återkommande behov av annan persons hjälp för den dagliga livsför- ingen i boendet, i utbildningssituationen, på arbetet, på fritiden eller för att förflytta sig, för att meddela sig med andra eller för att ta emot information.

Exempel på personer med sådana funktionshinder kan vara människor med uttalade rörelsehinder, med grava syn- och hörselskador eller med svårartade effekter av sjukdomar som t.ex. diabetes eller hjärt- och lungsjukdomar.

Också funktionshinder som för en utomstående kan verka ha mindre konsekvenser, kan för den enskilde förorsaka betydande inskränkningar i det dagliga livet och medföra behov av särskilda stödinsatser. Det kan t.ex. gälla för människor med vissa s.k. medicinska handikapp. Vissa mag- och tarmsjukdomar kan t.ex. medföra behov av täta tarmtöm— ningar, vissa typer av hjärnskador kan innebära mindre uttalade intellek- tuella störningar i vissa avseenden men omfattande störningar i andra. Personer med vissa mindre kända funktionshinder kan också behöva tillgång till särskilda resurser och särskilt kunnande på grund av att allmänna kunskaper om funktionshindret och om dess konsekvenser är begränsat. Även vissa psykiska störningar kan utgöra stora och varak- tiga funktionshinder.

• Sida 56
•  Original

Bilaga 1

Kombinationer av skador vars sammantagna följder är speciellt svåra eller komplicerade medför ofta att den enskilde har särskilt stora svårig- heter i den dagliga livsföringen. Det kan t.ex. gälla för personer med dövblindhet, med kombinationer av rörelsehinder eller med tal- och språkstörning i kombination med utvecklingsstörning.

Funktionshindren skall också vara varaktiga, dvs. inte vara av tillfällig eller mer övergående natur.

Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menar jag att den enskilde inte på egen hand kan klara vardagsrutiner som t.ex. hygien, toalettbestyr, påklädning, mathållning, förflyttning inomhus och utomhus, sysselsättning eller att utföra nödvändig träning eller behand- ling. Det kan också innebära att en person inte kan förstå och klara sin ekonomi. Andra svårigheter kan vara att kommunicera med andra. Det gäller både svårigheter att ta emot och att ge information och att sam- tala med andra direkt eller per telefon. Begreppet bör även kunna an— vändas om en person på grund av funktionshinder löper risk att bli isolerad från andra människor.

Med omfattande behov av stöd eller service avser jag både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Den enskilde skall i allmänhet ha ett återkom- mande behov av särskilt stöd för att klara funktioner som andra kan klara på egen hand. Med återkommande avses att stödbehovet vanligen föreligger dagligen och i olika situationer och miljöer. Behov av stöd bör uppfattas i vid bemärkelse och avse stöd av olika karaktär.

Ibland kan det behövas stödinsatser av så speciell art att de trots min- dre tidsåtgång bör betraktas som omfattande. Exempel kan vara stöd som vanligen bör ges av personal med mycket specifik utbildning och kompetens.

Den nya lagen bör i första hand syfta till att tillförsäkra personer med livslånga eller mycket långvariga funktionshinder det särskilda stöd som de behöver för att bygga upp och bibehålla levnadsvillkor som är lik- värdiga med andra människors. Jag anser att insatserna därför i huvud- sak skall inriktas mot barn, ungdomar samt vuxna personer i yrkesverk- sam ålder. I sammanhanget noterar jag att äldre personer har fått en stärkt position genom de ändringar i socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 1992. Jag kommer också i det följande att lägga fram förslag som riktas generellt till personer med funktionshinder och som kan komma även dem med funktionshinder relaterade till normalt åld- rande till godo, t.ex. i fråga om rehabilitering och hjälpmedel.

Jag anser det emellertid motiverat att också personer över den allmän- na pensionsåldern som har funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande i vissa fall bör inkluderas i personkretsen. Jag finner det t.ex. naturligt att den som före pensionsåldern fått bostad med sär- skild service kunna får behålla insatsen efter 65—årsdagen. Jag anser också att äldre personer som har funktionshinder som debuterat före pensionsåldern och hos vilka åldersprocessen accentuerar funktions— hindret bör kunna få del av vissa insatser enligt lagen. Detsamma bör gälla för äldre människor som får funktionshinder som uppenbarligen ej är relaterat till normalt åldrande. Undantag bör göras för insatsen per-

• Sida 57
•  Original

Bilaga 1

sonlig assistans. som bör begränsas till personer som inte uppnått pen- sionsålder. Vid avgörande av hur länge en viss insats skall lämnas till en person som uppnått pensionsålder, bör en bedömning göras av om åldrandeprocessen i sig medför samma behov som han fått insatsen för. En nittioårig person som inte tillhör lagens personkrets kan t.ex. ha lika stort behov av utformat stöd som en person i motsvarande ålder som tillhör lagens personkrets. Om åldrandeprocessen i sig medför ett sådant behov, anser jag stödet bör lämnas genom den reguljära äldreomsorgen, även om det också föreligger ett omfattande funktionshinder som inte beror på normalt åldrande.

Som jag framhållit bör psykiskt störda personer kunna ingå i lagens personkrets. Förutsättningen är naturligtvis att kriterierna för den nya lagens personkrets är uppfyllda, dvs. att störningen är stor och varaktig, att den förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande stödbehov. Specifika insatser som psykiskt störda personer kan behöva i form av t.ex. behandlingsalternativ bör emellertid inte tillgodoses inom ramen för denna lag. Psykiatriutredningen (dir. 198922) har avlämnat betänkandet (SOU l992z73) Välfärd och Valfri- het — service, stöd och vård för psykiskt störda till statsrådet Könberg. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Jag är medveten om svårigheterna att i varje enskilt fall bedöma per- sonkretstillhörigheten. Det är enligt min mening angeläget att bedöm- ningar i dessa frågor görs av personal som har kunskap om funktions- hinder och om dess konsekvenser. Om det är uppenbart att en person har ett omfattande stödbehov som är orsakat av ett varaktigt funktions- hinder och betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, bör normalt inte någon särskild utredning om personkretstillhörighet behövas. Om däremot tveksamhet råder kring stödbehovets omfattning eller om sam— bandet mellan stödbehov och funktionshinder, bör en utredning göras. Många gånger kan enskilda själva förete intyg etc. som underlag för bedömningen av beslut om personkretstillhörighet. [ särskilt komplicera- de situationer eller om det inte finns personal anställd som har tillräck— liga kunskaper inom området, bör med den enskildes samtycke yttrande kunna inhämtas från personal inom t.ex. habiliterings— eller rehabilite— ringsorganisationen. Med den enskildes samtycke bör också befintliga utredningar kunna inhämtas från sjukvården. barnhälsovården, bamom- sorgen. skolhälsovården, socialtjänsten m.fl. Kompletterande undersök- ningar kan i vissa fall vara nödvändiga innan slutlig ställning till person— kretstillhörighet kan tas. För barn kan t.ex. ofta en pedagogisk utred- ning behöva göras.

Det är av naturliga skäl förknippat med vissa svårigheter att definiera och avgränsa den nya lagens personkrets. Mot den bakgrunden är det angeläget att den praktiska tillämpningen när det gäller personkretstill- hörigheten ges särskild uppmärksamhet.

Regeringen avser att ingående följa effekterna av den nya lagen och de andra reformer som här föreslås. Jag skall återkomma till denna fråga i det följande (avsnitt 11, Kostnadsfrågor och uppföljning). Jag vill dock redan nu framhålla att jag bedömer frågan om lagens personkrets som särskilt viktig att följa.

• Sida 58
•  Original

Bilaga 1

Jag förutsätter också att Socialstyrelsen inom ramen för sin tillsyns- verksamhet följer hur den beskrivna personkretsen nås av de åtgärder som skall regleras av den nya lagen samt medverkar till att metoder för behovsbedömningar och kvalitativa uppföljningar utvecklas.

Personer med invandrarbakgrund

Handikapputredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att särskilt beakta situationen och behoven för svårt funktionshindrade personer som har invandrarbakgrund. Som framhålls i direktiven finns det uppen- bara risker att invandrare kan ha svårare än andra att få del av olika stödinsatser och bli delaktiga i samhällslivet.

Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla redovisat vissa överväganden och förslag som syftar till att förbättra möjligheterna för funktionshindrade med invandrarbak- grund att få del av olika former av stöd och service. Slutbetänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Med hänsyn härtill är jag inte beredd att nu lägga fram förslag inom området. Jag vill dock redan i detta sammanhang göra några allmänna markeringar när det gäller stöd och service till funktionshindrade personer med invandrarbakgrund.

Ett huvudsyfte med den rättighetslag som jag föreslår i föreliggande proposition är, som jag framhållit, att stärka svårt funktionshindrades ställning och garantera dem stöd och service av olika slag. Den utform— ning som lagen får, med tydligt angivna rättigheter, bör i sig utgöra ett viktigt instrument för att tillförsäkra invandrare med omfattande funk- tionshinder ett gott stöd.

Jag vill framhålla vikten av att huvudmännen i planeringen och ut- formningen av olika insatser — både sådana som ges enligt den nya rättighetslagen och i andra sammanhang — beaktar de särskilda krav som kan ställas av funktionshindrade med invandrarbakgrund. Jag avser här t.ex. de fall då det kan behövas tolkar, assistans och annat stöd av personal som talar samma språk som personen med funktionshinder och att en annorlunda kulturbakgrund ofta kräver en särskild medvetenhet och kunskap.

Jag bedömer vidare att handikapporganisationer och invandrar- organisationer i viktiga avseenden kan bidra till att förbättra livsvill— koren för funktionshindrade personer med invandrarbakgrund. Det är bl.a. angeläget att invandrare med funktionshinder ges ökade möj- ligheter att delta i de aktiviteter av skilda slag som bedrivs av handi- kapporganisationerna. Jag bedömer det också viktigt att organisationerna ges förutsättningar att utveckla olika former av informations- och utbild— ningsinsatscr med inriktning på funktionshindrade invandrare. Insatser av detta slag bör med fördel kunna planeras och bedrivas gemensamt av handikapp- och invandrarorganisationerna. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt avser jag att senare föreslå regeringen att ur Allmänna arvsfon- den anvisa sammanlagt 10 miljoner kronor, 5 miljoner kronor under vardera år 1993 och 1994, till utvecklingsprojekt inom området.

• Sida 59
•  Original

Bilaga 1

3.2 Särskilt stöd och särskild service

3.2.1 Rådgivning och annat personligt stöd

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall till- försäkras rätten till expertstöd. Sådant stöd skall kunna ges av företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjuk-

gymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut och dietist. lnsatsema skall vara ett komplement till t.ex. habilite— ring, rehabilitering och socialtjänst.

Handjkapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstansema: Sex landsting ifrågasätter att lagen skall omfatta bestämmelser om rådgivning och annat personligt stöd med hänsyn till gränsdragningsproblem gentemot hälso- och sjukvårdslagen och till risken för att parallella organisationer byggs upp. Sveriges Läkarför- bund liksom Svensk lläkarförening för mental retardation (SLMR) och Barnläkarföreningens sektion för habilitering och barnneurologi anser att bestämmelsen kan kompletteras med ett föreskrivet ansvar för sjuk- vårdshuvudmännen att organisera habilitering och rehabilitering eller att bestämmelsen utgår ur lagen med hänvisning till utredningens förslag om att utvidga hälso- och sjukvårdslagen.

Afasiförbundet erinrar om anhörigas situation och behov av psyko— logisk hjälp. FUB anser att begreppen habilitering och rehabilitering skall användas i den nya lagen i stället för rådgivning och annat person- ligt stöd.

Andra remissinstanser uttalar sig om huvudmannaskapet för verksam— heten. Jag återkommer senare till frågor om huvudmannaskapet (av- snittet 3.3, Frågor om huvudmannaskapet).

Skälen för mitt förslag: Rådgivning och annat personligt stöd är en av de särskilda omsorgema enligt omsorgslagen. Här avses expertstöd som psykiskt utvecklingsstörda personer får av kurator, psykolog, sjukgym— nast m.fl. yrkeskategorier. Vanligtvis tillhör dessa experter särskilda s.k. omsorgsteam.

Rådgivning kan även ges inom ratnen för socialtjänstens verksamhet. Sådan rådgivning inbegriper olika områden av främst social, praktisk och psykologisk natur.

Jag anser liksom Handikapputredningen att personer med svåra funk- tionshinder och deras anhöriga har en så utsatt situation att deras till- gång till kompletterande särskilt expertstöd skall lagregleras. Denna rätt skall tillförsäkra personer som tillhör den nya lagens personkrets och deras anhöriga tillgång till sådana kvalificerade insatser från flera kompetensområden som behövs för att underlätta det dagliga livet. Det rör sig om insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär, där medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funk-

• Sida 60
•  Original

Bilaga 1

tionshindret beaktas. lnsatsema skall ses som komplement till och inte som ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.

Att bli förälder till ett barn med nedsättning av en eller flera funktio- ner innebär för de flesta en svår psykisk kris. För de allra flesta kom- mer situationen helt oväntat och många gånger har de inte tidigare kommit i kontakt med barn som har funktionshinder. Föräldrarna blir ofta försatta i ett tillstånd av desorientering, med osäkerhet om hur familjens framtid skall gestalta sig. Situationen kräver en omställning som griper in i flera livsområden och som många gånger tar lång tid. Ett tidigt och kvalificerat psykologiskt och praktiskt stöd kan vara av- görande för föräldrarnas möjlighet att reda upp sin situation och för deras möjlighet att ge barnet god omvårdnad och trygghet. Behovet av tidigt insatta och allsidiga åtgärder finns naturligtvis också i de situa- tioner där skadan eller sjukdomen upptäcks eller inträffar under senare utvecklingsår. Detsamma gäller då behoven förändras vid tillstånd som gradvis ger flera eller större funktionshinder. Också syskon till barn med funktionshinder kan behöva hjälp av specialister i att bearbeta sin situation och för att få den information som de behöver i olika åldrar.

Stödet till både barn och ungdomar med funktionshinder och till deras närstående bör syfta till att främja utvecklingen under hela uppväxttiden. De flesta behöver flera olika typer av insatser för att få sina behov till- godosedda. Det rör sig om expertstöd där olika aspekter av funktions- hindret beaktas. Det är respektive huvudman som skall organisera sådan verksamhet. För egen del anser jag att insatserna så långt möjligt bör samordnas i en och samma organisation. Det är viktigt både för att åstadkomma en samlad kompetens i verksamheten och för att familjer med flerhandikappade barn inte skall behöva vända sig till olika organi- sationer för att få det samlade behovet av råd och personligt stöd tillgo- dosett. Det hindrar inte att vissa av de experter som anlitas för att ge stödet under andra delar av sin tjänstgöring kan arbeta med t.ex. habili- tering och rehabilitering.

Oekså vuxna personer med omfattande funktionshinder behöver till— gång till rådgivning och annat personligt stöd för sin dagliga livsföring. Utgångspunkten är då den enskildes eget önskemål om insatser. Detta förutsätter att han får en utförlig och personligt anpassad information som underlag för sina ställningstaganden. Det gäller inte minst för per- soner med kommunikationshinder, begåvningsmässigt funktionshinder och funktionshindrade personer med invandrarbakgrund. Liksom då det gäller barn och ungdomar bör stödet vara allsidigt och kunna rikta sig också till anhöriga. Likaså är en långtgående samordning av lnsatsema önskvärd. särskilt för personer med mer än ett funktionshinder.

• Sida 61
•  Original

Bilaga 1

3.2.2 Personlig assistans

Mitt förslag: En rättighet till biträde av personlig assistent införs i den nya lagen för svårt funktionshindrade personer som inte har fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen.

Den enskilde skall kunna få insatsen genom att kommunen till- handahåller assistansen eller genom att den enskilde får ekono- miskt stöd så att han själv kan vara arbetsgivare för den person- liga assistenten. Den enskilde skall även kunna använda stödet för att anlita annan, t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ, som arbetsgivare. För personer som bor i eget boende, servicehus/servicebostäder, eller hos familj eller anhörig införs assistansersättning som ett statligt bidrag till kostnaden för personlig assistans. Assistansersättning skall lämnas till personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning skall vila på de allmänna försäkringskassoma. Frågor om assistansersättning regleras i en särskild lag. Kommunen skall vara finansiellt ansvarig för personlig assistans för personer som behöver sådan under högst 20 timmar i veckan, vid tillfälliga behov och i vissa andra situationer där personlig assistans kan behövas även om assistansersättning inte går att få.

Handikapputredningens förslag: Rätten till personlig assistans föreslås att införas i den nya lagen. Den enskilde föreslås att själv kunna vara arbetsgivare för den personliga assistenten eller att kunna vända sig till kommunen för att få insatsen. Den enskilde föreslås även kunna anlita annan, t.ex. ett kooperativ.

För dem som fyllt 16 år och bor i eget boende, servicehus eller hos familj/anhörig föreslås en ny socialförsäkringsförmån — assistansersätt- ning — för stödbehov överstigande 20 veckotimmar. För assistansbehov under dygnsvila och i anslutning till daglig verksamhet skall assistanser- sättning inte lämnas.

Den som själv vill ordna personlig assistans med kommunens hjälp eller på annat sätt skall enligt utredningens förslag först vända sig till kommunen för att därifrån få bidrag för upp till "20 veckotimmar och därefter till försäkringskassan för överstigande behov.

Remissinstansema: Flertalet remissinstanser anser att endast en huvud- man bör vara ansvarig för beslut om och administration av personlig assistans. 43 remissinstanser, varav 13 kommuner och sju handikappor- ganisationer. anser att det bör vara kommunerna som svarar för den totala bedömningen av behovet av personlig assistans. 18 remissinstan- ser framför att det bara bör vara en huvudman som svarar för insatsen, utan att ange vilken som vore lämplig. Fem remissinstanser anser att socialförsäkringen bör vara ansvarig för både ekonomi och administra- tion av verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att kommunerna

• Sida 62
•  Original

Bilaga 1

bör vara ansvariga för verksamheten och att socialförsäkringen bör svara för kostnaderna.

Tolv remissinstanser anser att finansieringen av verksamheten bör ske via socialförsäkringssystemet medan sju anser att den bör ske genom statsbidrag till kommunerna. Sju instanser är kritiska till utredningens förslag om finansiering men anger inga egna förslag.

Många remissinstanser kritiserar den nedre åldergränsen 16 år för rätt till assistansersättning och många anser att assistansersättning bör utgå oavsett boendeform.

Skälen för mitt förslag: Bakgrund

Med personlig assistans aVSer jag ett personligt utformat stöd som ges i olika situationer av ett begränsat antal personer. Stödet skall vara knutet till personen och inte till någon viss verksamhet.

Personlig assistans används inte som begrepp i socialtjänstlagen. Däre- mot har insatsen i många kommuner vuxit fram som en form av bistånd enligt 6 å socialtjänstlagen. Assistans kan också ges i form av t.ex. arbetsbiträde, vårdartjänst till studerande i eftergymnasial utbildning eller folkhögskola, elevassistans i skolan och som personlig vårdare för utvecklingsstörda personer.

Den sociala hemhjälpen har i regel sin tyngdpunkt i anslutning till själva bostaden som hjälp med att handla, laga mat och städa. Social hemhjälp kan också utgöra en personlig service i vidare bemärkelse, t.ex. ledsagning.

1 förordningen (19871409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. finns bestämmelser om bidrag till arbetsbiträde. Sådant bidrag får lämnas för arbetsbiträde åt en svårt funktionshindrad person, om funktionshindret förorsakar utgifter för arbetsbiträde i en utsträckning som väsentligt överstiger vad som kan anses vara normalt för befattningen eller verk- samheten.

Vårdartjänst är personlig praktisk hjälp som erbjuds svårt rörelsehind- rade personer som bedriver eftergymnasial utbildning eller folkhög- skolestudier för att tillgodose de utökade behov av studieassistans som uppstår i en studiesituation. Verksamheten finansieras genom stats— bidrag, som administreras av Nämnden för vårdartjänst. De personer som ger hjälpen är ofta anställda av kommunen på utbildningsorten eller av den som anordnar utbildningen.

Elevassistans är en form av personligt stöd inom skolväsendet. Elev- assistenten är anställd av kommunen och kan vara knuten till en viss elev, till en klass eller till en skola.

Personlig vårdare är en benänming som kommit att användas för per- sonligt stöd som ges till utvecklingsstörda personer. Den personlige vårdaren är en person som under sin arbetstid alltid är med den utveck- lingsstörde. Den personlige vårdaren är ofta anställd av kommunens socialtjänst. men kan också vara anställd av landstingets omsorgsnämnd.

• Sida 63
•  Original

Bilaga 1

Under senare år har flera fristående organisationer med funktionshind- rade medlemmar utvecklat metoder och vunnit erfarenheter av verksam— heter med personlig assistans. Allmänna arvsfonden har vid flera till- fällen lämnat bidrag för att stimulera utvecklingen av dessa verksam— heter och för att olika modeller för personlig assistans skall kunna prö- vas. Exempel på sådana verksamheter är de som bedrivs av STIL (Stockholmskooperativet för Independent Living) och GIL (Göteborgs- föreningen för Independent Living). Organisationerna anordnar i koope- rativ form assistenttjänster genom entreprenadavtal med ansvariga kom- muner. Likaså har DHR under flera år bedrivit ett assistansprojekt med förstärkt service för svårt rörelsehindrade personer med svåra kom- munikationshinder. DHR, FUB och NHR bedriver också i samverkan ett assistansprojekt, som till sin uppläggning i stora delar överensstäm- mer med den modell som Handikapputredningen har föreslagit för personlig assistans. DHR har också beviljats medel ur Allmänna arvs- fonden för att bedriva en försöksverksamhet med syfte att i kooperativ form administrera assistans för personer som i vuxen ålder förvärvat en hjärnskada som orsakat både en intellektuell funktionsnedsättning med kommunikationssvårigheter och ett rörelsehinder. Syftet är bl.a. att garantera personerna självbestämmande och att förhindra institutionella mönster i assistanssituationen.

Många människor lever med sådana funktionshinder som leder till stora beroendeförhållanden till omgivningen. Deras möjligheter till in- flytande och ansvar är ofta begränsade, liksom deras möjligheter att skapa sig en självständig tillvaro. Därtill kommer olikheter över landet beträffande formerna för och omfattningen av det stöd som ges till funktionshindrade personer. Av Handikapputredningens kartläggnings- betänkande framgår t.ex. att endast 8 % av de svårt funktionshindrade personer som erhöll hemtjänst vid en viss tidpunkt kunde bestämma vem som skulle ge hjälpen. Det framgår också att den enskildes infly- tande över vem som skall ge hjälpen skiljer sig åt mellan olika orter.

Jag anser mot denna bakgrund att det behövs kraftfulla åtgärder för att möjliggöra att personer som dagligen är mycket beroende av olika stöd- insatser får ett reellt inflytande över sin egen livssituation. Personer som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär bör enligt min mening ges ett avgörande inflytande på vem som skall ge hjälpen. Jag anser också att antalet personer som ger sådan hjälp skall kunna begränsas och att den enskilde själv skall kunna av- göra på vilket sätt och i vilka situationer som hjälpen skall ges. Hjälp- insatsen bör därför vara knuten till den enskilde personen och inte till olika myndigheter som var för sig ansvarar för vissa insatser. Det är också enligt min mening viktigt att den enskilde själv ges möjlighet att överblicka hjälpens omfattning och varaktighet.

Personlig assistans

Jag anser att den nya lagen skall innehålla en rätt till personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assistans.

• Sida 64
•  Original

Bilaga 1

Som jag nyss framhållit skall den nya lagens insatser vara så utfor- made att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv. Jag anser att den enskilde kan ges mycket goda möjlig- heter till självbestämmande och inflytande över sin egen livssituation om stöd och hjälp kan lämnas i form av personlig assistans och anordnas på det sätt som den enskilde finner bäst.

Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen som hjälpen skall ges. För vissa personer kan personlig assistans vara en viktig förutsättning för att de skall kunna arbeta eller studera. Andra behöver ett fåtal medhjälpare som de känner väl för att kunna göra sig förstådda och för att själva kunna ta emot information. För många är sådan hjälp som kan ges sam- lat i olika situationer och verksamheter ett viktigt medel för att undvika isolering och passivitet och för att kunna delta i både planerade och spontana aktiviteter. För vissa infektionskänsliga personer är det viktigt att stödinsatserna ges av bara ett fåtal personer. I vissa situationer av mycket privat karaktär, t.ex. i samband med den personliga hygienen. är det angeläget att antalet medhjälpare kan begränsas och att hjälpen kan ges av en person som den enskilde själv valt och har förtroende för. Många svårt funktionshindrade personer behöver hjälp med träning för att uppehålla och förstärka funktionsförmågan. Förutsättningen är ofta att en eller ett par personer kan instrueras av t.ex. habiliterings- eller rehabiliteringspersonal i att hjälpa till med träningen.

Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Av- görande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistan- sen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde be- höver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete. Personlig assistans bör alltid övervägas som alternativ för barn och ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna till att bo på en institution. Med personlig assistans kan också möjligheterna förbätt- ras för personer som bor på vårdhem eller psykiatriska sjukhus att flytta från institutionerna. Som jag återkommer till längre fram i propositio- nen bedömer jag att det är omkring 7 000 personer som kommer att kunna erhålla omfattande insatser i form av personlig assistans.

Det är av statsfinansiella skäl inte möjligt att nu bygga upp ett system som innebär att rätten till personlig assistans gäller oberoende av den enskildes ålder. Ett viktigt syfte med personlig assistans bör vara att åstadkomma villkor för personer med omfattande livslånga eller lång— variga funktionshinder, som är likvärdiga med andra människors i motsvarande åldrar. Jag anser därför att rätten till personlig assistans bör begränsas till personer som inte uppnått allmän pensionsålder, 65 år. För dem som uppnått allmän pensionsålder bör stödet lämnas i form av andra stödinsatser. t.ex. ledsagning eller kontaktperson enligt den

• Sida 65
•  Original

Bilaga 1

nya lagen eller i fortn av insatser enligt socialtjänstlagen. Jag förutsätter att övergången från personlig assistans till en annan stödform sker smidigt och att hänsyn tas till den enskildes önskemål om hur det stöd som skall ersätta personlig assistans utformas. Det kan ofta vara lämp- ligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen.

Det är min avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska kommunförbundet, för att diskutera frågan om övergången från person- lig assistans enligt den nya lagen till andra stödformer. Syftet är att säkra att övergången blir så smidig som möjligt för enskilda funktions- hindrade. Vidare kommer jag senare att föreslå att handikapprefortnen ingående följs upp och utvärderas. I det sammanhanget bör assistans- reformen uppmärksammas särskilt. En viktig fråga blir att följa hur övergången från personlig assistans enligt den nya lagen till en annan stödform fungerar för personer som uppnår pensionsålder.

Då det gäller behov av personlig assistans till barn gör jag följande bedömning.

Vårdnadshavare till barn med funktionshinder har, liksom andra vård- nadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för barnets personliga för- hållanden och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda. Vård- nadshavaren skall också svara för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter.

Allmänt kan sägas att föräldrar till barn med funktionshinder ofta gör betydligt större insatser för sina barn än föräldrar till barn utan funk- tionshinder. I sammanhanget noterar jag att vårdbidraget fr.o.m. den 1 juli 1992 har förbättrats avsevärt, framför allt för barn med omfattan- de funktionshinder (prop. 1991/92: 106. bet. 1991/92:SfU8, rskr. 1991/92:232).

Barn med funktionshinder har ofta särskilda behov av stöd i bamom- sorg, skola och under fritid. Om barnets behov av särskilt stöd i t.ex. förskola och skola inte tillgodoses inom ramen för den ordinarie verk- samheten, bör det vara huvudmannens uppgift att se till att resurser tillförs verksamheten med hänsyn till barnets behov. Det kan t.ex. inne- bära att personaltätheten höjs eller att verksamheten tillförs special- pedagogiskt stöd. En annan åtgärd kan vara elevassistans. Skolpliktiga barn över 12 år som tillhör den nya lagens personkrets skall också ges en rätt till korttidstillsyn före och efter skoldagen, under lovdagar m.m. Behov av avlösning för föräldrar bör kunna erhållas i form av avlösar— service och korttidsvistelse enligt den nya lagen.

Det finns emellertid en grupp barn som är mycket vårdkrävande och för vilka föräldraansvaret i kombination med t.ex. avlösarservice, barn- omsorg och skola inte räcker till. Genom en enkätundersökning år 1989 till landets bamkliniker har Socialstyrelsen kartlagt omfattningen av barn och ungdomar med omfattande funktionshinder och komplicerade omvårdnadsbehov som vistas långa tider på sjukhus. I enkätsvaren redo- visades att '210 barn på grund av flerhandikapp vårdas långa tider eller med täta återkommande intervall vid olika barnintensivvårds— eller barn- medicinska klinker, alternativt vårdas i hemmet med hjälp av betydande apparatresurser och personalinsatser.

• Sida 66
•  Original

Bilaga 1

Jag anser att personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse för barn som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del av dygnet och som på grund av t.ex. hjärnskada, genetisk skada eller sjukdom har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshin- der kan vara någon eller flera kombinationer av t.ex. rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet.

Personlig assistans som ges till ett barn ingriper i hög grad i hela familjens livssituation. Det är därför väsentligt att assistansen anpassas till varje familjs individuella behov och att barnets vårdnadshavare ges ett avgörande inflytande över hur stödet till barnet utformas. Syftet med assistansen är ofta att tillgodose föräldrarnas behov av avlösning i om- vårdnaden eller att ge familjen möjlighet att genomföra sådana ak- tiviteter som barnet inte deltar i. Trots detta bör även en vårdnads- havare till barnet kunna vara personlig assistent, om assistansen kan anses gä utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är frågan om situationer där förutsättningar för personlig assistans föreligger.

En försäkrad förälder har för vård av barn som inte fyllt 16 är rätt till vårdbidrag om barnet på grund av sjukdom, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn eller vård. Alltefter tillsyns— och vårdbehovets omfattning utges vårdbidrag med helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels belopp. Viss del av vårdbidraget kan utges som ersättning för merkostnader. Om barnet får personlig assistans kan detta givetvis påverka rätten till vårdbidrag, framför allt vad avser vårdbidragets storlek.

Efter lagrådsgranskningen har frågan uppkommit om hur funktions- hindrade föräldrar till små bara skall få behövlig hjälp med att sköta sitt barn. Under den första tiden i ett barns liv är är barnet känslomässigt och praktiskt totalt beroende av någon vuxen oftast en förälder. Först gradvis kan barnet utveckla en uppfattning om sig självt och relatera till andra personer. Det är därför viktigt för barnets utveckling att det under denna tid kan få sina grundläggande behov tillgodosedda av bara ett fåtal vuxna personer. Om någon av föräldrarna har personlig assistent är det enligt min mening naturligt att assistenten. om han eller hon är lämpad därtill, under barnets första tid även hjälper föräldern med den omvårdnad av barnet som han eller hon inte kan ge själv. Det skall givetvis inte utesluta att barnet kan ha behov av andra eller ytterligare insatser. Det är stödets karaktär av en nära personlig relation som bör vara avgörande för om insatsen skall ges av förälderns personliga assis— tent eller på annat sätt. Det går inte att närmare specificera när ett barn när en sådan mognad att det kan klara nära relationer utanför en be— gränsad krets. Bedömningen av hur länge viss omvårdnad av barnet bör anses ingå i förälderns personliga assistans måste göras i varje enskilt fall.

Även funktionshindrade föräldrar som inte har personlig assistent kan behöva praktisk hjälp med att ta hand om sitt barn. I dessa fall bör det vara en uppgift för kommunerna att inom ramen för sin socialtjänst stödja familjerna. Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för

• Sida 67
•  Original

att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. i

och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. Det är naturligtvis angeläget att personlig hjälp som ges till både barnet och föräldem samordnas på ett lämpligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang mer allmänt beröra frågan om funktions— hindrade föräldrar och deras situation. Det är självfallet viktigt att för— äldrar med funktionshinder ges stöd och hjälp i olika former så att de kan fungera i föräldrarollen. Enligt min uppfattning har frågan om situationen för funktionshindrade föräldrar hittills uppmärksammats i allt för liten utsträckning. Det är angeläget att kunskapen om funktions- hindrade föräldrars situation och behov av samhällsstöd utvecklas. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om ett särskilt initiativ i frågan, med syfte att öka kunskapen inom området.

Jag har nyss redovisat att ett individuellt utformat stöd redan nu ges till enskilda av olika huvudmän och i olika situationer; Genom att för- bättra möjligheterna att få assistans som knyts till personen och inte till en viss verksamhet, ökar möjligheterna att samordna det personliga stödet. Därigenom kan behov av andra slags stödinsatser minska. Där- emot kommer andra former av assistans att behövas även i fortsätt— ningen för dem som inte har rätt till eller inte önskar personlig assi- stans, eller i situationer där andra lösningar än personlig assistans av andra skäl bör väljas.

Avsikten är inte att den personlige assistenten skall ersätta personal som behövs för att bedriva en verksamhet, t.ex. barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Jag vill i sammanhanget understryka att det är den enskildes personliga behov av stöd och hjälp som skall tillgodoses genom personlig assistans.

Vårdartjänst för svårt rörelsehindrade personer som studerar vid folk- högskolor och i eftergymnasial utbildning kan organiseras på olika sätt beroende på den studerandes behov och på de lokala förutsättningarna. I vissa fall kan personlig assistans komma att ersätta det stöd som idag ges i form av vårdartjänst. Många gånger är emellertid vårdartjänst en integrerad del av utbildningsanordnarens verksamhet och på vissa Studieorter finns en organisation för vårdartjänst uppbyggd. I sådana situtioner är i allmänhet vårdartjänst den form av personligt stöd som bör väljas. Vårdartjänst kommer också att behövas för svårt rörelse- hindrade elever som inte är berättigade till personlig assistans eller assistansersättning men som ändå behöver ett personligt utformat stöd i studiesituationen.

Den som har till uppgift att vara personlig assistent kommer att etable- ra en mycket nära personlig relation till den som får hjälp. Den person som får hjälpen kan i sin tur komma i ett starkt beroendeförhållande till den personlige assistenten. Både enskildas och familjemedlemmars be- hov av integritet måste enligt min mening uppmärksammas och respek— teras. För att säkerställa den enskildes inflytande över insatsen och för-

Prop. 1992/932159 nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling Bilaga 1

• Sida 68
•  Original

Bilaga 1

stärka valfriheten anser jag att den enskilde skall kunna välja mellan att få insatsen genom kommunens försorg eller att få ett ekonomiskt bidrag för att själv anställa assistenten eller för att anlita någon annan — t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ — som arbetsgivare. Bidraget bör då beviljas i sådan omfattning att den enskildes hela behov av per- sonlig assistans kan tillgodoses.

Assistansersättning

Handikapputredningen föreslår en administrativ konstruktion av person- lig assistans som innebär ett delat ekonomiskt ansvar mellan kommuner- na och social försäkringen. Kommunerna föreslås av utredningen att vara kostnadsansvariga för stödbehov upp till 20 veckotimmar och socialför- säkringen föreslås träda in för tid därutöver. Ett viktigt syfte med för- delningen är att avlasta enskilda kommuner höga kostnader och att tilldelning av mer omfattande stöd i form av personlig assistans inte skall vara beroende av kommunalckonomiska prioriteringar.

Många remissinstanser är emellertid kritiska till den lösning som utredningen föreslår. Förslaget framstår som krångligt och flera remiss- instanser pekar på problem med två beslutsmyndigheter och skilda besvärsregler för kommunens respektive försäkringskassans beslut. Ett flertal handikapporganisationer framhåller vikten av ett sammanhållet centralt kostnadsansvar.

Även jag anser att utredningens förslag i denna del är alltför kompli— cerat. Likaså finner jag konstruktionen med olika besvärsordningar som otillfredsställande.

Jag kommer senare att föreslå att kommunerna skall vara huvudmän för merparten av insatserna enligt den nya lagen. l kommunerna finns i regel också kompetens och praktisk erfarenhet av vårdbehovsbedöm— ningar och av att tillhandahålla olika former av kvalificerade stödinsat— ser. Det skulle därför kunna te sig naturligt att kommunerna gavs ett sammanhållet organisatoriskt och finansiellt ansvar för att tillgodose enskildas behov av personlig assistans.

Kostnaderna för personlig assistans kan emellertid i vissa fall uppgå till mycket stora belopp. [ vissa kommuner kan det finnas bara några få personer med omfattande behov av personlig assistans medan det i andra kommuner av motsvarande storlek kan finnas flera personer som behöver sådan hjälp. Kommunernas ekonomi kan i de senare fallen på- verka benägenheten att ge insatsen. Särskilt för små kommuner kan stora problem uppstå om det finns flera personer som har omfattande behov av personlig assistans. Jag anser därför att det bör tillskapas ett finansieringssystcm som innebär att staten avlastar kommunerna kost— nader för mer omfattande insatser i form av personlig assistans.

Jag bedömer att staten hör åta sig hela kostnadsansvaret för personlig assistans i situationer då behovet av assistans för den dagliga livs— föringen för en person överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka. Det statliga stödet bör enligt min mening lämnas till den enskilde i form av bidrag, i det följande benämnt assistansersättning. Ersättningen skall omfatta kostnader från första timmen.

• Sida 69
•  Original

Bilaga 1

Jag finner det lämpligt att det är Riksförsäkringsverket och de allmän— na försäkringskassorna som handhar frågorna om den statliga assistans— ersättningen. Enligt min bedömning har försäkringskassorna både kom- petens och erfarenhet av frågor om individuella stöd— och hjälpbehov. Genom handläggning av bl.a. ärenden om handikappersättning, vård- bidrag, bilstöd och förtidspension har försäkringskassorna stor erfaren- het av att bedöma frågor om stöd av olika slag till personer med funk— tionshinder. De allmänna försäkringskassorna är också de myndigheter som utbetalar dessa förmåner.

Det bör vara den försäkringskassa hos vilken den enskilde är inskriven som skall handha frågor om assistansersättning. Om han inte fyllt 16 är bör det vara den försäkringskassa som han skulle varit inskriven hos som han skall vända sig till.

Försäkringskassans roll skall dock inte vara att faktiskt ge omsorg eller stöd och inte heller att fungera som arbetsgivare för personliga assistenter. Beslut om rätt till assistansersättning bör fattas av socialför- säkringsnämnden vid försäkringskassan. Beslutanderätten bör således inte läggas på en enskild tjänsteman. Överklaganden över socialförsäk- ringsnämndens beslut bör ske till länsrätten, kammarrätten och slutligen Försäkringsöverdomstolen i enlighet med den besvärsordning som gäller på socialförsäkringsområdct.

Med assistansersättningen skall den enskilde själv kunna anställa den personlige assistenten eller mot ersättning anlita kommunen eller annat organ som arbetsgivare för assistenten. Avsikten är att assistansersätt- ningen skall användas till assistentens eller assistenternas lönekostnader eller till de avgifter som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar.

En enskild person bör själv kunna vända sig till försäkringskassan som sökande av assistansersättning. Om en person begär biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till personlig assistans av en kommun och kan antas ha rätt till assistansersättning, skall kommunen anmäla detta till försäkringskassan. som skall ta upp frågan om assistansersätt- ning. Det innebär att en kommun skall kunna få sina kostnader för personlig assistans täckta. även om den enskilde inte själv begär assi— stansersättning.

[ regel bör de personer som erhåller assistansersättning och som själva vill ta hand om ersättningen kunna göra detta. Assistansersättning kan emellertid uppgå till avsevärda belopp. Jag anser därför att försäkrings- kassan bör ges en befogenhet att utbetala assistansersättningen till någon annan än den berörde. t.ex. en kommunal nämnd eller en närstående person, för att användas till personlig assistans åt den ersättningsberät- tigade. Exempel på sådana situationer kan vara att den enskilde under längre tid missbrukat beroendeframkallande medel eller på grund av sjukdom inte bedöms att själv kunna ta hand om assistansersättningen. En sådan regel finns i 16 kap 12 & AFL.

Jag anser också att försäkringskassan skall kunna besluta om återbetal- ning av assistansersättning om en person på grund av oriktiga uppgifter obehörigen erhållit ersättning eller erhållit ett för högt belopp.

• Sida 70
•  Original

Bilaga 1

Vidare anser jag att rätten till assistansersättning bör omprövas vartan- nat år eller då förhållandena för den enskilde väsentligen ändrats på sådant sätt att rätten till ersättning påverkas.

Som jag nyss framhöll skall rätten till assistansersättning gälla per- soner som omfattas av den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och som behöver omfattande personlig assistans för sin dagliga livsföring. Handikapputredningen föreslår emellertid att vissa ytterligare begränsningar skall gälla för rätten till assistansersätt- ning. Utredningen föreslår att behov av stöd under dygnsvila och i samband med kommunal sysselsättning inte skall täckas med assistanser- sättning och inte heller utges till personer som bor på institution och i gruppbostad. Utredningen föreslår vidare att barn under 16 år inte skall ha rätt till assistansersättning och inte heller personer som är över 65 är och som inte tidigare har assistansersättning.

Jag anser emellertid att assistansersättning måste kunna lätnnas även under dygnsvila, om den hjälp som behövs är av mycket privat karaktär och därför bör ges av en person som den enskilde valt och har förtroen- de för.

Likaså anser jag att assistansersättning skall kunna lämnas även under tid då den enskilde deltar i kommunalt anordnad daglig verksamhet. Assistansersättning skall dock inte ersätta den personal som skall finnas för att den enskilde skall kunna tillgodogöra sig verksamheten. Däremot bör ersättning kunna lämnas om den enskilde av andra skäl bedöms behöva hjälp av en bestämd person, t.ex. för att kommunicera med andra eller för att den enskilde behöver omfattande och tidskrävande hjälp i samband med t.ex. måltider och toalettbesök. Likaså bör assis- tansersättning kunna lämnas om en person kan antas att på grund av funktionshindret ofta behöva utebli från verksamheten och behöva per— sonlig assistans både i anslutning till verksamheten och i hemmet, vid sjukhusbesök etc.

Som jag tidigare redovisat ser jag inte skäl att utesluta barn under 16 år från rätten till personlig assistans. Till skillnad från utredningen anser jag att också assistansersättning skall kunna lämnas till barn under 16 år som har särskilt omfattande omvårdnadsbehov.

Liksom Handikapputredningen bedömer jag emellertid att assistanser- sättning inte bör lämnas för stödbehov på institution, i bostad med sär— skild service för barn och ungdom eller gruppbostad, där anställd perso— nal förutsätts tillgodose behov av stöd och omvårdnad. Jag har tidigare föreslagit att rätten till personlig assistans bör förbehållas personer som inte uppnått pensionsålder.

Avsikten är vidare att assistansersättningen bara skall täcka stadigva- rande behov. Om behov tillfälligt uppstår av en utökning av assistans- insatserna. t.ex. för att en person behöver särskild hjälp under en semesterresa, bör behovet av utökad assistans prövas av kommunen inom ramen för den nya lagen om stöd och service till vissa funktions- hindrade.

Försäkringskassan skall beräkna hur många timmar i veckan som den funktionshindrade i genomsnitt behöver personlig assistans. Assistanser-

• Sida 71
•  Original

Bilaga 1

sättning utges därefter för varje månad för den assistans som erhållits inom ramen för detta behov. Ersättningen bör i princip basera sig på lönekostnader för assistenten eller på de avgifter — motsvarande i prin- cip assistentens lönekostnader — som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar. Med lönekostnader avser jag främst lön till assistenten samt sociala avgifter och semesterersättning. Därtill bör även administrationskostnader i viss omfattning beaktas. Det är natur— ligtvis viktigt att det tillskapas rutiner för utbetalning av assistansersätt- ning som är enkla och smidiga. I de fall den enskilde själv är arbets- givare för assistenten måste ersättning givetvis betalas ut så att han eller hon kan avlöna assistenten och klara övriga omkostnader utan att själv ligga ute med pengar.

Handikapputredningen uppskattar kostnaden per utförd assistenttimme till 120 kronor. Flera brukarkooperativ för personlig assistans, bl.a. STIL och GIL, samt DHR och FUB anser emellertid att utredningens kostnadsberäkningar är för låga. STIL m.fl. och DHR pekar bl.a. på att en rad uppgifter som följer med arbetsgivaransvaret kommer att påverka assistanskostnaden och föreslår att assistansersättningen skall vara 175 kronor per timme. FUB framför att assistenterna måste ha en lön som motsvarar de kvalifikationer som behövs för uppgiften samt påpekar att en ganska stor del av assistenternas arbetstid kommer att vara förlagd till helger och kvällar.

Assistansersättningen måste självklart kunna täcka de verkliga kost- naderna som den enskilde har för sin assistans. Ersättningen bör därför utges med ett belopp som motsvarar hela kostnaden för assistansen inom ratnen för beviljade timmar, dock med ett högsta belopp per timme.

Då det gäller beräkningen av assistentens lönekostnad, anser jag lik- som Handikapputredningen att utgångspunkten bör vara vårdbiträdeslön. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts av kostnader för adtninist- ration m.m., anser jag att utredningens beräkning av assistanskostnad per timme är för låg. Jag bedömer att assistansersättningen bör uppgå till ca 170 kr per timme i 1992 års kostnadsläge. Ett högsta belopp per timme bör fastställas varje år av regeringen efter förslag av Riksförsäk- ringsverket. Riksförsäkringsverket bör härvid samråda med Svenska kommunförbundet.

Den som före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga nedsatt i viss om— fattning har rätt till handikappersättning från den allmänna försäkringen. Alltefter hjälpbehovets omfattning och merutgiftemas storlek utgör handikappersättningen 36, 53 eller 69 % av basbeloppet. Det behov av hjälp av en assistent som en funktionshindrad person har i den dagliga livsföringen beaktas vid bedömningen av hjälpbehovets omfattning. Den som är så funktionshindrad att han är berättigad till assistansersättning har sannolikt även andra merutgifter på grund av sitt funktionshinder. Även om man vid prövning av handikappersättningens storlek skulle bortse från hjälpbehov som givit rätt till assistansersättning, torde det således i många fall ändå ge underlag för fortsatt handikappersättning på någon nivå. Den uppföljning av reformen som skall ske bör även avse effekterna i detta hänseende.

• Sida 72
•  Original

Bilaga 1

Jag behandlar frågan om kostnadseffekter av personlig assistans i det följande (avsnitt 11). Med hänsyn till att assistansersättning är en stöd- form som inte funnits tidigare och som innebär både merkostnader och omfördelning av kostnader mellan olika huvudmän, är det angeläget att Riksförsäkringsverket genom sin tillsynsverksamhet noga följer utveck- lingen.

Assistansersättningen och förordning (EEG) nr 1 408/ 71

Det finns skäl att anta att assistansersättningen faller in under de förmå- ner som kommer att omfattas av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170 bil. 4.1 bet. 1992/93: Eul, rskr. 1992/93:18), genom vilken EG:s regler om social trygghet inkorporeras i den svenska lagstiftningen. Lagen avses träda i kraft i samband med EES-avtalet.

Om ersättningen således faller in under tillämpningsområdet för för- ordning (EEG) nr 1408/71, är den enligt min mening att anse som en "vårdförmån" och inte som en kontantförtnån vid invaliditet enligt ar- tikel 10 i förordningen. Det innebär att det inte blir möjligt att med stöd av artikel 10 begära utbetalning till annat EES-land. Ersättningen är nämligen konstruerad som en kostnadsersättning för särskilda vårdkost- nader. Om den enskilde på grund av sitt funktionshinder har kostnader för personlig assistans kan han efter behovsprövning få ersättning för det. Behovsprövningen görs visserligen i förhand, men ersättningen lämnas först efter att kostnader uppvisats.

Härvid är dock att märka att ersättningen kan komma att utges till personer bosatta utanför Sverige om de arbetar i Sverige och därför enligt bestämmelserna i förordningens Avdelning II Bestämmande av tillämplig lagstiftning skall omfattas av den svenska lagstiftningen om social trygghet i dess helhet oavsett bosättningsland.

Under alla omständigheter är assistansersättningen en sådan särskild förmån som uteslutande är avsedd att skydda personer med funktions- hinder. Om ersättningen trots allt inte betraktas som en vårdförmån, bör den kunna förtecknas i bilaga 2 A till EG-förordningen enligt artikel 4.2 a i den lydelse som numera gäller inom EG och som kan väntas bli gällande även för EES någon gång under år 1993. Härigenom skulle export av ersättningen kunna undvikas även för det fall denna är att betrakta som en kontantförmån vid invaliditet.

Kommunens ansvar och uppgifter

Ett syfte med reformen är att kommunerna genom det statliga stödet skall ges avlastning för höga kostnader som kan uppstå när behovet av personlig assistans är omfattande och att bedömningar av omfattningen av enskildas behov av personlig assistans inte skall behöva ställas i rela- tion till enskilda kommuners ekonomi. Kommunen bör dock genom den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ges ett basan-

• Sida 73
•  Original

Bilaga 1

svar för insatsen. Med kommunens basansvar avser jag bl.a. att denna alltid skall stå beredd att ombesörja tillhandahållande av personlig assis— tans eller att ge ekonomiskt bidrag för att enskilda skall kunna ordna insatsen på annat sätt än genom kommunen om denna beräknas under— stiga genomsnittligt 20 veckotimmar.

Kommunen skall vidare vara skyldig att på den enskildes begäran anordna assistans, även i de fall den enskilde erhållit assistansersättning av försäkringskassan. Kommunen får då ta ut en avgift, dock inte högre än vad den enskilde kan erhålla i assistansersättning av försäkrings- kassan enligt den föreslagna lagen om assistansersättning. Som jag redan sagt, skall kommunen hos försäkringskassan göra anmälan om en person kan antas ha rätt till assistansersättning. Vidare skall kommunen ansvara för behov av assistans som tillfälligt uppstår utöver vad som beräknats som assistansersättning, t.ex. under en semesterresa.

Då den enskilde ordnar assistansen på annat sätt än genom kommunen är det den enskilde själv, eller annan som åtagit sig att anställa assisten- ten, som är arbetsgivare. Jag vill framhålla att det med arbetsgivarrollen följer en hel del skyldigheter i olika avseenden. Skyldighet finns t.ex. att göra avdrag för preliminärskatt och att betala in arbetsgivaravgifter. Andra områden som blir aktuella är arbetsmiljöfrågor, semester och ledigheter såsom ledighet för vård av barn etc. Andra regler är de i samband med uppsägning m.m. enligt lagen (1982:80) om anställnings- skydd. Enskilda personer som själva anställer sin assistent kan ha svå- righeter att klara alla uppgifter som ingår i arbetsgivarrollen. Jag finner det angeläget att kommunen på den enskildes begäran är behjälplig och ger råd och stöd i dessa frågor. Det måste emellertid understrykas att det är den enskilde som själv väljer om han eller hon skall vara arbets- givare för assistenten och därmed också vara självständigt ansvarig för förhållandet.

Om en fristående organisation åtagit sig arbetsgivaransvaret, bör denna också fullgöra de åtaganden som i olika avseenden följer med arbetsgivaransvaret.

Det kan vidare inträffa att assistenten tillfälligtvis inte kan utföra arbe- tet pä grund av sjukdom eller av annan orsak. I en sådan situation är emellertid kommunen genom den nya lagen skyldig att på den enskildes begäran gripa in.

Det kan vara svårare att lösa situationen om den enskilde av någon an- ledning inte kan ta emot assistansen, t.ex. för att han själv blivit inlagd på sjukhus. Om avbrottet i assistansen är varaktigt och den enskilde själv har anställt assistenten kan det bli aktuellt att ompröva assistanser- sättningen eller det ekonomiska stödet till assistansen. Har kommunen anställt assistenten får givetvis kommunen tills vidare anvisa andra ar- betsuppgifter åt assistenten.

Att vara personlig assistent är ett arbete som ställer stora krav på yrkeskunskap och engagemang för uppgiften liksom på personlig mog- nad. Liksom andra yrkesgrupper behöver en personlig assistent ges möjlighet att utvecklas i sitt arbete och att få träffa andra med mot— svarande arbetsuppgifter. Jag räknar med att brukarkooperativen själva

• Sida 74
•  Original

Bilaga 1

svarar för fortbildning och handledning av de assistenter som engage- rats. Jag finner det angeläget att kommunerna i sin fortbildnings- eller handledningsverksamhet ger personliga assistenter som inte får fortbild— ning eller handledning på annat sätt möjlighet att eventuellt mot viss ersättning delta, oavsett på vilket sätt de är rekryterade eller vem som är den formelle arbetsgivaren.

3.2.3 Ledsagarservice

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ha rätt till ledsagarservice.

Handikapputredningens förslag: Handikapputredningen föreslår att den nya lagens personkrets skall ges tidsbunden hemtjänst enligt denna lag. Tidsbunden hemtjänst skall även omfatta ledsagarservice.

Remissinstanscma: Gotlands och Varbergs kommuner ifrågasätter att hemtjänst skall kunna ges genom två lagar. Stockholms kommun anser att förslaget om särskiljande av hemtjänst och personlig assistans för— svårar möjligheten till individuella lösningar.

Kommunförbundets länsavdelning i Göteborgs- och Bohus län liksom FUB ifrågasätter begreppet "tidsbunden" hemtjänst. FUB anser att rätten till ledsagarservice skall ingå i lagtexten. Också Örebro läns landsting anser att rätten till ledsagarservice skall preciseras i den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: Hjälp i hemmet är en verksamhet som regle— ras i socialtjänstlagen som en uppgift för socialtjänsten. Handikapput— redningen har inte heller utvecklat några motiv för att hemtjänst skall vara reglerad i den nya lagen. För egen del finner jag inte skäl att föreslå hemtjänst som en särskild insats enligt den nya lagen.

Ledsagarservice är en stödform som ursprungligen utvecklades för synskadade personer, men som senare kommit även andra grupper av funktionshindrade till del. I regel är det hemtjänsten som svarar för ledsagarservicen.

Till skillnad från mer traditionella uppgifter inom hemtjänsten är led- sagarservice ännu en relativt outvecklad stödform. Av Handikapputred— ningens kartläggning framgår också att tillgången till och formerna för servicen varierar kraftigt över landet.

Ledsagarservice är enligt min mening en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Ledsagning bör vara en uppgift som ingår i personlig assistans för dem som har sådant stöd. Jag anser emellertid att ledsagar— service bör urskiljas som en särskild insats enligt den nya lagen. Servi— cen bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet eller för att bara promenera. Insatsen bör ha karak- tären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven.

• Sida 75
•  Original

Bilaga 1

3.2.4 Biträde av kontaktperson

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ha rätt till kontaktperson. Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den enskilde i situatio— ner som inte är av komplicerad natur. En viktig uppgift bör vara att hjälpa till att bryta den enskildes isolering genom samvaro och hjälp till fritidsverksamhet.

Handikapputredningens förslag: En kontaktperson skall vara en med- människa som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga. Utredningen föreslår också att kontaktpersonen skall kunna åläggas vissa uppgifter av samordningskaraktär.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utred- ningens bedömning om kontaktpersonens betydelse.

Några remissinstanser ifrågasätter dock om det är lämpligt att lagstifta om en rättighet som förutsätter ideella krafters medverkan.

Socialstyrelsen, flera kommuner och handikapporganisationer m.fl. ifrågasätter utredningens förslag om att vissa samordningsuppgifter skall kunna åläggas kontaktpersonen. FA och Föreningen psykologer inom omsorgsverksamheten (POMS) framhåller betydelsen av utbildning och handledning för kontaktpersonema.

Skälen för mitt förslag: Utvecklingsstörda personer har enligt om— sorgslagen rätt till stöd av en särskild kontaktperson. Avsikten är främst att tillgodose behovet av en medmänniska när anhörigkontakt saknas eller behöver kompletteras.

Kontaktperson kan också utses med stöd av socialtjänstlagen. Upp- giften är då att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga ange- lägenheter.

Många personer med funktionshinder har få kontakter vid sidan av sina anhöriga. Människor med funktionshinder bor också ensamma i mycket större utsträckning än andra. Många saknar gemenskapen med andra människor i arbetslivet och i fritidssammanhang.

Jag anser att personer med funktionshinder som omfattas av den nya lagen skall kunna erbjudas ett personligt stöd i form av kontaktperson för att underlätta ett självständigt liv i samhället. Stödet bör också kun- na ges av en hel familj, s.k. Stödfamilj.

Kommunens roll bör huvudsakligen vara att förmedla kontaktpersoner och att aktivt arbeta för att människor engagerar sig som kontaktperso— ner.

Kontaktpersonen bör vara en person som ställer sig till förfogande som medmänniska för en person med funktionshinder som behöver hjälp för att komma i kontakt med andra människor och för att komma ut i samhället. Ungdomar med funktionshinder som vill delta i olika aktiviteter tillsammans med andra ungdomar behöver ofta någon som följer med dem dit och därifrån och någon att vara tillsammans med under tiden aktiviteten pågår. Andra kan behöva en intresserad person

• Sida 76
•  Original

Bilaga 1

eller en familj att regelbundet prata och umgås med. De som bor på vårdhem behöver ofta hjälp för att få kontakter utanför vårdhemtnet.

Handikapputredningen föreslår att kontaktpersonen skall kunna biträda den enskilde i bl.a. samordningsfrågor mellan olika organ och själv kunna ta kontakter för att hjälpa den enskilde. Utredningen tänker sig också att kontaktpersonen skall kunna vara en befattningshavare hos kommun eller landsting.

Jag anser att utredningens förslag om vidgade uppgifter för kontakt- personen medför en oklarhet i rollfördelningen mellan gode män, för- valtare och kontaktpersoner. Förslagen innebär också en nedtoning av kontaktpersonens roll som medmänniska och stöd till vardagliga sociala kontakter och aktiviteter. Därtill kommer att en vidgad roll för kontakt- personen i förhållande till vad som gäller enligt socialtjänstlagen och omsorgslagen kan försvåra rekryteringen, genom att uppgiften ses som alltför betungande och ansvarskrävande.

Insatsen bör enligt min mening ses som ett icke—professionellt stöd som ges av en person med stort engagemang och intresse för andra människor. Det bör inte ställas krav på någon särskild yrkeskompetens på kontaktpersonen. Det utesluter självfallet inte att kontaktpersonens insats ibland kan utgöra ett komplement till det professionella arbetet.

Den enskildes eget val av person bör vara avgörande för vem som skall utses som kontaktperson. Någon särskild form för uppdraget bör inte finnas. Det bör t.ex. inte ställas krav på att kontaktpersonen skall rapportera till huvudmannen om uppdraget. Däremot kan kontaktperso- nen behöva stöd av huvudmannen i olika situationer samt viss utbildning inför uppdraget. I sådana sammanhang bör diskussioner om uppdraget i möjligaste mån hållas på ett generellt plan och inte ägnas åt beskriv- ningar eller frågeställningar kring en enskild person.

3.2.5 Avlösarservice i hemmet

Mitt förslag: Avlösarservice skall vara en rättighet enligt den nya

lagen.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag. Skälen för rrtitt förslag: Med avlösarserviee avses vanligen avlösning i det egna hemmet. dvs. att en person tillfälligt övertar omvårdnaden från anhöriga eller andra närstående. Avlösning i hemmet sker inom ramen för socialtjänstlagen.

Föräldrar till funktionshindrade barn behöver ofta hjälp med avlösning för att kunna koppla av eller för att genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i. Likaså kan avlösning vara en förutsättning för att föräld- rarna skall kunna ägna sig åt det funktionshindrade barnets syskon eller för att kunna resa bort.

• Sida 77
•  Original

Bilaga 1

Jag skall strax lämna förslag som syftar till att underlätta föräldrars deltagande i utbildning och medverkan i behandling utan att barnet följer med. Tillgång till avlösning kan vara en förutsättning för att föräldrar skall kunna medverka i sådana aktiviteter.

Många vuxna personer med funktionshinder bor hos sina föräldrar och vårdas av anhöriga. De anhöriga gör ofta stora och tunga vårdinsatser och behöver avlösning från uppgiften för att vila eller för att genomföra egna aktiviteter.

Mot denna bakgrund anser jag att avlösarservice skall vara en stöd- form som regleras i den nya lagen. Avlösning bör kunna ges både som en regelbunden insats och i situationer som inte kan förutses. Jag anser att den bör vara tillgänglig under dagtid, kvällar och nätter samt under helger.

3.2.6 Korttidsvistelse utanför det egna hemmet

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ge— nom korttidsvistelse erbjudas miljöombyte och rekreation. An- höriga eller familjehemsföräldrar skall få avlösning i omvårdnads— arbetet.

Korttidsvistelse skall kunna anordnas i korttidshem, i en annan familj eller på något annat sätt.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Korttidsvistelse innebär att en funktionshind- rad person tillfälligt under en kortare eller längre tid vistas på ett kort— tidshem, hos en familj eller deltar i en lägerverksamhet. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet är en särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Jag har i det föregående föreslagit att avlösarservice i det egna hem- met skall vara en stödform som regleras i den nya lagen. Jag anser att också rätten till korttidsvistelse utanför det egna hemmet skall regleras i lagen och delvis kunna utgöra ett alternativ till avlösarservice. I valet mellan de bägge avlösningsformerna tnåste givetvis den enskildes och de anhörigas önskemål tillmätas största betydelse.

Genom korttidsvistelse skall anhöriga kunna ges avlösning och utrym- me för avkoppling. För den funktionshindrade personen kan korttids— vistelsen både tillgodose behov av miljöombyte och rekreation och ge möjlighet till personlig utveckling. Insatsen bör också kunna ses som ett led i att bryta ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar.

Enligt min mening bör korttidsvistelsen kunna arrangeras i olika for- mer. Den bör kunna ges i särskilt anordnade korttidsltem, genom stöd- familjer eller i form av t.ex. lägervistelse. Den enskildes eller en en- skild familjs önskemål och behov bör så långt möjligt vara avgörande vid val av utformningen av korttidsvistelsen. men också vissa lokala förhållanden bör kunna styra utformningen. Korttidsvistelse i en stöd-

• Sida 78
•  Original

Bilaga 1

familj kan t.ex. vara en möjlighet att lösa behovet av avlösning i gles— bygd.

Det förekommer i dag att korttidsvistelse erbjuds på befintliga elev— hem eller i direkt anslutning till en gruppbostad. Jag anser att sådana alternativ bör undvikas, eftersom de kan utgöra en påfrestning både för dem som stadigvarande bor där och för dem som tillfälligt vistas där. Oavsett hur korttidsvistelsen arrangeras. bör strävan vara att den enskil- de — såvida han eller hon inte får insatsen i form av t.ex. lägervistelse — skall kunna fortsätta i sina vanliga dagliga aktiviteter. Likaså bör be- hovet av fritidsaktiviteter uppmärksammas.

Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som en regelbunden insats och som en lösning vid akuta situationer. Den bör vara tillgänglig under såväl dagtid som under kvällar, nätter och helger. Det bör också beak- tas att vissa personer — framför allt vissa barn och ungdomar — har behov av medicinska omvårdnadsinsatser i samband med korttidsvistel- se. I förekommande fall måste huvudmannen för verksamheten sam- verka med sjukvårdshuvudmannen för att säkerställa tillgången till särskilda medicinska omvårdnadsinsatser och behövligt expertstöd av den art som sjukvårdshuvudmannen i övrigt förfogar över.

3.2.7 Korttidstillsyn lör skolungdom över 12 är

Mitt förslag: Skolungdom över 12 år som omfattas av den nya lagen skall tillförsäkras rätt till korttidstillsyn före och efter skol- dagen samt under lov.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag. Socialstyrelsen påpekar att utredningen inte beaktat situationen för de barn mellan 9 — 12 år som i dag inte får någon tillsyn efter skolan.

Skälen för mitt förslag: Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall kommunen bedriva förskole— och fritidshemsverksamhet för de barn som stadig- varande vistas i kommunen. Alla barn som stadigvarande vistas i kom— munen skall anvisas plats i förskola fr.o.m. höstterminen det år då bar— net fyller sex år. Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder (13 & SoL). Enligt lagens 15 5 skall de barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveck- ling med förtur anvisas plats i förskola tidigare än fr.o.m. höstterminen det år då barnet fyller sex år eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnets behov tillgodoses på annat sätt.

Genom omsorgslagen har landstinget ansvar för att tillgodose behov av korttidstillsyn utanför hemmet för psykiskt utvecklingsstörda skol- ungdomar över 12 år.

Jag anser liksom Handikapputredningen att korttidstillsyn för skolung- domar över 12 år med omfattande funktionshinder skall vara en stöd— form som regleras i den nya lagen. Sådan tillsyn bör vara tillgänglig före och efter skoldagens slut samt under ferier och skollov.

• Sida 79
•  Original

Bilaga 1

Många ungdomar med omfattande funktionshinder som har förvärvs- arbetande föräldrar kan av olika skäl inte klara sig själva före eller efter skoldagen eller under skollov och ferier. Det är därför nödvändigt att de under sådan tid kan tillförsäkras både en trygg situation och en meningsfull sysselsättning. Behovet av tillsyn och verksamhet kan vara mycket varierande. Det innebär att tillsynen måste kunna utformas flexibelt med utrymme för individuella lösningar. Vissa ungdomar kan behöva tillsyn och hjälp i hemmet. För andra kan kommunens reguljära fritidsverksamhet med personligt stöd vara det bästa alternativet. I vissa situationer kan det vara lätnpligt att anordna särskilda grupper för att tillgodose önskemål som kan finnas bland funktionshindrade ungdomar om att träffa andra ungdomar i en likartad situation.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om överklagande av beslut enligt 15 & socialtjänstlagen om förtur till plats i förskola. Handikapput— redningen föreslår en ändring i socialtjänstlagen som skulle innebära att beslut om förtur i barnomsorgen kan överklagas på samma sätt som biståndsbeslut enligt samma lag. Jag har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93: 100 bil. 6) framhållit att frågan om en utvidgad lagreg- lering inom bamomsorgsområdet bereds inom regeringskansliet. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang lägga fram något förslag i denna fråga.

3.2.8 Boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdomar

Mitt förslag: För barn och ungdomar som omfattas av den nya lagen och som inte kan bo hos sina föräldrar skall bostad i en annan familj eller bostad med särskild service för barn och ung- domar vara ett alternativ.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Utredningen föreslår att begreppet elevhem skall användas i stället för bostad med särskild service för barn och ungdomar.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss— instanserna. Föreningen Sveriges socialchefer anser att familjevård som hittills bör regleras i socialtjänstlagen.

Uppsala och Jönköpings läns landsting anser att det bör finnas enheter med kvalificerad och särskilt utbildad personal. Uppsala läns landsting anser att det därför krävs större upptagningsområden än kommuner och att det behövs samarbete med barnhabilitering. RBU framhåller att be- hov av medicinsk eller annan vård som barnet inte kan få på hemorten skall ge rätt till boende med särskild service.

Uppsala län landsting föreslår att begreppet elevhem avskaffas. FUB föreslår att begreppet elevhem byts ut mot bostad med särskild service för barn och ungdom. FUB anser också att antalet boende i en sådan bostad skall maximeras till tre.

• Sida 80
•  Original

Bilaga 1

RBU liksom Habiliteringsöverläkama med regionansvar m.fl. anser att staten bör ha kostnadsansvar för elevhemsboende grundskoleelever med stora rörelsehinder.

Skälen för mitt förslag: Familjehem

Familjehem avser flera olika funktioner inom samhällets stöd till barn och ungdomar. Insatsen återfinns i socialtjänstlagen, i lagen (l990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i omsorgslagen.

Jag avser här med familjehem en frivilligt vald boendeform. Fatnilje- hemmet bör i första hand ses som ett komplement till föräldrahemmet. Familjehem bör komma i fråga för barn och ungdomar med svåra funk- tionshinder som trots olika stödinsatser helt eller delvis inte kan bo kvar i föräldrahemmet. Genom att reglera stödformen i den nya lagen fram— hålls de särskilda kvalitetskrav som lagens övergripande intentioner ställer på insatsen.

Oavsett vilken stödform som väljs är det nödvändigt att insatsen skapar goda förutsättningar för barnets eller den unges känslomässiga och sociala utveckling. Det kan bara ske om barnet eller den unge ges möjlighet att etablera en djup och stadigvarande kontakt med några få vuxna personer och i en trygg och konstant omgivning.

Ett mål för insatserna enligt den nya lagen bör vara att svårt funk- tionshindrade barn och ungdomar ges möjlighet att så långt det är möj— ligt växa upp i sina föräldrahem. En förutsättning härför är ofta att för- äldrarna kan ges ett bra samhällsstöd som anpassas till olika situationer och efter skiftande behov. Jag har nyss nämnt att kontidsvård bl.a. kan ges på så sätt att den funktionshindrade personen under en kortare eller längre tid bor i en annan familj, s.k. stödfatnilj. Enligt min mening går det inte i alla situationer att dra en skarp gräns mellan vad som är kort- tidsvård i form av boende i en Stödfamilj och vad som är boende i familjehem. Övergången mellan de bägge stödformema bör vara mjuk. Korttidsvård som anordnas i en Stödfamilj bör t.ex. successivt kunna övergå till ett stadigvarande boende i familjen. Ett barn kan också bc- höva bo hos en annan familj under veckorna men tillbringa helger och skollov hos föräldrarna.

Jag vill framhålla att rätten till övriga stöd— och serviceinsatser enligt den nya lagen skall gälla för svårt funktionshindrade barn och ungdomar som bor i familjehem på samma sätt som för svårt funktionshindrade barn och ungdomar som bor i sina föräldrahem.

Bostad med särskild service för barn och ungdomar

Elevhem för barn och ungdomar med funktionshinder förekommer som begrepp i flera författningar, bl.a. i omsorgslagen och i lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl.(elevhemslagen).

• Sida 81
•  Original

Bilaga 1

Omsorgslagen reglerar landstingens skyldighet att tillhandahålla elev— hem till bl.a. utvecklingsstörda barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet. Elevhemslagen reglerar landstingens skyldighet att anordna inackordering och vård till bl.a. rörelsehindrade barn under skolåldern som behöver vård och förskoleundervisning och till barn och ungdomar som behöver elevhem för att kunna delta i grundskoleunder- visning. För elever i speeialskolan som måste bo utanför det egna hem- met svarar staten — enligt skollagen — för att eleverna utan extra kostna— der får tillfredsställande förhållanden.

Utvecklingen har sedan de bägge lagarnas tillkomst lett till att elev- hemmens ursprungliga syften och verksamheter delvis har förändrats.

Många av de utvecklingsstörda barn och ungdomar som nu behöver bo på elevhem behöver mer hjälp, stöd och behandlingsinsatser än vad som i allmänhet krävdes för detn som bodde på elevhem vid omsorgslagens tillkomst. Då fanns i jämförelse med dagens situation ett betydande antal barn och ungdomar med stora funktionshinder och omvårdnads— behov som bodde på vårdhem. I dag växer barn och ungdomar i mot- svarande situation oftast upp i sina föräldrahem, i familjehem eller i elevhem som komplement till föräldrahemmet. Boende i elevhem kan både vara orsakat av barnets eller ungdomens skolsituation och av omfattande omvårdnadsbehov.

Likaså har den ursprungliga verksamheten vid elevhemmen för bl.a. rörelsehindrade barn och ungdomar delvis förändrats under senare år. I dag betonas mer än tidigare elevhemmens betydelse som korttidshem och som centrer för fördjupade och specialiserade habiliteringsinsatser.

Jag anser därför inte att beteckningen elevhem är en adekvat benäm- ning på stödformen, utan att denna bör benämnas bostad med särskild service för barn och ungdom. Därigenom markeras bostädernas mång- sidiga användningsområde.

Bostad med särskild service för barn och ungdom skall kunna använ- das flexibelt och efter barnets och familjens behov. Liksom jag sagt om familjehem. bör gränsen mellan olika boendealtemativ vara flytande och utgångspunkten bör vara att med föräldrahemmet som bas hitta den bästa lösningen för barnet eller den unge. I huvudmannens uppgift bör ingå att på ett ingående sätt och med hjälp av expertstöd bearbeta val— situationen mellan t.ex. familjehem och bostad med särskild service.

Barn och ungdomar i behov av bostad med särskild service bör i prin- cip kunna vara i alla åldrar upp till dess att deras skolgång inom det allmänna skolväsendet för barn och ungdom upphör. Även om det för yngre barn i de flesta situationer är lämpligt att tillgodose deras behov av kvalificerade insatser i föräldrahemmet eller i familjehem, vill jag inte föreslå någon nedre åldersgräns för boende med särskild service. Bakgrunden är bl.a. att vissa barn har stora behov av kvalificerad sär- skilt utbildad personal och teknisk utrustning.

Inriktningen bör vara att bostäder med särskilt stöd skall vara belägna i vanliga bostadshus och att de inte lokaliseras i direkt anslutning till varandra. För en mindre grupp barn och ungdomar med mycket stort sjukvårdsbehov, ofta av mer eller mindre akut karaktär, kan det dock

• Sida 82
•  Original

Bilaga 1

vara nödvändigt att bostäderna förläggs på så sätt att det bäst tillgodoser behovet av medicinska insatser, t.ex. i omedelbar närhet till ett sjukhus. Sådana bostäder kan också behöva vara särskilt utrustade för att säker- ställa den medicinska säkerheten.

Jag anser också att undantag bör kunna göras från vad jag sagt om lokaliseringen av bostäder med särskild service för barn och ungdomar, i de fall dessa bostäder utgör delar av ett läkepedagogiskt institut, där verksamheten är förlagd till ett bykollektiv eller liknande och barnen eller ungdomarna lever tillsammans med eller i närheten av personal och deras familjer.

Oavsett var bostaden är lokaliserad bör gälla att den är utformad som en vanlig bostad och fungerar så hemlikt som möjligt. Det innebär bl.a. att det bör vara ett litet antal barn eller ungdomar som bor i en och samma lägenhet eller villa. Tillsammans med den personal som skall ge assistans, innebär även en liten grupp att den enskilde omges av många personer. Ju större antal barn eller ungdomar som bor i samma grupp, desto större blir nämligen behovet av regler och struktur som den en- skilde måste underordna sig. Vissa barn och ungdomar är på grund av funktionshinder särskilt beroende av att gruppen är liten. Dit hör t.ex. många barn med utvecklingsstörning eller autism. Bland dem finns barn och ungdomar som inte kan klara att ha relationer till alltför många människor. Det kan bero på svårigheter i att kommunicera eller i att förstå hur andra människor reagerar.

Som jag nyss sagt finns det barn och ungdomar som på grund av sjuk- dom eller mycket omfattande funktionshinder har behov av särskild omvårdnad, inte minst i medicinskt hänseende. Huvudmannen för verk- samheten bör ha ett ansvar för att sjukvårdskunnig personal finns till- gänglig om barnets eller den unges tillstånd kräver det.

Flera remissinstanser uppmärksammar att behovet av bostad tried sär- skild service kan vara föranlett av att barnet eller den unge på grund av funktionshinder behöver undervisning eller medicinsk eller annan vård som inte finns tillgänglig i hemkommunen. Enligt min mening bör det vara kommunernas och i förekommande fall landstingens uppgift att genom samverkan se till att barn och ungdomar ges tillgång till bostad med särskild service i anslutning till sådan specialiserad verksamhet.

Staten är däremot ansvarig för elevhemmen vid de statliga special- skolorna. Staten är också ansvarig för finansieringen av elevhemmen vid riksgymnasiema för vissa rörelsehindrade elever.

Som jag i det föregående redovisat avses den nya lagen att ersätta omsorgslagen och elevhemslagen.

• Sida 83
•  Original

Bilaga 1

3.2.9 Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna

Mitt förslag: Vuxna personer som omfattas av den nya lagen skall ges rätt till en bostad med särskild service. Bostad med särskild service skall kunna utformas på olika sätt. Huvudforrnema skall vara servicebostad och gruppbostad. Per- soner som omfattas av den nya lagen skall också ges en rätt till en av kommunen anvisad särskilt anpassad bostad.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss— instanserna. Södermanlands läns landsting och Mölndals kommun anser inte att en enskild bostad utan fast bemanning kan vara en bostad med särskild service. Södermanlands och Västerbottens läns landsting ifråga— sätter begreppet gruppbostad och menar att servicebostad bör täcka även gruppbostad. Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker att gruppbo- ende med dygnetrunt—service skall vara en rättighet enligt den nya lagen men hänvisar i övrigt till att socialtjänsten genom socialtjänstlagen redan har ansvaret för bostad med särskild service för vuxna.

Flera remissinstanser tar upp tillgänglighets— och anpassningsfrågor. Bl.a. Statens handikappråd (SHR), Handikappinstitutet och flera handi— kapporganisationer anser att kraven i plan- och bygglagen bör skärpas.

Boverket instämmer i utredningens definition av gruppbostad och framhåller att den kravnivå som gäller för gruppbostäder för ålders— dementa inte bör tillämpas för andra grupper. Handikappinstitutet ser en risk för att det kan byggas gruppbostäder med en oacceptabelt låg stan- dard.

Socialstyrelsen anser att riktmärket för antalet boende i en gruppbo- stad hcllre bör vara 34 än 4—6, som utredningen föreslagit. HCK och FUB anser att antalet boende i sådan bostad inte bör överstiga fyra och att gruppen ibland bör vara ännu mindre för utvecklingsstörda.

Skälen för mitt förslag: Bostadspolitikens inriktning är att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till en rimlig kostnad.

Ingen annan enskild faktor kan sägas ha så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden. Det är i bostaden man normalt tillgodoser sina mest elementära behov och bostaden är för de flesta människor tillsammans med arbetet den plattform från vilken man skapar relationer med andra människor och deltar i samhällslivet.

Många personer med omfattande funktionshinder tillbringar en stor del av sin dag i det egna hemmet. Därför är bostaden många gånger ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer.

Kommunema har det lokala ansvaret för bostadsförsörjningcn. Enligt lagen (1947z523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen) skall en kommun fortlöpan- de bedriva bostadsförsörjningsplanering i syfte att främja att alla i kom— munen får en egen bostad av god kvalitet samt att ändamålsenliga åt-

• Sida 84
•  Original

Bilaga 1

gärder för bostadsförsörjningen inom kommunen förbereds och genom- förs. Till grund för den nuvarande lydelsen av bestämmelsen i bo- stadsförsörjningslagen låg propositionen (prop. 1984/851142, bet. 1984/851B0U24, rskr. 1984/85:347) om förbättrade boendeförhållanden för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. På grundval härav antog riksdagen vissa grundläggande principer för att förbättra boendeför- hållandena för denna grupp. Enligt dessa principer skall alla ha rätt till enbostad där friheten och integriteten är skyddad. De som behöver stöd, hjälp eller vård skall ha rätt att få detta i den egna bostaden. Vidare skall alla människor, oberoende av stöd- och vårdbehov, ha rätt till en bostad med god tillgänglighet och god standard i en miljö som ger förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.

I socialtjänstlagen anges de socialpolitiska målen för bostadspolitiken, dels i den s.k. portalparagrafen, dels i 21 5 vad gäller kommunernas särskilda ansvar för bostäder och service till personer med funktions- hinder.

Genom omsorgslagen ges bl.a. utvecklingsstörda personer som inte kan bo i egen bostad en rätt till boende i gruppbostad. En gruppbostad för utvecklingsstörda personer kan bestå av en eller flera lägenheter i ett flerfamiljshus eller vara inrymd i en villa eller i ett radhus. I de flesta gruppbostäderna bor fyra eller fem personer. Under senare år har stan- darden vid nybyggnation av gruppbostäder successivt höjts i riktning mot vanliga privata lägenheter som kompletterats med gemensamma utrymmen och personallokaler.

Med anledning av propositionen (prop. l990/9lzl4, bet. 1990/91:SoU9, rskr. 1990/9lz97) om ansvaret för service och vård till äldre och handi- kappade m.m. beslutade riksdagen att genom en ändring av 21 & social- tjänstlagen markera kommunens ansvar för boendet än tydligare. Änd- ringen innebär att kommunerna har ålagts en skyldighet att inrätta bostä- der med särskild service för den som till följd av funktionshinder be- höver sådant boende.

För att stimulera utbyggnad av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer för åldersdcmenta, andra äldre långtidssjuka. utvecklings- störda. fysiskt handikappade och psykiskt sjuka, beslutade riksdagen med anledning av förslag rörande den ekonomiska regleringen av äldre- reformen (prop. 1990/91:150 bil. I:3, bet. 1990/91:Sou25, rskr. 1990/91:384), att ett bidrag på sammanlagt 2 miljarder kronor skall utgå under en femårsperiod för utbyggnad av sådana boendeformer. Bidraget utbetalas med 500 000 kronor per gruppboendeenhet enligt regler i förordningen (1991:1280) om tillfälligt statsbidrag till anordnan- de av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer. Bidraget utbetalades första gången våren 1992 för boendeenheter färdigställda under år 1991. Socialstyrelsens föreskrifter gällande tillfälligt stats- bidrag till anordande av gruppbostäder och andra alternativa boende- former innebar då bl.a. att en ansökan om sådant bidrag prövades kalenderårsvis först året efter det att boendeenheten tagits i bruk. Mot bakgrund av det stora behovet av gruppbostäder har Socialstyrelsen beslutat att ändra sina föreskrifter så att bidrag numera kan utbetalas i

• Sida 85
•  Original

Bilaga 1

omedelbar anslutning till att en gruppboendeenhet färdigställts. Syftet med förändringen är att påskynda utbyggnaden av gruppbostäder. Det är ett rimligt antagande att huvudmännen härigenom tidigarelägger utbygg- nader, som ändå måste komma till stånd under de närmaste åren.

Verksamheten med bostadsanpassning har en viktig funktion att fylla för att personer med funktionshinder skall ges möjligheter till ett själv— ständigt boende med god tillgänglighet. Väl genomtänkta bostadsanpass- ningsåtgärder är en väsentlig förutsättning för att många funktionshind- rade skall kunna leva ett självständigt liv utanför institutionerna. Den 1 januari 1993 trädde en ny lagstiftning om bostadsanpassningsbidrag i kraft; lagen (1992: 1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Lagen innebär att kommunerna ges en skyldighet att i vissa situationer utge bostadsanpassningsbidrag.

Personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som andra att själva välja bostadsform. De flesta människor vill ha en egen bostad. Det gäller självklart också de flesta människor med funktionshinder. För människor med funktionshinder finns enligt socialtjänstlagen en skyldig- het för satnhället att ordna lämplig bostad och service. Som jag nyss sagt fastställer omsorgslagen en ytterligare rätt till bostad — gruppbostad — för personer som ingår i den lagens personkrets.

Trots detta har bl.a. Handikapputredningen konstaterat att personer med svåra funktionshinder inte får sina behov av bostad tillgodosedda i full utsträckning. Utredningen påvisar t.ex. att många personer med funktionshinder har en institution som sin enda stadigvarande bostad. Många bor också, trots att de är vuxna, kvar hos sina föräldrar. Dessa personer kan sägas sakna egen bostad i den meningen att de inte bor på ett sådant sätt att de kan leva ett eget och självständigt liv.

Jag anser att det finns behov av ett lagskydd för att kunna tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder tillgång till en lämplig och individuellt anpassad bostad med service. Även om det inte finns an- ledning att i detalj reglera hur boendet skall vara organiserat, anser jag att vissa huvudformer bör gälla för verksamheten. Enligt min uppfatt— ning bör de kvalitativa aspekterna på bostaden ur den enskildes perspek— tiv vara avgörande för bedömningen av den. Kriterierna för bedöm- ningen av en bostad bör därför avgöras med hänsyn till t.ex. hur graden av självständighet i bostaden kan upprätthållas. Kraven på självständig- het förutsätter att ett litet antal personer bor tillsammans. I samtliga former förutsätts att bostaden är personligt anpassad och att det i an- slutning till boendet ordnas erforderligt personellt stöd och service. Den enskildes önskemål om bostadsform och behovet av stöd och service bör vägas samman i bedömningen av vilken bostadsform som skall till- handahållas.

Jag kommer att i det följande (avsnitt 4) behandla frågor om bl.a. avveckling av vårdhem och specialsjukhus för utvecklingsstörda.

• Sida 86
•  Original

Bilaga 1

S ervi cebostad

Med servicebostäder avses vanligen sådana bostäder som har tillgång till gemensam service, t.ex. restaurang, matdistribution och fast anställd personal. Lägenheterna är i regel anpassade efter den enskildes behov och ligger oftast samlade i sarruna hus eller i kringliggande hus.

Serviceboende kan för vissa personer med funktionshinder vara en lämplig mellanform av bostad — mellan ett helt självständigt boende i en egen lägenhet och en lägenhet i en gruppbostad. En funktionshindrad person som har stora svårigheter i sin livsföring kan emellertid behöva ett mer omfattande och kvalificerat personligt stöd än vad som vanligen finns att tillgå i en servicebostad. Jag anser att den som önskar bo i en servicebostad i möjligaste mån skall få sitt önskemål beaktat och tillför— säkras personligt stöd i en omfattning som gör sådant boende möjligt.

Jag vill understryka att servicebostad självklart bara skall anvisas per- soner som uttryckligen önskar sådant boende. Det är olämpligt att yngre personer med funktionshinder anvisas lägenhet i servicehus för äldre. enbart av det skälet att det där finns tillgång till service.

Gruppbostad

Med gruppbostad avses vanligen ett litet antal bostäder som är gruppe— rade i villor, radhus eller flerfamiljshus kring gemensamma utrymmen och där service och vård kan ges alla tider på dygnet. Under framför allt senare år har gruppbostäder vuxit fram som alternativ till institu- tionsvistelse och enskild bostad för olika grupper av människor som har omfattande behov av stöd och service. Särskilt landstingens omsorgs- verksamhet för utvecklingsstörda har erfarenhet av gruppbostad såsom en form av särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Gruppbostad skall vara ett bostadsaltemativ för personer som har ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre konti- nuerlig närvaro av personal är nödvändig. Jag har i det föregående före— slagit åtgärder som bl.a. syftar till att underlätta det dagliga livet för familjer med svårt funktionshindrade barn. När ungdomar med funk- tionshinder växer upp bör de ges möjlighet att som andra ungdomar flytta hemifrån och skapa sig ett eget hem. Gruppbostad är många gånger ett bra bostadsaltemativ för dem som inte kan bo i egen bostad. Också för tnånga personer med stora funktionshinder. som trots att de sedan länge nått vuxen ålder bor kvar hos sina föräldrar, kan ett grupp— boende vara en förutsättning för att de skall kunna flytta hemifrån. Likaså är ofta boende i gruppbostad det bästa alternativet för flertalet av dem som på grund av omfattande funktionshinder bor på institutioner av olika slag, t.ex. vårdhem för utvecklingsstörda. Vidare finns, bland dem som bor på elevhem och i gruppboende enligt äldre modell med låg standard, ett antal personer som skulle behöva en bättre bostad.

Bostadslägenheten i gruppbostaden skall vara den enskildes permanen— ta bostad. Detta ställer särskilda krav på bostadsstandarden. Huvud- regeln bör vara att de generella byggbestätnmelser som gäller för bo-

• Sida 87
•  Original

Bilaga 1

städer i allmänhet, också skall gälla för bostadslägenheter i en grupp- bostad. Därutöver bör dimensioneringen bedömas med hänsyn till den enskildes servicebehov och ibland behov av utrymmeskrävande hjälp- medel.

De gemensamma utrymmena bör placeras på ett sådant sätt att de kan fungera som den samlande punkten för de boende. Ytorna bör vara så dimensionerade att alla som bor i gruppbostaden kan delta samtidigt i olika aktiviteter.

Ett positivt socialt samspel med andra är ett nödvändigt inslag för ett gott liv i en gruppbostad. För att stärka och utveckla samspelet i grupp- bostaden krävs att gruppen som delar gemensamma utrymmen inte är för stor. Den bör inte vara större än att den enskilde kan få en social roll i gruppen, att knyta vänskapsband och att kunna förstå och förut— säga de andras reaktioner.

Principen bör vara att gruppbostäder är förlagda till vanliga bostads- områden. Enligt min mening bör gruppbostäderna utformas och placeras så att de inte får en institutionell prägel. Som jag i det föregående sagt om bostad med särskild Service för barn och ungdomar, bör dock un- dantag i fråga om lokaliseringen kunna göras då det gäller bostäder för en mindre grupp personer, som är i så stort sjukvårdsbehov att det är nödvändigt att medicinsk vård är lätt tillgänglig. Likaså bör undantag kunna göras för bostäder i anslutning till s.k. socialterapeutiskt institut, där de boende lever i bykollektiv eller liknande tillsammans med perso- nal och deras familjer.

Annan särskilt anpassad bostad

Flertalet personer med funktionshinder bor i egna bostäder. De allra flesta ungdomar med funktionshinder önskar också att, som andra ung- domar, flytta från föräldrahemmet till en egen bostad, ofta i samband med att de gått ut skolan eller fått någon form av anställning.

Möjligheten för de flesta personer med mer omfattande funktions- hinder som bor i en egen bostad att kunna leva ett aktivt och självstän- digt liv är avhängigt av att bostaden är personligt anpassad och att de får tillräckligt och allsidigt personligt stöd. Det senare har hittills van- ligen ordnats genom socialtjänstens hemtjänstverksarnhet. Sedan några år finns det också i vissa kommuner möjlighet att få personlig assistans via ett kooperativ eller en annan organisation som tagit på sig arbets- givaransvar för sådan personal.

Jag anser att enskilda med svåra funktionshinder genom den nya lagen skall ges en rätt till en av kommunen anvisad lämplig bostad. I be— greppet lämplig avser jag att bostaden bör ha en viss grundanpassning. Behövligt stöd och service i anslutning till boendet bör ges inom ramen för de insatser som jag nyss föreslagit i övrigt skall gälla enligt den nya lagen, t.ex. personlig assistans och ledsagarservice.

_87

• Sida 88
•  Original

Bilaga 1

3.2.10 Daglig verksamhet

Mitt förslag: Personer som tillhör omsorgslagens personkrets skall ha rätt till daglig verksamhet enligt den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Daglig verksamhet införs som en rättighet i den nya lagen för personer som tillhör den nya lagens per- sonkrets.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är med några få undantag posi- tiva till utredningens förslag om en rätt till daglig verksatnhet. Flera instanser påtalar att rätten till daglig verksamhet inte får leda till att personer med funktionshinder definieras ut från arbetsmarknaden. HCK framhåller t.ex. att gängse möjligheter till ett arbete på öppna markna- den måste prövas innan den dagliga verksamheten träder in.

FUB understryker att verksamheten skall avse heldag för den som önskar detta. FUB anser också att det måste finnas speciella dagcentrer för utvecklingsstörda och att det måste finnas anpassad verksamhet för äldre utvecklingsstörda. RFA pekar på behovet av alternativa verksam- heter med inriktning på personer med autism.

Skälen för mitt förslag: Att ha ett arbete är av mycket väsentlig be- tydelse för alla människors livskvalitet och delaktighet i samhällslivet. Det är främst genom arbetet som vuxna personer kan tillförsäkras en god materiell försörjning. Arbete gäller emellertid inte bara materiell välfärd. Det svarar också mot grundläggande mänskliga behov av ge- menskap, utveckling och en meningsfull tillvaro.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på målsättningen om arbete åt alla. Det innebär i grunden att alla människor skall ha rätt till arbete oberoende av individuella skillnader i förutsättningar, förvänt- ningar och behov av stödinsatser. Det innebär också att samhället på olika sätt skall medverka till att skapa arbetsmöjligheter för den enskil- de.

Personer med funktionshinder har emellertid en avsevärt högre arbets- löshet än genomsnittligt. Under de senaste decennierna har också antalet förtidspensionärer ökat betydligt.

Handikapputredningen avlämnande i juni 1992 sitt slutbetänkande (SOU 199252) Ett samhälle för alla. Utredningen föreslår där flera anställningsfrämjande åtgärder för personer med funktionshinder, bl.a. inrättande av en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet. Enligt förslaget skall arbetsgivare få skyldighet att vidta såväl generella som individuella åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter för personer med funktionshinder. Utredningen föreslår också att arbets- givare inte skall få missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av dennes funktionshinder.

Huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken åvilar staten och arbets- marknadsmyndigheterna, som förfogar över ett stort antal åtgärder som syftar till att bereda personer med funktionshinder arbete. Budgetåret 1991/92 utgjorde kostnaderna för de särskilda ltandikappinsatsema ungefär en femtedel av utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

• Sida 89
•  Original

Bilaga 1

Jag instämmer i de synpunkter som framförts av bl.a. flera handikapp- organisatiOner, däribland HCK, DHR och SRF, om att åtgärder måste vidtas för att öppna vägar till arbetslivet för personer med funktions- hinder. En rad arbetsmarknadsåtgärder är, som jag nyss påpekat, förbe— hållna personer med arbetshandikapp.

Genom socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att medverka till att enskilda får en meningsfull sysselsättning. Till socialtjänstens allmänna mål hör att främja människors aktiva deltagande i samhälls- livet. En central uppgift för kommunerna är att främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. Kommunerna skall också verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter bety- dande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap. Det kan ske genom bl.a. inventering av arbetsplatser, kon- taktförmedling mellan den funktionshindrade och arbetsförmedlingen eller genom särskilt anordnade sysselsättningsverksamheter. [ många kommuner bedrivs idag inom socialtjänstens ram särskild sysselsätt- ningsverksamhet för personer med funktionshinder.

Tidigare satsningar inom området har visat, att tidigt insatta vägled- ningsinsatser, okonventionella arbetsmetoder och en väl fungerande samordning mellan olika aktörer på arbetsmarknadsområdet bidragit till att många unga människor med förtidspension eller sjukbidrag har kom- mit ut i eller tillbaka till arbetslivet.

Jag avser t.ex. den försöksverksamhet som Socialstyrelsen bedrev under tiden 1988—1990 med medel ur Allmänna arvsfonden och som syftade till att öka sysselsättningen för personer med funktionshinder. Syftet var att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för yngre personer med funktionshinder att erhålla arbete och sysselsättning. Kommuner och organsationer skulle stimuleras att starta projekt och därigenom på ett mer aktivt och metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågorna. Ett viktigt inslag i flera projekt blev därför att åstadkomma ett bättre samarbete mellan försäkringskassa, kommuner, arbetsgivare, fackliga organisationer, utbildningsväsende m.fl. samt inte minst med handikapp— organisationerna, vilka genomgående fanns representerade i kommun- projekten.

Jag avser också försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade", där AMS under perioden 1986/87—1990/91 på uppdrag av regeringen bedrev försöksverksamhet i hela landet för att försöka få ut unga perso- ner med funktionshinderi arbete. Resultaten visar att förutsättningarna för ungdomar med svåra funktionshinder att få ett arbete kan vara goda. Motsvarande insatser görs numera inom ramen för arbetsmarknads- verkets ordinarie verksamhet.

Handikapputredningen föreslår att personer som ingår i den nya lagens personkrets skall ges en lagstadagad rätt till daglig verksamhet. Utred- ningen bedömer att minst 34 000 personer behöver tnera varaktig sysselsättning. Bland dem ingår ca 17 000 personer som för närvarande får daglig verksamhet enligt omsorgslagen.

• Sida 90
•  Original

Bilaga 1

Utvecklingsstörda m.fl. personer har för närvarande genom omsorgs- lagen en sådan rätt till daglig verksamhet. Den tillhandahålls främst genom särskilt anordnad dagcenterverksamhet. Verksamheten har under senare år utvecklats och ofta kompletterats med utflyttad verksamhet, där grupper av deltagare utför uppgifter i arbetslivet hos olika arbets- givare.

Som jag redan framhållit är arbetslösheten större bland personer med funktionshinder än den är bland andra människor. Enligt Handikapput- redningen är det också många personer med svåra funktionshinder som saknar annan daglig sysselsättning utanför hemmet. Med hänsyn till detta vore det önskvärt att nu föreslå att den nya lagens hela personkrets gavs en lagstadgad rätt till daglig verksamhet. Med hänsyn till den stats- finansiella situationen bedömer jag emellertid inte att detta för närvaran- de är möjligt. Jag anser däremot att personer som tillhör samma grupp- er som omsorgslagen omfattar skall ges samma rätt till daglig verksatn- het enligt den nya lagen som grupperna för närvarande har enligt om- sorgslagen. Frågan om att lagstifta om en rätt till daglig verksamhet för den nya lagens hela personkrets bör enligt min mening prövas då den ekonomiska situationen medger det.

Rätten till daglig verksamhet bör primärt avse personer i yrkes- verksam ålder som för närvarande omfattas av omsorgslagen och som saknar arbete eller annan daglig sysselsättning. Det hindrar emellertid inte att även personer som uppnått pensionsålder bör ges möjlighet att fortsätta i daglig verksamhet för att därigenom undvika passivering och isolering. Den dagliga verksamheten bör till sitt innehåll kunna rymma såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer produktionsinrik— tade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra till den personliga ut- vecklingen och att främja delaktigheten i samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.

När det gäller omfattningen av daglig verksamhet. bör samma gener- ella riktlinjer användas som i arbetslivet. Anpassning efter individuella önskemål och behov måste givetvis göras. För dem som bor hos an— höriga som inte kan överta omvårdnadsansvaret då verksamheten slutar, kan det vara nödvändigt att insatsen kompletteras med annan verksam— het och tillsyn. Sådan kan bedrivas i form av t.ex. fritidsverksamhet eller personlig assistans eller genom hemtjänst enligt socialtjänstlagen.

Inom omsorgsverksamheten utgår viss ersättning, s.k. habiliterings- ersättning, till en person som deltar i daglig verksamhet enligt en sär- skild rekommendation från Landstingsförbundet. Syftet är att aktivt stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Jag förordar att huvud- männen utbetalar någon form av ersättning till den enskilde för med— verkan i daglig verksamhet i likhet med vad som görs för närvarande.

Det bör understrykas att daglig verksamhet inte skall uppfattas som en anställningsform. Det är inte frågan om ett avlönat arbete och syftet är inte heller att producera varor eller tjänster. Däremot kan verksamheten med fördel utformas så att den bidrar till att öka personens förutsätt- ningar att senare få en anställning i arbetslivet. Det är också angeläget

• Sida 91
•  Original

att möjligheten till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller PI'OP- 1992/933159 inom Samhall prövas regelbundet. Btlaga 1

3.2.11 Omvårdnad

Mitt förslag: I insatser i form av daglig verksamhet, korttidstill- syn för skolungdom över 12 år, korttidsvistelse, avlösarservice och boende i familjhem eller bostad med särskild service för barn, ungdomar och vuxna skall omvårdnad ingå. I insatserna bostad med särskild service för barn, ungdomar och vuxna skall också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter ingå.

Handikapputredningens förslag: Överensstänuner med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: I omvårdnaden bör ligga en skyldighet att ge stöd och hjälp till enskilda med de dagliga behov som de inte klarar själva. Exempel på sådana behov kan vara hjälp att sköta hygienen, att klä på sig, att förflytta sig. att kommunicera med andra, att komma ut bland andra människor och att hjälpa till med t.ex. inköp av olika slag. Om den enskilde har personlig assistent, bör det företrädesvis vara han eller hon som ger omvårdnaden.

Det har i undantagsfall skett att svårt funktionshindrade personer kom- mit till skada i samband med verksamhet med vård och omsorg.

Inom hälso- och sjukvården gäller i sådana situationer den s.k. lex- Maria-förordningen (SFS 1982:772) om skyldighet för landstingskom— muner att anmäla till Socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården. Denna förordning har av Socialstyrel- sen kompletterats med föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1982:79, ändrade genom SOSFS 1988:16) om fullgörande av landstingskommu- ncmas anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen i fråga om vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården. Har en utveck- lingsstörd person skadats i omsorgsverksamheten utan att skadan upp- kommit i samband med någon hälso- och sjukvårdande åtgärd, skall anmälan också inges till Socialstyrelsen enligt styrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:74) om anmälan om personskador i verksamheten med omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I detta fall åvilar anmälnings- skyldigheten vederbörande omsorgsnämnd eller motsvarande.

Jag finner det angeläget att Socialstyrelsen utarbetar föreskrifter enligt den nya lagen som beaktar betydelsen av den enskildes säkerhet i verk- samhet som kan vara förenad med viss medicinsk vård och liknande omvårdnadsinsatser t.ex. korttidsvård och bostad med särskild service.

Övergrepp och andra brott som begås mot personer med funktions- hinder är ett relativt outforskat område. Det finns inga säkra uppgifter om i vilken utsträckning sådana brott förekommer. Jag har emellertid erfarit att det finns exempel på att svårt funktionshindrade utsatts för brott av olika slag, t.ex. sexual- och våldsbrott. I sådana situationer kan

• Sida 92
•  Original

Bilaga 1

personalen inom verksamheten ställas inför svåra frågor om en polisan- mälan skall göras eller inte.

Om en person som är under 18 år utsätts för brott finns regler om skyldighet att anmäla detta till socialtjänsten i socialtjänstlagen. Om uppgiften bedöms ha tillräcklig styrka anmäler socialtjänsten nästan alla sexual- eller våldsbrott mot barn till polis eller åklagare. Detsamma bör enligt min mening anses ligga i omvårdnaden enligt den nu aktuella nya lagen, att tillse att brott mot den enskilde anmäls till polis eller åk- lagare.

Beträffande personer som är över 18 år finns ingen motsvarande reglering. I många fall kan den enskilde själv göra anmälan till polis- myndigheten eller begära att få hjälp att göra sådan anmälan. I andra situationer bör huvudmannen ha en skyldighet att tillse att brott mot den enskilde anmäls. En prövning måste dock göras enligt sekretesslagen om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men. Allmänt sett torde det dock inte vara till men för den enskilde att brott mot honom eller henne anmäls.

De särskilda insatserna enligt den nya lagen syftar bl.a. till att den enskildes hela tillvaro skall fungera som för andra i samhället. l verk- samhet med bostad med särskild service bör det ingå att den enskilde i samma utsträckning som andra människor ges möjlighet att delta i fri- tidsverksamheter och i kulturella aktiviteter. Jag anser att varje huvud- man måste beakta vad detta innebär i det enskilda fallet.

3.3 Huvudmannaskapet för verksamhet enligt den nya lagen

Mitt förslag: Varje landsting skall. om inte annat överenskoms. svara för rådgivning och stöd enligt den nya lagen.

Varje kommun skall. om inte annat överenskoms. svara för övriga insatser med särskilt stöd och särskild service enligt den nya lagen.

En särskild bestämmelse tas in i lagen som klargör att ett lands- ting eller en kommun med bibehållet ansvar kan sluta avtal med annan om tillhandahållande av insatser enligt lagen.

Möjlighet ges att genom avtal överflytta verksamhet från lands- ting till kommun eller från kommun till landsting.

Ansvaret enligt lagen skall gälla gentemot dem som är bosatta i landstingsområdet respektive kommunen.

Den som ämnar bosätta sig i ett annat landstingsområde respek- tive en annan kommun. skall från det landstinget resp. den kom- munen kunna få förhandsbesked om rätt till särskilt stöd och sär- skild service.

Den som tillfälligt vistas i landstingsområdet eller kommunen en skall få det särskilda stöd och den särskilda service som han omedelbart behöver.

• Sida 93
•  Original

Bilaga 1

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag om kommunernas ansvar för merparten av insatserna enligt den nya lagen. Likaså godtar flertalet av remissinstanserna utredningens förslag om att landstingen skall vara huvudmän för insatsen rådgivning och annat per- sonligt stöd. Vissa remissinstanser anför emellertid att komtnunema bör vara huvudmän även för denna insats. Bland de senare överväger kom- munerna och de kommunala länsförbunden. Också Landstingsförbundet och flera landsting anser att kommunerna bör vara huvudmän för denna insats. Svenska kommunförbundet förordar en lösning inom ramen för en förändrad socialtjänstlag.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör människor som av särskilda skäl behöver få viss samhällsservice, så långt möjligt få denna genom de samhällsorgan som normalt svarar för service av motsvarande eller likartat slag till alla människor.

Vissa av de insatser som jag har föreslagit skall ingå i den nya lagen, är insatser av samma slag som kan ges av kommunerna inom ramen för deras verksamhet enligt socialtjänstlagen. Jag finner det därför naturligt att kommunerna ges ett grundläggande ansvar även för insatserna enligt den nya lagen, bortsett från insatsen rådgivning och annat personligt stöd. som jag anser att landstingen skall ha det grundläggande ansvaret för. Jag återkommer strax till mina skäl för det sistnämnda.

Gränsen mellan socialtjänstlagen och den nya lagen kommer inte alltid att vara skarp. Genom att kommunerna enligt mitt förslag ges ansvaret för verksamhet enligt både socialtjänstlagen och merparten av den nya lagen, undviks att enskilda kommer i kläm i samband med ansvars- diskussioner, som skulle kunna uppstå om det var skilda huvudmän som ansvarade för verksatnhetema. Eftersom kommunerna redan bedriver verksamhet som syftar till att ge enskilda stöd och service, är det också kommunerna som har de största förutsättningarna att skapa en organisa— tion för att ge stöd och service enligt den nya lagen. Likaså är det enligt min mening kommunerna som har störst möjlighet att planera och att hålla samman det samlade stödet som ges till enskilda utifrån olika lagar och verksamheter.

Det som också talar för ett kommunalt huvudmannaskap för merparten av den nya lagens verksamhet, är den allmänna utveckling som innebär att kommunerna ges ett allt tydligare och allt mer sarrtlat ansvar för att tillgodose enskildas behov av boende, service och vård. Genom den s.k. Adel-reformen har kommunerna givits ytterligare uppgifter genom att ansvaret för bl.a. sjukhem fr.o.m. den 1 januari 1992 förts över från landstingen till kommunerna.

Riksdagen har också med anledning av propositionen om ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94, bet. 1991/92:UbU21 och bet. 1991/92:UbU28, rskr. 1991/92:285) beslutat att ansvaret för särskolan och vuxenutbildningen för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) skall föras över från landstingen till kom— munerna. Beslutet innebär bl.a. att överförandet skall kunna ske succes- sivt och vara genomfört före utgången av år 1995.

• Sida 94
•  Original

Bilaga 1

Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens godkännande överlåta uppgifter enligt lagen till en kommun. Regeringen har under åren 1990, 1991 och 1992 medgivit att ett antal kommuner får ta över ansvaret för särskilda omsorger. Inom flera landsting pågår också för- beredelser att ändra huvudmannaskapet för särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Genom riksdagens ställningstagande till propositionen (prop. 1989/90:132. bet. 1989/90:80U25, rskr. 1989/90:315) om vissa änd- ringar i omsorgslagstiftningen m.m., fick kommuner möjlighet att läm- na kostnadsutjämningsbidrag till andra kommuner inom samma lands- tingsområdet. om samtliga kommuner inom landstingsområdet övertagit en eller flera särskilda omsorger. Landstingen fick också möjlighet att lämna bidrag till kommunen som övertagit ansvaret för särskilda om- sorger. Vidare gavs det möjlighet för en kommun, som övertagit verk- samhet med särskilda omsorger, att också tillhandahålla omsorger vid och planera för avveckling av vårdhem.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att kommunalt huvud- mannaskap för verksamhet enligt den nya lagen, på vissa håll kan med- föra att det saknas specialiserade kunskaper och specifika resurser som personer med ovanliga eller komplicerade funktionshinder behöver ha tillgång till. I många fall kan sådana problem lösas genom att kommu- ner samverkar med varandra om viss verksamhet. För vissa personer kommer det även fortsättningsvis att finnas behov av såväl regionala som andra lösningar. Jag återkommer strax med förslag som syftar till att underlätta uppbyggnaden av sådan specialiserad verksamhet.

Som jag redan nämnt anser jag att landstingen bör ha det grundläggan- de ansvaret för insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Denna insats har ofta en nära anknytning till insatser som ges av landstingen enligt hälso- och sjukvårdslagen. Det är också frågan om en specialise- rad verksamhet som ofta förutsätter ett större upptagningsomräde än en kommun. Därtill kommer att det i flera landstingsområden finns sam- ordnad habiliteringsverksatnhet. Det är enligt min mening angeläget att denna organisation inte splittras på grund av att råd- och stödinsatser enligt den nya lagen och landstingens habiliteringsverksamhet delas upp mellan två huvudmän.

Flera remissinstanser anser, som jag påpekat, att det bör vara kommu— nerna som ansvarar även för råd- och stödinsatser enligt den nya lagen. För egen del kan jag instämma i att det kan finnas skäl för att en huvudman har hela ansvaret för verksamheten enligt den nya lagen. Det kan vara en fördel om en och samma huvudman ansvarar för planering och verkställighet av samtliga insatser och att den huvudmannen har tillgång till sådan kompetens som krävs för att bedöma och tillgodose alla slags behov av stöd och service. Jag anser därför att kommunerna och landstingen bör ges möjlighet att själva komma överens om annan uppgiftsfördelning än den som jag har föreslagit, i de fall de anser att fördelarna med kommunalt huvudmannaskap för verksamheten över— väger. Jag kommer i det följande att föreslå former för överenskommel- ser mellan kommuner och landsting om åtaganden att svara för upp- gifter enligt den nya lagen.

• Sida 95
•  Original

Bilaga 1

Enligt min mening bör det vara möjligt för en kommun respektive ett landsting att sluta avtal med annan vårdgivare om att tillhandahålla en eller flera insatser enligt den nya lagen. Det kan t.ex. vara fråga om en enskild. en stiftelse eller ett företag som önskar att äta sig sådan upp— gift. Det kan också vara fråga om en kommun eller ett landsting som önskar driva viss verksamhet enligt den nya lagen utan att överta huvudmannaskapet för denna. [ sådana situationer är det den ansvarige huvudmannen som har behörighet och skyldighet att fatta beslut om insatsen och som har ansvaret för tillhandahållandet av denna.

Ett åtagande av en kommun eller ett landsting att svara för verksamhet enligt den nya lagen, som enligt lagen har ålagts annan huvudman, bör också kunna ske genom att kommunen eller landstinget övertar huvud- mannaskapet för sådan verksamhet.

Om samtliga kommuner i ett landstingsområde åtar sig uppgiften med rådgivning och annat personligt stöd, anser jag att kommunerna efter skatteväxling bör ges befogenhet att själva handha eventuella frågor om kostnadsutjämning mellan kommunerna. Jag finner det emellertid ange- läget att kostnadsutjämning mellan kommunerna bara kommer att an- vändas övergångsvis och att varje kommun på sikt svarar för sina kost— nader. _

Om ett landsting träffar överenskorrunelse med en eller flera kommu- ner inom landstingsområdet, men inte samtliga, bör landstinget ges möjlighet att lämna bidrag till en kommun för kostnaden. Denna form bör enligt min mening i första hand utnyttjas när inte samtliga kommu- ner i samma landsting träffat avtal med landstinget om övertagande av huvudmannaskapet för en eller flera insatser enligt lagen. Jag ser emellertid inga hinder mot att bidrag övergångsvis lämnas från lands- tinget även i de fall då samtliga kommuner övertar ansvaret för verk- samheten. I detta fall torde dock skatteväxling vara att föredra. Under alla förhållanden bör — som jag återkommer till senare — skatteväxling ha genomförts i samtliga län år 1996.

Kommunernas och landstingens ansvar bör omfatta dem som är bo- satta i kommunen respektive landtingsområdet. Likaså bör kommunerna och landstingen ha ett ansvar för att ge tillfälliga stöd- och serviceinsat- ser till personer som tillhör lagens personkrets och som vistas i kom- munen eller landstingsområdet under en kortare tid. Detta motsvarar vad som nu gäller enligt omsorgslagen.

En avgörande förutsättning för att en person med omfattande funk- tionshinder skall kunna bosätta sig i en annan kommun och i förekom- mande fall i ett annat landstingsområde, är ofta att personen omedelbart är tillförsäkrad stöd- och serviceinsatser på den nya orten. Det gäller särskilt för personer som behöver bo i en bostad med särskild service, men det kan också vara fråga om behov av andra insatser t.ex. sådan personlig assistans som kommunen svarar för och daglig verksamhet. Handikapputredningen föreslår därför att en person, som inte bor i ett landstingsområde respektive en kommun, skall ges en lagfäst rätt att få sin ansökan om särskilda insatser enligt den nya lagen behandlad på samma villkor som en ansökan från en person som bor där. Jag anser

• Sida 96
•  Original

Bilaga 1

emellertid att det är olämpligt att utvidga kommunernas och landsting- ens ansvarsområde på det sätt som utredningen föreslagit. Däremot bör den enskilde på förhand av inflyttningskommunen kunna få ett besked om sin rätt till insatser enligt lagen. Den enskildes avsikt att flytta till en annan kommun bör vara helt klar. Den enskilde bör alltså inte kunna begära besked på förhand från flera kommuner för samma tid. En an- sökan om förhandsbesked bör behandlas på samma villkor som om han var bosatt i landstingsområdet respektive kommunen. Om rätt till en viss insats bedöms att föreligga, bör landstinget respektive kommunen ges en skyldighet att utan dröjsmål planera och förbereda för att tillgo- dose den enskildes behov av stöd och service. Skyldigheten att faktiskt tillhandahålla en insats bör inträda då personen flyttat till kommunen respektive landstingsområdet.

Ett förhandsbesked bör. i enlighet med vad lagrådet förordat, vara giltigt sex månader räknat från den dag då den eller de insatser som beskedet omfattar blir tillgängliga för den enskilde.

3.4 Vissa inflytandefrågor

Mitt förslag: Verksamheten enligt den nya lagen skall vara grun- dad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Den enskilde skall ges största möjliga inflytande och medbestäm- mande över det stöd som ges.

Särskilda insatser skall ges på den enskildes egen begäran. Om han eller hon är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan skall insatserna ges på begäran av vårdnadshavare, god man. förmyndare eller förvaltare. Landstingen och kommunerna skall på den enskildes begäran upprätta individuella planer vari beslutade och planerade insatser redovisas. Kommunerna skall samverka med organisationer som företräder funktionshindrade.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att de indivi- duella planerna skall tillställas försäkringskassan. I övrigt överensstäm- mer mitt förslag med utredningens.

Remissinstanserna: Av de instanser som yttrat sig om de individuella planerna är flertalet kritiska mot utredningens förslag att de skall till- ställas försäkringskassan. I övriga delar godtar remissinstanserna utred- ningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Syftet med de särskilda insatserna enligt den nya lagen är att främja svårt funktionshindrades utveckling till ett så självständigt och oberoende liv som möjligt. De särskilda insatserna skall vara grundade på respekt för den enskildes rätt att bestämma över sig själv och över sina egna angelägenheter. Beträffande den särskilda insatsen personlig assistans faller det sig helt naturligt att den enskilde

• Sida 97
•  Original

Bilaga 1

ges ett mycket stort inflytande över det stöd som ges. I fråga om andra insatser enligt lagen behöver den enskildes inflytande och självbestäm- mande enligt min uppfattning uppmärksammas särskilt.

Jag anser att insatserna enligt lagen enbart skall ges på begäran av den enskilde själv. Undantag skall bara kunna göras i fråga om den som på grund av sin ungdom har vårdnadshavare som har rätt och skyldighet att bestämma i barnets angelägenheter samt i fråga om personer som uppenbart saknar förmåga att ta ställning i frågan. lnsatsema skall då kunna ges på begäran av den enskildes vårdnadshavare, god man, för- myndare eller förvaltare. Jag vill understryka att det i de senare fallen krävs en mycket stor lyhördhet och respekt för de önskemål som den enskilde ger uttryck för.

Handikapputrednigen föreslår att den enskilde skall ha rätt att få en individuell plan för insatserna enligt lagen. Enligt utredningens förslag skall planen kunna tillställas försäkringskassan. Syftet är att försäkrings- kassan skall verka för att insatser görs enligt planen.

För egen del anser jag att den enskilde skall ha rätt att få en individu- ell plan som beskriver beslutade och planerade insatser. Därigenom kan den enskilde ges ett inflytande över de åtgärder som planeras och få en överblick över när olika insatser skall komma i fråga. Planen bör utgå från den enskildes egna mål, intressen och önskemål. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodoses genom insatser från flera kompetens- områden. Jag anser vidare att planen bör utformas så att den ger möj- lighet till uppföljning och förändringar och att den skall omprövas fort- löpande.

En viktig fråga i samband med planeringen av de särskilda insatserna är den samverkan som kan komma i fråga mellan olika instanser och verksamheter. Jag anser att den enskildes uppfattning om samverkan mellan olika verksamheter med fördel bör redovisas i planen. Planen bör också på begäran av den enskilde eller hans företrädare, t.ex. vård- nadshavare eller god man, kunna utväxlas mellan olika verksamheter som ger stöd för den enskilde. I likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan finner jag däremot inte skäl att försäkringskassan skall ha en samordnande roll i sammanhanget. En sådan uppgift är inte natur- lig för försäkringskassoma med hänsyn till deras resurser och kompe- tens och förfarandet skulle enligt min uppfattning medföra en oklarhet i ansvarförhållandena.

Tillsynsmyndighetema har enligt min uppfattning en viktig uppgift i att följa upp och utvärdera hur arbetet med de individuella planerna utvecklas.

Jag ser det som en självklarhet att handikapporganisationerna fort- löpande ges möjlighet att lämna förslag och att ge synpunkter på hur verksamheten enligt lagen läggs upp och bedrivs. Därigenom tillförs också huvudmannen viktiga kunskaper och åsikter som funktionshindra— de har.

Det är kommunerna som skall ha ansvaret för merparten av insatserna enligt lagen. En skyldighet att samverka med handikapporganisationerna bör därför åvila dessa. Samarbetet bör kunna organiseras på olika sätt.

• Sida 98
•  Original

Bilaga 1

Närmare former bör bestämmas av huvudmannen och organisationerna tillsammans. Det är enligt min mening naturligt att också landstingen samverkar med handikapporganisationerna kring framför allt råd- och stödinsatser som de svarar för. Detta behöver emellertid inte regleras i lagen.

3.5 Avgifter för stöd och service

Mitt förslag: Avgifter skall bara i vissa fall kunna tas ut för insat- ser enligt den nya lagen. Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade att få assistansersättning får avgift för biträde av personlig assistent tas ut inom ramen för sådan ersättning. I vissa fall får avgifter tas ut för bostad, fritidsverk- samhet och kulturella aktiviteter.

Föräldrar till barn och ungdomar som får omvårdnad i familje- hem eller bostad med särskild service skall i skälig utsträckning bidra till kostnader för omvårdnad. Kommunen får i sådana fall u» bära underhållsbidra_ för barnet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna: Statens handikappråd anser att tjänster och hjälp- medel som är relaterade till funktionsnedsättningen skall vara avgifts— fria. RFV liksom HCK, DHR, FUB m.fl. handikapporganisationer instämmer i utgångspunkten att ingen skall behöva betala för sitt funk— tionshinder utan kostnaderna skall delas av alla. Några remissinstanser påtalar behovet av ett integrerat högkostnadsskydd och förändrade regler för handikappersättningen. FUB anser att en spärrregel motsvarande den nuvarande — att avgifterna får för kalendermånad uppgå till högst 10 procent av basbeloppet — är ofrånkomlig. FUB anser att den bör utfor— mas så att den endast omfattar bostadskostnaderna, vilka inte bör utgöra mer än 5 % av basbeloppet per kalendermånad.

Landstingen i Södermanland, Kristianstad och Älvsborgs län, Älvs- borgs kommunförbund och Stockholms kommun menar att den enskil- des problem med kostnader bör lösas på andra sätt än genom avgifts- begränsningar. De möjligheter som tas upp är bl.a. högkostnadsskydd, utveckling av socialförsäkringssystemet och bistånd enligt 6 & social- tjänstlagen. Man pekar bl.a. på avgiftemas roll att förmedla korrrekt information till konsumenten om vad varan/tjänsten kostar att produce- ra. I övrigt godtas utredningens förslag i huvudsak av de landsting och kommuner som har berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Handikapputredningen redovisar i sitt slut- betänkande (SOU l992:52) Ett samhälle för alla flera undersökningar om funktionshindrades ekonomiska situation. Utredningen konstaterar därvid att förekomsten av omfattande funktionshinder ofta innebär att inkomsten är lägre än hos en genomsnittlig person och att utgiftsbehovet är högre.

• Sida 99
•  Original

Bilaga 1

Riksdagen har nyligen fattat beslut med anledning av förslagen i pro- positionen 1992/93: 129 om avgifter inom äldre och handikappomsorgen (bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:119). Bakgrunden till förslagen i propositionen är Adel—reformen, som bl.a. innebär att kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992 har övertagit 30 000 platser vid sjukhem från landstingen. Riksdagens beslut innebär att de kommunala avgifterna för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende skall bestäm- mas så att enskilda får kvar tillräckliga medel för sina personliga behov. Avgifterna skall vidare vara skäliga och får inte överstiga kommunens självkostnad. Genom beslutet kommer den nuvarande särskilda bestäm- melsen i socialtjänstlagen om avgift för helinackordering i en särskild boendeform att upphävas. De nya avgiftsreglerna träder i kraft den 1 mars 1993. Som jag anmälde i prop. 1992/93:129 avser regeringen att uppdra åt Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att noga följa utveck- lingen och utformningen av kommunernas avgiftssystem inom äldre- oeh handikappomsorgen.

Jag vill i sammanhanget också påminna om att riksdagen, med anled- ning av förslagen i proposition 1992/93:134 om förändringar i de kom- munala bostadstilläggen för år 1993 m.m., beslutat om förbättringar av villkoren för det kommunala bostadstillägget (KBT). Beslutet innebär att kommunerna får statsbidrag för bostadstillägg som täcker bostadskostna- der som överstiger 150 kronor per månad men som ej överstiger 3 000 kronor per månad. Dessutom skall KBT utges med lägst 85 % men högst 95 % av pensionäremas bidragsberättigade bostadskostnad. Även dessa förändringar träder i kraft den 1 mars 1993.

Vidare har Merkostnadkommittén (S 1990204) i december 1992 av- slutat sitt arbete och avlämnat betänkandet (SOU 1992:129) Merkostna- der vid sjukdom och handikapp. Kommittén föreslår bl.a. att en lägre nivå, som understiger den nu lägsta, skall införas inom handikappersätt— ningen och benämnas merkostnadsersättning. Kommittén föreslår också införande av ett skydd mot höga kostnader vid sjukresor. I betänkandet lämnas även vissa förslag om förändrade regler vid inköp av speciallivs- medel. Kommittén har vidare fört diskussioner om bl.a. principerna om kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar. Betänkandet bereds för närvarande i Socialdepartementet.

En viktig handikappolitisk princip är att människor inte skall ha mer- kostnader på grund av funktionshinder. Det är enligt min mening ange- läget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför en lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och ser— vice som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfri. Avgift för t.ex. måltid som serveras i anslutning till en insats bör däremot kunna tas ut. Den bör vara skälig och inte överstiga kommunens självkostnad.

Avgifter bör också kunna tas ut av huvudmannen för personlig assis- tans i den mån assistansersättning ges från försäkringskassan. Även för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter bör avgifter i vissa fall få tas ut. Avgifter bör då få tas ut av dem som uppbär folkpension i form av hel förtidspension eller hel ålderspension och av dem som har

• Sida 100
•  Original

Bilaga 1

inkomst av eget arbete eller annan inkomst som i storlek kan jämföras med hel förtidspension och hel ålderspension, exempelvis sjukpenning, betydande kapitalinkomster eller en kombination av inkomster som uppgår till belopp som ligger i närheten av eller överstiger de nämnda pensionerna. De avgifter som tas ut måste vara skäliga och de får inte överstiga kommunens självkostnader.

Enligt omsorgslagen får landstinget ta ut en skälig avgift för bostad och matkostnader om den utvecklingsstörde bor på elevhem eller i gruppbostad och har inkomst av eget arbete eller förtidspension eller ålderspension. I förordningen (1986:565) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. anges att denna avgift per kalender- månad får uppgå till sammanlagt högst 10% av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En sådan regel kan enligt min me- ning knappast tillämpas för den som har bostad med särskild service enligt den nya lagen. Jag anser att den enskilde själv bör ansvara för sina matkostnader. Däremot bör en avgift kunna tas ut av huvudmannen för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den en- skilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.

Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten.

Föräldrar till barn och ungdomar under 18 år som får omvårdnad i familjehem eller i bostad med särskild service bör, på motsvarande sätt som gäller enligt socialtjänstlagen, i skälig utsträckning betala för t.ex. barnets kläder, mat och fritidsverksamhet. Kommunen bör i sådant fall också få uppbära underhållsbidrag som avser barnet.

Jag har tidigare vid behandlingen av rätten till insatser föreslagit en bestämmelse om att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den blir för betungande. Härvid måste huvudmannen även ta hänsyn till att den enskilde har tillräckliga medel för t.ex. erforderlig tandvård, till- gång till fritidsmöjligheter och semester. En föreskrift om att kom- munen måste tillse att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov bör enligt min mening därför införas.

• Sida 101
•  Original

Bilaga 1

3.6 Enskild verksamhet

Mitt förslag: En enskild som yrkesmässigt vill bedriva verksam- het enligt den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttids- tillsyn, korttidsvistelse, boende i familjehem eller bostad med särskild service skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrel- sen har därvid möjlighet att inspektera verksamheten.

Kommunen eller, efter överlåtelse av uppgiften från en kommun till ett landsting, landstinget skall utöva tillsyn över enskild verk- samhet. Ifrågavarande nämnd har rätt att inspektera verksam— heten.

Om det inom enskild verksamhet råder något allvarligt missför- hållande, och rättelse efter föreläggande inte sker, kan länsstyrel— sen återkalla tillståndet.

Den som driver enskild verksamhet utan tillstånd kan dömas till böter.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk- samhet som avser insatser enligt den nya lagen för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Utredningens förslag till sekretessbestämmelse avseende enskild verksamhet inskränker sig dock till tillståndspliktig verksamhet. Utred— ningen har inte heller föreslagit någon straffbestämmelse. Jag föreslår även ett förtydligande i förhållande till utredningens förslag som innebär att även ett landsting i vissa fall skall kunna utöva tillsynen.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att invända mot för- slaget. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att även landsting ska kunna vara kostnadsansvariga för här aktuella verksamheter och därför kunna vara den som utövar tillsyn.

Skälen för mitt förslag: Om en enskild idag yrkesmässigt vill driva verksamhet enligt omsorgslagen, en normalt landstingskommunal ange— lägenhet, skall tillstånd sökas hos Socialstyrelsen. Omsorgsnämnden måste också ha tillstyrkt tillståndet. Verksamheten står sedan under tillsyn av omsorgsnämnden, som också har inspektionsrätt.

Enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen skall ha tillstånd av läns- styrelsen. Socialnämnden i kommunen utövar tillsyn över verksamheten och har inspektionsrätt.

En förutsättning för yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet enligt den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttids— vistelse, familjehem eller bostad med särskild service bör enligt min mening vara att tillstånd lämnas för verksamheten.

Med hänsyn till att länsstyrelsen har det regionala tillsynsansvaret för de ifrågavarande verksamheterna anser jag att tillstånd till enskild verk- samhet bör ges av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör också få möjlighet att inspektera den enskilda verksamheten. Att verksamheten sedan faller under länsstyrelsens tillsynsansvar följer av länsstyrelsens ansvar för

• Sida 102
•  Original

Bilaga 1

den regionala tillsynen över verksamhet enligt den nya lagen.

Verksamheten förutsätter avtal med kostnadsansvarig kommun eller, efter överlåtelse av ifråganvarandc uppgift från en kommun till ett landsting, kostnadsansvarigt landsting. Jag finner med hänsyn härtill, till att kommunerna ytterst är ansvariga för ifrågavarande verksamhet och till den ordning som gäller enligt socialtjänstlagen att den kommun eller det landsting där verksamheten är belägen bör ha ett tillsynsansvar och en inspektionsrätt. Enskild verksamhet bör därför stå under tillsyn av den eller de nämnder som leder verksamhet enligt den nya lagen. Sådan nämnd bör också få rätt att inspektera verksamheten. Motsvarande ord— ning gäller som jag nyss antytt enligt socialtjänstlagen.

Den huvudman som är ansvarig för stöd och service enligt den nya lagen har naturligtvis ett intresse av att verksamheten är av god kvalitet. Jag förutsätter att kvalitetsaspekten är avgörande för huvudmännens benägenhet att anlita enskild verksamhet. Om allvarliga missförhållan- den föreligger inom enskild verksamhet som erhållit tillstånd av läns- styrelsen måste länsstyrelsen kunna återkalla tillståndet. En sådan möj- lighet bör därför, såsom utredningen föreslagit, införas i den nya lagen. Det bör dock föreligga allvarliga missförhållanden. som inte rättats till efter ett föreläggande av länsstyrelsen, innan återkallelse kan tillgripas. Det skall således vara fråga om sådana missförhållanden som idag kan föranleda förbud av länsstyrelsen enligt socialtjänstlagen.

En möjlighet att döma ut böter bör finnas i likhet med vad som gäller enligt socialtjänstlagen, för den som utan tillstånd yrkesmässigt bedriver enskild verksamhet där sådant tillstånd krävs.

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven en— skild verksamhet som avser insatser enligt den nya lagen bör inte få röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. En be- stämmelse om detta bör införas i den nya lagen. Dess närmare innebörd berörs i specialmotiveringen.

3.7 Överklagande av beslut m.m.

Mitt förslag: Beslut om särskilda insatser och andra därmed sam— manhängande beslut liksom beslut om att vägra tillstånd att be— driva enskild verksamhet, beslut om föreläggande och beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos länsrätten.

Besluten gäller omedelbart. Domstolen får dock förordna att dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

Min bedömning: Formerna för att framtvinga verkställighet bör behandlas av Lokaldemokratikommittén (1992:01).

Handikapputredningens förslag och bedömning: Överensstämmer vad gäller frågan om möjlighet att överklaga i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock inte att beslut att vägra tillstånd att bedriva enskild verksamhet skall gå att överklaga. Vidare föreslår utredningen

• Sida 103
•  Original

Bilaga 1

att de överklaganden som avser tillstånd skall överklagas till kammar- rätten som första instans.

Handikapputredningen bedömer att utsökningsbalken i sin nuvarande- utformning ger möjlighet för kronofogdemyndigheten att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Om vitesföreläggande inte är en framkomlig väg bör det enligt utredningen övervägas att genom lagänd- ring skapa möjlighet att rikta vitespåföljd mot landsting och kommuner.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg anser att rätten att över- klaga till kammarrätten bör omfatta även beslut att vägra tillstånd att bedriva enskild verksamhet. I övrigt godtar remissinstanserna utred- ningens förslag om möjligheter att överklaga beslut.

Vad gäller möjligheten att framtvinga verkställighet hos en kommun eller ett landsting så anser de kommuner, landsting och kommunförbund som har berört frågan, med något enstaka undantag, att vitesföreläggan- de eller dylikt inte är någon framkomlig väg att framtvinga de olika rättigheterna. Man menar att varje kommuns respektive landstings eko- nomiska och personella resurser är avgörande och att en förutsättning därför är att kommuner och landsting ges ekonomiskt utrymme. Om- sorgsnämnden i Malmö kommun anser att formerna för att framtvinga ett besluts verkställighet bör klarläggas i en särskild utredning. Kom- munförbundet Västernorrland menar att det är viktigare att skapa system och modeller som klarlägger orsakerna till varför lagen inte efterlevs än att tillgripa bestraffningar.

Socialstyrelsen föreslår att ett offentligrättsligt vite tillskapas. JO ställer sig tveksam till om förvaltningdomstolamas domar om den en- skildes rätt till bistånd kan verkställas enligt reglerna i utsökningsbalk— en. Länsstyrelsen i Malmöhus län liksom handikapporganisationer, fackliga organisationer och yrkesföringar understryker vikten av ett sanktionssystem. HCK, FUB m.fl. handikapporganisationer anser att Socialstyrelsen borde få möjligheter att utkräva verkställighet och få sanktionsmöjligheter.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Beslut om särskilda insat- ser enligt LSS bör, på samma sätt som beslut om särskilda omsorger enligt omsorgslagen, kunna överklagas till länsrätten. Detta råder det stor enighet om. Svårt funktionshindrade måste med lagens hjälp kunna kräva bestämda insatser. Då spelar möjligheten att överklaga en stor- roll.

Därutöver har domstolarna en viktig roll som uttolkare av hur lagstift— ningen skall tillämpas i de enskilda, ofta mycket varierande fallen. Gränsdragningsproblem m.fl. tolkningsfrågor är omöjliga att helt kom- ma ifrån i en lag av ifrågavarande slag där det inte går att ha några exakta regler beroende på att det finns många olika typer av funktions— hinder och dessutom olika behov inom samma handikappgrupp. Beslut om insatser och därmed sammanhängande frågor bör överklagas till länsrätten i första instans.

Enligt min mening bör. förutom beslut om föreläggande eller åter— kallelse av tillstånd att bedriva enskild verksamhet, beslut att vägra

• Sida 104
•  Original

Bilaga 1

sådant tillstånd gå att överklaga. Även tillståndsmålen bör, i linje med vad Domstolsutredningen förordat i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, prövas av länsrätten som första instans.

Frågan om möjligheten att av ett landsting eller en kommun fram- tvinga verkställighet av ett beslut fattat av förvaltningsdomstol har tidigare varit föremål för utredning.

Kommunalansvarsutredningen hade under slutet av 1980-talet att förut— sättningslöst överväga bl.a. behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landsting sätter sig över förvaltningsdomstolarnas beslut. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1989:64) Kommu- nalbot ett ekonomiskt sanktionssystem kallat kommunalbot som direkt skulle riktas mot vederbörande kommun eller landsting. Förslaget ledde aldrig till någon lagstiftning.

Riksdagen beslutade i juni 1991 att anta en ny kommunallag (l991:900), som trädde i kraft den 1 januari 1992. Vid behandlingen av lagförslaget (prop. 1990/91:ll7) uttalade sig riksdagen för att ett fort— satt arbete borde komma till stånd i vissa frågor (bet. l990/991:KU38, rskr. 1990/9lz360). Bl.a. borde frågor om de förtroendevaldas person- liga ansvar för kommunala beslut m.m. utredas ytterligare.

Med anledning härav beslutade regeringen i februari 1992 att tillkalla en parlamentarisk kommitté (C 1992:01), med uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin. Kommittén fick också till uppgift att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktions- system bör utformas som gör det möjligt att komma till rätta med olika överträdelser. Kommittén antog namnet Lokaldemokratikommittén.

l direktiven (dir. 1992: 12) till Lokaldemokratikommittén tas bl.a. upp att det finns exempel på att huvudmän underlåtit att verkställa domar avseende särskilda omsorger enligt omsorgslagen m.m.

Som jag redan nämnt har Handikapputredningen bedömt att utsök- ningsbalken i sin nuvarande utformning ger möjlighet för kronofogde— myndigheten att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Jag känner till att den möjligheten också för närvarande prövas på några ställen i landet.

Om vitesföreläggande inte är en framkomlig väg bör det enligt utred- ningen övervägas att genom lagändring skapa möjlighet att rikta vitespå- följd mot landsting och kommun.

Med anledning av Lokaldemokratikommitténs uppdrag och med be- aktande av vad remissinstanserna anfört anser jag att det är lämpligast att frågan om formerna för att framtvinga verkställighet övervägs av Lokaldemokratikommittén.

• Sida 105
•  Original

Bilaga 1

3.8 Tillsyn

Mitt förslag: Socialstyrelsen skall ha den centrala tillsynen över den nya lagens tillämpning. Styrelsen skall därvid följa, stödja och utvärdera verksamheterna, ta initiativ till förändringar och vara kunskapsförmedlare.

Länsstyrelsen skall inom länet ha tillsyn över verksamhet med anledning av den nya lagen och därutöver informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksamheten, biträda kommu— nerna med råd samt främja samverkan i planering mellan kommu- nerna, landstingen och andra samhällsorgan. Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera sådan verksamhet. Länsstyrelsen bör tillföras vissa utökade resurser för att kunna fullgöra tillsynen.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att respektive central myndighet (Socialstyrelsen, Boverket och Riksförsäkringsverket) skall ha tillsyn inom sitt ansvarsområde och att en central myndighet skall ha det övergripande tillsynsansvaret.

Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens tillsynsuppgift skall in- skränkas till tillsyn av verksamheter som bedrivs i enskild regi.

Remissinstanserna: Nämnden för vårdartjänst och HCK, FUB m.fl. handikapporganisationer anser att Socialstyrelsen skall vara den centrala tillsynsmyndigheten. Flera remissinstanser, framför allt handikapporga- nisationerna, betonar att tillsynsfunktionen måste förstärkas och ges ökade befogenheter. Även synpunkter om att tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att tillgripa sanktioner tas upp. Remissinstanserna i övrigt godtar utredningens förslag i den mån de kommenterar frågan.

Nämnden för vårdartjänst, Riksrevisionsverket, länsstyrelserna och två av fyra landsting som berör frågan anser att länsstyrelsens tillsynsansvar bör gälla all verksamhet enligt den nya lagen. Länsstyrelsen i Östergöt- land säger exempelvis att länsstyrelsens skyldighet, enligt utredningens förslag, att följa tillämpningen av lagen bäst utförs genom reguljär till- syn. Det är ologiskt att länsstyrelsens tillsynsuppgifter inskränks till verksamheter som bedrivs i enskild regi. Enligt länsstyrelsen riskerar förslaget att skapa gränsdragningsproblem.

Flera remissinstanser pekar också på länsstyrelsernas kännedom om lokala förhållanden och att det är mest logiskt att samma regler gäller som för tillsynen enligt socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen menar att den direkta tillsynen skulle kunna utövas av styrelsens regionala enheter eller av länsstyrelsernas sociala funktion. Fördelarna med att förlägga den direkta tillsynen till de regionala en- heterna är att dessa har större upptagningsområden och har naturliga kontakter med centrala verk, vilket borgar för en enhetligt utövad till- syn.

JO menar att betänkandet från Socialtjänstkommmittén måste avvaktas innan några avgörande ändringar görs i förhållande till vad som gäller enligt socialtjänstlagen.

• Sida 106
•  Original

Bilaga 1

De kommuner, handikapporganisationer och övriga som yttrat sig i frågan godtar mer eller mindre utredningens förslag i denna del med undantag av en kommun som förordar länsstyrelsen som tillsynsmyndig- het.

Skälen för mitt förslag: Utvecklingen i många kommuner går mot mer decentralisering och att man skiljer mellan offentlig kontroll och finan— siering å ena sidan och produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra. Denna utveckling ställer ökade krav på tillsyn och uppföljning av att statsmakternas intentioner på det sociala området efterlevs. Det är också enligt min uppfattning överhuvudtaget viktigt med en aktiv tillsyn på handikappområdet.

Förslaget innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller idag enligt socialtjänstlagen och HSL. Min mening är att eftersom sambandet med framför allt socialtjänstlagen är så starkt bör samma regler om central tillsyn gälla.

1 Socialstyrelsens tillsynsansvar ligger bl.a. att styrelsen skall följa och utvärdera verksamheterna, göra kunskapssammanställningar, företa inspektioner, utarbeta allmänna råd, ta initiativ till förändringar och vara kunskapsförmedlare. Detta är viktiga funktioner inte minst när en verksamhet som den nu aktuella är under uppbyggnad. Jag kommer längre fram att beröra frågan om samlade uppföljnings- och utvärderingsinsatser med anledning av handikappreformen. Beträffande länsstyrelsernas roll gör jag följande bedömning. Länsstyrelserna har det lokala tillsynsansvaret över kommunernas socialtjänst enligt socialtjänstlagen. För verksamhet enligt omsorgslagen, för vilken landstinget är huvudman, utövar istället Socialstyrelsen den direkta tillsynen. Utredningen anför som grund för att länsstyrelsen inte ska ha något direkt tillsynsansvar över kommuner och landsting enligt den nya lagen dels att den enskilde får möjlighet att överklaga beslut som avser de särskilda insatserna, dels att en utvidgad möjlighet till rättshjälp föreslås bli införd i rättshjälplagen och dels att bestämmelser om planer och rätt till biträde av kontaktperson införs. Man har, samtidigt som man genom dessa förslag velat stärka den enskildes ställning, avsett att markera kommunernas respektive landstingens fulla ansvar — organisatoriskt och finansiellt — för de insatser lagen föreskriver. Av fjolårets budgetproposition (prop. 1991/1992:100 bil.14) framgår att ett av de områden som bör ges ökad tyngd inom länsstyrelserna är den sociala tillsynen. Enligt chefen för Civildepartementet är länsstyrel- serna väl skickade att vara en opartisk instans för tillsyn och upp- följning av att statsmakternas intentioner på det sociala området efter— levs. Jag har i min anmälan till bilaga 6 i samma proposition uttalat att länsstyrelsernas tillsyns— och uppföljningsarbete blir allt viktigare mot bakgrund av kommunernas organisationsförändringar samt ett ökande inslag av privata alternativ inom vård och omsorg. Även de föränd- ringar som riksdagen har beslutat om avseende statsbidragen till kom- munerna talar för en sådan utveckling, vilket också påpekas i den ba- komliggande propositionen (prop. 1991/92:150 del 11").

• Sida 107
•  Original

Bilaga 1

Vid tillämpningen av den nya lagen blir det fråga om viktig myndig- hetsutövning. Kommunerna kommer att vara huvudmän för huvuddelen av insatserna enligt den nya lagen. Som jag nyss påpekat har insatserna enligt den nya lagen ett starkt samband med socialtjänsten enligt social- tjänstlagen. Jag finner inga skäl för att tillsynen i den nya lagen skall reduceras i förhållande till vad som gäller i fråga om socialtjänsten. Länsstyrelsen, med närheten till länets kommuner och med den regio- nala kunskapen, bör därför vara tillsynsmyndighet på länsnivå för hela den verksamhet som regleras i den nya lagen. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att tillsynsmyndigheten med aktiva insatser följer den nya lagens tillämpning.

Hur tillsynen i framtiden ska vara ordnad beträffande socialtjänstlagen utreds för närvarande av Socialtjänstkommittén (S 1991:07). I samband med de ändringar som därmed eventuellt kan bli aktuella finns anled- ning att återkomma till frågan om tillsyn enligt lagen om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade.

Länsstyrelsen bör ha rätt att inspektera verksamhet som bedrivs enligt den nya lagen.

Länsstyrelsen bör också enligt min mening ha vissa servicefunktioner gentemot kommuner, landsting och allmänhet såsom att biträda med råd och information samt främja samverkan i planering mellan kommuner- na, landstingen och andra samhällsorgan. Även denna funktion bör regleras 1 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För att länsstyrelsen skall kunna bedriva en aktiv tillsynsverksamhet inom området fordras att de tillförs vissa utökade personella resurser. Jag bedömer att länsstyrelserna för ändamålet bör tillföras medel mot- svarande totalt 20 nya tjänster.

4 Vissa övergångsfrågor

4.1 Överföring av huvudmannaskap

Mitt förslag: Omsorgslagen. införandelagen till omsorgslagen samt elevhemslagen upphör att gälla den 1 januari 1994. Landstingens verksamhet enligt omsorgslagen i form av kontakt- person, daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttidsvistelse, boende i familjehem och bostad med särskild service samt verksamhet enligt elevhemslagen överförs successivt till kommunernas huvud- mannaskap.

Överföringen av huvudmannaskapet skall vara genomförd senast den 31 december 1995.

Frågor om överföring av huvudmannaskapet samt vissa kvar- varande bestämmelser om specialsjukhus och vårdhem regleras i en lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funk— tionshindrade.

• Sida 108
•  Original

Bilaga 1

Handikapputredningens förslag: Den nuvarande regleringen i omsorgs- lagen skall gälla fram till det datum då landstinget och samtliga kom- muner i berört län kommit överens om att föra över huvudmannaskapet för omsorgsverksamheten, dock längst till den 31 december 1995. Därefter skall kommunernas ansvar enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade gälla för denna lags hela person- krets.

Remissinstansema: Dalarnas kommunförbund anser att det är bra med en övergångsperiod för överförande till kommunerna av omsorgsverk- samheten och boende enligt elevhemslagen. Östergötlands kommun- förbund och Kommunförbundet Malmöhus konstaterar att det redan finns planer för tidigare överförande än vad utredningen föreslagit. Hallstahammars kommun bedömer att ett övertagande bör kunna ske då den nya lagen träder i kraft. Stockholms, Marks och Ängeholms kom— muner anser däremot att tidsplanen för genomförandet är för kort. Flera remissinstanser, framför allt kommuner och landsting, förordar frivilliga överenskommelser om huvudmannaskapsförändring.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare sagt är landstingen huvudmän för verksamheterna enligt nuvarande omsorgslagen och elevhemslagen. Som framhölls i propositionen (prop. 1984/851176) angående omsorgs- lagen, är omsorgema till stor del egentligen till sitt innehåll en social service av sådant slag som i och för sig skulle kunna vara en del av socialtjänsten. Vissa av de uppgifter som lagts på landstingen är alltså nära besläktade med de uppgifter som kommunerna har enligt främst socialtjänstlagen. Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens godkännande överlåta uppgifter till en kommun. I flera landsting har också sådant överlåtande genomförts. I tre landsting har samtliga kom- muner övertagit all verksamhet med särskilda omsorger. ] ett par lands— ting har enstaka kommuner övertagit ansvaret för särskilda omsorger. Det förekommer också att landsting med bibehållande av huvudmanna- skapet för omsorgsverksamheten överlåtit till en kommun att ha driftan- svar för verksamhet med särskilda omsorger. Vidare pågår i ett flertal landsting planering för att överföra omsorgsverksamheten till kommu- nema.

Under den tid som förflutit sedan den nuvarande omsorgslagen antogs av riksdagen har landstingens verksamhet för utvecklingsstörda personer till stor del förändrats. Flertalet av de stora institutionerna har avveck- lats eller minskat i platsantal. Kvarvarande vårdhem planeras att på kortare eller längre tid avvecklas. Målet är att vårdhemmen skall er- sättas av bostäder och daglig verksamhet med det personalstöd som var och en behöver. Den pågående decentraliseringen av landstingens om- sorgsverksamhet innebär också att särskilda omsorger numera ofta ges där den utvecklingsstörde bor. Parallellt med omsorgsverksamhetens förändring har också samhällets övriga serviceorgan ökat engagemanget för utvecklingsstörda personer. Ansvaret för barnomsorg för utveck- lingsstörda barn ligger sedan den nuvarande omsorgslagens ikraftträdan- de hos kommunerna. Särskolan är numera ofta förlagd i direkt anslut- ning till den reguljära grundskolan och gymnasieskolan. Antalet sär-

• Sida 109
•  Original

Bilaga 1

skoleelever som undervisas i vanlig klass har vidare ökat under de senaste åren. Riksdagen har också beslutat att särskolan skall föras Över från landstingen till kommunerna. Överföringen skall ske successivt och vara avslutad senast den 31 december 1995.

Jag har i avsnittet 3.3 (Frågor om huvudmannaskapet) föreslagit att kommunerna skall svara för insatser med särskilt stöd och särskild ser- vice enligt den nya lagen, med undantag för rådgivning och personligt stöd, som jag föreslagit att landstingen skall handha.

Överförande av landstingens nuvarande omsorgsverksamhet till kom— munerna är frågan om en omfattande förändring som avser verksamhet för ca 37 000 personer, kostnader för ca 10 miljarder kronor och med mer än 30 000 personer anställda. I likhet med utredningen anser jag därför att det är rimligt att förändringen sker successivt under en över— gångsperiod, i den takt som huvudmännen finner lämplig.

Utredningen föreslår att förändringen av huvudmannaskapet av den nuvarande omsorgsverksamheten, med undantag för rådgivning och annat personligt stöd, skall vara genomförd senast den 31 december 1995. Kommer landsting och kommuner överens om ett tidigare över- förande skall den nya lagen därefter gälla för hela personkretsen. I annat fall föreslås den nuvarande omsorgslagen att gälla för omsorgs- lagens personkrets till den 1 januari 1996.

För egen del anser jag emellertid att den nya lagen från dagen för ikraftträdandet, den 1 januari 1994, skall gälla hela dess personkrets och samtliga insatser. Vidare bör omsorgslagen, införandelagen till om- sorgslagen (med vissa undantag) samt elevhemslagen upphöra vid sam- ma tidpunkt.

Under en övergångsperiod från den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1994 och fram till den 31 december 1995, bör emellertid viss verksamhet som föreslås att vara reglerad i den nya lagen kvarstå under landstingens huvudmannaskap, dvs. landstingen bör under övergångs— perioden ansvara för dessa istället för kommunerna. Den särskilda insatsen rådgivning och annat personligt stöd berörs inte, eftersom an- svaret för denna insats enligt den nya lagen föreslås åvila landstingen.

Landstingen bör för omsorgslagens personkrets under övergångsperio— den ansvara för insatserna kontaktperson, daglig verksamhet, korttids— tillsyn, korttidsvistelse samt de olika boendeformerna, som har mot- svarigheter i omsorgslagen. Kommunerna bör däremot redan från den nya lagens ikraftträdande ha ansvar även gentemot omsorgslagens per— sonkrets för de särskilda insatserna personlig assistans, ledsagarservice och avlösarservice i hemmet. De senare är insatser som motsvarar vad som redan, tidigare har kunnat lämnas av kommunema inom ramen för socialtjänstens verksamhet.

Vidare bör landstingen under övergångsperioden ansvara för den verk- samhet som för närvarande regleras i elevhemslagen.

Ett landsting Och en kommun bör kunna träffa avtal om att överföra uppgifter enligt omsorgslagen och elevhemslagen tidigare än den 1 januari 1996. Om ett landsting träffar överenskommelse med en eller flera kommuner i ett landstingsområde om överförande av uppgifter,

• Sida 110
•  Original

Bilaga 1

anser jag att landstinget skall lämna bidrag till en kommun för kost- naden. Om landstinget överlåter uppgifterna till samtliga kommuner i landstinget, bör i första hand skatteväxling genomföras. Vidare bör kommunerna ges möjlighet att lämna ekonomiskt bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan dem. Jag anser emellertid att sådan mellankommunal kostnadsutjämning bara bör tillämpas över- gångsvis.

Jag anser att riksdagen och regeringen självklart skall ha ett ansvar för huvudmannaskapförändringens genomförande. Enligt min mening finns det emellertid inte skäl att nu föreslå former för en central reglering för överförandet av huvudmannaskapet. Huvudmännen bör enligt min upp— fattning ges möjlighet att själva komma överens om tidpunkt och villkor för överförandet. Fr.o.m. den 1 januari 1996 bör dock det huvud- mannaskap som framgår av den nya lagen inträda. Det bör enligt min mening ankomma på regeringen att senare återkomma till riksdagen med förslag om ekonomisk reglering i de fall överenskommelser om överförande av huvudmannskap inte kunnat träffas.

På grund av den relativt omfattande övergångsreglering som blir följ- den av de huvudmannaskapsförändringar som den nya lagen ger upphov till, och vissa kvarvarande bestämmelser om specialsjukhus och vård- hem, är det lämpligt att ha en särskild lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

4.2 Vård oberoende av samtycke

Mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om vård oberoende av samtycke för utvecklingsstörda personer skall finnas kvar under ytterligare en tid.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att möjligheten till tvångsomhändertagande avskaffas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för- slag. Kammarrätten i Göteborg anser att utredningens förslag inte bör genomföras. I propositionen (prop. 1990/91:58) om psykiatrisk tvångs- vård m.m. har det dragits upp riktlinjer för hur dessa problem fortsätt- ningsvis bör lösas. Enligt kammarrätten saknas det anledning att nu gå ifrån dessa riktlinjer. .

Skälen för mitt förslag: Enligt den föreslagna lagen om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade skall stöd och service endast ges på begäran av den enskilde. Om han är under 15 år eller ur stånd att avge en bindande viljeförklaring skall insatser ges på begäran av vårdnads- havare, förvaltare eller god man. En liknande regel gäller enligt den nuvarande omsorgslagen.

1 omsorgslagen upptas alltå inte några regler om vård oberoende av samtycke motsvarande vad som gällde enligt 35 å i 1967 års omsorgs- lag. Att helt släppa möjligheten till tvångsmässiga ingripanden ansågs

• Sida 111
•  Original

Bilaga 1

dock inte vara möjligt i anslutning till att den nya omsorgslagen in- fördes. ] propositionen (prop. l984/85:176) om den nuvarande om— sorgslagen uttalade föredragande statsrådet att den enda framkomliga vägen var att övergångsvis, i avvaktan på en samlad bedömning, behålla 35 å och därtill anslutande regler i 1967 års omsorgslag vid sidan av den nuvarande omsorgslagen. Därigenom finns möjligheter att vårda utvecklingsstörda personer oberoende av eget samtycke. Reglerna åter- finns i den s.k. införandelagen till omsorgslagen.

& 35 i 1967 års omsorgslag. som alltså genom övergångsbestämmel- sema till den nuvarande omsorgslagen alltjämt är i kraft, har följande lydelse:

"Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av sam— tycke som avses i 34 5 första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklings- störningen a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psy-

kiska hälsa eller för eget liv b) är ur stånd att taga vård om sig själv c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller d) har ett för närboende eller andra grovt störande levandssätt.

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utveck- lingsstörningens grad, att den utvecklingsstörde till följd av utveck- lingsstömingen är farlig för annans egendom eller annat av lagstift- ningen skyddat intresse som icke avses i första stycket under a). Vården får dock beredas endast med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 & brottsbalken."

] propositionen (prop. l990/9lz58) om psykiatrisk tvångsvård m.m. bedömde föredragande statsrådet att övergångsreglema om tvångsvård i införandelagen till omsorgslagen inte heller till följd av den föreslagna nya psykiatriska vårdlagstiftningen kunde avskaffas. Den tidigare inrikt- ningen mot att upphäva tvångsbestämmelsema angavs emellertid ligga fast. Vidare angavs att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa tillämpningen av övergångsreglema om tvångsvård av utvecklingsstörda och att senast inom två år redovisa gjorda erfarenheter. Riksdagen be— slutade i enlighet härmed (bet. l990/91:SoUl3, rskr. 1990/9lz329).

Genom lagen (SFS 1991:1138) om ändring i brottsbalken avskaffades däremot fr.o.m. den 1 januari 1992 möjligheten att enligt 1967 års om- sorgslag överlämna en utvecklingsstörd lagöverträdare till vård i specialsjukhus. Den nya regleringen i brottsbalken innebär bl.a. att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan tillämpas på lag- överträdare som är utvecklingsstörda, om de har en psykisk störning som är allvarlig och kriterierna i övrigt för rättspsykiatrisk vård före- ligger. Överlämnande kan dock inte ske om den psykiska störningen enbart består av utvecklingsstörning.

Med anledning av uttalandet i propositionen (prop. l990/9lz58) att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa tillämpningen av över—

• Sida 112
•  Original

Bilaga 1

gångsreglema om tvångsvård av utvecklingsstörda och mot bakgrund av Handikapputredningens förslag om att tvångsomhändertagande på grund av utvecklingsstörning skall avskaffas, uppdrog regeringen i februari 1992 till Socialstyrelsen att bl.a. kartlägga omfattningen av nuvarande tvångsvård på vårdhem och specialsjukhus av utvecklingsstörda perso- ner. Soeialstyrelsen uppdrogs också att belysa på vilket sätt de verksam— hetsansvariga huvudmännen bör anordna alternativa verksamheter för personer som tvångsvårdas på vårdhem eller i specialsjukhus.

Av Socialstyrelsens redovisning i denna del av uppdraget framgår att antalet tvångsvårdade utvecklingsstörda sjunkit kraftigt under senare år; från 1 144 personer år 1986 till 45 personer år 1992. Socialstyrelsen uppger att det finns en konkret planering att skriva ut ytterligare 17 personer. Av utredningen framgår också att cirka hälften av den kvar- varande gruppen bedöms ha ett boendebehov liknande det som i dag redan planeras för andra, t.ex. gruppbostad eller annat boende med särskilt stöd. Under de senaste åren uppges bara ett fåtal personer ha skrivits in för vård oberoende av samtycke. Socialstyrelsen driver eller stödjer olika projekt med inriktning på alternativa omsorgsformer för utvecklingsstörda personer som bedömts ha behov av frihetsinskränkan- de insatser.

Socialstyrelsen framhåller att utvecklingen varit mycket god avseende möjligheten att finna alternativa vårdformer för utvecklingsstörda som varit tvångsinskrivna. Enligt Socialstyrelsens bedömning är det därför möjligt att bestämmelserna om vård oberoende av samtycke helt kan tas bort i framtiden.

Socialstyrelsen anser att övergångsbestämmelsema till omsorgslagen avseende vård oberoende av samtycke bör finnas kvar ytterligare en tid. Skälet är att det för en mindre grupp utvecklingsstörda kan behövas tvångsinsatser för att förhindra att de själva eller andra far illa.

Av stor betydelse för den framtida bedömningen är enligt Socialstyrel- sen dels utvecklingen inom omsorgsverksamheten, dels möjlighetema för kriminalvård och rättspsykiatri att svara för ett adekvat omhänder- tagande. Socialstyrelsen anser att ytterligare analyser bör göras av er- farenheterna av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård innan något definitivt ställningstagande kan tas. Socialstyrelsen bedömer att den i propositionen om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91 :58) angivna tiden, två är, bör vara tillräcklig för att kunna bedöma om det behövs särskild lagstiftning för reglering av tvång för personer med utvecklingsstörning eller om behovet av tvång tillfredsställande kan täckas av annan lagstiftning.

För egen del gör jag samma bedömning i frågan och är därför inte beredd att nu föreslå att möjligheten till vård oberoende av samtycke skall upphöra. Jag anser emellertid att den tidigare inriktningen mot att upphäva bestämmelser om tvångsvård av utvecklingsstörda personer skall ligga fast.

Jag anser att det är synnerligen angeläget att alternativa individuellt anpassade åtgärder för utvecklingsstörda personer med sociala, psykiska eller beteendemässiga problem vidtas inom ramen för verksamheten

• Sida 113
•  Original

Bilaga 1

med den nya lagen och, då det bedöms som lämpligt, i samverkan med t.ex. psykiatrin och socialtjänsten. Jag förutsätter att Socialstyrelsen såsom nationell tillsynsmyndighet för verksamhet enligt den nya lagen ingående följer utvecklingen på detta område och medverkar i diskus- sioner om konstruktiva alternativa lösningar. Jag avser att på grundval av Socialstyrelsens tillsyn noggrant följa frågan och återkomma till regeringen med förslag om åtgärder vid lämplig tidpunkt.

4.3 Vårdhem och specialsjukhus

Mitt förslag: Landstingen och kommunerna skall gemensamt planera för avveckling av befintliga vårdhem och specialsjukhus. Avvecklingsplaner skall vara upprättade senast den 31 december 1994.

Nyintagning till vårdhem och specialsjukhus får bara ske av vuxna med anledning av beslut om vård oberoende av samtycke.

Kommunerna skall i samråd med landstingen regelbundet och minst en gång om året överväga om boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person kan ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshin- der.

Personer som bor på vårdhem och specialsjukhus skall få del av vissa insatser enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Frågor om vårdhem och specialsjukhus regleras i införandelagen till den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att avvecklings- planer, som skall utarbetas av kommuner och landsting tillsammans, skall vara upprättade senast den 31 december 1993. Från samma datum föreslås definitivt intagningsstopp på vårdhemmen. Vårdhemmen före- slås vara avvecklade senast den 1 januari 1998. '

Remissinstanserna: Fletalet remissinstanser godtar utredningens för- slag. Kammarrätten i Göteborg anser emellertid inte att det bör läggas fast en tidpunkt för när vårdhem och specialsjukhus skall vara avveckla- de. Stockholms läns landsting bedömer att den föreslagna tidpunkten för vårdhemsavvecklingen är orealistisk. Riksförbundet för utvecklings- störda bam, ungdomar och vuxna (FUB) framför att verksamheten vid specialsjukhus och vårdhem bör regleras i övergångsbestämmelser till den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: Vårdhem och specialsjukhus är inte former av särskilda omsorger enligt omsorgslagen, utan regleras i införandelagen till omsorgslagen. Enligt denna skall landstingen planera för vårdhem- ' mens och specialsjukhusens avveckling. 1 lagmotiven betonas att det är väsentligt att utflyttningen från vårdhemmen sker med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ.

• Sida 114
•  Original

Bilaga 1

Avvecklingen skall också ske med beaktande av personella och ekono- miska resurser.

Nyintagning på vårdhem av barn och ungdomar får enligt införande— lagen till omsorgslagen inte ske. Däremot får nyintaging ske till vård- hem eller specialsjukhus för vuxna om det finns synnerliga skäl därtill. Ett synnerligt skäl kan vara att behov av omhändertagande uppstår på grund av ändrad hemsituation. Det kan gälla en svårt utvecklingsstörd vuxen person som vårdas av föräldrar som inte längre klarar uppgiften och lämplig gruppbostad inte går att finna omedelbart. Ett annat synner- ligt skäl kan vara att den utvecklingsstörde är misstänkt för brott.

Enligt införandelagen till omsorgslagen skall omsorgsnämnden regel- bundet och minst en gång om året pröva om boendet kan fortsätta i någon annan boendeform. Prövningen skall göras för varje person indi- viduellt. '

Under en tioårsperiod har omkring 90 vårdhem lagts ned. 1 dag finns det 110 vårdhem som omfattas av införandelagen till omsorgslagen. Antalet boende på vårdhem har under perioden minskat med ca 5 200 personer. Enligt Socialstyrelsens statistik bodde fortfarande omkring 4 000 personer på vårdhem år 1993. Omkring 20 vuxna personer bodde på specialsjukhus.

Avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen har nu pågått under flera år. Likväl finns det fortfarande flera tusen personer som bor på vårdhem och specialsjukhus. Med hänsyn till de kunskaper som finns om institutioners negativa inverkan på dem som bor där samt till posi- tiva erfarenheter av de bostäder och verksamheter som kommit att er- sätta bl.a. vårdhemmen, anser jag att avvecklingen bör påskyndas ytter- ligare.

Huvudmännens planer för avveckling av vårdhem och specialsjukhus samt för alternativa boende— och sysselsättningsformer bör enligt min mening vara upprättade i och med utgången av kalenderåret 1994. I planerna bör både generella utgångspunkter för avvecklingen och enskil- da personers behov av alternativa boende- och sysselsättningsformer klargöras. Socialstyrelsen har i allmänna råd (1990:11) om institutions- avveckling givit vägledning i denna fråga. Eftersom det är kommunerna som slutligen skall vara ansvariga för flertalet av insatserna enligt den nya lagen, som bl.a. skall ersätta vård i vårdhem och specialsjukhus, är det viktigt att landstingen och kommunerna tar ett gemensamt ansvar för planeringen. Planeringen avseende enskilda personers utflyttning från vårdhem och specialsjukhus bör avse både de personer som bor på . vårdhem eller specialsjukhus som drivs av landsting eller kommun och de personer som bor på enskilda vårdhem som Socialstyrelsen godkänt som vårdhem för utvecklingsstörda. Jag anser att det är befogat att planerna tillställs Socialstyrelsen.

Jag anser vidare att huvudmannen, i likhet med vad som nu gäller enligt införandelagen till omsorgslagen, regelbundet och minst en gång varje år skall göra en individuell prövning om boendet kan ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen.

Jag har nyss föreslagit att möjligheten att ge vård i vårdhem och specialsjukhus oberoende av samtycke skall finnas kvar ytterligare en

• Sida 115
•  Original

Bilaga 1

tid. Nyintagningar av andra skäl bör emellertid inte kunna göras. Ut— vecklingsstörda barn och ungdomar växer numera upp under samma livsvillkor som barn i allmänhet. De bör också senare i livet ges möjlig- het att fortsätta att leva under samma förhållanden som människor i allmänhet gör; med egen bostad, arbete eller daglig sysselsättning och fritid utifrån egna intressen. Enligt min mening kan därför inte huvud- mannen fullgöra sin skyldighet enligt lagen genom att erbjuda utveck- lingsstörda personer boende under institutionella former. Det bör emellertid inte hindra att rent tillfälliga placeringar görs i akuta situatio— ner i avvaktan på en permanent lösning.

Jag anser inte heller att omplaceringar från ett vårdhem till ett annat bör göras, såvida det inte sker på den enskildes uttryckliga önskan.

Handikapputredningen föreslår att alla vårdhem och specialsjukhus skall vara avvecklade senast den 1 januari 1998. Mot bakgrund av vad jag nyss föreslagit om vård på vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, är jag inte beredd att nu föreslå en definitiv tidpunkt för när vårdhem och. specialsjukhus skall vara helt avvecklade. Omfatt- ningen av vård oberoende av samtycke är emellertid relativt liten. Jag anser därför inte att planeringen för avveckling av vårdhem och special- sjukhus behöver försenas med anledning av att platser för vård oberoen— de av samtycke behövs övergångsvis.

Jag finner det synnerligen angeläget att personer som bor på vårdhem och specialsjukhus skall kunna få del av insatser enligt den nya lagen. Att t.ex. ha en kontaktperson kan vara lika viktigt för dessa personer som för andra som tillhör den nya lagens personkrets.

Jag anser att det bör vara Socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet över vårdhem och specialsjukhus. Det innebär ingen ändring i förhållan- de till vad som gäller enligt den nuvarande införandelagen till omsorgs- lagen. Skälet är att socialstyrelsen har en överblick som gör det möjligt att följa verksamheten på nationell nivå under avvecklingsperioden.

5 Habilitering och rehabilitering

5.1 Ansvaret för habilitering och rehabilitering

Mitt förslag: Sjukvårdshuvudmännen åläggs genom ändring i hälso— och sjukvårdslagen (HSL) att ansvara för habilitering och rehabilitering. . Sjukvårdhuvudmannen skall tillgodose behovet av habilitering och rehabilitering eller anlita andra anordnare av habilitering och rehabilitering eller samverka med andra sjukvårdshuvudmän för att tillgodose detta behov.

Sjukvårdshuvudmännen skäll—'i samråd med den enskilde eller i förekommande fall med dennes ställföreträdare upprätta en indivi- duell plan över den enskildes behov av habilitering och rehabilite— ring. Bestämmelser om detta förs in i hälso— och sjukvårdslagen.

• Sida 116
•  Original

Bilaga 1

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Utredningen föreslår att den individuella planen skall tillställas försäkringskassan om den enskilde så vill och försäkringskassan begär det. Syftet är att uppnå samordning mellan olika huvudmän och att för- säkringskassan skall göra vissa uppföljningar.

Remissinstanserna: Landstingen m.fl. stödjer utredningens förslag om att sjukvårdshuvudmännen genom ändring i HSL åläggs att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering, medan framför allt handi- kapporganisationerna anser att habilitering och rehabilitering skall regle- ras i en rättighetslag. Många remissinstanser riktar kritik mot utred- ningens förslag att försäkringskassan skall åläggas ett uppföljningsan— svar för de individuella planerna.

Skälen för mitt förslag: Habilitering och rehabilitering är i vid be- märkelse verksamheter som syftar till att ge funktionshindrade bästa möjliga funktionsförmåga och bästa möjliga förutsättningar för delaktig— het i samhället. För att nå detta behövs samverkande medicinska, psy— kologiska, pedagogiska och sociala åtgärder samt åtgärder för arbete eller sysselsättning.

Samhällets skyldighet att erbjuda habilitering och rehabilitering är för närvarande inte reglerad i lag. Uppgiften att erbjuda habilitering och rehabilitering har emellertid ansetts följa av det allmänna ansvar som sjukvårdshuvudmännen enligt 1 & HSL har att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

Habiliteringsbegreppet har kommit att beteckna verksamheter med in- rikting på framför allt barn och ungdomar. Vanligen omfattar habilite- ringen medieinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter på funktionshindret. Arbetssättet är i regel tvärfackligt lagarbete. I många landsting har habiliteringsverksamheten samordnats för flera grupper av funktionshindrade barn och ungdomar.

Barn- och ungdomshabiliteringen är organiserad på flera nivåer. På det lokala planet finns ofta lokala team eller distriktsarbetslag som svarar för behandling och stöd i olika former till funktionshindrade barn, ungdomar och deras familjer. På länsplanet svarar barnklinik eller habiliteringscentral för diagnostik, behandlingsplanering, behandling och utvecklingsfrågor.

Därutöver finns regionala habiliteringsverksamheter med varierande omfattning och profilering inom varje sjukvårdsregion och som fungerar som viktiga komplement till länsplanets habiliteringar. I regel är den regionala habiliteringen integrerad med länshabiliteringen. Folke Bema- dottehemmet i Uppsala, Ekhaga i Linköping och Bräcke Östergård i Göteborg är emellertid enbart inriktade på regional verksamhet. De förenar habilitering med undervisning och drivs i samarbete mellan kommuner och landsting.

På riksplanet finns specialpedagogiska resurscentrer knutna till några av de statliga specialskolorna. Dessa har oftast hela riket som upptag- ningsområde. Staten har också tagit på sig kostnadsansvaret för verk- samheten med habilitering och boende i anslutning till gymnasieskolor med specialanpassad utbildning för svårt rörelsehindrade elever.

• Sida 117
•  Original

Bilaga 1

Vuxenhabilitering har blivit ett begrepp för fortsatta insatser för främst unga vuxna som tidigare erhållit stöd, service och behandling genom landstingens bam- och ungdomshabilitering. Habiliterings- begreppet används även för verksamhet för unga vuxna som under bamdomsåren inte fått tillgång till kvalificerade stödinsatser och därför i vuxen ålder kompenseras genom riktade behandlings- och stödinsatser.

Habilitering används också som begrepp inom landstingens omsorgs- verksamhet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Vanligen avses då verksamhet som bedrivs av tvärfackliga team eller av distrikts- arbetslag med företrädare för olika yrkeskategorier och som svarar för den direkta behandlingen och det nära stödet till den utvecklingsstörde personer. Som jag nyss nämnt är habiliteringsverksamheten för barn och ungdomar i flera landsting samordnad i en gemensam organisation för flera grupper av funktionshindrade barn och ungdomar, bl.a. de som omfattas av omsorgslagen.

För vuxna personer med funktionshinder finns det inom landstingens ansvar många verksamheter som svarar för särskilt kunnande och sär- skilda insatser för att hindra eller minska följder av skada eller sjuk- dom. Jag har nyss nämnt omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda personer och vuxenhabiliteringen för fortsatta insatser till unga vuxna. Därutöver har nästan varje medicinsk specialitet i vid bemärkelse reha- biliterande inslag. Utvecklingen inom rehabiliteringsmedicinen och närliggande delar av sjukvården har under senare år utökats och blivit alltmer specialiserad. Andra medicinska specialiteter med omfattande rehabiliteringsinslag är exempelvis psykiatri, reumatologi och geriatrik. Vid flertalet ögon- och öronkliniker har syn- och hörselcentraler byggts upp. Personer med vissa funktionshinder som t.ex. mag— och tarmsjuk- domar, diabetes, psoriasis och astma och allergi får ofta helt eller delvis behandling och socialt stöd inom den klinik som vederbörande fått kontakt med i samband med utredning och diagnos. Rehabilitering har också alltmer tagits upp inom den öppna vården. Även inom akutsjuk- vården förekommer det att särskilda kunskaper och resurser för habilite- ring och rehabilitering ställs till förfogande.

Även stat, kommuner och enskilda svarar för insatser som kan ingå i en allsidig habilitering och rehabilitering. Som exempel kan nämnas yrkesinriktad rehabilitering inom Arbetsmarknadsverket, rehabiliterings- verksamhet inom Riksförsäkringsverkets sjukhus, habilitering och reha- bilitering inom hälso- och sjukvård med kommuner som huvudmän, habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet som drivs av stiftelser och organisationer samt verksamhet med habiliterings- och rehabiliterings- inslag vid folkhögskolor och annan vuxenpedagogisk verksamhet. Lika- så driver vissa handikapporganisationer angelägen verksamhet för att stödja enskildas habiliterings— och rehabiliteringsprocess.

År 1978 utfärdade Socialstyrelsen ett principprogram för medicinsk rehabilitering. Programmet syftar till att anpassa medicinsk rehabilite— ring till den allmänna hälso— och sjukvårdsplanen. Jag har erfarit att Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kormnunförbundet beslutat att gemensamt revidera detta program. Det reviderade program—

• Sida 118
•  Original

Bilaga 1

met skall beskriva hur mångfacetterad rehabiliteringsverksamheten är och utgöra ett policydokument för vägledning till hälso- och sjuk- vårdshuvudmännen och berörda yrkesgrupper. Revideringsarbetet avser all rehabilitering inom hälso- och sjukvården och inte enbart den verk- samhet som bedrivs vid rehabiliteringskliniker. Revideringen beräknas vara slutförd under våren 1993.

Jag anser att funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna samt deras anhöriga skall kunna ställa stora krav på att få kvalificerat stöd genom en habiliterings- eller rehabiliteringsorganisation med särskilt utbildad personal. Jag avser främst sådan behandling och sådant stöd som kan ges samlat av olika yrkeskategorier som t.ex. läkare, kurator, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog samt personal för fritids-, lekotek- och hjälpmedelsfrågor. Därutöver bör en habiliterings— eller rehabiliteringsverksamhet kunna omfatta nätverk av sådana specia- lister som behövs i vissa situationer, men som inte ingår i den ordinarie organisationen. Till detta kommer att habiliterings— och rehabiliterings- verksamheten ofta bör ha ett nära samarbete med annan verksamhet som i vid mening har habiliterings- eller rehabiliteringsansvar, t.ex. för- skolor, skolor och pedagogisk konsulentverksamhet, försäkringskassor, region- och rikssjukvård, arbetsmarknadsorgan och socialtjänst samt med verksamheter som har ansvar för insatser enligt den nyss föreslag- na lagen. Handikapporganisationernas kunskaper och erfarenheter är enligt min mening naturliga och viktiga komplement i all habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet.

Basen för all habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet bör enligt min mening vara det tvärfackliga stödet. Varje teammedlem bör ha en god uppfattning om de övriga medlemmarnas generella kunskapsom- råden och behandlingsprinciper. Därigenom skapas förutsättningar för de enskilda teammedlemmama att samordna sina insatser till en kons- truktiv helhet för den enskilde. Teamarbetet får emellertid inte hindra att enskilda med vissa funktionshinder helt eller delvis får sin habilite- ring eller rehabilitering genom annan verksamhet. Jag avser exempelvis syn—och hörselcentraler, psykiatriska verksamheter, särskilda kunskaps- och resurscentrer och andra som i sin verksamhet har habiliterings- eller rehabiliteringsansvar. Insatser som ges genom habiliterings- eller reha— biliteringsverksamhet skall inte heller ersätta sådana insatser som kan ges genom andra organ till alla människor, t.ex. barnhälsovården, skolan eller arbetsmarknadsorganen. Också inom dessa och flera andra områden är det angeläget att grundläggande kunskaper om funktions- hinder byggs upp och att åtgärder vidtas för att minska följdema av funktionshinder.

Bl.a. Handikapputredningen har emellertid konstaterat att tillgången till habilitering och rehabilitering är ojämnt fördelad över landet och att det råder stora skillnader beträffande vissa gruppers tillgång till kvalifi— cerad habilitering eller rehabilitering. Utredningen har t.ex. konstaterat att det endast finns medicinska rehabiliteringskliniker inom 14 lands- tingsområden och att ett betydande antal yngre personer erbjuds rehabi— literingsinsatser eller långtidsvårdas inom långvårds- och geriatriska

• Sida 119
•  Original

Bilaga 1

kliniker. Utredningen har också uppmärksammat att vissa grupper med s.k. medicinska handikapp — t.ex. mag- och tarmsjukdomar, diabetes, astma och hudsjukdomar — ofta får otillräckligt stöd från andra kompe- tensområden än det medicinska. Enligt utredningen har ofta grupper med s.k. mindre kända handikapp särskilda svårigheter att få allsidigt kvalificerat stöd. Utredningen anger också att personer med mindre ovanliga funktionshinder på grund av oklara ansvarsförhållanden upp- lever svårigheter att få tillgång till särskilt kunnande.

Jag anser att åtgärder behöver vidtas för att säkra enskildas tillgång till habilitering och rehabilitering och för att utjämna skillnaderna mellan habiliterings- och rehabiliteringsverksamhetema över landet och mellan tillgången till kvalificerat stöd för olika grupper av funktionshindrade. Åtgärder behöver också vidtas för att påskynda utvecklingen av efter— satta områden. Enligt min mening faller det sig naturligt att detta ansvar skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Där finns redan särskild habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet uppbyggd eller som håller på att byggas upp, bl.a. de särskilda verksamheterna för barn- och ung- domshabilitering och för rehabiliteringsmedicin.

Bl.a. flertalet handikapporganisationer förespråkar att enskilda skall ges lagstadgad rätt till habilitering och rehabilitering. Även om jag har sympati för en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliterings— området anser jag att en sådan av flera skäl för närvarande inte är en framkomlig väg. För att en rättighetslag skall kunna uppnå sitt syfte bör den enligt min mening vara så utformad att den klargör vilka specifice- rade insatser som den enskilde är berättigad till. De särskilda habilite- rings- och rehabiliteringsverksamhetema är emellertid ännu inte så av- gränsade från vissa andra verksamheter, att det går att urskilja under vilka former eller av vilken huvudman en viss föreskriven insats bör ges. Så länge habilitering och rehabilitering inte är klart urskiljbara områden, finner jag det inte lämpligt att reglera verksamheterna i annan ordning än den som gäller för hälso- och sjukvården.

Jag anser det inte heller för närvarande möjligt att i alla situationer avgöra när en viss insats är habilitering eller rehabilitering och när den är en hälso- och sjukvårdsåtgärd. Frågan om en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliteringsområdet är inte heller beredd av Handi- kapputredningen eller i något annat sammanhang. Enligt min mening bör en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliteringsområdet övervägas först då det går att överblicka vad en sådan skulle innebära för enskilda personers och skilda gruppers faktiska möjligheter att få del av specificerade insatser utifrån sina särskilda behov.

Enligt min mening är de mest angelägna åtgärderna för närvarande att klargöra sjukvårdshuvudmannens ansvar för habilitering och rehabilite- ring och att skapa reella möjligheter för huvudmännen att utveckla och bygga upp habiliterings- och rehabiliteringsverksamheter, inte minst inom områden som ännu är outvecklade. Syftet bör vara att säkra en- skildas tillgång till fullgod habilitering och rehabilitering och att utjämna skillnader över landet och i fråga om tillgången till habiliterings- och rehabiliteringsinsatser för olika grupper av funktionshindrade.

Prop. 1992/932159

• Sida 120
•  Original

Bilaga 1

Jag anser att sjukvårdshuvudmannens skyldighet att tillhandahålla habi- litering och rehabilitering bör regleras genom ett tillägg i HSL. Genom Adel-reformen regleras i HSL såväl landstingens som kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård. Ansvaret för habilitering och rehabilite- ring bör fördelas mellan landsting och kommuner efter samma grunder.

Sjukvårdshuvudmannens ansvar för tillhandahållande och finansiering av habilitering och rehabilitering innebär inte att denne i alla situationer behöver vara anordnaren av verksamheten. Framför allt i ett skede när många verksamheter med stöd och service ges inom ramen för en de- centraliserad organisation, är det angeläget att finna olika former för att tillgodose allsidiga behov som enskilda funktionshindrade och grupper med vissa funktionshinder har. Vissa verksamheter kan också vara av så specialiserad art att de bara kan etableras på ett mindre antal orter. Jag tänker t.ex. på regional habiliteringsverksamhet och på andra verksam- heter som ännu är dåligt utvecklade, bl.a. rehabilitering vid hjärnskada, vid progredierande sjukdomar och vid allvarlig psykisk störning eller sjukdom. l situationer där enskildas allsidiga behov av insatser inte kan erbjudas inom ramen för huvudmannens verksamhet, bör det vara den- nes ansvar att se till att behoven tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom samverkan med annan sjukvårdshuvudmän eller annan anordnare av viss habiliterings- eller rehabiliteringsverksamhet.

Jag kommer dessutom att längre fram föreslå åtgärder som syftar till att särskilda kunskapscentrer för vissa grupper av funktionshindrade skall kunna inrättas. Med kunskapscenter avser jag högspecialiserad verksamhet med tvärfacklig kompetens, i regel på region- eller riksnivå. Jag förutsätter att huvudmännen sinsemellan kommer att samverka kring dessa kunskapcentrer.

Enligt 1967 års omsorgslag skulle det finnas vissa bestämda tjänster hos en omsorgsstyrelse, bl.a. överläkare. Vid vissa inrättningar skulle läkare vara ansvarig för den medicinska vården.

I den nuvarande omsorgslagen finns inga motsvarande bestämmelser. Däremot ingår i den omvårdnad som skall ges i anslutning till vissa särskilda omsorger, t.ex. gruppbostad och daglig verksamhet, att se till att den utvecklingsstörde personen får den hälso- och sjukvård som han behöver. Inom omsorgsverksamheten finns också i viss utsträckning medicinska resurser. Därutöver finns några väl utvecklade centrer som är specialinriktade på omsorgslagens personkrets eller ägnar stor del av sin verksamhet åt denna. De har ofta sin huvudsakliga inriktning mot barn, men kunskaperna kommer även vuxna till del.

Tillsammans med utvecklingsstörning föreligger ofta såväl tillkomm- de funktionshinder som en betydande översjuklighet. Därtill kommer att många tillstånd är ovanliga. Kontakten med sjukvårdens personal kan ofta vara speciell för personer som ingår i omsorgslagens personkrets, bl.a. därför att många har svårigheter att uppfatta och redogöra för sina symtom.

Det är enligt min mening angeläget att huvudmännen finner former för att underlätta att medicinska insatser når personer som nu tillhör om— sorgslagens personkrets och att kunskaper om metoder och rutiner för hälsoundersökningar, diagnostik samt behandling för dessa personer kan

• Sida 121
•  Original

Bilaga 1

bibehållas och utvecklas. Jag anser också att medicinsk kompetens bör kunna ställas till kommunernas förfogande, för att bedömningar i sam- band med begäran om insatser enligt den nya lagen om särskilt stöd och särskild service till vissa funktionshindrade skall kunna göras utifrån såväl sociala, psykologiska och pedagogiska som medicinska faktorer.

Jag skall strax återkomma med förslag om statligt finansiellt stöd för att bygga upp och utveckla habiliterings- och rehabiliteringsverksam- hetema. I kombination härmed och med ett fastlagt ansvar för habilite- ring och rehabilitering anser jag att förutsättningarna är goda för sjuk- vårdshuvudmännen att inom egen verksamhet eller genom samverkan sinsemellan och med andra anordnare av habilitering och rehabilitering tillgodose olika behov av sådan verksamhet.

Den enskilde bör enligt min mening ges rätt att få en individuell plan för sin habilitering eller rehabilitering. Planen bör utgå från den enskil- des egna mål, behov och intressen. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodses genom insatser från flera kompetensområden och genom flera verksamheter. Då insatserna ges genom flera verksamheter bör det inom var och en av verksamheterna upprättas en plan över olika åtgär- der, som med den enskildes eller vårdnadshavarens medgivande kan utväxlas mellan de verksamheter som ger habilitering eller rehabilite- ring. Under förutsättning att den enskilde eller vårdnadshavaren begär det, bör en plan också kunna överlämnas till kommunen som bas för kommunens sociala, psykologiska och pedagogiska stödåtgärder. Planer- na bör vara så utformade att de ger möjlighet till uppföljning, utvärde- ring och förändringar.

Handikapputredningen föreslår att huvudmännen skall ges skyldighet att upprätta en organisationsplan över habiliterings- och rehabiliterings- möjligheter. Enligt 7 & HSL har landstinget en skyldighet att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt 8 & i samma lag skall landstinget samverka med sam- hällsorgan, organisationer och enskilda. Jag anser att huvudmännen i sin planering bör se som sin uppgift att redovisa tillgängliga resurser inom och utanför den egna verksamheten avseende det stöd som kan ges för olika behov och genom olika kompetenser. En sådan redovisning bör vara lätt tillgänglig både för enskilda och för företrädare för olika verk- samheter. Någon särskild lagbestämmelse om plan avseende habilitering och rehabilitering anser jag inte nödvändig.

5.2 Statligt stöd till utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabiliteringen

Mitt förslag: Ett tidsbegränsat statligt Stimulansbidrag om 425 miljoner kronor per år lämnas fr.o.m. den 1 januari 1994 för att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilitering och minska ojämnheterna mellan länen. Bidraget bör lämnas under fyra år vilket innebär att sammanlagt 1 700 miljoner kronor avsätts för detta ändamål.

• Sida 122
•  Original

Bilaga 1

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag. Flera landsting liksom Landstingsförbundet understryker att stimulans- bidrag är en förutsättning för utveckling inom området.

Skälen för mitt förslag: Det förslag som jag nyss presenterat syftar bl.a. till att påskynda utvecklingen av habiliterings- och rehabiliterings- verksamhetema och att- minska ojämnheterna i landet och mellan olika grupper av funktionshindrade beträffande tillgången till kvalificerad habilitering och rehabilitering. Det gäller både generellt och inom om- råden som ännu är outvecklade. Det innebär också att sjukvårdshuvud- männen ges ansvar att organisera och finansiera verksamhet som be- drivs regionalt eller av andra vårdgivare, t.ex. av stiftelser eller koope- rativ. Vidare kommer jag i det följande att klargöra sjukvårdshuvud- männens ansvar att organisera habiliterings- och rehabiliteringsverksam- het med högspecialiserad tvärfacklig kompetens på region- och riksnivå för s.k. små och mindre kända handikappgrupper.

I syfte att påskynda utvecklingen inom habiliterings- och rehabilite- ringsområdet anser jag att ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag bör inrättas. Bidraget bör användas för att bygga upp eller vidareutveckla verksamhet som långsiktigt kan finansieras av huvudmännen själva eller i samverkan med varandra. Under senare år har omfattande satsningar gjorts för att förbättra den yrkesinriktade rehabiliteringen. Jag anser att det av mig föreslagna stimulansbidraget bör ha ett vidare syfte och in- riktas på att mer allmänt förbättra människors livskvalitet. Det statliga bidraget bör uppgå till 425 miljoner kronor per år och utgå fr.o.m. den 1 januari 1994 t.o.m. den 31 december 1997. Det innebär att samman- lagt 1 700 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål. Bidraget bör fördelas både generellt och för specifika ändamål.

Fördelning efter generell princip

Jag bedömer att 300 miljoner kronor av det årliga bidraget bör fördelas generellt till landstingen och de landstingsfria kommunema. Utgångs— punkten för fördelningen bör vara antalet i landstingsområdet resp. kommunen bosatta personer. Avsikten är att bidraget skall användas för att bygga upp och utveckla habiliterings— och rehabiliteringsverksam- heter inom eller i nära anknytning till hälso- och sjukvården. Det bör i första hand vara fråga om verksamheter som kan tillgodose behov av tidigt insatta åtgärder i habiliterings- eller rehabiliteringsprocessen. Som jag tidigare sagt är möjligheten till habilitering och rehabilitering ojämnt fördelad över riket och det finns skillnader huvudmännen emellan be- träffande olika gruppers tillgång till habilitering och rehabilitering. I vissa landsting är medicinsk rehabiliteringsverksamhet eller klinikan- knuten habiliteringsverksamhet särskilt eftersatta områden. I andra landsting är det främst inom andra medicinska specialiteter som habilite- rings- och rehabiliteringsresursema behöver förstärkas. Stimulans- bidraget skall också kunna användas för att utveckla verksamheter vid

• Sida 123
•  Original

Bilaga 1

exempelvis syn- och hörselcentraler och för att bygga upp annan verk- samhet med inriktning på särskilda grupper, t.ex. expertteam eller annan särskild behandlingsresurs. Den närmare användningen av bl— draget bör bestämmas utifrån lokala behov hos resp. landsting eller landstingsfri kommun.

Fördelning för specifika ändamål

Jag anser att återstoden av det årliga stimulansbidraget — 125 miljoner kronor — bör satsas för att utveckla specifik habiliterings- och rehabilite— ringsverksamhet, framför allt på regional nivå men också i vissa fall på nationell nivå. Bidraget bör användas för att bygga upp ny verksamhet på områden som är eftersatta och för att förbättra och utveckla befintlig verksamhet.

Jag kommer strax att lämna förslag om att bygga ut, utveckla och samordna stödet till personer som ingår i små och mindre kända handi- kappgrupper, bl.a. med stöd av dessa medel. Det behövs ofta särskilt kunnande och särskild kompetens i habiliteringen och rehabiliteringen för dessa grupper, som bara kan etableras på någon eller några orter i landet. Ofta finns kunskaper om grupperna och deras behov saudade hos några få verksamheter eller personer i landet. Som jag senare åter- kommer till, behöver habiliterings— och rehabiliteringsverksamhetema för personer som ingår i små och mindre kända handikappgrupper att byggas upp och samordnas på regional eller nationell nivå. Likaså behöver forskningen och metodutvecklingen kring gruppernas behov samordnas.

Även för andra grupper av funktionshindrade än dem som definitions- mässigt ingår i små och mindre kända handikappgrupper behövs sats- ningar för att bygga upp eller utveckla kvalificerade resuser för t.ex. diagnostik, träning och kurativ verksamhet. Det är främst frågan om eftersatta områden och områden inom vilka det först under senare år utvecklats kunskaper om metoder för habilitering och rehabilitering. Ofta räcker inte underlaget till för att i varje enskilt landsting bygga upp habiliterings- och rehabiliteringsresurser. Jag anser därför att stimulans- bidraget bör användas även för att initiera "verksamhet för dessa grupper. framför allt på regional och nationell nivå. Det kan röra sig om många olika funktions- och diagnosgrupper. Det finns ingen anled- ning att särskilt peka ut någon eller några av dem.

Den del av stimulansbidraget som är avsett att fördelas för specifika ändamål bör kunna utbetalas efter ansökan från både sjukvårdshuvud- männen och andra huvudmän för habiliterings- och rehabiliteringsverk- samhet. Det bör syfta till att väsentligt öka livskvaliteten och åstadkom- ma förbättrad funktionsförmåga för enskilda personer och att ge stöd åt deras anhöriga. Som jag tidigare sagt bör det däremot inte användas för yrkesinriktad rehabilitering eller liknande. Det hindrar naturligtvis inte att verksamheten kan ha inträde eller återgång till arbete som ett fram- trädande syfte.

• Sida 124
•  Original

Bilaga 1

Jag har i det föregående nämnt att landstinget enligt HSL är skyldigt att planera hälso- och sjukvården. Jag anser att denna planering kan vara en viktig utgångspunkt i bedömningen av vilka satsningar som behöver göras. Bidraget bör emellertid också kunna lämnas för att bygga upp och utveckla verksamheter som inte har direkt anknytning till hälso- och sjukvården. Jag tänker t.ex. på verksamheter som handikapp- organisationerna bedriver för sina grupper och på verksamheter som drivs i enskild eller liknande regi med inriktning på personer med olika funktionshinder och deras familjer.

Närmare regler för fördelning av såväl det generellt fördelade bidraget som det bidrag som avses att fördelas för specifika utvecklingsbehov bör utformas av regeringen och läggas fast i en förordning.

Jag finner det naturligt att Socialstyrelsen såsom expertorgan inom de aktuella områdena är den myndighet som fördelar bidragen.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt Socialstyrelsen att ingående följa bidragens användning och att årligen rapportera till regeringen om bidragen ger avsedd effekt.

6 Hjälpmedelsförsörjningen

Mitt förslag: Genom ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen (HSL) klargörs att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras dagliga livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Den ansvars- fördelning som följde av Adel-reformen ligger fast. Det åligger därmed kommunerna att, inom det område som de har ett hälso- och sjukvårdsansvar för, svara för att den enskilde får sina hjälp- medelsbehov tillgodosedda.

Ett tidsbegränsat statligt Stimulansbidrag införs, med syfte att påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. Stimu— lansbidraget bör administreras och fördelas av Handikappinstitu— tet.

Regeringen aVSer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att — i samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handi- kappinstitutet — utreda förutsättningarna att införa en hjälpmedels- garanti, enligt vilken den enskilde inte skall behöva vänta mer än en viss angiven tid för ett få ett hjälpmedel.

Utredningamas förslag: Handikapputredningen föreslår att landstingen, genom ett tillägg till 1 & HSL åläggs ett yttersta ansvar att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel. Enligt utredningen skall dock ett landsting kunna komma överens med en kommun eller annan att tillhandahålla och finansiera vissa hjälpmedel. Handikapputredningen anser att de överenskommelser som träffats mellan landsting och kommuner med anledning av Ädel-reformen är exempel på detta.

• Sida 125
•  Original

Bilaga 1

Hjälpmedelsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:39) Hjälp- medelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning, lyft fram vissa hjälpmedelsbehov som inte är tillgodosedda och som bör uppmärksammas. Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna anser att hjälp— medelsförsörjningen bör regleras i HSL. Enligt Landstingsförbundet ger det föreslagna tillägget i HSL ökad tyngd åt hälso- och sjukvårdens ansvar för hjälpmedel.

Ett stort antal remissinstanser, främst kommuner och landsting, ifråga— sätter dock utredningens bedömning och förslag att ansvaret för hjälp- medelsförsörjningen genom regleringen skall ligga hos landstingen. Svenska korrnnunförbundet framhåller att den av utredningen föreslagna ansvarsfördelningen inte är förenlig med den ansvarsfördelning som följer av Ädel-reformen. Landstingsförbundet anser att den verksam— hetsansvarige huvudmannen även skall ha kostnadsansvaret för hjälp— medel, i enlighet med den princip som lades fast vid riksdagens beslut om Ädel-reformen. Även Socialstyrelsen bedömer att utredningen inte har beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av Ädel- reformen. Liknande synpunkter framförs av Förbundet Sveriges arbets- terapeuter (FSA) och Svenska kommunalarbetarförbundet.

Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), De handikappades riksförbund (DHR) och ytterligare 19 handikapporganisationer anser att hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag som ger möjlighet att över- klaga besluten. Även Statens handikappråd (SHR) och Länsrätten i Stockholm anser att hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag. Försäk— ringsöverdomstolen tillstyrker utredningens förslag om tillägg i HSL, men framhåller att det ur den enskildes synpunkt möjligen hade varit bättre med en lagreglering som innehöll möjligheter att överklaga.

Nämnden för vårdartjänst (NV) uttalar sympati för en rättighetslag, men bedömer det föreslagna tillägget i HSL — i kombination med en särskild hjälpmedelsgaranti — som en mer framkomlig väg att tillgodose hjälpmedelsbehov.

Flera handikapporganisationer och Handikappinstitutet m.fl. framhåller betydelsen av att det finns en kompetens och beredskap att tillgodose mer kvalificerade och omfattande hjälpmedelsbehov. SHR erinrar om behovet av hjälpmedel för flerhandikappade.

Skälen för mitt förslag: En god tillgång till väl fungerande hjälpmedel är en grundläggande förutsättning för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt. Väl fun- gerande hjälpmedel kan innebära en väsentligt ökad livskvalitet för en- skilda människor. Därutöver kan väl fungerande hjälpmedel medföra besparingar inom andra sektorer av samhället genom att insatser inom andra områden inte behöver sättas in.

Den totala kostnaden för inköp av hjälpmedel för den dagliga livs- föringen och för vård och behandling har för år 1990 av Handikapp- institutet uppskattats till drygt 1,6 miljarder kronor. Kringkostnadema för hjälpmedelsförsörjningen — dvs. huvudmännens kostnader för bl.a. information, utprovning och administration — bedömdes av Hjälp-

• Sida 126
•  Original

Bilaga 1

medelsutredningen vara ungefär lika stora som inköpskostnadema. Där- med kan de totala kostnaderna för hjälpmedelsförsörjningen för år 1990 beräknas uppgå till drygt 3,2 miljarder kronor.

Hjälpmedelsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1989:39) att kostnadsökningen för hjälpmedel varit betydande. Enligt utredningen ökade huvudmännens kostnader för hjälpmedel under perioden 1978— 1987 med i genomsnitt 4 % per år i fasta priser. Framträdande orsaker till kostnadsökningen är, enligt vad utredningen framhöll, ökningen av antalet äldre samt vissa strukturella förändringar som genomförts inom vård- och omsorgssektom.

Samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel är för närvarande inte reglerad i lag. Uppgiften att-tillhandahålla hjälpmedel har emellertid ansetts följa av det allmänna ansvar som sjukvårdshuvudmännen enligt 1 & HSL har att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

Som jag påpekat är väl fungerande hjälpmedel av grundläggande be- tydelse för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett aktivt och oberoende liv. Med hänsyn till den stora betydelse som hjälpmedel har för personer med funktionshinder, såväl yngre som äldre, anser jag att samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel bör regleras i lag. I enlighet med vad Handikapputredningen föreslagit bör samhällets an- svar för hjälpmedel tydliggöras genom ett tillägg i HSL. Som framgått har en majoritet av remissinstanserna tillstyrkt en sådan reglering. Jag skall alldeles strax återkomma till frågan om ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting när det gäller detta hjälpmedelsansvar.

Handikapputredningen har prövat om en reglering av hjälpmedels- försörjningen bör utformas som en skyldighet för huvudmännen att till- handahålla hjälpmedel eller som en rättighet för enskilda att erhålla hjälpmedel. Med hänvisning till olika omständigheter har utredningen valt att föreslå en reglering i form av'en skyldighetsbestämmelse i HSL. Utredningen har bl.a. pekat på de svårigheter som skulle uppstå att avgränsa vilka hjälpmedel som skulle omfattas av en rättighetslag. Enligt utredningens bedömning skulle en rättighetslagstiftning inom området kräva en förteckning över alla de hjälpmedel som skulle om- fattas av rättigheten, vilket skulle riskera att leda till en omfattande byråkrati och att ett snabbt nyttjande av nya produkter hämmades. Handikapputredningen har av etiska skäl ej heller funnit det rimligt att tillskapa en särskild rättighet till hjälpmedel för den krets svårt funk- tionshindrade som föreslås omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Utredningen har i sammanhanget noterat att omkring 70 % av hjälpmedelsbrukarna är personer över 65 år.

För egen del gör jag följande bedömning i frågan. Som jag tidigare framhållit är det väsentligt att svårt funktionshindra— des ställlning stärks och att de garanteras tillgång till grundläggande stöd och service. Detta är huvudmotivet för mitt förslag om en utvidgad rättighetslagstiftning. Jag har vidare alldeles nyss understrukit den be- tydelse som hjälpmedel har för många personer med funktionshinder.

• Sida 127
•  Original

Bilaga 1

Med hänsyn till detta vore det logiskt att hjälpmedel — i likhet med t.ex. personlig assistans och andra service- och stödinsatser av grund- läggande betydelse — kom att omfattas av en rättighetslagstiftning. Som jag nyss redovisat har Handikapputredningen emellertid, med hänvis- ning till bl.a. vissa gränsdragningsproblem, avvisat tanken på att låta hjälpmedel ingå i en rättighetslagstiftning. Jag kan inse att en rättighets- lag för hjälpmedel är förknippad med vissa gränsdragningsproblem. Mot den bakgrunden är jag inte beredd att nu föreslå att hjälpmedel skall omfattas av rättighetslagstiftningen. Enligt min bedömning bör en be- stämmelse i HSL som slår fast huvudmännens skyldighet att tillhanda- hålla hjälpmedel, i kombination med vissa andra åtgärder som jag före- slår i det följande, skapa förutsättningar för en framtida väl fungerande hjälpmedelsförsörjning.

Jag kommer senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för en ingående uppföljning och utvärdering. En central uppgift bör härvid vara att följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet. Uppföljningen får utvisa om de av mig föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att per- soner med funktionshinder skall tillförsäkras hjälpmedel eller om ytter- ligare insatser är nödvändiga. På motsvarande vis bör de åtgärder som jag alldeles nyss föreslagit i fråga om habilitering och rehabilitering bli föremål för särskild uppföljning och utvärdering.

Hjälpmedelsbegreppet

Hjälpmedelsförsörjningen är en omfattande och mångfacetterad verk- samhet, vilket gör det svårt att i detalj klargöra och avgränsa olika par- ters ansvarsområden. Det ansvar att tillhandahålla hjälpmedel som följer av det av mig föreslagna tillägget i HSL bör omfatta hjälpmedel för den dagliga livsföringen samt hjälpmedel för vård och behandling. Med hjälpmedel för den dagliga livsföringen avser jag främst de hjälpmedel som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan skall kunna: — tillgodose grundläggande personliga behov (att klä sig, äta, sköta sin hygien m.m.), — förflytta sig,

— kommunicera med omvärlden, — fungera i hemmet och i närmiljön, — orientera sig, — sköta vardagslivets rutiner i hemmet, — gå i skolan samt — delta i normala fritids- och rekreationsaktiviter.

Med skolhjälpmcdel avses sådan personlig utrustning eller anpassning som elever med funktionshinder behöver för att fungera i skolan och för att kunna använda och tillgodogöra sig läromedel.

Hjälpmedelsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU l989:39) att sådana hjälpmedel som behövs för att en person med funktionshinder skall kunna ha en normal fritid kan anses ingå i huvudmännens nuvaran- de hjälpmedelsansvar. Med normal fritid bör, enligt vad Hjälpmedelsut-

• Sida 128
•  Original

Bilaga 1

redningen framhöll, avses sådana vardagliga fritidssysselsättningar som utförs i hemmet och i närmiljön. Handikapputredningen har i sitt be- tänkande redovisat en liknande uppfattning.

Jag är för min del beredd att instämma i dessa bedömningar. Detta innebär naturligtvis inte att det inte i en del fall kan vara angeläget och motiverat att en funktionshindrad person kan få även ett mer specifikt sport- eller hobbyhjälpmedel förskrivet. Detta kan t.ex. gälla om fritids- eller hobbyverksamheten i fråga bedöms vara särskilt väsentlig för per- sonens livskvalitet eller för hans möjligheter att genomgå en rehabili— tering.

Handikapputredningen har i sitt betänkande förordat en särskild sats- ning på fritidshjälpmedel för grupper med särskilda behov. Jag har upp- fattat att utredningen genom en sådan satsning bl.a. avsett att ge huvud- männen ett utökat ansvar för fritidshjälpmedel. Handikapputredningen har emellertid inte gjort några mer ingående bedömningar vare sig i fråga om omfattningen av ett sådant utökat ansvar för fritidshjälpmedel eller vilken inriktning en sådan särskild satsning i övrigt skulle ha. Landstingsförbundet och några av landstingen har särskilt kommenterat frågan om fritidshjälpmedel och därvid ansett att ett utökat ansvar för sådana hjälpmedel måste preciseras, för att inte bli för omfattande och kostsamt.

Det är enligt min uppfattning viktigt att personer med funktionshinder kan ges förbättrade möjligheter att delta i olika fritids— och rekreations- aktiviteter, och i det sammanhanget är självfallet tillgången till goda hjälpmedel av central betydelse. Som jag redan framhållit, får det anses ingå i huvudmännens nuvarande hjälpmedelsansvar att tillhandahålla hjälpmedel för sådana fritidssysselsättningar som utförs i hemmet eller i närmiljön.

När det gäller hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyaktiviteter har under senare är flera intressanta projekt- och försöksverksamheter initie- rats, finansierade bl.a. med stöd ur Allmänna arvsfonden. Enligt min mening är det väsentligt att denna utveckling kan fortgå. Jag avser mot den bakgrunden att föreslå regeringen att uppdra åt Handikappinstitutet att göra en särskild utredning om fritidshjälpmedel. En sådan utredning bör ha som inriktning att dels klargöra i vilken omfattning hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyaktiviteter i nuläget förskrivs av huvud— männen, dels pröva förutsättningama för att öka möjligheterna för funk- tionshindrade att få tillgång till sådana fritidshjälpmedel.

Till hjälpmedel för vård och behandling bör räknas bl.a. dels vissa medicintekniska produkter, dels hjälpmedel som kompenserar förlust av en kroppsdel eller en kroppsfunktion eller som kan behövas efter en medicinsk behandlingsinsats. Som exempel på hjälpmedel av det senare slaget kan nämnas proteser och ortoser.

Det finns anledning att återigen understryka att det inte är möjligt att i detalj definiera och avgränsa olika hjälpmedelsgrupper och ansvarsom— råden. Av naturliga skäl är gränserna mellan dessa i många fall flytan— de.

• Sida 129
•  Original

Bilaga 1

Jag vill i detta sanunanhang påpeka att den skyldighet att tillhanda- hålla hjälpmedel som följer av det föreslagna tillägget i HSL inte gäller sådana hjälpmedel som kan erhållas med ekonomiskt stöd från annan huvudman enligt särskild reglering. Jag tänker härvid bl.a. på arbetstek- niska hjälpmedel samt vissa hjälpmedel som särskilt kan behövas för att genomgå en yrkesinriktad rehabilitering. Jag återkommer senare till denna fråga i specialmotiveringen.

Hjälpmedelsgaranti

Det är givetvis av stor betydelse att personer med funktionshinder kan få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda inom rimliga tider. Inom vissa delar av hjälpmedelsverksamheten förekommer idag väntetider, som enligt min uppfattning inte kan bedömas vara rimliga. Problemet med långa väntetider inom vissa delar av hjälpmedelsförsörjningen uppmärk- sammades inte minst genom det kartläggningsarbete som genomfördes av Hjälpmedelsutredningen.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt bedömer jag att de tankar om en särskild hjälpmedelsgaranti som Handikapputredningen redovisat är intressanta. Enligt vad utredningen framhållit skulle en garanti utformas på så vis att den enskilde inte skall behöva vänta längre än en viss an- given tid för att få tillgång till ett hjälpmedel via den ansvariga huvud- mannen. Om denna tid överskrids skulle den enskilde, på den ansvarige huvudmannens bekostnad, kunna vända sig till någon annan för att få sitt hjälpmedelsbehov tillgodosett. Handikapputredningen har inte gjort några mer ingående bedömningar om hur en garanti av detta slag skulle utformas, men som jag redan påpekat finner jag tanken intressant och väl värd att pröva. Jag avser därför föreslå regeringen att uppdra åt Socialstyrelsen att — i nära samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handikappinstitutet — göra en utredning om de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en sådan hjälpmedels— garanti.

Jag kommer i det följande att behandla frågan om ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting för att tillhandahålla hjälpmedel enligt det föreslagna tillägget i HSL.

Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting

Genom Ädel-reformen har kommunerna fått ett samlat ansvar för lång— varig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, bet. 1990/91:50U9, rskr. 1990/91:97). Reformen innebär bl.a. att kom- munerna fått en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad, bostäder med särskild service samt dagverksamheter. Vidare har kommunerna genom reformen fått en skyldighet att bedriva sjukvård i de särskilda boendeformerna, i bostäderna med särskild ser- vice och i samband med dagcenterverksamheter samt en befogenhet att bedriva hemsjukvård i ordinärt boende. Kommunernas ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

• Sida 130
•  Original

Bilaga 1

I propositionen (prop. 1990/91:14) behandlades bl.a. frågan om an— svaret för att tillhandahålla hjälpmedel för personer med funktionshin- der. Enligt föredragande statsrådet bör ansvaret för att uppmärksamma behov av hjälpmedel och att se till att behov av hjälpmedel tillgodoses ligga på den arbetsorganisation som har huvudansvaret för den enskildes service, vård och rehabilitering. Enligt vad som framhålls i propositio- nen innebär detta att kommunerna bör ha ett ansvar att tillgodose hjälp- medelsbehov hos personer som får service, vård och rehabilitering i särskilda boendeformer, i bostäder med särskild service samt i dagverk- samheter. I den mån kommunen övertar ansvaret att bedriva hemsjuk- vård i ordinärt boende bör kommunerna enligt propositionen även till- handahålla de hjälpmedel som behövs åt personer i det vanliga bostads- beståndet. I propositionen förutsattes att huvudmännen skulle träffa överenskommelser om den närmare uppdelningen av uppgifterna dem emellan.

Enligt vad som framhålls i propositionen bör kommunernas hjälp- medelsansvar i första hand gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Vidare förutsätts kommunerna svara för de hjälpmedel som helt eller delvis är motiverade av de anställdas situation inom de särskilda boen- deformerna och i bostäder med särskild service samt inom hemtjänsten i ordinärt boende. .

Enligt föredragande statsråd bör landstingen även fortsättningsvis an- svara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompe— tens för att prova ut, anpassa och förskriva. Enligt vad som framhålls är det viktigt att de föreslagna förändringarna inte får försämra möjlig- heterna att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. lnrikt- ningen bör enligt propositionen vara att hålla samman de funktioner som kräver en specialiserad kompetens och sprida ut ett brett kunnande till de anställda om de hjälpmedel som förskrivs ofta.

För att skapa goda förutsättningar för utveckling av kompetensen inom hjälpmedelsverksamheten bör, enligt vad föredragande statsråd fram- håller, hjälpmedelscentralema hållas samman. Hjälpmedelscentralernas ansvar bör enligt propositionen vara oförändrat. Enligt propositionen talar mycket för att kommunerna tillgodoser sitt behov av hjälpmedel och specialiserat kunnande på området genom tjänsteköp hos de befint- liga hjälpmedelscentralerna.

I propositionen framhålls slutligen att det kan anses vara ändarnålsen- ligt att det förskrivningsansvar som kommunens sjukvårdspersonal er- håller förenas med ett ekonomiskt ansvar för de hjälpmedel som för- skrivs. Det ekonomiska ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen blir däri- genom delat mellan kommuner och landsting.

[ socialutskottets betänkande (bet. 1990/91:50U9) Ändrad ansvars— fördelning inom äldreomsorgen m.m. uttalade utskottet följande i frågan:

"] propositionen föreslås att kommunerna skall ha ansvaret för enk- lare hjälpmedel medan landstingen bör ansvara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompetens för att prova ut, an- passa och förskriva. Enligt utskottet är detta i och för sig en praktisk

• Sida 131
•  Original

Bilaga 1

lösning när det gäller tillhandahållandet av åtminstone enklare tek- niska hjälpmedel inom de särskilda boendeformema och bostäderna med särskild service. Samtidigt finns det enligt utskottet befogad anledning att varna för den uppsplittring av ansvaret som följer av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Enligt utskottet talar mycket för att en översyn av ansvarsfrågorna när det gäller handikapphjälpmedel kan behöva göras. Enligt utskottet måste det vara en strävan att så långt möjligt hålla samman ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som nu föreslås bör därför inte ses som en slutlig lösning av frågan. En parlamentarisk utredning bör enligt utskottet få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsom- rådet i och med att ett kommunalt hälso— och sjukvårdsansvar införs. Det finns i detta sammanhang skäl att överväga även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen, en fråga som behandlas i flera motioner."

Riksdagen beslutade i enlighet med vad socialutskottet uttalat.

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 7) anförde jag att de önskemål som legat bakom riksdagens begäran om en parlamen- tarisk utredning i hjälpmedelsfrågan genom redan vidtagna åtgärder torde vara uppfyllda, och att en utredning därför inte borde tillkallas. Som skäl för min ståndpunkt hänvisade jag till det utredningsarbete i frågan som Handikapputredningen gjort (SOU 1991:46) efter det att riksdagen begärt en särskild utredning. Vidare pekade jag på två upp- drag som regeringen under hösten 1991 beslutat att avlämna. Det första av dessa gällde det större uppdrag som lämnats till Socialstyrelsen att följa upp och utvärdera äldrereformen. I detta uppdrag ingår, som jag påpekade, att beskriva hur den kommunala hjälpmedelsverksamheten utformas med avseende på bl.a. organisation, tillgänglighet för den enskilde samt hur samordning sker mellan den primärkommunala och landstingskommunala hjälpmedelsverksamheten. Det senare uppdraget lämnades till Handikappinstitutet. Detta uppdrag avser att, inom ramen för ett samlat projekt, utveckla och sprida information om kommuner- nas hjälpmedelsverksamhet utifrån Adel-reformen. Projektet skall base- ras på lokala behov och erfarenheter.

Socialutskottet uttalar i sitt betänkande (bet. 1991/92:50U15) Social- politik — inriktning och anslag, att man inte har något att erinra mot vad regeringen anfört i frågan.

Den skatteväxling som är genomförd mellan kommuner och landsting med anledning av Adel-reformen visar stora variationer vad gäller hur stor andel av hjälpmedelsbudgeten som förts över till kommunerna. [ flertalet fall rör det sig endast om enklare hjälpmedel och hjälpmedel som kan betraktas som arbetshjälpmedel, medan landstingen behållit ansvaret för mera komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedel som tillhör syncentralernas. hörcentralemas och de ortopedtekniska avdelningarnas ansvarsområden har hittills knappast alls berörts av reformen. Kommu— nerna har vidare i regel valt att genom avtal initialt använda sig av landstingens kompetens. Att pröva sig fram till en lämplig ansvars- och kompetensfördelning utifrån lokala förutsättningar är enligt min upp-

• Sida 132
•  Original

Bilaga 1

fattning positivt och i linje med Ädel-reformens intentioner. Den ord- ning som utvecklats minskar riskerna för att landstingens kompetens urholkas och erbjuder kommunerna ett aktivt stöd i hjälpmedelsverk— samheten.

Handikapputredningen har som framgått föreslagit ett tillägg i 1 & HSL, enligt vilket det skulle klargöras att hjälpmedelsförsörjning för personer med funktionshinder utgör en del av hälso- och sjukvården. Eftersom 1 & HSL anger innehållet i såväl landstingskommunal hälso- och sjukvård som primärkommunal, skulle det av utredningen föreslag— na tillägget i rättslig mening få till följd att ansvaret för hjälpmedel skulle bli ett ansvar för både landsting och kommuner. Samtidigt har utredningen emellertid i sina allmänna skrivningar avsett att ge lands— tingen ett yttersta ansvar för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel.

Som jag redan framhållit har ett stort antal remissinstanser, med hän- visning till Ädel-reformen, ifrågasatt Handikapputredningens bedömning och förslag att ansvaret för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel skall åvila landstingen. Utredningens förslag avstyrks på denna grund av bl.a. Svenska kommunförbundet och merparten av dess länsförbund samt Landstingsförbundet liksom av huvuddelen av de enskilda kommu- ner och landsting som yttrat sig i frågan. Andra instanser, däribland Socialstyrelsen, anser att utredningen inte beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av Adel-reformen.

För egen del anser jag att det vore mindre lämpligt att nu, ett år efter det att Ädel-reformen genomfördes, ändra förutsättningarna och an- svarsförhållandena när det gäller hjälpmedelsverksamheten. Den korta tid som förflutit sedan Ädel-reformens genomförande gör att det i dag inte är möjligt att dra några bestämda slutsatser om effekterna av den nu gällande ansvarsfördelningen. Jag vill på denna punkt påminna om de båda uppdrag som regeringen lämnat till Socialstyrelsen och Handi— kappinstitutet angående hjälpmedelsverksamheten. Vidare kommer jag senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för en ingående uppföljning och utvärdering. Dessa uppdrag ger goda möjligheter att följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt bedömer jag att den inriktning för hjälpmedelsverksamheten som är en följd av riksdagens beslut om Ädel-reformen bör ligga fast.

Kompetensutveckling inom hjälpmedelsförsörjningen

Som jag redan påpekat är hjälpmedelsförsörjningen av grundläggande betydelse för funktionshindrades levnadsförhållanden. Tillgång till väl fungerande hjälpmedel är ofta av särskilt stor betydelse för personer med omfattande funktionshinder.

Det är mot denna bakgrund angeläget att samhället förfogar över en organisation som kan tillgodose även stora och komplicerade hjälpme- delsbehov. Det finns anledning att härvid påminna om de möjligheter som datatekniken ger för att utveckla nya och bättre hjälpmedel.

• Sida 133
•  Original

Bilaga 1

I propositionen (prop. 1990/91:14) Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. uttalades vikten av att specialistkompetens upprätthålls inom hjälpmedelsförsörjningen. Som jag redan nämnt an- förde föredragande statsrådet att hjälpmedelscentralema inte får splittras och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra möjligheterna att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Jag vill för egen del med kraft understryka vikten av att ansvariga huvudmän upprätt— håller och utvecklar system, som även kan tillgodose omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov.

Såväl Hjälpmedelsutredningen som Handikapputredningen har i sitt arbete identifierat vissa bristområden inom hjälpmedelsförsörjningen som just avser grupper med mera komplicerade hjälpmedelsbehov. Även Handikappinstitutet har i olika sammanhang lyft fram viktiga och ej tillgodosedda hjälpmedelsbehov för svårt funktionshindrade, där utvecklingsinsatser bedömts nödvändiga. Exmpel på sådana områden är hjälpmedel för utvecklingsstörda, för flerhandikappade samt hjälpmedel för personer som tillhör de små och mindre kända handikappgrupperna. Ett ytterligare exempel på ett viktigt område som det finns särskild an- ledning att uppmärksamma gäller den nya informationsteknologin och möjligheterna att använda denna på ett mer systematiskt sätt i hjälp- medelssammanhang. Det bör i sammanhanget framhållas att det inom dessa områden visserligen inletts ett värdefullt utvecklingsarbete — bl.a. initierat genom särskilda satsningar ur Allmänna arvsfonden — men att det ändå finns ett påtagligt behov av att få till stånd ytterligare utveck— lingsinsatser.

Hjälpmedelsutredningen pekade också på behovet av hjälpmedel för personer som bor på institution. Ett viktigt mål för handikappolitiken är att dessa personer skall kunna flytta ut till ett mer självständigt boende. Det är angeläget att hjälpmedel används för att underlätta boendet och detta gäller både i fråga om personliga hjälpmedel och arbetstekniska hjälpmedel för personal inom hemtjänsten. Som en följd av Ädel-refor- men sker nu en betydande nybyggnation av gruppbostäder och andra boendeformer. Det är angeläget att kunskapen om hur bostäder bör utformas och utrustas för att fungera för personer med funktionshinder förstärks.

I sitt yttrande över Handikapputredningens huvudbetänkande har Handikappinstitutet också pekat på de svårigheter som utvecklingen mot decentralisering kan få när det gäller att upprätthålla kompetens och utveckla insatser för grupper med kvalificerade hjälpmedelsbehov. Lik- nande synpunkter har framförts av vissa handikapporganisationer. Enligt min uppfattning är även denna aspekt relevant när det gäller frågan om möjligheterna att utveckla specialistkompetens inom hjälpmedelsförsörj- ningen.

Med hänvisning till vad jag nu sagt bedömer jag att ett tidsbegränsat Stimulansbidrag bör inrättas för att påskynda utvecklingen av olika insat— ser med huvudsaklig inriktning på grupper med avancerade hjälpmedels- behov och små handikappgrupper med specifika hjälpmedelsbehov. Medlens huvudsyfte bör enligt min uppfattning vara att skapa förutsätt-

• Sida 134
•  Original

Bilaga 1

ningar för att utveckla specialistkompetens, t.ex. genom verksamhet vid särskilda resurscentrer. Ett annat syfte bör vara att utveckla nya organi— sations— och samverkansformer mellan ansvariga huvudmän. Ytterligare angelägna områden kan avse utbildnings- och informationsinsatser samt former för förbättrad brukarinformation om hjälpmedel och utökad brukarmedverkan i hjälpmedelssammanhang. Verksamheter som erhåller stöd skall syfta till en utveckling av långsiktig betydelse. Stöd bör inte ges till utveckling av hjälpmedel. Enligt min bedömning bör samman— lagt 100 miljoner kronor avsättas för ändamålet under en fyraårsperiod, dvs. 25 miljoner kronor per år.

Det är naturligt att medlen administreras av Handikappinstitutet, som bör fördela dem till olika ändamål efter ansökan. Jag anser att stimu- lansbidraget bör utges fr.o.m. den 1 januari 1994.

7 Små och mindre kända handikappgrupper

Mitt förslag: Stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikappgrupper bör byggas ut, utvecklas och samordnas. Inriktningen bör vara att tillskapa ett flexibelt och dynamiskt sys- tern av olika kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner på riks- och regionnivå som skall svara för att dessa grupper får tillgång till kvalificerade stöd- och specialistresurser. Medel för att stimu- lera utvecklingen av detta utökade samhällsstöd till små och mind- re kända handikappgrupper bör lämnas ur det särskilda tids- begränsade statliga stimulansbidrag som inrättas för utvecklings- insatser inom habiliteringen och rehabiliteringen.

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att bygga upp, utveckla och administrera en särskild kunskapsbank för små och mindre kända handikappgrupper. Socialstyrelsen bör vidare åläggas ett ansvar för uppföljnings- och informationsinsatser för små och mindre kända handikappgrupper. Särskilda medel anvisas Socialstyrelsen för dessa uppgifter.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Det är framför allt handikapporganisationerna som berört förslaget. De remissinstanser som yttrat sig delar utredningens bedömning att insatserna för små och mindre kända handikappgrupper måste byggas ut, kompletteras, samordnas och göras tillgängliga. Åsik— terna om hur detta bör ske varierar något. Sveriges Läkarförbund anser att ytterligare inventeringar måste göras. Några remissinstanser, där- ibland De handikappades riksförbund (DHR) och Synskadades riksför- bund (SRF), tar upp finansieringsfrågan och förordar en total statlig finansiering av stödet till dessa grupper.

Skälen för mitt förslag: Under de senaste tio åren har små och mindre kända handikappgruppers behov uppmärksammats både i Sverige och i

• Sida 135
•  Original

Bilaga 1

Norden i övrigt. Den projektverksamhet som bedrivits av bl.a. Nordiska nämnden för handikappfrågor och Handikappförbundens centralkom- mitté (HCK) har i hög grad bidragit till detta. I sin beskrivning av gruppernas problem och behov anknyter Handikapputredningen till dessa projekt. Utgångspunkten för utredningens överväganden och förslag är de ovanliga sjukdomar/skador som leder till omfattande funk- tionshinder och som finns hos 100 personer eller färre på 1 miljon in- vånare. Det innebär att en mängd olika diagnosgrupper omfattas av. utredningens förslag. Som exempel nämns att mer än 80 handikapp- grupper av varierande storlek kommit att omfattas av HCK:s små- gruppsprojekt. Nya grupper tillkommer.

Jag delar utredningens uppfattning att personer som tillhör små och mindre kända handikappgrupper ofta hamnar mellan olika stödsystem. Orsaken till detta kan vara att företrädare för socialtjänst, habilitering och rehabilitering — av naturliga skäl — sällan möter personer med den här typen av sjukdomar och skador. Det kan också vara så, att en del av de insatser som dessa personer behöver är högt specialiserade medi- cinska åtgärder. Kunskaperna om respektive grupp finns då samlad på ett eller ett par ställen i landet. Det är svårt att få till stånd en samord— ning av insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Därför blir stödet inte alltid anpassat till den enskildes behov och livssituation. Utredningen pekar också på att personer med dessa funktionshinder i många fall inte informerats om vart de kan vända sig i olika frågor. De har också begränsade möjligheter att träffa andra i samma situation.

Handikapputredningen har gjort en översiktlig beskrivning av grupper- nas behov och föreslagit en modell för hur insatserna bör organiseras, samordnas och byggas ut. Regeringen har därefter uppdragit åt Social- styrelsen att utveckla och konkretisera denna modell samt att föreslå en plan för hur detta bör ske.

1 regeringsuppdraget har också ingått att undersöka hur behovet av in- formation och kunskapsspridning kan tillgodoses på ett bättre sätt för ifrågavarande grupper samt att överväga hur enskilda, familjer och närstående kan få bättre möjligheter till kunskaps- och erfarenhetsut- byte, rekreation m.m. l uppdraget ingick slutligen att redovisa en plan för uppföljning och utvärdering av stödet till små och mindre kända handikappgrupper. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Socialstyrelsen har i en rapport, som överlämnades till Socialdeparte- mentet i oktober 1992, redovisat sina bedömningar och förslag.

Utveckling och samordning av stödet

Socialstyrelsen föreslår att kvalificerade resurser för små och mindre kända handikappgrupper koncentreras till ett fåtal s.k. kunskapscentrer på i första hand riksnivå. Dessa skall uppfylla vissa minimikrav för att få kallas kunskapscentrer. Enligt Socialstyrelsen bör ett kunskapscenter bestå av en permanent, högspecialiserad, tvärvetenskaplig verksamhet för diagnostisering, behandling och träning,

• Sida 136
•  Original

Bilaga 1

— ansvara för flera grupper med likartade behov av insatser, — kunna ha landsting, stiftelse eller annan som huvudman, — verka för att förbättra individens möjligheter till ett gott liv i hem- miljön, — erbjuda vistelser endast under korta väl avgränsad perioder, — svara för forskning och utvecklingsarbete, — svara för information bl.a. genom att anordna egen utbildning eller delta i sådan som anordnas av andra samt — ha klara ansvarsgränser i förhållande till andra verksamheter, t.ex. kommunernas socialtjänst och landstingens rehabiliterings- och habili- teringsverksamhet. Socialstyrelsen menar att uppbyggnaden av kunskapscentrer bör ske med utgångspunkt i de regioninstitutioner som nu har viss verksamhet för små och mindre kända handikappgrupper.

I många fall finns kunskapen om olika grupper samlad på några få personer i landet. För att få en samordning av insatserna och för att på sikt bygga upp ett kunskapscenter föreslår Socialstyrelsen att dessa personer bildar ett nätverk med en samordnare som den enskilde kan vända sig till i olika frågor och som har ett ansvar för kunskapsin- hämtning och informationsspridning.

Några få grupper med mycket ovanliga diagnoser har tillgång till en- dast en resursperson, ofta en läkare, som själv samlat kunskap om en eller flera sådana sällsynta sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen föreslår att kompetensen på dessa områden byggs upp i anslutning till resursperso- nens ordinarie verksamhet med målsättningen att skapa ett kunskapscen- ter också för dessa grupper.

På grundval av Handikapputredningens förslag och Socialstyrelsens utredning gör jag följande bedömningar av det framtida stödet till små och mindre kända handikappgrupper.

Som jag tidigare nämnt är det en genomgående uppfattning, från brukarnas liksom från övriga remissinstansers sida, att det grundläggan- de stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikapp- grupper måste kompletteras med en specialiserad och ofta centralt orga- niserad verksamhet. Det gäller t.ex. resurser för kvalificerat utrednings- och behandlingsarbete, expertstöd och särskilt kunnande i specifika frågor för respektive diagnosgrupp. Det finns också behov av ett mer utvecklat samarbete mellan olika specialiteter på region- och riksnivå och av samverkan mellan de medicinska, pedagogiska, sociala och tek— niska verksamhetsområdena.

Det ligger i sakens natur att bedömningar av den enskildes behov så långt det är möjligt görs på eller så nära hemorten som möjligt. I många fall kan sedan behovet av specialistkompetens och kompletteran— de insatser tillgodoses på region- eller riksnivå. Det gäller särskilt inom det medicinska området där högspecialiserade utrednings- och specialist— resurser har vuxit fram på region- och riksnivå. Regional habiliterings— verksamhet med varierande omfattning och profilering finns inom varje sjukvårdsregion. Genom enstaka forskares eller forskargruppers särskil- da intresse för olika problemställningar för någon eller några små-

• Sida 137
•  Original

Bilaga 1

grupper har verksamheten på vissa håll profilerats och blivit väl känd inom de kretsar som berörs. Specialistkunnande inom det pedagogiska området finns bl.a. vid de statliga specialskolorna och vid pedagogiska resurscentrer som Tomtebodaskolan, Ekeskolan, Åsbackaskolan och Hällsboskolan. På arbetsmarknadsområdet kan nämnas de statliga ar- betsmarknadsinstituten och den yrkesinriktade rehabiliteringen. Under senare år har också andra koncentrationer av samlad kunskap vuxit fram, t.ex. på Mo Gård för stöd och utvecklingsinsatser för döva och dövblinda med ytterligare funktionshinder och vid vissa folkhögskolor.

Som jag redan påpekat är antalet smågrupper som kan ha behov av olika kompletterande stöd och specialistinsatser många. Av Socialstyrel- sens material framgår att det för närvarande rör sig om ett 100-tal grupper men antalet ökar. Flera av dem har redan i dag någon form av anknytning till en eller flera befintliga institutioner eller liknande där en del av det kompletterande stödet ges, men det finns ett antal grupper som helt saknar sådan anknytning.

Enligt min uppfattning måste stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikappgrupper utvecklas och samordnas. Socialstyrel- sens förslag om att utse och inrätta kunskapscentrer på riksnivå är enligt min mening ett bra sätt att åstadkomma en sådan samordning av kun- skap och resurser. Centren bör således ha kompetens och specialistverk- samhet som komplement till det som erbjuds lokalt och regionalt. Jag vill understryka vikten av att centren arbetar utifrån en helhetssyn och kan erbjuda kompetens på såväl det medicinska som på de psykolo- giska, sociala, pedagogiska och tekniska områdena.

Socialstyrelsens beskrivning av vilka krav som bör ställas på ett kuit- skapscenter kan därvid vara en utgångspunkt för vilka verksamheter som kan betraktas som sådant. Enligt min bedömning kan denna kon- centration av resurser komma i fråga endast på några orter i landet.

Som jag tidigare nämnt finns också andra centrumbildningar och verk- samheter som har Specialistkunnande på olika områden som berör små- gruppema. Jag vill dessutom peka på de insatser som görs för att per— soner som tillhör dessa grupper skall få möjligheter att träffa andra i liknande situationer. Jag tänker därvid på handikapporganisationemas kurs— och rekreationsverksamhet samt på familjeverksamheten vid Ågrenska Stiftelsen i Göteborg. Jag anser att utvecklingen av stödet till små och mindre kända handikappgrupper bör ske i olika former och av olika anordnare. Det är således av stor betydelse att ett flexibelt och dynamiskt system av kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner kan utvecklas för att förbättra förhållandena för dessa grupper. Jag vill i det sammanhanget understryka betydelsen av att handikapporganisationemas erfarenheter tas tillvara i detta utvecklingsarbete.

Det är angeläget att få till stånd en snabb utveckling av stödet till små och mindre kända handikappgrupper. För att påskynda utvecklingen inom området anser jag att vissa statliga stimulansmedel bör utges under en begränsad period. Jag har tidigare föreslagit att statliga stimulans- medel om 125 miljoner kronor per år under fyra år skall utges för att utveckla specifika insatser inom habilitering och rehabilitering. En del

• Sida 138
•  Original

Bilaga 1

av dessa medel bör inriktas på utvecklingsinsatser för små och mindre kända handikappgrupper. Preliminärt gör jag den bedömningen att om- kring 25 miljoner kronor per år behöver användas för detta ändamål. Medlen bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Information och kunskapsspridning

Handikapputredningen har visat på behov av kunskapsspridning i flera avseenden. Jag delar utredningens bedömning att det behövs information och kunskap om ovanliga funktionshinder och om det stöd och den ser— vice dessa grupper behöver. Det behöver också utarbetas metoder för att samla in och lagra sådan information, göra den tillgänglig och sprida den enkelt och snabbt.

Redan idag finns - mycket tack vare handikapporganisationerna - lättillgängligt material i form av broschyrer och skrifter om olika små- gruppers situation och behov. Fortfarande saknas emellertid sådan infor- mation om många små och mindre kända grupper. Det finns heller inte någon samlad organisation för att få fram och sprida informationen.

Från flera håll har förslag framställts om inrättande av en central kun- skapsbank. En sådan kunskapsbank skulle innehålla information om vad som finns av resurser för små och mindre kända handikappgrupper, t.ex. behandlingsmöjligheter, tillgång till kunskapscentrer, informa— tionsmaterial och arrangemang för individ/familjestöd samt uppgifter om handikapporganisationer.

Socialstyrelsen har låtit utreda möjligheterna att bygga upp en central kunskapsbank i form av en databas samt lämnat förslag på vem som bör ha ansvaret för en sådan kunskapsbank. Det finns också förslag om hur basen bör byggas upp, vad den bör innehålla samt hur innehållet kan hållas aktuellt och spridas.

Socialstyrelsen föreslår att det skall finnas möjlighet för användare att själva göra sökningar direkt i kunskapsbanken. Detta gäller framför allt stora användargrupper som t.ex. landsting och kommuner. Socialstyrel- sen utgår från att även handikapporganisationerna centralt kan vara intresserade av att ha direkt tillgång till databasen. Kunskapscentren bör ha direkt tillgång till kunskapsbanken för att inhämta information och hålla den aktuell.

Jag anser, att det är viktigt att finna en form för hur enskilda, an- höriga och yrkcsföreträdare skall kunna få tillgång till en fortlöpande information, både när det gäller själva funktionshindret och resurser för stöd och service på olika områden. Förslaget om att skapa en data- baserad kunskapsbank som innehåller information om små och mindre kända handikappgrupper är därför intressant och bör genomföras. Ur kunskapsbanken bör. enligt min mening, underlag för flera typer av informationsmaterial kunna tas fram t.ex. broschyrer och kataloger.

Jag anser att Socialstyrelsen är den myndighet som bör bygga upp, ut- veckla och administrera en sådan kunskapsbank och att särskilda medel bör anvisas för detta åtagande.

• Sida 139
•  Original

Socialstyrelsens uppföljnings— och informationsansvar Prop. 1992/932159

Bila a l Socialstyrelsens viktigaste uppgifter är tillsyn och kunskapsutveckling g inom områdena socialtjänst och hälso- och sjukvård. I tillsynsuppgiften ligger dels kontroll av en viss verksamhet när det gäller kvalitet, säker- het och den enskildes rättigheter, dels uppföljning och utvärdering av verksamheten gentemot av statsmakterna uppställda mål. I kunskaps-

utvecklingen ligger att samla in och utvärdera kunskap samt förmedla denna kunskap så att den bl.a. kan utgöra en grund för utveckling, för- nyelse och omstrukturering. Mot den bakgrunden är det naturligt att

Socialstyrelsen får ett nationellt ansvar för att följa upp och utvärdera . insatserna för små och mindre kända handikappgrupper.

I sin rapport pekar Socialstyrelsen på fyra viktiga områden för upp- följning och utvärdering. Det gäller nytillkomna grupper och deras behov av insatser, innehållet och kvalitén i kunskapscentrens verksam-. het. resurser på landstings- och kommunnivå samt informationsinsatser. Jag instämmer i att det är kring dessa områden som Socialstyrelsens uppföljningsinsatser bör koncentreras.

Jag vill därvid särskilt understryka betydelsen av att informationsläget på detta område förbättras. Kunskapsbanken utgör därvid en viktig re- surs.

Jag beräknar att kostnaderna för kunskapsbanken och för övriga infor- mations- och uppföljningsinsatser med inriktning på små och mindre kända handikappgrupper uppgår till 8 miljoner kronor räknat per helår. Medlen bör ställas till Socialstyrelsens förfogande.

8 Vissa socialtjänstfrågor

Mitt förslag: Kommunens skyldighet att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena för människor med funktionshinder och att bedriva uppsökande verksamhet klargörs genom ett tillägg till socialtjänstlagen (SFS 1980:620). Ett motsvarande tillägg till lagen görs i fråga om äldre människor.

Kommunen skall planera sina insatser för människor med funk- tionshinder. Planeringen skall utformas i samverkan med lands- tinget samt andra samhällsorgan och organisationer. En bestäm- melse om detta förs in i socialtjänstlagen.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk- samhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Handikapputredningens förslag: Utredningens förslag till tillägg i socialtjänstlagen har i princip samma materiella innehåll som mitt. Handikapputredningen föreslår dock att kommunens skyldighet att göra sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsförhållanden och att

• Sida 140
•  Original

Bilaga 1

bedriva uppsökande verksamhet regleras i socialtjänstlagens inledande bestämmelser om socialtjänstens innehåll (5 och 8 55).

Remissinstanserna: De föreslagna förändringarna kommenteras endast av några få remissinstanser. Riksrevisionsverket (RRV), Riksdagens ombudsmän/Justitieombudsmannen (JO), Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholms län avstyrker de föreslagna ändringarna i 5 och 8 55 socialtjänstlagen med hänvisning till att dessa inte hör hemma i socialtjänstlagens allmänna bestämmelser. Enligt RRV innebär den före- slagna ändringen av 5 & socialtjänstlagen att personer med funktions- hinder särskilt pekas ut som grupper vilkas levnadsförhållanden kommu- nen skall göra sig väl förtrogen med. Enligt vad RRV framhåller ges därmed intryck av att kommunens ansvar för andra grupper blir mindre. Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna ändringen av 5 %;” socialtjänstlagen bryter systematiken i lagen och därför bör utgå. Läns- rätten i Stockholms län framhåller att de föreslagna tilläggen till 5 och 8 55 socialtjänstlagen inte hör hemma bland de föreskrifter av allmän karaktär som finns i dessa paragrafer.

Några invändningar mot de föreslagna tilläggen i innehållsmässig me- ning framförs inte.

Skälen för mitt förslag: Socialtjänstens verksamhet är av stor betydelse för levnadsförhållandena för personer med funktionshinder. Såväl de strukturinriktade som de allmänt och individuellt inriktade insatserna är av grundläggande betydelse för möjligheterna att förverkliga handi- kappolitikens mål om full delaktighet och jämlikhet. Handikapputred- ningen har i sitt arbete betonat den betydelse som kommunernas upp- sökande verksamhet har för att tillförsäkra personer med funktions— hinder ett fullgott individuellt stöd och full delaktighet i samhällslivet.

Till socialtjänstens uppgifter hör redan i dag att göra sig väl förtrogen med kommunmedborgarnas levnadsförhållanden och att genom upp- sökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden.

Det kartläggningsarbete som Handikapputredningen utfört — och som redovisades i betänkandet (SOU 1990119) Handikapp och välfärd? — visade emellertid att den uppsökande verksamheten fungerar bristfälligt i flertalet kommuner. Enligt de uppgifter som utredningen redovisar har endast 30 % av de undersökta kommunerna gjort en fullständig invente- ring för att få kunskap om levnadsförhållandena för personer med svåra funktionshinder. Enligt utredningen har merparten av de kommuner som inte genomfört någon inventering uppgivit att man heller inte planerar att påbörja ett sådant arbete.

Det är mot bakgrund av bl.a. dessa förhållanden som Handikapputred- ningen i sitt huvudbetänkande ansett att kommunernas ansvar för upp- sökande verksamhet och för att skaffa sig kunskap om funktionshindra— des levnadsförhållanden bör tydliggöras i socialtjänstlagen. Som fram- gått, har utredningen föreslagit att bestämmelser om kommunens skyl- dighet att göra sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsför- hållanden och om uppsökande verksamhet med inriktning på funktions- hindrade borde läggas fast i 5 och 8 åå socialtjänslagen. Som jag redan

• Sida 141
•  Original

Bilaga 1

påpekat har några invändningar mot de föreslagna förändringarna av socialtjänstlagen i materiell mening inte förts fram av remissinstanserna. Däremot har några instanser avstyrkt förslaget att lägga in bestämmel- serna i fråga bland socialtjänstlagens allmänna föreskrifter.

Jag vill för egen del understryka vikten av att kommunerna bedriver uppsökande verksamhet och skaffar sig kunskap om livsvillkoren för personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet är av grundläggande betydelse för att kommunen skall få kännedom om en- skilda människors behov av stöd och service och om livsvillkoren i övrigt. Den uppsökande verksamheten ger också kommunerna möjlig- heter att på ett bra sätt nå ut med information om socialtjänstens insat- ser till personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet är dessutom en viktig förutsättning för att kommunerna skall kunna bedriva en effektiv och systematisk planering inom handikappområdet. Jag skall alldeles strax återkomma till denna senare fråga.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt anser jag att det finns skäl att tydliggöra kommunernas skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet och att göra sig väl förtrogna med funktionshindrades levnadsförhållan— den genom ett tillägg till socialtjänstlagen. I enlighet med vad RRV, JO, Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholms län anfört finner jag det dock mindre lämpligt att skyldigheterna i fråga regleras i 5 och 8 åå socialtjänstlagen. Jag delar dessa myndigheters uppfattning att en sådan ordning skulle bryta systematiken i socialtjänstlagen. En bättre ordning är enligt min mening att föreskrifterna i fråga inarbetas i en ny paragraf i anslutning till 21 & socialtjänstlagen, som reglerar socialtjäns— tens ansvar när det gäller omsorger om människor med funktionshinder.

Jag finner det lämpligt att ett motsvarande klarläggande i fråga om kommunens skyldighet för äldre personer görs genom ett tillägg till 20 a 5 socialtjänstlagen.

Planeringsskvldighet

Enligt 7 & hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har landstinget en skyldig- het att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso-och sjukvård. Enligt 8 & hälso- och sjukvårdslagen skall landstinget samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda. Som jag redan framhållit (avsnitt 5.1) bör landstingen i denna planering även se som sin uppgift att planera för insatser inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet för personer med funktionshinder.

Socialtjänstlagen ger kommunerna ett omfattande ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Enligt 21 5 socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjligheter att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. För kommunerna finns för närvarande emellertid ingen skyldighet att planera socialtjänstens insatser för människor med funkt— ionshinder. Det bör dock påpekas att ett inte obetydligt antal av landets kommuner ändå utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska plan- er och program.

• Sida 142
•  Original

Bilaga 1

Det finns anledning att i sammanhanget påminna om att kommunerna sedan den 1 januari 1989 har en skyldighet att enligt 20 a & socialtjänst- lagen planera sina insatser för äldre människor.

I linje med vad Handikapputredningen anfört anser jag att det är ange— läget att kommunerna intensifierar sin planering av insatser för personer med funktionshinder. Som jag nyss nämnt finns sådana planer i flera kommuner. Enligt de erfarenheter jag gjort är det inte ovanligt att kom— muner som utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska planer och program också har uppnått en relativt hög grad av tillgänglighet i sin verksamhet och förhållandevis väl utbyggda stöd- och serviceinsatser.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt föreslår jag att kommunerna åläggs en skyldighet att planera sina insatser för människor med funk- tionshinder. En bestämmelse om detta bör tas in i socialtjänstlagen. Med hänsyn till de viktiga uppgifter som landstingen har för människor med funktionshinder bör markeras att kommunerna i sin planering skall samverka med landstinget. Samverkan skall även ske med andra berörda samhällsorgan och organisationer. Jag vill härvid särskilt framhålla vikten av att kommunerna vid utarbetande av sina planer samverkar med handikapporganisationerna.

Det är vidare givetvis väsentligt att planerna får en utformning som innebär att de så allsidigt som möjligt belyser de olika aspekter som är avgörande för delaktigheten för personer med funktionshinder. De bör således innefatta såväl frågor om tillgängligheteni vidaste mening inom kommunen som frågor om utformningen av olika individuella stöd- och serviceinsatser. Inte minst bör härvid utvecklingen av individuella insat- ser enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktions- hindrade uppmärksammas. '

Det finns enligt min mening ingen anledning att i övrigt lägga fast några föreskrifter om planeringsskyldigheten. Med hänsyn till de skilda lokala förutsättningar som gäller bör kommunerna själva kunna bestäm- ma formen för och uppläggningen av sin planering. Tillsynsmyndig- hetema bör följa upp och utöva tillsyn över denna del av kommunernas skyldigheter på samma sätt som över verksamheten enligt socialtjänst— lagen i övrigt.

Sekretess

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen bör inte få röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. I dag gäller detta endast för personer som är eller har varit verksamma i hem för vård eller boende. En mer generell bestämmelse bör införas i social- tjänstlagen. Se närmare om bakgrunden till förslaget m.m. i special- motiveringen till den föreslagna 71 a & i socialtjänstlagen, avsnitt 14.4.

• Sida 143
•  Original

Bilaga 1

9 Stöd till föräldrar med funktionshindrade. barn

9.1 Allmänt om föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen, som regleras i 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), består av två huvudförmåner: föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.

Föräldrapenning med anledning av barns födelse eller ett adoptivbams ankomst utges under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna. Vid flerbamsbörd ökas antalet föräldrapenningdagar med 180 för varje barn utöver det första. Om föräldrarna gemensamt har vårdnaden om barnet, har vardera föräldern rätt till föräldrapenning under minst 90 av de 450 dagarna. En förälder har dock rätt att avstå från att uppbära föräldra— penning till förmån för den andre föräldern.

För 360 av de 450 dagarna betalas föräldrapenning ut med belopp motsvarande förälderns sjukpenning (90 % av den sjukpenninggrundan- de inkomsten) dock lägst 60 kr per dag, den s.k. garantinivån. För återstående 90 dagar utges föräldrapenning med belopp enligt garanti- nivån. Föräldrapenning får tas ut längst till dess barnet fyllt åtta år eller till den senare tidpunkt då barnet avslutat det första skolåret.

Föräldrapenning kan utges även i samband med föräldrautbildning eller besök i förskoleverksamhet inom samhällets barnomsorg, i vilken barnet deltar.

Tillfällig föräldrapenning utges till en förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda barn som inte har fyllt 12 år i samband med: sjukdom eller smitta hos barnet, sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare, besök i samhällets förebyggande barnhälsovård, vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra förälder besöker läkare med ett armat barn till någon av föräldrarna, under förutsättning att också det barnet omfattas av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.

Är barnet yngre än 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning endast om tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller barnet vårdas på sjukhus.

Tillfällig föräldrapenning utges under högst 60 dagar för varje barn och år. Om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som nyss nämnts under punkterna 1, 3 och 4 utges tillfällig föräldrapenning under ytterligare högst 60 dagar per barn och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till förälder till ett barn som fyllt 4 år och under kalenderåret fyller högst 12 år när föräldern avstår från förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller be5ök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets barnomsorg i vilken barnet deltar. Dessa s.k. kontaktdagar är två per barn och år.

Tillfällig föräldrapenning kan även utges för vård av ett barn som fyllt 12 men inte 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklings—

All—QN?-

• Sida 144
•  Original

Bilaga 1

störning eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Även sådan tillfällig föräldrapenning utges under högst 120 dagar per barn och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till fadern i samband med barns födelse eller adoption under högst tio dagar för varje nyfött eller adop- terat barn.

Tillfällig föräldrapenning utges under de första 14 dagarna under ett år med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och därefter med 90 % av SGI.

Såväl föräldrapenning som tillfällig föräldrapenning kan utges i form av hel, halv eller fjärdedels förmån.

Fr.o.m. den 1 juli 1992 gäller vissa begränsningar i rätten att byta föräldrapenning mot tillfällig föräldrapenning respektive sjukpenning (prop. 1991/92:106. bet. 1991/92:SfU8, rskr. 1991/92:232). Vid vård av barn som är 240 dagar eller äldre får föräldrapenning bytas mot tillfällig föräldrapenning endast om barnet vårdas på sjukhus. När det gäller rätten att byta föräldrapenning mot sjukpenning får detta ske endast om föräldern är ur stånd att vårda barnet.

. 9.2 Utökning av antalet kontaktdagar

Mitt förslag: Föräldrar till barn under 16 år som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha rätt till tio kontaktdagar per barn och år.

Handikapputredningens förslag: Antalet kontaktdagar inom föräldra- försäkringen utökas till tio per barn och år för föräldrar till barn mellan 2-16 år som omfattas av förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För barn under 2 års ålder bör föräldrapenning i samband med barns födelse användas, men föräldrautbildningsbegreppet bör utvidgas till att omfatta samma situationer som kontaktdagama.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för- slag. Flera instanser, däribland ett flertal handikapporganisationer, anser dock att antalet kontaktdagar kunde utökats ytterligare. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), Svenska Diabetesför- bundet (DS) och Sveriges dövas riksförbund (SDR) menar att den före- slagna åldersgränscn 16 är bör höjas ytterligare.

Riksförsäkringsverket (RFV) menar att rätten till vårdbidrag kan kom— ma att påverkas, eftersom det i många fall är fråga om samma tillsyns- behov för både kontaktdagar och vårdbidraget. Verket beräknar också kostnaderna för förslagen som gäller föräldraförsäkringen något högre än vad utredningen gör.

Skälen för mitt förslag: Rätten till föräldrapenning resp. tillfällig föräldrapenning regleras främst i 4 kap. 4 och 10 åå AFL. Enligt 10 &

• Sida 145
•  Original

Bilaga 1

tredje stycket kan tillfällig föräldrapenning i form av kontaktdagar utges bl.a. vid föräldrautbildning. Ersättningen kan användas för deltagande t.ex. i av handikapporganisationer anordnade kurser som vänder sig till föräldrar med barn med handikapp. Tillfällig föräldrapenning i form av kontaktdagar kan tas ut av båda föräldrarna och barnet behöver inte vara med vid utbildningen.

Som tidigare nämnts kan tillfällig föräldrapenning även utges i sam- band med sjukdom eller smitta hos barnet. RFV har 1 Allmänna Råd l989:4 rekommenderat att tillfällig föräldrapenning betalas ut bl.a. när en förälder som har ett sjukt/handikappat barn tillsammans med barnet besöker en institution, deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvud- man eller besöker en specialskola för att få ökad kunskap om barnets funktionshinder. En förutsättning är att kursen huvudsakligen är inriktad på utbildning och information om barnets sjukdom eller handikapp. Tillfällig föräldrapenning i nu nämnda situationer kan inte utges till båda föräldrarna samtidigt och det krävs att föräldern vårdar barnet.

Rätten till föräldrapenning vid föräldrautbildning till blivande eller nyblivna föräldrar regleras i 4 kap. 4 & AFL. Föräldrapenning kan i detta fall tas ut av båda föräldrarna. Såvitt framgår av ett uttalande i regeringens prop. 1978/79:168 s. 59 om föräldrautbildning och för- bättringar av föräldraförsäkringen m.m. fordras inte att föräldrarna samtidigt vårdar barnet.

Handikapputredningen har framhållit att det är angeläget för föräldrar till barn med funktionshinder att få ökad kunskap om hur barnets ut- veckling kan främjas, hur stöd i hemmet kan läggas upp Och hur den egna föräldrarollen kan stärkas. Det finns behov av att förbättra för föräldrar att enskilt eller tillsammans delta i föräldrautbildning. Det gäller bl.a. deltagande i kurser som anordnas vid s.k. kunskapscentra (resurscentra). Enligt utredningen är det också viktigt att framhålla att det finns stora behov för föräldrar till barn med funktionshinder att i större utsträckning än i dag med ersättning för förlust av arbetsinkomst kunna besöka förskola och skola, bl.a. i inskolningssituationer.

Handikapputredningen har föreslagit att föräldrar till barn som om- fattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall få rätt till tio kontaktdagar per barn och år från det att barnet fyllt 2 år till dess att det fyller 16 år. Enligt utredningens förslag bör kontaktdagarna få användas för samma ändamål som i dag, dvs. för föräldrautbildning, besök i barnets skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets barnomsorg, i vilken barnet deltar. Som skäl för den nedre gränsen på 2 år har angetts att föräldrapenning kan tas ut för föräldrautbildning upp till denna ålder. För att klara behovet av ersätt- ning för deltagande i föräldrautbildning när barnet är mellan 0-2 år har utredningen därför föreslagit att föräldrautbildningsbegreppet ges en utvidgad tolkning.

Jag delar utredningens uppfattning att det föreligger behov av en utök- ning av antalet kontaktdagar för den nu aktuella gruppen. Jag föreslår emellertid att även föräldrar till barn mellan 0-2 år får rätt till ett ökat antal kontaktdagar. Vårdbehovet när det gäller de minsta barnen är

• Sida 146
•  Original

givetvis mycket stort även om de är friska. Behovet av att föräldrar till - PTOP- 1992/933159 svårt funktionshindrade och sjuka barn i den åldern deltar i utbildning Bilaga 1 o.d. torde dock vara betydande. Jag föreslår därför att antalet kontakt— dagar för nu nämnda grupp utökas till tio per barn och år och att detta får gälla barn i åldern 0—16 år.

Den krets barn för vilken det utökade antalet kontaktdagar föreslås är barn som omfattas av förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Vid bedömningen av om ett barn omfattas av de villkor som uppställs i denna lag bör försäkringskassan kunna grunda sitt ställningstagande på den bedömning som kommunen eller landstinget har gjort i frågan. I regel torde föräldrarna ha sökt någon insats enligt lagen innan det blivit aktuellt att söka ersättning från försäkringskassan. Om så inte skulle vara fallet bör försäkringskassan kunna göra sin bedömning efter samråd med kommunen eller landstinget.

Mitt förslag föranleder ändringar i 4 kap. 10 och 12 55 AFL.

9.3 Rätten till tillfällig föräldrapenning när barnet inte är närvarande

Mitt förslag: När en förälder besöker en institution för att med- verka i behandling av ett sjukt/funktionshindrat barn eller för att lära sig mer om barnets funktionshinder eller deltar i en kurs som anordnas av sjukvårdshuvudman i samma syfte. skall föräldern ha ' rätt till tillfällig föräldrapenning även om barnet inte är närvaran- de. '

Detsamma skall gälla när föräldern deltar i sådan föräldrautbild- ning som avses i 4 kap. 4 5 eller i de situationer som anges i 4 kap. 16 å andra stycket AFL.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för- slag.

Skälen för mitt förslag: Av RFV:s Allmänna Råd l989:4 framgår att tillfällig föräldrapenning kan utges med stöd av 4 kap. 10 5 AFL bl.a. när en förälder som har ett sjukt/handikappat barn tillsammans med barnet besöker en institution (exempelvis habiliteringsklinik, special— skola m.m.) eller på annat sätt medverkar i den behandling av barnet som barnets sjukdom eller handikapp kräver. Vidare kan, som redo- visats i det föregående, tillfällig föräldrapenning utges till förälder som tillsannnans med barnet besöker en institution eller deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvudman eller besöker en specialskola för att lära sig mer om barnets funktionshinder. En förutsättning är då att kursen huvudsakligen är inriktad på utbildning och information om barnets sjukdom eller handikapp. Rätten till tillfällig föräldrapenning i dessa situationer förutsätter att barnet är närvarande vid behandlingen eller kursen.

• Sida 147
•  Original

Bilaga 1

Enligt 4 kap. 16 å andra stycket AFL får tillfällig föräldrapenning utges till båda föräldrarna för samma barn och tid, om båda följer med ett barn till läkare när barnet lider av allvarlig sjukdom. Detsamma gäller om båda föräldrarna, som en del av behandlingen av barnet, behöver delta i ett läkarbesök eller i någon av läkare ordinerad behand- ling. Även i dessa fall förutsätts att barnet är närvarande vid läkar- besöket eller behandlingen.

Handikapputredningen har framhållit att det kan vara av stort värde om föräldern kan delta i flera sammanhang utan att barnet är med. Det kan gälla vid kurser som syftar till att ge föräldrarna psykosocialt stöd i sin svåra föräldraroll. Vid t.ex. ett läkarbesök kan barnet också uppleva att man talar negativt om det trots att det rör sig om en redogörelse för faktiska förhållanden. Utredningen föreslår därför att kravet på barnets närvaro tas bort i de situationer där föräldrar i dag har rätt till vanlig tillfällig föräldrapenning vid besök för att medverka i behandling av barnet eller för att lära sig barnets funktionshinder/sjukdom. Detta bör enligt utredningen också gälla när båda föräldrarna deltar samtidigt i besöket.

Jag instämmer i utredningens bedömning att det är värdefullt om för- äldrar i de ovan angivna situationerna har möjlighet att delta även när . barnet inte är med. Jag föreslår därför, i likhet med utredningen, att kravet på att barnet skall vara närvarande för att föräldern skall få rätt till tillfällig föräldrapenning slopas i dessa fall.

Förslaget om att slopa kravet på barnets närvaro i nu aktuella fall bör tas in i en ny paragraf benämnd 4 kap. 10 a & AFL.

Som tidigare nämnts kan en förälder i enlighet med uttalanden i pro- position 1978/79zl68 uppbära föräldrapenning vid föräldrautbildning utan att samtidigt vårda barnet. För klarhetens skull anser jag att detta bör komma till uttryck i lagen. Jag föreslår därför ett tillägg i 4 kap. 4 & AFL av innebörd att en förälder som deltar i föräldrautbildning utan att samtidigt vårda barnet har rätt till föräldrapenning.

9.4 Höjd åldersgräns för tillfällig föräldrapenning

Mitt förslag: Förälder till barn som fyllt 16 men inte 21 år och som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos barnet.

Om barnet fyllt 21 år och går i sådan skola som avses i 5 kap. 28 5 eller 6 kap. 7 % skollagen (l985:1100) skall tillfällig för- äldrapenning kunna lämnas till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning länmas för högst 120 dagar per barn och år.

• Sida 148
•  Original

Bilaga 1

Handikapputredningens förslag: Den nuvarande 16-årsgränsen för rätt till tillfällig föräldrapenning höjs till 21 år. För vissa barn skall möjlig- heten till tillfällig föräldrapenning finnas till utgången av vårterminen det år de fyller 23 år. Det gäller barn med utvecklingsstörning och barn som är svårt rörelsehindrade som efter 21 års ålder fortsätter sin gym- nasiala utbildning.

Remissinstanserna: Förslaget är inte remissbehandlat.

Skälen för mitt förslag: En i olika sammanhang uppmärksammad fråga när det gäller föräldraförsäkringen är den övre åldersgränsen — 16 år — för rätt till tillfällig föräldrapenning. I vissa fall kvarstår behovet av att en förälder skall ha möjlighet att avstå från förvärvsarbete för vård av ett sjukt barn och därvid uppbära ersättning för inkomstbortfall också sedan barnet uppnått 16 års ålder. Detta gäller i synnerhet svårt sjuka och funktionshindrade barn och ungdomar.

Den dåvarande regeringen uttalade i prop. 1989/90:117 med förslag till lag om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat bam bl.a. att det finns föräldrar som under en följd av år har lagt ner en mycket stor arbetsinsats i vården av sina sjuka eller handikappade barn också efter det att barnet uppnått vuxen ålder utan att de fått tillräckligt ekonomiskt stöd från samhället för denna insats. Sådana insatser har haft och har fortfarande stor betydel- se. Utan detta arbete skulle avsevärt större resurser ha behövt sättas in från samhällets sida. Föräldrarnas arbetsinsats har i många fall inneburit att de tvingats avstå från förvärvsarbete för att kunna vårda sitt barn. Lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för lång- varig vård av sjukt eller handikappat barn trädde i kraft den 1 januari 1991 (bet. 1989/90:8fU20, rskr. 1989/90:347).

Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) översiktligt berört frågan om den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapenning och därvid konstaterat att behovet av ersättning i många" fall kvarstår även efter det att ett funktionshindrat barn fyllt 16 år. I sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla har utredningen redovisat ett konkret förslag i frågan. Slutbetänkandet remissbehandlas för närvarande.

I princip bör remissinstansemas yttranden över ett utredningsförslag avvaktas innan förslag från regeringen lämnas till riksdagen. I undan- tagsfall kan det dock finnas skäl att föregripa remissförfarandet. Detta gäller enligt min bedömning Handikapputredningens förslag om höjd åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen, som jag anser bör behandlas i anslutning till övriga nu aktuella förslag till ändringar i socialförsäkringssystemet.

Föräldrar till svårt sjuka och funktionshindrade barn som fyllt 16 år har i dag ingen möjlighet att erhålla ersättning från socialförsäkringen i de situationer föräldern tillfälligt behöver stanna hemma från arbetet för att ta hand om barnet. Införandet av det särskilda pensionstillägget har enligt min bedömning endast till viss del avhjälpt de problem som för- äldrar till svårt sjuka och funktionshindrade barn ställs inför. Enligt min uppfattning är det angeläget att dessa föräldrar bereds möjlighet att

• Sida 149
•  Original

Bilaga 1

tillfälligt stanna hemma för vård av barnet med ersättning från socialför— säkringen.

Det handlar här om svårt sjuka och funktionshindrade barn och ung- domar, vars utveckling i många fall försenats på grund av funktions- hindret. Åldersgränsen för den tillfälliga föräldrapenningen är därför ingen naturlig gräns för när vårdbehovet upphör. För de ungdomar som här avses kvarstår ofta behovet av insatser från föräldrarnas sida även efter 16 års ålder. Under hela utbildningstiden, som i många fall sträck- er sig upp till 21 och i vissa fall t.o.m. till 23 års ålder, kvarstår ofta ett betydande stödbehov.

Samtidigt har 16—årsgränsen generellt en stor betydelse inom socialför- säkringen. Enligt 1 kap. 4 & AFL gäller att en försäkrad fr.o.m. den månad varunder han uppnår 16 års ålder skall, om han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Vidare förutsätter rätten till förtidspension (7 kap. '1 & AFL) och handikappersättning (9 kap. 2 & AFL) att den försäkrade uppnått 16 års ålder. Samtidigt har det i olika sammanhang ifrågasatts om det är lämpligt att redan vid 16 års ålder förtidspensionera t.ex. funktionshindrade ungdomar, som efter genom- gången specialutbildning bedöms ha goda utsikter att helt eller delvis gå ut i förvärvslivet.

Behovet av stöd i form av en förlängd rätt till tillfällig föräldrapenning är enligt min mening odiskutabelt och ett tillgodoseende av detta behov bör inte anstå i avvaktan på t.ex. en mer generell översyn av ålders- gränser i socialförsäkringen. Jag förslår därför att föräldrar i vissa fall ges rätt till tillfällig föräldrapenning även sedan barnet fyllt 16 år.

När det gäller den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapen- ning bör ledning sökas i den tidpunkt som normalt sett kan anses mot- svara gymnasieskolans avslutning för de ifrågavarande ungdomarna.

Från och med den 1 juli 1993 införs för särskolans elever nioårig skolplikt och med rätt för eleven till ett frivilligt tionde skolår. Över- gångsvis gäller dock tioårig skolplikt för de elever som läsåret 1993/94 börjar i årskurs 8 eller högre årskurs. Efter avslutad nioårig resp. tio- årig skolgång har eleverna rätt till fortsatt fyraårig utbildning i den frivilliga särskolan. Utbildning i den frivilliga särskolan får påbörjas t.o.m. det första kalenderhalvåret det år eleven fyller 20 år. Ett läsår skall enligt olika skolförfattningar börja i augusti och sluta senast i juni. En elev som påbörjar fyraårig utbildning den hösttermin det år han fyller 19 år avslutar således utbildningen vårterminen det år han fyller 23 år (6 kap. 7 Q' skollagen).

Rätten till gymnasial utbildning för svårt rörelsehindrade elever som går i specialanpassad utbildning gäller t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 21 år. Om det behövs har dock eleven rätt att fortsätta sin skol- gång t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år (5 kap. 28 & skol- lagen).

Många svårt sjuka och funktionshindrade går i den vanliga gymnasie- skolan. Utbildningen upphör då i regel före 21 års ålder. För många kan dock inte utbildningen slutföras på avsedd tid på grund av sjuk- domsperioder, sjukhusvistelser eller andra omständigheter som beror på sjukdomen eller funktionshindret.

• Sida 150
•  Original

Bilaga 1

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att rätt till tillfällig PTOP- 1992/931159 föräldrapenning skall föreligga till dess barnet fyller 21 år.

Om barnet fyllt 21 år men-går i särskola eller i specialutbildning för svårt rörelsehindrade elever bör tillfällig föräldrapenning kunna utges till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Beträffande personkretsen har Handikapputredningen föreslagit att den höjda åldersgränsen för tillfällig föräldrapenning skall omfatta barn som på grund av sjukdom, utvecklingsstörning eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård, dvs. barn som avses i 4 kap. 11. 5 första stycket AFL. Enligt denna paragraf kan tillfällig föräldrapenning -

utges för dessa barn även om de fyllt 12 men inte 16 år. Det gäller om barnet har ett särskilt behov av vård eller tillsyn utöver vad som i all- mänhet är fallet beträffande barn i motsvarande ålder.

I prop. 1984/85:78 s. 67 med förslag bl.a. om rätt till tillfällig för- äldrapenning för barn mellan 12 och 16 år anges att de barn för vilka den utvidgade rätten till föräldrapenning bör gälla kan indelas i två grupper.

1. Barn med tidigare kända långvariga sjukdomar eller handikapp som kontinuerligt eller mera tillfälligt behöver hjälp eller tillsyn i sin dagliga tillvaro. För dessa barn kan det också vara fråga om att de vid tillkommande sjukdomstillstånd behöver ytterligare hjälp.

2. Barn som i vanliga fall klarar sig själva men som när de drabbas av en allvarlig sjukdom eller ett handikapp oundgängligen be— höver föräldrarnas stöd, hjälp och omsorg under en begränsad sjukperiod eller vid läkarbesök. Enligt propositionen ingår i gruppen under 1. bl.a utvecklingsstörda barn, barn med t.ex. allergier, diabetes, epilepsi och barn med rörelse- handikapp. För barn som normalt klarar sig utan särskild tillsyn bör enligt vad som uttalas i propositionen kravet vara att det är fråga om en skada eller en sjukdom av den karaktären att barnet inte bör vistas en- samt hemma på grund av hälsoproblemets allvarliga art. Försäkringsöverdomstolen har i ett mål (FÖD 1988140) prövat frågan om rätten till tillfällig föräldrapenning för ett tolvårigt barn som insjuk- nat i influensa och öroninflannnation. Av utredningen i målet framgick att barnet i fråga hade sökt läkare och att denne hade bedömt att det krävde tillsyn utöver vad som i allmänhet är fallet beträffande barn i motsvarande ålder så länge barnet hade feber. Domstolen fann att bar- net på grund av sjukdom var i behov av särskild tillsyn och vård under den i målet aktuella tiden och att föräldern av denna anledning behövt avstå från förvärvsarbete. Föräldem förklarades berättigad till tillfällig föräldrapenning för denna tid. Den av Handikapputredningen förordade personkretsen leder enligt min uppfattning för långt. För egen del gör jag bedömningen att ett i övrigt friskt barn som fyllt 16 år som regel inte har större behov av tillsyn och värd än en vuxen i t.ex. en sådan situation som var under prövning i det ovan refererade rättsfallet. Förslaget om höjd åldersgräns bör därför avse mer begränsade situationer. Mot bakgrund av befarade

• Sida 151
•  Original

Bilaga 1

avgränsningssvårigheter anser jag att den höjda åldersgränsen bör gälla föräldrar till barn som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och som tillfälligt behöver stanna hemma för att ta hand om barnet.

Det förlängda stödet skall kunna utges i samband med sjukdom hos barnet. Övriga 1 4 kap. 10 5 första stycket AFL angivna skäl — dvs. smitta hos barnet, sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare, när förälder besöker samhällets förebyggande barnhälsovård samt när den ene föräldern behöver stanna hemma för att vårda ett barn då den andre föräldern besöker läkare med ett annat barn — bör således inte medföra rätt till tillfällig föräldrapenning.

Detta får bl.a. till följd att om barnet har en personlig assistent som blir sjuk, så kan en förälder inte erhålla tillfällig föräldrapenning för att överta dennes uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan möjlighet kunna medföra en icke önskvärd övervältring av kostnader på socialför- säkringen. Däremot torde det inte finnas något som hindrar att t.ex. en kommun anlitar föräldern som tillfällig ersättare för en personlig assi— stent som insjuknat.

Med sjukdom hos barnet avses i dessa fall ett tillkommande sjukdoms- tillstånd, varmed menas såväl att en ny sjukdom tillstöter som att grund- tillståndet försämras. Med denna avgränsning bör man i regel uppnå att vårdbehov som beaktats vid bedömningen av rätt till handikappersätt- ning inte ersätts genom den tillfälliga föräldrapenningen. Inte heller vårdbehov som medfört rätt till assistansersättning ersätts genom föräld- raförsäkringen.

För rätt till det förlängda stödet bör krävas att barnet bor tillsammans med en förälder. Det är således inte meningen att en förälder, vars barn uppnått sådan självständighet att det flyttat hemifrån skall kunna upp- bära sådant stöd. Om barnet på grund av funktionshindret inte kan bo kvar hemma torde det inte heller vara aktuellt med stödet.

Ersättningstidens längd bör vara densamma som gäller för den till— fälliga föräldrapenningen vid sjukdom hos barnet, dvs. högst 120 dagar per barn och år.

Enligt 4 & första stycket lagen (l978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. har arbetstagare rätt till hel ledighet under tid då arbets- tagaren uppbär hel föräldrapenningförmån enligt 4 kap. AFL och till förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre fjärdedelar under tid då arbetstagaren uppbär halv eller fjärdedels föräldrapenningförmån. Härav följer att mitt förslag om höjning av åldersgränsen för den till- fälliga föräldrapenningen inte medför behov av ändring i ledighetslagen.

9.5 Ikraftträdande och kostnadsberäkningar

De nya reglerna i föräldraförsäkringen bör träda i kraft den 1 januari 1994.

Förslaget om utökning av antalet kontaktdagar beräknas beröra ca 25 000 barn. Med en medelsersättning på ca 476 kr per dag och med utgångspunkt från att ca sju dagar per barn och år kommer att tas ut kan kostnadsökningen beräknas till ca 83 miljoner kronor per år.

• Sida 152
•  Original

Förslaget om ökade möjligheter till tillfällig föräldrapenning när bar- PYOP- 1992/931159 net inte följer med beräknas medföra en kostnadsökning på ca Bilaga 1 20 miljoner kronor per år. Beräkningarna har skett med utgångspunkt från att ca 14 000 barn berörs och att ca tre dagar tas ut för besök eller utbildning under ett år. Förslaget om höjd åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen beräknas beröra ca 8 000 barn. Med ett uppskattat årligt uttag av till— fällig föräldrapenning om sex dagar per år kan kostnaden därmed beräk- nas till ca 23 miljoner kronor per år.

10 Tolktjänst

10.1 Ansvar för tolktjänst

Mitt förslag: Genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) klargörs att landstingen har en skyldighet att organise- ra, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning till döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland Landstingsförbundet och alla landsting med undantag av landstinget i Göteborgs och Bohus län, är positiva till utredningens förslag om att landstingens skyldigheter beträffande tolktjänsten regleras genom ett tillägg i hälso— och sjukvårdslagen (HSL) under förutsättning att staten betalar merkostnadema. Göteborgs och Bohus läns landsting anser att förutsättningarna för ett kommunalt huvudmannaskap bör utredas när— mare. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Statens institut för handikapp— frågor i skolan (SIH) och Statens handikappråd (SHR) samt handikapp- organisationerna anser att tolktjänst bör omfattas av en rättighetslagstift- ning och regleras i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. AMS föreslår dock- att LSS kompletteras med en övergångsbestämmelse, som innebär att denna del av lagen träder i kraft senare med hänsyn till tolkbristen.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redogjort för de grundläggan— de principer som bör prägla den framtida handikappolitiken. Jag tänker då på principerna om tillgänglighet, inflytande och självbestämmande, delaktighet, helhetssyn och kontinuitet. Detta synsätt måste, enligt min uppfattning, också styra den framtida tolktjänstens innehåll och utveck— ling. Det är självfallet så att döva, dövblinda, vuxendöva och hörsel- skadade skall kunna vara delaktiga, utöva inflytande och ha tillgång till det hörande samhället. En väl fungerande tolktjänst kan härvidlag vara skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Jag vill inlednings- vis göra några viktiga principiella markeringar när det gäller synen på kommunikationshandikapp och tolktjänst.

• Sida 153
•  Original

Bilaga 1

Med tolktjänst menar jag den verksamhet inom landstinget eller inom landstingsfri kommun som tillhandahåller tolkar för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Integrationsutredningen överlämnade i juni 1979 sitt delbetänkande (SOU 1979:50) Huvudmannaskapet för specialskolan. Där utvecklade utredningen bl.a. sin Syn på dövas tvåspråkighet. Utredningen framhöll att barndomsdöva för att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga, vilket enligt utredningen för deras del innebär att de måste behärska dels sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det omgivande samhällets Språk — svenskan.

Genom riksdagens ställningstagande till 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil.12, bet. l980/81:UbU25, rskr. 1980/81:332)— där utredningens förslag togs upp — befästes teckenspråkets Status som dövas första språk och som undervisningsspråk i dövundervisningen.

Detta ställningstagande har utan tvekan haft stor betydelse för tecken- språkets utveckling och tolktjänstens uppbyggnad. Det pågår t.ex forsk- ning kring teckenspråket och hur detta skall översättas till det svenska språket. Forskarutbildning finns vid Stockholms universitet, där för övrigt också världens första professur i teckenspråk finns inrättad sedan år 1990.

Parallellt med teckenspråkets utveckling har olika tolkmetoder utveck- lats som bygger på det svenska språket som basspråk. Det gäller t.ex. tolktjänst för vuxendöva, vuxenhörselskadade och i vissa fall dövblinda. Ofta används en kombination av olika metoder beroende på vilka behov tolkanvändaren har. Motsvarande utbyggnad och metodutveckling för taltjänsten för personer med röst—, tal- och Språksvårigheter är ange- lägen, men har inte hunnit lika långt. Jag återkommer till detta.

Handikapputredningen räknar med att ungefär 10 000 barndomsdöva och 20 000 barndomshörselskadade har behov av teckenspråket. Det är ett språk med en egen grammatik och som utförs med händerna och uppfattas med synen. En växande grupp vuxendöva föredrar också teckenspråket. Dövblinda, vuxendöva och vuxenhörselskadade använder sig av olika kommunikationsmetoder beroende på vilken typ av kommu— nikationshinder de har. Dövblinda kan t.ex. inte utan vidare tillgodo- göra sig åtgärder för synskadade, döva eller hörselskadade. Olika tolk— metoder behövs beroende på när dövheten/synskadan uppstått. Många av landets ca 1 300 dövblinda kan teckenspråk, men ofta används hand- alfabetet som innebär att bokstäverna i alfabetet tecknas i den dövblin- des hand. Dövblinda med synrester kan vara hjälpta med handskriftstol- kning, dvs. tolken sitter bredvid och antecknar vad som sägs. Skriv- tolkning, ibland via punktskrift, förekommer också. Skrivtolkning är också den vanligaste tolkmetoden för vuxendöva och vuxenhörselskada- de — ca 4 000 resp. 30 000 personer — som har sin språkförståelse kvar, men som har svårt att uppfatta tal. Andra tolkmetoder som Mun—Hand- Systemet och Tecken som stöd för tal används också av dessa grupper.

För att kunna ge brukarna en kvalificerad tolkservice behövs således tolkar som behärskar olika tolkmetoder beroende på om tolkanvändaren använder teckenspråk eller svenska. Tolkningen måste också anpassas

• Sida 154
•  Original

Bilaga 1

till varje enskild persons behov och till en mängd olika situationer. Olika tolkmetoder måste kunna kombineras. Därför är behovet av tolkar med olika kompetens och inriktning stort.

Handikapputredningen visar att bristen på tolkar är stor i dag..Rekry- teringen till tolkyrket går trögt. Utredningen har gjort bedömningen att ungefär 10 000 vuxna personer behöver tolk. Utredningen utgår i sina beräkningar från ett tolkbehov på 3 tim/vecka och användare. Det mot- svarar 1 000 tolkar, dvs. en tolk per 12 användare när det gäller barn- domsdöva, bamdomshörselskadade och vuxendöva. I dag finns fast anställda tolkar och arvodestolkar som motsvarar ca 175 heltidstjänster. Utredningen uppskattar att det behövs ungefär 825 tolkar utöver de 175 som finns i dag. Det skulle innebära ett totalt behov av 750 tolkar för barndomsdöva och bamdomshörselskadade, 50 för vuxendöva och 200 för dövblinda.

Tillgången till tolktjänst av hög kvalitet är viktig inte enbart för dövas m.fl. möjligheter till information och delaktighet, utan också för att hörande skall kunna få del av dövas och andras kunskaper och erfaren— heter. Det finns här således en ömsesidighet som är viktig att framhålla.

Samhällets skyldigheter att tillhandahålla tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. är för närvarande inte reglerad i lag. Tolkservice i offentlig regi tillkom år 1968, då riksdagen beslutade att ställa medel till förfogande för en försöksverksamhet med tolktjänst för teckenspräkiga döva. Innan dess hade främst anhöriga till döva fungerat som tolkar. Utöver den kretsen var kyrkan genom sina teckenspråkskunniga präster och arbets- marknadsmyndighetema genom dess konsulenter för döva de som mest verkade inom tolkområdet. Den s.k. rättstolkningen — dvs. rätten till tolk vid domstolsförhandlingar m.m. — hade dock sin upprinnelse redan 1947, då den första kungörelsen om tolk för döva och stumma i domstol m.m. kom till. 1 8 & förvaltningslagen (SFS l986:223) regleras myndig— heternas ansvar att anlita tolk.

Riksdagsbeslutet år 1968 innebar att en lång försöksverksamhet med tolktjänst för "språklig konununikation mellan döva och hörande" inled— des med anknytning till landstingens hjälpmedelsverksamhet. Under många år bedrevs försöksverksamhet i olika former. Detta ledde till att en organiserad tolkverksamhet successivt växte fram i landstingens regi. Genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. m.m. (prop. 1980/81:187 bil. 2) åtog sig sjukvårdshuvudmännen att, inom ramen för ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för tillhandahållande av hjälpmedel. för handikappade (hjälpmedelsersättningen), successivt bygga upp en sam— ordnad tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. samt svara för kostnaderna för denna. Fr.o.m år 1991 ingår denna ersättning i den allmämnna sjukvårdsersättningen. Vägledande för uppbyggnaden har varit Handi— kappinstitutets rekommendationer från 1981 om samordnad tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. Sådan service finns i dag i samtliga landsting samt i de landstingsfria kommunerna Malmö, Gotland och Göteborg.

• Sida 155
•  Original

Bilaga 1

Reglering av tolktjänsten

Jag har tidigare framhållit att tillgången till tolk i många sammanhang kan utgöra skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Med hänsyn till den stora betydelse tolktjänsten har för dövas och andras möjligheter att ge och ta emot information, påverka, kunna förmedla sina synpunkter och därmed själva få inflytande över sina liv, anser jag att tolktjänsten bör regleras i lag.

Jag har i likhet med utredningen övervägt om en reglering bör utfor— mas som en skyldighet för huvudmännen att tillhandahålla tolktjänst eller som en rättighet för den enskilde att erhålla tolktjänst. Utredningen har valt att föreslå en reglering i form av ett tillägg i HSL. Enligt utred- ningens bedömning har bristen på tolkar varit det avgörande motivet för ett sådant ställningstagande.

Jag delar den bedömningen. Jag är alltså i nuläget inte beredd att före— slå att tolktjänsten omfattas av lagen om stöd och service till vissa funk- tionshindrade (LSS). Landstingens ansvar för tolktjänsten bör regleras genom en ändring i HSL, som innebär att landstingens skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning till döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade slås fast. Enligt min bedömning bör detta skapa förutsättningar för en fortsatt utveckling av tolktjänsten och en bättre anpassning av servicen till olika tolkanvända- res behov.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp frågan om taltjänst för talskadade. Landstingen har genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om hjälpmedelsersättningen för år 1990 åtagit sig att successivt bygga upp en taltjänst för personer med röst-, tal- och Språksvårigheter. Överenskommelsen i fråga träffades utifrån en modell för taltjänst som utvecklats inom Uppsala läns landsting.

Det är alltså först på senare tid som utvecklingen av taltjänsten på- börjats, och verksamheten finns i dag endast i några få landsting. Upp- byggnaden av verksamheten går enligt min mening inte i den takt som är önskvärt. Behovet av en fungerande taltjänst är stort bland personer med röst-, tal— och språkstörningar. Jag anser att det är av stor betydel- se att också dessa gruppers rätt till delaktighet och inflytande säker— ställs. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om ett uppdrag till Socialstyrelsen att göra en samlad uppföljning av taltjänstens utveckling i landet.

10.2 Vardagstolkning

Mitt förslag: Begreppet vardagstolkning utvidgas till att även om- fatta vissa tolktjänster i arbetslivet samt i fritids-, rekreations- och föreningsverksamhet.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i fråga om vardags— tolkning med mitt. Utredningen anser dock att landstingen utan statligt stöd bör finansiera den utökade vardagstolkningen.

• Sida 156
•  Original

Bilaga 1

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för— slaget, men anser att merkostnaderna bör finansieras med särskilda stat- liga medel. AMS tar särskilt upp förslaget om att arbetsplatstolkning bör ingå i vardagstolkning och tillstyrker detta under förutsättning att det klart framgår att landstingets ansvar omfattar all tolkning som be- hövs på arbetsplatsen för att döva inte skall diskrimineras. Värmlands läns landsting m.fl. anser att tolk i arbetslivet inte skall ingå i vardags- tolkning. Flera handikapporganisationer samt Arbetarnas Bildningsför— bund (ABF) menar att döva och hörselskadade skall ha rätt till tolk i alla situationer där tolk behövs, t.ex. i allt folkbildningsarbete och att detta skall finansieras med statliga medel.

Skälen för mitt förslag: Begreppet vardagstolkning har successivt vuxit fram och kommit att omfatta tolktjänst i en rad olika situationer i var- dagslivet. Socialstyrelsen gav redan 1969 exempel på situationer i det dagliga livet, där det kan finnas behov av s.k. vardagstolkning (Social— styrelsens cirkulär 21 april 1969 angående tolkhjälp åt döva.) Socialsty- relsen nämner t.ex. tolk vid läkar- och tandläkarbesök, vid kontakter med myndigheter, vid olika ärenden till affär, apotek, bibliotek osv., vid fackliga möten och information på arbetsplatsen m.m. Viss verk- samhet inom kyrkan, t.ex. dop, konfirmation, vigsel och begravning, innefattas också i vardagstolkningen.

Handikapputredningens förslag innebär en vidgning av begreppet var- dagstolkning. I vardagstolkningen bör, utöver vad som redan nu inne- fattas, också ingå tolktjänst vid fritidsaktiviteter, rekreation och i före- ningslivet. Därutöver föreslår utredningen att viss grundläggande tolk- tjänst i arbetslivet motsvarande upp till '20 tim/mån skall ingå i vardags- tolkning samt tolktjänst vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller på annan plats. Utöver detta bör som vardagstolkning också räknas tolkinsatser som kan behövas för de personer som kommer att omfattas av rätten till daglig verksamhet.

Handikapputredningen motiverar sina förslag med att det dels fordras en markering av landstingens ansvar för tolk i fritids- och rekreations- sammanhang, dels att det behövs en bättre samordning av ansvaret för tolkning i arbetslivet. Kostnadsansvaret för arbetsplatstolkning är i nu- läget delat mellan Arbetsmarknadsverket (AMV) och landstingen. För närvarande bekostar AMV tolktjänst vid nyanställning, introduktion på arbetsplatsen och utbildning inom ett företag. Behov av tolk som arbets- hjälpmedel i det löpande arbetet jämställs med arbetsbiträde och ersätts av arbetsförmedlingen enligt reglerna i förordningen (SFS 1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel. Landstingen bekostar tolk vid t.ex. personalsammankomstcr och fackliga möten på arbetsplatsen. Detta senare gäller som regel också vid anställningsintervjuer eller för samtal med arbetsgivaren. Förhållandena kompliceras ytterligare genom att kostnadsansvaret är beroende av vem som beställer tolk.

Det finns enligt min uppfattning anledning att precisera, förenkla och samordna hanteringen av den tolkservice i arbetslivet och på arbetsplat- sen som ges av AMV i vissa fall och av landstingen i andra fall. Jag anser vidare att dövas m.fl. möjligheter att få tolk vid fritids- och rek-

• Sida 157
•  Original

Bilaga 1

reationsverksamhct och i föreningslivet bör läggas fast. Jag delar mot den bakgrunden utredningens uppfattning att begreppet vardagstolkning — utöver nuvarande innebörd — också skall omfatta tolk i arbetslivet, vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag samt i samband med fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet. Vidare bör tolk- tjänst som personer erhåller vid daglig verksamhet enligt den nya LSS betraktas som vardagstolkning.

Jag beräknar merkostnaderna för den utökade vardagstolkningen till 15 miljoner kronor per år under en uppbyggnadsperiod om fem år. Den sammanlagda kostnaden under femårsperioden uppgår därmed till 75 miljoner kronor. Enligt min uppfattning bör de ökade kostnaderna som följer av mina förslag regleras gentemot landstingen.

Genom mitt förslag får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att fortsätta att utveckla tolktjänsten, så att den bättre svarar mot brukarnas behov. Jag vill understryka vikten av att Socialstyrelsen noga följer upp och utvärderar effekterna av de av mig föreslagna åtgärderna och bedömer i vad mån döva m.fl. får den avsedda tillgången till tolk.

Jag vill avslutningsvis framhålla, att det inte är möjligt att i detalj avgränsa begreppet vardagstolkning och i varje enskilt fall lägga fast vem som är ansvarig för att tolktjänst ges. Jag förutsätter att landstingen i sin praktiska verksamhet ger begreppet vardagstolkning en sådan inne- börd att döva m.fl. grupper verkligen kan få sina grundläggande behov av tolktjänst tillgodosedda.

Auktorisation

Tolkar och översättare av främmande språk får auktoriseras enligt be- stämmelser i förordningen (SFS 1986:613) om auktorisation av tolkar och översättare. Enligt samma förordning kan, efter särskild prövning, en auktoriserad tolk eller translator få bevis om speciell kompetens för tolkning eller översättning inom ett visst verksamhetsområde. Frågor om auktorisation av tolkar och översättare prövas av Kommerskolle- gium.

Någon motsvarande auktorisation finns inte för teckenspråkstolkar. Handikapputredningen föreslår att nämnda förordning ändras, så att auktorisation får avse även det svenska teckenspråket.

Jag delar utredningens uppfattning att det bör finnas någon form av bevis eller garanti för den kompetens som teckentolkyrket kräver. För både döva. dövblinda m.fl. och för tolkarna — liksom för myndigheter och andra tolkanvändare — är det viktigt att tolkamas kompetens kan säkras och dokumenteras. Med hänsyn till vissa oklarheter i förslaget, bl.a. vad gäller formerna för auktorisation, behöver dock frågan be- redas ytterligare.

Handikapputredningen har inte behandlat frågan om auktorisation för skrivtolkar. Flera remissinstanser. däribland handikapporganisationerna, har ansett att auktorisation bör gälla även för denna typ av tolkning. Även denna fråga bör enligt min mening belysas ytterligare innan något ställningstagande kan tas.

• Sida 158
•  Original

En viktig förutsättning för att döva, dövblinda m.fl. skall få tillgång Prop. 1992/93:159 till tolktjänst i tillräcklig omfattning är att kapaciteten vad gäller utbild— Bilaga 1 ning av tolkar och tolklärare utökas. Det är vidare väsentligt att intres- set för tolkyrket kan stärkas så att fler personer är beredda att utbilda sig till tolk. I syfte att öka intresset för tolkyrket avser jag att ta initiativ till att särskilda informationsprojekt i frågan, finansierade med stöd ur Allmänna arvsfonden, kommer till stånd. Min avsikt är att ta upp diskussioner i ärendet med företrädare för hörsel-, döv- och tolkorgani- sationerna samt med berörda myndigheter och organ.

Statsrådet Ask kommer senare idag att lägga fram förslag som bl.a. syftar till att väsentligt öka antalet platser inom utbildningen för tolkar och tolklärare och att utveckla kvaliteten inom utbildningarna. ] det sammanhanget kommer statsrådet Ask också att ta upp frågan om ett särskilt resurscenter för tolkutbildningama.

11 Kostnadsfrågor och uppföljning

Min bedömning: Den totala merkostnaden för reformförslagen beräknas uppgå till 1 600 miljoner kronor.

Mitt förslag: I enlighet med den s.k. finansieringsprincipen bör en reglering gentemot kommunema och landstingen göras, som

motsvarar de ekonomiska konsekvenserna av reformförslagen.

En särskild uppföljning bör göras när det gäller reformens eko- nomiska konsekvenser. Även i övrigt bör en samlad uppföljning och utvärdering av reformen genomföras. Särskilda medel bör avsättas för ändamålet.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att de av Handikapp- utredningen redovisade kostnadsberäkningama är osäkra. Osäkerheten uppges främst bero på svårigheterna att uppskatta personkretsen för den nya lagen samt bedöma vilken efterfrågeökning som rättighetslagen ger upphov till. Socialstyrelsen understryker att ekonomiska förutsättningar måste ges, som säkerställer att den nya lagens intentioner fullföljs. Såväl Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet som ett stort antal enskilda kommuner och landsting poängterar vikten av att staten tillför huvudmännen medel för finansiering av reformen. Ett stort antal kommuner och landsting framhåller att staten måste garantera finan- siering av de merkostnader som följer av reformen.

Skälen för mitt förslag: Jag kommer i det följande att redovisa min bedömningar när det gäller kostnaderna för de av mig framlagda för- slagen. Jag skall strax återkomma med förslag om medelsanvisningar med anledning av förslagen.

Jag har tidigare i olika sammanhang framhållit att personer med funk- tionshinder är eftersatta i olika avseenden. Till följd av otillräckliga

• Sida 159
•  Original

Bilaga 1

stöd- och serviceinsatser ställs i dag många funktionshindrade utanför samhällsgemenskapen. En av de viktigaste uppgifterna för välfärdspoli- tiken är enligt min uppfattning därför att utveckla och förbättra sam- hällsstödet till personer med funktionshinder.

De reformförslag som jag lagt fram i det föregående skall ses i ljuset av detta. Sanunantaget innebär reforminsatserna väsentligt ökade kost- nader. Enligt min bedömning kommer den föreslagna nya rättighets- lagen och de övriga reforminsatserna emellertid att på ett påtagligt sätt kunna förbättra livsvillkoren för svårt funktionshindrade personer. Reformen innebär att viktiga steg kan tas i-strävandena att förverkliga målet om full delaktighet och jämlikhet. Därmed är reformen enligt min mening ett uttryck för en aktiv och riktig fördelningspolitik.

En viktig faktor i beräkningen av kostnaderna för reformen är stor- leken på personkretsen för den nya lagen. Handikapputredningen har i sina kostnadsberäkningar uppskattat att drygt 100 000 personer kommer att vara berättigade att erhålla stöd och service enligt förslaget till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Som jag redan nämnt har många remissinstanser pekat på svårigheten att bedöma per- sonkretsens storlek. Från primär- och landstingskommunalt håll har uttryckts oro för att storleken av personkretsen kan vara underskattad och att kostnaderna till följd av detta i verkligheten kommer att bli högre än vad som antagits.

Jag kan för egen del instämma i att det är förenat med betydande svårigheter att i detta skede bedöma omfattningen av den nya lagens personkrets. Samtidigt ser jag ingen anledning att nu göra andra an- taganden än vad Handikapputredningen gjort på denna punkt. Det har inte under remissbehandlingen framkommit uppgifter som gör att det finns anledning att revidera Handikapputredningens uppskattningar. I de bedömningar om reformens kostnader som jag redovisar i det följande har jag därför utgått från de antaganden som Handikapputredningen gjort i fråga om personkretsens storlek.

Ekonomiska ejjfekter av assistansreformen

Den modell som jag föreslagit i fråga om personlig assistans innebär att staten, genom den särskilda assistansersättningen, övertar betydande kostnader för insatser som i dag finansieras av kommunerna. Ur finan- siell synvinkel är assistansreformen därmed i hög grad en omfördel- ningsreform. De personer som kommer att omfattas av rätten till assi- stansersättning får redan idag stöd och hjälp, främst via den kom— munala hemtjänsten. Införandet av en assistansersättning innebär således att de ökade statliga kostnaderna i betydande grad vägs upp av minskade kommunala kostnader. Jag har dock i mina kostnadsberäkningar utgått ifrån att införandet av en rätt till personlig assistans i LSS och en sär- skild assistansersättning kommer att leda till en viss total efterfråge- ökning. Denna efterfrågeökning motsvarar i huvudsak den totalt sett ökade samhällskostnaden för assistansreformen.

Jag bedömer att omkring 7 000 personer kommer att kunna erhålla

• Sida 160
•  Original

Bilaga 1

assistansersättning under de första åren efter reformens ikraftträdande. Jag bedömer vidare att det genomsnittliga behovet av assistans per per- son och vecka inom denna krets uppgår till ca 40 timmar. Som jag tidigare nämnt beräknar jag att assistansersättningen vid reformens ikraftträdande som högst skall kunna uppgå till 170 kr/tim. Med stöd av dessa antaganden beräknar jag att den totala bruttokostnaden för assi- stansersättning kommer att uppgå till 2 400 miljoner kronor räknat på helår. Den efterfrågeökning som uppkommer genom reformen upp- skattar jag till ca 700 miljoner kronor. Jag bedömer att kommunerna genom assistansreformen kommer att avlastas uppgifter som motsvarar 1 730 miljoner kronor.

Till följd av att statens kostnader för handikappersättning och vård- bidrag för handikappat barn liksom för arbetsbiträde och vårdartjänst (se avsnitt 3.2.2) genom reformen kan antas minska till viss del, bedömer jag att den totala samhälleliga kostnadsökningen för assistansreformen uppgår till 600 miljoner kronor.

Den sammanlagda reformkostnaden

Jag sammanfattar i det följande mina bedömningar när det gäller re- formförslagens merkostnader totalt sett räknat på helår.

Insats Kostnad mkr

Personlig assistans inkl. ökade administrativa kostnader 600 Rådgivning och stöd enligt 9 & LSS 200 Övriga insatser enligt 9 & LSS 86 Stimulansbidrag för att utveckla habiliteringen och rehabiliteringen (inkl. utvecklingsinsatser för små och mindre kända handikappgrupper) 425 Stimulansbidrag inom hjälpmedels- verksamheten 25 Förbättringar av föräldraförsäkringen (inkl. ökade administrativa kostnader) 134 Utökad tolktjänst (år 1) (år 5=75 mkr) 15 lnformationsinsatser m.m. för små och mindre kända handikappgrupper 8 Uppföljnings- och utvärderingsinsatser 3 *Utökade personella resurser vid länsstyrelserna 10 *Ökade kostnader för förvaltningsdomstolarna till följd av LSS 14

* Regeringen bör återkomma med förslag om mcdclsanvisning för budgetåret 1993/94 i senare sammanhang.

• Sida 161
•  Original

Bilaga 1

Statsrådet Ask kommer senare att redovisa vissa ytterligare reform- förslag, som främst syftar till att förbättra tillgången på tolkar för döva och dövblinda m.fl. Den sammanlagda kostnaden för reformförslagen beräknas uppgå till ca 1 600 miljoner kronor.

Finansieringsprincipen

I regeringens förslag om den kommunala ekonomin (prop. 1991/92:150 del 11) uttalades att kommuner och landsting inte bör åläggas nya upp- gifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa på annat sätt än genom höjda skatter. Om statsmakterna fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare bör statsmakterna enligt samma princip minska de statliga bidragen. Enligt min mening bör denna s.k. fmansieringsprincip tillämpas i fråga om de nu aktuella reformförslagen. Innebörden av detta är att en ekonomisk reglering gentemot kommuner och landsting bör göras enligt följande.

När det gäller kommunsektorn innebär mina förslag om personlig assistans att kommunerna befrias från uppgifter motsvarande 1 730 miljoner kronor. Genom övriga delar av reformen åläggs dock kommunerna vissa nya skyldigheter, vilka jag har kostnadsberäknat till 86 miljoner kronor. Sammanfattningsvis avlastas kommunerna därmed verksamhet motsvarande 1 650 miljoner kronor per år fr.o.m. år 1994. Regeringen avser att återkomma senare med förslag till reglering av detta belopp.

Landstingen åläggs genom reformförslagen nya skyldigheter som mot- svarar 215 miljoner kronor. Beloppet bör, i enlighet med finansierings- principen, regleras gentemot landstingen.

Den överföring av omsorgsverksamheten från landstingen till kommu- nerna som jag föreslagit i det föregående förutsätts regleras genom skatteväxling eller — övergångsvis — bidrag från landstingen till kommu- nerna.

De av mig föreslagna stimulansbidragen till habilitering och rehabilite- ring samt hjälpmedelsverksamheten bör, som jag tidigare framhållit, fördelas i särskild ordning. Jag skall strax återkomma till detta.

Uppföljning och utvärdering

Som jag tidigare framhållit är det förenat med vissa svårigheter att nu bedöma kostnaderna för handikappreformen, bl.a. beroende på den osäkerhet som finns beträffande omfattningen av personkretsen för LSS. Med hänsyn till detta bör en särskild uppföljning göras när det gäller de ekonomiska konsekvenserna av reformen. Mot bakgrund av omfatt- ningen av reformen personlig assistans finns det enligt min uppfattning anledning att särskilt uppmärksamma den stödformen vid en kostnads- uppföljning. [ det sammanhanget ges möjligheter att överväga ett even- tuellt behov av förändringar inom systemet med hänsyn till kostnadsut- vecklingen.

• Sida 162
•  Original

Bilaga 1

Jag bedömer att uppföljningen bör göras under år 1995. Det är natur- ligt att Socialstyrelsen åläggs ansvaret för denna kostnadsuppföljning. Uppföljningen bör göras i samverkan med Riksförsäkringsverket (RFV), Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt med andra berörda organ.

Även i övriga delar är det angeläget att handikappreformen noga följs upp och utvärderas. Jag vill här i punktform ge några exempel på frågor som jag bedömer att det kan finnas särskild anledning att upp- märksamma och försöka besvara i en samlad uppföljning och utvärde— ring: — Hur utvecklas tillämpningen av LSS när det gäller att bedöma vilka som ingår i lagens personkrets? — I vilken utsträckning innebär assistansreformen att svårt funktions— hindrade tillförsäkras valfrihet och självbestämmande? Vilka konsek— venser får assistansreformen för andra näraliggande stödinsatser? — Hur utvecklas samverkan mellan kommuner och landsting samt andra berörda myndigheter och organisationer som en följd av den nya lagen? — Vilka effekter får LSS när det gäller servicenivåer för funktions- hindrade personer som inte omfattas av den nya lagen? — Hur fullföljs överföringen av de nuvarande särskilda omsorgema för personer med utvecklingsstörning m.fl. till kommunerna? — Vilka effekter får de föreslagna åtgärderna beträffande habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrades möjligheter att få del av dessa verksamheter? — 1 vilken utsträckning kan uppsatta mål i fråga om uppbyggnad av landstingens tolktjänst fullföljas? I detta sammanhang bör givetvis även effekterna av de föreslagna särskilda stimulansbidragen noga följas och utvärderas.

Det är naturligt att Socialstyrelsen ges huvudansvaret även för denna del av uppföljningen och utvärderingen. Även i dessa delar bör själv- fallet samverkan ske med berörda myndigheter och organisationer. Mot bakgrund av den föreslagna modellen för personlig assistans är själv— fallet RFV viktigt i sammanhanget. Jag avser att senare återkomma till regeringen med ett förslag om uppdrag till Socialstyrelsen på denna punkt.

Som framgått finns det anledning att anta att uppföljnings- och ut- värderingsinsatserna till följd av handikappreformen kommer att bli omfattande. För att skapa förutsättningar för en kvalitativt sett god uppföljning och utvärdering bör särskilda medel anvisas för ändamålet. Jag bedömer att 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod bör anvisas för ändamålet.

12 Anslagsfrågor

Jag redovisar i det följande mina förslag när det gäller de anslags- mässiga konsekvenserna av handikappreformen.

• Sida 163
•  Original

Bilaga 1

Femte huvudtiteln B. Familjer och barn

B 3. Bidrag till föräldraförsäkringen

Från anslaget bekostas statsbidrag till kostnaderna för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6) föreslagit att 2 723 000 000 kr anvisas för budgetåret 1993/94 såsom bidrag till för— äldraförsäkringen.

Jag har i det föregående (avsnitt 9) lagt fram förslag om ändringar inom föräldraförsäkringen, som syftar till att förbättra det ekonomiska stödet till föräldrar med funktionshindrade barn. Den sammanlagda kostnaden för reformerna i fråga beräknas för helår till 126 miljoner kronor. Med hänsyn till att kostnaderna för föräldraförsäkringen till 15 % finansieras genom statsbidrag och till 85 % genom lagstadgade socialavgifter, bör för budgetåret 1993/94 under detta anslag anvisas 9,5 miljoner kronor (kostnaden för halvår) utöver vad som föreslagits i

budgetpropositionen.

E. Omsorg om äldre och handikappade

Kostnader för statlig assistansersättning

Jag har i det föregående (avsnitt 11) redovisat mina bedömningar när det gäller kostnaden för statlig assistansersättning. Som framgått utgår mina beräkningar från att omkring 7 000 personer kommer att kunna erhålla assistansersättningen. Kostnaden för den statliga assistansersätt- ningen beräknar jag för helår uppgå till 2 400 miljoner kronor. Efter- som assistansersättningen föreslås börja gälla den 1 januari 1994 bör för budgetåret 1993/94 ett nytt anslag. Kostnader för statlig assistansersätt— ning, föras upp på statsbudgeten under femte huvudtiteln, littera E. Jag beräknar 1 200 miljoner kronor under detta anslag.

Vissa statsbidrag inom handikappområdet

Jag har tidigare lämnat förslag till särskilda tidsbegränsade statliga sti- mulansbidrag för utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabilite- ringen samt inom hjälpmedelsområdet. Som framgått bör ett stimulans- bidrag om 425 miljoner kronor per år utges fr.o.m. den 1 januari 1994 för att påskynda utvecklingen inom habiliterings— och rehabiliteringsom- rådet. Bidraget bör lämnas under fyra år, vilket innebär att sammanlagt 1 700 miljoner kronor bör anvisas. Av beloppet bör 300 miljoner kronor fördelas efter generella principer, på grundval av antalet invåna- re i resp. landstingsområde. 125 miljoner kronor bör utges efter särskild

• Sida 164
•  Original

Bilaga 1

ansökan för att stimulera till specifika utvecklingsinsatser inom habilite- rings- och rehabiliteringsområdet på främst regional- och riksnivå. Från denna del av stimulansbidraget bör, som jag nämnt, även utvecklingsin- satser för små och mindre kända handikappgrupper finansieras. Stimu- lansbidragcn bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Stimulansbidraget till hjälpmedelsverksamheten bör uppgå till 25 miljoner kronor per år och utges fr.o.m. den 1 januari 1994. Avsikten är att sammanlagt 100 miljoner kronor skall anvisas för ändamålet under fyra år. Stimulansbidraget bör fördelas av Handikappinstitutet till anordnaren av en viss verksamhet.

Jag har vidare redovisat mina bedömningar när det gäller tillkomman- de kostnader för landstingen till följd av LSS (rådgivning och annat personligt stöd) och det utökade ansvaret för tolktjänst. Räknat på helår uppskattar jag kostnaderna för nämnda verksamheter till 200 miljoner kronor resp. 15 miljoner kronor. I enlighet med den finansieringsprincip som gäller bör staten svara för finansieringen av dessa kostnader.

Medel för nu nämnda verksamheter bör under femte huvudtiteln an- visas under ett nytt anslag, benämnt Vissa statsbidrag inom handikapp— området. Medlen bör anvisas under olika anslagsposter enligt följande.

1. Bidrag till landstingen för vissa handikappinsatser. Bidraget om- fattar följande delposter: — Stimulansbidrag till habilitering/rehabilitering, den generella delen (300 miljoner kronor för helår). — Tillkommande kostnad för rådgivning och annat stöd (200 miljoner kronor för helår). — Kostnader för utbyggd tolktjänst (15 miljoner kronor för helår). Medlen bör fördelas till landstingen efter antalet invånare i resp. landstingsområde. För budgetåret 1993/94 bör 257,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

2. Bidrag till specifika utvecklingsinsatser inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet inkl. bidrag till utvecklat stöd till små och mind— re kända handikappgrupper (125 miljoner kronor för helår). Medlen bör fördelas efter ansökan till huvudmannen för verksamheten. För budget- året 1993/94 bör 62,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

3. Bidrag till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsområdet (25 miljo- ner kronor för helår). Medlen bör fördelas efter ansökan till huvudman- nen för verksamheten. För budgetåret 1993/94 bör 12,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten. Sammantaget bör under anslaget 332,5 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1993/94.

• Sida 165
•  Original

Bilaga 1

13 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Socialdepartementet upp- rättats förslag till 1. lag om stöd och service till vissa funktionshindrade,

2. lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktions- hindrade,

3. lag om assistansersättning, . lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), . lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (19821763), . lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, . lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370), 9. lag om ändring i rättegångsbalken, 10. lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott, 11. lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m., 12. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

13. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.,

14. lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

15. lag om ändring i utlänningslagen (l989:529), 16. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

14 Specialmotivering

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att anta förslagen till 1. lag om stöd och service för vissa funktionshindrade, 2. lag om införande av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, 3. lag om assistansersättning, . lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), . lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), . lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, . lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 9. lag om ändring 1 rättegångsbalken, 10. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott, 11. lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m.. 12. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,