RÅ 1998:7

Domskäl

Länsrätten i Kronobergs län (1993-06-07, ordförande Holmqvist) yttrade: På grund av produktionstekniska förhållanden blev B.P. i augusti 1991 omplacerad till ett lägre betalt arbete. B.P. har anfört att det inte var möjligt vid ifrågavarande tillfälle att inom företaget omplacera honom till ett för honom lämpligt arbete med bibehållen lön. Utredningen i målet tyder på att han inte heller hade innehaft tjänst som polermakare om han inte drabbats av en arbetsskada. Vid sådant förhållande bör även omplaceringen 1991 vara förorsakad av B.P:s arbetsskada. Den bedömda inkomsten skall därför beräknas utifrån vad B.P. tjänat som synare. - Mot bakgrund av det anförda finner länsrätten att det inträtt sådan ändring av betydelse i de förhållanden som var avgörande för tidigare beslut om livränta. Det har följaktligen förelegat förutsättningar för att med stöd av 4 kap. 12 § LAF fr.o.m. den 20 januari 1992 ompröva den livränta som beviljats B.P. - Länsrätten bifaller överklagandena och upphäver försäkringskassans beslut och visar målen åter till kassan för erforderlig handläggning.

Domskäl

Kammarrätten i Jönköping (1994-10-20, Alkman, von Strokirch, Tillander, referent samt nämndemännen Karlkvist och Svensson) yttrade: Utredningen i målen ger inte vid handen att något annat för B.P. lämpligt arbete än det vartill han omplacerats i augusti 1991 varit tillgängligt inom företaget. Kammarrätten finner i likhet med länsrätten att omplaceringen av B.P. till arbetet som synare med åtföljande inkomstminskning föranletts av B.P:s godkända arbetsskada. Det saknas anledning att anta att B.P. skulle ha fått vidkännas någon inkomstförlust därest arbetsskadan inte hade förelegat. Kammarrätten anser sålunda att B.P:s inkomst som synare skall läggas till grund för livränteberäkningen och att förutsättningar enligt 4 kap. 12 § LAF föreligger för omprövning av livräntan fr.o.m. den 20 januari 1992. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Riksförsäkringsverket yrkade att kammarrättens och länsrättens domar skulle upphävas och att försäkringskassans beslut skulle fastställas. Verket hänvisade till vad det anfört i kammarrätten och framhöll därutöver bl.a. följande. Målet gällde närmast tolkningen av vad som utgjorde en följd av arbetsskada och hur begreppet förvärvsförmåga borde tolkas. Enligt Riksförsäkringsverkets mening borde inte det förhållandet att en arbetsskadad - som hade fått ett lämpligt arbete som han klarade av trots arbetsskadan - senare åsamkades en inkomstförlust till följd av att han blev friställd eller omplacerad vid en omorganisation hos arbetsgivaren leda till att han skulle ersättas för denna inkomstförlust genom arbetsskadeförsäkringen. Endast om en arbetsskadad hade fått arbetsuppgifter som speciellt anpassats för honom på grund av arbetsskadan borde ersättning kunna utges för den inkomstförlust som uppkommit vid en arbetsorganisatorisk förändring eller en nedläggning av arbetsplatsen. Även om B.P. på grund av arbetsskadan inte kunnat omplaceras till ett arbete med minst samma lön som han skulle ha haft som polermakare, ansåg verket att han inte borde kompenseras genom arbetsskadeförsäkringen för den inkomstförlust han fått vidkännas med hänsyn till att omplaceringen enbart varit föranledd av en omorganisation inom företaget. Enligt Riksförsäkringsverkets mening skulle en annan tolkning av bestämmelserna om livränta än den verket förordade i situationer liknande den nu aktuella leda till orimliga konsekvenser. På grund av de snabba strukturomvandlingarna var det numera inte ovanligt att arbetsgivare friställde eller omplacerade personal till andra arbetsuppgifter med lägre lön. Den uppfattning som underinstanserna företrädde skulle kunna leda till att en försäkrad, som omplacerats på grund av en arbetsskada, skulle få kompensation för en inkomstförlust, som uppstod kanske flera år senare till följd av ett arbetsbyte eller arbetslöshet som hade sin grund i arbetsorganisatoriska förändringar.

Prövningstillstånd meddelades.

B.P. bestred bifall till överklagandet. Han anförde bl.a. följande. År 1991 skedde en neddragning av personalstyrkan i företaget. Arton personer från förädlingsavdelningen omplacerades. Av dessa fick nio personer lägre lön. När dessa omplaceringar gjordes tog företaget och fackföreningen hänsyn till att vissa personer hade besvär av olika art. Hans besvär vägdes in när man överenskom att han skulle omplaceras till arbete som synare. Några av de arton personerna från förädlingsavdelningen omplacerades till vannan i hyttan (maskinproduktion). Han hörde dock inte till dessa. Han hade klarat arbetet kunskapsmässigt men företaget och facket bedömde att det inte var lämpligt med hänsyn till hans besvär. Att han hade kvalifikationer för arbetet framgår av ett intyg som företaget utfärdat den 30 juli 1996. Utfärdaren av intyget, T.R., hade deltagit i förhandlingarna om omplacering av de arton personerna. Dessa sakförhållanden styrktes av att han några dagar efter omplaceringen flyttades till arbete vid vannan på grund av personalbrist där. Han klarade dock inte att arbeta mer än fyra timmar. Därefter var han tvungen att gå hem på grund av kraftigt ökade besvär. Om han inte hade haft sin arbetsskada hade han vid den organisatoriska förändringen vid företaget omplacerats till ett liknande arbete som han hade före arbetsskadan och då inte åsamkats någon inkomstförlust. Istället fick företaget lära upp omflyttad personal från samma avdelning som han kom från. Dessa personer hade ingen kompetens inom området maskinproduktion. Riksförsäkringsverkets slutsats att inkomstförlusten berodde på organisatoriska förändringar var alltså felaktig.

I det av B.P. åberopade intyget av T.R. angavs att B.P. bedömdes ha kunskapsmässiga förutsättningar att arbeta med maskinell glasproduktion i hyttan och att dessa förutsättningar förelåg även vid tiden för omplaceringen.

Regeringsrätten (1998-03-31, Björne, Tottie, Swartling, Rundqvist, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Livränta till en arbetsskadad bestäms enligt 4 kap. LAF på grundval av den nedsättning av förvärvsförmågan och den inkomstförlust som uppkommer till följd av arbetsskadan. En livränta kan bestämmas för viss tid, varvid ny prövning av livräntefrågan får ske vid den bestämda periodens slut. Enligt 4 kap. 12 § LAF skall ett beslut om livränta - även avseende en tidsbegränsad sådan - omprövas, om ändring av betydelse skett i de förhållanden som varit avgörande för beslutet.

B.P. arbetade som slipare vid ett glasbruk när han år 1988 drabbades av en arbetsskada i form av axelbesvär. Han tillerkändes arbetsskadelivränta för tid t.o.m. juni 1992 för den inkomstförlust som uppkom när han år 1989 omplacerades till ett arbete som polermakare vid bruket. I samband med en omorganisation år 1991 fick B.P. återigen ett nytt arbete, nu som synare. Därvid fick han lägre lön än i arbetet som polermakare för tid fr.o.m. den 20 januari 1992. En fråga i målet är om därigenom sådan ändring skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet om livränta att beslutet skall omprövas och B.P. tillerkännas livränta för återstoden av livränteperioden med beaktande även av den ytterligare nedsättning av förvärvsinkomsten som föranletts av omplaceringen till synare. Målet gäller också om den ytterligare inkomstnedsättningen skall beaktas vid bestämmande av livränta för följande period.

I propositionen med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring (1975/76:197) anförde föredragande statsrådet i den allmänna motiveringen att det måste finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. De faktorer som låg till grund för invaliditetsbedömningen var i många fall så osäkra att det skulle vara orimligt att inte ändra livräntan, om den framtida utvecklingen tog en annan riktning än vad som förutsattes när livräntan bestämdes. Tidsbegränsade livräntor borde omprövas vid den bestämda ersättningsperiodens slut. Vad beträffar livräntor som fastställts att utgå tills vidare, sedan nedsättningen av förvärvsförmågan bedömts som varaktig, måste för omprövning krävas att en ändring av betydelse hade skett i de förhållanden som var avgörande för ersättningsbeslutet. Som en riktpunkt borde därvid gälla att omprövning skulle ske, om inkomständringen uppgick till minst 1/20 av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk (s. 75).

Möjligheten att ompröva livräntan utvecklades ytterligare i specialmotiveringen till 4 kap. 12 § LAF. En förutsättning för att livräntan skulle höjas sades vara att inkomstförsämringen föranletts av arbetsskadan, t.ex. genom att denna förvärrats och ytterligare minskat den skadades arbetsförmåga. Om arbetsmarknadsmässiga faktorer eller andra omständigheter på arbetsplatsen som inte skulle ha drabbat honom som frisk hade orsakat inkomstminskningen, fick bedömningen ske efter de principer som redovisats i den allmänna motiveringen (s. 100).

Dessa uttalanden ger enligt Regeringsrättens mening klart vid handen att den ytterligare inkomstförsämring som kan bli följden av en ny omplacering i samband med en organisatorisk förändring på arbetsplatsen skall kompenseras genom en höjning av livräntan endast om den nya omplaceringen av den arbetsskadade till ett sämre avlönat arbete beror på skadan. Som exempel kan tas det av Riksförsäkringsverket nämnda fallet att den skadade vid den första omplaceringen fått arbetsuppgifter som speciellt anpassats för honom på grund av skadan. Ofta torde bakgrunden till den nya omplaceringen vara att skadan förvärrats på sådant sätt att den skadade inte längre klarar av ens det arbete han tidigare omplacerats till. Ett annat skäl kan vara att man tidigare missbedömt nedsättningen av den skadades arbetsförmåga.

Föreligger inte någon av de nu nämnda anledningarna till ny omplacering får, enligt vad som nyss återgavs ur förarbetena, bedömas om den skadade inte skulle ha drabbats av den ytterligare inkomstförsämringen om han hade varit frisk. En organisationsförändring som berör flera arbetstagare är oftast att tillskriva arbetsmarknadsmässiga eller på annat sätt konjunkturbetingade faktorer och kan normalt förutsättas komma att beröra arbetstagarna oavsett tidigare ådragna skador. I sådant fall är en inkomstminskning till följd av omplacering inte föranledd av arbetsskadan, och skall inte ersättas genom en höjning av livräntan. Det kan emellertid inte uteslutas att det vid en organisationsförändring av nu angivet slag går att omplacera arbetstagarna till likvärdiga arbeten med undantag för den som är skadad. Skäl kan då föreligga att dra slutsatsen att den skadade inte skulle ha drabbats om han varit frisk. Om utredningen ger tillräckligt underlag för den slutsatsen är inkomstförsämringen att anse som föranledd av arbetsskadan.

Av utredningen framgår att organisationsförändringen inom glasbruket innebar att arton personer från förädlingsavdelningen och avdelningen för service och underhåll omplacerades till befattningar inom produktionen vid glaskammaren och hyttan. Av dessa fick nio lägre lön efter omplaceringen under det att sex fick oförändrad och tre högre lön. B.P. har uppgivit att han någon av de första dagarna efter omplaceringen prövade på ett bättre avlönat arbete i hyttan men att han på grund av skadan fick avbryta försöket efter fyra timmar. Från arbetsgivarsidan har emellertid uppgivits att B.P:s arbetsskada inte vägts in vid omplaceringen.

Regeringsrätten finner utredningen inte med tillräcklig grad av säkerhet utvisa att B.P., om arbetsskadan inte inträffat, skulle ha omplacerats till ett arbete med bibehållen lön. Hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete kan mot denna bakgrund inte anses ha blivit i samband med omplaceringen ytterligare nedsatt på grund av arbetsskadan. Eftersom det under sådana förhållanden inte förekommit någon ändring av betydelse av de förhållanden som var avgörande för försäkringskassans beslut angående livränta för tiden den 2 april 1990 - den 30 juni 1992 hade försäkringskassan fog för att inte ompröva detta beslut enligt 4 kap. 12 § LAF. Det var också riktigt av försäkringskassan att även för tiden juli 1992 - juni 1994 bestämma hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete till den inkomst han skulle ha haft som polermakare. Riksförsäkringsverkets överklagande skall följaktligen bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar samt fastställer försäkringskassans beslut.

Föredraget 1998-03-04, föredragande Bergström, målnummer 11142-1995