RÅ 1997:8

Skattemyndigheten beslutade den 24 augusti 1994 att inte folkbokföra D.Z. på faderns adress på Sågenvägen. Som motivering för sitt beslut anförde skattemyndigheten i huvudsak följande. D.Z. bodde varannan vecka hos modern och varannan vecka hos fadern. Enligt 7 § folkbokföringslagen (1991:481) skall folkbokföringen inte ändras om en person minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden regelmässigt vistas på en annan fastighet. D.Z. hade under dessa förhållanden dubbel bosättning varvid folkbokföringen inte skulle ändras.

D.Z. överklagade skattemyndighetens beslut.

Skattemyndigheten vidhöll sitt beslut.

D.Z. överklagade länsrättens dom och vidhöll sin talan.

Riksskatteverket avstyrkte bifall till överklagandet.

Haninge kommun tillstyrkte D.Z:s talan och anförde bl.a. följande. Det kunde ifrågasättas om den folkbokförande myndigheten i en situation som denna skulle sätta sig över vårdnadshavarnas vilja. Vårdnadshavarnas gemensamma begäran om ändrad folkbokföring kunde även ses som ett ställningstagande i fråga om hur D.Z:s dygnsvila kunde komma att utvecklas, dvs. indikera en förskjutning i dygnsvilan till faderns bostad.

Kammarrätten i Stockholm (1995-03-08, Belfrage, Sjöberg, referent, Nilsson Edin) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

D.Z. yrkade i överklagande hos Regeringsrätten att han skulle folkbokföras på faderns adress. Till stöd för talan anfördes bl.a.: Vårdnadshavarna för ett barn har enligt föräldrabalken rätt och skyldighet att fatta beslut i fråga om barnets personliga angelägenheter. I ett fall som det förevarande, där vårdnadshavarna var överens och D själv betraktade faderns hem som det faktiska hemmet, borde bestämmelserna om folkbokföring inte lägga hinder i vägen för vårdnadshavarna när det gällde deras rätt enligt föräldrabalken att fatta gemensamma beslut till gagn för barnet.

Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd och förordnade att Riksskatteverket skulle avge yttrande i målet.

Riksskatteverket bestred bifall till överklagandet. Enligt verkets mening var det förhållandet att barnet redan var folkbokfört på en av de fastigheter som kunde komma i fråga en omständighet som borde väga tungt vid bestämmandet av det egentliga hemvistet. Vidare ansåg verket att, så länge dubbel bosättning förelåg, barnets egentliga hemvist inte borde anses ha förändrats om inte en väsentlig ändring av tyngdpunkten i barnets anknytning hade skett.

Regeringsrätten (1997-03-13, Sjöberg, Swartling, Holstad, Nordborg, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. D:s föräldrar M.Z. och C.Z.K. skildes år 1992 och har sedan dess gemensam vårdnad om D. Från samma tid har D - och hans syster - vistats varannan vecka hos fadern och varannan vecka hos modern. Föräldrarna bor ca 10 minuters gångväg från varandra och D:s skola ligger mitt emellan föräldrarnas respektive hem. Den 14 juli 1994 anmälde föräldrarna till skattemyndigheten att D den 1 augusti 1994 skulle flytta från den fastighet där modern var bosatt till den fastighet där fadern var bosatt. I sitt överklagande till länsrätten av skattemyndighetens avslagsbeslut uppgav fadern bl.a. att han, då inte något barn var folkbokfört hos honom, gick miste om ca 600 kr i månaden i bostadsbidrag och inte uppbar något barnbidrag. Han anförde vidare att han borde ha rätt att få dessa bidrag så att barnen kunde få någorlunda lika förhållanden ekonomiskt sett antingen de vistades hos honom eller hos modern.

Frågan i målet är om D i enlighet med vårdnadshavarnas anmälan skall folkbokföras på den fastighet där fadern är bosatt eller om han, som Riksskatteverket hävdar, alltjämt skall vara folkbokförd på den fastighet där modern är bosatt.

Enligt 6 § första stycket folkbokföringslagen skall en person folkbokföras på den fastighet där han är att anse som bosatt. I 7 § första stycket anges att en person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet - dvs. har s.k. dubbel bosättning - anses enligt samma stycke vara bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist.

Folkbokföringen skall tillgodose samhällets behov av basuppgifter om en persons identitet, familj, bosättning m.m. och måste därför innehålla korrekta och aktuella uppgifter. Till folkbokföringen har knutits rättsverkningar i olika hänseenden, bl.a. såvitt gäller samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Den fyller således viktiga legala funktioner, vilket ställer krav på stabilitet och substans i systemet. I linje med det sagda ligger att folkbokföringen skall grundas på en officialprövning, vid vilken den enskildes uppfattning om var han skall anses bosatt visserligen kan beaktas som en omständighet bland flera men där hans egna önskemål inte har någon självständig eller avgörande betydelse.

Utredningen i målet ger vid handen att D har tillbringat sin dygnsvila på ett sådant sätt att kravet på regelmässighet har varit uppfyllt beträffande båda de aktuella fastigheterna. Han har alltså haft dubbel bosättning. Någon omständighet som medför att han kan anses ha haft större anknytning till den ena eller den andra fastigheten har inte visats föreligga. Av handlingarna framgår vidare att vårdnadshavarnas anmälan om flyttning inte föranletts av någon inträffad eller nära förestående ändring i de förhållanden som är av intresse för bedömningen av anknytningsfrågan. Under nu angivna omständigheter skall - oavsett vårdnadshavarnas önskemål - någon ändring av D:s folkbokföring inte ske. Hans talan kan därför inte bifallas.