Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och att L.A:s livränta fr. o.m. januari 1992 skulle fastställas till 39 000 kr.

Kammarrätten i Göteborg (1994-01-13, Koch, Monell, referent, Hedlund) instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.

Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan till Försäkringsöverdomstolen.

Prövningstillstånd meddelades.

Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.

Regeringsrätten (1996-03-28, Brink, Berglöf, Swartling, Baekkevold) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Målet gäller L.A:s rätt till livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) för tiden från och med den 1 januari 1992. L.A., som har en arbetsskada, har genom arbetsskadeförsäkringens försorg fått en yrkesutbildning. Han har emellertid inte fått något arbete i sitt nya yrke utan varit arbetslös och blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen. Frågan i målet är främst hur hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas i denna situation.

Enligt 4 kap. 1 § LAF har försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som förorsakats av skadan upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust om uppkommer. Enligt 4 kap. 2 § samma lag skall livräntan beräknas på ett livränteunderlag som fastställs enligt särskilda regler och utgå med så stor del av underlaget som motsvarar graden av nedsättning av den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

I 4 kap. 3 § LAF föreskrivs, såvitt nu är av intresse, att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

Enligt förarbetena till LAF (Yrkesskadeförsäkringskommittens betänkande SOU 1975:84 s. 120 och prop. 1975/76:197 s. 74) kan vid bedömningen av den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga såväl faktiska som beräknade omständigheter vara av betydelse, t.ex. den försäkrades medicinska status, den inkomst som han trots skadan faktiskt har, hans utbildning, tidigare verksamhet, ålder, bosättningsförhållanden, rehabiliteringsbehov och rehabiliteringsmöjligheter samt hans situation på arbetsmarknaden. Det anges vidare att den försäkrade är skyldig att medverka till att avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan och att det därvid kan bli fråga om t.ex. arbetsbyte, flyttning till annan ort eller omskolning till ett nytt yrke. Det är enligt kommitten givet att kraven på den försäkrades medverkan bör ställas olika från fall till fall beroende på främst hans ålder, tidigare verksamhet, bostadsförhållanden och medicinska status. Men som en allmän princip bör gälla att den försäkrade skall vara skyldig att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art samt även andra icke medicinska åtgärder som syftar till att återinföra honom i produktionen. Åtgärderna måste dock, framhålls det, givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar, t.ex. bör högre ålder medföra att kraven lindras.

I förarbetena berörs särskilt frågan om vilken betydelse det rådande arbetsmarknadsläget skall tillmätas vid bedömningen av den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga. Enligt Yrkesskadeförsäkringskommitten (SOU 1975:84 s. 121) kan det, om den försäkrade på grund av en arbetsskada måste byta yrke och trots ihärdiga ansträngningar inte lyckas erhålla ett nytt arbete, synas obilligt att vid livräntebedömningen beräkna en restarbetsförmåga för honom. Å andra sidan bör det enligt kommittens mening inte komma ifråga att låta yrkesskadeförsäkringen svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgång. Utgångspunkten bör vara den försäkrades möjligheter att erhålla arbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge. I prop. 1975/76:197 (s. 75) anför departementschefen att han instämmer i att livränteprövningen i princip bör ske mot bakgrund av ett normalt arbetsmarknadsläge. I specialmotiveringen till 4 kap. 3 § LAF (prop. 1975/76:197 s. 97) anges vidare att samma principer för invaliditetsbedömningen som gäller inom den allmänna försäkringen skall gälla inom arbetsskadeförsäkringen. Paragrafen har därför enligt specialmotiveringen utformats i nära anslutning till bestämmelserna i 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL.

När det sedan gäller omständigheterna i förevarande mål framgår av handlingarna bl.a. följande. L.A., som är född år 1944, arbetade inom byggnadsbranschen under åren 1962-1984. Han var först rörläggare och arbetade sedan som betongarbetare från och med 1966. Under 1980 omskolades han till plattsättare. Från och med höstterminen 1985 studerade han vid Komvux för att skaffa gymnasiekompetens. Under tiden den 6 juni 1986 - den 15 mars 1987 var han sjukskriven för ryggbesvär, vilka godkänts som arbetsskada. Därefter hade han ett beredskapsarbete vid arbetsförmedlingen. Från och med januari 1988 till och med januari 1990 studerade han vid journalisthögskolan i Göteborg. Efter sin examen har han varit arbetslös förutom att han haft några korta vikariat som journalist och gått några kurser. Han erhöll arbetslöshetsersättning till den 10 juli 1991 då han blev utförsäkrad. Under journalistutbildningen erhöll han arbetsskadelivränta under tiden den 18 januari - den 20 augusti 1989 och i övrigt arbetsskadesjukpenning. Efter utbildningen erhöll han arbetsskadelivränta till och med den 31 december 1991. L.A. är ensamstående med tre minderåriga barn.

Försäkringskassan har i sitt nu aktuella beslut ansett att L.A. är berättigad till fortsatt livränta fr.o.m. den 1 januari 1992 med en bedömd inkomst före skadan på 198 300 kr och bedömd inkomst efter skadan på 0 kr. Riksförsäkringsverket överklagade beslutet till länsrätten och yrkade att inkomsten efter skadan skulle bestämmas till den inkomst han skulle ha haft om han arbetat som journalist. Länsrätten, som bl.a. konstaterade att utbildningen för närvarande inte lett till att de ekonomiska följderna av arbetsskadan för L.A. begränsats, fann i sin dom att han var berättigad till livränta med beaktande av den faktiska inkomstförlust som han fått vidkännas. Verkets överklagande avslogs därför. Kammarrätten, dit verket överklagade, ändrade inte länsrättens dom. Verket fullföljer nu sin talan och anför till stöd för denna bl.a. följande.

I ett fall som det förevarande, där den försäkrade genom arbetsskadeförsäkringens försorg fått en yrkesutbildning men på grund av arbetsmarknadssituationen inte kan få något arbete i sitt nya yrke, bör enligt verkets uppfattning förmågan att skaffa sig arbetsinkomst bedömas med hänsyn till vad den försäkrade lägst skulle kunna påräkna om han fick ett arbete i sitt nya yrke förutsatt att den försäkrade inte har högre inkomster än så genom inkomster som kan jämställas med förvärvsinkomst såsom t.ex. arbetslöshetsersättning. Egenlivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring skall i likhet med förtidspensionen inom den allmänna försäkringen grunda sig på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Det innebär att prövningen av rätt till livränta skall grunda sig på de ekonomiska följderna av arbetsskadan men dessa måste baseras på en bedömning av den försäkrades förmåga att faktiskt kunna utföra ett lämpligt förvärvsarbete. Verket anser att L.A. obestridligen har förmåga att skaffa sig inkomst som journalist men att det nu rådande arbetsmarknadsläget lägger hinder i vägen. Försäkringskassan har beräknat att L.A. kunnat påräkna en årsinkomst om 159 300 kr om han erhållit ett arbete som journalist. Detta utgör måttet på hans förmåga att efter arbetsskadan skaffa sig inkomst genom arbete. Hans inkomst om skadan inte inträffat kan enligt arbete. Hans inkomst om skadan inte inträffat kan enligt kassans beräkning fastställas till 198 300 kr. På grund härav bör L.A:s livränta fastställas till skillnaden mellan dessa belopp, dvs. 39 000 kr. L.A., å sin sida, hävdar att hans ekonomiska skada och nuvarande situation beror på arbetsskadan. Hade han inte drabbats av den skulle han fortfarande ha arbetat i sitt gamla yrke. Han vidhåller därför att han som underinstanserna funnit skall vara berättigad till livränta med beaktande av den faktiska inkomstförlust han fått vidkännas. Han anser att den lagtolkning, som Riksförsäkringsverket för fram och som innebär att livräntan skall vara skillnaden mellan en beräknad lön i det yrke som omskolningen gett och lönen i det gamla yrket strider mot lagen som säger att den försäkrade skall ges full kompensation för den förlorade inkomst som förorsakats av arbetsskadan. Han framhåller härjämte att om hans tidigare yrke varit lägre betalt än det han omskolats till ingen mellanskillnad skulle uppstå och alltså ingen livränta utgå, vilket enligt hans uppfattning knappast varit lagstiftarens mening.

Den frågeställning som mot bakgrund av det anförda först och främst aktualiseras i målet är om bestämmelserna skall ges den innebörden att en inkomstförlust på grund av arbetslöshet skall läggas till grund för livränteberäkningen så snart den försäkrade gjort vad som rimligen kan begäras av honom för att få arbete.

I förarbetena finns, som nämnts, uttalanden om att arbetsmarknadsläget skall beaktas när man bedömer den försäkrades förmåga att trots arbetsskadan skaffa sig inkomst genom arbete. Att arbetsmarknadsläget skall beaktas har också kommit till uttryck i praxis hos Försäkringsöverdomstolen (FÖD 1984:5, 1987:10, 1988:4 m.fl.). Det framgår emellertid inte klart vilken betydelse som skall tillmätas arbetsmarknadsläget och en eventuell arbetslöshet. Praxis ger sålunda inte någon närmare vägledning och uttalandena i förarbetena är inte entydiga; det får t.ex. anses oklart vad som menas med uttalandet om att bedömningen i princip skall ske mot bakgrund av ett "normalt arbetsmarknadsläge". Till bilden hör också att förarbetsuttalandena gjordes för mer än tjugo år sedan, då det rådde en helt annan situation på arbetsmarknaden än i dag.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av lagtexten (4 kap. 1 och 2 §§ LAF) framgår att det i princip är den av arbetsskadan föranledda faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer om livränta skall utgå och, om så är fallet, livräntans storlek. Förvärvsförmågan skall emellertid inte bedömas från rent teoretiska utgångspunkter utan hänsyn skall i viss utsträckning tas till den försäkrades personliga förhållanden. Bestämmelserna härom (4 kap. 3 § LAF) innebär att förvärvsförmågan skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till vissa angivna omständigheter av personlig art.

Lagtexten innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse med avseende på arbetsmarknadsläget. Det får emellertid anses klart att en allmän brist på arbetstillfällen inte utgör en sådan omständighet av personlig art som avses i 4 kap. 3 § LAF (jfr 7 kap. 3 § AFL). Paragrafens lydelse ger inte heller, för att återknyta till den tidigare ställda frågan, stöd för tolkningen att en inkomstförlust på grund av arbetslöshet skall beaktas så snart den försäkrade har gjort vad som rimligen kan begäras av honom för att få arbete. Avfattningen av bestämmelserna i 4 kap. l-3 §§ pekar på att det avgörande för rätten till livränta och för livräntans storlek är den försäkrades förmåga - bedömd med hänsyn till de omständigheter som angetts i 4 kap. 3 § - att utföra ett visst, för honom lämpat arbete och inte hans möjligheter att med hänsyn till det rådande läget på arbetsmarknaden få ett sådant arbete. Detta kan också uttryckas så att den förvärvsförmåga som återstår efter arbetsskadan i princip skall bedömas mot bakgrund av ett tänkt läge på arbetsmarknaden där det allmänt sett finns tillräcklig tillgång på arbeten av det aktuella slaget. En annan sak är att det rådande arbetsmarknadsläget indirekt kan få betydelse vid tillämpningen av 4 kap. 3 §, t.ex. på så sätt att det vid en lokal brist på arbetstillfällen kan - beroende på situationen - finnas anledning att ställa krav på den försäkrades medverkan genom flyttning e.d.

Avfattningen och uppbyggnaden av de aktuella lagstämmelserna talar således för att utgångspunkten vid bestämmande av livränta bör vara att den försäkrades förvärvsförmåga efter arbetsskadan skall bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget på arbetsmarknaden. En sådan tillämpning får anses ligga väl i linje med arbetsskadeförsäkringens allmänna syfte, nämligen att ersätta inkomstbortfall som beror på arbetsskada. Inkomstbortfall som beror på andra omständigheter, t.ex. det allmänna arbetsmarknadsläget, får i möjlig mån beaktas enligt andra trygghetssystem. Stöd för en utgång i enlighet med det anförda finns också i det nyssnämnda förarbetsuttalandet att försäkringen inte skall svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgång, ett uttalande som måste förstås så att inkomstbortfall som beror på arbetsmarknadsläget inte skall beaktas.

Frågan är då hur L.A:s situation skall bedömas. Av den medicinska utredningen framgår att L.A:s som arbetsskada godkända ryggbesvär hindrat honom att fortsätta med byggnadsarbete. Arbetsskadan hindrar honom dock inte att klara en stor del av de arbeten som i övrigt finns på arbetsmarknaden. I denna siutation var han - som framgår av de återgivna uttalandena i förarbetena - skyldig att i rimlig utsträckning medverka till att avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan, t.ex. genom arbetsbyte eller omskolning till ett nytt yrke. Denna skyldighet har L.A. uppfyllt genom att utbilda sig till journalist, varvid han erhållit ekonomiskt stöd från arbetsskadeförsäkringen. Efter sin examen har han dock inte fått fast arbete som journalist. Han uppbar arbetslöshetsersättning till den 10 juli 1991 då han blev utförsäkrad. Under den tid som prövningen i målet avser har han inte heller kunnat få arbete i sitt nya yrke. Enligt Regeringsrättens mening finns det inte anledning att anta annat än att L.A. med den utbildning han förvärvat och med hänsyn till sin ålder och bosättningsförhållanden i ett arbetsmarknadsläge med tillräcklig tillgång på arbete skulle ha kunnat få ett lämpligt arbete.

L.A. har obestridligen förmåga att arbeta som journalist. Om han erhållit arbete i detta yrke skulle han ostridigt kunnat påräkna en årsinkomst på 159 300 kr, vilket får anses utgöra måttet på hans förmåga att efter arbetsskadan skaffa sig inkomst genom arbete. Hans inkomst om skadan inte inträffat har beräknats till 198 300 kr. På sätt Riksförsäkringsverket anfört skall därför livräntan från och med den 1 januari 1992 utgå med skillnaden mellan nämnda belopp, d.v.s. med 39 000 kr per år.

C.A. överklagade beslutet.

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och försäkringskassans beslut den 12 februari 1993 fastställas.

Kammarrätten i Göteborg (1994-06-09, Dyhre, Hirvelä, referent, Winstedt) gjorde följande bedömning. Enligt 4 kap. 2 § LAF beräknas livränta på den försäkrades livränteunderlag och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. I 4 kap. 3 § samma lag anges att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

I förarbetena till LAF anges beträffande ersättning för inkomstförlust bl.a. följande (prop. 1975/76:197, s. 73 f). Arbetsskadeförsäkringen bör vara en renodlad försäkring för inkomstbortfall. Bedömningen måste ta sikte på den inkomstförlust som uppkommer i varje enskilt fall. Det ekonomiska invaliditetsbegreppet innebär att en jämförelse görs mellan ena sidan den inkomst som den försäkrade skulle ha uppnått om skadan inte hade inträffat och å andra sidan den inkomst som han kan beräknas uppnå trots skadan. Vid bestämmandet av denna senare inkomst kan såväl faktiska som beräknade omständigheter vara av betydelse.

Försäkringsöverdomstolen har i ett flertal avgöranden klarlagt att bedömningen av rätt till livränta i mål som gäller omplacering respektive arbetsbyte skall ske med särskilt hänsynstagande till den försäkrades faktiska möjligheter och svårigheter att erhålla annat arbete (FÖD 1984:5, 1986:51, 1987:10, 1988:4, 1988:55, 1989:15).

C.A. har på grund av sina såsom arbetsskada godkända luftrörsbesvär inte kunnat fortsätta sitt tidigare arbete som sågverksarbetare. Han har i samråd med försäkringskassan och arbetsförmedlingen genomfört arbetsvårdsåtgärder samt kompletterat sin utbildning. Efter det att företaget där C.A. efter sin omskolning erhöll anställning lades ned, blev han arbetslös. Varken arbetsförmedlingen eller C.A. själv har lyckats skaffa ett arbete till honom för den period som målet gäller. Såvitt utredningen visar har C.A. inte undandragit sig att medverka till åtgärder som kunnat avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan. Kammarrätten, som i detta mål endast har att pröva livränteberäkningen såvitt gäller C.A:s rätt till livränta under 1993, anser att den faktiska inkomstförlust som C.A. haft under tiden den 1 januari - den 31 december 1993 får anses föranledd av arbetsskadan. Arbetsmarknadsläget under år 1993 medför enligt kammarrättens mening inte någon annan bedömning. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan till Försäkringsöverdomstolen.

Prövningstillstånd meddelades.

Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.

Regeringsrätten (1996-03-28, Brink, Berglöf, Swartling, Baekkevold) yttrade: Målet gäller C.A:s rätt till livränta enligt LAF för år 1993. C.A., som har en arbetsskada, var under det aktuella året delvis arbetslös. Frågan i målet är främst om hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med utgångspunkt i hans situation som arbetslös eller med hänsyn till den inkomst han kunde beräknas ha i ett för honom lämpat arbete.

Enligt --- (se Regeringsrättens dom i I andra t.o.m. femte stycket) --- AFL.

När det sedan gäller omständigheterna i förevarande mål framgår av handlingarna bl.a. följande. C.A., --- (se redogörelsen i inledningen av referatet) ---1989.

Försäkringskassan har ansett att den beräknade inkomsten efter skadan skall bestämmas till 121 164 kr per år, vilket motsvarar vad han skulle haft om han fortfarande varit anställd vid Tranefors AB. Länsrätten och kammarrätten har funnit att inkomsten efter skadan skall beräknas på grundval av de verkliga inkomsterna, dvs. de ersättningar som utgått vid arbetslösheten respektive arbetsmarknadsutbildningen. Kammarrätten har därvid anfört att den faktiska inkomstförlust som C.A. haft under 1993 får anses föranledd av arbetsskadan och framhållit bl.a. att bedömningen av rätt till livränta i mål som gäller omplacering respektive arbetsbyte enligt praxis skall ske med särskilt hänsynstagande till den försäkrades faktiska möjligheter och svårigheter att erhålla annat arbete. Riksförsäkringsverket yrkar att inkomsten efter skadan skall bestämmas till den inkomst som han skulle ha haft om han varit anställd vid Tranefors AB. Riksförsäkringsverket anför till stöd härför bl.a. att prövningen av rätten till livränta skall grunda sig på de ekonomiska följderna av arbetsskadan men dessa måste baseras på en bedömning av den försäkrades förmåga att faktiskt kunna utföra ett lämpligt förvärvsarbete. Verket gör därvid en jämförelse med tillämpningen av bestämmelserna om allmän försäkring och konstaterar att avgörande för rätten till förtidspension i allmänhet är den försäkrades förmåga att utföra ett för honom lämpligt arbete. Endast det förhållandet att den försäkrade blivit utförsäkrad från arbetslöshetskassa grundar inte rätt till pension. Riksförsäkringsverket anför också att C.A. i ett normalt arbetsmarknadsläge borde ha erhållit en ny anställning efter avslutad ekonomiutbildning vid Komvux. C.A. anför att han gjort allt "vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan". Han kan således inte lastas för inkomstminskningen som i sin helhet måste anses bero på hans arbetsskada. Enligt C.A. råder det adekvat kausalitet i fråga om arbetsskada och arbetslöshet.

Den --- (se Regeringsrättens dom i I nionde t.o.m. fjortonde stycket) --- beaktas.

Frågan är då hur C.A:s situation skall bedömas. Som har framgått av det tidigare anförda drabbades han av arbetsskadan i 21 års ålder vid en anställning som trävaruarbetare år 1986. Efter viss vidareutbildning m.m. fick han en anställning som lagerarbetare hos Tranefors AB som varade under tiden juli 1989 - november 1990. Sedan anställningen vid Tranefors AB upphörde och t.o.m. 1993 har han den mesta tiden varit arbetslös samt i övrigt genomgått utbildning. C.A. har sålunda efter arbetsskadan haft arbete. Utredningen får anses ge vid handen att han under 1993 haft förmåga att klara ett motsvarande arbete. Det har inte framkommit att det i ett arbetsmarknadsläge med tillräcklig tillgång på arbeten skulle finnas något hinder - i varje fall inte något hinder på grund av omständigheter som avses i 4 kap. 3 § LAF - för C.A. att skaffa ett sådant arbete. Den inkomst som han trots skadan kunnat skaffa bör därför som Riksförsäkringsverket anfört bestämmas till den inkomst han kunnat påräkna om han haft arbete motsvarande det hos Tranefors AB, eller 121 164 kr. Vad nu sagts gäller även för den period under år 1993 då C.A. genomgick arbetsmarknadsutbildning.

Regeringsrättens avgörande: Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och fastställer försäkringskassans beslut.

Föredraget 1995-11-16, föredragande Bergström, målnummer 10082-1995 och 10123-1995