med förslag till lag arbetsskadeförsäkring

Regeringens proposition

1975/76:197

med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring;

beslutad den 4 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om en helt ny lagstiftning beträffande

ersättning vid skada i arbetet i stället för nuvarande lag om yrkesskadeförsäkring. I en ny lag om arbetsskadeförsäkring föreslås i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. En annan grundläggande regel i lagförslaget är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Frågor som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.

Den nya lagen skall gälla inkomstförlust till följd av skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa varat längre än 90 dagar. Under en samordningstid på de första 90 dagarna skall liksom nu den vanliga sjukförsäkringen tillämpas. Den nya lagen anknyter till de principer som gäller

för invaliditetsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa

sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer livräntans storlek. Livräntan vid arbetsskada skall enligt lagförslaget utgöra skillnaden mellan den

inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats

och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp som f. n. motsvarar 75 000 kr. Utgående livränta görs värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Livräntorna

| Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

till efterlevande anpassas till de principer som gäller inom folkpensioneringen och förmånerna förbättras, särskilt för barn.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensionceringens förmåner och arbetsskadelivräntan föreslås i propositionen förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall vara

pensionsgrundande för ålderspension från ATP och utgå fram till pensions-

åldern 65 år. Därefter skall gälla en enkel garantiregel.

Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom nuvarande yrkesskadeförsäkring finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen av ar-

betsskadeförsäkringen föreslås decentraliserad från riksförsäkringsverket till

de allmänna försäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeärenden handläggas av riksförsäkringsverket. Besvärsreglerna föreslås bli de-

samma som för socialförsäkringen i övrigt. Det innebär bl. a. att försäk-

ringsrådet skall upphöra med utgången av juni 1978.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla för skadefall som inträffar därefter. Innan dess skall yrkesskadeförsäkrings-

kommittén lämna förslag om övergångsanordningar för äldre yrkesskadelivräntor m. m. och beträffande nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkring för egenföretagare.

Förslag till Lag om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Inledning

18 Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

28 Arbetsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna

försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.

2 kap. Om arbetsskada

13 Med arbetsskada förstås i denna lag skada tilt följd av olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet.

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet,

om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.

28 Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

3§ Med skada avses i denna lag personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.

48 Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.

3 kap. Ersättning vid sjukdom Förmdner under samordningstid

13 Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäk-

. ringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det aut skadan

inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten

till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 3§ första stycket andra meningen

nämnda lag (samordningstid).

2§ Är någon som avses i 18 ej berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen eller är den skadade ej sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 och 3

kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjukpenning utgår dock ej till den som avses i 1 kap. 1§ andra stycket denna

lag och ej heller till arbetstagare som enligt 3 kap. 16 X första stycket lagen om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

3§ I den mån ersättning ej utgår enligt I eller 2 § ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader under samordningstiden för

1. sjukvård utom riket,

2. tandvård, 3. särskilda hjälpmedel.

Förmåner efter samordningstid

4§ Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samord-

ningstidens slut för

1. läkarvård,

2. tandvård,

3. sjukvårdande behandling,

4. sjukhusvård,

5. konvalescentvård,

6. läkemedel,

7. särskilda hjälpmedel.

Sjukvårdande behandling och konvalescentvård bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att behandlingen eller vården har ordinerats av läkare och, såvitt gäller konvalescentvård. lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställes av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

5§ Vid sjukdom som efter samordningstidens slut sätter ned den försäk-

rades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår

sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjuk-

penning. I annat fall utges halv sjukpenning.

Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den för-

säkrades sjukpenningunderlag enligt 6 §. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal.

68 Sjukpenningunderlag utgöres av

1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381)

om allmän försäkring: hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2§ nämnda lag,

2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för

honom enligt 3 kap. 2§ nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4500 kronor,

3. för försäkrad som avses i I kap. I $ andra stycket: hans livränteunderlag enligt 4 kap.

Bestämmelserna i 4 kap. 83 äger motsvarande ullämpning i fråga om

sjukpenningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 68 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början,

738 Medför arbetsskada som har föranlett livränta enligt 4 kap. på nytt sjuk-

dom, har den försäkrade rätt till sjukpenning, om sjukdomen sätter ned

hans kvarstående förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Därvid skall 3 och 6 §§ gälla i tillämpliga delar.

85 För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescentvård

minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Gemensamma bestämmelser 98 Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring.

108 I kostnad för vård m. m. entigt 3 eller 4 § inräknas nödvändiga utgifter

för resor.

4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan

Allmänna grunder för ersättning

13 Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa

sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den

sjukdom som har förorsakats av skadan har upphör, rätt till ersättning

i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår

dock ej, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja utgå.

Har försäkrad genom arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än en femtondel och drabbas han senare av ytterligare arbetsskada, skall livränta bestämmas på grundval av båda skadorna.

28 Livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag enligt 5-11 §§ och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning

av hans förmåga att skaffa sig inkomst-genom arbete.

383 Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall be-

dömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med

hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

I fråga om äldre försäkrad skall främst tagas hänsyn till hans förmåga

och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han

har utfört tidigare eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt

för honom.

43 Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, om ej annat följer av andra stycket.

Från och med den månad som avses I första stycket utgår livränta endast i den mån den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring med belopp som uppgår till minst 65 procent av livräntebeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare eller senare än från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, skall livränta enligt andra stycket utgå med det belopp som skulle ha utgivits, om hel ålderspension hade börjat uppbäras från och med nämnda månad.

Andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om ålderspension enligt utländskt system för social trygghet.

Livränteunderlag

58 För den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring utgöres livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå etler den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.

6 § För den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgöres livränteunderlaget av den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kup. 2 § nämnda lag. om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4500 kronor.

7§ Skall livränta börja utgå sedan avsevärd tid har förflutit efter det att

den försäkrade var utsatt för skadlig inverkan i arbetet, får som livränteunderlag brukas annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges i 5 eller 6 §, om särskilda skäl talar för det.

8§ Inkomst som enligt 11 kap. 7§ lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteun-

derlaget utan hinder av 3 kap. 24 första stycket fjärde meningen samma lag.

98 Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade, skall livrän-

teunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt

skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat.

Första stycket har motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18

år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 18 och 21 års ålder.

108 För försäkrad som avses i I kap. 1§ andra stycket utgöres livränteunderlaget för beräknad utbildningstid lägst av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått, om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter ut-

bildningstidens slut utgöres lägst av den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått, om skadan ej hade inträffat. Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp

än vad som motsvarar

två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder,

två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder,

tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

115 Vid beräkning av livränteunderlag bortses från belopp som Överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid början av det år då livräntan skall börja utgå.

Omprövning av livränta

12§ Beslut om livränta skall omprövas, om ändring av betydelse har skett

i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten tid får dock ej minskas eller dragas in.

5 kap. Ersättning vid dödsfall

Begravningshjälp

135 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår begravningshjälp

med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

Livrämtor till efterlevande 28 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår livräntor till hans

efterlevande enligt deta kapitel. Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap. med anledning av förlust av arbetsförmågan till följd av' skadan, grundas livränta efter honom på

hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet.

Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension.

livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada. I den mån det är skäligt. Livränta till efterlevande får ej grundas på högre belopp än som motsvarar

sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

Anka 3§ Änka efter försäkrad har rätt till livränta. om hon I. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn: under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller 2. hade tyllt 36 år vid den försäkrades död. . Upphör rätt ull livränta enligt första stycket I skall vid bedömning av rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den tidpunkt, då rätten till livränta enligt 1 upphörde.

4§ Livränta till änka utgår med belopp som, när den försäkrade efterlämnar

barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvarar 40

och i annat fall 43 procent av 2rsättningsunderlag som sägs i 2X.

Livränta enligt 3 § första stycket 2 till änka som ej hade fyllt 50 år vid

den försäkrades död eller vid den tidpunkt som avses i 3 § andra stycket minskas med en femtondel för varje år som då återstod till 50 års ålder.

58 Änkas rätt till livränta upphör om hon gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses äktenskapet inom fem är eller upphör sammanlevynaden inom samma tid, skall livräntan börja utgå på nytt.

Med änka jämställd kvinna 6 § I fråga om rätt till livränta jämställes med änka kvinna som vid försäkrads död

1. stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och

hade varit gift med honom eller hade eller hade haft barn med honom eller

var havande med barn till honom eller

2. annars levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden.

Första stycket gäller ej om den försäkrade elter kvinnan var gift.

78 Om kvinna som avses 16 § har rätt till underhållsbidrag från förutvarande make, minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget.

Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till

livränta, pension i annan form än folkpension eller tilläggspension, skadestånd eller annan sådan ersättning som upphör att utgå. om hon ingår

nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.

Frånskild kvinna

8§ Varförsäkrad vid sin död skyldig att utge lagstadgat periodiskt underhållsbidrag till förutvarande hustru, har hon rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget. om hon

1. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller hos henne, eller

2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död.

Livränta enligt första stycket får, när den försäkrade efterlämnar barn

som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvara högst 40 och i annat fall högst 45 procent av ersättningsunderlag som sägs 1 25.

Bestämmelserna i 3 § andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om livränta till frånskild kvinna.

Barn 93 Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ej kan försörja sig, utgår livräntan även för sådan tid. dock längst till och med den månad då barnet fyller

21 år.

Hade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap. 7X andra stycket föräldrabalken åtagit sig att till barnet utge underhållsbidrag i form av engångsbelopp. har barnet rätt till livränta i den mån denna överstiger en

livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet.

Efterlevande makes barn jämställes med barn till försäkrad i fråga om rätt till livränta, om barnet stod under makens vårdnad.

105 Livränta utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent uv ersättningsunderlag som sägs 1 2 §. om den försikrade efterlämnar änka

eller kvinna som avses i 6 5. I annat fall utgör livränta för ett barn 40

procent av nämnda underlag. Är i sådant fall Nera barn berättigade till liv-

ränta. ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första och

fördelas det sammanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.

Förälder

115 Förälder ull avliden försäkrad som till följd av dödstallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp, dock högst med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som

sägs I 25.

Gemensamma bestämmelser

125 Har försäkrad blivit borta under resa eller i annat sammanhang och kan det antagas att han har avlidit ul! följd av arbetsskada, har hans efterlevande rätt till livränta. Som villkor för utbetalning av livränta får dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig får sådan förklaring krävas från hans förmyndare.

Visar det sig sedermera att den försäkrade är vid liv eller att han har avlidit av annan orsak än arbetsskada, upphör rätten till livränta.

133 Har flera efterlevande rätt ull livränta efter försäkrad enligt 3, 6 och 8 SÅ och överstiger livräntornas sammanlagda belopp 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 24, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar nämnda andel av underlaget. Efterläimnar den försäkrade även barn som är berättigat till livränta efter honom, bytes procenttalet 45 ut mot 40.

14 § Uppgår livräntorna till efterlevande efter försäkrad sammanlagt till belopp som överstiger ersättningsunderlag som sägs i 2 S, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar detta underlag. Nedsättning skall dock först göras av livräntor enligt 119.

Prop. 1975/76:197 - MH

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning 18 Är någon som har rätt vill livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan. utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har

rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 45 tredje stycket har därvid motsvarande tillimpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

2§ Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta.

3§ Är arbetsgivare författningsenligt skyldig att utge ersättning vid arbetsskada, har han rätt att enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar

erhålla sådan ersättning från arbetsskadeförsäkringen som för motsvarande

ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterlevande. i den mån

ersättningen ej Överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.

4§ Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess samtycke avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår. återuppstår celler förvärras har rätt att under tiden få skälig ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel sjukpenning.

5§ Under tid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 2 kap. 113! lagen (1962:381) om allmän försäkring skall hans förmåga att skaffa sig

inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom ull förvärsarbeta. 6§ Ansökan om ersävtning enligt denna lag skall göras inom sex år,

beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser,

beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet,

beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt

det belopp för vilket ersättning begäres.

Om detta försummas, är rätten till ersättning förlorad.

7§ Bestämmelserna i 10 kap. 45, 16 kap. 11§ och 20 kap. 3-7 §§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring om förmåner som sammanträffar, indrag-

Enligt Ivdelse i prop. 19735/76:133.

ning och nedsättning av ersättning I vissa fall, återbetalningsskyldighet, pre-

skription, utmätningsförbud och rätt till skadestånd har motsvarande till-

lämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

7 kap. Försäkringens finansiering

15 Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som arbetsgivare

årligen har att erlägga enligt detta kapitel. För staten giller särskilda bestämmelser.

23 Avgift utgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit

som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom celler ledighet för värd av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning

som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 X lagen (1962:381) om allmän

försäkring. Avgift erlägges cj heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.

35 Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

1. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk

försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om försäkring för vissa vrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. |

2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. och lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m..

3. förvaltningskostnader, 4. behövlig fondbildning.

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för

riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet be-

träffande arbetsskadeförsäkringen. Den det av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas

senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den

mån beslut ej redan har fattats.

48 Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser.

Avgifterna föres till en fond, kallad arbetsskadeförsäkringsfonden, som

förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

8 kap. Övriga bestämmelser

Anmälan om arbetsskada

13 Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar

förestår arbetet, får underrättelsen i stället lämnas till denne.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada

är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter

som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersättes i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Beträffande försäkrad som avses i I kap. 1§ andra stycket skall vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

23 Anmälan enligt I $ andra stycket skall göras till den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i I kap. 4§ lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller visat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendet hör, skall anmälan göras till Stockholms läns eller, när det gäller sjöman, till Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Bestämmande och utbetalning av ersättning

3§ Allmän försäkringskassa som avses i 2 X skall så snart det kan ske bestämma den ersättning som skall betalas ut.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör utgå men fö-

religger sannolika skäl till det. skall ersättning betalas för tid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas, betalas skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet föreligger ej. om det sedermera bestämmes att ersättning ej skall utgå eller utgå med lägre belopp.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i besluter eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

4§ Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende upp-

kommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av

annat än olycksfall skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelegation.

58 Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 3 kap. 185§ samt 16 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om utbetalning till annan än den förmånsberättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning

från arbetsskadeförsäkringen.

Uppsgifisskyldighet m. m.

6§ Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som re-

geringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Är den förmånsberättigade omyndig, skall uppgifterna lämnas av förmyndaren.

78 Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket. allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i I kap. 25 uppgift om namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma 2rsättningsbelopp.

883 Försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och allmän försäkringskasså har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag. rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller att. om särskilda skäl föreligger, själva företaga sådan undersökning.

95 Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa får i ärende angående arbetsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sakkunnig. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom vars domkrets han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som har inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som riitten bestämmer och betalas av den myndighet som har begärt förhöret.

108 Den som har tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obe-

hörigen röja eller nyttja vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller atfärsförhållan-

de.

Ansvarsbestämmelser 11 § Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt I $ andra stycket dömes till bötes. Till samma straff dömes arbetsgivare som underlåter

att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 75.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande

i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen

är belagd med straff i brottsbalken.

Besvär m. m.

1285 Bestämmelserna i 20 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om

besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.

138 Bestämmelsen i 18 kap. 2§ lagen (1962:381) om allmän försäkring

om riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna försäkringskassorna har motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsskadeförsäkringen.

148 Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om ut-

sträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens

bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. då lagen (1954:243) om vrkesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fort-

farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Utdrag PROTOKOLL SOCIALDEPARTEMENTET vid regeringssammanträde 1976-03-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist. Aspling, Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom. Sigurdsen, Gustafsson. Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.

Föredragande: statsrådet Aspling

Proposition med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring

1¶Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 tillkallade jag sakkunniga för att företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m.

Utredningen ($ 1971:01) som antog namnet yrkesskadeförsäkringskommittén avlämnade i augusti 1972 ett delbetänkande (Ds S 1972:3) med förslag

till decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskadeförsäkringen m. m. Förslagen har i huvudsak genomförts (prop. 1973:4. SfU 1973:1, rskr 1973:15).

Yrkesskadeförsäkringskommitten! har i oktober 1975 avlämnat sitt huvudbetänkande (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada. Samtidigt har

utredningen (S 1974:03) rörande besvärsorganisationen inom socialförsäk-

ringen m. m.? avgett ett delbetänkande (Ds S 1975:9) Övergångsfrågor be-

träffande besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen.

Efter remiss har yttranden över dessa betänkanden avgetts av Svea hovrätt. kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, statens handikappråd, försäkringsrådet. riksförsäkringsverket, statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, statens personalnämnd. skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, centrala studiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen. ILO-kommittén, statens arbetsklinik, yrkesskadestatistikutredningen. Försäkringskasseförbundet. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet.

I Ledamöter: generaldirektören Yngve Samuelsson, ordförande, riksdagsmännen Alvar Andersson och Torsten Fredriksson. direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson. förbundssekreteraren i Svenska metallindustriarbetareförbundet Henry Karlsson. bitr. direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson och ombutdsmannen vid Landsorganisationen i Sverige Håkan Walander. : Utredningsman kammarrättspresidenten Nils Wentz.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Landsorga-

nisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Cen-

tralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen teknisk företagshälsovård, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska företagsläkarföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Folksam, Svenska Personal-Pensionskassan, Kommunernas pensionsanstalt, Handikappförbundens centralkommitté, De handikappades riksför-

bund och Sveriges förenade studentkårer. Vissa remissinstanser har bifogat

yttranden som de har inhämtat.

Yttranden har dessutom kommit in från Sveriges fartygsbefälsförening. fackklubbarna vid AB KABI samt AB KABI, Svenska sjöfolksförbundet, teknologorganisationen Reftec. Hörselkuratorernas förening och Riksförbun-

det för sexuellt likaberättigande.

2¶Gällande bestämmelser m. m.

2.1 Den allmänna försäkringen

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL, omtryckt 1973:908,

ändrad senast 1975:1160) består den allmänna försäkringen av sjukförsäkring,

(inkl. tardvårdsförsäkring och = föräldraförsäkring), — folkpensionering

och försäkring för tilläggspension (ATP). Den allmänna försäkringen kom-

pletteras av en delpensionsförsäkring och en yrkesskadeförsäkring. Den allmänna försäkringen omfattar svenska medborgare och här i riket bosatta

utlänningar. Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i riket, fr. o. m.

den månad då han fyller 16 år vara inskriven hos allmän försäkringskaussa.

Den allmänna försäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och

egenföretagare samt, såvitt avser sjukförsäkringen och folkpensioneringen, genom statsbidrag.

2.1.1 Sjukförsäkringen

Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning och föräldrapenning. Vid läkarbesök i offentlig vård betalar den försiikrade själv i patientavgift 15 kr. för varje besök medan 70 kr. erläggs av försäkringskassan som sjukvårdsersättming direkt tull sjukvårdshuvudmannen. Vård som meddelas av privatpraktiserande läkare ersätts endast om läkaren är ansluten till försäkringen. Den försäkrades patientavgift utgör därvid i regel 25 kr. Hos vissa läkare är patientavgiften 30 eller 35 kr. Återstoden av arvodet vilket är bestämt i en taxa som är bindande för läkaren betalas direkt till läkaren av försäkringskassan.

Sjukvårdsersättning utgår vidare för utgifter för tandvård, om vården lämnas genom det allmännas försorg etler av privatpraktiserande tandläkare

2 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

som är ansluten till försäkringen. Även tandvårdsarvodet är taxebundet. Försäkringskassan betalar normalt hälften av ett arvode på högst 1 000 kr.

och 3/4 av överskjutande belopp. Resten betalar den försäkrade själv genom

patientavgift. Viss tandvård ersätts enligt de regler som gäller för läkarvård.

Ersättning för sjukhusvård utgår i regel med belopp som motsvarar kostnaden för vård på allmän sal vid hemortssjukhus.

Kostnader för resor inom riket i samband med vård ersätts i allmänhet i den mån utgifterna för varje besök överstiger 8 kr. (15 kr. vid tandvård).

För sjukvårdande behandling (även utprovning av hjälpmedel) betalar patienten 7 kr. per besök, om vården ombesörjs av sjukvårdshuvudman.

Kostnader för konvalescentvård eller sjukvårdande behandling i annat fall

ersätts med 3/4 av utgifterna. dock högst med vissa angivna belopp.

Vid inköp av läkemedel på recept är maximiavgiften 20 kr. Vissa lä-

kemedel tillhandahålls kostnadsfritt.

Försäkrad har rätt till sjukpenning, om han på grund av sjukdom har fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Denna motsvarar den förvärvsinkomst (såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete) som den försäkrade kan antas komma att ha under det närmaste

året. Sjukpenning utgår dock endast om den försäkrade är inskriven hos

allmän försäkringskassa och har en sjukpenninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. Vid fullständigt bortfall av arbetsförmågan utges hel sjukpenning. Denna utgör för dag räknat 90 5 av den sjukpenninggrundande inkomsten

delad med 365. I annat fall utgår halv sjukpenning. Den som inte tjänar

4 500 kr. om året kan ändå få sjukpenning. om han är s. k. hemmamake.

Hel sjukpenning utgår då med 8 kr. per dag.

Den sjukpenninggrundande inkomsten får högst motsvara 7,5 gånger basbeloppet vid årets början (högst 72 750 kr. år 1976). Överskjutande belopp räknas i första hand av på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Ersättning för uppdrag anses i allmänhet som anställningsinkomst. Inkomstiberäkningen grundas vanligtvis på upplysningar som försäkringskassan får från den försäkrade eller hans arbetsgivare eller på taxeringsuppgifter. Inkomst av arbete för egen räkning får därvid inte beräknas högre än som

motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Natu-

raförmåner värderas på samma sätt som vid beräkning av preliminär skatt. Eventuell ändring i inkomstförhållandena beaktas först 30 dagar efter det kassan har fått kännedom om inkomständringen. Den försäkrade är skyldig

att göra anmälan om inkomständring inom två veckor. Har den försäkrade

anmält undantagande från ATP enligt 11 kap. 7§ AFL (se avsnitt 2.1.3). skall hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning into beaktas vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst.

Den som uppbär hel förtidspension har inte rätt till sjukpenning. och

för försäkrad som har uppnått pensionsåldern gäller särskilda sjukpenning-

bestämmelser. Vårdas den försäkrade på sjukhus, reduceras hans sjukpen-

ning. Beträffande arbetstagare som enligt statliga eller kommunala föreskrifter är berättigad till lön vid sjukdom får regeringen föreskriva undantag från rätten till sjukpenning. Betalar arbetsgivare i annat fall ut lön under sjukdom, har han vanligtvis också rätt till arbetstagarens motsvarande sjukpenning, s. k. arbetsgivarinträde.

Vid sjukdom på grund av yrkesskada utges sjukvårdsersättning och sjukpenning i vanlig ordning, dock längst t.o. m. 90:e dagen efter den dag

då skadan inträffade. Därefter träder yrkesskadeförsäkringen in.

2.1.2 Folkpensioneringen

Pension från den allmänna pensioneringen består i regel av två kom-

ponenter, folkpension och ATP. Folkpensionen utgör ett för alla lika grundskydd medan ATP är på visst sätt avpassad efter den försäkrades tidigare förvärvsinkomster. Förmånsformerna är ålderspension, förtidspension samt familjepension till änka och barn. Dessutom finns vissa särskilda folkpen-

sionsförmåner.

Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare. Genom internationella överenskommelser kan emellertid även utländska medborgare efter viss karenstid bli berättigade till folkpension på samma villkor som svenska medborgare. Vidare krävs att den försäkrade är bosatt hår i riket som pensionär eller, om han är bosatt utomlands, har varit man-

talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem närmast föregående åren. |

Rätt till folkpension i form av dlderspension föreligger fr. o. m. den månad då den försäkrade fyller 67 år (65 år fr. o. m. den 1 juli 1976). Ålderspension som tas ut vid den normala pensionsåldern utgör per år för ensamstående

95 20 och för två pensionsberättigade makar 155 25 av basbeloppet. Den

försäkrade kan emellertid begära förtida eller uppskjutet uttag. Ålderspension kan då tidigast utgå fr. o. m. den månad då han fyller 63 år, varvid pensionen för all framtid 'minskas med 0,6 6 för varje månad som pension tas ut i förtid. Om uttaget av pension i stället skjuts upp, ökas pensionen med 0.6 2 för varje månad som då den börjar utgå har förflutit från den månad

då den försäkrade fvlide 67 år. Hänsyn tas dock inte till tid efter ingången

av den månad då den försäkrade har fyllt 70 år. Nya regler angående förtida och uppskjutet uttag träder i kraft den 1 juli 1976. Enligt dessa skall förtida uttag kunna ske från 60 års ålder och avse hela eller halva pensionen. Uttag av hel eller halv pension skall också kunna skjutas upp till mellan 65 och 70 års ålder. Reduktionsfaktorn ändras till 0,5 26 för varje månad som pension utgår före 65 års ålder. Vid uppskjutet uttag skall pensionen liksom hittills ökas med 0.6 24 per månad.

Rätt till folkpension i form av förtidspension — hel eller partiell — tillkommer försäkrad som har fyllt 16 år, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan

är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Den som har fyllt 60 år kan även få förtidspension på rent arbetsmarknadsmässiga grunder. Kan nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga inte anses varaktig men dock antas bestå avsevärd tid, föreligger rätt till sjukbidrag. Bidraget är tidsbegränsat men följer i övrigt samma regler som gäller för förtidspension. Hel förtidspension ligger på samma nivå som hel ålderspension, och förtidspension utges längst till den månad då den försäkrade fyller 67 år (65 år fr. o. m. den I juli 1976) elicer tills han dessförinnan börjar uppbära ålderspension. Förtidspensioneringen behandlas närmare i avsnitt

2.2.4. |

Till ålders- eller förtidspension kan utgå barntillägg för barn under 16 år. Tillägget utges för år räknat med högst 25 "4 eller, om barnet är berättigat till barnpension, högst 10 96 av basbeloppet.

Änka har rätt till folkpension i form av änkepension, om hon antingen

har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år,

som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller hade fyllt 36 år vid makens död och varit gift med honom i minst

fem år. Upphör änkans rätt till pension enligt det första alternativet, skall

vid prövning av rätt till pension enligt det andra alternativet anses som om mannen hade avlidit och äktenskapet upplösts först när rätten till pension enligt det första alternativet upphörde. Pensionen utgår längst till den månad då änkan fyiler 67 år (65 år fr. o. m. den H juli 1976) eller tills hon dessförinnan börjar uppbära folkpension i form av ålderspension. Under förutsättning att ingen av parterna var gift skall kvinna som stadigvarande sammanbodde med en man vid hans död och som hade varit gift med eller har eller har haft barn med honom jämställas med änka. Änka som levde åtskild från den avlidne har inte rätt till änkepension, om hon stadigvarande sammanbott med annan man med vilken hon har varit gift eller har eller har haft barn. Änkepensionen dras vidare in, om änkan gifter om sig eller stadigvarande sammanbor med sådan man. Upplöses äktenskapet eller sammanboendet inom fem år, skall dock pensionen börja utgå på nytt, om övriga förutsättningar alltjämt är uppfyllda. Änkepensionen utgör för år räknat 95 26 av basbeloppet, om änkan har vårdnaden om och sammanbor med barn under 16 år eller hade fytlt 50 år vid mannens död. För annan änka minskas pensionen med 1/15 för varje år som vid mannens död återstod

till 50 års ålder. Om änkan är berättigad till såväl förtidspension som än-

kepension, har hon rätt att välja vilken av dessa som skall utgå.

Folkpensionär som har låg ATP eller ingen ATP alls har rätt till s. k. pensionstillskott. F. n. utgör fullt pensionstillskott per år 21 ?5 av basbeloppet men kommer fr. o. m. den 1 juli 1976 att utgå efter 25 ”ö till ålderspensionär

och efter 50 94 till förtidspensionär. Pensionstillskottet till ålderspension ökas varje år med 4 4 av basbeloppet så att fullt tillskott den 1 juli 1981

utgör 45 26 av basbeloppet för pensionär som har endast folkpension. Pen-

sionstillskottet till förtidspension ökas på motsvarande sätt successivt till

90 ?6 av basbeloppet den I juli 1981. Pensionstillskottet avräknas på visst sätt mot ATP. ' Barnpension från folkpensioneringen kan utgå till barn som inte har fyllt 18 år. Pensionen utgör för år räknat 25 25 av basbeloppet. Barnet är dock garanterat 40 26 av basbeloppet, om ena föräldern är avliden, och 60 a av basbeloppet, om båda föräldrarna är avlidna. Vid beräkning av den garanterade barnpensionen skall bl. a. beaktas vad som utgår i barnpension

från ATP.

Inom folkpensioneringen utgår även vissa inkomstprövade förmåner, nämligen hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Hustrutillägg villkommer pensionsberiättigads hustru som inte själv är folkpensionär, om hon har fyllt 60 år och makarna har varit gifta minst fem år. Om särskilda skäl föreligger, kan hustrutillägg utgå även i annat fall. Hustrutillägget skall motsvara skillnaden mellan ålderspension för två makar jämte två pen-

sionstillskott och ålderspension för ensamstående jämte ett pensionstillskott.

Kommunalt bostadstillägg kan utges till den som uppbär ålders-, förtids- eller änkepension eller hustrutillägg. Bostadstillägget utgår enligt grunder som kommunerna själva bestämmer. Hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg minskas med 1/3 av den pensionsberättigades årsinkomst i den mån den överstiger för gift I 500 kr. och för annan 2000 kr:

Försäkrad som har fylit 16 år kan vidare få handikappersättning, om han före 65 års ålder för avsevärd tid har fått sin funktionsförmåga nedsatt och därför behöver tidskrävande eller fortlöpande hjälp eller på annat sätt får vidkännas betydande merutgifter. Ersättning utges med för år räknat 30, 45 eller 60 24 av basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Den som är blind eller döv har alltid rätt till handikappersättning.

2.1.3 Tilläggspensioneringen (ATP)

ATP grundas på den försäkrades tidigare förvärvsinkomster. Fr. o. m. det år då den försäkrade fvller 16 år t. o. m. det år då han fyller 65 år (64 år fr. o. m. den 1 juli 1976) beräknas pensionsgrundande inkomst för honom på grundval av hans förvärvsinkomster. Sådan beräkning görs dock inte för år då han har uppburit förtids- eller ålderspension enligt AFL. Till grund

för beräkning av förvärvsinkomst läggs i princip den försäkrades taxering

till statlig inkomstskatt. Den pensionsgrundande inkomsten utgörs av summan av den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets början gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses vidare från vad som överstiger 7.5 gånger nämnda basbelopp. Den pensionsgrundande inkomsten ligger i sin tur till grund för beräkning av den försäkrades pensionspoäng för året. Pensionspoängen räknas fram på så sätt att den pensionsgrundande inkomsten

divideras med det vid årets början gällande basbeloppet. Den försäkrade har möjlighet att anmäla undantagande från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Denna beaktas då inte vid beräkning

av pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande inkomst.

För rätt till ålderspension från ATP krävs normalt att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år. Beträffande pensionsålder och förtida eller uppskjutet uttag av pension gäller samma regler som i fråga om ålderspension från folkpensioneringen. Ålderspension från ATP som utgår vid 67 års ålder motsvarar för år räknat 60 5 av produkten av basbeluppet för den månad för vilken pension skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade eller. om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de

15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknas för mindre än 30

år. minskas pensionen med 1/30 för varje felande år. Undantag från denna regel gäller emellertid för svensk medborgare som är född under något av

åren 1896-1923. Är han född under tiden 1896-1914, krävs endast 20 poängår

för full pension. Är han yngre men född under tiden 1915-1923. krävs

i stället 20 år ökat med ett för varje år som han är född senare än år 1914.

Förtidspension från ATP utges under samma förutsättningar som gäller för förtidspension från folkpensioneringen. Det krävs dock att den försäkrade har

tillgodoräknats pensionspoäng före det år då pensionsfallet inträffar. Hel för-

tidspension skall i princip vara lika stor som ålderspensionen skulle ha blivit. omarbetsförmågan inte hade varit nedsatt. Detskalldärförantasattden försäkrade har tillgvodoräknats pensionspoäng (s. k. antagandepoäng) för varje år fr. o. m. det år då pensionsfallet inträffadet. o. m. det år då han fyller 65 år (64 år fr. 0. m. den I juli 1976). För att antagandepoäng skall beräknas krävs emellertid antingen att den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid tiden för pensionsfallet uppgick till minst det vid årets början gällande basbeloppet eller att pensionspoäng hade tillgodoräiknats honom för minst tre av de fyra år som närmast föregått det år dä pensionsfallet inträffade. Beräkningen av antagandepoängen kan ske enligt två olika metoder, varvid den metod skall användas som ger det gynnsammaste resultatet för den försäkrade. Den ena metoden innebärattantagandepoängen beräknas motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen underde fyra åren närmast före pensionsfallet. Enligt denandra metoden använder man medeltalet för den bättre hälften av poängåren fr. o. m. den försäkrades 16:e år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Om bestämmelserna om antagandepoäng inte är tillämpliga. beräknas förtidspensionen på grundval av faktiska pensionspoäng och enligt samma regler som ålderspension.

För rätt till änkepension från ATP krävs att legalt äktenskap förelåg. Vidare fordras att mannen vid sitt frånfälle var berättigad till ATP i form av förtids- cller ålderspension eller kunde ha blivit berättigad till förtidspension. Är dessa krav uppfyllda. utgår pension till änkan, om äktenskapet hade varat minst fem är och ingåtts senast den dag då den försäkrade fylide 60 år eller om den försäkrade efterlämnar barn som också är barn till änkan. Änkepensionen utgör, om

det finns pensionsberättigat barn, 35 26 och iannat fall 40 ”ö av het förtids-eller älderspension som mannen var berättigad ull. Om änkan gifter om sig, drasänkepensionen in. Upplöses det nya äktenskapet inom fem år. skall pensionen dock börja utgå på nytt. |

Försäkrads barn under 19 år har rätt till barnpension. Pensionen för ett

barn utgör. om även änkepension utges, 15 "6 och i annat fall 40 6 av

den ATP som föräldern var berättigad ull. Finns flera pensionsberättigade barn, ökas procenttalen med 10 för varje barn utöver det första. Det sam-

manlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen.

Flera familjepensioner får inte utgå samtidigt till samma person. I sådant fall utges endast den största av dem. Änkepension påverkas emellertid inte av att änkan samiidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension.

2.2 Yrkesskadeförsäkringen

Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL. omtryckt 1962:408, ändrad senast 1975:699) trädde i kraft den 1 januari 1955. Genom YFL upphävdes bl. a. på området tidigare gällande lag (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. De upphävda författningarna skulle dock fortfarande tillämpas i fråga

om skada som hade inträffat före den 1 januari 1955 och i fråga om skada

till följd av annat än olycksfall vilken visade sig senare, om den försäkrade

inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan. 1916 års lag föregicks i sin tur av lagen (1901:39 s. 1) angående

ersättning för skada till följd av olvcksfall i arbete.

2.2.1 Bestämmelserna i huvuddrag

Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk, dels frivillig (1 §). Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare (3 §). I den mån regeringen föreskriver det jämställs elever under yrkesutbildning med arbetstagare. I en till kungörelsen (1954:715) angående tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m. fl. (förteckningen ändrad senast 1976:54) fogad förteckning anges de skolor, utbildningslinjer och kurser där eleverna anses löpa viss risk att komma till skada och därför skall omfattas av YFL. Arbetsgivares make är undantagen från den obligatoriska försäkringen (4 3). Undantagna är också arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller hans make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren och dessutom har en årsinkomst som understiger 1 800 kr. Regeringen kan vidare undanta vissa arbetstagare som är anställda hos staten eller kommun samt

meddela från YFL avvikande föreskrifter beträffande vissa andra arbets-

tagare (5 5).

Med vrkesskada förstås i första hand kroppsskada till följd av olycksfall

i arbetet (6 §). Med kroppsskada jämställs skada på protes ce. d. Vissa åkommor på grund av skadlig inverkan under kort tid anses alltid ha uppstått genom olycksfall. Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd till eller från arbetet. Som yrkesskada räknas vidare skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne celler strålande energi eller. i den mån regeringen föreskriver det, genom inverkan av vissa rörelser, tryck. skakningar, vibrationer, buller eller smitta. Regeringens bestämmelser om de s. k. yrkessjukdomarna finns i kungörelsen (1954:644) med föreskrifter enligt 6 8 första stycket c)lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt YFL skallorsakssamband an-

ses föreligga mellan skada och olycksfall elter annan inverkan iarbetet. om inte

betydligt starkare skäl talar mot det (7 §). Yrkesskada till följd av annat än

olycksfall anses ha inträffat den dag skadan visade sig (8 §).

Den vrkesskadade är berättigad till sjukvårdsersättning och, om arbetsförmågan har blivit nedsatt, sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet. Vid dödsfall utgår begravningshjälp och livränta till efterlevande.

I fråga om ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får vanlig sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt AFL under de första 90 dagarna, den s. k. samordningstiden (11 §). Om den skadade under samordningstiden inte är sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad, utgår i stället ersättning från yrkesskade-

försäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen. I den

mån inte sjukförsäkringen har trätt in ersätts även nödvändiga kostnader under samordningstiden för sjukvård utom riket, tandvård, hjälpmedel och viss särskild vård, allt inkl. resekostnader.

Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för ersättningen. Försäkringen ersätter då bl. a. nödvändiga kostnader för läkar-, tand- och sjukhusvård. läkemedel, sjukgymnastik e. d.. hjälpmedel samt resor (12 5).

Storleken av sjukpenning efter samordningstiden och livränta är beroende av dels den skadades årliga arbetsförtjänst. dels nedsättningen av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses i princip den skadades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst 1800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp (9 §). Nedsättningen av arbets-

förmågan skall bedömas med hänsyn till såväl skadans beskaffenhet som

dess inverkan på den skadades allmänna förmåga att skaffa sig förvärvs-

inkomst och hans förmåga att utöva sitt yrke (10 5). Även förutvarande

skada eller lyte samt omskolning e. d. med anledning av den aktuella skadan har betydelse för skaderegleringen.

Som har nämnts tidigare utges sjukpenning efter samordningstidens slut från yrkesskadeförsäkringen (13 3). Vid förlust av arbetsförmågan utgår het sjukpenning, och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 26 utges halv sjukpenning. Ersättningen beräknas enligt den allmänna försäkringens regler om sjukpenning men grundas på den skadades årliga arbetsförtjänst

enligt YFL. Ersättningen får dock inte understiga vad som skulle ha utgått som vanlig sjukpenning, om skadan inte hade utgjort yrkesskada.

Medför yrkesskada nedsättning i den försäkrades arbetsförmåga även sedan det akuta sjukdomstillståndet har upphört, utges livränta, om nedsättningen uppgår till minst 10 96 (16 3). Livräntan beräknas på ett ersättningsunderlag som i inkomstlägen upp till två gånger basbeloppet vid skadceårets början motsvarar den skadades årliga arbetsförtjänst men i högre inkomstlägen avtrappas. Har den skadade förlorat sin arbetsförmåga. utgör livräntan 11/12 av ersättningsunderlaget. Är arbetsförmågan endast nedsatt. utges i princip en livränta som svarar mot nedsättningsgraden. Vid sjukdomsrecidiv ersätts livräntan av sjukpenning. När det skadade blir ålderspensionär sätts livräntan ned med 1/4. Fastställd livränta får efter ansökan helt eller delvis bytas ut mot kapitalbelopp, om skäl föreligger ull det.

Yrkesskadad som under längre tid inte kan klara sig själv kan få sin sjukpenning eller livränta förstärkt med vårdbidrag på högst 5 kr. per dag resp. 1800 kr. per år (17 5). Från yrkesskadeförsäkringen kan vidare utges skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning, till den som avstår

från förvärvsarbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår. återuppstår eller förvärras (18 3).

Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshiälp med 20 2& av basbeloppet vid årets början och livräntor till den försäkrades efterlevande (19.5). Efterlevandelivränta utges ull änka samt under vissa förutsättningar till ogift kvinna som levde samman med den försäkrade, fästmö, änkling, frånskild make. barn och förälder (20-23 §§). Efterlevandelivräntan utgår med belopp som motsvarar viss andel av den försäkrades årliga arbetstörtjänst.

Samtliga livräntor enligt bl. a. YFL är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Huvudbestämmelserna härom finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av vrkesskadelivräntor m. m. (ändrad senast 1973:470). I detta sammanhang bör vidare nämnas lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 tnr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. fändrad senast 1971:284) och lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. (ändrad

senast 1971:285).

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna (38, 39 och 41 53). Avgifterna skall täcka ersättningar enligt YFL samt motsvarande lagar från åren 1916 och 1929, kostnader för omreglering, förhöjning och värdesäkring av vissa ersättningar. förvaltningskostnader samt behövlig fondbildning. Avgiften fastställs genom särskild lag och har (SFS 1973:480) för åren 1975-1979 bestämts till 0.25 26 av utgivna

löner. Avgifterna förs till en fond som förvaltas av riksförsäkringsverket.

I YFL föreskrivs att försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket (1 3) och att verket skall besluta om ersättning (34 3). Enligt lagen (1973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243)

om yrkesskadeförsäkring m. m. får regeringen emellertid föreskriva att allmän försäkrineskassa i verkets ställe skall handlägga ärenden angående huvudsakligen sjukpenning och sjukvårdsersättning. Sådana föreskrifter har meddelats genom kungörelsen (1973:185) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m. m. tändrad senast 1974:126). Därvid har dock några ärendegrupper undantagits. I de decentraliserade yrkesskadeärendena är riksförsäkringsverket mellaninstans och försäkringsdomstolen högsta instans. De från decentraliseringen undantagna sjukpenning- och sjukvårdsersättningsärendena liksom alla livränteärenden handläggs i första instans av riksförsäkringsverket. Över verkets beslut i sådana ärenden får talan föras hos försäkringsrådet (44 < YFL). Försäkringsrådet har också rätt att ex officio ta upp ärenden till prövning. Vidare skall försäkringsrådet med uppmärksamhet följa försäkringens tilllämpning och utveckling (2 5). Försäkringsrådets beslut kan överklagas hos

försäkringsdomstolen (44 3).

2.2.2 Naåaera statistiska uppgifter

Det åligger arbetsgivare elter arbetsföreståndare att anmäla inträffad yrkesskada till försäkringskassan. Antalet anmälda yrkesskador under perioden 1955-1975 framgår av följande tabell.

I ca 90 4 av vrkesskadefalten tillfrisknar den skadade inom den 90 dagar

långa samordningstid då ersättning skall utges från sjukförsäkringen enligt AFL. Endast i ca 10 96 av fallen har ersättning således behövt utgå från yrkesskadeförsäkringen. Sådan ersättning kan också utges under samordningstiden. 1. ex. om den skadade inte är sjukförsäkrad eller har avlidit. Antalet anmälningar som har föranlett ersättning enliet YFL framgår av följande tabell, där fördelning också har gjorts på sjukfall, invaliditetsfall och dödsfall.

Bara ett mindre antal sjukersättningsfall har övergått i livräntefall sedan den akuta sjukdomen har upphört. I gruppen som inte övergick i livräntefall var år 1973 det genomsnittliga antalet sjukersättningsdagar 20 medan motsvarande antal för den andra gruppen var 262. I åtskilliga fall har dock

den sjukdom som har föregått ett livräntebeslut varat kortare tid än 90

dagar, år 1973 i 29 26 av samtliga livräntefall.

Det totala /ivräntebeståndet uppgick i december 1975 till drygt 82 000 livräntor, varav omkring 15 26 utgjorde efterlevandelivräntor. Följande tabell visar hur livräntorna fördelade sig på egenlivräntor och efterlevandelivräntor.

LA ven med änkor jämställda kvinnor samt änklingar.

Tabellen illustrerar bl. a. hur lång giltighet en livräntelag har efter det att lagen har upphört att gälla för nya skador. Alltjämt utgår det således 655 livräntor med stöd av 1901 års lag trots att denna upphävdes redan

år 1916. Över 40 94 av samtliga livräntor har beviljats enligt författningar

som är äldre än YFL.

År 1975 tillkom ca 3 500 nya livräntor och upphörde ca 1000. Livräntebeståndet ökar således f.n. med omkring 2500 livräntor per år.

2.2.3 Yrkesskadebegrepp och bevisregel

Inom vyrkesskadeförsäkringen har man sedan länge gjort skillnad mellan olveksfallsskador och yrkessjukdomar. Termen yrkessjukdom förekommer emellertid inte i YFL. Solsting. värmeslag, förfrysning. inflammation i arbetsvalk och skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses alltid ha uppkommit genom olycksfall.

Yrkessjukdomarna regleras dels genom YFL (65 första stycket b och OO, dels genom särskild kungörelse (1954:644). I YFL föreskrivs att skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi skall anses som yrkesskada. Enligt YFL och den nämnda kungörelsen skall vidare med yrkesskada förstås:

"Db genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad

a) sjukdom i sena eller senas omgivning;

b) sjukdom i vävnaderna kring överarmens cpikondyler (epikondvlit); och

c) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning i dessa musklers samverkan (koordinationsrubbning) vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller holspelning, spinning, mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhet:

2) genom inverkan av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck framkallad

a) sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad; och

b) perifer nervförlamning (s. k. sliparsjuka, betförlamning och dylikt);

3) genom inverkan av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blodkärlen i armar eller händer;

4) genom inverkan av buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörselnedsättning:

5) genom smitta framkallad

a) sjukdom, som ådragits i sysselsättning vid laboratorium. där arbete med smittämnet bedrives:

b) sjukdom, som avses i 23 epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, tuberkulos. epidemisk hepatit och inokulationshepatit, jämväl i annat fall än som avses under a. dock endast såframt sjukdomen ådragits vid medicinsk undersökning eller forskning å institution eller laboratorium celler i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande av sjukvård celler allmän hälsovård. sjuktransporttjänst. barnmorskevård eller vård å anstalt för barn eller åldringar eller under tjänstgöring såsom hemvårdarinna i den sociala hemhjälpsverksamheten: och

c) bovin tuberkulos, erysipeloid, kokoppor. mjältbrand, mul- och klövsjuka, rots, trichofyti, tularemi. undulantfeber samt Weils sjukdom, jämväl i andra fall än som avses under a) och b).”

Den under punkt 5 b nämnda epidemilagen har ersatis av en smittskyddslag (1968:231, ändrad senast 1975:101). Till denna anknyter en smittskydds-

kungörelse (1968:234, ändrad senast 1976:44) i vilken anges s. k. allmän-

farliga sjukdomar, Dit räknas bl. a. de sjukdomar som nämns under punkten

5b.

Hur anmälda yrkesskador fördelar sig på olycksfall, inträffade i arbetet

eller under färd till och från arbetsstället, och på yrkessjukdomar framgår

av följande tabell.

Olycksfallsskadorna är således helt dominerande. Det bör emellertid påpekas att antalet anmälda yrkessjukdomsfall har ökat ganska kontinuerligt sedan mitten av 1960-talet. Särskilt påtaglig har ökningen varit de allra senaste åren. Under åren 1974 och 1975 uppgick antalet anmälningar om yrkessjukdomar till 3 400 resp. 9 550. Ökningen kan till väsentlig del hänföras till hörselskador som har orsakats av buller i arbetet. Bakom den ökade anmälningsfrekvensen kan spåras resultat av systematiska hälsokontroller inom vissa näringsgrenar. Vid en preliminär fördelning av de under år 1975 anmälda yrkessjukdomsfallen hänför sig 6 300 (67 ?5) till hörselskador orsakade av buller. Hudåkommor orsakade av olika ämnen utgör drygt 1 000 fall (11 96). Av sjukdomar orsakade av damm (silikos och asbestos) har anmälts tillsammans 300 fall (3 26). Sjukdomar framkallade genom inverkan

av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser (yrkesmyalgier och tendovaginit) har anmälts i 300 fall (3 24). Av blyförgiftning samt av sjukdomar orsakade genom inverkan av skakningar och vibrationer har vardera anmälts ca 30 fall (0.5 26). I materialet ingår 1 230 fall (13 26) där sjukdomsorsaken inte har kunnat specificeras vid anmälan.

Yrkesskadorna drabbar oftast arbetstagare i åldern 20-29 år. Av det totala

antalet fall år 1973 gällde ca 28 "5 denna åldersgrupp. För övriga arbetstagare

upp t.o.m. 64 års ålder fördelar sig skadorna tämligen jämnt.

Hur skadetfrekvensen fördelar sig på olika näringsgrenar mäts i antalet inträffade skador per en milj. arbetstimmar. Den största skadefrekvensen under är 1973 återfinns inom stuveribranschen med 96.1 fall per en milj. arbetstimmar. Andra näringsgrenar med särskilt hög olycksfallsfrekvens är gjuteriindustrin med 78.3, slakteri- och charkuteriindustrin med 68,9, skogsbruket mec 54.1. varvsindustrin med 60.0. tyngre manufakturindustrin med 53.0 och sågverksindustrin med 34,8 fall per en milj. arbetstimmar. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror inom beklädnads- och sömnadsindustrin samt inom detaljhandeln var 8,6 resp. 9,3. Olycksfallsfrekvensen inom de olika näringsgrenarna har under senare år varit konstant.

Varje arbetstagare går in i yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för sjukdomar, sjukdomsanlag eller Ilvten. Det kan med hänsyn härtill ibland vara vanskligt att avgöra om eller i vilken grad en skada eller ett sjukdomstillstånd medicinskt sett har orsakats av tidigare sjukdom eller av den händelse för vilken ersättning söks. Ytterst ankommer det på den medicinska sakkunskapen att besvara sådana frågor. Bedömningen undertkäittas emelertid genom en särskild bevisregel (7 X YFL). enligt vilken orsakssamband skall

anses föreligga mellan skada och olycksfall eller annan inverkan i arbetet,

om inte betydligt starkare skäl talar mot det. I fråga om yrkessjukdomarna förutsätter bevisregeln att någon har utsatts för skadlig inverkan i arbetet och regeln behandlar således endast orsakssambandet mellan denna inverkan och den uppkomna skadan.

Inom vyrkesskadeförsäkringer och andra socialförsäkringar anses de tillkämpande myndigheterna vara skyldiga att självmant svara för ati tillfreds-

ställande beslutsunderlag föreligger innan ett ärende prövas i sak. Försäkringsorganens skyldighet att sörja för fullständig utredning gäller inte bara

omständigheter I sak utan också rent medicinska frågor. För bedömningen av dessa har till försäkringsorganen knutits experter inom olika grenar av läkar- och tandläkarvetenskapen. Även utomstående expertis på andra områden, t.ex. teknisk expertis, anlitas emellertid i den mån det behövs.

22.4 Ersättning för inkomstförlust m. m.

Som har nämnts tidigare kan från vrkesskadeförsäkringen utges sjukpenning och livränta i den mån en vrkesskada medför nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Vid invaliditetsbedömningen skall enligt 10 5 YFL

hänsyn tas till skadans beskaffenhet och dess inverkan på såväl den försäkrades allmänna förmåga att skaffa sig inkomst av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. Även kroppsskada eller lyte som den försäkrade hade då skadan inträffade skall beaktas .vid bedömningen.

Sedan gammalt fäster man stort avseende vid den rent medicinska defekten, medan skadans inverkan på förvärvsförmågan ofta tillmäts endast mindre betydelse. Utgångspunkten är att en och samma skada i princip medför lika stor procentuell nedsättning av arbetsförmågan för varje försäkrad. Vid bedömningen används invaliditetstabeller som upptar procenttal för nedsättningen av arbetsförmågan vid olika medicinska defekter. Dessa procentsatser jämkas visserligen med hänsyn till defektens inverkan på arbetsförmågan i det enskilda fallet. men jämkningen håller sig regelmissigt inom snäva gränser.

Invaliditetsbedömningen sker med tillämpning av en skala med 24 invaliditetsgrader, fr.o.m. 10 t. o. m. 100 26 (10, 12, 14, 15, 16. 18, 20, 25,

30, 32, 33 1/3, 35, 40, 45, 50. 55, 60, 65, 66 2/3, 70. 75, 80, 90 och 100 "6 ).

I fråga om olycksfall i arbetet brukar invaliditetsgraden vara under 15 "4; i omkring en tredjedel av fallen, under 20 "5 i omkring hälften av fallen,

under 33 1/3 "a i omkring åtta tiondelar av fallen och under 50 "5 i omkring

nio tiondelar av fallen. Endast ca var tionde livränta grundas således på en invaliditet på minst 50 5. Exempel på ofta förekommande skador ges i följande tabell.

Skada invaliditetsgrad 6

Förlust av hörselförmågan på båda öronen 50 hörselförmågan på ena örat 10 en tumme 25 ytterfalangen av en tumme | 10 ett pekfinger 12 två falanger på ett pekfinger 7 et långfinger 10 två falanger på et långfinger [0] ett ring- eller hilfinger Sch 7 ring- och lillfingrarna på ena handen | 12 pek-, lång-, ring- och lillfingrarna på ena handen 40

Fullständig styvhet i

armbågsleden 25-33 1/3 knäleden med sträckställning 25

Amputation å överarmen med god protesfunktion (bästa arm) 65 överurmen med dålig protesfunktion (bästa arm) 70-75 underarmen med god protesfunktion (bästa arm) 60 underarmen med dålig: protestunktion (bästa arm) 65

Under senare år har man i praxis strävat efter cen mera nyanserad invaliditetsbedömning i yrkesskadefallen. Den ekonomiska invaliditeten läggs sålunda till grund för prövningen, om detta leder till högre ersättning än om avgörandet sker med utgångspunkt i den medicinska invaliditeten. En förvärvsmässig invaliditetsbedömning tillämpas vidare i fråga om invaliditet i vissa fall på grund av silikos. Att denna sjukdom har konstaterats röntgenologiskt hos en person behöver inte betyda att denne är sjuk i vanlig mening. Lungfunktionen är nämligen som regel normal i sjukdomens begynnelsestadier. Något effektivt botemedel mot sjukdomen är inje känt. Fortskridandet kan emellertid fördröjas avsevärt, om sjukdomen upptäcks på ett tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofarligt arbete. Det

nya arbetet är ofta sämre betalt än det silikosfarliga. Med stöd av ett uttalande

i prop. 1954:60 (s. 150) bedöms i sådana fall nedsättningen av arbetsförmågan huvudsakligen på grundval av inkomstminskningen.

Inom den allmänna försäkringens förudspenstonering är det nedsättningen av den skadades faktiska förvärvsförmåga som är avgörande vid uppskattningen och graderingen av invaliditeten. Den medicinska defekten saknar däremot självständig betydelse. Nedsättning av förvärvsförmågan som inte har sin orsak i en medicinsk defekt beaktas dock inte. Principerna för invaliditetsbedömningen har i 7 kap. 3 § AFL angetts så, att man skall beakta den försäkrades förmåga att trots sjukdomen eller lytet skaffa sig

inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter

och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen främst avse hans förmåga och möjlighet ati skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare har utfört eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.

Den allmänna försäkringen har tre invaliditetsgrader, varav den lägsta avser nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften (7 kap. 25 AFL). Återstår inget eller endast en ringa det av arbetsförmågan. utgår hel förtidspension. Om arbetsförmågan har satts ned i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften. utgår två tredjedelar av hel! förtidspension. I övriga fall utges halv förtidspension. Gränserna mellan de olika grupperna är inte preciserade. men av förarbetena till bestämmelserna framgår att den nedre gränsen för den högsta invaliditetsgraden går vid en nedsättning av arbetsförmågan med ungefär 5/6 och gränsen för den mellersta invaliditetsgraden vid en nedsättning med ungefär 2/3. Den lägsta graden omfåttar således fall där arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men med mindre än ungefär 2/3.

Förtidspensioneringen vidgades genom 1970 års pensionsreform (prop. 1970:66, 2LU 1970:34. rskr 1970:232). Såviu gäller invaliditetsbedömningen innebar reformen dels vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att få förtidspension. dels andra uppmjukningar av kraven för att erhålla sådan

pension. Huvudsyftet med reformen var att ge ökat utrymme för arbetsmarknadsmässiga hänsyn vid invaliditetsbedömningen. Samtidigt kom de medicinska faktorernas betydelse för bedömningen att minska i motsvarande mån. Särskilt beträffande gruppen äldre förvärvsarbetande borde de medicinska synpunkterna bli av underordnad betydelse. En vidgning av tidigare

invaliditetsbegrepp skedde också genom att åldersförändringar, även om

de enligt vanligt betraktelsesätt inte utgjorde sjukdom i egentlig mening,

skulle kunna vara tillräcklig grund för att bevilja förtidspension för försäkrade

med fysiskt tungt eller psykiskt pressande arbete vilka med åren hade blivit utslitna och hade svårt att hänga med i arbetstakten.

I prop. 1970:66 angavs åldern 63 år som riktpunkt vid avgränsning av

kategorin äldre förvärvsarbetande. Denna ålder skulle dock inte vara någon fast och undantagslös gräns. Med hänsyn till omständigheterna borde en viss rörlighet nedåt kunna komma i fråga. Av äldre försäkrade skulle inte

krävas att de innan förtidspension beviljades underkastade sig arbetsvårdsåtgärder eller flyttade till annan ort med bättre arbetsmöjligheter. Det

skulle dock inte föreligga någon fri valrätt mellan att arbeta och gå i pension.

Kunde arbetsmarknadsmyndigheterna tämligen omgående skaffa den försäkrade lämpligt arbete som han kunde klara utan omskolning, fick rätten

till pension bedömas som om han hade tagit detta arbete. I andra fall skulle

däremot hänsyn till eventuell outnyttjad restarbetsförmåga inte tas vid bedömningen. Även för andra försäkrade än som tillhörde gruppen äldre förvärvsarbetande skulle de arbetsmarknadsmässiga omständigheterna tillerkännas större vikt än tidigare. De medicinska faktorerna angavs dock ha större betydelse här än i äldrefallen. Visade det sig att en handikappad

som medicinskt sett hade en viss restarbetsförmåga inte trots ansträngningar

från arbetsvårdens sida under lång tid — minst ett ä två år - hade kunnat ges något arbete, kunde restarbetsförmågan i regel bedömas vara fiktiv. Förtidspension skulle då kunna beviljas utan hänsyn till denna fiktiva arbetsförmåga, även om den försäkrade var bosatt på en ort med differentierat näringsliv.

I prop. 1972:55 föreslogs att förtidspension skulle kunna beviljas på arbetsmarknadsmässiga skäl utan någon särskild medicinsk prövning. En äldre

förvärvsarbetande som hade blivit utförsäkrad från erkänd arbetslöshetskassa"

skulle sålunda kunna beviljas förtidspension, om han var varaktigt arbetslös.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (SfU 1972:21, rskr 1972:140) utsträcktes den föreslagna möjligheten att erhålla förtidspension att gälla också

den som hade uppburit omställningsbidrag under 21 månader. Härigenom

kom reformen att omfatta också försäkrade som inte var medlemmar i erkänd

arbetslöshetskassa. Kvalifikationstiden är numera (prop. 1973:46, SfU 1973:21, rskr 1973:197) 450 dagar och begreppet äldre försäkrad har här

preciserats som försäkrad över 60 år. Denna ålder utgör alltså en fast gräns då det gäller förtidspension på grund av arbetslöshet. Beträffande den vid

1970 års pensionsreform angivna allmänna åldersgränsen 63 år ifrågasatte

3 Riksdagen 1976. I saml. Nr 197

riksförsäkringsverket i sitt remissyttrande över pensionskommitténs betänkande (SOU 1975:10) Rörlig pensionsålder om det för framtiden var påkallat att särskilt markera denna ålder som en riktpunkt. Enligt verket låg det i sakens natur att de arbetsmark nadspolitiska skälen för förtidspensionering av dem som har kommit över 60-årsåldern i regel växer med åren. Verket framhöll att erfarenheterna av de då gällande reglernas tillämpning visade att förtidspension för förvärvsarbetande i åldrarna 60-65 år hade utgått med tyngdpunkten i de äldre åldersklasserna. Verket föreslog därför att rikt-

punkten 63 år skulle avlägsnas. I propositionen angående rörlig pensionsålder

(1975:97, SfU 1975:15, rskr 1975:222) anslöt sig departementschefen till ver-

kets förslag i denna fråga.

Yrkesskadelivränta beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag (16 8 YFL) som bestäms med utgångspunkt i den skadades årliga arbetsförtjänst.

I ersättningsunderlaget medräknas hela den årliga arbetsförtjänsten upp till

två basbelopp, medan överskjutande belopp upp till tre basbelopp medräknas till 3/4 och belopp därutöver upp till fem basbelopp medräknas till hälften.

Om basbeloppet är 10 000 kr., blir således det högsta ersättningsunderlaget

37 500 kr. Vid förlust av arbetsförmågan utgör den årliga livräntan 11/12

av ersättningsunderlaget. Om nedsättningen av arbetsförmågan ligger mellan

30 och 100 96, utgör livräntan den del av ersättningsunderlaget, minskad

med 1/12, som svarar mot invaliditetsgraden. Vid mindre nedsättning (lägst 10 25) utges den del av 2/3 av underlaget som svarar mot invaliditetsgraden.

Livräntans storlek vid vissa invaliditetsgrader och inkomstlägen framgår av följande tabell (kr.).

Årlig Ersättnings- Livräntans årsbelopp arbets- underlag vid en invaliditetsgrad av förtjänst

Med årlig arbetsförtjänst (9 § YFL) avses enligt huvudregeln den försäk-

rades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade. Hänsyn tas

därvid inte till övergående sjukdom. tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet. Har hushållsarbete i hemmet hindrat den försäkrade att förvärvsarbeta i full utsträckning, kan hushållsarbetet jämställas med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbete får liksom värdet av förvärvsarbete

för egen räkning inte beräknas högre än vanlig lön i orten för liknande

arbete.

Arbetsförtjänsten för den som skadas i unga år kan räknas upp vid 18,

21 och 25 års ålder. Förtjänsten skall då uppskattas med hänsyn till den

försäkrades sysselsättning när skadan inträffade. Har skadan inträffat under

yrkesutbildning eller skulle sådan ha pågått vid passerandet av 18-, 21och 25-årsgränserna, skall arbetsförtjänsten lägst anses motsvara skälig lön inom det avsedda yrket vid avbruten utbildning.

Har lång tid förflutit mellan det att en yrkessjukdom visade sig och er-

sättningsrätten aktualiserades genom nedsättning av arbetsförmågan, får den

arbetsförtjänst som skall läggas till grund för ersältning efter arbetsavbrottet inte beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om skadan hade

visat sig först vid arbetsavbrottet.

Den årliga arbetsförtjänsten beräknas alltid till lägst 1800 kr. och högst vad som motsvarar fem gånger basbeloppet vid skadeårets början.

Beslutad ersäfttning till den skadade kan omprövas, om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet (35 § YFL). Jämkning kan ske såväl från lägre till högre ersättning som tvärtom. Er-

sättning för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. Riksförsäkringsverket har skyldighet att beakta eventuella jämkningsfall även utan ansökan.

Det är vanligt att livräntorna görs tidsbegränsade i avvaktan på att den

försäkrades förhållanden skall stabiliseras. De tidsbegränsade livräntorna

brukar vanligen bestämmas att utgå under ett till två år. Tidsbegränsad livränta omprövas vid den bestämda ersättningsperiodens slut. Till grund för bedömningen läggs därvid så gott som alltid resultatet av ny läkarundersökning och övrig nödvändig utredning, såsom utredning om arbete och inkomst. Omprövning sker genomsnittligt tre gånger per yrkesskadefall och

med i medeltal två års intervall. Ny prövning av livräntan kan ske även

under den tid för vilken den har bestämts. När det av skadan orsakade tillståndet bedöms ha blivit bestående, bestäms livränta att utgå för framtiden. I fråga om sådan icke tidsbegränsad livränta gäller att omprövning

kan ske endast om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Under år 1975 omprövade riksförsäkringsverket 6 200

livräntor. Av dessa gällde. 4 26 skador som hade inträffat före år 1959.

Om sviterna av yrkesskadan kan antas övergångsvis medföra särskilda anpassningssvårigheter, ges tidsbegränsad ersättning i form av s. k. anpassningslivränta. Sådan livränta utgår i princip med 50 26 förhöjning av normallivräntan. Den förutsätts kunna sänkas framdeles utan att någon för-

bättring ur medicinsk synpunkt inträder. I YFL finns inte någon föreskrift om viss tid efter vilken jämkning inte får äga rum. Det är emellertid i många fall, särskilt då lång tid har förflutit sedan skadan inträffade, svårt att avgöra om en försämring skall tillskrivas

yrkesskadan, annan sjukdom eller åldersförändringar.

I fråga om åldersförmåner gäller att livränta till yrkesskadad i princip är livsvarig. Enligt 16 § YFL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. m. den månad under vilken den skadade har fyllt 67 år (65 år fr. o. m.

den 1 juli 1976). Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall enligt 17 kap. 2§ AFL minskas med

3/4 av livräntan. Folkpension i form av ålderspension skall dock alltid utgå

med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom bestämmelsen att livräntan skall sänkas vid inträdet i 67-årsåldern ligger en jämförelse med en frisk förvärvsar-

betandes förhållanden. Även han får vid inträdet i pensionsäldern vidkännas

en minskning av sina inkomster, eftersom arbetsinkomsten då regelmässigt avlöses av pension.

2.2.5 Försäkringsskvdd för efterlevande

Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 20 26 av basbeloppet vid början av det år då dödsfallet inträffade samti livräntor

till den försäkrades efterlevande (19 & YFL).

Änka efter försäkrad har rätt till livränta så länge hon lever ogift (20 §

YFL). Levde makarna åtskilda på grund av hemskillnad, utgår dock livränta endast om änkan var berättigad till underhåll av den försäkrade. Livräntan

motsvarar för tid före pensionsåldern 1/3 och därefter 1/4 av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Änkans rätt till livränta upphör, om hon avsevärd

tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Ogift kvinna som sedan avsevärd tid (i praxis ca två år) levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden samt kvinna som var trolovad med den försäkrade och som hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom jämställs med änka, om den försäkrade var ogift. Livränta kan också utges till änkling, om denne till följd av den försäkrades frånfälle kommer att sakna behövligt underhåll. Han har då rätt till skälig livränta så länge han lever ogift. Livräntan får dock inte överstiga vad som kan utgå till änka. Var den avlidne skyldig att utge underhållsbidrag till förutvarande make, har även denne rätt till livränta, dock endast så länge bidraget skulle ha utgått. Livräntan skall motsvara

underhållsbidraget inom de belopp som gäller för änkelivränta.

Om livräntor till make m. fl. sammanlagt skulle överstiga 1/3 av den

försäkrades årliga arbetsförtjänst, skall de sättas ned proportionellt (20 5).

Som har anförts tidigare upphör i allmänhet sådan livränta, om den berättigade gifter sig. Sker detta innan den berättigade fyller 60 år, utgår emellertid i stället ett engångsbelopp som motsvarar tre årsbelopp av livräntan.

Varje barn till avliden försäkrad har rätt till livränta med 1/6 av hans årliga arbetsförtjänst till dess barnet fyller 19 år eller, om barnet till följd

av sjukdom e. d. inte kan försörja sig, 21 år (21 §). Var den försäkrade gift,

skall med eget barn jämställas makes barn som stod under dennes vårdnad, såvilt gäller livränta efter kvinna dock endast om barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna behövligt underhåll. Livränta får slutligen utges

också till förälder som kommer att sakna behövligt underhåll (22 §). För-

äldralivränta utgår med skäligt belopp, motsvarande högst 1/6 av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

Om samtliga livräntor till efterlevande sammanlagt skulle överstiga 5/6

av ersättningsunderlaget för egenlivränta, skall de sättas ned proportionellt.

Reduktionen skall dock i första hand gå ut över livränta till förälder (23 §).

Efterlevandelivräntor hos riksförsäkringsverket

Personka- 1971 1972 1973 tegorier

Bee Till: Av- Be = Til- Av: Be Till: Av- Be

stån- kom- gång- stån- kom- gång Stån- kom- gång- = stån-

det = na na det = na na adet na ona cv det

Det totala antalet efterlevandelivräntor, dvs. såväl av riksförsäkringsverket

som av tidigare socialförsäkringsbolag beviljade livräntor, uppgick i decem-

ber 1975 till 9 830, varav 1 880 utgick till barn och 7950 till övriga efter-

levande.

Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd skiljer sig från folkpensionc-

ringens motsvarande skydd, främst genom att det inte ställs krav på med-

borgarskap eller bosättning i Sverige och inte heller i fråga om änkeskyddet

något krav på ålder, viss varaktighet hos äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmet. Från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen bl. a. på så sätt att änkeskyddet inte är förbehållet änkor i legala äktenskap och saknar villkor angående äktenskapets längd, tidpunkten för dess in-

gående och förekomst av barn. Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd för änkling, frånskild och förälder har inte någon motsvarighet inom den

allmänna försäkringen. Skyddet för barn upphör inom folkpensioneringen

vid 18 års ålder och inom ATP vid 19 års ålder. Efterlevandeskyddet enligt

YFL är liksom den försäkrades eget skydd samordnat med den allmänna försäkringens förmåner.

2.3 Trygghetsförsäkringen (TFY)

Under senare år har s. k. trygghetsförsäkringar växt fram genom olika

kollektivavtal på arbetsmarknaden. Den första trygghetsförsäkringen kom till år 1971 och gällde anställda inom stuverifacket. Snart följde avtal om

trygghetsförsäkring för bleck- och plåtslageriarbetare samt för arbetare inom gruvindustrin. Statstjänstemännen fick en på kollektivavtal grundad trygg-

hetsförsäkring år 1972 som byggde på stuverifackets trygghetsförsäkring.

Den 16 maj 1974 träffade SAF, LO och PTK överenskommelse om definitiva

försäkringsvillkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Överenskommel-

sen har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer

anslutna förbunden. Samma dag träffades även avtal om trygghetsförsäkring

för kommunanställda. Även för andra anställda har sådana avtal senare träffats.

Avsikten med TFY är att den som drabbas av personskada genom olycks-

fall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att

behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från TFY utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFY är avsedd att komplettera förmånerna inom den allmänna försäkringen och

vrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår således inte i den mån den försäkrade uppbär sjukpenning, pension eller livränta enligt dessa försäkringar.

Ersättning till yrkesskadad utgår för sjukvårdskostnader, för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men samt för rehabilitering.

Full ersättning utgår för kostnader under akut sjukdomstid som yrkesskadan har medfört i den mån ersättning inte utges från annat håll, t. ex.

från den allmänna försäkringen. Sålunda ersätts t. ex. sjukvårds- och resekostnader. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan

anses ingå i ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter. Om större framtida kostnader av bestående natur kan väntas uppkomma, lämnas dock ersättningen i form av livränta.

Ersättning för förlorad arbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid

arbetsoförmåga som har varat mer än sju dagar och utges då fr. o. m. dagen för insjuknandet. Ersättningen utges med belopp som motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkomst. Under de första 30 dagarna ersätts lön som

inte överstiger 7,5 basbelopp genom skattefria belopp beräknade enligt en schablonmetod vilken utgår från den skadades sjukpenninggrundande in-

komst.

Om yrkesskadan har medfört invaliditet, utgår ersättning för framtida

förlust av arbetsinkomst i form av årlig livränta som fastställs med hänsyn till den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletts av ska-

dan. Vid bedömningen av arbetsförmågan skall beaktas den försäkrades förmåga att trots skadan skaffa sig inkomst genom sådant arbete som mot-

svarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom

med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan

liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och jämförliga omstän-

digheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften. Liv-

räntan värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndsliv-

räntor.

Om den skadelidande begär det, kan han i stället för livränta få eu engångsbelopp som svarar mot det kapitaliserade värdet av livräntan. Kan den framtida årliga förlusten av arbetsinkomst antas komma att understiga 10 26, skall ersättningen alltid utgå som engångsbelopp. Om den skadade kan återgå it arbete och den definitiva medicinska invaliditetsgraden uppgår ull högst 15 26, utgår i stället för livränta ett engångsbelopp för allmänna olägenheter. Även vid högre medicinsk invaliditetsgrad kan arbetstagare som kan återgå

i arbete få ersättning med engångsbelopp för allmänna olägenheter. Ersätt-

ning för allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgraden och utgör en förhöjning, varierande mellan 0,5 och 1.5 gånger, av ersättningsbeloppen för lyte och men.

Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normalfallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar och bestäms enligt

särskilda normer. För lyte och men lämnas crsättning när defekten kan

förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder. Ersättning kan även utgå, om det bestående lytet eller menet har medfört t. ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte har beaktats vid bestämmandet av den medicinska invaliditetsgraden. förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ.

Om den skadade på grund av bestående följder av vrkesskadan inte kan återgå till sitt tidigare förvärvsarbete, ersätts skäliga kostnader för behövlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.

Ersättning för lyte och men samt för invaliditet kan efter yttrande av

en rådgivande nämnd - TFY-nämnden — omprövas, om det är uppenbart

att i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring har inträtt i de

förhållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersättningen.

Vid dödsfall lämnas ersättning för begravningskostnad och förlust av underhåll. Begravningskostnad ersätts med skäligt belopp. Ersättning för förlust av underhåll lämnas till efterlevande som vid tiden för dödsfallet hade rätt till eller faktiskt fick eller kunde antas inom en nära framtid få underhåll av den försäkrade: Vid fastställandet av ersättningen tas hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller på annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa minimibelopp utgår dock alltid till efter-

levande make — med vilken jämställs sådan person som den avlidne sta-

digvarande har sammanbott med under äktenskapsliknande förhållanden —- till barn under 20 år och, under vissa förutsättningar, till förälder som vid tiden för dödsfallet sammanbodde med den försäkrade.

TFY är som har nämnts tidigare samordnad med vissa andra förmåner. Sålunda har den skadelidande inte rätt till ersättning i den mån sådan kan utges från stat, kommun, försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning eller i form av ersättning för kostnader, sveda och värk. lyte och men eller allmänna olägenheter: Vid samordningen skall

hänsyn tas till eventuell skattefrihet för utgående förmåner. Samordning skall inte ske beträffande ersättning på grund av försäkring som har tecknats

och i sin helhet betalats av den anställde, om det inte gäller skadestånd eller kostnadsersättning.

Som har framgått av den lämnade redogörelsen ger TFY till skillnad

från yrkesskadeförsäkringen ersättning för den faktiska inkomstförlusten. Ersättning utgår således även för inkomstförlust som överstiger fem bas-

belopp. Inte heller tillämpas någon avtrappning av ersättningen med hänsyn

till inkomstens storlek. Från TFY utgår liksom från annan försäkring som bygger på skadeståndsrättens principer också ersättning för sveda och värk

samt lyte och men,

2.4 Skadeståndsrätten

Ersättning för yrkesskada kan också utgå i form av skadestånd. För ska-

destånd krävs emellertid i princip att någon har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet, genom fel eller försummelse i sin anställning eller genom

fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Inom skadeståndsrätten de-

las skadorna in i personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador.

Skadeståndet skall i princip försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte hade inträffat. Reglerna finns i skadeståndslagen (1972:207,

omtryckt 1975:404, ändrad senast 1975:141).

Den som har tillfogats personskada får ersättning för dels sjukvårdskostnad

och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels sveda och värk, lyte eller annat

bestående men samt andra olägenheter till följd av skadan. Med inkomstförlust jämställs intrång i näringsverksamhet. Värdet av hushållsarbete i hem-

met jämställs med inkomst.

Beträffande inkomstförlust skiljer man på förlust i förfluten tid och framtida förlust. Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den

inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära. om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras

av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning

eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och jäm-

förliga omständigheter. Tillgängliga informationer korrigeras därvid med

hänsyn till antaganden om framtidsutvecklingen, konjunkturerna o. d. Från

framtida allmänna standardhöjningar i samhället som kan komma att inträffa

bortses dock.

Vid sidan av den ekonomiska skadan ersätts som har nämnts tidigare också ideell skada. Med sådan skada avses dels det direkta fysiska eller psy-

kiska lidande som skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller

som den kan medföra i framtiden, dels andra framtida följder av skadan

som innebär svårigheter för den skadelidande att klara sig I normalt liv. Avsteg förekommer från denna traditionella syn på ideell skada. Ibland

har ersättning för lyte och men även karaktär av ersättning för ekonomisk

skada. Sålunda ersätts som ideell skada fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan. Som ideell skada ersätts även allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad uttröttning med åtföljande

risk för frånvaro från arbetet, ökad anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt allmän risk för förlust av

mera extraordinära inkomster.

Vid dödsfall ersätts dels begravningskostnad och annan kostnad till följd

av dödsfallet, dels efterlevandes förlust av underhåll.

Ersättning för förlust av underhåll utgår till efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som ändå var beroende av honom

för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om

det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid. Skadestånd kan således utges även till den som inte hade laglig rätt till underhåll, t. ex. sammanboende, fosterbarn, barnbarn eller syskon. Förlusten

ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes

förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller på annat sätt själv

bidra till sin försörjning. Med underhåll jämställs därvid värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas bl. a. motsvarande förmåner som utgår enligt AFL eller

YFL. Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs

i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall den dock alltid utgå som livränta. om inte särskilda skäl talar mot det. Fastställd livränta kan helt eller delvis bytas ut mot engångsbelopp om skäl föreligger till det.

Ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som låg till grund för beslutet om ersättning har ändrats väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp. kan den skadelidande under samma förutsättning

tillerkännas ytterligare ersättning. Livräntan är vidare värdesäkrad genom

anknytning till basbeloppet.

Skadeståndet kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn ull den skade-

ståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.

2.5¶Samordningsbestämmelser

Som har nämnts tidigare är vrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjuk-

penningförsäkringen i regel får vanlig sjukpenning enligt AFL under 90

dagar efter den dag då skadan inträffade (11 § YFL och 4 kap. 538 AFL).

Pension enligt AFL och livränta från den obligatoriska yrkesskadeför-

säkringen utgår inte heller oberoende av varandra. Bortsett från den sam-

ordning som består i att yrkesskadelivräntan sätts ned med 1/4 fr. o. m. den månad livräntetagaren fyller 67 år (65 år fr. o. m. den 1 juli 1976) sker

samordningen på pensionssidan genom reducering av pensionstörmånerna. Bestämmelserna härom finns i 17 kap. 2 och 3 §§ AFL. Folkpension och ATP i form av förtidspension eller ålderspension minskas enligt huvudregeln med 3/4 av den pensionsberättigades yrkesskadelivränta för samma tid. Vidare skall folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension samt ATP i form av änkepension eller barnpension minskas med

3/4 av den pensionsberättigades efterlevandelivränta för samma tid. Minsk-

ning görs alltid i första hand på ATP. Folkpensionen är dessutom delvis skyddad på så sätt att den alltid skall utgå. i form av förtidspension celler barnpension med minst 1/4, i form av änkepension med minst 1/2 samt i form av ålderspension med minst 3/4 av belopp som annars skulle ha

utgetts. Vidare gäller att andra tillägg till pension än barntillägg inte beaktas. Sjukpenning enligt YFL påverkar inte den allmänna pensionen. Undantag

görs emellertid beträffande pensionär med yrkesskadelivränta som vid sjukdomsrecidiv får livräntan utbytt mot sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen. Den minskning av pensionen som har föranletts av livräntan skall nämligen bestå även under sjukdomstiden. Om livränta har bytts ut mot engångsbelopp. skall minskning på pensionen ändå göras som om livräntan utgick med visst belopp. :

Pensionstillskott anses ingå i huvudförmånen. Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg har däremot lagts utanför samordningen. Vid prövning av rätten till dessa förmåner anses emellertid yrkesskadelivräntan som inkomst, om den inte har dragits av på pensionen.

Ersättning från TFY utgår endast i den mån ersättning inte kan utges från

exempelvis yrkesskadelförsäkringen. Även beträffande skadestånd och trafikskadeersättning görs en samordning på skadeståndssidan (51 § YFL och 5 kap. 3 § skadeståndslagen samt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) som träder i

kraft den I juli 1976).

2.6 Konventioner angående yrkesskadeförsäkring m. m.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1964 en konvention (nr 121) angående lörmåner vid yrkesskada som har ratificerats av Sverige med

verkan från år 1970. Texten till konventionen finns i prop. 1969:15. Konven-

uonen är ens. k. minimistandardkonvention. vilket innebär att den innehåller bestämmelser om vilka förmåner som minst skall utgå enligt en ratifice-

rande stats lagstiftning.

Konventionen omfattar yrkesskador, såväl olycksfall i arbetet som yrkessjukdomar, men överlämnar åt medlemsstaterna att själva avgöra vad

som skall förstås med yrkesskada. I fråga om yrkessjukdomarna anvisar konventionen olika möjligheter. Medlemsstaten förutsätts kunna ha en sär-

skild förteckning över de fall som skall ersättas eller i sin lagstiftning ha en allmän definition av begreppet yrkessjukdom. En kombination av metoderna är också tillåten.

Konventionens förmåner utgörs dels av olika former av hälso- och sjuk-

vård, dels av kontantförmåner. Konventionen innehåller en utförlig för-

teckning över de olika former av hälso- och sjukvård som skall tillhandahåällas.

Kontantförmånen, vid sjukdom, dvs. sjukpenning, skall enligt konven-

tionen utgå för hela sjukdomstiden, alltså utan att någon karenstid iakttas.

Konventionen ställer inte upp någon lägsta invaliditetsgrad såsom villkor för rätt till invaliditetsersättning på grund av yrkesskada. Ersättningen skall emellertid utgå så länge invaliditeten består. Härav följer att yrkesskadeförmånen inte bör kunna upphöra vid den allmänna pensionsåldern, om den inte samtidigt ersätts av annan livsvarig förmån av minst samma storlek. Om livräntan före pensionsåldern överstiger konventionens minimibelopp, synes livräntan fr. o. m. pensionsåldern kunna anpassas till dessa minimi-

belopp. Beträffande invaliditetsgraderingen skiljer konventionen mellan 1.

sannolikt bestående fullständig förlust av arbetsförmågan eller däremot svarande fysisk invaliditet, 2. mera avsevärd sådan förlust eller invaliditet och 3. partiell sådan förlust eller invaliditet. I de första två fallen måste ersättningen ha form av löpande livränta som med den skadades samtycke i undantagsfall får bytas ut mot ett engångsbelopp.

Rätt till livränta tillkommer förutom den skadade dels änka, dels änkling som till följd av handikapp inte kan försörja sig, och dels sådana barn till den avlidne som för sitt uppehälle har varit beroende av denne.

Vissa regler om miniminivå gäller enligt konventionen för kontantförmånerna sjukpenning och livränta. Vid dödsfall skall enligt huvudregeln även utgå kontant begravningshjälp som motsvarar normalkostnaderna för en begravning. :

Varje land har enligt konventionen skyldighet att inom sitt territorium

behandla dem som inte är medborgare i landet lika med landets egna medborgare.

År 1964 undertecknade Sverige och vissa andra av Europarådets medlemsstater en europeisk balk om social trygghet och ett protokoll till denna. Del VI av balken och protokollet behandlar yrkesskador (prop. 1965:115). Instrumeniens innehåll påminner i mycket stor utsträckning om vad som

sägs i ILO-konventionen nr 121. De tillåter emellertid inte att den skadade själv svarar för någon del av sjukvårdskostnaderna och stämmer således inte överens med den svenska samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Sverige har därför inte ratificerat balken och protokollet såvitt avser förmåner vid yrkesskada.

Utöver dessa minimistandardkonventioner gäller också vissa konventioner som karaktäriseras av kravet på lika behandling av utländsk medborgare

med ett lands egna medborgare. |

Europarådets medlemsstater antog år 1953 en provisorisk överenskommelse ombl. a. lika behandling av egna och utländska medborgare vid vrkesskada. Över-

enskommelsen har ratificerats av Sverige (prop. 1955:53, rskr 1955:116) och har för vårt vidkommande trätt i kraft i förhållande till Belgien. Cypern. Dan-

mark, Frankrike, Grekland, Irland, Istand, Italien, Luxemburg. Nederländerna. Norge, Storbritannien. Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland.

År 1962 antog ILO en konvention (nr I 18) angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social irvgehet. Sverige har biträtt konventionen bl. a. i fråga om förmåner vid yrkesskada (prop. 1963:29. rskr 1963:89). Konventionen gäller för Sveriges vidkommande (SFS 1975:116)

i förhållande till sammanlagt 27 stater. Överenskommelserna innebär att Sverige har förpliktat sig att beträffande

förmåner vid yrkesskada inte särbehandla de andra staternas medborgare utan i allt ge dem samma yrkesskadeförmåner som svenska medborgare.

Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge slöts år 1955 en

nordisk konvention om social trygghet. Konventionen trädde i kraft den 1 november 1956 (SFS 1956:491). Konventionen omfattar förmåner som utgår

vid ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom. olycksfall och yrkessjukdom,

arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och nödställda. Konventionen bygger på principen om lika behandling av egna och utländska medborgare. I vissa fall måste dock särskilda villkor vara

uppfyllda för att förmån skall utgå från vistelselandet, t. ex. tidsvillkor.

Sverige har vidare slutit konventioner angående bl. a. lika behandling vid yrkesskada med Schweiz (SFS 1955:522), Storbritannien och Nordirland (SFS 1957:154), Italien (SFS 1957:458), Jugoslavien (SFS 1969:375) samt Österrike (ännu ej ratificerad, prop. 1975/76:51). Därvid har tillämpats liknande

principer som i den nordiska trygghetskonventionen.

2.7 Administration och besvärsorganisation

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och

de allmänna försäkringskassorna. Försäkringskassans beslut kan överklagas

hos riksförsäkringsverket som dessutom är tillsynsmyndighet. Mot verkets

beslut får talan föras hos försäkringsdomstolen. =

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen administreras i princip av riksförsäkringsverket. Försäkringen administrerades t.o.m. år 1973 även av

ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Tillsynsmyndighet inom yrkesskadeförsäkringen är försäkringsrådet. Liksom inom den allmänna försäkringen är

försäkringsdomstolen högsta instans.

2.1.1 Den allmänna försäkringen

Allmän försäkringskassa finns för varje landstingskommun och varje kommun som inte tillhör landstingskommun. F.n. finns det 26 försäk-

ringskassor. Ledningen av verksamheten inom ett kassaområde utövas från kassans centralkontor som i allmänhet ligger i länets residensort. De lokala

enheterna utgörs av 410 lokalkontor vilka vid behov kan vara kompletterade med filialexpeditioner. Antalet sådana expeditioner uppgår f.n. till 139.

Beslut om ersättning enligt YFL i decentraliserade yrkesskadeärenden fattas på kassornas centralkontor, i regel på sjukförsäkringsavdelningen. Ersättningen betalas därefter ut genom lokalkontor eller filialexpedition.

För handläggning av ärenden angående bl. a. förtidspension och handikappersättning har varje kassa en eller flera pensionsdelegationer. Pensions-

delegation består av åtta ledamöter. Dessa är ordföranden och vice ord-

föranden i kassans styrelse, två av socialstyrelsen utsedda läkare, två av riksförsäkringsverket utsedda ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden samt två av landstinget eller kommunfullmäktige utsedda ledamöter. I delegationen föredras ärendena av en särskild pensionsföredragande som är chef för eller tjänstgör på utredningsavdelningen inom kassans centralkontor. I delegationens överläggningar men inte i besluten

får kassans direktör och en representant för länsarbetsnämnden delta. Dele-

gationen är närmast knuten till utredningsavdelningen som enligt vad som har sagts tidigare också bereder delegationsärendena. Pensionsdelegationerna avgör årligen ca 80000 ärenden.

Ärenden angående inkomstprövade pensionsförmåner —- kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och vissa änkepensioner — prövas av försäkringsnämnd. En sådan nämnd finns i princip för varje kommun. Försäkringsnämnden är ett organ inom försäkringskassan men väljs av kommunen. Hos kassan finns vidare en eller flera förtroendeläkare och förtroendetandläkare med uppgift att bistå i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa får föras genom besvär hos riksförsäkringsverket. Om ordförande eller föredragande i pensionsdelegation har anmält från delegationens beslut avvikande mening, skall beslutet

prövas av riksförsäkringsverket även om besvär inte har anförts. Verket

kan även i Övrigt ta upp ärenden till prövning utan att besvär har anförts. Besvärsärendena handläggs inom verket på besvärsavdelningen. Inom verket

finns tillgång till läkar- och tandläkarexpertis.

Talan mot beslut av riksförsäkringsverket får föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Den normala sammansättningen vid måls avgörande

i försäkringsdomstolen är tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, kan dock samtliga ledamöter delta i avgörandet.

2.7.2 Yrkesskadeförsäkringen

2.7.2.1¶Handläggningen hos försäkringskassorna, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen

Som har nämnts i avsnitt 2.2.1 har regeringen enligt särskilt bemyndigande föreskrivit (SFS 1973:185) att försäkringskassorna i riksförsäkringsverkets ställe skall handlägga ärenden angående sjukpenning och sjukvårdscersättning enligt YFL. Undantag gäller dock för ärenden angående yrkessjukdomar, anställda på vilka det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän är tillämpligt samt sjukdomsrecidiv.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om inträffad yrkesskada är enligt 32 § YFL och kungörelsen (1968:595) angående anmälan

om yrkesskada (ändrad senast 1973:854) skyldig att anmäla skadan till den försäkringskassa hos vilken den skadade är inskriven. Anmälningsskyldighet föreligger endast om skadan har medfört eller kan antas medföra rätt till sjukpenning enligt AFL eller ersättning enligt YFL. Försäkringskassa som har mottagit anmälan skall, om skadan har medfört döden eller kan antas

komma att medföra bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, omedelbart sända över anmälan till riksförsäkringsverket. Riksförsäkrings-

verket skall även överta sjukersättningsärende som inte omfattas av decentraliseringen, om ärendet inte har slutreglerats inom samordningstiden.

Inom riksförsäkringsverket administreras yrkesskadeförsäkringen av en särskild avdelning, yrkesskadeavdelningen. Denna är organiserad på två skaderegleringsbyråer och en administrativ sektion. Genom den förut nämnda decentraliseringen av flertalet sjukersättningsärenden tiil försäkringskassorna minskade antalet ärenden hos riksförsäkringsverket kraftigt. Yrkesskadeavdelningen har emellertid under senare tid även fått nva arbetsuppgifter. Som har nämnts tidigare upphörde de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen med sin verksamhet med utgången av år 1973. Bolagens löpande livräntor. ca 26 000, togs då över av riksförsäkringsverket. Det totala antalet livräntor uppgår nu till ca 82 000. Vidare har till yrkesskadcavdelningen fr. o. m. den ] januari 1975 från statens personalpensionsverk förts över utbetalning av sådana ersättningar vid personskada som utgår enligt det statliga trygghetsavtalet. Antalet dylika ärenden uppgår tull omkring 1200 per år.

Besvär över försäkringskassas beslut i ett decentraliserat yrkesskadeärende prövas av riksförsäkringsverket. och försäkringsdomstolen är liksom tidigare högsta instans. Inom riksförsäkringsverket handläggs de decentraliserade yrkesskadeärendena på besvärsavdelningen.

2.7.2.2 Försäkringsrådet

Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom lagen

(1917:466) om försäkringsrådet (ändrad 1918:323) och arbetsordningen

(1947:114) för försäkringsrådet (ändrad senast 1965:767). Rådet är mellan-

instans i icke decentraliserade yrkesskadeärenden (se avsnitt 2.7.2.1).

Enligt försäkringsrådslagen skall rådet bestå av minst sju Iedamöter. Två av dem skall representera arbetsgivarna och två arbetstagarna. Dessa fyra Iedamöter och tre suppleanter för var och en av dem förordnas av regeringen

för två år i taget. Förslag till representanter för arbetsgivarna brukar lämnas

av SAF och för arbetstagarna av LO. Övriga ledamöter, av vilka en skall

vara rådets chef, utnämns omedelbart av regeringen. Minst två av dem

skall vara lagfarna och ha fullgjort vad författningarna föreskriver för den som får nyttjas i domarämbeten.

Ärendena avgörs av fem ledamöter men kan avgöras av fyra, om de är ense om beslutet. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetstagarna samt minst en vara lagfaren. Vid behandling av viktigare ärenden eller ärenden av allmän betydelse skall delta minst sju ledamöter, av vilka två skall vara representanter för arbetsgivarna och två för arbetstagarna samt av övriga minst två vara lagfarna. Sedan den 1 juli 1975 tjänstgör endast fem lagfarna ledamöter i rådet. Flertalet av dessa uppnår pensionsåldern under de närmaste åren. Vidare tjänstgör som ledamöter två representanter för arbetsgivarna och två för arbetstagarna samt fyra läkare vilka såsom tillfälliga ledamöter deltar i handläggningen av vissa ärenden.

I början av 1960-talet kom ca 2 000 mål och ärenden in till försäkringsrådet

varje år. Antalet mål har sedan dess stadigt gått ned. Under år 1975 kom

1 440 mål och ärenden in. Minskningen beror huvudsakligen på decentraliseringen tll försäkringskassorna av flertalet sjukersättningsärenden.

Ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp avgörs f. n. av försäkringsrådet i första instans. De försäkringsmatematiska beräkningarna av kapitalbeloppens storlek utförs dock av riksförsäkringsverkets matematisk-statistiska byrå. Dessa ärenden utgör hos försäkringsrådet ungefär 1/5 av det totala antalet inkomna mål och ärenden eller mellan 200 och 300 per år.

3¶Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag

I betänkandet redovisar kommittén resultatet av sin översyn av huvud-

författningen på yrkesskadeförsäkringsområdet. YFL, och lägger därt fram

förslag tll en ny lag. Betänkandet —- som är enhälligt - avser endast den obligatoriska yrkesskadetörsäkringen. Kommittén avser att lämna betänkande över sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Dessa

gäller frivillig yrkesskadeförsäkring, frågor beträffande äldre skadefall samt

översyn av militärersättningsförordningen (1950:261) och en rad närstående

ersältningsförfattningar.

3.1 Allmänna överväganden

De senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av den allmänna försäkringen, särskilt satsningen på ATP. och tillkomsten av TFY kan enligt kommittén

föranleda frågan om det är motiverat att alltjämt inrymma en särskild för-

säkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. En jämförelse mellan

de ersättningar som kunde utgå vid sidan av yrkesskadeförsäkringens för-

måner när YFL infördes och motsvarande förmåner i dagens läge visar

stora skillnader. Medan yrkesskadeförsäkringen fortfarande år 1954 var den försäkringsgren som fick svara för huvuddelen av försäkringsskyddet för

de långvarigt eller bestående skadade har den numera karaktären endast av ett komplement till den allmänna försäkringen. I förhållande till TFY anses den i materiellt hänseende underlägsen. Kommittén erinrar dock om att yrkesskadeförsäkringen är vår första socialförsäkring och länge utgjorde den enda socialförsäkringsgren som lämnade mera betydande förmåner. Den grundar sig på humanitära och sociala hänsynstaganden och syftar till att garantera ekonomisk grundtrygghet vid sjukdom och skadefall som har föranletts av arbetet. I detta avseende delar yrkesskadeförsäkringen huvud-

motiven för övriga socialförsäkringsgrenar. Att yrkesskadeförsäkringen har

bestått som självständig socialförsäkring så länge beror enligt kommitténs

mening framför allt på att försäkringen i åtskilliga hänseenden sträcker sig

längre än den allmänna försäkringen. Invaliditetsskyddet börjar således verka vid betydligt lägre invaliditeter, ersättningarna ställer sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet, efterlevandeskyddet är mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare vidare.

Att vissa särförmåner har ansetts motiverade vid vrkesskador är enligt kommittén i viss mån historiskt betingat men i huvudsak en följd av att vi I Sverige liksom i andra industriländer av hävd har ansev att skador till följd av ett anställningsförhållande skall kompenseras med större ersättning än andra skador. Bakom denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att en förvärvsarbetande har större risk att bli skadad än en icke-förvärvsarbetande. Förutom den allmänna faran att komma till skada

som alla människor utsätts för får han också bära de skaderisker som alstras

vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Enligt kommitténs mening är deta en bedömning som i allt väsentligt fortfarande står sig. Trows den kraftfulla satsning som under senare tid har gjorts på arbetarskyddets område och den sociala utveckling som har skett i form av bl. a. ökad semester, förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard är risken att råka ut för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kan till och med göras gällande att risken har

ökat som cen följd av förvärvslivets snabba expansion samt tekniska och ekonomiska omvandling. Dessa omständigheter har lett kommiuén till slutsalsen att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yrkesskada och att lagstiftningen således även i framtiden måste inrymma ett särskilt försäkringsskydd för sådana skador. Enligt kommittén följer av direktiven för utredningsarbetet att ett sådant skydd bör ges i en fristående socialförsäkringsgren och lagickniskt regleras i en särskild lag.

Lagen bör enligt kommitténs mening liksom YFL tillgodose sådana ersältningsanspråk som mot bakgrund av dagens sam hälle framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverade. Inom ramen för dessa utgångspunkter anser kommittén att lagen genom sitt ersättningsskydd bör sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma situation som om skadan inte hade inträffat och att kompensationsnivån i princip bör ligga på 100 25. Denna: målsättning medför att man vid bedömning av ett ersältningsärende bör göra en jämförelse mellan den skadades ekonomiska förhållanden och de ekonomiska förhållanden han kunde antas ha haft. om han hade kunnat fortsätta att arbeta som frisk. I denna principiella inriktning sammanfaller yrkesskadeskyddet i huvudsak med skadeståndsrätten. Till skillnad från den sistnämnda bör dock enligt kommittén yrkesskadeförsäkringen endast täcka in sådan skadeersättning som är betingad av sociala skäl. Begränsningar i ersättningsskyddet måste följaktligen föreskrivas. Å andra sidan följer enligt kommittén av samma sociala skäl att ersättning i princip bör utgå utan hänsyn till medvållande från den skadelidandes sida. Inget skall hindra att skadestånd utgår utöver ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Kommittén avser inte bara den skadades yr-

kesverksamma tid utan menar att målet att försätta den skadade i samma

ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat även bör gälla för tid då den skadade har uppnått pensionsåldern och börjar lyfta ålderspension. Kommittén finner dock att vissa svårigheter, som framför allt är hänförliga till ATP-systemets tekniska uppbyggnad, komplicerar en fullgod lösning. .

För att nå en smidig koppling med AFL har kommiuén strävat efter all så långt möjligt anpassa yrkesskadeförsäkringen till den allmänna försäkringen i fråga om begreppsbestämning, systematik m. m. Enligt kommilténs mening finns det därvid inte anledning att grunda rätten till livränta inom yrkesskadeförsäkringen på någon annan invaliditetsbestämning än den som gäller inom den allmänna försäkringen. AFL har eu ekonomiskt in-

validitetsbegrepp. Livräntans funktion föreslås alltså bli densamma som för-

tidspensionens, nämligen att kompensera den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete. Genom att införa ett enhetligt invaliditetsbegrepp öppnar man möjligheterna för en bättre och rationellare samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringarna I övrigt. Kommittén anser vidare att den allmänna försäkringens förmåner bör läggas till grund vid ersättning för inkomstbortfall 4 Riksdagen 1976. I saml. Nr 197

på grund av yrkesskada samt att sjukpenning och livränta dessutom bör utgå från yrkesskadeförsäkringen i den omfattning och under den tid som är påkallat av de skäl som motiverar särskilda yrkesskadeförmåner. Den nya försäkringen föreslås alltså bli ett komplement till den allmänna försäkringen. I syfte att förbättra möjligheterna till en framtida sammansmälning av socialförsäkringarna har kommittén även i andra hänseenden anpassat den nya lagen till innehållet i den allmänna försäkringen.

Genom TFY som numera är tillgänglig för i princip alla anställda på

arbetsmarknaden har arbetsgivarna tagit på sig ett skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av arbetet oavsett vållande. Försäkringen ger inte endast ersättning för förlust av arbetsinkomst utan också ersättning

för bestående lyte och men. Sådan ersättning beräknas med utgångspunkt

i dels den medicinska invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden, dels den skadades ålder. Utöver deta kan ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler, om det bestående lytet eller menet' har medfört t. ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk till vilken hänsyn inte har tagits vid bestämmandet av den medicinska invaliditetsgraden eller förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre organ. Kommittén anser att frågan om ersättning för lyte och men till den som drabbas av

yrkesskada i stort sett har fått en tillfredsställande materiell lösning genom

dessa ersättningsmöjligheter. |

Kommittén har ställt frågan om också yrkesskadeförsäkringen bör ge några garantier för ersättning i motsvarande fall. F. n. utgör yrkesskadelivräntorna för den övervägande delen yrkesskadade, nämligen de med lindrigare skador, helt eller delvis något annat än kompensation för inkomstbortfall. Till följd av livräntans koppling till ett medicinskt invaliditetsbegrepp har livräntan kommit att framstå närmast som ersättning för lvte eller annat stadigvarande men. Kommitténs avsikt att bygga den nya lagen på ett förvärvsmässigt invaliditetsbegrepp medför att livräntan förlorar denna funktion som menersältning. Livränta kommer därmed att utgå endast i de fall då yrkesskadan i realiteten medför förlust av inkomst. Kommittén har med hänsyn till att ersättning för men inte utgår inom socialförsäkringarna i övrigt samt med beaktande av det skydd som TFY numera ger och de sociala skäl som bildar ramen för det nya yrkesskadeskyddet inte funnit tillräcklig an-

ledning att i den nya lagen föra in någon särskild rätt till ersättning för

lyte och men. Lagen återknyts härigenom enligt kommitténs mening tiil de motiv som en gång lades till grund för yrkesskadeskyddet här i landet. Såväl 1901 som 1916 års lagstiftning syftade nämligen enbart till att ge

ersättning för verklig inkomstförlust. Detta var också fallet med YFL. Den

breddning i ersättningsrätten som tillämpningen av den medicinska invaliditetsbedömningen har medfört i praxis har ursprungligen inte varit avsedd. Kommittén menar att man bör låta denna i rättstillimpningen grundade

tilläggsförmån överföras till TFY, i materiellt förstärkt skick. och samtidigt

återföra yrkesskadeförsäkringen till en renodlad socialförsäkring för in-

komstbortfall. Kommittén anser vidare att en sådan åtgärd dessutom öppnar möjligheten att kraftigt höja kompensationsnivån för såväl sjukpenning som livränta.

Även i övrigt har kommittén inriktat sitt arbete på att förstärka försäkringens materiella förmåner. Därvid bör redan nu nämnas att kommittén

också föreslår att i princip varje skada som har orsakats av arbetet skall

anses som yrkesskada. Detta och andra förslag redovisas närmare i det följande.

3.2 Lag om arbetsskadeförsäkring och dess tillämpningsområde

Eftersom ett nytt skadebegrepp och en ny invaliditetsbedömning föreslås kommer yrkesskada enligt kommitténs förslag inte att sammanfalla med yrkesskada enligt gällande lagstiftning. Kommittén har därför funnit det befogat med en annan benämning av den nya lagens skadebegrepp än yrkesskada. Mot detta begrepp kan också riktas den invändningen att det inte på ett adekvat sätt anger att det omfattar alla till följd av arbetet eller arbetsförhållandena föranledda skador oavsett arbetets art. Kommittén anser att beteckningen arbetsskada på ett bättre sätt täcker in de situationer för vilka lagen är avsedd att garantera ett försäkringsskydd. I konsekvens härmed föreslår kommittén att lagen rubriceras lag om arbetsskadeförsäkring. Man vinner härigenom också att den nya lagen genom sin rubrik lätt kan skiljas från' äldre lagstiftning. Detta är av praktisk betydelse, eftersom äldre och ny lagstiftning kommer att tillämpas vid sidan av varandra under många

år framöver.

I fråga om arbetsskadeskyddets omfattning föreslås att varje arbetstagare liksom hittills skall vara försäkrad enligt lagen. Släktskap med arbetsgivaren skall inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd. Det nuvarande undantaget för vissa familjemedlemmar föreslås således slopat. Kommittén föreslår också en utvidgning av skyddet för elever till att avse varje elev som efter fullgjord skolplikt bedriver studier, om han är berättigad till studiestöd enligt studiestödslagen (1973:349) eller enbart på grund av bestämmelse om behovsprövning är utesluten från sådan förmån.

3.3 Arbetsskadebegrepp och bevisregler

" Arbetsskadeförsäkringen föreslås bygga på grundsatsen att skador till följd

av arbetet motiverar en rätt till högre ersättning för uppkommen ekonomisk förlust än andra skador som omfattas av socialförsäkringen. Vid avgränsning

1] en skrivelse till regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under det fortsatta utredningsarbetet med bl. a. frågan om nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringar har funnit att arbetsskadeförsäkringen bör ges samma tillämpningsområde som den allmänna försäkringen. Kommittén avser därför i sitt slutbetänkande föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenföretagare och uppdragstagare.

av lagens tillämpningsområde är det enligt kommittén därför väsentligt att arbetsskadebegreppet blir bestämt på sådant sätt att alla skador som kan hänföras till arbetet eller arbetstörhållandena verkligen blir omfattade av lagen. Bestämningen bör göras så flexibel att den i takt med nya vetenskapliga rön kan fånga in utvecklingen på ett säkert och snabbt sätt. Kommittén föreslår att den nuvarande förteckningen över ersättningsgrundande yrkessjukdomar slopas och att arbetsskadebegreppet i stället avgränsas med en allmän regel av innebörd att varje skada som har uppstått till följd av skadlig

inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada. Eventuella farhågor för att en allmän regel skulle kunna innebära oklarhet om försäkringens räckvidd

bör enligt kommitténs mening inte överdrivas. Praxis väntas tämligen snart utveckla en rad typfall som ger stadga åt tolkningen. Med skadlig inverkan i arbetet avser kommittén utöver olycksfall i princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Sådana faktorer är i första hand de sjukdomsorsaker som anges i 6 § första stycket b) och c) YFL, dvs. ämne. energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg. buller och smitta. Även inverkan av andra hälsofarliga faktorer kommer att omfattas av begreppet skadlig inverkan. Som exempel anför kommittén

låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt och kraftigt drag. Vidare åsyftas alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande ar-

betsmoment. således även arbetsställningar. Också psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan enligt kommitténs mening ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas av den nya lagen.

Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare anser kommittén dock vara av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra inte bör falla in under den nva bestämmelsen. Det ligger enligt kommitténs mening i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvist, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall kunna föranleda

ersättning från arbetsskadeförsäkringen. För sjukdomar som har framkatats genom smitta har det ansetts nöd-

vändigt att föreslå speciella regler. Det skulle enligt kommittén vara orea-

listiskt att låta arbetsskadeförsäkringen omfatta även förkylningssjukdomar

och andra likartade infektionssjukdomar som drabbar den sjuke oberoende av om han förvärvsarbetar eller inte — det dagliga livets sjukdomar. Vis- . serligen torde dessa äkommor som regel läkas under samordningstidens 90-dagarsperiod och sålunda i de flesta fall inte utgöra något problem för arbetsskadeförsäkringen. Fall kan dock tänkas då sjukdomsförloppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har därför funnit det ofrånkomligt att arbetsskadeskyddet för smittosamma sjukdomar begränsas

till vissa särskilt angivna sjukdomar. Dessa föreslås bli intagna i en särskild förordning om arbetsskada framkallad av smitta.

Förordningen bör enligt kommittén i flera hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser i den gällande yrkessjukdomskungörelsen (1954:644). Ingen av de i kungörelsen upptagna sjukdomarna bör emellertid utmönstras. Däremot har kommittén funnit skäl att komplettera sjukdomsförteckningen med den s. k. sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektio-

ner). Härigenom tillgodoses önskemål som har framförts från flera håll vid

olika tillfällen. Vidare föreslås att arbetsskadeskyddet vid smitta inte längre skall vara knutet ull vissa angivna yrkeskategorier. Härigenom görs det möjligt - utöver för den som smittats i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning = för var och en som i arbetet smittas vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller material att få rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Kommittén pekar på att. utöver dem som redan nu har skydd vid smitta av inokulationshepatit (gulsot), nya yrkeskategorier som riskerar att bli smittade i sitt arbete kommer att kunna få ersättning från arbetsskadeförsäkringen. t. ex. poliser, socialvärdspersonal och tandläkare. Andra exempel på yrkeskategorier som i arbetet löper risk att smittas av någon i förordningen upptagen sjukdom och som hittills saknat yvrkesskadeskydd vid sådant sjukdomsfall är lantarbetare och renhållningsarbetare. Även för dessa innebär

förordningen ett utökat skydd.

Enligt YFL skall samband anses föreligga mellan olycksfall eller annan

skadlig inverkan i arbetet och skada som den försäkrade har ådragit

sig, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Kommittén föreslår att denna bevisregel skall föras över oförändrad som en huvudregel till den nya lagen. Den skall där gälla för alla skador som har föranletts av olycksfall och för samtliga sjukdomar som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning på en del av de sjukdomar som genom övergången ull ett generetlt arbetsskadebegrepp kommer att föras in under försäkringsskyddet, 1. ex. vibrationsskador på nerver.

Att låta nuvarande bevisregel få giluighet för alla de sjukdomar som enligt kommitténs förslag kommer att föras in under lagen finner kommittén däremot inte möjligt. För vissa sjukdomar anses svårigheterna att fastställa orsaken särskilt stora. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kan medverka till sjukdomens uppkomst och det är ofta inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Detta gäller särskilt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter föreligger enligt kommittén även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kan härledas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas. Även om inte i dessa fall orsakssamband är möjligt mellan arbetet och sjukdomens uppkomst kan en försämring av sjukdomen tänkas vara föranledd av förhållanden i arbetet. Kommittén

föreslår därför att i den mån reumatologisk sjukdom eller annan sjukdom

i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykomatisk sjukdom inte redan omfattas av YFL — så är fallet om sjukdomen har föranletts av olycksfall,

ämne eller energistrålning, vibrationer eller skakningar — för orsakssamband skall krävas att Övervägande skäl talar för sådant samband.

Kommittén behandlar i detta sammanhang också frågan om de krav på bevisning som ställs beträtfande en viss faktors skadebringande egenskaper. I praxis har man enligt kommittén i varje fall tidigare intagit den stånd-

punkten att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet för att

ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan vara skadligt. Man har krävt någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. På senare tid kan enligt kommittén dock en viss tendens till uppmjukning av praxis noteras. Kommittén betonar att om en skadad skall kunna få ersättning från arbetsskadeförsäkringen, det således måste först

kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan skadebringande

egenskap som är nödvändig för att viss sjukdom skall kunna uppstå. I eu senare led får man med tillimpning av bevisregeln pröva om denna skadebringande egenskap har föranlett skadan i det enskilda fallet.

3.4¶Ersättning för inkomstförlust m. m.

Kommittén föreslår att den nuvarande samordningen med den allmänna sjukförsäkringen skall behållas. Sjukförsäkringen skall således i princip svara för sjukvårdsersättning och sjukpenning t. o. m. 90:e dagen efter den då

arbetsskadan inträffade.

I fråga om rätten till sjukvårdsersättning efter samordningstidens slut

innebär förslaget endast vissa jämkningar i vad som nu gäller. Konvalescentvård inom riket föreslås bli ersättningsberättigad. I överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i AFL förordas vidare att läkarvård och

tandvård som bekostas av arbetsskadeförsäkringen skall lämnas genom den

offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den

allmänna sjukförsäkringen.

Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall renodlas

i förslaget genom anknytning till de principer som gäller för invaliditetsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir alltså i fortsättningen

den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Till skillnad från vad som gäller för den allmänna pensioneringen skall invaliditeten emellertid inte bindas till vissa bestämda

invaliditetsgrader. Den nedre gränsen för rätt till livränta föreslås bli bestämd till en nedsättning av arbetsförmågan med 1/15 mot f.n. 1/10. Det skall

dock krävas att den årliga förlusten motsvarar minst 1/4 av basbeloppet.

Ersättningen för inkomstförlust vid sjukdom och bestående nedsättning

eller förlust av arbetsförmågan föreslås kraftigt förstärkt, framför allt genom

att kompensationsnivån höjs till 100 ?å. Hel sjukpenning skall alltså mot-

svara 1/365 av årsinkomsten och livräntan skillnaden mellan den inkomst som den skadade skulle haft. om han inte skadats, och den inkomst som

han trots skadan kan beräknas kommu att få. Sjukpenning och livränta skall kunna ersätta inkomstförlust upp till samma tak som gäller inom AFL, dvs. 7,5 basbelopp. Som underlag för beräkning av sjukpenning och livränta skall i princip läggas den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL eller, om han inte är sjukpenningförsäkrad, den inkomst som kunde ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt nämnda lag. Ersättningsunderlaget skall alltid beräknas till minst 4500 kr.

Beträffande den som skadas i unga år föreslås särskilda regler för beräkning av ersättningsunderlag som tar sikte på hans sannolika inkomster som frisk

vid 18, 21 och 25 års ålder. För en studerande skall sjukpenning- och liv-

ränteunderlaget under beräknad utbildningstid utgöras av den inkomst som

han sannolikt skulle ha fått, om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildnings-

tidens slut skall underlaget utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som han då sannolikt skulle haft. om skadan inte hade inträffat. Do studerande garanteras dessutom ett ersättningsunderlag motsvarande två basbelopp för tid före 21 års ålder, två och ett halvt basbelopp mellan 21 och 25 års ålder och tre basbelopp fr. o. m. 25 års ålder.

Livräntan föreslås bli värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att livräntorna också anpassas efter den allmänna standardhöjningen i samhället. Frågan om standardsäkring utreds f. n. av pensionskommittén. Yrkesskadeförsäkringskom-

mittén har därför funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram

något förslag i detta avseende. Kommittén förutsätter emellertid att pensionskommittén beaktar frågans särskilda vikt för de arbetsskadades del och —- för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig — prövar en särlösning för dem som drabbas av arbetsskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.

Liksom hittills får livränta på begäran av den försäkrade bytas ut mot

engångsbelopp, om skäl föreligger till det. Engångsbeloppet skall motsvara den utbytta livräntans kapitalvärde enligt särskilda grunder. Ersättning som

är av väsentlig betydelse för den försäkrades försörjning skall dock utgå

som livränta, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare förestås vidgade

möjligheter till omprövning av livräntebeslut, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Kommittén uttalar

därvid att försiktighet bör iakttas vid omprövning i sänkande riktning.

Det nuvarande vårdbidraget inom yrkesskadeförsiäkringen föreslås slopat,

bl. a. på grund av utbyggnaden av tilläggsförmånerna till folkpension genom handikappersiittning och tillkomsten av TFY.

Egenlivränta föreslås utgå till dess att den skadade fyller 65 år. För att

tillförsäkra honom i princip samma åldersförmäner som han skulle ha fått.

om han inte hade blivit skadad. föreslås att livränta i viss utsträckning

skall bli pensionsgrundande för ATP. För att tillgodose sådana arbetsskadade

som har dåligt pensionsskydd eller inget pensionsskydd alls föreslås vidare en garantiregel av innebörd att livräntan tillsammans med pensionsförmånen eller, då sådan inte utgår. livräntan ensam skall utgå med 65 "6 av silt

bruttobelopp fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år

och vara livsvarig. Eventuellt förtida eller uppskjutet uttag av penstonen skall därvid inte få påverka livräntan.

3.5 Försäkringsskydd för efterlevande

Även efterlevandeskyddet föreslås förstärkt. Begravningshjälpen bör enligt kommittén höjas till 30 a av basbeloppet för den månad under vilken

dödsfallet inträffade.

Efterlevandelivränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med belopp som motsvarar 45 "5 av den avlidnes årsinkomst eller 40 25 av denna, om det även finns barn som är berättigat till livränta. Med änka skall jämställas bl. a. kvinna som levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden. Barnlivränta

skall i princip motsvara 20”. av den avlidnes årsinkomst, om han även

efterlämnar änka eller med änka jämställd kvinna. I annat fall skall utges livränta efter 40 "+ för det första barnet och 20”. för vart och ett av de följande. Den sammanlagda livräntan skall därefter delas lika. När det gäller änkor under 50 år eller utan barn under 16 år har reglerna utformats efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen. Eu system med successiv avtrappning av skyddet med 1/15 för varje år med vilket änkans ålder understeg 50 år vid mannens död eller när yngsta barnet fyllde 16 år. föreslås alltså. Detta betyder att en änka som inte har barn under 16 år och som inte heller har fyllt 36 år saknar rätt ull änkelivränta.

Nuvarande rätt för änkling att etter skälighetsprövning få livränta föreslås slopad. Gällande bestämmelse härom har mycket liten praktisk betydelse.

Under perioden 1968-1973 har riksförsäkringsverket inte beviljat någon änklingslivränta och år 1973 utgick inte mer än tre sådana livräntor. Änklings-

skydd förekommer inte inom andra socialförsäkringsgrenar, och strävandena

till jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet

torde enligt kommitténs mening knappast tu sikte på att införa någon generell rätt till änklingspension. Kommittén finner därför inte skäl föreligga att föra över rätten till änklingslivränta till den nya lagen. Samtidigt föreslås också att den nuvarande rätten för frånskild man att få efterlevandelivränta

skall slopas. Däremot överförs i förslaget den nuvarande rätten för frånskild kvinna att få efterlevandelivränta inom ramen för den avlidnes lagstadgade

underhållskyldighet. Även här uppställs emellertid krav på att kvinnan an-

nn —

”

tingen hade fvllt 36 år vid mannens död eller har barn under 16 år. Någon

avtrappningsregel med femtondelar föreslås dock ime. eftersom underhålls-

bidragen som regel utgår med jämförelsevis låga belopp och någon nämnvärd tröskeleffekt därför inte uppstår. Den nuvarande föräldralivräntan förs över till den nya lagen men maximeras till 20 5 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

3.6 Administration, ikraftträdande och kostnader

I administrativt hänseende föreslås att arbetsskadeförsäkringen decentraliseras i sin helhet ull de allmänna försäkringskassorna. Därigenom fullföljer man den decentralisering som på kommitténs förslag påbörjades år 1973 i fråga om vissa sjukersältningsärenden, Främst av praktiska skäl förordas att ärenden på vilka äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas alltjämt skall handfäiggas centralt av riksförsäkringsverket. Huruvida dessa ärenden så småningom skall flyttas från verket till någon annan instans är en fråga som enligt kommittén får bedömas sedan viss erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen. För att garantera en kvalificerad handläggning i försäkringskassorna av de nya ärendena förordas att ärenden angående egenlivränta och i annat ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom skall avgöras av pensionsdelegation.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. Nuvarande bestämmelser föreslås dock fortfarande tillämpas på skador efter olycksfall eller annan skadlig inverkan som har skett före ikraftträdandet. Frågan hur man i olika hänseenden skall förfara med äldre skadefall vid införandet av den nya lagen skall kommittén överväga under sitt fortsatta utredningsarbete. Kommittén väntas avge ett särskilt betänkande beträffande bl. a. dessa trågor

före hösten 1976.

Försäkringen föreslås finansierad genom arbetsgivuravgilfter i överensstämmelse med vad som nu gäller. Enligt kommittén uppstår mindre kostnadsökningar den närmaste tiden efter den nya lagens ikrafurädande. På lång sikt har emellertid kostnadsnunskningar på drygt 100 milj. kr. per skadeår beräknats uppkomma. Dessa kan enligt kommittén framför allt härledas till slopundet av rätten ull livränta efter 63 års ålder och till de nva samordningsreglerna. I sammanhanget bör man också hålla i minnet TFY:s förmåner i fråga om menersättning. Någon ändring av nuvarande avgiftsuttag föreslås inte.

4¶Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisationen inom arbetsskadeförsäkringen

Utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. lägger i sitt delbetänkande fram förslag till vissa övergångsåtgärder när det gäller arbetsskadeförsäkringens besvärsorganisation.

Försäkringsrådet är nu. bortsett från vad som gäller i de ull försäkringskassorna decentraliserade ärendena, första besvärsinstans på yrkesskadeförsäkringens område. När dot gäller den nya lagsuftningen om arbetsskadeförsäkring har utredningen utgått från att besvärsgången skall vara densamma som för socialtörsäkringsärenden i: allmänhet. I enlighet härmed föreslår utredningen att försäkringsrådet inte skall medverka vid tillämpningen av den nya lagstiftningen. Fram till dess att en ny besvärsorganisation genomförs, vilket utredningen beräknar kunna ske den I juli 1978, skall enligt förslaget rikstförsäkringsverkets besvärsavdelning fungera som mellaninstans för ärenden enligt den nya lagstiftningen. Med hänsyn till att lagen om arbetsskadeförsäkring av yrkesskadeförsäkringskommittén föreslås träda i kraft den I juli 1977 — dvs. bara ett år före den beräknade tidpunkten tör införandet uv en ny besvärsorganisation —- torde emellertid enligt utredningens uppfattning endast ett mycket obetydligt antal ärenden enligt den nya lagen bli handlagda hos besvärsavdetningen.

Utredningen föreslår att försäkringsrädet skall upphöra med utgången av

juni 1978. Fram till denna tidpunkt föreslås att rådet i samma utsträckning

som nu skall vara första besvärsinstans i fråga om skador som har inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande och beträffande vilka de materielta reglerna i nu gällande yrkesskadelagsuftning skall vara tillämpliga. Detta innebär att tidpunkten för försäkringsrådets upphörande samordnas med tidpunkten för inrättandet av en ny mellaninstans inom socialförsäkringen i allmänhet. Avsikten är att den nya mellaninstansen skall kunna direkt överta försäkringsrådets rolt som mellaninstans på yrkesskadeförsiäkringens område i fråga om ärenden enligt äldre lagstiftning.

Utredningen föreslår vidare att ärenden angående utbyte av livränta mot

engångsbelopp enligt äldre lagstiftning, vilka f.n. avgörs av försäkringsrådet

i första instans, efter försäkringsrådets upphörande skall handläggas av riksförsäkringsverket i första instans och att besvär över verkets beslut skall anföras hos den nya mellaninstansen på socialförsäkringens område.

5¶Remissyttrandena

5.1 Allmänna synpunkter

Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. LO framhåller

alt en reformering av vrkesskadeförsäkringslagstiftningen har framstått som

angelägen och nödvändig. Genom kommitténs nu framlagda betänkande

uppnås betydande förbättringar gentemot gällande rätt. Många av de brister

LO tidigare påtalat torde härigenom komma att undanröjas. Frågorna om det alltjämt bör finnas en socialförsäkring för skador i arbetet

och om skyddet bör ges i en fristående socialförsäkringsgren som lagtekniskt regleras i en särskild lag behandlas av flera remissinstanser. Försäkringsrådet

och riksförsäkringsverket ansluter sig uttryckligen till kommitténs slutsatser

I dessa avseenden och även LO och De handikappades riksförbund anser att

försäkringen fyller ett angeläget behov. S4F menar att försäkringsbehovet

i och för sig kan diskuteras mot bakgrund av trygghetsförsäkringen (TFY)

men vill dock inte motsätta sig att ersättning för icke oväsentlig inkomstför-

lust ges genom allmän social försäkring. Riksrevisionsverket som inte vill

motsätta sig kommitténs förslag i dessa delar finner det angeläget att fortsatta ansträngningar görs så att på sikt en enda försäkring — den allmänna för-

säkringen — blir tillämplig på alla skador oavsett orsak. Ett särskilt arbetsskadeskydd kräver dessutom ett omfattande regelkomplex och innebär administrativa merkostnader. Statens handikappråd anser att frågan om en total integrering av försäkringarna enligt AFL och YFL bör prövas på nytt, främst därför att skadeorsaken inte bör vara utslagsgivande för socialförsäkrings-

förmånerna. Även Försäkringskasseförbundet menar at förlorad arbetsin-

komst bör ersättas enhetligt och noterar därför med tillfredsställelse kommitténs uttalande om sammansmältning på sikt av de båda försäkringarna.

Svenska kommunförbundet och Kommunernas pensionsanstalt anser av det

redan nu kan föreligga förutsättningar för en sådan sammanslagning och finner frågan böra övervägas ytterligare. Landstingsförbundet beklagar att frå-

gan om införandet av ett enhewuligare regelsystem i avsaknad av direktiv

inte har blivit utredd men uttalar i övrigt sin tillfredsställelse över kommitténs arbete och finner de olika reformerna väl motiverade. Riksförsäkringsverket ansluter sig till kommitténs mening att den nya lagen i huvudsak bör bygga på YFL och innehålla förmåner av samma typ som

de nuvarande. Försäkringsrådet påpekar särskill att kommittén har byggt sitt förslag på den nuvarande yrkesskadeförsäkringens grund och att kon-

tinuitet därför kan anses föreligga. Kommitténs strävan att i ekonomiskt hänseende försätta den skadade

i samma situation som om skadan inte hade inträffat och den föreslagna kompensationsnivån har fått ett positivt gensvar vid remissbehandlingen. LO anför att det föreslagna ersättningssystemet innebär en kraftig och nödvändig förstärkning av det nuvarande skyddet. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om inte samma ersättning bör utgå vid all slags sjukdom oavsett om det är fråga om arbetssjukdom eller annan sjukdom. Riksrevisionsverket

och Försäkringskasseförbundet menar att kompensationsnivån inte bör vara högre än 90 25 och att en högre nivå skulle försvåra en framtida samman-

smältning med den allmänna försäkringen.

Förslaget om att gå över till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp anser remissinstanserna i allmänhet vara välgrundat. Arbersmarknadsstyrelsen framhåller att förslaget ligger väl i linje med hur man numera inom arbetsförmedlingen ser på arbetshandikapp. Statens arhersklinik anser det nya

invaliditetsbegreppet vara till fördel i fråga om rehabilitering. LO instimmer

helt i kommitténs förslag. Några remissinstanser befarar att systemet kommer att föra med sig betydande tillämpningssvårigheter, särskilt inlednings-

vis och när den försäkrade även lider av hälsorubbningar som inte har samband med arbetsskadan. Detta anses ullsammans med den fingraderade bedömning som har förutsatts av kommittén leda till att stora krav måste ställas på utredning och skadereglering. Yrkesskudestatistikutredningen påpekar att det nya invaliditetsbegreppet kommer att innebära vissa problem för statistikens del.

Kommittén har förordat att arbetsskadeförsäkringen skall utgöra eu kom-

plement till den allmänna försäkringen och att dennas förmåner så att säga

skall ligga i botten när arbetsskadelivränta utges. Detta tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Statens personalpensionsverk erintar

om att det fordras överväganden även beträffande samordning med statliga

pensionsförmåner och påpekar att denna fråga är beroende av förhandlingar mellan staten och personalorganisationerna.

Frågan huruvida arbetsskadeförsäkringen som kommittén har föreslagit skall vara en renodlad försäkring tör inkomstbortfall eller liksom TFY också ge ersättning för lyte och men tas upp av många remissinstanser. Av dem som behandlar frågan särskilt tillstyrks kommitténs förslag av ”riksförsäkringsverket (majoriteten), försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Kommitténs förslag i denna del avstyrks av Svea hovrätt, Försäkringskasseförbundet och De handikappades riksförbund. Förslaget sätts i tråga av kammarrätten i Stockholm och statskomoret. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesskadestatistikutredningen påpekar att frågan även berör skyldigheten att anmäla arbetsskador och arbetsskadestatistiken.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran kommitténs förslag att byta ut ordet yrkesskada mot arbetsskada och att ta in ersättningsreglerna i en lag om :-arbetsskadeförsäkring.

5.2 Lagens tillämpningsområde

Att den nya lagen undantagslöst skall omfatta alla arbetstagare tillstyrks av många remissinstanser och föranleder erinran endast från försäkringsrädet. Rådet anser att det saknas skäl att slopa det nuvarande undantaget för arbetsgivares make. Skolöverstyrelsen påpekar att det behövs förhandlingar

beträffande statliga avtalsförmåner vid arbetsskada och att gällande före-

skrifter om arbetsvård och omplacering torde begränsa antalet livräntor till statligt anställda.

Försäkringskasseförbundet anser att lagen bör omfatta även uppdragstagare.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska föreragsläkarföreningen uttalar sig för att skyddet sträcks ut till alla förvärvsarbetande. Liknande synpunkter fram-

förs av Sveriges läkarförbund.

Även förslaget om en vidgning av den krets studerande m. fl. som skall jämställas med arbetstagare får ett positivt mottagande. Svea hovrätt ifrågasälter dock om alla som omfattas av utvidgningen har behov av särskilt

arbetsskadeskydd. Skolöverstvrelsen förutsätter att alla studerande som omfattas av YFL kommer att ges skydd även i fortsättningen. Samma mening uttalas av Svenska kommunförbundet. Svenska företagsläkarföreningen anser

alt lagen bör gälla för alla skolelever, åtminstone fr. o. m. sjunde klass i

grundskolan.

Sveriges läkarförbund anför att skydd bör ges också åt vissa patienter som under sjukskrivning och med försäkringskassans godkännande får arbetsinriktad träning hos offentlig eller privat arbetsgivare.

TCO menar att arbetsskadeförsäkringen bör gälla även för arbetstagares

anhöriga som blir smittade av arbetssjukdom hos denne. TCO anför vidare att frågan om ersättning för fosterskador till följd av faktorer i arbetsmiljön bör tas upp till prövning.

TCO anser vidare att i den nya lagen bör tas in en uttrycklig regel om att ersättning skall utgå till sjöman för skada under landpermission eller väntetid i samband med avlösning. Regeln skall dock kunna begränsas till att avse fritid under vistelse i utlandet. Yrkanden av liknande innebörd framställs av Sveriges fartvgsbefälsförening och av Svenska sjöfolksförbundet. LO anser sjöfolksförbundets synpunkter vara beaktansvärda men påpekar att problemet inte är begränsat till de ombordanställda utan gäller även andra arbetstagare som beordras att utföra arbete utom riket under längre eller kortare tidsperioder.

5.3 Arbetsskadebegreppet

Den föreslagna utvidgningen av arbetsskadebegreppet får uttryckligt stöd av åtskilliga remissinstanser som anser den vara en angelägen reform. Förslaget om en allmän regel tillstyrks av bl. a. socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, — arberarskyddsstvrelsen, — Försäkringskasseförbundet, LO. TCO. SACO/SR. Sveriges läkarförbund och Svenska företagsläkarföreningen. Svenska läkaresällskapet framhåller att det behövs ett distinkt och välavgränsat arbetsskadebegrepp. Kammarrätten i Stockholm avstyrker utvidgningen till psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Även Svea hovrätt ifrågasätter för-

slaget i denna del. Socialstyrelsen å andra sidan finner det mindre tillfreds-

ställande att kommittén vill undanta psykisk ohälsa i vissa fall. Svenska företagsläkarföreningen menar att lagen bör samordnas med kommande arbetsmiljölag och att sålunda t. ex. skada orsakad av ämne bör relateras till föreskrifter om hygieniska gränsvärden. En sådan samordning anses även kunna gälla reumatiska sjukdomar, ryggsjukdomar m. m. där klimatfaktorer eller belastningsfaktorer kommer att regleras genom föreskrifter.

Kommitténs förslag beträffande smittosamma sjukdomar tillstyrks av

bl. a. socialsterelsen som dock menar att erfarenheterna av en praktisk till-

lämpning av förordningen om smittosamma sjukdomar kan föranleda ändringar i denna eller att förordningen crsätts med en generell bestämmelse. Arbetarskyddsstyrelsen finner det ofrånkomligt att det ifrågavarande skyddet begränsas enligt den metod som kommittén anvisar. LO är i princip mot-

ståndare till sådana konstruktioner men vill likväl inte utesluta att det kan finnas fog för ett sådant system. LO och några andra remissinstanser föreslår också vissa justeringar i smittförordningen. Svenska kommunförbundet ställer sig tveksamt till behovet av förordningen och menar att praxis liksom beträffande psykiska sjukdomar bör kunna grundas på motivuttalanden. Sveriges läkarförbund anser att man i stället bör låta de smittosamma sjukdomarna omfattas av den generella regeln och förteckna de infektionssjukdomar som bör undantas. Förbundet menar vidare att den föreslagna förordningen har brister, bl. a. så tll vida att de flesta virussjukdomarna inte finns med och att de missgynnar sjukvårds- och laboratoriepersonalen.

5.4 Bevisreglerna

Remissinstanserna har inte något att erinra mot kommitténs förslag att som en huvudregel föra över den nuvarande bevisregeln till lagen om ar-

betsskadeförsäkring.

Kommitténs förslag att införa en annan och strängare bevisregel beträffande reumatologisk sjukdom, annan sjukdom i ryggrad eller leder och psykisk eller psykosomatisk sjukdom kritiseras däremot av flera remissinstanser. Socialstyrelsen anför:

Socialstyrelsen kan väl förstå de svårigheter som kan föreligga då det gäller att klarlägga ifrågavarande sjukdomars eventuclla samband med arbetssituationen. Det kan inte uteslutas att sådana sjukdomar i enskilda fall har sin grundorsak i förhållanden utanför arbetsplatsen, och att det därför som kommittén framhåller kan finnas risk för att en sjukdom, som i det enskilda fallet blivit bedömd som arbetsskada. i själva verket inte ärbetingad av arbetssituationen. Denna risk får enligt styrelsens förmenande vägas mot risken för den motsatta effekten, sålunda att en sjukdom icke bedöms som arbetsskada, trots att det kanske hade varit motiverat. Redan mot den nuvarande bevisregeln som grund. som kommittén i förslaget gjort till huvudregel. sker i praktiken ett omfattande utredningsarbete i yrkesskadefallen innefattande inte bara en medicinsk bedömning. Ofta är det härvidlag fråga om en kombinerad medicinsk, psykiatrisk, psykologisk, social och arbetsmäissig utredning. Med hänsyn till det otillfredsställande i att någon som enligt den liberalare bevisregeln skulle ha blivit berättigad till ersättning

från arbetsskadeförsäkringen skulle gå förlustig denna, därför att vederbö-

rande icke förmår prestera en bevisning, som fyller kraven enligt den strängare bevisregeln, liksom den omständigheten att den utredning, som i allmänhet i dag sker i yrkesskadefallen torde vara tillfvHest för att förhindra missbruk, vill styrelsen föreslå, att det i första hand tas under övervägande att som arbetsskada betrakta varje skada eller skadlig inverkan i arbetet. om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

Skulle detta ej visa sig vara möjligt vill styrelsen, för att minimera riskerna för felbedömningar. i andra hand föreslå att sådana fall, som enligt förslaget

skall omfattas av den strängare bevisregeln, omgärdas med föreskrifter om

en allsidig utredning i varje enskilt fall, innefattande bedömning av medicinsk och annan expertis som kan vara aktuell m. fl. Här avses bl. a. också vederbörande läkare inom företagshälsovården eller motsvarande, företrädare för vederbörande personalvårdsorganisation, skyddsombud, chefen eller

annan representant för den aktuella arbetsenhetens ledning, arbetskamrater och företrädare för den lokala fackliga organisation, som den skadade/sjuke tillhör.

LO anser att kommitténs förslag om en strängare bevisregel är en betydande inskränkning av förslaget om ett utvidgat yrkessjukdomsbegrepp. Enligt vad LO kan bedöma är kommitténs argument för en strängare bevisregel för de aktuella sjukdomsgrupperna att svårigheterna att fastställa orsakssambanden är speciellt stora här. LO kan för sin del inte dela dessa farhågor och anser det därför inte motiverat att bedöma rceumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar efter strängare regler i sambandsfrågan. LO framhåller att praxis successivt kommer att bli vägledande i arbetsskadebedömningen och att man därför inte behöver frångå principen att ha samma

bedömningskriterier för all form av skadlig inverkan i arbetet. En siärregel

skulle också kunna leda till risk för att vissa grupper av anställda med ohälsa skulle bli sämre ställda än andra. LO föreslår således att bevisregeln enligt kommitténs huvudförslag ges generell giltighet.

Även statens handikappråd. Handikappförbundens centralkommitté, De handikappades riksförbund och Hörselkuratorernas förening avstyrker den strängare bevisregeln. Regeln tillstyrks av bl. a. Försäkrineskasseförbundet.

Sveriges läkarförbund anser att det i ett inledande skede intill dess närmare

erfarenhet har vunnits kan vara motiverat med en strängare bevisföring för vissa sjukdomar. Särskilt i fråga om psykiska och psykosomatiska sjuk-

domar är det enligt förbundet otvivelaktigt många gånger svårt att kunna

peka på några entydiga samband. Samtidigt anses det emellertid viktigt att rätten till adekvat ersättning inte försvåras, om klara samband med arbetet föreligger. För bedömningen av samband mellan psykisk sjukdom och skadlig inverkan i arbetet föreslår förbundet att under en inledande period medverkan sker av specialist i psykiatri. Erfarenheterna härav bör därefter utvärderas under specialistmedverkan för ställningstagande till en eventuell uppmjukning av den strängare bevisregeln.

5.5 Vissa ersättningsfrågor

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran kom-

mitténs förslag om ersättning för inkomstförlust. I det följande behandlas

vissa särskilda ersättningsfrågor som har tagits upp av remissinstanserna.

SAF och Sveriges läkarförbund anser att rätten till sjukvårdsersättning från

arbetsskadeförsäkringen inte bör förenas med villkor om att vården lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten

till den allmänna sjukförsäkringen. |

Riksförsäkringsverket anser att ersättningen vid sjukdom i analogi med vad som gäller för livränta bör konstrueras så att sjukpenning enligt AFL utgår under hela den av arbetsskadan orsakade sjukdomstiden och att ar-

Prop. 1975/76:197 = 64

betsskadeförsäkringen svarar för påfyllning upp till 100 96 kompensation efter samordningstidens slut.

Riksförsäkringsverket påpekar vidare att föreslagna nedre gränser för liv-

ränta kan ge kraftiga tröskeleffekter. Verket förordar att gränsen för ersälltningsberättigad nedsättning av arbetsförmågan sänks till i vart fall 1/20

och ifrågasätter om någon absolut minimigräns för livränta bör införas. Verket finner därvid att man för att undgå utbetalning av små livräntor alltid borde låta livränta under en viss storlek, 1. ex. 1/10 basbelopp, utgå i form av engångsbelopp. Försäkringskasseförbundet förordar att det införs en garantircgel om ett visst minsta belopp, t. ex. 1 200 kr., i alla livränteärenden och menar samtidigt att sänkningen av invaliditetsgränsen från nuvarande 1/10 till 1/15 inte är tillräckligt väl motiverad.

I fråga om ersättningsunderlagets övre gräns anför TCO och Sveriges lä-

karförbund av full kompensation för inkomstbortfall bör utges utan begräns-

ning till 7,5 basbelopp.

TCO menar att åldersgränserna för uppräkning av livränteunderlag för den som skadas i unga år bör kompletteras med gränser vid 30. 35 och 40 år.

Kommitténs uttalande om behovet av standardsäkring av livräntor stryks under av statens handikappråd. LO, TCO. Handikappförbundens centralkommitté och De handikappades riksförbund.

Förslaget om möjlighet att byta ut livränta mot engångsbelopp tillstyrks av bl.a. arbetsmarknadsstyrelsen. Folksam framhåller i detta sammanhang betydelsen av att Kommande regler om beskattning av engångsbelopp i skadeståndsfall görs tillämpliga även på arbetsskadeersättning. Försäkringsrådet avstyrker däremot kommitténs förslag och anför bl. a. att kapitalisering av

livränta egentligen inte hör hemma i en socialförsäkring och att tillämp-

ningen av bestämmelsen om utbyte torde bli ganska komplicerad.

5.6 Försäkringsskydd för efterlevande

Kommitténs förslag till förmåner för efterlevande tillstyrks i huvudsak

av remissinstanserna.

Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas av bl. a. riksrevisionsverket. ILO-kommittén, TCO och Folksam. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte änkeskyddet borde följa samma regler som inom ATP, eftersom

det gäller kompensation för inkomstbortfall.

Kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan avstyrks eller sätts i fråga av bl. a. Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm. socialstyrelsen, riksrevisionsverket. statens personalnämnd, Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbun-

det. TCO och Folksam. Som skäl för att behålla denna livränta anförs bl. a.

att kvinnor numera förvärvsarbetar i allt större utsträckning och att även

ett änklingsskydd kan vara socialt motiverat. Vidare anses ett övergripande

förslag om familjepensionering böra avvaktas. ILO-kommitrén ifrågasätter

dessutom om inte den nya lagen bör kompletteras med en garantiregel för handikappad efterlevande make.

Av delvis samma skäl som beträffande änkling finner bl. a. Svea hovrätt, socialstyrelsen och statens personalnhämnd att också rätten för frånskild man

att få livränta bör behållas. Försäkringskasseförbundet är tveksamt till att livräntan skall kunna utgå till frånskild men menar att hänsyn dock bör tas till försörjningsskyldighet som regleras i underhållsavtal.

Förslaget om begravningshjälp godtas i allmänhet. Svenska kommunförbundet ifrågasätter dock behovet av generell begravningshjälp och menar

att sådan hjälp åtminstone bör utges endast när ersättning inte utgår enligt tjänstegruppliv- eller trygghetsförsäkring.

5.7 Administration och besvärsorganisation m.m.

Den föreslagna decentraliseringen av arbetsskadeärendena till försäkrings-

kassorna får i allmänhet ett positivt mottagande och tillstyrks av bl. a. riks-

försäkringsverket, statskontoret, försäkringsinspektionen, statens arbetsklinik, Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska företagsläkarföreningen, Folksam och De handikappades riksförbund. Flera remissinstanser tar upp frågor angående personalbehov, tillgång på medicinsk expertis, utbildning och information, m. m.

LO anser alt ärenden angående livränta till efterlevande bör handläggas

av pensionsdelegation och att ärenden angående utbyte av livränta enligt

YFL bör prövas av riksförsäkringsverket. LO stryker under kommitténs uttalande om samråd mellan verket och sakkunniga på arbetslivets område och förordar att det skapas ett särskilt samrådsorgan för detta ändamål.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter om inte ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp bör handläggas av endast ett organ. förslagsvis riksförsäkringsverket. Vidare utgår förbundet från att riksförsäkringsverket kommer att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område genom sin centrala pensionsdelegation. Om i stället en särskild delegation skapas, förutsätter förbundet att kommunerna får representation i denna.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran de förslag till övergångsåtgärder i fråga om arbetsskadeförsäkringens besvärsorganisation som har lagts fram av utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.

LO och Folksam anser att alla skador som visar sig efter den nya lagens ikraftträdande bör bedömas enligt denna.

5.8¶Försäkringens finansiering +

Försäkringsinspektionen framhåller att de kostnadsmässiga konsekvenserna synes vara förhållandevis begränsade och inte bör inge några allvarliga betänkligheter. Inspektionen anför vidare att förslaget innebär en viss om-

5 Riksdagen 1976. I saml. Nr 197

fördelning av försäkringskostnader vilken dock har föga betydelse samt påpekar att kostnader för standardsäkring kan tillkomma.

Riksrevisionsverket framhåller att det av utredningen inte framgår hur de totala kostnaderna för arbetsskador — enligt nu gällande finansieringsregler

- fördelas mellan arbetsgivaravgifter och skatter. Finansieringen bör därför

bli föremål för vidare överväganden. Såvitt verket kan bedöma bör för-

säkringen för arbetsskador genom ett schabloniserat förfarande kunna be-

lastas med de utgifter inom den allmänna försäkringen som orsakas av yrkesskador. Härigenom uppnås dels att att den allmänna försäkringens

finansiering inte påverkas, dels att socialförsäkringens utgifter för vrkes-

skador kan redovisas till sitt totala belopp.

Sveriges läkarförbund anser att det bör utredas om viss del av sjukvårdshuvudmännens kostnader för rehabilitering kan täckas av arbetsskadeförsäkringen.

SAF menar att beräknade kostnadsminskningar och det numera slopade

avgiftstaket borde leda till att försäkringsavgiften kan sänkas på sikt. Srarskontoret anser att underlaget för kommitténs bedömning om framtida kost-

nadsminskningar är tveksamt med tanke på att nuvarande livräntor inte kan avvecklas på länge.

6¶Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

Yrkesskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den var länge vår enda obligatoriska försäkring som gav ersättning vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Under de senaste decennierna har det vuxit fram en allmän socialförsäkring med sjukförsäkring, folkpension och ATP. Förutsättningarna för yrkesskadeförsäkringen har därmed ändrats. Yrkesskadeförsäkringen är nu ett komplement till den allmänna försäkringen vid skador i arbetet. Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen. som helt betalas genom arbetsgivaravgifter, motsvarar därför endast omkring 1 96 av de totala kostnaderna

för den allmänna försäkringen. Den nuvarande försäkringen är reglerad i lagen (1954:243) om yrkesska-

deförsäkring (Y FL). Samordningen med den allmänna sjukförsäkringen har lösts så att sjukförsäkringen svarar för sjukhjälpen under de första 90 dagarna även i yrkesskadefallen. Yrkesskadeförsäkringen har därigenom i huvudsak karaktären av en livränteförsäkring. Under år 1975 gjordes ca 150 000 skadeanmälningar. Omkring 90 "6 av dessa gällde kortare ersättningstid än 90 dagar och reglerades därför enligt den nämnda samordningsregeln genom vanlig sjukförsäkring utan att vrkesskadeförsäkringen behövde kopplas in. Av återstående ca 15 000 skadefall var 11 000-12 000 kortvariga yrkesska-

deärenden och ca 3 000-4 000 långvariga skador som ledde till livräntor.

I omkring 250 fall gällde det år 1975 dödsolyckor som ledde till livräntor

för efterlevande. Dödsolvekorna har under de senaste åren minskat från omkring 500 per år under 1950-talet och över 400 per år under 1960-talet.

Vid livräntebedömningen enligt YFL har i tillimpningen större avseende kommit att fästas vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. De allra flesta livräntefallen har kommit att avse låga medicinska invaliditetsgrader, och för den övervägande delen yrkesskadade har yrkesskadelivräntorna kommit att bli en ersättning för lyte eller men i stället för en kompensation för inkomstborttall. En viktig uppgift för den år 1971 tillsatta yrkesskadeförsäkringskommittén har varit att överväga hur dessa båda funktioner hos yrkesskadelivräntorna lämpligen kan skiljas åt.

Under tiden som kommittén har arbetat har Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakar-

tellen (PTK) träffat en överenskommelse om trygghetsförsäkring vid yr-

kesskada (TFY). Till TFY har också anslutit sig andra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, och en liknande försäkring har införts på de statliga och kommunala avtalsområdena. Numera står TFY och de övriga försäkringarna öppna för praktiskt taget alla förvärvsarbetande. Genom dessa trygg-

hetsanordningar har man avtalsvägen fått en lösning av skadeståndsfrågan

inom yrkesskadeskyddet som ger de skadelidande kompensation när det gilller ersättning för lyte och men. För yrkesskadeförsäkringen blir då uppgiften att åstadkomma kompensation av inkomstbortfallet vid yrkesskada.

Yrkesskadeförsäkringskommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU

1975:84) Ersättning vid arbetsskada lagt fram förslag till en ny lagsuiftrning på området. Kommittén konstaterar att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren au ullförsäkra dem som drabbas av skador i sitt arbete eu särskilt ckonomiskt skydd. BI. a. pekar kommittén på att den förvärvsarbetande - utöver den allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för — också får bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Risken att råka ut för skada i arbetet är fortfarande betydande trots den krafifulla satsning som under senare tid har gjorts genom arbetarskyddet för att i olika avseenden förbättra arbetsmiljön. Kommittén föreslår ett förbättrat försäkringsskydd för inkomstbortfall vid skador i arbetet och att dessa frågor liksom hittills skall regleras i en särskild lag.

Inom ramen för vad som framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverat anser kommittén att lagen genom sitt försäkringsskydd i princip bör försätta den yrkesskadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Kommittén föreslår därför att det nuvarande medicinska invaliditetsbegreppet i vrkosskadeförsäkringen skall ersättas med den allmänna försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp. Det blir därigenom den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst

genom förvärvsarbete som bestämmer ersättningens storlek. Ett sådant re-

gelsystem öppnar också möjligheter till en bättre och mera rationell samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringen i övrigt. I fråga om samordningen mellan allmänna pensionsförmåner och arbetsska-

delivränta föreslår kommittén förenklade regler jämfört med vad som nu

gäller. Livräntan föreslås därvid täcka den del av inkomstförlusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension och gälla fram till pensionsåldern vid 65 år med en enkel garantiregel för tiden därefter.

Som en annan grundregel föreslår kommittén att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olveksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Kommittén lägger

därvid också fram förslag om bevisreglernas utformning.

När det gäller frågan om ersättning för lyte och men hos de skadade framhåller kommittén au arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit på sig ett skadeståndsrärtsligt ansvar för personskada som har or-

sakats av arbetet. Genom avtalen om trygghetsförsäkring kan den skadade

tillförsäkras ersättning för Ilvte och men på grund av skador i arbetet. Denna fråga har därigenom enligt kommitténs mening fått en tillfredsställande

lösning. Kommittén föreslår därför att den nya lagstiftningen renodlas till en på inkomstbortfallet inriktad socialförsäkring. Kommittén finner det där-

vid angeläget att i princip genomföra rätt ull full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. Med dessa utgångspunkter lägger kommittén fram förslag till en helt ny lag om arbetsskadeförsäkring. Den nya lagen föreslås gälla inkomstbortfall för skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa har varat längre än 90 dagar. Under en samordningstid på de första 90 dagarna föreslås liksom nu i huvudsak en ulllämpning av de allmänna reglerna i sjukförsäkringen om bl. a. sjukpenning.

Jag ansluter mig till de nu återgivna principerna för den framtida lagstiftningen om försäkring vid skada i arbetet vilka också har fått en bred anslutning vid remissbehandlingen. Den anknytning till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som kommittén förordar har tllstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser. En höjning av kompensattionsgraden till i princip 100 "6 av inkomstförlusten tillstyrks också i allmänhet av remissinstanserna. bl. a. av försäkringsinspektionen. Detsamma gäller kommitténs förslag om arbetsskadebegreppet. Det finns enligt min mening särskild anledning att strvka under betydelsen av att den nya lagstiftningen i enlighet med kommitténs

förslag kan ges formen av en renodlad socialförsäkring för inkomstbort fall

med i princip full kompensation för inkomstförlust på grund av skada i arbetet. Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.

I skattehänseende gäller att sjukpenning och livränta enligt lagen avses utgöra skattepliktig A-inkomst liksom motsvarande ersättningar enligt YFL. Det innebär att beloppen beskattas individuellt hos makar och grundar rätt

till förvärvsavdrag i den mån förutsättningar härför föreligger i övrigt.

I administrativt hänseende har en decentralisering från rikslförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna av en stor del av yrkesskade-

ärendena nyligen genomförts efter förslag av kommittén. Kommittén föreslår nu att decentraliseringen skall fullföljas genom att samtliga ärenden enligt

den nya lagen skall avgöras av de allmänna försäkringskassorna i första instans. Jag återkommer även till denna fråga liksom till ct förslag om vissa Övergångsåtgärder beträffande besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen som samtidigt med kommitténs förslag har lagts fram i ct delbetänkande (Ds S 1975:9) av utredningen rörande besvärsorganisationen inom sociulförsäkringen m. m.

6.2 Lagens tillämpningsområde

Kommittén förestår i betänkandet att urbetsskadeskyddet i den nya lagen

liksom enligt YFL skall gälla den som är arbetstagare. Härefter har kom-

mittén i en särskild skrivelse till regeringen anmiält att den under sitt fortsatta arbete beträtfande bl. a. den frivilliga yrkesskadeförsäkringen har funnit att arbetsskadeförsäkringen i likhet med den allmänna försäkringen bör omfatta alla förvärvsarbetande och att kommiuén i sitt slutbetänkande därför ämnar föreslå att försäkringsskyddet skall sträckas ut till egenföretagare och uppdragstagare. Jag förordar att arbetsskadeskyddet i den lag om arbetsska-

deförsäkring som i detta sammanhang föreslås får gälla för arbetstagare.

Till frågan om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare och uppdragstagare avser jag att återkomma när kommittén har slutfört sitt återstående utredningsarbete.

Kommittén föreslår att nuvarande undantag från försäkringsskyddet för arbetsgivares make och familjemedlemmar skall slopas. Undantagen har motiverats med att det är svårt att i dessa fall avgöra om något egentligt anställningsförhållande föreligger. Om det ändå kan konstateras att den anhörige verkligen är arbetstagare, anser jag emellertid itikhet med kommittén alt det inte finns skäl att undanta honom från arbetsskadeskydd. Jag föreslår därför att nuvarande undantag inte förs över till den nya lagen.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gäller också för vissa elever i yrkes- och annan utbildning enligt särskild förteckning som regeringen fast- ” ställer. Kommittén anser att sättet alt avgränsa elevförsäkringens personkrets är mindre ändamålsenligt. eftersom förteckningssystemet leder till behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med att skolor upphör eller tillkommer. Kommiuén föreslår i stället en allmän regel av innebörd att tillhörigheten till försäkringen skall knytas till rätten till studiestöd. med vissa kompletterande bestämmelser om skydd under arbetsmarknadsutbildning m. m.

Till grund för det nuvarande förteckningssystemet ligger att vissa yrkesutbildningar har anseuts förenade med särskild risk för yrkesskada. Som

kommittén har framhållit är den förteckning som gäller i dag mindre tillfredsställande. Jag förordar därför att reglerna omarbetas för att bättre motsvara de krav som kan ställas. En utgångspunkt för de nya reglerna bör vara all försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen skall sträckas ut till studerande i den mån utbildningen kan anses vara förenad med särskild

risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör finnas under utbildningsmoment

då sådan risk föreligger. Detta kommer främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning. Regeringen eller myndighet som re-

geringen bestimmer bör få besluta om de föreskrifter som behövs.

6.3 Arbetsskadebegreppet

Frågan om arbetssjukdomarnas avgränsning har alltsedan yrkesskadeförsäkringens tillkomst ägnats stor uppmärksamhet, inte minst av arbetsta-

garorganisationerna. Yrkesskadeförsäkringskommittén framhåller att det har

framstått som en angelägen uppgift att I största möjliga utsträckning uill-

mötesgå de önskemål om en utvidgning i olika hänseenden av arbetsskadebegreppet som länge har funnits. Den naturliga målsättningen vid lag-

stiftning angående ersättningsberättigande arbetssjukdomar är enligt kommitténs uppfattning att bestämmelserna skall omfatta sådana sjukdomar

som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållandena. Kommittén har därvid

kommit fram till att nuvarande uppräkningsmetod bör ersättas med en all-

män regel av innehåll att varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada. Härtill knyts bevisregler som behandlas i det följande.

Kommitténs lörslag om arbetsskadebegreppet tas emot positivt av remissinstanserna som anser det vara en angelägen reform. Förslaget tillstyrks av bl. a. LO, TCO. socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen. arbetarskyddsstyrelsen. Försäkringskasseförbundet. Sveriges läkar-

förburid och Svenska företagsläkarföreningen.

Det är enligt min mening tillfredsställande att kommittén har ansett det möjligt att nu föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet. Med det nuvarande systemet finns alltid en risk att någon som borde ha varit

berättigad till försäkringsskydd blir utestängd från detta på grund av ofullkom-

ligheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kan tillämpningen knyta

an till utvecklingen på ett bättre sätt än som är möjligt med de nu-

varande bestämmelserna. Även från lagteknisk synpunkt är en allmän regel att föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning över

yrkessjukdomar. Farhågorna för ait en allmän regel skulle innebära oklarhet

om försäkringens räckvidd bör enligt min uppfattning inte överdrivas. Tämligen snart uppkommer i praxis en mängd typfall som ger stadga åt tolkningen. År 1954 slopades uppräkningen av farliga ämnen som kunde ge upphov till yrkesskada, och uppräkningen ersattes med en allmänt hållen regel. Erfarenheterna av denna ordning är goda. Med det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag om en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet.

Som kommittén har framhållit bör med skadlig inverkan i arbetet i princip avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Utöver de faktorer som anges i YFL - ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser. fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta — kan som exempel anföras låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar,

fukt samt kraftigt drag. Till de skadliga faktorerna hör vidare alla ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment. således även ansträngande arbetsställningar. Även psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som enligt min mening bör omfattas av den nva lagen.

För smittosamma sjukdomar har kommittén ansett det nödvändigt att

föreslå speciella regler. Kommittén finner det nämligen orealistiskt att

låta arbetsskadeförsäkringen omfatta även förkylningssjukdomar och andra

likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han förvärvsarbetar. Dessa sjukdomar antas som regel inte sträcka sig över

samordningstiden 90 dagar och utgör alltså oftast inte något problem för arbetsskadetörsäkringen. Det kan dock förekomma sådana fall då sjukdoms-

förloppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har

funnit det ofrånkomligt att arbetsskadeskyddet för smittosamma sjukdomar preciseras genom en sjukdomsförteckning. Denna föreslås bli intagen i en

särskild förordning om arbetsskada orsakad av smitta. I förhållande till den nuvarande yrkessjukdomskungöretsen har förteckningen över smittosamma

sjukdomar som är ersättningsberättigande i kommitténs förslag komplet-

terats med den s. k. sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektioner). Vidare föreslås att skyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa angivna yrkeskategorier.

Kommitténs förslag beträffande de smittosamma sjukdomarna tillstyrks av bl.a. socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen medan några andra remissinstanser är mer tveksamma till behovet av en särskild förteckning för dessa fall.

För egen del anser jag det nödvändigt att tills vidare ha en särskild förteckning över de smittosamma sjukdomar som skall omfattas av arbetsskadeskyddet. Som kommittén har föreslagit bör även den s. k. sjukhus-

sjukan ingå i denna förteckning. Med det anförda ansluter jag mig till kommittens förslag i denna fråga. Jag återkommer närmare till reglerna vid

smittosamma sjukdomar i specialmotiveringen till lagförslaget.

6.4 Bevisreglerna

Utvecklingen har successivt gått mot en för de skadade mer generös

bedömning av kravet på samband mellan å ena sidan olycksfall eller annan inverkan i arbetet och å andra sidan uppkommen skada. Enligt den nu-

varande bevisregeln, som tillkom år 1967. skall sådant samband och följaktligen yrkesskada anses föreligga, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Tillämpningen av regeln har lett till en åsyftad uppmjukning av tidigare praxis till de skadades förmån. Åtskilliga avgöranden av försäkringsdomstolen belyser detta förhållande. Kommittén föreslår att den nuvarande bevisregeln skall föras över oförändrad som en huvudregel till den nya lagen. Den föreslås där gälla för alla skador till följd av olycksfall och för samtliga yrkessjukdomar som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning på några av de sjukdomar som genom övergången till ett generellt arbetsskadebegrepp kommer att föras in under försäkringsskyddet, t. ex. vibrationsskador på nerver.

I fråga om vissa sjukdomar anser kommittén att svårigheterna att fastställa orsaken är särskilt stora. Olika faktorer kan medverka till sjukdomens uppkomst, och kommittén anser det i vissa fall inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Särskilt gäller detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter sägs föreligga även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kan härledas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas. Kommittén har därför ansett att en förutsättning för att

dessa svårbedömda sjukdomar skall kunna inlemmas i arbetsskadeskyddet är att en strängare bevisregel får gälla för dem. Kommittén föreslår för dessa fall att orsakssamband skall anses föreligga om övervägande skäl talar

för sådant samband. Denna strängare bevisregel föreslår kommittén för tre grupper av sjukdomar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar.

Kommitténs förslag om en strängare bevisregel för vissa sjukdomar av-

styrks av flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, statens handikappråd, LO och Sveriges läkarförbund.

Det skulle enligt min mening vara olyckligt om vissa sjukdomar — 1. ex. ryggsjukdomar — som genom arbetsskadebegreppets utsträckning kommer att falla under lagen skulle särbehandlas i bevishänseende så att de som drabbas av dessa sjukdomar fick svårare än andra alt styrka sin rätt till

ersättning. Jag föreslår därför att bevisregeln i den nuvarande lagen oför-

ändrad förs över till den nya lagen och därvid ges generell tillämpning på samtliga slag av arbetsskador. Jag vill samtidigt framhålla att kraven på en noggrann utredning måste anses särskilt stora när det gäller prövningen av de sjukdomar som kommittén har velat undanta från den vanliga be-

visregeln. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till lagförslaget. Som kommittén har framhållit är det självfallet av stor vikt att den medi-

cinska expertis som yttrar sig i ett skadeärende är väl insatt I reglerna och formulerar sina utlåtanden med beaktande av reglernas innehåll. Jag vill

i anslutning härtill framhålla att det är ofrånkomligt att sambandskravet

vid en bedömning enligt arbetsskadeförsäkringen ibland måste ställa sig

annorlunda än vid en rent medicinskt vetenskaplig bedömning. Detta bör

beaktas vid utformningen av utbildningen för den medicinska expertis som biträder vid utredningen av arbetsskadefall. Jag återkommer senare till ut-

redningsförfarandet i arbetsskudeärenden samt till vissa utbildnings- och handläggningsfrågor.

6.5 Ersättning för inkomstförlust m. m.

6.5.1 Allmänt

Enligt vad jag har förordat tidigare bör arbetsskadeförsäkringen vara en

renodlad försäkring tör inkomstwbortfall. Civräntan skall i likhet med för-

tidspensionen inom den allmänna försäkringen grunda sig på ett ekonomiskt

invaliditetsbegrepp. För både sjukpenningen från arbetsskadeförsäkringen

efter samordningstidens slut och livräntan skall därvid gälla en i princip 100-procentig kompensationsnivå. Vidare bör arbetsskadeförsäkringen sam-

ordnas med den allmänna försäkringen på ett sådant sätt att arbetsska-

deförsäkringen skall vara kompletterande i förhållande ull den allmänna försäkringen.

När det gäller förmånerna vid sjukdom föreslår kommittén att det nuvarande systemet med en samordning under de första 90 dagarna skah

gilla även i fortsättningen. Jag tillstyrker i likhet med remissinstanserna detta förslag. Kommittén föreslår endast mindre ändringar beträffande sjukförmånerna under samordningstiden och i fråga om sjukvårdsersättning efter samordningstidens slut. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotive-

ringen till lagförslaget.

6.5.2 Invaliditetshbedömning m. m.

Kommittén framhåller att en anknytning till den allmänna försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp innebär att arbetsskadelivräntan skall avse

skadans försörjningsekonomiska konsekvenser. Beträffande iäldre försäkrad

skall vidare tas särskild hänsyn ull arbetsmark nadsmässiga faktorer. Eftersom arbetsskadeftörsäkringen skall syfta till i princip full ersättning vid inkomstbortfall blir något intervallsystem vid invaliditetsbedömningen lik-

nande den allmänna försäkringens inte aktuellt för arbetsskadeförsäkringens

del. Bedömningen måste i stället ta sikte på den inkomstförlust som upp-

kommer i varje enskilt fall.

Den bedömning som bör ligga till grund för livräntans storlek blir med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp en jämförelse mellan å ena sidan den inkomst som den försäkrade skulle ha uppnått om skadan inte hade inträffat,

och å andra sidan den:inkomst han kan beräknas uppnä trots skadan. Som utgångspunkt för beräkning av den förstnämnda inkomsten bör enligt kommitten användas ett s.k. livränteunderlag. Till denna fråga återkommer

jag i det följande. För att kunna bestämma det andra ledet 1 jämförelsen, dvs. den inkomst som den försäkrade kan beräknas uppnå trots skadan,

framhäller kommittén att den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga

mäste klarläggas. Härvid kan såväl fåkviska som beräknade omständigheter vara av betydelse, t.ex. den försäkrades medicinska status. den inkomst som han trots skadan fakuskt har, hans utbildning. tidigare verksamhet,

ålder, bosättningsförhällanden, rehabiliteringsbehov och rehabiliteringsmöjligheter samt hans situation på arbetsmarknaden.

Kommittén påpekar alt det ofta stöter på svårigheter att i omedelbar anslutning till en långvarig sjukperiod med någon högre grad av säkerhet

bedöma den framtida nedsättningen av förvärvsförmågan hos en skadad. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma livräntan

för en begränsad tid för att få möjlighet att följa den kommande utvecklingen. Man kan även under denna tid pröva lämpliga rehabiliteringsåtgärder och

få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvs-

situationen. Kommittén anser att livräntan i princip inte bör fastställas definitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts. En sädan ordning gör det också möjligt att utan tidsutdräkt fatta dot första beslutet i ersättningstrågan i avvaktan på livräntans slutgiltiga fastställande.

Jag ansluter mig till de av kommittén sålunda angivna principerna för

invaliditetsbedömningen vid arbetsskada. Jag vill betona vad kommittén

har framhållit i fråga om tidsbegränsade livräntor. Det torde ofta vara lämp-

ligt att avvakta möjligheterna till rehabilitering innan en livränta fastställs slutgiltigt.

En fråga som uppkommer i samband med rehabiliteringen är i vilken utsträckning den försäkrade skall anses vara skyldig att medverka till att avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskada. Som kommittén har framhållit bör som en allmän princip gälla att den försäkrade skall vara skyldig att, om den framtida inkomstförlusten därigenom kan antas komma att

begränsas, gå igenom rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art och andra åtgärder som syftar till att underlätta den försäkrades återgång ull arbetet,

t.ex. omskolning eller arbetsträning. Atgärderna måste givetvis bedömas som rimliga och skiliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar och bedömningen bör ske I samräid med den försäkrade.

För äldro försäkrade förordar jag i likhet med kommittén att invaliditetsbedömningen skall ske ofter samma principer som gäller inom förtidspensioneringen efter 1970 års reform. Skyldigheten att underkasta sig omskolning till ett nytt yrke eller att Ayvua till annan ort kan därvid successivt mjukas upp för de äldre för att så småningom helt efterges.

En annan fraga som kommittén tar upp är vilken betydelse det rådande. arbetsmarknadsläget skall anses ha för den försäkrades kvarvarande förvärvsförmäga. Om den försäkrade på grund av en arbetsskada mäste byta yrke och trots ihärdiga ansträngningar inte lyckas få ett nytt arbete. kan

det synas obilligt att vid livränteprövningen beräkna en restarbetsftörmåga för honom. Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening inte komma i fråga att låta arbetsskadeförsäkringen svara för sådant inkomstborifall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgång. Utgångspunkten

för bedömningen bör därför enligt komnitwen vara den försäkrades möj-

ligheter alt skaffa sig förvärvsarbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge. För egen del instämmer jag i att livränteprövning I princip bör ske mot bakgrund av ett normalt arbetsmarknadsläge.

6.5.3 Omprövning av livränta

En naturlig följd av det ekonomiska invaliditetsbegreppet är som kommittén framhåller att det måste finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. De faktorer som ligger till grund för

invaliditetsbedömningen är i många fall så osäkra att det skulle vara orimligt

att inte ändra Hivräntan. om den framtida utvecklingen tar en annan riktning än vad som förutsattes när livräntan bestämdes. Kommittén har därför föreslagit att livränta — i likhet med vad som gäller I nuvarande system skall kunna omprövas i såväl höjande som sänkande riktning. Tidsbegränsade livräntor bör enligt kommittén liksom nu omprövas vid den bestämda

ersättningsperiodens slut. Vad beträffar livräntor som fastställs att utgå tills

vidare, sedan nedsättningen av förvärvsförmågan har bedömts som varaktig. måste enligt kommitténs uppfattning för omprövning krävas att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för ersättningsbeslutet. Som en riktpunkt bör därvid gälla att omprövning skall ske, om

inkomständringen uppgår till minst 1/20 av den årliga inkomst av förvärvs-

arbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk.

Remissinstanserna har genomgående godtagi kommitténs förslag till principer för omprövning av livränta. Jag ansluter mig till förslaget. Reglerna för omprövning behandlas närmare i specialmotiveringen till lagförslaget.

6.5.4 Nedre sränser för livränta m.m.

Principen om full kompensation vid inkomstbortfall skulle helt genomförd

leda till att varje nedsättning av förvärvsförmågan, hur liten den än var,

ersattes genom livränta. Små nedsättningar av förvärvsförmågan är emellertid vanskliga att konstatera. Dessutom brukar de skadade i regel övervinna mindre handikapp efter någon tid. Med hänsyn härtill och då det inte kan

anses föreligga några starkare sociala skäl att kompensera alltför obetydliga

inkomstbort fall. föreslår kommittén en nedre gräns för den ersättningsberättigande invaliditeten. Enligt kommitténs mening bör gränsen lämpligen sättas vid en nedsättning av förvärvsförmågan med 1/15. Kommittén anser vidare att en helt liten inkomstminskning inte har någon egentlig betydelse för försöriningen. För att undvika att obetydligt inkomstbortfall skall kunna

berättiga till livränta föreslår kommittén därför också en absolut minimigräns vid 1/4 av basbeloppet. Kommitueén framhåller i detta sammanhang att TFY

ger kompensation för inkomstbortfallet i den mån ersättning inte utgår från

arbetsskadeförsäkringen.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till de överväganden som kommittén har gjort och förordar

att förslaget genomförs.

Kommiuén föreslår att det liksom f. n. skall finnas vissa begränsade möjligheter till utbyte av livränta mot engångsbelopp. Försäkringsrådet avstyrker i sill remissyttrande kommitténs förslag och anför bl. a. att kapitalisering

av livränta inte hör hemma I en socialförsäkring och att tillämpningen av

den föreslagna bestämmelsen torde bli ganska komplicerad. Som jag tidigare har framhållit innebär övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp att livräntan kommer att utgöra en renodlad försäkring för inkomstboruall. Enligt min mening är utbyte mot engångsbelopp inte förenligt med denna inkomstbortfallsprincip. Jag förordar därför att reglerna om utbyte av livränta mot engångsbelopp inte skall föras över till den nya lagen om arbetsskadetörsäkring.

6.5.5 Allmänt om ersättningsunderlaget för sjukpenning och livränta

Den årliga arbetsförtjänsten enligt YFL beräknas med utgångspunkt i den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadan. Den sjukpen-

ninggrundande inkomsten enligt AFL innefattar däremot en uppskattning av den årsinkomst av förvärvsarbete som den försäkrade kan antas komma att tills vidare åtnjuta. Antagandena om den sjukpenninggrundande inkomsten brukar avse en tidrymd av et år framåt.

Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och införandet av en

kompensationsnivå på 100 ") innebär att större vikt än tidigare måste läggas vid en korrekt anpassning till aktuella förhållanden av det inkomstunderlag som skall vara utgångspunkt för beräkning av inkomstförlust till följd av arbetsskada.

I fråga om sjukpenning från AFL kan den försäkrade numera anmäla inkomständring även under pågående sjukdomsperiod och med verkan på den sjukpenninggrundande inkomsten efter en väntetid av 30 dagar. Detta innebär att sjukpenning enligt AFL successivt kan stiga under denna period medan sjukpenningen enligt YFL är låst vid inkomstförhållandena vid tiden

för skadan och säledes förblir oförändrad. Enligt en garantirogel i YFL får

dock sjukpenningen inom yrkesskadeförsäkringen inte utgå med lägre belopp

än som skulle ha utgått från den allminna sjukförsäkringen om det inte varit

fråga om yrkesskada. |

Kommittén har funnit att den beräkning av den årliga arbetsförtjänsten som f.n. sker enligt YFL inte ger ou tillräckligt ändamålsentigt underlag för beräkning av sjukpenning inom arbetsskadeförsäkringen. Kommiuén

anser det också önskvärt att samma beräkningsgrunder för sjukpenning får gälla inom hela socialförsäkringsområdet. Kommittén föreslår därför att den sjukpenninggrundande inkomsten skall läggas till grund även för sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå har inkomst av förvärvsarbete föreslås som sjukpenningunderlag hansinkomst av sådant arbete beräknad med tillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst. Liksom f. n. skall finnas hel och halv sjukpenning. Hel sjukpenning efter samordningstiden skall motsvara 1/365 av sjukpenningunderlaget. Genom att sjukpenningen på detta sätt även efter samordningstidens slut grundas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst kan sjukpenningen under hela sjukdomsperioden anpassas i förhållande till den inkomst den försäkrade skulle ha haft

som frisk.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag om ersättningsunderlag för sjukpenning som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser.

Livräntan skall i likhet med sjukpenningen inom arbetsskadeförsäkringen utgöra 1 princip full kompensation för den av arbetsskadan föranledda inkomstförlusten. Enligt kommitténs mening bör därför samma inkomstunderlag ligga till grund för både sjukpenning och livränta. Kommittén föreslår således att Hvränta normalt skall bestämmas på grundval av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Kommittén föreslår vidare att livräntan liksom f.n. skall anknyta till basbeloppet enligt AFL och därigenom vara värdebeständig. Kommittén uttalar sig vidare för en anpassning efter den allmänna standardhöjningen i någon form av standardsäkring.

Även beträffande ersättningsunderlaget för beräkning av livränta biträder Jag kommiuéns förslag. Livräntan bör även i fortsättningen följa basbeloppet och därigenom vara värdebeständig. Den i betänkandet berörda frågan om standardsäkring av Hvränta på grund av arbetsskada utreds f.n. av pensionskommittén.

Eftersom maximigränsen för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst enligt AFL har fastställts till 7,5 gånger det vid årets början gällande basbeloppet, förestår kommittén samma Övre gräns för bestämmande av arbetsskadeersättning. De nuvarande reglerna om livränta i YFL tar endast begränsad hänsyn till inkomstdetar mellan två och

fem basbelopp och innehåller et tak vid fem basbelopp.

Enligt den allmänna sjukförsäkringens regler skalt den sjukpenninggrundande inkomsten uppgå tull minst 4 500 kr. för att sjukpenning skall utges. Inom YFL finns en minimigräns för beräkning av årlig arbetsförtjänst. Den är sedan år 1967 1 800 kr. vilket överensstämmer med den gräns som då gällde som minimiinkomst för rätt till sjukpenning enligt AFL. Uppgår årsförtjänsten inte till minst 1800 kr.. beräknas den alltså alltid till detta belopp. Kommittén föreslår nu att ersättningsunderlaget för sjukpenning

efter samordningstidens slut skall beräknastill 4 500kr. även om årsinkomsten

inte uppgår till detta belopp. Samma regel föreslås för beräkning

av livränteunderlaget. Därigenom återknyts minimiinkomsten inom arbetsskadeförsiäkringen till lägsta sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. Den angivna regeln föreslås gälla efter utgången av samordningstiden med sjukförsäkringen på 90 dagar.

De" här föreslagna reglerna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Ett par remissinstanser anser att kompensation för inkomstbortfall bör ges utan begränsning ull 7,5 basbelopp. För egen del anser jag I likhet med kommittén att arbotsskadeförsäkringen bör följa den övre inkomstgräns som enligt AFL gäller för såväl sjukpenning som ATP. Det bör understrykas att förslaget på denna punkt i förhållande till nuvarande bestämmelser innebär en väsentlig höjning av livräntan vid ar-

betsskada. Jag förordar därför att kommitténs förslag genomförs även i detta

avseende. Jag biträder även kommitténs förslag om en samordning mellan arbetsskadelivränta och förtidspension i sådana fall då Hvränta och pension avser att kompensera samma inkomstbortfall. Jag återkommer i specialmotiveringen till några detaljfrågor som bl. a. gäller utformningen av reglerna om fastställande av ersättningsunderlaget för livränta.

6.5.6 Ersättningsunderlag för unga försäkrade

Beträffande vissa försäkrade har det inte ansetts tillfredsställande att fast-

ställa en livsvarig egenlivränta eller on efterlevandelivränta enbart med hän-

syn till inkomstförhäållandena vid skadetillfället. Dewta gäller bl. a. när den

försäkrade vid skadetillfället var så ung att han inte hade hunnit få full lön i sitt yrke. Därför föreskrivs i YFL att en uppräkning av den ärliga arbetsförtjänsten skall ske vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen görs samtidigt med aut den ärliga arbetsförtjänsten fastställs men träder inte i kraft förrän den skadade uppnår respektive ålder. Regeln kommer till an-

vändning i endast ev fåtal fall.

Kommittén har vid en undersökning av förhållandena inom vissa branscher dragit slutsatserna att en icke obetydlig ökning av lönerna sker upp till 25-ärsäldern och att inkomstökningen är störst i de lägsta äldrarna. Med hänsyn härultl anser kommittén att systemet med uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten för unga försäkrade bör behållas. Någon ändring av de åldersgränser som nu gäller föreslås inte. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

En studerande har under utbildningstiden som regel ingen eller mycket låg arbetsinkomst. YFL innehåller därför den specialbestämmelsen av den ärliga arbetsförtjänsten för en studerande som drabbas av yrkesskada skall beräknas till vad han skulle ha förtjänat. om han vid tiden för skadan hade avbrutit studierna och ägnat sig åt förvärvsarbete.

Liksom vid uppräkningen av den årliga arbetsförtjänsten för unga försäkrade eftersträvar man i den nuvarande lagstiftningen en så individucll

bedömning som möjligt. Man försöker bilda sig en uppfattning om vilka möjligheter den försäkrade i varje särskilt fall med hänsyn till sina förutsättningar skulle ha haft på arbetsmarknaden, om han hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta.

Genom au reglerna tar sikte på inkomsten vid ett studieavbrott i stället för inkomsten efter avslutad utbildning kan den som under studietiden ådrar sig en vrkesskada komma att drabbas förhållandevis hårdare än den som skadas i sitt arbete. Detta är enligt kommitténs mening en brist i det nuvarande systemet. Kommittén anser därför att anknytningen av livränta och sjukpenning till förvärvsinkomsten efter eu studieavbrott i fortsättningen endast skall avse den beräknade studictiden. För tiden därefter föreslår kommittén en bestämmelse som tar sikte på den inkomst som den försäkrade skulle ha fått efter avslutad utbildning. Därvid skall för varje särskilt fall undersökas vad som kan anses vara en normal begynnelselön 1 Yrket.

Om den skadade inte utbildades till något bestämt yrke. är on individuell bedömning av de framtida inkomstförhållandena knappast möjlig. Kommittén föreslår därför en garantiregel som innebär att livränteunderlaget skall beräknas till två gånger basbeloppet för tiden före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tiden därefter fram till 25 års ålder samt tre gånger basbeloppet för tiden fr.o.m. 25 års ålder.

Jag ansluter mig till dessa av kommittén föreslagna bestämmelser för studerande, som i allmänhet har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna.

6.5.7 ÅAldersförmåner

Livränta till yvrkesskadad är f. n. i princip livsvarig. Enligt gällande regler reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr.o.m. den månad under vilken den skadade tvller 67 år (med vissa övergångsrogler 65 år fr. 0. m. den 1 juli 1976). Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår I form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall därvid minskas med 3/4 av hvräntan. I:olkpension i form av ålderspension skall dock alltid utgå med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom besuimmelsen att livräntan skall sänkas vid 67 års ålder ligger en jämförelse med förvärvsarbetande som vid inträdet i pensionsåldern får en minskning av sina inkomster.

Invaliditetsbedömningen vid arbetsskada bör enligt vad jag tidigare har anfört grundas på skadans försörjningsmässiga konsekvenser för den försäkrade. Eventuella förvärvsinkomster efter skadefallet skall därvid tillsammans med livränta motsvara den förvärvsinkomst som den skadade hade kunnat påräkna som frisk. Förvärvsinkomst avlöses som regel av ålderspension när den förvärvsarbetande uppnår pensionsåldern. Kommittén har därför funnit att huvudprincipen inom arbetsskadeförsäkringen bör vara att

livränta upphör när den försäkrade fyller 65 år. dvs. vid den tidpunkt då han enligt huvudbestämmelserna i AFL (fr. o. m. den 1 juli 1976) har rätt att uppbära ålderspension och då också flertalet arbetstagare börjar uppbära sådan pension.

Jag delar liksom remissinstanserna kommitténs mening att livräntan bör begränsas till arbetstagarens aktiva tid under förutsättning att de åldersförmåner som tillförsäkras honom när han uppnår pensionsåldern blir i huvudsak lika stora som om han inte hade skadats. Vid utformningen av dessa bestämmelser måste beaktas att den som uppbär livränta får vidkännas en betydande försämring i sina ålderspensionsförmåner till följd av arbetsskadan med nuvarande bestämmelser om pensionsgrundande inkomst inom

ATP. Jag biträder därför kommitténs förslag om en sådan ändring i 11

kap. AFL att arbetsskadelivränta skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Förslag om denna ändring kommer att läggas fram samtidigt med de andra ändringar i AFL som följer av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. De problem som sammanhänger med att pensionsgrundande inkomst inte beräknas för den som uppbär förtidspension omfattas av pensionskommitténs pågående översyn av hithörande bestämmelser och bör därför tas upp till prövning i det sammanhanget.

Som en garantiregel bör i enlighet med yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag gälla att de sammanlagda förmånerna från 65 års ålder inte skall understiga 65 "5 av arbetsskadelivräntans belopp. Genom en sådan regel får också de minimikrav som internationella arbetstagarorganisationens (LO) konvention nr 121 ställer på ersättning vid arbetsskada anses uppfyllda.

Frågor beträffande skadefall före den nya lagens ikraftträdande behandlas av yrkesskadeförsäkringskommittén under dess fortsatta utredningsarbete. Därvid kommer även samordningsreglerna för dessa äldre skadefall att övervägas.

6.6 Försäkringsskydd för efterlevande

6.6.1 Livräntor till efterlevande

6.6.1.1 Personkretsen

Ffterlevandelivränta kan enligt YFL utgå till änka och barn under 19 är till den avlidne. Var den avlidne ogift, kan livränta i stället utgå till ogift kvinna som sedan avsevärd tid levde samman med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden. Som avsevärd tid anses i praxis ca två år. Detsamma gäller kvinna som var trolovad med den avlidne och som hade eller hade haft barn med honom eller vid dödsfallet var havande med barn till honom. Med barn till den avlidne jämställs i fråga om rätt ull livränta makes barn som står under makens vårdnad. Vidare kan livränta utgå tull änkling och förälder som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll och till frånskild make som den avlidne hade en lagstadgad

underhållsskyldighet mot. Efterlevande kvinnas rätt till livränta upphör om

hon gifter sig eller under avsevärd tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Änkling som har rätt till livränta förlorar

denna om han gifter om sig.

Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd skiljer sig på flera sätt från

den allmänna försäkringen. Till skillnad från vad som gäller inom folk-

pensioneringen ställs inte något krav på medborgarskap eller bosättning i

Sverige och i fråga om änkeskyddet inte heller på ålder, viss varaktighet

av äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmet. Från ATP

skiljer sig yrkesskadeförsäkringen framför allt genom att efterlevandeskyddet

inte är förbehållet änkor i legala äktenskap. Det saknar också motsvarighet till ATP:s villkor angående äktenskapets längd, tidpunkten för dess ingående

och förekomst av minderårigt barn. Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd för änkling, frånskild och förälder saknar motsvarighet inom den all-

männa försäkringen.

Kommittén har vid sina överväganden funnit att försäkringen för ar-

betsskada alltjämt måste innehålla ett ekonomiskt skydd för vissa efterlevande. Det har däremot diskuterats hur vidsträckt den krets av efterlevande

bör vara som omfattas av försäkringen. Framför allt har det gällt att ta

ställning till frågan om arbetsskadeförsäkringen skall begränsas till att täcka förlust av försörjarinkomst och alltså inriktas på minderåriga barn och andra

av den avlidne beroende anförvanter eller om den bör ges en mera generell

omfattning.

Försäkringen måste enligt kommittén självfallet ge skydd åt minderåriga barn till den avlidne i samma utsträckning som f.n. Kommittén finner det också motiverat att behålla möjligheten att ge efterlevandelivränta åt förälder som till följd av dödsfallet kommer att sakna nödvändigt underhåll.

I fråga om de nuvarande reglerna för änka och med änka jämställd sammanboende kvinna ställer sig kommittén däremot mera tveksam till att överföra bestämmelserna utan ändring till den nya lagen. Kommittén åbe-

ropar därvid vad pensionsförsäkringskommittén anförde beträffande änke-

pensioneringen i betänkandet Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971:19). När frågan om den framtida familjepensioneringen nu skall tas upp till fortsatt behandling av pensionskommittén förutsätter yrkesskadeförsäk-

ringskommittén att också motsvarande problem beträffande efterlevande-

skyddet inom arbetsskadeförsäkringen blir uppmärksammat.

Mot denna bakgrund begränsar kommittén sina ändringsförslag till den regel i YFL som ger änkeskydd till alla efterlevande kvinnor oberoende av ålder och vårdnadsplikt mot barn. Kommittén föreslår, efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen, att en nedre åldersgräns för rätt till änkelivränta införs för kvinnor utan minderåriga barn och att denna gräns sätts vid 36 år. Kommittén föreslår vidare att lagen skall innehålla en avtrappningsregel som motsvarar den som finns inom folkpen-

sioneringen och som innebär att livräntan skall minskas med 17/15 för varje

6 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

år, varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 är i hemmet understeg 50 år. Motsvarande regler

skall enligt kommitténs förslag gälla beträffande sammanboende kvinna

som skall jämställas med änka. När det gäller den nuvarande rätten för änkling att efter särskild be-

hovsprövning få livränta har de nuvarande reglerna visat sig ha mycket

liten praktisk betydelse. Endast ett fåtal änklingslivräntor utgår f. n. i hela

landet och någon ny sådan livränta har inte tillkommit på flera år. Kommittén

framhåller att änklingsskydd inte förekommer inom andra socialförsäkringsgrenar. På grund härav har kommittén inte funnit skäl att föreslå någon rätt till änklingslivränta i den nya lagen. Ett sådant skydd tillgodoses enligt

kommitténs bedömning på ett bättre sätt genom den förstärkning av efterlevandelivräntorna till barn som kommittén föreslår.

Rätten för frånskild make att få efterlevandelivränta inom ramen för den

avlidnes lagstadgade underhållsskyldighet har enligt kommittén utnyttjats i ganska liten utsträckning. Kommittén föreslår att frånskilda kvinnor även i fortsättningen skall kunna få livränta, om de är berättigade till under-

hållsbidrag. I likhet med vad som har föreslagits för änkor görs undantag

för unga kvinnor utan minderåriga barn. Någon avtrappningsregel föreslås

inte för dessa fall.

Bland remissinstanserna har i fråga om livränta till efterlevande rått delade

meningar. Många har tillstyrkt kommitténs förslag medan andra har varit kritiska på olika punkter. Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas

i allmänhet. Däremot avstyrker flera remissinstanser kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan. Några remissinstanser vill också behålla möjligheten för frånskild man att få livränta.

Jag vill erinra om att pensionskommittén numera i enlighet med riks-

dagens beslut (SfU 1974:24, rskr 1974:293) har fått i uppdrag att utreda

frågan om cefterlevandepensionens framtida utformning. De riktlinjer i fråga om utformningen av ett framtida pensionssystem som har anvisats av pensionsförsäkringskommittén skall ligga till grund för det fortsatta utredningsarbetet. I socialförsäkringsutskottets nämnda utlåtande anförs bl. a. att det

- med hänsyn till samhällsutvecklingen och till kvinnornas ökade utträde

i arbetslivet — kan ifrågasättas om pensionssystemet erbjuder en ändamåls-

enlig form för efterlevandepensioner i framtiden. Frågan hur ett efterlevandeskydd som är neutralt i förhållande till kön kan närmare utformas

bör med hänsyn härtill bli föremål för fortsatta mer ingående överväganden.

Med hänsyn till att hela frågan om familjepensioneringens framtida utformning i enlighet med riksdagens beslut skall behandlas av pensionskommittén är det inte möjligt att i detta sammanhang ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen. Möjligheterna till livränta för änkling och frånskild man bör som kommittén har föreslagit inte föras över till den nya lagen innan efterlevandeskyddet har blivit föremål för en allsidig prövning. De skäl som yrkesskadeförsäk-

ringskommitén har anfört för en revidering av reglerna för rätt till änkelivränta är enligt mih mening övertygande. Jag förordar därför att dessa regler i enlighet med kommitténs förslag får i princip samma utformning som motsvarande regler inom folkpensioneringen. Även i övrigt biträder Jag kommitténs förslag i nu berörda delar.

6.6.1.2 Förmånernas storlek

Livränta till änka och därmed jämställd kvinna samt livränta till barn

utgår f. n. med viss andel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Änkelivränta skall motsvara 1/3 — fr. o. m. den månad under vilken änkan fyller 67 år 1/4 — och barnlivränta 1/6 av arbetsförtjänsten. Eivränta ull änkling och förälder är behovsprövad och livränta till frånskild make begränsas så att den överensstämmer med den lagstadgade underhållsskyldigheten. Livränta till änkling och förutvarande make får inte överstiga 1/3 — efter 67 års

ålder 1/4 — av den årliga arbetsförtjänsten. För livränta till förälder finns på motsvarande sätt en gräns vid 1/6 av arbetsförtjänsten. Om livränta

skall utgå samtidigt till flera efterlevande gäller vissa maximi- och reduceringsregler.

Änkepension från folkpensioneringen utgör för år räknat 95 96 av basbeloppet. Om änkan inte hade fyllt 50 år vid mannens död eller då hon upphörde att ha vårdnaden om och stadigvarande sammanbo med barn under 16 år, minskas pensionen med 1/15 för varje år varmed hennes ålder

vid den aktuella tiden understiger 50 år. Barnpension inom folkpensioneringen är garanterad till 40 96 av basbeloppet när ena föräldern är avliden

och till 60 5 av basbeloppet när båda föräldrarna är avlidna.

Inom ATP utgör änkepensionen, om det finns pensionsberättigat barn till den avlidne. 35 24 och i annat fall 40 5 av hel förtidspension eller ålderspension som vid tidpunkten för dödsfallet tillkom den avlidne. Barnpension beräknas på samma pensionsunderlag och utgår, om änkepension samtidigt utges, med 15 "4 och i annat fall med 40 ?& av underlaget. Finns flera pensionsberättigade barn, ökas de nämnda procenttalen med 10 för varje barn utöver det första. Det sammanlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen.

Efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen är på samma sätt som egenskyddet samordnat med den allmänna försäkringens förmåner. Det nuvarande samordningssystemet innebär att livränteförmånerna lämnas orubbade och att reduktionen av de sammanlagda förmånerna görs på pensionssidan.

Enligt kommitténs uppfattning saknas anledning att när arbetsskadan har lett till dödstall göra avsteg från arbetsskadeskyvddets huvudprincip att

fullt ut lämna ersättning för inkomstförlusten, i detta fall det mistade un-

derhållet. Denna behållna standard åt de efterlevande bör enligt kommittén åstadkommas genom de sammanlagda förmåner som kan utgå från arbets-

skadeförsäkringen och den allmänna försäkringen.

Kommittén förordar att efterlevandeskyddet utformas så att utgående

livränta skall motsvara viss andel av en beräknad livränta för den avlidne

vid förlust av förvärvsförmågan. Livränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med 40 24 av ersättningsunderlaget om det finns livränteberättigat barn till den avlidne och i annat fall med 45 "4 av underlaget. Barnlivränta föreslås utgå med 20 24 om livränta till änka eller med änka

jämställd samtidigt utgår och i annat fall med 40 25 av underlaget för det första barnet och 20 296 för varje ytterligare barn. Finns flera barn skall det

sammanlagda livräntebeloppet fördelas lika mellan barnen.

För att förhindra överkompensation föreslår kommittén som redan har nämnas att efterlevandelivränta liksom egenlivränta skall samordnas med de förmåner som den allmänna försäkringen ger. Pensionsförmånerna skall liksom när det gäller egenlivräntorna vara grundläggande och livräntan från arbetsskadeförsäkringen utgå som ett komplement. Vid samordningen skall hänsyn tas endast till sådana pensionsförmåner som avser att kompensera samma inkomstbortfall. Änkelivränta skall således samordnas med änkepension och barnlivränta med barnpension. Kommittén föreslår vidare att änkelivräntor samordnas med ålderspension från folkpensioneringen.

Remissinstanserna har allmänt biträtt kommitténs förslag till utformning-

en av förmånerna till efterlevande. Jag förordar i enlighet med kommitténs förslag att efterlevandelivränta fastställs till en viss andel av den beräknade livräntan för den avlidne. Jag biträder också kommitténs förslag beträffande

förmånernas storlek som innebär avsevärda förbättringar framför allt då det gäller barn.

När det gäller samordningen med den allmänna försäkringen är kommitténs förslag i fråga om efterlevandeskyddet en konsekvens av de allmänna samordningsprinciper som kommittén har förordat och som jag ti-

digare har anslutit mig till. I praktiken kommer det att innebära att ar-

betsskadelivräntan skall svara för den del av änkans resp. barnets andel av försörjarinkomsten som inte ersätts genom pension från den allmänna

försäkringen. I frågan om livränta till änka efter inträdet i pensionsåldern återkommer jag i specialmotiveringen till lagförslaget. Livränta till frånskild hustru och till förälder bör som kommittén har

föreslagit utgå i enlighet med samma principer som i YFL. Som maximum

skall enligt förslaget gälla att livräntorna inte får överstiga 45 26 av ersättningsunderlaget när det gäller livränta till frånskild hustru och 2096 av underlaget vid livränta till förälder. Om det finns flera efterlevande som är berättigade till livränta, bör i enlighet med kommitténs förslag ske en

jämkning efter samma principer som f.n. gäller. :

6.6.2 Begravningshjälp

Enligt YFL utgår vid dödsfall till följd av yrkesskada begravningshjälp med ett belopp som motsvarar 20 26 av basbeloppet vid början av det år då dödsfallet inträffade.

Kommittén har övervägt att göra rätten till begravningshjälp beroende av att någon annan försäkring inte svarar för kostnaden, eftersom trygghetsförsäkringen och ett utvecklat nät av grupplivförsäkringar ger de flesta ar-

betstagare skydd för begravningskostnad. Kommittén har i sitt förslag dock

stannat för att behålla nuvarande rätt till begravningshjälp i försäkringen

för arbetsskador. Kommittén framhåller att förmånen har funnits alltsedan yrkesskadelagstiftningens tillkomst och att fall alltjämt kan finnas där trots trygghets- och grupplivförsäkringarnas utbyggnad någon annan försäkring

inte träder in.

Då begravningshjälpen förs över till arbetsskadeförsäkringen bör den enligt kommitténs mening också beloppsmässigt förstärkas. Kommittén föreslår därför att begravningshjälpen höjs till 30 få av det basbelopp som gällde

vid tiden för dödsfallet.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommitténs förslag beträftande begravningshjälpen. I avvaktan på en prövning i annat sammanhang av bl. a. de frågor som gäller begravningsväsendet biträder jag kommitténs förslag.

6.7 Administration och besvärsorganisation 6.7.1 Inledning

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och

de allmänna försäkringskassorna. Allmän försäkringskassas beslut kan överklagas till riksförsäkringsverket och därifrån till försäktingsdomstolen. Yrkesskadeförsäkringen administreras i princip av riksförsäkringsverket med

försäkringsrådet som tillsyns- och besvärsmyndighet och försäkringsdomstolen som högsta instans. Genom reformer år 1973 och 1974 har efter förslag

från yrkesskadeförsäkringskommittén handläggningen av flertalet sjukersättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen flyttats över från riksförsäk-

ringsverket till de allmänna försäkringskassorna. För de decentraliserade

ärendena gäller samma tillsyns- och besvärsordning som inom den allmänna

försäkringen. Ärenden om ersättning vid yrkessjukdom handläggs fortfa-

rande i riksförsäkringsverket liksom bl. a. alla livränteärenden.

6.1.2 Decentralisering till försäkringskassorna

Kommittén konstaterar att erfarenheterna av den partiella decentraliseringen av yrkesskadeärenden till försäkringskassorna har varit goda. Kommittén anser att bl.a. övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp

gör det möjligt att nu ta steget fullt ut till en total decentralisering. Skaderegleringen i första instans inom den nya arbetsskadeförsäkringen bör därför enligt kommitténs förslag i sin helhet ankomma på försäkringskas-

sorna.

Jag delar i likhet med remissinstanserna kommitténs uppfattning att samthiga ärenden enligt arbetsskadeförsäkringen bör handläggas av de allmänna försäkringskassorna 1 första instans. Självfallet kommer de nya ärendena, som inte sällan är komplicerade till sin natur, att ställa försäkringskassorna

inför svåra uppgifter. Jag återkommer i det följande till de åtgärder som

kan behövas för att på olika sätt underlätta försäkringskassornas övertagande av arbetsskadeärendena.

I fråga om försäkringskassornas handläggning av de nya ärendena anför kommittén att bedömningen om arbetsskada föreligger eller inte kan vara komplicerad särskilt i arbetssjukdomsfallen. Kommittén föreslår att beslut 1 arbetsskadeärenden liksom f. n. är fallet med de decentratiserade yrkosskadeärendena skall fattas på försäkringskassornas centralkontor. Jag ansluter mig till detta förslag som också innebär ökade möjligheter till enhetlighet i bedömningen.

Invaliditetsbedömningen i arbetsskadeärenden kommer enligt den före-

slagna lagstiftningen att ske efter i huvudsak samma grunder som inom förtidspensioneringen. Jag finner det därför naturligt att som kommittén

har förordat låta frågor om rätt tll egenlivränta avgöras av försäkringskas-

sornas pensionsdelegationer. Prövningen av livränteärendena kommer därmed också att kunna ske i anslutning till att delegationen eventuellt skall behandla fråga om förtidspension. Jag biträder vidare kommitténs förslag om att pensionsdelegation även skall behandla I annat ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom.

I riksförsäkringsverkets tillsyn över försäkringskassorna ingår bl. a. att utfärda anvisningar och tillämpningsföreskrifter för att normera och underlätta kassornas arbete. Det behov av stöd och bistånd som kan förväntas föreligga hos försäkringskassorna beträffande handläggning av ärenden om arbetsskada, framför allt under de första åren efter den nya lagens ikraftträdande, bör enligt kommitténs mening kunna tillgodoses inom ramen för riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet. En viktig uppgift för verket blir därvid att genom anvisningar och tillämpningsföreskrifter dra upp riktlinjer för försäkringskassornas handhavande av försäkringen. Kommittén framhåller också att det behövs en kraftig utbildningsinsats, I synnerhet i initialskedet, för den personal som skall handlägga dessa ärenden.

Behovet av utbildning m. m. för dem som i försäkringskassa skall hand-

lägga ärenden om ersättning vid arbetsskada har betonats vid remissbehandlingen. Jag vill för egen del också framhålla angelägenheten av att åtgärder på detta område sätts i gång på ett tillräckligt udigt stadium.

När det gäller handläggningen av arbetssjukdomsärenden vill jug i likhet med kommittén peka på behovet av att försäkringskassorna tillförsäkras

framför allt medicinsk men också i viss mån teknisk expertis. Att så kan ske torde bli av avgörande betydelse inte minst när det gäller au främja en enhetlig praxis. Antalet medicinska och tekniska experter inom vissa av de specialområden som blir aktuella vid bedömningen av yrkessjukdomsärenden är begränsut. En av riksförsäkringsverkets viktiga uppgifter blir att vidta särskilda åtgärder för att tillgodose försäkringskassornas expertbehov vid prövningen av ärenden som är svårbedömda från medicinsk eller teknisk synpunkt.

Kommittén utgår från att riksförsäkringsverket under förberedelserna och genomförandet av reformen kan känna behov av alt rådgöra med sakkunniga på arbotslivets område. Om och i den mån ett sådant behov uppkommer borde det enligt kommittén kunna tillgodoses genom samråd inom ett organ av samma typ som den centrala pensionsdelegationen hos rikförsäkringsverket. LO har vid remissbehandlingen strukit under dessa uttalanden av kommittén och förordat att det skapas ett särskilt samrådsorgan. Det bör enligt min mening få ankomma på regeringen att efter förslag från riksförsäkringsverket meddela de bestämmelser som i dessa hänseenden visar sig lämpliga.

När det gäller handläggningen av skadeärenden som faller under nuvarande och äldre vrkesskadelagstiftning erinrar kommittén om att den föreslagna lagen i viktiga avseenden skiljer sig från YFL och övriga äldre författningar. Bl. a. gäller detta i fråga om arbetsskadebegreppet och det nya invaliditetsbegreppet. Den äldre lagstiftningen är dessutom svåröverskådlig och allmänt sett komplicerad. Jag biträder därför kommitténs förslag att de äldre skadeärendena även i fortsättningen, åtminstone under ett övergångsskede. skall handläggas av riksförsäkringsverket i första instans.

6.7.3 Besvärsorganisationen

Utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. framhåller i ett delbetänkande, som har lagts fram samtidigt med kommittéförslaget om arbetsskadeförsäkringen, att besvärsgången inom arbetsskadeförsäkringen bör vara densamma som inom socialförsäkringen i Övrigt. Följaktligen bör försäkringsrådet inte medverka vid tillämpningen av den nya tagstiftningen. Fram till dess att en ny besvärsorganisation

genomförs för socialförsäkringen som helhet — vilket beräknas ske den 1

juli 1978 — bör enligt utredningen riksförsäkringsverket fungera som mellaninstans för de nya ärendena.

Utredningen föreslår att försäkringsrådet skall upphöra med utgången av juni 1978. Till dess bör rådet vara första besvärsinstans I samma utsträckning som nu I fråga om skador som hänför sig till YFL och äldre lagsuftning. Jag delar utredningens uppfattning ait arbetsskadeförsäkringen bör följa samma besvärsordning som den allmänna försäkringen. I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag att försäkringsrådet skall upp-

höra vid utgången av juni 1978 liksom förslaget till besvärsorganisation för tiden fram till den 1 juli 1978. De förslag till författningsändringar m. m. som har samband med försäkringsrådets upphörande bör föreläggas riksdagen i samband med ställningstagandet till en ny besvärsorganisation inom socialförsäkringen.

6.8 Ikraftträdande och finansiering 6.8.1 Ikraftträdande

Det är angeläget att den nya lagen träder i kraft så snart det är möjligt.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1977. Därigenom bör det vara möjligt att före ikraftträdandet genomföra det förberedelsearbete som behövs hos bl. a. försäkringskassorna. I enlighet med vad som anförts av bl. a. LO vid remissbehandlingen föreslår

jag att den nya lagen skall tillämpas på alta skadefall som visar sig efter

ikraftträdandet.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att kommittén avser att redovisa sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Därvid kommer kom-

mittén bl. a. att lägga fram förslag om övergångsanordningar avseende cr-

sättningar i de äldre skadefall som har inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Kommittén återkommer då också med förslag angående cgen-

företagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen. Avsikten är att dessa återstående frågor liksom följdändringar till den nya lagen, bl.a. i AFL,

skall behandlas i en särskild proposition till riksdagen inom sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977.

6.8.2 Finansiering

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under året har betalat i lön till sina anställda. Avgifterna tas ut efter en procentsats som skall vara avvägd så att dessa tillsammans med andra till-

gängliga medel täcker ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt YFL och äldre lagstiftningar samt kostnader som föranleds av bestämmelser

i särskilda författningar om omreglering m. m. av ersättningar på grund av äldre yrkesskadefall. Vidare skall avgiften täcka förvaltningskostnader

och behövlig fondbildning.

För åren 1975-1979 har avgiftsuttaget genom särskild lag (1973:480) bestämts till 0,25 ?6 av löneunderlaget, varav 1/16 skall anses svara mot förvaltningskostnader. Avgifterna för år 1976 kan beräknas uppgå till omkring 370 milj. kr. Härtill kommer ränteavkastning med drygt 100 milj. kr. från yrkesskadeförsäkringsfonden. Denna fond uppgick vid utgången av år 1975 till ca 1 750 milj. kr. Kostnadsnivån för nuvarande försäkring beräknas uppgå

till ca 445 milj. kr. för år 1976. Härtill kommer drygt 20 milj. kr. som utgör ersättning för beräknade förvaltningskostnader.

Den föreslagna lagstiftningen kommer att påverka kostnaderna för ar-

betsskadeförsäkringen i både höjande och sänkande riktning. BL a. den höjda kompensationsnivån och det ökade ersättningsunderlaget för livräntor m. m. beräknas medföra kostnadsökningar. Å andra sidan minskar kostnaderna genom reglerna om åldersbegränsning för livränta vid 65 år och bortfallet av sådana livräntor som i realiteten enbart ersätter lyte och men. Avräkningen av livränta mot utgående pension medför vissa mindre kost-

nadsminskningar för arbetsskadeförsäkringen och motsvarande relativt obe-

tydliga kostnadsökningar för ATP. Tililsammantaget kan man räkna med

alt årskostnaden för den nva arbetsskadeförsiäkringen de första åren stiger

med ca 20-25 milj. kr. i förhållande till nuvarande kostnader. För reglering av de äldre yrkesskadelivräntorna — varom kommittén kommer att lägga fram förslag senare — kan ytterligare kostnader beräknas tillkomma. På längre sikt beräknas de nya lagreglerna leda till lägre kostnader än nu genom att ersättningar för lyte och men i fortsättningen skall regleras i annan ordning.

Som tidigare har nämnts har avgiften till yrkesskadeförsäkringen fastställts för tiden t. o. m. år 1979. De nya ersättningsregler vid arbetsskador som jag har föreslagit bör inte föranleda någon ändring av avgiltsuttaget 1. o. m. år 1979. I den mån kostnaderna under denna tid skulle överstiga avgiftsoch ränteinkomsterna bör täckning ske genom disposition ur den förut nämnda yrkesskadeförsäkringsfonden — 1 fortsättningen kallad arbetsskadeförsäkringsfonden. När det gäller den närmaste tiden därefter skall riksförsäkringsverket enligt gällande bestämmelser lägga fram förslag till avgiftsuttag närmast för femårsperioden 1980-1984. Det ges då tillfälle att på grundval av riksförsäkringsverkets material ta ställning till frågan om vilket avgiftsuttag för arbetsskadeförsikringen som i fortsättningen behövs med hänsyn till de nya ersättningsreglerna. Staten bör liksom f.n. täcka sina kostnader för arbetsskada i särskild ordning. Denna fråga behandlas vidare i specialmotiveringen ull lagförslaget.

7¶Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om arbetsskadeförsäkring.

Jag återkommer i annat sammanhang till förslag om följdändringar i bl. a.

AFL. Förslag till följdändringar i skatteförfattningarna kommer senare att läg-

gas fram av chefen för finansdepartementet.

8 Specialmotivering till lagförslaget

I kap. Inledning

1¶Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla arbetstagare. Det har inte ansetts nödvändigt att som i den nuvarande lagen ange att lagen omfattar anställda i både allmän och enskild tjänst.

Vad som skall förstås med arbetstagare anges — i likhet med vad som gäller YFL, AFL och annan sociallagsuftning - inte i lagen. Tolkningen av detta begrepp ankommer på de tillämpande organen. Till ledning för dessa har statsmakterna under årens lopp gjort en rad vägledande uttalanden beträffande arbotstagarbegreppet och en rikhaltvig rättspraxis föreligger nu-

mera. En redovisning härav ges i arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplatsen, s. 691-725. Som har anförts i den allmänna motiveringen avses frågan om lagen

skall gälla även för egenföretagare och uppdragstagare bli behandlad i ctt senare sammanhang. Nuvarande undantag från försäkringstillhörigheten för arbetsgivares make och familjemedlemmar (45 YFL) har inte förts över vill den nya lagen.

Bestämmelserna i andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen tavsnitt 6.2).

25 De lokala myndigheter som enligt denna paragraf tillsammans med riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna skall administrera försäkringen är de lokala skattemyndigheterna. Dessa biträder vid debitering och uppbörd av avgifter tll försäkringen (SFS 1966:557).

2 kap. Om arbetsskada

IS

Cienom den generella beskrivningen av arbetsskadebegreppet kommer detta att omfatta i princip varje skada som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållandena. Förslaget har behandkus i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3). Härutöver kan föliande anföras.

Til! de sjukdomar som kan föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen kommer att höra reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad eller leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Det finns anledning att understryka att dessa sjukdomar ofta är särskilt svårbedömda. Beslut i frågor om en sådan sjukdom i det enskilda fallet är att anse som

arbetsskada torde därför få föregås av ett omfattande utredningsarbete. Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar de försäkrade

oberoende av om de förvärvsarbetar eller ej blir betraktade som arbetsskador. Jag återkommer tull sambandsfrågorna vid kommentaren till följande paragraf.

I fråga om de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna har yrkesska-

deförsäkringskommittén framhållit att vissa med arbetet eller arbetsförhål-

landena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in under bestämmelserna. Kommittén

framhåller att det ligger i sakens natur att psykiska störningar till följd av

företagsnedläggelse. arbetstvister, byte av arbetsuppgifter. svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall kunna föranleda

ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Jag ansluter mig till denna bedöm-

ning.

YFL:s regel om s. k. färdolycksfall har med vissa redaktionella ändringar

förts över till den nya lagen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen bör det liksom f.n. ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om vilka smittosamma sjukdomar som skall kunna anses som arbetsskador. I överensstämmelse med vad som gäller f. n. kommer bl. a. förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han förvärvsarbetar eller ej inte att kunna bli betraktade som arbetsskador.

Kommittén har förordat att skyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa angivna yrkeskategorier. Enligt förslaget skall som arbetsskada anses genom smitta framkallad sjukdom som har ådragits i syssclsättning vid laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs. Vidare skall vissa uppräknade sjukdomar — däribland som en nyhet resistenta stafylokockinfektioner (sjukhussjuka) anses som arbetsskada, om sjukdomen

har ådragits i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid be-

handling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller material. Vid remissbehandlingen

har kommitténs definitioner utsatts för viss kritik. Kommitténs förslag kom-

mer I dessa hänseenden att ses över vid utarbetandet av förordningen.

200 258

Den nuvarande bevisregeln om orsakssamband mellan olycksfall eller annan skadlig inverkan och en skada som försäkrad har ådragit sig har

med oförändrat innehåll flyttats över hit från 7 § YFL. Som har tramgått

av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4) skall regeln gälla vid alla slags arbetsskador.

Beträffande arbetssjukdomarna bör särskilt påpekas att skadlig inverkan

i arbetet måste ha konstaterats innan bevisregeln kan bli tillämplig. I praxis har man intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl för att eu ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Man kräver också

någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde.

Om en skadad skall kunna få ersättning från yrkesskadeförsäkringen, måste

det således först kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan

skadebringande cgenskap som är nödvändig för att viss sjukdom skall kunna uppstå. I ett senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om denna skadebringande egenskap har föranlett skadan i det enskilda fallet.

Ibland har avsevärd tid förflutit innan det har kunnat slås fast att en faktor har sådana skadebringande egenskaper och att den kan ge upphov till viss sjukdom. Yrkesskadeförsäkringskommittén har crinrat om hur man inom yrkesmedicinen genom s.k. epidemiologiska studier har kunnat konstatera en klar överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare i vissa delar

av landet. Genom tekniska undersökningar (bl. a. mätning av radioaktiv

strålning) har man fastställt att det förekommer — och sannolikt under avsevärd tid har förekommit — skadlig strålning genom radongas i en del svenska gruvor. Det har därför ansetis i hög grad sannolikt aut den som

längre tid arbetat i dessa gruvor har blivit utsatt för skadlig inverkan av

radioaktivt ämne genom inandning av radongasen. Med tullämpning av be-

visregeln har sedan i det enskilda fallet sambandet mellan inverkan av radon

och lungcancer ansetts kunna godtas trots att även andra sjukdomsframkallande faktorer har varit fika möjliga.

Det har inte ansetts föreligga skäl att i den nya lagen ge särskilda regler rörande bedömningen av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön.

När det gäller utredningen av ett skadefall bör som kommittén har framhållit liksom hittills den skadades cgna uppgifter om de faktiska omständigheterna i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan närmare utreda vad som verkligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att få

full bevisning härom. Särskilt när det gäller sjukdomar som hittills inte

omfattats av YFL torde det många gånger vara nödvändigt att med biträde av medicinsk och annan expertis göra en allsidig och noggrann utredning om den skadades förhållanden. Detta gäller inte minst vid psykisk ohälsa då medverkan av specialist i psykiatri torde vara nödvändig.

35 Paragrafens innehåll har hämtats från 6 § andra stycket YFL. Uturycket

personskada” som förekommer inom skadeståndsrätten får anses lik värdigt med YFL:s ”kroppsskada” och har använts i den nva lagen.

45 Bestämmelsen har sin motsvarighet I 8 § YFL. Ordet ”yppades” har dock

bytts ut mot ”visade sig”. Detta avser inte att ändra den praxis som har

utvecklat sig kring begreppet yppandedag.

3 kap. Ersättning vid sjukdom

1-3 §§

Paragraferna motsvarar 11 § YFL och behandlar arbetsskadeförmånerna

under den s. k. samordningstiden.

Enligt 3 § ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för sjuk-

vård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel till den dei dessa inte ersätts av den allmänna försäkringen. I fråga om tandvården innebär det att arbetsskadeförsäkringen får bära patientandelen av arvodet för vården, dvs. i normalfallet 50 ">; Gfr 114 fjärde stycket YFL). I YFL föreskriven

ersättning för särskild vård som på riksförsäkringsverkets begäran lämnas

den skadade har inte förts över tll den nya lagen. YFL:s bestämmelser

avsåg huvudsakligen sådan specialistvård som numera kan ges inom ramen för den offentliga vården (4 §). Uttrycket ”nödvändiga kostnader” innebär

att arbetsskadeförsäkringen endast ersätter sådan vård som har föranletts av arbetsskadan. Bestämmelser om resekostnadsersättning har tagits in i

108.

4 §

Denna paragraf motsvarar 12 § YFL och reglerar sjukvårdskostnader efter

samordningstidens slut. Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt

med de nuvarande. Reglerna innebär att arbetsskadeförsäkringen ersätter också patientavgiften för t.ex. läkarvård som behövs efter samordnings-

tidens slut.

Med sjukvårdande behandling avses sådan vård eller behandling som

inom sjukförsäkringen ersätts enligt 2 kap. 6§ AFL och kungörelsen

(1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Inom den allmänna

försäkringen ersätts enligt den nämnda kungörelsen utgifter för konvaie-

scentvård i viss omfattning. Någon rätt till ersättning för konvalescentvård från vrkesskadeförsäkringen föreligger ft. n. inte. Enligt förevarande paragraf skall emellertid nödvändiga kostnader för konvalescentvård kunna ersättas

av arbetsskadeförsäkringen.

I överensstämmelse med motsvarande regler inom den allmänna sjuk-

försäkringen har i andra stycket föreskrivits att vården eller behandlingen

skall ha ordinerats av läkare och att konvalescentvård lämnas inom riket i sådant konvalescenthem som tagits upp på särskild förteckning. Avsikten

är att förteckningen skall fastställas av riksförsäkringsverket.

Enligt 12 § andra stycket YFL ersätts kostnader för särskilda hjälpmedel för att lindra följderna av en yrkesskada.

Landstingen har den I januari 1976 övertagit ansvaret för ullhandahållande av hjälpmedel till handikappade. I en hjälpmedetstörteckning. som i princip motsvarar den tidigare statliga hjälpmedelstförteckningen, rekommenderas

sjukvärdshuvudmännen att avgiftsfritt tillhandahålla olika hjälpmedel. Nå-

got större behov av särskilda ersättningsregler inom arbetsskadeförsäkringen

finns därför inte. Fall kan dock tänkas då en särskild ersättningsrätt för

arbetsskadade kan ha betydelse. Bestämmelser om rätt till ersättning för särskilda hjälpmedel har därför förts över till den nya lagen. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten precisera eller exemplifiera olika hjälp-

medel. Med den nya, kortare formuleringen av lagtexten åsyftas dock inte någon ändring i den praxis som har utbildats i fråga om ersättning för kost-

nader för hjälpmedel.

Om läkarvård inte kan ges utan oskälig omgång celler kostnad, får enligt 125 första stycket YFL ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.

Eftersom bestämmelsen saknar praktisk betydelse. har den inte geus någon motsvarighet i den nya lagen.

5¶Paragrafen reglerar rätten till sjukpenning efter samordningstidens slut. Nuvarande regler i YFL (13 §) om hel och halv sjukpenning har behållits. Hel sjukpenning från YFL utges enligt praxis redan vid en 73-procentig nedsättning av förvärvsförmågan. I enlighet med grundsatsen om 100 ?å kompensation skall hel sjukpenning för dag utgöra 1/365 av sjukpenning-

underlaget. Nedsättningen av den försäkrades förvärvsförmåga får i princip

bedömas enligt reglerna 1 4 kap.

Om ifrågavarande sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen utgår samtidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern, bör med hänsyn till den 100-procentiga kompensationsnivån extra avdrag vid inkomsttaxering inte medges automatiskt enligt 50 5 2 mom. fjärde stycket kommunalskatielagen (1928:370). Har inkomsttagaren faktiska utgifter på grund av sjukdom, handikapp eller liknande, bör givetvis extra avdrag kunna medges enligt vanliga regler.

Enligt 30 § YFL kan sjukpenning och livränta till utländsk medborgare som inte är bosatt här I riket bytas ut mot ett engångsbelopp motsvarande högst 50 och minst 20 "4 av ersättningens kapitalvärde. Något utbyte med tillämpning av denna bestämmelse har aldrig ägt rum. Bestämmelsen har inte förts över tull den nya Jagen.

68 Som har anförts i den allmänna motiveringen skall sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen i princip beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. Därigenom vinner man bl. a. att underlaget kan ökas i takt med löneutvecklingen.

I denna paragraf anges närmare hur sjukpenningunderlaget skall beräknas för olika kategorier försäkrade. Huvudprincipen är att den sjukpenninggrundande inkomsten enligt AFL skall läggas till grund eller. om sådan inkomst inte har fastställts. den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst. Som har framhållits tidigare skall ersättningsunderlaget alltid beräknas till 4 500 kr. även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp. Denna regel har angetts i punkt 2. Någon motsvarande föreskrift har inte tagits in i punkt I, eftersom en arbetstagare enligt 3 kap. I $ AFL är sjukpenningförsäkrad bara under den förutsättningen aut han har en sjukpenninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. För studerande som omfattas av arbetsskadeförsäkringen föreslås i punkt 3 att sjukpenningen skall beräknas på samma underlag som skall gälla för beräkning av livränta enligt 4 kap.

Det beloppstak för ersättningsunderlaget som har föreskrivits i paragrafens

sista stycke överensstämmer med det som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen. Det skall beräknas efter basbeloppet vid ersättningsårets början.

TS

Om livränta utgår på grund av en yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, får enligt 168 YFL den skadade inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. Av den föreslagna principen om 100 26 kompensation för inkomstförlust på grund av arbetsskada följer att den som på nytt blir sjuk på grund av en arbetsskada och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin restarbetsförmåga bör få ersättning från arbetsskadeförsäkringen även för denna förlust. Livräntan bör därför fortsätta att utgå och kompletteras med sjukpenning från arbetsskadetörsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan och som också används för beräkning av sjukpenning vid annan sjukdom. Är livräntetagaren inte sjukpenningförsäkrad när sjukdomen inträffar, bör sjukpenningen grundas på den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom, om han hade varit sjukpenningförsäkrad. Sjukdomen får i dessa fall jämställas med arbetsskada vid tillämpning av 7 3. Är livräntan grundad på helt bortfall av arbetsförmågan. skall den försäkrade anses sakna restarbetsförmåga.

98 Denna bestämmelse saknar motsvarighet i YFL. Efter lagändringar åren 1973 och 1974 ersätter den allmänna sjukförsäkringen vård hos privatpraktiserande läkare eller tandläkare endast om den lämnas av någon som är ansluten till försäkringen. Anslutningen av läkare och tandläkare är nästan

total men alltjärnt finns det läkare eller tandläkare som är verksamma utanför

försäkringen. Ersättning för vård hos ansluten privatpraktiker är liksom inom

den offentliga vården reglerad i en bindande taxa.

Några medicinska eller odontologiska skäl för att vård i arbetsskadefallen

skall sökas hos läkare eller tandläkare som står utanför den allmänna för-

säkringen torde inte föreligga. f denna paragraf har därför i överensstämmelse med 2 kap. 2 och 3 §§ AFL efter förslag av yrkesskadeförsäkringskommittén tagits in en bestämmelse av innebörd att sådan ersättning för arbetsskada ges endast när vården har lämnats inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen.

105 Bestämmelserna i 11 och 12 §§ YFL om ersättning för resekostnader i samband med vård har sammanförts i denna paragraf. Även ersättning för resekostnader i samband med utprovning och anskaffning av särskilda hjälpmedel har i praxisansettskunna utges från yrkesskadeförsäkringen. Denna praxis lagfästs i förevarande paragraf. Motsvarande ersättningsrätt gäller inom den allmänna

sjukförsäkringen fr. o. m. den I januari 1976.

4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan IN

Då det akuta sjukdomstillståndet har upphört skall livränta avlösa sjuk-

penning såsom ersättning för inkomstförlust. Beträffande tidpunkten när

sjukdomstillståndet skall anses upphöra föreslås ingen ändring gentemot nuvarande praxis. Som framgått av 3 kap. 7§ föreslås livränta kunna utgå samtidigt som den försäkrade på grund av sjukdomsrecidiv uppbär sjuk-

penning beräknad på restarbetsförmågan. De nedre gränserna för livränta

har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniu 6.5.4).

I andra stycket har tagits in en motsvarighet till regeln i 10 § andra stycket

YFL om sammanläggning av olika skador vid bedömning av rätten till livränta

enligt minimiregeln.

Vad som har anförts i kommentaren till 3 kap. 5 § om extra avdrag vid in-

komsttaxcringen bör gälla även när livränta utgår samtidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern.

285 Paragrafen anger principen för livräntans bestämmande och ersätter delar av 168 YFL.

35 I denna paragraf kommer arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp till uttryck. Samma principer för invaliditetsbedömningen som gäller inom den allmänna försäkringen skall tillämpas inom arbetsskade-

försäkringen. Paragrafen har därför utformats i nära anslutning till bestäm-

melserna i 7 kap. 3§ AFL.

4§

Första stycket anger som en huvudregel att livräntan skall upphöra vid den normala pensionsåldern 65 år.

I andra stycket ges en garantiregel enligt vilken livränta kan utgå även

därefter i den mån den försäkrade inte har rätt till ålderspension enligt

AFL eller utländsk socialförsäkringslagstiftning med belopp som motsvarar

65 "; av livräntebeloppet, dvs. av den bruttolivränta som den försäkrade dessförinnan har haft rätt till före cventuell samordning med förtidspension enligt 6 kap. I 8. Skulle ålderspensionen inte nå upp till den föreskrivna garantinivån, skall arbetsskadeförsäkringen alltså täcka skillnaden. Den inkomstprövade

pensionsförmånen kommunalt bostadstillägg bör inte påverka livräntan utan ; stället bestämmas av storleken av livräntan och ev. andra inkomster.

Förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension bör givetvis inte kunna påverka livräntans storlek enligt garantiregeln. I paragrafens tredje stycke har därför föreskrivits att garantiregeln i sådana fall alltid skall tillämpas som om hel ålderspension hade börjat utgå fr. o. m. 65-årsmånaden.

55 Huvudregeln för livränteunderlaget anges i förevarande paragraf och överensstämmer med huvudregeln för sjukpenningunderlag i 3 kap. 6 8. Eftersom livräntan grundas på ett i princip livsvarigt underlag bör avsteg kunna göras från en felaktig sjukpenninggrundande inkomst. En regel härom har

tagits in i paragrafens andra punkt. En anmäld inkomständring bör därvid

kunna beaktas utan hinder av i AFL föreskriven väntetid på 30 dagar. Genom

regeln bortfaller behov av rättelse av underlaget sedan livräntan har börjat

utgå. Rättelse skall kunna ske i såväl höjande som sänkande riktning, och

det bör åligga försäkringskassan att självmant aktualisera denna fråga.

7 Riksdagen 1976. I sand. Nr 197

65 Denna paragraf tar liksom 3 kap. 6 § första stycket 2 sikte både på den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL och på den som väl är sjukförsäkrad men inte sjukpenningförsäkrad. Regeln innebär att livränteunderlaget även i dessa fall skall bestämmas med tillämpning av bestämmelserna om sjuk-

penninggrundande inkomst i AFL.

7§

Paragrafen syftar i första hand på sådana fall där den försäkrade har utsatts

för skada till följd av annat än olycksfall och lång tid har förflutit innan

skadan visat sig. Om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt då livräntan skall utgå har minskat på grund av att hans arbetsförmåga har avtagit, bör möjlighet finnas att bestämma livräntan på

grundval av den högre inkomst som kan anses skälig.

8 Enligt 11 kap. 7 § AFL kan den försäkrade göra undantag från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet med-

föratt denna inkomst enligt 3 kap. 2 § AFL inte skall beaktas vid fastställande

av sjukpenninggrundande inkomst.

Den skulle således inte heller kunna ingå I livränteunderlaget. Eftersom

syftet med arbetsskadeförsäkringens sjukpenning- och livränteförmåner är att gottgöra den skadade för den inkomstförlust som har uppkommit genom arbetsskadan, bör all inkomstförlust som kan hänföras till skadan ersättas av arbetsskadeförsäkringen. I paragrafen föreslås därför att även sådan inkomst för vilken undantag har gjorts enligt 11 kap. 7 § AFL skall medräknas i livränteunderlaget. Genom 3 kap. 6 § förevarande lag får detta motsvarande tillämpning vid beräkning av sjukpenning.

Enligt 9 § andra stycket YFL skall vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten hushållsarbete i hemmet likställas med förvärvsarbete efter vad

som prövas skäligt, om hushållsarbetet har hindrat den försäkrade från att

utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Mot bakgrunden av samhällsutvecklingen efter YFL:s tillkomst, inte minst på arbetsmarknadsområdet.

och då bestämmelsen hittills har saknat större betydelse har den i enlighet med kommitténs förslag inte förts över till den nya lagen.

Det kan vidare nämnas att regler motsvarande vad som stadgas i 9§

andra stycket YFL angående värdet av förvärvsarbete för egen räkning och

naturaförmåner finns i 3 kap. 23 AFL som anger grunderna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Anledning har därför saknats att föra över YFL:s regler härom till den nya lagen.

9 och 10588

Paragraferna, som föreskriver uppräkning av livränteunderlaget vid vissa tidpunkter för yngre arbetsskadade, ersätter 9 § tredje och fjärde styckena YFL och har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5.6).

Liksom hittills skall enligt 10 § livränteunderlaget för elev under den beräknade utbildningstiden utgöras av den inkomst han sannolikt skulle ha fått. om han hade avbrutit studierna vid tiden för skadan och börjat förvärvsarbeta. Sakliga nyheter är dels bestämmelsen att livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens slut skall utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som eleven då sannolikt skulle ha haft, om skadan inte hade

inträffat. dvs. den normala begynnelselönen inom det avsedda yrket, dels

garantiregeln i andra stycket som tar sikte främst på den som inte utbildas till något bestämt yrke.

Följande exempel avser att belysa tillimpningen av bestämmelserna. Den försäkrades utbildning beräknas vara avslutad då han har fyllt 19 år.

Han drabbas av arbetsskada under utbildningen vid 18 års ålder. Under

den beräknade studietiden skall livränteunderlaget motsvara den inkomst som han normalt skulle ha kunnat förvärva, om han hade avbrutit studierna

vid tiden för skadan och förvärvsarbetat i stället. Vid den beräknade stu-

dietidens slut skall livränteunderlaget motsvara den förvärvsinkomst som

den försäkrade då sannolikt skulle ha haft, om han hade kunnat fullfölja utbildningen. Den försäkrade är då 19 år. Då han fyller 21 år skall enligt

98 livränteunderlaget räknas upp så att det för tiden mellan 21 och 25

års ålder utgörs av den sannolika inkomsten vid 21 års ålder. Motsvarande

uppräkning skall ske då den försäkrade fyller 25 år. Vid beräkningen måste beaktas de minimibelopp som anges i 10 § andra stycket.

SN

Här anges maximigränsen för livränteunderlaget. Gränsen har höjts från 5 till 7,5 gånger basbeloppet. Regeln innebär en anpassning till motsvarande regler inom AFL. Regeln innebär att den som har en årsinkomst på t. ex. 100 000 kr. och på grund av en arbetsskada får sin förvärvsförmåga nedsatt så alt årsinkomsten sjunker till 80 000 kr. eller med 20 '5 vid ett basbelopp

av 10000 kr. får en livränta som utgör 20". av 75 000 kr. (7,5 gånger

basbeloppet) dvs. 135 000 kr.

125 De tidsbegränsade livräntorna bör liksom f. n. bli föremål för omprövning vid utgången av den bestämda ersättningsperioden. För att livräntor som har fastställts att utgå tills vidare skall kunna omprövas måste en ändring av betydelse ha skett i de förhållanden som var avgörande för ersättnings-

beslutet. Som en riktpunkt vid bedömningen kan som yrkesskadeförsäkringskommittén har föreslagit lämpligen uppställas att omprövning skall ske, om inkomständringen uppgår till minst 1/20 av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha uppnått om han inte blivit skadad.

En förutsättning för att livräntan skall höjas är att inkomstförsämringen har föranletts av arbetsskadan, t. ex. genom att denna har förvärrats och ytterligare minskat den skadades arbetsförmåga. Om arbetsmarknadsmässiga faktorer eller andra omständigheter på arbetsplatsen som inte skulle ha drabbat honom som frisk har orsakat inkomstminskningen, får bedömningen ske efter de principer som har redovisats i den allmänna motiveringen (av-

snitt 6.5.3). Som kommittén har framhållit finns det anledning att låta delvis andra

synpunkter göra sig gällande vid ett beslut om höjning av livräntan än vid en minskning av denna. Föranleder arbetsskadan ytterligare inkomstminskning är det givetvis av väsentlig betydelse för den skadade med ett snabbt omprövningsbeslut för att höja livräntan. Vid sänkning eller upphörande av livräntan bör det finnas skäl för antagande att inkomstökningen skall bli bestående. Det bör även beaktas att farhågor för en minskning av livräntan i vissa fall kan motverka den skadades rehabilitering.

Försäkringskassan bör vara skyldig att när kassan får kännedom om in-

komständringar som kan föranleda omprövning ta initiativ till att sådan kommer till stånd. Genom den årliga beräkningen av sjukpenninggrundande

inkomst får försäkringskassorna möjlighet till en regelbunden uppföljning

av åtskilliga livränteärenden. Det får ankomma på riksförsäkringsverket att utforma närmare anvisningar för ev limpligt kontrollsystem.

Som framgår av 6 kap. 2 § avses livräntan liksom hittills vara anknuten

till basbeloppet.

Om löneutvecklingen sker i annan takt än förändringar av basbeloppet, kommer den inkomst som den skadade kan uppnå med hjälp av sin återstående arbetsförmåga att förändras i annan takt än den inkomst som har

lagts till grund för livräntan. Någon anledning att av dewuta skäl ompröva

livräntan föreligger inte.

5 kap. Ersättning vid dödstall

1§

Paragrafen som handlar om begravningshjälp motsvarar 19 Xx YFL. Som har framgått av den allmänna motiveringen innehåller den nya lagen två ändringar, dels höjs ersättningsbeloppet från 20 till 30 "a av basbeloppet. dels anknyts det till det basbelopp som gäller vid dödsfallet (inte som nu

vid början av det år då dödsfallet inträffade).

25 I denna paragraf redovisas vad som skall ligga till grund för beräkning

av efterlevandelivränta.

Om den som uppbär hel livränta med anledning av arbetsskada senare avlider till följd av skadan, skall till grund för beräkning av efterlevandelivränta läggas den avlidnes egenlivränta.

Vanligast torde vara att dödsfall till följd av en skada inträffar innan livränta börjat uppbäras med anledning av skadan. I sådant fall skall underlaget för beräkning av efterlevandelivränta utgöras av den livränta som den avlidne skulle fått vid förlust av arbetsförmågan.

Nu nämnda livränteunderlag kommer i enlighet med bestämmelserna

i 4 kap. i de flesta fall att utgöras av den avlidnes sjukpenninggrundande

inkomst. Därvid blir även bl.a. 4 kap. 5, 7. 9 och 10 §§ tillämpliga.

Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar reglerna i 9 § femte stycket YFL. Bakom reglerna i YFL ligger följande resonemang. Har någon drabbats av en arbetsskada för vilken en partiell pension, livränta eller någon annan ersättning utgår och avlider han senare till följd av en annan arbetsskada, förlorar familjen såväl den partiella pensionen m. m. som försörjarinkomsten. Var pensionen hög och den avlidnes arbetsförtjänst låg blir kompen-

sationen liten, om efterlevandelivräntan bestäms enbart efter arbetsförtjän-

sten. Ofta har en skada inte motsvarats av någon faktisk inkomstminskning. Man har då inte funnit skäligt att höja inkomsten vid bestämmandet av efterlevandelivränta. Har skadan å andra sidan medfört en inte obetydlig inkomstminskning, har arbetsinkomsten ökats efter skälighetsbedömning med hela eller viss del av den partiella pensionen.

Det kan förefalla som om något utrymme för den nuvarande principen med skälighetsbedömning inte skulle finnas i fortsättningen, eftersom övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp innebär överensstämmelse mellan inkomstbortfall och livränta. Emellertid kan fall tänkas då ersättning på grund av tidigare arbetsskada inte bör inräknas i underlaget för efterlevandelivränta, t. ex. då en privat förtidspension vid dödsfallet avlöses av en motsvarande privat efterlevandepension. Innehållet i YFL:s regel har därför förts över till den nya lagen. Med uttrycket ”annan ersättning” avses endast sådan ersättning som har trätt i stället för arbetsinkomst.

3¶I denna paragraf regleras i vilka fall änka skall ha rätt till efterlevandelivränta. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 1§ AFL som behandlar rätt till änkepension inom folkpensioneringen. Efterlevandehivränta ull änka skall alltså utgå, om hon har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem celler hos änkan eller om hon

har uppnått 36 års ålder vid mannens död. Något minimikrav på äktenskapets längd har dock inte ställts. |

Uttrycken ”stadigvarande sammanbor” och ”stadigvarande vistas” bör

ges samma innebörd som inom den allmänna pensioneringen. Om ett barn

under ferierna bor i hemmet, bör inte den omständigheten att det under övrig del av året vistas på annan ort för skolgång anses medföra att kravet på stadigvarande vistelse i hemmet inte är uppfyllt. Detta gäller även t. ex. döva, blinda och psykiskt utvecklingsstörda barn som ges särskild under-

visning. Om barnet är varaktigt omhändertaget för vård på institution eller

i fosterhem, bör man däremot inte anse att barnet stadigvarande vistas I hemmet. Barns tillfälliga vistelse på exempelvis sjukhus eller barnhem eller i enskilt hem skall inte påverka rätten ull änkelivränta.

48 Paragrafen reglerar änkelivräntans belopp. I andra stycket har en i den allmänna motiveringen berörd avtrappningsregel tagits in. Regeln har ut-

formats efter mönster av 8 kap. 48 AFL.

5§

Om änkan gifter om sig eller under avsevärd tid lever samman med

en man under äktenskapsliknande förhållanden, förlorar hon enligt denna paragraf sin rätt till änkelivränta. Reglerna överensstämmer med nuvarande bestämmelser härom i 208 första och tredje styckena YFL.

Efter mönster av motsvarande bestämmelse i 8 kap. 3 § och 14 kap. 25 AFL har i andra punkten av paragrafen förts in en bestämmelse att. om det nya äktenskapet upplöses eller sammanlevnaden upphör inom fem år, livräntan skall börja utgå på nytt. Vid bestämmandet av den nya livräntan skall man självfallet beakta sådana omständigheter som har inträffat under den tid livräntan har varit indragen, 1. ex. att änkan inte längre har barn

under 16 år i hemmet. Nuvarande bestämmelse 1 2085 sista stycket YFL som ger bl. a. änka

rätt till ett engångsbelopp motsvarande tre årsbelopp av livräntan, om hon

gifter om sig före fyllda 60 år, har inte tagits med i den nya lagen. Bestämmelsen tillkom i samband med införandet av OL år 1916. Den torde

då ha införts under inflytande av utländsk rätt. På kontunenten var det vid den tiden vanligt att änka som gifte om sig fick ett sådant engångsbelopp. Bestämmelsen torde som vyrkesskadeförsäkringskommitten har framhållit inte ha någon social funktion att fylla i dagens samhälle.

65 Denna paragraf har sin motsvarighet i 20 § andra stycket YFL. Kretsen av kvinnor som jämställs med änka föreslås i stort sett oförändrad. Trolovningsbegreppet har numera utmönstrats ur familjelagstiftningen. Den nuvarande bestämmelsen i YFL som jämställer trolovad med änka, om hon hade eller hade haft barn med den avlidne eller var havande med barn till honom, har därför inte förts över till den nya lagen. I stället föreslås alt motsvarande skydd skall gälla för varje kvinna som stadigvarande sam-

manbodde med den försäkrade.

78 Paragrafen, som innehåller bestämmelser om avräkning på livränta till kvinna som avses i 6 § för underhållsbidrag m. m., motsvarar delar av 2058 andra stycket YFL.

8S

Paragrafen ersätter 208 femte stycket YFL och reglerar frånskilds rätt till efterlevandelivränta. I paragrafen begränsas rätten till att gälla endast för frånskild hustru som i likhet med änka uppfyller vissa förutsättningar i fråga om ålder och sammanboende med barn under 16 år. Liksom hittills

skall krävas att den avlidne var skyldig att utge underhållsbidrag till den f.d. hustrun. Livräntan får inte sättas högre än underhållsbidraget eller utgå

under längre tid än detta och inte heller överstiga vad som maximalt kan utgå till änka.

Som har anförts i den allmänna motiveringen har här inte ansetts behövligt med någon avtrappningsregel motsvarande den som föreslås för änka i 45 andra stycket.

9-10 §§

Paragraferna reglerar barns rätt till efterlevandelivränta, jfr 21 § YFL. Till skillnad från vad som följer av nuvarande regler skall i fortsättningen barn kunna uppbira livränta även när den avlidne har åtagit sig att utge un-

derhållsbidrag i form av ett engångsbelopp. En förutsättning för att livränta skall kunna utgå föreslås emellertid vara att livräntan överstiger den livränta

som engångsbeloppet motsvarar. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 8 kap. 55 AFL och lagförstag i prop. 1975/76:170 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m. m.

Med cget barn jämställs enligt YFL även barn som maken hade tillsammans med annan än den avlidne, om barnet stod under makens vårdnad.

Däremot utgår enligt YFL inte livränta till sådant barn efter avliden kvinna,

om inte barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna behövligt un-

derhåll. För att undanröja denna skillnad i barns rätt till efterlevandelivränta har reglerna i den nya lagen utformats så att barnlivränta skall utges oavsett

efter vilken av makarna livräntan skall utgå. |

Bestämmelserna i 10 § om livräntans storlek har kommenterats i den allmänna motiveringen.

11 Förälders rätt till efterlevandelivränta regleras f.n. i 228 YFL. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande bestämmelse. Maximeringen av livräntan har dock anpassats till det maximum som föreslås för barnlivränta.

12-14 §§

Paragraferna motsvarar 24 §, 205 sjätte stycket resp. 2385 YFL och in-

nehåller bl. a. maximeringsregier när flera efterlevandelivräntor skall utgå samtidigt.

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

IS

Paragrafen innehåller de nya bestämmelserna om samordning mellan arbetsskadelivränta och pension enligt AFL.

Samordning mellan livränta samt förtidspension och familjepension

För att inte yrkesskadelivränta och pension från den allmänna försäkringen skall kunna utgå samtidigt med fulla belopp och därigenom ge överkompensation innehåller AFL vissa samordningsbestimmelser av innebörd att

reduktionen görs på pensionssidan.

I den allmänna motiveringen har föreslagits att rätten till arbetsskudelivränta skall grundas på samma invaliditetsbegrepp som inom den allmänna

försäkringen. Den allmänna försäkringens förmåner skall vara grundläggande i arbetsskadefallen och arbetsskadelivränta skall utgå som ew kom-

plement. Sammanlagt skall förmånerna utgå med ett belopp som svarar

mot hela den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlusten.

I praktiken kommer detta att innebära att arbetsskadelivräntan skall svara

för den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension från den

allmänna försäkringen. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden. Bruttonivån kommer emellertid alltid att vara oberoende av utfallande pensionsförmåner. Den bestäms uteslutande av den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlusten.

Syftet att hindra överkompensation motiverar att man begränsar samordningen till sådana fall där arbetsskadelivränta och pension avser att kompensera samma inkomstbont fall. Föreligger inte denna situation, saknas skäl till att den cersättningsberättigade inte skulle få uppbära båda förmånerna ograverade. Änkepension och barnpension har följaktligen inte samordnats med egenlivränta i den nya lagen. Dessa pensioner ersätter ju bortfall av försörjarinkomst och inte bortfall av egen inkomst. Inte heller skall egenpension som hänför sig till annan inkomstförlust än arbetsskadan reducera

arbetsskadelivräntan. Om cen person med partiell förtidspension är i för-

värvsarbete och drabbas av en arbetsskada, skall hans livränta således inte samordnas med den tidigare förtidspensionen. Skulle denna till följd av arbersskadan höjas, bör emellertid samordning ske med förhöjningen. På samma sätt bör cn person som på grund av arbetsskada har invalidiserats till mindre än 50 "., och således lyfter arbetsskadelivränta men ej pension, inte få denna livränta samordnad med en pension som senare kan utgå på grund av annan inkomstförlust än den som har föranletts av arbetsskadan. Skulle rätten till pension i deua fall till viss del vara avhängig av den gamla arbetsskadan, bör dock denna del av pensionen samordnas med Hvräntan. Har arbetsskadan exempelvis medfört 30 "+ invaliditet och den nya skadan 20". och det är först genom den sammanlagda invaliditeten som rätt till förtidspension grundas bör 3/5 av pensionen samordnas med livräntan. Har arbetsskada medfört 40-procentig invaliditet och får den skadade sedermera full förtidspension på grund av en helt annan skada, bör samordning ske

med 40 "'. av pensionen. Samordningsregeln har utformats så att, om någon

har rätt till livränta på grund av arbetsskada och samtidigt är berättigad till pension enligt AFL med anledning av samma imkomstförlust, livräntan skall utgå endast i den mån den överstiger pensionen. I vad mån avräkning skall ske bör när så behövs fastställas särskilt vid behandlingen i pensionsdelegationen av pensions- eller livränteärendet.

I pension innefattas därvid pensionstillskott och barntillägg. Däremot har handikappersättning som skall kompensera vårdkostnader eller andra merutgifterlagts utanför. Samordning bör ske även med pension enligt utländsk lag.

Samordning mellan änkelivrämta och folkpension

Enligt gällande bestämmelser skall samordning ske mellan änkelivränta

och ålderspension från folkpensioneringen. Denna regel skall ses i förening

med nuvarande bestämmelse att änkelivränta fortsätter att utgå under änkans hela livstid medan änkepension från tfolkpenstioneringen avlöses av ålderspension vid inträdet i pensionsåldern. Det har tidigare föreslagits att egenlivränta i princip skall upphöra att utgå då den försäkrade inträder i pensionsåldern. Det kan i konsekvens härmed ifrågasättas om inte även änkelivräntan bör sättas ned eller upphöra att utgå vid inträdet i pensionsåldern. Y rkesskadeförsäkringskommittén har inte lagt fram något förslag tull slutlig

lösning i dessa frågor med hänsyn till att pensionskommittén, som tidigare har framgått, har i uppdrag att se över efterlevandeskyddet. Jag finner det angeläget att de här berörda frågorna ägnas särskild uppmärksamhet vid pensionskommitténs översyn. Avsikten är att därefter återkomma till dessa frågor. I avvaktan härpå bör gälla att änkelivränta, I överensstämmelse med vad som har föreslagits i fråga om egenlivränta, efter inträdet i pensionsåldern

skall utgå enbart i den mån ålderspension från folkpensioneringen och än-

kepension från ATP understiger en livränta beräknad på grundval av 65 "a av det tidigare livränteunderlaget.

För änka och med henne jämställd kvinna har i enlighet med det anförda tagits in kompletterande samordningsregler i andra stycket.

2¶Utgående livräntor skall fiksom f. n. vara värdesäkrade. F denna paragraf föreslås att fastställd livränta skall anknytas till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta. Den motsvarar för arbetsskadeförsiäkringens del vad som för yrkesskadeförsäkringen och äldre försäkringar är intaget i lagen

(1967:919) om virdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

35 Denna paragraf har sin motsvarighet i 25 § YFL som innehåller bestämmelser om reducering av förmån från yrkesskadeförsäkringen i vissa fall. Det gäller när den ersättningsberättigade genom annan författning är tillförsäkrad annat understöd med anledning av vrkesskacda. Motsvarande gäller ersättning som utgår på grund av avlönings- och pensionsbestämmetlser eller arbetsgivarens egen utfästelse.

Tidigare hade dessa bestämmelser stor betydelse framför allt för statsanställda. Införandet av det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) och tillkomsten av den allmänna försäkringen har medfört alt stadgandet numera har mycket liten betydelse.

F.n. torde bestämmelserna framför allt tillämpas inom sjöfartsnäringen, där arbetsgivaren på grund av sjömanstagen är skyldig att utge ersättning vid sjukdom och skada.

Med hänsyn till den begränsade betydelse som bestämmelserna således har bör inte den nya lagen betungas med detaljreglering angående avräkningsförfarandet. I stället föreslås att regeringen i särskild ordning får med-

dela närmare föreskrifter härom.

+

Paragrafen motsvarar 18 § YFL och avser att ge ekonomisk kompensation i sådana fall då en arbetstagare avhåller sig från arbete i syfte att förebygga

att arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras. Om han har anmodats

till detta av allmän försäkringskassa eller gör det med kassans samtycke, har han rätt att under tiden få skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning. Av bestämmelserna i 3 kap. om beräkning av sjukpenning följer att den 100-procentiga kompensationsnivån inte inträder förrän efter samordningstidens slut.

in $

Paragrafen motsvarar för arbetsskadeförsäkringens del bestämmelserna

i 3 kap. 85 andra stycket och 7 kap. 3§ andra stycket AFL om rätt till ersättning under tid för arbetsvård etc.

6 och 7 SS

De nuvarande preskriptionsbestämmelserna finns i 298 YFL. Rätten till

retroaktiv ersättning är tidsbegränsad på så sätt att sjukpenning och livränta inte utgår för längre tid tillbaka än två år räknat från dagen för tframställningen. Framställning om begravningshjälp måste göras inom två år från

dödsfallet och framställning om ersättning för sjukvårdskostnader m. m. inom två år från den dag då den försäkrade har haft kostnaden. Bestäm-

melserna är uttömmande och fordringsanspråk enligt YFL är inte dessutom

underkastade reglerna om tioårig preskription. Även om mer än tio år har

förflutit från den dag skadan intriffade eller från den dag ersättningsanspråk på grund av skadan senast bevakades skall alltså ersättning kunna utgå.

Den nuvarande tvåårsfristen har enligt yrkesskadeförsäkringskommittén

ibland lett till otillfredsställande resultat. Särskilt har detta gällt i sådana fall där orsakssambandet mellan skadlig inverkan och sjukdom har blivit

klartagt först lång tid efter sjukdomens uppkomst. Preskriptionstiden föreslås

därför på kommitténs förslag förlängd till sex år.

I 29 § andra stycket YFL ges en särskild preskriptionsbestimmelse som tar sikte på beslutad ersättning. I princip måste ersättningsbeloppet lyftas av den försäkrade inom sex månader sedan han har fått meddelande om beslutet. För att denna fråga skall kunna regleras på samma sätt som inom den allmänna försäkringen har i 75 lagförslaget tagits in en hänvisning

till 20 kap. SS AFL. Även detta förslag innebär en förlängning av preskriptionstiden, nämligen till utgången av andra året efter det under vilket

beloppet förfallit till betalning. I 75 har också hänvisats till vissa andra

bestämmelser i AFL. De flesta av dom finns även i YFL.

7 kap. Försäkringens finansiering I och 2 §§

Paragraferna motsvarar 38 § YFL. I I $ har dock i enlighet med vad som

har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.8.2) tagits in en bestämmelse för att möjliggöra alt staten liksom hittills står självrisk beträffande ersättning till sina arbetstagare. Nuvarande bestämmelser härom finns i en särskild kungörelse (1954:670).

Eftersom avgifterna är knutna till vad arbetsgivarna under året har utgett

som lön till arbetstagare, kommer någon särskild avgift inte att erläggas för sådana elever som jämlikt I kap. 2 § skall jämställas med arbetstagare. Liksom hittills får kostnaderna för dessa elevers tillhörighet till försäkringen täckas genom avgifterna från arbetsgivarkollektivet.

3 och 4 §§

Dessa paragrafer som gäller fastställande av avgiftssats, debitering och uppbörd av avgifter samt fondbildning överensstämmer i allt väsentligt med 39 resp. 41 § YFL. Vissa ändringar har gjorts till följd av att s. k. samfälld

lagstiftning inte längre skall förekomma. Föreskrifter om avgifter ligger inom

riksdagens primära lagområde och skall därför faststillas genom lag. Även uppbörd av socialförsäkringsavgifter skall regleras i lag. De i 48 nämnda grunderna för fondförvaltning skall däremot fastställas av regeringen.

Den i 4 § andra stycket föreskrivna arbetsskadeförsäkringsfonden är den fond som i dag heter yrkesskadeförsäkringsfonden. Behållningen i fonden uppgick vid utgången av år 1975 till ca 1750 milj. kr.

8 kap. Övriga bestämmelser 15

Paragrafen. som reglerar förfarandet vid anmälan om arbetsskada, motsvarar 31 och 32 §§ YFL. De i 32 5 YFL intagna bestämmelserna om liäkarintyg bör i fortsättningen meddelas genom tillämpningsföreskrifter; jfr kungörelsen (1968:595) angående anmälan om yrkesskada.

25 Paragrafen har utformats efter mönster av I Y andra stycket nyssnämnda kungörelse. Föreskrifterna som anger var anmälan om arbetsskada skall göras fungerar som forumregler.

Det bör åligga försäkringskassa att även utan anmälan utreda huruvida

försäkrad eller försäkrads efterlevande har rätt till ersättning på grund av

arbetsskada, om det av uppgifter som kassan har tillgängliga framgår att sådan ersättning kan komma i fråga.

35 Arbetsskadeärenden bör handläggas så snabbt som kan ske. Utdragen behandling av ersättningsärenden kan leda till s. k. ersättningsneuroser. I de fall där slutligt beslut inte kan fattas på föreliggande material bör liksom enligt YFL, om sannolika skäl för rätt till ersättning föreligger, interimistisk ersättning kunna utgå utan återbetalningsskyldighet för den försäkrade. Bestämmelser härom har tagits in i förevarande paragraf.

4§

Enligt paragrafen skall som har förutskickats i den allmänna motiveringen

vissa arbetsskadeärenden handläggas i pensionsdelegation. Hur pensionsdelegation skall vara sammansatt regleras i 18 kap. 208 AFL. I samma

kapitel ges också föreskrifter om beslutförhet, handläggningsordning m. m.

58 Bestämmelser om utbetalning av ersättning finns f.n. i 36 § YFL. Någon

motsvarighet till dessa har inte tagits in i den nya lagen. Enligt förevarande paragraf skall det i stället ankomma på regeringen aw meddela dylika föreskrifter.

6 och 75§§

Föreskrifterna om uppgiftsskyldighet i arbetsskadeärenden har hämtats

från 20 kap. 8 resp. 95 AFL.

95 Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i YFL om möjlighet att vid tingsrätt hålla förhör t vrkesskadeiärenden. Regeln om förhör med part under sanningsförsäkran har dock inte förts över till den nya lagen.

Övergångsbestämmelserna

I överensstämmelse med gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäkringsområdet föreslås att den nya lagstiftningen skall tillämpas på skadefall som inträffar efter lagens ikraftträdande. Enligt 2 kap. 4 § anses skada till följd av annat än olycksfall ha inträffat den dag skadan visade sig. Det innebär att den nya lagen kommer att pilla även en arbetssjukdom som

har uppstått till följd av en inverkan som har skett före lagens ikraftträdande

när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt. YFL eller äldre

lagstiftning kommer således inte att tillämpas i dessa fall.

Det bör crinras om att det nu framlagda lagförslaget aktualiserar frågor om upphiivande eller ändring av bestämmelser i åtskilliga författningar. Samma bestämmelser kommer emellertid i stor utsträckning att beröras av de förslag som kan väntas bli resultatet av yrkesskadeförsäkringskommitténs fortsatta utredningsarbete och som kommittén kommer att redovisa före hösten 1976. Ytterligare lagändringar kommer därför att föreslås i senare sammanhang.

9 Hemställan

Jag hemstiller att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

12 5.5 Vissa ersättningSsfrlågOr. ...s.sssssersrsssrerssss rss res sa 63 5.6 Försäkringsskydd för efterlevande. ...sssssssssessosers rs 64