RÅ 1998 not 11

Not 11. Ansökan av Stefan J. och Thomas J. om rättsprövning av ett beslut om detaljplan. -Kommunfullmäktige i Mölndals kommun (1994-03-23) antog detaljplan för område vid Blåklintsvägen i kommunen. - Stefan J. och Thomas J. (sökandena) överklagade kommunens beslut och anförde bl.a. att fastigheten kunde bebyggas med fyra hus i stället för i detaljplanen medgivna tre hus. - Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1995-11-14): Länsstyrelsen gör följande bedömning. - Länsstyrelsen har, som framgått ovan, besökt platsen. Länsstyrelsen har vidare, med utnyttjande av den expertis som finns inom myndigheten, noga övervägt det utredningsmaterial som framlagts i ärendet. Terrängen, markens lutning och förhållandena i övrigt på och i anslutning till fastigheterna medför inte att dessa är extremt svåra att utnyttja för bebyggelse. Länsstyrelsen kan inte finna annat än att fyra tomtplatser för bostadsbebyggelse kan tillskapas på de båda fastigheterna utan att kraven på anpassning och omgivningshänsyn i 3 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen (1987:10, PBL) åsidosätts. Länsstyrelsen gör alltså liknande bedömning som de av sökandena åberopade sakkunniga gjort. - Emellertid står det klart att kommunen inte vill att ytterligare en byggrätt tillskapas på fastigheterna. Kommunen åberopar bl.a. att det skulle leda till en för hög exploateringsgrad i området. - PBL vilar på grundsatsen att kommunen själv i mycket stor utsträckning äger bestämma hur marken skall användas och miljön utformas i den egna kommunen. När det gäller frågor som exploateringsgraden inom ett detaljplaneområde, tillgången till service, trafiksystemets standard m.m. anses sålunda kommunen ha ett avgörande inflytande (se prop. 1985/86:1 s. 365). Likaväl som det ligger i kommunens hand att avgöra var och när detaljplan skall upprättas (1 kap. 2 § PBL) anses det tillkomma kommunen - som ett utflöde av samma princip - att avgöra i vilken omfattning marken skall få bebyggas. Endast om exempelvis exploateringsgraden, trafiksystemets standard etc. skulle leda till att enskilda intressen otillbörligen åsidosätts eller att trafiksäkerheten äventyras får kommunen vidkännas inskränkningar i sin självbestämmanderätt. - Gällande detaljplan medger två byggrätter på de två fastigheterna. Det nu framlagda förslaget redovisar tre byggrätter. Även om fyra byggrätter på fastigheterna inte skulle innebära en exploateringsgrad som nämnvärt avviker från vad som i övrigt accepterats i området kan det framlagda förslaget inte anses innebära ett otillbörligt åsidosättande av fastighetsägarnas intressen. Överklagandet kan därför inte bifallas. - Länsstyrelsens beslut. - Länsstyrelsen avslår överklagandet. - Sökandena fullföljde sin talan. - Regeringen (Miljödepartementet, 1996-02-08) avslog överklagandet och anförde som skäl för sitt beslut: Regeringen finner att ärendet kan avgöras utan syn. - Enligt 1 kap. 2 § PBL är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. I 1 kap. 5 § samma lag anges att vid prövning av frågor enligt PBL skall både allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet. - Regeringen finner inte att sökandenas intressen åsidosatts på ett otillbörligt sätt genom den aktuella detaljplanen. Vad sökandena framfört utgör inte heller i övrigt skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Överklagandet bör därför avslås. - I ansökningen anhöll sökandena om rättsprövning av regeringens beslut. Till stöd för sin ansökan anförde de bl.a. följande. Kommunen hade åstadkommit ett oacceptabelt planförslag där man inte tagit hänsyn till historik, ägarförhållanden, ekonomi, moral och etik samt praktiska och tekniska förutsättningar. De hade visat att det förelåg förutsättningar att indela fastigheterna i fyra tomter utan att exploateringsgraden påverkades. Något samråd hade inte ägt rum på ett konstruktivt sätt. De ansåg att formella fel i såväl sak som handling hade skett i ärendet. - Regeringsrätten (1998-01-30, Brink, Werner, Sjöberg, Lindstam, Sandström): Regeringsrätten höll muntlig förhandling och anförde: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Som regeringen framhållit framgår av 1 kap. 2 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL) att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. När det gäller frågor som exploateringsgraden inom ett detaljplaneområde, tillgången till service, trafikstandard m.m. anses sålunda kommunen ha ett avgörande inflytande (se prop. 1985/86:1 s. 365). - Enligt 1 kap. 5 § PBL skall vid prövning av frågor enligt lagen både allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet. I rättspraxis har ansetts att enskilds intresse måste vara mycket starkt för att en kommuns inställning i fråga om t.ex. exploateringsgraden skall få vika. - Regeringen har i det klandrade avgörandet inte funnit att sökandenas intressen åsidosatts på ett otillbörligt sätt genom den aktuella detaljplanen. - Regeringsrätten finner vid övervägande av vad som förekommit att det inte visats att regeringen vid sin bedömning överskridit gränserna för den handlingsfrihet som föreligger vid tillämpningen av aktuella bestämmelser i PBL. Regeringsrätten finner inte heller visat att det vid handläggningen av planärendet förekommit något sådant fel som kan ha påverkat utgången i ärendet. - Regeringsrätten finner således inte att regeringens beslut strider mot någon rättsregel på det sätt sökandena påstått. Det framgår inte heller i övrigt klart av omständigheterna att beslutet strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1997-11-25, I. Larsson)

*REGI

*INST