RÅ 2000:30
En tingsrätt har bestämt att en förälder har rätt till umgänge med sina barn under "vartannat veckoslut" utan att precisera om umgänget skall utövas vid veckoslut under jämna eller udda kalenderveckor. Fråga om det är möjligt att enligt bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken förordna om verkställighet av tingsrättens avgörande.
Länsrätten i Norrbottens län
Gällivare tingsrätt beslöt enligt dom den 28 april 1997 att B.H. ensam skulle ha vårdnaden om hennes och J.H:s gemensamma barn (födda åren 1990 och 1994) och att J.H. skulle ha rätt umgås med barnen vartannat veckoslut från fredag kl. 16.00 till söndag kl. 16.00. Genom dom den 31 maj 1999 ändrade tingsrätten den tidigare domen såvitt avsåg bl.a. tidpunkten för hämtning och avlämnande av barnen.
I en ansökan hos länsrätten i september 1999 yrkade J.H. att rätten vid vite skulle förelägga B.H. att tillse att han kunde utöva veckoslutsumgänge med barnen i enlighet med tingsrättens domar "de närmaste fem tillfällena efter dom". Han uppgav bl.a. att umgänget i praktiken hade utövats varje jämn vecka.
Domskäl
Länsrätten i Norrbottens län (1999-09-30, ordförande Höijertz) yttrade: Rätten har vissa möjligheter att jämka vad som beslutats om villkor eller tidpunkt för umgänge. Denna jämkningsmöjlighet får emellertid ej utövas till utfyllnad av en förekommande brist i ett förordnande rörande umgänget utan rätten har att utgå från ett klart rättsläge. Ett sådant har vidare inte skapats genom tingsrättens förordnanden genom vilka inte framgår vilka veckoslut som åsyftas. Rätten har slutligen att utgå från förordnandena som sådana och nu främst från det genom domen den 28 april 1997 och parts uppfattning om detta är således utan betydelse såvitt rör den verkställighet om vilken rätten kan besluta. Av det sagda följer att J.H:s yrkande angående veckoslutsumgänge inte kan prövas. - Yrkandet av J.H. har hållit sig inom ramen för hur han kan ha uppfattat tingsrättens förordnande rörande veckoslutsumgänget. Samtidigt skulle B.H. kunna tänkas ha kommit med bärande invändningar rörande betydelsen av förordnandet. Det saknas därför grund för att förplikta endera av dem att ersätta den andres rättegångskostnader. - Länsrätten avvisar J.H:s yrkande, och ersättning enligt rättshjälpslagen tillerkänns L-J.H. (Anm.: J.H:s ombud och biträde enligt rättshjälpslagen) med yrkade tretusensexhundraåttiofem (3 685) kr, allt avseende arbete.
Kammarrätten i Sundsvall
J.H. överklagade och yrkade att hans ansökan om verkställighet med vitesföreläggande skulle bifallas. Vidare yrkade han att B.H. skulle förpliktas ersätta hans kostnader i såväl länsrätten som kammarrätten.
B.H. bestred bifall till J.H:s yrkanden och yrkade för egen del ersättning för sina kostnader i kammarrätten.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (1999-11-01, Ling, Larsson, referent) yttrade: J.H. har till stöd för sin talan i kammarrätten anfört i huvudsak följande. Tingsrättens domar är mycket precisa såväl i fråga om tidpunkter som i fråga om platsen för hämtning och avlämnande av barnen. Parterna har under flera års tid själva valt att förlägga veckoslutsumgänget till jämna veckor. Ingen otydlighet vidlåder sålunda tingsrättens förordnande och länsrätten borde därför ha prövat hans ansökan. - B.H. har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande. J.H:s ansökan om verkställighet skall inte prövas av kammarrätten som första instans. För det fall länsrättens beslut är felaktigt skall detta undanröjas och målet återförvisas till länsrätten. - Eftersom J.H:s talan har avvisats av länsrätten utan att hon fått tillfälle att yttra sig skall hon inte åläggas ersätta några kostnader i länsrätten. J.H:s talan i kammarrätten kan inte vinna bifall såsom den är utformad. Hon skall därför inte ersätta J.H:s kostnader i kammarrätten. Inte heller skall hon ersätta några kostnader för det fall kammarrätten fastställer länsrättens beslut. Däremot kan det ifrågasättas om inte J.H. vid en sådan utgång i målet bör ersätta henne för de kostnader han orsakat henne. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken, FB, skall verkställighet av vad allmän domstol bestämt i dom eller beslut om bl.a. umgänge med barn sökas hos länsrätten. Varken detta lagrum eller vad i övrigt stadgas rörande verkställighet av dom eller beslut i sådan fråga kan enligt kammarrättens mening anses ge utrymme för annan tolkning än att endast vad som anges i domen eller beslutet kan verkställas. I förevarande mål har J.H. sökt verkställighet av Gällivare tingsrätts domar på så sätt att han skall få veckoslutsumgänge med sina barn de fem närmaste tillfällena efter dom. Av domarna framgår endast, såvitt nu är i fråga, att J.H. har rätt till umgänge med barnen vartannat veckoslut från ett i den senare domen närmare angivet klockslag. I domarna har emellertid inte angetts vilka veckoslut som avses med vartannat veckoslut. Vid sådant förhållande finner kammarrätten i likhet med länsrätten att hinder föreligger mot att förordna om verkställighet enligt den av J.H. gjorda ansökan till länsrätten. Vad länsrätten sålunda beslutat i denna del skall därför fastställas. - Vid ovan angivna utgång i huvudsaken saknar kammarrätten skäl att frångå länsrättens bedömning rörande rättegångskostnaderna i länsrätten. Med hänsyn till utgången i kammarrätten finner vidare kammarrätten skäligt att J.H. åläggs skyldighet att ersätta B.H:s rättegångskostnader i kammarrätten. - Kammarrätten fastställer länsrättens beslut i överklagade delar. - Kammarrätten bestämmer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall betalas till L-J.H. med 1 579 kr, allt för arbete. - J.H. förpliktas ersätta B.H:s rättegångskostnader i kammarrätten med 1 053 kr.
Kammarrättsrådet Häggbom var skiljaktig och anförde följande. Sedan år 1997 har enligt dom från Gällivare tingsrätt gällt att J.H. har rätt till umgänge med sina barn "vartannat veckoslut", utan att det i domen har angivits vilka veckoslut som avses. År 1998 prövades frågan om verkställighet av vad tingsrätten beslutat ifråga om umgänge vid veckosluten utan att det såvitt kan utläsas av domen i målet framkom att parterna hade olika uppfattning om vid vilka veckoslut umgänge skulle äga rum. Inte heller på annat sätt har det framkommit att frågan om vilka veckoslut som avses skulle vara tvistig mellan parterna. I det nu aktuella målet har J.H. i sin ansökan om verkställighet angivit att umgängesrätt i praktiken har utövats varje jämn vecka. - Huruvida verkställighet skall äga rum under udda eller jämna veckor anser jag vara en fråga som parterna kan disponera över. Detta bör gälla även om frågan har reglerats i den dom som skall verkställas. Om det exempelvis i en dom anges att umgänge skall utövas udda veckor torde inget hindra att länsrätt förordnar om verkställighet jämna veckor om båda parter accepterar det. Det är visserligen möjligt att B.H. hade kunnat framställa en invändning om att umgängesrätt inte skulle utövas jämna veckor och länsrätten hade då haft anledning att överväga huruvida det fanns något verkställbart beslut. B.H. har emellertid inte ens beretts tillfälle att yttra sig i målet innan länsrätten fattade det nu överklagade beslutet. Jag finner därför att länsrätten saknat anledning att avvisa J.H:s ansökan om verkställighet. Överklagandet skall därför bifallas på så sätt att målet återförvisas till länsrätten för handläggning. - Överröstad i denna fråga instämmer jag i majoritetens bedömning i ersättningsfrågorna.
Regeringsrätten
J.H. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle återförvisa målet till länsrätten för erforderlig handläggning av ansökningen om verkställighet. Vidare yrkade han att B.H. skulle förpliktas ersätta hans rättegångskostnader i samtliga instanser, vilket innebar bl.a. att han skulle befrias från den skyldighet att betala rättegångskostnader som ålagts honom av kammarrätten. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att parterna i praktiken under flera års tid själva valt att förlägga veckoslutsumgänget till jämna veckor och att länsrätten därför borde ha prövat hans ansökan.
Prövningstillstånd meddelades.
B.H. bestred bifall till J.H:s yrkanden och yrkade för egen del ersättning för sina rättegångskostnader i Regeringsrätten. Hon vitsordade att parterna under flera års tid valt att förlägga umgänget till jämna veckor.
Regeringsrätten (2000-06-15, Swartling, Lindstam, Rundqvist, Eliason, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 21 kap. 1 § föräldrabalken framgår att det ankommer på länsrätten att på ansökan förordna om verkställighet av vad en allmän domstol har bestämt om bl.a. umgänge. Enligt 4 § tredje stycket i samma kapitel kan länsrätten - i samband med att den förordnar om verkställighet av en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft - jämka vad som har bestämts om villkor eller tidpunkt för umgänget, när detta påkallas av förhållanden som har inträffat efter domen eller beslutet. Länsrätten kan vägra verkställighet under förutsättningar som anges i 21 kap. 5 och 6 §§.
Den 28 april 1997 dömde Gällivare tingsrätt till äktenskapsskillnad mellan J.H. och B.H.. I samma dom förordnade tingsrätten att B.H. skulle ha vårdnaden om makarnas två barn och att J.H. skulle ha rätt till umgänge med barnen bl.a. "vartannat veckoslut från fredag kl. 1600 till söndag kl. 1600" och under viss del av sommaren. Genom dom den 31 maj 1999 ändrade tingsrätten den tidigare domen vad gällde dels klockslag och plats för hämtning och avlämnande av barnen, dels sommarumgänget. Genom dom den 6 december 1999 ändrade Hovrätten för Övre Norrland domslutet i tingsrättens andra dom i fråga om sommarumgänget och erinrade samtidigt parterna om att tingsrättens domslut beträffande umgängesrätt i övrigt stod fast, vilket i sin tur sades innebära att vad som förordnats om umgängesrätt i domen den 28 april 1997 med små ändringar alltjämt gällde.
I sin ansökan i september 1999 om verkställighet av tingsrättens förordnande om veckoslutsumgänge i domen den 28 april 1997 återgav J.H. tingsrättens nyss citerade beslut om umgänge "vartannat veckoslut". I anslutning till detta uppgav han att veckoslutsumgänget i praktiken hade utövats varje jämn vecka.
Länsrätten och kammarrätten har ansett att det i förevarande fall inte är möjligt att besluta om verkställighet, eftersom det av tingsrättens förordnande inte framgår vilka veckoslut som åsyftas. Av det skälet har J.H:s yrkande om verkställighet avvisats.
Den fråga som Regeringsrätten har att pröva är om underinstansernas beslut att vägra sakprövning var riktigt. Vid bedömningen av den frågan är den nyss berörda bestämmelsen i 21 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken av intresse. Bestämmelsen ger länsrätten befogenhet att i vissa fall jämka vad en allmän domstol (i fortsättningen förutsätts att det är fråga om en tingsrätt) har bestämt om villkor eller tidpunkt för umgänge. När bestämmelsen infördes framhölls bl.a. att en ändring av tidpunkten för umgänge kunde gälla inte bara tidpunkterna för hämtning och avlämnande av barnet under de dygn som hade bestämts utan också tiden för själva umgänget som sådant (prop. 1982/83:165 s. 30-31, jfr samma prop. s. 16). Mot den nu angivna bakgrunden bör bestämmelsen förstås så att den ger länsrätten möjlighet att frångå tingsrättens beslut t.ex. på det sättet att ett veckoslutsumgänge som enligt tingsrättens förordnande skall utövas under jämna kalenderveckor i stället förläggs till udda veckor. En allmän förutsättning för jämkning är enligt lagrummet att den påkallas av förhållanden som har inträffat efter det att tingsrättens avgörande vann laga kraft. Som ett sådant förhållande bör anses att parterna av praktiska eller andra skäl har kommit överens om en övergång från jämna till udda veckor.
Målet gäller visserligen inte jämkning enligt den berörda bestämmelsen utan i stället frågan om det i ett verkställighetsmål kan godtas att tingsrättens umgängesförordnande i visst hänseende kompletteras eller fylls ut genom en överenskommelse mellan parterna. Det som nyss sagts om länsrättens möjligheter att jämka talar dock enligt Regeringsrättens mening starkt för att också en komplettering av nu avsett slag inte sällan bör kunna godtas och att således tingsrättens avgörande med den av parterna överenskomna kompletteringen bör kunna bli föremål för ett förordnande om verkställighet. I ett fall som det förevarande, där tingsrätten inte har angett om det första umgängestillfället skall infalla under en jämn eller en udda vecka, bör således verkställighet kunna komma i fråga, åtminstone om det kan klarläggas att parterna är ense i fråga om valet mellan jämna och udda veckor.
J.H:s ansökan om verkställighet får uppfattas så att han - i överensstämmelse med vad han uppgett om veckoslutsumgängets dittillsvarande förläggning till jämna veckor - begärt ett förordnande om verkställighet under sådana veckor. I det läget borde länsrätten genom kommunicering med B.H. ha sökt utröna parternas inställning när det gällde valet mellan jämna och udda veckor. Av vad som senare förekommit i målet framgår att J.H:s påstående om förläggningen till jämna veckor vitsordas av B.H. Något hinder för sakprövning kan därför inte anses ha förelegat i det av underinstanserna angivna hänseendet.
På grund av det anförda skall målet återförvisas till länsrätten för prövning i sak. I samband med att länsrätten gör en sakprövning skall rätten också pröva om endera parten skall åläggas att ersätta motpartens kostnader. Den sist avsedda prövningen skall inte begränsas till kostnaderna i länsrätten utan avse också de kostnader i högre instans som uppkommit före återförvisningen (jfr 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken).
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens beslut, utom till den del de avser bestämmande av biträdesersättning enligt rättshjälpslagen (1996:1619), och visar målet åter till Länsrätten i Norrbottens län för ny behandling.