RÅ 2002:3

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1998-09-28, ordförande Sturk) yttrade: Lagen (1964:143) om bidragsförskott (BDFL) har från och med den 1 december 1996 ersatts av lagen (1996:1030) om underhållsstöd (USL), vilken skall tillämpas första gången i fråga om underhållsstöd som avser tid efter den 31 januari 1997. Enligt övergångsbestämmelserna skall bidragsförskott enligt BDFL dock lämnas för tid före den 1 februari 1997. - - - Av 2 § BDFL framgår bl.a. att bidragsförskott inte lämnas om vårdnadshavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag eller faderskap till barnet fastställt. - I Riksförsäkringsverkets Allmänna råd (1989:10 s. 8) anges att syftet med bidragsförskottet är att tillsammans med det allmänna barnbidraget ge ett minimistöd till barn som bor tillsammans med endast en förälder. - Av socialutskottets betänkande 1975/76:37 (s. 18), med anledning av prop. 1975/76:116 med förslag om ändrad administration av bidragsförskott, m.m., framgår att 2 § BDFL avser att hindra uppenbart missbruk av förmånen samt att den utformning som bestämmelserna har i lagförslaget innebär att försäkringskassorna endast i undantagsfall får anledning att tillämpa spärreglerna. Med hänsyn till bestämmelsernas syfte måste bestämmelserna ges en i förhållande till vårdnadshavaren mycket generös tolkning. - Försäkringsöverdomstolen har i dom den 22 december 1988 i mål nr 409/87:1, vilket rörde en ensamstående moder med ett barn som tillkommit genom insemination, uttalat bl.a. följande. BDFL reglerar inte särskilt frågan om bidragsförskott till barn som tillkommit genom insemination och där identiteten hos barnets biologiske far inte är fastställd. Med beaktande härav och mot bakgrund av lagens allmänna syfte att ge barn med endast en förälder ekonomiskt stöd genom bidragsförskott och då ingen av de omständigheter förekommit som enligt 2 § samma lag medför att bidragsförskott inte skall utgå, finner försäkringsöverdomstolen att bidragsförskottet skall beviljas. - - - Länsrätten gör följande bedömning. - L.M. har i februari 1997 ansökt om underhållsstöd. Enligt 6 § USL, som trädde i kraft den 1 december 1996, kan underhållsstöd lämnas tidigast från och med januari 1997. Av övergångsbestämmelserna till USL framgår emellertid att för tid före den 1 februari 1997 skall bidragsförskott lämnas enligt BDFL. Länsrätten finner därför att L.M:s överklagande skall prövas enligt BDFL. - - - De omständigheter som föreligger i detta mål kan enligt länsrättens mening inte föranleda slutsatsen att det skulle vara fråga om ett uppenbart missbruk av bidragsförskottsförmånen. Inte heller föreligger omständigheter som enligt 2 § BDFL medför att bidragsförskott inte skall utgå. Med hänsyn härtill och till lagens allmänna syfte anser länsrätten att L.M. skall beviljas bidragsförskott från och med januari 1997. Överklagandet skall således bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och visar målet åter till Försäkringskassan i Stockholms län för erforderlig handläggning.

Försäkringskassan i Stockholm yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut.

L.M. bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (1999-09-29, Willén, Strandberg) yttrade: Dåvarande Försäkringsöverdomstolen har i den i länsrättens dom omnämnda domen funnit att en kvinna i motsvarande situation som L.M. och som i likhet med henne efter förmåga medverkat i faderskapsutredningen inte kunde vägras bidragsförskott med stöd av den aktuella bestämmelsen i 2 § BDFL. Omständigheterna i de båda fallen är i allt väsentligt desamma. Frågan är då om rättsläget har ändrats genom tillkomsten av lagen om insemination som trädde i kraft den 1 mars 1985. Som länsrätten anfört är bestämmelsen 2 § BDFL i första hand avsedd att förhindra uppenbart missbruk av bidragsförskottsförmånen. Kammarrätten kan för sin del inte finna stöd för att införandet av lagen om insemination skall kunna påverka bedömningen av vad som i BDFL:s mening är att anse som uppenbart missbruk av förmånen. Försäkringsöverdomstolens nämnda dom får därför alltjämt anses ha relevans. Kammarrätten finner i enlighet med det anförda och i likhet med länsrätten att L.M:s agerande inte är att betrakta som ett uppenbart missbruk av bidragsförskottsförmånen i den mening som åsyftas i BDFL. Bidragsförskott kan därför inte vägras med stöd av 2 § BDFL. Försäkringskassans överklagande skall således avslås. - Kammarrätten avslår försäkringskassans överklagande.

Kammarrättsassessorn Wittrock och en nämndeman var av skiljaktig mening och anförde följande: I 1 § BDFL stadgas bl.a. följande. I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag lämnas bidragsförskott av allmänna medel till barn som är bosatt här i landet. - Om ingen av föräldrarna eller endast en av dem har vårdnaden om barnet, lämnas bidragsförskott i förhållande till förälder som inte har vårdnaden, såvida denne inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet gemensamt men barnet varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, lämnas bidragsförskott i förhållande till den andra föräldern. Förälder i förhållande till vilken bidragsförskott lämnas enligt andra stycket kallas i lagen underhållsskyldig. - Av 2 § BDFL framgår att bidragsförskott inte lämnas om vårdnadshavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag eller faderskap till barnet fastställt. - Enligt 3 § lagen (1984:1140) om insemination skall uppgifter om annan spermagivare än den man som kvinnan är gift eller bor tillsammans med antecknas i särskild journal. - Konstruktionen av bidragsförskottsinstitutet utgår i grunden från att bidragsförskott lämnas som förskott på ett bidrag som underhållsskyldig förälder är skyldig att utge. Det "lämnas bidragsförskott i förhållande till förälder som inte har vårdnaden" som det uttrycks i lagens 1 §. Det är mot denna bakgrund man måste se frågorna i förevarande mål. Domen den 22 december 1988 av Försäkringsöverdomstolen gäller barn, som har tillkommit före ikraftträdandet den 1 mars 1985 av lagen om insemination. Domen, som inte var enhällig och som inte blev refererad i samlingen Rättsfall från försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätterna, skall enligt vår mening inte anses prejudicerande i mål, som gäller barn tillkomna efter ikraftträdandet av den lagen. I sådana fall skall det i stället anses att vårdnadshavaren-modern, som låter insemination utföras utan möjlighet att få faderskap till barnet fastställt, har omöjliggjort för sig att och därigenom underlåtit att medverka till åtgärder för att få faderskap till barnet fastställt. Med hänsyn till lagen om insemination måste moderns underlåtelse i sådana fall numera anses innebära ett uppenbart missbruk. Vi delar således försäkringskassans bedömning i det överklagade beslutet att förutsättningarna enligt 2 § BDFL för beviljande av bidragsförskott inte är uppfyllda. Vi anser följaktligen att försäkringskassans överklagande skall bifallas.

Riksförsäkringsverket, RFV, överklagade och yrkade att kammarrättens och länsrättens domar skulle upphävas och försäkringskassans beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde RFV i huvudsak följande. Frågan i målet gäller om en kvinna som skaffar barn genom insemination där donatorn är okänd anses medverka till att faderskap eller underhållsbidrag skall kunna fastställas i enlighet med villkoren i 2 § BDFL. Lagen är upphävd men motsvarande bestämmelse finns i 4 § USL som ersatt reglerna om bidragsförskott. I lagen om insemination, som trätt i kraft den 1 mars 1985, sägs bl.a. att en förutsättning för insemination är att kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. RFV anser att rättsläget har ändrats genom tillkomsten av nämnda lag. RFV hänvisar härvid till att Inseminationsutredningen i sitt betänkande SOU 1983:42 s. 144-145 bl.a. anförde att det vid givarinsemination på en ensamstående kvinna förutsattes att den biologiske fadern inte hade några skyldigheter i förhållande till barnet. En kvinna som efter den tilltänkta lagens ikraftträdande illegalt skaffade ett inseminationsbarn fick enligt utredaren ta konsekvenserna av detta varför bidragsförskott inte borde utgå. - Konstruktionen av bidragsförskottsinstitutet utgår i grunden från att bidragsförskott lämnas som förskott på ett bidrag som underhållsskyldig förälder är skyldig att utge. Domen från Försäkringsöverdomstolen den 22 december 1988 (mål nr 409/87:1) gäller barn som har tillkommit före ikraftträdandet den 1 mars 1985 av lagen om insemination. Domen var inte enhällig och blev inte refererad. Enligt RFV:s mening skall domen inte anses prejudicerande i mål som gäller barn tillkomna efter ikraftträdandet av inseminationslagen. - Modern har genom inseminationen omöjliggjort för sig att få faderskapet fastställt. Med hänsyn till inseminationslagen måste moderns underlåtelse vara sådan att förutsättningar föreligger för att inte bevilja bidragsförskott enligt 2 § BDFL.

L.M. bestred bifall till RFV:s talan.

Regeringsrätten (2002-03-28, Ersson, Dexe, Nord) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. L.M., som var ensamstående, ansökte i februari 1997 hos försäkringskassan om bidragsförskott för dottern C., född i november 1996. L.M. uppgav i ansökan att C. kommit till genom insemination i Danmark med anonym donator.

Enligt 1 § andra stycket BDFL lämnades, om ingen av föräldrarna eller endast en av dem hade vårdnaden om barnet, bidragsförskott i förhållande till förälder som inte hade vårdnaden, såvida denne inte varaktigt bodde tillsammans med barnet. I 2 § a föreskrevs att bidragsförskott inte lämnades om vårdnadshavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlät att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag eller faderskap till barnet fastställt. I sak motsvarande bestämmelser finns i 3 § första stycket och 4 § 1 USL som numera ersatt lagen om bidragsförskott.

Av förarbetena till 2 § a BDFL framgår att avsikten varit att begränsa bestämmelsens räckvidd till att avse fall av uppenbart missbruk av förmånen (prop. 1975/76:116 s. 31). Vidare framgår att bestämmelsen med hänsyn till dess syfte skulle ges en i förhållande till vårdnadshavaren mycket generös tolkning och tillämpas endast i undantagsfall (SoU 1975/76:37 s. 18).

Försäkringsöverdomstolen har i en dom den 22 december 1988 (mål nr 409/87) tagit ställning till inseminationsbarns rätt till bidragsförskott i en situation som i huvudsak motsvarar den i förevarande mål. Domstolen fann att BDFL inte innehöll några bestämmelser om förskott till barn som tillkommit genom insemination och där den biologiske faderns identitet inte var fastställd. Med beaktande av detta och mot bakgrund av lagens allmänna syfte att ge barn med endast en förälder ekonomiskt stöd och då ingen av de omständigheter förekommit som enligt det aktuella lagrummet medförde att förskott inte skulle utgå, fann domstolen att förskott skulle beviljas.

Det av Försäkringsöverdomstolen avgjorda fallet rörde en insemination som utförts före ikraftträdandet av lagen om insemination. Vid tillkomsten av denna lag togs frågan om bidragsförskott eller motsvarande stöd inte upp avseende barn födda efter insemination som inte får utföras i Sverige. Frågan ledde inte heller till någon uttrycklig reglering i USL. I sistnämnda lag finns, som nämnts, en motsvarighet till den i detta mål aktuella bestämmelsen. I förarbetena till den lagen anförde regeringen att samma krav gällde för den nya regelns tillämpning som för dess motsvarighet i BDFL. Det skulle således vara fråga om mycket klara fall. Den praxis som bildats i fråga om vad som var "giltigt skäl" i ett sådant fall skulle således tillämpas även på den nya bestämmelsen (prop. 1995/96:208 s. 83).

Av utredningen i målet framgår i och för sig att L.M. innan inseminationen utfördes förbundit sig att inte efterforska donatorns identitet, att detta utgjort en förutsättning för inseminationen och att det i den uppkomna situationen inte torde vara möjligt att fastställa faderskapet till hennes barn. Mot bakgrund av vad som ovan sagts och med beaktande av lagens allmänna syfte att ge barn som bor tillsammans med endast en av föräldrarna ekonomiskt stöd kan Regeringsrätten emellertid inte finna att L.M:s handlande skall anses innefatta ett sådant missbruk av förmånen som avses i 2 § a BDFL. Överklagandet skall därför avslås.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Regeringsråden Lindstam och Nordborg var skiljaktiga och ansåg att Skälen för Regeringsrättens avgörande efter de två inledande styckena bort ges följande lydelse.

Enligt 2 § lagen om insemination får insemination utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. För inseminationen krävs skriftligt samtycke av maken eller den man som kvinnan bor tillsammans med. Eftersom L.M. var ensamstående kunde insemination enligt lagen inte utföras i Sverige.

Varken BDFL eller USL innehåller några bestämmelser som anger vad som skall gälla i det fall ett barn fötts efter insemination som inte får utföras i Sverige. Det kan anmärkas att bidrag motsvarande bidragsförskott kunde lämnas till barn som var adopterat av endast en person (lagen [1984:1096] om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn). Någon uttrycklig bestämmelse av denna innebörd finns inte i USL, men bestämmelserna har utformats så att denna kategori barn omfattas av lagen (se prop. 1995/96:208 s. 39).

Av handlingarna framgår att L.M. i förhållande till den som ombesörjt inseminationen förbundit sig att inte efterforska donatorns identitet. I förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 1 kap. 6 § föräldrabalken om vem som vid insemination skall anses som barnets fader uttalades bl.a. att talan inte kan efter en givarinsemination föras mot spermagivaren om att han är far till barnet (prop. 1984/85:2 s. 20). Vidare angavs att det beträffande barn som tillkommit genom insemination saknades möjlighet att få faderskapet fastställt, om en givarinsemination har utförts utan att ett giltigt samtycke förelegat som band en man vid faderskapet och utan att givaren själv ville ta på sig faderskapet genom ett faderskapserkännande (a. prop. s. 21).

BDFL bygger bl.a. på att det finns en förälder som är underhållsskyldig och som helt eller delvis inte fullgör denna skyldighet. Uteblivet underhåll för barnet kan då täckas av bidragsförskottet för att tillförsäkra barnet ett underhåll även i förhållande till den förälder som inte kan betala. Särskilda bestämmelser finns också om återbetalningsskyldighet för utgivna bidrag. - I fråga om ensamstående adoptivförälder fanns, som nämnts tidigare, särskilda bestämmelser.

Vad nu sagts visar att det i den aktuella situationen inte torde vara möjligt att fastställa faderskapet till L.M:s barn. L.M. har själv valt att försätta sig i denna situation. Härigenom får hon anses ha handlat på ett sätt som innebär att hon uppenbarligen låtit bli att vidta eller medverka till åtgärder för att få faderskapet till barnet fastställt. Den omständigheten att hon enligt gällande lagstiftning inte kunnat få inseminationen utförd i Sverige utgör, när det gäller frågan om rätten till bidragsförskott, inte något giltigt skäl för detta handlande.

På grund av det anförda finner vi att bidragsförskott inte skall lämnas till L.M:s dotter. RFV:s talan skall därför bifallas. - Vi vill således upphäva länsrättens och kammarrättens domar och fastställa försäkringskassans beslut den 13 juni 1997.

Föredraget 2002-03-07, föredragande Åkerrén, målnummer 7262-1999