RÅ 1999 not 107

Not 107. Ansökan av Margareta G. m.fl. om rättsprövning av ett beslut ang. områdesbestämmelser.- Byggnadsnämnden i Umeå kommun (1995-04-03) beslutade att anta områdesbestämmelser för del av Hörneå 8:455 - Bådahällan i kommunen. Syftet med bestämmelserna var att förhindra permanentboende genom att begränsa fritidshusen bruttoarea. - Sedan byggnadsnämndens beslut överklagats beslutade Länsstyrelsen i Västerbottens län (1995-06-14) att avslå överklagandena. - Margareta G. m.fl. överklagade länsstyrelsens beslut. De vidhöll yrkandena att deras fastigheter skall betraktas som permanentbostäder och därför inte omfattas av områdesbestämmelserna. - Regeringen (Miljödepartementet, 1995-11-02) avslog överklagandet och anförde som skäl för sitt beslut: Regeringen finner vid en avvägning mellan de allmänna och enskilda intressen som är aktuella i ärendet att byggandsnämnden har tillräckligt stöd för sitt beslut att anta områdesbestämmelserna. Vad klagandena anfört utgör inte skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Överklagandena bör därför avslås. - I ansökningen anförde Margareta G. m.fl. i huvud sak följande. Umeå kommun hade begått ett formellt fel genom att varken göra en nödvändig undersökning av i området befintliga byggnader eller i beslutet ange vilka byggnader som var att anse som fritidshus. Av 5 kap. 16 § 3 plan- och bygglagen (1987:10), PBL, framgick att områdesbestämmelser endast kunde begränsa ytan för fritidshus. I propositionen angavs att kommunen därför måste undersöka vilka byggnader inom det aktuella området som var att anse som fritidshus och ange dem i beslutet. Någon sådan undersökning hade inte skett. I området fanns byggnader som sedan lång tid tillbaka beboddes permanent. Vidare har kommunen genom att meddela områdesbestämmelser brutit mot 2 kap. 18 § regeringsformen. Effekten av bestämmelserna var bl.a. att byggnadsnämnden hindrades att lämna bygglov för tillbyggnader som skulle medföra att den angivna byggnadsarean överskreds. Kommunens beslut måste därför utgöra en inskränkning av markägarens rådighet till sin fasta egendom, något som inte kunde anses motiverat av angelägna allmänna intressen. Kommunalekonomiska skäl var inte sådana allmänna intressen som åsyftades i 2 kap. 18 § regeringsformen. Margareta G. och Sture E. hävdade att deras fastighet i vart fall skulle undantas då den inte var att betrakta som ett fritidshus och kommunen därför brutit mot PBL. För den byggnad som fanns på fastigheten saknades bygglov. Den förre ägaren, som förvärvat fastigheten år 1987, totalrenoverade den för permanentboende och var även mantalsskriven på fastigheten. Margareta G. och Sture E. förvärvade fastigheten år 1991 och hade använt den som sin huvudsakliga bostad under åtta månader per år sedan dess. Sedan sommaren 1994 bebodde de fastigheten året runt, då det sedan dess fanns kommunalt vatten året om. Huset var på 68 kvadratmeter och dess utrustning var anpassad för permanentboende. Vid 1990 års fastighetstaxering hade fastigheten betecknats som fritidshus men vid 1996 års fastighetstaxering som helårsbostad. - Regeringsrätten (1999-05-05, Werner, Rundqvist, Lavin, Hulgaard, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23–25 och 234). - Sökandena har i första hand gjort gällande att beslutet skall upphävas på grund av formella fel bestående i att kommunen inte undersökt byggnaderna i området och inte heller i beslutet angett vilka byggnader som är att anse som fritidshus. - PBL innehåller inte några föreskrifter om att områdesbestämmelser skall grundas på en särskild utredning eller på att de berörda fastigheterna skall uttryckligen anges i områdesbestämmelserna. Det förhållandet att, såvitt framgår av handlingarna, någon särskild utredning inte verkställts eller i vart fall inte dokumenterats, samt att de berörda fastigheterna inte angetts uttryckligen kan därför inte anses innebära att beslutet strider mot PBL. - I andra hand har sökandena åberopat att beslutet innebär en inskränkning i deras äganderätt som står i strid med 2 kap. 18 § regerings formen. - Vad gäller frågan om det allmänna intresset kan konstateras att de aktuella bestämmelserna i PBL har tillkommit till följd av ett allmänt behov av att kunna styra markanvändningen och byggandet i områden med fritidsbebyggelse där det av olika skäl är förknippat med problem om bebyggelsen genom olika åtgärder ändras till helårsboende (prop. 1985/86:1 s. 183). - I beskrivningen av områdesbestämmelserna anförs sammanfattningsvis följande angående bakgrunden. I Umeå kommuns översiktsplan som antogs år 1990 anges att bruttoarean för fritidshus normalt inte bör vara större än 80 kvadratmeter och komplementbyggnader sammanlagt inte större än 70 kvadratmeter. Syftet med detta är att bevara fritidsområdenas karaktär och motverka permanentboende i fritidsområdet. En utveckling mot permanentboende kan få allvarliga kommunal ekonomiska konsekvenser. Ytgränserna har bedömts som en rimlig avvägning mellan syftet att motverka permanentboende och fritidshus ägarnas intresse att kunna ha en god utrymmesstandard. - Den beslutade regleringen av bruttoarean för fritidshus kan inte anses hindra eller försvåra sökandenas nuvarande användning av sin fastighet. Beslutet innebär inte heller någon reglering av den faktiska användningen av fastigheten. Regeringsrätten anser inte att den rådighetsinskränkning beslutet innebär står i strid med de åsyftade bestämmelserna i regeringsformen. - Margareta G. och Sture E. har slutligen anfört att i vart fall skall deras fastighet, Hörneå 8:492, undantas från bestämmelserna eftersom bostadshuset är en helårsbostad och inte ett fritidshus. - Av 5 kap. 16 § PBL framgår att för begränsade områden som inte om fattas av detaljplan områdesbestämmelser kan antas för att säkerställa att syftet med en kommuns översiktsplan uppnås. Enligt tredje punkten i nämnda lagrum får genom områdesbestämmelser regleras bl.a. största tillåtna byggnads- eller bruksarea för fritidshus. PBL innehåller inte någon definition av fritidshus. I förarbetena till lagen anförs att det avgörande momentet vid bedömningen huruvida en byggnad är ett fritids hus bör vara vilket ändamål som har angetts i lovet för varje byggnad. Kan inte detta klarläggas får i andra hand byggnadens standard och det faktiska användningssättet beaktas vid bedömningen av om det är ett fritidshus eller inte (prop. 1985/86:1 s. 184). Enligt Regeringsrättens mening har det inte framkommit sådana omständigheter att det kan anses strida mot PBL att låta områdesbestämmelserna för fritidshus omfatta Hörneå 8:492. - Regeringsrätten finner således inte att regeringens beslut strider mot någon rättsregel på det sätt sökandena påstått. Det framgår inte heller i övrigt klart av omständigheterna att beslutet strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1999-04-20, Liljeros)

*REGI

*INST