Prop. 1975/76:197
med förslag till lag arbetsskadeförsäkring
Prop. 1975/76zl97
Regeringens proposition 1975/ 76: 197
med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring;
beslutad den 4 mars 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME SVEN ASPLlNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om en helt ny lagstiftning beträffande ersättning vid skada i arbetet i stället för nuvarande lag om yrkesskade- försäkring. ] en ny lag om arbetsskadeförsäkring föreslås i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. En annan grundläggande regel i lagförslaget är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda förteckning över ersättningsgrundande yrkessiukdomar. Frågor som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.
Den nya lagen skall gälla inkomstförlust till följd av skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa varat längre än 90 dagar. Under en samordningstid på de första 90 dagarna skall liksom nu den vanliga sjuk- försäkringen tillämpas. Den nya lagen anknyter till de principer som gäller för invaliditetsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir där- igenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer livräntans storlek. Liv- räntan vid arbetsskada skall enligt lagförslaget utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP. dvs. 7.5 basbelopp som f. n. motsvarar 75 000 kr. Utgående livränta görs värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Livräntorna
Prop. 1975/76: 197 2
till efterlevande anpassas till de principer som gäller inom folk pensioneringen och förmånerna förbättras. särskilt för barn.
I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner och arbetsskadelivräntan föreslås i propositionen förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall vara pensionsgrundande för ålderspension från ATP och utgå fram till pensions- åldern 65 år. Därefter skall gälla en enkel garantiregel.
Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom nuvarande yrkesskadeför- säkring fmansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen av ar- betsskadeförsäkringen föreslås decentraliserad från riksförsäkringsverket till de allmänna Rirsäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeären- den handläggas av riksförsäkringsverket. Besvärsreglerna föreslås bli de- samma som för socialförsäkringen i övrigt. Det innebär bl. a. att försäk- ringsrådet skall upphöra med utgången av juni 1978.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla för skadefall som inträffar därefter. Innan dess skall yrkesskadeförsäkrings- kommittén lämna förslag om övergångsanordningar för äldre yrkesskade- livräntor m.m. och beträffande nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkring för egenföretagare.
',.)
Prop. 1975/76zl97
Förslag till Lag om arbetsskadeförsäkring
Härigenom förcskrives följande.
1 kap. inledning
lä Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag. Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.
25 Arbetsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.
2 kap. Om arbetsskada
15 Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet. om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta. anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
25 Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.
35 Med skada avses i denna lag personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.
45 Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.
3 kap. Ersättning vid sjukdom förmåner under samordningstid
] 5 Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen (1962z38l) om allmän för- säkring. har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäk- , ringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det att skadan inträffade. dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten
Prop. 1975/76zl97 4
till sjukpenning upphör enligt .3 kap. 3å första stycket andra meningen nämnda lag (samordningstid).
25 Är någon som avses i l & ej berättigad till sjukpenning från sjukför- säkringen eller är den skadade ej sjukförsäkrad enligt lagen (19621381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till förmåner från arbets- skadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 och 3 kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjuk- penning utgår dock ej till den som avses i 1 kap. 1 :$ andra stycket denna lag och ej heller till arbetstagare som enligt 3 kap. löä första stycket lagen om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.
35 i den mån ersättning ej utgår enligt 1 eller Zå ersätter arbetsskade- försäkringen nödvändiga kostnader under samordningstiden för
]. sjukvård utom riket.
2. tandvård.
3. särskilda hjälpmedel.
Förmåner effer samordningstid
45 Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samord- ningstidens slut för ]. läkarvård.
2. tandvård. sjukvårdande behandling. sjukhusvård. konvalescentvård. läkemedel.
. särskilda hjälpmedel.
Sjukvårdande behandling och konvalescentvård bekostas av arbetsska- deförsäkringen under förutsättning att behandlingen eller vården har or- dinerats av läkare och. såvitt gäller konvalescentvård. lämnas i konvale— scenthem som har tagits upp på förteckning som fastställes av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
slaves»
55 Vid sjukdom som efter sarnordningstidens slut sätter ned den försäk- rades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst. utges hel sjuk- penning. l annat fall utges halv sjukpenning. Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den för- säkrades sjukpenningunderlag enligt 6 ;". Sjukpenningen avrundas till när- maste hela krontal.
Prop. 1975/76zl97 5
6 & Sjukpenningunderlag utgöres av
1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962138ll om allmän försäkring:
hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2.5 nämnda lag.
2. för den som ej är sjukmnninglörsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:
den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. Zå nämnda lag. om han hade varit sjukpenningför- säkrad. dock lägst 4500 kronor.
3. för försäkrad som avses i ] kap. 1 ;" andra stycket: hans livränteunderlag enligt 4 kap. Bestämmelserna i 4 kap. 8ä äger motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre be- lopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. öä lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.
7 & Medför arbetsskada som har föranlett livränta enligt 4 kap. på nytt sjuk- dom. har den försäkrade rätt till sjukpenning. om sjukdomen sätter ned hans kvarstående förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Därvid skall 5 och 6 åå gälla i tillämpliga delar.
så För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescentvård minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 &" andra stycket lagen (l962:38l) om allmän försäkring.
Gemensamma bestämmelser
95 Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (l962:38l) om allmän försäkring.
105 [ kostnad för vård m. m. enligt 3 eller 45 inräknas nödvändiga utgifter för resor.
4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan Allmänna grunder för ersättning
] % Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin lörmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har. sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört. rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej. om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livr'äntan skulle börja utgå.
Prop. 1975/76: 197 6
llar försäkrad genom arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än en femtondel och drabbas han senare av ytterligare arbetsskada. skall livränta bestämmas på grundval av båda skadorna.
25 Livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag enligt 5—ll åå och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst-genom arbete.
39" Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall be- dömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan. hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder. bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
] fråga om äldre försäkrad skall främst tagas hänsyn till hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han har utfört tidigare eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.
45 Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. om ej annat följer av andra stycket. Från och med den månad som avses i första stycket utgår livränta endast i den mån den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen ( 1962z38l) om allmän försäkring med belopp som uppgår till minst 65 procent av liv- räntebeloppet. Börjar ålderspension utgå tidigare eller senare än från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. skall livränta enligt andra stycket utgå med det belopp som skulle ha utgivits. om hel ålderspension hade börjat uppbäras från och med nämnda månad. Andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om ålderspension enligt utländskt system för social trygghet.
Lit'ränteumlerlag
55 För den som är sjukpennirtgförsäkrad enligt 3 kap. lagen (l962:381) om allmän försäkring utgöres livränteunderlaget av hans sjukpenninggrun- dande inkomst enligt 3 kap. 2,5 nämnda lag vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjuk- penninggrttndande inkomst. om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.
65 För den som ej är sjukpenninglörsäkrad enligt 3 kap. lagen (19621381) om allmän lörsäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgöres livränteunderlaget av den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrun- dande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 & nämnda lag. om han hade varit sjukpenningförsäkrad. dock lägst 4500 kronor.
Prop. l975/76:l97 7
75 Skall livränta börja utgå sedan avsevärd tid har förflutit efter det att den försäkrade var utsatt för skadlig inverkan i arbetet. får som livrän- teunderlag brukas annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges i 5 eller 6 .5, om särskilda skäl talar för det.
85 Inkomst som enligt 11 kap. 7.5 lagen (1962z381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteun- derlaget utan hinder av 3 kap. 2.5 första stycket fjärde meningen samma lag.
95 Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade. skall livrän- teunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder. om skadan ej hade inträffat. Första stycket har motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 18 och 21 års ålder.
105 För försäkrad som avses i 1 kap. 1.5 andra stycket utgöres livrän- teunderlaget för beräknad utbildningstid lägst av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått. om han när skadan inträffade hade avbrutit ut- bildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter ut- bildningstidens slut utgöres lägst av den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått. om skadan ej hade inträffat. Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar
två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder. två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder. tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.
11 5 Vid beräkning av livränteunderlag bortses från belopp som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid början av det år då livräntan skall börja utgå.
Omprövning av livränta
125 Beslut om livränta skall omprövas. om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten tid får dock ej minSkas eller dragas in.
Prop. 1975/76:197 8
5 kap. Ersättning vid dödsfall Beg/'nvnings/ziä/p
15 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada. utgår begravningshjälp med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.
Livränn'n: till efterlevande
25 Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada. utgår livräntor till hans efterlevande enligt detta kapitel. Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap. med anledning av förlust ,av arbetsförmågan till följd av" skadan. grundas livränta efter honom på hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbets- förmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension. livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada. i den mån det är skäligt. Livränta till efterlevande får ej grundas på högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.
Änka
35 Änka efter försäkrat! har rätt till livränta. om hon I. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn'under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. eller
2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död. _Upphör rätt till livränta enligt första stycket 1 skall vid bedömning av rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den tidpunkt. då rätten till livränta enligt 1 upphörde.
45 Livränta till änka utgår med belopp som. när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag. motsvarar 40 och i annat fall 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2.5. Livränta enligt 35 första stycket 2 till änka som ej hade fyllt 50 år vid den försäkrades död eller vid den tidpunkt som avses i 35 andra stycket minskas med en femtondel för varje år som då återstod till 50 års ålder.
55 Änkas rätt till livränta upphör om hon gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upp- löses äktenskapet inom fem år eller upphör sammanlevnaden inom samma tid. skall livräntan börja utgå på nytt.
Prop. l975/76: 197 9
Med änka jämställd ln'inna
65 1 fråga om rätt till livränta jämställes med änka kvinna som vid för- säkrads död
1. stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och hade varit gift med honom eller hade eller hade haft barn med honom eller
var havande med barn till honom eller
2. annars levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden.
Första stycket gäller ej om den försäkrade eller kvinnan var gift.
75 Om kvinna som avses i 6 5 har rätt till underhållsbidrag från förutvarande make. minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget. Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till livränta. pension i annan form än folkpension eller tilläggspension. ska- destånd eller annan sådan ersättning som upphör att utgå. om hon ingår nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.
Fränski/d kvinna
85 Var försäkrad vid sin död skyldig att utge lagstadgat periodiskt underhålls- bidrag till förutvarande hustru. har hon rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget. om hon I. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller hos henne. eller
2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död. Livränta enligt första stycket får. när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag. motsvara högst 40 och i annat fall högst 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 5.
Bestämmelserna i 3 .5 andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om livränta till frånskild kvinna.
Barn
95 Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ej katt försörja sig. utgår livräntan även för sådan tid. dock längst till och med den månad då barnet fyller 21 år. [lade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap. 75 andra stycket föräldrabalken åtagit sig att till barnet utge underhållsbidrag i form av en- gångsbelopp. har barnet rätt till livränta i den mån denna överstiger en
Prop. 1975/76zl97 10
livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet. Efterlevande makes barn jämställes med barn till försäkrad i fråga om rätt till livränta. om barnet stotl under makens vårdnad.
105 Livränta utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 .5. om den försäkrade efterlämnar änka eller kvinna som avses i 6 5. [ annat fall utgör livränta för ett barn 40 procent av nämnda underlag. Är i sådant fall flera barn berättigade till liv- ränta. ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första och fördelas det sammanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.
Förälder
11 5 Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp. dock högst metl belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 25.
Gemensamma bes/('iinme/ser
125 Har försäkrad blivit borta under resa eller i annat sammanhang och kan det antagas att han har avlidit till följd av arbetsskada. har hans efter- levande rätt till livränta. Som villkor för utbetalning av livränta får dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om tfen försäkrade. l fråga om omyndig får sådan för- klaring krävas från hans förmyndare. Visardet sig sedermera att den försäkrade är vid liv elleratt han haravlidit av annan orsak än arbetsskada. upphör rätten till livränta.
135 Har flera efterlevande rätt till livränta efter försäkrad enligt 3. 6 och 8 5.5 och överstiger livräntornas sammanlagda belopp 45 procent av ersätt- ningsttntlerlag som sägs i 25. sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar nämnda andel av underlaget. Efterlämnar den försäkrade även barn som är berättigat till livränta efter honom. bytes pro- centtalet 45 ut mot 40.
145 Llppgår livräntorna till efterlevande efter försäkrad sammanlagt till be- 10pp som överstiger ersättningsunderlag som sägs i 2 5. sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar detta underlag. Ne'd- sättning skall dock först göras av livräntor enligt 11.5.
Prop. l975/76zl97 - ' 11
6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning
] 5 Är någon som harrätt till livränta enligt 4 ellerS kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller lätttil- jepension enligt lagen (1962z38110m allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan. utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.
Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 5 utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 är endast i den mån hon ej har rätt-till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 5. Bestämmelserna i 4 kap. 4.5 tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.
Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.
2 5 Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta.
35 Är arbetsgivare författningsenligt skyldig att utge ersättning vid arbets- skada. har han rätt att enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar erhålla sådan ersättning från arbetsskadeförsäkringen som för motsvarande ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterlevande. i den mån ersättningen ej överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.
45 Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess Silmlf'cke avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår. återttppStår eller förvärras har rätt att under tiden få skälig ersättning från '.trbetsskadeförsäkringen'. motsvarande högst hel sjukpenning.
55 Under tid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 2 kap. 11 51 11120" (19621381) om allmän försäkring skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärsarbeta.
65 Ansökan om ersättning enligt denna lag skall göras inom sex år. beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser. beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet. beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt det belopp för vilket ersättning hegäres. Om detta försummas. är rätten till ersättning förlorad.
75 Bestämmelserna i 10 kap. 4.5. 16 kap. 11 5 och 20 kap. 3—7 55 lagen (1962z38l) om allmän "försäkring om förmåner som sammanträffar. indrag-
'Enfigt lydelse i prop. l975/76:133.
Prop. 1975/76zl97 17”
..
ning och nedsättning av ersättning i vissa fall. återbetalningsskyfdighet. pre- skription. utmätningsförbud och rätt till skadestånd har motsvarande till- fämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
7 kap. Försäkringens finansiering
15 Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som arbetsgivare årligen har att erlägga enligt detta kapitel. För staten gäller särskilda be- stämmelser.
25 Avgift utgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor. Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 5 lagen (19621381 ) om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
35. Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker
1. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (19162235) om försäkring för olycksfall i arbete. lagen (1929zl31) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. '
2. kostnader som föranledes av lagen (1955z469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m.m.. lagen (1962z303) om förhöjning av vissa er- sättningar i anfedning av yrkesskada m.m. och lagen (19671919) om vär- desäkring av yrkesskadelivräntor m.m..
3. lörvaltningskostnader.
4. behövlig fondbildning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet be- träffande arbetsskadeförsiikringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.
Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året de55förinnan. Ril-tsförsäkringsverket skall vart femte år före- slå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren. i den mån beslut ej redan har fattats.
Prop. l975/76:197 13
45 Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser. Avgifterna föres till en fond. kallad arbetsskadcförsäkringsfonden. som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.
8 kap. Övriga bestämmelser
Anmälan om arbetsskada
1 5 Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbets- givare hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan. skall un- derrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar förestår arbetet. får underrättelsen i stället lämnas till denne.
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt för- sta stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden er- sättes i enlighet med vad regeringen föreskriver.
Beträffande försäkrad som avses i 1 kap. 1 5 andra stycket skall vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.
25 Anmälan enligt 1 5 andra stycket skall göras till den allmänna försäk- ringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit in- skriven. om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 45 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa. skall anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller visat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendet hör. skall anmälan göras till Stockholms läns eller. när det gäller sjöman. till Göteborgs allmänna försäkringskassa.
Bcstiimmam/e och tribe/allting av ersättning
35 Allmän försäkringskassa som avses i 2 5 skall så snart det kan ske be- stämma den ersättning som skall betalas ut. Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör utgå men fö— religger sannolika skäl till det. skall ersättning betalas för tid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas. betalas skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet föreliggerej. om det sedermera bestämmes att ersättning ej skall utgå eller utgå med lägre belopp.
Prop. l975/76:197 14
Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse. om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.
45 Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende upp- kommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av annat än olycksfall skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelcgation.
55 Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. Bestäm- melserna i 3 kap. 185 samt 16 kap. 12 och 13 5.5 lagen (1962z381) om allmän försäkring om utbetalning till annan än den förmånsbcrättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpningi fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
Uppgi/issky/dighel m. m.
65 Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämp- ningen av denna lag. Är den förmånsberättigade omyndig. skall uppgifterna lämnas av förmyndaren.
75 Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna försäk- ringsdomstolen. riksförsäkringsvcrket. allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 25 ttppgift om namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma ersättningsbelopp.
8 5 Försäkringsdomstolen. riksförsäkringsverket och allmän försäkringskas- sa har. i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag. rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller att. om sär- skilda skäl föreligger. själva företaga sådan undersökning.
9 5 Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa får i ärende angående arbetsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sak- kunnig. lngen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom vars domkrets han vistas. ()m förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som har inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som rätten bestämmer och betalas av den myndighet som har begärt förhöret.
'Jl
Prop. 1975/76:197 1
105 Den som har tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obe- hörigen röja eller nyttja vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshemlighet. arbetsförfarande eller affärsf'örhållan- de.
A nsva rsbestämmelser
11 5 Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 5 andra stycket dömes till bötes. Till samma straffdömes arbetsgivare som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 7 5.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter. om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken .
Besvär m. m.
125 Bestämmelserna i 20 kap. lagen (1962z38l) om allmän försäkring om besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkrings- domstolen har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.
135 Bestämmelsen i 18 kap. 25 lagen (19625381) om allmän försäkring om riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna Rirsäkringskassorna har motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsska- deförsäkringen.
145 Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om ut- sträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. då lagen (1954s243) om yr- kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fort- farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.
Prop. l975/76zl97 16
Utdrag
PROTOKOLL SOCIALDEPARTEMENTET vid regeringssammanträde
1976-03-04
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Sträng. Jo- hansson. Holmqvist. Aspling. Lundkvist. Geijer. Norling. Lidbom. Sigurd- sen. Gustafsson. Zachrisson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson.
Föredragande: statsrådet Aspling
Proposition med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring
1. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 tillkallade jag sakkunniga för att företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m. Utredningen (5 197101) som antog namnet yrkesskadeförsäkringskommit- ten avlämnade i augusti 1972 ett delbetänkande (Ds S 1972:3) med förslag till decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskadeförsäkringen m.m. Försla- gen har i huvudsak genomförts ( prop. 1973:4 . SfU 1973:1. rskr 1973:15).
Yrkesskadeförsäkringskommittenl har i oktober 1975 avlämnat sitt hu- vudbetänkande (SOU 1975184) Ersättning vid arbetsskada. Samtidigt har utredningen (S 1974:O3) rörande bcsvärsorganisationen inom socialförsäk- ringen m. m.2 avgett ett delbetänkande (Ds 5 19759) Övergångsfrågor be- träffande besvärsorganisationcn inom yrkesskadeförsäkringen.
Efter remiss har yttranden överdessa betänkanden avgetts av Svea hovrätt. kammarrätten i Stockholm. socialstyrelsen. statens handikappråd. försäk- ringsrådet. riksförsäkringsverket. statskontoret. försäkringsinspektionen. riksrevisionsverket. statens avtalsverk. statens personalpensionsverk. statens personalnämnd. skolöverstyrelsen. universitetskanslersämbetet. centrala studiestödsnämnden. arbetsmarknadsstyrelsen. arbetarskyddsstyrelsen. ILO-kommittén. statens arbetsklinik. yrkesskadestatistikutredningen. För- säkringskasseförbundet. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet.
l Ledamöter: generaldirektören Yngve Samuelsson, ordförande. riksdagsmännen Al- var Andersson och Torsten Fredriksson. direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson. förbundssekrcteraren i Svenska metallindustriarbetarelörbundet Henry Karlsson. bitr. direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson och om— budsmannen vid Landsorganisationen i Sverige llåkan Walander. : Utredningsman kammarrältsprcsidenten Nils Wentz.
Prop. 1975/76:197 17
Svenska arbetsgivareförcningen (SAF). Sveriges redareförening. Landsorga- nisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Cen- tralorganisationen SACO/SR. Lantbrukarnas riksförbund. Föreningen tek- nisk företagshälsovård. Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet. Svenska företagsläkarföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Folksam. Svenska Personal-Pensionskassan. Kommunernas pensionsan- stalt. Handikappförbundens centralkommitté. De handikappades riksför- bund och Sveriges förenade studentkårer. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden som de har inhämtat.
Yttranden har dessutom kommit in från Sveriges fartygsbefälsförening. fackklubbarna vid AB KABl samt AB KABl. Svenska sjöfolksförbundet. teknologorganisationen Reftec. Hörselkuratorernas förening och Riksförbun- det för sexuellt likaberättigande.
2. Gällande bestämmelser m. m.
Allmän försäkringskassa finns för varje landstingskommun och varje kommun som inte tillhör landstingskommun. F. n. finns det 26 försäk- ringskassor. Ledningen av verksamheten inom ett kassaområde utövas från kassans centralkontor som i allmänhet ligger i länets residensort. De lokala enheterna utgörs av 410 lokalkontor vilka vid behov kan vara kompletterade med filialexpeditioner. Antalet sådana expeditioner uppgår f. n. till 139.
Beslut om ersättning enligt YFL i decentraliserade yrkesskadeärenden fattas på kassornas centralkontor. i regel på sjukförsäkringsavdelningen. Er- sättningen betalas därefter ut genom lokalkontor eller filialexpedition.
För handläggning av ärenden angående bl. a. förtidspension och handi- kappersättning har varje kassa en eller flera pensionsdelcgationer. Pensions- delegation består av åtta ledamöter. Dessa är ordföranden och vice ord- föranden i kassans styrelse. två av socialstyrelsen utsedda läkare. två av riksförsäkringsverket utsedda ledamöter som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden samt två av landstinget eller kommunfullmäktige ut- sedda ledamöter. I delegationen föredras ärendena av en särskild pensions- föredragande som är chef för eller tjänstgör på utredningsavdelningen inom kassans centralkontor. I delegationens överläggningar men inte i besluten får kassans direktör och en representant för länsarbetsnämnden delta. Dele- gationen är närmast knuten till utredningsavdelningen som enligt vad som har sagts tidigare också bereder delegationsärendena. Pensionsdelegationerna avgör årligen ca 80000 ärenden.
Ärenden angående inkomstprövade pensionsförmåner — kommunala bo- stadstillägg. hustrutillägg och vissa änkepensioner — prövas av försäkrings- nämnd. En sådan nämnd finns i princip för varje kommun. Försäkrings- nämnden är ett organ inom försäkringskassan men väljs av kommunen. Hos kassan finns vidare en eller flera förtroendeläkare och förtroendetand- läkare med uppgift att bistå i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap.
Talan mot beslut av allmän försäkringskassa får föras genom besvär hos riksförsäkringsverket. Om ordförande eller föredragande i pensionsdelcga- tion har anmält från delegationens beslut avvikande mening. skall beslutet prövas av riksförsäkringsverket även om besvär inte har anförts. Verket kan även i övrigt ta upp ärenden till prövning utan att besvär har anförts. Besvärsärendena handläggs inom verket på besvärsavdelningen. Inom verket finns tillgång till liikar- och tandläkarexpcrtis.
Talan mot beslut av riksförsäkringsverket får föras hos försäkringsdom- stolen genom besvär. Den normala sammansättningen vid måls avgörande
Prop. 1975/762197 46
i försäkringsdomstolen är tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Upp- kommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. kan dock samtliga ledamöter delta i avgörandet.
2. 7 .? Yrkesskadeförsäkringen
2.7.2.l Ilandläggningen hos försäkringskassorna. riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen
Som har nämnts i avsnitt 2.2.1 har regeringen enligt särskilt bemyndigande föreskrivit (SFS 1973:185) att försäkringskassorna i riksförsäkringsverkets ställe skall handlägga ärenden angående sjukpenning och sjukvårdsersätt- ning enligt YFL. Undantag gäller dock för ärenden angående yrkessjuk- domar. anställda på vilka det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän är tillämpligt samt sjukdomsrecidiv.
Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om inträffad yrkesskada är enligt 32 & YFL och kungörelsen (1968z595) angående anmälan om yrkesskada (ändrad senast 19731854) skyldig att anmäla skadan till den försäkringskassa hos vilken den skadade är inskriven. Anmälningsskyldighet föreligger endast om skadan har medfört eller kan antas medföra rätt till sjukpenning enligt AFL eller ersättning enligt YFL. Försäkringskassa som har mottagit anmälan skall. om skadan har medfört döden eller kan antas komma att medföra bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. omedelbart sända över anmälan till riksförsäkringsverket. Riksförsäkrings- verket skall även överta sjukersättningsärende som inte omfattas av de- centraliseringen. om ärendet inte har slutreglerats inom samordningstiden.
Inom riksförsäkringsverket administreras yrkesskadeförsäkringen av en särskild avdelning. yrkesskadeavdelningen. Denna är organiserad på två ska- deregleringsbyråer och en administrativ sektion. Genom den förut nämnda decentraliseringen av flertalet sjukersättningsärenden till försäkringskassor- na minskade antalet ärenden hos riksförsäkringsverket kraftigt. Yrkesska- deavdelningen har emellertid under senare tid även fått nya arbetsuppgifter. Som har nämnts tidigare upphörde de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen med sin verksamhet med utgången av år 1973. Bolagens löpande livräntor. ca 26 000. togs då över av riksförsäkringsverket. Det totala antalet livräntor uppgår nu till ca 82 000. Vidare har till yrkesskadeavdelningen fr. o. m. den 1 januari 1975 från statens personalpensionsverk förts över utbetalning av sådana ersättningar vid personskada som utgår enligt det statliga trygg— hets-avtalet. Antalet dylika ärenden uppgår till omkring 1200 per år.
Besvär över försäkringskassas beslut i ett decentraliserat yrkesskadeiirende prövas av riksförsäkringsverket. och försäkringsdomstolen är liksom tidigare högsta instans. Inom riksförsäkringsverket handläggs de decentraliserade yrkesskadeärendena på besvärsavdelningen.
Prop. 1975/76:197 ' 47
2.7.2.2 Försäkringsrådet
Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom lagen ( 1917:466 ) om försäkringsrådet (ändrad 1918:323) och arbetsordningen (1947:l 14) för försäkringsrådet (ändrad senast 1965z767'). Rådet är mellan- instans-i icke decentraliserade yrkesskadeärenden (se avsnitt 2721 ).
Enligt försäkringsrådslagen skall rådet bestå av minst sju ledamöter. Två av dem skall representera arbetsgivarna och två arbetstagarna. Dessa fyra ledamöter och tre suppleanter för var och en av dem förordnas av regeringen för två år i taget. Förslag till representanter för arbetsgivarna brukar lämnas av SAF och för arbetstagarna av LO. Övriga ledamöter. av vilka en skall vara rådets chef. utnämns omedelbart av regeringen. Minst två av dem skall vara lagfarna och ha fullgjort vad författningarna föreskriver för den som får nyttjas i domarämbeten.
Ärendena avgörs av fem ledamöter men kan avgöras av fyra. om de är ense om beslutet. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetstagarna samt minst en vara lagfaren. Vid behandling av viktigare ärenden eller ärenden av allmän betydelse skall delta minst sju ledamöter. av vilka två skall vara representanter för ar- betsgivarna och två för arbetstagarna samt av övriga minst två vara lagfarna. Sedan den 1 juli 1975 tjänstgör endast fem lagfarna ledamöter i rådet. Fler- talet av dessa uppnår pensionsåldern under de närmaste åren. Vidare tjänst- gör som ledamöter två representanter för arbetsgivarna och två för arbets- tagarna samt fyra läkare vilka såsom tillfälligt) ledamöter deltar i hand- läggningen av vissa ärenden.
I början av 1960-talet kom ca 2 000 mål och ärenden in till försäkringsrådet varje år. Antalet mål har sedan dess stadigt gått ned. Under år 1975 kom 1 440 mål och ärenden in. Minskningen beror huvudsakligen på decentra- liseringen till försäkringskassorna av flertalet sjukersättningsärendcn.
Ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp avgörs f. n. av försäkringsrådct i första instans. De försäkringsmatematiska beräkningarna av kapitalbeloppens storlek utförs dock av riksförsäkringsverkets matema- tisk-statistiska byrå. Dessa ärenden utgör hos försäkringsrådet ungefär 1/5 av det totala antalet inkomna mål och ärenden eller mellan 200 och 300 per år.
Hänvisningar till S2
2.1. Den allmänna försäkringen
Enligt lagen (19621381) om allmän försäkring (AFL. omtryckt 1973:908. ändrad senast 1975: 1 160) består den allmänna försäkringen av sjukförsäkring. (inkl. tandvårdsförsäkring och föräldraförsäkring). fölkpensionering och försäkring för tilläggspension (ATP). Den allmänna försäkringen kom- pletteras av en delpensionsförsäkring och en yrkesskadeförsäkring. Den all- männa försäkringen omfattar svenska medborgare och här i riket bosatta utlänningar. Den som är försäkrad skall. om han är bosatt i riket. fr. o. m. den månad då han fyller 16 år vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Den allmänna försäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och egenföretagare samt. såvitt avser sjukförsäkringen och folkpensioneringen. genom statsbidrag.
2. 1 . ] Sjukförsäkringen
Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning. sjukpenning och föräldrapenning. Vid läkarbesök i offentlig vård betalar den försäkrade själv i patientavgift 15 kr. för varje besök medan 70 kr. erläggs av för- säkringskassan som sittlwårdsersänning direkt till sjukvårdshuvudmannen. Vård som meddelas av privatpraktiserande läkare ersätts endast om läkaren är ansluten till försäkringen. Den försäkrades patientavgift utgör därvid i regel 25 kr. Hos vissa läkare är patientavgiften 30 eller 35 kr. Återstoden av arvodet vilket är bestämt i en taxa som är bindande för läkaren betalas direkt till läkaren av försäkringskassan.
Sjukvårdsersättning utgår vidare för utgifter för tandvård. om vården läm- nas genom det allmännas försorg eller av privatpraktiserande tandläkare
Prop. 1975/76zl97 18
som är ansluten till försäkringen. Även tandvårdsarvodet är taxebundet. Försäkringskassan betalar normalt hälften av ett arvode på högst 1 000 kr. och 3/4 av överskjutandc belopp. Resten betalar den försäkrade själv genom patientavgift. Viss tandvård ersätts enligt de regler som gäller för läkarvård.
Ersättning för sjukhusvård utgår i regel med belopp som motsvarar kost- naden för vård på allmän sal vid hcmortssjukhus.
Kostnader för resor inom riket i samband med vård ersätts i allmänhet i den mån utgifterna för varje besök överstiger 8 kr. (15 kr. vid tandvård).
För sjukvårdande behandling (även utprovning av hjälpmedel) betalar patienten 7 kr. per besök. om vården ombesörjs av sjukvårdshuvudman. Kostnader för konvalescentvård eller sjukvårdande behandling i annat fall ersätts med 3/4 av utgifterna. dock högst med vissa angivna belopp.
Vid inköp av läkemedel på recept är maximiavgiften 20 kr. Vissa lä- kemedel tillhandahålls kostnadsfritt.
Försäkrad har rätt till sjukpenning. om han på grund av sjukdom har fått sin arbetsfi'irmåga nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Denna motsvarar den förvärvsinkomst (såväl inkomst av anställning som inkomst av annat för- värvsarbete) som den försäkrade kan antas komma att ha under det närmaste året. Sjukpenning utgår dock endast om den försäkrade är inskriven hos allmän försäkringskassa och har en sjukpenninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. Vid fullständigt bortfall av arbetsförmågan utges hel sjukpenning. Denna utgör för dag räknat 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365. 1 annat fall utgår halv sjukpenning. Den som inte tjänar 4 500 kr. om året kan ändå få sjukpenning. om han är s. k. hemmamake. llel sjukpenning utgår då med 8 kr. per dag.
Den sjukpenninggrundande inkomSten får högst motsvara 7.5 gånger bas— beloppet vid årets början (högst 72 750 kr. år 1976). Överskjutande belopp räknas i första hand av på inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Ersättning för uppdrag anses i allmänhet som anställningsinkomst. ln- komstberäkningen grundas vanligtvis på upplysningar som försäkringskas- san får från den försäkrade eller hans arbetsgivare eller på taxeringsuppgifter. Inkomst av arbete för egen räkning får därvid inte beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Natu- raf'örmåner värderas på samma sätt som vid beräkning av preliminär skatt. Eventuell ändring i inkomstförhållandena beaktas först 30 dagar efter det kassan har fått kännedom om inkomständringen. Den försäkrade är skyldig att göra anmälan om inkomständring inom två veckor. Har den försäkrade anmält undantagande från ATi-' enligt 11 kap. 75 Al-"L (se avsnitt 2.1.3 ). skall hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning inte beaktas vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst.
Den som uppbär hel förtidspension har inte rätt till sjukpenning. och för försäkrad som har uppnått pensionsåldern gäller särskilda sjukpenning- bestämmelser. Vårdas den försäkrade på sjukhus. reduceras hans sjukpen-
Prop. 1975/76zl97 ' 19
ning. Beträffande arbetstagare som enligt statliga eller kommunala före- skrifter är berättigad till lön vid sjukdom får regeringen föreskriva undantag från rätten till sjukpenning. Betalar arbetsgivare i annat fall ut lön under sjukdom. har han vanligtvis också rätt till arbetstagarens motsvarande sjuk- penning. s.k. arbetsgivarinträde.
Vid sjukdom på grund av _t-irkesskaa'a utges sjukvårdsersättning och sjuk- penning i vanlig ordning. dock längst t.o.m. 90:e dagen efter den dag då skadan inträffade. Därefter träder yrkesskadeförsäkringen in.
Hänvisningar till S2-1
2.1.2. F alkpcnsianeringen
Pension från den allmänna pensioneringen består i regel av två kom- ponenter. folkpension och ATP. Folkpensionen utgör ett för alla lika grund- skydd medan ATP är på visst sätt avpassad efter den försäkrades tidigare förvärvsinkomster. Förmånsformcrna är ålderspension. förtidspension samt familjepension till änka och barn. Dessutom finns vissa särskilda folkpen- sionsförmåner.
Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare. Genom internationella överenskommelser kan emellertid även utländska medborgare efter viss karenstid bli berättigade till folkpension på samma villkor som svenska medborgare. Vidare krävs att den försäkrade är bosatt har i riket som pensionär eller. om han är bosatt utomlands. har varit man- talsskriven här för det år då han fyllde 62 år och för de fem närmast fö- regående åren. '
Rätt till folkpension i form av ålderspension föreligger fr. o. m. den månad då den försäkrade fyller 67 år(65 år fr. o. m. den 1 juli 1976). Ålderspension som tas ut vid den normala pensionsåldern utgör per år för ensamstående 95 % och för två pensionsberättigade'makar 155 96 av basbeloppet. Den försäkrade kan emellertid begära förtida eller uppskjutet uttag. Ålderspension kan då tidigast utgå fr. o. m. den månad då han fyller 63 år. varvid pensionen för all framtid 'minskas med 0.6 % för varje månad som pension tas ut i förtid. Om uttaget av pension i stället skjuts upp. ökas pensionen med 0.6 % för varje månad som då den börjar utgå har förflutit från den månad då den försäkrade fyllde 67 år. Hänsyn tas dock inte till tid efter ingången av den månad då den försäkrade har fyllt 70 år. Nya regler angående förtida och uppskjutet uttag träder i kraft den 1 juli 1976. Enligt dessa skall förtida uttag kunna ske från 60 års ålder och .avse hela eller halva pensionen. Uttag av hel eller halv pension skall också kunna skjutas upp till mellan 65 och 70 års ålder. Reduktionsfaktorn ändras till 0.5 % för varje månad som pen- sion utgår före 65 års ålder. Vid uppskjutet uttag skall pensionen liksom hittills ökas med 0.6 % per månad.
Rätt till folkpension i form tiv-förtidspension — hel eller partiell — tillkommer försäkrad som har fyllt 16 år. om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
Prop. l975/76:l97 20
är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Den som har fyllt 60 år kan även få förtidspension på rent arbetsmarknadsmässiga grunder. Kan nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga inte anses varaktig men dock antas bestå avsevärd tid. föreligger rätt till sjukbidrag. Bidraget är tidsbegränsat men följer i övrigt samma regler som gäller för förtidspension. Hel förtidspension ligger på samma nivå som hel ålders- pension. och förtidspension utges längst till den månad då den försäkrade fyller 67 år (65 år fr. o. m. den 1 juli 1976) eller tills han dessförinnan börjar uppbära ålderspension. Förtidspensioneringen behandlas närmare i avsnitt 2.2.4 . .
Till ålders- eller förtidspension kan utgå barna/lägg för barn under 16 år. Tillägget utges för år räknat med högst 25 96 eller. om barnet är berättigat till barnpension, högst 10 % av basbeloppet.
Änka har rätt till folkpension i form av ("infra/Jensa)", om hon antingen har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. eller hade fyllt 36 år vid makens död och varit gift med honom i minst fem år. Upphör änkans rätt till pension enligt det första alternativet. skall vid prövning av rätt till pension enligt det andra alternativet anses som om mannen hade avlidit och äktenskapet upplösts först när rätten till pension enligt det första alternativet upphörde. Pensionen utgår längst till den månad då änkan fyller 67 år(65 år fr. o. m. den ljuli 1976)e|lertills hon dessförinnan börjar uppbära folkpension i form av ålderspension. Under förutsättning att ingen av parterna var gift skall kvinna som stadigvarande sammanbodde med en man vid hans död och som hade varit gift med eller har eller har haft barn med honom jämställas med änka. Änka som levde åtskild från den avlidne har inte rätt till änkepension. om hon stadigvarande sam- manbott med annan man med vilken hon har varit gift'eller har eller har haft barn. Änkepensionen dras vidare in. om änkan gifter om sig eller sta- digvarande sammanbor med sådan man. Upplöses äktenskapet eller sam- manboendet inom fem år. skall dock pensionen börja utgå på nytt. om övriga förutsättningar alltjämt är uppfyllda. Änkepensionen utgör för år räk- nat 95 % av basbeloppet. om änkan har vårdnaden om och sammanbor med barn under 16 år eller hade fyllt 50 år vid mannens död. För annan änka minskas pensionen med 1/15 för varje år som vid mannens död återstod till 50 års ålder. Om änkan är berättigad till såväl förtidspension som än- kepension. har hon rätt att välja vilken av dessa som skall utgå.
Folkpensionär som har låg ATP eller ingen ATP alls har rätt till s.k. pensionstillskott. F. n. utgör fullt pensionstillskott per år 21 % av basbeloppet men kommer fr. o. m. den ljuli 1976 att utgå efter 25 % till ålderspensionär och efter 50 % till förtidspensionär. Pensionstillskottet till ålderspension ökas varje år med 4 % av basbeloppet så att fullt tillskott den 1 juli 1981 utgör 45 % av basbeloppet för pensionär som har endast folkpension. Pen- sionstillskottet till förtidspension ökas på motsvarande sätt successivt till
Prop. l975/76:197 21
90 % av basbeloppet den 1 juli 1981. Pensionstillskottet avräknas på visst sätt mot ATP.
' Barnpension från folkpensioneringen kan utgå till barn som inte har fyllt 18 år. Pensionen utgör för år räknat 25 91; av basbeloppet. Barnet är dock garanterat 40 % av basbeloppet.'om ena föräldern är avliden. och 60 "26 av basbeloppet. om båda föräldrarna är avlidna. Vid beräkning av den ga- ranterade barnpensionen skall bl. a. beaktas vad som utgår i barnpension från ATP.
lnom folkpensioneringen utgår även vissa inkomstprövade förmåner. nämligen hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Hztstruti/läga tillkom- mer pensionsberättigads hustru som inte själv är folkpensionär. om hon har fyllt 60 år och makarna har varit gifta minst fem år. Om särskilda skäl föreligger. kan hustrutillägg utgå även i annat fall. Hustrutillägget skall motsvara skillnaden mellan ålderspension för två makar jämte två pen- sionstillskott och ålderspension för ensamståendejämte ett pensionstillskott. Kommunalt bostadstillägg kan utges till den som uppbär ålders-. förtids- eller änkepension eller hustrutillägg. Bostadstillägget utgår enligt grunder som kommunerna själva bestämmer. llustrutillägg och kommunalt bostadstill- lägg minskas med 1/3 av den pensionsberättigades årsinkomst i den mån den överstiger för gift 1500 kr. och för annan 2000 kr."
Försäkrad som har fyllt 16 år kan vidare få ltandikappersättning. om han före 65 års ålder för avsevärd tid har fått sin funktionsförmåga nedsatt och därför behöver tidskrävande eller fortlöpande hjälp eller på annat sätt får vidkännas betydande merutgifter. Ersättning utges med för år räknat 30. 45 eller 60 % av basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning eller mer- utgifternas storlek. Den som är blind eller döv har alltid rätt till handi— kappersättning.
Hänvisningar till S2-1-2
2.1.3. Til/äggspansioncringan (A TP)
ATP grundas på den försäkrades tidigare förvärvsinkomster. Fr. o. m. det år då den försäkrade fyller 16 år t.o.m. det år då" han fyller 65 år (64 år fr.o.m. den 1 juli 1976) beräknas pensionsurundanda inkomst för honom på grundval av hans förvärvsinkomster. Sådan beräkning görs dock inte för år då han har uppburit förtids— eller ålderspension enligt AFL. Till grund för beräkning av förvärvsinkomst läggs i princip den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. Den pensionsgrundande inkomsten utgörs av sum- man av den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat för- värvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets början gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses vidare från vad som överstiger 7.5 gånger nämnda basbelopp. Den pensionsgrundande inkomsten ligger i sin tur till grund för beräkning av den försäkrades pensionspoäng för året. Pen- sionspoängen räknas fram på så sätt att den pensionsgrundande inkomsten
Prop. 1975/76zl97 22
divideras med det vid årets början gällande basbeloppet. Den försäkrade har möjlighet att anmäla undantagande från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Denna beaktas då inte vid beräkning av pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande inkomst.
För rätt till ålderspension från ATP krävs normalt att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år. Beträffande pensionsålder och förtida eller uppskjutet uttag av pension gäller samma regler som i fråga om ålderspension från folkpensioneringen. Ålderspension från ATP som utgår vid 67 års ålder motsvarar för år räknat 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pension skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade eller. om pen- sionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år. medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år. minskas pensionen med 1/30 för varje felande år. Undantag från denna regel gäller emellertid för svensk medborgare som är född under något av åren 1896—1923. Är han född under tiden 1896—1914. krävs endast 20 poängår för full pension. Är han yngre men född under tiden 1915—1923. krävs i stället 20 år ökat med ett för varje år som han är född senare än år 1914.
FörtidS/mnsion från ATP utges under samma förutsättningar som gäller för förtidspension från folkpensioneringen. Det krävs dock att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng före det år då pensionsfallet inträffar. llel för- tidspension skall i princip vara lika stor som ålderspensionen skulle ha blivit. om arbetsförmågan inte hade varit nedsatt. Detskall därförantasatt den försäk- rade har tillgodoräknats pensionspoäng (s. k. antagandepoäng) för varje år fr. o. m. det årdå pensionsfallet inträffadet. o. m. detårdå han fyller65 år(64år fr. o. m. den ljuli 1976). Förattantagandcpoäng skall beräknas krävs emeller- tid antingen att den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid tiden för pensionsfallet uppgick till minst det vid årets början gällande basbeloppet eller att pensionspoäng hade tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år som närmast föregått detårdapensionsfallet inträffade. Beräkningenavantagande- poängen kan ske enligt två olika metoder. varvid den metod skall användas som ger det gynnsammaste resultatet för den försäkrade. Den ena metoden in- nebärattantagandepoängen beräknas motsvara medeltaletavdetvå högsta po- ängtalen underde fyra åren närmast före pensionsfallet. Enligt denandra meto- den använder man medeltalet för den bättre hälften av poängåren fr. 0. m. den försäkrades 16:e år t.o.m. året närmast före pensionsfallet. Om bestäm- melserna om antagandepoäng inte är tillämpliga. beräknas förtidspensionen på grundval av faktiska pensionspoäng och enligt samma regler som ål- derspcnsion.
För rätt till änkepension från ATP krävs att legalt äktenskap förelåg. Vidare fordras-att mannen vid sitt frånfälle var berättigad till ATP i form av förtids- el- ler ålderspension eller kunde ha blivit berättigad till förtidspension. Är dessa krav uppfyllda. utgår pension till änkan.om äktenskapet hade varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år eller om den försäk- rade efterlämnar barn som också är barn till änkan. Änkepensionen utgör. om
Prop. 1975/76:197 23
det finnspensionsberättigatbarn.35 % och iannatfall40 % av hel förtids-eller ålderspension som mannen .var berättigad till. Om änkan gifterom sig.drasän- kepensionen in. Upplöses det nya äktenskapet inom fem år. skall pensionen dock börjat utgå på nytt. '
Försäkrads barn under 19 år har rätt till barnpension. Pensionen för ett barn utgör. om även änkepension utges. 15 % och i annat fall 40 % av den ATP som föräldern var berättigad till. Finns f1era pensionsberättigade barn. ökas procenttalen med 10 för var'e barn utöver det första. Det sant— manlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen.
Flera familjepensioner får inte utgå samtidigt till samma person. I sådant fall utges endast den största av dem. Änkepension påverkas emellertid inte av att änkan samtidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension.
Hänvisningar till S2-1-3
- Prop. 1975/76:197: Avsnitt 2.1
2.2. Yrkesskadeförsäkringen
Lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring (YFL. omtryckt 1962:408. änd- rad senast 1975z699) trädde i kraft den 1 januari 1955. Genom YFL upp- hävdes bl. a. på området tidigare gällande lag ( 1916:235 ) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen ( 1929:131 ) om försäkring för vissa yrkessjuk- domar. De upphävda författningarna skulle dock fortfarande tillämpas i fråga om skada som hade inträffat före den 1 januari 1955 och i fråga om skada till följd av annat än olycksfall vilken visade sig senare. om den försäkrade inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan. 1916 års lag föregicks i sin tur av lagen ( 1901:39 s. 1 ) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
2.2. ] Bestämmelserna i huvuddrag
Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk. dels frivillig (1 å). Den ob- ligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare (3 ä). 1 den mån regeringen föreskriver det jämställs elever under yrkesittbildning med ar- betstagare. I en till kungörelsen (19541715) angående tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m. fl. (förteckningen ändrad senast 1976:54) fogad förteckning anges de skolor. utbildningslinjer och kurser där eleverna anses löpa viss risk att komma till skada och därför skall om- fattas av YFL. Arbetsgivares make är undantagen från den obligatoriska försäkringen (4 =). Undantagna är också arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller hans make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren och dess- utom har en årsinkomst som understiger 1 800 kr. Regeringen kan vidare undanta vissa arbetstagare som är anställda hos staten eller kommun samt meddela från YFL avvikande föreskrifter beträffande vissa andra arbets- tagare (5 $).
Med yrkesskada förstås i första hand kroppsskada till följd av olycksfall
Prop. l975/762197 24
i arbetet (6 Ö). Med kroppsskadajämställs skada på protes c. (1. Vissa åkommor på grund av skadlig inverkan under kort tid anses alltid ha uppstått genom olycksfall. Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd till eller från arbetet. Som yrkesskada räknas vidare skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi eller. i den mån re- geringen föreskriver det.genom inverkan av vissa rörelser. tryck. skakningar. vibrationer. buller eller smitta. Regeringens bestämmelser om de s. k. yrkes- sjukdomarna finns i kungörelsen( 1954:644 ) med föreskrifter enligt 6 ;" första stycket c)1agen om yrkesskadeförsäkring. Enligt YFL skall orsakssamband an- ses föreligga mellan skada och olycksfall ellerannan inverkan i arbetet.om inte betydligt starkare skäl talar mot det (7 s"). Yrkesskada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag skadan visade sig (8 5).
Den yrkesskadade är berättigad till sjukvårdsersättning och. om arbets- förmågan har blivit nedsatt. sjukpenning vid sjukdom och livränta vid in- validitet. Vid dödsfall utgår begravningshjälp och livränta till efterlevande.
I fråga om ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad - med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får vanlig sjukvårdsersättning och sjuk- penning enligt AFL under de första 90 dagarna. den s. k. samordningstiden (11 ;"). Om den skadade under samordningstiden inte är sjukpenningför- säkrad eller ens sjukförsäkrad. utgår i stället ersättning från yrkesskade- försäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen. 1 den mån inte sjukförsäkringen har trätt in ersätts även nödvändiga kostnader under samordningstiden för sjukvård utom riket. tandvård. hjälpmedel och viss särskild vård. allt inkl. resekostnader.
Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för er- sättningen. Försäkringen ersättcr då bl. a. nödvändiga kostnader för läkar-. tand- och sjukhusvård. läkemedel. sjukgymnastik e. d.. hjälpmedel samt resor (12 ;").
Storleken av sjukpenning efter samordningstiden och livränta är beroende av dels den skadades årliga arbetsförtjänst. dels nedsättningen av arbets- förmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses i princip den skadades årliga in- komst av förvärvsarbete när skadan inträffade. dock lägst 1800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp (9 i). Nedsättninge'n av arbets- förmågan skall bedömas med hänsyn till såväl skadans beskaffenhet som dess inverkan på den skadades allmänna förmåga att skaffa sig förvärvs- inkomst och hans lörmåga att utöva sitt yrke (10 i). Även förutvarande Skada eller lyte samt omskolning e. ö. med anledning av den aktuella skadan har betydelse för skaderegleringen.
Som har nämnts tidigare utges sjukpenning efter samordningstidens slut från yrkesskadeförsäkringen (13 ;"). Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning. och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 % utges halv sjukpenning. Ersättningen beräknas enligt den allmänna försäkringens regler om sjukpenning men grundas på den skadades årliga arbetsförtjänst
lx) 'Ji
Prop. l975/76:197
enligt YFL. Ersättningen får dock inte understiga vad som skulle ha tttgått som vanlig sjukpenning. om skadan inte hade utgjort yrkesskada.
Medför yrkesskada nedsättning i den försäkrades arbetsförmåga även se- dan det akuta sjukdomstillståndet har upphört. utges livränta. om nedsätt- riingen uppgår till minst 10 % (16 ;). Livräntan beräknas på ett ersättnings- underlag som i inkomstlägen upp till två gånger basbeloppet vid skadeårets början motsvarar den skadades årliga arbetsförtjänst men i högre inkomstlä— gen avtrappas. Har den skadade förlorat sin arbetsförmåga. utgör livräntan 11/12 av ersättningsunderlaget. Är arbetsförmågan endast nedsatt. utges i princip en livränta som svarar mot nedsättningsgraden. Vid sjukdoms- recidiv ersätts livräntan av'sjukpenning. När det skadade blir ålderspensionär sätts livräntan ned med 1/4. Fastställd livränta får efter ansökan helt eller delvis bytas ut mot kapitalbelopp. om skäl föreligger till det.
Yrkesskadad som under längre tid inte kan klara sig själv kan få sin sjukpenning eller livränta förstärkt med vårdbidrag på högst 5 kr. per dag resp. 1 800 kr. per år (17 å). Från yrkesskadeförsäkringcn kan vidare utges skälig ersättning. motsvarande högst hel sjukpenning. till den som avstår från förvärvsarbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår. återuppstår eller förvärras (18 =).
Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 20 % av basbeloppet vid årets början och livräntor till den försäkrades efterlevande (19 s*). Efterlevandelivränta utges till änka samt under vissa förutsättningar till ogift kvinna som levde samman med den försäkrade. fästmö. änkling. frånskild make. barn och förälder (20—23 ;;"). Efterlevandelivräntan utgår med belopp som motsvarar viss andel av den försäkrades årliga arbetsför— tjänst.
Samtliga livräntor enligt bl. a. YFL är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Huvudbestämmelserna härom finns i lagen (l967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. (ändrad senast l973:470). 1 detta sammanhang bör vidare nämnas lagen ( 1955:469 ) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (ändrad senast 1971:284) och lagen (1962z303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. (ändrad senast 197l:285).
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna (38. 39 och 41 ;;"). Avgifterna skall täcka ersättningar enligt YFL samt motsvarande lagar från åren 1916 och 1929. kostnader för om— reglering. förhöjning och värdesäkring av vissa ersättningar. förvaltnings- kostnader samt behövlig fondbildning. Avgiften fastställs genom särskild lag och har(SFS 1973:480) för åren l975—1979 bestämts till 0.25 % av utgivna löner. Avgifterna förs till en fond som förvaltas av riksförsäkringsverket.
1 YFL föreskrivs att försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket (] =") och att verket skall besluta om ersättning (34 å). Enligt lagen (1973760) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen ( 1954:243 )
Prop. l975/76: 197 26
om yrkesskadeförsäkring m. m. får regeringen emellertid föreskrivå att all- män försäkringskassa i verkets ställe skall handlägga ärenden angående hu- vudsakligen sjukpenning och sjukvårdsersättning. Sådana föreskrifter har meddelats genom kungörelsen ( 1973:185 )om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring m. m. (ändrad senast 197-1:126). Därvid har dock några ärendegrupper undantagits. [ de decentraliserade yrkesskadeärendena är riksförsäkringsvcrket mellan- instans och försäkringsdomstolen högsta instans. De från decentraliseringen undantagna sjukpenning- och sjukvårdsersättningsärendena liksom alla liv- ränteärenden handläggs i första instans av riksförsäkringsvcrket. Över ver- kets beslut i sådana ärenden får tafatt föras hos försäkringsrådet (44 & YFL). Försäkringsritdet har också rätt att ex officio ta upp ärenden till prövning. Vidare skall försäkringsrådet med uppmärksamhet följa försäkringens till- lämpning och utveckling (2 k"). Försäkringsrådets beslut kan överklagas hos försäkringsdomstolen (44 ;").
2 . 3.3 Några statistiska uppgifter
Det åligger arbetsgivare eller arbetsföreståndare att anmäla inträffad yr- kesskada till försäkringskassan. Antalet anmäldayrkesskada/' under perioden 1955—1975 framgår av följande tabell.
År Antal År . Antal
1955 135624 1965 130 248 1956 136 007 1966 124 830 195? 12? 546 1967 135153 1958 124 466 1968 136 563 1959 124 593 1969 136 243 1960 129 298 1970 135 355 1961 132616 1971 124864 1962 128134 1972 119039 1963 126 069 1973 126 489 1964 130346 1974 139 210
1975 148 864
1 ca 90 96 av yrkesskadefallen tillfrisknar den skadade inom den 90 dagar långa samordningstid då ersättning skall utges från sjukförsäkringen enligt AFL. Endast i ca 10 % av fallen har ersättning således behövt utgå från yrkesskadeförsäkringen. Sådan ersättning kan också utges under samord- ningstiden. t. ex. om den skadade inte är sjukförsäkrad eller har avlidit. Antalet anmälningarsom harfiran/eti ersättning ert/it:! YFL framgårav följande tabell. där fördelning också har gjorts på sjukfall. int-'aliditetsfall och dödsfall.
Prop. 1975/761197 2?
År Antal fall därav
sjuker- livränte— döds— sättnings— fall fall fall 1955 17 876 15 082 2 22 574 1956 18 822 15 929 2 371 522 1957 16534 13676 2411 447 1958 16 005 13 275 2238 492 1959 15 469 12 790 2 191 488 1960 16 793 13 892 2376 528 1961 17 046 14 200 2 346 500 1962 16295 13531 2319 445 1963 15 434 12 703 2 295 436 1964 15 927 13146 2321 460 1965 16 575 13 944 2355 458 1966 15841 13203 2217 421 1967 15281 12671 2231 379 1968 15157 12416 2331 410 1969 15 358 12 668 2 280 410 1970 15 938 13 004 2545 389 1971 14493 11835 2341 317 1972 13 728 11051 2330 347 1973 12 543 10 043 2242 258
Bara ett mindre antal sjukersättningsfall har övergått i livräntefall sedan den akuta sjukdomen har upphört. 1 gruppen som inte övergick i livräntefall var år 1973 det genomsnittliga antalet sjukersättningsdagar 20 medan mot- svarande antal för dcn andra gruppen var 262. [ åtskilliga fall har dock den sjukdom som har föregått ett livräntebeslut varat kortare tid än 90 dagar. år 1973 i 29 % av samtliga livräntefall.
Det totala livräntebeständct uppgick i december 1975 till drygt 82 000 liv- räntor. varav omkring 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Följande tabell visar hur livräntorna fördelade sig på egenlivräntor och efterlevandelivräntor.
Tillämpad Egen- Efterlevandelivräntor till Summa författning liv- ——————_—--— räntor Änkorl Barn Föräldrar
1901 års lag 632 23 655 1916 års lag 27 398 3648 72 31 118 1929 års lag 544 270 1 815 1954 års lag 34 795 4 741 2 149 81 41 766 Ovriga 5020 1 195 54 168 6 437 Summa 68 389 9 877 2204 321 80 791
'Av'en med änkor jämställda kvinnor samt änkling-ar.
Prop. 1975/76:197 28
Tabellen illustrerar bl.a. hur lång giltighet en livräntelag har efter det att lagen har upphört att gälla för nya skador. Alltjämt utgår det således 655 livräntor med stöd av 1901 års lag trots att denna upphävdes redan år 1916. Över 40 % av samtliga livräntor har beviljats enligt författningar som är äldre än YFL.
År 1975 tillkom ca 3 500 nya livräntor och upphörde ca 1000. Livrän- tebeståndet ökar således f.n. med omkring 2 500 livräntor per år.
2 . 2 . 3 1'rk('sskar/ebearepp och bevisrege/
lnom yrkesskadeförsäkringen har man sedan länge gjort skillnad mellan olycks/allsskador och _vrkessittkdomar. Termen yrkessjukdom förekommer emellertid inte i YFL. Solsting. värmeslag. förfrysning. inflammation i ar- betsvalk och skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses alltid ha uppkommit genom olycksfall.
Yrkessjukdomarna regleras dels genom YFL (64 första stycket b och c). dels genom särskild kungörelse (1954z644). I YFL föreskrivs att skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi skall anses som yrkesskada. Enligt YFL och den nämnda kungörelsen skall vidare med yrkesskada förstås:
"1) genom inverkan av ensidiga. ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad
a) sjukdom i sena eller senas omgivning;
b) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit); och
c) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubb- ning i dessa musklers samverkan (koordinationsrubbning) vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering. piano- eller fiolspelning. spin- ning. mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhet;
2) genom inverkan av fortgående. upprepat eller ovanligt tryck framkallad
a) sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad'. och
b) perifer nervförlamning (s.k.. sliparsjuka. betförlamning och dylikt); 3) genom inverkan av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme. leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blodkärlen i armar eller händer;
4) genom inverkan av buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörselnedsättning:
5) genom smitta framkallad
a) sjukdom. som ådragits i sysselsättning vid laboratorium. där arbete med smittämnet bedrives:
b) sjukdom. som avses i 2 ; epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) eller varom förordnande utfärdats enligt 24 ;" samma lag. tuberkulos. epidemisk hepatit och inokulationshepatit. jämväl i annat fall än som avses under a). dock endast såframt sjukdomen ådragits vid medicinsk undersökning eller forskning å institution eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjuk- vårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande av sjukvård eller allmän hälsovård. sjuktransporttjänst. barnmorskevård eller vård å anstalt för barn eller åldringar eller under tjänstgöring såsom hemvårdarinna i den sociala hemhjälpsverksamheten: och
Prop. 1975/76:197 29
c) bovin tuberkulos. erysipeloid. kokoppor. mjältbrand. mul- och klöv- sjuka. rots. trichofyti. tularemi. undulantfeber samt Weils sjukdom. jämväl i andra fall än som avses ttnder a) och b)."
Den under punkt 5 b nämnda epidemilagen har ersatts av en smittskydds- lag (19681231. ändrad senast 1975: 101). 'Till denna anknyter en smittskydds- kungörelse (1968t234. ändrad senast l976:44) i vilken anges s.k. allmän- farliga sjukdomar. Dit räknas bl. at. de sjukdomar som nämns under punkten 5 b.
Hur anmälda yrkesskador fördelar sig på olycksfall. inträffade i arbetet eller under färd till och från arbetsstället. och på yrkessjukdomar framgår av följande tabell. '
År Arbets- Färd- Yrkessjuk- olycksfall olycksfall domar 1955 120 833 13 527 1 264 1956 119997 14422 1 588 1957 113373 12622 1551 1958 109 428 13 359 1 679 1959 111169 ' 11870 1554 1960 115 525 11905 1868 1961 119200 11635 1781 1962 114012 . 12445 1677 1963 113646 11027 1396 1964 117 352 11 355 I 639 1965 116029 12568 1651 1966 111499 11814 1517 1967 122 855 10 495 1 803 1968 122772 _ 11 796 1 997 1969 123 204 10 965 2 074 1970 121824 11378 2153 1971 112532 10296 2036 1972 107 220 9 676 2 143 1973 106 689 10317 1986
Olycksfallsskadorna är således helt dominerande. Det bör emellertid på- pekas att antalet anmälda yrkessjukdomsfall har ökat ganska kontinuerligt sedan mitten av 1960-talet." Särskilt påtaglig har ökningen varit de allra senaste åren. Under åren 1974 och 1975 uppgick antalet anmälningar om yrkessjukdomar till 3 400 resp. 9 550. Ökningen kan till väsentlig del hänföras till hörselskador som har orsakats av buller i arbetet. Bakom den ökade anmälningsfrekvensen kan spåras resultat av systematiska hälsokontroller inom vissa näringsgrenar. Vid en preliminär fördelning av de under år 1975 anmälda yrkessjukdomsfallen hänför sig 6 300 (67 %) till hörselskador or- sakade av buller. Hudåkommor orsakade av olika ämnen utgör drygt 1 000 fall (11 %). Av Sjukdomar orsakade av damm (silikos och asbestos) har anmälts tillsammans 300 fall (3 % ). Sjukdomar framkallade genom inverkan
Prop. 1975/76:197 30
av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser (yrkesmyalgier och tendo- vaginit) har anmälts i 300 fall (3 96 ). Av blyförgiftning samt av sjukdomar orsakade genom inverkan av skakningar och vibrationer har vardera anmälts ca 30 fall (0.5 % ). 1 materialet ingår 1 230 fall (13 %) där sjukdomsorsaken inte har kunnat specificeras vid anmälan.
Yrkesskatlorna drabbar oftast arbetstagare i åldern 20—29 år. Av det totala antalet fall är 1973 gällde ca 28 ”., denna åldersgrupp. För övriga arbetstagare upp t.o.m. 64 års ålder fördelar sig skadorna tämligen jämnt.
Hur skadefrekvensen fördelar sig på olika näringsgrenar mäts i antalet inträffade skador per en milj. arbetstimmar. Den största skadefrekvensen under år 1973 återfinns inom stuveribranschen med 96.1 fall per en milj. arbetstimmar. Andra näringsgrenar med särskilt hög olycksfallsfrekvens är gjuteriindustrin med 78.3. slakteri- och charkuteriindustrin med 68.9. skogs- bruket med 54.1 . varvsindustrin med 60.0. tyngre manufakturindustrin med 53.0 och sågverksindustrin med 54.8 fall per en milj. arbetstimmar. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror inom beklädnads- och söm- nadsindustrin samt inom detaljhandeln var 8.6 resp. 9.3. Olycksfallsfrckven- sen inom de olika näringsgrenarna har under senare år varit konstant.
Varje arbetstagare går in i yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för sjuk- domar. sjukdomsanlag eller lyten. Det kan med hänsyn härtill ibland vara vanskligt att avgöra om eller i vilken grad en skada eller ett sjukdomstillstånd medicinskt sett har orsakats av tidigare sjukdom eller av den händelse för vilken ersättning söks. Ytterst ankommer det på den medicinska sakkun- skapen att besvara sådana frågor. Bedömningen underlättas emellertid genom en särskild bevis/Pga] (7: YFL). enligt vilken orsakssamband skall anses föreligga mellan skada och olycksfall eller annan inverkan i arbetet. om inte betydligt starkare skäl '.alar mot det. 1 fråga om yrkessjukdomarna förutsätter bevisregeln att någon har utsatts för skadlig inverkan i arbetet och regeln behandlar således endast orsakssambandet mellan denna inverkan och den uppkomna skadan.
lnom yrkesskadeförsäkringen och andra socialförsäkringar anses de till- lämpande myndigheterna vara skyldiga att självmant svara föratt tillfreds— ställande beslutsunderlag föreligger innan ett ärende prövas i sak. Försäk- ringsorganens skyldighet att sörja för fullständig utredning gäller inte bara omständigheter i sak utan också rent medicinska frågor. För bedömningen av dessa har till försäkringsorganen knutits experter inom olika grenar av läkar- och tandläkarvetenskapen. Även utomstående expertis på andra om- råden. t.ex. teknisk expertis. anlitas emellertid i den mån det behövs.
3 . 2. 4 Ersättning /ör inkontst/iir/ust in. in.
Som har nämnts tidigare kan från yrkesskadeförsäkringen utges sjuk— penning och livränta i den mån en yrkesskada medför nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Vid invaliditetshedöinningen skall enligt 10 ;" YFL
Prop. 1975/76:197 31
hänsyn tas till skadans beskaffenhet och dess inverkan på såväl den för- säkrades allmänna förmåga att skaffa sig inkomst av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. Även kroppsskada eller lyte som den försäkrade hade då skadan inträffade skall beaktas .vid bedömningen.
Sedan gammalt fäster man stort avseende vid den rent medicinska de- fekten. medan skadans inverkan på förvärvsförmågan ofta tillmäts endast mindre betydelse. Utgångspunkten är att en och samma skada i princip medför lika stor procentuell nedsättning av arbetsförmågan för varje för- säkrad. Vid bedömningen används invaliditetstabeller som upptar procenttal för nedsättningen av arbetsförmågan vid olika medicinska defekter. Dessa procentsatser jämkas visserligen med hänsyn till defektens inverkan på ar- betsförmågan i det enskilda fallet. men jämkningen håller sig regelmässigt inom snäva gränser.
Invaliditetsbedömningen sker med tillämpning av en skala med 24 in- validitetsgrader. fr.o.m. 10 t.o.m. 100 % (10. 12. 14. 15. 16. 18. 20. 25. 30. 32. 33 1/3. 35. 40. 45. 50. 55. 60. 65. 66 2/3. 70. 75. 80. 90 och 100113). I fråga om olycksfall i arbetet brukar invaliditetsgraden vara under 15 "?r; i omkring en tredjedel av fallen. under 20 % i omkring hälften av fallen. under 33 1/3 % i omkring åtta tiondelar av fallen och under 50 % i omkring nio tiondelar av fallen. Endast ca var tionde livränta grundas således på en invaliditet på minst 50 %. Exempel på ofta förekommande skador ges i följande tabell.
Skada invaliditetsgrad %
Förlust av hörselförmågan på båda öronen 50 hörselförmågan på ena örat 10 en tumme 25 _vtterfalangen av en tumme . 10 ett pekfinger 12 två falanger på ett pekfinger ' 7 ett långfinger 10 två falanger på ett långfinger 6 ett ring— eller lillfinger 5 el. 7 ring- och lillfingrarna på ena handen . 12 pek-. lång-. ring- och lillfingrarna på ena handen 40 handen i handleden (bästa hand) 60 en stortå 10 alla tår på ena foten 10 Fullständig styvhet i
armbågsleden 25—33 1/3 knäleden med sträckställning 25 Amputation å
över-armen med god protesfunktion (bästa arm) 65 överarmen med dålig protcsfunktion (bästa arm) 70—75 underarmen med god protesfunktion (bästa arm) 60 underarmen med dålig-protesfunktion (bästa arm) 65 lårbenet med god protcsfunktion 5 lårbenet med dålig p'rotesfunktion 5 Förlust av ett öga (bulben uttagen) 25 Blindhet på ett öga 2
Prop. 1975/76:197 32
Under senare år har man i praxis strävat efter en mera nyanserad in- validitetsbedömning i yrkesskadefallen. Den ekonomiska invaliditeten läggs sålunda till grund för prövningen. om detta leder till högre ersättning än om avgörandet sker med utgångspunkt i den medicinska invaliditeten. En förvärvsmässig invaliditetsbedötnning tillämpas vidare i fråga om invaliditet i vissa fall på grund av silikos. Att denna sjukdom har konstaterats rönt- genologiskt hos en person behöver inte betyda att denne är sjuk i vanlig mening. Lungfunktionen är nämligen som regel normal i sjukdomens be- gynnelscstadier. Något effektivt botemedel mot sjukdomen är inte känt. Fortskridandet kan emellertid fördröjas avsevärt. om sjukdomen upptäcks på ett tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofarligt arbete. Det nya arbetet är ofta sämre betalt än det silikosfarliga. Med stöd av ett uttalande i prop. 1954:60 (s. 150) bedöms i sådana fall nedsättningen av arbetsförmågan huvudsakligen på grundval av inkomstminskningen.
1nom den allmänna försäkringens förtidspensionering'ärdet nedsättningen av den skadades faktiska förvärvsförmåga som är avgörande vid uppskatt- ningen och graderingen av invaliditeten. Den medicinska defekten saknar däremot självständig betydelse. Nedsättning av förvärvsförmågan som inte har sin orsak i en medicinsk defekt beaktas dock inte. Principerna för invaliditetsbedömningen har i 7 kap. 3 & AFL angetts så. att man skall beakta den försäkrades förmåga att'trots sjukdomen eller Iytet skaffa sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder. bosättningsförhållanden och jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen främst avse hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare har utfört eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.
Den allmänna försäkringen har tre invaliditetsgrader. varav den lägsta avser nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften (7 kap. 2; AFL). Återstår inget eller endast en ringa del av arbetsförmågan. utgår hel för- tidspension. Om arbetsfi'irmagan har satts ned i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften. utgår två tredjedelar av hel förtidspension. 1 övriga fall utges halv förtidspension. Gränserna mellan de olika grupperna är inte preciserade. men av förarbetena till bestämmelserna framgår att den nedre gränsen för den högsta invaliditetsgraden går vid en nedsättning av arbetsförmågan med ungefär 5/6 och gränsen för den mellersta invalidi- tetsgraden vid en nedsättning med ungefär 2/3. Den lägsta graden omfa'ttar således fall där arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men med mind- re än ungefär 2/3.
1-"örtidspensioneringen vidgades genom 1970 års pensionsreform (prop. 1971):66.2L1.? 197034. rskr 197():232). Såvitt gäller invaliditetsbedömningen innebar reformen dels vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att få förtidspension. dels andra uppmjukningar av kraven föratt erhålla sådan
Prop. 1975/76:197 33
pension. Huvudsyftet med reformen var att ge ökat utrymme för arbets- marknadsmässiga hänsyn vid invaliditetsbedömningen. Samtidigt kom de medicinska faktorernas betydelse för bedömningen att minska i motsvarande mån. Särskilt beträffande gruppen äldre förvärvsarbetande borde de medi- cinska synpunkterna bli av underordnad betydelse. En vidgning av tidigare invaliditetsbegrepp skedde också genom att åldersförändringar. även om de enligt vanligt betraktelsesätt inte utgjorde sjukdom i egentlig mening. skulle kunna vara tillräcklig grund för att bevilja förtidspension för försäkrade med fysiskt tungt eller psykiskt pressande arbete vilka med åren hade blivit utslitna och hade svårt att hänga med i arbetstakten.
1 prop. 1970266 angavs åldern 63 år som riktpunkt vid avgränsning av kategorin äldre förvärvsarbetande. Denna ålder skulle dock inte vara någon fast och undantagslös gräns. Med hänsyn till omständigheterna borde en viss rörlighet nedåt kunna komma i fråga. Av äldre försäkrade skulle inte krävas att de innan förtidspension beviljades underkastade sig arbets- vårdsåtgärder eller flyttade till annan ort med bättre arbetsmöjligheter. Det skulle dock inte föreligga någon fri valrätt mellan att arbeta och gå i pension. Kunde arbetsmarknadsmyndigheterna tämligen omgående skaffa den för- säkrade lämpligt arbete som han kunde klara utan omskolning. fick rätten till pension bedömas som om han hade tagit detta arbete. 1 andra fall skulle däremot hänsyn till eventuell outnyttjad restarbetsförmåga inte tas vid be- dömningen. Även för andra försäkrade än som tillhörde gruppen äldre för- värvsarbetande skulle de arbetsmarknadsmässiga omständigheterna tiller- kännas större vikt än tidigare. De medicinska faktorerna angavs dock ha större betydelse här än i äldrefallen. Visade det sig att en handikappad som medicinskt sett hade en viss restarbetsförmåga inte trots ansträngningar från arbetsvårdens sida under lång tid — minst ett år två år — hade kunnat ges något arbete. kunde restarbetsförmågan i regel bedömas vara fiktiv. Förtidspension skulle då kunna beviljas utan hänsyn till denna fiktiva ar- betsförmåga. även om den försäkrade var bosatt på en ort med differentierat näringsliv.
1 prop. 1972z55 föreslogs att förtidspension skulle kunna beviljas på ar- betsmarknadsmässiga skäl utan någon särskild medicinsk prövning. En äldre förvärvsarbetande som hade blivit utförsäkrad från erkänd arbetslöshetskassa' skulle sålunda kunna beviljas förtidspension. om han var varaktigt arbetslös. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (SfU 1972z21 . rskr 1972zl40) ut- sträcktes den föreslagna möjligheten att erhålla förtidspension att gälla också den som hade uppburit omställningsbidrag under 21 månader. Härigenom kom reformen att omfatta också försäkrade som inte var medlemmari erkänd arbetslöshetskassa. Kvalifikationstiden är numera (prop. 1973246. SfU 1973z21. rskr 1973zl97) 450 dagar och begreppet äldre försäkrad har här preciserats som försäkrad över 60 år. Denna ålder utgör alltså en fast gräns då det gäller förtidspension på grund av arbetslöshet. Beträffande den vid 1970 års pensionsreform angivna allmänna åldersgränsen 63 år ifrågasatte
Prop. 1975/76:197 34
riksförsäkringsverket i sitt remissyttrande över pensionskommittens betän- kande ( SOU 1975:10 ) Rörlig pensionsålder om det för framtiden var påkallat att särskilt markera denna ålder som en riktpunkt. Enligt verket låg det i sakens natur att de arbetsmark nadspolitiska skälen för förtidspensionering av dem som har kommit över 60-årsåldern i regel växer med åren. Verket framhöll att erfarenheterna av de då gällande reglernas tillämpning visade att förtidspension för förvärvsarbetande i åldrarna 60—65 år hade utgått med tyngdpunkten i de äldre åldersklasserna. Verket föreslog därför att rikt- punkten 63 år skulle avlägsnas. I propositionen angående rörlig pensionsålder (1975z97. SfU 1975115. rskr 1975:222) anslöt sig departementschefen till ver- kets förslag i denna fråga.
Yrkesskadelivränta beräknas på grundval av ett ersr'irrnirrgsmr(ler/ag ( 16 & YFL) som bestäms med utgångspunkt i den skadades årliga arbetsförtjänst. 1 ersättningsunderlaget medräknas hela den årliga arbetsförtjänsten upp till två basbelopp. medan överskjutande belopp upp till tre basbelopp medräknas till 3/4 och belopp därutöver upp till fem basbelopp medräknas till hälften. Om basbeloppet är 10000 kr.. blir således det högsta ersättningsunderlaget 37 500 kr. Vid förlust av arbetsförmågan utgör den årliga livräntan 11/12 av ersättningsunderlaget. Om nedsättningen av arbetsförmågan ligger mellan 30 och 100 %. utgör livräntan den del av ersättningsunderlaget. minskad med 1/12. som svarar mot invaliditetsgraden. Vid mindre nedsättning (lägst 10 %) utges den delav 2/3 av underlaget som svarar mot invaliditetsgraden.
Livräntans storlek vid vissa invaliditetsgrader och inkomstlägen framgår av följande tabell (kr.).
Årlig Ersättnings- Livräntans årsbeIOpp arbets- underlag vid en invaliditetsgrad av förtjänst
1 '.'r'". 3 'å'» 40 får 100 %
10000 10 000 667 2 167 3 167 9 167 20 000 20 000 1 333 4 333 6 333 18 333 40 000 32 500 .2 167 7 042 10 292 29 792 60 000 37 500 .2 500 8 125 11 875 34 375
Med årlig arbetsförr/"ärrsl (9ä YFL) avses enligt huvudregeln den försäk- rades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade. Hänsyn tas därvid inte till övergående sjukdom. tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet. Har hushållsarbete i hemmet hindrat den försäkrade att förvärvsarbeta i full utsträckning. kan hushållsarbetet jämställas med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbete får liksom värdet av förvärvsarbete för egen räkning inte beräknas högre än vanlig lön i orten för liknande arbete.
Arbetsförtjänsten för den som skadas i unga år kan räknas upp vid 18.
Prop. 1975/76:197 35
21 och 25 års ålder. Förtjänsten skall då uppskattas med hänsyn till den försäkrades sysselsättning när skadan inträffade. Har skadan inträffat under yrkesutbildning eller skulle sådan ha pågått vid passerandet av 18—. 21— och 25-årsgränserna. skall arbetsförtjänsten lägst anses motsvara skälig lön inom det avsedda yrket vid avbruten utbildning.
Har lång tid förflutit mellan det att en yrkessjukdom visade sig och er- sättningsrätten aktualiserades genom nedsättning av arbetsförmågan. får den arbetsförtjänst som skall läggas till grund för ersättning efter arbetsavbrottet inte beräknas till lägre be10pp än som skulle ha fastställts. om skadan hade visat sig först vid arbetsavbrottct.
Den årliga arbetsförtjänsten beräknas alltid till lägst ] 800 kr. och högst vad som motsvarar fem gånger basbeloppet vid skadeårets början.
Beslutad ersättning till den skadade kan omprövas. om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet (355 YFL). Jämkning kan ske såväl från lägre till högre ersättning som tvärtom. Er- sättning för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. Riksförsäk- ringsverket har skyldighet att beakta eventuella jämkningsfall även utan ansökan.
Det är vanligt att livräntorna görs tidsbegränsade i avvaktan på att den försäkrades förhållanden skall stabiliseras. De tidsbegränsade livräntorna brukar vanligen bestämmas att utgå under ett till två år. Tidsbegränsad livränta omprövas vid den bestämda ersättningsperiodens slut. Till grund för bedömningen läggs därvid så gott som alltid resultatet av ny läkarun- dersökning och övrig nödvändig utredning. såsom utredning om arbete och inkomst. Omprövning sker genomsnittligt tre gånger per yrkesskadefall och med i medeltal två års intervall. Ny prövning av livräntan kan ske även under den tid för vilken den har bestämts. När det av skadan orsakade tillståndet bedöms ha blivit bestående. bestäms livränta att utgå för fram- tiden. I fråga om sådan icke tidsbegränsad livränta gäller att omprövning kan ske endast om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Under år 1975 omprövade riksförsäkringsverket 6 200 livräntor. Av dessa gällde 4 % skador som hade inträffat före år 1959.
Om sviterna av yrkesskadan kan antas övergångsvis medföra särskilda anpassningssvårigheter. ges tidsbegränsad ersättning i form av s. k. anpass- ningslivränta. Sådan livränta utgår i princip med 50 % förhöjning av nor- mallivräntan. Den förutsätts kunna sänkas framdeles utan att någon för- bättring ur medicinsk synpunkt inträder.
1 YFL finns inte någon föreskrift om viss tid efter vilken jämkning inte får äga rum. Det är emellertid i många fall. särskilt då lång tid har förflutit sedan skadan inträffade. svårt att avgöra om en försämring skall tillskrivas yrkesskadan. annan sjukdom eller åldersförändringar. I fråga om ålders/ömtålig gäller att livränta till yrkesskadad i princip är livsvarig. Enligt 16.55 YFL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. rn. den månad under vilken den skadade har fyllt 67 år (65 år fr. o. m.
Prop. l975/76:197 36
den 1 juli 1976). Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall enligt 17 kap. 2.3 AFL minskas med 3/4 av livräntan. Folkpension i förrn av ålderspension skall dock' alltid utgå med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom bestämmelsen att livräntan skall sänkas vid inträdet i 67-årsåldern ligger 'en jämförelse med en frisk förvärvsar- betandes förhållanden. Även han får vid inträdet i pensionsåldern vidkännas en minskning av sina inkomster. eftersom arbetsinkomsten då regelmässigt avlöses av pension.
2.2.5. F örsäkringsskvdd för efterlevande
Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 20 96 av basbeloppet vid början av det år då dödsfallet inträffade samt livräntor till den försäkrades efterlevande (1955 YFL).
Änka efter försäkrad har rätt till livränta så länge hon lever ogift (20s5 YFL). Levde makarna åtskilda på grund av hemskillnad. utgår dock livränta endast om änkan var berättigad till underhåll av den försäkrade. Livräntan motsvarar för tid före pensionsåldern 1/3 och därefter 1/4 av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Änkans rätt till livränta upphör. om hon avsevärd tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Ot.fi/'t kvinna som sedan avsevärd tid (i praxis ca två år) levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden samt kvinna som var trolovad med den försäkrade och som hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom jämställs med änka. om den för- säkrade var ogift. Livränta kan också utges till änkling. om denne till följd av den försäkrades frånfälle kommer att sakna behövligt underhåll. Han har då rätt till skälig livränta så länge han lever ogift. Livräntan får dock inte överstiga vad som kan utgå till änka. Var den avlidne skyldig att utge underhållsbidrag till förutvarande make. 'har även denne rätt till livränta. dock endast så länge bidraget skulle ha utgått. Livräntan skall motsvara underhållsbidraget inom de belopp som gäller för änkelivränta.
Om livräntor till make m.fl. sammanlagt skulle överstiga'l/3 av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. skall de sättas ned proportionellt (20 e"). Som har anförts tidigare upphör i allmänhet sådan livränta. om den be- rättigade giftcr sig. Sker detta innan den berättigade fyller 60 år. utgår emel- lertid i stället ett engångsbelopp som motsvarar tre årsbelopp av livräntan.
Varje barn till avliden försäkrad har rätt till livränta med 1/6 av hans årliga arbetsförtjänst till dess barnet fyller 19 år eller. om barnet till följd av sjukdom e. d. inte kan försörja sig. 21 år (21 å). Var den försäkrade gift. skall med eget barn jämställas makes barn som stod under dennes vårdnad. såvitt gäller livränta efter kvinna dock endast om barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna behövligt underhåll. Livränta får slutligen utges också till förälder som kommer att sakna behövligt underhåll (22 s*). För-
Prop. 1975/76:197 37
äldralivränta utgår med skäligt belopp. motsvarande högst 1/6 av den för- säkrades årliga arbetsförtjänst.
Om samtliga livräntor till efterlevande sammanlagt skulle överstiga 5/6 av ersättningsunderlaget för egenlivränta. skall de sättas ned proportionellt. Reduktionen skall dock i första hand gå ut över livränta till förälder (23 s*).
Efter/('vantlclivräntor hos riks/ömäkringsverket
Personka— 1971 1972 1973 tegorier ___—___.— Bc- Till- Av- Bc- Till. Av- Bc- Till. Av- Be— stån- kom— gång- stån- kom- gång stån- kom- gång- stån- dct na na det na na 1 det na na : det 31_12, 3132. 31.12. 31.12. 1970 1971 1972 1973 Änkor 3 880 203 96 3 987 185 108 4 007 174 115 4 066 Barn 1 246 221 160 1 307 176 148 1 335 192 143 1 384 Fäder 15 — 1 14 — — 14 — 2 12 Mödrar 117 1 7 111 1 9 103 — 5 98 Föräldrapar 7 — — 7 — l 6 — — 6 Änkling 4 — 1 3 — - 3 — — 3
Det totala antalet efterlevandelivräntor. dvs. såväl av riksförsäkringsverket som av tidigare socialförsäkringsbolag beviljade livräntor. uppgick i decem- ber 1975 till 9 830. varav 1 880 utgick till barn och 7950 till övriga efter- levande.
Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd skiljer sig från folkpensione- ringens motsvarande skydd. främst genom att det inte ställs krav på med- borgarskap eller bosättning i Sverige och inte heller i fråga om änkeskyddet något krav på ålder. viss varaktighet hos äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmet. Från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen bl. a. på så sätt att änkeskyddet inte är förbehållet änkor i legala äktenskap och saknar villkor angående äktenskapets längd. tidpunkten för dess in- gående och förekomst av barn. Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd för änkling. frånskild och förälder har inte någon motsvarighet inom den allmänna försäkringen. Skyddet för barn upphör inom folkpensioneringen vid 18 års ålder och inom ATP vid 19 års ålder. Efterlevandeskyddet enligt YFL är liksom den försäkrades eget skydd samordnat med den allmänna försäkringens förmåner.
2.3. Trygghetsförsäkringen (TFY)
Under senare år har 5. k. trygghetsförsäkringar växt fram genom olika kollektivavtal på arbetsmarknaden. Den första trygghetsförsäkringen kom till år 1971 och gällde anställda inom stuverifacket. Snart följde avtal om
Prop. 1975/76:197 38
trygghetsförsäkring för bleck- och plåtslageriarbetare samt för arbetare inom gruvindustrin. Statstjänstemännen fick en på kollektivavtal grundad trygg- hetsförsäkring år 1972 som byggde på stuverifackets trygghetsförsäkring. Den 16 maj 1974 träffade SAF. LO och PTK överenskommelse om definitiva lörsäkringsvillkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Överenskommel- sen har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer anslutna förbunden. Samma dag träffades även avtal om trygghetsförsäkring för kommunanställda. Även för andra anställda har sådana avtal senare träffats.
Avsikten med TFY är att den som drabbas av personskada genom olycks- fall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från TFY utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFY är avsedd att komplettera förmånerna inom den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår således inte i den mån den för- säkrade uppbär sjukpenning. pension eller livränta enligt dessa försäkringar.
Ersättning till yrkesskadad utgår för sjukvårdskostnader. för förlorad ar- betsinkomst. för sveda och värk och bestående lyte eller men samt för rehabilitering.
Full ersättning utgår för kostnader under akut sjukdomstid som yrkes- skadan har medfört i den mån ersättning inte utges från annat håll. t. ex. från den allmänna försäkringen. Sålunda ersätts t. ex. sjukvårds- och re- sekostnader. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan anses ingå i ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter. Om större framtida kostnader av bestående natur kan väntas uppkomma. lämnas dock ersättningen i form av livränta.
Ersättning för förlorad arbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid arbetsoförmåga som har varat mer än sju dagar och utges då fr. o. m. dagen för insjuknandet. Ersättningen utges med belopp som motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkomst. Under de första 30 dagarna ersätts lön som inte överstiger 7.5 basbeIOpp genom skattefria belopp beräknade enligt en schablonmetod vilken utgår från den skadades sjukpenninggrundande in- komst.
Om yrkesskadan har medfört invaliditet. utgår ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst i form av årlig livränta som fastställs med hänsyn till den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletts av ska- dan. Vid bedömningen av arbetsförmågan skall beaktas den försäkrades förmåga att trots skadan skaffa sig inkomst genom sådant arbete som mot- svarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet. omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder. bosättningsförhållanden och jämförliga omstän- digheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften. Liv- räntan värdesäkras enligt lagen ( 1973:213 ) om ändring av skadeståndsliv- räntor.
Prop. 1975/76:197 39
Om den skadelidande begär det. kan han i stället för livränta få ett en- gångsbelopp som svarar mot det kapitaliseradc värdet av livräntan. Kan den framtida årliga förlusten av arbetsinkomst antas komma att understiga IO %. skall ersättningen alltid utgå som engångsbelopp. Om den skadade kan återgå i arbete och den definitiva medicinska invaliditetsgraden uppgår till högst 15 %. utgår i stället för livränta ett engångsbelopp för allmänna olägenheter. Även vid högre medicinsk invaliditetsgrad kan arbetstagare som kan återgå i arbete få ersättning med engångsbelopp för allmänna olägenheter. Ersätt- ning för allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt iden medicinska invaliditetsgraden och utgör en förhöjning. varierande mellan 0.5 och 1.5 gånger. av ersättningsbeloppen lör lyte och men.
Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normal- fallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar och bestäms enligt särskilda normer. För lyte och men lämnas ersättning när defekten kan förutses bli bestående för framtiden. dock tidigast då den akuta sjukdoms- tiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångs- punkt i den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder. Ersättning kan även utgå. om det bestående lytet eller menet har medfört t. ex. van- prydande ärr. amputationsdefekt. värk som inte har beaktats vid bestäm- mandet av den medicinska invaliditetsgraden. förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ.
Om den skadade på grund av bestående följder av yrkesskadan inte kan återgå till sitt tidigare förvärvsarbete. ersätts skäliga kostnader för behövlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.
Ersättning för lyte och men samt för invaliditet kan efter yttrande av en rådgivande nämnd — TFY-nämnden — omprövas. om det är uppenbart att i det särskilda fallet väsentlig och bestående ändring har inträtt i de förhållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersättningen.
Vid dödsfall lämnas ersättning för begravningskostnad och förlust av un- derhåll. Begravningskostnad ersätts med skäligt belopp. Ersättning för förlust av underhåll lämnas till efterlevande som vid tiden för dödsfallet hade rätt till eller faktiskt fick eller kunde antas inom en nära framtid få underhåll av den försäkrade; Vid fastställandet av ersättningen tas hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller på annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa minimibelopp utgår dock alltid till efter- levande make — med vilken jämställs sådan person som den avlidne sta- digvarande har sammanbott med under äktenskapsliknande förhållanden — till barn under 20 år och. under vissa förutsättningar. till förälder som vid tiden för dödsfallet sammanbodde med den försäkrade.
TFY är som har nämnts tidigare samordnad med vissa andra förmåner. Sålunda har den skadelidande inte rätt till ersättning i den mån sådan kan utges från stat. kommun. försäkringsanstalt. arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning eller i form av ersättning för kostnader. sveda och värk. lyte och men eller allmänna olägenheter: Vid samordningen skall
Prop. 1975/76:197 40
hänsyn tas till eventuell skattefrihet för utgående förmåner. Samordning skall inte ske beträffande ersättning på grund av försäkring som har tecknats och i sin helhet betalats av den anställde. om det inte gäller skadestånd eller kostnadsersättning.
Som har framgått av den lämnade redogörelsen ger TFY till skillnad från yrkesskadeförsäkringen ersättning för den faktiska inkomstförlusten. Ersättning utgår således även för inkomstförlust som överstiger fem bas- belopp. lnte heller tillämpas någon avtrappning av ersättningen med hänsyn till inkomstens storlek. Från TFY utgår liksom från annan försäkring som bygger på skadeståndsrättens principer också ersättning för sveda och värk samt lyte och men.
2.4. Skadeståndsrätten
Ersättning för yrkeSSkada kan också utgå i form av skadestånd. För ska- destånd krävs emellertid i princip att någon har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet.genom fel eller försummelse i sin anställning eller genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. lnom skadeståndsrätten de- las skadorna in i personskador. sakskador och rena förmögenhetsskador. Skadeståndet skall i princip försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte hade inträffat. Reglerna finns i skadeståndslagen (1972:207. omtryckt 1975z404. ändrad senast 1975:141).
Den som har tillfogats personskada får ersättning för dels sjukvårdskostnad och andra utgifter. dels inkomstförlust. dels sveda och värk. lyte eller annat bestående men samt andra olägenheter till följd av skadan. Med inkomstför- lust jämställs intrång i näringsverksamhet. Värdet av hushållsarbete i hem- met jämställs med inkomst.
Beträffande inkomstförlust skiljer man på förlust i förfluten tid och fram- tida förlust. Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära. om han inte hade skadats. och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet. omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder. bosättningsförhållanden och järn- förliga omständigheter. Tillgängliga informationer korrigeras därvid med hänsyn till antaganden om framtidsutvecklingen. konjunkturerna o.d. Från framtida allmänna standardhöjningar i samhället som kan komma att inträffa bortses dock.
Vid sidan av den ekonomiska skadan ersätts som har nämnts tidigare också ideell skada. Med sådan skada avses dels det direkta fysiska eller psy- kiska lidande som skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller som den kan medföra i framtiden. dels andra framtida följder av skadan
Prop. 1975/76:197 41
som innebär svårigheter för den skadelidande att klara sig i normalt liv. Avsteg förekommer från denna traditionella syn på ideell skada. Ibland har ersättning för lyte och men även karaktär av ersättning för ekonomisk skada. Sålunda ersätts som ideell skada fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan. Som ideell skada ersätts även allmänna besvär av skadan i arbetet. ökad uttröttning med åtföljande risk för frånvaro från arbetet. ökad anspänning som krävs av den skadeli- dande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt allmän risk för förlust av mera extraordinära inkomster.
Vid dödsfall ersätts dels begravningskostnad och annan kostnad till följd av dödsfallet. dels efterlevandes förlust av underhåll.
Ersättning för förlust av underhåll utgår till efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som ändå var beroende av honom för sin försörjning. om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid. Skadestånd kan således utges även till den som inte hade laglig rätt till underhåll. t. ex. sammanboende. fosterbarn. barnbarn ellersyskon. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den'efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller på annat sätt själv bidra till sin försörjning. Med underhåll jämställs därvid värdet av den av- lidnes hushållsarbete i hemmet.
Vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust eller förlust av un- derhåll avräknas bl. a. motsvarande förmåner som utgår enligt AFL eller YFL. Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångs- belopp. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skaclelidandes för- sörjning. skall den dock alltid utgå som livränta. om inte särskilda skäl talar mot det. Fastställd livränta kan helt eller delvis bytas ut mot en- gångsbelopp om skäl föreligger till det.
Ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas. om de förhållanden som låg till grund för beslutet om ersättning har ändrats väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp. kan den skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning. Livräntan är vidare värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet.
Skadeståndet kan jämkas. om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skade- ståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.
Prop. 1975/76:197 42
2.5. Samordningsbestämmelser
Som har nämnts tidigare är yrl-:esskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjuk- penningförsäkringen i regel får vanlig sjukpenning enligt AFL under 90 dagar efter den dag då skadan inträffade (11 ;" YFL och 4 kap. 5 ;" AFL).
Pension enligt AFL och livränta från den obligatoriska yrkesskadeför- säkringen utgår inte heller oberoende av varandra. Bortsett från den sam- ordning som består i att yrkesskadelivräntan sätts ned med 1/4 fr.o.m. den månad livräntetagaren fyller 67 år (65 år fr. o. m. den 1 juli 1976) sker samordningen på pensionssidan genom reducering av pensionslörmånema. Bestämmelserna härom finns i 17 kap. 2 och 3 åk" AFL. Folkpension och ATPi form av förtidspension eller ålderspension minskas enligt huvudregeln med 3/4 av den pensionsberättigades yrkesskadelivränta för samma tid. Vidare skall folkpension i form av ålderspension. änkepension eller barn- pension samt ATP i form av änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigades efterlevandelivränta för samma tid. Minsk- ning görs alltid i första hand på ATP. Folkpensionen är dessutom delvis skyddad på så sätt att den alltid skall utgå. i form av förtidspension eller barnpension med minst 1/4. i form av änkepension med minst 1/2 samt i form av ålderspension med minst 3/4 av belopp som annars skulle ha utgetts. Vidare gäller att andra tillägg till pension än barntillägg inte beaktas.
Sjukpenning enligt YFL påverkar inte den allmänna pensionen. Undantag görs emellertid beträffande pensionär med yrkesskadelivränta som vid sjuk- domsrecidiv får livräntan utbytt mot sjukpenning från yrkesskadeförsäk- ringen. Den minskning av pensionen som har föranletts av livräntan skall nämligen bestå även under sjukdomstiden. Om livränta har bytts ut mot engångsbelopp. skall minskning på pensionen ändå göras som om livräntan utgick med visst belopp.
Pensionstillskott anses ingå i huvudförmåncn. Ilustrutillägg och kom- munalt bostadstillägg har däremot lagts utanför samordningen. Vid prövning av rätten till dessa förmåner anses emellertid yrkesskadelivräntan som in- komst. om den inte har dragits av på pensionen.
Ersättning från TFY utgår endast iden mån ersättning inte kan utges från exempelvis yrkesskadelörsäkringen. Även beträffande skadestånd och trafik- skadeersättning görs en samordning på skadeståndssidan (51 * YFI- och 5 kap. 3 & skadeståndslagen samt 9 %& trafikskadelagen (1975:1410) som träder i kraft den ljuli 1976).
2.6. Konventioner angående yrkesskadeförsäkring m. m.
Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1964 en konvention (nr [ JI ) angående Iörnniner rid _trrkesskat/a som har ratificerats av Sverige med verkan från år 1970. Texten till konventionen finns i prop. 1969:15 . Konven-
Prop. 1975/76:197 43
tionen ären s. k. minimistandardkonvention. vilket innebäratt den innehål- ler bestämmelser om vilka förmåner som minst skall utgå enligt en ratifice- rande stats lagstiftning.
Konventionen omfattar yrkesskador. såväl olycksfall i arbetet som yr- kessjukdomar. men överlämnar åt medlemsstaterna att själva avgöra vad som skall förstås med yrkesskada. I fråga om yrkessjukdomarna anvisar konventionen olika möjligheter. Medlemsstaten förutsätts kunna ha en sär- skild förteckning över dc fall som skall ersättas eller i sin lagstiftning ha en allmän definition av begreppet yrkessjukdom. En kombination av me- toderna är också tillåten.
Konventionens förmåner utgörs dels av olika former av hälso- och sjuk- vård. dels av kontantförmåner. Konventionen innehåller en utförlig för- teckning över de olika former av hälso- och sjukvård som skall tillhan- dahållas.
Kontantförmånen. vid sjukdom. dvs. sjukpenning. skall enligt konven- tionen utgå för hela sjukdomstiden. alltså utan att någon karenstid iakttas.
Konventionen ställer inte upp någon lägsta invaliditetsgrad såsom villkor för rätt till invaliditetsersättning på grund av yrkesskada. Ersättningen skall emellertid utgå så länge invaliditeten består. Härav följer att yrkesskade- förmånen inte bör kunna upphöra vid den allmänna pensionsåldern. om den inte samtidigt ersätts av annan livsvarig förmån av minst samma storlek. Om livräntan före pensionsåldern överstiger konventionens minimibelopp. synes livräntan fr.o.m. pensionsåldern kunna anpassas till dessa minimi- belopp. Beträffande invaliditetsgraderingen skiljer konventionen mellan 1. sannolikt bestående fullständig förlust av arbetsförmågan eller däremot sva- rande fysisk invaliditet. 2. mera avsevärd sådan förlust eller invaliditet och 3. partiell sådan förlust eller invaliditet. I de första två fallen måste er- sättningen ha form av löpande livränta som med den skadades samtycke i undantagsfall får bytas ut mot ett engångsbeIOpp.
Rätt till livränta tillkommer förutom den skadade dels änka. dels änkling som till följd av handikapp inte kan försörja sig. och dels sådana barn till den avlidne som för sitt uppehälle har varit beroende av denne.
Vissa regler om miniminivå gäller enligt konventionen för kontantför- månerna sjukpenning och livränta. Vid dödsfall skall enligt huvudregeln även utgå kontant begravningshjälp som motsvarar normalkostnaderna för en begravning. '
Varje land har enligt konventionen skyldighet att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare i landet lika med landets egna med- borgare.
År 1964 undertecknade Sverige och vissa andra av Europarådets med- lemsstater en europeisk balk om social lugg/101 och ett protokoll till denna. Del VI av balken och protokollet behandlar yrkesskador ( prop. 1965:115 ). Instrumentens innehåll påminner i mycket stor utsträckning om vad som
Prop. 1975/76:197 44
sägs i ILO-konventionen nr 121. De tillåter emellertid inte att den skadade själv svarar för någon del av sjukvårdskostnaderna och stämmer således inte överens med den svenska samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäk- ringen. Sverige har därför inte ratificerat balken och protokollet såvitt avser förmåner vid yrkesskada.
Utöver dessa minimistandardkonventioner gäller också vissa konventio- ner som karaktäriseras av kravet på lika behandling av utländsk medborgare med ett lands egna medborgare. '
Europarådets medlemsstater antog år 1953 en provisorisk o'vcrcnskonimclse om bl. (1. lika behandling av egna och utländska mer/borgare virl_vrkcsskatla. Över- enskommelsen har ratificerats av Sverige (prop. 1955z53. rskr l955:1 16) och har för vårt vidkommande trätt i kraft i förhållande till Belgien. Cypern. Dan- mark. Frankrike. Grekland. Irland. Island. Italien. Luxemburg. Nederländer- na. Norge. Storbritannien. Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland.
År 1962 antog ILO en konvention (nr 118) angående utlänningars likställa/ide mcd cl! lands egna nwdbor'garc ifråga om social tigt-'gtzlicl. Sverige har biträtt kon- ventionen bl.a. i fråga om förmåner vid yrkesskada (prop. 1963z29. rskr 1963:89). Konventionen gäller för Sveriges vidkommande (SFS 1975:116) i förhållande till sammanlagt 27 stater.
Överenskommelserna innebär att Sverige har förpliktat sig att beträffande förmåner vid yrkesskada inte särbehandla de andra staternas medborgare utan i allt ge dem samma yrkesskadeförmåner som svenska medborgare.
Mellan Sverige. Danmark. Finland. Island och Norge slöts år 1955 en nordisk konvention om social trygg/lei. Konventionen trädde i kraft den 1 no- vember 1956 (SFS 1956z491). Konventionen omfattar förmåner som utgår vid ålderdom. nedsatt arbetsförmåga. sjukdom. olycksfall och yrkessjukdom. arbetslöshet. havandeskap och barnsbörd samt till barn. efterlevande och nödställda. Konventionen bygger på principen om lika behandling av egna och utländska medborgare. I vissa fall måste dock särskilda villkor vara uppfyllda för att förmån skall utgå från vistelselandet. t.ex. tidsvillkor.
Sverige har vidare slutit konventioner angående bl.a. lika behandling vid yrkesskada med Schweiz (SFS 1955z522). Storbritannien och Nordirland (SFS 19571154). Italien (SFS 1957:458). Jugoslavien (SFS l969:375)samt Ös- terrike (ännu ej ratificerad. prop. 1975/76:51 ). Därvid hartillämpats liknande principer som i den nordiska trygghetskonventionen.
2.7. Administration och besvärsorganisation
Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Försäkringskassans beslut kan överklagas hos riksförsäkringsverket som dessutom är tillsynsmyndighct. Mot verkets beslut får talan föras hos försäkringsdomstolcn. .
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen administreras i princip av riks- försäkringsverket. Försäkringen administrerades t.o.m. år 1973 även av
'Jl
Prop. 1975/76:197 4
ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Tillsynsmyndighet inom yrkesskadeför- säkringen är försäkringsrådet. Liksom inom den allmänna försäkringen är försäkringsdomstolen högsta instans.
3. Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag
1 betänkandet redovisar kommittén resultatet av sin översyn av huvud- författningen på yrkesskadeförsäkringsområdet. YFL. och lägger däri fram förslag till en ny lag. Betänkandet — som är enhälligt — avser endast den obligatoriska yrkesskadelörsäkringen. Kommittén avser att lämna betän- kande över sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Dessa gäller frivillig yrkesskadeförsäkring. frågor beträffande äldre skadefall samt
Prop. 1975/76:197 48
översyn av militärcrsättningsförordningen (l950:261)och en rad närstående ersättningsförfattningar.
3.1 Allmänna överväganden
De senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av den allmänna försäkringen. särskilt satsningen på ATP. och tillkomsten av TFY kan enligt kommitten föranleda frågan om det är motiverat att alltjämt inrymma en särskild för- säkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. En jämförelse mellan de ersättningar som kunde utgå vid sidan av yrkesskadeförsäkringens för- måner när YFL infördes och motsvarande förmåner i dagens läge visar stora skillnader. Medan yrkesskadeförsäkringen fortfarande är 1954 var den försäkringsgren som fick svara för huvuddelen av försäkringsskyddet för de långvarigt eller bestående skadade har den numera karaktären endast av ett komplement till den allmänna försäkringen. I förhållande till TFY anses den i materiellt hänseende underlägsen. Kommittén erinrar dock om att yrkesskadeförsäkringen är vår första socialförsäkring och länge utgjorde den enda socialförsäkringsgren som lämnade mera betydande förmåner. Den grundar sig på humanitära och sociala hänsynstaganden och syftar till att garantera ekonomisk grundtrygghet vid sjukdom och skadefall som har för- anletts av arbetet. I detta avseende delar yrkesskadeförsäkringcn huvud- motiven för övriga socialförsäkringsgrenar. Att yrkesskadeförsäkringen har bestått som självständig socialförsäkring så länge beror enligt kommitténs mening framför allt på att försäkringen i åtskilliga hänseenden sträcker sig längre än den allmänna försäkringen. Invaliditetsskyddet börjar således verka vid betydligt lägre invaliditeter. ersättningarna ställer sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet. efterlevandeskyddet är mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare vidare.
Att vissa särförmåner har ansetts motiverade vid yrkesskador är enligt kommittén i viss mån historiskt betingat men i huvudsak en följd av att vi i Sverige liksom i andra industriländer av hävd har ansett att skador till följd av ett anställningsförhållande skall kompenseras med större er- sättning än andra skador. Bakom denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att en förvärvsarbetande har större risk att bli skadad än en icke-lörvärvsarbetande. Förutom den allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för får han också bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Enligt kommitténs mening är detta en bedömning som i allt väsentligt fortfarande står sig. Trots den kraftfulla satsning som under senare tid har gjorts på arbetarskyddets område och den sociala utveckling som har skett i form av bl. a. ökad semester. förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard är risken att råka ut för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kan till och med göras gällande att risken har
Prop. 1975/76:197 49
ökat som en följd av förvärvslivets snabba expansion samt tekniska och ekonomiska omvandling. Dessa omständigheter har lett kommitten till slut- satsen att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yrkesskada och att lagstiftningen således även i framtiden måste inrymma ett särskilt för- säkringsskydd för sådana skador. Enligt kommittén följer av direktiven för utredningsarbetet att ett sådant skydd bör ges i en fristående socialförsäk- ringsgren och lagtekniskt regleras i en särskild lag.
Lagen bör enligt kommitténs mening liksom YFL tillgodose sådana er- sättningsanspråk som mot bakgrund av dagens samhälle framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverade. Inom ramen för dessa utgångspunkter anser kommittén att lagen genom sitt ersättningsskydd bör sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma situation som om skadan inte hade inträffat och att kompensationsnivån i princip bör ligga på 100 %. Denna-målsättning medför att man vid bedömning av ett ersättningsärende bör göra en jämförelse mellan den skadades ekono- miska förhållanden och de ekonomiska förhållanden han kunde antas ha haft. om han hade kunnat fortsätta att arbeta som frisk. I denna principiella inriktning sammanfaller yrkesskadeskyddet i huvudsak med skadestånds- rätten. 'Till skillnad från den sistnämnda bör dock enligt kommittén yr- kesskadeförsäkringen endast täcka in sådan skadeersättning som är betingad av sociala skäl. Begränsningar i ersättningsskyt'ldet måste följaktligen fö- reskrivas. Å andra sidan följer enligt kommitten av samma sociala skäl att ersättning i princip bör utgå utan hänsyn till medvållande från den ska- delidandes sida. Inget skall hindra att skadestånd utgår utöver ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Kommittén avser inte bara den skadades yr- kesverksamma tid utan menar att målet att försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat även bör gälla för tid då den skadade har uppnått pensionsåldern och börjar lyfta ålders- pension. Kommittén finner dock att vissa svårigheter. som framför allt är hänförliga till ATP-systemets tekniska uppbyggnad. komplicerar en fullgod lösning. .
För att nå en smidig koppling med AFL har kommittén strävat efter att så långt möjligt anpassa yrkesskadeförsäkringen till den allmänna för- säkringen i fråga om begreppsbestämning. systematik m.m. Enligt kom- mitténs mening finns det därvid inte anledning att grunda rätten till livränta inom yrkesskadeförsäkringen på någon annan invaliditetsbestämning än den som gäller inom den allmänna försäkringen. AFL har ett ekonomiskt in- validitetsbegrepp. Livräntans funktion föreslås alltså bli densamma som för- tidspensionens. nämligen att kompensera den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete. Genom att införa ett enhetligt invaliditetsbegrepp öppnar man möjligheterna för en bättre och rationellare samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringarna i övrigt. Kommittén anser vidare att den allmänna för- säkringens förmåner bör läggas till grund vid ersättning för inkomstbortfall
Prop. 1975/76:197
'.Jl 0
på grund av yrkesskada samt att sjukpenning och livränta dessutom bör utgå från yrkesskadeförsäkringen i den omfattning och under den tid som är påkallat av de skäl som motiverar särskilda yrkesskadelörmåner. Den nya försäkringen föreslås alltså bli ett komplement till den allmänna för- säkringen. ] syfte att förbättra möjligheterna till en framtida sammansmält— ning av socialförsäkringarna har kommittén även i andra hänseenden an- passat den nya lagen till innehållet i den allmänna försäkringen. Genom TFY som numera är tillgänglig för i princip alla anställda på arbetsmarknaden har arbetsgivarna tagit på sig ett skacleståndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av arbetet oavsett vållande. Försäkringen ger inte endast ersättning för förlust av arbetsinkomst utan också ersättning för bestående lyte och men. Sådan ersättning beräknas med utgångspunkt i dels den medicinska invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden. dels den skadades ålder. Utöver detta kan ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler. om det bestående lytet eller menet'har medfört t.ex. vanprydande ärr. amputationsdefekt. sådan värk till vilken hänsyn inte har tagits vid bestämmandet av den medicinska invaliditets- graden eller förlust av sinnesfunktion. tänder eller inre organ. Kommittén anser att frågan om ersättning för lyte och men till den som drabbas av yrkesskada i stort sett har fått en tillfredsställande materiell lösning genom dessa ersättningsmöjligheter. ' Kommittén har ställt frågan om också yrkesskadeförsäkringen bör ge några garantier för ersättning i motsvarande fall. F. n. utgör yrkesskadelivräntorna för den övervägande delen yrkesskadade. nämligen de med lindrigare skador. helt eller delvis något annat än kompensation för inkomstbortfall. Till följd av livräntans koppling till ett medicinskt invaliditetsbegrepp har livräntan kommit att framstå närmast som ersättning för lyte ellerannat stadigvarande men. Kommitténs avsikt att bygga den nya lagen på ett förvärvsmässigt invaliditetsbegrepp medför att livräntan förlorar denna funktion som men- ersättning. Livränta kommer därmed att utgå endast i de fall då yrkesskadan i realiteten medför förlust av inkomst. Kommittén har med hänsyn till att ersättning för men inte utgår inom socialförsäkringarna i övrigt samt med beaktande av det skydd som TFY numera ger och de sociala skäl som bildar ramen för det nya yrkesskadeskyddet inte funnit tillräcklig an- ledning att i den nya lagen föra in någon särskild rätt till ersättning för lyte och men. Lagen återknyts härigenom enligt kommitténs mening till de motiv som en gång lades till grund för yrkesskadeskyddet här i landet. Såväl 1901 som 1916 års lagstiftning syftade nämligen enbart till att ge ersättning .för verklig inkomstförlust. Detta var också fallet med YFL. Den breddning i ersättningsrätten som tillämpningen av den medicinska inva- liditetsbedömningen har medfört i praxis har ursprungligen inte varit avsedd. Kommittén menar att man bör låta denna i rättstillämpningen grundade tilläggsförmån överföras till TFY. i materiellt förstärkt skick. och samtidigt återföra yrkesskadeförsäkringen till en renodlad socialförsäkring för in-
Prop. 1975/76:197 >I
komstbortfall. Kommittén anser vidare att en sådan åtgärd dessutom öppnar möjligheten att kraftigt höja kompensationsnivån för såväl sjukpenning som livränta.
Även i övrigt har kommittén inriktat sitt arbete på att förstärka försäk- ringens materiella förmåner. Därvid bör redan nu nämnas att kommittén också föreslår att i princip varje skada som har orsakats av arbetet skall anses som yrkesskada. Detta och andra förslag redovisas närmare i det föl- jande.
3.2 Lag om arbetsskadeförsäkring och dess tillämpningsområde
Eftersom ett nytt skadebegrepp och en ny invaliditetsbedömning föreslås kommer yrkesskada enligt kommitténs förslag inte att sammanfalla med yrkesskada enligt gällande lagstiftning. Kommittén har därför funnit det befogat med en annan benämning av den nya lagens skadebegrepp än yr- kesskada. Mot detta begrepp kan också riktas den invändningen att det inte på ett adekvat sätt anger att det omfattar alla till följd av arbetet eller arbetsförhållandena föranledda skador oavsett arbetets art. Kommittén anser att beteckningen arbetsskada på ett bättre sätt täcker in de situationer för vilka lagen är avsedd att garantera ett försäkringsskydd. ] konsekvens här- med föreslår kommittén att lagen rubriceras lag om arbetsskadeförsäkring. Man vinner härigenom också att den nya lagen genom sin rubrik lätt kan skiljas från'äldre lagstiftning. Detta är av praktisk betydelse. eftersom äldre och ny lagstiftning kommeratt tillämpas vid sidan av varandra under många år framöver.
I fråga om arbetsskadeskyddets omfattning föreslås att varje arbetstagare liksom hittills skall vara försäkrad enligt lagen. Släktskap med arbetsgivaren skall inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd. Det nuvarande undan- taget för vissa familjemedlemmar föreslås således slopat. Kommittén föreslår också en utvidgning av skyddet för elever till att avse varje elev som efter fullgjord skolplikt bedriver studier. om han är berättigad till studiestöd enligt studiestödslagen (19731349) eller enbart på grund av bestämmelse om be- hovsprövning är utesluten från sådan förmån.'
3.3 Arbetsskadebegrepp och bevisregler
'Arbetsskadeförsäkringen föreslås bygga på grundsatsen att skador till följd av arbetet motiverar en rätt till högre ersättning för uppkommen ekonomisk förlust än andra skador som omfattas av socialförsäkringen. Vid avgränsning
I 1 en skrivelse till regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under det fortsatta utredningsarbetet med bl.a. frågan om nuvarande frivilliga yrkesska- deförsäkringar har funnit att arbetsskadeförsäkringen bör ges samma tillämpnings- område som den allmänna försäkringen. Kommittén avser därför i sitt slutbetänkande föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenföretagare och uppdragstagare.
Prop. 1975/76:197
'Jl fs)
av lagens tillämpningsområde är det enligt kommittén därför väsentligt att arbetsskadebegreppet blir bestämt på sådant sätt att alla skador som kan hänföras till arbetet eller arbetslörhållandena verkligen blir omfattade av lagen. Bestämningen bör göras så flexibel att den i takt med nya vetenskapliga rön kan fånga in utvecklingen på ett säkert och snabbt sätt. Kommittén föreslår att den nuvarande förteckningen över ersättningsgrundandc yrkes- sjukdomar slopas och att arbetsskadebegreppet i stället avgränsas med en allmän regel av innebörd att varje skada som har uppstått till följd av skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada. Eventuella farhågor för att en allmän regel skulle kunna innebära oklarhet om försäkringens räckvidd bör enligt kommitténs mening inte överdrivas. Praxis väntas tämligen snart utveckla en rad typfall som ger stadga åt tolkningen. Med skadlig inverkan i arbetet avser kommittén utöver olycksfall i princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psy- kiska hälsan ogynnsamt. Sådana faktoreräri första hand de sjukdomsorsaker som anges i 6; första stycket b) och c) YFL. dvs. ämne. energistrålning. ensidiga. ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser. fortgående. upprepat eller ovanligt tryck. skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg. buller och smitta. Även inverkan av andra hälsofarliga faktorer kommer att omfattas av begreppet skadlig inverkan. Som exempel anför kommittén låga eller höga temperaturer. hastiga temperaturväxlingar. fukt och kraftigt drag. Vidare åsyftas alla ensidiga. ovanliga eller ovanligt ansträngande ar- betsmoment. således även arbetsställningar. Också psykiskt påfrestande för- hållanden som är direkt knutna till arbetet kan enligt kommitténs mening ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas av den nya lagen.
Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omstän- digheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbets- tagare anser kommittén dock vara av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra inte bör falla in under den nya bestämmelsen. Det ligger enligt kommitténs mening i sakens natur att psykis 'a störningar till följd av företagsnedläggelse. arbetstvist. byte av arbetsuppgifter. svikna be- fordringsförhoppningar. bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
För sjukdomar som har framkallats genom smitta har det ansetts nöd- vändigt att föreslå speciella regler. Det skulle enligt kommittén vara orea- listiskt att låta arbetsskt-tdeförsäkringen omfatta även förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som drabbar den sjuke oberoende av om han förvärvsarbetar eller inte — det dagliga livets sjukdomar. Vis— _ serligen torde dessa åkommor som regel läkasunder samordningstidens 90-dagarsperiod och sålunda i de flesta fall inte utgöra något problem för arbetsskadeförsäkringen. Fall kan dock tänkas då siukdomsförloppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har därför funnit det ofrånkomligt att arbetsskadeskyddet för smittosamma sjukdomar begränsas
'Jl L,.)
Prop. 1975/762197
till vissa särskilt angivna sjukdomar. Dessa föreslås bli intagna i en särskild förordning om arbetsskada framkallad av smitta.
Förordningen bör enligt kommittén i flera hänseenden skilja sig från mot- svarande bestämmelser i den gällande yrkessjukdomskungörelsen (l954:644). Ingen av de i kungörelsen upptagna sjukdomarna bör emellertid utmönstras. Däremot har kommittén funnit skäl att komplettera sjukdoms- förteckn'ingen med den s. k. Sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektio- ner). Härigenom tillgodoses önskemål som har framförts från flera håll vid olika tillfällen. Vidare föreslås att arbetsskadeskyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa angivna yrkeskategorier. Härigenom görs det möjligt — utöver för den som smittats i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning — för var och en som i arbetet smittas vid behandling. vård eller omhän- dertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smitt- förande djur eller material att få rätt till ersättning från arbetsskadeförsäk- ringen.
Kommittén pekar på att. utöver dem som redan nu har skydd vid smitta av inokulationshepatit (gulsot). nya yrkeskategorier som riskeraratt bli smit- tade i sitt arbete kommer att kunna få ersättning från arbetsskadeförsäk- ringen. t. ex. poliser. socialvårdspersonal och tandläkare. Andra exempel på yrkeskategorier som i arbetet löper risk att smittas av någon i förordningen upptagen sjukdom och som hittills saknat yrkesskadeskydd vid sådant sjuk- domsfall är lantarbetare och renhållningsarbetare. Även för dessa innebär förordningen ett utökat skydd.
Enligt YFL skall samband anses föreligga mellan olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet och skada som den försäkrade har ådragit sig. om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Kommittén föreslår att denna bevisregel skall föras över oförändrad som en huvudregel till den nya lagen. Den skall där gälla för alla skador som har föranletts av olycksfall och för samtliga sjukdomar som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning på en del av de sjukdomar som genom övergången till ett generellt arbetsskadebegrepp kom- mer att föras in under försäkringsskyddet. t. ex. vibrationsskador på nerver.
Att låta nuvarande bevisregel få giltighet för alla de sjukdomar som enligt kommitténs förslag kommer att föras in under lagen finner kommittén där- emot inte möjligt. För vissa sjukdomar anses svårigheterna att fastställa orsaken särskilt stora. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kan medverka till sjukdomens uppkomst och det är ofta inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Detta gäller särskilt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedönmingssvårigheter föreligger enligt kommittén även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjuk- domcn kan härledas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas. Även om inte i dessa fall orsakssamband är möjligt mellan arbetet och sjukdomens uppkomst kan en försämring av sjukdomen tänkas vara föranledd av förhållanden i arbetet. Kommittén
Prop. 1975/76:197 54
föreslår därför att i den mån reumatologisk sjukdom eller annan sjukdom i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykomatisk sjukdom inte redan omfattas av YFL — så är fallet om sjukdomen har föranletts av olycksfall. ämne eller energistrålning. vibrationer eller skakningar — för orsakssamband skall krävas att övervägande skäl talar för sådant samband.
Kommittén behandlar i detta sammanhang också frågan om de krav på bevisning som ställs beträffande en viss faktors skadebringande egenskaper. [ praxis har man enligt kommittén i varje fall tidigare intagit den stånd- punkten att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet för att ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan vara skadligt. Man har krävt någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. På senare tid kan enligt kommittén dock en viss tendens till upp- mjukning av praxis noteras. Kommittén betonar att om en skadad skall kunna få ersättning från arbetsskadeförsäkringen. det således måste först kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan skadebringande egenskap som är nödvändig _för att viss sjukdom skall kunna uppstå. I ett senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om denna ska- debringande egenskap har föranlett skadan i det enskilda fallet.
3.4 Ersättning för inkomstförlust m. m.
Kommittén föreslår att den nuvarande samordningen med den allmänna sjukförsäkringen skall behållas. Sjukförsäkringen skall således i princip svara för sjukvårdsersättning och sjukpenning t.o.m. 90:e dagen efter den då arbetsskadan inträffade.
[ fråga om rätten till sjukvårdsersättning efter samordningstidens slut innebär förslaget endast vissa jämkningar i vad som nu gäller. Konvales- centvård inom riket föreslås bli ersättningsberättigad. l överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i AFL förordas vidare att läkarvård och landvftrd söm bekostas av arbetsskadeförsäkringen skall lämnas genom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen.
Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall renodlas i förslaget genom anknytning till de principer som gäller för invaliditets- bedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir alltså i fortsättningen den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Till skillnad från vad som gäller för den allmänna pensioneringen skall inva'liditeten emellertid inte bindas till vissa bestämda invaliditetsgrader. Den nedre gränsen för rätt till livränta föreslås bli bestämd till en nedsättning av arbetsförmågan med l/lS mot f.n. 1/10. Det skall dock krävas att den årliga förlusten motsvarar minst l/-'f av basbeloppet.
Ersättningen för inkomstförlust vid sjukdom och bestående nedsättning
Prop. 1975/76:197
'J- UI
eller förlust av arbetsförmågan föreslås kraftigt förstärkt. framförallt genom att kompensationsnivån höjs till 100 96. llel sjukpenning skall alltså mot- svara l/365 av årsinkomsten och livräntan skillnaden mellan den inkomst som den skadade skulle haft. om han inte skadats. och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Sjukpenning och livränta skall kunna ersätta inkomstförlust upp till samma tak som gäller inom A FL. dvs. 7.5 basbelopp. Som underlag för beräkning av sjukpenning och livränta skall i princip läggas den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL eller. om han inte är sjttkpenningförsäkrad. den inkomst som kunde ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt nämnda lag. Ersättningsunderlaget skall alltid beräknas till minst 4500 kr.
Beträffande den som skadas i unga år föreslås särskilda regler för beräkning av ersättningsunderlag som tar sikte på hans sannolika inkomster som frisk vid 18. 21 och 25 års ålder. För en studerande skall sjukpenning- och liv- ränteunderlaget under beräknad utbildningstid utgöras av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått. om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildnings- tidens slut skall underlaget utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som han då sannolikt skulle haft. om skadan inte hade inträffat. De studerande garanteras dessutom ett ersättningsunderlag motsvarande två basbelopp för tid före 21 års ålder. två och ett halvt basbelopp mellan 21 och 25 års ålder och tre basbelopp fr.o.m. 25 års ålder.
Livräntan föreslås bli värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att livräntorna också anpassas efter den allmänna standardhöjningen i samhället. Frågan om stan- dardsäkring utreds f. n. av pensionskommittén. Yrkesskadeförsäkringskom- tnittén har därför funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag i detta avseende. Kommittén förutsätter emellertid att pen- sionskommittén beaktar frågans särskilda vikt för de arbetsskadades del och — för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela social- försäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig — prövar en särlösning för dem som drabbas av arbetsskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.
Liksom hittills får livränta på begäran av den försäkrade bytas ut mot engångsbelopp. om skäl föreligger till det. Engångsbeloppet skall motsvara den utbytta livräntans kapitalvärde enligt särskilda grunder. Ersättning som är av väsentlig betydelse för den försäkrades försörjning skall dock utgå som livränta. om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare föreslås vidgade möjligheter till omprövning av livräntebeslut. om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Kommittén uttalar därvid att försiktighet bör iakttas vid omprövning i sänkande riktning.
Det nuvarande vårdbidraget inom yrkesskadeförsäkringen föreslås slopat. bl.a. på grund av utbyggnaden av tilläggsförmånerna till folkpension genom handikappersättning och tillkomsten av TFY.
t.]! 0
Prop. 1975/76:197
Egenlivränta föreslås utgå till dess att den skadade fyller 65 år. För att tillförsäkra honom i princip samma åldersförmåner som han skulle ha fått. om han inte hade blivit skattad. föreslås att livränta i viss utsträckning skall bli pensionsgrundande för ATP. För att tillgodose sådana arbetsskadade som har dåligt pensionsskydd eller inget pensionsskydd alls föreslås vidare en garantiregel av innebörd att livräntan tillsammans med pensionsförmånen eller. då sådan inte utgår. livräntan ensam skall utgå med 65 "ö av sitt bruttobelopp fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år och vara livsvarig. Eventuellt förtida eller uppskjutet uttag av pensionen skall därvid inte få påverka livräntan.
3.5 Försäkringsskydd för efterlevande
Även efterlevandeskyddet föreslås förstärkt. Begravningshjälpen bör en- ligt kommittén höjas till 30 % av basbeloppet för den månad under vilken dödsfallet inträffade.
Efterlevandelivränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med belopp som motsvarar 45 % av den avlidnes årsinkomst eller 40 % av denna. om det även finns barn som är berättigat till livränta. Med änka skall jämställas bl.a. kvinna som levde samman nted den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden. Barnlivränta skall i princip motsvara 20 ”a av den avlidnes årsinkomst. om han även efterlämnar änka eller med änka jämställd kvinna. I annat fall skall utges livränta efter 40 ”n för det första barnet och 20 ”n för vart och ett av de följande. Den sammanlagda livräntan skall därefter delas lika. När det gäller änkor under 50 år eller utan barn under 16 år har reglerna utformats efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen. Ett system med successiv avtrappning av skyddet. med 1/15 för varje år med vilket änkans ålder understeg 50 år vid mannens död eller när yngsta barnet fyllde 16 år. föreslås alltså. Detta betyder att en änka som inte har barn under 16 år och som inte heller har fyllt 36 år saknar rätt till änkelivränta.
Nuvarande rätt för änkling att efter skälighetsprövning få livränta föreslås slopad. Gällande bestämmelse härom har mycket liten praktisk betydelse. Under perioden 1968—1973 har riksförsäkringsverket inte beviljat någon änk- lingslivränta och år 1973 utgick inte mer än tre sådana livräntor. Änklings- skydd förekommer inte inom andra sociallörsäkringsgrenar. och strävandena till jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet torde enligt kommitténs mening knappast ta sikte på att införa någon generell rätt till änklingspension. Kommittén finner därför inte skäl föreligga att föra över rätten till änklingslivränta till den nya lagen. Samtidigt föreslås också att den nuvarande rätten för frånskild man att få efterlevande]ivränta skall slopas. Däremot överförs i förslaget den nuvarande rätten för frånskild kvinna att få efterlevandelivränta inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållskyldighet. Även här uppställs emellertid krav på att kvinnan an-
'Jl x)
Prop. 1975/76:197 *
tingen hade fyllt 36 år vid mannens död eller har barn under 16 år. Någon avtrappningsregel med femtondelar föreslås dock inte. eftersom underhålls- bidragen som regel utgår med jämförelsevis låga belopp och ttågon nämnvärd tröskeleffekt därför inte uppstår. Den nuvarande föräldralivräntan förs över till den nya lagen men maximeras till 20 % av den avlidnes årliga arbets- förtjänst.
3.6 Administration. ikraftträdande och kostnader
1 at'lministrativt hänseende föreslås att arbetsskadeförsäkringen decentra- liseras i sin helhet till de allmänna försäkringskassorna. Därigenom fullföljer man den decentralisering som på kommitténs förslag påbörjades år 1973 i fråga om vissa sjukersättningsärenden. Främst av praktiska skäl förordas att ärenden på vilka äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas alltjämt skall handläggas centralt av riksförsäkringsverket. Huruvida dessa ärenden så småningom skall flyttas från verket till någon annan instans är en fråga som enligt kommittén får bedömas sedan viss erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen. För att garantera en kvalificerat'l handläggning i försäkringskassorna av de nya ärendena förordas att ärenden angående egen- livränta och i annat ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom skall av- göras av pensionsdelegation.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 _juli 1977. Nuvarande bestäm- melser föreslås dock fortfarande tillämpas på skador efter olycksfall eller annan skadlig inverkan som har skett före ikraftträdandet. Frågan hur man i olika hänseenden skall förfara med äldre skadefall vid införandet av den nya lagen skall kommittén överväga under sitt fortsatta utredningsarbete. Kommittén väntas avge ett särskilt betänkande beträffande bl. a. dessa frågor före hösten 1976.
Försäkringen föreslås finansierad genom arbetsgivaravgifter i överens- stämmelse med vad som nu gäller. Enligt kommittén uppstår mindre kost- nadsökningar den närmaste tiden efter den nya lagens ikraftträdande-. På lång sikt har emellertid kostnadsminskningar på drygt 100 milj. kr. per skadeår beräknats uppkomma. Dessa kan enligt kommittén framför allt här- ledas till slopandet av rätten till livränta efter ()5 års ålder och till de nya samordningsreglerna. [ sammanhanget bör man också hålla i minnet Tlins förmåner i fråga om menersättning. Någon ändring av nuvarande avgifts- uttag föreslås inte.
4. Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisationen inom arbets- skadeförsäkringen
Utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. lägger i sitt delbetänkande fram förslag till vissa övergångsåtgärder när det gäller arbetsskadeförsäkringens besvärsorganisation.
Prop. 1975/76:197 '
'Jl OC
Försäkringsrädet är nu. bortsett från vad som gäller i de till försäkrings- kassorna decentraliserade ärendena. första besvärsinstans på yrkesskadeför- säkringens område. När det gäller tfen nya lagstiftningen om arbetsska- deförsäkring har utredningen utgått från att besvärsgången skall vara den- samma som för sociallörsäkringsärenden i allmänhet. [ enlighet härmed föreslår utredningen att försäkringsrådet inte skall medverka vid tillämp- ningen av den nya lagstiftningen. Fram till dess att en ny besvärsorganisation genomförs vilket utredningen beräknar kunna ske den 1 juli 1978. skall enligt förslaget riksförsäkringsverkets besvärsavdelning fungera som mel- laninstans för ärenden enligt den nya lagstiftningen. Med hänsyn till att lagen om arbetsskadeförsäkring av yrkesskadeförsäkringskommitte'n föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 — dvs. bara ett år före den beräknade tidpunkten för införandet av en ny besvärsorganisation — torde emellertid enligt ut- redningens uppfattning endast ett mycket obetydligt antal ärenden enligt den nya lagen bli handlagda hos besvärsavdelningen.
Utredningen föreslår att försäkringSiådet skall upphöra med utgången av juni 1978. [fram till denna tidpunkt föreslås att rådet i samma utsträckning som nu skall vara första besvärsinstans i fråga om skador som har inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande och beträffande vilka de mate- riella reglerna i nu gällande yrkesskadelagstiftning skall vara tillämpliga. Detta innebär att tidpunkten för lörsäkringsrådets upphörande samordnas med tidpunkten för inrättandet av en ny mellaninstans inom socialförsäk- ringen i allmänhet. Avsikten är att den nya mellaninstansen skall kttnna direkt överta försäkringsrådets roll som mellaninstans på yrkesskadeförsäk- ringens område i fråga om ärenden enligt äldre lagstiftning.
Utredningen föreslår vidare att ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp enligt äldre lagstiftning. vilka f. n. avgörs av försäkringsrådct i första instans. efter försäkringsrådets upphörande skall handläggas av riks- försäkringsverket i första instans och att besvär över verkets beslut skall anföras hos den nya mellaninstansen på socialförsäkringens område.
5. Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter
Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. LO framhåller att en reformering av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har framstått som angelägen och nödvändig. Genom kommitténs nu framlagda betänkande uppnås betydande förbättringar gentemot gällande rätt. Många av de brister LO tidigare påtalat torde härigenom komma att undanröjas.
Frågorna om det alltjämt bör finnas en socialförsäkring för skador i arbetet och om skyddet bör ges i en fristående socialförsäkringsgren som lagtekniskt regleras i en särskild lag behandlas av flera remissinstanser. FÖISÖ/t'l'illgsf'åtfél
Prop. 1975/76: 197 59
och riks/?)"I'säkringsvw'ket ansluter sig uttryckligen till kommitténs slutsatser i dessa avseenden och även LO och De ham/ikappativs rt'ks/[irbitnd anser att försäkringen fyller ett angeläget behov. SAI-' menar att törsäkringsbehovet i och för sig kan diskuteras mot bakgrund av trygghetsförsäkringen (TFY) men vill dock inte motsätta sig att ersättning för icke oväsentlig inkomstför- lust ges genom allmän social försäkring. Riksrm'isirnisverkct som inte vill motsätta sig kommitténs förslag i dessa delar finner det angeläget att fortsatta ansträngningar görs så att på sikt en enda försäkring — den allmänna lör- säkringen — blir tillämplig på alla skador oavsett orsak. Ett särskilt arbets- skadeskydd kräver dessutom ett omfattande regelkomplex och innebär ad- ministrativa merkostnader. Statens handikappräd anser att frågan om en total integrering av försäkringarna enligt AFL och YFL bör prövas på nytt. främst därför att skadeersaken inte bör vara utslagsgivande för socialförsäkrings- förmånerna. Även Färsäkritigskassq/b'rbimdei menar att förlorad arbetsin- komst bör ersättas enhetligt och noterar därför med tillfredsställelse kom- mitténs uttalande om sammansmältning på sikt av de båda törsäkringarna.
Svenska kont/nttn/örhitndet och Kommuner/nm pensionsanstalt anser att det redan nu kan föreligga förutsättningar för en sådan sammanslagning och finner frågan böra övervägas ytterligare. LandstitigsrörbiInt/et beklagar att frå- gan om införandet av ett enhetligare regelsystem i avsaknad av direktiv inte har blivit utredd men uttalar i övrigt sin tillfredsställelse. över kom- mitténs arbete och finner de olika reformerna väl motiverade.
Riks/örsäkringsverket ansluter sig till kommitténs mening att den nya lagen i huvudsak bör bygga på YFL och innehålla förmåner av samma typ som de nuvarande. Försökringsrådet påpekar särskilt att kommittén har byggt sitt förslag på den nuvarande yrkesskadeförsäkringcns grund och att kon- tinuitet därför kan anses föreligga.
Kommitténs strävan att i ekonomiskt hänseende försätta den skadade i samma situation som om skadan inte hade inträffat och den föreslagna kompensationsnivån har fått ett positivt gensvar vid remissbehandlingen. LO anför att det föreslagna ersättningssystemet innebär en kraftig och nöd- vändig förstärkning av det nuvarande skyddet. Katnnmrrc'ittwi i Stockholm ifrågasätter om inte samma ersättning bör utgå vid all slags sjukdom oavsett om det är fråga om arbetssjukdom eller annan sjukdom. Riksrerisiansrerket och Färsäkringskasse/örbtint/w menar att kompensationsnivån inte bör vara högre än 90 % och att en högre nivå skulle försvåra en framtida samman- smältning med den allmänna försäkringen.
Förslaget om att gå över till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp anser remissinstanserna i allmänhet vara välgrundat. .4rbctsniarkmit/_s'stvre/scn framhåller att förslaget ligger väl i linje med hur man numera inom ar— betsförmedlingen ser på arbetshandikapp. Statens (Il'ht'IS/t'liIIfÅ' anser det nya int-'aliditetsbegreppet vara till fördel i fråga om rehabilitering. 1.0 instämmer helt i kommitténs förslag. Några remissinstanser befarar att systemet kom- mer att föra med sig betydande tillämpningssvårigheter. särskilt inlednings-
Prop. 1975/76:197 (>o
vis och när den försäkrade även lider av hälsorubbningar som inte har sam- band med arbetsskadan. Detta anses tillsammans med den fingraderade bedömning som har förutsatts av kommittén leda till att stora krav måste ställas på utredning och skadereglering. )"rkcsskuz/t'stalist/ktarm/ningen på- pekar att det nya invaliditetsbcgreppet kommer att innebära vissa problem för statistikens del.
Kommittén har förordat att arbetsskadeförsäkringen skall utgöra ett kom- plement till den allmänna försäkringen och att dennas förmåner så att säga skall ligga i botten när arbetsskadelivränta utges. Detta tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Statens patsona/pt'ttsionsverk erinrar om att det fordras överväganden även beträffande samordning med statliga pensionsförmåner och påpekar att denna frågt är beroende av förhandlingar mellan staten och personalorganisationerna.
Frågan huruvida arbetsskadeförsäkringen som kommitten har föreslagit skall vara en renodlad försäkring för inkomstbortfall eller liksom TFY också ge ersättning för lyte och men tas upp av många remissinstanser. Av dem som behandlar frågan särskilt tillstyrks kommitténs förslag av riksförsäk- ringsverket (majoriteten). .Iätsäkrittgsråtlt't. Iliitisäkringsinspektionen. riksrevi- siansverket. SvenskaIlötsäkrittesbalags riksförbund och Folksam. Kommitténs förslag i denna del avstyrks av Svea hovrätt. Fit/"Säkringsk(ISSC/öt'httilt/Pl och Du handikappat/('s riks/örhitna'. Förslaget sätts i fråga av kantniarrt't'ttcn iStack- lta/nt och .S'ftllskOllfU/"Pl. ..-frhatatzskv(lt/sstyra/sen och _vt'kesskaciastatistikttired- ttingan påpekar att frågan även berör skyldigheten att anmäla arbetsskador och arbetsskadestatistiken.
Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran kommitténs förslag att byta ut ordet yrkesskada mot arbetsskada och att ta in ersättningsreglerna i en lag om -arbetsskadeförsäkring.
5.2. Lagens tillämpningsområde
Att den nya lagen undantagslöst skall omfatta alla arbetstagare tillstyrks av många remissinstanser och föranleder erinran endast frånIlöl'säkt'illgst'ådcl. Rådet anser att det saknas skäl att slopa det nuvarande undantaget för arbetsgivares make. Ska/övat-styrelser: påpekar att det behövs förhandlingar beträffande statliga avtalsförmåner vid arbetsskada och att gällande före- skrifter om arbetsvård och omplacering torde begränsa antalet livräntor till statligt anställda.
F iit'säkrittgskasse/öt'bitta/at anser att lagen bör omfatta även uppdragstagare. Lantbrukarnas riks/örbttmi och SvenskaItöretags/("ikar/öreningwt uttalar sig för att skyddet sträcks ut till alla förvärvsarbetande. Liknande synpunkter fram- förs av Sveriges läkar/örbitntl.
Även förslaget om en vidgning av den krets studerande m. fl. som skall jämställas med arbetstagare får ett positivt mottagande. Svaa hovrätt ifrå- gasätter dock om alla som omfattas av utvidgningen har behov av särskilt
Prop. l975/76:l97 öl
arbetsskadeskydd. Sko/(”ii'etzsti't'efsen förutsätter att alla studerande som om— fattas av YFL kommer att ges skydd även i fortsättningen. Samma mening uttalas av Svenska kommttn/iirhttnt/et. SvenskaIlöretags/('ikatj/öt'wtingen anser att lagen bör gälla för alla skolelever. åtminstone fr.o.m. sjunde klass i grundskolan.
Sveriges läkar/örbund anför att skydd bör ges också åt vissa patienter som under sjukskrivning och med försäkringskassans godkännande får arbets- inriktad träning hos offentlig eller privat arbetsgivare.
TCO menar att arbetsskadeförsäkringen bör gälla även för arbetstagares anhöriga som blir smittade av arbetssjukdom hos denne. TCO anför vidare att frågan om ersättning för fosterskador till följd av faktorer i arbetsmiljön bör tas upp till prövning.
TCO anser vidare att i den nya lagen bör tas in en uttrycklig regel om att ersättning skall utgå till sjöman för skada under landpermission eller väntetid i samband med avlösning. Regeln skall dock kunna begränsas till att avse fritid under vistelse i utlandet. Yrkanden av liknande innebörd framställs av Sveriges_fartvgsbe/ä/s/örening och av Svenska sjö/olks'ft'irbttndet. LO anser sjöfolksförbundets synpunkter vara beaktansvärda men påpekar att problemet inte är begränsat till de ombordanställda utan gäller även andra arbetstagare som beordras att utföra arbete utom riket under längre eller kortare tidsperioder.
5.3. Arbetsskadebegreppet
Den föreslagna utvidgningen av arbetsskadebegreppet får uttryckligt stöd av åtskilliga remissinstanser som anser den vara en angelägen reform. För- slaget om en allmän regel tillstyrks av bl.a. soc-iafsti't'efsen. riks/ötsäkrings- verket. at'betat'sk_i'ddsst_i're/sen, Försäkringskasse/örbtmdet. LO. TCO. SA CO/ SR. Sveriges Iäkar/örbitna' och Svenska_företags/("ikar/öraningen. Svens- ka Iäkaresä/Iskapet framhåller att det behövs ett distinkt och välavgränsat arbetsskadebegrepp. Kammarrätten i Stockholm avstyrker utvidgningen till psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Även Svea hovrätt ifrågasätter för- slaget i denna ciel. .S'ociafstvre/sen å andra sidan finner det mindre tillfreds- ställande att kommittén vill undanta psykisk ohälsa i vissa fall. Svenska _företags/åkar/öreningen menar att lagen bör samordnas med kommande ar- betsmiljölag och att sålunda t. ex. skada orsakad av ämne bör relateras till föreskrifter om hygieniska gränsvärden. En sådan samordning anses även kunna gälla reumatiska sjukdomar. ryggsjukdomar m. m. där klimatfaktorer eller belastningsfaktorer kommer att regleras genom föreskrifter.
Kommitténs förslag beträffande smittosamma sjukdomar tillstyrks av bl. a. socialstvrefsen som dock menar att erfarenheterna av en praktisk till- läm'pning av förordningen om smittosamma sjukdomar kan föranleda äntl- ringar i denna eller att förordningen ersätts med en generell bestämmelse. rfI'b('l(1l'$k_l"(ft/SSÅI'I't'kSPIl finner det ofrånkomligt att det ifrågavarande skyddet begränsas enligt den metod som kommittén anvisar. [.0 är i princip mot-
Prop. 1975/76:197 62
ståndare till sådana konstruktioner men vill likväl inte utesluta att det kan finnas fog för ett sådant system. LO och några andra remissinstanser föreslår också vissa justeringar i smittförordningen. Svenska kommunförbuntlet ställer sig tveksamt till behovet av förordningen och menar att praxis liksom be- träffande psykiska sjukdomar bör kunna grundas på motivuttalanden. Sve- riges läkarförbund anser att man i stället bör låta de smittosam'ma sjuk- domarna omfattas av den generella regeln och förteckna de infektionssjuk- domar som bör undantas. Förbundet menar vidare att den föreslagna för- ordningen har brister. bl.a. så till vida att de flesta virussjukdomarna inte finns med och att de missgynnar sjukvårds- och laboratoriepersonalen.
5.4. Bevisreglerna
Remissinstanserna har inte något att erinra mot kommitténs förslag att som en huvudregel föra över den nuvarande bevisregeln till lagen om ar- betsskadeförsäkring.
Kommitténs förslag att införa en annan och strängare bevisregel beträffande reumatologisk sjukdom. annan sjukdom i ryggrad eller leder och psykisk eller psykosomatisk sjukdom kritiseras däremot av flera remissinstanser. .S'ocia/styrelsen anför:
Socialstyrelsen kan väl förstå de svårigheter som kan föreligga då det gäller att klarlägga ifrågavarande sjukdomars eventuella samband med ar- betssituationen. Det kan inte uteslutas att sådana sjukdomar i enskilda fall har sin grundorsak i förhållanden utanför arbetsplatsen. och att det därför som kommittén framhåller kan finnas risk för att en sjukdom. som i det enskilda fallet blivit bedömd som arbetsskada. i själva verket inteärbetingad av arbetssituationen. Denna risk får enligt styrelsens förmenande vägas mot risken för den motsatta effekten. sålunda att en sjukdom icke bedöms som arbetsskada. trots att det kanske hade varit motiverat. Redan mot den nu- varande bevisregeln som grund. som kommittén i förslaget gjort till hu- vudregel. sker i praktiken ett omfattande utredningsarbete i yrkesskadefallen innefattande inte bara en medicinsk bedömning. Ofta är det härvidlag fråga om en kombinerad medicinsk. psykiatrisk. psykologisk. social och arbets- mässig utredning. Med hänsyn till det otillfredsställande i att någon som enligt den liberalare bevisregeln skulle ha blivit berättigad till ersättning från arbetsskadeförsäkringen skulle gå förlustig denna. därför att vederbö- rande icke förmår prestera en bevisning. som fyller kraven enligt den stränga- re bevisregcln. liksom den omständigheten att den utredning. som i all- mänth i dag sker i yrkesskadefallen torde vara tillfyllest för att förhindra missbruk. vill styrelsen föreslå. att det i första hand tas under övervägande att som arbetsskada betrakta varje skada eller skadlig inverkan i arbetet. om ej betydligt starkare skäl talar mot det.
Skulle detta ej visa sig vara möjligt vill styrelsen. för att minimera riskerna för felbedömningar. i andra hand föreslå att sådana fall. som enligt förslaget skall omfattas av den strängare bevisregeln. omgärdas med föreskrifter om en allsidig utredning i varje enskilt fall. innefattande bedömning av medi- cinsk och annan expertis som kan vara aktuell m. fl. llär avses bl.a. också vederbörande läkare inom företagshälsovården eller motsvarande. företrä- dare för vederbörande personalvårdsorganisation. skyddsombud. chefen eller
Prop. 1975/761197 63
annan representant för den aktuella arbetsenhetens ledning. arbetskamrater och företrädare för den lokala fackliga organisation. som den skadade/sjuke tillhör.
LO anser att kommitténs förslag om en strängare bevisregel är en be- tydande inskränkning av förslaget om ett utvidgat yrkessjukdomsbegrepp. Enligt vad LO kan bedöma är kommitténs argument för en strängare be- visregel för de aktuella sjukdomsgrupperna att svårigheterna att fastställa orsakssambanden är speciellt stora här. LO kan för sin del inte dela dessa farhågor och anser det därför inte motiverat att bedöma reumatologiska sjukdomar. andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psy- kosomatiska sjukdomar efter strängare regler i sambandsfrågan. LO fram- håller att praxis successivt kommer att bli vägledande i arbetsskadebedöm- ningen och att man därför inte behöver frångå principen att ha samma bedömningskriterier för all form av skadlig inverkan i arbetet. En särregel skulle också kunna leda till risk för att vissa grupper av anställda med ohälsa skulle bli sämre ställda än andra. LO föreslår således att bevisregeln enligt kommitténs huvudförslag ges generell giltighet.
Även statens handikappråd. Handikapp/öratutt/ens t'entralktmnnitte. De handikappades riksförbund och Hörse/kitratorernas förening avstyrker den strängare bevisregeln. Regeln tillstyrks av bl. a. Försa'kringskasse/örbimdet.
Sveriges läkarförbund anser att det i ett inledande skede intill dess närmare erfarenhet har vunnits kan vara motiverat med en strängare bevisföring för vissa sjukdomar. Särskilt i fråga om psykiska och psykosomatiska sjuk- domar är det enligt förbundet otvivelaktigt många gånger svårt att kunna peka på några entydiga samband. Samtidigt anses det emellertid viktigt att rätten till adekvat ersättning inte försvåras. om klara samband med arbetet föreligger. För bedömningen av samband mellan psykisk sjukdom och skad- lig inverkan i arbetct föreslår förbundet att under en inledande period med- verkan sker av specialist i psykiatri. Erfarenheterna härav bör därefter ut- värderas under specialistmedverkan för ställningstagande till en eventuell uppmjukning av den strängare bevisregeln.
5.5. Vissa ersättningsfrågor
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran kom- mitténs förslag om ersättning för inkomstförlust. 1 det följande behandlas vissa särskilda ersättningsfrågor som har tagits upp av remissinstanserna.
SAF och Sveriges läkarförbund anser att rätten till sjukvårdsersättning från arbetsskadeförsäkringen inte bör förenas med villkor om att vården lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen. '
Riks/örsäkrhtgsverket anser att ersättningen vid sjukdom i analogi med vad som gäller för livränta bör konstrueras så att sjukpenning enligt AFL utgår under hela den av arbetsskadan orsakade sjukdomstiden och att ar-
Prop. 1975/76:197 ' 64
betsskadeförsäkringen svarar för påfyllning upp till 100 % kompensation efter samordningstidens slut.
Rik's/öt'säkt-itt_t:_sverkat påpekar vidare att föreslagna nedre gränser för liv- ränta kan ge kraftiga tröskeleffekter. Verket förordar att gränsen för er- sättningsberättigad nedsättning av arbetsförmågan sänks till i vart fall l/ZO och ifrågasätter om någon absolut minimigräns för livränta bör införas. Ver- ket finner därvid att man för att undgå utbetalning av små livräntor alltid borde låta livränta under en viss storlek. t. ex. l/lO basbelopp. utgå i form av engångsbelopp. Föt'siikringskasse/örbunder förordar att det införs en gar- antiregel om ett visst minsta belopp. t. ex. 1 200 kr.. i alla livränteärenden och menar samtidigt att sänkningen av invaliditetsgränsen från nuvarande l/lO till l/lS inte är tillräckligt väl motiverad.
l fråga om ersättningsunderlagets övre gräns anför TCO och Sveriges lä- kar/örhundatt full kompensation för inkomstbortfall bör utges utan begräns- ning till 7.5 basbelopp.
TCO menar att åldersgränserna för uppräkning av livränteunderlag för den som skadas i unga år bör kompletteras med gränser vid 30. 35 och 40 år.
Kommitténs uttalande om behovet av standardsäkring av livräntor stryks under av statens handikappråd. LO. TCO. Handikapp/ärmtndens centra/kom- mitte och De handikappades riksförbund.
Förslaget om möjlighet att byta ut livränta mot engångsbelopp tillstyrks av bl. a. arbetsmarknadsstvrelsen. Folksam framhåller i detta sammanhang betydelsen av att kommande regler om beskattning av engångsbelopp i ska- deståndsfall görs tillämpliga även på arbetsskadeersättning. Försäkringsrädet avstyrker däremot kommitténs förslag och anför bl. a. att kapitalisering av livränta egentligen inte hör hemma i en socialförsäkring och att tillämp- ningen av bestämmelsen om utbyte torde bli ganska komplicerad.
5.6. Försäkringsskydd för efterlevande
Kommitténs förslag till förmåner för efterlevande tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna.
Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas av bl.a. riksrevisions- verket. ILO-kommittén. TCO och Folksam. Riks/örsäkringsverket ifrågasätter om inte änkeskyddet borde följa samma regler som inom ATP. eftersom det gäller kompensation för inkomstbortfall.
Kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan avstyrks eller sätts i fråga av bl. a. Svea hovrätt. kammarrätten i Stockholm. socialstyrelsen. riksrevisimts- verket. statens persona/tti'itttnd. I-ötsäkringskasse/örbiint/et. Landstings/("hbttn- det. TCO och Folksam. Som skäl för att behålla denna livränta anförs bl. a. att kvinnor numera förvärvsarbetar i allt större utsträckning och att även ett änklingsskydd kan vara socialt motiverat. Vidare anses ett övergripande förslag om familjepensionering böra avvaktas. ILO-kommittén ifrågasätter
Prop. 1975/76:197 65
dessutom om inte den nya lagen bör kompletteras med en garantiregel för handikappad efterlevande make. '
Av delvis samma skäl som beträffande änkling ftnner bl. a. Svea hovrätt. socialstvrolson och statens persona/nämnd att också rätten för frånskild man att få livränta bör behållas. Färsäkringskassefiirhunder är tveksamt till att livräntan skall kunna utgå till frånskild men menar att hänsyn dock bör tas till försörjningsskyldighet som regleras i underhållsavtal.
Förslaget om begravningshjälp godtas i allmänhet. Svenska kommun/ör- btmdet ifrågasätter dock behovet av generell begravningshjälp och menar_ att sådan hjälp åtminstone bör utges endast när ersättning inte utgår enligt tjänstegruppliv- eller trygghetsförsäkring.
5.7. Administration och besvärsorganisation m. m.
Den föreslagna decentraliseringen av arbetsskadeärendena till försäkrings- kassorna får i allmänhet ett positivt mottagande och tillstyrks av bl.a. riks- försäkringsverket. statskontoret. .Finsäkringsinspaktionen. statens arbetsklinik. Försäkringskasse/örbundet. Svenska kommun/örbtatdet. LO. TCO. Lantbru- karnas riksförbund. Svenska_företags/äkarföreningen. Folksam och De handi- kappades riksförbund. Flera remissinstanser tar upp frågor angående perso- nalbehov. tillgång på medicinsk expertis. utbildning och information. m. m.
LO anser att ärenden angående livränta till efterlevande bör handläggas av pensionsdelegation och att ärenden angående utbyte av livränta enligt YFL bör prövas av riksförsäkringsverket. LO stryker under kommitténs uttalande om samråd mellan verket och sakkunniga på arbetslivets område och förordar att det skapas ett särskilt samrådsorgan för detta ändamål.
Svenska kommim/("irbuna'et ifrågasätter om inte ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp bör handläggas av endast ett organ. förslagsvis riksförsäkringsverket. Vidare utgår förbundet från att riksförsäkringsverket kommer att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område genom sin centrala pensionsdelegation. ()m i stället en särskild delegation skapas. för- utsätter f'örbundet att kommunerna får representation i denna.
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran de förslag till övergångsåtgärder i fråga om arbetsskadeförsäkringens besvärsorgani- sation som har lagts fram av utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m.m.
LO och Folksam anser att alla skador som visar sig efter den nya lagens ikraftträdande bör bedömas enligt denna.
5.8 Försäkringens finansiering .,
Fötsäkringsinslwktionen framhåller att de kostnadsmässiga konsekvenserna synes vara förhållandevis begränsade och inte bör inge några allvarliga be- tänkligheter. Inspektionen anför vidare att förslaget innebär en viss om-
Prop. 1975/76:197 66
fördelning av försäkringskostnader vilken dock har föga betydelse samt på- pekar att kostnader för standardsäkring kan tillkomma.
Riksrevisionsverket framhåller att det av utredningen inte framgår hur de totala kostnaderna för arbetsskador — enligt nu gällande linansieringsrcgler — fördelas mellan arbctsgivaravgifter och skatter. Finansieringen bör därför bli föremål för vidare överväganden. Såvitt verket kan bedöma bör för- säkringen för arbetsskador genom ett schabloniserat förfarande kunna be- lastas med de utgifter inom den allmänna försäkringen som orsakas av yrkesskador. llärigenom uppnås dels att att den allmänna försäkringens finansiering inte påverkas. dels att socialförsäkringens utgifter för yrkes- skador kan redovisas till sitt totala belopp.
Sveriges läkar/örbtmd anser att det bör utredas om viss del av sjukvårdshu- vudmännens kostnader för rehabilitering kan täckas av arbetsskadeförsäk- ringen.
SAF menar att beräknade kostnadsminskningar och det numera slopade avgiftstaket borde leda till att lörsäkringsavgiften kan sänkas på sikt. Stats- kontoret anser att underlaget för kommitténs bedömning om framtida kost- nadsminskningar är tveksamt med tanke på att nuvarande livräntor inte kan avvecklas på länge.
6. Föredraganden 6.1 Allmänna synpunkter
Yrkesskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den var länge vår enda obligatoriska försäkring som gav ersättning vid sjukdom. invaliditet och dödsfall. Under de senaste decennierna har det vuxit fram en allmän socialförsäkring med sjukförsäkring. folkpension och ATP. Förutsättning- arna för yrkesskadeförsäkringen har därmed ändrats. Yrkesskadeförsäkring- en är nu ett komplement till den allmänna försäkringen vid skador i arbetet. Kostnaderna för _t-'rkesskadeförsäkringen. som helt betalas genom arbets- givaravgifter. motsvarar därförendast omkring l % av de totala kostnaderna för den allmänna försäkringen.
Den nuvarande försäkringen är reglerad i lagen (1954z243) om yrkesska- deförsäkring (YFL). Samordningen med den allmänna sjukförsäkringen har lösts så att sjukförsäkringen svarar för sjukhjälpen under de första 90 dagarna även i yrkesskadefallen. Yrkesskadeförsäkringen har därigenom i huvudsak karaktären av en lit-'ränteförsäkring. Under år l975 gjordes ca 150 000 ska- deanmälningar. Omkring 9 % av dessa'gällde kortare ersättningstid än 90 dagar och reglerades därför enligt den nämnda samordningsregeln genom vanlig sjukförsäkring utan att yrkesskadeförsäkringen behövde kopplas in. Av återstående ca 15 000 skadefall var ll 000—12 000 kortvariga yrkesska- deärenden och ca 3000—4 000 långvariga skador som ledde till livräntor. [ omkring 250 fall gällde det år 1975 dödsolyckor som ledde till livräntor
Prop. 1975/76:197 67
för efterlevande. Dödsolyckorna har under de senaste åren minskat från omkring 500 per år under 1950-talet och över 400 per år under 1960-talet.
Vid livräntebedömningen enligt YFL har i tillämpningen större avseende kommit att fästas vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. De allra flesta livräntefallen har kommit att avse låga medicinska invaliditetsgrader. och för den övervägande delen yrkesskadade har yrkesskadelivräntorna kommit att bli en ersättning för lyte eller men i stället för en kompensation för inkomstbortfall. En viktig uppgift för den år 1971 tillsatta yrkesskadeförsäkringskommittén har varit att överväga hur dessa båda funktioner hos yrkesskadelivräntorna lämpligen kan skiljas åt.
Under tiden som kommittén hararbetat har Svenska arbetsgivareförcning- en (SAF). Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privattjänstemannakar- tellen (PTK) träffat en överenskommelse om trygghetsförsäkring vid yr- kesskada (TFY). Till TFY har också anslutit sig andra arbetsgivar- och ar- betstagarorganisationer. och en liknande försäkring har införts på de statliga och kommunala avtalsområdena. Numera står TFY och de övriga försäk- ringarna öppna för praktiskt taget alla förvärvsarbetande. Genom dessa trygg- hetsanordningar har man avtalsvägen fått en lösning av skadeståndsfrågan inom yrkesskadeskyddet som ger de skadelidande kompensation när det gäller ersättning för lyte och men. För yrkesskadeförsäkringen blir då upp- giften att åstadkomma kompensation av inkomstbortfallet vid yrkesskada.
Yrkesskadeförsäkringskommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada lagt fram förslag till en ny lagstiftning på området. Kommittén konstaterar att det alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att tillförsäkra dem som drabbas av skador i sitt arbete ett särskilt ekonomiskt skydd. Bl.a. pekar kommittén på att den förvärvsarbetande — utöver den allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för — också får bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Risken att råka ut för skada i arbetet är fort- farande betydande trots den kraftfulla satsning som under senare tid har gjorts genom arbetarskyddet för att i olika avseenden förbättra arbetsmiljön. Kommittén föreslår ett förbättrat försäkringsskydd för inkomstbortfall vid skador i arbetet och att dessa frågor liksom hittills skall regleras i en särskild lag.
lnom tanten för vad som framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverat anser kommittén att lagen genom sitt försäkringsskydd i princip bör försätta den yrkesskadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Kommittén föreslår därför att det nuvarande medicinska invaliditetsbegreppet i _vrkesskadeförsäkringen skall ersättas med den all- männa försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp. Det blir därigenom den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer ersättningens storlek. Ett sådant re-
Prop.. 1975/76:197 68
gelsystem öppnar också möjligheter till en bättre och mera rationell sam- ordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringen i övrigt. I fråga om samordningen mellan allmänna pensionsförmåner och arbetsska- delivränta föreslår kommittén förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan föreslås därvid täcka den del av inkomstförlusten vid ar- betsskada som inte ersätts genom förtidspension och gälla fram till pen- sionsåldern vid 65 år med en enkel garantiregel för tiden därefter.
Som en annan grundregel föreslår kommittén att alla skador och sjuk- domar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Kommittén lägger därvid också fram förslag om bevisreglernas utformning.
När det gäller frågan om ersättning för lyte och men hos de skadade framhåller kommittén att arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit på sig ett skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som har or- sakats av arbetet. Genom avtalen om trygghetsförsäkring kan den skadade tillförsäkras ersättning för lyte och men på grund av skador i arbetet. Denna fråga har därigenom enligt kommitténs mening fått en tillfredsställande lösning. Kommittén föreslår därför att den nya lagstiftningen renodlas till en på inkomstbortfallet inriktad socialförsäkring. Kommittén finner det där- vid angeläget att i princip genomföra rätt till fttll ersättning för inkomstbort- fall till den som drabbas av skada i sitt arbete. Med dessa utgångspunkter lägger kommittén fram förslag till en helt ny lag om arbetsskadeförsäkring. Den nya lagen föreslås gälla inkomstbortfall för skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa har varat längre än 90 dagar. Under en sam- ordningstid på de första 90 dagarna föreslås liksom nu i huvudsak en till- lämpning av de allmänna reglerna i sjukförsäkringen om bl.a. sjukpenning.
Jag ansluter mig till de nu återgivna principerna för den framtida lag- stiftningen om försäkring vid skada i arbetet vilka också har fått en bred anslutning vid remissbehandlingen. Den anknytning till ett ekonomiskt in- validitetsbegrepp som kommittén förordar har tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser. En höjning av kompcnsationsgraden till i princip 100 "fö av inkomstförlusten tillstyrks också i allmänhet av remissinstanserna. bl. a. av försäkringsinspektionen. Detsamma gäller kommitténs förslag om ar- betsskadebegreppet. Det finns enligt min mening särskild anledning att stry— ka under betydelsen av att den nya lagstiftningen i enlighet med kommitténs förslag kan ges formen av en renodlad socialförsäkring för inkomstbortfall med i princip full kompensation för inkomstförlust på grund av skada i arbetet. Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.
[ skattehänseende gäller att sjukpenning och livränta enligt lagen avses utgöra skattepliktig A-inkomst liksom motsvarande ersättningar enligt Y FL. Det innebär att beloppen beskattas individuellt hos makar och grundar rätt till förvärvsavdrag i den mån förutsättningar härför föreligger i övrigt.
Prop. 1975/76:197 69
[ administrativt hänseende har en decentralisering från riksförsäkrings- verket till de allmänna försäkringskassorna av en stor del av yrkesskade- ärendena nyligen genomförts efter förslag av kommittén. Kommittén föreslår nu att decentraliseringen skall fullföljas genom att samtliga ärenden enligt den nya lagen skall avgöras av de allmänna lörsäkringskassorna i första instans. Jag återkommer även till denna fråga liksom till ett förslag om vissa (')vergångsåtgärder beträffande besvärsorganisationen inom yrkesska- deförsäkringen som samtidigt med kommitténs förslag har lagts fram i ett delbetänkande (Ds S 197529) av utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m.m.
6.2 Lagens tillämpningsområde
Kommittén föreslåri betänkandet att arbetsskadeskyddet i den nya lagen liksom enligt YFL skall gälla den som är arbetstagare. llärefter har kom- mitten i en särskild skrivelse till regeringen anmält att den under sitt fortsatta arbete beträffande bl. a. den frivilliga yrkesskadeförsäkringen har funnit att arbetsskadeförsäkringen i likhet med den allmänna lörsäkringen bör omfatta alla förvärvsarbetande och att kommittén i sitt slutbetänkande därför ämnar föreslå att försäkringsskyddet skall sträckas ut till egenföretagare och upp- dragstagare. Jag förordar att arbetsskat'leskyddet i den lag om arbetsska- deförsäkring som i detta sammanhang föreslås får gälla för arbetstagare. Till frågan om arbetsskat'leskyddets utsträckning till egenföretagare och upp- dragstagare avser jag titt återkomma när kommittén har slutfört sitt åter- stående utredningsarbete.
Kommittén föreslår att nuvarande undantag från försäkringsskyddet för arbetsgivares make och familjemedlemmar skall slopas. Undantagen har motiverats med att det är svårt att i dessa fall avgöra om något egentligt anställningsförhållande föreligger. Om det ändå kan konstateras att den an- hörige verkligen ärarbetstagare,anserjag emellertid i likhet med kommittén att det inte finns skill att undanta honom från arbetsskadeskydd. Jag föreslår därför att nuvarande undantag inte förs över till den nya lagen.
Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gäller också för vissa elever i yr- kes- och annan utbildning enligt särskild lörteekning som regeringen fast- ställer. Kommittén anseratt sättet att avgränsa elevförsäkringens personkrets är mindre ändamålsenligt. eftersom lörteckningssystemet leder till behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med att skolor upphör eller tillkommer. Kommittén föreslår i stället en allmän regel av innebörd att tillhörigheten till försäkringen skall knytas till rätten till studiestöd. med vissa kompletterande bestämmelser om skydd under arbetsmarknadsutbild- ning m.m.
Till grttnd för det nuvarande förteckningssystemet ligger att vissa yr- kesutbildningar har ansetts förenade med särskild risk för yrkesskada. Som
Prop. 1975/76:197 70
kommittén har framhållit är den förteckning som gälleri dag mindre tillfreds- ställande. Jag förordar därför att reglerna omarbetas för att bättre motsvara de krav som kan ställas. En utgångspunkt för de nya reglerna bör vara att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen skall sträckas ut till studerande i den mån utbildningen kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger. Detta kommer främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning. Regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer bör få besluta om de föreskrifter som behövs.
6.3 Arbetsskadebegreppet
Frågan om arbetssjukdomarnas avgränsning har alltsedan yrkesskadeför- säkringens tillkomst ägnats stor uppmärksamhet. inte minst av arbetsta- garorganisationerna. Yrkesskadeförsäkringskommittén framhåller att det har framstått som en angelägen uppgift att i största möjliga utsträckning till- mötesgå de önskemål om en utvidgning i olika hänseenden av arbetsska- debegreppet som länge har funnits. Den naturliga målsättningen vid lag- stiftning angående ersättningsberättigande arbetssjukdomar är enligt kom- mitténs uppfattning att bestän'n'nelserna skall omfatta sådana sjukdomar som kan härledas till arbetet ellerarbetsförhållandena. Kommittén har därvid kommit fram till att nuvarande uppräkningsmetod bör ersättas med en all- män regel av innehåll att varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada. Härtill knyts be- visregler som behandlas i det följande.
Kommitténs lörslag om arbetsskadebegreppet tas emot positivt av re- missinstanserna som anser det vara en angelägen reform. Förslaget tillstyrks av bl.a. LO, TCO. socialstyrelsen, riksförsäkringsverket. försäkringsinspek- tionen. arbetarskyddsstyrclsen. Försäkringskasscförbundet. Sveriges läkar- förburid och Svenska företagsläkarföreningen.
Det är enligt min mening tillfredsställande att kommittén har ansett det möjligt att nu föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet. Med det nuvarande systemet finns alltid en risk att någon som borde ha varit berättigad till försäkringsskydd blir utestängd från detta pågrund av ofullkom- ligheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kan tillämpningen knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt än som är möjligt med de nu- varande bestämmelserna. Även från lagteknisk synpunkt är en allmän regel att föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning över yrkessjukdomar. Farhågorna föratt en allmän regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd bör enligt min uppfattning inte överdrivas. Tätn- ligen snart uppkommer i praxis en mängd typfall som ger stadga åt tolk- ningen. År 1954 slopades uppräkningen av farliga ämnen som kttnde ge upphov till yrkesskada. och uppräkningen ersattes med en allmänt hållen regel. Erfarenheterna av denna ordning är goda. Med det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag om en generell beskrivning av arbetsska- debegreppet.
Prop. l975/76: [97 71
Som kommittén har framhållit bör med skadlig inverkan i arbetet i princip avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan på- verka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Utöver de faktorer som anges i YFL — ämne. energistrålning. ensidiga. ovanliga eller ovanligt an- strängande rörelser. lörtgåendc. upprepat eller ovanligt tryck. skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg. buller samt smitta — kan som exempel anföras låga eller höga temperaturer. hastiga temperaturväslingar. fukt samt kraftigt drag. Till de skadliga faktorerna hör vidare alla ensidiga. Ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment. således även ansträng- ande arbetsstt'illningar. Även psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som enligt min mening bör omfattas av den nya lagen.
För smittosamma sjukdomar har kommittén ansett det nödvändigt att föreslå speciella regler. Kommittén finner det nämligen orealistiskt att låta arbetsskadeförsäkringen omfatta även förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han förvärvsarbetar. Dessa sjukdomar antas som regel inte sträcka sig över samordningstiden 90 dagar och utgör alltså oftast inte något problem för arbetsskadeförsäkringen. Det kan dock förekomma sådana fall då sjukdoms- förloppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har funnit det ofrånkomligt att arbetsskadeskyddet för smittosamma sjukdomar preciseras genom en sjukdomsförteckning. Denna föreslås bli intagen i en särskilt! förordning om arbetsskada orsakad av smitta. I förhållande till den nuvarande yrkessjukdomskungörelsen har förteckningen över smittosamma sjukdomar som är ersättningsberättigande i kommitténs förslag komplet- terats med den s. k. Sjukhussjukan (resistenta stafylokockinfektioner). Vida- re föreslås att skyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa angivna _t-'rkeskategorier.
Kommitténs förslag beträffande de smittosamma sjukdomarna tillstyrks av bl.a. socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen medan några andra re- missinstanser är mer tveksamma till behovet av en särskild förteckning för dessa fall.
För egen del anserjag det nödvändigt att tills vidare ha en särskild för- teckning över de smittosamma sjukdomar som skall omfattas av arbets— skadeskyddet. Som kommittén har föreslagit bör även den s. k. sjukhus- sjukan ingå i denna förteckning. Med det anförda ansluterjag mig till kom- mitténs förslag i denna fråga. Jag återkommer närmare till reglerna vid smittosamma sjukdomar i specialmotiveringen till lagförslaget.
6.4 Bevisreglerna
Utvecklingen har successivt gått mot en för de skadade mer generös bedömning av kravet på samband mellan å ena sidan olycksfall eller annan inverkan i arbetet och å andra sidan uppkommen skada. Enligt den nu-
Prop. 1975/76:197 72
varande bevisregeln. som tillkom år 1967. skall sådant samband och följ- aktligen yrkesskada anses föreligga. om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Tillämpningen av regeln har lett till en åsyftad uppmjukning av tidigare praxis till de skadades förmån. Åtskilliga avgöranden av försäk- ringsdomstolen belyser detta förhållande. Kommittén föreslår att den nu- varande bevisregeln skall föras över oförändrad som en huvudregel till den nya lagen. Den föreslås där gälla för alla skador till följd av olycksfall och för samtliga yrkessjukdomar som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning på några av de sjukdomar som genom övergången till ett generellt arbetsskadebegrepp kommer att föras in under försäkringsskyddet. t.ex. vibrationsskador på nerver.
I fråga om vissa sjukdomaranser kommittén att svårigheterna att fastställa orsaken är särskilt stora. Olika faktorer kan medverka till sjukdomens upp- komst. och kommittén anser det i vissa fall inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Särskilt gäller detta psykiska och psy- kosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter sägs föreligga även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjtrkdomen kan härledas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kan fastställas. Kommittén har därför ansett att en förutsättning för att dessa svårbedömda sjukdomar skall kunna inlemmas i arbetsskadeskyddet är att en strängare bevisregel får gälla för dem. Kommittén föreslår för dessa fall att orsakssamband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för sådant samband. Denna strängare bevisregel föreslår kommittén för tre grupper av sjukdomar. nämligen reumatologiska sjukdomar. andra sjuk- domar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar.
Kommitténs förslag om en strängare bevisregel för vissa sjukdomar av- styrks av flera remissinstanser. bl.a. socialstyrelsen. statens handikappråd. LO och Sveriges läkarförbund.
Det skulle enligt min mening vara olyckligt om vissa sjukdomar — t. ex. ryggsjukdomar — som genom arbetsskadebegreppets utsträckning kommer att falla under lagen skulle särbehandlas i bevishänseende så att de som drabbas av dessa sjukdomar fick svårare än andra att styrka sin rätt till ersättning. Jag föreslår därför att bevisregeln i den nuvarande lagen oför- ändrad förs över till den nya lagen och därvid ges generell tillämpning på samtliga slag av arbetsskador. Jag vill samtidigt framhålla att kraven på en noggrann utredning måste anses särskilt stora när det gäller prövningen av de sjukdomar som kommittén har velat undanta från den vanliga be- visregeln. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till lagförsla- get.
Som kommittén har framhållit är det självfallet av stor vikt att den medi- cinska expertis som yttrar sig i ett skadeärende är väl insatt i reglerna och formulerar sina utlåtanden med beaktande av reglernas innehåll. Jag vill i anslutning härtill framhålla att det är ofrånkomligt att sambandskravet vid en bedömning enligt arbetsskadeförsäkringen ibland måste ställa sig
Prop. 1975/76:197 73
annorlunda än vid en rent medicinskt vetenskaplig bedömning. Detta bör beaktas vid utformningen av utbildningen för den medicinska expertis som biträder vid utredningen av arbetsskadefall. Jag återkommer senare till ut- redningslörlltrandet i arbetsskadeärenden samt till vissa utbildnings- och handläggningsfrågor.
6.5 Ersättning för inkomstförlust m. m. 6.5.1 Allmänt
Enligt vad jag har förordat tidigare bör arbetsskadeförsäkringen vara en renodlad försäkring för inkomstbortfall. Livräntan skall i likhet med för- tidspensionen inom den allmänna försäkringen grunda sig på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. För både sjukpenningen från arbetsskadeförsäkringen efter samordningstidens slut och livräntan skall därvid gälla en i princip 100-procentig kompensationsnivå. Vidare bör arbetsskadeförsäkringen sam- ordnas med den allmänna försäkringen på ett sådant sätt att arbetsska- deförsäkringen skall vara kompletterande i förhållande till den allmänna försäkringen.
När det gäller förmånerna vid sjukdom föreslår kommitten att det nu- varande systemet med en samordning under de första 90 dagarna skall gälla även i fortsättningen. Jag tillstyrker i likhet med remissinstanserna detta förslag. Kommittén föreslår endast mindre ändringar beträffande sjuk- förmånerna under samordningstiden och i f råga om sjukvårdsersättning efter samordningstidens slut. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotive- ringen till lagförslaget.
6.5.2 Inr'a/idireIsbwlämnirrr: m. m.
Kommittén framhåller att en anknytning till den allmänna försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp innebär att arbetsskadelivräntan skall avse skadans försörjningsekonomiska konsekvenser. l'ieträfl'ande äldre försäkrad skall vidare tas särskild hänsyn till arbetsmarknadsmässiga faktorer. Efter- som arbetsskadelörsäkringen skall syfta till i princip ftrll ersättning vid in— komstbortfäll blir något intervallsystem vid invaliditetsbedömningen lik— nande den allmänna försäkringens inte aktuellt för arbetsskadeförsäkringens del. Bedömningen måste i stället ta sikte på den inkomstlörltrst som upp- kommer i varje enskilt fall.
Den bedömning som bör ligga till grund för lit-'räntans storlek blir med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp en jämförelse mellan å ena sidan den inkomst som den försäkrade skulle ha uppnått om skadan inte hade inträffat. och å andra sidan den'inkomst han kan beräknas trppnä trots skadan. Som utgångspunkt för beräkning av den förstnämnda inkomsten bör enligt kom- mittén användas ett s. k. livränteunderlag. Till denna fråga återkommer
Prop. 1975/76:197 74
jag i det följande. För att kunna bestämma det andra ledet i jämförelsen. dvs. den inkomst som den försäkrade kan beräknas uppnå trots skadan. framhåller kommittén att den försäkrat'les kvarvarant'le fört-'ärvsförmåga maste klarläggas. l-lärvid kan såväl faktiska som beräknade omständigheter vara av betydelse. t. ex. den försäkrades medicinska status. den inkomst som han trots skadan faktiskt har. hans utbildning. tidigare verksamhet. ålder. bosättningsförht'illanden. rehabiliteringsbehov och rehabiliteringsmöj- ligheter samt hans situation på arbetsmarknaden.
Kommittén påpekar att det ofta stöter på svårigheter att i omedelbar an- slutning till en långvarig s_iukperiod med någon högre grad av säkerhet bedöma den framtida nedsättningen av förvärvslörmågan hos en skadad. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma livräntan fören begränsad tid föratt få möjlighet att följa den kommande utvecklingen. Man kan även trnder denna tid pröva lämpliga rehabiliteringsåtgärder och få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvs- situationen. Kommittén anser att livr'äntan i princip inte bör fastställas de- finitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts. En sådan ordning gör det också möjligt att utan tidsutdräkt fatta det första beslutet i ersättningsfrågan i avvaktan på livräntans slutgiltiga fastställande.
Jag ansluter mig till de av kommittén sålunda angivna principerna för invaliditetsbedömningen vid arbetsskada. Jag vill betona vad kommittén har framhållit i fråga om tidsbegränsade livräntor. Det torde ofta vara lämp- ligt att avvakta möjligheterna till rehabilitering innan en livränta fastställs slutgiltigt.
En fråga som uppkommer i samband med rehabiliteringen är i vilken utsträckning den försäkrade skall anses vara skyldig att medverka till att avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskada. Som kommittén har fram- hållit bör som en allmän princip gälla att den försäkrade skall vara skyldig att. om den framtida inkomstförlttsten därigenom kan antas komma att begränsas. gå igenom rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art och andra åtgärder som syftar till att underlätta den försäkrades återgång till arbetet. t. ex. omskolning eller arbetsträning. Åtgärderna måste givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar och bedömningen bör ske i samråd med den försäkrade.
För äldre försäkrade förordar jag i likhet med kommittén att invalidi- tetsbedömningen skall ske efter samma principer som gäller inom förtids- pensioneringen efter 1970 års reform. Skyldigheten att underkasta sig om- skolning till ett nytt yrke eller att flytta till annan ort kan därvid successivt mjukas tipp för de äldre för" att så småningom helt efter'ges.
En annan fraga som kommittén tar trpp är vilken betydelse det rådande. arbetsmarknadsläget skall anses ha för den försäkrades kvarvarande för— värvsförmåga. (_)m den försäkrade på grtrnd av en arbetsskada måste byta yrke och trots ihärdiga ansträngningar inte lyckas. få ett nytt arbete. kan
Prop. 1975/76:1977 'Jl
det synas obilligt att vid livränteprövningen beräkna en restarbetsförmåga för honom. Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening inte komma i fråga att låta arbetsskadelörsäkringen svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgäng. Utgångspunkten för bedömningen bör därför enligt kommittén vara den försäkrades möj- ligheter att skaffa sig förvärvsarbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge. För egen del instämmer jag i att livränteprövning i princip bör ske mot bakgrund av ett normalt arbetsmarknadsläge.
"6.5.3 ()nrprövning uv Iir'rä/rlu
F_n naturlig följd av det ekonomiska invaliditetsbegreppet är som kom- mittén framhålleratt det måste finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. De faktorer som ligger till grtrnd för invaliditetsbedömningen är i många fall så osäkra att det skulle vara orimligt att inte ändra livräntan. om den framtida utvecklingen tar en annan riktning än vad som förutsattes när livräntan bestämdes. Kommittén har därför fö- reslagit att livränta - i likhet med vad som gäller i nuvarande system — skall kunna omprövas i såväl höjande som sänkande riktning. Tidsbegrän- sade livräntor bör enligt kommittén liksom nu omprövas vid (len bestämda ersättningsperiodens slut. Vad beträffar livräntor som fastställs att utgå tills vidare. sedan nedsättningen av förvärvsförmägan har bedömts som varaktig. måste enligt kommitténs uppfattning för omprövning krävas att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för ersättnings- beslutet. Som en riktpunkt bör därvid gälla att omprövning skall ske. om inkomständringen" uppgår till minst l/20 av den årliga inkomst av förvärvs- arbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk.
Remissinstanserna har genomgående godtagit kommitténs förslag till prin— ciper för omprövning av livränta. Jag ansluter mig till förslaget. Reglerna för omprövning behandlas närmare i specialmotiveringen till lagförslaget.
6.5.4 Net/ru gränser för Iirränla m. m.
Principen om full kompensation vid inkomstbortfall skttlle helt genomförd leda till att varje nedsättning av lön-'är'vsförmågan. htrr liten den än var. ersattes genom livränta. Sma nedsättningar av förvärvsförmägan är emel- lertid vanskliga att konstatera. Dessutom brukarde skadade i regel övervinna mindre handikapp efter någon tid. Med hänsyn härtill och då det inte kan anses föreligga nägra starkare sociala skäl att kompensera alltför obetydliga inkomstbortfall. föreslår kommittén en nedre gräns för den ersättningsbe- rättigande invaliditeten. Enligt kommitténs mening bör gränsen lämpligen sättas vid en nedsättning av lörvärvslörmågan med 1715. Kommittén anser vidare att en helt liten inkomstminskning inte har någon egentlig betydelse för försörjningen. För att undvika att obetydligt inkomstbortfall skall ktrnna
Prop. 1975/76:197 76
berättiga till livränta föreslår kommittén därför också en absolut minimigräns vid 1/4 av basbeloppet. Kommittén framhåller i detta sammanhang att TFY ger kompensation för inkomstbortfallet i den mån ersättning inte utgår från arbetsskadeförsiikringen.
Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till de överväganden som kommittén har gjort och förordar att förslaget genomförs.
Kommittén föreslår att det liksom f. n. skall finnas vissa begränsade möj- ligheter till utbyte av livränta mot engångsbelopp. Försäkringsrådet avstyrker i sitt remissyttrande kommitténs förslag och anför bl.a. att kapitalisering av livränta inte hör hemma i en socialförsäkring och att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen torde bli ganska komplicerad. Som jag tidigare har framhållit innebär övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp att livräntan kommer att utgöra en renodlad försäkring för inkomstbortfall. Enligt min mening är utbyte mot engångsbelopp inte förenligt med denna inkomstbortfällsprincip. Jag förordar därför att reglerna om utbyte av livränta mot engångsbelopp inte skall föras över till den nya lagen om arbetsska— deförsäkring.
6.5.5 .»l llmänr om msätrningsrHitler/(igarför sjukpenning och livränta
Den årliga arbetsförtjänsten enligt YFL beräknas med utgångspunkt i ,den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadan. Den sjukpen- ninggrundande inkomsten enligt AFL innefattar däremot en uppskattning av den årsinkomst av förvärvsarbete som den försäkrade kan antas komma att tills vidare åtnjuta. Antaganden-a om den sjtrkpenninggrundande in- komsten brukar avse en tidrymd av ett år framåt.
Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och införandet av en kompensationsnivå på 100 ”ti innebär att större vikt än tidigare måste läggas vid en korrekt anpassning till aktuella förhållanden av det inkomstunderlag som skall vara utgångspunkt för beräkning av inkomstförlust till följd av arbetsskada.
l fråga om sjukpenning från AFL kan den försäkrade ntrmera anmäla inkomständring även under pågående sjukdomsperiod och med verkan på den sjukpenninggrundande inkomsten efter en väntetid av 30 dagar. Detta innebär att sjukpenning enligt AFL successivt kan stiga under denna period medan sjukpenningen enligt Y FL är fäst vid inkomstförhällandena vid tiden för skadan och således förblir oförändrad. Enligt en garantiregel i YFL får_ dock sjukpenningen inom yrkesslardeförsäkringen inte utgå med lägre belopp än som skulle har utgått från den allmänna sjukförsäkringen om det inte varit fråga om yrkesskada. '
Kommittén har funnit att den beräkning av den årliga arbetsförtjänsten som f, n. sker enligt YFL inte ger ett tillräckligt ändamålsenligt underlag för beräkning av sjukpenning inom arbetsskadeförsäkringen. Kommittén
Prop. 1975/76:197 77
anser det också önskvärt att samma beräkningsgrunder för sjukpenning får gälla inom hela socialförsäkringsområdet. Kommittén föreslår därför att den sjukpenninggrundande inkomsten skall läggas till grund även för sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändåharinkomstav förvärvsarbete föreslåssomsjukpenningunderlaghansin- komst av sådant arbete beräknad med tillämpning av be- stämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst. Liksom f. n. skall finnas hel och halv sjukpenning. Hel sjukpenning efter satnordningstiden skall motsvara l/365 av sjukpenningunderlaget. Genom att sjukpenningen på detta sätt även efter satnordningstidens slut grundas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst kan sjukpenningen under hela sjukdoms- perioden anpassas i förhållande till den inkomst den försäkrade skulle ha haft som frisk.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag om ersättningsunderlag för sjuk- penning som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser.
Livräntan skall i likhet med sjukpenningen inom arbetsskadeförsäkringen utgöra i princip full kompensation för den av arbetsskadan föranledda in- komstförlusten. Enligt kommitténs mening bör därför samma inkomstun- derlag ligga till grund för både sjukpenning och livränta. Kommittén föreslår således att livränta normalt skall bestämmas på grundval av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Kommittén föreslår vidare att livräntan liksom f.n. skall anknyta till basbeloppet enligt AFL och därigenom vara värdebeständig. Kommittén uttalar sig vidare för en anpassning efter den allmänna standardhöjningen i någon form av standardsäkring.
Även beträffande ersättningsunderlaget för beräkning av livränta biträder jag kommitténs förslag. Livräntan bör även i fortsättningen följa basbeloppet och därigenom vara värdebeständig. Den i betänkandet berörda frågan om standardsäkring av livränta på grund av arbetsskada utreds f. n. av pen- sionskomtnittén.
Eftersom maximigränsen för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst enligt AFL har fastställts till 7.5 gånger det vid årets början gällande basbeloppet. föreslår kommittén samma övre gräns för bestämmande av arbetsskadeersättning. De nuvarande reglerna om liv- ränta i YFL tar endast begränsad hänsyn till inkomstdelar mellan två och fem basbelopp och innehåller ett tak vid fem basbelopp.
” Enligt den allmänna sjukförsäkringens regler skall den sjukpenninggrun- dande inkomsten uppgå till minst 4 500 kr. för att sjukpenning skall utges. lnom YFL finns en minimigräns för beräkning av årlig arbetsförtjänst. Den är sedan år l967 ] 800 kr. vilket överensstämmer med den gräns som då gällde som minimiinkomst för rätt till sjukpenning enligt AFL. Uppgår årsförtjänsten inte till minst I 800 kr.. beräknas den alltså alltid till detta belopp. Kommittén föreslår nu att ersättningsunderlaget för sjukpenning eftersamordningstidens slut skall beräknastill 4 500kr. ävenom årsinkomsten
Prop. 1975/76:197 78
inte uppgår till detta belopp. Samma regel föreslås för beräkning av livränteunderlaget. Därigenotn återknyts minimiinkomsten inom arbets- skadeförsäkringen till lägsta sjukpenninggrundande inkomst enligt Al"-"L. Den angivna regeln föreslås gälla efter utgången av samordningstiden med sjukförsäkringen på 90 dagar.
De' här föreslagna reglerna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Ett par remissinstanser anser att kompensation för inkomstbortfall bör ges utan begränsning till 7.5 basbelopp. För egen del anser jag i likhet med kommittén att arbetsskadeförsäkringen bör följa den övre inkomstgräns som enligt AFL gäller för såväl sjukpenning som ATP. Det bör understrykas att förslaget på denna punkt i förhållande till nuvarande bestämmelser innebär en väsentlig höjning av livräntan vid ar- betsskada. Jag förordar därför att kommitténs förslag genomförs även i detta avseende. Jag biträder även kommitténs förslag om en samordning mellan arbetsskadelivränta och förtidspension i sådana fall då livränta och pension avser att kompensera satnma inkomstbortfall. Jag återkommer i special- motiveringen till några detaljfrågor som bl. a. gäller utformningen av reglerna om fastställande av ersättningsunderlaget för livränta.
6.5.6 E/sr'ifIningstHitler/ag för unga försäkrar/v
Beträffande vissa försäkrade har det inte ansetts tillfredsställande att fast- ställa en livsvarig egenlivränta eller en efterlevandelivränta enbart med hän- syn till inkomstförhäflandena vid skadetiflfället. Detta gäller bl.a. när den försäkrade vid skade—tillfället var så ung att han inte hade hunnit få full lön i sitt yrke. Därför föreskrivs i YFL att en uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten skall ske vid 28. Zl och 25 års ålder. L.?ppräkningen görs samtidigt med att den årliga arbetsförtjänsten fastställs men träder inte i kraft förrän den skadade uppnår respektive ålder. Regeln kommer till an- vändning i endast ett fåtal fall.
Kommittén har vid en undersökning av förl'tållandena inom vissa bran— scher dragit slutsatserna att en icke obetydlig ökning av lönerna sker upp till 25-årsäldern och att inkomstökningen är störst i de lägsta åldrarna. Med hänsyn härtill anser kommittén att systemet med uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten för unga försäkrade bör behållas. Någon ändring av de åldersgränser som nu gäller föreslås inte. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
En studerande har under utbildningstiden som regel ingen eller mycket låg arbetsinkomst. Yl-"L innehåller därför den specialbestämmelsen att den årliga arbetsförtjänsten för en studerande som drabbas av yrkesskada skall beräknas till vad han skttlfe ha förtjänat. om han vid tiden för skadan hade avbrutit studierna och ägnat sig åt förvärvsarbete.
Liksom vid uppräkningen av den årliga arbetsförtjänsten för unga för- säkrade eftersträvar man i den nuvarande lagstiftningen en så individuell
Prop. 1975/76:197 79
bedömning som möjligt. Man försöker bilda sig en uppfattning om vilka möjligheter den försäkrade i varje särskilt fall med hänsyn till sina för- utsättningar skulle ha haft på arbetsmarknaden. om han hade avbrutit ut- bildningen och börjat förvärvsarbeta.
Gcnom att reglerna tar sikte på inkomsten vid ett studieavbrott i stället för inkomsten efter avslutad utbildning kan den som under studietiden ådrar sig en yrkesskada komma att drabbas förhållandevis hårdare än den som skadas i sitt arbete. Detta är enligt kommitténs mening en brist i det nuvarande systemet. Kommittén anser därför att anknytningen av livränta och sjukpenning till förvärvsinkomsten efter ett studieavbrott i fortsätt- ningen endast skall avse den beräknade studietiden. För tiden därefter fö- reslår kommittén en bestämmelse som tar sikte på den inkomSt som den försäkrade skulle ha fått efter avslutad utbildning. Därvid skall för varje särskilt fall undersökas vad som kan anses vara en normal begynnelsefön i yrket.
Om den skadade inte utbildades till något bestämt yrke. är en individuell bedömning av de framtida inkomstförhållandena knappast möjlig. Kom- mittén föreslår därför en garantiregef som innebär att livränteunderlaget skall beräknas till två gånger basbeloppet för tiden före Zl års ålder. två och en halv gånger basbeloppet för tiden därefter fram till 25 års ålder samt tre gånger basbeloppet för tiden fr.o.m. 25 års ålder.
Jag ansluter mig till dessa av kommittén föreslagna bestämmelser för studerande. som i allmänhet har fått ett positivt mottagande av remiss- instanserna.
6.5. 7 .:fIdols/örn;(inc/'
Livränta till yrkesskadad är f. n. i princip livsvarig. Enligt gällande regler reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. m. den månad under vilken den skadade fyller 67 år (med vissa övergångsregler 65 år fr.o.m. den 1 juli 1976). Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall därvid minskas med 3/4 av livräntan. Folkpension i form av ålderspension skall dock alltid utgå med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom bestämmelsen att livräntan skall sänkas vid 67 års ålder ligger en jämförelse med förvärvsarbetande som vid inträdet i pen- sionsåldern får en minskning av sina inkomster.
lnvaliditetsbedömningen vid arbetsskada bör enligt vad jag tidigare har anfört grundas på skadans försörjningsmässiga konsekvenser för den för— säkrade. Eventuella fört-'ärvsinkomster efter skadefallet skall därvid tillsam- mans med livränta motsvara den förvärvsinkomst som den skadade hade kunnat påräkna som frisk. Förvärvsinkomst avlöses som regel av ålders- pension när den förvärvsarbetande uppnår pensionsåldern. Kommittén har därför funnit att hut-'udprincipen inom arbetsskadeförsäkringen bör vara att
Prop. 1975/76:197 80
livränta upphör när den försäkrade fyller 65 år. dvs. vid den tidpunkt då han enligt huvudbestämmelserna i AFL (fr. o. m. den 1 juli l976) har rätt att uppbära ålderspension och då också flertalet arbetstagare börjar uppbära sådan pension.
Jag delar liksom remissinstanserna kommitténs mening att livräntan bo'r begränsas till arbetstagarens aktiva tid under förutsättning att de ålders- förmåner som tillförsäkras honom när han uppnår pensionsåldern blir i hu- vudsak lika stora som om han inte hade skadats. Vid utformningen av dessa bestämmelser måste beaktas att den som uppbär livränta får vidkännas en betydande försämring i sina"åfderspensionsförmåner till följd av arbets- skadan med nuvarande bestämmelserom pensionsgrundande inkomst inom ATP. Jag biträder därför kommitténs förslag om en sådan ändring i ll kap. AFL att arbetsskadelivränta skall beaktas vid beräkning av pensions- grundande inkomst. Förslag om denna ändring kommer att läggas fram samtidigt med de andra ändringar i AFL som följer av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. De problem som sammanhänger med att pensions- grundande inkomst inte beräknas för den som uppbär förtidspension om- fattas av pensionskommitténs pågående översyn av hithörande bestämmel- ser och bör därför tas upp till prövning i det sammanhanget.
Som en garantiregel bör i enlighet med yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag gälla att de sammanlagda förmånerna från 65 års ålder inte skall understiga 65 % av arbetsskadelivräntans belopp. Genom en sådan regel får också de minimikrav som internationella arbetstagarorganisationens (fLO) konvention nr lZl ställer på ersättning vid arbetsskada anses uppfyllda.
Frågor beträffande skadefall före den nya lagens ikraftträdande behandlas av yrkesskadeförsäkringskomtnittén ttnder dess fortsatta utredningsarbete. Därvid kommer även samordningsreglerna för dessa äldre skadefall att över- vägas.
6.6 Fiirsäkringsskydd för efterlevande 6.6.1 Livränror till efterlevande 6.6.1 .l Personkretsen
Efterlevandelivränta kan enligt YFL utgå till änka och barn under 19 år till den avlidne. Var den avlidne ogift. kan livränta i stället utgå till ogift kvinna som sedan avsevärd tid levde samman med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden. Som avsevärd tid anses i praxis ca två år. Detsamma gäller kvinna som var trolovad med den avlidne och som hade eller hade haft barn med honom eller vid dödsfallet var havande med barn till honom. Med barn till den avlidne jämställs i fråga om rätt till livränta makes barn som står ttnder makens vårdnad. Vidare kan livränta utgå till änkling och förälder som genom dödsfallet kommer att sakna be- hövligt underhåll och till frånskild make som den avlidne hade en lagstadgad
Prop. 1975/76:197 81
underhållsskyldighet mot. Efterlevande kvinnas rätt till livränta upphör om hon gifter sig eller under avsevärd tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Änkling som har rätt till livränta förlorar denna om han gifter om sig.
Yrkesskadeförsäkringens efterlevandeskydd skiljer sig på flera sätt från den allmänna försäkringen. Till skillnad från vad som gäller inom folk- pensioneringen ställs inte något krav på medborgarskap eller bosättning i Sverige och i fråga om änkeskyddet inte heller på ålder. viss varaktighet av äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmet. Från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen framför allt genom att efterlevandeskyddet inte är förbehållet änkor i legala äktenskap. Det saknar också motsvarighet till ATP:s villkor angående äktenskapets längd. tidpunkten för dess ingående och förekomst av minderårigt barn. Yrkesskadeförsäkringens efterlevande- skydd för änkling. frånskild och förälder saknar motsvarighet inom den all- männa försäkringen.
Kommittén har vid sina överväganden funnit att försäkringen för ar- betsskada alltjämt måste innehålla ett ekonomiskt skydd för vissa efter- levande. Dct har däremot diskuterats hur vidsträckt den krets av efterlevande bör vara som omfattas av försäkringen. Framför allt har det gällt att ta ställning till frågan om arbetsskadeförsäkringen skall begränsas till att täcka förlust av försörjarinkomst och alltså inriktas på minderåriga barn och andra av den avlidne beroende anförvanter eller om den bör ges en mera generell omfattning.
Försäkringen måste enligt kommittén självfallet ge skydd åt minderåriga barn till den avlidne i samma utsträckning som f.n. Kommittén finner det också motiverat att behålla möjligheten att ge efterlevandelivränta åt förälder som till följd av dödsfallet kommer att sakna nödvändigt underhåll.
I fråga om de nuvarande reglerna för änka och med änka jämställd sam- manboende kvinna ställer sig kommittén däremot mera tveksam till att överföra bestämmelserna utan ändring till den nya lagen. Kommittén åbe- ropar därvid vad pensionsförsäkringskommittén anförde beträffande änke- pensioneringen i betänkandet Familjepensionsfrågor m.m. (SOU l97lzl9). När frågan om den framtida lämiljepensioneringen nu skall tas upp till fortsatt behandling av pensionskommittén förutsätter yrkesskadeförsäk- ringskommittén att också motsvarande problem beträffande efterlevande- skyddet inom arbetsskadeförsäkringen blir uppmärksammat.
Mot denna bakgrund begränsar kommittén sina ändringsförslag till den regel i YFL som ger änkeskydd till alla efterlevande kvinnor oberoende av ålder och vårdnadsplikt mot barn. Kommittén föreslår. efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen. att en nedre åldersgräns för rätt till änkelivränta införs för kvinnor utan minderåriga barn och att denna gräns sätts vid 36 år. Kommittén föreslår vidare att lagen skall in- nehålla en avtrappningsregel som motsvarar den som finns inom folkpen- sioneringen och som innebär att livräntan skall minskas med l/lS för varje
Prop. 1975/76zl97 82
år. varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år. Motsvarande regler skall enligt kommitténs förslag gälla beträffande sammanboende kvinna som skall jämställas med änka.
När det gäller den nuvarande rätten för änkling att efter särskild be- hovsprövning få livränta har de nuvarande reglerna visat sig ha mycket liten praktisk betydelse. Endast ett fåtal änklingslivräntor utgår f. n. i hela landet och någon ny sådan livränta har inte tillkommit på flera år. Kommittén framhåller att änklingsskydd inte förekommer inom andra socialförsäkrings- grenar. På grund härav har kommittén inte funnit skäl att föreslå någon rätt till änklingslivränta i den nya lagen. Ett sådant skydd tillgodoses enligt kommitténs bedömning på ett bättre sätt genom den förstärkning av efter- levandelivräntorna till barn som kommittén föreslår.
Rätten för frånskild make att få efterlevandelivränta inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållsskyldighet har enligt kommittén utnyttjats i ganska liten utsträckning. Kommittén föreslår att frånskilda kvinnor även i fortsättningen skall kunna få livränta. om de är berättigade till under- hållsbidrag. [ likhet med vad som har föreslagits för änkor görs undantag för unga kvinnor utan minderåriga barn. Någon avtrappningsregel föreslås inte för dessa fall.
Bland remissinstanserna hari fråga om livränta till efterlevande rått delade meningar. Många har tillstyrkt kommitténs förslag medan andra har varit kritiska på olika punkter. Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas i allmänhet. Däremot avstyrker fiera remissinstanser kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan. Några remissinstanser vill också behålla möj- ligheten lör frånskild man att få livränta.
Jag vill erinra om att pensionskommittén numera i enlighet med riks- dagens beslut (SfU 1974124. rskr l974:293) har fått i uppdrag att utreda frågan om efterlevandepensionens framtida utformning. De riktlinjeri fråga om utformningen av ett framtida pensionssystem som har anvisats av pen- sionsförsäkringskommittén Skall ligga till grund för det fortsatta utrednings- arbetet. l socialförsäkringsutskottets nämnda utlåtande anförs bl.a. att det — med hänsyn till samhällsutvecklingen och till kvinnornas ökade utträde i arbetslivet — kan ifrågasättas om pensionssystemet erbjuder en ändamåls- enlig form för efterlevandepensioneri framtiden. Frågan hur ett efterlevan- deskydd som är neutralt i förhållande till kön kan närmare utformas bör med hänsyn härtill bli föremål för fortsatta mer ingående överväganden.
Med hänsyn till att hela frågan om familjepensioneringens framtida ut- formning i enlighet med riksdagens beslut skall behandlas av pensions- kommittén är det inte möjligt att i detta sammanhang ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen. Möjligheterna till livränta för änkling och frånskild man bör som kommittén har föreslagit inte föras över till den nya lagen innan efterlevandeskyddet har blivit föremål för en allsidig prövning. De skäl som yrkesskadeförsäk-
Prop. l975/76:l97 83
ringskommittén har anfört för en revidering av reglerna för rätt till än- kelivränta är enligt miit mening övertygande. Jag förordar därför att dessa regler i enlighet med kommitténs förslag får i princip samma utformning som motsvarande regler inom folkpensioneringen. Även i övrigt biträder jag kommitténs förslag i nu berörda delar.
6.6.1.2 Förmånernas storlek
Livränta till änka och därmed jämställd kvinna samt livränta till barn utgår f. n. med viss andel av den avlidnes årligaarbetsförtjänst. Änkelivränta skall motsvara l/3 — fr.o.m. den månad under vilken änkan fyller 67 år 1/4 — och barnlivränta l/6 av arbetsförtjänsten. Livränta till änkling och förälder är behovsprövad och livränta till frånskild make begränsas så att den överensstämmer med den lagstadgade underhållsskyldigheten. Livränta till änkling och förutvarande make får inte överstiga l/3 — efter 67 års ålder l/4 — av den årliga arbetsförtjänsten. För livränta till förälder finns på motsvarande sätt en gräns vid l/6 av arbetsförtjänsten. Om livränta skall utgå samtidigt till flera efterlevande gäller vissa maximi- och redu- ceringsregler.
Änkepension från folkpensioneringen utgör för år räknat 95 90 av bas- beloppet. (.)m änkan inte hade fyllt 50 år vid mannens död eller då hon upphörde att ha vårdnaden om och stadigvarande sammanbo med barn under 16 år. minskas pensionen med l/15 för varje år varmed hennes ålder vid den aktuella tiden understiger 50år. Barnpension inom folkpensioneringen är garanterad till 40 % av basbeloppet när ena föräldern är avliden och till 60 % av basbeloppet när båda föräldrarna är avlidna.
lnom ATP utgör änkepensionen. om det finns pensionsberättigat barn till den avlidne. 35 % och i annat fall 40 % av hel förtidspension eller ål- derspension som vid tidpunkten för dödsfallet tillkom den avlidne. Barn- pension beräknas på samma pensionsunderlag och utgår. om änkepension samtidigt utges. med 15 "E, och i annat fall med 40 '.!-a av underlaget. Finns flera pensionsberättigade barn. ökas de nämnda procenttalen med 10 för varje barn utöver det första. Det sammanlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen.
Efterlevandeskyddet inom _vrkesskadeförsäkringen är på samma sätt som egenskyddet samordnat med den allmänna försäkringens förmåner. Det nu- varande samordningssystemet innebär att livränteförmånerna lämnas orub- bade och att reduktionen av de sammanlagda förmånerna görs på pensions- sidan.
lanigt kommitténs uppfattning saknas anledning att när arbetsskadan har lett till dödsfall göra avsteg från arbetsskadeskyddets huvudprincip att fullt ut lämna ersättning för inkomstförlusten. i detta fall det mistade un- derhållet. Denna behållna standard åt de efterlevande bör enligt kommittén åStadkommas genom de sammanlagda förmåner som kan utgå från arbets-
Prop. 1975/76:197 84
skadeförsäkringen och den allmänna försäkringen.
Kommittén förordar att efterlevandeskyddet utformas så att utgående livränta skall motsvara viss andel av en beräknad livränta för den avlidne vid förlust av förvärvsförmågan. Livränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med 40 % av ersättningsunderlaget om det finns liv- ränteberättigat barn till den avlidne och i annat fall med 45 % av underlaget. Barnlivränta föreslås utgå med 20 % om livränta till änka eller med änka jämställd samtidigt utgår och i annat fall med 40 % av underlaget för det första barnet och 20 % för varje ytterligare barn. Finns flera barn skall det sammanlagda livräntebeloppet fördelas lika mellan barnen.
För att förhindra överkompensation föreslår kommittén som redan har nämnts att efterlevandelivränta liksom egenlivränta skall samordnas med de förmåner som den allmänna försäkringen ger. Pensionsförmånerna skall liksom när det gäller egenlivräntorna vara grundläggande och livräntan från arbetsskadeförsäkringen utgå som ett komplement. Vid samordningen skall hänsyn tas endast till sådana pensionsförmåner som avser att kompensera samma inkomstbortfall. Änkelivränta skall således samordnas med änke- pension och barnlivränta med barnpension. Kommittén föreslår vidare att änkelivräntor samordnas med ålderspension från folkpensioneringen.
Remissinstanserna har allmänt biträtt kommitténs förslag till utformning- en av förmånerna till efterlevande. Jag förordar i enlighet med kommitténs förslag att efterlevandelivränta fastställs till en viss andel av den beräknade livräntan för den avlidne. Jag biträder också kommitténs förslag beträffande förmånernas storlek som innebär avsevärda förbättringar framför allt då det gäller barn.
När det gäller samordningen med den allmänna försäkringen år kom- mitténs förslag i fråga om efterlevandeskyddet en konsekvens av de all- männa samordningsprinciper som kommittén har förordat och som jag ti- digare har anslutit mig till. I praktiken kommer det att innebära att ar- betsskadelivräntan skall svara för den del av änkans resp. barnets andel av försörjarinkomsten som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. I frågan om livränta till änka efter inträdet i pensionsåldern åter- kommer jag i specialmotiveringen till lagförslaget.
Livränta till frånskild hustru och till förälder bör som kommittén har föreslagit utgå i enlighet med samma principer som i YFL. Som maximum skall enligt förslaget gälla att livräntorna inte får överstiga 45 % av ersätt- ningsunderlaget när det gäller livränta till frånskild hustru och 20 % av underlaget vid livränta till förälder. Om det finns flera efterlevande som är berättigade till livränta. bör i enlighet med kommitténs förslag ske en jämkning efter samma principer som f.n. gäller. '
Prop. 1975/76:197 85
6.6.2 Begravnings/ziälp
Enligt YFL utgår vid dödsfall till följd av yrkesskada begravningshjälp med ett belopp som motsvarar 20 % av basbeloppet vid början av det år då dödsfallet inträffade.
Kommittén har övervägt att göra rätten till begravningshjälp beroende av att någon annan försäkring inte svarar för kostnaden. eftersom trygghets- försäkringen och ett utvecklat nät av grupplivförsäkringar ger de flesta ar- betstagare skydd för begravningskostnad. Kommittén har i sitt förslag dock stannat för att behålla nuvarande rätt till begravningshjälp i försäkringen för arbetsskador. Kommittén framhåller att förmånen har funnits alltsedan yrkesskadelagstiftningens tillkomst och att fall alltjämt kan finnas där trots trygghets- och grupplivförsäkringarnas utbyggnad någon annan försäkring inte träder in.
Då begravningshjälpen förs över till arbetsskadelörsäkringen bör den enligt kommitténs mening också beloppsmässigt förstärkas. Kommittén föreslår därför att begravningshjälpen höjs till 30 % av det basbelopp som gällde vid tiden för dödsfallet.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommitténs förslag beträf- fande begravningshjälpen. l avvaktan på en prövning i annat sammanhang av bl. a. de frågor som gäller begravningsväsendet biträder jag kommitténs förslag.
6.7 Administration och besvärsorganisation 6.7.l Inlet/ning
Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Allmän försäkringskassas beslut kan över- klagas till riksförsäkringsverket och därifrån till försäkringsdomstolen. Yr- kesskadeförsäkringen administreras i princip av riksförsäkringsverket med försäkringsrådet som tillsyns- och besvärsmyndighet och försäkringsdom- stolen som högsta instans. Genom reformer år 1973 och 1974 har efter förslag från yrkesskadeförsäkringskommittén handläggningen av flertalet sjuker- sättningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen flyttats över från riksförsäk- ringsverket till de allmänna försäkringskassorna. För de decentraliserade ärendena gäller samma tillsyns- och besvärsordning som inom den allmänna försäkringen. Ärenden om ersättning vid yrkessjukdom handläggs fortfa- rande i rikslörsäkringsverket liksom bl.a. alla livränteärenden.
6.7.2 DecenN'aIiser/"ng lill .lörsäkrimzskassorna
Kommittén konstaterar att erfarenheterna av den partiella decentralise- ringen av yrkesskadeärenden till försäkringskassorna har varit goda. Kom- mittén anser att bl.a. övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp
Prop. 1975/76:197 86
gör det möjligt att nu ta steget fullt ut till en total decentralisering. Ska- deregleringen i första instans inom den nya arbetsskadelörsäkringen bör därför enligt kommitténs förslag i sin helhet ankomma på lörsäkringskas- sorna.
Jag delar i likhet med remissinstanserna kommitténs uppfattning att samt- liga ärenden enligt arbetsskadelörsäkringen bör handläggas av de allmänna försäkringskassorna i första instans. Självfallet kommer de nya ärendena. som inte sällan är komplicerade till sin natur. att ställa försäkringskassorna inför svåra uppgifter. Jag återkommer i det följande till de åtgärder som kan behövas för att på olika sätt underlätta försäkringskassornas övertagande av arbetsskadeärendena.
[ fråga om försäkringskassornas handläggning av de nya ärendena anför kommittén att bedömningen om arbetsskada föreligger eller inte kan vara komplicerad särskilt i arbetssjukdomsfallen. Kommittén föreslår att beslut i arbetsskadeärenden liksom f.n. är fallet med de decentraliserade yrkes- skadeärendena skall fattas på försäkringskassornas centralkontor. Jag an— sluter mig till detta förslag som också innebär ökade möjligheter till en- hetlighet i bedömningen.
invaliditetsbedömningen i arbetsskadeärenden kommer enligt den före- slagna lagstiftningen att ske efter i huvudsak samma grunder som inom lörtidspensioneringen. Jag finner det därför naturligt att som kommittén har förordat låta frågor om rätt till egenlivränta avgöras av försäkringskas- sornas pensionsdelegationer. Prövningen av livränteärendena kommer där- med också att kunna ske i anslutning till att delegationen eventuellt skall behandla fråga om lörtidspension. Jag biträder vidare kom-mitténs förslag om att pensionsdelegation även skall behandla i annat ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom.
I riksförsäkringsverkets tillsyn över försäkringskassorna ingår bl. a. att utfärda anvisningar och tillämpningsföreskrifter för att normera och un- derlätta kassornas arbete. Det behov av stöd och bistånd som kan förväntas föreligga hos försäkringskassorna beträffande handläggning av ärenden om arbetsskada. framför allt under de första åren efter den nya lagens ikraft- trädande. bör enligt kommitténs mening kunna tillgodoses inom ramen för riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet. En viktig uppgift för verket blir därvid att genom anvisningar och tillämpningsföreskrif'ter dra upp rikt- linjer för försäkringskassornas handhavande av försäkringen. Kommittén framhåller också att det behövs en kraftig utbildningsinsats. i synnerhet i initialskedet. för den personal som skall handlägga dessa ärenden.
Behovet av utbildning m. m. för dem som i försäkringskassa skall hand— lägga ärenden om ersättning vid arbetsskada har betonats vid remissbe- handlingen. Jag vill för egen del också framhålla angelägenheten av att åtgärder på detta område sätts i gång på ett tillräckligt tidigt stadium.
När det gäller handläggningen av arbetssjukdomsärenden vill jag i likhet med kommittén peka på behovet av att försäkringskassorna tillförsäkras
Prop. 1975/76zl97 87
framför allt medicinsk men också i viss mån teknisk expertis. Att så kan ske torde bli av avgörande betydelse inte minst när det gäller att främja en enhetlig praxis. Antalet medicinska och tekniska experter inom vissa av de specialområden som blir aktuella vid bedömningen av yrkessjuk- domsärenden är begränsat. En av riksförsäkringsverkets viktiga uppgifter blir att vidta särskilda åtgärder för att tillgodose försäkringskassornas ex- pertbehov vid prövningen av ärenden som är svårbedömda från medicinsk eller teknisk synpunkt.
Kommittén utgår från att riksförsäkringsverket under förberedelserna och genomförandet av reformen katt känna behov av att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område. Om och i den mån ett sådant behov uppkommer borde det enligt kommitten kunna tillgodoses genom samråd inom ett organ av samma typ som den centrala pensionsdelegationen hos rikförsäkrings- verket. LO har vid remissbehandlingen strukit under dessa uttalanden av kommittén och förordat att det skapas ett särskilt samrådsorgan. Det bör enligt min mening få ankomma på regeringen att efter förslag från riks- försäkringsverket meddela de bestämmelser som i dessa hänseenden visar sig lämpliga.
När det gäller handläggningen av skadeärenden som faller under nuva- rande och äldre yrkesskadelagstiftning erinrar kommittén om att den fö- reslagna lagen i viktiga avseenden skiljer sig från YFL och övriga äldre författningar. Bl. a. gäller detta i fråga om arbetsskadebegreppet och det nya invaliditetsbegreppet. Den äldre lagstiftningen är dessutom svåröverskådlig och allmänt sett komplicerad. Jag biträder därför kommitténs förslag att de äldre skadeärendena även i fortsättningen. åtminstone under ett över- gångsskede. skall handläggas av riksförsäkringsverket i första instans.
6. 7 . 3 Best'if/s("u'ga”isar/'om*n
Utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. framhåller i ett delbetänkande. som har lagts fram samtidigt med kommittéförslaget om '.trbetsskadeförsäkringen. att besvärsgångcn inom ar- betsskadeförsäkringen bör vara densamma som inom socialförsäkringen i övrigt. Följaktligen bör försäkringsrådet inte medverka vid tillämpningen av den nya lagstiftningen. Fram till dess att en ny besvärsorganisation genomförs för socialförsäkringen som helhet — vilket beräknas ske den 1 juli 1978 — bör enligt utredningen riksförsäkringsverket fungera som mel- laninstans för de nya ärendena.
Utredningen föreslår att försäkringsrådet skall upphöra med utgången av juni 1978. Till dess bör rådet vara första besvärsinstans i samma utsträckning som nu i fråga om skador som hänför sig till YFL och äldre lagstiftning. Jag delar utredningens uppfattning att arbetsskadeförsäkringen bör följa sam- ma besvärsordning som den allmänna försäkringen. I likhet med remiss- instanserna biträderjag utredningens förslag att försäkringsrådet skall upp-
Prop. 1975/76:197 88
höra vid utgången av juni 1978 liksom förslaget till besvärsorganisation för tiden fram till den 1 juli 1978. De förslag till författningsändringar rn. m. som har samband med försäkringsrådets upphörande bör föreläggas riks- dagen i samband med ställningstagandet till en ny besvärsorganisation inom socialförsäkringen.
6.8 Ikraftträdande och finansiering 6.8.1 Iqu/irräa'ande
Det är angeläget att den nya lagen träder i kraft så snart det är möjligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om att lagen skall träda i kraft den ljuli 1977. Därigenom bör det vara möjligt att före ikraftträdandet genomföra det förberedelsearbete som behövs hos bl. a. försäkringskassorna. [ enlighet med vad som anförts av bl. a. LO vid remissbehandlingen föreslår jag att den nya lagen skall tillämpas på alla skadefall som visar sig efter ikraftträdandet.
Jag vill i detta sammanhang anmäla att kommittén avser att redovisa sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Därvid kommer kom- mittén bl.a. att lägga fram förslag om övergångsanordningar avseende er- sättningar i de äldre skadefall som har inträffat före den nya lagens ikraft- trädande. Kommittén återkommer då också med förslag angående egen- företagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen. Avsikten är att dessa återstående frågor liksom följdändringar till den nya lagen. bl.a. i AFL. skall behandlas i en särskild proposition till riksdagen inom sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977.
6.8.2 Finansiering
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under året har betalat i lön till sina anställda. Avgifterna tas ut efter en procentsats som skall vara avvägd så att dessa tillsammans med andra till- gängliga medel täcker ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt YFL och äldre lagstiftningar samt kostnader som föranleds av bestämmelser i särskilda författningar om omreglering m.m. av ersättningar på grund av äldre yrkesskadefall. Vidare skall avgiften täcka förvaltningskostnader och behövlig fondbildning.
För åren 1975—1979 har avgiftsuttaget genom särskild lag (l973z480) be- stämts till 0.25 % av löneunderlaget. varav l/16 skall anses svara mot för- valtningskostnader. Avgifterna för år 1976 kan beräknas uppgå till omkring 370 milj. kr. Härtill kommer ränteavkastning med drygt 100 milj. kr. från yrkesskadelörsäkringsfonden. Denna fond uppgick vid utgången av år l975 till ca 1 750 milj. kr. Kostnadsnivån för nuvarande försäkring beräknas uppgå
Prop. 1975/76:197 89
till ca 445 milj. kr. för år 1976. llärtill kommer drygt 20 milj. kr. som utgör ersättning för beräknade förvaltningskostnader.
Den föreslagna lagstiftningen kommer att påverka kostnaderna för ar- betsskadeförsäkringen i både höjande och sänkande riktning. Bl. a. den höjda kompensationsnivån och det ökade ersättningsunderlaget för livräntor m. m. beräknas medföra kostnadsökningar. Å andra sidan minskar kost- naderna genom reglerna om åldersbegränsning för livränta vid 65 år och bortfallet av sådana livräntor som i realiteten enbart ersätter lyte och men. Avräkningen av livränta mot utgående pension medför vissa mindre kost- nadsminskningar för arbetsskadeförsäkringen och motsvarande relativt obe- tydliga kostnadsökningar för ATP. Tillsammantaget kan man räkna med att årskostnaden för den nya arbetsskadelörsäkringen de första åren stiger med ca 20—25 milj. kr. i förhållande till nuvarande kostnader. För reglering av de äldre yrkesskadelivräntorna — varom kommittén kommer att lägga fram förslag senare — kan ytterligare kostnader beräknas tillkomma. På längre sikt beräknas de nya lagreglerna leda till lägre kostnader än nu genom att ersättningar för lyte och men i fortsättningen skall regleras i annan ordning.
Som tidigare har nämnts har avgiften till yrkesskadeförsäkringen fastställts för tiden t.o.m. år 1979. De nya ersättningsregler vid arbetsskador som jag har föreslagit bör inte föranleda någon ändring av avgiftsuttaget t. o. m. år 1979. i den mån kostnaderna under denna tid skulle överstiga avgifts- och ränteinkomsterna bör täckning ske genom disposition ur den förut nämnda yrkesskadeförsäkringsfonden — i fortsättningen kallad arbetsska- deförsäkringsfonden. När det gäller den närmaste tiden därefter skall riks- försäkringsverket enligt gällande bestämmelser lägga fram förslag till av- giftsuttag närmast för femårsperioden l980—l984. Det ges då tillfälle att på grundval av riksförsäkringsverkets material ta ställning till frågan om vilket avgiftsuttag för arbetsskadeförsäkringen som i fortsättningen behövs med hänsyn till de nya ersättningsreglerna. Staten bör liksom f. n. täcka sina kostnader för arbetsskada i särskild ordning. Denna fråga behandlas vidare i specialmotiveringen till lagförslaget.
7. Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upp- rättats förslag till lag om arbetsskadeförsäkring. Jag återkommer i annat sammanhang till förslag om följdändringar i bl. a. AFL. Förslag till följdändringari skatteförfattningarna kommer senare att läg- gas fram av chefen för finansdepartementet.
Prop. 1975/76:197 90
8. Specialmotivering till lagförslaget
] kup. Inledning 1 &
Arbetsskadelörsäkringen omfattar alla arbetstagare. Det har inte ansetts nödvändigt att som i den nuvarande lagen ange att lagen omfattar anställda i både allmän och enskild tjänst.
Vad som skall förstås med arbetstagare anges — i likhet med vad som gäller YFL. Al-iL och annan sociallagstil'tning — inte i lagen. Tolkningen av detta begrepp ankommer på de tillämpande organen. Till ledning för dessa har statsmakterna under årens lopp gjort en rad vägledande uttalanden beträffande arbetstagarbegreppet och en rikhaltig rättspraxis föreligger nu- mera. En redovisning härav ges i arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplatsen. s. 691—725.
Som har anförts i den allmänna motiveringen avses frågan om lagen skall gälla även för egenföretagare och uppdragstagare bli behandlad i ett senare sammanhang. Nuvarande undantag från lörsäkringstillhörigheten för arbetsgivares make och familjemedlemmar (4å YFL) har inte förts över till den nya lagen.
Bestämmelserna i andra stycket har behandlats i den allmänna motive— ringen ( avsnitt 6.2 ).
za
De lokala myndigheter som enligt denna paragraf tillsammans med riks- försäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna skall administrera försäkringen är de lokala skattemyndigheterna. Dessa biträder vid debitering och upphörd av avgifter till försäkringen (SFS 19661557).
2 kap. Om arbetas/catid l :
Genom den generella beskrivningen av arbetsskadebegreppet kommer det- ta att omfatta i princip varje skada som kan härledas till arbetet eller ar- betsförhållandena. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.3 ). Härutöver kan följande anföras.
Till de sjukdomar som katt föranleda ersättning från arbetsskadeförsäk- ringen kommeratt höra reumatologiska sjukdomar. andra sjukdomar i rygg- rad eller leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Det finns anledning att understryka att dessa sjukdomar ofta är särskilt svårbedömda. Beslut i frågor om en sådan sjukdom i det enskilda fallet är att anse som
Prop. 1975/76:197 91
arbetsskada torde därför fä föregås av ett omfattande utredningsarbete. Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbeta I" eller ej blir betraktade sotn arbetsskador. Jag återkommer till sambandsfrågorna vid kommentaren till följande pa- ragraf.
] fråga om de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna har yrkesska- deförsäkringskommittén framhållit att vissa med arbetet eller arbetsförhål- landena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in ttnder bestämmelserna. Kommittén framhåller att det ligger i sakens natur att psykiska störningar till följd av foretagsnedfäggelse. arbetStvister. byte av arbetsuppgifter. svikna beford- ringsförhoppningar. bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifteroch arbetskamtater inte skall kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Jag ansluter mig till denna bedöm- ning.
YFL:s regel om s. k. färdolycksfall har med vissa redaktionella ändringar förts över till den nya lagen.
Som har anförts i den allmänna motiveringen bör det liksom f. n. an- komma på regeringen att meddela föreskrifter om vilka smittosamma sjuk- domar som skall kunna anses som arbetsskador. l överensstämmelse med vad som gäller f. n. kommer bl. a. förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han Rirvärvsarbetar eller ej inte att kunna bli betraktade som arbetsskador.
Kommittén har förordat att skyddet vid smitta inte längre skall vara knutet till vissa angivna yrkeskategorier. Enligt förslaget skall som arbets- skada anses genom smitta framkallad sjukdom som har ådragits i syssel- sättning vid laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs. Vidare skall vissa uppräknade sjukdomar — däribland som en nyhet resistenta stafy- fokockinfektioner (sjukhussjuka) anses som arbetsskada. om sjukdomen har ådragits i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid bc- handfing, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid om- händerhavande av smittförande djur eller material. Vid remissbehandlingen har kommitténs definitioner utsatts för viss kritik. Kommitténs förslag kom— mer i dessa hänseenden att ses över vid utarbetandet av förordningen.
Hänvisningar till S8
2?
Den nuvarande bevisregeln om orsakssamband mellan olycksfall eller annan skadlig inverkan och en skada som försäkrad har ådragit sig har med oförändrat innehåll flyttats över hit från 7,5 YFL. Som har framgått av den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.4 ) skall regeln gälla vid alla slags arbetsskador.
Beträffande arbetssjukdomarna bör särskilt påpekas att skadlig inverkan
Prop. 1975/76:197 92
i arbetet måste ha konstaterats innan bevisregeln kan bli tillämplig. l praxis har man intagit den ståndpunkten att det måste föreligth en ganska hög grad av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Man kräver också någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. Om en skadad skall kunna få ersättning från yrkesskadeförsäkringen. måste det således först kunna konstateras att den påstådda farliga faktorn har sådan skadebringande egenskap som är nödvändig för att viss sjukdom skall kunna uppstå. I ett senare led får man nted tillämpning av bevisregeln pröva om denna skadebringande egenskap har föranlett skadan i det enskilda fallet.
lbland har avsevärd tid förflutit innan det har kunnat slås fast att en faktor har sådana skadebringande egenskaper och att den kan ge upphov till viss sjukdom. Yrkesskadelörsäkringskommittén har erinrat om hur man inom yrkesmedicinen genom s.k. epidemiologiska studier har kunnat konstatera en klar överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare i vissa delar av landet. Genom tekniska undersökningar (bl.a. mätning av radioaktiv strålning) har man fastställt att det förekommer — och sannolikt under av- sevärd tid har förekommit — skadlig strålning genom radongas i en del svenska gruvor. Det har därför ansetts i hög grad sannolikt att den som längre tid arbetat i dessa gruvor har blivit utsatt för skadlig inverkan av radioaktivt ämne genom inandning av radongasen. Med tillämpning av be- visregeln har sedan i det enskilda fallet sambandet mellan inverkan av ration och lungcancer ansetts kunna godtas trots att även andra sjukdomsfram- kallande faktorer har varit lika möjliga.
Det har inte ansetts föreligga skäl att i den nya lagen ge särskilda regler rörande bedömningen av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön.
När det gäller utredningen av ett skadefall bör som kommittén har fram- hållit liksom hittills den skadades egna uppgifter om de faktiska omstän- digheterna i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan närmare utreda vad som verk- ligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att få full bevisning härom. Särskilt när det gäller sjukdomar som hittills inte omfattats av YFL torde det många gånger vara nödvändigt att med biträde av medicinsk och annan expertis göra en allsidig och noggrann utredning om den skadades förhållanden. Detta gäller inte minst vid psykisk ohälsa då medverkan av specialist i psykiatri torde vara nödvändig.
3;
Paragrafens innehåll har hämtats från 6,5 andra stycket YFL. Uttrycket "personskada" som förekommer inom skadeståndsrätten täranses likvärdigt med YFL:s "kroppsskada" och har använts i den nya lagen.
Hänvisningar till US19
Prop. 1975/76:197 93
4.5
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 & YFL. Ordet "yppades" har dock bytts ut mot "visade sig". Detta avser inte att ändra den praxis som har utvecklat sig kring begreppet yppandedag.
3 kap. Ersättning vid sjukdom l—3 så
Paragraferna motsvarar 11 & YFL och behandlar arbetsskadeförmånerna under den s.k. samordningstiden.
Enligt 3 & ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för sjuk- vård utom riket. tandvård och särskilda hjälpmedel till den det dessa inte ersätts av den allmänna försäkringen. I fråga om tandvården innebär det att arbetsskadeförsäkringen får bära patientandelen av arvodet för vården. dvs. i normalfallet 5 ”t; (jfr ll & fjärde stycket YFL). I YFL föreskriven ersättning för särskild vård som på riksförsäkringsverkets begäran lämnas den skadade har inte förts över till den nya lagen. YFL:s bestämmelser avsåg huvudsakligen sådan specialistvård som numera kan ges inom ramen för den offentliga vården (4 s'). Uttrycket "nödvändiga kostnader" innebär att arbetsskadeförsäkringen endast ersätter sådan vård som har föranletts av arbetsskadan. Bestämmelser om resekostnadsersättning har tagits in i 10 s'.
4.5
Denna paragraf motsvarar 12 & YFL och reglerar sjukvårdskostnader efter samordningstidens slut. Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med de nuvarande. Reglerna innebär att arbetsskadeförsäkringen ersätter också patientavgiften för t. ex. läkarvård som behövs efter samordnings- tidens slut.
Med sjukvårdande behandling avses sådan vård eller behandling som inom sjukförsäkringen ersätts enligt 2 kap. ös" AFL och kungörelsen (19622387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Inom den allmänna försäkringen ersätts enligt den nämnda kungörelsen utgifter för konvale- scentvård i VlSS omfattning. Någon rätt till ersättning för konvalescentvård från yrkesskadeförsäkringen föreligger f. n. inte. Enligt förevarande paragraf skall emellertid nödvändiga kostnader för konvalescentvård kunna ersättas av arbetsskadeförsäkringen.
[ överensstämmelse med motsvarande regler inom den allmänna sjuk- försäkringen har i andra stycket föreskrivits att vården eller behandlingen skall ha ordinerats av läkare och att konvalescentvård lämnas inom riket i sådant konvalescenthem som tagits upp på särskild förteckning. Avsikten är att förteckningen skall fastställas av riksförsäkringsverket.
Prop. l975/762197 94
Enligt 12 å andra stycket YFL ersätts kostnader för särskilda hjälpmedel för att lindra följderna av en yrkesskada.
Landstingen har den ljanuari 1976 övertagit ansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade. I en hjälpmedelsförteckning. som i princip motsvarar den tidigare statliga hjälpmedelsförteckningen. rekommenderas sjukvårdshuvudmännen att avgiftsfritt tillhandahålla olika hjälpmedel. Nå- got större behov av särskilda ersättningsregler inom arbetsskadeförsäkringen finns därför inte. Fall kan dock tänkas då en särskild ersättningsrätt för arbetsskadade kan ha betydelse. Bestämmelser om rätt till ersättning för särskilda hjälpmedel har därför förts över till den nya lagen. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten precisera eller exemplifiera olika hjälp- medel. Med den nya. kortare formuleringen av lagtexten åsyftas dock inte någon ändring i den praxis som har utbildats i fråga om ersättning för kost- nader för hjälpmedel.
Om läkarvård inte katt ges utan oskälig omgång eller kostnad. får enligt 12% första stycket YFL ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård. Eftersom bestämmelsen saknar praktisk betydelse. har den inte getts någon motsvarighet i den nya lagen.
5.5
Paragrafen reglerar rätten till sjukpenning efter samordningstidens slut. Nuvarande regler i YFL (13 ;) om hel och halv sjukpenning har behållits. Hel sjukpenning från YFL utges enligt praxis redan vid en 75-procentig nedsättning av förvärvsförmågan. ] enlighet med grundsatsen, om lOO % kompensation skall hel sjukpenning för dag utgöra 1/365 av sjukpenning- underlaget. Nedsättningcn av den försäkrades förvärvsförmåga får i princip bedömas enligt reglerna i 4 kap.
Om ifrågavarande sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen utgår sam- tidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern. bör med hänsyn till den lOO-procentiga kompensationsnivån extra avdrag vid inkomsttax- ering inte medges automatiskt enligt 50; 2 mom. fjärde stycket kommu- nalskattelagen (1928370). Har inkomsttagaren faktiska utgifter på grund av sjukdom. handikapp eller liknande, bör givetvis extra avdrag kunna med- ges enligt vanliga regler.
Enligt 30.5 YFL kan sjukpenning och livränta till utländsk medborgare som inte är bosatt här i riket bytas ut mot ett engångsbelopp motsvarande högst 50 och minst 20 (lå av ersättningens kapitalvärde. Något utbyte med tillämpning av denna bestämmelse har aldrig ägt rum. Bestämmelsen har inte förts över till den nya lagen.
Prop. 1975/76:197 95
6;
Som har anförts i den allmänna motiveringen skall sjukpenning från ar— betsskadeförsäkringen i princip beräknas på den försäkrades sjukpenning- grundande inkomst enligt Al—"L. Därigenom vinner man bl. a. att underlaget kan ökas i takt med löneutvecklingen.
[ denna paragrafanges närmare hur sjukpenningunderlaget skall beräknas förolika kategorier försäkrade. Huvudprincipen äratt den sjukpenninggrun- dande inkomsten enligt AFL skall läggas till grund eller. om sådan inkomst inte har fastställts. den inkomst som skulle ha utgiort sjttkpenninggrundande inkomst. Som har framhållits tidigare skall ersättningsunderlaget alltid be- räknas till 4 500 kr. även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp. Denna regel har angetts i punkt 2. Någon motsvarande föreskrift har inte tagits in i punkt 1. eftersom en arbetstagare enligt 3 kap. l & AFL är sjuk- penningförsäkrad bara under den förutsättningen att han har en sjukpen- ninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. För studerande som omfattas av arbetsskadeförsäkringen föreslås i punkt 3 att sjukpenningen skall be- räknas på samma underlag som skall gälla för beräkning av livränta enligt 4 kap.
Det beloppstak för ersättningsunderlaget som har föreskrivits i paragrafens sista stycke överensstämmer med det som gäller inom den allmänna s_iuk— försäkringen. Det skall beräknas efter basbeloppet vid ersättningsårets början.
7s'
Om livränta utgår på grund av en yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning. får enligt 16! YFL den skadade inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. Av den föreslagna principen om lOO % kompensation för inkomstförlust på grund av arbets- skada följer att den som på nytt blir sjuk på grund av en arbetsskada och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin restarbets- förmåga bör få ersättning från arbetsskadeförsäkringcn även för denna för- lust. Livräntan bör därför fortsätta att utgå och kompletteras med sjuk- penning från arbetsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrun- dande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan och som också används för beräkning av sjukpenning vid annan sjukdom, Är livränte- tagaren inte sjukpenningförsäkrad när sjukdomen inträffar. bör sjukpen- ningen grundas på den inkomst som skulle ha utgjort sjttkpenninggrundande inkomst för honom. om han hade varit s_iukpenningförsäkrad. sjukdomen får i dessa fall jämställas med arbetsskada vid tillämpning av 7 .:". Är livräntan grundad på helt bortfall av arbetsförmågan. skall den försäkrade anses sakna restarbetsförmåga.
Prop. 1975/76:197 % 9 ;"
Denna bestämmelse saknar motsvarighet i YFL. Efter lagändringar åren 1973 och 1974 ersätter den allmänna sjukförsäkringen vård hos privatprak- tiserande läkare eller tandläkare endast om den lämnas av någon som är ansluten till försäkringen. Anslutningen av läkare och tandläkare är nästan total men alltjämt finns det läkare eller tandläkare som är verksamma utanför försäkringen. Ersättning för vård hos ansluten privatpraktikerär liksom inom den offentliga vården reglerad i en bindande taxa.
Några medicinska eller odontologiska skäl för att vård i arbetsskadefallen skall sökas hos läkare eller tandläkare som står utanför den allmänna för- säkringen torde inte föreligga. I denna paragrafhar därför i överensstämmelse med 2 kap. 2 och 3 åå AFL efter förslag av yrkesskadeförsäkringskommitten tagits in en bestämmelse av innebörd att sådan ersättning för arbetsskada ges endast när vården har lämnats inom den offentliga vården ellerav läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen.
10.5
Bestämmelserna i l f och 12 st YFL om ersättning för resekostnaderi sam- band med vård har sammanförts i denna paragraf. Även ersättning för resekost- nader i samband med utprovning och anskaffning av särskilda hjälpmedel har i praxisansetts kunna utges från yrkesskadeförsäkringen. Denna praxis lagfästs i förevarande paragraf. Motsvarande ersättningsrätt gäller inom den allmänna sjukförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1976.
4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbets/ör/migan
1 %*
Då det akuta sjukdomstillståndet har upphört skall livränta avlösa sjuk- penning såsom ersättning för inkomstförlust. Beträffande tidpunkten när sjukdomstillståndet skall anses upphöra föreslås ingen ändring gentemot nuvarande praxis. Som framgått av 3 kap. 75% föreslås livränta kunna utgå samtidigt som den försäkrade på grund av sjukdomsrecidiv uppbär sjuk- penning beräknad på restarbetsförmågan. De nedre gränserna för livränta har behandlats i den allmänna motiveringen ("avsnitt 6.5.4).
1 andra stycket har tagits in en motsvarighet till regeln i 10 å andra stycket YFL om sammanläggning av olika skador vid bedömning av rätten till livränta enligt minimiregeln.
Vad som har anförts i kommentaren till 3 kap. 5 s" om extra avdrag vid in- komsttaxeringen bör gälla även rtär livränta utgår samtidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern.
Hänvisningar till US22
Prop. 1975/76:197 97
2å
Paragrafen anger principen för livräntans bestämmande och ersätter delar av 16 & YFL.
35
I denna paragraf kommer arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invali- ditetsbegrepp till uttryck. Samma principer för invaliditetsbedömningen som gäller inom den allmänna försäkringen skall tillämpas inom arbetsskade- försäkringen. Paragrafcn har därför utformats i nära anslutning till bestäm- melserna i 7 kap. 35 AFL.
4å
Första stycket anger som en huvudregel att livräntan skall upphöra vid den normala pensionsåldern 65 år.
I andra stycket ges en garantiregel enligt vilken livränta kan utgå även därefter i den mån den försäkrade inte har rätt till ålderspension enligt AFL eller utländsk socialförsäkringslagstiftning med belopp som motsvarar 65 (.fr; av livräntebeloppet. dvs. av den bruttolivränta som den försäkrade dess- förinnan harhaft rätt till före eventuell samordning med förtidspension enligt 6 kap. l ä'. Skulle ålderspensionen inte nå upp till den föreskrivna garantinivån. skall arbetsskadeförsäkringen alltså täcka skillnaden. Den inkomstprövadc pensionsförmånen kommunalt bostadstillägg bör inte påverka livräntan utan i stället bestämmas av storleken av livräntan och ev. andra inkomster.
Förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension bör givetvis inte kunna påverka livräntans storlek enligt garantiregeln. l paragrafens tredje stycke har därför föreskrivits titt garantiregeln i sådana fall alltid skall tillämpas som om hel ålderspension hade börjat utgå fr.o.m. 65-årsmånaden.
st
Huvudregeln för livränteunderlaget anges i förevarande paragraf och över- ensstämmer med huvttdregeln för Sjukpenningunderlag i 3 kap. 6 &. Efter- som livräntan grundas på ett i princip Iivsvarigt underlag bör avsteg kunna göras från en felaktig sjukpenninggrundande inkomst. En regel härom har tagits in i paragrafens andra punkt. En anmäld inkomständring bör därvid kunna beaktas utan hinder av i AFL föreskriven väntetid på 30 dagar. Genom regeln bortfaller behov av rättelse av underlaget sedan livräntan har börjat utgå. Rättelse skall kunna ske i såväl höjande som sänkande riktning. och det bör åligga försäkringskassan att självmant aktualisera denna fråga.
Prop. 1975/76:197 98 6 ;"
Denna paragraf tar liksom 3 kap. 6å första stycket 2 sikte både på den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL och på den som väl är sjukförsäkrad men inte sjukpenningförsäkrad. Regeln innebär att livränteunderlaget även i dessa fall skall bestämmas med tillämpning av bestämmelserna om sjuk- penninggrundande inkomst i AFL.
7s
Paragrafen syftar i första hand på sådana fall där den försäkrade har utsatts för skada till följd av annat än olycksfall och lång tid har förflutit innan skadan visat sig. Om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt då livräntan skall utgå har minskat på grund av att hans arbetsförmåga har avtagit. bör möjlighet finnas att bestämma livräntan på grundval av den högre inkomst som kan anses skälig.
8.5
Enligt 11 kap. 7 & AFL kan den försäkrade göra undantag från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet med- föratt denna inkomstenligt 3 kap. 2 ; AFL inte skall beaktas vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst.
Den skulle således inte heller kunna ingå i livränteunderlaget. Eftersom syftet med arbetsskadeförsäkrirrgens sjukpenning- och livränteförmåner är att gottgöra den skadade för den inkomstförlust som har uppkommit genom arbetsskadan. bör all inkomstförlust som kan hänföras till skadan ersättas av arbetsskadeförsäkringen. l paragrafen föreslås därför att även sådan in- komst för vilken undantag har gjorts enligt ll kap. 7 & AFL skall medräknas i livränteunderlaget. Genom 3 kap. 6 & förevarande lag får detta motsvarande tillämpning vid beräkning av sjukpenning.
Enligt 9ä andra stycket YFL skall vid beräkning av den årliga arbets- förtjänsten hushållsarbete i hemmet likställas med förvärvsarbete efter vad som prövas skäligt. om hushållsarbetet har hindrat den försäkrade från att utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Mot bakgrunden av samhällsut- vecklingen efter YFL:s tillkomst. inte minst på arbetsmarknadsområdet. och då bestämmelsen hittills har saknat större betydelse har den i enlighet med kommitténs förslag inte förts över till den nya lagen.
Det kan vidare nämnas att regler motsvarande vad som stadgas i 9; andra stycket YFL angående värdet av förvärvsarbete för egen räkning och naturaförmåner finns i 3 kap. Zå AFL som anger grunderna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Anledning har därför saknats att föra över YFL:s regler härom till den nya lagen.
Prop. 1975/76:197 99
9 och 10 åå
Paragraferna, som föreskriver uppräkning av livränteunderlaget vid vissa tidpunkter för yngre arbetsskadade. ersätter 9.5 tredje och fjärde styckena YFL och har berörts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 6.5.6 ).
Liksom hittills skall enligt 10% livränteunderlaget för elev under den beräknade utbildningstiden utgöras av den inkomst han sannolikt skulle ha fått. om han hade avbrutit studierna vid tiden för skadan och börjat lörvärvsarbeta. Sakliga nyheter är dels bestämmelsen att livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens slut skall utgöras av den inkomst av för- värvsarbete som eleven då sannolikt skulle ha haft. om skadan inte hade inträffat. dvs. den normala begynnelsefönen inom det avsedda yrket. dels garantiregeln i andra stycket som tar sikte främst på den som inte utbildas till något bestämt yrke.
Följande exempel avser att belysa tillämpningen av bestämmelserna. Den försäkrades utbildning beräknas vara avslutad då han har fyllt 19 år. Han drabbas av arbetsskada under utbildningen vid 18 års ålder. Under den beräknade studietiden skall livränteunderlaget motsvara den inkomst som han normalt skulle ha kunnat förvärva. om han hade avbrutit studierna vid tiden för skadan och förvärvsarbetat i stället. Vid den beräknade stu- dietidens slut skall livränteunderlaget motsvara den förvärvsinkomst som den försäkrade då sannolikt skulle ha haft. om han hade kunnat fullfölja utbildningen. Den försäkrade är då 19 år. Då han fyller 21 år skall enligt 9å livränteunderlaget räknas upp så att det för tiden mellan 21 och 25 års ålder utgörs av den sannolika inkomsten vid 21 års ålder. Motsvarande uppräkning skall ske då den försäkrade fyller 25 år. Vid beräkningen måste beaktas de minimibelopp som anges i 1055 andra stycket.
11.5
Här anges maximigränsen för livränteunderlaget. Gränsen har höjts från 5 till 7,5 gånger basbeloppet. Regeln innebär en anpassning till motsvarande regler inom AFL. Regeln innebär att den som har en årsinkomst på t. ex. 100 000 kr. och på grund av en arbetsskada får sin förvärvsförmåga nedsatt så att årsinkomsten sjunker till 80000 kr. eller med 20 vid ett basbelopp av 10000 kr. får en livränta som utgör 20 av 75000 kr. (7.5 gånger basbeloppet) dvs. 15000 kr.
12.5
De tidsbegränsade livräntorna bör liksom f. n. bli föremål för omprövning vid utgången av den bestämda ersättningsperioden. För att livräntor som har fastställts att utgå tills vidare skall kunna omprövas måste en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för ersättnings-
Hänvisningar till US27
Prop. 1975/76:197 |00
beslutet. Som en riktpunkt vid bedömningen kan som yrkesskadeförsäk- ringskommitten har föreslagit lämpligen uppställas att omprövning skall ske, om inkomständringen uppgår till minst 1/20 av den årliga inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha uppnått om han inte blivit skadad.
En förutsättning för att livräntan skall höjas är att inkomstlörsämringen har föranletts av arbetsskadan. t. ex. genom att denna har förvärrats och ytterligare minskat den skadades arbetsförmåga. Om arbetsmarknadsmässiga faktorer eller andra omständigheter på arbetsplatsen som inte skulle ha drab— bat honom som frisk har orsakat inkomstminskningen, får bedömningen ske efter de principer som har redovisats i den allmänna motiveringen (av- snitt 6.5.3).
Som kommittén har framhållit finns det anledning att låta delvis andra synpunkter göra sig gällande vid ett beslut om höjning av livräntan än vid en minskning av denna. Föranleder arbetsskadan ytterligare in- komstminskning är det givetvis av väsentlig betydelse för den skadade med ett snabbt omprövningsbeslut för att höja livräntan. Vid sänkning eller upp- hörande av livräntan bör det finnas skäl för antagande att inkomstökningen skall bli bestående. Det bör även beaktas att farhågor för en minskning av livräntan i vissa fall kan motverka den skadades rehabilitering.
Försäkringskassan bör vara skyldig att när kassan får kännedom om in- komständringar som kan föranleda omprövning ta initiativ till att sådan kommer till stånd. Genom den årliga beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst får försäkringskassorna möjlighet till en regelbunden uppföljning av åtskilliga livränteärenden. Det får ankomma på riksförsäkringsverket att utforma närmare anvisningar för ett lämpligt kontrollsystem.
Som framgår av 6 kap. 2 ;" avses livräntan liksom hittills vara anknuten till bastIOppet.
Om löneutvecklingen sker i annan takt än förändringar av basbeloppet. kommer den inkomst som den skadade kan uppnå med hjälp av sin åter- stående arbetslörmåga att förändras i annan takt än den inkomst som har lagts till grund för livräntan. Någon anledning att av detta skäl ompröva livräntan föreligger inte.
5 kap. Ersättning vid döds/ill! 1 Ö
Paragrafen som handlar om begravningshjälp motsvarar 19ä YFL. Som har framgått av den allmänna motiveringen innehåller den nya lagen två ändringar, dels höjs ersättningsbeloppet från 20 till 30 % av basbeloppet. dels anknyts det till det basbelopp som gäller vid dödsfallet (inte som nu vid början av det år då dödsfallet inträffade).
Prop. 1975/76:197 101 2 5
I denna paragraf redovisas vad som skall ligga till grund för beräkning av efterlevandelivränta.
Om den som uppbär hel livränta med anledning av arbetsskada senare avlider till följd av skadan, skall till grund för beräkning av efterlevan- delivränta läggas den avlidnes egenlivränta.
Vanligast torde vara att dödsfall till följd av en skada inträffar innan livränta börjat uppbäras med anledning av skadan. ! sådant fall skall un- derlaget för beräkning av efterlevandelivränta utgöras av den livränta som den avlidne skulle fått vid förlust av arbetsförmågan.
Nu nämnda livränteunderlag kommer i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. i de flesta fall att utgöras av den avlidnes sjukpenninggrundande inkomst. Därvid blir även bl.a. 4 kap. 5, 7. 9 och 10 ä;" tillämpliga.
Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar reglerna i 9ä femte stycket YFL. Bakom reglerna i YFL ligger följande resonemang. Har någon drabbats av en arbetsskada för vilken en partiell pension, livränta eller någon annan ersättning utgår och avlider han senare till följd av en annan arbetsskada, förlorar familjen såväl den partiella pensionen m. m. som försörjarinkom— sten. Var pensionen hög och den avlidnes arbetsförtjänst låg blir kompen- sationen liten. om efterlevandelivräntan bestäms enbart efter arbetsförtjän- sten. Ol'ta haren skada inte motsvarats av någon faktisk inkomstminskning. Man har då inte funnit skäligt att höja inkomsten vid bestämmandet av efterlevandelivränta. 1-1ar skadan å andra sidan medfört en inte obetydlig inkomstminskning. har arbetsinkomsten ökats efter skälighetsbedömning med hela eller viss del av den partiella pensionen.
Det kan förefalla som om något utrymme för den nuvarande principen med skälighetsbedömning inte skulle finnas i fortsättningen. eftersom över- gången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp innebär överensstämmelse mellan inkomstbortfall och livränta. Emellertid kan fall tänkas då ersättning på grund av tidigare arbetsskada inte bör inräknas i underlaget för efter- levandelivränta. t. ex. då en privat förtidspension vid dödsfallet avlöses av en motsvarande privat efterlevandepension. innehållet i YFL:s regel har därför förts över till den nya lagen. Med uttrycket "annan ersättning" avses endast sådan ersättning som har trätt i stället för arbetsinkomst.
3.5
I denna paragraf regleras i vilka fall änka skall ha rätt till efterlevan- delivränta. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. lä AFL som behandlar rätt till änkepension inom folkpensioneringen. Efter- levandelivränta till änka skall alltså utgå. om hon har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan eller om hon
Prop. 1975/76:197 102
har uppnått 36 års ålder vid mannens död. Något minimikrav på äktenskapets längd har dock inte ställts. .
Uttrycken "stadigvarande sammanbor" och "stadigvarande vistas" bör ges samma innebörd som inom den allmänna pensioneringen. Om ett barn under ferierna bor i hemmet. bör inte den omständigheten att det under övrig del av året vistas på annan ort för skolgång anses medföra att kravet på stadigvarande vistelse i hemmet inte är uppfyllt. Detta gäller även t. ex. döva, blinda och psykiskt utvecklingsstörda barn som ges särskild under- visning. Om barnet är varaktigt omhändertaget för vård på institution eller i fosterhem. bör man däremot inte anse att barnet stadigvarande vistas i hemmet. Barns tillfälliga vistelse på exempelvis sjukhus eller barnhem eller i enskilt hem skall inte påverka rätten till änkelivränta.
4.5
Paragrafen reglerar änkelivräntans belopp. I andra stycket har en i den allmänna motiveringen berörd avtrappningsregel tagits in. Regeln har ut- formats efter mönster av 8 kap. 4ä AFL.
Ss'
Om änkan gifter om sig eller under avsevärd tid lever samman med en man under äktenskapsliknande förhållanden. förlorar hon enligt denna paragraf sin rätt till änkelivränta. Reglerna överensstämmer med nuvarande bestämmelser härom i 20_$ första och tredje styckena YFL.
Efter mönster av motsvarande bestämmelse i 8 kap. 3,5 och l4 kap. 2 ;" AFL har i andra punkten av paragrafen förts in en bestämmelse att. om det nya äktenskapet upplöses eller sammanlevnaden upphör inom fem år. livräntan skall börja utgå på nytt. Vid bestämmandet av den nya livräntan skall man självfallet beakta sådana omständigheter som har inträffat under den tid livräntan har varit indragen. t.ex. att änkan inte längre har barn under 16 år i hemmet.
Nuvarande bestämmelse i 20% sista stycket YFL som ger bl. a. änka rätt till ett engångsbelopp motsvarande tre årsbelopp av livräntan. om hon gifter om sig före fyllda 60 år. har inte tagits med i den nya lagen. Be- stämmelsen tillkom i samband med införandet av OL år 1916. Den torde då ha införts under inflytande av utländsk rätt. På kontinenten var det vid den tiden vanligt att änka som gifte om sig fick ett sådant engångsbelopp. Bestämmelsen torde som yrkesskadeförsäkringskommitte'n har framhållit inte ha någon social funktion att fylla i dagens samhälle.
Prop. 1975/76:197 103
6.5
Denna paragraf har sin motsvarighet i 20% andra stycket YFL. Kretsen av kvinnor som jämställs med änka föreslås i stort sett oförändrad. Tro- lovningsbegreppet har numera utmönstrats ur familjelagstiftningen. Den nu- varande bestämmelsen i YFL som jämställer trolovad med änka. om hon hade eller hade haft barn med den avlidne eller var havande nted barn till honom. har därför inte förts över till den nya lagen. l stället föreslås att motsvarande skydd skall gälla för varje kvinna som stadigvarande sam- manbodde med den försäkrade.
7;
Paragrafen. som innehåller bestämmelser om avräkning på livränta till kvinna som avses i 6 ;" för underhållsbidrag m. m.. motsvarar delar av 20å andra stycket YFL.
8.5
Paragrafen ersätter 20% femte stycket YFL och reglerar frånskilds rätt till efterlevandelivränta. l paragrafen begränsas rätten till att gälla endast för frånskild hustru som i likhet med änka uppfyller vissa förutsättningar i fråga om ålder och sammanboende med barn under 16 år. Liksom hittills skall krävas att den avlidne var skyldig att utge underhållsbidrag till den f. d. hustrun.Livräntan får inte sättas högre än underhållsbidraget eller utgå under längre tid än detta och inte heller överstiga vad som maximalt kan utgå till änka.
Som har anförts i den allmänna motiveringen har här inte ansetts behövligt med någon avtrappningsregel motsvarande den som föreslås för änka i 4; andra stycket.
9—10äå
Paragraferna reglerar barns rätt till efterlevandelivränta. jfr Zl & YFL. Till skillnad från vad som följer av nuvarande regler skall i fortsättningen barn kunna uppbära livränta även när den avlidne har åtagit sig att utge un- derhållsbidrag i form av ett engångsbelopp. En förutsättning för att livränta skall kunna utgå föreslås emellertid vara att livräntan överstiger den livränta som engångsbeloppet motsvarar. Bestämmelsen har utformats i överens- stämmelse med 8 kap. 5,5 AFL och lagförslag i prop. 1975/76:170 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m.m.
Med eget barn jämställs enligt YFL även barn som maken hade till— sammans med annan än den avlidne. om barnet stod under makens vårdnad.
Prop. 1975/76:197 104
Däremot utgår enligt YFL inte livränta till sådant barn efter avliden kvinna, om inte barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna behövligt un- derhåll. För att undanröja denna skillnad i barns rätt till efterlevandelivränta har reglerna i den nya lagen utformats så att barnlivränta skall utges oavsett efter vilken av makarna livräntan skall utgå. '
Bestämmelserna i 10% om livräntans storlek har kommenterats i den allmänna motiveringen.
ll%
Förälders rätt till efterlevandelivränta regleras f. n. i 22% YFL. Den fö- reslagna bestämmelsen motsvarar gällande bestämmelse. Maximeringcn av livräntan har dock anpassats till det maximum som föreslås för barnlivränta.
12—l4 ås
Paragraferna motsvarar 24 %, 20% sjätte stycket resp. 23% YFL och in- nehåller bl.a. maximeringsreglcr när flera efterlevandelivräntor skall utgå samtidigt.
6 kap. Särskilda bestäm/wise)" om misär/ning | %
Paragrafen innehåller de nya bestämmelserna om samordning mellan ar- betsskadelivränta och pension enligt AFL.
.S'anmrr/ning mel/an livränla sam!jär/idspmsiun ochjkmzill/"v/n*nsion
Förtitt inte yrkesskadelivränta och pension från den allmänna försäkringen skall kunna utgå samtidigt med fulla belopp och därigenom ge överkom- pensation innehåller AFL vissa samordningsbestämmelser av innebörd att reduktionen görs på pensionssidan.
1 den allmänna motiveringen har föreslagits att rätten till arbetsskade- livränta skall grundas på samma invaliditetsbegrepp som inom den allmänna försäkringen. Den allmänna försäkringens förmåner skall vara grundläg- gande i arbetsskadefallen och arbetsskadelivränta skall utgå som ett kom- plement. Sammanlagt skall förmånerna utgå med ett belopp som svarar mot hela den genom arbetsskadan föranledda inkomstlörlusten.
[ praktiken kommer detta att innebära att arbetsskadelivräntan skall svara för den del av inkomstförlustcn som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden. Bruttonivån kommer emel- _ lertid alltid att vara oberoende av utfallande pensionsförmåner. Den bestäms uteslutande av den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlustcn.
Prop. 1975/76:197 105
Syftet att hindra överkompensation motiverar att man begränsar sam— ordningen till sådana fall där arbetsskadelivränta och pension avser att kom— pensera samma inkomstbortfall. Föreligger inte denna situation. saknas skäl till att den crsättningsberättigade inte skulle få uppbära båda förmånerna ograverade. Änkepension och barnpension har följaktligen inte samordnats med egenlivränta i den nya lagen. Dessa pensioner ersätter ju bortfall av försörjarinkomst och inte bortfall av egen inkomst. Inte heller skall egen- pension som hänför sig till annan inkomstförlust än arbetsskadan reducera arbetsskadelivräntan. Om en person med partiell förtidspension är i för- värvsarbete och drabbas av en arbetsskada, skall hans livränta således inte samordnas med den tidigare förtidspensionen. Skulle denna till följd av arbetsskadan höjas, bör emellertid samordning ske med förhöjningen. På samma sätt bör en person som på grund av arbetsskada har invalidiserats till mindre än 50 "|. och således lyfter arbetsskadelivränta men ej pension. inte få denna livränta samordnad med en pension som senare kan utgå på grund av annan inkomstförlust än den som har föranletts av arbetsskadan. Skulle rätten till pension i detta fall till viss del vara avhängig av den gamla arbetsskadan. bör dock denna del av pensionen samordnas med livräntan. llar arbetsskadan exempelvis medfört 30 invaliditet och den nya skadan 20 och det är först genom den sammanlagda invaliditeten som rätt till förtidspension grundas bör 3/5 av pensionen samordnas med livräntan. Har arbetsskada medfört 40-pröcentig invaliditet och får den skadade sedermera full förtidspension på grund av en helt annan skada. bör samordning ske med 40 av pensionen. Samordningsregeln har utformats så att. om någon har rätt till livränta på grund av arbetsskada och samtidigt är berättigad till pension enligt Al"—"L med anledning av samma inkomstförlust. livräntan skall utgå endast i den mån den överstiger pensionen. 1 vad mån avräkning skall ske bör när så behövs fastställas särskilt vid behandlingen i pensions- delegationen av pensions- eller livränteärendet.
I pension innefattas därvid pensionstillskott och barntillägg. Däremot har handikappersättning som skall kompensera vårdkostnader eller andra merut- gifter lagts utanför. Samordning bör ske även med pension enligt utländsk lag.
Samordning "N'/It'll] c'inA'e/it'ränlu ochI/("i/k/n'nsion
Enligt gällande bestämmelser skall samordning ske mellan änkelivränta och ålderspension från fölkpensioneringen. Denna regel skall ses i förening med nuvarande bestämmelse att änkelivränta fortsätter att utgå under än- kans hela livstid medan änkepension från folkpensioneringen avlöses av ålderspension vid inträdet i pensionsåldern. Det har tidigare föreslagits att egenlivränta i princip skall upphöra att utgå då den försäkrade inträder i pensionsåldern. Det kan i konsekvens härmed ifrågasättas om inte även änke- Iivräntan bör sättas ned eller upphöra att utgå vid inträdet i pensionsåldern. Yr- kesskadelörsäkringskommitten har inte lagt fram något förslag till slutlig
Prop. 1975/76:197 106
lösning i dessa frågor med hänsyn till att pensionskommittén. som tidigare har framgått. har i uppdrag att se över efterlevandeskyddet. Jag finner det angeläget att de här berörda frågorna ägnas särskild uppmärksamhet vid pensionskommitténs översyn. Avsikten är att därefter återkomma till dessa frågor. l avvaktan härpå bör gälla att änkelivränta. i överensstämmelse med vad som har föreslagits i fråga om egenlivränta, efter inträdet i pensionsåldern skall utgå enbart i den mån ålderspension från folkpensioneringen och än- kepension från ATP understiger en livränta beräknad på grundval av 65 (.b av det tidigare livränteunderlaget.
För änka och med hennejämställd kvinna hari enlighet med det anförda ta- gits in kompletterande samordningsregleri andra stycket.
2.5
Utgående livräntor skall liksom f. n. vara värdesäkrade. l denna paragraf R"")reslås att fastställd livränta skall anknytas till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta. Den motsvarar för arbetsskadeförsäkringens del vad som för yrkesskadeförsäkringen och äldre försäkringar är intaget i lagen (l967:9l9l om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m.
3%
Denna paragraf har sin motsvarighet i 25 % YFL som innehåller bestäm- melser om reducering av förmått från yrkesskadeförsäkringen i vissa fall. Det gäller när den ersättningsberättigade genom annan författning är till- försäkrad annat understöd med anledning av yrkesskada. Motsvarande gäller ersättning som utgår på grund av avlönings- och pensionsbestämmelser eller arbetsgivarens egen utfästelse.
Tidigare hade dessa bestämmelser stor betydelse framför allt för stats- anställda. lnförandet av det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) och tillkomsten av den allmänna försäkringen har medfört att stadgandet numera har mycket liten betydelse.
F. n. torde bestämmelserna framför allt tillämpas inom sjöfartsnäringen. där arbetsgivaren på grund av sjömanslagen är skyldig att utge ersättning vid sjukdom och skada.
Med hänsyn till den begränsade betydelse som bestämmelserna således har bör inte den nya lagen betungas med detaljreglering angående avräk- ningsförfarandet. I stället föreslås att regeringen i särskild ordning får med- dela närmare föreskrifter härom.
4.5
Paragrafen motsvarar 18 % YFL och avser att ge ekonomisk kompensation i sådana fall då en arbetstagare avhåller sig från arbete i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår. återuppstår eller förvärras. Om han har anmodats
Prop. 1975/761197 107
till detta av allmän försäkringskassa eller gör det med kassans samtycke. har han rätt att under tiden få skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning. Av bestämmelserna i 3 kap. om beräkning av sjukpenning följer att den lOO-procentiga kom pensationsnivån inte inträder förrän efter samord- ningstidens slut.
'Jt ;
Paragrafen motsvarar för arbetsskadeförsäkringens del bestämmelserna i 3 kap. 8% andra stycket och 7 kap. 3% andra stycket Al—"L om rätt till ersättning under tid för arbetsvård etc.
6 och 7 %%
De nuvarande preskriptionsbestämmelserna finns i 29% YFL. Rätten till retroaktiv ersättning är tidsbegränsad på så sätt att sjukpenning och livränta inte utgår för längre tid tillbaka än två år räknat från dagen för framställ- ningen. Framställning om begravningshjälp måste göras inom två år från dödsfallet och framställning om ersättning för sjukvårdskostnader m.m. inom två år från den dag då den försäkrade har haft kostnaden. Bestäm- melserna är uttömmande och fordringsanspråk enligt YFL ärinte dessutom underkastade reglerna om tioårig preskription. Även om mer än tio år har förflutit från den dag skadan inträffade eller från den dag ersättningsanspråk på grund av skadan senast bevakades skall alltså ersättning kttnna utgå.
Den nuvarande tvåårsfristen har enligt yrkesskadeförsäkringskommitten ibland lett till otillfredsställande resultat. Särskilt har detta gällt i sådana fall där orsakssambandet mellan skadlig inverkan och sjukdom har blivit klarlagt först lång tid efter sjukdomens uppkomst. Preskriptionstiden föreslås därför på kommitténs förslag förlängd till sex år.
1 29% andra stycket YFL ges en särskild preskriptionsbestämmelse som tar sikte på beslutad ersättning. [ princip måste ersättningsbeloppet lyftas av den försäkrade inom sex månader sedan han har fått meddelande om beslutet. För att denna fråga skall kunna regleras på samma sätt som inom den allmänna försäkringen har i 7% lagförslaget tagits in en hänvisning till 20 kap. S% AFL. Även detta förslag innebär en förlängning av pre- skriptionstiden. nämligen till utgången av andra året efter det under vilket beloppet förfallit till betalning. l 7% har också hänvisats till vissa andra bestämmelser i AFL. De flesta av dem finns även i YFL,
Prop. l975/ 76: l97 108
7 kap. Försä/o'ingmls_linansiw'ing l och 2 %%
Paragraferna motsvarar 38% YFL. l l % har dock i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.8.2) tagits in en be- stämmelse för att möjliggöra att staten liksom hittills står självrisk beträf- fandc ersättning till sina arbetstagare. Nuvarande bestämmelser härom finns i en särskild kungörelse (l954:670).
Eftersom avgifterna är knutna till vad arbetsgivarna under året har utgett som lön till arbetstagare, kommer någon särskild avgift inte att erläggas för sådana elever som jämlikt [ kap. 2 % skall jämställas med arbetstagare. Liksom hittills får kostnaderna för dessa elevers tillhörighet till försäkringen täckas genom avgifterna från arbetsgivarkollektivet.
3 och 4 %%
Dessa paragrafer som gäller fastställande av avgiftssats. debitering och uppbörd av avgifter samt fondbildning överensstämmer i allt väsentligt med 39 resp. 41 % YFL. Vissa ändringar har gjorts till följd av att s. k. samfälld lagstiftning inte längre skall förekomma. Föreskrifterom avgifter ligger inom riksdagens primära Iagområde och skall därför fastställas genom lag. Även uppbörd av socialförsäkringsavgifter skall regleras i lange i 4% nämnda grunderna för föndförvaltning skall däremot fastställas av regeringen.
Den i 4 % andra stycket föreskrivna arbetsskadelörsäkringsfonden är den fond som i dag heter yrkesskadeförsäkringsfonden. Behållningen i fonden uppgick vid utgången av år 1975 till ca 1 750 milj. kr.
8 kup. Övriga hvslämnw/sw ] %
Paragrafen. som reglerar förfarandet vid anmälan om arbetsskada. mot- svarar 31 och 32 %% YFL. De i 32% YFL intagna bestämmelserna om lä- karintyg bör i fortsättningen meddelas genom tillämpningsföreskrifter: jfr kungörelsen (1968595) angående anmälan om yrkesskada.
2.5
Paragrafen har utformats efter mönster av 1 % andra stycket nyssnämnda kungörelse. Föreskrifterna sotn anger var anmälan om arbetsskada skall göras fungerar som forumregler.
Det bör åligga försäkringskassa att även utan anmälan utreda huruvida försäkrad eller försäkrads efterlevande har rätt till ersättning på grund av arbetsskada. om det av uppgifter som kassan har tillgängliga framgår att sådan ersättning kan komma i fråga.
Hänvisningar till US40
Prop. l975/76zl97 109
3s
Arbetsskadeärenden bör handläggas så snabbt som kan ske. Utdragen behandling av ersättningsärenden kan leda till s.k. ersättningsneuroser. I de fall där slutligt beslut inte kan fattas på föreliggande material bör liksom enligt YFL, om sannolika skäl för rätt till ersättning föreligger. interimistisk ersättning kunna utgå utan återbetalningsskyldighet för den försäkrade. Be- stämmelser härom har tagits in i förevarande paragraf.
4å
Enligt paragrafen skall som har förutskickats i den allmänna motiveringen vissa arbetsskadeärenden handläggas i pensionsdelegation. Hur pensions- delegation skall vara sammansatt regleras i I?! kap. 20% AFL. ! samma kapitel ges också föreskrifter om beslutförhet, handläggningsordning m. m.
ss
Bestämmelser om utbetalning av ersättning finns f. n. i 36% YFL. Någon motsvarighet till dessa har inte tagits in i den nya lagen. Enligt förevarande paragraf skall det i stället ankomma på regeringen att meddela dylika lö- reskrifter.
6 och 7%%
Föreskrifterna om uppgiftsskyldighet i arbetsskadeärenden har hämtats från 20 kap. 8 resp. 9% AFL.
95
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i YFL om möjlighet att vid tingsrätt hålla förhör i yrkesskadeärenden. Regeln om förhör med part under sanningsförsäkran har dock inte förts över till den nya lagen.
Övergångsbestämtnelserna
l överensstämmelse med gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäk- ringsområdet föreslås att den nya lagstiftningen skall tillämpas på skadefall som inträffar efter lagens ikraftträdande. Enligt 2 kap. 4% anses skada till följd av annat än olycksfall ha inträffat den dag skadan visade sig. Det innebär att den nya lagen kommer att gälla även en arbetssjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före lagens ikraftträdande när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt. YFL eller äldre lagstiftning kommer således inte att tillämpas i dessa fall.
Prop. 1975/76:197 110
Det bör erinras om att det nu framlagda lagförslaget aktualiserar frågor om upphävande eller ändring av bestämmelser i åtskilliga författningar. Sam- ma bestämmelser kommer emellertid i stor utsträckning att beröras av de förslag som kan väntas bli resultatet av yrkesskadeförsäkringskommitténs fortsatta utredningsarbete och som kommittén kommer att redovisa före hösten 1976. Ytterligare lagändringar kommer därför att föreslås i senare sammanhang.
9. Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring.
l0 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före- draganden har lagt fram.
