RÅ 1999 not 16

Not 16. Ansökan av Sven Åke Å. m.fl. om rättsprövning av ett beslut om tillstånd till expropriation. - Banverket ansökte i en skrivelse den 5 juli 1995 om tillstånd till expropriation för byggande av Västkustbanan, delsträckan Torebo-Heberg, inom Falkenbergs kommun i Hallands län. Ansökningen omfattade expropriation av mark med äganderätt, servitutsrätt och annan nyttjanderätt samt expropriation av särskild rätt. - Banverket anförde bl.a. följande. Västkustbanan var ett av stomnätsplanens mest högprioriterade stråk. Den sammanband Västsverige med kontinenten och hade stor betydelse för både svenskt och norskt näringsliv. I den av regeringen fastställda stomnätsplanen ingick utbyggnad till dubbelspår på hela Västkustbanan med undantag från delsträckan Ängelholm-Helsingborg. Utbyggnaden innebar en kraftig kapacitetsförstärkning vilket möjliggjorde en planerad utökning av trafiken. När hela utbyggnaden av Västkustbanan var genomförd och banan trafikerades med snabbtåg skulle restiden mellan Göteborg och Malmö reduceras från nuvarande ca 3,5 timmar till ca 2,0 timmar. En överflyttning av trafik från väg till järnväg innebar även stora samhällsekonomiska vinster inom säkerhets- och miljöområdet. Godstrafiken förutsattes ligga kvar på den del av befintlig bana som gick norrut från tätortens centrala delar. I projektet ingick utbyggnad av triangelspår vid Stafsinge, varför anslutningsmöjlighet även fanns för södergående trafik från Falkenberg. I ett samprojekt med Vägverket hade pågående utbyggnad av E 6 inneburit att i etappen ingående trafikplats Heberg färdigställts även vad avsåg omgivande järnvägsarbeten. Sträckningen fanns inte inarbetad i gällande översiktsplan eftersom den nya sträckningen inte varit känd vid dess antagande i juni 1990. Följderna av den nya sträckningen beskrevs även i det pågående arbetet med att upprätta fördjupade översiktsplaner. -Regeringen (Kommunikationsdepartementet, 1997-10-02): Regeringen meddelar med stöd av 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719) Banverket tillstånd att för utbyggnad av Västkustbanan med äganderätt, servitutsrätt och annan nyttjanderätt expropriera mark från de fastigheter som framgår av bilaga 2samt att expropriera särskild rätt som belastar de fastigheter som framgår av samma bilaga. Med stöd av 3 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen medger regeringen att expropriationen får ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har angetts på till ansökningen hörande ritningar. Beträffande Tröinge 10:3 respektive 10:32 framgår omfattningen av Banverkets skrivelser den 26 juni 1997 respektive den 16 juli 1997. - Regeringen föreskriver följande. - Banverket skall vid utbyggnaden iaktta en allmän aktsamhet så att naturvårdens, kulturmiljövårdens och friluftslivets intressen så långt som möjligt skyddas från skada. Arbetet skall vidare utföras med största hänsyn till den byggda miljön och på ett sådant sätt att närboende vållas minsta möjliga olägenhet. - Banverket skall utföra de åtgärder till skydd för miljön som anges i den till ansökan fogade miljökonsekvensbeskrivningen. Vid den konkreta utformningen av åtgärderna samt vid bedömning av om en viss åtgärd i något fall inte bör utföras eller bör bytas mot en alternativ åtgärd som leder till minskad påverkan på landskapet och den byggda miljön skall samråd ske med länsstyrelsen, kommunen och berörda fastighetsägare. - Som skäl för sitt beslut anförde regeringen bl.a.: Regeringen finner att en utbyggnad av Västkustbanan på aktuell sträcka tillgodoser ett allmänt behov av samfärdsel och transport. - Regeringen finner att ändamålet med expropriationen inte lämpligen kan tillgodoses på annat sätt samt att olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt inte överväger de fördelar som kan vinnas genom den. - Regeringen anser att expropriationens omfattning beträffande fastigheterna Tröinge 10:3 och 10:32 bör bestämmas i enlighet med av Banverket gjorda revideringar. - Sven Åke Å. m.fl. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att det skulle upphävas. De yrkade även att Regeringsrätten skulle förordna att regeringens beslut inte fick verkställas innan målet avgjordes. - Sökandena anförde bl.a. följande. Regeringen hade underlåtit att erforderligt utreda expropriationsärendet och dess intresseavvägning kunde ifrågasättas. Beslutet stred därigenom mot 2 kap. 12 § expropriationslagen (1972:719). Det låg inte inom kommunens s.k. fria handlingsutrymme enligt plan- och bygglagen (1987:10) att välja järnvägssträckning m.m. Frågan om tillåtligheten av inverkan av magnetfält borde ha prövats i ärendet. Opinionen emot järnvägsföretaget borde ha utretts, analyserats och beaktats i större omfattning. Vidare måste det av regeringens beslut kunna utläsas vilka riktvärden och gränser för buller, vibrationer och andra miljöstörningar som beslutats. Av regeringens beslut framgår inte heller vad expropriationen skulle omfatta, vilket stred mot 3 kap. 4 § expropriationslagen. Den miljökonsekvensbeskrivning som upprättats av Banverket överensstämde inte med gällande rätt. Den var inte heltäckande avseende samtliga alternativ och utformningar. Regeringen hade i enlighet med förvaltningsförfarandets allmänna principer att ta ansvar för att ärendet blev tillfredsställande utrett. I avsaknad av en fullständig miljökonsekvensbeskrivning kunde ärendet inte anses erforderligt berett. Även om lagstöd för miljökonsekvensbeskrivning saknades, var Sverige bundet av EG:s direktiv om miljökonsekvensbeskrivning 85/337/EEG. Det var uppenbart att tunnelbygget kunde antas få sådan betydande omfattning och bli av sådan ingripande beskaffenhet att bygget borde omfattats av krav på tillåtlighetsprövning enligt 4 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL. Skäl för detta var bl.a. att en sådan prövning enligt 5 kap. 1 § NRL automatiskt medförde krav på miljökonsekvensbeskrivning. Dessutom borde regeringen förenat tillståndsprövningen med en prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) enligt vad som följer av 4 kap. 5 § NRL. Slutligen borde kretsen av sakägare och taleberättigade vara vidare än vad som följde av Banverkets ansökan om expropriationstillstånd. - Regeringsrätten (1999-02-11, Werner, Lindstam, Billum, Hulgaard, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att myndigheten har viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (jfr prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - Regeringsrätten behandlar först frågan om vilka sökande som kan anses vara berättigade att ansöka om rättsprövning. Med sakägare i expropriationslagstiftningen brukar avses främst ägare av sådan fast egendom som expropriationen avser samt innehavare av särskild rätt till egendom (jfr SOU 1966:50 s. 63-68, prop. 1972:109 s. 186 f.). De fastigheter som Göran J. Bengt-Erik och Berit O., Ola och Eva L. samt Erik J. uppgivits vara ägare till omfattas inte av expropriationsansökningen. Deras ansökningar skall därför inte tas upp till prövning. - Sökandena har främst gjort gällande att regeringens beslut strider mot expropriationslagen och NRL. Sökandena har särskilt åberopat olika formella brister i ärendets beredning, vilka skulle ha lett till att olika konsekvenser för fastigheterna i form av buller, vibrationer, elektromagnetisk strålning, värdeminskning och andra olägenheter inte utretts eller beaktas. - Enligt 2 kap. 12 § expropriationslagen skall expropriationstillstånd inte meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Vid prövning av en ansökan om expropriation skall således intressen som talar för och intressen som talar emot ansökningen vägas mot varandra. Om en intresseavvägning som gjorts är osaklig eller partisk bör detta kunna leda till att beslutet efter rättsprövning upphävs. - I förarbetena till expropriationslagen uttalas bl.a. följande (prop. 1972:109 s. 218-219). Sökanden bör inte ha något ovillkorligt anspråk på att erhålla just det av honom begärda området, ifall dess avstående eller upplåtande skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som också motsvarar ändamålet, står till buds. Det måste dock vid bedömningen av dessa frågor fasthållas att ansvaret för samhällsutbyggnaden vilar på det allmänna. Det kan bara i rena undantagsfall komma i fråga att kommunens planintentioner frångås. - Av vad som har åberopats av sökandena framgår inte att regeringen underlåtit att göra erforderliga bedömningar eller att den haft bristfälligt underlag för sina bedömningar. Enligt Regeringsrättens mening ger handlingarna i målet inte vid handen att regeringen felbedömt fakta eller överskridit gränserna för den handlingsfrihet som 2 kap. 12 § expropriationslagen medger. - Enligt 4 kap. 2 § NRL får regeringen besluta att en anläggning eller en åtgärd inte får utföras utan regeringens tillstånd enligt samma kapitel, om anläggningen eller åtgärden kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Huruvida krav på tillstånd skall uppställas måste naturligtvis bedömas från fall till fall. Lokaliseringen och utformningen men också typen av anläggning kan få betydelse för den bedömningen (se prop. 1985/86:3 s. 135 f.). - Enligt 1 § andra stycket rättsprövningslagen kan rättsprövning gälla endast sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde. Att regeringen avstår från att uppställa krav på prövning enligt 4 kap. NRL innebär i sig inte någon myndighetsutövning och regeringens avstående från att påkalla sådan prövning kan därför inte som sådant bli föremål för rättsprövning. - Regeringsrätten finner sammanfattningsvis att regeringens beslut inte strider mot expropriationslagen och NRL. Sökandena har vidare inte visat att de beskrivningar av miljökonsekvenserna som gjorts i ärendet varit oförenliga med EG-rättens krav. Vad sökandena i övrigt angivit visar inte - och det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet - att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Ansökningarna om rättsprövning skall därför lämnas utan bifall. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar Göran J:s, Bengt-Erik O:s, Berit O:s, Ola L:s, Eva L:s och Erik J:s ansökningar om rättsprövning. - Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1999-01-12, Jonsson)

*REGI

*INST