RÅ 1996:24

Domskäl

Länsrätten i Skaraborgs län (1995-03-21, ordförande Andersson) yttrade: Försäkringskassan har i det nu överklagade beslutet verkställt länsrättens dom genom att besluta om antalet timmar per år för vilka assistansersättning kan utgå. Med hänsyn till vad i utredningen upplysts om den kommunala insatsen enligt LSS finner länsrätten att försäkringskassans beräkning av antalet erforderliga assistanstimmar till högst 1 760 per år, inte kan anses för hög. Riksförsäkringsverket har inte inom ramen för vad som kan prövas i detta mål anfört någon omständighet som skulle kunna medföra att antalet timmar för vilka ersättning kan utgå, skall beräknas lägre. Skäl till ändring av försäkringskassans beslut bedöms därför inte föreligga. Vid denna utgång i målet är frågan om inhibition förfallen.

Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan och anförde bl.a. att L.F. inte hade behov av personlig assistans. I vart fall kunde behovet inte beräknas uppgå till mer än 20 timmar per vecka.

Kammarrätten i Jönköping (1995-05-22, Ramberg, Fagerholm, Eriksson, referent) förordnade om inhibition av länsrättens dom.

L.F. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och yrkade att kammarrättens beslut om inhibition skulle undanröjas och anförde i huvudsak följande. På grund av sin kraftiga yrsel klarade han inte själv att sköta personlig hygien, påklädning, matlagning och kommunikation utan behövde daglig hjälp härmed. Vid kraftiga yrselanfall var han helt bunden till sin säng. Han kunde inte vistas ensam av rädsla att falla omkull vid yrselanfall. Inte heller kunde han klara av post- och bankärenden eller att handla i affärer o.d. utan var helt beroende av att någon annan hjälpte honom och fanns i hans närhet. Vid flera tillfällen hade han ramlat och skadat sig vid yrselanfall. L.F. hänvisade bl.a. till ett läkarintyg av biträdande överläkaren A.K. vid Kärnsjukhuset i Skövde, daterat den 7 juni 1995.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-03-15, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade: Kammarrätten har ännu inte slutligt prövat någon av länsrättens domar.

I målet är upplyst att L.F. av sin hemkommun beviljats hjälp i form av personlig assistent enligt LSS 35 timmar per vecka till och med mars månad 1996.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns den bestämmelse om inhibition som är av intresse i målet. Det föreskrivs där att en domstol som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla. När ställning skall tas till om ett sådant förordnande skall meddelas måste alltid en viss prövning av sakfrågan i målet göras. Vilken grad av sannolikhet för att överklagandet skall bifallas som bör krävas för att inhibition skall meddelas framgår inte av lagtexten. Svaret på den frågan kan i viss mån variera beroende på vilka intressen som står emot varandra i målet. Som regel bör emellertid en tämligen hög grad av sannolikhet krävas (jfr RÅ 1986 ref. 7 och 1990 ref. 82).

I förevarande fall innebär inhibitionsbeslutet att en för den enskilde mycket betydelsefull social förmån som staten tillhandahåller tills vidare inte skall utgå. Detta talar för en restriktiv tillämpning av reglerna om inhibition. Den omständigheten att L.F. f.n. synes erhålla en likvärdig förmån av sin hemkommun utgör inte skäl för en annan utgångspunkt vid bedömningen.

Av betydelse i förevarande fall är vidare att något beslut om inhibition inte meddelats beträffande länsrättens dom den 24 november 1994. Denna innebar att L.F. bedömdes tillhöra den personkrets, som avses i 1 § tredje punkten LSS och som under vissa förutsättningar har rätt till assistansersättning. Till följd av bestämmelserna i 17 § tredje stycket LASS gäller denna dom för närvarande trots att den överklagats. Vid prövningen av frågan om inhibition av den nu aktuella domen den 21 mars 1995 bör därför länsrättens bedömning i den tidigare domen av L.F:s kategoritillhörighet godtas, om inte starka skäl talar för en annan bedömning.