RÅ 2002:37

S.S och O.W-S överklagade beslutet och yrkade att de skulle ges tillstånd att sätta upp viltstängsel.

Länsrätten i Södermanlands län (1998-09-25, ordförande Carle) gjorde följande bedömning: Enligt föreskrifterna för Hedlandets naturreservat skall bl.a. allmänhetens möjlighet till ett rörligt friluftsliv värnas samt de specifika natur- och kulturvärdena bevaras. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att allemansrättsliga intressen skall beaktas vid en tillståndsprövning. Liksom länsstyrelsen finner länsrätten att ett stängsel har begränsande inverkan på allmänhetens möjlighet till ett rörligt friluftsliv samt att stängslen förändrar naturbilden. Vad klaganden anfört utgör mot bakgrund av vad som nu anförts inte tillräckliga skäl för att ge sökt tillstånd. - Länsrätten avslår överklagandet.

S.S och O.W-S överklagade domen och yrkade att de skulle medges sökt tillstånd. De åberopade bl.a. att Jordbruksverket betraktade struts som ett husdjur. Därmed skulle hägn för strutsar inte betraktas som hägn för vilt.

Prövningstillstånd meddelades.

Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet och anförde bl. a. följande. Naturvårdsverket har i en skrivelse till länsstyrelsen meddelat uppfattningen att struts tillhör gruppen vilt och att hållande av struts i vilthägn därmed utgör en tillståndspliktig verksamhet. Länsstyrelsen känner till att Jordbruksverket anser att strutsen skall betraktas som ett lantbruksdjur. I ett yttrande till Inrikesdepartementet framför Jordbruksverket att strutsens domesticeringsgrad är låg och att strutsen i princip fortfarande kan liknas vid vilda djur. Enligt av länsstyrelsen inhämtade uppgifter anser Jordbruksverket att 41 a § jaktförordningen och 12 kap. 11 § miljöbalken kan vara tillämpliga även om strutsen betraktas som ett lantbruksdjur. Länsstyrelsen delar den uppfattningen.

Naturvårdsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle ändra kammarrättens dom så att det klart framgick att begreppet vilt innefattade såväl inhemska som främmande arter av vilda däggdjur och fåglar samt att den svenska lagstiftningen om vilt även omfattade struts som varande en främmande viltart. Till stöd för sin talan anförde verket i huvudsak följande. Verket bedömer att om kammarrättens definition av begreppet vilt skulle vinna gehör skulle konsekvenserna bli förödande från faunavårdssynpunkt. Det skulle bl.a. innebära att förbudet i 41 § jaktförordningen mot att sätta ut vilt i frihet inte skulle gälla i fråga om utländska arter. Paragrafen skulle därvid vara verkningslös mot ett av sina huvudsyften nämligen att förhindra att främmande arter etablerar sig i svensk natur med därav följande negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden eller för jord- och skogsbruk. Denna inskränkning i definitionen av vilt i jaktlagstiftningen torde vara något helt nytt och främmande som aldrig har varit lagstiftarens avsikt. Av förarbetena till jaktlagen torde klart framgå att med uttrycket vilt avses såväl inhemska som främmande arter (prop. 1986/87:58 s. 29 och 36). - Av de i kammarrättens dom redovisade bestämmelserna är det bara i 4 § jaktlagen som det uteslutande talas om inhemskt vilt. Att begreppet vilt där endast avser inhemskt vilt beror på att lagrummet tar sikte just på ett bevarande av inhemskt vilt. Detta utesluter inte att uttrycket i andra sammanhang innefattar såväl inhemska som främmande arter. - För verkets arbete innebär en inskränkning av innebörden av begreppet bl.a. att verket inte längre skulle ha möjlighet att med stöd av 42 § 1 jaktförordningen förbjuda hållandet av främmande viltarter i hägn. Verket kan då inte heller pröva ansökningar om undantag från förbudet och avslå sådana ansökningar om verket på goda grunder kunnat se en risk för faunaförvanskning eller skada på skog och grödor genom att djuren i hägnet skulle rymma och bilda frilevande bestånd av den främmande arten eller kunna korsa sig med inhemskt vilt. Verket skulle inte heller längre med stöd av 42 § 2 jaktförordningen kunna föreskriva hur hägn för främmande viltarter skall vara beskaffat för att förhindra rymningar. - Vad gäller den i fallet aktuella frågan om strutsen är att anse som vilt eller husdjur hävdar verket att arten måste betraktas som vilt därför att vilda stammar av struts förekommer i världen. Strutsen kan aldrig helt domesticeras. Strutsen skulle mycket väl kunna fortplanta sig i ett klimat där temperaturen överstiger -10( C, vilket som regel gäller för åtminstone södra Sverige.

Prövningstillstånd meddelades.

S.S och O.W-S bestred yrkandet.

Regeringsrätten (2002-06-26, Eliason, Almgren, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 24 a § första stycket NVL får vilthägn inte utan tillstånd uppföras på områden där allmänheten får färdas fritt.

Naturvårdslagen har upphävts i samband med miljöbalkens införande den 1 januari 1999. Av 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer emellertid att mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om inte något annat följer av den lagen.

Frågan i målet är om struts är att betrakta som vilt enligt NVL och således tillstånd fordras för uppförande av ett hägn för strutsar.

Begreppet vilt finns inte definierat i NVL. I specialmotiveringen till bestämmelsen i 24 a § NVL sägs att med vilthägn avses hägn för djur som anses som vilda. Hjortdjur, vildsvin och andra vilda djur som hålls inhägnade är att anse som vilda även om de fötts i fångenskap (prop. 1981/82:220 s. 28).

Regeringsrätten anser i likhet med kammarrätten att det vid en tolkning av begreppet vilt i 24 a § NVL är naturligt att söka ledning i jaktlagens bestämmelser.

I 2 § jaktlagen sägs att med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Enligt 4 § samma lag skall viltet vårdas i syfte bl.a. att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet. Enligt 36 § samma lag får regeringen meddela föreskrifter om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet. Enligt vad som uttalades i förarbetena till den bestämmelsen var avsikten med bemyndigandet att föreskriva förbud mot att hålla främmande viltarter i hägn (prop. 1986/87:58 s. 29).

I 41 a § jaktförordningen anges att vilt får hållas i ett vilthägn eller liknande anläggning endast efter tillstånd av länsstyrelsen. Enligt 42 § 1 förordningen får Naturvårdsverket efter samråd med Jordbruksverket meddela föreskrifter om vilka viltarter som får hållas i vilthägn. Sådana föreskrifter har Naturvårdsverket meddelat i kungörelsen (SNFS 1994:3) med föreskrifter om jakt.

Statens jordbruksverk har den 27 juni 2000 med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen (1988:539) meddelat föreskrifter om hållande av strutsfåglar (SJVFS 2000:115). Enligt 1 § gäller föreskrifterna hållande av strutsfåglar avsedda för avel eller produktion av livsmedel, skinn, fjädrar eller andra produkter. Enligt 5 § får vildfångade strutsfåglar eller strutsfåglar som kommer från ägg som har lagts av frilevande sådana fåglar inte hållas i fångenskap.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Vad först gäller frågan om struts är att betrakta som husdjur eller som vilt framgår av det redovisade motivuttalandet till bestämmelsen i 24 a § NVL att lagstiftarens avsikt varit att vilda djur som hålls inhägnade skall betraktas som vilda även om de fötts i fångenskap. Regeringsrätten finner i likhet med Naturvårdsverket att struts vid tillämpningen av NVL är att betrakta som en viltart.

Vad därefter gäller frågan om jaktlagen omfattar såväl inhemska som främmande viltarter visar de redovisade motivuttalandena till jaktlagen att avsikten varit att den skall omfatta såväl inhemskt som främmande vilt. Syftet med bemyndigandet i 36 § jaktlagen är bl.a. att öppna för en reglering av införandet av främmande viltarter. Den enda rimliga tolkningen av bestämmelserna i jaktlagen är därför att såväl inhemskt som främmande vilt omfattas av regleringen.

Enligt Regeringsrättens mening talar övervägande skäl för att ge begreppet vilt samma innebörd i NVL som i jaktlagen.

Slutsatsen av det anförda är att tillståndskravet för vilthägn i 24 a § NVL omfattar hägn avsedda för strutsar. Eftersom kammarrätten i sin dom ansett att tillstånd inte krävs, bör frågan om tillstånd kan medges för vilthägnet i första hand prövas av kammarrätten. Målet skall därför återförvisas dit.