RÅ 2001:3

B.M. dömdes av Solna tingsrätt den 18 juni 1997 för bl.a. misshandel och olaga hot och överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I samband med att chefsöverläkaren år 1999 gjorde en anmälan till länsrätten om fortsatt vård av B.M. ansökte han om att länsrätten med stöd av dåvarande tredje stycket i 10 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) skulle till honom delegera rätten att besluta om permission för B.M.

B.M., som motsatte sig fortsatt vård, förklarade sig biträda ansökningen om delegation.

Åklagarmyndigheten i Stockholm ansåg att vården skulle fortgå och avstyrkte bifall till ansökningen om delegation.

Länsrätten i Stockholms län (1999-07-23, ordförande Johansson), som på i domen anförda skäl beslutade att den rättspsykiatriska vården av B.M. inte skulle upphöra, avslog ansökningen om delegation med följande motivering: Vad gäller chefsöverläkarens ansökan om delegation finner länsrätten att det för närvarande är för tidigt att bifalla en sådan ansökan. Länsrätten anser att B.M. bör ges enstaka permissioner och att det först därefter, om permissionerna sköts, kan bli aktuellt med delegation.

B.M. överklagade länsrättens dom med yrkande att vården skulle upphöra och att i annat fall ansökningen om delegation skulle bifallas.

Kammarrätten i Stockholm (1999-10-08, Berglin, Lagebrant Torén, referent, Fries), som genom dom avslog överklagandet såvitt avsåg frågan om upphörande av vården, avvisade genom ett särskilt beslut B.M:s talan i delegationsfrågan med följande motivering: Länsrättens dom innefattar, såvitt nu är i fråga, prövning av frågan om befogenheten att besluta om permission för B.M. enligt 10 § tredje stycket LRV skall överlämnas åt chefsöverläkaren. - Ett sådant beslut får enligt 20 § LRV överklagas av allmän åklagare. I övrigt saknas särskilda regler i LRV om talan mot beslut av förevarande slag. Vid sådant förhållande gäller allmänna förvaltningsprocessuella regler. - I 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) anges att ett beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. - Kammarrätten finner att länsrättens dom i nu aktuellt avseende inte kan anses angå B.M. på ett sådant sätt att han har rätt att föra talan mot domen. Hans talan skall därför inte tas upp till prövning.

B.M. överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med upphävande av kammarrättens beslut, skulle fastställa att han hade rätt att föra talan mot länsrättens beslut i delegationsfrågan samt att Regeringsrätten skulle återförvisa målet till kammarrätten för avgörande i sak.

Till stöd för sin talan anförde B.M. bl.a. följande. Han hade biträtt chefsöverläkarens ansökan om delegation i länsrätten och var därmed att anse som part i målet i första instans och torde därför, i enlighet med allmänna förvaltningsprocessuella regler, ha rätt att överklaga ett beslut som gått honom emot. Allmän åklagare fick enligt 20 § LRV överklaga ett beslut av länsrätten att delegera rätten att besluta om permission. Chefsöverläkaren fick däremot inte överklaga rättens beslut enligt LRV. En ensidig rätt för åklagaren att överklaga ett delegationsbeslut skulle strida mot artikel 6 i Europakonventionen. Länsrättens beslut i delegationsfrågan angick B.M. i lika hög grad som åklagaren och beslutet hade fått faktiska verkningar för honom.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (2001-01-11, Swartling, Rundqvist, Eliason, Nilsson, Ersson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Målet gäller frågan om en patient har rätt att överklaga ett beslut av länsrätten att avslå en ansökan av chefsöverläkaren om delegation av rätten att besluta om permission för patienten (en bestämmelse om sådan delegation fanns tidigare i 10 § tredje stycket LRV och återfinns numera i paragrafens fjärde stycke).

Av LRV:s bestämmelser om överklagande framgår att chefsöverläkaren inte i något fall får överklaga länsrättens beslut enligt lagen (18 § andra stycket) samt att länsrättens beslut angående rätt för chefsöverläkaren att besluta om s.k. frigång inte är överklagbart (18 a §). När det gäller den närliggande frågan om delegation av rätten att besluta om permission innehåller lagen inte något motsvarande fullföljdsförbud. Enligt uttrycklig bestämmelse i 20 § LRV får allmän åklagare överklaga ett beslut av länsrätten om sådan delegation. Patientens rätt att överklaga länsrättens beslut enligt LRV har inte särskilt reglerats. I avsaknad av reglering får den i målet aktuella frågan, såsom kammarrätten funnit, avgöras med ledning av den allmänna bestämmelsen i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL. Där sägs att ett beslut av bl.a. länsrätt får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.

Vad först gäller frågan om länsrättens beslut att inte medge delegation till chefsöverläkaren har angått B.M. gör Regeringsrätten följande bedömning.

En delegation av rätten att besluta om permission skall alltid avse permission för en bestämd patient. För patienten har frågan om delegation både rättsliga och praktiska konsekvenser. Om delegation inte har medgetts måste patienten, om han eller hon vill ha permission, inför varje särskilt permissionstillfälle skriftligen ansöka om detta hos länsrätten, med den tidsutdräkt som domstolsbehandlingen kan medföra. Till detta kommer att ett beslut av länsrätten att medge permission kan överklagas av åklagaren, vilket kan medföra ytterligare tidsutdräkt och risk för att den av länsrätten beviljade permissionen inte kommer till stånd. Om länsrätten i stället har delegerat beslutanderätten till chefsöverläkaren, har patienten möjlighet att snabbt och utan särskild omgång få ett beslut av denne. Ett av chefsöverläkaren lämnat tillstånd till permission kan dessutom inte överklagas av åklagaren. Vid nu angivna förhållanden finner Regeringsrätten att ett beslut av länsrätten i delegationsfrågan får anses angå patienten i den mening som avses i 33 § andra stycket FPL.

Eftersom B.M. hos länsrätten har ställt sig positiv till chefsöverläkarens ansökan om delegation men länsrätten har beslutat att avslå ansökningen måste detta beslut, med hänsyn till nyss berörda förhållanden, anses ha gått honom emot på det sätt som fordras för att han skall ha rätt att överklaga beslutet.

Av det hittills sagda följer att B.M. har haft rätt att överklaga länsrättens beslut att inte medge delegation. I målet är emellertid numera upplyst att länsrätten genom beslut den 27 januari 2000 (mål nr 1008-00) har - utan särskild inskränkning - överlämnat åt chefsöverläkaren att beträffande B.M. besluta om permission. Dennes talan i Regeringsrätten får på grund härav anses förfallen. Målet skall därför avskrivas.