RÅ 2002 not 192
Ledamöter och föredragande: Se ovan
Uppslagsord: Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. - vid bedömningen av vad som var skäligt ersättningsbelopp i ett mål där en försäkringstagare erlagt premieskatt om 75 kr och förhandsavgörande inhämtats från EG-domstolen beaktades målets betydelse för andra försäkringstagare
Lagrum:
3 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.
Not 192. Överklagande av Riksskatteverket ang. ersättning för kostnader i mål om skatt (se plenimålet RÅ 2002 ref. 95 ang. ersättning för kostnaderna i kammarrätten och Regeringsrätten). -Skattemyndigheten i Dalarnas län (1996-01-17) beslutade att premieskatt om 75 kr skulle utgå för en av J.S. under 1995 tecknad livförsäkring i det i Storbritannien etablerade försäkringsbolaget Skandia Life Assurance Company Ltd. - J.S. överklagade. - Efter att ha inhämtat förhandsavgörande från EG-domstolen biföll Länsrätten i Dalarnas län (1998-09-24) överklagandet. Vad gäller J.S:s yrkande om ersättning för kostnader om 1 112 134 kr, främst avseende 260 timmars arbete av ombudet Jan-Mikael Bexhed och 195 timmars arbete av två andra jurister, bestämde länsrätten ersättningsbeloppet till 824 629 kr inklusive mervärdesskatt. Länsrätten anförde bl.a. följande. Förevarande mål rör primärt frågan om svensk rätt misstämmer med gemenskapsrätten. Helt tillämpbara rättsfall saknas och målet röner på skilda håll stor uppmärksamhet. Det inhämtade förhandsavgörandet har fattats av EG-domstolen i plenum och det nu aktuella skattebeslutet kan förväntas få avgörande betydelse för ett stort antal andra försäkringstagare. Med hänsyn härtill anser länsrätten att det förhållandet att det omtvistade skattebeloppet uppgår till endast 75 kr inte medför skäl för att ifrågasätta storleken på uppgivna rättegångskostnader. Inte heller den omständigheten att Skandia, om J.S. skulle förlora målet, åtagit sig att svara för rättegångskostnaderna utesluter rätt till ersättning enligt ersättningslagen. Sammantaget finner länsrätten att J.S. skäligen varit i behov av kvalificerat juridiskt biträde. att hon vunnit bifall till sina yrkanden samt att målet avsett frågor av betydelse för rättstillämpningen. - Med hänsyn till målets komplexitet, avsaknaden av fast praxis och frågans betydelse finner länsrätten inte skäl att ifrågasätta angiven tidsåtgång eller vidtagna åtgärder i samband med muntlig förhandling i Luxemburg. - I fråga om skäligheten av upptagna timkostnader för ombuden gör länsrätten följande avvägning. Som anförts ovan är frågeställningen i målet mycket speciell. Omfattande och kvalificerat studium av gemenskapsrätten har krävts. Den utredning som chefsjuristen Jan-Mikael Bexhed redovisat i målet har präglats av stor sakkunskap och en stor del innovativa uppgifter och slutsatser. Han har sammanfattningsvis drivit målet på ett skickligt sätt och har också vunnit målet åt sin huvudman. Länsrätten finner på grund härav att timarvodet för Jan-Mikael Bexhed kan bestämmas väsentligt högre än normalarvodet 1 041 kr, inklusive mervärdesskatt. En ungefärlig fördubbling får anses skälig. Ett timarvode om 2 200 kr godtas, dock med den begränsningen att beloppet skall anses inkludera moms. - Däremot har inte visats skäl att göra samma bedömning beträffande övriga medhjälpare. Ifråga om deras timtaxa finner länsrätten inte skäl att frångå den timtaxa om 1 041 kr, inklusive mervärdesskatt, som tillämpas i normalfallet. - Länsrätten anser slutligen att tidsåtgången för argumentation uteslutande om skäligheten av begärda kostnader (anm. 6 600 kr) inte utgör ersättningsgill kostnad enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (ersättningslagen). J.S:s yrkande i den delen kan därför inte bifallas (jfr RÅ 1993 ref. 24). - Skattemyndigheten i Gävle överklagade och yrkade att ersättningen skulle sättas ned till 1 041 kr inklusive mervärdesskatt. - Kammarrätten i Sundsvall (2000-03-13, Ejvinson, Branting, Ärlebrant) avslog överklagandet och anförde: I målet har från skattemyndighetens sida inte gjorts gällande att de kostnader för vilka J.S. beviljats ersättning av länsrätten överstigit vad som skäligen behövts för att ta till vara hennes talan i målet. Vad som förekommit i målet ger enligt kammarrättens mening inte heller stöd för annan bedömning än länsrätten gjort härutinnan. Vid angivna förhållanden och på de av länsrätten i övrigt anförda skälen finner kammarrätten att J.S. får anses berättigad till ersättning för rättegångskostnader i länsrätten med av länsrätten fastställt belopp. Skattemyndighetens talan skall därför inte bifallas. - Riksskatteverket (RSV) yrkade hos Regeringsrätten att J.S. inte skulle beviljas ersättning för kostnader i länsrätten med mer än 1 041 kr. RSV anförde bl.a. följande. Skälighetsbedömningen enligt 3 § ersättningslagen skall inte uteslutande ske med utgångspunkt i den skattskyldiges behov av sakkunnig hjälp. Även kostnadernas storlek i förhållande till tvisteföremålets storlek skall beaktas. - J.S. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Skälighetsbegreppet i ersättningslagen tar inte i något avseende sikte på det omtvistade beloppets storlek. Det är uppenbart att skälighetsbedömningen enligt lagtexten uteslutande tar sikte på att ersättningens storlek skall vara skälig i förhållande till de kostnader som objektivt sett varit nödvändiga för att den skattskyldige skulle kunna driva sin sak och få rätt i aktuellt mål. Den relevanta frågan är om ett annat ombud med färre nedlagda timmar och/eller till en lägre timkostnad skulle kunnat uppnå att den skattskyldige fått rätt. Med skattemyndighetens resonemang hade det inte varit möjligt för någon enda drabbad skattskyldig att driva frågan om premieskattens förenlighet med EG-rätten. Vidare bör beaktas att det aktuella skattemålet var ett pilotmål som i realiteten rörde tusentals skattskyldiga med sammanlagda skattebelopp på tiotals miljoner kronor. - Regeringsrätten (2002-12-04, Lindstam, Nilsson, Ersson, Nord): Skälen för Regeringsrättens avgörande. --- Ersättningslagen gäller ersättning av allmänna medel bl.a. för den skattskyldiges kostnader hos domstolar och andra myndigheter i ärenden och mål om skatter (1 §). En skattskyldig som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt skall efter framställning beviljas ersättning för kostnaderna, om han helt eller delvis vunnit bifall till sina yrkanden, om målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen eller om det finns synnerliga skäl för ersättning (3 §). När ersättningen bestäms skall den minskas med annan ersättning som den skattskyldige har fått eller kan antas komma att få för samma kostnader enligt författning eller enligt avtal (5 § första stycket). - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Den fråga som aktualiserades i skattemålet var av sådan karaktär att J.S. behövde biträde för att ta sin rätt till vara. Det har inte framkommit anledning att ifrågasätta de uppgifter J.S:s ombud lämnat i länsrätten avseende den tid som lagts ned. Dessa uppgifter bör därför godtas. - Det följer av 3 § ersättningslagen att skälighetsbedömningen skall omfatta den enskildes behov av biträde och att bedömningen skall omfatta inte endast objektiva omständigheter utan även omständigheter som kan hänföras till den enskildes förhållanden. Det finns inte något hinder för att i denna helhetsbedömning också låta ingå kostnadernas storlek i förhållande till det omtvistade beloppets storlek. Det skattebelopp som var aktuellt för J.S:s del under det aktuella året uppgick till 75 kr, dvs. ett helt obetydligt belopp i förhållande till kostnaderna för processen. Det har visserligen inte framkommit att ytterligare mål rörande denna fråga låg oavgjorda i domstol, men målet kan likväl antas ha varit av stor betydelse för en större krets av försäkringstagare än just J.S. Därför bör skälighetsbedömningen inte påverkas av det obetydliga skattebeloppet. Det står klart att utgången i skattemålet var av stor betydelse också för J.S:s försäkringsgivare. I ersättningslagen lämnas emellertid inte utrymme för att också ett sådant intresse kan vägas in i bedömningen av vad som kan anses som skälig ersättning för den enskildes kostnader för biträde i målet. - Sammantaget måste den beviljade ersättningen anses skälig. Riksskatteverkets överklagande i denna del skall avslås. - - - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet i fråga om ersättning för kostnader i länsrätten. - Regeringsrådet Dexe var skiljaktig och ansåg att J.S., med ändring av underrätternas domar, skulle tillerkännas ersättning av allmänna medel med 10 000 kr. Han ansåg att de tre stycken i domskälen som följde närmast efter "Regeringsrätten gör följande bedömning" borde ges följande lydelse: Med hänsyn till att J.S:s talan i det grundläggande skattemålet bifallits har hon i princip rätt till ersättning enligt ersättningslagen. En fråga är om de kostnader som uppkommit i skatteprocessen skall anses vara J.S:s och om så inte är fallet hon ändå kan tillerkännas ersättning för kostnaderna. - Utformningen av lagtexten, särskilt att det talas om "en skattskyldigs kostnader" och "kostnader som en skattskyldig haft", tyder på att ersättning endast får beviljas för kostnader som skall bäras av den skattskyldige och inte för kostnader som någon annan tar på sig. Stöd för den tolkningen finns också bl.a. i bestämmelsen i 5 § första stycket om att ersättningen skall minskas med belopp motsvarande vad den skattskyldige har fått eller kan antas komma att få för samma kostnader enligt författning eller enligt avtal, varigenom det uttrycks att ersättningslagen är subsidiär i förhållande till främst föreskrifter om rättshjälp och eventuella avtal om rättsskyddsförsäkring eller liknande avtal. För en sådan tolkning talar även bestämmelsen i 4 § 3, som innebär att ersättning inte får beviljas för den skattskyldiges eget eller dennes anställdas arbete eller i övrigt för kostnader för sådant som dessa själva utfört. Förarbetena till ersättningslagen synes inte heller ge stöd för att avsikten varit att ersättning skall beviljas för andra kostnader än sådana som den skattskyldige faktiskt haft och som annars slutligt skulle ha belastat den skattskyldige. - Skattemålet har avsett J.S:s skyldighet att betala ett helt obetydligt skattebelopp, närmare bestämt 75 kr. De i processen nedlagda kostnaderna har däremot varit avsevärda. För J.S., som är född 1985, och hennes förmyndare kan det inte ha framstått som försvarbart att driva en omfattande och kostsam process avseende ett helt obetydligt skattebelopp, om det funnits risk för att kostnaderna fullt ut skulle få bäras av J.S. - Utgången i skattemålet måste anses ha varit av intresse inte bara för J.S. utan också för andra försäkringstagare som betalat premier för samma slag av försäkring som J.S. Det framstår som uppenbart att utgången varit av stort intresse också för Skandia och för andra försäkringsbolag inom det aktuella området. J.S:s ombud har, liksom ombudets två medhjälpare som omfattas av ersättningsyrkandet, såvitt framgår av handlingarna dessutom varit anställda hos Skandia. - Enligt uppgifter från ombudet i målet har Skandia träffat den överenskommelsen med J.S. att Skandia skall ersätta hennes kostnader för det fall att hon skulle förlora processen. Vad som avtalats för det fall att hon skulle vinna processen framgår inte och därmed framgår inte heller vad som skall gälla om hon i en sådan situation skulle få ersättning enligt ersättningslagen för endast en del av kostnaderna. Denna senare frågeställning aktualiseras för övrigt genom länsrättens avgörande eftersom länsrätten beviljat ersättning med drygt 800 000 kr mot begärda ca 1 100 000 kr. Det framstår inte som rimligt att anta att det träffade avtalet innebär att Skandia, som förefaller ha svarat för samtliga kostnader i processen, skall ta ut mellanskillnaden av J.S. Sammantaget måste det anses stå klart att avtalet innebär att J.S. inte skall få bära några mer betydande kostnader i processen, oavsett utgången och oavsett vilken ersättning hon får enligt ersättningslagen. - Avtalet mellan Skandia och J.S. måste således antas innebära att den övervägande delen av kostnaderna i skattemålet skall stanna på Skandia. Ersättningslagen ger då inte utrymme för att bevilja ersättning med mer än eventuellt överskjutande belopp, dvs. med mer än vad som i själva verket motsvarar J.S:s kostnader. Mot bakgrund av oklarheterna i utredningen i denna del får detta belopp uppskattas. Det får antas uppgå högst till 10 000 kr. Följaktligen kan J.S. inte beviljas ersättning enligt ersättningslagen med mer än 10 000 kr. Riksskatteverkets överklagande i denna del skall således delvis bifallas. - (I målet var också fråga om ersättning för kostnader i ersättningsmålet i kammarrätten. Med hänvisning till RÅ 2002 ref. 95 beslutade Regeringsrätten att ersättning inte skulle utgå för dessa kostnader.) (fd II 2002-11-13, Abrahamsson)