RÅ 1999:75
I fråga om beslut av en socialförsäkringsnämnd har protokollet och inte beslutsmeddelandet ansetts utgöra beslutsdokument. Nämndens beslut har således ansetts ha det innehåll som framgår av protokollet (I). - En socialförsäkringsnämnd har ansetts inte kunna ändra ett beslut till den enskildes nackdel efter det att protokollet justerats (II).
I
Västmanlands läns allmänna försäkringskassa (socialförsäkringsnämnd 3) beviljade G.E. enligt protokoll den 17 maj 1991, dels helt sjukbidrag under två år fr.o.m. månaden efter beslutets meddelande, dels arbetsskadelivränta under sjukbidragstiden. Som motivering för beslutet om livränta anfördes att G.E. hade varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete som dagbarnvårdare. I ett beslutsmeddelande den 18 juli 1991 angavs att G.E. beviljats livränta fr.o.m. augusti 1991. Beslutsmeddelandet innehöll inte någon tidsbegränsning av livräntan. G.E. ansökte i februari 1993 om förtidspension/sjukbidrag för tid efter utgången av sjukbidragstiden enligt det tidigare beslutet. Försäkringskassan beviljade enligt beslut i protokoll den 21 januari 1994 henne sjukbidrag för augusti-november 1993 och förtidspension fr.o.m. december 1993. Enligt samma protokoll beslutade kassan att hon inte hade rätt till livränta efter utgången av november 1993.
Länsrätten i Västmanlands län
G.E. överklagade försäkringskassans beslut.
Domskäl
Länsrätten i Västmanlands län (1995-03-14, ordförande Göransson) yttrade: Länsrätten, som bedömer målet så utrett som dess beskaffenhet kräver, finner muntlig förhandling obehövlig. - Enligt 2 kap 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, förstås med arbetsskada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Enligt 2 kap. 2 § samma lag - i dess lydelse före 1993-01-01 - skall skada hos försäkrad, som har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar emot detta. Enligt 4 kap. 1 § nämnda lag har den som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. - Vederbörande socialförsäkringsnämnd inom försäkringskassan har till motivering av sitt beslut anfört bl.a. följande:
G.E. har arbetat som förskollärare fr.o.m. hösten 1981 till 1983 (efter utbildning) samt fr.o.m. 1983-08 som dagbarnvårdare.
Ur läkarutlåtande 1990-05-09 av dr M.E . hämtas, att besvär i rygg och axlar tilltog redan efter en kort tid i arbete. Noteras även att G.E. redan ca 10 år tidigare (1972-1973) haft problem med ryggen i samband med graviditeter. Ur utlåtande 1993-02-03 av behandlande läkare, dr J.H., hämtas att G.E. sedan mitten av 1970-talet haft kronisk värk i länd- och bröstrygg, vilken så småningom spritt sig och givit värk i muskulaturen i hela kroppen. Behandlingar av olika slag har inte givit förbättring, snarare försämring. Dr J.H. anger vidare att sjukdomsbilden övergått i ett fibromyalgiliknande tillstånd. Besvären i nacke och rygg har försämrats under sjukbidragstiden och prognosen ses som dyster. - G.E. anger i sin ansökan om förtidspension att hon har svår värk i alla muskler och muskelfästen samt leder. Har idag svårigheter med att gå på grund av värk i hälar, fötter, knän, ben och rygg. Värk i armar, armbågar och nacke. Svårigheter att lyfta saker med höger arm. Svår värk i ryggen vid all form av arbete. Svår värk i stort sett i hela kroppen med hög trötthetsgrad. Någon förbättring avseende det kroniska smärttillståndet och fibromyalgibesvären är enligt behandlande läkare inte att vänta inom överskådlig tid.
G.E. bedöms ha en i grunden svag rygg med degenerativa förändringar. Hon ses därför som mer sårbar med större risk för att belastningar av olika slag ska kunna ge besvär, än om hon inte haft dessa förändringar. Med ovanstående som utgångspunkt godkändes försämringstillstånd med besvär i bröst- och ländrygg som arbetsskada, orsakad av tunga moment i arbetet som dagbarnvårdare.
Av utredning med konsultläkare dr S.H. ortopedkliniken i Västerås framgår att grundorsaken till besvär och arbetsoförmåga numera bedöms vara degenerativa förändringar i ländryggen och på senare tid en sannolik fibromyalgi. Ingen av dessa sjukdomar bedöms primärt orsakade av skadlig inverkan av arbete. Dr S.H. gör den bedömningen att tidigare försämringstillstånd utlöst av moment i arbetet numera har upphört. Aktuella besvär bedöms orsakade av ovan angivna grundsjukdomar. I helhetsbedömningen vägs även in att andra faktorer än moment i arbetet som dagbarnvårdare påverkat hälsotillståndet. I läkarutlåtande av dr M.E. samt i ansökan om pension beskrivs stor arbetsbörda med familj och resor.
I dom från Försäkringsöverdomstolen (FÖD 1991:25), fastställs att skadlig inverkan i arbete inte föreligger för dagbarnvårdare vad gäller nack-skulderbesvär. Bl.a. följande anges som motiv: "Säkerligen kan tunga lyft förekomma men de är kortvariga och lasten är levande (och därför inte så lodtung). Vidare utförs lyften oftast nära intill kroppens meddellinje och inte i någon för kroppen oergonomisk ställning. Arbetsformen faller inte utanför ramen för ett sedvanligt normalt kroppsarbete och någon ensidig upprepning av arbetsmomenten föreligger inte. Således synes arbetet inte vara ovanligt ansträngande eller ensidigt. Skadlig inverkan i arbetet bedöms därför inte föreligga." Med stöd av dels gällande praxis (uttryckt bl.a. i ovannämnda FöD-dom) att skadlig inverkan normalt inte anses föreligga i arbete som dagbarnvårdare, dels att G.E. trots lång frånvaro från arbetet inte blivit förbättrad, dels att nya sjukdomssymtom tillkommit under sjukdomstiden, dels att även andra faktorer än arbetet säkerligen påverkat sjukdomsbilden och dels dr S.H:s sammanfattande bedömning av det medicinska underlaget i ärendet där han bedömer att samband mellan tidigare skadlig inverkan och försämringstillstånd numera har upphört, bedöms rätt till fortsatt livränta enligt arbetsskadelagen inte längre föreligga.
Beträffande arbetsförhållandena m.m. för G.E. framgår av handlingarna i målet följande:
1961-64 Arbete som postbiträde
1965-79 Hemmafru, dock kortare perioder 1970-71 och 1973 som
dabarnvårdare
1979-81 Utbildning till förskollärare
1981 - aug. 83 Förskollärare (Bollmora och Kungsängen)
aug. 83 - aug. 88 Dagbarnvårdare, sjukskriven efter 880508
aug. 88 - mars 89 Förskollärare, halvtid, sjukskriven fr.o.m. 890321
Följande sjukskrivningar - ryggbesvär och annat - framgår av handlingarna:
811019 Ryggbesvär
821216—17 Annat
830110—16 Ryggskott
830127 Annat
830207 Annat
830213—15 Annat
830322 Annat
830408—10 Ryggskott, förlyft sig vid flyttning
830503—06 Annat
830527-0619 Gastrit (+rygginsufficiens)
831219—23 Annat
840624—0701 Akuta ledbesvär
840801—03 Annat
841026—28 Annat
841112—14 Annat
841204—16 Annat
850729—0803 Ryggskott, under semester
860714—17 Annat, under semester
860730—0802 Ryggskott under semester
860806—10 Annat, under semester
860916—18 Annat
861229-870102 Ryggskott
870408—13 Annat
870609—14 Annat
870811—12 Annat
870814—16 Annat
871026—1101 Axelvärk
871229—30 Maginfluensa + axelvärk + ryggvärk
880302 Muskel- och ledbesvär
880308—20 Led- och muskelvärk samt psykiska besvär, ej hinder för
utlandsvistelse
880509-910731 Ryggbesvär och psykisk insufficiens m.m.(varav 88-05-09-
89-03-20 omväxlande hel och halv sjukskrivning)
910801- Sjukbidrag
G.E. har inte varit utsatt för skadlig inverkan i arbete som förskollärare eller dagbarnvårdare efter 1988-05-08. 880821-890320 var hon halvt sjukskriven och arbetade halvtid i ett lätt och för henne gynnsamt arbete som förskollärare med undantag för de dagar då hon var helt sjukskriven. Efter 1989-03-20 har hon inte arbetat alls. Ryggbesvären i april 1983 och somrarna 1985 och 1986 har inträffat vid privat flyttning respektive under semester och har således inte samband med arbete. Från 1988 har tillkommit psykiska besvär och andra besvär. - I arbetsskadeanmälan daterad 1990-05-29 anger G.E. att sjukdomsbesvären uppstod under hennes tid som dagbarnvårdare i arbete med små barn i sitt hem. I sådan anmälan daterad 90-10-03 anger hon att besvären började redan när hon arbetade som förskollärare på daghem i Kungsängen. - I ansökan om förtidspension daterad 1993-02-23 uppger G.E. att hon innan hon arbetade som dagbarnvårdare var förskollärare i Bollmora och Kungsängen på daghem med barn i åldrarna 0-10 år, att det var långa resor t. o. f. arbetet varje dag och att i arbetet förekom tunga lyft och ryck. Vidare uppgav hon att hon hemma hade allt hushållsarbete i en stor radhuslägenhet med tre hemmavarande barn. Beträffande arbetet som dagbarnvårdare uppger hon att hon hade många små barn att lyfta och bära bl.a. i trappor samt att dra barnvagn m.m. Besvären beskriver hon sålunda: "Svår värk i hela ryggen vid all form av arbete, svår värk i alla muskler och muskelfästen samt leder. Har idag svårigheter med att gå på grund av värk i hälar, fötterna, knän, ben och rygg. Värk i armar, armbågar och nacken. Svårigheter att lyfta saker med höger arm. Allting handlar om svår värk i stort sett hela kroppen med hög trötthetsgrad, matthet ---". --- "Förutom arbetsskadan har jag drabbats utav sjukdomen fibromyalgi, svår sådan, vilken i hög grad invalidiserar mig."
Läkarutlåtanden och yttranden föreligger enligt följande:
880812 dr L.H.
890428 dr C.L.
890905 dr P.M. (röntgenutlåtande)
891114 dr J.S. (förtroendeläkare försäkringskassan)
900509 dr M.E . (Rfv:s sjukhus)
901009 dr M.K.
901108 dr J.S.
930203 dr J.H.
930316 dr J.H.
930325 dr J.S.
930617 dr J.H.
930921 dr S.H. (förtroendeläkare, ortopedspecialist)
930927 dr J.H.
Länsrätten gör följande bedömning. - Utredningen visar att G.E. varit i arbete med barn som förskollärare och dagbarnvårdare där skadlig inverkan skulle kunna ha förelegat under endast en relativt kort tid fr.o.m. någon gång under 1981 t.o.m. den 8 maj 1988. Redan dessförinnan hade hon haft ryggbesvär vilket tyder på konstitutionell eller tidigare förvärvad ryggsvaghet. Försäkringsöverdomstolen har i prejudicerande dom, FÖD 1991:25, funnit att skadlig inverkan med avseende på nack- och skulderbesvär inte förelegat för dagbarnvårdare med sådana arbetsuppgifter som G.E. haft. Uppgifter i domen talar för generell avsaknad av skadlig inverkan i sådant arbete. G.E:s besvär under den tid hon arbetade i ifrågavarande anställningar omfattar förutom besvär från nack/skulderregionen även besvär från övriga delen av ryggen samt led- och muskelvärk liksom psykiska besvär. Trots långvarig sjukskrivning har hennes hälsotillstånd inte blivit bättre utan istället sämre. Hon har utvecklat sjukdomssymtom från stor del av kroppen och hennes sjukdomsbild synes ha övergått i fibromyalgiliknande tillstånd. G.E. är enligt LAF försäkrad s.k. befintligt skick men även om hennes svaghet sedan tidigare gjort henne mer sårbar än dagbarnvårdare i allmänhet talar omständigheterna i målet inte för längre gående eventuell skadlig inverkan i arbetet än möjligheten av försämringstillstånd som upphört efter en tid. Länsrätten finner - såsom dr S.H. - att eventuellt försämringstillstånd upphör i vart fall vid utgången av november 1993. G.E:s arbetsoförmåga därefter har annan orsak an skadlig inverkan i hennes tidigare arbeten. - Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm
G.E. överklagade och yrkade att kammarrätten skulle ändra länsrättens dom på så sätt att kammarrätten fann henne berättigad till livränta eftersom hennes sjukdom hade orsakats av skadlig inverkan av arbete.
Kammarrätten i Stockholm (1997-09-03, Anclow, Ganting, Hellner, referent samt nämndemännen Lionell och Frejman), som hållit muntlig förhandling inom stängda dörrar den 13 augusti 1997, yttrade: Av utredningen framgår att G.E. har en godkänd arbetsskada avseende försämringstillstånd av rygg- och nackbesvär med visandedag 26 oktober 1987. Hon har uppburit sjukpenning enligt LAF och även livränta. Vidare framgår att G.E. sedan mitten av 1980-talet haft kronisk värk i länd- och bröstrygg, vilken så småningom spritt sig och givit värk i muskelaturen i hela kroppen och att sjukdomsbilden övergått i ett fibromyalgiliknande tillstånd samt att G.E. sedan december 1993 erhåller hel förtidspension. Hon har efter den 20 mars 1989 inte arbetat alls. - I målet föreligger ett flertal läkarintyg med delvis olika bedömningar. Vid sin prövning av frågan om rätt till livränta efter den 30 november 1993 fäster dock kammarrätten särskild vikt vid utlåtandet den 21 september 1993 av specialisten i ortopedi S.H. vari denne uttalar följande. "Grundorsaken till patientens besvär och arbetsoförmåga är degenerativa förändringar i ländryggen samt på senare tid en sannolik fibromyalgi. Ingen av dessa sjukdomar är primärt beroende på skadlig inverkan av arbete. Samband med tidigare skadlig inverkan och försämring, bedöms numera ha upphört." - Med hänsyn till det nu anförda och de skäl som länsrätten i övrigt redovisat saknas ett tillräckligt samband mellan den i och för sig godkända arbetsskadan och sjukdomsbesvären efter den 30 november 1993, Livränta skall därför inte medges efter nämnda datum. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Nämndemännen Lionell och Frejman var skiljaktiga och anförde: Vi fäster avseende vid att G.E:s besvär genom ett tidigare beslut godkänts som arbetsskada. Vi finner inte att det finns tillräckliga skäl att nu göra en annan bedömning. Det får anses vara de som arbetsskada godkända besvären som tvingat G.E. att lämna arbetslivet. G.E:s inkomstförlust är härmed även efter den 30 november 1993 en följd av arbetsskada varför rätt till livränta föreligger efter detta datum.
G.E. fullföljde sin talan och anförde till stöd härför i huvudsak följande. Genom försäkringskassans beslutsmeddelande den 18 juli 1991 beviljades hon arbetsskadelivränta fr.o.m. augusti 1991 utan tidsbegränsning. Hon hade erhållit del av beslutet och funnit beslutet acceptabelt, utom såvitt avsåg beräkningen av livränteunderlaget. Sistnämnda fråga överklagade hon till Länsrätten i Västmanlands län som biföll hennes talan (mål nr Ö 432-91). Inte heller vid länsrättens prövning upplystes hon om någon tidsbegränsning av beslutet om livränta. Protokollet från socialförsäkringsnämndens sammanträde utgjorde inte något beslutsmeddelande till den enskilde. Beslutet hade vunnit laga kraft med den innebörd som framgick av kassans beslutsmeddelande den 18 juli 1991. Hon ifrågasatte om det över huvud taget var förenligt med 2 kap. 2 § LAF i lydelsen före den 1 januari 1993 att ändra redan fastställd bedömning av sambandet mellan skadan och den skadliga inverkan, ävensom att ändra fastställd rätt till livränta. I sak åberopade hon, utöver vad hon tidigare anfört i länsrätten och kammarrätten, bl.a. ett intyg utfärdat den 18 maj 1998 av docenten H.B..
Prövningstillstånd meddelades.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av socialförsäkringsnämndens protokoll fört vid sammanträde den 17 maj 1991 framgick att försäkringskassan beslutade att bevilja G.E. livränta endast för sjukbidragstiden. Anledningen till att tidsperioden inte angivits i livräntebeslutet var förmodligen att beslutet om sjukbidrag med angivande av tidsperiod då inte hade skickats ut till G.E. Oavsett om tidsperioden angetts i beslutet eller inte hade försäkringskassan - enligt verkets uppfattning - inte kunnat besluta om rätt till livränta för längre tid än den under vilken sjukbidraget utgick. Verket ansåg vidare att då sjukbidraget upphörde att utgå och då den försäkrade som i detta fall beviljats förtidspension en ny och förutsättningslös prövning skulle göras angående rätten till fortsatt livränta. I sak ansåg verket att G.E. inte var berättigad till livränta efter november 1993.
Regeringsrätten (1999-12-28, von Bahr, Holstad, Baekkevold, Eliason, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Målet gäller om G.E. är berättigad till arbetsskadelivränta för tid efter utgången av november 1993. Regeringsrätten har först att ta ställning till om försäkringskassan vid den förnyade livränteprövning som gjordes i januari 1994 över huvud taget haft rätt att förutsättningslöst pröva G.E:s rätt till livränta, eftersom det i meddelandet om det tidigare livräntebeslutet inte angavs att livräntan var tidsbegränsad. I denna del framgår av handlingarna följande.
Enligt protokoll den 17 maj 1991 från sammanträde med socialförsäkringsnämnd 3 vid Västmanlands läns allmänna försäkringskassa beslutade nämnden att bevilja G.E. dels helt sjukbidrag under två år fr.o.m. månaden efter beslutets meddelande, dels livränta under sjukbidragstiden. Som motivering för beslutet om livränta anfördes att G.E. hade varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete som dagbarnvårdare genom att det i arbetet hade förekommit ständiga lyft av barn som bedömts vara påfrestande för rygg och axlar. I beslutsmeddelande den 18 juli 1991 om egenlivränta angavs att G.E. beviljats livränta fr.o.m. augusti 1991. Beslutsmeddelandet innehöll inte någon tidsbegränsning av livräntan. G.E. ansökte i februari 1993 om förtidspension/sjukbidrag för tid efter utgången av sjukbidragstiden enligt det tidigare beslutet. Enligt beslut i protokoll den 21 januari 1994 beviljade försäkringskassan henne sjukbidrag för augusti-november 1993 och förtidspension fr.o.m. december 1993. Enligt samma protokoll beslutade kassan att hon inte hade rätt till livränta efter utgången av november 1993 och anförde som skäl härför bl.a. att efter denna tidpunkt betydligt starkare skäl talade mot att G.E:s besvär var orsakade av skadlig inverkan i arbete.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
När en socialförsäkringsnämnd efter föredragning dokumenterar sitt ställningstagande i ett protokoll utgör detta protokoll beslutsdokument i ärendet (jfr Regeringsrättens dom den 9 november 1999 i mål nr 7670-1995, RÅ 1999 ref. 51, och JO:s ämbetsberättelse 1997/98 s. 390 f.). Nämndens beslut skall med andra ord anses ha det innehåll som framgår av protokollet. I förevarande fall utgörs således beslutet av det som anges som beslut i nämndens protokoll den 17 maj 1991. Enligt detta protokoll har nämnden beslutat bevilja G.E. en tidsbegränsad livränta. Det innebär att det förhållandet att beslutsmeddelandet om egenlivränta den 18 juli 1991 inte angav att livräntan var tidsbegränsad inte har hindrat kassan att förutsättningslöst pröva G.E:s rätt till livränta efter november 1993.
När det sedan gäller målet i sak finner Regeringsrätten i likhet med kammarrätten att det i 2 kap. 2 § LAF, enligt lydelsen före den 1 januari 1993, uppställda kravet på orsakssamband inte är uppfyllt efter november 1993. G.E. är således inte berättigad till den yrkade livräntan.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
II
Enligt protokoll den 22 augusti 1994 från sammanträde med socialförsäkringsnämnden vid försäkringskassan Dalarna beslutade nämnden att bevilja P.I. halvt sjukbidrag för tiden december 1993 - mars 1995. Som pensionsfallsår antecknades 1994. Ordföranden i nämnden justerade protokollet den 25 augusti 1994. Vid sammanträde den 5 september 1994 ändrade nämnden sitt tidigare beslut på så sätt att pensionsfallsåret ändrades från 1994 till 1993. P.I. underrättades om nämndens beslut genom ett meddelande den 5 september 1994. Meddelandet innehöll dock inte någon uppgift om pensionsfallsår.
P.I. överklagade försäkringskassans beslut den 5 september 1994 och yrkade därvid att pensionsfallsåret skulle fastställas till 1994. Han anförde till stöd för sin talan i huvudsak följande. I den föredragningspromemoria som försäkringskassan hade skickat till honom föreslogs 1994 som pensionsfallsår. Ändringen till 1993 hade gjorts utan samråd med honom. Någon motivering till ändringen hade han inte fått. Han underrättades aldrig om att socialförsäkringsnämnden hade haft ett nytt sammanträde om saken. På grund av det anförda ifrågasatte han om försäkringskassan hade rätt att ändra pensionsfallsåret från 1994 till 1993. Det var även i sak riktigt att fastställa pensionsfallsåret till 1994. Det var det året han ansökte om förtidspension/sjukbidrag. Han hade försökt hålla ut så länge som möjligt, bl.a. med hjälp av sjukgymnastik, för att slippa pensionera sig.
Länsrätten i Dalarnas län (1997-03-17, ordförande Andersson samt nämndemännen Karlsson, Johansson, Hagström) yttrade: Av 5 kap. 9 § och 13 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, framgår att storleken av en försäkrads förtidspension beror på när pensionsfallet anses ha inträffat (pensionsfallsåret). - P.I. har av försäkringskassan fått uppfattningen att pensionsfallsåret var fastställt till 1994. Han bör kunna lita på detta om inte starka skäl talar emot. P.I:s yrkande bör därför bifallas. - Länsrätten fastställer att P.I:s pensionsfall inträffade 1994. - Målet visas åter till försäkringskassan för åtgärd.
Rådmannen Andersson var av skiljaktig mening och anförde: Hinder har inte förelegat för socialförsäkringsnämnden att på sätt som skett ändra sitt tidigare beslut (jfr Försäkringsöverdomstolens rättsfallsreferat FÖD 1993:1). Det kan inte heller komma i fråga att bifalla P.I:s överklagande på grund av eventuella brister i försäkringskassans information etc. Pensionsfallsåret måste i stället bestämmas med utgångspunkt från tillämpliga bestämmelser i AFL. - Av 5 kap. 9 § och 13 kap. 1 § AFL framgår att storleken av en försäkrads förtidspension beror på när pensionsfallet anses inträffat (pensionsfallsåret). I förarbetena har anförts att det synes riktigast att tidpunkten för pensionsfallet så nära som möjligt ansluter till att nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga nått det stadium i fråga om grad och varaktighet som förutsätts för rätt till sjukbidrag eller förtidspension (prop. 1962:90, s. 361). - Överläkaren M.K. gjorde den 28 juni 1993 bedömningen att P.I. hade typiska besvär och uppfyllde kriterierna för fibromyalgi. Leg. läkaren I.N. har i ett utlåtande den 2 augusti 1993 anfört att P.I. hade en kvarstående nedsättning av sin arbetsförmåga och att någon rehabilitering inte var aktuell. Enligt I.N. var P.I. ett "fall för halvt sjukbidrag?". När P.I. ansökte om förtidspension/sjukbidrag den 7 mars 1994 uppgav han att arbetsförmågan hade varit nedsatt i mera betydande grad sedan 1991. Det förelåg då ett pågående sjukdomsfall sedan den 18 juni 1991. - Med hänsyn till den medicinska utredningen finner jag i likhet med försäkringskassan att nedsättningen av P.I:s arbetsförmåga redan 1993 nått det stadium i fråga om grad och varaktighet som förutsätts för sjukbidrag. Det var därför riktigt att fastställa det året för pensionsfallsår. P.I:s överklagande borde därför avslås.
Kammarrätten i Sundsvall
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut att pensionsfallet skulle anses ha inträffat år 1993.
P.I. bestred bifall till överklagandet och anförde till stöd för sin talan en mängd kritiska synpunkter på handläggningen av ärendet, främst att han inte fått del av allt beslutsunderlag som försäkringskassan haft tillgång till.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (1998-02-25, Heidling, Carlsson, referent, Helin) yttrade: För rätt till tilläggspension i form av förtidspension förutsätts enligt 13 kap. 1 § AFL bl.a. att försäkrads arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. - Kort innebär dessa regler med avseende på P.I:s fall bl.a. att om pensionsfallsåret fastställs till 1994 blir ersättningen till honom högre än om pensionsfallsåret fastställs till 1993. - Enligt protokoll från socialförsäkringsnämnden fört vid sammanträde den 22 augusti 1994 har försäkringskassan beslutat tillerkänna P.I. halvt sjukbidrag för tiden december 1993 - mars 1995. Som pensionsfallsår antecknades 1994. Även i en promemoria daterad den 28 mars 1994, som upprättats inför sammanträdet och som före nämndens beslut delgetts P.I. för synpunkter, har som pensionsfallsår antecknats 1994. P.I. erhöll i beslutsmeddelande dagtecknat den 5 september 1994 besked om beslutet, dock ej med angivande av pensionsfallsår. - I protokoll den 5 september 1994 har nämnden däremot antecknat "Socialförsäkringsnämndens beslut den 22 augusti 1994 ändras till pensionsfallsår 1993 ." Underlaget för detta ändringsbeslut utgörs av samma föredragningspromemoria som den P.I. fått del av dock med den ändringen att en överstrykning har skett av årtalet 1994 för P-fallsår/försämringsår samtidigt som med kulspetspenna med grön färg för hand lagts till texten "1993 enl. Lundgren. 1994-08-29/EE". - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av 17 § förvaltningslagen framgår att - med undantag som saknar intresse i förevarande mål - ett ärende inte får avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. P.I. har obestritt uppgett att han inte fått del av den uppgift om att pensionsfallsåret skulle ändras till år 1993 som gjorts efter det att han för synpunkter fått del av beslutsunderlaget, däribland försäkringskassans promemoria med anteckning om att pensionsfallsåret skulle vara 1994. P.I. har därför inte haft vare sig anledning eller möjlighet att före det ändrade beslutet argumentera och inge bevisning i frågan om pensionsfallsår. På anförda skäl har forsäkringskassan inte ägt fatta ett nytt och för P.I. mindre gynnande beslut än det tidigare utan att denne dessförinnan fått tillfälle att lämna synpunkter i frågan om pensionsfallsår. - På anförda skäl skall Riksförsäkringsverkets överklagande till kammarrätten avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och återförvisa målet till kammarrätten för prövning av pensionsfallsåret. Till stöd för sin talan anförde verket i huvudsak följande. Kammarrätten synes ha grundat sitt ställningstagande att inte ändra länsrättens dom enbart på det förhållandet att P.I. inte fått tillfälle att lämna sina synpunkter på föredragande tjänstemans förslag om ändring av pensionsfallsår. Enligt kammarrätten har kassan inte ägt fatta ett nytt för P.I. mindre gynnande beslut utan att kommunicering skett. Enligt verkets mening förelåg inte någon skyldighet att kommunicera ett förslag till ändring av socialförsäkringsnämndens beslut. Verket ansåg således att kammarrätten inte haft fog för att avslå verkets överklagande på den grunden utan hade bort pröva målet i sak. Till följd av kammarrättens ställningstagande hade verket inte fått sin sak, dvs. tidpunkten för pensionsfallet, prövad. För det fall Regeringsrätten ansåg att det förelegat en skyldighet för försäkringskassan att kommunicera ett förslag till ändring av ett ännu inte expedierat beslut, ansåg verket att kammarrätten hade bort undanröja länsrättens dom och återförvisa ärendet till kassan för förnyad handläggning, vilket även innefattat erforderlig kommunicering (jfr dock FÖD 1993:1).
Prövningstillstånd meddelades.
P.I. bestred ändring av kammarrättens dom.
Regeringsrätten (1999-12-28, von Bahr, Holstad, Baekkevold, Eliason, Schäder) yttrade, efter att ha redogjort för de inledningsvis anförda omständigheterna, följande. Riksförsäkringsverket har till stöd för sin talan i Regeringsrätten anfört att socialförsäkringsnämnden kunnat ändra sitt beslut till P.I:s nackdel utan att kommunicera förslaget med honom. Den fråga som först måste besvaras är emellertid om socialförsäkringsnämnden över huvud taget kunnat ändra sitt beslut enligt protokoll den 22 augusti 1994 på sätt som skett.
Regeringsrätten har i en dom den 9 november 1999 (mål nr 7670-1995, RÅ 1999 ref. 51) slagit fast att en socialförsäkringsnämnds beslut kan överklagas fr.o.m. den tidpunkt då protokollet från nämndens sammanträde justerats eftersom det fr.o.m. den tidpunkten är allmän handling och offentligt till den del det inte är sekretessbelagt. Av detta ställningstagande följer att beslutet fr.o.m. den tidpunkten inte heller kan ändras till nackdel för den enskilde annat än inom ramen för bestämmelserna i 20 kap. 10 a § AFL (jfr prop. 1985/86:80 s. 39). Utredningen visar inte att förutsättningarna för att tillämpa den bestämmelsen varit för handen. Då inte heller någon annan grund finns för att i denna del ändra försäkringskassans beslut enligt protokoll den 22 augusti 1994 skall det stå fast såvitt avser fastställande av pensionsfallsår.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.