RÅ 1996:24

Förutsättning för inhibition i mål om ersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning.

Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller en ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Personer som omfattas av denna lag har rätt till vissa insatser, bl.a. rätt till personlig assistans. Samtidigt infördes assistansersättning, som är ett statligt bidrag till kostnaden för personlig assistans. Assistansersättningen regleras i en särskild lag, lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS). Hemkommunen har genom LSS ett basansvar för insatsen personlig assistans. Om behovet av sådan assistans överstiger 20 timmar per vecka utgår istället assistansersättning enligt LASS. Den personkrets som är berättigad till assistansersättning är densamma som beskrivs i 1 § LSS. Ett beslut om ersättning enligt LASS gäller omedelbart om inte domstolen beslutar annat.

L.F. led av Morbus Menière vilket yttrade sig i anfall av illamående, kräkningar, svindel, öronsusningar och hörselnedsättning p.g.a. skada i innerörat. Han hade även drabbats av hjärtinfarkt vid ett par tillfällen. - Han ansökte den 15 februari 1994 om insatser enligt LSS i form av bl.a. personlig assistans. På grund av stödbehovets omfattning överlämnade kommunen ansökan till Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa för handläggning enligt LASS. Försäkringskassan avslog ansökan med hänvisning till att L.F. inte tillhörde den i LSS angivna personkretsen. Sedan L.F. därefter överklagat försäkringskassans beslut uttalade Länsrätten i Skaraborgs län i dom den 24 november 1994 bl.a. att L.F. tillhörde den nyssnämnda personkretsen och att försäkringskassan borde meddela ett beslut angående den tid för vilken assistansersättning kunde lämnas. Mot den bakgrunden upphävde länsrätten det överklagade beslutet och återlämnade målet till försäkringskassan för erforderlig handläggning.

Kammarrätten i Jönköping

Riksförsäkringsverket överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Jönköping och yrkade att försäkringskassans beslut skulle fastställas.

I beslut den 1 februari 1995 fann försäkringskassan att L.F. var berättigad till assistansersättning. I beslutet uttalades bl.a. att L.F. beviljats 1 760 timmar per period om tolv månader och att beslut angående ersättningens storlek skulle komma att sändas till honom senare.

Länsrätten i Skaraborgs län

Riksförsäkringsverket överklagade försäkringskassans beslut och yrkade vidare inhibition av beslutet.

Domskäl

Länsrätten i Skaraborgs län (1995-03-21, ordförande Andersson) yttrade: Försäkringskassan har i det nu överklagade beslutet verkställt länsrättens dom genom att besluta om antalet timmar per år för vilka assistansersättning kan utgå. Med hänsyn till vad i utredningen upplysts om den kommunala insatsen enligt LSS finner länsrätten att försäkringskassans beräkning av antalet erforderliga assistanstimmar till högst 1 760 per år, inte kan anses för hög. Riksförsäkringsverket har inte inom ramen för vad som kan prövas i detta mål anfört någon omständighet som skulle kunna medföra att antalet timmar för vilka ersättning kan utgå, skall beräknas lägre. Skäl till ändring av försäkringskassans beslut bedöms därför inte föreligga. Vid denna utgång i målet är frågan om inhibition förfallen.

Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan och anförde bl.a. att L.F. inte hade behov av personlig assistans. I vart fall kunde behovet inte beräknas uppgå till mer än 20 timmar per vecka.

Kammarrätten i Jönköping (1995-05-22, Ramberg, Fagerholm, Eriksson, referent) förordnade om inhibition av länsrättens dom.

L.F. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och yrkade att kammarrättens beslut om inhibition skulle undanröjas och anförde i huvudsak följande. På grund av sin kraftiga yrsel klarade han inte själv att sköta personlig hygien, påklädning, matlagning och kommunikation utan behövde daglig hjälp härmed. Vid kraftiga yrselanfall var han helt bunden till sin säng. Han kunde inte vistas ensam av rädsla att falla omkull vid yrselanfall. Inte heller kunde han klara av post- och bankärenden eller att handla i affärer o.d. utan var helt beroende av att någon annan hjälpte honom och fanns i hans närhet. Vid flera tillfällen hade han ramlat och skadat sig vid yrselanfall. L.F. hänvisade bl.a. till ett läkarintyg av biträdande överläkaren A.K. vid Kärnsjukhuset i Skövde, daterat den 7 juni 1995.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-03-15, Björne, Swartling, Holstad, Nordborg) yttrade: Kammarrätten har ännu inte slutligt prövat någon av länsrättens domar.

I målet är upplyst att L.F. av sin hemkommun beviljats hjälp i form av personlig assistent enligt LSS 35 timmar per vecka till och med mars månad 1996.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns den bestämmelse om inhibition som är av intresse i målet. Det föreskrivs där att en domstol som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla. När ställning skall tas till om ett sådant förordnande skall meddelas måste alltid en viss prövning av sakfrågan i målet göras. Vilken grad av sannolikhet för att överklagandet skall bifallas som bör krävas för att inhibition skall meddelas framgår inte av lagtexten. Svaret på den frågan kan i viss mån variera beroende på vilka intressen som står emot varandra i målet. Som regel bör emellertid en tämligen hög grad av sannolikhet krävas (jfr RÅ 1986 ref. 7 och 1990 ref. 82).

I förevarande fall innebär inhibitionsbeslutet att en för den enskilde mycket betydelsefull social förmån som staten tillhandahåller tills vidare inte skall utgå. Detta talar för en restriktiv tillämpning av reglerna om inhibition. Den omständigheten att L.F. f.n. synes erhålla en likvärdig förmån av sin hemkommun utgör inte skäl för en annan utgångspunkt vid bedömningen.

Av betydelse i förevarande fall är vidare att något beslut om inhibition inte meddelats beträffande länsrättens dom den 24 november 1994. Denna innebar att L.F. bedömdes tillhöra den personkrets, som avses i 1 § tredje punkten LSS och som under vissa förutsättningar har rätt till assistansersättning. Till följd av bestämmelserna i 17 § tredje stycket LASS gäller denna dom för närvarande trots att den överklagats. Vid prövningen av frågan om inhibition av den nu aktuella domen den 21 mars 1995 bör därför länsrättens bedömning i den tidigare domen av L.F:s kategoritillhörighet godtas, om inte starka skäl talar för en annan bedömning.

Mot den nu angivna bakgrunden kan vad som framkommit i målet inte anses utgöra grund för inhibition av länsrättens dom den 21 mars 1995. Kammarrätten borde alltså inte ha meddelat det överklagade beslutet. L.F:s överklagande skall därför bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandet och upphäver kammarrättens beslut om inhibition.

Föredraget 1996-02-20, föredragande Källman, målnummer 12361-1995