RÅ 2002:100
En sådan undantagssituation har inte ansetts föreligga att en kommun haft rätt att vägra bostadsanpassningsbidrag till en nödvändig men förhållandevis dyrbar åtgärd med hänvisning till en annan lämpligare bostad.
Länsrätten i Mariestad
E.S. ansökte om bostadsanpassningsbidrag till hiss från markplan till sin lägenhet på andra våningen eller eventuellt trapphiss. Götene kommun avslog i beslut den 31 augusti 1998 ansökningen med hänvisning till att installation av hiss ej var en nödvändig åtgärd.
E.S. överklagade och anförde bl.a. att hon på grund av rygg- och höftproblem var i behov av en hissanordning.
Kommunen bestred överklagandet.
Domskäl
Länsrätten i Mariestad (1998-11-11, ordförande Anderson) yttrade: Lagen om bostadsanpassningsbidrag har till ändamål att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende (1 §). Enligt lagens 6 § lämnas sådant bidrag för åtgärder för anpassning av bostadens fasta funktioner i och i anslutning till den bostad som skall anpassas. Bidrag lämnas endast om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden skall vara ändamålsenlig som bostad för den funktionshindrade. - I förarbetena till lagen (prop. 1992/93:59 s. 18) anges följande. Funktionshindret är avgörande för vilka åtgärder som bidrag lämnas för. Det måste finnas en klar koppling mellan funktionshindret och anpassningsåtgärderna. Kopplingen skall vara så stark att åtgärderna bedöms som nödvändiga med hänvisning till funktionshindret. - Av handlingarna i målet framgår att E.S. sedan mycket lång tid bor tillsammans med sin make, G.S., i en hyreslägenhet om fyra rum och kök. Lägenheten ligger på andra våningen och kan invändigt nås antingen genom trappa i huvudentré eller via en annan svängd trappa. Båda trapporna består av 23 steg. Utvändigt har lägenheten balkong. Ansökningen gäller utvändig hiss till befintligt balkongplan eller trapphiss i någon av trapporna. - E.S. har uppgivit att hon under perioden från och med februari fram till mitten av oktober i år endast varit ute 14 gånger och att hon den 28 augusti fick en propp i ljumsken varför hon skall röra sig så mycket hon kan. - Kommunen har uppgivit att från den 1 september 1998 finns en ledig lägenhet om tre eller fyra rum och kök i det område E.S. nu bor. I tidigare utredning i frågan har kommunen uppgivit att den bedömer hennes nuvarande bostad som olämplig från handikappsynpunkt. - Överläkaren Birger Balstorp vid ortopedkliniken vid Kärnsjukhuset i Skövde har i intyg, daterat den 22 juli 1998 uttalat bland annat följande. E.S. har haft besvär med höfter och rygg i många år. Hon är opererad med konstgjorda leder i båda höfterna. Under senaste åren har hon fått besvär strålande ut mot båda höfterna ner i benen. Hon genomgick därför en stor ryggoperation i början av detta år. Hon har blivit förbättrad men har fortfarande besvär framför allt med höger höft och hon beskriver en närmast konstant belastningssmärta. Hon klarar ej förflyttning utan gånghjälpmedel. Det är i dag ej tänkt att någon ytterligare kirurgisk åtgärd skall utföras. E.S. bedöms därför, även om hon genomgår en omoperation av höftleden, ha en varaktigt nedsatt funktionsförmåga och gångförmåga vilket innebär att hon framgent kommer att använda gånghjälpmedel. Gångsträckan hon klarar kommer att vara kort och hon kommer att ha svårigheter att klara trappuppgångar och liknande. - Åke Svennson ordförande i DHR (de handikappades riksförbund) Götene avdelningen har i skrivelse, daterad den 24 september 1998, uppgivit bland annat följande. Samtidigt som E.S:s fysiska problem ger henne svårigheter att gå måste hon röra på sig för att hennes tillstånd inte skall försämras. Helst bör hon gå ut men hon har svårt att göra det eftersom hon bara med svårighet åter kan komma upp för trappan till sin bostad. En flyttning är både fysiskt och psykiskt påfrestande speciellt för äldre. G. och E.S. är 86 respektive 83 år gamla och har bott på samma plats i 40 år. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår att E.S:s förmåga att gå är nedsatt på grund av problem i höfter och rygg. Hon behöver gånghjälpmedel, kan ej gå längre sträckor och har svårigheter att klara av trappor. Övervägande skäl talar för att hennes funktionsnedsättning är bestående. Ur medicinsk synvinkel synes det således finnas skäl att installera trapphiss eller hiss till balkongplan. Vid bedömning av kostsamma åtgärder för bostadsanpassning, till vilka installation av trapphiss normalt hör, bör dock en särskild prövning göras av behovets tyngd. Vid en sådan prövning bör kostnaderna för åtgärden och eventuella alternativa lösningar beaktas. I sammanhanget kan följande likartade prövningar nämnas. Boverket ansåg i ett beslut (den 25 oktober 1989) att tillräckligt starka skäl för bostadsanpassningsbidrag inte förelåg. I fallet skulle en installation av en trapphiss kosta 335 000 kr och kommunen hade erbjudit förtur till en ur handikappsynpunkt lämpligare lägenhet. Regeringen fastställde Boverkets beslut (den 21 december 1989). Länsrätten i Gävleborgs län fann i dom att installation av trapphiss föreföll berättigad ur medicinsk synpunkt men nekade bidrag med hänvisning till vad som framkommit om bostadens lämplighet ur handikappsynpunkt och till att kommunen erbjudit förtur till en lämpligare bostad. Kammarrätten i Sundsvall delade länsrättens bedömning och ändrade inte domen (Kammarrättens dom den 19 augusti 1993, mål nr 4775-1993). - I handlingarna i förevarande mål finns det ej någon uppskattning av hur mycket en trapp- eller balkonghiss till E.S:s lägenhet skulle kosta. Det finns dock ej anledning att anta annat än att en installation av en balkonghiss eller en trapphiss till andra våningen skulle medföra betydande kostnader. Kommunen har upplyst om att den har en ledig lägenhet i samma storleksklass och med hiss i det område där E.S. nu bor. Trots de medicinska och sociala omständigheterna i målet kan därför, mot bakgrund av det anförda och med hänvisning till ovan redovisad praxis, installation av trapp- eller balkonghiss inte anses vara en, i bostadsanpassningslagens mening, nödvändig åtgärd. - Länsrätten avslår överklagandet.
I överklagande yrkade E.S. att kammarrätten skulle bifalla hennes ansökan om bostadsanpassningsbidrag såvitt avsåg installation av trapphiss i bostadshusets entré. E.S. anförde bl.a. följande. Hon bor tillsammans med sin make i den nuvarande bostaden sedan 1958. Bostaden är belägen på andra våningen i en hyresfastighet. Fastigheten ägdes av henne och maken fram till 1982 då den överläts till deras söner. Sedan dess hyr de lägenheten. Hyran uppgår f.n. till 1 000 kr i månaden. Hennes make har problem med närminnesnedsättning och behöver därför den trygghet som en invand och välkänd miljö ger. Under 1997 fick hon besvär med ryggen. Hon har därefter drabbats av en blodpropp i ljumsken, varför hon nu måste röra sig så mycket som möjligt för att undvika ytterligare blodproppar. Hon kan gå på plan mark med rollator eller krycka. Problemet för henne är att gå i trappor, eftersom detta orsakar betydligt mer värk än att gå på plan mark. Det tar henne också betydligt längre tid att gå i trappor. Hon måste vila ett flertal gånger när hon går upp till lägenheten. Hon och hennes make klarar av att bo i lägenheten. Någon handikappanpassning är inte erforderlig. Tvättmaskin och torktumlare finns i lägenheten, så de slipper gå ner till tvättstugan. Om det mot förmodan skulle visa sig bli nödvändigt att rullstolsanpassa lägenheten framöver, rör det sig om att bredda dörröppningar och ta bort trösklar - inte några alltför omfattande eller kostsamma åtgärder. En stoltrapphiss av föreslagen modell kostar 85 000 kr exkl. mervärdesskatt enligt kostnadsförslag. För att denna skall få plats längst upp i trapphuset måste man flytta in en dörr cirka 20-30 cm. Kostnaden för detta arbete kan uppskattas till 5 000 kr.
Prövningstillstånd meddelades.
Götene kommun bestred bifall och socialnämnden anförde bl.a. följande. E.S. kan enligt läkarintyg endast med svårighet gå korta sträckor på plan mark och har varaktigt nedsatt funktionsförmåga. Hon har en förhöjningsdyna för att kunna resa sig från en stol. E.S. har tidigare uppgett att hon snarare blir sämre än bättre. Risken för att hon behöver rullstol för förflyttningar i framtiden är påtaglig. Lägenheten är inte anpassad för detta. Vid sådant förhållande måste dörrarna till kök, sovrum och toalett samt mellan toalett och dusch breddas och trösklar tas bort. Inne på toaletten medges ej utrymme som motsvarar rullstolens svängradie. Duschkabinen kommer att vara svår att använda och måste troligen åtgärdas. Blir E.S. rullstolsburen kan hon inte heller använda stolhiss utan behöver rullstolshiss, vilket innebär ytterligare kostnader för kommunen. Kostnaden om 85 000 kr för stoltrapphiss avser endast hiss, montage och injustering. Det tillkommer flyttning av dörr, byggnads- och måleriarbete. Skall alternativet med rullstolshiss beaktas bedöms kostnaden totalt uppgå till cirka 230 000 kr. Kommunen har erbjudit makarna S. en ur handikappsynpunkt lämpligare lägenhet i samma område som de f.n. bor i.
Kammarrätten i Jönköping (1999-12-17, Lindgren, Andersson-Jarl, Nermark, referent) yttrade: Kammarrätten delar länsrättens bedömning att E.S. har en varaktig funktionsnedsättning med avseende på hennes rörelseförmåga och att hon till följd av denna har problem med att gå - framför allt i trappor. Som länsrätten anfört föreligger det därmed medicinska förutsättningar för installation av trapphiss. Fråga är därmed om ansökan ändå bör avslås med hänvisning till att en försämring av E.S:s rörelseförmåga är att vänta och makarna S:s lägenhet vid sådant förhållande kräver ytterligare anpassningsåtgärder sammantaget med den omständligheten att makarna erbjudits att flytta till en handikappanpassad lägenhet i samma bostadsområde. - Av kompletterande utredning i kammarrätten framgår att makarna vid tiden för socialnämndens beslut erbjudits en lägenhet om fyra r.o.k., 92 kvm, till en hyra om 5 444 kr i månaden - eller 4 844 kr i månaden om ett rum stängdes av. I intyg den 4 mars 1999, utfärdat av distriktsläkaren Claes-Göran Lindqvist, sägs bl.a. att G.S. har kraftigt nedsatt närminne och att någon förbättring inte är att vänta - snarare tvärtom. - Kammarrätten gör följande bedömning. - För närvarande föreligger inte något behov av att ytterligare handikappanpassa den lägenhet makarna nu bor i. Enligt kammarrättens mening bör därför inte det förhållandet att makarnas nuvarande lägenhet inte är handikappvänlig tillmätas någon avgörande betydelse vid prövningen av deras ansökan. Därvid återstår att pröva huruvida det förhållandet att makarna erbjudits en handikappanpassad lägenhet i samma bostadsområde utgör skäl för att vägra sökt bidrag. Föreslaget lägenhetsbyte skulle innebära en avsevärd hyreshöjning för makarna, från 1 000 kr månaden till i vart fall 4 844 kr i månaden. En flyttning skulle med stor sannolikhet komma att påverka G.S. negativt på grund av den närminnesnedsättning han lider av. Makarna är vidare 84 respektive 87 år gamla och har varit bosatta i samma lägenhet i drygt fyrtio år. Kammarrätten finner vid en avvägning mellan å ena sidan de olägenheter en flyttning skulle komma att medföra för makarna S. och å andra sidan kostnaden för att installera ifrågavarande stoltrapphiss, att tillräckligt starka skäl talar för att makarna S. ges möjlighet att bo kvar i sin lägenhet. Kammarrätten finner sammanfattningsvis således att installation av stoltrapphiss får anses vara en nödvändig åtgärd för att bostaden skall vara ändamålsenlig för E.S.. Överklagandet skall därför bifallas. - Kammarrätten bifaller överklagandet och förklarar, med ändring av länsrättens dom och socialnämndens beslut, E.S. berättigad till bostadsanpassningsbidrag för installation av stoltrapphiss.
Götene kommun överklagade kammarrättens dom och yrkade att E.S:s ansökan om bostadsanpassningsbidrag skulle avslås. Till stöd för sin talan anförde kommunen bl.a. följande. Kommunens beslut angående avslag på ansökan om bostadsanpassningsbidrag för installation av trapphiss i flerbostadshus fattades på basis av lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. I Boverkets handbok för bostadsanpassningsbidrag sägs i fråga om tillämpningen av 6 § nämnda lag att det krävs en särskild prövning av behovets tyngd vid installation av trapphiss i flerbostadshus samt att i en sådan prövning bör ingå en bedömning av kostnaden för andra sätt att tillgodose den handikappades behov. Kommunen gjorde då bedömningen att kostnaden blev betydande och hänvisade till en annan handikappanpassad lägenhet med hiss i samma område, ett förfarande som är i överensstämmelse med den praxis som kommit till uttryck i Kammarrättens i Sundsvall dom i mål nr 4775-1993. Kommunen hänvisar till sin redovisning i kammarrätten av vad som ur handikappsynpunkt inte är bra med E.S:s lägenhet, från trösklar och dörrbredder till den trånga toaletten med liten duschkabin. Vidare ifrågasätter kommunen om E.S:s funktionshinder är så omfattande att hon inte kan gå i trappor.
Prövningstillstånd meddelades.
E.S. bestred ändring av kammarrättens dom, åberopade vad hon anfört i kammarrätten och tillade bl.a. följande. Hon har inga större svårigheter att röra sig i lägenheten. Problemet för henne är att använda trappan upp till lägenheten. Någon handikappanpassning av lägenheten är inte nödvändig. Kommunen har fäst alltför stor vikt vid kostnadsaspekten. I lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. regleras denna fråga inte närmare. Något uttryckligt stöd för att vid installation av trapphiss i flerbostadshus göra en särskild prövning av behovets tyngd samt att det i en sådan prövning bör ingå en bedömning av kostnaden för andra sätt att tillgodose den handikappades behov finns inte i lagen och ej heller i förarbetena till 6 §.
Regeringsrätten (2002-12-04, Lavin, Nilsson, Schäder, Melin, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 § lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. lämnas sådant bidrag till enskild person som äger en bostad för permanent bruk eller som innehar en sådan bostad med hyres- eller bostadsrätt. I 6 § föreskrivs att bostadsanpassningsbidrag lämnas för åtgärder för anpassning av bostadens fasta funktioner i och i anslutning till den bostad som skall anpassas och att bidrag lämnas endast om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden skall vara ändamålsenlig som bostad för den funktionshindrade. Enligt 14 § lämnas bidrag med belopp som motsvarar skälig kostnad för åtgärderna. Särskilda restriktioner gäller för bidrag vid andrahandsupplåtelse, nybyggnad samt vid köp eller byte av bostad (4, 8 och 9 §§). Om bostaden hyrs i andra hand, lämnas bidrag endast om anpassningsåtgärden är skälig med hänsyn till hur långvarig upplåtelsen är. Vid nybyggnad lämnas bostadsanpassningsbidrag endast om det finns särskilda skäl att välja en utformning av bostaden som kräver anpassning och vid köp eller byte av bostad lämnas bidrag till kostnadskrävande åtgärder endast om det finns särskilda skäl att välja en bostad som kräver anpassning.
I lagstiftningsärendet om bostadsanpassningsbidrag framgår av föredragande statsrådets anförande bl.a. följande om den funktionshindrades rätt till bidrag (prop. 1992/93:58 s. 16). I fråga om bostadsanpassning för funktionshindrade kan det röra sig om ett vitt spektrum av åtgärder. Det kan vara fråga om alltifrån mindre kostsamma åtgärder som t.ex. att ta bort trösklar till mycket dyrbara åtgärder som t.ex. installation av en hiss eller helanpassning av ett kök eller ett badrum. Begränsningar i rätten till bidrag tas upp i fråga om andrahandsupplåtelser där det understryks att kostnadsaspekten bör väga tungt när det gäller att bedöma om bidrag skall utgå och restriktivitet förordas vid prövningen. Hänsyn bör i sådana fall tas till inte bara om upplåtelsen är långvarig utan också vilken omfattning en begärd anpassningsåtgärd har och vilka kostnader den medför. Det kan vara motiverat att vidta enklare, mindre kostsamma åtgärder även om upplåtelsen inte är långvarig, medan det för mera omfattande och dyrbara åtgärder bör krävas att upplåtelsen är säkrad för lång tid.
Boverket, som har tillsyn över kommunernas bidragsverksamhet vad gäller bostadsanpassning, anför i sin Handbok för bostadsanpassningsbidraget bl.a. följande i fråga om kostsamma åtgärder i hyreshus och bostadsrättshus (avsnitt 6.6). Om sökanden hyr sin bostad och ansökan avser kostsamma åtgärder så krävs det en särskild prövning av behovets tyngd. I en sådan prövning bör ingå en bedömning av kostnaden för andra sätt att tillgodose den funktionshindrades behov. Detta framgår inte av lagen om bostadsanpassningsbidrag. Principen har vuxit fram i praxis. Från början tillämpades den enbart på hissar i hyreshus. Sedan kom den att utsträckas till andra åtgärder i hyreshus. Under senare år har denna princip även tillämpats på bostadsrättshus.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Regeringsrätten finner, i likhet med kammarrätten, att den medicinska utredning som åberopats av E.S. visar att anpassningsåtgärden som hon sökt bidrag för är nödvändig med hänsyn till hennes funktionshinder. Det är också klarlagt att den lägenhet som E.S. och hennes make hyr, även om den i sig inte är handikappvänlig, likväl är ändamålsenlig som bostad för henne om den nämnda åtgärden vidtas. I fråga om kostnaderna för anpassningsåtgärden medger utredningen i målet inte någon mera exakt beräkning men ingiven offert tyder på kostnader på drygt 100 000 kr.
Frågan är då om kommunen - genom att erbjuda E.S. och hennes make att hyra en annan, ungefär motsvarande lägenhet i en fastighet med hiss i samma område som de nu bor i - med hänvisning till kostnaderna kan anses ha grund för att vägra E.S. bidrag till anpassning av hennes nuvarande bostad. Först är att notera att själva lagen inte innehåller några uttryckliga begränsningar i fråga om vilka anpassningsåtgärder som kan vidtas eller i fråga om storleken av de bidragsbelopp som kan beviljas, om man bortser från bestämmelserna om andrahandsupplåtelse, nybyggnad och köp eller byte av bostad. Det framgår också av förarbetena att även mycket dyrbara åtgärder kan komma i fråga. Likväl kan naturligtvis uppkomma situationer där en anpassning, på grund av bostadens utformning, kräver så omfattande och kostsamma åtgärder att den funktionshindrades behov inte rimligen kan tillgodoses på annat sätt än genom byte till en ändamålsenlig bostad. Som lagstiftningen är utformad kan detta dock komma i fråga endast i undantagsfall.
I detta fall tillkommer de olägenheter det skulle innebära för makarna S., i synnerhet med tanke på makens hälsotillstånd, att byta bostad. Det förhållandet att hyran för den erbjudna bostaden är avsevärt högre än hyran för den nuvarande bostaden måste också påverka bedömningen, även om skillnaden delvis kan kompenseras genom bostadsbidrag. Mot denna bakgrund och av de skäl som i övrigt anförts finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att E.S. är berättigad till bidrag för den anpassningsåtgärd som är i fråga.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.