RÅ 2000:55

B-Å.B. hade alltsedan år 1994 erhållit assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning, LASS. Vid obligatorisk omprövning enligt 7 § LASS beslutade Dalarnas läns allmänna försäkringskassa den 29 september 1999 att bevilja B-Å.B. fortsatt assistansersättning fr.o.m. oktober 1999 avseende 69 timmar i veckan. I beslutet förordnades att utbetalning av ersättning inte fick ske förrän beslutet vunnit laga kraft.

B-Å.B. yrkade hos Länsrätten i Dalarnas län att försäkringskassans beslut skulle upphävas i den del det avsåg verkställighetsförbud. Länsrätten avslog yrkandet genom beslut den 28 januari 2000.

Riksförsäkringsverket (RFV) yrkade för sin del att försäkringskassans beslut om assistansersättning skulle upphävas. Länsrätten i Dalarnas län (2000-04-17, ordförande Johansson, skiljaktig) avslog yrkandet utan att uttala sig i verkställighetsfrågan.

RFV överklagade och vidhöll yrkandet att beslutet om assistansersättning skulle upphävas. RFV yrkade också att kammarrätten skulle förordna att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla.

Kammarrätten i Sundsvall (2000-05-25, Heidling, referent, Eberstein) meddelade prövningstillstånd och yttrade i inhibitionsfrågan följande. I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrivs att en domstol som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse, tills vidare inte skall gälla. När det gäller RFV:s inhibitionsyrkande uppkommer, mot bakgrund av försäkringskassans beslut i verkställighetsfrågan vilket inte ändrats av länsrätten, till att börja med fråga om länsrättens dom gäller omedelbart. Härvid är att beakta stadgandet i 17 § LASS enligt vilket ett beslut i ett ärende om assistansersättning skall gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. Denna bestämmelse ger således försäkringskassan möjlighet att låta verkställigheten av dess egna beslut anstå, vilket exempelvis kan vara motiverat av sociala skäl vid indragning av en sedan tidigare utgående förmån. Även om det framstår som mindre naturligt att tillämpa bestämmelsen i den situation som råder i förevarande mål, dvs. vid ett gynnande beslut som innebär en förlängning av en sedan lång tid tillbaka utgående förmån, kan något lagligt hinder däremot inte anses föreligga. Länsrätten har i sin dom inte uttalat sig angående verkställigheten. Enligt kammarrättens mening bör därmed domen i stället för länsrättens interimistiska beslut den 28 januari 2000 gälla omedelbart i enlighet med vad som stadgas i 17 § LASS. RFV:s inhibitionsyrkande skall på grund av det anförda prövas i sak. Kammarrätten finner därvid främst mot bakgrund av att fråga är om en social förmån som under lång tid utgått till B-Å.B. och som såväl försäkringskassan som länsrätten funnit alltjämt skall fortsatta att utgå och med beaktande jämväl av den restriktivitet i tillämpningen av reglerna om inhibition i mål av förevarande art som förordats av Regeringsrätten (RÅ 1996 ref. 24), att vad som förekommit i målet inte utgör tillräcklig grund för inhibition av länsrättens dom. - Kammarrätten avslår RFV:s yrkande om inhibition.

RFV fullföljde hos Regeringsrätten sin talan avseende inhibition av länsrättens dom. Verket anförde att det var oklart i vad mån verkställigheten av ett grundbeslut, som försäkringskassan föreskrivit inte skulle gälla förrän det vunnit laga kraft, automatiskt sköts framåt i tiden enbart genom ett överklagande av länsrättens dom i de fall domen saknade uttryckligt förordnande i inhibitionsfrågan.

Prövningstillstånd meddelades.

B-Å.B. motsatte sig inhibition.

Regeringsrätten (2000-11-01, Baekkevold, Nordborg, Sandström, Schäder, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 17 § andra stycket LASS gäller ett beslut i ett ärende om assistansersättning omedelbart om inte något annat anges i beslutet. I det nu aktuella målet har försäkringskassan avvikit från huvudregeln genom att föreskriva att utbetalning inte får ske förrän kassans beslut vunnit laga kraft.

Sedan försäkringskassans beslut överklagats till länsrätten ankom det på länsrätten att ta ställning till såväl frågan om B-Å.B:s rätt till assistansersättning som frågan om domstolens avgörande skulle gälla omedelbart. Eftersom länsrätten i sin dom inte uttalat sig särskilt i verkställighetsdelen gäller domen enligt 17 § andra stycket LASS omedelbart. RFV:s yrkande om inhibition skall därför prövas i sak.

Regeringsrätten finner i likhet med kammarrätten att tillräcklig grund för inhibition inte föreligger. Överklagandet skall därför avslås.