Prop. 1986/87:58

om jaktlag, m.m.

Regeringens proposition 1986/87: 58

om jaktlag, m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 november 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Ulf Lönnqvist

J ordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lund- kvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Leijon. Peterson, Bodström. Görans- son. R. Carlsson, Holmberg. Hellström. Wickbom, Johansson, Hulter- ström. Lindqvist

Föredragande: statsrådet Lundeist

Lagrådsremiss om jaktlag, m.m.

Vår svenska natur skänker unika möjligheter till en omväxlande och står- kande rekreation i form av exempelvis vandringar, bär- och svampplock- ning. ftske och jakt. Av dessa rekreationsformer är jakten speciell i den meningen att den förutsätter förfoganderätt till mark. särskilda kunskaper och tillgång till speciell utrustning. Trots dessa till synes starka begräns- ningar bedrivs i vårt landjakt i en eller annan form av ca 300000 människor av olika kategorier.

1 Sverige finns för närvarande omkring 70 arter av vilda däggdjur och drygt 300 arter av vilda fåglar. Ett trettiotal av däggdjursarterna och ett femtiotal av fågelarterna är tillåtna förjakt under hela eller en viss del av året. En väl avpassad viltvård ger en artrik och för vårt land specifik fauna samtidigt som möjligheter skapas för en värdefulljakt. Jakten och viltvården har sedan länge varit reglerad genom lagstiftning. I takt med samhällsutvccklingen och nya rön på området har reglerna i olika hänseenden ändrats och kompletterats. Detta har lett fram till ett regelverk som brister i överskådlighet och som trots ändringarna inte är till alla delar tidsenligt. Det finns sedan flera år tillbaka ett starkt behov av en översyn. De båda nu gällande huvudförfattningarna på jaktens område är lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) ochjaktstadgan (1938:279). Bestäm- melser om jakttider finns ijakttidsförordningen (1976:432) och detaljföre- skrifter förjakten finns i naturvårdsverketsjaktkungörelse (SNFS 1983: 1). Den nuvarande jaktlagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är tillåten endast om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. En aktiv vilt-

• Sida 20
•  Original

vård är ofta en avgörande förutsättning förjakt. Samtidigt är självajakten i viss utsträckning ett led i viltvården. nämligen när detär möjligt att genom avskjutning reglera ett viltbestånds storlek och sammansättning. Till vilt- vård i övrigt kan räknas viltvårdsåtgärder i mera traditionell mening, exempelvis utfodring av viltet och anläggande av viltåkrar, men också olika hänsynstaganden till naturvårdens intressen vid markanvändningen. t. ex. i skogsbruket och jordbruket och vid utnyttjandet av mark för bebyg- gelse, vägar och energiutvinning.

Den grundläggande principen är att viltet är fridlyst om inte jakt uttryck- ligen medges i jaktförfattningarna. Detta innebär att föreskrifterna om jakttider är av stor betydelse från viltvårdssynpunkt. ljaktlagen finns vidare en bestämmelse om skyldighet för jakträttshavaren att inom sitt jaktområde utöva jaktvård. Med jaktvård avses en efter viltförhållandena anpassad jakt och åtgärder för att skydda viltet och främja dess tillväxt. Jaktvården skall bedrivas med hänsyn tagen till jordbrukets, skogssköt- selns och andra näringars intressen. I bestämmelsen används uttrycket "villebråd". Därmed avses alla vilda däggdjur och fåglar.

De för viltvården grundläggande bestämmelserna finns emellertid i lag- stiftningen om naturvård och miljöskydd. Av särskilt stor betydelse är bestämmelserna om hänsyn till naturvårdsintressena i naturvårdslagen med följdförfattningar samt i skogsvårdslagstiftningen och lagstiftningen om skötsel av jordbruksmark.

Jakträtten är knuten till markägandet. Enligt jaktlagen har jordägaren jakträtt på det markområde som tillhör honom. Flertalet enskilda markin- nehav är emellertid för små för att var för sig medge en meningsfull jakt och en rationell viltvård. Genom att sammanföra ett antal fastigheter eller delar av fastigheter till ettjaktvårdsområde kan man samordna jakten och viltvården över ägogränserna. Lagstiftningen om jaktvårdsområden är följ- aktligen av stor betydelse för både jakten och viltvården.

Frågor om samhällets främjande av jakten genom lagstiftning och på annat sätt har övervägts av jaktmarksutredningen i betänkandet (SOU 1974:80) Jaktmarker. ] betänkandet lades bl.a. fram förslag om bildande och förvaltning av jaktvårdsområden. Sedan betänkandet remissbehand- lats och frågorna om jaktvårdso-mråden blivit föremål för ytterligare utred- ning av jakt- och viltvårdsberedningen, har en ny lagstiftning för sådana områden beslutats att gälla fr.o.m. den ljanuari 1980 (SFS 1980:894).

Jakt- och viltvårdsberedningen har haft i uppdrag att utforma riktlinjer för den framtida viltvården och göra en allmän översyn av jaktlagstiftning- en. Utredningsuppdraget har också omfattat de av jaktmarksutredningen behandlade frågorna om upplåtelse avjakträtt samtjaktens och viltvårdens administration. Dessa frågor behandlas av beredningen i slutbetänkandet (SOU 198321) Vilt och jakt.

Beredningen har lagt fram förslag om mål för samhällets jakt- och viltvårdspolitik. I likhet med remissinstanserna kan jag i allt väsentligt ansluta mig till dessa förslag. Innan jag går närmare in på de föreslagna målen vill jag emellertid ta upp en avgränsningsfråga som uppmärksam- mats vid remissbehandlingen. Beredningen har valt att använda uttrycket vilt som samlande beteckning på vilda däggdjur och vilda fåglar. I några

• Sida 21
•  Original

remissyttranden föreslås att uttrycket vilt reserveras för detjaktbara viltet. En remissinstans förordar å andra sidan en utvidgning av begreppet till att omfatta också grod- och kräldjur. Oberoende av vilken definition som väljs utgör viltvården en del av den allmänna naturvården för vilken de grund- läggande bestämmelserna finns i naturvårdslagstiftningen och i annan lag- stiftning till skydd för den yttre miljön. Behovet av begreppen vilt och viltvård betingas närmast av att bestämmelser som tillåter jakt på vissa arter av vilda däggdjur och fåglar bör förenas med särskilda bestämmelser till skydd och vård av alla arter av dessa båda djurgrupper. Det bör tilläggas att begreppet vilt som det används av beredningen har samma innebörd som begreppet villebråd i den nuvarande jaktlagstiftningen. Jag anser därför att övervägande skäl talar för beredningens begrepp och jag ansluter mig till det.

Målen för viltvården bör vara att bevara de arter som tillhör landets viltbestånd och främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. För att nå dessa mål krävs insatser av skilda slag. Bevarandet av de inhemska arterna kräver i vissa fall särskilda hänsynstaganden vid utnyttjandet av mark och vatten. Vissa arter har drabbats så hårt av miljöstörningar att särskilda räddningsåt- gärder är nödvändiga. Vidare måste den illegala verksamhet som riktar sig mot hotade eller sårbara arter bekämpas på ett effektivt sätt. Åtgärder krävs också för att förhindra att främmande viltarter etablerar sig i landet till men för de inhemska arterna. Vad beträffar utvecklingen av viltstam- marna måste en balans eftersträvas i fråga om stammarnas storlek. Av grundläggande betydelse för arternas bevarande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När arterna förekommer i tillräckligt starka stammar måste det bli fråga om en intresscavvägning. Jägare och en naturintresserad allmän- het kan å ena sidan förutsättas vilja ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Hänsyn måste emellertid å andra sidan tas till riskerna för skador i

jordbruket och skogsbruket och i trafiken.

Vad beträffar jakten bör samhällets-insatser inriktas mot att främja ett tillvaratagande av dels de ekonomiska värden som viltet representerar, dels de möjligheter till rekreation och avkoppling som jakten ger.

Samhället kan direkt påverka förutsättningarna för jakten genom be- stämmelser som reglerar under vilka villkorjakt skall få bedrivas. Av stor betydelse i sammanhanget är också reglerna för jaktsamverkan över ägo- gränserna. en samverkan som också förbättrar förutsättningarna för vilt- vård. Det är vidare möjligt att genom olika åtgärder från det allmännas sida påverka villkoren för upplåtelser av jaktmark vilket i sin tur återverkar på möjligheterna att bedrivajakt. Ett främjande avjaktintresset får emellertid inte leda till att andra viktiga intressen blir lidande. Att ett fritidsintresse som jakten i vissa fall måste stå tillbaka för olika näringsintressen är självklart. Hänsyn måste emellertid även tas till andra fritidsintressen. Som flera remissinstanser påpekar kan allmänhetens vistelse i skog och mark för bärplockning och annat komma att påverkas av att det bedrivs jakt på markerna. Här är det nödvändigt att finna kompromisslösningar, bl.a. när det bestäms under vilka tiderjakt skall få ske.

• Sida 22
•  Original

För att jakt- och viltvårdspolitiken skall få den inriktning jag förordar krävs att verksamheten styrs genom lagbestämmelser och andra föreskrif- ter. Den administration som behövs för att ett sådant regelsystem skall fungera bör samhället svara för. Jag delar beredningens och remissinstan- sernas uppfattning att administrationen bör förenklas så långt det är möj- ligt. En aktiv medverkan av jägarnas organisationer får enligt min mening stor betydelse för möjligheterna att finna enkla former för hur jakten och viltvården skall organiseras och när en rad praktiska uppgifter skall lösas.

Sammanfattningsvis innebär vadjag nu har anfört attjag i allt väsentligt ansluter mig till beredningens förslag i fråga om målen för viltvården och jakten och de principer i övrigt som bör ligga till grund för politiken på området.

Mitt förslag: Den nuvarande jaktlagstiftningen är i behov av en så omfattande modernisering att det är befogat att ersätta lagen om rätt tilljakt med en helt ny lag,jaktlag.

1 det följande avser jag att närmare behandla frågor om viltvården i avsnitt 2.2. jakten i avsnitt 2.3, administrationen avjakten och viltvården i avsnitt 2.4. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna finns i specialmo- tiveringen (avsnitt 4).

2.2. Viltvården 2.2.1 Viltet i allmänhet

Mitt förslag: För vård och skydd av viltet i allmänhet skall följande gälla:

— Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna.

— Allt vilt är fredat om inte annat föreskrivs. — Det skall åligga markägare och jakträttshavare att vidta de särskilda åtgärder som behövs för att skydda och vårda viltet och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. Åtgärder i samverkan mellan flera markägare och jakträttshavare bör främjas bl.a. genom en lokal organisation.

— För att förhindra att främmande viltarter okontrollerat etable- rar sig i landet skall det krävas särskilt tillstånd för att få ha sådana arter i hägn. En myndighet skall kunna förordna om jakt på vilt av främmande art. [___—___

Beredningens förslag: Beredningen föreslår — förutom de åtgärder som anges i mitt förslag - att länsstyrelsen ges möjlighet att förbjuda eller

h) h)

• Sida 23
•  Original

inskränkajakten på en fastighet eller att förklara att en markägare skall tåla att en anläggning för viltvården anläggs på hans fastighet. om det inte medför olägenhet av betydelse för honom. Det bör enligt beredningen föreskrivas att energiskogsodling alltid skall anmälas för _samråd enligt naturvårdslagen. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas med uppgift att genom information till allmänheten bidra till att minska antalet viltolyckor samt ett tillägg göras i vägtrafikkungörelsen om skyldighet att hålla låg hastighet inom områden där det finns risk för kollision med vilt. Enligt beredningen bör naturvårdsverket få i uppdrag att undersöka möjligheter- na att återställa markavvattningsföretag som har förlorat sin betydelse.

Remissinstanserna: Remissinstansernas negativa synpunkter riktar sig i huvudsak mot de av beredningens förslag som. enligt vad jag nyss redovi- sat, inte ingår i mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Viltet och markanvändningen

] vad mån det skall lyckas att bevara vårt lands viltarter i livskraftiga stammar är i grunden beroende av vad som sker med den miljö som viltet har anpassat sig till. Beredningen har redovisat (se betänkandet s. 223— 234) olika miljöstörningar och annan påverkan på miljön som inneburit ändrade livsbetingelser för många viltarter. Jag vill återigen framhålla att de för viltvården viktigaste insatserna måste göras inom ramen för arbetet med att skydda vår miljö. En av de mest angelägna uppgifterna är att minska spridningen av försurande ämnen och komma till rätta med de miljöproblem som orsakas av användningen av kemikalier. För framgång på dessa områden krävs såväl åtgärder inom landet som ett fortsatt inter- nationellt samarbete. Det är vidare av väsentlig betydelse från viltvårds- synpunkt att verkningarna av exploaterande ingrepp i naturen så långt möjligt mildras genom åtgärder som förebygger skada eller som återställer förhållandena till de som rådde före ingreppet.

Beredningen har särskilt pekat på att möjligheterna att få till stånd sådana åtgärder vid vattenkraftutbyggnad bör tas till vara bättre än vad som hittills har skett. Bättre kunskaper om utbyggnadens effekter för viltet och hur dessa effekter skall motverkas ökar möjligheterna att genomföra åtgärder för att bevara eller återskapa biotoper som är värdefulla för viltet. Det är därför väsentligt att inför framtida vattenkraftutbyggnadcr undersö- ka vilken inverkan företaget har på viltet och hur denna inverkan skall kunna motverkas eller kompenseras. Kan inte effekterna förutses bör undersökningarna genomföras under en prövotid. Naturvårdsverket har i sitt remissvar framhållit att det också är nödvändigt att man noggrant inventerar det berörda området vad avser störningskänsliga och hotade djurarter. Med den nya vattenlagen (19831291). som starkare än den tidi- gare betonar naturvårdsintressena, bör en tillämpning i enlighet med be- redningens och naturvårdsverkets uttalanden kunna förväntas utan några ytterligare åtgärder.

Beredningen behandlar också vissa andra företag för energiutvinning

• Sida 24
•  Original

och deras inverkan på miljön. 1 det sammanhanget föreslår beredningen att det i naturvårdsförordningen (l976z484) tas in en bestämmelse om en generell skyldighet att anmäla energiskogsodling för samråd enligt natur- vårdslagen. Förslaget avstyrks av skogsstyrelsen. Enligt min mening finns det inte f.n. tillräckliga skäl för en generell samrådsskyldighet.

Av stor betydelse för viltvården är också att hänsyn tas till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön. Beredningen föreslår att de allmänt formulerade kraven på nttturvårdshänsyn vid kommunernas plane- ring och vid vägplanering skall preciseras i bl.a. allmänna råd för plane- ringsarbetet. I likhet med de remissinstanser som har uttalat sig i frågan biträder jag förslaget såvitt avser den kommunala planeringen. Statens planverk har i sitt remissvar förklarat att de föreslagna allmänna råden bör innefattas i den rådgivning och metodutveckling som planverket avser att bedriva i samråd med berörda myndigheter i anslutning till att det införs en ny plan- och bygglag. Något särskilt uppdrag till planverket behövs där- med inte.

Genom att jordbruket och skogsbruket inverkar på livsbetingelserna för nästan allt vilt är det av utomordentligt stor betydelse att näringarna bedrivs på ett sådant sätt att hänsyn tas till viltets behov av skydd, vatten och föda. Den normala formen för slutavverkning i dagens skogsbruk är trakthuggning. dvs. kalavverkning i vissa fall med kvarställande av fröträd. Trakthyggesbruk missgynnar viltarter som är beroende av gammal skog och av boträd. Med stöd av skogsvårdslagen (l979:429) har Skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket meddelat föreskrifter och allmänna råd om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skogsbruk. Flera av dessa råd och föreskrifter har direkt eller indirekt viltvårdande karaktär. Av föreskrifterna kan nämnas bestämmelserna om att impedi- ment i regel skall undantas från avverkning och att stormfasta skogsbryn, trädridåer, grupper av träd, buskar och enstaka träd skall sparas i lämplig omfattning. Vidare skall hotade eller sällsynta arters boträd och övrig vegetation som skyddar deras boplatser sparas. Brott mot naturvårdsföre- skrifterna medför inte utan vidare straffansvar eller annan påföljd. Skogs- vårdsstyrelsen har emellertid möjlighet att genom ett föreläggande i det enskilda fallet ange vilka hänsyn som skall tas och en försummelse kan då medföra bötcs- eller vitesansvar. I anslutning till dessa bestämmelser bedriver skogsvårdsorganisationen en omfattande tillsyns-, rådgivnings-. informations- och utbildningsverksamhet. Som exempel kan nämnas att särskild litteratur har getts ut om faunavård i skogsbruket. Kurspaket har utformats med anknytning härtill. Särskilda informationsblad redovisar utrotningshotade djurarter och vilka åtgärder som bör vidtas i skogsbruket till deras skydd. Av särskild betydelse i sammanhanget är den utbildning som pågår av tjänstemän och skogsarbetare i fråga om hur hänsynsreglerna skall komma till uttryck i det praktiska arbetet i skogen och om ett skogsbruk som mer än hittills utgår från de lokala förutsättningarna (ett ståndortsanpassat skogsbruk).

Sedan beredningens betänkande lämnades har riksdagen beslutat om en ändring av lagen (l979:425) om skötsel av jordbruksmark som innebär att föreskrifter kan meddelas om natu rvårdshänsyn ijordbruket. Till föreskrif-

• Sida 25
•  Original

terna är knutet ett sanktionssystem utformat efter mönster av vad som gäller för skogsbrukets del. Flera viltarter är beroende av såväl jordbruks- marken som skogsmarken och inte minst gränszonerna mellan dessa marker. De föreskrifter som meddelas för.,skötseln av-jordbruksmark får därför också den betydelsen att de ökar effekten av föreskrifterna för skogsbruket.

När det gäller skogsbruket och viltet har beredningen också tagit upp frågan om utnyttjandet av tidigare jordbruksmark för skogsproduktion. Beredningen konstaterar att det finns betydande arealer nedlagd jord- bruksmark som ännu inte har beskogats eller tagits i anspråk för andra ändamål. Det kan i många fall vara lämpligt och önskvärt att marken tas i anspråk för särskilda anläggningar för viltet. Ligger däremot marken out- nyttjad är den enligt huvudregeln att betrakta som skogsmark i skogvårds- lagens mening och ägaren är då skyldig att anlägga skog på marken. ] likhet med beredningen är jag emellertid av den uppfattningen att det i vissa fall kan vara motiverat att avsätta vissa smärre områden för viltet utan att man för den skull vidtar några särskilda åtgärder i form av plantering, anläg— gande av viltvatten eller liknande. En sådan avsättning behöver inte heller strida mot skogsvårdslagen. Sedan beredningen avgav sitt förslag har Skogsstyrelsen gjort ett tillägg i sina föreskrifter till skogsvårdslagen. En- ligt skogsvårdslagen gäller. som ett undantag från huvudregeln. att out- nyttjad mark under vissa förutsättningar inte skall räknas som skogsmark. 1 det nämnda tillägget anges som exempel på sådan mark just smärre områden som är av stor betydelse för viltet.

Som jag har nämnt i det föregående har beredningen i ett tidigare betänkande behandlat frågorna om viltolyckor i trafiken. Flera olika åtgär- der har också vidtagits för att minska antalet olyckor. Bl.a. har det genomförts en kraftigt ökad avskjutning av älg. Särskilt när det gäller norrlandslänen kan det för de senaste åren konstateras en viss minskning av antalet älgolyckor. Samtidigt har antalet trafikolyckor med rådjur och hjort inblandade ökat. Enligt min mening krävs fortsatta ansträngningar för att ncdbringa antalet olyckor med älg och rådjur inblandade. De åtgärder som står till buds förutom en hög avskjutning är bl.a. uppsättande av viltstängsel. varningsskyltning och inte minst rådgivning och information till både bilförare och allmänheten i övrigt. Även om informationsbehovet är stort ärjag inte beredd att biträda beredningens förslag om inrättande av en särskild arbetsgrupp för ändamålet. Jag delar den uppfattning som naturvårdsverket och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har. nämligen att tillgängliga resurser i stället ges till redan existerande organ med informationsansvar när det gäller viltet och trafiksäkerheten.

Jag kan inte heller biträda förslaget att i vägtrafikkungörelsen skriva in en skyldighet att hålla tillräckligt låg hastighet inom områden där det finns risk för kollisioner med vilt. Som trafiksäkerhetsverket påpekar har trafi- kanterna långt ifrån alltid möjlighet att med ledning av terrängförhållanden och annat avgöra huruvida de befinner sig inom ett sådant område eller inte. 1 de i vägtrafikkungörelsen särskilt uppräknade fallen, då en trafikant är skyldig att anpassa hastigheten, kan man däremot hänvisa till vissa lätt konstaterbara omständigheter som innebär en förhöjd olycksrisk. Jag vill i

• Sida 26
•  Original

det här sammanhanget också erinra om att bl.a. polismyndigheten numera har möjlighet att besluta om tillfällig hastighetsbegränsning när det behövs för att förebygga olyckor med klövvilt.

Fredande av viltet

Den gällande ordningen för fridlysning av viltet godkändes av riksdagen år 1967 (prop. 1967: 136. L3U 52. rskr. 331). Som princip gäller att alla vilda däggdjur och fåglar är fridlysta om inte fridlysningen har upphävts genom bestämmelser om allmän jakttid för vissa arter. Tidigare var lagstiftningen för skydd av viltet utformad så. att alla arter som inte var fridlysta var tillåtna för jakt. Omläggningen till ett nytt fredningssystem var betydelse- full främst av principiella skäl. Fridlysningen kunde tidigare uppfattas som i första hand ett medel att bevara vissa viltarter förjaktändamål. Med den nya ordningen markeras tydligt att fredningen är ett led i den allmänna naturvården.

[ likhet med beredningen och remissinstanserna anser jag att det nuva- rande regelsystemet för fredande av viltet bör behållas oförändrat i sina huvuddrag. Det innebär att det som huvudregel bör gälla att alla viltarter är fredade. Endast i de fall och i den utsträckningjakt framstår som försvarlig från olika synpunkter bör en djurart undantas från fredningen.

Jag kan också ansluta mig till beredningens uttalanden i fråga om de principer som bör ligga till grund för bestämmande av jakttider. En förut- sättning för attjakttid skall fastställas för en art bör liksom hittills vara att arten i fråga bedöms tåla den beskattning jakten innebär. Undantag från den regeln kan emellertid behöva göras beträffande främmande viltarter. Jag återkommer till den frågan i ett följande avsnitt. För att jakten inte skall komma att strida mot de för viltvården angivna målen bör jakt i princip inte tillåtas under djurens föryngringstid. Även djurskyddsskäl talar i allmänhet mot jakt under den tid djurens ungar saknar förmåga att klara sig på egen hand. Det är i huvudsak i följande fall som det finns skäl att låta djurskyddsintresset vika. Vissa arter. exempelvis råttor och möss, kan av praktiska skäl inte beredas något skydd under föryngringstiden. Ett andra fall är när så väsentliga värden behöver skyddas mot en viltart att det bedöms nödvändigt att bedriva en särskilt intensiv skyddsjakt.

Det är väsenligt att viltet. särskilt under föryngringstid, skyddas även mot andra störningar än sådana som sammanhänger med jakt. Jag syftar närmast på olika verksamheter som hör till det allmänna friluftslivet. Skotertrafrk och vissa former av båtsport kan i och för sig leda till allvar- liga olägenheter för djurlivet. Störningar av sådana verksamheter kan emellertid minskas genom olika former av restriktioner. Beslut om sådana kan meddelas med stöd av naturvårdslagen och naturvårdsförordningen. Skotertrafrken kan vidare regleras med stöd av terrängkörningslagstift- ningen och båttrafiken med stöd av sjötrafikförordningen. När det gäller friluftslivet i övrigt finns det en allmän hänsynsregel i 15 andra stycket naturvårdslagen. Enligt den bestämmelsen. som inte är sanktionerad ge- nom någon form av påföljd, skall var och en visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Det innebär bl.a. en skyldighet att iaktta ett

• Sida 27
•  Original

sådant uppträdande att vederbörande inte stör djurlivet. Enligt min mening är det motiverat att också ijaktlagstiftningen erinra om skyldigheten att visa hänsyn till viltet. Även om några sanktioner inte knyts till bestämmel- sen bör den kunna få samma betydelse som den nyssnämnda regeln i naturvårdslagen, nämligen att ge en viss tyngd åt information och upplys- ning i dessa frägor. I samma bestämmelse och med samma syfte bör också föreskrivas att idrottstävlingar och liknande friluftsverksamheter i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.

Slutligen bör det i den nya jaktlagen liksom i den nu gällande finnas en straffsanktionerad regel för att skydda viltet mot störningar av mera kvali- ficerat slag. Till den närmare innebörden av den bestämmelsen återkom- merjag i specialmotiveringen till jaktlagen.

Särskilda åtgärder för viltet

Jag har i det föregående understrukit den stora betydelse den normala markanvändningen inom jordbruket och skogsbruket har för viltets livsbe- tingelser. Genom att hänsyn till naturvårdsintressena tas i dessa näringar kan viltet få tillgång till vatten, föda och skydd. I vissa fall är det emellertid nödvändigt att förbättra förhållandena genom särskilda stödåtgärder eller anläggningar för viltet. Det kan gälla t.ex. stödutfodring under besvärliga vintrar. Det kan också vara fråga om mera varaktiga insatser i form av exempelvis särskilt iordningställda marker för viltet. Beredningen anger som exempel att områden av marginell betydelse för skogs— och jordbruks- produktionen avsätts för produktion av viltfoder. Det kan vara fråga om nedlagd jordbruksmark, bergsmarker som är svåra att avverka, svårbru- kade eller lågavkastande åkermarker och strandbrinkar. lnom områden med otillräcklig vattenförsörjning för viltet kan vidare nya våtmarker ska- pas genom att viltvatten anläggs. I anslutning till åkermark kan man genom att plantera buskar och andra växter ge viltet ett ökat skydd. Skogsimpedi- ment kan också skötas så att de blir till nytta för viltet.

Jag delar beredningens uppfattning att åtgärder av det slag jag nyss redovisat bör kunna utföras i större utsträckning än vad hittills varit fallet. ] många fall är det en fördel om åtgärderna genomförs planmässigt och i samverkan inom större områden.

Ansvaret för att åtgärderna blir genomförda bör åvila markägarna och jakträttshavarna. Som beredningen konstaterar åligger det främst markin- nehavarna att svara för den del av viltvården som bl. a. regleras i föreskrif- terna om naturvårdshänsyn ijordbruket och skogsbruket. När det däremot gäller viltvården i mera traditionell mening, dvs. särskilda åtgärder till stöd och skydd för viltet och en anpassning av jakten i förhållande till vilttill- gången. är det mera naturligt att lägga ansvaret på jakträttshavaren. En sådan ansvarsfördelning står i överensstämmelse med vad naturvårdsver- ket hävdar, nämligen att jägarna bör vara medvetna om att vården av viltstammarna är en förutsättning såväl för den rekreation somjakten utgör som för tillvaratagandet av de ekonomiska värden som viltet represen- terar. När jakträttshavaren inte samtidigt är ägare eller ens brukare av

• Sida 28
•  Original

marken blir han beroende av rnarkägarens medgivande till sådana vilt- vårdsåtgärder som kräver att mark tas i anspråk. Den markägare som upplåtitjakträtten bör därför i samma mån som jakträttshavaren svara för att åtgärderna blir utförda. Det delade ansvaret bör gälla också en väl anpassad jakt. Markägaren har genom upplåtelseavtalet möjlighet att på- verka avskjutningens storlek.

Jag anser att ansvaret för de särskilda viltvårdsåtgärderna och den anpassade jakten bör göras gällande med andra medel än sanktionerade föreskrifter. Både kostnads- och effektivitetsskäl talar för att åtminstone de mera långsiktiga viltvårdsåtgärderna utförs i samverkan mellan flera jakträttshavare. Bildandet av jaktvårdsområden gör det lättare att informe- ra om och skapa intresse för åtgärderna. Tillgången till en fast organisation underlättar också ett gemensamt genomförande. Även ett samarbete i andra former bör utgöra gynnsam grund för viltvård av det här slaget. Gemensam diskussion och planering kan förutsättas leda till att även från början oengagerade markägare cchjakträttshavare tar del i arbetet. För att underlätta en sådan verksamhet bör det finnas en lokal organisation för jakten och viltvården. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.4.

Även om det sålunda inte knyts någon sanktion till en regel om mark- ägarnas och jakträttshavarnas ansvar för särskilda viltvårdsåtgärder och för en väl anpassadjakt är det enligt min mening lämpligt att en sådan regel förs in i den nyajaktlagen.

I anslutning till frågan om de särskilda åtgärderna för viltvården har beredningen föreslagit möjligheter till tvångsingripanden i två hänseenden. Förslaget innebär att länsstyrelsen ges möjlighet att förbjuda eller inskrän- ka jakten på en fastighet eller förklara att en markägare skall tåla att en anläggning för viltvården anläggs på hans fastighet, om anläggningen inte medför olägenhet av betydelse för honom. En förutsättning för båda ty- perna av beslut är att beslutet uppenbart behövs med hänsyn till viltvår- den.

Flera av remissinstanserna har motsatt sig eller ställt sig tveksamma till de föreslagna bestämmelserna. Naturvårdsverket har inga principiella in- vändningar mot bestämmelserna men ifrågasätter om de behövs. Andra remissinstanser hänvisar till att fungerande viltvårdsinsatser förutsätter frivillig medverkan och till att det ärjakten med drivande hund som i vissa fall kan behöva stävjas, vilket kan ske med stöd av en annan bestämmelse i den föreslagna lagen. Med hänvisning till vad remissinstanserna har anfört avstårjag ifrån att ta upp några motsvarande bestämmelser i det lagförslag jag lägger fram.

Främmande viltarter

Av flera skäl finns det anledning att vara mycket restriktiv när det gäller att föra in främmande viltarter i landet. Djur av nya arter kan komma att skada det inhemska växt- och djurlivet genom sitt sätt att skaffa föda eller genom spridande av sjukdomar. Skaderisken manar till försiktighet också när det gäller utplantering i nya områden av arter som redan finns här i landet.

Till skydd för djur och växter finns för närvarande en bestämmelse i

• Sida 29
•  Original

naturvårdsförordningen som förbjuder utplantering av vissa djurarter, om inte naturvårdsverket lämnar sitt tillstånd. Förbudet gäller dels arter som bevisligen inte tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1963, dels de inhemska arterna björn. lo, varg;järv, bäver, vildsvin, kronhjort. döv- hjort, vildkanin, mink och bisamråtta.

Enligt beredningen ger utplanteringsförbudet ett otillräckligt skydd mot att främmande djurarter etablerar sig i landet. Det förekommer numera i ganska stor utsträckning att sådana arter hålls i hägn. Erfarenheten visar att det i längden inte är möjligt att förhindra rymningar från hägnen.

Riksdagen har är 1982 beslutat om en ändring i naturvårdslagen som innebär krav på tillstånd för att vilthägn skall få uppföras inom områden där allmänheten får färdas fritt. Tillståndsmyndighet är länsstyrelsen. Som framgår av föredragandens uttalanden i propositionen (prop. 1981/82:220) syftar detta tillständskrav endast till att skydda naturmiljön och att motver- ka att allmänheten genom vilthägn utestängs från marker där man annars får färdas fritt. I propositionen förutsattes attjakt- och viltvårdsberedning- en skulle komma att ta upp frågan om tillståndstvång för att motverka att djurarter som är främmande för vårt faunaområde etablerar sig här i frilevande stammar.

Beredningens förslag innebär att det i den nya jaktlagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller förvaltningsmyndighet att meddela fö- reskrifter om krav på tillstånd både för utplantering av vilt och för att hålla vilt i hägn. Avsikten är att med stöd av bemyndigandet föreskriva förbud mot att hålla främmande viltarter i hägn. Undantag från förbudet, som inte bör gälla djurparker och andra zoologiska anläggningar. skall kunna medges av länsstyrelsen. Dispens skall också under en övergångstid kunna ges för redan befintliga hägn.

Jag anser att förslaget. som stöds av remissinstanserna. bör genomföras. lnförs det föreslagna bemyndigandet ankommer det på regeringen att avgöra vilken myndighet som skall handha tillståndsärendena. Ett tillstånd att hålla djur av en främmande viltart i hägn kan liksom en utplantering av sådana djur komma att få verkningar för stora delar av landets djur- och växtvärld. Det finns därför starka skäl som talar för att naturvårdsverket bör vara tillståndsmyndighet.

Vårt land tillförs emellertid nya viltarter även på annat sätt än genom utplantering eller rymningar från hägn. Främst är det fråga om nya fågel- arter som etablerar sig i landet. 1 de fall invandringen är en följd av att arten naturligt vidgar sitt utbredningsområde finns det i allmänhet inte någon anledning att vidta några motåtgärder. Är invandringen däremot ett resultat av att en främmande viltart har planterats ut i ett närliggande land finns det oftast lika starka skäl att söka hindra invandringen som att hindra en utplantering direkt i vårt land. Den åtgärd som ofta ligger närmast till hands är att föranstalta om en jakt i syfte att förhindra att arten etablerar sig här. Naturvårdsverket har i sitt remissvar påpekat att erfarenheterna visar att man inte bör fästa alltför stor tilltro till jakten som en lösning på problemet med invandrande främmande arter. Enligt min mening finns det ändå fog för ett bemyndigande i den nya jaktlagen som gör det möjligt för regeringen att föreskriva att naturvårdsverket eller länsstyrelsen får för-

• Sida 30
•  Original

ordna om jakt för att förhindra eller undanröja nyetablering av vissa arter. Jag förordar att så sker.

Återställande av markavvattningsföretag

Landets våtmarker är av mycket stor betydelse för viltet. Våtmarkerna ger näringsunderlag för ett stort antal däggdjur och fåglar och är dessutom viktiga som häcknings- och rastplatser för vissa fåglar. Mot den bakgrun- den och med hänsyn till det förhållandet att den nya vattenlagen ger de formella förutsättningarna föreslår beredningen att naturvårdsverket skall få i uppdrag att undersöka möjligheterna att återställa markavvattningsfö- retag som har förlorat sin betydelse. De företag som åsyftas är exempelvis utdikad jordbruksmark som har tagits ur produktion eller sjösänkningsfö- retag som inte har gett det resultat man räknat med. Genom att med lämpliga åtgärder återställa det torrlagda området helt eller delvis till ursprungliga förhållanden kan för viltet värdefulla biotoper skapas.

Enligt den nya vattenlagen har kammarkollegiet möjlighet att föra talan hos vattendomstol om förverkande av bl.a. tillstånd till markavvattnings- företag. Detta gäller också tillstånd som meddelats enligt den äldre vatten- lagen. Sådant förverkande skall kunna ske bl.a. om underhållet av en anläggning har försummats allvarligt eller om tillståndet inte har utnyttjats under en längre tid och inte heller kan antas komma att utnyttjas. I samband med förverkandet kan staten eller en kommun ges rätt att ta över underhållet. Staten. kommunen eller ett vattenförbund kan också utverka tillstånd till att vidta återställningsåtgärder i vatten för att tillgodose det allmänna miljövårdsintresset. Deltagarna i ett markavvattningsföretag kan också begära omprövning av de bestämmelser som gäller för utförande av företaget.

Jag anser att det för närvarande inte finns anledning att ge naturvårds- verket ett sådant uppdrag som beredningen föreslagit. Jag utgår i stället ifrån att de ansvariga myndigheterna och enskilda intressenter tar till vara den nya vattenlagens möjligheter i den utsträckning det är befogat av naturvårdsskäl och möjligt med hänsyn till tillgängliga resurser.

Hänvisningar till S2-2

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet

Mitt förslag: I den nya jaktlagen tas in en bestämmelse som innebär att redan en påtaglig risk för viltolyckor eller allvarliga skador av vilt skall ge en myndighet rätt att besluta om jakt för att förebygga eller minska skaderisken.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har invändningar mot att det inte längre skall krävas konstaterad skada för förordnande om avskjutning.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående anfört att ett av målen för viltvården bör vara att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda

• Sida 31
•  Original

intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Eh balans skall följaktligen eftersträvas mellan å ena sidan intresset av att ha starka viltstammar och å andra sidan främst närings- och trafikintressena. Av den redovisning be- redningen har lämnat framgår att visSa arter förekommer i så stora stam- mar att det krävs särskilda åtgärder om målet skall nås. Så t.ex. har älgstammens tillväxt lett till ett stort antal viltolyckor i trafiken årligen och betydande betesskador på gröda och skog. Andra arter som kan sägas förekomma i alltför individrika stammar lokalt är bl.a. bävern och minken samt mås- och kråkfågel.

En möjlighet att komma till rätta med den obalans som råder är att genomföra en ökad avskjutning. Man bör dock inte övervärdera jakten som medel att lösa problemen med övertaliga viltstammar. Många gånger är andra metoder bättre. Beredningen ger exempel på detta och framhåller att en varaktig minskning av mås- och kråkfågel förutsätter att man undan- röjer de primära orsakerna till antalsökningen genom att exempelvis sop- tippar görs mindre lättillgängliga. Naturvårdsverket påpekar också att vissa arter har egna mekanismer för att reglera antalet individer.

Jakten är följaktligen inte det enda medlet för att minska en för stor viltstam. I fråga om vissa viltarter är det emellertid nödvändigt att både bedriva en intensiv normal jakt och ha möjlighet att vid sidan om den vanligajakten föranstalta om en avskjutning för att förebygga Viltskador.

För en avskjutning i särskilda fall i skadeförebyggande syfte finns flera bestämmelser i den nuvarande jaktlagen. Om utvecklingen av en viltart orsakar avsevärd skada på gröda. skog eller plantering kan länsstyrelsen ålägga jakträttshavaren att vidta skadeförebyggande åtgärder. I jaktstad- gan finns bestämmelser om hur skadorna skall konstateras. Följs inte föreläggandet får länsstyrelsen förordna om att jakt utförs av särskilt utseddajägare. Länsstyrelsen kan också förordna omjakt genom särskilda jägare om det föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motor- fordon och älg skall inträffa. Slutligen kan länsstyrelsen besluta om jakt inom områden där det finns stammar av vildkanin, vildmink eller vildsvin i syfte att utrota eller minska stammarna. Länsstyrelsen skall bestämma om jakten skall bedrivas av jakträttshavaren efter hans åtagande eller av särskilt utseddajägare.

Beredningen föreslår att de nuvarande reglerna ersätts med en bestäm- melse som utgår ifrån att en tvångsvis avskjutning vanligen bör genomfö- ras samordnat inom större områden och att man inte kan räkna med att alla jakträttshavare inom området kan medverka vid en sådan avskjutning. Vidare bör myndighetens möjlighet att förordna om avskjutning vidgas. Även när det gäller gröda. skog eller plantering skall redan en påtaglig risk för skada vara tillräcklig grund för ett ingripande.

Flera remissinstanser har anmärkt mot förslaget att det inte längre skall krävas en konstaterad skada för förordnande om avskjutning. Kammarrät- ten i Göteborg och länsstyrelsen i Örebro län anser att den föreslagna bestämmelsen leder till att myndigheterna ställs inför svåra avgöranden. Naturvårdsverket kan inte acceptera den föreslagna utvidgningen eftersom det nästan alltid finns en påtaglig risk för omfattande skador av vilt. Synsättet strider enligt verket dessutom mot den av statsmakterna fast- lagda principen att varje näring har att tåla viss skada av vilt.

• Sida 32
•  Original

Jag delar inte farhågorna att en bestämmelse, utformad i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag. kommer att leda till särskil- da tillämpningssvårigheter. I vissa fall kan naturligtvis avvägningen mellan skilda intressen innebära problem för myndigheterna, något som dock knappast kan undvikas om möjligheten till tvångsavskjutning skall finnas kvar. Att det skall vara fråga om en särskilt kvalificerad skaderisk följer av att det av omständigheterna bör framgå att risken för skada är överhängan- de och att den skada som riskeras är allvarlig. Varje beslut om en avskjut- ning måste givetvis föregås av en prövning där viltvårdsintresset ges stor tyngd. Detta följer av principen att var och en anses skyldig att tåla ett visst mått av skada eller annan olägenhet som en följd av att det finns vilda djur. Bestämmelsen bör också utformas så att regeringen kan bestämma att beslut om jakt efter vissa djurarter skall fattas av den centrala natur- vårdsmyndigheten. Besvärliga avvägningsproblem kan uppkomma när det är fråga om en viltart som bara mycket lokalt förekommer i ett antal som innebär en alldeles särskilt stor risk för skador. Det jag främst syftar på är när rovdjur i ett område vuxit till ett antal som innebär ett speciellt hot mot tamdjursskötseln i samma område. För sådana fall kan det finnas anled- ning att föreskriva att naturvårdsverket skall vara beslutsmyndighet.

Jag föreslår, med hänvisning till vad jag nyss har anfört. att det iden nya jaktlagen tas in en bestämmelse med i huvudsak följande innehåll. Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns en påtaglig risk för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt. får den myndighet som regeringen be- stämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska skaderisken. I beslutet skall bestämmas hurjakten skall bedrivas, vem som skall bedriva jakten och hur det skall förfaras med de djur som dödas eller fångas.

Hänvisningar till S2-2-2

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet

Mitt förslag:

— Naturvårdsverket bör utarbeta ett program för åtgärder som syftar till att bevara hotade eller sårbara viltarter och svara för en samordning av dessa insatser".

— I den nya jaktlagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt att föreskriva krav på tillstånd och andra villkor för verksamheten som konservator. För kontroll av verksamheten ges länsstyrelsen som kontrollmyndighet rätt till tillträde till en konservators arbetslö- kaler och lagerutrymmen.

— Bestämmelser införs som ger stöd för föreskrifter som reglerar handeln med vilt.

— Straffmaximum för grova brott mot jaktlagstiftningen höjs till fängelse i två år. Därigenom förlängs också preskriptionstiden till fem år.

Beredningens förslag: Överensstämmeri huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: De invändningar som riktats mot beredningens för-

• Sida 33
•  Original

slag har främst gällt bestämmelserna för kontroll av konservatorernas verksamhet.

Skälen för mitt förslag: För det stora flertalet av landets viltarter är livsbetingelserna goda. De för viltet allmänt sett gynnsamma förhållandena har lett till en positiv utveckling av antalet arter i landet. Under detta sekel har ett fyrtiotal nya däggdjurs- och fågelarter etablerat sig här. Som jag har redovisat i det föregående avsnittet har några arter genom födotillgång och frånvaron av naturliga fiender gynnats i en sådan utsträckning att stam- marna vuxit sig alltför stora. De rakt motsatta problemen finns emellertid också. Några arter — det gäller tio däggdjursarter och femton fågelarter — befinner sig i en så utsatt situation att de betraktas som akut hotade eller sårbara.

Hoten mot arterna i fråga har främst sin grund i antingen miljögifter eller exploatering av för arten nödvändiga biotoper eller en kombination av dessa orsaker. Utsläppen av PCB i Östersjön har starkt påverkat repro- duktionen hos gråsäl och vikare. Möjligen har miljögifter påverkat också utterns fortplantningsförmåga. Utbyggnaden av vattenkraft har också in- neburit försämrade förhållanden för uttern. Naturhistoriska riksmuseet har i sitt remissyttrande särskilt pekat på de hot mot uttern som består i förväxling med andra djur vid jakt och den omständigheten att uttern fångas i fiskeredskap och fällor avsedda för andra djur. Av fågelarterna har exempelvis havsörn. pilgrimsfalk, berguv och kornsparv drabbats av gifter. främst kvicksilver och DDT. Som exempel på hot i form av biotop- förändringar kan nämnas skogsavverkningens inverkan på häckningsplat- serna för bl.a. havsörn, vitryggig hackspett, berguv och gråspett samt avvattning av våtmarker. här i landet eller utomlands. som drabbat andfåg- lar i allmänhet samt fjällgåsen. ängshöken, kärrsnäppan och svarttärnan. Av hoten i övrigt kan nämnas bristen på lämpliga boplatser, i vissa fall i kombination med störningar av olika slag. Det gäller för ett par fladder- musarter och tornugglan. För en av arterna. järven, är den illegala jakten det främsta hotet.

Det krävs omfattande och långtgående åtgärder vad beträffar miljöskydd och naturvård för att uppfylla viltvårdens mål när det gäller de mest utsatta viltarterna. Det är bl.a. fråga om att med stöd av lagstiftning och en till denna knuten tillsyn skydda miljön mot giftspridning och utsläpp av andra föroreningar och att i vissa fall med stöd av naturvårdslagens regler om områdesskydd reservera vissa marker för viltet. Det är vidare väsentligt att i internationellt samarbete verka för motsvarande skydd i andra länder. De åtgärder jag nu talar om syftar till att varaktigt förbättra villkoren för viltet. De är av sådan karaktär att det är staten som måste ta ansvar för att de genomförs.

] väntan på en varaktig förbättring av förhållandena kan det vara nöd- vändigt att vidta särskilda räddningsåtgärder. Även i sådana fall kan det vara fråga om att samhället avsätter skyddsområden med stöd av natur- vårdslagstiftningen. Fortsatta insatser av frivilligorganisationer behövs också. Flera sådana organisationer har mycket förtjänstfullt engagerat sig för olika slag av räddningsåtgärder. Ett tiotal viltarter är f.n. föremål för insatser från organisationernas sida.

• Sida 34
•  Original

Jag delar naturvårdsverkets och beredningens uppfattning att åtgärderna för de hotade och sårbara arterna behöver samordnas och att vid en sådan samordning en prioritering bör ske av insatserna. Det är inte möjligt att garantera varje djurart som nu finns i landet gynnsamma förhållanden här för all framtid. I vissa fall skulle en sådan garanti kräva omfattande ingrepp för att förhindra vad som av andra skäl betraktas som en önskvärd utveck- ling av brukande- och bebyggelseformer. Det måste godtas som ett led i en ständigt pågående process att vissa viltarter lämnar vår fauna samtidigt som andra tillkommer och etablerar sig här i landet. Att resurserna här liksom på andra områden är begränsade innebär att det inte heller är möjligt att genomföra alla de åtgärder som i och för sig vore önskvärda.

Den med hänsyn till vad jag nu har anfört nödvändiga prioriteringen bör ske i enlighet med den av beredningen föreslagna principen. Det innebär att tillgängliga resurser i första hand bör användas för åtgärder som kan förutsättas bli framgångsrika och som avser arter som i mera betydande utsträckning är beroende av förhållandena här i landet. En sådan priorite- ring bör läggas till grund för ett åtgärdsprogram för de hotade och sårbara viltarterna.

Det bör ankomma på naturvårdsverket att utarbeta ett åtgärdsprogram och att svara för en samordning av samhällets och de ideella organisatio- nernas insatser. Jag avser att föreslå regeringen att naturvårdsverket ges ett sådant uppdrag.

Av de viltarter som kräver särskilt skydd för att bevaras i landet intar rovdjuren en särställning. För de fyra stora rovdjuren. dvs. björn, varg, järv och lo, bör bevarandet säkerställas genom restriktivitet i fråga om att tillåta jakt. Fasta rovdjurstammar orsakar emellertid skador för tamdjurs- skötseln och då främst renskötseln. För att ge den som driver tamdjurs- skötsel möjlighet att skydda sina intressen finns ijaktlagstiftningen be- stämmelser som innebär attjakt på rovdjur är tillåten under vissa bestämda förutsättningar. Beträffande varg och järv kan endast sådan skyddsjakt komma ifråga. När det gäller björn och lo tillåts emellertid också annan jakt. För björn finns en särskild form av licensjakt och för lodjuret gäller allmän jakttid inom vissa områden där det bedrivs renskötsel.

Vården av de stora rovdjuren har hittills haft den inriktningen att djuren fredats från jakt för att de skall utveckla livskraftiga stammar. För att göra en sådan viltvårdspolitik förenlig med renskötsel och annan tamdjurssköt- sel ersätts rovdjursrivna tamdjur med allmänna medel enligt förordningen (l976z430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Enligt min mening finns det inte anledning att i något väsentligt hänseen- de ändra den nuvarande inriktningen av vården av rovdjursstammarna. De medel som bör användas är en fortsatt tillräcklig fredning av djuren i kombination med ett ersättningssystem för de skador djuren orsakar.

Vad först gäller frågan om i vilken utsträckning djuren bör skyddas från jakt har beredningen uttalat sig för en mindre restriktiv bedömning än hittills när det gäller att avgöra om varg skall få skjutas inom renskötselom- rådena. Uttalandet grundas på uppfattningen att en fast vargstam är svår att förena med renskötsel inom samma område. För att vi skall återfå vargen i Sverige krävs enligt beredningen att en stam etablerar sig i någon

• Sida 35
•  Original

trakt utanför renskötselområdena. ] sammanhanget hänvisas till den in- vandring av varg som skett till Värmland.

Beredningens uttalande kritiseras av flera remissinstanser. Det hävdas att vad beredningen förordar beträffande avskjutningen inte.kan förenas med det såväl nationella som internationella ansvar samhället har för bevarandet av de arter som hör till vår fauna. För egen del anserjag att det finns fog för en försiktigare bedömning än den beredningen gör. För det första bör det. som naturvårdsverket och Stockholms universitet påpekari sina remissyttranden. inte komma i fråga att i större utsträckning än hittills ge avskjutningstillstånd inom renskötselområdena förrän det visat sig att det finns en fortplantningsduglig stam utanför dessa områden. En fortsatt restriktiv inställning till avskjutning av varg såväl inom som utom rensköt- selområdena kan emellertid vara befogad även på längre sikt och oavsett hur det går med den nybildade vargstammen i Värmland.

Ett nytt ersättningssystem för dem som drabbas av rovdjursskador inom renskötselområdet övervägs. Samtidigt bör betonas att det inte är möjligt att med ersättning lösa alla de problem som förekomsten av rovdjur orsa- kar för renskötseln och annan tamdjursskötsel. Det är nödvändigt att rovdjurstammarnas storlek kontrolleras genom viss jakt och att också enstaka skadevållande djur skjuts bort. Beträffande kontrollen av stam- marnas storlek kan jag hänvisa till vad jag nyss har anfört om åtgärder mot Viltskador. Det kan alltså finnas anledning att låta naturvårdsverket beslu- ta i frågan och då bestämma om vem som skall genomföra jakten. Det är rimligt att samhället i större utsträckning än hittills tar ansvaret för genom- förandet av den decimering av rovdjurstammarna som kan vara nödvän- dig. Med den ordning jag föreslår kan antingen jakträttshavaren åta sig jakten eller naturvårdsverket förordna någon annan att genomföra den. Inom renskötselområdet kan det. som det påpekas i remissyttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens län. exempelvis vara lämpligt att i vissa fall låta berörda myndigheters fältpersonal genomföra en beslutad avskjutning eller annan decimering.

Det andra viktiga medlet att skapa förutsättningar för fasta stammar av rovdjur i landet är. somjag nämnt, att i skälig omfattning ersätta de skador djuren orsakar. Inom naturvårdsverket pågår f.n. ett forskningsprojekt för att närmare undersöka möjligheterna att tilldela renägarna ett riskbidrag vars storlek blir beroende av rovdjursförekomsten. Ett sådant system har förutsatts kunna leda till en ökad rovdjurstolerans hos rennäringen och ökade insatser för att förebygga skador. Det beräknas att forskningspro- jektet kan vara slutfört i sådan tid att naturvårdsverkets förslag på grund- val av forskningsresultatet kan läggas fram under år 1987.

Rennäringskommittén har i en skrivelse år 198], som av regeringen överlämnats till beredningen. och i sitt betänkande (SOU l983167) Rennä- ringens ekonomi föreslagit en kraftig uppräkning av de nuvarande ersätt- ningsbeloppen i avvaktan på ett underlag för ett nytt ersättningssystem. Det är den del av ersättningen som går till samebyn för merarbete och övriga olägenheter som enligt kommittén bör räknas upp. Naturvårdsver- ket. som är ansvarig central myndighet för frågor om ersättning för rov- djursskador, anser däremot att det inte för närvarande finns tillräckligt

• Sida 36
•  Original

faktaunderlag för den föreslagna uppräkningen. Vid sådant förhållande anser jag att frågan om en översyn av bestämmelserna om ersättning för skador av rovdjur bör anstå till dess naturvårdsverkets förslag föreligger.

För flera av de hotade eller sårbara arterna gäller att deras redan utsatta situation förvärras genom illegal jakt i olika former. För att ge viltet ett bättre skydd i det hänseendet föreslår beredningen flera olika åtgärder.

För att göra det möjligt att närmare reglera handeln med vilt föreslås dels ett bemyndigande i förslaget till nyjaktlag om handeln inom landet. dels ett vidgat tillämpningsområde för den särskilda lagen (l975z85) med bemyndi- gande att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor.

Vidare föreslås en straffskärpning när det gäller allvarligare brott mot jaktlagen. Straffmaximum för brott som innebär grov olovlig eller olaga jakt föreslås höjt från nuvarande ett års fängelse till två års fängelse. Därigenom förlängs också preskriptionstiden till fem år.

Det föreslås också en bestämmelse som gör det möjligt att dels kräva särskilt tillstånd för den som vill bedriva verksamhet som konservator. dels fordra att konservatorerria liksom hittills för en förteckning över mottagna djur av särskilt skyddsvärda arter. Det föreslås också en bestäm- melse som syftar till att ge polisen möjlighet att få tillträde till arbetslokaler och lagerutrymmen för att kontrollera förteckningarna och vilka djur som finns hos konservatorerna.

Det är i huvudsak endast förslagen som rör konservatorernas verksam- het som har föranlett invändningar från remissinstansernas sida.

Jag delar den uppfattning som har förts fram av två konservatorer vid naturhistoriska riksmuseet att det finns anledning att göra åtskillnad mel- lan en auktorisation av verksamheten och ett krav på tillstånd för densam- ma. Auktorisationen bör utformas och administreras av branschen och vila på frivillig grund. Tillstånd bör däremot meddelas av myndighet efter en prövning som lämpligen inskränks till att gälla att vederbörande inte gjort sig skyldig till allvarligare brott motjaktlagstiftningen eller annan lagstift- ning av betydelse för verksamheten. Jag föreslår att ett bemyndigande i den nya jaktlagen att meddela föreskrifter för konservatorsverksamheten utformas så att det rymmer möjligheten att föreskriva ett tillståndskrav. Skulle branschen genomföra en auktorisation får det övervägas om denna bör kompletteras med ett krav på tillstånd av myndighet. Under alla förhållanden förefaller det rimligt att begränsa ett tillståndskrav till att gälla yrkesmässig verksamhet.

Förslaget att en kontrollerande myndighet, polisen, utan vidare skall få tillträde till konservatorernas lokaler och lagerutrymmen har av flera re- missinstanser ansetts vara alltför långtgående. Jag vill i anledning av den kritiken erinra om att det ijaktstadgan tidigare fanns en regel om skyldig- het för bl.a. konservatorer att hålla varulager tillgängliga för polisens kontroll. Regeln togs bort uteslutande av formella skäl - bestämmelser av den karaktären skall numera meddelas i lag. Bestämmelser som ger möjlig- het till liknande kontroll utan att misstanke om brott föreligger finns också i annan lagstiftning. Kontrollbestämmelsen skall självfallet inte uppfattas som ett utslag av misstro mot företrädarna för en viss yrkeskår. Jag finner det angeläget att understryka att en bestämmelse av det här slaget främst

• Sida 37
•  Original

tjänar syftet att avhålla mindre nogräknade personer från att starta verk- samhet här i landet för preparering av djur som åtkommits illegalt. Med hänsyn till att särskild sakkunskap för kontrollen finns inom länsstyrelser- nas naturvårdsenheter kan det vara "lämpligt att i fortsättningen utse läns- styrelsen till kontrollerande myndighet. Jag förordar en bestämmelse ut- formad i enlighet med beredningens förslag.

I det här sammanhanget vill jag erinra om att det vid flera tillfällen under senare år har inträffat uppmärksammade fall av boplundring. Det har varit fråga om brott med internationell anknytning som har sin grund i vissa samlares stora intresse för djur och ägg av sällsynta arter. Denna illegala hantering måste bekämpas med all kraft.

Jag biträder mot bl.a. nu angiven bakgrund beredningens förslag att Straffmaximum för grova brott motjaktlagstiftningen höjs till två års fäng- else.

Jag vill dessutom förorda en utvidgning av lagen (l975z85) med bemyn- digande för regeringen att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Förslaget avser att skapa en handlingsberedskap till skydd för utrotningshotade eller sällsynta arter av djur och växter. Förslaget sam- manhänger bl.a. med de problem som förorsakas av illegaljakt och försälj- ning till utlandet av sällsynta djurarter. Regeringen bör i detta hänseende enligt min mening ges fullmakt att föreskriva förbud mot att föra ut djur av utrotningshotade eller sällsynta arter ur landet. I den nyajaktlagen bör det dessutom finnas ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter för handeln med vilt.

Hänvisningar till S2-2-3

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet, 4.3, Jakttillsynsmän 425

Inriktningen av älgvården

Mitt förslag: Älgvården bör inriktas mot att bevara en livskraftig älgstam av hög kvalitet. Älgstammens storlek bör genom en lämplig avskjutning anpassas till betestillgången. de areella näringarna och trafiksäkerheten.

Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Beredningens förslag har inte föranlett några invänd- ningar.

Skälen för mitt förslag: Den inriktning som jag anser att älgvården skall ha skiljer sig inte ifrån vad jag anser bör gälla för vården av annat vilt. Det innebär också att jag inte har funnit anledning att gå ifrån det mål som jag angav när riksdagen senast behandlade älgjaktsfrågan (prop. l975z25. JoU 13, rskr. 211).

Älgstammen representerar allmänt sett ett stort naturvärde. Det finns också anledning att erinra om stammens utomordentligt stora jaktliga betydelse. Älgstammen ger underlag för en årlig jakt som omfattar upp—

• Sida 38
•  Original

skattningsvis två milj. jaktdagar för mellan 250000 och 300000 jägare. Köttfångsten från älgjakten uppgår för närvarande till över 15 milj. kg.

Även om det finns all anledning att betrakta landets älgstam som en värdefull tillgång måste det samtidigt konstateras att den också orsakar allvarliga problem. Jag hade redan i 1975 års proposition anledning att framhålla betydelsen av ett jaktsystem som gör det möjligt att reglera avskjutningen så att älgstammen anpassas till en lämplig nivå. Områdesvis har också en ökad avskjutning lett fram till en älgstam som kan sägas befinna sig i balans med andra intressen. Den i början av 1980-talet mycket stora älgstammen — den årliga avskjutningen översteg 170000 djur — gav upphov till betydande skadeverkningar. På många håll har det under vissa perioder uppstått allvarliga skogsskador på grund av en alltför riklig älgfö- rekomst. Betesbrist har uppstått. Detta problem har varit särskilt markant inom vinterbetesområdena för vandringsälgar i Norrland. Även på gröda har områdesvis betydande skadegörelse skett, speciellt under år med sen skörd. Problemen med älgolyckor i trafiken har också varit omfattande. Som helhet gäller emellertid att de åtgärder som vidtagits för att minska älgstammen har lett till att olägenheterna i hög grad har begränsats jämfört med förhållandena för några år sedan. Ett mått på älgstammens minskning är att avskjutningen underjaktåret 1985/86 var omkring 130000 djur.

Det är självfallet av största vikt att ansträngningarna fortsätter att genom en tillräckligt stor avskjutning anpassa älgstammen till födotillgången och ncdbringa skadorna i trafiken och i jordbruket och skogsbruket. Ett av skälen till att anpassningen i vissa fall inte har lyckats är att kunskapen om älgbeståndens storlek och sammansättning ännu är otillräcklig. Genomför— da flyginventeringar av älgbeståndet har visat sig ge ett betydligt mera osäkert resultat än vad man tidigare haft anledning att förmoda. I natur- vårdsverkets riktlinjer för länsstyrelsernas handläggning av älgjakten be- handlas även de särskilda problem som de stora lokala variationerna i älgtillgången innebär. Ett särskilt problem är också de nyssnämnda vand- ringsälgarna som kan innebära att älgar från ett mycket stort sommarbetes- område samlas på en betydligt mindre vinterbetesareal och där åstadkom- mer svåra skogsskador.

För att nå den avsedda storleken och sammansättningen av älgstammen behövs ett bättre faktaunderlag för tilldelningsbesluten. Arbetet med detta pågår. Jag vill också understryka betydelsen av att de erfarenheter som företrädare för trafiksäkerhetsintresset och skogsbruket har utnyttjas i informationen tilljägare och i samband med att älgtilldelning sker.

• Sida 39
•  Original

Älgjakten

Mitt förslag: För älgjakt skall krävas särskilt tillstånd (licens) och jakten skall bedrivas inom ett registrerat område (licensområde).

Ett licensområde skall vara äv 'sådan storlek och beskaffenhet att det är lämpat för älgjakt. Registrering får vägras om området inte medger en årlig avskjutning av minst ett vuxet djur.

Kravet på licens och licensområde gäller inte jakt efter enbart älgkalv under en kort jakttid. '

Redan registrerade älgjaktsområden med generell tilldelning får behållas under en fyraårig övergångstid och skall dessutom under vissa förutsättningar kunna registreras som särskilda licensområden för ytterligare en tid.

Beredningens förslag: Förslaget överensstämmer med mitt utom beträf- fande övergångsregleringen för registrerade älgjaktsområden med generell tilldelning. I stället för särskilda övergångsbestämmelser föreslår bered- ningen att även mark som inte uppfyller kraven för licensområde undan- tagsvis skall kunna registreras för tilldelning av vuxet djur.

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar beredningens uppfattning att älgjakten i huvudsak bör bedrivas som licensjakt inom områden som är tillräckligt stora för att medge en produktionsanpassad avskjutning. Näs- tan alla remissinstanser godtar också förslaget att kalvjakt, utan någon begränsning till ett visst antal djur. skall få bedrivas under en kort jakttid på marker som inte uppfyller kraven för licensområde. Remisskritiken. bl.a. från flera länsstyrelser. gäller främst den föreslagna undantagsregeln om rätt i vissa fall att få sådan mark registrerad förjakt efter vuxet djur.

Den särskilde utredarens förslag: I betänkandet (Ds Jo 1986: ]) Tillgång till älgjakt förordas en övergångstid om beredningens förslag genomförs. Det föreslås att redan registrerade älgjaktsområden med generell tilldel- ning skall få behållas under en övergångstid på tre år.

Remissinstanserna: Förslaget om en treårig övergångstid har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av remissinstanserna. Lunds stifts- nämnd anser dock att övergångstiden bör begränsas till ett år och Lantbru- karnas riksförbund (LRF) anser att särskilda övergångsbestämmelser bör gälla. LRF hänvisar beträffande dessa bestämmelser till vad förbundet anfört i sitt tidigare yttrande överjakt- och viltvårdsberedningens förslag. Enligt LRF behövs det särskilda övergångsregler för äldre markägare med små markinnehav som inte tidigare har deltagit i någon jaktlig samverkan. Dessa markägare bör få sina jaktområden registrerade som licensområden för den återstående innehavstiden. Älgtilldelningen för dessa särskilda licensområden bör ske i form av en långtidslicens Och, beroende på områ- dets storlek. kunna avse exempelvis ett vuxet djur för avskjutning under en femårsperiod. Till den del vuxet djur inte får skjutas bör gälla att fri kalvjakt får bedrivas. När man genomför ett nytt älgjaktssystem bör man enligt förbundet försöka tillgodose de personliga önskemål om jaktutöv- ningen som kan finnas och därigenom undvika att systemet uppfattas som en förlust av en rättighet att på den egna marken fälla vuxet djur.

• Sida 40
•  Original

Skälen för mitt förslag: Som bakgrund till mitt förslag vill jag erinra om vilka regler som f.n. gäller för älgjakten. År 1967 påbörjades försöksverk- samhet med reglerad älgjakt i Kronobergs och Västmanlands län. För- söksverksamheten utökades år l97l till att omfatta delar av Norrbottens län. Huvudprincipen för den reglerade jakten är att länsstyrelsen efter ansökan av jaktmarksinnehavaren beslutar om en älgtilldelning för mark- området i fråga. Tilldelningen kan avse vuxna djur och kalv. enbart vuxet djur eller enbart kalv. För mindre jaktområden kan tilldelningen avse en avskjutning av en älg under en treårsperiod och för sådana områden kan också en förkortad jakttid bestämmas.

I landet i övrigt — med undantag för renskötselområdena — tillämpas sedan år 1976 en annan försöksform för licensierad jakt. samordnad älg- jakt. Den samordnade älgjakten innebär att alla jaktområden där älgjakt skall bedrivas registreras av länsstyrelsen. Jaktområden som är tillräckligt stora för att tillåta en årlig avskjutning av minst ett vuxet djur registeras som licensområden. För sådana områden beslutar länsstyrelsen om älgtill- delning på samma sätt som inom systemet för reglerad jakt. Alla övriga registrerade älgjaktsområden ges däremot en generell årlig tilldelning om- fattande ett vuxet djur och årskalv. För områdena med generell tilldelning är jakttiden endast ett fåtal dagar. Inom länen med samordnad älgjakt omfattar de registrerade licensområdena drygt 95 procent av älgmarks- arealen. Områdena registerade för generell tilldelning upptar följaktligen en mycket liten del av den mark som utnyttjas för älgjakt inom samord- ningslänen. Antalet sådana områden är emellertid mycket stort. ca 20000.

På renbetesfjällen i Jämtlands län, ovanför odlingsgränsen och i Malå sameby i Västerbottens län samt ovanför lappmarksgränsen i Norrbottens län får älgjakten bedrivas som (lil/"Zäll jakt, dvs. en vad beträffar antalet djur obegränsad avskjutning får ske under några få dagar. Även inom dessa områden bedrivs emellertid huvudparten av älgjakten som licensjakt.

Genom de olika försöksformerna för älgjakt har det skett en stegvis övergång i landets olika delar från en allmän jakt till licensjakt. Den utvecklingen har inneburit att samhället numera genom föreskrifter och beslut reglerar älgjakten på ett långt mera ingående sätt än vad som var fallet närjakten bedrevs under allmän jakttid. Som påpekas i betänkandet om tillgång till älgjakt har övergången till licensjakt självfallet i olika hänseenden inverkat på jaktmöjligheterna för ett mycket stort antal jägare. Jag vill emellertid erinra om -— vilket också för övrigt anförs i betänkandet — att den nuvarande jaktlagstiftningen bygger på att den jakträtt som jordägaren har bara får utövas i den utsträckning det är försvarligt från viltvårdssynpunkt. Detta kommer till uttryck bl.a. genom principen att alla vilda djur är fridlysta om inte fridlysningen har upphävts genom bestämmelser om att jakt får ske. Jordägarens befogenhet att jaga kan således genom offentligrättsliga regler begränsas med hänsyn till bl.a. vilttillgången eller jaktmarkens storlek och arrondering. Sådana regler innebär inte att man tar ifrån jordägaren hans jakträtt.

En förutsättning för att nå de mål jag har angivit för vården av landets älgstam är attjakten anpassas till älgproduktionen på den mark som står till förfogande för jakt. Om detta råder enighet. En sådan produktionsanpas-

Prop. 1986/87: 58

• Sida 41
•  Original

sad avskjutning förutsätter i sin tur att älgjakten huvudsakligen bedrivs som licensjakt inom för sådan jakt lämpliga områden. För att bilda dessa områden krävs vanligen en samverkan över ägogränserna. Det är vidare angeläget. inte minst från administrativ synpunkt. att områdesbildningen är stabil.

Enligt min mening fyller den år l975 beslutade försöksformen samord- nad älgjakt i stor utsträckning de krav jag nyss har nämnt. Genom att licensområdena omfattar nästan all älgmark — ca 95% — kan jakten i allt väsentligt genomföras som en produktionsanpassad avskjutning. Licens- områdena har i mycket stor utsträckning bildats av innehavare av små marker i samverkan. I ett hänseende har emellertid de förväntningar jag hade på systemet inte uppfyllts. Det har visat sig att systemets uppbyggnad trots allt inte i tillräcklig grad främjar en samverkan. Det är fortfarande alltför många älgjaktsområden som inte omfattas av samordningen. Ännu allvarligare är att en uppsplittring av tidigare etablerad jaktlig samverkan kan konstateras Förutom andra olägenheter har dessa brister i systemet lett till höga kostnader för administrationen. Jag anser mot bakgrund härav att det är nödvändigt att ändra de nuvarande bestämmelserna som medger registrering av älgjaktsområden för generell tilldelning. Görs inte en sådan ändring nu riskeras en ytterligare uppsplittring av licensområden.

En möjlighet är att ersätta den samordnade älgjakten med reglerad älgjakt. något som förordas av flera remissinstanser. Systemet med regle- rad älgjakt förutsätter emellertid administrativa insatser i en omfattning som inte kan anses nödvändig från älgvårdssynpunkt. Strävan måste vara att finna ett system som är enkelt att administrera. För detta talar inte minst kostnadsskäl. Enligt min mening bör man i stället ta fasta på försla- get att ersätta den generella tilldelningen av vuxet djur och kalv på registre- rade älgjaktsområden med allmän kalvjakt på oregistrerad älgmark.

Jag finner det angeläget att understryka att det föreslagna systemet som sådant inte innebär att någon utestängs från fortsatt älgjakt. Det är emeller- tid uppenbarligen så att en fri kalvjakt inte av alla tillmäts samma värde som jakten efter ett vuxet djur. Det kan därför förutsättas att många innehavare av mindre marker finner det angeläget att i fortsättningen söka samverkan med andrajakträttshavare. Det bör påpekas att den samverkan det är fråga om är ett samgående med andra markinnehavare för en gemensam licenstilldelning. En sådan samverkan behöver inte med nöd- vändighet innebära att allajakträttshavare inom licensområdet bedriver en gemensam jakt. De som så önskar kan exempelvis i stället välja att organi- sera jakten så att den delas upp mellan fiera jaktlag. I allmänhet bör det inte möta några problem för en jakträttshavare att få sin mark ansluten till ett angränsande licensområde eller att tillsammans med andra innehavare av "generella marker" bilda ett nytt sådant område. I vissa fall kommer emellertid en samverkan att stöta på hinder som inte omedelbart kan undanröjas. Ett exempel på detta är när det finns flera jägare inom ett område med generell tilldelning vilka inte alla utan vidare kan beredas plats i en ny jaktgemenskap. Ett annat exempel är den grupp jägare som Lantbrukarnas riksförbund syftar på i sitt remissvar, nämligen äldre jakt- rättshavare som inte tidigare deltagit i någon jaktsamverkan.

• Sida 42
•  Original

Den särskilde utredaren hari sitt betänkande om tillgång till älgjakt gjort en uppskattning av hur många jägare som har anledning att söka sig nya jaktmöjligheter till följd av en ytterligare samordning av älgjakten. På grundval av bl.a. en stickprovsundersökning har utredaren kommit till följande resultat. Av landets 250000 älgjägare är det något över 17000 som jagar enbart inom älgjaktsområden med generell tilldelning. Av dessa antas 5300 jägare kunna beredas möjlighet till licensjakt i samma trakt. Den återstående gruppen. ca 11700 personer. utgörs till övervägande del av jägare som ställs inför valet att i fortsättningen jaga enbart älgkalv eller söka sig en ny jaktmöjlighet. Enligt utredaren skulle risk kunna föreligga att ca 3500 marklösa jägare får svårigheter att behålla sin nuvarande jaktmöjlighet. Det gäller jägare som tillhör jaktlag där inte alla i laget kan beredas möjlighet till licensjakt då deras område med generell tilldelning sammanförs med ett licensområde.

Utredarens undersökning och. den uppskattning som gjorts på grundval av undersökningen har vid remissbehandlingen kommenterats av natur- vårdsverket och Jägarnas riksförbund. Enligt naturvårdsverket kan det lämnas därhän om det angivna antalet jägare som kan mista sin jaktmöj- lighet är något för lågt eller något för högt. Storleksordningen torde ändå vara riktig. Jägarnas riksförbund däremot redovisar resultat av en egen undersökning som på ett anmärkningsvärt sätt skiljer sig från utredarens resultat. Enligt förbundets undersökning kan ett tiofalt större antal jägare beräknas förlora sin nuvarandejaktmöjlighet om det föreslagna älgjaktssy- stemet införs. Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande påpekat att den undersökningsmetod som Jägarnas riksförbund använt sig av leder till att det i svarsmaterialet finns en överrepresentation av stora ”generellområ- den" med många jägare. Med beaktande framför allt av den höga svarspro- centen i utredarens undersökning vill verket hålla för troligt att den under- sökningen har kommit sanningen närmast.

En undersökning av vilket antal jägare som kan beröras av en ny ordning för älgjakten måste delvis byggas på bedömningar och antaganden. En sådan undersökning kommer därför oavsett undersökningsmetod att präg- las av stor osäkerhet. Utredarens undersökningsresultat görju inte heller anspråk på att vara någon exakt beskrivning av förhållandena och antalet berördajägare. Vad som framkommit ger emellertid enligt min mening ett tillräckligt underlag för bedömningen att en ytterligare samordning av älgjakten kan genomföras.

Med hänsyn till detta och till de skäl jag har anfört för ändrade regler för älgjakten bör denna jakt i fortsättningen bedrivas i huvudsak som licens- jakt inom registrerade licensområden och i övrigt som fri kalvjakt under en kort jakttid. För övergången till ett sådant system bör emellertid särskilda bestämmelser gälla. Vissa andra åtgärder bör också vidtas för att underlät- ta en omställning som i mesta möjliga mån tillgodoser önskvärdheten av att ingen som nu utövar älgjakt skall behöva ställas utanför.

För att ge tillräcklig tid för samverkansbildning och den anpassning i övrigt som kan krävas, föreslår jag att de älgjaktsområden med generell tilldelning som fanns registrerade för 1986 års jakt får finnas kvar tills vidare. dock längst t.o.m. 1990 års jakt. De nuvarande tilldelningsreglerna bör gälla så länge områdena finns kvar.

• Sida 43
•  Original

Av den särskilde utredarens undersökning och av vadjag har anfört i det föregående framgår att det kan komma att efterfrågas nya jaktmöjligheter till följd av en ytterligare samordning. Med den positiva inställning som finns till licensjakten hyserjag en god förhoppning om att samordningsfrå- gorna skall lösas på ett tillfredsställande sätt. Den föreslagna övergångsti- den bör likaså öka möjligheterna att bemästra eventuella olägenheter för berörda jägare. Som jag nyss har nämnt bör vissa särskilda åtgärder dessutom vidtas för att underlätta en omställning. Jag återkommer därför i det följande med vissa förslag som syftar till att öka utbudet av jakttillfäl- len. Dessa frågor behandlarjag i avsnitt 2.3.2.

Det kan hävdas att det väsentliga är att det inte tillkommer några ytterligare älgjaktsområden för generell tilldelning. Som framgår av min redovisning motsvarar de nuvarande områdena sammanlagt bara omkring fem procent av älgmarken inom de län där det bedrivs samordnad älgjakt. Dessutom har avskjutningen inom de generella områdena regionvis ge— nomsnittligt räknat ganska väl kommit att överensstämma med avskjut— ningen inom regioner med licensområden. Ser man emellertid till utfallet för de enskilda älgjaktsområdena är det tydligt att utdelningen i anmärk— ningsvärd grad skiljer sig jakträttshavarna emellan. På uppskattningsvis en tredjedel av alla "generella områden" har det inte skjutits någon älg under försöksperioden medan avskjutningen inom vissa sådana områden mång- falt överstigit den som skulle ha tillåtis vid en produktionsanpassad av- skjutning. Att för framtiden behålla den nuvarande tilldelningen till de ”generella områdena” skulle innebära ett avsteg från älgjaktssystemet i övrigt som inte kan anses godtagbart från fördelningssynpunkt. För en viss grupp jägare bör det dock trots allt, genom en särskild övergångsbestäm- melse. öppnas en möjlighet att också i fortsättningen jaga vuxet djur inom ett område som nu är registrerat för generell tilldelning. Den grupp jag avser är äldre jägare som inte tidigare har deltagit i någon samverkan med andra jägare.

Jag delar alltså uppfattningen hos Lantbrukarnas riksförbund att vissa äldre jägare med små markinnehav bör kunna ges en tilldelning som också omfattar rätt att skjuta vuxet djur. Som jag berört i det föregående har beredningen föreslagit en undantagsregel som under vissa förutsättningar skulle medge registrering av mark som inte uppfyller kraven för licensom- råde (se betänkandet s. 266—268). Förslaget har utsatts för kritik under remissbehandlingen. Remissinstanserna har framför allt hänvisat till tillämpningsproblem och den administrativa belastning som en sådan regel innebär. Enligt min uppfattning skulle den föreslagna undantagsregeln komma att försvåra administrationen av älgjakten i en utsträckning som inte medför motsvarande fördelar från vare sig älgvårdssynpunkt eller allmän rättvisesynpunkt. Som en övergångsbestämmelse tillämplig endast på jägare inom en viss bestämd grupp bör den dock kunna godtas.

Jag föreslår följaktligen. som övergångsbestämmelser, dels att redan registrerade "generellområden” skall få behållas under en fyraårsperiod, räknat från och med 1987 års jakt. dels att äldre jakträttshavare för tiden efter denna övergångstid skall kunna få sitt ”generellområde" registrerat som licensområde med tilldelning av ett vuxet djur för avskjutning under en period av två eller fiera år.

• Sida 44
•  Original

Som ytterligare villkor för den nämnda registreringen bör gälla att veder- börande har jagat på området under den tid som försöket med samordnad älgjakt har pågått och under den tiden inte har jagat älg på något annat håll. Med äldre jakträttshavare avser jag i detta sammanhang personer som i år är 55 år eller äldre. Vad beträffar tilldelningen för dessa särskilda licensom- råden bör det överlåtas åt länsstyrelsen att med hänsyn till områdets storlek och övriga omständigheter dels bestämma om ett vuxet djur skall få skjutas under en tvåårstid eller en längre period, dels i vilken utsträckning kalvar skall få skjutas. Jakttiden. som bör bestämmas av länsstyrelsen. bör i regel kunna vara densamma som för övriga licensområden.

Jag lämnar därmed övergångsregleringen för att något ytterligare be- handla frågan om vilka regler som bör gälla för älgjakten inom de egentliga licensområdena.

Vad beträffar kraven för registrering av ett område som licensområde och tilldelningen av djur för de minsta licensområdena är jag inte till alla delar ense med beredningen (jfr betänkandet s. 265).

Så långt kan jag dela beredningens uppfattning att ett eftersträvansvärt mål bör vara att ett licensområde medger avskjutning av minst ett djur per år vid en balanserad älgtillgång. En eventuell skärpning av nuvarande krav för att nå detta mål bör emellertid enligt min mening ske med mycket stor försiktighet. Enligt min mening bör områden som inte helt fyller kravet på viss storlek ändå i allmänhet kunna registreras som licensområde om innehavaren inte lyckas få området anslutet till angränsande mark. Om en i det här hänseendet generös tillämpning begränsas till att gälla områden som är välarronderade och som storleksmässigt ligger nära övriga licens- områden bör den administrativa belastningen på systemet bli mycket mått- lig. Det som bör eftersträvas är en tillämpning som uppfattas som rimlig och rättvis inte minst med hänsyn till den områdesvis stora älgstammen.

Vad gäller tilldelningen av djur till de minsta licensområdena anser jag att den som fått sin mark registrerad skall kunna påräkna en årlig tilldel- ning av minst ett vuxet djur. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att precisera tilldelningen till att avse en älgtjur eller en älgko. Skulle ändrade förhållan- den. som kan antas bli bestående för framtiden. leda till att en sådan tilldelning inte är försvarlig. bör länsstyrelsen avregistrera området.

Jag delar beredningens uppfattning att det är bra om det bildas stora och stabila licensområden. Jag är också angelägen om jägarorganisationernas medverkan i ett system som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad samordning hela tiden eftersträvas för bildande av licensområden som är tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt. Som beredningen har påpekat bör accepterandet av de minsta licensområdena närmast betraktas som ett steg på vägen mot den samordning som eftersträvas. Jag anser däremot inte att det finns någon anledning att när det gäller jakttider och licenser för längre perioder än ett år göra någon åtskillnad mellan större och mindre licensområden. Även licensområden av mera måttlig storlek bör följaktligen kunna ges flerårslicens. Genom att området ges tillstånd att under ett visst antal år skjuta ett givet antal djur fårjakträttshavarna själva avgöra hur stor del av den totala tilldelningen de vill fälla under respektive år. Avgörande för om flerårstillstånd skall ges bör vara om området kan förutsättas vara stabilt under tilldelningsperioden.

• Sida 45
•  Original

Jakttiden för älgjakten bör bestämmas av länsstyrelsen efter samråd med företrädare för jägarna och andra berörda intressen. Liksom hittills bör regeringen eller naturvårdsverket bestämma tidpunkten för älgjaktens bör- jan och ge allmänna råd för länsstyrelsernas beslut i fråga om jakttidens längd och dess förläggning. .

Jag anser i likhet med beredningen att det föreslagna älgjaktssystemet bör gälla också för jakten inom renskötselområdena. Det är självfallet angeläget från älgvårdssynpunkt att älgjakten också inom dessa områden bedrivs som en produktionsanpassad jakt. Det ligger också ett stort värde i att få en för hela landet enhetlig ordning för älgjakten. Av mycket stor betydelse är också att det för älgjakten kommer att gälla sådana regler att den kan genomföras på ett från säkerhetssynpunkt fullgott sätt.

Naturvårdsverket har utarbetat ett förslag till åtgärder för att göra det möjligt att tillämpa den föreslagna nyordningen för älgjakten även inom områdena där det bedrivs renskötsel. Även rennäringskommittén har i sitt betänkande (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi tagit upp vissa frågor om samernas älgjakt. Förslagen har remissbehandlats.

De nuvarandejaktliga förhållandena inom renskötselområdena kan kort- fattat beskrivas på följande sätt. Medlem i sameby fårjaga på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmar- kerna. när renskötsel är tillåten där. Dennajakträtt, som givetvis är under- kastad de begränsningar som följer av jaktlagstiftningen. gäller på både statlig och privat mark. Av intresse för älgjakten är i första hand dels markerna på renbetesfjällen i Jämtlands län och ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län, dels de marker nedanför odlingsgrän- sen i de båda sistnämnda länen där renskötsel får bedrivas året runt. Den jakträtt som tillkommer medlemmarna i en sameby ingår i den bruksrätt som renskötselrätten utgör. Emellertid har samerna inte ensamrätt till jakten. Markägaren har den jakträtt som följer med äganderätten till mar- ken och samerna kan till stöd för sin jakträtt hänvisa till att den ingår i renskötselrätten.

Såvitt gäller markerna på renbetesfjällen och markerna ovanför odlings- gränsen kan enligt rennäringslagen lantbruksnämnden besluta om upplå- telse av markägarens jakträtt på kronomarken. En förutsättning för en sådan upplåtelse är att den kan ske utan avsevärd olägenhet för rensköt- seln. Vidare krävs att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt. Det sistnämnda innebär bl.a. att upplåtelsen inte får avse en ensamrätt till jakt inom ett visst område som utesluter samernas rätt att jaga inom samma område. Den avgift som bestäms vid upplåtelsen tillfaller till hälften samefonden och till hälften samebyn. Nedanför odlingsgränsen förvaltas kronomarken av do- mänverket. För domänverkets upplåtelser gäller inte de nyssnämnda re- striktionerna av hänsyn till rennäringen.

Inom betesområdena ovanför odlingsgränsen finns också privatägd mark. I Västerbottens län är ungefär en tredjedel av marken ovanför odlingsgränsen i enskild ägo. Motsvarande andel i Norrbottens län är ungefär en tiondel. Också inom de enskilt ägda markerna på ömse sidor om odlingsgränsen finns en "dubbeljakträtt".

• Sida 46
•  Original

Det förhållandet att varken samerna. de nyttjanderättshavare till vilka lantbruksnämnden resp. domänverket har upplåtit jakt eller de privata markägarna har en oinskränkt jakträtt inom sina respektive jaktområden innebär särskilda problem vid en övergång till enbart licensjakt. Natur- vårdsverkets förslag bygger i huvudsak på att det görs en geografisk uppdelning så att de skilda kategorierna jägare tilldelas egna licensområ- den med en för varje område bestämd tilldelning. I stället för en sådan geografisk uppdelning skall det kunna tillämpas skildajakttider för de olika jägarkategorierna, om en sådan fördelning visar sig lämpligare. I förslaget ingår att staten skulle lösa in samernas rätt att jaga på privat mark. Den delen av förslaget har mötts av kritik.

Rennäringskommittén har i sitt betänkande anfört att de beslut som kan krävas till följd av en ny ordning för älgjakten inom renskötselområdena bör fattas på central nivå i de fall besluten inbegriper en tolkning av innebörden i samernas jakträtt.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till naturvårdsverkets förslag i fråga om den fördelning av jakten som bör ske mellan samer och övrigajakträttsha- vare. Förslaget att lösa in samernas rätt att jaga på privat mark kan jag dock inte biträda. Enligt min mening bör licensjakten efter älg inom ren- skötselområdena anpassas till de rättigheter som tillkommer samerna en- ligt rennäringslagen. Jag vill erinra om att för den som, enligt huvudregeln om jordägarens jakträtt eller på grund av en upplåtelse. har jakträtt inom renskötselområdet är den rätten mera begränsad än den jakträtt som till- kommer jordägare och nyttjanderättshavare i allmänhet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag ett system som innebär att licensområdena får överlappa varandra på samma sätt som jakträtten gör.

För de samebyar som har betesrätt ovanför odlingsgränsen. fjällsame- byarna. innebär detta att som licensområde för varje sameby inregistreras byns hela betesområde ovanför odlingsgränsen. Inom detta större licens- område registreras särskilda licensområden omfattande den privatägda marken. För registrering av betesområdet bör samebyn stå som sökande. Registreringen av privatmarken som licensområden sker på ansökan av markägarna.

Det ankommer på länsstyrelsen att besluta om registrering av licensom- rådena och om tilldelning av älg till respektive område. Det kan inte undvikas att dubbelregistreringen gör det svårare att bestämma tilldelning- en. Länsstyrelsen är hänvisad till en skälighetsbedömning. Det som måste ske är en fördelning av den totala älgtilldelningen för hela betesområdet ovanför odlingsgränsen mellan å ena sidan samebyn inklusive de nyttjan- derättshavare som får tillstånd attjaga på kronomarken och å andra sidan jakträttshavarna på de privata markerna. Denna fördelning leder till att jakträttshavarna på de enskilda markerna inte kan göra anspråk på att själva få hela den tilldelning som annars skulle svara mot deras markinne— hav. Med andra ord skall samebyns tilldelning bestämmas dels med hänsyn till älgproduktionen på kronomarken. dels med hänsyn till att samerna också har rätt attjaga på den privatägda marken.

När länsstyrelsen har meddelat sitt tilldelningsbeslut får lantbruksnämn-

• Sida 47
•  Original

den besluta om upplåtelse av älgjakt på kronomarken. Nämnden får då bestämma dels vilka områden som skall upplåtas. dels hur stort antal och vilka slags djur som skall få skjutas inom dessa områden. Lantbruksnämn- den måste på samma sätt som länsstyrelsen ta hänsyn till samernasjakträtt på de upplåtna områdena. Nyttjanderättshavarna får alltså skjuta ett mind- re antal djur än vad som svarar mot de upplåtna områdenas storlek och kvalitet.

För att få en från säkerhetssynpunkt godtagbarjakt bör det undvikas att samerna jagar över hela sitt licensområde samtidigt med jaktlagen på upplåten kronomark och på privatmark. En lösning på problemet är att i samförstånd med samer och andra jakträttshavare göra en geografisk upp- delning. Det naturliga är i sådant fall att samerna jagar på den del av kronomarken som inte har upplåtits till andra jägare. Den andra möjlighe- ten är att bestämma skildajakttider för de olikajaktlagen. Det kan förutsät- tas att det i första hand blir fråga om att bestämma skilda jakttider för samerna och för nyttjanderättshavarna på kronomarken. Om samerna inte räknar med att kunna fälla hela sin tilldelning på kronomarken utanför de upplåtna områdena bör antingen samebyn eller lantbruksnämnden begära att länsstyrelsen beslutar om en uppdelning av jakttidema. Det kan natur- ligtvis också bli nödvändigt att bestämma en jakttidsfördelning som omfat- tar även jaktlagen på den privata marken.

För de samebyar som får bedriva renskötsel hela året nedanför odlings- gränsen. skogssamebyarna. innebär den föreslagna principiella lösningen att länsstyrelsen registrerar hela betesområdet som samebyns licensom- råde. Inom detta registreras dessutom licensområden för domänverket och för de privata markägarna.

Inte heller för skogssamebyarnas del finns det någon beräkningsgrund som kan tillämpas vid bestämmande av samebyns älgtilldelning. Det måste bli fråga om att ge byn en skälig tilldelning. De faktorer som bör vägas in vid denna skälighetsbedömning är bl.a. jaktens totala omfattning inom betesområdet och antalet medlemmar i samebyn. Skogssamebyns tilldel- ning får därefter räknas av vid bestämmande av tilldelningen till domänver- ket och de privata markägarna.

Även inom skogssamebyarna blir det nödvändigt att dela upp jakten mellan de olikajaktlagen. Det bör prövas om en överenskommelse mellan parterna kan träffas som innebär att ett visst jaktområde skall vara förbe- hållet samerna. En andra lösning är att tillämpa skildajakttider. Exempel- vis kan samebyn tilldelas två _jaktperioder som får utgöra avbrott ijaktar- rendatorernas och de privata markägarnas jakt. Länsstyrelsens beslut i jakttidsfrågan bör meddelas i samband med tilldelningsbesluten. Givetvis bör länsstyrelsen ta skälig hänsyn till samernas önskemål när jakttidema fördelas. Rennäringskommitte'n framhåller det angelägna i att tiden för samernas älgjakt förläggs så att det blir möjligt att på ett lämpligt sätt förena jakten med renskötseln. Det får förutsättas att det dessutom blir nödvändigt att i samråd med samerna bestämma att deras tilldelning skall skjutas inom ett visst eller vissa områden inom byn. Det är möjligt att en sådan överenskommelse kan grundas på att samernas jakt under ett antal år bedrivs växelvis inom olika områden.

• Sida 48
•  Original

Inom ramen för den principlösning jag föreslår bör det vara möjligt att förhandlingSVägen klara ut olika praktiska problem. Jag vill understryka att jag med mitt förslag inte syftat längre än att lägga fast vissa principer som kan ligga till grund för överenskommelser mellan berörda parter. Det bör ankomma på länsstyrelsen att svara för att nödvändiga överläggningar kommer till stånd. Som jag nyss nämnt utgör förslaget inte något hinder mot exempelvis en överenskommelse om att samerna skall ta ut sin älgtill- delning inom ett eller flera avgränsade jaktområden inom samebyn. En sådan lösning kan kombineras med skilda jakttider så att också andra jaktlag kan jaga på området eller områdena. Sådana överenskommelser bör underlättas av att överläggningarna kan ske med utgångspunkt i ett system som förutsätter att alla berörda parter lämnar sitt bidrag till att jakten organiseras på ett lämpligt sätt. Jag vill återigen erinra om att det inte är fråga om annat än att ge ett reellt innehåll åt de rättigheter samerna redan är tillförsäkrade enligt rennäringslagen. Övergången till enbart li- censjakt inom renskötselområdena kan komma att kräva viss tid under vilken det kan vara befogat att tillåta allmän jakt. Jag föreslår därför att det i övergångsbestämmelserna till den nya jaktlagen tas in ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela sådana undantagsföreskrifter.

Jag har förutsatt att fjällsamebyarna liksom hittills kommer att bedriva all älgjakt ovanför odlingsgränsen. Det finns emellertid inte något principi- ellt hinder mot att även nedanför odlingsgränsen tillämpa den förordade ordningen med "dubbelregistrering" av licensområden. Skulle en sådan jakt bli aktuell bör den tas upp till diskussion och övervägande i varje enskilt fall.

Hänvisningar till S2-2-4

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt gång., Övergångsbestämmelserna

Mitt förslag: — Jakten efter kronhjort skall i hela landet bedrivas som licens— jakt. — Kronhjortsreservatet i Skåne avvecklas.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland naturvårdsverket, ifrågasätter om skälen för att avveckla kronhjortsreservatet är tillräckligt starka. I några remissyttranden har det också anförts synpunkter på vad som bör gälla i fråga om jakten efter kronhjort.

Skälen för mitt förslag: Kronhjorten invandrade till Sverige vid den senaste istidens slut och nådde så småningom en utbredning långt upp i landet. Från en nordgräns genom Dalsland, Västergötland och Östergöt- land trängdes den emellertid tillbaka genom att den utsattes för jakt och rovdjur och dessutom missgynnades av att skogen betades av tamdjur. Vid början av 1800-talet återstod endast mindre bestånd i Skåne. Denna skånska stam, som under åren växlat i storlek men som mest uppgått till ca

• Sida 49
•  Original

400 djur i sommarstam. anses representera den svenska s.k. nominatra- sen.

Kronhjorten har på nytt spritt sig i landet främst efter utplanteringar på skilda håll. I syfte att bevara den svenska nominatrasen överfördes i början av 1950-talet hjortar från Skåne till ett hägn på Halle-Hunneberg. Dessa djur är numera frisläppta. Inom utbredningsområdet för kronhjort. som omfattar södra och mellersta Sverige med Uppland, Västmanland och Närke som nordligaste del. finns i övrigt frilevande grupper av kronhjortar av blandat eller okänt ursprung. På olika håll i landet hålls kronhjortar i hägn. I några fall är det fråga om hjortar av den svenska rasen.

Efter beslut av riksdagen år 1970 (prop. 1970: 165 bil. 8. JoU 53, rskr. 413) inrättades som ett försöksprogram ett reservat i Skåne i syfte att trots omfattande skador på gröda och skog göra det möjligt att bevara den skånska kronhjortstammen. Reservatet, som är ett s.k. frireservat, omfat- tar 44000 ha och är avsett att rymma ca 100 djur i vinterstam. Jakten inom reservatet sker i form av licensjakt medan allmänjakttid gäller inom en zon utanför reservatet. Zonen omfattar hela Skåne utom reservatet samt delar av Kronobergs. Blekinge och Hallands län. Den allmännajakten syftar till att begränsa skadegörelsen utanför reservatet och hindra invandring av kronhjortar från andra delar av landet. För rätt till ersättning för skador av kronhjort inom reservatet gäller numera samma bestämmelser som för landet i övrigt med undantag för särskilda regler om ersättning för skada på skog. För kronhjortsreservatet finns en särskild nämnd med representan- ter för olika myndigheter och organisationer. Kronhjortsnämndens verk- samhet administreras till större delen av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län. För den praktiska verksamheten finns en heltidsanställd tjänsteman.

Jag delar beredningens uppfattning att det saknas tillräckliga skäl att behålla kronhjortsreservatet för att därigenom skydda det skånska hjort- beståndet från inblandning av hjortar av annan härkomst. Inte heller är det motiverat att ha kvar kronhjortsreservatet för att genom särskilda regler om ersättning för skador inom reservatet skapa bättre förutsättningar att bevara kronhjorten i den skånska miljön.

Enligt min mening bör skadorna på skog av kronhjort. både inom det nuvarande reservatområdet och på andra håll, behandlas på principiellt samma sätt som skadorna av älg.

Vad jag nu har anfört leder fram till att kronhjortsreservatet i Skåne bör avvecklas.

Även om kronhjortsreservatet avvecklas finns det enligt min uppfattning anledning att ta till vara de erfarenheter som vunnits i kronhjonsnämnden. Jag kommer i det följande att föreslå att det till varje länsstyrelse knyts en länsviltnämnd som ett rådgivande organ. Enligt min mening bör till läns- viltnämnden i Malmöhus län knytas personer med erfarenhet från kron- hjortsnämnden. Även andra länsstyrelser än den i Malmöhus län bör kunna ha stor nytta av de vunna erfarenheterna i frågor som rör bl.a. licenstilldelning och förebyggande av skador av kronhjort. Jag vill också peka på att sakkunskap behövs för att avsluta regleringen av skador på skog inom det nuvarande reservatet. För ansökan om ersättning för sådana skador bör bestämmas en lämplig tidsfrist. Det ankommer på regeringen att meddela de föreskrifter som behövs för en slutlig skadereglering.

• Sida 50
•  Original

Jag övergår härefter till att behandla frågan om vilka huvudsakliga regler som bör gälla förjakten efter kronhjort i landet. Beredningen har föreslagit att jakten skall bedrivas som licensjakt efter mönster av vad som föreslås gälla för älgjakten. Enligt förslaget bör kravet på minsta licensområde sättas relativt högt. Beredningen nämner 3000 ha som ett tänkbart mini- mikrav. Under remissbehandlingen har anförts att länsstyrelserna kan ha anledning att göra åtskillnad mellan de delar av länen som är lämpliga för bestånd av kronhjort och länets övriga marker. Inom de förstnämnda Iänsdelarna bör licens ges efter bestämda riktlinjer för relativt stora områ- den, eventuellt som en gemensam licens för flera jaktlag. Inom marker utanför dessa kronhjortsområdetn där fasta kronhjortsbestånd alltså inte är önskvärda föreslås licensgivningen vara mera liberal, både vad gäller Ii- censområdenas storlek och tilldelningen. Den uppfattningen har också framförts att en tillfredsställande jakt kan bedrivas även inom licensområ— den av mera måttlig storlek.

Jag anser att det för närvarande inte finns anledning att detaljreglera jakten efter kronhjort. Det bör vara tillräckligt att föreskriva att jakten skall bedrivas som licensjakt inom särskild jakttid som länsstyrelsen be- stämmer. Det innebär en nyhet bara inom de områden som ingåri skydds- zonen runt det nuvarande kronhjortsreservatet. Länsstyrelserna har följ- aktligen redan en erfarenhet att bygga vidare på. De har också möjlighet att dra nytta av den sakkunskap som kommer att finnas tillgänglig hos länsvilt- nämnden i Malmöhus län. I vad mån det finns anledning att dela in länet i kronhjortsområden bör det ankomma på varje enskild länsstyrelse att avgöra.

2.3. Jakten

Hänvisningar till S2-3

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet

Mitt förslag: — De nuvarande bestämmelserna om jakträtten inom samfällighet samt på väg och järnväg behålls i huvudsak oförändrade.

— En jordbruksarrendator skall även i fortsättningen vara tillför- säkrad jakträtt. om inte något annat har avtalats.

— En preciserad bestämmelse om rätten till skyddsjakt förs in i jaktlagen.

Beredningens förslag: Förslaget skiljer sig från mitt när det gäller bestäm- melserna om jakträtt inom samfällighet och på järnväg samt i fråga om utformningen av reglerna för skyddsjakt.

Remissinstanserna: Det är främst förslaget rörande skyddsjakten som har mötts av vissa invändningar från remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande jaktlag är rätten att jaga knuten till äganderätten till mark. Huvud regeln är attjordägaren harjakträtt på det markområde som tillhör honom. Varken beredningens ställningstagande

• Sida 51
•  Original

eller vad som förekommit vid remissbehandlingen ger mig anledning att ta Prop. 1986/87:58 upp till övervägande någon genomgripande ändring av den principen.

I det följande behandlar jag några fall då det i civilrättsligt hänseende finns anledning att göra avsteg från eller inskränka regeln om jordägarens jakträtt. Frågor som rör inskränkningar i jakträtten av viltvårds-, djur- skydds- eller säkerhetsskäl. dvs. den offentligrättsliga regleringen, tarjag upp i ett senare avsnitt om jaktens bedrivande.

I den nuvarande jaktlagen finns en bestämmelse som begränsar fastig- hetsägarensjakträtt på samfälld mark som hör till fastigheten. Bestämmel- sen innebär att på en samfällighet får delägarna bara jaga för sina egna behov. om de inte har kommit överens om annat. Begränsningen till husbehovsjakt innebär att en delägare inte får jaga för avsalu och inte heller får upplåta den jakträtt som följer med andelen i samfälligheten. I jaktlagen erinras om att det kan finnas särskilda regler för hur samfällighe- ten skall förvaltas. Då får delägarna i stället tillämpa dessa regler för att besluta om hur jakträtten skall utnyttjas. Det hänvisas också till att del- ägarna kan bestämma om jakträtten i den ordning som gäller enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

Beredningen föreslår att någon särbestämmelse för samfälligheter inte tas upp i den nya jaktlagen. Som grund för förslaget hänvisas till att ett skydd mot överutnyttjande av jakträtten på en samfällighetsandel kan åstadkommas på andra vägar. Sålunda följer av 7 kap. 9.6 jordabalken att en upplåtelse av den jakträtt som följer av andelen i samfälligheten är ogiltig. Vad beträffar möjligheterna att stävja en alltför intensiv jakt hänvi- sar beredningen till fridlysningsbestämmelserna och andra regler för jakten efter vissa viltarter. Beredningen har som ytterligare skäl för sitt förslag hänvisat till att den nuvarande regeln åberopats till stöd för en individuell jakträtt för delägarna i allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Detta har bidragit till att fastigheter som har del i allmänningsskogarna kommit att delas upp på ett mycket stort antal delägare.

För egen del anserjag att den nuvarande särbestämmelsen förjakträtten på samfälligheter behövs även i fortsättningen. Jag delar härvidlag den uppfattning som hovrätten för nedre Norrland har. Jag föreslår följaktligen att bestämmelsen om delägarnas jakträtt på samfälld mark överförs i sak oförändrad till den nyajaktlagen.

I fråga om vägar görs i den nuvarandejaktlagen undantag från regeln om jordägarens jakträtt för det fall någon äger en väg utan att samtidigt äga angränsande mark. Jakträtten på vägen tillkommer då inte dess ägare utan i stället ägaren eller ägarna av den angränsande marken. Beträffande järnväg, spårväg eller kanaler gäller andra regler. Ägaren har alltid jakträtt på det område som upptas av trafikleden men får bara bedriva skyddsjakt där. Han kan dock upplåta området för vanlig jakt till innehavaren av angränsande mark.

Den särskilda bestämmelsen om jakträtten på väg kan förutsättas ha en begränsad betydelse. Vanligen ägs vägmärken av ägaren eller ägarna till angränsande mark och frågan om vem som har jakträtt avgörs då enligt huvudregeln om jordägarens jakträtt. Bestämmelsen har emellertid den betydelsen att den ibland komplicerade frågan om vem som har rätt till vilt

• Sida 52
•  Original

som dödas på eller i anslutning till vägen alltid kan begränsas till att gälla dem som äger mark intill vägen. Går vägen i gränsen mellan två fastigheter så har antingen båda fastighetsägarna jakträtt över hela vägområdets bredd — det gäller när en tredje person äger vägen — eller var och en av fastighetsägarna jakträtt bara på den del av vägområdet som ingår i den egna fastigheten. Jag finner därför att övervägande skäl talar för att den nuvarande särskilda bestämmelsen om jakträtt på väg tas upp även i den nyajaktlagen.

Jag ansluter mig däremot inte till förslaget att vidga bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla också järnvägar. Syftet med förslaget är att minska de problem statens järnvägar har med eftersök och tillvarata- gande av vilt vid påkörningar i järnvägstrafiken. Statens järnvägar anser emellertid att förslaget för med sig olägenheter i andra hänseenden. Vid sådant förhållande bör förslaget inte genomföras. Den nuvarande bestäm- melsen som endast tillåter skyddsjakt på järnvägs-, spårvägs- och kanal- områden bör däremot kunna slopas.

Ett ytterligare undantag från principen om jordägarens jakträtt är den nuvarande jaktlagens bestämmelse om jakträtt för jordbruksarrendatorer. När mark upplåts för jordbruk tillförsäkras nyttjanderättshavaren jakträt- ten på den upplåtna marken. om inte parterna träffar överenskommelse om att något annat skall gälla.

Såväl beredningen som remissinstanserna har understrukit den betydel- se innehavet av jakträtten har för jordbruksarrendatorns intresse och för- ståelse för viltvårdens krav. Det har följaktligen inte ifrågasatts annat än att jordbruksarrendatorerna även i fortsättningen bör vara tillförsäkrade jakträtten. om inte annat har avtalats. Regeln bör alltså finnas kvar medan det däremot förefaller mindre lämpligt att, som en remissinstans föreslagit, obligatoriskt knyta jakträtten till vaije jordbruksarrende med undantag möjligen för mindre sidoarrendeii.

Det kan. som ett par remissinstanser gör. diskuteras var bestämmelsen i systematiskt hänseende hör hemma — i arrendelagstiftningen eller ijakt- lagstiftningen. Enligt min mening ligger det närmast till hands att uppfatta bestämmelsen som en del i det regelsystem som beskriver vem som har jakträtten. Bestämmelsen bör därför behållas i jaktlagen (jfr LU 1983/84:35 s. 31). Beredningen har velat begränsa jordbruksarrendatorns befogenhet att överlåta jakträtten utan att inhämta markägarens samtycke. Jag delar i och för sig uppfattningen att markägaren borde ges möjlighet att samlat förfoga över jakträtten på både åkermarken och brukningsenhetens övriga marker för det fall jordbruksarrendatorn inte vill utnyttja den jakt- rätt han fått på åkermarken genom att frågan inte har reglerats i avtalet. En sådan begränsning av jordbruksarrendatorns förfoganderätt över jakträt- ten kräver emellertid också, som naturvårdsverket har påpekat. regler om hur den till arrendatorn upplåtna jakträtten skall återföras till markägaren. Jag anser inte att behovet av den föreslagna begränsningen är tillräckligt stort för att motivera en så relativt komplicerad reglering som den skulle medföra.

Rätten att under vissa förutsättningar bedriva s.k. skyddsjakt innebär ytterligare ett undantag från principen om jordägarens jakträtt. Bestäm-

• Sida 53
•  Original

melserna syftar till att ge möjlighet till jakt föF' ått avvärja skador av vilt. Den nuvarande jaktlagen ger bl.a. innehavare av trädgård rätt att döda djur av vissa uppräknade arter även om han saknar jakträtt. Ett annat exempel är yrkesfiskares rätt att döda säl som påträffas tillfälligtvis.

Beredningen har föreslagit att rätten till skyddsjakt utan jakträtt i fort- sättningen skall regleras på följande sätt. ljaktlagen tas in en bestämmelse som allmänt beskriver under vilka förutsättningar annan än jakträttsha- varen får bedriva skyddsjakt. Lagbestämmelscn föreslås kompletterad med verkställighetsföreskrifter om vilka viltarter som får jagas och om villkoren i övrigt förjakten.

Jag ansluter mig till naturvårdsverkets kritik när det gäller den form beredningen har valt för sitt förslag. Det är självfallet en fördel om man redan i lagtexten kan ge ett fullständigt besked om vad som gäller. Rätten till skyddsjakt för annan än jakträttshavaren bör även i fortsättningen i stort sett uttömmande kunna regleras i lagbestämmelser. Jag förordar att så sker.

När det gäller skyddsjaktsbestämmelserna i materiellt hänseende har flera remissinstanser vänt sig mot beredningens uttalande att bestämmel- sen om yrkesfiskarnas rätt att döda säl bör finnas kvar. För närvarande gäller att den som bedriver yrkesfiske får döda och behålla säl som tillfäl- ligtvis påträffas vid fisket. Regeringen eller naturvårdsverket kan besluta om inskränkningar i den rätten. Inom de särskilt avsatta sälskyddsområ- dena är bestämmelsen dock inte tillämplig. Naturhistoriska riksmuseet har begärt att bestämmelsen skall ändras.

För egen del görjag följande bedömning. Det tycks råda en enig uppfatt- ning att möjligheten till skyddsjakt på säl utnyttjats i mycket liten utsträck- ning. Detta förhållande bör enligt min mening innebära att behovet av den nuvarande bestämmelsen är begränsat. I ett läge där en kraftig nedgång i sälstammen och i sälarnas reproduktionsförmåga har konstaterats kan även en mycket begränsad skyddsjakt öka risken för utrotning. i varje fall av sälstammarna i Östersjön. Med hänsyn härtill bör den nuvarande be- stämmelsen om skyddsjakt på säl inte föras över till den nya jaktlagen. Under vissa omständigheter kan det emellertid framstå som befogat att tillåta att ett visst eller vissa djur skjuts för att hindra skador på fångst och redskap. Ett sådant tillstånd bör dock lämnas först efter en prövning i det enskilda fallet. Regler för sådana tillstånd kan meddelas med stöd av ett bemyndigande i den nya jaktlagen. I allmänhet kommer den som söker tillstånd inte att ha jakträtt på det område där skyddsjakten skall bedrivas. Det bör därför finnas en särskild bestämmelse som ger regeringen eller en förvaltningsmyndighet rätt att medge att skyddsjakt på säl skall få ske inom annans jaktområde. Den bestämmelsen bör, i likhet med vad som gäller för närvarande. omfatta också jakten på björn. varg, järv och 10. Med hänsyn till den inskränkning av skyddsjakten på säl som mitt förslag innebär vill jag erinra om de bestämmelser som finns om ersättning för Viltskador. För skador orsakade av säl kan ersättning lämnas. om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som föranleds av skadan.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden kan sägas vara en nödvändig kom-

• Sida 54
•  Original

plettering till huvudregeln om jordägarens jakträtt. Med den ägosplittring som råder i landet är det egna markinnehavet ofta för litet för en menings- full jakt. Många markägare har därför anledning att söka samverkan med grannarna för att bilda ett jaktvårdsområde. Så har också skett i stor utsträckning vilket har varit av stor betydelse inte bara för jakten utan också för viltvården. Det är emellertid. inte minst från viltvårdssynpunkt. angeläget att åstadkomma en ökad nybildning av jaktvårdsområden. Jag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det närmare bör undersökas om det finns några särskilda hinder mot en sådan utveckling. Vi har en modern lagstiftning på området. men det har bl. a. ifrågasatts om de nuvarande reglerna för beslut i frågor om jaktvårdsområdets angelägen- heter är ändamålsenliga. Det har vidare framförts som en brist att ett jaktvårdsområde endast under vissa förutsättningar kan omfatta samfälld mark. Jag avser att föreslå regeringen att naturvårdsverket ges i uppdrag att närmare följa och studera verksamheten med bildandet avjaktvårdsom- räden. På grundval av en sådan studie bör verket analysera vilka faktorer som påverkar jaktvårdsområdesbildningen och redovisa vilka hinder som eventuellt måste undanröjas eller vilka andra åtgärder som bör vidtas för att få till stånd en ökad områdesbildning.

Hänvisningar till S2-3-1

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet, gång.

Mitt förslag: Jag föreslår — förmedlingsverksamhet och vissa andra åtgärder för ett ökat utbud av jakttillfällen.

— en prissättningsnorm i stället för priskontroll. — rätt för nyttjanderättshavarna att under vissa förutsättningar få sina avtal förlängda och arrendeavgiftens skälighet prövad.

Beredningens förslag: Förslaget skiljer sig från mitt i fråga om utform- ningen av reglerna för nyttjanderättshavarnas besittningsskydd.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser motsätter sig ett stärkt besitt- ningsskydd för nyttjanderättshavarna.

Den särskilde utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag vad beträffar åtgärder för att öka utbudet av jakttillfällen.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utred- ningsmannens förslag.

Skälen för mitt förslag: Prissättning, utbud

En stor andel av jägarna jagar på mark som de själva eller någon i deras familj äger. Det är emellertid vanligt att den som äger mark dessutom innehar mark för jakt med nyttjanderätt. Ungefär tre fjärdedelar av alla jägare jagar i åtminstone någon utsträckning på jaktmark som upplåtits till dem med nyttjanderätt. Ungefär en fjärdedel avjägarkåren disponerar med

• Sida 55
•  Original

nyttjanderätt sin viktigaste jaktmark. Det är följaktligen av stor betydelse för de nuvarandejägarna under vilka villkor som jaktmark finns tillgänglig för upplåtelse. De villkor som tillämpas vid jakträttsupplåtelser påverkar också möjligheterna för den som önskar jaga att förverkliga sin önskan.

Somjag har framhållit i det föregående bör samhället stödjajaktintresset genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten. Ett sätt att lämna ett sådant stöd år att genom en lagreglering förbättra villkoren vid jakträttsupplåtelser. Det har under flera år förts en livlig debatt om avgif- terna vid upplåtelse för jakt och eventuella åtgärder för att dämpa avgifts- ökningen.

Av beredningens redovisning framgår att problemet med höga och kraf- tigt stigande upplåtelseavgifter främst gäller jaktmarker i närheten av de större tätorterna. Det gäller också upplåtelser i vissa enskilda fall där prissättningen på ett uppseendeväckande sätt avvikit ifrån den mera all— mänt tillämpade. Vad beträffar arrendeavgifterna vid upplåtelse av mark för älgjakt har den särskilde utredaren undersökt prisutvecklingen från den tidpunkt då beredningen avslutade sin undersökning. Även utredaren kom- mer till det resultatet att den allmänna prisnivån inte kan anses vara oskäligt hög. men att det förekommer anmärkningsvärda undantag. Med hänvisning till exempel på ovanligt höga upplåtelseavgifter, inte sällan som ett resultat av ett anbudsförfarande, har det i olika sammanhang ifrågasatts om inte en allmän priskontroll borde införas.

Jag håller med om att det kan finnas tendenser till en utveckling som leder till att företrädesvis ekonomiskt starka personer får möjlighet att jaga. Denna utveckling bör emellertid enligt min mening brytas med andra medel än en regelrätt priskontroll. I den frågan finnerjag det tillräckligt att som beredningen har gjort hänvisa till de praktiska hinder som föreligger mot en effektiv kontroll. Bl.a. försvårar de otaliga variations- och kombi- nationsmöjligheterna när det gäller avtalsvillkoren vid jakträttsupplåtelse införandet av ett hanterligt kontrollsystem. En viss möjlighet att få upplå- telseavgiftens skälighet prövad bör emellertid finnas.

Jag anser att ett av de främsta medlen för att dämpa prisutvecklingen bör vara att öka utbudet av jakttillfällen och då helst i former som inte verkar prisuppdrivande. Jag vill också erinra om vad jag i det föregående har anfört om målen för samhällets jakt- och viltvårdspolitik. Med hänsyn till den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla är det önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till vara. Det kan därför vara motiverat att från det allmännas sida främja olika åtgärder som ökar utbudet av jakttillfällen. Mot den bakgrunden har den särskilde utredaren haft i uppdrag att överväga och föreslå åtgärder för att efterfrågade jakt- möjligheter skall kunna erbjudas och att detta kan ske på rimliga villkor.

Den särskilde utredaren har undersökt vilket utrymme det finns för ytterligare upplåtelser av älgjakt på mark i det allmännas ägo och på bolagsmarken. Enligt utredaren finns det inte någon helt outnyttjad älg- mark tillgänglig, åtminstone inte i någon större omfattning. Däremot finns det utrymme för fler jägare på den mark som används för älgjakt. Den bedömningen. som delas av flertalet av remissinstanserna, har lagts till grund för förslag till hur dessa jaktmöjligheter skall ställas till jägarnas förfogande.

• Sida 56
•  Original

Ytterligare upplåtelser kan antingen ske genom att nya jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtel- ser. Det är främst på mark i allmän ägo som den sistnämnda upplåtelsefor- men kan vara aktuell. J aktlag på såväl allmän som privat mark kan emeller- tid också erbjuda korttidsjakt. dels genom att ta emot jaktgäster, dels genom att i andra hand upplåta jakttillfällen som jaktlagets medlemmar inte själva utnyttjar. Det är lättare att administrera och marknadsföra sådana upplåtelser om medlemmarna ijaktlaget bildat ett jaktvårdsområde.

Jag vill liksom utredaren understryka vikten av att domänverket anpas- sar sittjaktutbud så att efterfrågan på jakttillfällen kan tillgodoses så långt det är möjligt. Av domänverkets remissyttrande framgår också att verket är berett att medverka för att åstadkomma ett ökat jaktutbud. För att ge flera personer möjlighet till älgjakt men även annan jakt i de former som utredaren anvisat krävs emellertid också att jägarna med större öppenhet än hittills är beredda att utöka det egna jaktlaget med ytterligare medlem- mar eller på annat sätt ställa ytterligarejaktmöjligheter till förfogande. För att stimulera en sådan utveckling krävs utbildning och information. Det bör vara en uppgift för jägarorganisationerna att svara för sådana insatser. Jag ämnar föreslå att medel ur jaktvårdsfonden ställs till förfogande för ändamålet.

Jag ansluter mig också till förslaget att pengar ur jaktvårdsfonden an- vänds för att stödja en intensifierad och utökad förmedlingsverksamhet. Utredaren har framhållit att jaktvårdskretsarna inom jägareförbundet bör kunna spela en viktig roll som uppsamlare av utbud av jaktmöjligheter och som förmedlare av dessa jakttillfällen. Jag har i och för sig inte några invändningar mot att jägarorganisationerna svarar för både den förmed- lingsverksamhet som utredningsmannen föreslagit och den av beredningen förordade verksamheten (beredningens betänkande s. 300) som syftar till att ge blivande jägare praktiska kunskaper i jakt och viltvård. Som påpe- kats vid remissbehandlingen av utredarens betänkande är det emellertid av stor betydelse att förmedlingen av jakttillfällen sker i nära kontakt med representanter för markägarintressena. Det kan därför finnas skäl som talar för att förmedlingsverksamheten tas om hand av en lokal samråds- grupp. Frågan om bildande av sådana grupper återkommer jag till i sam- band med behandlingen av administrationsfrågorna.

Ytterligare en väg att bereda flera jägare tillgång till jakt är att upplåta mark till en jaktförening i stället för till enskilda personer. Om skilda jaktintressen är företrädda bland föreningens medlemmar. kommer jakten att bedrivas i olika former och efter olika slags vilt och därmed bör jaktmarken kunna utnyttjas effektivare. I fråga om den samhällsägda mar- ken har flera kommuner, däribland Malmö kommun, valt en form för föreningsupplåtelse som samtidigt är till fördel för viltvården. Malmö kommun upplåter huvuddelen av sina marker till en viltvårdsförening som verkar för utbildning av jaktintresserade personer i viltvård och därtill hörande frågor. Kommunen svarar för kostnaderna för material till fasta anläggningar för viltvård medan föreningen har ansvaret för och bekostar utbildningen av jägare och allt fältarbete som krävs för viltvården. För att fullgöra de olika uppgifterna skall föreningen utse ett visst antal funktionä-

• Sida 57
•  Original

rer. Föreningsmedlemmarna får jaga efter att ha löst dagkort vars pris bestäms med hänsyn till villan och jaktområde.'Enligt min mening är det till fördel för jägare och jaktintresserade om upplåtelser i liknande former blir vanliga både när det gäller kommunal mark och-_annan mark. För markägarna innebär upplåtelseformen att de kan räkna med en från vilt- vårdssynpunkt välskött mark. Som beredningen har påpekat bör jägaror- ganisationerna kunna biträda vid den föreningsbildning som behövs för att upplåtelser till jakt- eller viltvårdsföreningar skall bli mera allmänt före- kommande. Domänverket har i sitt remissyttrande över beredningens be- tänkande förklarat att verket kommer att eftersträva att i större utsträck- ning upplåta jakträtten till jaktklubbar i stället för till enskilda personer. För att underlätta bildandet av klubbar tillhandahåller domänverket ett tryckt förslag till stadgar.

Ett ökat utbud av jakttillfällen kan också åstadkommas genom att marker som hittills inte alls eller bara i viss utsträckning utnyttjats förjakt ställs till jägarnas förfogande. Exempel på marker som för närvarande utnyttjas bara delvis är de stora arealer på vilka endast älgjakt bedrivs.

Beredningen har föreslagit att det utarbetas ett normsystem för prissätt- ning av jakträttsupplåtelser. Syftet är att få till stånd en allmän tillämpning av ett system, enligt vilket vissa bestämda faktorer läggs till grund för beräkning av upplåtelseavgiften. Enligt förslaget bör systemet bygga på att en arealavgift betalas för småviltjakten och att därutöver olika tilläggsav- gifter betalas för jakten efter klövvilt. Tilläggsavgifterna bör inte tas ut i form av förskottsavgifter. Vill man använda prissättningen för att åstad- komma en ökad avskjutning bör det i stället ske genom att avgifter tas ut med en fallande avgiftsnivå för det antal djur nyttjanderättshavaren har rätt att fälla.

Jag ansluter mig till förslaget. Det bör vara en uppgift för jägarorganisa- tionerna att utarbeta och ge spridning åt ett normsystem av det slag som beredningen har förordat. Om man kan få till stånd en allmän tillämpning av ett system. enligt vilket vissa bestämda faktorer läggs till grund för beräkning av upplåtelseavgiften, ökar möjligheterna att göra jämförelser med andra upplåtelser och bedöma avgiftens skälighet. Värdet av ett sådant normerande system skulle öka ytterligare om organisationerna dessutom periodiskt publicerade sammanställningar över tillämpade upp- låtelseavgifter för olika delar av landet.

Besiltningsskydd

Andra frågor som rör villkoren vid upplåtelser av jakträtt är upplåtelseti- dens längd och nyttjanderättshavarens möjligheter att få den tiden för- längd. Frågorna har diskuterats med hänvisning till att en förstärkt rätt att få behålla en upplåten jakträtt kan förutsättas stimulera till viltvårdsåt- gärder som vanligen ger resultat först på längre sikt. Jaktmarksutredningen lade i sitt betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker fram ett förslag som innebar att avtalstiden i allmänhet skulle vara minst fem år med rätt för nyttjanderättshavaren att få avtalet förlängt vid avtalstidens utgång. En majoritet bland remissinstanserna var positiva till förslaget. De som hade

• Sida 58
•  Original

invändningar åberopade riskerna för att markägarna skulle bli ovilliga att upplåta mark för jakt och för prisstegringar på sådana upplåtelser. Jakt- och viltvårdsberedningen har tagit upp frågan om ett förstärkt besittnings- skydd för nyttjanderättshavarna till förnyat övervägande. Beredningen föreslår en bestämmelse i jaktlagen som innebär att arrendenämnden i länet, efter framställning från nyttjanderättshavaren. kan besluta om för- längning av ett arrendeavtal om det kan anses oskäligt att upplåtelsen upphör. Nyttjanderättshavaren skall alltså kunna påräkna en förlängning av avtalet om han har skött sina åligganden och markägaren inte kan åberopa någon omständighet som gör att avtalet bör upphöra. Som sådana omständigheter anger beredningen bl.a. att markägaren avser att själv jaga på marken i fråga eller låta någon familjemedlem eller någon i jordbruket eller skogsbruket anställd överta jakten. Förlängning bör ske för en tid som motsvarar upplåtelsetiden om den inte är längre än fem år. I annat fall bör förlängning ske för en tid av fem år. Arrendenämnden skall i beslutet om förlängning fastställa villkoren, dvs. bl.a. fastställa vilken avgift som skall betalas. Rätten att få en förlängning beslutad och avgiften fastställd skall också gälla när markägaren visserligen medger en förlängning men ställer oskäliga villkor för en fortsatt upplåtelse.

Beredningen har avstått från att föreslå en viss minsta upplåtelsetid med en generell rätt till förlängning av hänsyn till de negativa konsekvenser ett sådant besittningsskydd skulle kunna få för utbudet av jaktarrenden. Flera remissinstanser anser emellertid att även beredningens förslag kan komma att få till följd att markägare avstår från att upplåta sina marker.

Enligt min mening finns det med hänsyn till viltvården starka skäl för att ge den som inneharjaktmark med nyttjanderätt ett visst besittningsskydd. Detta skydd bör emellertid begränsas till att gälla fall närjakträttsupplåtel- sen redan från början givits en bestämd, längre varaktighet. Skyddet synes kunna utformas efter mönster av vad som gäller i fråga omjordbruksarren- den som är förenade med besittningsskydd. Jag föreslår att avtal om jakträttsupplåtelse som slutits för viss tid som överstiger ett år skall för- längas automatiskt om avtalet inte sägs upp. Förlängningen bör gälla en tid som motsvarar den ursprungliga upplåtelsetiden. dock längst fem år. Även när fastighetsägaren säger upp avtalet bör nyttjanderättshavaren i allmän- het ha rätt till förlängning. Fastighetsägaren skall dock bli löst från avtalet när det föreligger sådana omständigheter som beredningen har hänvisat till i sitt förslag. Godtar inte nyttjanderättshavaren en uppsägning bör det åligga fastighetsägaren att hänskjuta tvisten till arrendenämnden och där- igenom få ett beslut i frågan. Även tvister om upplåtelsevillkoren för en ny avtalsperiod bör hänskjutas till arrendenämnden.

Genom mitt förslag kommer för flertalet nya jakträttsupplåtelser att gälla regler som nära ansluter till dern som gäller vid jordbruksarrende. Jag är medveten om att den föreslagna ordningen kan leda till att vissa fastighets- ägare i fortsättningen väljer att upplåta jakträtt genom avtal som endast gäller tills vidare eller för viss bestämd tid, som inte överstiger ett år. Jag utgår emellertid ifrån att flertalet markägare bör vara intresserade av att få en nyttjanderättshavare som är villig att åta sig en effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Fastighetsägarna bör därför i allmänhet ha ett

• Sida 59
•  Original

starkt intresse av att teckna avtal på en bestämd tid som inte är alltför kort.Med de föreslagna reglerna behöver fastighetsägaren inte heller be- fara att han skall undandras möjligheterna att i en framtid tillgodose sitt eget eller närståendes jaktintressc. För nyttjanderättshavaren innebär be- stämmelserna främst att han kan undgå att tvingas godta villkor som inte är skäliga för att få behålla sinjaktmark.

Jakt på allmän! vatten

Avslutningsvis vill jag i det här sammanhanget ta upp frågan om upplåtelse av jakt på allmänt vatten och i samband därmed vissa frågor som rör bildandet avjaktvårdsområden.

Allmänt vatten disponeras av staten. Jakten på allmänt vatten och på holmar och skär som inte hör till något visst hemman upplåts i den formen att länsstyrelsen lämnar vissa personer tillstånd att bedriva sådan jakt. Någon avgift tas inte ut utöver en expeditionsavgift för tillståndet. Allmänt vatten finns i havet samt i Vänern, Vättern. Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten går 300 meter ut från strandlinjen eller. om kurvan för tre meters djup går längre ut. längs den kurvan. Vid bestämmande av strandlinjen räknas emellertid inte mindre öar och dessa kan därför vara omgivna av allmänt vatten. I det sistnämnda fallet görs ett visst undantag från principen att det allmänna vattnet dispo- neras av staten. I den mån de nyssnämnda mindre öarna utgör fastighet eller del av fastighet har ägaren jakträtt intill 100 meter från stranden.

För länsstyrelsens prövning av tillstånd till jakt på allmänt vatten gäller föreskrifterna i regeringsbeslut från åren 1951 och 1967. Föreskrifterna innebär bl.a. att tillstånd i första hand skall ges till personer som är fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna och som dessutom för sin försörj- ning är beroende av de för kusttrakterna typiska inkomstkällorna. Till- ståndsberättigade enligt den regeln bör vara dels fiskarbefolkningen. dels sådana kust- och skärgårdsbor som vid sidan av annan verksamhet hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, dels i allmänhet också personalen vid lots- och fyrplatserna och tullverkets bevakningspersonal. Om det är önskvärt med hänsyn till de lokala förhållandena får vidare tillstånd ges till personer som lever under i stort sett samma betingelser som frskarbefolkningen utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning till kust— och skärgårdsförhållandena. Även personer som inte lever under fiskarbefolkningens betingelser kan få tillstånd om de genom långvarig bosättning och yrkesutövning på platsen har fått särskild anknytning till och kunskap om kust- och skärgårdsförhållandena. Om hela befolkningen på en 6 eller om alla personer i en viss grupp uppfyller de angivna kraven för tillstånd kan länsstyrelsen lämna ett s.k. grupptill- stånd.

Jag delar den uppfattning som beredningen för fram, nämligen att det vid tillståndsprövningen inte finns anledning att i samma utsträckning som tidigare fästa vikt vid sökandens yrkesutövning. Vid fördelningen av till- stånd bör i stället företräde ges åt personer som är fast bosatta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om

• Sida 60
•  Original

djurlivet och naturförhållandena i dessa områden. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till reviderade föreskrifter för tillståndspröv- ningen.

Enligt min mening bör de åtgärder beredningen föreslagit för att åstad- komma ett ökat utnyttjande av jaktmöjligheterna på de allmänna vatten- områdena övervägas ytterligare i ett senare sammanhang. Den av bered- ningen föreslagna ändringen av lagen om jaktvårdsområden bör tas upp till närmare övervägande först när resultatet föreligger av naturvårdsverkets undersökning rörande nybildning av jaktvårdsområden.

Det andra förslaget är att ge länsstyrelsen rätt att överlåta till sjöfågel- jaktföreningar att ombesörja upplåtelser av jakt på allmänt vatten. De nuvarande sjöfågeljaktföreningarna biträder som remissinstans och på an- nat sätt länsstyrelserna i ärenden om tillstånd till jakt på allmänt vatten. Denna verksamhet bör fortsätta. Däremot är jag inte beredd att biträda förslaget att föreningarna skall överta ansvaret för tillståndsgivningen.

Hänvisningar till S2-3-2

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet, 2.2.4, 2.4, gång.

Mitt förslag: En allmän aktsamhetsregel om att jakten skall bedrivas så att människor och egendom inte utsätts för fara införs ijaktlagen.

Beredningens förslag: Beredningen föreslår, utöver en aktsamhetsregel, ett regelbundet återkommande skjutprov som villkor för rätt att delta i jakt med klass l-vapen.

Remissinstanserna: Beredningens förslag har biträtts av remissinstanser- na med det undantaget att några instanser haft invändningar mot det föreslagna skjutprovet.

Skälen för mitt förslag: Jag har i avsnittet om viltvården framhållit att jakt kan tillåtas endast i den utsträckning jakten är försvarlig från viltvårds- synpunkt. Den principen kommer till uttryck i bestämmelserna om jakt- tider och om villkoren för särskilda tillstånd till jakt. Det är emellertid nödvändigt att reglerajakten också i andra hänseenden och då främst för att tillgodose djurskydds- och säkerhetsintressena. Vidare bör för jakten gälla vissa restriktioner av hänsyn till innehavarna av jakträtt på angrän- sande marker. I det följande tar jag upp vissa frågor om de krav som bör ställas i fråga om jaktmarker ochjaktmedel.

] olika sammanhang har förslag väckts om att vissa minimikrav borde gälla för mark som skall användas för jakt och att förbud mot jakt borde gälla på och i anslutning till allmänna vägar. I fråga om vissa minimikrav beträffande jaktmarken har det förts fram förslag om att som huvudregel enbart skyddsjakt skulle få bedrivas på marker som har taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. När det gäller vägarna har det ifrå- gasatts om intejaktlagstiftningeri borde anpassas till dagens trafiksituation.

Något generellt förbud mot att använda viss mark förjakt finns inte i den nuvarande lagstiftningen. Enligt allmänna ordningsstadgan gäller dock att jakt med skjutvapen inte får förekomma inom stadsplanelagt område.

• Sida 61
•  Original

Inom ramen för försöket med samordnad älgjakt har det ställts krav på att marken skall omfatta minst 5 ha och vara minst 100 meter bred för att registreras för älgjakt.

Oavsett om man bedömer frågan från viltvårdssynpunkt eller strävar efter att tillgodose säkerhetsintresset är det enligt min mening svårt att finna några välgrundade motiv för att ange vissa markområden som lämpli- ga förjakt och andra som olämpliga. Med de regler som enligt mitt förslag skall gälla för älgjakten finns det inte någon anledning att ens för denjakten kräva en viss minsta areal. För att ett markområde skall vara lämpligt för älgjakt måste det självfallet åtminstone vara så stort att man normalt kan räkna med att ett påskjutet djur också faller på den egna marken. Älgjakt på marker som inte uppfyller detta krav lär inte komma att ske i en sådan omfattning att det skapar några problem av betydelse.

I stället för krav på viss minstajaktmarksareal bör det ijaktlagen föras in en allmän aktsamhetsregel som inskärper att jakten skall bedrivas så att människor och egendom inte utsätts för fara.

När det gäller frågan om säkerheten vid jakt i anslutning till vägar är det på samma sätt svårt att finna stöd för att undanta vissa markområden från jakt med skjutvapen. Även i det fallet bör det enligt min mening vara tillräckligt med den föreslagna allmänna aktsamhetsregeln och allmänna ordningsstadgans bestämmelser.

För att tillgodose djurskyddsintresset vid jakt finns. förutom allmänna bestämmelser om hurjakten skall bedrivas och om eftersök av sårade djur. en ganska omfattande detaljreglering av vilka vapen och vilka fångstred- skap som får användas. I fråga om skjutvapen har det sedan länge ställts noggrant utformade krav för att jakten skall genomföras effektivt med minsta möjliga lidande för djuren. När det gäller fällor och andra fångst- redskap har det för några år sedan i samma syfte införts krav på typgod- kännande. Flera remissinstanser har framhållit vikten av att prövningen av olika redskapstyper sker med anlitande av det kunnande och den expertis som finns knuten till lantbruksstyrelsen. Vad remissinstanserna anfört är enligt min mening redan tillgodosett genom att naturvårdsverket har ålagts att svara för prövningen efter samråd med lantbruksstyrelsen.

Med hänvisning till att det numera följaktligen ställs likartade krav på allajaktmedel har beredningen uttalat att det inte finns någon anledning att göra någon principiell åtskillnad dem emellan och sålunda generellt betrak- ta fångstanordningarna som mindre lämpliga än skjutvapnen. Länsstyrel- sen i Hallands län har ifrågasatt om detta uttalande är riktigt med hänsyn till att skjutvapen i allmänhet ger större möjlighet till en urvalsinriktadjakt. Enligt min mening bör det. bl.a. av det i remissyttrandet nämnda skälet. även i fortsättningen finnas möjlighet att kräva tillstånd för användningen av vissa fångstanordningar.

Beredningen har föreslagit att det införs ett regelbundet återkommande skjutprov som villkor för rätt att delta ijakt med klass l-vapen. Provet bör enligt beredningen utformas så att en kontroll sker av jägarcns förmåga att avge välriktade skott mot stillastående mål. Skjutningen bör genomföras med det vapen som jägaren avser att använda underjakten.

Två remissinstanser anser att det föreslagna provet är otillräckligt som

• Sida 62
•  Original

medel att minska riskerna för skadskjutningar. I ett tredje yttrande hävdas att ett årligt prov av den föreslagna karaktären är en alltför stor administra- tiv apparat för kontroll av det fåtal jägare som inte själva frivilligt prov- skjuter sina vapen.

För egen del görjag följande bedömning. Sedan den 1 januari 1985 gäller enligt vapenlagstiftningen ett obligatoriskt krav på avlagd jägarexamen för nytillkommande jägare. I den examen ingår det betydligt mera ofattande praktiska prov än det nu föreslagna. Tillgängliga resurser bör i första hand användas för att genomföra den obligatoriska examensprövningen. Vidare finns det anledning att förutsätta att bådejaktlag och enskildajägare i ökad utsträckning förbereder sig för jakten genom frivillig märkestagning och provskjutning av vapen. På så sätt kan den nödvändiga skjutskickligheten vidmakthållas. Jag är därför inte för närvarande beredd att ansluta mig till förslaget om skjutprov.

Hänvisningar till S2-3-3

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt gång.

2.4. Administrationen av jakten och viltvården

Mitt förslag: Den nuvarande fördelningen av administrativa upp— gifter mellan myndigheter och frivilligorganisationer behålls oför- ändrad.

Till varje länsstyrelse knyts en länsviltnämnd med uppgift att vara rådgivande i frågor om viltvård och jakt. 1 kommunerna bör det bil-das samrådsgrupper för frågor om vilt- vård och jakt.

Beredningens förslag: Beredningens förslag skiljer sig från mitt främst genom att länsviltnämnderna föreslås få befogenhet att besluta i vissa ärenden.

Remissinstanserna: Ett mycket stort antal remissinstanser har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslaget att ge länsviltnämnderna beslutsbe- fogenheter.

Skälen för mitt förslag: Statens naturvårdsverk är den centrala förvalt- ningsmyndigheten för ärenden om jakt och viltvård medan länsstyrelserna är den regionalt ansvariga myndigheten.

Till naturvårdsverkets uppgifter hör bl. a. att ta initiativ till och följa den forskning som rör viltet samt initiera och genomföra undersökningar och utredningar i frågor om jakt och vilt. Verket meddelar generella föreskrif- ter om viltvård och jakt till ledning för bl.a. länsstyrelsernas beslut och handlägger en rad olika ärenden enligtjakt- och naturvårdslagstiftningen.

Länsstyrelsen är prövningsmyndighet i första instans i en mängd olika jakt- och viltvårdsärenden. Det gäller exempelvis ärenden om bildande av jaktvårdsområden och om tillstånd till licensjakt efter olika djurslag. Läns- styrelsen beslutar också om ersättning för skador på gröda och trädgårds- odlingar orsakade av älg. Den utan jämförelse största ärendegruppen är den som rör administrationen av älgjakten.

I län där det bedrivits försöksverksamhet med samordnad älgjakt finns

• Sida 63
•  Original

en till länsstyrelsen knuten länsälgnämnd. Nämndens uppgift är att vara rådgivande organ åt länsstyrelsen i frågor om älgvård och i ärenden om åtgärder för att motverka älgskador. Av nämndens åtta ledamöter utses två efter förslag av lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen och två efter förslag av jägarnas organisationer i länet. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdsintresset. varav en det rörliga friluftslivet. samt en ledamot ha särskild kunskap i frågor rörande trafiksä- kerhet och vilt. Fordrar ett ärende särskild sakkunskap får nämnden anlita någon lämplig person som sakkunnig. I de län där försök gjorts med reglerad älgjakt finns i stället en älgnämnd med uppgifter och sammansätt- ning som liknar länsälgnämndernas.

På det regionala planetär också andra myndigheter engagerade i admini- strationen av jakten och viltvården. Det gäller främst polisen. skogsvårds- styrelsen och lantbruksnämnden.

Utanför kretsen av olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer som fullgör administrativa uppgifter och då främst inom den praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna. Svenska jägareförbun- det och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, samt Svenska natur- skyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening.

Svenska jägareförbundet biträder centralt och. genom sina länsjakt- vårdsföreningar. regionalt myndigheterna med sakkunnigutlätanden och sammanställningar av uppgifter som underlag för myndigheternas beslut. Bakgrunden till jägareförbundets särställning i det hänseendet är att för- bundet genom riksdagsbeslut år 1938 och år l951 anförtrotts ledningen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Till arbetsuppgifterna hör bl.a. att följa viltvårdens och viltstammarnas utveckling och sprida känne- dom om denna utveckling genom upplysning, information och propaganda. Förbundet skall tillhandagå jägarna. den vilt- och naturvårdsintresserade allmänheten och andra intresserade med råd och upplysningar ijakt- och viltvårdsfrågor. Ordföranden i förbundets överstyrelse utses av regering- en. Naturvårdsverket utser en ledamot och en suppleant i överstyrelsen liksom en revisor med suppleant för denne. Förbundet är indelat i 25 länsföreningar. Länsföreningarna är i sin tur indelade i kretsar som i huvudsak följer kommungränserna. Det finns sammanlagt 374 jaktvårds- kretsar.

Jag delar beredningens uppfattning att det inte finns skäl för någon mer ingripande förändring av den nuvarande administrationen på jaktens och viltvårdens område. Arbetsfördelningen mellan å ena sidan myndigheter- na. dvs. i första hand naturvårdsverket och länsstyrelserna. och å andra sidan frivilligorganisationerna bör ske efter samma principer som hittills. Det innebär att Svenska jägareförbundets ansvar för jakten och den prak— tiska viltvården har sin grund i att förbundet organiserar en stor del av landetsjägare. Förbundets personal förutsätts lämna råd och upplysningar om viltvård och jakt till myndigheter. företag, organisationer och enskilda. Även andra arbetsuppgifter av samma karaktär kan ingå i förbundets verksamhet. Däremot bör det endast undantagsvis. och då med särskilt lagstöd, bli fråga om att uppdra åt förbundet att fullgöra någon myndighets— utövning, dvs. besluta i ärenden som rör förmåner och skyldigheter för enskilda och organisationer.

• Sida 64
•  Original

De senaste årtiondenas stora förändringar när det gäller jordbruk och skogsbruk och annat utnyttjande av mark och vatten kräver nya och större insatser för att vidmakthålla goda livsbetingelser för viltet. Bl.a. detta förhållande innebär enligt beredningen att det finns ett behov av utbyte av kunskaper och samordning av åtgärder på lokalplanet mellan kommuner, myndigheter och intresseorganisationer samt enskilda markägare och jäga- re. Beredningen har mot den bakgrunden föreslagit att administrationen också skall ömfatta lokalplanet. Beredningen har angett en rad tänkbara uppgifter för en lokal samrådsgrupp (se betänkandet s. 329). Något obliga- toriskt inrättande av sådana grupper föreslås inte. I stället förutsätts att i första hand jägarorganisationerna och då närmast jägareförbundets kretsar med medverkan av de lokala organisationerna inom jägarnas riksförbund tar initiativ till att samrådsgrupper bildas. Dessa föreslås vara fristående från kretsstyrelsen och andra lokala styrelser och bestå av företrädare för jägarna. skogs- och jordbruksnän'ngarna, lokala organisationer för natur- vård och friluftsliv och kommunen. Beredningen konstaterar att det själv- fallet står kommunerna fritt att antingen ta initiativ till bildande av en samrådsgrupp eller inrätta en kc-mmunal nämnd för viltvårdsfrågor.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till vad beredningen har anfört i denna fråga. Några remissinstanser, däribland naturvårdsver- ket, har emellertid ifrågasatt behovet av lokala samrådsgrupper eller pekat på att behovet kan tillgodoses med redan existerande organ.

Jag har redan i det föregående. (avsnitt 2.2.1) anfört att det bör finnas en lokal organisation för gemensam diskussion och planering av särskilda åtgärder för viltet. Det kan ske genom att en lokal samrådsgrupp upprättar ett program över vilka åtgärder som är önskvärda och därefter vid en sammankomst med markägare. jägare och andra personer engagerade i naturvårdsarbetet diskuterar hur programmet bör genomföras. Med hän- syn till skadeutvecklingen bör möjligheten att utnyttja den lokala skogs- vårdsexpertisens erfarenheter, t.ex skogsvårdskonsulenternas, tas till vara i detta sammanhang. En lokal samrådsgrupp bör vidare kunna få stor betydelse för utbyte. av information i frågor som rör den fysiska planering- en och- trafiksäkerheten. Som jag har påpekat i avsnitt 2.3.2 kan en sam- rådsgrupp också få betydelse som förmedlare av upplåtelser av jaktmark och andra möjligheter till jakt.

Jag delar beredningens uppfattning att de lokala samrådsgrupperna inte bör göras till något obligatorium. På vissa håll kan det ligga närmast till hands att kommunen tar initiativ till bildandet av en samrådsgrupp. Det finns kanske redan en lämplig organisatorisk enhet inrättad för viltvård eller naturvård i allmänhet. Det bör emellertid inte heller vara något hinder mot att någon av jägarorganisationerna svarar för att bilda en samråds- grupp i kommunen. Gruppen bör emellertid vara fristående från styrelser- na för de lokala jägarsammanslutningarna. Av vad jag nu har anfört fram- går att jag anser att förhållandena i den enskilda kommunen bör få bli avgörande för tillkomsten av samrådsgruppen liksom för dess sammansätt— ning.

I fråga om den regionala administrationen har beredningen föreslagit att de nuvarande länsälgnämnderna skall ersättas av länsviltnämnder med

• Sida 65
•  Original

vidgade uppgifter och befogenheter. Länsviltnämnderna skall enligt försla- get dels vara länsstyrelsens rådgivande organ i alla frågor som rör viltvår- den och jakten. dels ges befogenhet att besluta i ärenden som rör licensjak- ten på älg och kronhjort. Befogenheten skall gälla beslut både om ramar för licenstilldelningen inom större områden och om tilldelningen av djur till de enskilda licensområdena. Tilldelningsbesluten skall enligt förslaget få överklagas hos länsstyrelsen som slutinstans. Därigenom skulle natur- vårdsverket avlastas ett mycket stort antal besvärsärenden. Länsviltnämn— derna föreslås också få en i förhållande till länsälgnämnderna ändrad sammansättning.

Flertalet av remissinstanserna är positiva till att vidga de nuvarande länsälgnämndernas rådgivande funktion till att gälla viltvård och jakt i allmänhet. Däremot är det ett mycket stort antal remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget att ge nämnderna be- slutsbefogenhet.

Jag instämmer i remissinstansernas kritik mot att föra över tilldelnings- besluten från länsstyrelsen till en länsviltnämnd. Jag vill bl.a. peka på att ett tvåinstansförhållande mellan nämnden och länsstyrelsen skulle kräva en förstärkning av nämndernas resurser när det gäller personal och annat som innebär att någon total rationaliseringsvinst knappast skulle uppnås.

Enligt min mening bör i stället till varje länsstyrelse knytas en nämnd med endast rådgivande funktion. Med en breddning av rådgivningen till att gälla också annat vilt än älg bör nämnden i fortsättningen benämnas länsviltnämnd. Beträffande länsviltnämndens sammansättning anser jag att de nuvarande bestämmelserna om länsälgnämndens ledamöter kan behållas i huvudsak oförändrade. Det innebär. till skillnad från vad bered- ningen har förordat, att lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen även i fortsättningen bör få föreslå var sin ledamot i nämnden och att en av ledamöterna skall ha särskild kunskap i frågor rörande trafiksäkerhet och vilt. I länsviltnämnden bör det emellertid också finnas en representant för skogsägarna. Detta med hänsyn till det allvarliga problem som älgskadorna på skog innebär. I förhållande till den nuvarande länsälgnämnden bör det alltså i länsviltnämnden ingå ytterligare en ledamot. Vad beträffar frågan om hur samerna skall ges möjlighet att företräda sina intressen i ärenden om jakt och viltvård som handläggs av länsstyrelsen får det övervägas om det skall ske genom representation i länsviltnämnden i länen med rensköt— sel och om de i dessa län försöksvis inrättade rovdjursgrupperna skall permanentas. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om hur länsviltnämnderna skall utses och om eventuella rovdjursgrupper. I och med att länsviltnämnderna inrättas kan de nuvarande länsälgnämn- derna och älgnämnderna avskaffas.

Enligt mitt förslag Skall alltså länsstyrelserna också i fortsättningen meddela de beslut som behövs för att administrera älgjakten. Det är angeläget att finna så enkla rutiner som möjligt för registreringen av licens- områden och för besluten om älgtilldelning. Frågan bör bli föremål för ytterligare överväganden. Jag har därför för avsikt att senare föreslå rege- ringen att naturvårdsverket ges i uppdrag att i samarbete med statskon- toret och övriga berörda myndigheter och organisationer utarbeta lämpliga

• Sida 66
•  Original

rutiner för länsstyrelsernas registrering av licensområden och beslut om älgtilldelning.

Vad jag nu har anfört om arbetsfördelningen mellan myndigheterna och frivilligorganisationerna innebär att det inte heller i fortsättningen läggs några myndighetsuppgifter på jägareförbundets länsföreningar. Jag utgår från att förbundets länspersonal liksom hittills ger länsstyrelserna underlag för beslut i frågor om viltvård och jakt. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att länspersonalen engagerar sig i fråga om bildande av jaktvårdsområden.

Jag delar beredningens uppfattning att kravet på insyn från statens sida i jägareförbundets verksamhet bor tillgodoses på annat sätt än genom att regeringen utser ordförande i förbundets överstyrelse. I fortsättningen bör ordföranden utses utan regeringens medverkan. Samhällets insyn bör ga- ranteras genom att staten representeras i förbundets ledning samt utser revisor för verksamheten.

Hänvisningar till S2-4

• Prop. 1986/87:58: Avsnitt J ordbruksdepartementet, 2.2

Inledande bestämmelser 1 5

Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande samt frågor som har samband därmed.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författning- ar i fråga om skyddet och värden av viltet.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den nuvarande lagen upptar i huvudsak endast de civilrättsliga reglerna på området och de bemyndiganden som är nödvändiga för att reglera hur

• Sida 67
•  Original

jakten skall bedrivas. Den nya lagen skiljer sig från den nuvarande på det sättet att bestämmelserna om jakträtten följs av ett avsnitt med materiella regler för jaktutövningen. Det är främst föreskrifter av betydelse för djur- skyddet och säkerheten vid jakt. Den starka anknytning som bör finnas mellan viltvård och jakt motiverar dessutom ett särskilt avsnitt med be- stämmelser om vården och skyddet av viltet.

Eftersom vården av viltet är en del i naturvården finns de grundläggande viltvårdsbestämmelserna i naturvårdslagen (1964:822') och naturvårdsför- ordningen (1976:484). Av mycket stor betydelse är naturvårdsbestämmel- serna i skogsvårdslagen( 1979:429) och lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark samt de föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Det är främst den nu nämnda lagstiftningen som åsyftas i paragrafens andra stycke.

25

Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

Med "vilt” avses liksom med uttrycket "villebråd" i den nuvarande lagen vilda däggdjur och vilda fåglar. Motiven till denna begreppsanvänd- ning har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1). Att djuren är vilda innebär att de lever i frihet och de anses då inte ingå i någons egendom. Djur som tillhör Viltfaunan men som hålls i hägn betraktas också som vilt.

Även definitionen av jakt överensstämmer med vad som anses gälla enligt den nuvarande jaktlagstiftningen. Uttrycket ”bon" bör kunna tjäna som samlingsbegrepp för alla slags b0platser. Vad särskilt gäller bävern är det givet att det är fråga om ett ingrepp i "boet” oavsett om det n'ktas direkt mot bäverhyddan eller den för boplatsen nödvändiga dammbyggna- den.

Flera remissinstanser har invändningar mot beredningens uppfattning att ringmärkning i fortsättningen bör anses som jakt. Främst hänvisas till att verksamheten skulle komma att avsevärt försvåras. Jag vill emellertid peka på det förhållandet att det inte bör göras någon principiell åtskillnad mellan å ena sidan ringmärkning av fåglar och å andra sidan märkning eller annan liknande vetenskaplig verksamhet som rör däggdjur. Att fånga eller med särskilda vapen bedöva däggdjur för exempelvis märkning bör liksom hittills anses jämställt med jakt. Följaktligen bör detta också gälla fågel- märkningen. De nämnda farhågorna om en försvårad verksamhet bör undanröjas genom föreskrifter om att bl.a. ringmärkning skall få ske på annans jaktmark. Jag föreslår ett bemyndigande för sådana föreskrifter i 24.5.

355

Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. När viltet är fredat gäller fredningen också dess ägg och bon.

• Sida 68
•  Original

Paragrafen har sin motsvarighet ijaktstadgans inledande bestämmelse om' fridlysning av viltet.

De principiella grunderna för bestämmelsen om fredande av viltet har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1). Även i fortsätt- ningen skall den principen gälla att viltet är skyddat från jakt om inte annat särskilt har beslutats. Som konstaterades när denna princip lades fast (se prop. 1967: 136 s. 18) är uttrycket fridlysning mindre väl valt, eftersom det leder tanken till ett skydd grundat på ett beslut i det enskilda fallet. År 1967 anfördes emellertid mot ett begreppsbyte att "fridlysning" var en i natur- vårdssammanhang inarbetad term. Även om detta motiv snarast har vuxit i styrka har jag funnit övervägande skäl tala för att i den nya lagen föreskri- va att viltet är "fredat".

Bestämmelsen skiljer sig i ett avseende från fridlysningsregeln ijaktstad- gan. Det sistnämnda stadgande-t innebär att fridlysningen endast upphör under allmän jakttid. Enligt den nya bestämmelsen undantas viltet från fredningen vid all slags tillåten jakt, dvs. också vid jakt under särskild jakttid -— s.k. licensjakt. En meddelad licens kommer följaktligen att innebära ett partiellt undantag från fredningen, ett undantag vars omfatt- ning bestäms av vad som föreskrivs i licensen om djurslag. djurantal och jakttid.

Viltvården 45

Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbe- stånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna.

I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträtts- havaren.

Till ledning för tolkningen av lagens övriga bestämmelser erinras i para- grafensförsta stycke om de mål som gäller för viltvården. Målbeskn'vning- en har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

Paragrafens andra stycke har närmast sin motsvarighet i lä andra och tredje styckena nuvarande jaktlag. Bestämmelsen syftar på — förutom en väl anpassad jakt — utfodring, utplantering av vilt och olika slag av an- läggningsarbeten för att förbättra förhållandena för viltet, exempelvis iordningställande av viltvatten och viltåkrar. Markägarnas och jakträttsha- varnas skyldighet att anpassa jakten och vidta olika åtgärder skall självfal- let ha samma inriktning som all annan viltvård. Av paragrafens första stycke följer att starka och livskraftiga viltbestånd skall eftersträvas men också att alltför individrika viltstammar som orsakar skada i bl.a. jordbru- ket och skogsbruket inte är önskvärda. Några direkta tvångsmedel för att förmå markägarna och jakträttshavarna att uppfylla sina skyldigheter före- slås inte. En alltför överdriven viltvård kan emellertid leda till att den därtill utsedda myndigheten beslutar om jakt med stöd av bestämmelsen i 75.

• Sida 69
•  Original

55

Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt. .

Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att motverka skador av vilt.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke har jag kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1). Den allmänna hänsynsregeln riktar sig inte bara till den som vistas ute i skog och mark. Ökad hänsyn från vägtrafikanternas sida kan i väsentlig grad minska antalet viltolyckor. Bestämmelsen om idrottstävlingar och liknande verksamhet kommer främst att gälla orienteringssporten. Mera detaljerade besked om vad som bör iakttas när orienteringstävlingar anordnas och genomförs finns i re- kommendationer utfärdade av naturvårdsverket och anvisningar utgivna av Svenska orienteringsförbundet. Det bör också nämnas att det i de flesta län finns samrådsgrupperi vilkajägare och orienterare kan diskutera val av lämpliga tävlingsområden och vilka åtgärder som bör vidtas för att minska Störningarna.

I fråga om bestämmelsen i paragrafens andra stycke har naturvårdsver- ket ifrågasatt det lämpliga i att använda uttrycket "ofreda" i stället för "störa" som förekommer i motsvarande bestämmelse i den gällande lag- stiftningen. Enligt verket kan den nya bestämmelsen leda till ett försvagat skydd för det vilda. I llåjaktstadgan finns ett förbud mot att använda motordrivet fortskaffningsmedel för att söka efter vilt eller för att spåra, förfölja. genskjuta eller hinna upp villebråd eller på annat sätt hindra det att undkomma eller för att i övrigt störa vilt, vare sig det sker vidjakt eller i annat syfte. Förbudets räckvidd begränsas dels av att det endast riktar sig mot förfaranden med motorfordon, dels av att bestämmelsens avfattning tyder på att det för straffbarhet krävs direkt uppsåt. dvs. fordonet skall ha använts på ett sätt som haft till syfte att störa viltet. Vidgas förbudet till att gälla också annan störande verksamhet än den som sker med motorfordon är det enligt min mening nödvändigt att särskilt markera att det förbjudna området inskränker sig till fall när någon medvetet uppträder som fridstö- rare genom ett hänsynslöst beteende. En sådan markering har skett genom att uttrycket "ofreda" används i stället för "störa". Som framgår av 45? första stycket kan också ett oaktsamt ofredande leda till straffpåföljd.

För att förebygga skador av vill kan det vara nödvändigt att vidta bl.a. olika åtgärder för att skrämma viltet. I sådana sammanhang måste det tillåtas vissa förfaranden som annars inte skulle vara godtagbara. En undantagsregel för dessa fall har tagits in som en andra mening i andra stycket.

6å

Under tiden den 1 mars — den 20 augusti skall hundar hållas kopplade i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vidjakt.

Regeringen får meddela föreskrifter som avviker från första stycket.

• Sida 70
•  Original

Första stycket. Bestämmelser för hundhållningen finns i dag intagna i 12å jaktstadgan. Föreskrifterna innebär ett generellt hundförbud under tiden den 1 mars — 20 augusti i marker där det finns vilt. Med hundförbud avses att hunden skall hållas under sådan tillsyn att den hindras från att löpa lös. Länsstyrelsen har möjlighet att meddela föreskrifter om hundför- bud också under annan tid. Även under sådan tid då hundförbud inte råder skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt när hundarna inte används för jakt. Till dessa föreskrifter har fogats ett flertal undantagsbestämmelser, främst för att göra det möjligt att träna hundar under tid då hundförbud råder och att under sådan förbudstid använda hund vid jakt och träning med avseende på vissa viltarter.

Beredningens förslag att låta bestämmelsen om hundförbud gälla som huvudregel under hela året har mötts av kritik från flera remissinstanser. Jag har därför i stället tagit fasta på naturvårdsverkets förslag som innebär ett förtydligande och i någon mån också en skärpning av bestämmelsen om generellt hundförbud under en viss del av året. Med en entydig föreskrift om koppeltvång under den för viltet känsligaste tiden behöver det inte uppstå någon tvekan och diskussion om vilken grad av kontroll som innehavaren behöver ha över sin hund.

Paragrafens andra stycke gör det tillsammans med bemyndigandet i 52% möjligt att liksom hittills i administrativ ordning dels föreskriva hundför- bud också under annan tid än den i första stycket angivna, dels meddela föreskrifter om undantag från hundförbudet för träning och jakt.

75

Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som regeringen bestämmer besluta omjakt för att förebygga eller minska dessa risker.

I beslutet skall bestämmas hur jakten skall bedrivas och om den skall ske genom jakträttshavarens försorg, om han har åtagit sig det, eller genom särskilt utsedda jägare. 1 beslutet skall också bestämmas hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vidjakten.

Paragrafens första stycke, som närmast har sin motsvarighet i 245 1 mom. första och tredje styckena nuvarande jaktlag, har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2 och 2.2.3).

Andra stycket har utformats delvis efter mönster av 245 3 mom. nuva- rande lag. Har jakträttshavaren förklarat sig villig att genomföra jakten är det givet att det bara i undantagsfall blir aktuellt att utse någon annan jägare. Bestämmelsen gör det emellertid möjligt att förordna om jakt över ett större sammanhängande område utan att därför alla jakträttshavare inom området behöver engageras i jakten.

För att enjakt av det här slaget skall kunna genomföras på ett effektivt sätt kan det vara påkallat att ge tillstånd till att annars förbjudna jaktred- skap används och till attjakten bedrivs med hjälp av motorfordon. Det kan finnas anledning att. som naturvårdsverket anser, låta den centrala förvalt- ningsmyndigheten besluta i sådana frågor för att få en över landet likartad bedömning.

• Sida 71
•  Original

85

Om förekomsten av en viss villan innebär betydande skaderisker, får regeringen i fråga om denna art föreskriva att den myndighet som regering- en bestämmer får besluta om sådanjakt som avses i 75.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) harjag ansett att det finns ett behov av att kunna förordna om jakt för att förhindra att vissa främmande arter etablerar sig i landet. Ett bemyndigande som gör det möjligt för i första hand regeringen att meddela generella föreskrifter för sådana förordnanden har tagits in i förevarande paragraf. I föreskrifterna skall bl. a. anges vilka viltarter förordnandena kan avse.

95

Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret.

Regeringen får meddela föreskrifter om att polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt. när detta är befogat från djurskyddssynpunkt.

Paragrafens första stycke motsvarar 195 andra stycket jaktstadgan. Bemyndigandet i paragrafens andra stycke syftar till att göra det möjligt att bl. a. meddela föreskrifter som motsvarar 14215 jaktstadgan.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att djur utan hinder av jaktlagstift- ningens bestämmelser får dödas i nödsituationer av olika slag. Det kan vara fråga om att avvärja ett överhängande angrepp från djurets sida eller att förkorta lidandet för ett svårt skadat djur.

Jakträtten m.m.

Vem som har jakträtten

105

Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av andra stycket eller av 11 5. ljakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas. påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid jakt. om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 255.

Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats.

Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

Den inledande bestämmelsen i paragrafensförsta stycke motsvarar 25 1 mom. nuvarande jaktlag. Med mark som hör till fastigheten avses också vattenområden och inte bara de mark- och vattenområden som ingår i registerfastigheten utan också samfälld mark i vilken fastigheten har del. I bestämmelsen hänvisas till två undantag från huvudregeln. Det ena fallet gäller jordbruksarrendatorns jakträtt och det andra jakträtten på väg.

Enligt gällande rätt anses bl.a. fallvilt, dvs. vilt som påträffas dött,

• Sida 72
•  Original

tillkomma jakträttshavaren om inte annat särskilt föreskrivits. Tidigare fanns ijaktlagen en uttrycklig regel om detta. För att undanröja varje tveksamhet om rättsläget har i första stycket tagits in en bestämmelse som klargör att jakträtten inte bara är en rätt att jaga utan också en rätt till vilt som kan och i vissa fall också bör tas om hand i andra sammanhang än vid jakt. Det kan förutom fallvilt vara fråga om vilt som av djurskyddsskäl eller i någon annan nödsituation måste omhändertas eller avlivas. Rätten in- skränks genom de bestämmelser som enligt 255 kan gälla om att viltet i stället skall tillfalla staten.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke. som överensstämmer med 75 andra stycket nuvarande lag, harjag behandlat i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.3.1).

Paragrafens tredje stycke syftar främst på bestämmelserna i rennärings- lagen (l971:437). Även i naturvårdslagen (1964z822) finns vissa bestäm- melser som rör samernas jakträtt.

115

Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem vägmärken. har var och en av dem jakträtten på den marken.

Paragrafen överensstämmeri sak med 55 1 mom. i den nuvarande lagen. Frågan om jakträtt på väg, järnväg och vissa andra trafikanläggningar har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). Jag har alltså inte anslutit mig till beredningens förslag att i jakträttsligt hänseende jäm- ställa vägar och järnvägar. För de sistnämnda kommer därmed huvudre- geln att gälla, dvs. den som äger den mark på vilken järnvägen går fram kommer också att ha jakträtten där. Vad nu sagts om järnvägar gäller också spårvägar och kanaler.

125

På allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand. har fastighetsägaren jakträtt intill etthundra meter från strandlinjen. Om detta skulle medföra att flera strandägare får jakträtt på samma vattenområde, skall var och en av dem ha jakträtt på den del av området som är närmast hans strand.

På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte hör till ett visst hemman, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver något annat.

Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med bestämmelserna i 25 2 och 3 mom. nuvarande jaktlag. Frågan om jakten på allmänt vatten har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

13%

På en samfällighet får delägarna bara utöva sinjakträtt för egna behov. om de inte har kommit överens om något annat eller beslutat något annat i enlighet med vad som gäller för samfällighetens förvaltning.

• Sida 73
•  Original

Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll med 45 första och andra stycket gällande lag. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) utvecklat varför bestämmelserna bör finnas med också i den nya lagen.

Överlåtelse av jakträtt 145

Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende får inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke.

Jakträtten kan liksom vissa andra rättigheter som följer med fastighets- ägandet upplåtas med nyttjanderätt. För sådana upplåtelser gäller bestäm- melserna i 7 kap. jordabalken. Dessa allmänna bestämmelser kompletteras i den nuvarande jaktlagen med bl.a. stadgandet i 95 som innebär att upplåtelser av jakträtt i andra hand kräver samtycke av fastighetsägaren. Undantag görs för det fall nyttjanderättshavaren har blivit innehavare av jakträtten i samband med att han arrenderat marken för jordbruk. Dessa regler om överlåtelse av jakträtt har fått sin motsvarighet i förevarande paragraf.

I den nuvarande jaktlagen finns vissa bestämmelser som reglerar förhål- landet mellan markinnehavare och jakträttshavare och som alltså får aktu- alitet vid bl.a. upplåtelse av jakträtt. En straffsanktionerad bestämmelse förbjuder jakträttshavaren att utan särskilt medgivande jaga i gård eller trädgård eller, under viss tid av året, på besådda åkrar. Vidare åläggs jakträttshavaren ett strikt ansvar för skador på markinnehavarens egen- dom. Några motsvarande bestämmelser har inte tagits in i den nya lagen. I den mån det finns ett behov av att ålägga en jakträttshavare restriktioner och skadeståndsansvar som går längre än vad som redan följer av allmänna bestämmelser eller rättsgrundsatser, bör detta kunna regleras i upplåtel- seavtalet.

Avtal om jakträttsupplåtelse

15.5

Har jakträtt upplåtits mot vederlag för viss tid som överstiger ett år skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Uppsägning skall ske på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 85 jordabalken senast två månader före upplåtelsetidens utgång. Vill fastig- hetsägaren eller nyttjanderättshavaren att upplåtelsevillkoren ändras för en ny upplåtelseperiod, skall han senast före den nyss angivna tidpunkten meddela motparten detta på det sätt som gäller för uppsägning.

Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid, anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller. om begäran om vill- korsändring har gjorts. på den tid och de villkori övrigt som bestäms enligt 195 första stycket.

I fråga om upplåtelser med stöd av rennäringslagen (l97l:437) samt upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser.

Frågan om besittningsskydd för den som inneharjaktmark med nyttjan- derätt har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Be-

• Sida 74
•  Original

stämmelserna i förevarande paragraf innebär att vissa jakträttsupplåtelser förlängs automatiskt. En förutsättning är att avtalet slutits för viss bestämd tid och att den tiden överstiger ett år.

På samma sätt som gäller i fråga om jordbruksarrende (jfr 9 kap. 35 jordabalken) krävs uppsägning endast om endera parten vill att avtalet skall upphöra vid avtalstidens utgång. Ändring av upplåtelsevillkoren för en ny upplåtelseperiod kan däremot påkallas enbart genom en underrättel- se till motparten. Bestämmelser om detta och om tidsfrister för uppsägning och begäran om villkorsändring linns i paragrafens första stycke.

De berörda reglerna gäller endast uppsägningar till avtalstidens utgång. I vilken utsträckning som parterna kan få avtalet att upphöra under löpande avtalstid får liksom hittills avgöras mot bakgrund av allmänna avtalsrätts- liga grundsatser (jfr bl.a. 8 kap. 23—25 55 jordabalken).

Inte heller behandlar reglerna i denna lag parternas möjligheter att få till stånd en ändring av de löpande avtalsvillkoren. Även denna fråga får avgöras med ledning av allmänna avtalsrättsliga grundsatser.

Av paragrafens andra stycke följer att avtalet förlängs på oförändrade villkor om ingendera av parterna säger upp avtalet eller begär ändrade villkor.

Bestämmelserna om automatisk avtalsförlängning gäller inte lantbruks- nämndens upplåtelser med stöd av rennäringslagen (1971 :437), utan i stället får besvärsmöjligheterna i den lagen utnyttjas. En erinran om detta har tagits in i paragrafens tredie stycke. Där har också klargjorts att bestämmelserna ijaktlagen endast gäller rena jakträttsupplåtelser och inte kombinerade upplåtelser, dvs. upplåtelser som följer reglerna om arrendc eller hyra.

Som framgår av övergångsbestämmelserna skall bestämmelserna om besittningsskydd inte gälla jakträttsupplåtelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.

165

Förbehåll som strider mot 155 första eller andra stycket eller mot 17—22 55 är utan verkan mot nyttjanderättshavaren eller den som har rätt att träda i hans ställe.

Enligt paragrafen är besittningsreglerna tvingande till nyttjanderättsha- varens förmån (jfr 8 kap. 25 första stycket jordabalken). Någon motsvarig- het till regeln i 9 kap. 75 andra stycketjordabalken, enligt vilken arrende- nämnden kan godkänna villkor om att förlängningsrätt inte skall föreligga. har inte ansetts erforderlig.

175

Om fastighetsägaren har sagt upp ett avtal som avses i 155. har nyttjande- rättshavaren rätt till förlängning av detta. utom när

1. nyttjanderättshavaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet i sådan mån att detta skäligen inte bör förlängas.

2. fastighetsägaren gör sannolikt att han själv eller någon medlem i hans

• Sida 75
•  Original

familj eller någon som är anställd i hansjordbruk eller skogsbruk skalljaga på fastigheten, ' '

3. fastighetsägaren gör sannolikt att fastigheten skall användas för något ändamål som utesluter fortsatt jakt.

4. fastighetsägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa avtals- förhållandet.

Enligt paragrafen skall som huvudregel gälla att nyttjanderättshavaren har rätt till förlängning av upplåtelseavtalet (jfr 9 kap. Så jordabalken). I vissa angivna fall skall han emellertid inte kunna göra anspråk på den rätten. Punkten 4 avser bl.a. det fallet att nyttjanderättshavaren inte uppfyller rimliga krav när det gäller att sköta jaktmarken på ett från viltvårdssynpunkt riktigt sätt. Föreligger någon av omständigheterna un- der punkterna 1—4 och godtar nyttjanderättshavaren ändå inte fastighets- ägarens uppsägning blir det arrendenämnden som får pröva om fastighets- ägaren skall lösas från avtalet.

18%

Har fastighetsägaren sagt upp ett avtal som avses i 15é eller har villkors- ändring begärts och föreligger tvist om förlängning av avtalet eller om villkoren för den nya upplåtelseperioden. skall fastighetsägaren eller, om villkorsändringen begärts av nyttjanderättshavaren, denne senast en må- nad före upplåtelsetidens utgång hänskjuta tvisten till arrendenämnden.

Om en tvist inte har hänskjutits till arrendenämnden inom den tid som anges i första stycket. är uppsägningen eller begäran om villkorsändring utan verkan.

Liksom motsvarande regler vid jordbruksarrende bygger bestämmelser— na i paragrafen på bl.a. den principen att det bör åvila den part som önskar en ändring av det bestående avtalsförhållandet att ta initiativ till att en tvist förs till arrendenämnden. Tvistefrågorna bör vidare normalt vara avgjorda före den löpande avtalsperiodens utgång. Det är att märka att en "tvist" torde föreligga enligt de föreslagna reglerna även om en part inte hör av sig till motparten efter en uppsägning eller en begäran om villkorsändring. Om däremot t.ex. nyttjanderättshavaren godkänner en uppsägning föreligger givetvis inte någon tvist. Godkännandet innebär att nyttjanderättshavaren utan några ytterligare åtgärder från fastighetsägarens sida är skyldig att upphöra med jakten när upplåtelsetiden går ut. De iförsta stycket angivna fristerna skall ge utrymme för förhandlingar parterna emellan efter det att uppsägning skett eller villkorsändring begärts.

Bestämmelserna gäller endast uppsägning från fastighetsägarens sida. Om nyttjanderättshavaren säger upp avtalet blir någon förlängningstvist inte aktuell. Avtalet upphör då att gälla vid avtalstidens slut.

Av paragrafens andra styckejämfört med 15% första och andra styckena följer att avtalet förlängs på oförändrade villkor om tvisten inte hänskjuts inom föreskriven tid till arrendenämnden.

19.5

Ogillas fastighetsägarens talan om att upplåtelseavtalet skall upphöra att gälla. skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas efter vad som

• Sida 76
•  Original

kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för denna, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. om inte parterna har kommit överens om något annat. Vidare skall samma villkor som förut gälla. i den mån ändring av villkoren inte begärs.

Första stycket gäller även vid avgörande av en villkorstvist som hän- skjutits till arrendenämnden.

De i paragrafens första stycka: angivna bedömningsgrunderna för arren- denämndens prövning innebär. beträffande frågan om den tid för vilken avtalet bör förlängas, att denna normalt bör bestämmas att motsvara den ursprungliga upplåtelsetiden (jfr 9 kap. 9åjordabalken). Arrendenämndens prövning av arrendeavgiftens storlek torde främst få grundas på en jämfö- relse med den prissättning som i allmänhet tillämpas i regionen. Nämnden bör kunna få ledning för sin bedömning bl.a. genom uppgifter om den prisnivå som gäller för upplåtelser på statens marker och bolagsmarkerna.

20å

Om en fråga om förlängning av upplåtelseavtalet ännu inte är avgjord när tiden för avtalet går ut. har nyttjanderättshavarenjakträtt enligt avtalet till dess frågan är slutligt avgjord. För den tid som nyttjanderättshavaren sålunda innehar jakträtt skall de förut gällande upplåtelsevillkoren tilläm- pas till dess att villkoren för samma tid blir slutligt bestämda.

Om en tvist om upplåtelsevillkoren ännu inte är avgjord när tiden för avtalet går ut, skall de förut gällande villkoren tillämpas till dess att villkoren för den nya upplåtelsetiden blir slutligt bestämda.

Paragrafen innebär att de ursprungliga avtalsvillkoren skall tillämpas tills vidare. En korrigering kan ske i efterhand genom att exempelvis en förhöjd avgift bestäms att gälla retroaktivt från den dag då det ursprungliga avtalet löpte ut (jfr 9 kap. 11% jordabalken). Frågor om ränta på de nya avgifterna regleras i 21 5.

215

Skall nyttjanderättshavaren enligt dom eller beslut betala högre avgift än förut för förfluten tid. skall han betala ränta på det överskjutande beloppet som om detta hade förfallit till betalning vid samma tidpunkt som den tidigare avgiften. Skall nyttjanderättshavaren betala lägre belopp. skall fastighetsägaren betala ränta på det belopp som han har mottagit för mycket från den dag då han tog emot beloppet.

Räntan skall beräknas enligt 55 räntelagen (1975:635) för tiden innan domen eller beslutet har vunnit laga kraft och enligt oå räntelagen för tiden därefter.

Bestämmelserna i förevarande paragraf har utformats efter mönster av 9 kap. 12aå jordabalken. Jag har funnit det befogat att reglera även det fallet att upplåtelseavgiften sänks genom domen eller beslutet. Det kan nämligen tänkas att ändrade förhållanden inträtt som gör att den gamla avgiften framstår som oskäligt hög för den nya upplåtelseperioden.

• Sida 77
•  Original

225

Om villkor för den fortsatta upplåtelsen har fastställts enligt 19%, har nyttjanderättshavaren rätt att säga upp avtalet senast två månader efter den dag då domen eller beslutet vann laga kraft. Avtalet upphör då att gälla den 30juni som inträffar närmast efter uppsägningen.

Det kan inträffa att nyttjanderättshavaren visserligen får sitt avtal för- längt men till priset av en avgift som han anser vara för hög. Han bör då ha en möjlighet att befria sig från avtalet. Bestämmelsen i förevarande para- graf om nyttjanderättshavarens uppsägningsrätt har delvis utformats efter mönster av 9 kap. 12bå första stycket och 8 kap. 4å andra stycket jordabalken. Den 30 juni sammanfaller med tidpunkten för jaktårets ut-

gång.

Rätt till jakt efter vissa djur 23.5

Under de tider som regeringen föreskriver får

1. den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i trädgården: vildsvin, räv, grävling. iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor. skogsmöss. husmus, duvhök. sparvhök, kråka, råka. kaja. skata, björktrast (snöskata), gråsparv eller pilfrnk,

2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktod- ling eller plantskola men saknarjakträtt där döda hare, om det behövs för att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats tillfallajakträttshavaren,

3. den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla de fångade djuren.

Regeringen får medge att jakt efter björn, varg. järv. 10 eller säl bedrivs på annansjaktområde.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

I paragrafen regleras frågor om skyddsjakt. Frågan om undantag från principen omjordägarensjakträtt för att ge möjlighet till skyddsjakt harjag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

För skyddsjakten finns i den gällandejaktlagstiftningen regler i två olika hänseenden. Den ena samlingen regler gäller rätten till skyddsjakt utan innehav av jakträtt. I förevarande paragraf har sådana regler tagits upp. De ansluter till sitt innehåll nära till bestämmelserna i 14.5 1 mom.. 155 1 mom. andra och tredje styckena och 2 mom. samt 24% 2 mom. nuvarande lag.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen har den nuvarande bestämmelsen om rätt för yrkesfiskare att döda säl inte fått någon motsva- righet i den nya lagen. En motsvarighet till bestämmelsen som nu finns i 155 1 mom. första stycket och som ger var och en rätt att döda tillfälligtvis påträffade smågnagare bör kunna undvaras. Smågnagarna bör däremot finnas med i uppräkningen av djur som får dödas eller fångas av gårds- boende eller trädgårdsinnehavare.

• Sida 78
•  Original

I den andra gruppen av bestämmelser som nu gäller för skyddsjakten regleras under vilken tid jakten får bedrivas. I vissa fall är jakten tillåten hela året medan det i andra gäller en begränsad jakttid eller krävs särskilt tillstånd i det enskilda fallet. Det är fråga om bestämmelser som reglerar all skyddsjakt. oberoende av om det är jakträttshavaren eller någon annan som bedriver den. Jakttidsbestärnmelserna för skyddsjakten återfinns i den nuvarande lagstiftningen på ett föga överskådligt sätt både i jaktstadgan ochjakttidsförordningen. Enligt min mening bör föreskrifter om tiderna för skyddsjakt meddelas i administrativ ordning. Det kan finnas skäl att i fortsättningen både bestämma och publicera dessa tider i samma ordning som tiderna för den vanliga jakten. I samband med att föreskrifter medde- las om jakttidema bör det också meddelas föreskrifter om skyddsjakt som bara får bedrivas efter särskilt tillstånd. När det t.ex. gäller skyddsjakt efter något av de stora rovdjuren bör det i varje enskilt fall prövas om det är möjligt att göra undantag från fredningen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör även en eventuell skyddsjakt efter säl förutsät- ta en sådan prövning.

Punkten 1 i paragrafens första stycke skiljer sig från bestämmelsen i nuvarande 155 1 mom. andra stycket genom att till uppräkningen av djurarter har förts. förutom smågnagarna, även vildsvin medan björn, varg. järv och lo liksom nötskrika har utmönstrats. Igelkott och fladder- möss, som finns med i den gällande uppräkningen. är undantagna genom särskilda föreskrifter meddelade av naturvårdsverket.

Rätten enligt punkt 2 att döda. hare gäller endast innehavare av anlägg- ningar för yrkesmässig odling. Punkten 3 ger, liksom nuvarande 245 2 mom. första stycket. endast rätt till jakt med fångstanordningar och inte med skjutvapen.

Som framgår av den allmänna motiveringen kan rovdjursjakt i skadefö- rebyggande syfte komma att ske efter beslut med stöd av 75. Det kan emellertid förutsättas att det även i fortsättningen finns behov av föreskrif- ter som innebär att sådanjakt får bedrivas på enskilt initiativ efter tillstånd i varje särskilt fall (jfr 155jaktstadgan). När sådant tillstånd meddelas kan det också finnas ett behov av att medge attjakten får bedrivas inom annans jaktområde. En bestämmelse härom finns i paragrafens andra stycke. De djur som fälls vid sådan jakt kan förutsättas komma att omfattas av föreskrifter om vilt som skall tillfalla staten. På de grunder som anförts i den allmänna motiveringen omfattar bestämmelsen också säl.

Skyddsjakt kan regleras och därmed också begränsas genom föreskrif- terna om de tider under vilka jakten får bedrivas. Skulle det visa sig påkallat att särskilt inskränka rätten för annan än jakträttshavaren att bedriva skyddsjakt, genom att undanta någon i paragrafen angiven djurart, kan det ske med stöd av paragrafens tredje stycke.

Ringmärkning m.m. 245 Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt får fångas eller fällas på annans jaktmark för märkning eller undersökning eller andra åtgärder som företas för att tillgodose vetenskapliga behov.

• Sida 79
•  Original

Jag har i anslutning till 25 redogjort för skälen till att verksamheten med Prop. 1986/87: 58 bl.a. ringmärkning av fåglar bör jämställas med jakt. Förevarande paragraf ger regeringen rätt att meddela föreskrifter om att vilt får fångas eller fällas för olika vetenskapliga syften utan hinder av bestämmelserna öm markäga- rens jakträtt. Sådana föreskrifter kan efter beslut enligt 525 meddelas av en förvaltningsmyndighet. Är verksamheten av mera ingripande karaktär kan det vara befogat att föreskriva krav på beslut av myndighet i det enskilda fallet medan föreskrifterna om exempelvis fågelmärkningen bör kunna få formen av ett mera generellt tillstånd.

Vilt som tillfaller staten 2255

För att skydda utrotningshotade, sällsynta och särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas. påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten.

Paragrafen ersätter bestämmelserna om kronans villebråd i 185 nuva- rande lag. Genom att regeringen eller, efter regeringens bestämmande enligt 525. naturvårdsverket bemyndigas meddela föreskrifter om statens vilt kan föreskrifterna lättare än f.n. anpassas till ändrade förhållanden. Bemyndigandet avgränsas genom att det i paragrafen anges för vilka syften staten får ta om hand visst vilt. Föreskrifterna kan gälla också djur som dödas vid tillåten jakt. exempelvis vid skyddsjakt efter rovdjur.

När föreskrifter meddelas med stöd av bemyndigandet finns det anled- ning att överväga om den nuvarande uppräkningen av arter som behöver särskilt skydd bör kompletteras med någon ytterligare art. Det kan emel- lertid också bli aktuellt att slopa skyddet för vissa arter.

Anmälningsskyldighet 265

Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om

1. vill som har fällts underjakt.

2. vilt som skall tillfalla staten.

3. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfor- don.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande som ger regeringen rätt att meddela föreskrifter som motsvarar följande bestämmelser i den nuvaran- de lagstiftningen. Enligt 105 förordningen (l98(1:400) om ersättning vid vissa Viltskador m.m. skall anmälan göras till länsstyrelsen när älg, kron- hjort eller dovhjort fällts under allmän eller särskild jakttid. I 245jaktstad- gan finns bestämmelser om skyldighet att anmäla till polismyndigheten när vilt som utgör kronans villebråd har dödats, fångats eller påträffats som fallvilt. I samma paragrafföreskrivs skyldighet för fordonsförare att under- rätta polismyndigheten om dovhjort, kronhjort. rådjur eller älg har skadats 79

• Sida 80
•  Original

eller dödats vid sammanstötning med motorfordon. Med stöd av 525 kan regeringen överlåta åt naturvårdsverket att meddela föreskrifterna.

Jakten 275

Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.

Till den del paragrafen syftar till att tillgodose djurskyddsintresset vid jakten har den sin motsvarighet i 35 första meningen jaktstadgan. Bestäm- melsen har tagits in i lagen för att understryka djurskyddets stora betydelse och vikten av att detta blir vägledande för varje moment ijakten. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2) åläg- ger bestämmelsen också jägarna att iaktta försiktighet så att människor och egendom inte kommer till skada. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förevarande paragraf kan enligt 455 första stycket 3 dömas till böter.

285

Om vilt har skadats vid jakt. skall jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas.

Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på ett annat jaktområde. skall jägaren se till attjakträttshavaren där eller områdets ägare snarast underrättas. Kan dessa nås endast med svå- righet. får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

Bestämmelsen i paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 35 andra meningen jaktstadgan. Regeln har av samma skäl som den allmänna djurskyddsbestämmelsen i föregående paragraf förts till den nya lagen. Den jägare som har skadskjutit djuret kan fullgöra sin skyldighet antingen genom att själv genomföra eftersöket eller vidtala någon annan att göra det. Det bör understrykas att den som söker efter djuret har både rätt och skyldighet att följa djuret även in på annans jaktområde. En annan sak är att djuret när det väl är avlivat i allmänhet tillfallerjakträttshavaren på den mark där djuret fälls. Vidare får hjälpmedel som annars inte är tillåtna, exempelvis motorfordon och lampor, användas för att få tag i det skad- skjutna djuret.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, som motsvarar 165 nuvaran- de lag. har till enda syfte att ge jakträttshavaren på den mark dit djuret spårats möjlighet att ta till vara det fällda viltet. Även när det gäller underrättelseskyldigheten kan den som skjutit på djuret välja mellan att antingen själv underrätta jakträttshavaren på marken i fråga, markens ägare eller. i sista hand, polismyndigheten eller uppdra åt någon annan att lämna en sådan underrättelse. Skyldigheten innebär att underrättelse skall lämnas till den som äger eller har jakträtten på den mark där djuret befinner sig eller antas uppehålla sig. En mera vidsträckt underrättelse- skyldighet skulle i många fall bli svår att uppfylla. Det är emellertid

• Sida 81
•  Original

önskvärt och får anses höra till god ordning att underrättelse om möjligt lämnas också till markinnehavare som endast berörs på det sättet att eftersöket går fram över deras marker. Skulle den underrättade jakträtts- havaren förklara sig villig att överta eftersöket bör det göras till regel att någon eller några från den ursprungliga eftersökspatrullen är med som deltagare i det fortsatta sökandet efter det skadskjutna djuret.

I fråga om älg. hjort eller rådjur innebär paragrafens båda bestämmelser sammantagna att den som skadskjutit djuret skall sörja för dels att djuret blir uppspårat och avlivat. dels, om djuret går in på grannmarken. att ägaren ellerjakträttshavaren på den marken blir underrättad om förhållan- det. Jägareförbundet har i sitt remissvar anfört att långt flera eftersök torde ha misslyckats på grund av alltför stor brådska än på grund av att eftersö- ket tagits upp för sent. Jag kan vid sådant förhållande dela förbundets uppfattning att som huvudregel bör gälla att underrättelse skall ske innan eftersök vidtas på annans mark. Jag vill emellertid understryka att det är givet att vid varje skadskjutning den största vikten skall läggas vid att uppfylla skyldigheten att spåra upp och avliva viltet.

Aternativet med underrättelse till polismyndigheten bör få utnyttjas om varken jakträttshavare eller markägare finns tillgänglig i grannskapet eller om det fordras en närmare undersökning för att få kunskap om vem som äger marken eller harjakträtten där.

295

Regeringen får meddela föreskrifter om 1. de tider när olika slag av vilt fårjagas inom skilda delar av landet. 2. tillstånd tilljakt under en särskild jakttid (licens). 3. tillstånd tilljakt för att förhindra skador av vilt. 4. att hund skall finnas tillgänglig vid jakt för uppspårning av skadat vilt.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela före- skrifter om när jakt är tillåten, dvs. under vilka tider och villkor i övrigt som undantag kan göras från huvudregeln att viltet är fredat.

Punkten 1 avser föreskrifter om allmännajakttider. dvs. föreskrifter som motsvarar de bestämmelser som f.n. finns i jakttidsförordningen (l976z432). Bestämmelsen ger emellertid också stöd för att meddela före- skrifter om jakttider för skyddsjakt. I 235 finns ett särskilt bemyndigande för sådana föreskrifter i fråga om skyddsjakt som får bedrivas av annan än jakträttshavaren. Som jag har anfört i anslutning till den paragrafen bör i fortsättningen. för en bättre överskådlighet. föreskrifterna om tiderna för skyddsjakt kunna bestämmas och publiceras i samma ordning som de vanligajakttiderna.

Till jakttidsföreskrifterna bör också föras bestämmelser om skyddsjakt som bara får bedrivas efter särskilt tillstånd. Ett bemyndigande att medde- la sådana bestämmelser finns i punkten 3.

Med stöd av punkten 2 kan det meddelas föreskrifter om licensjakt. F.n. finns sådana föreskrifter om jakt efter älg. dovhjort. kronhjort. rådjur och björn (13. 14 och 14b55 jaktstadgan). Förevarande bestämmelse ger alltså stöd för att meddela närmare föreskrifter för bl.a. älgjakten som enligt 335 skall bedrivas i form av licensjakt.

• Sida 82
•  Original

Krav på att hund skall finnas tillgänglig för eftersök kan liksom hittills föreskrivas som villkor för licensjakt och faller därför under bemyndigan- det i punkten 2. Det kan dock finnas skäl att ställa upp ett sådant krav också beträffande annan jakt. Ett bemyndigande för sådana föreskrifter har därför tagits in under punkten 4.

305

Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Regeringen får föreskriva att vapen och övriga jaktmedel skall vara av godkänd typ och att avgift skall betalas för den prövning som behövs för sådant typgodkännande.

Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under vissa tider av dygnet.

Bemyndigandet i paragrafensförsta stycke har utformats så att detaljfö- reskrifterna inte, som i dag. behöver innehålla regler om vilka vapen och andra jaktmedel som är förbjudna. Förutom användningen av skjutvapen och fångstanordningar finns det anledning att med stöd av bemyndigandet reglera i vilka fall och under vilka villkor exempelvis bekämpningsmedel och belysningsanordningar får användas vid jakt.

F.n. finns i 4a5jaktstadgan bestämmelser som reglerar under vilka tider på dygnet som jakt får ske. Bestämmelserna är betingade av djurskydds- skäl och säkerhetsskäl. Motsvarande bestämmelser skall i fortsättningen kunna meddelas med stöd av andra stycket i förevarande paragraf.

315

Jakt med skjutvapen får inte ske från motordrivna fortskaffningsmedel. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller användas för att söka efter. spåra. förfölja eller genskjuta vilt. för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den somjagar.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket. Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp sär- skilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

Paragrafens första och andra stycke har utformats så att de till sitt innehåll nära ansluter till bestämmelserna i 11 5 1 och 2 mom. jaktstadgan. Med motordrivna fortskaffningsmedel avses alla slags motordrivna fordon med eventuella släpfordon och alla typer av farkoster som drivs med motor i förekommande fall med farkoster på släp. Med motordrivna anordningar avses exempelvis motorsågar och andra redskap med motorer. vars buller kan utnyttjas för att avleda viltets uppmärksamhet från jägaren. En skill- nad i förhållande till jaktstadgans bestämmelser är att luftfarkoster som inte är motordrivna faller utanför förbudet. En annan skillnad är att förbu- det mot att störa vilt med motordrivet fortskaffningsmedel i den nya lagen omfattas av bestämmelsen i 55 andra stycket.

I paragrafen anges vilka förfaranden som är förbjudna. Av den beskriv- ningen får det anses framgå tillräckligt tydligt att det är tillåtet att färdas i

• Sida 83
•  Original

ett motordrivet fortskaffningsmedel före och efterjakten och under avbrott ijakten. Någon särskild regel som uttryckligen undantar sådana färder från förbudet kan därför inte anses nödvändig.

När det gäller att avgränsa vad som är förbjudet framgår det av praxis på området att avgörande vikt bör fästas vid om det motordrivna fortskaff- ningsmedlet eller den motordrivna anordningen använts på ett sätt som inverkat på jaktens förlopp. Det kan exempelvis vara fråga om att skaffa sig ett bättre utgångsläge förjakten eller att avleda viltets uppmärksamhet från jägaren.

Paragrafens tredje stycke innehåller ett bemyndigande att meddela före- skrifter om medförande av vapen vid färd med motordrivna fortskaffnings- medel. Sädana föreskrifter finns f.n. i 115 3 mom. jaktstadgan. Föreskrif- terna syftar till att underlätta övervakningen men också till att förhindra olyckshändelser.

325

Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.

Enligt 19% tredje stycket nuvarande lag är jakt med drivande hund att anse som olovligjakt om jakten bedrivs på ett område av sådan beskaffen- het att drevet måste antas komma att huvudsakligen gå fram över annans jaktområde och syftet uppenbarligen är att komma åt vilt från detta områ- de.

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär en viss skärpning av det nuvarande förbudet att använda drivande hund när omständigheterna är sådana att jakten kan inkräkta på andra jakträttshavares intressen. Det skall inte längre behöva visas att jakten syftat till att komma åt vilt från grannmarken. Som beredningen har anfört kan nämligen jakt med drivande hund på en alltför liten eller dåligt arronderad jaktmark innebära ett allvar- ligt intrång i annansjakträtt även omjakten inte sker med avsikt att komma åt vilt från angränsande marker.

335

Jakt efter älg får ske endast efter licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen har registrerat (licensområde). Detta gäller inte om jakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som licensområde eller besluta om avregistrering, om området inte medger en avskjutning av minst ett vuxet djur om året.

Paragrafen anger villkoren för älgjakten. Frågan har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4-).

34.5

Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde i andra fall än som avses i 55 andra stycket andra meningen.

• Sida 84
•  Original

Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon annans jaktom- råde genom utfodring eller på något annat sätt.

Enligt l9å första stycket nuvarande lag är det inte tillåtet att utan lov skrämma eller mota villebråd från annans jaktområde. Undantag görs för den som innehar marken. Han får skrämma eller driva bort vilt om det behövs för att avvärja skada eller olägenhet. Det är inte heller tillåtet att utan lov genom anstalter för utfodring eller på annat sätt locka vilt från annansjaktområde. Av den nämnda paragrafens andra stycke följer vidare att bulvaner och vissa fångstredskap inte utan lov får sättas upp inom visst avstånd från jaktmarksgränsen.

Förbudet att skrämma. mota eller locka vilt har i stort sett oförändrat förts över till förevarande paragraf. Däremot har den särskilda regeln om bulvaner och fångstredskap ansetts kunna undvaras.

De nya bestämmelserna syftar liksom de nuvarande till att förhindra åtgärder som sker i avsikt att tillgodogöra sig vilt från andra områden än det egna jaktområdet. Det är i många fall svårt att dra en gräns mellan vad som är vällovliga viltvårdsåtgärder och ett illojalt lockande av vilt. Be- stämmelsen innebär inte att det är förbjudet att jaga i anslutning till olika anordningar som kan ha vidtagits för att främja viltförekomsten på en fastighet. Den avgörande frågan är om åtgärderna ingått som ett led i viltvården eller om syftet inte varit annat än att locka djur till fastigheten för att där skjuta eller fånga dem. Vid denna bedömning har i praxis särskild vikt lagts vid åtgärdernas karaktär och utformning. Det kan exem- pelvis vara fråga om en åtgärd som visserligen uppskattas av viltet men som inte är särskilt starkt motiverad från viltvårdssynpunkt och där sär- skilda anordningar vidtagits för att underlätta jakt. Vid bedömningen av syftet med åtgärden tas emellertid också hänsyn till avskjutningens stor- lek. En avskjutning som på ett mera anmärkningsvärt sätt överstiger vad som kan anses vara en normal avkastning av jakt för fastigheten talar för att det har varit fråga om ett otillbörligt lockande av vilt.

35.5

Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstred- skap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktom- råde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs, skall den hållas kopplad.

Paragrafen överensstämmer med 205 gällande jaktlag med den ändring- en att förbudet skall gälla fångstredskap eller "vapen som kan användas för jakt" i stället för "skjutvapen". Med skjutvapen i vapenlagens (l973zll76) mening förstås både eldvapen och vissa typer av luft- och fjädervapen men däremot inte pilbågar. Den nyssnämnda ändringen i den nya jaktlagen har gjorts för att det inte skall behöva ifrågasättas att förbu- det i förevarande paragraf även omfattar pilbågar som i viSSa utföranden kan tjäna som jaktvapen. Det bör också anmärkas att det enligtjaktstadgan är förbjudet att använda pilbåge vid jakt.

• Sida 85
•  Original

Att bestämmelsen i övrigt är oförändrad innebär att ledning kan sökas i praxis vid bedömande av vad som skall anses vara lovliga ärenden. Som sådant ärende räknas inte att leta efter en bortsprungen hund. Ett exempel på lovligt ärende är däremot att färdas över annans jaktmark om detta är nödvändigt för att nå den egna jaktmarken. Det är vidare tillåtet att utan särskilt medgivande gå med vapen på annans jaktmark för att spåra upp skadskjutet vilt.

Utplantering av vilt m.m. 365

Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Bemyndigandet i förevarande paragraf ger stöd för att meddela föreskrif- ter som innebär förbud mot att utan särskilt tillstånd plantera ut eller i hägn hålla djur av vissa arter. Skälen till att sådana föreskrifter behövs har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1).

Gällande förbud mot utplantering återfinns i 185 naturvårdsförordning- en (19761484). Avsikten är följaktligen att motsvarande föreskrifter, vid- gade till att gälla också hållande av djur i hägn. skall meddelas med stöd av det nu föreslagna bemyndigandet. Därvid kan det, som beredningen har påpekat. finnas anledning att överväga om förbudet inte bör hävas beträf- fande vissa arter som numera fullt ut är införlivade med vår fauna. Det kan dock finnas smittskyddsskäl som talar mot ett sådant hävande.

Handel med vilt 375

Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag, får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer Upp särskilda villkor för yrkesmässig handel med vilt.

Med stöd av det i paragrafen föreslagna bemyndigandet kan det bl.a. meddelas föreskrifter för att möjliggöra den kontroll och insyn som behövs för att motarbeta den illegala jakten. De gällande föreskrifterna i det här hänseendet innebär en uppgiftsskyldighet för vissa näringsidkare och finns i 275 andra och tredje styckena jaktstadgan och i naturvårdsverkets jakt- kungörelse.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) föreslår jag dessutom en ändring i lagen (l975z85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Ändringen syftar till att göra det möjligt att till skydd för vissa arter meddela bestämmelser för den handel med vilt som sker genom import och export.

• Sida 86
•  Original

38%

Regeringen får meddela föreskrifter som innebär att yrkesmässigt bedriven montering eller annan preparering av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där montering eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Paragrafen ger bl.a. stöd för att föreskriva tillståndskrav för yrkesmäs- sigt bedriven konservatorsverksamhet. Den frågan, liksom bestämmelsen i paragrafens andra stycke om myndigheternas rätt att kontrollera verksam- heten. har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1).

Länsviltnämnderr 395

Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården.

Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

] paragrafen ges bestämmelser om länsviltnämnderna. Nämndernas funktion och sammansättning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1).

Kunskapsprov m.m. 40%

Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförmåga som villkor för att få jaga och om skyldig- het att betala avgift för proven.

Regeringen får överlämna åt sammanslutning på jaktens och viltvårdens område att anordna sådana prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt att ta ut avgift för proven.

Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande att meddela före- skrifter om avlagt kunskapsprov som villkor för att få jaga. Andra stycket ger stöd för att låta jägarorganisationerna ombesörja ett sådant prov. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3) förklarat att jag inte för närvarande är beredd att ansluta mig till förslaget om återkommande skjutprov som villkor för att få jaga med klass l-vapen. Föreskrifterna om skyldighet att avlägga jägarexamen har stöd i ett bemyndigande i vapenla- gen (l973:ll76). Även om det följaktligen inte finns något omedelbart behov av de föreslagna lagbestämmelserna om kunskapsprov har jag an- sett att de bör finnas med i den nya lagen.

• Sida 87
•  Original

Avgifter 41 5

För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldig- het för den somjagar

]. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),

2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls. Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårdsfon- den) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna ända- mål.

Paragrafen motsvarar 26 och 26aäå i den nuvarande lagen. Med stöd av bemyndigandet i första stycket och rätten att meddela verkställighetsföre- skrifter bör det i fortsättningen ankomma på regeringen att meddela be- stämmelser om bl.a. skyldighet att medföra jaktkort och att visa upp sådant kort för myndighetsrepresentanter som övervakarjakten.

Hänvisningar till US3

Jakttillsynsmän 425

För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter. som har meddelats med stöd av lagen, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse jakttillsynsmän.

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 47.6 ta egendom i beslag.

Paragrafen, som ersätter 39% nuvarande lag, har utformats delvis efter mönster av motsvarande bestämmelser i lagen (1950z596) om rätt till fiske. Närmare föreskrifter om hur jakttillsynsmän skall utses och om deras uppgifter bör meddelas av regeringen.

Ansvar m.m. 435

Förjaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jakt- område eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som före- skrivits i en förjakt meddelad licens eller

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3ä, 3lå första stycket, 32ä eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 25%, 29$i ] eller 30å första stycket.

I den nuvarande lagstiftningen finns straffbestämmelser både ijaktlagen och i jaktstadgan. Det förhållandet att vissa brott mot jaktstadgan ansetts så allvarliga att de bör kunna bestraffas med fängelse har gjort hänvisning- ar mellan lagen och stadgan nödvändiga. Dessa hänvisningar har bidragit till ett komplicerat regelsystem som är svårt att överskåda. För att åstad- komma ett mera lättillgängligt regelverk har jag valt att i den nya lagen samla alla påföljdsbestämmelser. även de som gäller överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I den nya lagen görs inte heller

• Sida 88
•  Original

någon åtskillnad mellan vad som f.n. betecknas olovlig jakt resp. olaga jakt. [ det förra fallet är det fråga om brott mot ett enskilt intresse och i det andra mot någon bestämmelse till skydd för viltvården eller annat allmänt intresse. Som en samlingsbeteckning för allvarligare överträdelser an- vänds i stället beteckningenjaktbrott. Enligt gäilande lagstiftning är olovlig jakt med vissa undantag ett angivelsebrott. Enligt den nya lagen skall alla jaktbrott höra under allmänt åtal.

Punkt ] i paragrafen motsvarar 28.5 första stycket. 295 1 mom. andra stycket och 29aä första stycket nuvarande lag samt 285 2 mom. andra stycketjaktstadgan. Det straffbara området för olovligjakt och det fall när någon olovligen tillägnar sig vilt har emellertid utsträckts till att gälla också överträdelser som sker av grov oaktsamhet. Nuvarande krav på uppsåt har lett till att ett stort antal straffvärda beteenden efter företagen utredning inte gått att beivra, t.ex. fall där jägaren åberopar missförstånd eller bristande kännedom rörandejaktmarkens utsträckning.

Försummelsen. som skall vara. så anmärkningsvärd att den är att anse som grov, kan bestå i att jägaren underlåtit att skaffa sig kunskap om jaktmarksgränserna eller åsidosätter föreskrifterna om tillåten avskjutning i ett upplåtelseavtal.

Punkten ] omfattar också uppsåtliga och grovt oaktsamma överträdelser vid licensjakt. Det kan vara fråga om brott mot licensens föreskrifter om vilka slags djur som får fällas eller att fiera djur fälls än vad som har medgivits i licensen. Är oaktsarnheten inte att anse som grov straffas sådana överträdelser enligt 45% tredje stycket.

Enligt punkt 2 skall det betraktas som jaktbrott om någon jagar djur som överhuvudtaget inte får jagas eller om någon jagar under otillåten tid eller utan licens eller annat särskilt tillstånd. Som jaktbrott skall också räknas otillåten användning vid jakt av motordrivet fortskaffningsmedel eller an- nan motordriven anordning. Detsamma gäller otillåten jakt med drivande hund liksom överträdelser av föreskrifterna om statens vilt och om tillåtna jaktmedel.

445

Om ettjaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas 1. om det avsåg ett utrotningshotat. sällsynt eller värdefullt vilt. 2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning, 3. om det har utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaff- ningsmedel eller någon annan motordriven anordning.

Paragrafen motsvarar 285? andra och tredje styckena samt 29aå andra stycket nuvarande jaktlag. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) har jag ansett det påkallat att som ett led i bekämpandet av den illegala jakten och boplundringen höja Straffmaximum för grova brott mot jaktlagstiftningen. Därmed förlängs också preskriptionstiden till fem år. Straffskärpningsgrunderna är desamma som gäller f.n.

Även oaktsamma eller grovt oaktsamma gärningar kan i och för sig vara att bedöma som grova brott. I praktiken torde detta dock endast komma i

• Sida 89
•  Original

fråga i sällsynta undantagsfall även om brottet exempelvis avsett älg eller något annat värdefullt vilt.

459'

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1_ bryter mot Slå andra stycket. 65 första stycket eller 13.31.

2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 26å. om gärningen inte är belagd med straffi lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott.

3. bryter mot 27.6. om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt brottsbalken.

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28% eller vad som åligger honom enligt 38% andra stycket andra meningen,

5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 29å 4, 305 andra stycket eller 31 & tredje stycket,

6_ bryter mot 35% eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 36%. 37.5. 38å första stycket. 405 första stycket eller 4lå första stycket eHer

7_ underlåter att följa en jaktledares anvisningar förjakten. Den som med uppsåt bryter mot 34.3 döms till böter. Den som av oaktsamhet inte iakttar vad som har föreskrivits i en förjakt meddelad licens döms till böter. högst ettusen kronor.

I paragrafen straffbeläggs gärningar som av olika skäl inte ansetts böra rubriceras som jaktbrott och för vilka böter ansetts vara en tillräcklig påföljd.

Första stycket. Punkten ] motsvarar. till den del den avser överträdelser av bestämmelserna om hundtillsyn och om delägares rätt att jaga på samfällighet, 295 5 mom. jaktstadgan och 29.5 2 mom. jaktlagen. När det gäller brott mot reglerna för hundhållningen görs i den gällande lagstift- ningen en gradering av överträdelserna genom tre skilda straffbestäm- melser. I den nya bestämmelsen finns inte fängelse och inte heller penning- böter i latituden. Det förhållandet att bestämmelsen täcker överträdelser som i avsevärd grad skiljer sig åt genom att vara av mer eller mindre allvarlig karaktär bör ändå kunna beaktas inom ramen för straffmätningen. Bestämmelsen straffbelägger också överträdelser av förbudet mot att ofreda vilt.

Punkten 2. som avser underlåtenhet att fullgöra den anmälningsskyl- dighet som kan föreskrivas i fråga om vilt som fälls underjakt, statens vilt och vilt som skadas eller dödas vid sammanstötning med motorfordon, motsvarar 24% förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa Viltskador och 325 3 och 4 mom. jaktstadgan.

Punkten 3 avser brott mot skyldigheten att vid jakt se till att viltet inte utsätts för onödigt lidande och att säkerheten för människor och egendom inte äventyras. En förutsättning för att bestämmelsen skall tillämpas är att det inte är fråga om något av de allvarligare brotten djurplågeri resp. allmänfarlig vårdslöshet eller framkallande av fara för annan vilka bestraf- fas enligt brottsbalken. Bestämmelsen har delvis sin motsvarighet i 29% 1 mom. jaktstadgan.

Punkten 4 avser underlåtenhet att föranstalta om eftersök av skadskjutet

• Sida 90
•  Original

vilt eller försummelse att lämna underrättelse när skadskjutet klövvilt går in på annansjaktområde. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 295 1 mom. jaktstadgan och 335 första stycket nuvarande jaktlag. Vidare straffbeläggs en konservators underlåtenhet att på begäran lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

I punkten 5 straffbeläggs brott mot föreskrifter om krav på tillgång till hund för eftersök. Vidare omfattar punkten brott mot föreskrifter om förbud mot jakt med skjutvapen under vissa tider av dygnet och om medförande av skjutvapen vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel. Bestämmelsen motsvarar i det hänseendet delvis 29.6 2 och 4 mom. jakt- stadgan.

Punkten 6 avser brott mot förbudet att med jaktredskap ta väg över annans jaktmark och brott mot föreskrifter som har meddelats om utplan- tering av vilt, hållande av vilt i hägn. handeln med vilt. verksamheten som konservator, kunskapsprov och olika avgifter. Delvis finns motsvarande bestämmelser i 32å och 335 tredje stycket nuvarande jaktlag samt i 28å 4 mom.jaktstadgan.

Beredningens förslag att en underlåtenhet att följa jaktledarens anvis- ningar skall vara en straffskärpningsgrund har utsatts för kritik under remissbehandlingen. Det har emellertid inte ifrågasatts att det finns anled- ning att ge jaktledarna det stöd i deras verksamhet som förslaget syftade till. [punkten 7 har underlåtenheten tagits upp som en särskild förseelse.

I paragrafens andra stycke straffbeläggs skrämmande och lockande av vilt från annans jaktområde under förutsättning att det sker uppsåtligen. Motsvarande straffbetämmelse finns i 335 tredje stycket nuvarande jakt- lag.

Tredje stycket slutligen avser bl.a. överträdelser av vad som föreskrivits i en licens om det antal djur som får fällas under förutsättning att denna överskjutning skett av oaktsamhet som inte är grov. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 28% 2 mom. första stycketjaktstadgan.

46.5

Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott eller brott som avses i 45% tredje stycket, döms förjakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är att anse som grovt. döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständig- heter som anges i 44% andra stycket 1 och 2.

Förevarande paragraf innebär att den nuvarande bestämmelsen i 28å 3 mom. andra stycketjaktstadgan om s.k. jakthäleri vidgas till att gälla även fall då förbrottet består i attjakt har skett olovligen på annansjaktområde. Den nyssnämnda bestämmelsen avser endast fall då förbrottet är olaga jakt. Av den allmänna principen om s.k. lagkonkurrens följer dock att, liksom hittills, 9 kap. Gå brottsbalken blir tillämplig om förbrottet består i att någon har jagat olovligen på annans jaktmark eller där på annat sätt olovligen tillägnat sig vilt, om brottet inte skall anses som ringa. Maximi- straffen enligt förevarande paragraf är nämligen lindrigare än motsvarande straff enligt brottsbalken.

• Sida 91
•  Original

47?

Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49? kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag avjakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer därtill för- ordnade jakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid tullverkets kust- eller gränsbevakning.

Har egendom tagits i beslag. skall anmälan om detta skyndsamt göras till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs. får djuret efter värdering säljas på lämpligt sätt.

Paragrafens första och andra stycke motsvarar i huvudsak 31% i den nuvarande lagen. Enligt rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om be- slag har var och en som påträffar någon som är i färd med att begå brott, på vilket det kan följa fängelse. rätt att gripa brottslingen och får då också beslagta påträffade föremål. Bestämmelsen i förevarande paragraf går i det avseendet längre. att rätten att ta egendom i beslag inte har gjorts beroende av att den skyldige grips.

Paragrafens andra stycke innebär att den som mottagit anmälan om beslag har att pröva om de angivna förutsättningarna för beslag föreligger samt iaktta bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken om bl.a. viss un— derrättelseskyldighet och skyldighet att upprätta protokoll.

Tredje stycket motsvarar bestämmelsen i 35 ä 2 mom. första stycket jaktstadgan.

48.5

Om någon har begått jaktbrott eller brott som aVSes i 455 tredje stycket eller 46å, skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av regeringen.

Paragrafen motsvarar tillsammans med Slå i huvudsak 30.5 första — fjärde styckena och 30aä första och tredje styckena gällande lag. I över- ensstämmelse med vad som f.n. gäller finns det anledning att med stöd av andra stycket föreskriva att fallvilt eller vilt som har fällts vid jakt med tillåtna medel och under tillåten tid eller värdet av sådant vilt skall tillfalla jakträttshavaren. Detta under förutsättning att det inte är fråga om vilt som omfattas av de särskilda föreskrifterna om statens vilt.

49å

Jaktredskap. fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förver- kat.

• Sida 92
•  Original

Paragrafen motsvarar i huvudsak 30% femte och sjätte styckena samt 30aå andra och tredje styckena i den nuvarande jaktlagen.

Det bör framhållas att det kan komma i fråga att förverka motorfordon eller del av dess värde även om fordonet inte har använts vid jakten på det sätt som är otillåtet enligt 31 & första stycket. Som framgår av förarbetena till de gällande bestämmelserna (prop. 1973168 5. 15) kan det för förver- kande vara tillräckligt att fordonet används som transportmedel till och från brottsplatsen eller för att föra bortjaktbytet. Som allmän förutsättning för förverkande enligt paragrafen gäller att det skall vara påkallat för att förebygga brott eller att det annars föreligger särskilda skäl.

50.5

I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om förfaran- det med sådan egendom i den män inte annat följer av 47å tredje stycket eller 48å andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser i fråga om djur som behövs för forskningsända- mål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

Paragrafen motsvarar 36%? 2 mom. andra och tredje styckena nuvarande lag.

De särskilda bestämmelser som åsyftas i paragrafen är bestämmelserna i lagen (l974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. samt föreskriften i 42å vapenkungörelsen (1974: 123). Bestämmel- serna innebär att förverkad egendom i allmänhet skall försäljas. Det kan finnas anledning att från sådan försäljning undanta dels djur som behövs för forskningsändamål (365 första stycket jaktstadgan), dels djur som kan släppas i frihet (35% 2 mom. tredje stycket jaktstadgan).

515

Vad som sägs i 46—48åå om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och bon.

Av paragrafen följer att bestämmelserna om jakthäleri, beslag och för- verkande av vilt skall gälla också skinn, ägg och bon.

Bemyndiganden 525

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter eller beslut som avses i oå andra stycket, 23—26, 29 och 3055, 315 andra och tredje styckena, 36 och 37%, 38å första stycket. 40å första stycket. 41% första stycket 2, 48.5 andra stycket och 50ä.

Den delegering som närmast kommer i fråga med stöd av paragrafen är att regeringen överlåter åt naturvårdsverket att meddela vissa generella föreskrifter och åt naturvårdsverket eller länsstyrelsen att fatta beslut i vissa slags ärenden. Bemyndigandet omfattar föreskrifter om undantag från det generella hundförbudet. undantag från bestämmelserna om rätt för

• Sida 93
•  Original

annan än jakträttshavaren att bedriva skyddsjakt, statens vilt. anmäl- ningsskyldighet i fråga om visst vilt, jakttider, licensjakt, krav på hund för eftersök. skyddsjakt, tillåtna jaktmedel. förbud att jaga med skjutvapen under vissa tider på dygnet. undantag från förbudet attjaga från motorfor- don. utplantering av vilt och vilt i hägn. handel med vilt, konservatorsverk- samheten, kunskapsprov, fällavgifter och förverkat vilt.

Hur beslutfår överklagas 53 %

Bestämmelser om arrendenämnd finns i 8 kap. jordabalken och i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Om en part inte godtar en arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av ett avtal om jakträttsupplåtelse eller om villkoren för en sådan förläng- ning. får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Klandras inte beslutet inom två månader från den dag då beslutet medde- lades. är partens rätt till talan förlorad. Tvist som efter klander är anhängig vid domstol, får återförvisas till arrendenämnden.

Fastighetsdomstolens dom i fråga om fastställande av villkor enligt 19% och hovrättens dom i fråga om förlängning av ett avtal om jakträttsupplå- telse eller fastställande av villkor i samband med sådan förlängning får inte överklagas.

l paragrafen anges hur avgöranden i tvister som gäller besittningsskyd- dade jakträttsupplåtelser skall överklagas (jfr 15—18liå lagen. 1957:390, om fiskearrenden: se även 23aå lagen, 1973: 188, om arrendenämnder och hyresnämnder). Jag har inte ansett det påkallat att i lagen ta upp någon särskild forumregel för tvister om jakträttsupplåtelser som inte skall prö- vas av arrendenämnd. Sådana tvister skall alltså enligt 10 kap 105 rätte- gångsbalken tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten är.

545

Länsstyrelsens beslut enligt 12 och 33.65 får överklagas hos statens natur- vårdsverk. Naturvårdsverkets beslut i en överklagad fråga får inte överkla- gas. Naturvårdsverkets beslut i övrigt med anledning av besvärsärendet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Föreskrifter om hur sådana beslut får överklagas som fattats av en myndighet med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

I paragrafen ges besvärsbestämmelser i fråga om beslut som kan medde- las direkt med stöd av lagen. Beslut avseende älgjakten har ansetts röra sådana frågor att prövningen vid överklagande bör ske av naturvårdsver- ket och inte av kammarrätten. Fullföljdsförbudet i första styckets andra mening beträffande naturvårdsverkets beslut avser beslut i huvudsaken. Beslut i övriga frågor. t.ex. beslut om avvisning av ett överklagande, får däremot överklagas hos kammarrätten.

• Sida 94
•  Original

Hänvisningar till US4

Övergångsbestämmelserna

1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1987 då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla.

2. Bestämmelserna i 15—2255 gäller inte i fråga om upplåtelser av jakträtt som har skett före lagens ikraftträdande.

3. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare. kronohemmans åbor och innehavare av kronotorp, Skogstorp, odlingslägenheter. kolonat och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte de rättigheter som avses i 85 första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt. Bestämmelserna i 85 andra stycket samma lag skall tillämpas i fråga om servitut som innefattar jakträt- ten på viss fastighet och som upplåtits senast den 30juni 1987.

5. Inom område. som för 1986 års jakt har registrerats med stöd av 135 jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde utan att vara licensområde, får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser tills vidare, dock längst till utgången av år 1990. Jakträttshavare, som är född år 1931 eller tidigare och som under försökstiden för samordnad älgjakt har jagat älg huvudsakligen inom ett sådant område som avses i föregående mening, kan få området registre- rat som licensområde för tiden efter år 1990 och ges licens för ett vuxet djur att skjutas under en period av två eller flera år.

6. För älgjakten inom renskötselområdet får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för en övergångstid meddela föreskrifter som avviker från bestämmelserna i 33.5.

Av punkt 2 framgår att bestämmelserna om förlängning av upplåtelseav- tal inte skall gälla redan ingångna avtal, om inte parterna efter den 1 juli 1987 kommit överens om att förlänga avtalet på en tid som överstiger ett år. Bestämmelserna om rätt till förlängning skall alltså inte gälla upplåtel- seavtal som har förlängts automatiskt efter den nya lagens ikraftträdande (jfr 7 kap. 7.5jordabalken).

Punkt 3 avser vissa äldre former av upplåtelser som regleras i 75 första stycket nuvarande lag. Några nya upplåtelser i dessa former kommer inte att ske. Jag har därför ansett det vara lämpligt att låta de nuvarande bestämmelserna gälla övergångsvis intill dess samtliga upplåtelser av angi- vet slag har upphört.

Punkt 4 avser bl. a. rätt tilljakt. på grund av urminnes hävd eller servitut. Punkt 5 innebär att den som hade sin mark registrerad som älgjaktsom- råde med generell tilldelning för 1986 års jakt kan fortsätta attjaga med en årlig tilldelning av ett vuxet djur och årskalv under en övergångstid som sträcker Sig längst till utgången av år 1990. Äldre jakträttshavare kan dessutom få möjlighet att fortsätta attjaga vuxet djur på ett sådant älgjakts- område genom att detta registreras som licensområde.

Punkt 6. Bemyndigandet gör det möjligt att meddela föreskrifter om allmänjakt inom hela eller delar av renskötselområdet intill dess all älgjakt kan bedrivas som licensjakt. Frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).

• Sida 95
•  Original

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1943z459) om tillsyn över hundar

Lagens rubrik

1 den nuvarande jaktlagen finns bestämmelser om rätt för jakträttshavare att ta hand om hund som löper lös. Jag har anslutit mig till beredningens uppfattning att dessa bestämmelser har en starkare anknytning till tillsyns- lagens regelsystem än tilljaktlagens. Enligt min mening bör också bestäm- melser som sammanhänger med tillsynen över katter brytas ut urjaktlag- stiftningen och lämpligen sammanföras med motsvarande regler om till- synen över hundar. Som en följd härav har lagens rubrik ändrats.

lå

Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.

ljaktlagen (1987:00) finns särskilda bestämmelser om vad som skall iakttas för att hindra hundar från att driva eller förfölja vilt.

1 första stycket anges att den allmänna tillsynsregeln också skall gälla i fråga om katter.

Alla bestämmelser om hundtillsynen förs inte bort från jaktlagstiftning- en. 1 den nya jaktlagen finns sålunda regler om kopplingstvång och vissa andra bestämmelser som rör hundar i marker där det finns vilt. Den uppdelningen motiveras av att de sistnämnda lagbestämmelserna liksom hittills behöver kompletteras med tillämpningsföreskrifter som systema- tiskt hör hemma ijaktlagstiftningen. Det är framför allt fråga om undan- tagsföreskrifter för olika former av jakt och träning av jakthundar. En erinran om jaktlagens tillsynsbestämmelser har tagits in i paragrafens andra stycke.

3å

Eftersätts tillsynen över hund, får polismyndigheten meddela de beslut som omständigheterna kräver. såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Beslutet skall delges hundens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

Är det fråga om en hund som avses i 25. får polismyndigheten besluta att hunden skall omhändertas genom myndighetens försorg. För sådant om- händertagande gäller 18 och 19% lagen ( l944:219) om djurskydd. Innan en hund avlivas skall dock polismyndigheten inhämta yttrande från veterinär, om det ej är uppenbart obehövligt eller fara i dröjsmål.

Anträffas en hund som avses i 25 lös på område där hemdjur finns. får hunden. om den ej låter sig tas om hand. dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren. Den som sålunda dödat en hund är skyldig att snarast möjligt anmäla förhållandet till polismyndigheten.

Beslut enligt första eller andra stycket gäller omedelbart om inte något annat förordnas.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit vissa ändringar i tillsynslagen. Jag har inte kunnat ansluta mig till samtliga förslag. När det gäller möjligheterna

• Sida 96
•  Original

att med stöd av tillsynslagen ta hand om hundar som av kriminella perso- ner och drogmissbrukare används till bl.a. skydd mot polisingripanden vill jag hänvisa till de uttalanden som gjordes när lagen ändrades år 1974. Departementschefen uttalade då i propositionen (prop. l974z81 s. 34) att en hund måste anses som "bitsk" enligt tillsynslagen. även om benägenhe- ten att angripa t.ex. människor endast beror på ägarens dåliga inflytande och sålunda inte föreligger när hund och ägare är skilda åt. Enligt min mening behövs det inte någon lagändring för att polisen skall kunna ingripa mot de ifrågavarande hundarna med stöd av tillsynslagen. Däremot bör. i enlighet med rikspolisstyrelsens förslag. polismyndigheten ges möjlighet att. i stället för att avliva en hund. försälja hunden eller tills vidare ta om hand djuret. Andra stycket i förevarande paragraf föreslås därför få en ändrad lydelse bl.a. genom en hänvisning till djurskyddslagens bestäm- melser om omhändertagande av djur.

Enligt rikspolisstyrelsen är det en brist i lagstiftningen att polismyndig- hetens beslut om t.ex. skyldighet för en hundägare att hålla hunden bun- den eller försedd med munkorg inte blir gällande förrän det slutligt fast- ställts efter ett överklagande. En bestämmelse för att undanröja den påta- lade bristen föreslås som ett fjärde stycke i paragrafen.

45

Om en hund springer lös i ett område där det finns vilt. fårjakträttshavaren eller någon som företräder honom ta hand om hunden. När detta har skett skall hundens ägare eller innehavare snarast underrättas. Om dessa inte är kända skall i stället polismyndigheten i orten underrättas.

Kan inte hunden tas om hand får polismyndigheten låta döda hunden. om detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

55

Den som vill återfå en hund som har tagits om hand är skyldig att betala ersättning för hundens föda och de övriga kostnader som omhändertagan- det har medfört.

Har inte ägaren eller innehavaren. mot ersättning enligt första stycket. återtagit hunden inom en vecka efter det att han underrättades om omhän- dertagandet eller inom två veckor efter det att polismyndigheten underrät- tades. fårjakträttshavaren behålla hunden.

Paragraferna 4 och 5 motsvarar i huvudsak innehållet i 2215 första och tredje styckena nuvarandejaktlag.

7.5

En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock tillstånd av polismyndigheten.

Enligt 23? nuvarande jaktlag får katt som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma sal-;löst dödas av jakträttshavaren eller hans folk. lnom tätbebyggt område krävs polisens tillstånd.

• Sida 97
•  Original

Den nuvarande bestämmelsen har i olika sammanhang kritiserats och ifrågasatts med hänvisning till att den i vissa fall kommit att leda till att värdefulla katter avlivats utan att det varit motiverat av hänsyn till viltvår- den eller andra godtagbara skäl. Även beredningens förslag att begränsa bestämmelsen till att gälla katter som uppenbarligen inte står under någons tillsyn har kritiserats.

Jag har utgått från det förhållandet att det i första hand är övergivna eller förvildade katter som innebär problem från bl.a. viltvårdsynpunkt. Jag har därmed delvis kunnat ansluta mig till det förslag som hovrätten för nedre Norrland fört fram. Anträffas en katt på stort avstånd från bebyggelse kan detta i sig vara en omständighet som talar för att katten är övergiven eller förvildad. När det gäller katter inom eller invid bebyggelse torde det vanligen vara väl känt för innevånarna på orten om det i grannskapet finns katter som förvildats eller övergivits.

Omständigheterna skall alltså vara sådana att det finns fog för antagan- det att katten är övergiven eller förvildad. Om så är fallet kan den som dödar katten freda sig från ansvar för skadegörelse med hänvisning till den nya bestämmelsen.

85

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 5. 35 tredje stycket andra meningen eller 75 andra meningen eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 35 första stycket, döms till böter.

Den som försummar att lämna underrättelse enligt 45 första stycket döms till böter, högst ettusen kronor.

1 paragrafen har det förts in bestämmelser om bötesstraff för den som underlåter att skaffa sig polisens tillstånd när sådant krävs för att döda katt och för den som försummar att lämna underrättelse om omhändertagen hund.

95

Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrel- sen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom be- svär.

Jag har ansett det lämpligt att i en ny paragraf ta in bestämmelser om överklagande. Någon ändring i förhållande till nuvarande ordning görs inte,jfr lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

Hänvisningar till US5

4.3. Övriga lagförslag

Ändringen av 14 5 naturvårdslagen (1964:822). som. utöver en redaktio- , nell ändring i tredje stycket, innebär att paragrafens sista stycke upphävs. f är en följd av det bemyndigande som har tagits in i 365 jaktlagen. Ändringen av 295 lagen (1980-894) om jaktvårdsområden är föranledd

• Sida 98
•  Original

av en framställning från statens naturvårdsverk. Verket har hänvisat till att länsstyrelsen bör ha kännedom om beslutade uteslutningar för att ha en aktuell kunskap omjaktvårdsområdenas omfattning.

I fråga om ändringen i lagen t'l975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in— eller utförsel av varor kan jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Ändringarna i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder är en följd av bestämmelserna om rätt till förlängning av upplåtelseavtal i förslaget till jaktlag. Det föreslås inte några särskilda regler för arrende- nämndens sammansättning i ärenden som rör jakträttsupplåtelser. Jag har förutsatt att nämnden. när det behövs, kompletterar prövningsunderlaget genom att inhämta yttrande från sakkunnigt håll eller på annat lämpligt sätt.

Hänvisningar till S4-3

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 99
•  Original

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1986— 10— 15

Närvarande: f.d. justitierådet Hult, regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Lundkvist beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till

[. jaktlag,

2. lag om ändring i lagen (1943z459) om tillsyn över hundar,

3. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).

4. lag om ändring i lagen (19801894) om jaktvårdsområden,

5. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor,

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres- nämnder.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Hans Pet— terson.

Vid ärendets behandling har förelegat en den 6 september 1983 till lagrådet inkommen skrift från Riksföreningen Sveriges konservatorer.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till jaktlag 3 5

Enligt paragrafens första mening är viltet fredat och får jagas endast om detta följer av den föreslagna lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Undantag från fredningen kan emellertid även göras genom beslut i särskilda fall, exempelvis enligt 7 5. Med hänsyn härtill förordar lagrådet. att meningen ges föjande lydelse: "Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.”

Jakträtten m.m.

1 det remitterade förslaget betecknas vid upplåtelse av jakträtt de båda parterna i rättsförhållandet som fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Termen fastighetsägare är något oegentlig med hänsyn till att bestämmel- serna i tillämpliga delar är avsedda att gälla även när den som upplåter jakträtt är arrendator eller jakträttshavare eller innehar fastigheten med annan rätt än äganderätt. En liknande terminologisk ofullständighet har emellertid ansetts kunna godtas inom andra rättsområden, t.ex. arrende- lagstiftningen, där beteckningen jordägare använts trots att arrendebe- stämmelserna äger tillämpning även när den som upplåter jord till nytt- jande innehar fastigheten med arrenderätt eller annan rätt (se prop.

• Sida 100
•  Original

1970220 del BZ s. 935). Den föreslagna termen fastighetsägare bör därför här kunna godtas.

125

Enligt bestämmelsen i första styckets första mening har på allmänt vatten, som gränsar till en fastighets strand, fastighetsägaren jakträtt intill etthund- ra meter från strandlinjen. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 5 2 mom. första stycket i den nuvarande jaktlagen. Denna innehåller i fråga om vad som förstås med allmänt vatten och hur strandlinjen skall bestäm- mas en hänvisning till lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenom- råde. Någon motsvarande hänvisning har inte upptagits i förevarande paragraf och synes inte heller erfordras; det torde under alla förhållanden stå klart, att 1950 års lag är att tillämpa i nämnda hänseenden.

På annat allmänt vatten än som avses i paragrafens första stycke liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte hör till ett visst hemman, får enligt andra stycket jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver något annat. Sådana tillstånd av länsstyrel- sen torde väl ofta komma att framstå som beslut i särskilda fall och kan med den föreslagna utformningen av lagtexten inte heller ges annan karak— tär. Stundom torde det emellertid vara ändamålsenligt att ge tillstånden en så vidsträckt omfattning och sådan utformning, att de skulle innebära normgivning. För att detta skall bli möjligt föreslår lagrådet, att andra stycket ges följande lydelse: "På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte hör till något hemman, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. av länsstyrelsen."

145

Enligt 9 5 i den nuvarande jaktlagen fårjakträtt inte, med visst undantag, överlåtas utan upplåtarens samtycke.

Klart är att bestämmelsen innefattar ett förbud för jakträttshavaren att utan sådant samtycke sätta annan i sitt ställe och därmed frigöra sig från sina skyldigheter gentemot upplåtaren. Huruvida överlåtelseförbudet ock- så innefattar ett förbud för jakträttshavaren att — utan att utträda ur rättsförhållandet - i sin tur upplåta jakträtten åt annan, helt eller delvis, under återstoden av avtalstiden eller del därav är mera osäkert. En viss oklarhet har präglat praxis i fråga om innebörden av överlåtelseförbud i vad gäller äldre lagstiftning om nyttjanderätt. [ nutida lagstiftning gör man däremot terminologiskt och i rättsligt hänseende en klar åtskillnad mellan överlåtelse och upplåtelse i andra hand av en nyttjanderätt.

Avsikten med bestämmelsen i det remitterade förslaget torde vara att jakträtt — med angivet undantag — inte heller får upplåtas i andra hand utan fastighetsägarens samtycke. Detta bör då uttryckligen anges i para- grafen.

Det nuvarande överlåtelseförbudet kan inte anses innebära att sådan övergång av jakträtten som inte kan rubriceras som överlåtelse, t.ex.

• Sida 101
•  Original

genom arvskifte eller testamente, skulle vara tillåten. 1 nyttjanderättsför- hållanden torde allmänt gälla att en partsväxling på nyttjanderättshavarsi- dan är förbjuden även i fall där inte uttryckligt undantag meddelats. I likhet med vad som gäller i arrende- och hyresförhållanden bör det föreslagna överlåtelseförbudet i 14 5 gälla även familjerättsliga förvärv och förvärv genom bolagsskifte och liknande. En bestämmelse härom bör tas in i ett andra stycke av 14 5.

På grund av det anförda kan 14 5 och rubriken till denna förslagsvis ges följande lydelse:

"Överlåtelse avjakträtt m.m. 14 5

Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksarrende får inte överlåtas eller upplåtas utan fastighetsägarens samtycke.

Första stycket gäller också i fråga om övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv."

Avtal om jakträttsupplåtelse

För upplåtelse av jakträtt gäller de allmänna bestämmelserna om nyttjan- derätt i 7 kap. jordabalken. Den nuvarande jaktlagen innehåller med något enstaka undantag inga bestämmelser som reglerar rättsförhållandet mellan upplåtaren och jakträttshavaren. I det remitterade förslaget hari 15—22 55 tagits upp vissa bestämmelser om uppsägning och förlängning av avtal om jakträttsupplåtelse och om ändring av villkoren för fortsatt sådan upplå- telse. Dessa bestämmelser gäller emellertid endast upplåtelser av viss längre varaktighet, och de gäller inte i fråga om upplåtelser som skett före den föreslagna lagens ikraftträdande. Det kan mot denna bakgrund antas att bestämmelserna i praktiken kommer att gälla ett ganska begränsat antal upplåtelser. Detta bör lämpligen framgå av rubriken till 15—22 55 och genom några mindre ändringar i den föreslagna lagtexten komma till tydli- gare uttryck än som skett i förslaget.

155

Av 15 5 första stycket i det remitterade förslaget följer att bestämmelserna i 15—22 55 skall tillämpas när jakträtt upplåtits mot ersättning för viss tid som överstiger ett år. Den åsyftade innebörden av förslaget, som torde vara att bestämmelserna skall äga tillämpning på ett upplåtelseavtal när den löpande avtalstiden överstiger ett är, bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

Med några andra jämkningar av redaktionell art föreslär lagrådet mot bakgrund av vad som har anförts att rubriken till 15—22 55 i det remittera- de förslaget och första och andra styckena i 15 5 ges följande lydelse:

• Sida 102
•  Original

"Upplåtelse avjakträtt i vissa fall 15 5

Har jakträtt upplåtits mot ersättning och gäller avtalet för viss tid som överstiger ett år. skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Sådan uppsägning skall ske på det sätt som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 5jordabalken. Vill fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren att villkoren för avtalet ändras för en ny upplå— telseperiod, skall han meddela motparten detta i den ordning som gäller för uppsägning av avtalet. Uppsägning och begäran om villkorsändring skall ske senast två månader före avtalstidens utgång.

Om avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid, anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller, om begäran om villkorsändring har gjorts. på den tid och de villkor i övrigt som bestäms enligt 19 5.

195

I denna paragraf anges bedömningsgrunderna för arrendenämndens pröv- ning, när villkoren för den fortsatta upplåtelsen skall fastställas i en för- längnings- eller villkorstvist. De angivna bedömningsgrunderna skall enligt förslaget dock inte tillämpas, om parterna kommit överens om något annat.

Om parterna i en förlängnings- eller villkorstvist kommer överens om villkoren för den fortsatta upplåtelsen bör givetvis överenskommelsen gälla, även om den avviker från de i första stycket angivna normerna. Nyttjanderättshavaren kan dock inte bli bunden av villkor som strider mot en tvingande regel (jfr t. ex. 9 kap. 9 5fjärde stycket och 12 kap. 55 5 fjärde stycket jordabalken). En bestämmelse av nu angivet innehåll bör tas upp som ett nytt tredje stycke i 19 5.

En dom eller ett beslut, varigenom ett jakträttsavtal förlängts eller avtalsvillkor fastställts, bör ges samma rättsverkningar som ett mellan parterna ingånget avtal med samma innehåll som domen eller beslutet. Innebörden av en regel härom är att olika på jakträttsavtal tillämpliga bestämmelser. t. ex. uppsägnings- och förlängningsreglernai 15 och 17 55 i förslaget, de allmänna bestämmelserna i 7 kap. jordabalken om nyttjande- rätt och 36 5 avtalslagen, skall gäller också i fråga om dom eller beslut i förlängnings- och villkorstvister.

Till de nu föreslagna bestämmelserna bör fogas en regel av innehåll att mot nyttjanderättsförhållandet inte får åberopas omständighet som kunnat åberopas i det mål eller ärende i vilket nyttjanderättshavarens förläng- ningstalan bifallits. En liknande preklusionsregel finns inom arrende- och hyreslagstiftningen (9 kap. 12 5 och 12 kap. 51 5jordabalken). En dylik regel utgör ett komplement till rättskraftsregeln i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder (22 51 och rättegångsbalkens bestäm- melser om tvistemålsdomens rättskraft (17kap. 11 5). Genom domen eller beslutet i den förlängningstvist som avgjorts till fördel för nyttjanderättsha- varen prekluderas således såväl omständigheter som åberopats och prö-

• Sida 103
•  Original

vats som sådana omständigheter som hade kunnat åberopas i tvisten. Det är inte bara påståenden som hänför sig till upphörsgrunderna i 17 5 i förslaget utan också invändningar i s.k. preliminärfrågor. exempelvis att något giltigt upplåtelseavtal inte föreligger. som prekluderas. Omständig- heter av detta slag får inte åberopas vare sig i tvist vid allmän domstol rörande exempelvis jämkning av avtalsvillkor enligt 36 5 avtalslagen eller vid arrendenämnd i senare ärende om förlängning av upplåtelseavtalet.

Bestämmelser av här angivet innehåll bör tas in i förevarande paragraf. I enlighet med vad som har anförts och med ett par andra mindre jämkningar kan 19 5förslagsvis få följande lydelse:

”Ogillas fastighetsägarens talan om att avtal som avses i 15 5 skall upphöra att gälla, skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för upplåtelsen, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden. 1 den mån ändring av villkoren inte begärs, skall samma villkor som förut gälla.

Första stycket gäller även vid avgörande av en villkorstvist som hän- skjutits till arrendenämnden.

Om fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren kommer överens om villkoren för fortsatt upplåtelse i tvist enligt första eller andra stycket, gäller de överenskomna villkoren. oavsett vad som föreskrivs i nämnda stycken. i den mån inte annat följer av 16 5 eller av bestämmelserna i jordabalken.

Dom eller beslut om förlängning anses som avtal om fortsatt upplåtelse. Mot nyttjanderättsförhållandet får inte åberopas omständighet som kunnat åberopas i målet eller ärendet.

Dom eller beslut i villkorstvist anses som avtal om villkoren för den fortsatta upplåtelsen."

43 och 45 55

1 det remitterade förslaget innehåller 43 5 straffbestämmelser avseende allvarligare överträdelser av jaktlagen eller med stöd av denna meddelade föreskrifter eller beslut. Enligt paragrafen döms förjaktbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Ärjaktbrottet att anse som grovt döms enligt 44 5 till fängelse högst två år.

För straffbarhet enligt 43 5 1 krävs i subjektivt hänseende uppsåt eller grov oaktsamhet. Enligt denna punkt straffas bl.a. den som "underlåter att iaktta vad som föreskrivits i en förjakt meddelad licens" (jfr 295 2 och 33 5). Motsvarande gärning som förövats av oaktsamhet som inte är grov är enligt 45 5 tredje stycket straffbelagd med penningböter.

För straffbarhet enligt 43 52 är det subjektiva rekvisitet vidare än enligt punkten 1. Även icke-kvalificerade oaktsamhetsbrott innefattas sålunda under straffbestämmelsen i punkten 2. Till de enligt denna punkt straffbe- lagda gärningarna hör bl.a. brott mot 3 5, dvs. mot den allmänna bestäm- melsen om fredande av viltet.

I specialmotiveringen till 3 5 uttalas att en meddelad licens innebär ett partiellt undantag från fredningen — och därmed från 3 5 -— "ett undantag

• Sida 104
•  Original

vars omfattning bestäms av vad som föreskrivs i licensen om djurslag, djurantal och jakttid". Ett uppsåtligt åsidosättande vid jakt av en licens- bestämmelse av angivet slag innebär därför som regel ett brott mot 3 5. En sådan gärning omfattas normalt av straffbestämmelsen i 43 5 2 och inte av 1. Jakten kan nämligen i ett sådant fall endast undantagsvis anses äga rum inom ramen för den meddelade licensen.

En jaktlicens kan innehålla bestämmelser av många olika slag och med i hög grad varierande betydelse för jakten. De i lagrådsremissen föreslagna lydelserna av 43 5 1 och 45 5 tredje stycket. där alla brott mot en licensbe- stämmelse i princip likställs i objektivt hänseende, bör enligt lagrådets mening nyanseras ytterligare. ".Den föreslagna lydelsen av 43 5 1 kan medföra att också i sak relativt obetydliga förseelser blir att hänföra till brottskategorin jaktbrott. Lagrådet föreslår därför. att 43 5 1 i nu föreva- rande hänseende inskränks till att endast avse brott mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen. I anslutning härtill bör strafföreskriften i 45 5 tredje stycket utvidgas så att den omfattar alla andra uppsåtliga eller av oaktsamhet föranledda åsidosättanden av bestämmelser ijaktlicens än som avses i 43 5 1.

1 45 5 första stycket 7 kriminaliseras underlåtenhet att följa en jaktle- dares anvisningar för jakten. Den föreslagna lagen innehåller i övrigt inte några bestämmelser om jaktledare. Eftersom kriminaliseringen medför att utövandet av jaktledares befogenheter kommer att innebära en form av myndighetsutövning, måste emellertid överförandet av sådana befogen- heter till jaktledare ges stöd i lag (jfr 8 kap. 3 5 och 11 kap. 65 tredje stycket regeringsformen). Härvid bör befogenheterna konkretiseras åt- minstone i sina huvuddrag. Även med en sådan konkretisering kommer likväl den föreslagna kriminaliseringen i 45 5 första stycket 7 att vara mycket långtgående och svår att överblicka till sina konsekvenser. Jaktle- dare torde för övrigt liksom hittills komma att utses av jakträttshavarna eller av medlemmarna i jaktlagen. Detta betyder. att offentlig myndighet kommer att delegera myndighetsutövning till personer som är anonyma för myndigheten och vars kvalifikationer är okända. Det kan ifrågasättas, om en sådan ordning är lämplig och om den är förenlig med grundlagsstadgan- det i 1 1 kap. 6 5 tredje stycket regeringsformen att förvaltningsuppgift kan överlämnas till "enskild individ". Lagrådet vill för sin del förorda. att den nu ifrågavarande kriminaliseringen i punkten 7 utgår ur förslaget.

De olika i 45 5 föreslagna straffbestämmelserna omfattar ett brett regis— ter av förseelser av olika slag. Enligt lagrådets mening bör i samtliga fall bagatellförseelser inte straffbeläggas. Lagrådet föreslår därför att till para- grafen fogas ett nytt sista stycke, enligt vilket i ringa fall inte skall dömas till ansvar enligt paragrafen.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet föjande ändrade lydelse av 43 5 1 och 45 5:

"43 5

För jaktbrott — — — 1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jakt-

• Sida 105
•  Original

område eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens Prop. 1986/87: 58 bryter mot en förjakten väsentlig bestämmelse i licensen eller "

"45 5

Till böter döms den — — — eller 41 5 första stycket.

Den som med uppsåt bryter mot 34 5 döms till böter. Den som i annat fall än som avses i 43 5 1 med uppsåt eller av oaktsam- het åsidosätter vad som bestämts i en för jakt meddelad licens döms till böter. högst ettusen kronor.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.”

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 106
•  Original

J ordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 november 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson. S. Andersson. Bodström, Gö- ransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström. Wickbom, Johansson, Hul- terström. Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Lönnqvist

Proposition om jaktlag, m.m.

] Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 25 september 1986) över förslag till

1. jaktlag,

2. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar,

3. lag om ändring i naturvårdslagen (1984:822),

4. lag om ändring i lagen (l98():894) om jaktvårdsområden.

5. lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor,

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres- nämnder.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Jag ansluter mig till lagrådets förslag till lydelse av 3 5förslage! till jaktlag. Vad lagrådet har anfört i anslutning till 12 5 första stycket och om användningen i lagen av termen fastighetsägare föranleder inte någon erinran från min sida. Jag delar lagrådets uppfattning i fråga om formerna för att meddela tillstånd enligt 12 5 andra stycket. Lagtexten bör, med vissa förtydligande jämkningar. utformas i enlighet med lagrådets förslag.

Det bör krävas att en nyttjanderättshavare inhämtar fastighetsägarens samtycke också för en upplåtelse av jakträtten — helt eller delvis — i andra hand. Ett sådant samtycke kan följa av upplåtelseavtalet eller lämnas vid en senare tidpunkt. Vidare bör bl.a. familjerättsliga förvärv i fråga om krav på samtycke jämställas med överlåtelse. Jag biträder följaktligen lagrådets förslag till lydelse av 14 5 och rubriken till denna paragraf. Det bör påpekas att det inte kan anses vara fråga om någon andrahandsupplå— telse när nyttjanderättshavaren själv jagar och låter jaktkamrater delta i jakten som gäster. Vill fastighetsägaren i något hänseende begränsa nytt- janderättshavarens rätt att bjuda injaktgäster, får detta ske genom bestäm- melser i upplåtelseavtalet.

Jag har inte något att erinra mot vad lagrådet har anfört i anslutning till 15 och 19 55 och förordar därför att dessa paragrafer, liksom rubriken närmast före 15 5, ändras i enlighet med lagrådets förslag. Även när det

• Sida 107
•  Original

gäller 43 och 45 55 biträderjag lagrådets ändringsförslag. Det innebär bl. a. att jag låter straffbestämmelsen i 45 5 första stycket 7 i det remitterade förslaget utgå ur propositionsförslaget. J aktledarna bör ändå kunna påräk- na en ökad respekt för sina anvisningar som en följd av aktsamhetsregeln i 27 5 och den därtill knutna straffbestämmelsen i 45 5 första stycket 3. Med stöd av dessa bestämmelser kan den ställas till ansvar som genom att inte följa en jaktledares säkerhetsinstruktioner utsätter människor eller egen- dom för fara.

l prop. 1986/87:39 om följdlagstiftning till den nya förvaltningslagen föreslås bl.a. en ändring av 23 a 5 tredje stycket lagen (1971-188) om arrendenämnder och hyresnämnder. Förslaget medför att den i remisspro- tokollet upptagna ändringen av samma stadgande inte behöver vidtas.

Utöver vad jag nu har förordat bör vissa redaktionellajämkningar göras i författningsförslagen.

För riksdagens information vill jag här ta upp vissa frågor rörande vilt- forskningen.

Den viltforskning som stöds av naturvårdsverkets forskningsnämnd syf- tar till att ge kunskaper för vården av landets viltbestånd. lnom forsknings- området faller alla de förhållanden och åtgärder som påverkar viltbestån- dens numerär och utbredning. Forskningen skall inriktas mot att få ökade kunskaper om de faktorer som kan ge en både artrik och individrik fauna. Avkastningen av viltbestånden under olika förutsättningar skall belysas liksom de negativa effekterna i form av Viltskador.

Viltforskning bedrivs vid naturvårdsverkets forskningsstation Grimsö, vid Sveriges lantbruksuniversitet liksom också vid landets övriga universi- tet, vid statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). vid naturhistoriska riksmuseet samt vid Svenskajägareförbundets forskningscentrum och fält- stationer. Vidare bedrivs viss försöksverksamhet av domänverket och av skogsbolagen liksom av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening.

Basresurserna för forskning och utvecklingsarbete (FoU) på jakt- och viltvårdsområdet. dvs. lokaler, utrustning och fast personal. bekostas i stor utsträckning med medel som anvisas av regeringen över statsbudge- ten. Detta gäller t.ex. i fråga om universitetens institutioner och naturhis- toriska riksmuseets forskningsavdelning. Naturvårdsverkets forsknings- station finansieras med både budgetmedel och medel ur jaktvårdsfonden. Detsamma gäller SVA där en tjänst i viltpatologi betalas medjaktvårdsme- del. Jägareförbundet får bidrag urjaktvårdsfonden, viltskaderegleringsfon- den och länens viltskadefonder.

Den löpande verksamheten vid de olika institutionerna och anläggning- arna för FoU bekostas till stor del med medel som regeringen anvisar ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden. Det gäller både natur-

'D

• Sida 108
•  Original

vårdsverkets och universitetens forskning liksom den FoU som jägareför- bundet bedriver. Medel ur de båda fonderna anvisas på två skilda vägar.

En del av forskningsmedlen ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfon- derna anvisas forskningsnämnden vid statens naturvårdsverk som fördelar anslag till olika forskningsprojekt. Forskningsnämnden består av ordföran- de och vice ordförande och ett antal ledamöter av vilka hälften represen- terar avnämarsidan och hälften olika vetenskapliga kompetensområden. Nämnden har till sig knutit vetenskapliga kommittéer och projektgrupper som var och en ansvarar för ett visst område inom miljövårdsforskningen. I den projektgrupp som har ansvaret för Viltforskningen finns representan- ter för forskningen, naturvårdsverket och jägareförbundet.

Under budgetåret 1986/87 har regeringen anvisat 5350000 kr. ur jakt- vårds- och viltskaderegleringsfonderna att av nämnden fördelas till olika viltforskningsprojekt.

Jägareförbundet får pengar till sin FoU inte bara från forskningsnämn- den utan också direkt ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden. Det skeri samband med att regeringen beslutar om medel till jägareförbun- dets totala verksamhet. Budgetåret 1985/86 uppgick kostnaderna för för— bundets viltforskning inkl. basresurser till 3790400 kr.

Jakt- och viltvårdsberedningen har behandlat Viltforskningen och fram- hållit att en fortsatt och utvidgad viltforskning är en förutsättning för ett meningsfullt och framgångsrikt viltvårdsarbete. Beredningen anser att forskningen bör bedrivas inom de traditionella områdena och med de metoder som tillämpas för närvarande. Därutöver bör emellertid forskning om miljöförändringarnas inverkan på viltet bedrivas i vidgad omfattning. I det sammanhanget bör en ökad samverkan med miljöforskningssidan efter- strävas.

Enligt beredningen finns det anledning att försöka åstadkomma en bättre samordning av den viltforskning som bedrivs. Beredningen hänvisar till möjligheterna att få till stånd en effektivare forskning och enklare informa- tionsvägar samtidigt som risken för ”dubbelforskning" minskas. För att befintliga anläggningar och tillgängliga resurser skall utnyttjas så effektivt som möjligt bör samråd och samplanering ske beträffande den viltforsk- ning som bedrivs vid universiteten, vid andra myndigheter och av organi- sationerna. Naturvårdsverkets forskningsnämnd bör i fortsättningen om- besörja all anslagstilldelning till den forskning som bekostas med medel ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden. Förslaget innebär för jä- gareförbundets del att förbundet får ansöka hos forskningsnämnden om anslag till den forskningsverksamhet som förbundet vill bedriva. Medel till basresurser skall däremot liksom hittills anvisas genom beslut av regering- en.

Enligt beredningen bör den nuvarande projektgruppen för viltforskning ombildas till en viltforskningskommitté och ges en i förhållande till projekt- gruppen starkare ställning. Den förordade samordningen med andra me- delsbeviljande organ bör åstadkommas genom att forskningsnämndens sekretariat upprätthåller kontakter med sekretariaten vid naturvetenskap- liga forskningsrådet och skogs- och jordbrukets forskningsråd.

Remissinstanserna har i stor utsträckning anslutit sig till beredningens

• Sida 109
•  Original

förslag. Naturhistoriska riksmuseet och universiteten i Uppsala och Stock- holm liksom jägareförbundet har dock avstyrkt förslaget med hänvisning till de risker som är förknippade med att samla ett alltför starkt inflytande på ett fåtal händer. Av samma skäl är viltforskarföreningen"tveksam till förslaget. Remissinstanserna delar beredningens uppfattning om behovet av utveckling och försök. För att leda denna verksamhet behövs särskilda resurser.

När det gäller viltforskningens allmänna inriktning delarjag i allt väsent- ligt beredningens uppfattning. Jag vill särskilt understryka vad beredning- en anfört om vikten av forskning rörande miljöförändringarnas inverkan på viltet. Även andra forskningsområden som gränsar till eller ingår i vad som betecknas som miljövårdsforskning kan ha stor betydelse för kunskapen om viltet och vilttillgången. Anslag urjaktvårdsfonden och viltskaderegle- ringsfonden bör även i fortsättningen i första hand lämnas till forskning som har en mera direkt anknytning till vilda däggdjur och vilda fåglar och gälla projekt med stort allmänintresse.

Vad beträffar frågan om hur viltforskningen bör samordnas och anslags- tilldelningen organiseras ansluter jag mig till beredningens förslag med undantag för vad beredningen uttalat om att en viltforskningskommitté bör inrättas. Det bör liksom hittills ankomma på naturvårdsverkets forsknings- nämnd att besluta om inrättande av de beredningsgrupper som kan behö- vas.

Enligt min mening bör naturvårdsverkets forskningsnämnd verka för att de tillgängliga basresurserna utnyttjas på bästa sätt. Förutsättningama härför bör öka genom att forskningsverksamheten samordnas. Även om de olika institutionerna och anläggningarna har skilda huvudmän bör det vara möjligt att uppnå de samordningsvinster naturvårdsverket efterlyser i sitt remissvar.

Mitt förslag: Länsstyrelserna får själva svara för att med fällavgifter finansiera ersättningen för Viltskador på gröda, bidrag i anledning av vissa skogsskador och administrationen av älgjakten.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag vad beträffar länsstyrelsernas ansvar för ersättning för Viltskador på gröda. Beredningen har vidare föreslagit att viltskaderegleringsfonden avvecklas på sikt, att dess medel i stället förs över till jaktvårdsfonden och att vissa medel ur jaktvårdsfonden förs till ett nytt viltvårdsanslag. Beredningen har också uttalat önskemål om en viss förstärkning av Svenska jägareförbundets personalresurser.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till bered- ningens förslag men många vill ha resursförstärkningar. främst för länssty- relsernas del och för viltforskningen.

Skälen för mitt förslag: Huvuddelen av den praktiska viltvården bekos-

• Sida 110
•  Original

tas direkt av jägare, markägare och organisationer. Till den del det all- männa svarar för finansieringen. sker detta på fiera sätt. Vid sidan av medel över statsbudgeten används medel ur jaktvårdsfonden. viltskade- fonderna och viltskaderegleringsfonden.

Jaktvårdsfonden. som förvaltas av kammarkollegiet. tillförs de jakt- vårdsavgifter som jägarna är skyldiga att betala samt vissa bötesmedel. Fonden tillförs för närvarande årligen omkring 30 milj. kr. Enligt det nya jaktlagsförslaget avses inte bötesmedel tillföras fonden.

För varje län finns en viltskaclefond som länsstyrelsen förvaltar. Fonden bildas av de avgifter som skall betalas av jägarna när de fäller älg. kron- hjort eller dovhjort. Avgifternas storlek fastställs årligen av naturvårdsver- ket inom en av regeringen bestämd ram. Årligen tillförs länens viltskade- fonder sammanlagt omkring 25 milj. kr. Ur viltskadefonderna lämnas ersättning för skador som älg. kronhjort och dovhjort orsakar på gröda eller på trädgårdsodling. Fontlmedlen används också till bidrag för att förebygga Viltskador, till viltvård samt till information och utbildning i jaktliga frågor.

För länen finns också en gemensam regleringsfond vars syfte är att balansera eventuella underskott i länens viltskadefonder. Regleringsfon- den tillförs medel från viltskadefonderna. Överföringen beslutas av rege- ringen och uppgår för närvarande till ca 8 milj. kr. per år.

Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att inrätta ett särskilt viltvårdsanslag. Jag har i föregående avsnitt förordat att medel ur jakt- vårdsfonden och viltskaderegleringsfonden till all viltforskning samt för- söks- och utvecklingsverksamhet i fortsättningen bör fördelas av forsk- ningsnämnden vid naturvårdsverket. Som anförts i lagrådsremissen bör vidare vissa medel urjaktvårdsfonden anvisas för förmedling av jakttillfäl- len och för utbildning och information i syfte att få till stånd ett bättre utnyttjande av jaktmarkerna.

Endast i ett hänseende innebär förslaget tilljaktlag helt nya administrati- va arbetsuppgifter. Det gäller arrendenämndernas befattning med tvister som rörjakträttsupplåtelser. Enligt min mening torde dessa arbetsuppgif- ter klaras av inom ramen för tillgängliga resurser. Jag har i denna fråga samrått med chefen förjustitiedepartementet.

Ett flertal remissinstanser har tagit upp frågan om ökade resurser till länsstyrelsernas naturvårdsenheter i syfte att förstärka den regionala jakt- administrationen. En sådan förstärkning är jag inte beredd att föreslå.

Förslagen i lagrådsremissen rörande administrationen av jakten och viltvården innebär att länsstyrelsen liksom hittills skall ha ansvaret för att bl. a. älgstammen anpassas till lokala och regionala förhållanden. Länssty- relsen bör i fortsättningen deSsutom självständigt ansvara för finansiering- en av ersättningarna för skada av älg. kronhjort och dovhjort på gröda eller trädgårdsodling.

Vidare bör enligt min mening skogsägare kunna påräkna bidrag när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog. En förutsättning för sådant bidrag bör vara att skogsäga- ren så långt möjligt försökt skydda planteringen från skador genom av-

• Sida 111
•  Original

skjutning av älg. Som huvudregel bör gälla att bidrag skall komma i fråga först när skogsägaren skjutit sin tilldelning under den vanliga jakten och dessutom uttömt möjligheterna att genom särskilda tillstånd till skyddsjakt förhindra att planteringen förstörs. Bidraget bör lämnas för skador som inträffar efter den 30 juni 1987. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om bidraget.

Finansieringen av ersättningarna och bidragen bör ske med medel från fällavgifter som betalas för de tre nämnda djurslagen. Länsstyrelsen bör få avgöra hur stora avgifter som skall tas ut i det egna länet. Länsstyrelsens beslut i fråga om avgifternas storlek bör självfallet grundas på en bedöm- ning av hur stort medelsbehovet är för att täcka ersättningarna och bidra- gen för viltskadorna inom länet. Detta innebär att avgiftens storlek kan komma att variera över tiden som en följd av förändringar i viltstammen och skadornas omfattning. En viss del av fällavgifterna bör betalas in till regleringsfonden för att bestrida kostnader av gemensam karaktär för viltvården i landet. Dessa medel bör kunna disponeras för att täcka ersätt- ningskostnader m.m. i sådana län där fällavgifterna inte räcker till på grund av särskilda förhållanden. Under de närmaste åren kan behövas tillskott bl.a. till länsstyrelserna i Skånelänen där skadorna på gröda alltjämt är så stora att intäkterna av fällavgifterna i länen inte förslår till att täcka ersättningsbehoven. Jag vill dock understryka att målsättningen i ett längre perspektiv måste vara att man inom varje län har en sådan avskjut— ning att skadorna kan täckas med medel ur den egna viltskadefonden.

Administrationen av älgjakten är i dag en viktig uppgift för länsstyrelser- na. Förslaget från beredningen att medel ur viltskaderegleringsfonden inte skall utgå i fortsättningen till länsstyrelsernas älgjaktsadministration har mött stark kritik från många håll. Jag har förståelse för den kritiken. Även om den föreslagna ordningen rörande älgjakten kommer att innebära lätt- nader i länsstyrelsernas arbetsbörda är det enligt min mening rimligt att vissa resurser ställs till länsstyrelsernas förfogande även framgent. Jag kommer därför att senare föreslå regeringen att länsstyrelserna skall få disponera medel ur viltskadefonderna även till sina kostnader för admini- strationen av älgjakten inkl. kostnaderna för länsviltnämnderna. För när- varande belastar administrationen av älgjakten viltskaderegleringsfonden med totalt omkring 2,5 milj. kr. per år.

Beredningen har anfört att en viss förstärkning är önskvärd i fråga om jägareförbundets fältpersonal. I den mån finansieringen av en sådan för- stärkning inte kan ske genom omprioriteringar skulle den leda till ökad belastning påjaktvårdsfonden. Enligt min mening bör förbundet i fråga om ökade resurser för verksamheten underkasta sig samma restriktiva pröv- ning som för närvarande tillämpas i fråga om myndigheternas verksamhet. Jag är därför inte beredd att nu förorda att ytterligare medel ur jaktvårds- fonden anvisas för en förstärkning av förbundets fältpersonal.

• Sida 112
•  Original

Mitt förslag: Vildsvin skall få finnas frilevande i landet i begränsad omfattning. Ersättning för skador av vildsvinen skall kunna lämnas ur jaktvårdsfonden om det är uppenbart oskäligt att den skadeli- dande själv svarar för de kostnader skadan föranleder.

Statens naturvårdsverks förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har invändningar mot att det skall finnas en frilevande vildsvinsstam i landet. Som skäl åberopas främst konstaterade och befarade skador på jordbruket. Flera remissinstanser anser att de av naturvårdsverket föreslagna ersättningsbestämmelsema inte är tillfredsställande. (Se vidare bilaga till detta protokoll.)

Skälen för mitt förslag: År 1981 beslutade riksdagen att godta regering- ens förslag om en försöksverksamhet med frilevande vildsvin i landet (prop. 1980/81:82, JoU 16. rskr. 174). Beslutet innebar att 50—100 vildsvin tills vidare skulle få finnas kvar i Stockholms län. Stammen skulle hållas under noggrann kontroll. ] övriga landet skulle vildsvinen utrotas. Efter riksdagsbeslutet fick naturvårdsverket i uppdrag att gemensamt med läns- styrelsen i Stockholms län och efter samråd med Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare och Lantbrukarnas riksför- bund genomföra en undersökning av den frilevande vildsvinsstammen i Stockholms län. I naturvårdsverkets uppdrag ingick att undersöka vildsvi- nens reproduktionstakt, skadegörelsens inriktning och omfattning samt möjligheterna att genom jakt reglera beståndet och att vidta skadeförebyg- gande åtgärder. Naturvårdsverket har efter riksdagsbeslutet årligen re- dovisat utvecklingen. Den 27 juni 1985 upprättade verket en slutrapport över undersökningen.

] dag finns 75— 125 vildsvin i Stockholms län. I övriga landet finns endast ett mindre antal djur, främst i Södermanlands, Östergötlands och Kristian- stads län.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att de vildsvin som finns i landet inte skall utrotas. I lagrådsremissen har anförts att det under vissa förhållanden kan vara nödvändigt att vidta åtgärder för att förhindra att en viss viltart etablerar sig i landet. Det kan vara fråga om att skydda andra viltarter eller andra väsentliga intressen. Sådana åtgärder kan emellertid inte anses motiverade när det gäller vildsvinen. Vid den bedömningen stöderjag mig på naturvårdsverkets undersökning och vad som har anförts i remissyttranden över undersökningen.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller i sitt remissyttrande att det inte har framkommit några erfarenheter av sjukdomsspridning eller smittspridning som skulle utgöra något allvarligare hinder för att acceptera en frilevande vildsvinsstam i Sverige. Jag konstaterar vidare att resultatet av naturvårdsverkets undersökning inte ger stöd för uppfattningen att vildsvinen skulle innebära en särskilt allvarlig och svårbemästrad skade- risk förjordbruket. Det område där vildsvinen varit föremål för undersök- ning består till största delen av arrendegårdar där arrendatorerna inte har

• Sida 113
•  Original

haft jakträtt. Arrendatorerna har således inte kunnat skydda sina grödor genom ett ökat jakttryck. Detta är dock inte en typisk bild av förhållan- dena. I de flesta fall torde brukaren av jorden ha möjlighet att skydda sina grödor genom jakt. Det har under försöksperioden visat sig att vildsvinen har en stark reproduktionstakt men att det är möjligt att med en ökad jakt kontrollera stammens storlek. Allvarligare skador för jordbruket bör följ- aktligen kunna motverkas genom ett starktjakttryck på vildsvinsstammen. Jag förutsätter att såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna noga följer utvecklingen av vildsvinsbestånden. Med en lång allmän jakttid bör man kunna räkna med att den jakt som jakträttshavarna bedriver på eget initia- tiv får den omfattning som behövs för att allvarligare skador skall undvi- kas. Såsom naturvårdsverket har framhållit bör vildsvinsjakt vara av stort intresse för jägarna. Skulle det områdesvis uppstå problem ger den före- slagna nya jaktlagen myndigheterna möjligheter att besluta om nödvändig jakt.

Vid remissbehandlingen har i flera fall ersättningsfrågorna tillmätts stor vikt. En positiv inställning till fortsatt vildsvinsförekomst har därvid gjorts beroende av generösa ersättningsbestämmelser.

De skador på gröda som förorsakats av vildsvin har varierat från år till år. Som lägst har som sammanlagd ersättning utbetalats 11000 kr. år 1979 och som mest 93452 kr. år 1985. Även om skadornas omfattning totalt sett inte kan betecknas som särskilt omfattande så kan de för enskildajordbru- kare få svåra ekonomiska konsekvenser. I sådana fall bör enligt min mening ersättning kunna lämnas. Ersättning bör lämnas då det är uppen- bart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader skadan föranleder, t.ex. då han drabbas av skadegörelse trots att han har vidtagit skadeförebyggande åtgärder. Ersättningen bör lämnas urjaktvårdsfonden.

Den av mig nu föreslagna ordningen innebär att vildsvinen. som har ett stort jaktligt värde, i kontrollerade former åter kan bli ett inslag i den svenska faunan. Jag anser därför att vildsvinen skall få finnas frilevande i landet i begränsad omfattning.

Jag har i denna fråga. liksom i tidigare behandlade frågor, samrått med chefen förjordbruksdepartementet och statsrådet Dahl.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

]. anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna änd- ringar.

2. godkänna de i regeringsprotokollet den 25 september 1986 föror- dade riktlinjerna förjakt- och viltvårdspolitiken.

3. godkänna vad jag har förordat om länsstyrelsernas ansvar för uttag och användning av fällavgifter,

4. godkänna vad jag har förordat om vildsvinsbestånden.

• Sida 114
•  Original

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 115
•  Original

Jakt- och viltvårdsberedningens sammanfattning av betänkandet (SOU 1983:21) Vilt och jakt

Jakt- och viltvårdsberedningen har haft i uppgift att lämna förslag till hur viltvården i landet skall bedrivas och administreras och till hur de rekrea- tiva och ekonomiska värden som jakten representerar bäst skall tas till vara. I uppdraget har ingått att göra en allmän översyn av jaktlagstiftning- en.

Till grund för beredningens förslag ligger de principiella ställningstagan- den som redovisas bl.a. genom att beredningen anger följande mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken, nämligen

att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen,

att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset,

att i fråga om jakten och viltvården främja en samverkan över fastighets- gränserna,

att främja tillvaratagandet av viltets sociala och ekonomiska värden, att bevara folkrörelseengagemanget i viltvården och jakten samt att tillämpa en enkel administration, i största möjliga utsträckning för- lagd till lokal nivå.

I de förslag som rör vården av viltet avses med vilt den högre faunan, dvs. alla vilda däggdjur och fåglar och inte bara det jaktbara viltet. Till viltvården räknas traditionellt olika stödåtgärder och olika former av an- läggningar för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Dessa insatser är mycket viktiga. Men det är genom att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön som de mest betydelsefulla insatserna för viltet kan göras. Viltvård i den meningen, som ett led i naturvården i övrigt, regleras främst i annan lagstiftning än jaktlagstiftningen.

Bestämmelser om hänsyn till naturvårdsintreSSet och därmed också till viltet finns bl.a. i lagstiftningen för den fysiska planeringen. Enligt bered- ningens mening finns det emellertid behov av centralt utarbetade regler för hur viltintresset skall beaktas i planeringsarbetet. Det föreslås därför att statens planverk skall få i uppdrag att efter samråd med statens naturvårds- verk meddela allmänna råd för kommunernas planering. Beträffande väg- planeringen föreslås att statens vägverk ges motsvarande uppdrag.

Exploatering av mark och vatten för energiutvinning kan ha särskilt stora effekter på miljön till förfång för viltet. ] det sammanhanget fram- håller beredningen att det är angeläget att vid vattenkraftutbyggnad i större utsträckning än hittills utreda vilken inverkan utbyggnaden får för viltet och på grundval av sådana undersökningar ålägga företagaren att vidta kompensationsåtgärder. En annan form av energiutvinning som kan kom- ma att i hög grad påverka förhållandena för viltet är energiskogsodling. Det bör föreskrivas att den typen av företag alltid skall anmälas till länsstyrel- sen för samråd enligt naturvårdslagen.

• Sida 116
•  Original

Våtmarkerna intar en särställning genom deras stora betydelse för många viltarter. Det är skogsbruket som f.n. har de största anspråken på dessa marker. Med hänsyn härtill är det angeläget att resultaten av på- gående forskning om våtmarksdikningens effekter snarast omsätts i före- skrifter för hur dikningsföretag skall utföras. Skogsstyrelsens föreskrifter för tillämpningen av skogsvårdslagen bör kompletteras med sådana be- stämmelser. Den föreslagna nya vattenlagen ger den formella grunden för att återställa torrläggningsföretag som av olika skäl har förlorat sin bety- delse. Det föreslås att naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga före- komsten av sådana företag och undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för återställningsåtgärder.

Beredningen understryker den stora betydelsen av att hänsyn tas till viltet i skogsbruket och jordbruket. Mot bakgrund av att riksdagen har uttalat sig för en lagreglering av naturvårdshänsynen i jordbruket kan det förutsättas att hänsynsregler av det slag som redan gäller för skogsbruket kommer att meddelas också för jordbruket. Beredningen förordar att dessa föreskrifter anknyts till lagen om skötsel av jordbruksmark. Därigenom kommer lantbruksnämnderna på samma sätt som skogsvårdsstyrelsema att engageras för frågorna om naturvårdshänsyn.

Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder vidtas för att öka tillgången på de tre grundförutsättningama för viltförekomsten, nämligen föda, vatten och skydd. Det kan ske genom biotopförbättringar av mera varaktig karaktär men också genom tillfälliga stödåtgärder för att hjälpa djuren i en besvärlig situation. Åtgärder av det förstnämnda slaget kan bestå i att områden som är av marginell betydelse för jordbruket och skogsbruket avsätts för produktion av viltfoder. Inom områden där vatten- försörjningen är otillräcklig kan nya våtmarker skapas genom anläggande av viltvatten. Skyddet för viltet kan ökas exempelvis genom att skogsim- pediment sköts så att de blir till nytta för viltet. Enligt beredningens mening bör markinnehavare och jakträttsinnehavare svara för att sådana åtgärder utförs och att det sker i ökad utsträckning. Detta ansvar bör emellertid göras gällande på annat sätt än genom tvingande bestämmelser. De medel beredningen anvisar är främst av administrativ karaktär. Det sker mot bakgrund av att de särskilda åtgärderna för viltet så långt möjligt bör genomföras i samverkan över större markområden. Detta förhållande utgör ett av flera vägande skäl till. att jaktvårdsområden bör bildas. Sådana områden har inte på långt när kommit till stånd i den omfattning som är önskvärd. Vid sidan om ökad upplysning och propaganda föreslås att verksamheten för att bilda jaktvårdsområden görs till föremål för en sär— skild utvärdering. Som närmare beskrivs i det följande förutsätts vidare att lokala samrådsgrupper inrättas med uppgift att bl. a. upprätta viltvårdspro- gram och verka för att i programmen angivna åtgärder genomförs. Om det i undantagsfall är nödvändigt för att en angelägen viltvårdsåtgärd skall kun- na genomföras, skall länsstyrelsen kunna besluta att en markinnehavare skall vara skyldig att tåla en anläggning för viltvården på fastigheten, om det inte medför olägenhet av betydelse.

Av grundläggande betydelse för skyddet av viltet är fridlysningsbestäm- melserna. Principen att allt vilt är fredat och att rätten att jaga vissa djur

• Sida 117
•  Original

innebär etf undantag från den huvudregeln skall gälla även i fortsättningen. Ett annat viktigt inslag i vården av viltet i allmänhet är att förhindra att för vårt faunaområde främmande viltarter etablerar sig här i landet. Bered- ningen föreslår att det nuvarande förbudet att planterå' ut vissa djurarter kompletteras med bestämmelser om förbud mot att hålla främmande djur- arter i hägn. Undantag från förbudet, som inte skall gälla djurparker och andra zoologiska anläggningar, skall kunna meddelas av länsstyrelsen. Vidare föreslås bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att förordna om jakt för att förhindra eller undanröja etablering av en främmande djurart.

De ovan redovisade åtgärderna kan förutsättas vara av betydelse för i princip allt vilt. Därutöver behandlas i betänkandet frågor som rör de ytterlighetsgrupper som representeras av vilt i alltför individrika stammar och av de viltarter som är hotade eller sårbara. I fråga om den förstnämnda gruppen föreslås bl.a. vidgade möjligheter för myndigheterna att förordna om avskjutning för att uppnå balans med andra intressen.

När det gäller de hotade och sårbara arterna konstaterar beredningen att målet att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter inte kan ses som ett absolut krav. Av både praktiska och ekonomiska skäl måste en prioritering ske. Beredningen ansluter sig till uppfattningen att tillgängliga resurser i första hand bör användas för åtgärder som kan förutsättas bli framgångsrika och som avser arter som i mera betydande utsträckning är beroende av förhållandena här i landet. Beredningen föreslår att natur- vårdsverket anvisas medel på ett särskilt viltvårdsanslag för utformande av ett åtgärdsprogram och för en prioritering och samordning av insatserna för de djurarter det är fråga om. Vidare föreslås flera åtgärder för att motverka den handel och övrig hantering som grundar sig på illegal jakt på utrotningshotade och sällsynta djurarter. Dit hör krav på särskilt tillstånd för att få bedriva konservatorsverksamhet. Vidare föreslås ett lagbemyndi- gande för att meddela skärpta bestämmelser för in- och utförsel av djur. Straffmaximum för grova jaktbrott föreslås höjt vilket också innebär en förlängning av preskriptionstiden.

Särskilda avsnitt i betänkandet ägnas åt vården av älgstammen, vården av kronhjortsstammen och de fyra stora rovdjuren, björn, varg. järv och 10. . Utöver de mål som allmänt bör gälla för viltvården bör till grund för skötseln av älgstammen läggas hänsynen till betestillgången. de areella näringarna och trafiksäkerheten. Det innebär en fortsatt ökad avskjutning inom många områden i landet. Beredningen föreslår ett nytt system för älgjakten som är avsett att ersätta de tre olika jaktformer som nu tillämpas i landet. I huvudsak innebär förslaget följande. J aktområden som är så stora att de medger en planmässig skötsel och beskattning av älgstammen får registreras som licensområden och får en årlig tilldelning av minst en vuxen älg. Större, stabila områden — exempelvis jaktvårdsområden — skall. när älgstammen nått en lämplig nivå, kunna få flerårslicenser, dvs. få en viss tilldelning för exempelvis en treårsperiod inom vilken jägarna själva kan fördela avskjutningen.

Övriga jaktområden, som i dag är många men som i areal endast omfat-

• Sida 118
•  Original

tar några få procent av all älgjaktmark, registreras inte. Jakträttsinnehavar- na på dessa marker får rätt att under begränsad jakttid fälla kalvar utan antalsbegränsning. Om det finns särskilda skäl skall dock länsstyrelsen för viss tid kunna registrera även mark som inte uppfyller kraven för licensom- råden. Tilldelningen skall då kunna omfatta vuxet djur för årlig avskjutning eller för avskjutning under en tvåårsperiod. Sådan registrering skall kunna komma i fråga om en jakträttsinnehavare, trots försök därtill, inte lyckats få sin mark ansluten till angränsande jaktområden. _

Den slopade registreringen av mindre jaktområden kommer i hög grad att minska länsstyrelsernas arbetsbelastning med älgjakten. Avsikten är att förberedelsearbetet för beslut om älgtilldelning i hög grad skall skötas på lokal nivå, bl.a. genom överläggningar mellan jägare, markägare. lokala myndigheter och andra intressenter.

Vad beträffar vården av kronhjortsstammen har beredningen bl.a. haft att ta ställning till frågor som sammanhänger med det kronhjortsreservat som finns inrättat i Skåne. Reservatet har tillkommit för att bevara den svenska nominatrasen. De undersökningar beredningen låtit utföra har inte givit något entydigt svar på frågan om kronhjortarna inom reservatet i rashänseende skiljer sig från övriga kronhjortsgrupper i landet. Beredning- en har därför utgått från att de skånska hjortarna har ett särskilt skydds- värde men konstaterar samtidigt att reservatet inte är en ändamålsenlig åtgärd för att på längre sikt skydda rasen mot inblandning. Det föreslås därför att reservatet skall avvecklas.

Beredningen har också övervägt hur kronhjortsjakten bör organiseras i landet. Förslaget innebär att jakten bör bedrivas som licensjakt efter mönster av det system som föreslås för älgjakten.

För kronhjortsjakt lämpliga licensområden bör emellertid vara betydligt större än motsvarande områden för älgjakt.

Vad gäller de fyra stora rovdjuren konstaterar beredningen att det, med undantag för lodjuret, är fråga om arter som är att betrakta som hotade eller i varje fall sårbara. Det är emellertid samtidigt fråga om djur som vållar betydande problem, främst för rennäringen. Beredningen har sär- skilt övervägt frågan om vargens framtid i landet. Enligt beredningens mening kan ett återförande av vargen till den svenska faunan rimligen bara ske genom en spontan invandring. En sådan kan påräknas, i första hand från Finland men också från Norge. En etablering av en fast vargstam som en följd av invandring måste emellertid enligt beredningens bedömning ske i områden utanför renskötselområdena. I viss utsträckning ändrade be- stämmelser föreslås i fråga om. avskjutning av rovdjur för att skydda rennäringen och andra intressen.

I fråga om rätten till jakt har beredningen inte funnit anledning att frångå principen om jordägarens jakträtt. Liksom hittills skall jakträtt följa med jordbruksarrende om inte annat har avtalats. Jordbruksarrendatom skall emellertid inte utan rnarkägarens medgivande i sin tur få upplåta jakträt- ten.

Vad beträffar upplåtelse av jakträtt har beredningen ägnat särskild upp- märksamhet åt frågan om jakträttsarrendatorns besittningsskydd och frå- gan om prissättningen vid sådana upplåtelser.

• Sida 119
•  Original

Förslaget om besittningsskydd innebär att en jakträttsarrendator skall ges möjlighet att få frågan om förlängning av upplåtelseavtalet prövad av länets arrendenämnd. Förlängning skall kunna ske om markägaren inte avser att utnyttja jaktmarken för egen del eller överlåta jakten till anhörig eller anställda.

Beredningen avvisar tanken på någon form av allmän priskontroll i fråga om jakträttsupplåtelser. Andra vägar bör väljas för att söka dämpa prisut- vecklingen. En åtgärd som bör prövas är att via jägarorganisationerna söka få till stånd en allmän tillämpning av ett standardiserat prissättningssy- stem. Ett sådant prissättningssystem bör i huvudsak utformas efter modell av det system som används av bl.a. domänverket med arrendeavgiften fördelad på dels en grundavgift för rätten att jaga på marken och som inkluderar småviltjakten, dels en tilläggsavgift för fällt klövvilt. I övrigt bör ansträngningarna inriktas på att öka utbudet av jaktmöjligheter. Bered- ningen anvisar flera olika åtgärder för att åstadkomma ett bättre utnyttjan- de av landets jaktmarker. Bl.a. bör de tidigare nämnda lokala samråds- grupperna och jägarorganisationema ta sig an uppgiften att verka som förmedlare av jakträttsupplåtelser, både i fråga om vanliga jaktarrenden och s.k. korttidsupplåtelser. Upplåtelser, främst på den samhällsägda marken, bör i större utsträckning än hittills ske till jaktföreningar för att därigenom få till stånd en mera differentierad jakt. Lagen om jaktvårdsom- råden bör ändras så att jaktvårdsområdesföreningen får rätt att avtala om upplåtelse av jakt inom jaktvårdsområdet.

Vad särskilt gäller utnyttjandet av de allmänna vattnen för sjöfågeljakt föreslår beredningen en lagändring som innebär att det blir möjligt att bilda jaktvårdsområden för sådan jakt. Bildas sådana områden bör det överlåtas åt områdesföreningen att svara för upplåtelser av jakten. Ett sådant ansvar bör också kunna ges för sjöfågelvården särskilt bildade jaktföreningar.

Det förslag till ny jaktlag som beredningen lägger fram innebär en ge- nomgripande modernisering av den nuvarande lagen. Det huvudsakliga ämnesområdet för den gällande lagen. nämligen regleringen av jakträtten, behandlas i den nya lagen i ett av tre huvudavsnitt. I ett första centralt avsnitt behandlas frågor om viltvården mera utförligt än vad som är fallet i nuvarande lag. Det tredje huvudavsnittet upptar, utöver ett antal bemyndi- ganden, vissa för jakten särskilt viktiga bestämmelser som i dag har sin plats ijaktstadgan. Utöver bestämmelser som direkt reglerar viltvården, jakträtten och jakten innehåller lagen också bestämmelser om bl. a. utplan- tering av vilt. vilthägn, handel med vilt, konservatorernas verksamhet, jaktens administration, kunskapsprov och jakttillsynsmän. Vid utform- ningen av lagförslaget har beredningen förutsatt att kompletterande be— stämmelser skall meddelas av regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, av naturvårdsverket.

En fortsatt och utvidgad viltforskning är enligt beredningens uppfattning en förutsättning för ett meningsfullt och framgångsrikt viltvårdsarbete. Viltforskningen skall inte vara begränsad till de jaktbara arterna. Enligt beredningens mening behövs en bättre samordning och planering av vilt- forskningsarbetet i landet. I fortsättningen bör därför forskningsnämnden vid naturvårdsverket ombesörja all medelsanvisning i fråga om den vilt-

Prop.1986/87:58

• Sida 120
•  Original

forskning som bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskadereglerings- fonderna. Vidare föreslås att den nuvarande projektgruppen för viltforsk- ning ombildas till en viltforskningskommitté med. i förhållande till den nuvarande gruppen, förstärkt sammansättning och vidgade uppgifter. Forskningsverksamheten måste följas upp av ett omfattande försöks- och utredningsarbete. Denna verksamhet bör om möjligt integreras med forsk-

ningsprojekten.

I fråga om administrationen av jakten och viltvården anser beredningen att det finns behov av samrådsorgan eller samrådsgrupper för att samordna viltvårdsinsatserna på lokal nivå. Arbetsuppgifterna för sådana grupper, vars verksamhetsområde normalt bör omfatta en kommun. kan vara att — ordna överläggningar med markägare, jägare och andra i naturvårdsfrå-

gor engagerade personer inom verksamhetsområdet (distriktet).

— verka för bildande av jaktvårdsområden. bl.a. genom att föreslå indel- ning i sådana områden inom distriktet, - verka för upprättande av viltvårdsprogram med förslag till långsiktiga och övergripande viltvårdsinsatser inom distriktet. — verka för samordning av viltvårdsinsatser som berör stora delar av eller hela distriktet, _ verka för att markanvändning inom distriktet sker med hänsynstagande till viltets behov.

— göra framställningar till myndigheter samt vara remissinstans i frågor som rör viltvården och jakten inom distriktet, - verka för bättre utnyttjande av jaktmarker och för att jaktintresserade personer får tillgång till jakttnöjligheter samt medverka till att natur- intresserade människor ges möjlighet att komma i kontakt med natur och vilt, _ i samverkan med polisen, jägarna och markägarna verka för att minska riskerna för kollisioner mellan motorfordon och vilt samt för begräns- ning av övriga skador orsakade av vilt. Beredningen förutsätter att lokala samrådsgrupper bildas över hela lan- det men finner det lämpligast att låta detta samråd växa fram genom lokala initiativ. Med hänsyn till den stora betydelse som det lokala samrådet kan förutsättas få för viltvården, jakten och jägarna utgår beredningen från att jägarorganisationerna i mycket stor utsträckning tar initiativ till bildande av samrådsgrupperna. Självfallet kan också kommunerna komma att än- tingen initiera bildandet av en samrådsgrupp eller inrätta en kommunal nämnd för viltvårdsfrågor. Självfallet måste jägarorganisationerna och kommunerna anpassa sina åtgärder så att dubbelarbete undviks.

På det regionala planet föreslås den förändringen att de nuvarande länsälgnämnderna ersätts av länsviltnämnder med vidgade uppgifter. Länsviltnämnderna skall vara länsstyrelsens rådgivande organ i alla frågor som rör viltvården och jakten. Nämnderna bör därutöver ges befogenhet att besluta i ärenden som rör ranrar för älgavskjutningen och tilldelning av djur för licensområdena. Ledamöterna i nämnden bör representera jakt och viltvård, jord- och skogsbruk. naturvårdsintresse och friluftsliv. Nämnderna bör bestå av ordförande och högst sex ledamöter som företrä- der intresseorganisationer på områdena i fråga. Till nämndernas samman-

• Sida 121
•  Original

träden bör kunna adjungeras personer som besitter särskild sakkunskap i de frågor nämnden behandlar.

] fråga om den centrala administrationen föreslås inte några förändring- ar. För att markera ansvarsfördelningen finns det emellertid skäl att klar- göra att Svenska jägareförbundet har ett betydande ansvar för jakten och den praktiska viltvården i övrigt genom att förbundet organiserar en stor del av landets jägare men att förbundet däremot inte har någon myndig- hetsfunktion.

Vad slutligen gäller finansieringen är beredningen med hänsyn till sina direktiv förhindrad att föreslå annat än mycket begränsade resursförstärk- ningar. Länsstyrelserna föreslås få ett självständigt ansvar för finansiering- en av de ersättningar som lämnas för skador på gröda av klövvilt. Ersätt- ningarna skall liksom hittills finansieras med avgifter för klövvilt som fälls. Avgifterna bör emellertid i fortsättningen fastställas av länsstyrelsen inom ramar som regeringen bestämmer. Den nuvarande viltskaderegleringsfon- den bör avvecklas. Länsstyrelserna skall dock även i fortsättningen betala in ett visst belopp av fällavgifterna för att disponeras centralt. Dessa medel bör föras till jaktvårdsfonden. Vidare föreslås att medel ur jaktvårdsfonden och vissa budgetmedel förs till ett viltvårdsanslag som skall disponeras av naturvårdsverket.

• Sida 122
•  Original

Jakt- och viltvårdsberedningens lagförslag

1 Förslag till J aktlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 & Denna lag gäller viltvården. rätten till jakt och jakten samt frågor som har samband därmed.

2 5 Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med jakt jämställs att göra ingrepp i viltets bon och att tillgodogöra sig eller förstöra fåglars ägg.

3 & Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författning- ar i fråga om skyddet och vården av viltet.

Viltvården

4 & Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intres- sen lämplig utveckling av viltstammarna.

I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt.

S & Var och en skall visa viltet hänsyn.

Viltet får inte förföljas eller annars ofredas annat än vid jakt eller när det är nödvändigt att markinnehavaren vidtar åtgärder för att motverka skador av vilt.

Hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt.

Regeringen får för särskilda ändamål meddela föreskrifter om undantag från tredje stycket.

6 & Om jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom inom jaktområdet anträffar katt som uppenbarligen inte står under någons till- syn, får han döda katten. lnom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten.

7 5 Om det uppenbart behövs med hänsyn till viltvården får länsstyrel- sen besluta om

1. förbud eller inskränkningar i rätten att jaga på en fastighet,

2. skyldighet för en markinnehavare att tåla att en anläggning för sådant ändamål utförs på fastigheten, om det inte medför olägenhet av betydelse.

• Sida 123
•  Original

I beslut som avses i första stycket 1 får länsstyrelsen sätta ut vite.

8 5 Om det på grund av något viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafikolyckor eller för omfattande skador av vilt, får länsstyrelsen besluta om jakt för att undanröja eller minska skaderisken. Detsamma gäller om förekomsten av någon viltart innebär betydande skaderisker.

Länsstyrelsen skall i beslutet bestämma om jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Länsstyrelsen skall också bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

Om ett djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet. får polismyndigheten låta avliva djuret.

Jakträtten m.m.

9 & Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av lOå. ! jakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid jakt.

Vid jordbruksarrende har i fastighetsägarens ställe arrendatorn jakträt- ten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats.

Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

10 & Jakträtten på en väg eller järnväg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen eller järnvägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem väg- eller järnvägs- marken har var och en av dem jakträtt på den marken.

11 5 Om allmänt vatten gränsar till en fastighets strand, har fastighets- ägaren jakträtt också på det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlinjen. På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar. klippor och skär, som inte ingår i någon fastighet, får jakt bedrivas endast efter till- stånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver annat.

12 lå Jakträtt får upplåtas av fastighetsägaren. Jakträtt som har upplåtits får inte överlåtas utan fastighetsägarens sam- tycke.

13 5 Om fastighetsägaren säger upp jakträttsupplåtelsen eller om tiden för denna annars går ut, får arrendenämnden på framställning av nyttjande- rättshavaren besluta att upplåtelsen skall förlängas, om det kan anses oskäligt att denna upphör.

Första stycket gäller även när fastighetsägaren medger förlängning av upplåtelsen men ställer villkor som kan anses oskäliga.

14 & I ett beslut om förlängning skall arrendenämnden fastställa villkoren för upplåtelsen efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för denna, till inträffade eller förutsebara förändring- ar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden.

Förlängning med stöd av l3ä skall ske för en tid som motsvarar den tidigare upplåtelsen. om denna inte överstiger fem år och i annat fall för fem år.

15 & Rätten att jaga och att tillgodogöra sig vilt i de fall som avses i 95

• Sida 124
•  Original

första stycket är förbehållen jakträttsinnehavaren med de undantag som Prop. 1986/87:58 följer av bestämmelserna om 1.jakt efter beslut av länsstyrelsen (8 5), 2. rätten att döda eller fånga vilt för att avvärja skador ( l6å), 3. statens vilt (17%). 4. skyldigheten att spåra upp och avliva skadat vilt (20%).

16 & Om det är nödvändigt fö-r att avvärja skador av betydelse på egen- dom eller i näringsverksamhet, får den som innehar egendomen eller utövar verksamheten fånga eller döda vilt även om han saknar jakträtt. Han får också tillgodogöra sig det vilt som har dödats eller fångats, om detta med hänsyn till omständighetema kan anses skäligt.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om förutsättningarna för att vilt skall få fångas eller dödas och om vem som skall ha rätt att tillgodogöra sig viltet.

17 & Regeringen får föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang; än vid tillåten jakt skall tillfalla staten.

18 & Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i frå- ga om 1. vilt som skall tillfalla staten,

2. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfor- don.

Jakten

19 & Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och människor och egendom inte utsätts för fara.

20 & Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast möjligt vidta åtgärder för att spåra upp och avliva det skadade djuret.

Om klövvilt har skadats vid jakt och går in på ett annatjaktområde, skall jakträttsinnehavaren där eller o-mrådets ägare snarast underrättas genom jägarens försorg. Kan dessa endast nås med svårighet får polismyndighe- ten i orten underrättas i stället.

21 % Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.

Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under viss tid av dygnet.

22 & Motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anord- ningar får inte användas vid jakten, om inte regeringen på grund av särskil- da förhållanden föreskriver eller i enskilda fall medger det.

Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp sär- skilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

23 å Hundar får användas vid jakten endast om detta med hänsyn till jaktområdets storlek och beskaffenhet i övrigt samt hundens egenskaper inte medför onödigt lidande för viltet eller olägenhet av betydelse för andra jakträttsinnehavare.

• Sida 125
•  Original

24 & Regeringen meddelar föreskrifter om de tider när olika slag av vilt fårjagas inom skilda delar av landet.

Som villkor förjakt får regeringen också föreskriva attjakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens) eller på marker av viss storlek eller beskaffenhet i övrigt.

Om det främjar viltvården får en licens utfärdas för flera jakträttsinneha- vare gemensamt.

25 & Utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt från någon annans jaktområde får inte vidtas om avsikten är att komma åt vilt.

26 5 Utan medgivande av jakträttsinnehavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller skjutvapen ta väg över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs skall den hållas kopplad.

Utplantering av vilt m.m.

27 & Regeringen får meddela bestämmelser om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Handel med vill m.m.

28 & Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för handel med vilt.

Om in- och utförsel av vilt finns särskilda bestämmelser meddelade med stöd av lagen (1975285) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

29 & Regeringen får meddela bestämmelser som innebär att uppstopp- ning eller annan preparering av vissa slag av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där uppstoppning eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrym— men som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Länsviltnämnder

30 5 Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården. Det ankom- mer därutöver på länsviltnämnden att efter regeringens bestämmande prö- va frågor om tillstånd till jakt efter vissa slag av vilt.

Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

17 5

• Sida 126
•  Original

Kunskapsprov

31 & Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga kun- skapsprov som villkor för rätten att jaga och om skyldighet att utge ersättning för proven.

Regeringen får överlämna åt sammanslutningar på jaktens och viltvår- dens område att anordna sådana kunskapsprov samt att ta ut ersättning för proven.

Avgifter

32 & För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är fören- liga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift). Dessa avgifter bildar en fond (jaktvårdsfonden) som efter regeringens bestämmande får användas för sådana ändamål som nu har nämnts.

Regeringen får också meddela föreskrifter om avgiftsskyldighet för vissa slag av vilt som fälls.

Jakttillsynsmän

33 5 Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas till jakttillsynsman med den befogenhet som följer av 38 5.

En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist.

Förordnandet får omfatta ett eller flera län eller delar av län och får återkallas när det finns skäl för det.

Ansvar m.m.

34 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för jaktbrott den som

]. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans mark eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 å andra stycket,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 & första stycket, 22.5 första stycket, 23 eller 25% eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 21 & eller 245 första eller andra stycket.

35 5 Om jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas ]. om brottet avsåg sällsynt eller värdefullt vilt, 2. om det har utförts vanemässigt elleri större omfattning, 3. om det har utförts med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffnings- medel eller motordriven anordning, 4. om jaktledares anvisningar inte har följts.

36 & Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 & andra eller tredje stycket,

2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 18 &. om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951z649) om straff för vissa trafikbrott.

3. bryter mot 195, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken,

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt ZOå,

• Sida 127
•  Original

5. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 225 andra stycket.

6. bryter mot 265 eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 27 5, 285 första stycket, 295 första stycket. 315 första stycket eller 32 5.

Den som av oaktsamhet underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 245 andra stycket döms till böter.

37 & Den som för egen eller någon annans räkning tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller kommits över genom jaktbrott eller brott som avses i 365 andra stycket, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständig- heter som anges i 355 1 och 2.

38 & Om någon anträffas på bar gärning i färd med att begå jaktbrott eller brott som avses i 365 andra stycket, får vilt och sådan egendom som avses i 405 tas i beslag av jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer också sådana jakttillsynsmän som avses i 33 5.

Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta göras till polis- eller åklagarmyndigheten.

Om vilt som har tagits i beslag kan förfaras får djuret efter värdering säljas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen.

39 5 Om någon har begått jaktbrott eller brott som avses i 365 andra stycket skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras förver- kat, om inte ett förverkande är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde förklaras förverkat.

Förverkat vilt tillfaller jakträttsinnehavaren i de fall detta anges i före- skrifter som meddelas av regeringen.

Första och andra stycket gäller även vid sådant brott som avses i 375.

40 & Jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott eller brott som avses i 365 andra stycket får förklaras förverkade, om ett förverkande är påkallat för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

41 ä I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om försäljning av sådan egendom i den mån inte annat följer av 395 andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från dessa be- stämmelser i fråga om djur som behövs för forskningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

42 & Av de böter som ådöms enligt denna lag tillfaller hälften jaktvårds- fonden. Detsamma gäller i fråga om försäljningssumman av förverkat vilt och det som har förverkats med stöd av 405.

43 & Vad i 37—3955 sägs om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och bon.

Bemyndiganden

44 & Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter och beslut som avses i 55 ljärde stycket. 165 andra

• Sida 128
•  Original

stycket, 17, 18, 21, 22, 24 och 27 55. 285 första stycket, 295 första stycket, 305 andra stycket, 315 första stycket, 325, 385 tredje stycket, 395 andra stycket och 415.

I de fall som avses i 85 får länsstyrelsen medge de undantag från denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som behövs för att jakten skall kunna bedrivas ändamålsenligt.

Besvär

45 5 I fråga om arrendenämndens beslut enligt 13 och 1455 gäller be- stämmelserna i 8 kap. 315 första stycket och 325 första stycket jordabal- ken.

Länsviltnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut enligt 7 och 855 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den då lagen ( 1938: 274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla.

]. Bestämmelserna i 13 och 1455 gäller i fråga om avtal om upplåtelse av jakträtt som har ingåtts efter lagens ikraftträdande eller som har förlängts genom avtal som har träffats efter denna tidpunkt.

2. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans åbor och innehavare av kronotorp, Skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

3. Äldre bestämmelser om servitut som innefattar jakträtten på en fastig— het skall fortfarande gälla.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (194—32459) om tillsyn över hundar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (.l943:459) om tillsyn över hundar dels att 5 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall föras in två nya paragrafer, 3a och 3b55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a5

Om en hund springer lös i ett om- råde där det finns vilt, fårjakträtts- innehavaren eller någon som före- träder honom ta hand om hunden. När detta har skett skall hundens ägare eller innehavare snarast un- derrättas. Om dessa inte är kända får i stället polismyndigheten i or- ten underrättas.

Om hunden inte låter sig tas om hand får polismyndigheten låta

• Sida 129
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

döda hunden, om detta är angelä- get från viltvårdssynpunkt och för- svarligt även med hänsyn till om- ständigheterna i övrigt.

3b5

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 25 eller 35 tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 35 första stycket, dömes till böter.

Denna lag träder i kraft

3 Förslag till

Den som vill återfå en hund som har tagits om hand är skyldig att lösa hunden enligtföreskrifter som meddelas av regeringen. Blir hun- den inte löst, får den som har tagit hand om hunden behålla den under förutsättningar som anges i före- skrifterna.

55[

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 25 eller 35 tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 35 första stycket, döms till böter.

Den som försummar att göra an- mälan enligt 3a5 första stycket döms till böter, högst ettusen kro- nor.

Lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 15 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen får, med den be- gränsning som följer av 25, medde- la föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hän- syn till risk för störning inom sam- hällsekonomin eller folkförsörj- ningen. av särskilda handelspolitis- ka skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården. miljö-

' Senaste lydelse 19741348.

Föreslagen lydelse

Regeringen får, med den be- gränsning som följer av 25, medde— la föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hän- syn till

]. risk för störning inom sam- hällsekonomin eller folkförsörj- ningen,

2. särskilda handelspolitiska för- hållanden,

• Sida 130
•  Original

Nuvarande lydelse vården, växtskyddet eller skyddet mot djursjukdomar eller till kon- trollen av materiel som kan få rnili- tär användning.

Föreslagen lydelse

3. behov att trygga kvaliteten hos produkter av vissa slag,

4. hälsoskyddel, miljövärden, växtskyddet,

5. skyddet mot djursjukdomar, viltvården eller annars behov att skydda vissa djurarter,

6. kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrif- ter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och

hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 1 och 1155 lagen (1973:]88) om arrende- nämnder och hyresnämnderl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 295 jordabalken har till uppgift att ]. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende eller om villkor för sådan förläng- ning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 145 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller '.21 5 samma balk ankommer på arren- denämnd,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller frskearrende eller av avtal om upplåtelse avjakt- rätt eller om villkor för sådan för- längning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. l45jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 5 samma balk ankommer på ar- rendenämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 5, 10 kap. 2—4 eller 75 eller 11 kap. 25 jordabalken eller 3—6 5 lagen (1957: 390) om frskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist. Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är

belägen.

Rör ärende som avskrivits enligt 105 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 105, 10 kap. 6a5 eller 12 kap. 49 eller 555jorda- balken, 22 eller 245 hyresförhand-

' Lagen omtryckt l980:97.

115

Rör ärende som avskrivits enligt 105 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 105, 10 kap. 6a5 eller 12 kap. 49 eller 555jorda— balken. 22 eller 245 hyresförhand-

• Sida 131
•  Original

Nuvarande lydelse

lingslagen (1978:304). 55 lagen (1957z390) om fiskearrenden eller 525 bostadsrättslagen (197lz479). skall nämnden återuppta ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan gö- res skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.

Föreslagen lydelse lingslagen (l978:304), 5.5 lagen (1957z390) om flskearrenden, 525 bostadsrättslagen (197lz479) eller 13.5 jaktlagen ( ') skall nämnden återuppta ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftli- gen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning medde- lades.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

Denna lag träder i kraft

• Sida 132
•  Original

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (SOU 19:33:21) Vilt och jakt

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, statens järnvägar (SJ), statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, generaltullstyrelsen, naturhistoriska riksmuseet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens naturvårds- verk, statens planverk, domänverket, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organisationsnämnd, hovrät- ten för nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Sveriges lantbruksuni- versitet (SLU), statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJ FR), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got- lands, Blekinge, Kn'stianstads. Malmöhus, Hallands, Göteborgs- och 130- hus, Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar- bergs. Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands. Västerbottens och Norr- bottens län, Göteborgs universitet, Lunds universitet, Stockholms univer- sitet, Umeå universitet, Uppsala universitet, stiftsnämnden i Växjö, stifts- nämnden i Härnösand, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Friluftsfrämjandet, Sveriges jordbruks- arrendatorers förbund, Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare, Landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska jägareförbundet, Svenska kennelklubben. Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riks- förbund (SSR), Dioramaföreningen Malmö museum, Sveriges djurskydds- föreningars riksförbund, Göteborgs djurskyddsförening, Sveriges jord- ägarförbund, Sveriges länSjaktvårdskonsulenters förening, Viltforskar- föreningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Trädgårdsnä- ringens riksförbund.

Riksåklagaren har bifogat yttranden av cheferna för länsåklagarmyn- digheterna i Kristianstads, Kopparbergs och Gävleborgs län. Skogsstyrel- sen har bifogat yttranden av flera skogsvårdsstyrelser och hänvisar till dessa yttranden för länsspecifika synpunkter. Flertalet länsstyrelser har bifogat yttranden av regionala myndigheter och organisationer.

I Principiella utgångspunkter

1.1 Naturhistoriska riksmuseet: — — —

Museet konstaterar först att det hade varit önskvärt att bland medlem- marna i beredningen och dess sakkunnig- och expertgrupp funnits forskare i viltekologi.

Beredningen har anammat den vedertagna definitionen på vilt. som säger att det utgörs av alla vilda däggdjur och fåglar. Viltvården skall syfta till en art- och individrik fauna. Det senare poängteras särskilt genom meningarna "Viltarternas bevarande kräver i sin tur en individrikedom som tillåter en naturlig variation inom respektive art. En sådan variation är nödvändig för att viltstammarna skall vara livskraftiga" (s. 218). Ett sär-

• Sida 133
•  Original

skilt ansvar har vi, enligt beredningen, för de .,raser som utgör en arts nominatform.

Museet välkomnar dessa ställningstaganden men konstaterar, att de inte alltid varit vägledande för de förslag som avges.

1.2 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket ansluter sig till de princi- piella utgångspunkter och mål som utgjort grunden för beredningens arbe- te. ——— Verket anser att jägarna skall vara medvetna om att vård av viltstammarna är en förutsättning såväl för den rekreation som jakten utgör som för nyttjandet av de ekonomiska värden som viltet representerar. Jägarna måste också vara medvetna om att jakten måste utformas och bedrivas så att den ingår i den samhälleliga verksamheten.

Naturvårdsverket —- — — vill — — — också peka på att jakten innebär vissa begränsningar i allmänhetens möjligheter till övrigt friluftsliv.

När det slutligen gäller ansvarsfördelningen kan verket i allt väsentligt instämma i vad beredningen anför när det gäller de olika roller som staten respektive de ideella organisationerna skall ha.

1.3 Domänverket: Beredningen föreslår i ett antal punkter mål för samhäl- lets jakt- och viltvårdspolitik. Domänverket delar den grundinställning till jakten och viltvården, som anges i dessa punkter. Vad gäller målen i de två sist redovisade punkterna har verket ingen avvikande mening. Verket vill dock framhålla vikten av att nyssnämnda mål inte får medföra att de areella näringarnas intressen — dit jakten också skall räknas — blir trängda eller att de åtsidosätts.

1.4 Hovrätten för Nedre Norrland: Beredningen — — — har i betänkandet sammanfattningsvis (15.5) angett sina förslag till mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken i samhället. Hovrätten saknar i och för sig möjlighe- ter att mera ingående ta ställning till åtskilligt av det material som ligger till grund för beredningens överväganden och förslag men finner inte anled- ning till erinran mot den av beredningen sålunda angivna målsättningen. Hovrätten vill här särskilt betona önskvärdheten av att administrationen kan göras så enkel och billig som möjligt.

1.5 Sveriges lantbruksuniversitet: Inledningsvis ställer sig lantbruksuniver- sitetet bakom de mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken som framläggs i betänkandet. — — — Det är väsentligt att som beredningen gör slå fast att syftet med viltvår- den är att bevara en artrikedom bland viltet, och att målet är att bevara vån lands naturligt förekommande viltarter. Lantbruksuniversitetet, som varit en av föregångarna för detta synsätt. hälsar med tillfredsställelse att denna inställning föreslås vara officiellt vägledande i framtiden.

1.6 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Beredningens förslag till mål för den framtidajakt- och viltvårdspolitiken är väl motiverade. — — —

1.7 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen ansluter sig till de av beredningen angivna målen för den framtidajakt— och viltvårdspolitiken.

1.8 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen ansluter sig i allt Väsentligt till de principer som beredningen angett för den framtida viltvården. Beto-

• Sida 134
•  Original

ningen av viltvården som del av naturvården i övrigt ser länsstyrelsen särskilt positivt på. —— — —

1.9 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Det framhålls i betänkandet att jakten har stora sociala och ekonomiska värden som borde tas tillvara på ett bättre sätt bl.a. genom ett ökat utbud av jaktmöjligheter. Länsstyrelsen delar den uppfattningen men vill samtidigt framhålla att jakten inte får ges så stor betydelse att andra viktiga intressen t.ex. allmänhetens intresse att vistas i skog och mark får stå tillbaka.

1.10 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Beredningen har angivit vissa allmänt hållna övergripande mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken. Länsstyrelsen har ingen avvikande uppfattning vad beträffar de uppställda målen men har i nedan angivna avseenden erinn'ngar mot beredningens förslag för att nå vissa av dessa mål.

1.11 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I de mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken, som beredningen har angivit. instämmer länsstyrel- sen helt. Flera skilda kategorier har önskemål om att nyttja naturen under hösten för olika friluftsaktiviteter. Beredningen har dock helt avstått från att beröra problemen i den konkurrenssituation. som idag råder mellan främst älgjakt och övrigt friluftsliv och som gäller tillgången till höstmarkerna. Länsstyrelsen anser att frågan har direkta beröringspunkter med flera av de mål som man angett för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken. Det är enligt länsstyrelsens mening angeläget att sådana regler och överenskom- melser tillskapas att en positiv samexistens i ökad utsträckning garanteras mellan jakt och övrigt friluftsliv.

1.12 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen har inte något att erin- ra mot beredningens förslag till mål för samhällets jakt- och viltvårdspoli- tik.

1.13 Lunds universitet: Inledningsvis framhålls att jakten är ett medel i viltvården. Detta är riktigt, när det gäller stammarna av hjortvilt, som i frånvaro av större rovdjur tenderar att bli för kraftiga. Det är också sant att många jägare genom biotopförbättrande åtgärder aktivt bidrar till en rikare fauna. Däremot är beredningens upprepade påståenden att "jakten" (i sig) ”år ett medel att bygga upp eller bevara livskraftiga viltstammar" direkt vilseledande. Viltarter i allmänhet regleras av ekologiska faktorer och påverkas inte positivt av jakt. Även andra påståenden i betänkandet är oriktiga eller dåligt underbyggda och uttryck för jägarens syn på viltvård. Vid behandling av olika viltarter hävdas tex att "flera av kråkfåglarna .. . och i synnerhet kråkan, skatan och i stigande grad korpen skapar bekym- mer i viltvården” (s 66). Att ökad förekomst av tex korp skulle resultera i minskat antal jaktbara djur finns inget belägg för och den icke jagande naturintresserade svensken har _svårt att uppfatta förekomsten av korpen i naturen som ett bekymmer. Även andra viltarter som "svartlistas”” i betänkandet placeras där på lösa grunder. — — — I sammanfattningen av de av beredningen föreslagna målen för samhäl- lets jakt- och viltvårdspolitik anges bla att "skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset”. Det är ett exempel bland många på hur man blandar ihop Svenska Jägareförbundets och samhällets intressen. Sektionsnämndcn vill för sin del hävda att man bör betrakta jakten som en areell näring likställd med jordbruk och skogs-

• Sida 135
•  Original

bruk. Därigenom klarläggs på ett enkelt sätt inte bara jaktens stora ekono- miska betydelse genom utnyttjande av en naturresurs — låt vara ofta som fritidsintresse — utan också de ytterst väsentliga motstående intressen, som naturvården representerar i detta sammanhang.

1.14 Stockholms universitet: Utredningen handlar till stora delar om jakt- liga frågor och värden av de jaktbara djurarterna, varför den föreslagna vida definitionen av vilt endast förvillar och gör utredningens förslag svårtolkade. Utredarna har också mycket svårt att på ett konsekvent sätt handskas med denna term, vilket i sin tur grundlägger en rad missförstånd och tveksamheter.

I utredningens direktiv står det att konflikter mellan friluftslivet och viltvården bör beaktas. — — — Det finns inget underlag i direktiven för att jaktintresse skall bedömas som mer värdefullt än övrigt naturintresse. Utredningen har valt att endast beakta de störningar som övriga fritidsakti- viteter kan få på jakt och värden av det jaktbara viltet. Det förtjänar att påpekas att jakt är en fritidsverksamhet som rimligen bör jämställas med tex fritidsfiske. bär- och svampplockning, ornitologi, orientering eller allmänhetens behov av att vistas i skog och mark. — — —

1.15 Umeå universitet: — — — Beredningens definition av vilt. dvs. alla

vilda däggdjur och fåglar kan vi ansluta oss till.

— — — Grunden för en ekologiskt riktig viltvård erhålls enligt vår mening genom: ]) kunskaper om viltstammarnas storlek och utveckling. dvs. genom en fungerande viltstatistik, 2) kunskaper om viltarternas miljökrav. populationsdynamik etc, dvs. genom viltforskning, 3) att testa viltforskningens teorier, dvs.försöksverksamhet.

För att omsätta denna baskunskap (enligt 1—3) i praktisk tillämpning inom viltvården krävs: 4) att utgående från punkt 1—3 övergripande beslut fattas, regler utarbetas och rekommendationer ges för praktisk viltvård, dvs. genom en funge- rande administration vid berörda myndigheter, 5) att kunskaper om viltstammarnas Utveckling, miljökrav och reglering samt de beslut, regler och rekommendationer om hur viltvården skall bedrivas för olika arter förs ut till dem som skall utföra viltvården i praktiken, dvs. genom utbildning, 6) och information. 7) att beslut. regler och rekommendationer om hur olika viltarter skall skötas verkligen följs, dvs. genom praktiskt viltvårdsarbete av markan- vändare.jägare och enskilda.

Vi anser att viltvården bör bedrivas enligt den ordning som vi skisserat ovan och utgår från denna modell då vi kommenterar beredningens förslag angående deSSa punkter.

1.16 Uppsala universitet: Föreliggande yttrande berör i första hand forsk- ning samt utvecklings- och försöksverksamhet. Ifråga om betänkandet i övrigt är det på sin plats att särskilt välkomna beredningens principiella ställningstagande som bl. a. går ut på — att ifråga om jakten och viltvården främja en samverkan över fastighets- gränserna, — att bevara folkrörelseengagemanget i viltvården och jakten samt

• Sida 136
•  Original

— att tillämpa en enkel administration. i största möjliga utsträckning för- lagd till lokal nivå. Det är också värdefullt att beredningen framhåller den traditionella viltvårdens betydelse men dessutom särskilt understryker hur angeläget det är att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön.

Den vacklande definitionen av begreppet ”vilt" ijaktliga och from nu också i statliga utredningssammanhang gör det utomordentligt svårt att få grepp om vilka konkreta åtgärder beredningen egentligen föreslår. — — —

Beredningen har haft en sådan sammansättning att jägarnas intressen konsekvent prioriteras. deras positiva betydelse för faunan skönmålas och deras negativa inverkan förbigås. Det ligger nära till hands att kräva att betänkandet utan vidare avpolletteras, möjligen för att efterträdas av två separata utredningar. nämligen en om faunavård och faunavårdens behov av ekologisk forskning, den andra om jakt. Detta är nämligen två olika saker, om också med vissa beröringspunkter. — — —

1.17 Stiftsnämnden i Härnösand: Stiftsnämnden ifrågasätter om det över huvudtaget är möjligt att förena en enkel administration på lokal nivå med övriga aspirationer (t. ex. att främja samverkan över fastighetsgränser eller bevara folkrörelseengagemanget). — — —

1.18 Svenska kommunförbundet: Jakten var tidigare av stor betydelse för många människors ekonomi och försörjning och har fortfarande viss eko- nomisk betydelse för markägarna. Jakträttens ekonomiska värde bestäms dock numera i hög grad av jakten som fritidsaktivitet. Enligt styrelsens uppfattning bör denna förändring av förutsättningarna för jakten påverka utformningen av samhällets åtgärder beträffande jaktens rättsliga regle- ring, organisation och det ekonomiska stöd som kan komma att utgå.

1.19 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR delar beredningens upp- fattning att begreppet viltvård bör ges en vidsträckt innebörd. bla innefat- tande hänsynstagande vid markanvändning — t.ex. i skogs- och jordbruk och vid övrig exploatering av mark och vatten så att viltproduktionens avkastning och jaktens värde som rekreationskälla tillvaratas. SACO/SR har sålunda inget att erinra mot de principiella utgångspunkter efter vilka beredningen arbetat och de mål beredningen föreslår för jakt och viltvårds- politiken.

1.20 Friluftsfrämjandet: Vi finner att betänkandet genomsyras av en allt- för ensidig betoning av jaktens intressen medan det rörliga friluftslivet i huvudsak betraktas som en störning för viltvård och jakt (sid 248). Jakt- rättsinnehavarens intressen framstår som överordnade friluftslivets intres- sen. Ett sådant synsätt anser vi oförenligt med en modern demokratisk upp- fattning om naturen som en gemensam nationell tillgång. Friluftsfrämjandet anser att olika aktiviteter i skog och mark bör och kan bedrivas med ömsesidig hänsyn till varandra utifrån ett gemensamt accep- terande av allemansrättens hävdvunna principer.

Friluftsfrämjandet anser att jakt och viltvård bör bedrivas på sådant sätt att det inte skapar otrygghet hos utövare av annan legitim friluftsverksam- het i markerna eller på annat sätt innebär inskränkning i allemansrätten.

Friluftsfrämjandet hemställer därför att till de övriga målen "för den

• Sida 137
•  Original

framtida jakt- och viltvårdspolitiken" (sid 13) fogas ännu ett mål, som garanterar att jaktutövningen inte medför ytterligare inskränkningar i det rörliga friluftslivets möjligheter att utnyttja allemansrätten.

1.21 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: — — —'. So'm helhet be- traktad fungerar jakten och viltvården bra med nuvarande regler och jakträttsförhållanden. Någon försämring av nu rådande jaktförhållanden är helt obefogad och skall förhindras. Det är däremot angeläget att fler och nya jakttillfällen, till rimliga kostnader, tillskapas för landets många mark- lösajägare.

1.22 Landsorganisationen i Sverige: Enligt LO är de av beredningen an- givna målen väl lämpade att arbeta vidare med. Däremot anser LO inte att beredningens förslag till alla delar innebär att man när dessa mål.

1.23 Lantbrukarnas riksförbund: Av LRFs jakt- och viltvårdspolitiska handlingsprogram — — — framgår att det ligger i lantbrukets intresse att upprätthålla produktiva viltstammar. Samtidigt är det nödvändigt att ba- lans råder såväl mellan arter och individer som mellan olika arealbundna näringsgrenar. I likhet med beredningen anser LRF att samverkan över ägogränser är nödvändig för att nå en effektivare jakt- och viltvård. Att viltets och jaktens sociala och ekonomiska värden skall tillvaratas ligger helt i linje med LRFs inställning till jakt och viltvård, som en produktionsgren inom de areella näringarna. Ifråga om jakten och viltvården vill beredningen också bevara folkrörelseengagemanget och tillämpa en enkel administra- tion i största möjliga utsträckning förlagd till lokal nivå. Ett av viltvårdens mål är även att öka antalet jakttillfällen för att svara mot rekreationsbeho- ven. Strävandena att bevara en art- och individrik fauna skall inriktas på de arter som tillhör landets viltbestånd. För att förhindra att främmande arter etablerar sig anser beredningen att det erfordras en mycket stor — och i förhållande till dagsläget skärpt — restriktivitet när det gäller att hålla sådana aner i hägn. Även när det gäller arter inom vårt land finns det med hänsyn till skaderisken i de areella näringarna anledning att vara restriktiv. Denna restriktivitet anser beredningen bör gälla även vid inplantering i nya områden av arter som redan finns i landet. LRF instämmer här i allt väsentligt i beredningens överväganden och förslag.

1.24 Skogsindustriernas samarbetsutskott: Vi kan ansluta oss till de av beredningen föreslagna målen för samhällets jakt- och viltvårdspolitik. Däri anges bl.a. att denna politik skall dels främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen, dels skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset. Ej sällan kan dessa mål framstå som motstridiga. För skogs- näringen är avvägningen dem emellan en central fråga. Beredningen uttalar att jakt är en verksamhet som främst syftar till att bereda sina utövare nöje och avkoppling. Detta är ett självklart men viktigt påpekande. SISU vill understryka att i avvägning mellan viltvård och jakt samt skogsproduktion måste näringens råvaruintressen vara vägledande. Det skall samtidigt fastslås att rationellt skogsbruk och viltvård som regel är förenliga. Inom det enskilda storskogsbruket har jakten ett ej obetydligt ekonomiskt intresse samt stor betydelse i personalpolitiken och för kontakterna med företagets omvärld. Markägarens och jakträttsinneha-

• Sida 138
•  Original

varens intresse och kunskaper förjakt och viltvård är avgörande förutsätt- ningar för att de uppställda målen skall uppnås.

1.25 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet ställer sig utomor- dentligt positivt till den breda genomgång av inriktning och målsättning för samhällets jakt- och viltvårdspolitik som beredningen gjort och i sina "principiella utgångspunkter" (kap 15). sammanfattat i följande punkter vilka helt delas av Svenska jägareförbundet.

1.26 Svenska naturskyddsföreningen: — — —

Beredningen uppställer en rad mål för samhällets jakt- och viltvårdspoli- tik. Överst i raden står "att bevara de viltarter som tillhör landets viltbe- stånd”. Föreningen kan tillstyrka detta mål. som är ett övergripande mål även för den allmänna naturvården, om man med vilt avser alla vilda djur. Beredningen föreslår emellertid att benämningen "vilt" ska avse endast vilda däggdjur och fåglar. Detta innebär en utvidgning i förhållande till nu gällande jaktlag, som främst behandlar det jaktbara viltet. Ska lagens omfattning utvidgas har föreningen svårt att inse att det finns något skäl till att inte också ta med grod- och kräldjur. Fördelen med detta är att den generella fridlysningen därmed skulle omfatta även dessa djurgrupper. som annars med vissa undantag är fredlösa i vårt land.

1.27 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: — — — Föreningarna har inget att erinra mot de principiella utgångspunkter efter vilka beredningen arbetat eller mot de mål beredningen föreslår för samhällets jakt- och viltvårdspolitik. — — —-

1.28 Viltforskarföreningen: I betänkandet har den breda definitionen av vilt — alla vilda däggdjur och fåglar — använts för att definiera beredning- ens ansvarsområde. Samtidigt har man emellertid genom beredningens sammansättning klart markerat den jaktliga sidan, vilket givit betänkandet en snävare inriktning och en slagsida åt jaktliga frågor. Detta gör att det övergripande perspektivet ofta saknas. — —- —

2 Åtgärder för viltet i allmänhet

2.1 Riksåklagarmyndigheten: Med rätta understryker beredningen vikten av att det vidtas åtgärder för att den yttre miljön för viltet skall bli så gynnsam som möjlig. Det är därför av intresse att vid samhällsplaneringen frågor som berör naturvården ägnas särskild uppmärksamhet. Att statens planverk som beredningen föreslagit skall få i uppdrag att i samråd med statens naturvårdsverk meddela allmänna råd till kommunerna angående hur viltintresset skall tillgodoses i planeringsarbetet framstår som lämpligt. De åtgärder inom skogsbruket och jordbruket, bla från skogsvårdsstyrel- sernas och lantbruksnämndernas sida. som beredningen förordat för att öka livsbetingelserna för viltet. biträds även. Det primära ansvaret för viltvården måste som utredningen framhållit åvila markägaren och jakt- rättsinnehavaren och vila på friVillig grund. En effektivisering av viltvår- den förutsätter samverkan över fastighetsgränserna. Beredningen pekar härvid på betydelsen av jaktklubbarnas verksamhet samt vikten av att nya jaktvårdsområden bildas. —— — —

• Sida 139
•  Original

2.2 Rikspolisstyrelsen: Förutom de omfattande åtgärder som vidtagits för att minska viltolyckor i trafiken bör tydligare 'än vad som hittills skett den enskilde fordonsförarens ansvar understrykas, dvs skyldigheten att anpas- sa körningen med hänsyn till risken för viltolyckor. Detta kan såsom beredningen föreslår ske genom ett tillägg i 61 & vägtrafikkung'örelsen så att denna bestämmelse även omfattar områden där det finns Uppenbar risk för kollision med vilt, t.ex. där vägmärke för viltstråk är uppsatt. Styrelsen understryker behovet av en fortsatt bred och saklig information om risken för viltolyckor och att en särskild central arbetsgrupp tillsätts för att följa upp utvecklingen av viltolyckorna. Företrädare för polisen bör ingå i arbetsgruppen.

2.3 Statens vägverk: — — — Det är — — — för tidigt att påstå att ”utveck- lingen mot ett för varje år ökat antal viltolyckor synes emellertid nu ha brutits". Totalt sett över riket är det rätt att en minskning inträffade under 1982. För flera län kvarstår dock faktum att olycksökningen inte avstan- nat.

Vägverket instämmer i beredningens mening — — — att en fortsatt bred och saklig information till allmänheten om bilförarens ansvar bör ske. Därför tillstyrker vägverket att en särskild arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen av viltolyckorna och som ges resurser för att sprida informa- tion till allmänheten. Vägverket är berett att deltaga i en sådan arbets-

grupp.

2.4 Statens trafiksäkerhetsverk: Beredningens förslag att genom ett tillägg i 61å vägtrafikkungörelsen (19721603) (VTK) ytterligare understryka den enskilde trafikantens skyldighet att hålla en tillräckligt låg hastighet inom områden där det finns risk för kollision med vilt avstyrks. Skälet härför är att risken för kollision med vilt inte såsom i de övriga i 615 VT K uppräknade fallen tillräckligt entydigt kan förutsättas framgå av trafik- och terrängförhållandena. Det är således svårt för fordonsförama att förutom där varningsmärke för vilt uppsatts avgöra när de färdas genom områden där det finns risk för kollision med vill eller inte. För att följa viltolycksutvecklingen samt för att sprida information till allmänheten föreslår beredningen att en särskild arbetsgrupp tillsätts. Hu- vudansvaret föreslås läggas på trafiksäkerhetsverket. Under förutsättning att trafiksäkerhetsverket erhåller därav motiverade resurser har verket inget att erinra mot den föreslagna organisationen.

2.5 Naturhistoriska riksmuseet: Beredningen har en rad förslag. vilka syf- tar till att öka tillgången på näring, vatten och skydd för viltet. Man nämner att utdikad jordbruksmark, som tagits ur produktion, skulle kunna återstäl- las i ursprungligt skick. Man säger också att det borde vara tillåtet att undanta marker från skogsodling i större utsträckning än vad som nu är tillåtet, och man föreslår en lagreglering av naturvårdshänsynen i jordbru- ket på samma sätt som för skogsbruket. Museet välkomnar de nämnda förslagen.

2.6 Lantbruksstyrelsen: Beredningen pekar på möjligheten att öka tillgång- en på föda för viltet genom att avsätta områden som är av marginell betydelse för skogs- och jordbruksproduktionen för produktion av vilt- foder. Detta gäller exempelvis nedlagd jordbruksmark. En sådan använd- ning i större skala torde kräva viss ändrad praxis vad gäller anvisningar och nuvarande tillämpning.

• Sida 140
•  Original

Beträffande information till allmänheten om vilka regler som gäller för införandet av djur finns både allmän information och mera djurslagsinrik- tad information i form av sammanställningar tillgängliga på både lantbruks- styrelsen Och de olika lantbruksnämnderna. Det kan också nämnas att lantbruksstyrelsen tillsammans med naturvårdsverket har utarbetat en broschyr om införsel av utrotningshotade djur. En lista över de djurarter som är utrotningshotade genom handel finns också att rekvirera från lantbruksstyrelsen.

2.7 Skogsstyrelsen: -— — — Beredningens förslag om att skogsstyrelsen bör komplettera föreskrifterna till skogsvårdslagen om naturvårdshänsyn vid dikning tillstyrks — — — endast under den förutsättningen att motsvarande

prövning enligt naturvårdslagen inte sker. I annat fall bör nuvarande ord- ning behållas.

Beredningen anför vidare att vissa för jord- och skogsbruk angivna ”marginalmarker", som utan tvekan har betydelse för viltproduktionen bör kunna undantas från skogsproduktion med hänvisning till 25 skogs— vårdslagen. Man efterlyser att mark bör kunna undantas från skogsodling i en något vidare utsträckning än vad föreskrifterna och de allmänna råden till 25 skogsvårdslagen för närvarande tillåter. Skogsstyrelsen anser att skogsvårdslagen redan medger denna tolkning men är beredd att i samband med nästa överarbetning av föreskrifterna till 25 skogsvårdslagen ytterli- gare exemplifiera detta.

Skogsstyrelsen avstyrker beredningens förslag om en generell samråds- skyldighet beträffande energiskogsodling.

2.8 Statens naturvårdsverk: — — —

— — —- Behovet av hänsyn till viltet i den kommunala planeringen får anses vara särskilt stort i anslutning till den urbana miljön. Samtidigt som djurens utrymme här är begränsat finns det ett mycket stort behov av rekreation baserad på upplevelser av vilda djur. 1 en av naturvårdsverket publicerad rapport (Faunavård i stadsmiljö. Gerell, statens naturvårds- verks FM 1622) framgår ytterligare att det finns stora förbättringar att göra för djurlivet vid planering av stadsmiljö. .

Verket instämmer i bedömningen att det finns ett behov av centrala anvisningar för hänsynstagande till faunan i den kommunala planeringen och tillstyrker beredningens förslag på denna punkt.

När det gäller problemen med viltolyckor efterlyser beredningen ett större ansvar hos den enskilde bilföraren. Som ett resultat av detta föreslår man ett tillägg i 61 & vägtrafikkungörelsen om skyldighet att anpassa hastig- heten i områden där det finns risk för kollision med vilt. Verket tillstyrker detta förslag, som torde kunna få en positiv, psykologisk effekt.

Vidare understryks att eleverna i landets bilskolor måste få bättre infor- mation om risken för viltolyckor och hur dessa skall Undvikas — en bedömning som naturvårdsverket ansluter sig till eftersom det är viktigt med ökade kunskaper i detta avseende hos landets bilförare.

Beredningen föreslår också att informationen om risken för viltolyckor ökas och förbättras bl.a genom tillsättandet av en särskild arbetsgrupp som skall följa utvecklingen av viltolyckorna och ges resurser för att sprida information till allmänheten. Verket kan emellertid inte ansluta sig till detta förslag. Det torde vara bättre att tillföra redan existerande organ resurser som skulle krävas för att skapa och behålla en sådan arbetsgrupp än att bilda ett nytt och därmed ge upphov till ytterligare administrativa kostnader.

Prop. 1986/87: 58

• Sida 141
•  Original

Naturvårdsverket — — — vill särskilt understryka nödvändigheten av att man framför allt vid större vattenregleringsföretag noggrant inventerar det berörda området vad avser störningskänsliga och hotade djurarter. Detta bör ske jämsides med den av beredningen föreslagna åtgärden för att utröna företagets effekt på viltet och hur denna skall kunna minimeras.

Beredningen föreslår också att naturvårdsverket, med hjälp av länssty- relserna. åtminstone översiktligt. kartlägger förekomsten av torrläggnings- företag som skulle kunna vara aktuella att återställa. till förmån för viltet.

Under förutsättning att verket erhåller erforderliga resurser för denna omfattande uppgift tillstyrks förslaget, som dock förutsätter att en nedre arealgräns införs för att kunna genomföras. — — —

] skogs- och jordbruksavsnittet tar beredningen vidare upp frågan om markutnyttjandet för jord- och skogsbruk kontra markutnyttjandet för viltet. Beredningen föreslår att fler typer av mark av betydelse för de vilda djuren bör undantas från skogsodling. Verket instämmer i att det — sanno- likt utan någon nämnvärd inverkan på landets skogsproduktion — bör skapas bättre möjligheter för att avsätta smärre områden för viltproduk- tion. Bl.a borde vissa s.k. 5:3-skogar kunna komma i fråga här. Denna möjlighet bör, som beredningen anför, ej kopplas till något särskilt krav att vidtaga viltvårdsåtgärder på de aktuella områdena. Kantzoner och isolera- de öar i det extrema jord- och skogsbrukslandskapet utgör inte sällan värdefulla viltbiotoper även när dessa får utvecklas fritt på naturlig väg. Vad som är bäst för viltet bestäms självfallet av läget, tidigare markan- vändning. klimat, omgivande vegetation etc.

I en av naturvårdsverket publicerad rapport (Våtmarksdikning och fau- na, Boström, meddelande 2/1983) framgår bl.a att skogsdikning i stor skala kommer att bidra till en minskad variation i såväl naturtyper som artinne- håll. Denna rapport, liksom den bakomliggande undersökningen. bör i enlighet med vad beredningen framhåller kunna ligga till grund för utarbe- tande av föreskrifter för dikningsföretag. Sådana bör således kunna utarbe- tas tämligen omgående i form av en komplettering till redan befintliga anvisningar om dikning.

Beredningen behandlar även systemet för fredning av vilt och de undan- tag som gäller i olika avseenden. Naturvårdsverket har inga erinringar mot de överväganden som görs och de förslag som här framläggs. — — —

De överväganden och särskilda åtgärder som framgår av beredningens avsnitt om främmande viltarter har verket inga invändningar mot. Bered- ningen föreslår här bl.a ett förbud mot att hålla främmande djurarter i hägn. Eftersom rymningar från hägn av djur tillhörande främmande djur- arter har vållat åtskilliga problem under senare år tillstyrker naturvårds- verket beredningens förslag på denna punkt. Beredningen föreslår också en utvidgad möjlighet att förordna om jakt i avsikt att förhindra eller undanröja etablering av nya arter. Verket får i detta avseende endast påpeka att erfarenheterna visat att man inte bör fästa alltför stor tilltro till en sådan lösning av problemet med nyetablering av arter. Utrotningsjakt har både av administrativa och praktiska skäl visat sig tämligen svår att genomföra.

2.9 Statens planverk: — — —

lnom regeringskansliet förbereds en ny plan- och bygglag samt en lag om hushållning med naturresurser. I anslutning till denna nya lagstiftning kommer planverket att i samråd med berörda myndigheter bedriva rådgiv-

• Sida 142
•  Original

ning och metodutveckling för kommunal planering. Som en del i den kommunala fysiska planeringen ingår hänsynstagande till naturvårdens intressen vilket även omfattar faunan. De allmänna råd om hänsyn till viltintresset i fysisk planering som beredningen föreslår att planverket skall utfärda bör lämpligen innefattas i det ovan nämnda rådgivnings- och utvecklingsarbetet.

Det bör i detta sammanhang påpekas att hänsynstagande till viltet i samhällsplaneringen bör ingå i en ekologiskt och ekonomiskt önskvärd resurshushållning. Faunahänsyn och intresset av att bevara vissa biotoper har därmed ett nära samband med riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för hushållning med mark och vatten.

2.10 Domänverket: Domänverket delar beredningens uppfattning att i jäm— förelse med vad fn sker bör stön'e andel av den jordbruksmark som läggs ned kunna avsättas för att skapa förbättrade möjligheter till viltproduktion. Det bör finnas utrymme för en generös tolkning av skogsvårdslagen. särskilt vad gäller areellt små och från viltproduktionssynpunkt intressanta områden.

2.11 Sveriges lantbruksuniversitet: Sveriges lantbruksuniversitet delar be- redningens synpunkt att för landet främmande viltarter som kommer in på konstlad väg om möjligt skall förhindras att etablera sig här. Detta bör även gälla viltarter som spontant invandrar i vårt land, men som har kunnat nå hit enbart genom att de utplanterats i några av våra grannländer. Särskilt bör här beaktas förekomsten av nordamerikansk bäver Castor fiber. Av stor vikt är även att som framhålls i betänkandet vilthållningen i hägn regleras för att förhindra oönskade etableringar genom rymt vilt.

2.12 Statens veterinärmedicinska anstalt: SVA stöder helt förslaget att etablerandet av för vår fauna främmande djurarter i möjligaste mån skall förhindras. Generellt sett bör också förbud råda för hållande av sådana djurarter i hägn. Undantag från sådana bestämmelser bör, enligt SVAs uppfattning, endast få lämnas av lantbruksstyrelsen och således inte som utredningen föreslår av länsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen är idag tillsyns- myndighet i frågor om hållande av djur både vad beträffar tamdjur och djurparker. Ett flertal i dessa sammanhang tillämpade värderingar, exem- pelvis inom djurskyddsområdet. har applicerbarhet även på hållandet av djur i hägn. Till detta kan läggas den mycket betydelsefulla omständighe- ten att främmande djurarter i hägn kan vara mycket känsliga ur smitt- skyddssynpunkt. Länsstyrelserna bör dock enligt SVAs mening, fortsätta att vara tillståndsgivningsinstans när det gäller hägn för inhemska arter såsom kron- och dovhjort.

2.13 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: SJFR är helt överens med beredningen om vikten av att hänsyn tas till viltet vid skogs- och jordbru- kets markanvändning genom att tex våtmarker och löv- och fjällskogsom- råden bevaras i största möjliga utsträckning eller genom biotopförbättring- ar. SJFR delar beredningens mening att det i en ny jaktlagstiftning bör ingå ett reglersystem för fridlysning. som innebär att alla viltarter är fredade. Med undantag för råttor och möss börjakt ej få bedrivas under fåglarnas häckningstid eller däggdjurens föryngringstider. Vilthållning i hägn bör regleras för att förhindra att oönskade arter etablerar sig här. Viltarter som spontant invandrar till vårt land genom

• Sida 143
•  Original

utplantering i våra grannländer bör kunna tolereras om de inte konkurrerar med det inhemska viltet.

2.14 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delar beredningens principiella åsikt att främmande djurarter inte skall få inplanteras i landet (275). Mot bakgrund av erfarenheter av hur främmande viltarter blivit frilevande i Sverige stöder länsstyrelsen beredningens förslag om förbud mot att hålla främmande djurarter i hägn och att tillståndsplikt införs för uppförande av vilthägn. I anslutning härtill bör 185 kompletteras med möjlighet att införa anmälningsskyldighet även för andra viltarter. Det är angeläget att föreskriva anmälningsskyldighet för fällt vilt av främmande arter som kan antas vara under etablering i den svenska faunan såsom vildsvin, mufflonfår, mårdhund. vitsvanshjort och Wapitihjort. Det är även nödvändigt med anmälningsskyldighet av viltarter för vilka fällavgift skall erläggas (325). Länsstyrelsen anser i likhet med beredningen att biotopvården (tillgång till mat. vatten och skydd) är av avgörande betydelse för viltet. Då mark- användningen regleras i en mängd andra lagar är det viktigt att dessa lagar kompletteras med hänsynsregler till naturvårdens och viltets intressen. —

2.15 Länsstyrelsen i Kalmar län: Fridlysning av viltet. — — — Enligt läns- styrelsens mening bör den allmänna jakttiden i län med riklig tillgång på rådjur förlängas till att omfatta även de dagar under senare delen av december som för närvarande i bla Kalmar län ingår i licensjakten på rådjur. Genom denna åtgärd skulle även administrativa förenklingar upp- nås för berörda länsstyrelser och naturvårdsverket genom att dessa skulle avlastas ett stort antal licensansökningar resp. besvärsärenden. — — —

2.16 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beredningen föreslår att det skapas centralt utarbetade regler för hur viltintresset skall beaktas i planeringsar- betet. Dessa intressen tillvaratas redan i den fysiska riksplaneringen varför behov av ytterligare reglering i detta hänseende inte föreligger enligt läns- styrelsens mening.

2.17 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I betänkandet föreslås att hänsyn till viltet skall tas i den fysiska planeringen. Då viltvården är en del av naturvården. bör detta vara självklart. Både den fysiska riksplaneringen och den översiktliga fysiska planeringen i kommunerna handlar om mark- användning. som innebär större ingrepp på marken eller i vattnet och kan därmed vara avgörande för djurlivets lokala villkor och existens. Dessa frågor bör därför aktualiseras i erforderlig utsträckning i det kommunala planeringsarbetet. Det bör noteras att kommunernas planmässiga natur- vårdsansvar torde öka sedan den nya plan- och bygglagen har införts.

2.18 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Skogsdikningens biotopförbättrande inverkan är — — — av den betydelsen att den bör ha en framskjuten plats i aktiv viltvårdsplanering. Många jaktlag torde i dag kunna hänvisa till ”dikningstrakten" som den rikaste lokalen påjaktmarken. Beredningen anför på sidan 251 värdet av att skogsimpediment sköts så att det blir till nytta för viltet. Det kan då vara anledning att i vissa områden med stora torvmarker där skogsdikning för virkesproduktion inte anses lönsam "undersöka förutsättningarna för att även använda skogsdiknings- tekniken i aktiv biotopvård. Därvid finns anledning att uppmärksamma det hjälpmedel som den nya

• Sida 144
•  Original

vegetationskartan kan bli för aktiva viltvårdsåtgärder. Inte minst den långt gående klassindelningen av våtmarker tillför helt nya möjligheter i plane- ringen av markanvändningen. Det ter sig därför angeläget att förutsättning- ar tillskapas för bland annat jaktsammanslutningar att tillägna sig kunskap om denna produkts användbarhet.

2.19 Umeå universitet: Enligt vår mening har viltstatistiken fått en alltför ofullständig behandling av beredningen. Vi anser att viltstatistiken är av fundamental betydelse för viltvården — — —. Det förefaller som om beredningens syn på den nuvarande viltstatisti- ken, vad avser flertalet viltartcr, är överdrivet negativ. Den väsentliga information som viltstatistiken torde kunna ge, utan orimliga kostnadsök- ningar, är trots allt uppgifter om respektive viltstams relativa storlek och utveckling. Detta innebär inte att nuvarande viltstatistik inte kan förbätt- ras. Detta borde. enligt vår mening, kunna ske genom: —- att uppgifter om ansträngning smått för jakten krävs in vid jaktvårdsom- rådens avskjutningsrapponer'ing. En uppgift om totala antalet (påbör- jade)jaktdagar inom området vore önskvärd. En kvalificerad gissning är bättre än att ansträngningsmått saknas. —- att jaktvårdsområdens avskjutningsstatistik inte redovisas länsvis som nu, utan att redovisning provas för ekologiskt mer enhetliga (och där- med sannolikt oftast mindre) områden. Redovisning av statstiken för hela län är knappast motiverad annat än ur administrativa synpunkter. — att öka andelen jaktvårdsområden som rapporterar avskjutningsstati- stik. vilket bäst torde ske genom att påverka deras attityd att rapporte- ra. För detta är det fundamentalt att värdet av viltstatistiken för viltvår- den understryks. Dessutom borde möjligheten övervägas att komplettera denna traditio- nella typ av viltstatistik med annan information som jägarna kan bidra med. Detta kan vara tex genom vinginsamling (av norsk eller finsk typ) eller liknande insamling som ger uppgifter om olika viltarters reproduk- tionsförhållanden och uppgift om eventuella störningar i dessa. Denna typ av verksamhet har fördelen att inte vara beroende av ansträngningsmått. Det synes oss viktigt att precisera SNV:s och SvJFzs roll angående det övergripande ansvaret för 1) att viltstatistiken utvecklas t.ex. med hjälp av ovanstående synpunkter 2) att analysera viltstatistiken. Vi anser att det övergripande ansvaret för detta bör åligga SNV, medan det praktiska ansvaret för viltstatistikens säkerställande bör åligga SvJF. Enligt vår mening är det nödvändigt att kompetenta viltforskare ges det praktiska ansvaret för att utveckla och analysera viltstatistiken. Då viltstatistiken kräver kontinuerlig analys borde en fast resurs, motsvarande åtminstone en heltidsanställd viltforskare, skapas för detta ändamål.

2.20 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: — —- — Riksförbundet delar beredningens uppfattning om behovet av bättre hänsynstagande till den vilda faunans levnadsbetingelser. Detta gäller både vid samhällsplane- ring och enskild verksamhet som negativt kan påverka viltet och dess livsmiljö. — — — Det framstår som självklart att de vilda djur- och fågelarter som på ett naturligt sätt tillhör den svenska faunan, så långt detta är praktiskt möjligt. bör bevaras i livskraftiga stammar. Däremot intar beredningen en överdrivet negativ inställning till förutsättningarna för eventuella nya djur- arter att etablera sig i landet. Det kan förväntas att nya arter. i första hand fågelarter, kommer att invandra från söder och väster. Detta behöver inte nödvändigtvis få några negativa följdverkningar på den bestående faunan.

• Sida 145
•  Original

Tidigare utsättning av fasan gav goda resultat. Samma förhållande gäller även kanadagåsen. Nya arter som kan förutsättas vålla mera betydande skador måste dock förhindras från att etablera sig inom landet.

—— — — Riksförbundet vidhåller —— — — bestämt sina mångåriga yrkanden om att allt vilt- även så kallade ”skadedjur" skall vara fredade från jakt och andra störningar under den mest känsliga föryngringstiden.

Beredningens förslag är i dessa avseenden otillfredsställande.

2.21 Lantbrukarnas riksförbund: LRF instämmer i beredningens förslag om skärpta bestämmelser när det gäller vilthägn och utplantering av främ- mande viltarter. — — —

— — — Viltvården måste betraktas som en produktionsgren av betydelse för de areella näringarnas utveckling. Ett bättre tillvaratagande av dessa möjligheter är därför av vitalt intresse. För att åstadkomma detta krävs en samverkan mellan flera markägare för att nå en god avkastning. ] regel är enskilda markinnehav för små för att kunna få en rationell användning. Det är därför av betydelse att berörda organ och viltvårdande myndigheter uppmärksammar och verkar för dessa näringssynpunkter. Det är vidare angeläget att förbättra den totala avkastningen genom att samordna jakt. fiske och turism. Genom att öka utbudet av rekreationsmöjligheter tillgo- doses samhällsintressen samtidigt som det ekonomiska utbytet av jakten stärks.

2.22 Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF): För att tydligare än hittills understryka den enskilde bilförarens ansvar, dvs. skyl- digheten att anpassa körningen med hänsyn till risken för viltolyckor föreslår beredningen att 615 vägtrafikkungörelsen skall kompletteras med en sådan bestämmelse. Tyvärr måste NTF konstatera att förarna i stor utsträckning visar bris- tande respekt för de nuvarande hastighetsbestämmelserna och därför sy- nes någon större effekt på hastighetsanpassningen inte kunna förväntas av den föreslagna bestämmelsen. NTF vill erinra om att NTF i sitt yttrande den 31 oktober 1980 över betänkandet "Vilt och trafik” bla anförde följande om viltvarningsmärke och hastighetsbegränsning: "För att man skall kunna aktivera bilförarna att avsöka vägmiljön efter älg måste viltvar- ningsmärkets uppmärksamhetsvärde höjas. Ett sätt att göra detta kan vara att viltvarningsmärket kompletteras med begränsning av tillåten hastig- het. — — —" Beredningens kortfattade redogörelse för informationsverksamheten om vilt och trafik kan ge intrycket att någon sådan inte bedrives efter den riksomfattande kampanjen, som genomfördes under mitten av 1970-talet. Här bör framhållas att ett omfattande informationsarbete bedrives av såväl myndigheter som organisationer. Särskilda insatser görs också i de mest älgrika länen.

Till skillnad från beredningen anser NTF att det är naturligt att statens naturvårdsverk som den centrala myndigheten för viltvårdsfrågor även har huvudansvaret när det gäller uppföljningen av viltolyckorna och utvärde- ringen av effekterna av olika åtgärder. Detta måste självfallet ske i samråd med berörda myndigheter och organisationer.

Enligt NTFzs mening behövs icke någon särskild arbetsgrupp utan det bör överlåtas på naturvårdsverket som ansvarig för uppföljning och utvär- dering och NTF som ansvarig för den pläderande informationen att tillsam-

• Sida 146
•  Original

mans utforma verksamheten i samråd med berörda myndigheter och orga- nisationer.

2.23 Skogsindustriernas samarbuetsutskott: Att kommunerna får bättre in- formation och vägledning för sin fysiska planering även vad gäller fauna- frågor kan bara vara av värde. SISU vill emellertid varna för att man tillför ännu ett regelverk i markanvändningen som kan komma i konflikt med redan existerade förordningar, främst naturvårdslagen och skogsvårdsla- gen. För skogsbrukets vidkommande är hänsynen till faunan ingående behandlad i 21 & SVL. — Skall centrala anvisningar utarbetas enligt bered- ningens förslag bör detta, enligt vår uppfattning, ske i samråd mellan planverket och naturvårdsverket.

2.24 Svenska naturskyddsföreningen: — — — Det är möjligt att mer konkret utformade anvisningar för hur planeringen ska bedrivas för att större hänsyn ska tas till det vilda skulle förbättra situationen. Föreningen till- styrker därför beredningens förslag i detta avseende. Därutöver är det viktigt att även komplettera de lagar som reglerar markanvändningen med särskilda regler om hänsyn till naturvärdena. ——— Ett ökat inslag av naturvårdsexpenis i samhällsplaneringen är också en åtgärd för att öka hänsynstagandet till naturens värden.

När det gäller åtgärder för att förebygga eller kompensera skador på viltet vid mark- och vattenexploatering har föreningen inga invändningar mot beredningens förslag. Föreningen anser dock att den översiktliga inventering av landets våtmarker som naturvårdsverket har påbörjat måste prioriteras högre än den av beredningen föreslagna inventeringen av torr- läggningsföretag, som kan bli föremål för restaurering.

Beredningen föreslår att den nu gällande huvudregeln ijaktlagstiftningen att alla djur som lagen avser (med vissa undantag) i princip är fridlysta ska bestå även i fortsättningen. Föreningen stöder detta helhjärtat.

Beredningen föreslår att mark- och jakträttsinnehavarna bör åläggas ett ansvar för att jakten bedrivs på ett sätt som främjar målen för viltvården. Föreningen ser detta som ett uttryck för betänkandets betoning av viltvår- den som det primära och jakten som ett medel för att uppnå målen för viltvården. Beredningen betonar också att jakten inte får utövas på ett sådant sätt att viltförekomsten äventyras. Detta är mycket viktigt och inpräntar synsättet om hushållning med naturresurserna som det primära. Föreningen vill ånyo betona att det anförda inte har avseende endast på det jaktbara viltet utan på alla de djur som lagen bör avse.

Föreningen delar beredningens åsikt att för vårt faunaområde främman- de arter inte ska få inplanteras i landet. Kommer de in genom olagliga åtgärder bör om möjligt en utrotning ske snarast möjligt. En spontan invandring av arter som finns i angränsande länder bör däremot kunna betraktas som en naturlig expansion av utbredningsområdet. Några arter intar en mellanställning. Vildsvinet tillhör vårt faunaområde och utrotades först i sen tid. Genom rymningar från hägn har en fast stam etablerat sig på flera håll i landet. SNF har, i likhet med t.ex. naturvårdsverket, hävdat att Vildsvinet har hemortsrätt i landet och bör få finnas kvar.

Föreningen tillstyrker beredningens förslag om att det i princip inte ska ges tillstånd till hållande av främmande djurarter i hägn.

2.25 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Flera goda förslag för att ncdbringa antalet viltolyckor framföres — -— —. Behovet av en fortsatt bred och saklig information till allmänheten är

• Sida 147
•  Original

nödvändig.

Det är angeläget att vad här anföres i betänkandet även resulterar i praktiska åtgärder till skydd såväl för djur som människor.

De störningar som skoter- och motorbåtstrafiken liksom i viss mån den ökade kanotsporten utövar på djurlivet är av primärt djurskyddsintresse att komma tillrätta med. Den aktuella lagstiftningen synes böra skärpas. Främst berörs väl här naturvårdslagen med följdförfattningar samt terräng- körningslagen där en alltför generös tillämpning hittills har rått.

Ur djurskyddssynpunkt är det angeläget med utgångspunkt från allmänt gällande regler att moderdjuret skall vara skyddat under den tid ungarna är helt och direkt beroende av henne.

Undantag härifrån bör dock även ur djurskyddssynpunkt kunna göras där en Utrotningsjakt bedöms vara nödvändig. Sådan jakt måste dock ske under etiskt godtagbara former.

2.26 Sverigesjordägarförbund: Enligt nu gällande bestämmelser kan läns- styrelsen med stöd av 145 naturvårdslagen och 15ä naturvårdsförordning- en inskränkajakten inom vissa områden, t.ex. vid helger och veckoslut. — — — För jägarna kan detta vara mycket besvärande och för markägarna föranleda ekonomisk förlust. Det kan inte godtagas. att vissa markägare åsamkas sådan ekonomisk skada utan rätt till ersättning. Jaktlagstiftning- en måste i detta avseende kompletteras med ersättningsregler enligt sam- ma principer som gäller för naturvårdslagen. Som ett komplement till ersättningsbestämmelser bör länsstyrelsen ges möjligheter att utsträcka jakttiden. Genom utsträcktjakttid kan man ibland i viss mån kompensera de olägenheter som uppkommer. t.ex. genom förbud mot jakt under veckosluten. Uppfödning och hållande av djuri vilthägn är en produktionsgren som får allt större omfattning. Ett vägrat tillstånd att uppföra hägn kan innebära en betydande förlust för markägaren. Enligt vedertagna och för rättssam- hället grundläggande principer bör sådan skada ersättas. Bestämmelserna om rätt för myndigheterna att vägra tillstånd att uppföra hägn måste därför kompletteras med bestämmelser om rätt till ersättning. Motsvaran- de bör även gälla för vägrat tillstånd att utplantcra vilt av sådana arter som redan finnes vilda i Sverige.

2.27 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning om behovet av ökat hänsynstagande till viltet i den fysiska planeringen och har intet att erinra mot de förslag som läggs om centralt utarbetade regler eller allmänna råd. Problemet med viltolyckor är på flera håll i landet allvarligt. Mer eller mindre realistiska förslag har också framlagts till åtgärder i syfte att ned- bringa antalet sådana olyckor. Inte sällan reses sålunda krav på drastiska nedskärningar av främst älgstammen. Med tillfredsställelse noterar före- ningarna därför, att beredningen betonar vikten av andra åtgärder. såsom beaktandet av viltproblemet vid planering av vägdragning och undervis- ning och saklig information till körkortsaspiranter och bilister och dessut- om understryker den enskilde bilförarens skyldighet att anpassa sin kör- ning med hänsyn till risken för viltolyckor. Föreningarna vill emellertid också framhålla vikten av att alla nyanlagda större vägari områden där risk finns för kollisioner med klövvilt förses med nätstängsel. Föreningarna har inget att erinra mot förslaget att det som villkor för vattenkraftutbyggnad skall kunna föreskrivas. att företagaren skall utföra åtgärder som kompenserar intrånget för viltet.

• Sida 148
•  Original

Föreningarna tillstyrker också förslaget om skyldighet att anmäla ener- giskog för samråd enligt naturvårdslagen. — — —

— - — En intensifierad forskning rörande jordbrukets inverkan på viltet bör kunna ge svar på många för såväl viltvården som jordbruket väsentliga frågor. Forskningsresultaten bör läggas till grund för sådana föreskrifter om naturvårdshänsyn som beredningen föreslår Skall införas i lagen om skötsel av jordbruksmark.

— — — Enligt föreningarnas uppfattning är det väsentligt med ett ökat hänsynstagande till viltet från det rörliga friluftslivets sida.

Föreningarna tillstyrker bifall till förslagen avseende principer för frid- lysning av viltet och beslutsordning för fastställande av allmänna jakttider.

Föreningarna delar beredningens uppfattning om värdet av planmässiga viltvårdsåtgärder, utförda i samverkan inom större områden. Föreningarna vill framhålla vikten av fältförsök som kan resultera i råd och anvisningar för hur ett biotopvårdsarbete bör utföras för att ge bästa resultat.

2.28 Viltforskarföreningen: Enligt vår mening har viltstatistiken fått en ofullständig behandling av beredningen. Även om en arbetsgrupp för när- varande ser över behovet, är frågan om viltstatistik alltför betydelsefull för jakt, viltvård och forskning för att få en så rudimentär behandling i en utredning av detta slag. Många. av beredningens antaganden om viltstam- mens numerär och utveckling bygger på lösan grund främst p.g.a. en dålig statistik.

3 Åtgärder i anledning av alltför individrika viltstammar

3.1 Trafiksäkerhetsverket: —— — Trafiksäkerhetsverket ser ——— posi- tivt på att — — — ge länsstyrelsen möjligheten att besluta om tvångsvis avskjutning redan då risk för trafikolyckor föreligger.

3.2 Skogsstyrelsen: ——— För att balansera älgstammen krävs som en första förutsättning ett system för den framtida älgjakten som leder till att jägarna anpassar älgstammen efter bl.a. betestillgång och skador på skog och gröda. Beredningens allmänna mål förjakt- och viltpolitiken samt dess krav på utformningen av den framtida älgjakten, nämligen en produktions- anpassad avskjutning, enkel administration och stabila jaktområdesbild- ningar, är därför enligt Skogsstyrelsens bedömning bra grundstenar för föreslaget älgjaktssystem. — — — En andra förutsättning för en älgstam i balans är att vid extraordinära tillfällen, t.ex. vid koncentration av vand- ringsälgar, kunna decimera stammen i större mängd och över längre tid. ——

— — — Det är — — — som en tredje förutsättning för att åstadkomma en älgstam i balans nödvändigt att ersättningsfrågorna för skadegörelse på skog tas upp till förnyad prövning. — — — skogsstyrelsen anser - —- — att ersättningsfrågan bör omprövas enligt de riktlinjer som styrelsen angav i yttrandet över betänkandet Viltskador.

Skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län har berört bäverns skadegörelse på skog. ———— Ett handlingsprogram för bäver- stammens storlek och utbredning är motiverat så att man inte tappar kontroll över utvecklingen.

3.3 Statens naturvårdsverk: — -— — i vissa avseenden ger betänkandet ut- tryck för en viss övertro på jakt som problemlösande faktor. — — — Många gånger löses problem med övertaliga viltstammar betydligt bättre med

• Sida 149
•  Original

andra metoder än genom jakt. Ibland har också den aktuella djurarten egna populationsreglerade mekanismer, långt effektivare än jakten, vilket den moderna viltforskningen kunnat påvisa.

Som en åtgärd med anledning av alltför individrika viltstammar föreslår beredningen även att länsstyrelsen får vidgad möjlighet att besluta om jakt för att minska eller förebygga skador av vilt. Verket vill i det sammanhang- et poängtera betydelsen av att länsstyrelsens beslut i sådana fall föregås av en prövning där skaderiskerna vägs mot viltvårdsintresset.

85 Bestämmelsen innebär med den föreslagna utformningen en betydan- de utvidgning i förhållande till vad som idag gäller i fråga om rätten att besluta om jakt för att undanröja eller minska skadegörelse. En sådan utvidgning, innebärande att det i fortsättningen endast skall krävas "påtag- lig risk" för omfattande skador av vilt för att skyddsjakt skall kunna tillgripas, kan verket ej acceptera. ”Påtaglig risk" för omfattande skador av vilt finns det nämligen nästan alltid. — - —- Dessutom strider ett sådant synsätt mot den numera av statsmakterna fastlagda principen att varje näring har att tåla viss skadegörelse av vilt. Godtas den av beredningen föreslagna lydelsen i första stycket, innebär detta att den nyss nämnda principen sätts ur spel. Naturvårdsverket motsätter sig detta bestämt.

Verket anser att paragrafen måste utformas så att den kommer att motsvara 19% jaktstadgan. Det skall alltså krävas inträffad avsevärd skade- görelse eller olägenhet eller men för jaktvården för att skyddsjakt skall få tillgripas.

[ övrigt vill naturvårdsverket framhålla att paragrafens utformning är sådan att det är oklart om den är avsedd att tillämpas enbart i enskilda fall eller också mera generellt. Vad beredningens egentliga avsikt är förefaller oklart. Vidare kan det starkt ifrågasättas, om det bör ankomma på länssty- relsen att besluta om utrotning av en främmande djurart. —- — — Verket föreslår därför att paragrafen delas upp så att beslut i konkreta fall berö- rande viss fastighet läggs på länsstyrelsen, medan beslut av mera allmän karaktär, inklusive frågor om utrotning av främmande djurarter, läggs på regeringen med rätt för denna att överlåta besluten på förvaltningsmyn- dighet. dvs naturvårdsverket.

3.4 Kammarrätten i Göteborg: — — —- 1 85 fordras påtaglig risk för trafik- olyckor eller omfattande skador. Denna skrivning kan medföra svårigheter vid länsstyrelsens — och vid överklagande kammarrättens — bedömning. Vad som redovisas i betänkandet ger inte heller närmare vägledning när det gäller frågan vilken utredning som skall krävas och vem som skall svara för denna.

Den motsvarighet till Så i förslaget, som delvis finns i 245 lmom jaktlagen. gäller den situationen att till följd av viss villebrådsarts utveck- ling avsevärd skada orsakas på gröda, skog eller plantering. Sådan skada är avsevärt lättare att konstatera än den abstrakta fara för trafikolyckor, som utgör en av grunderna för ingripande enligt 85 i förslaget.

3.5 Länsstyrelsen i Hallands län: Nuvarande bestämmelser i dessa hänse- enden är klart otillräckliga och har medfört att ingripanden som varit befogade p. g. a. trafik- och andra skaderisker inte kunnat ske. Länsstyrel- sen tillstyrker därför att möjligheterna till myndighetsingripanden vidgas i dessa fall.

3.6 Länsstyrelsen i Örebro län: Beredningen föreslår att redan risken för omfattande skador av vilt eller för trafikolyckor skall vara tillräcklig grund för länsstyrelsen att ingripa genom beslut om tvångsvis avskjutning. Så-

• Sida 150
•  Original

dana möjligheter ställer länsstyrelsen inför mycket svåra avväganden. Risk för trafikolycka föreligger t.ex. så snart ett djur uppehåller sig i närheten av en trafikerad väg. Det torde alltför lätt kunna hävdas att risken är en följd av viltbeståndets storlek. Länsstyrelsen finner det rimligt att en förutsättning för dylika beslut bör vara att de ordinarie jaktmöjligheterna visat sig otillräckliga eller, i fråga om trafikolycksrisken, att faran är särskilt påtaglig. Från krav på sådana förutsättningar bör dock undantas jakt på främmande viltarter.

Enligt förslaget skall jakten genomföras av särskilt utsedda jägare i den mån jakträttsinnehavaren inte åtar sig att bedriva den. Beredningen har inte närmare redovisat hur detta skall lösas om ingen frivilligt åtar sig att genomföra jakten. Länsstyrelsen förutsätter att sådana frågor klarläggs i tillämpningsföreskrifter.

3.7 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Lagförslagets 8.5 ger länsstyrelsen möj- lighet att besluta om tvångsvis avskjutning för att undvika skador eller olyckor. Det bör vara naturligt att — innan ett sådant beslut fattas och förhållandena så medger — vederbörande jakträttsinnehavare först ges möjlighet att vidta skadeförebyggande åtgärder.

3.8 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslagen tillstyrkes.

3.9 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR har inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen 8,6 jaktlagen. varigenom länsstyrelsen skall kunna besluta om jakt för att minska ett viltbestånds storlek. speciellt om någon viltart innebär allvarlig risk för skada. Dock bör av lagtexten framgå att fallvilt skall tillfalla jakträttsinnehavaren om det inte är kronans vilt.

3.10 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: - — — Beredningen tar upp de både akuta och långsiktiga samband som föreligger mellan en hårdexploaterad miljö och viltets i många avseenden försämrade levnads- betingelser. Med anledning därav finns anledning att överväga en förnyad översyn av gällande ersättningsregler för Viltskador.

Jakten och viltvården måste få en bättre anpassning till viltskadorna än vad som för närvarande är fallet. —- — —— Beredningens förslag att begränsa eller helt förbjuda jakt på mindre och medelstora jaktområden kommer att förvärra förhållandet. Dessa orimliga och helt ogrundade förslag måste därför med all kraft avvisas.

3.11 Lantbrukarnas riksförbund (LRF): LRF delar beredningens uppfatt- ning att jakt- och viltvård skall bedrivas så att alltför individrika stammar undvikes. — — — Felaktiga regleringar och begränsningar ijakten har i vissa fall medfört okontrollerbara viltstammar som förorsakar oacceptabla skador inomjord- och skogsbruket. Det finns exempel på viltstammar förutom älg. såsom kronvilt, bäver, grävling. gäss, m.m. som medför betydande skador. Nuvarande ersättningssystem för Viltskador är enligt LRF:s uppfattning oacceptabelt. -—— — Nuvarande system för ersättning av skador i gröda leder till alltför hög självrisk och samtidigt genom sin konstruktion till för låg ersättningsnivå. — — — Under senare år har älgskadorna i skogen fått en oacceptabel omfattning både för enskilda och för samhället. — —- —

— - - Den nuvarande utvecklingen inger stor oro såväl vad gäller gröd- skador som skadori skogen.

• Sida 151
•  Original

3.12 Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU): Det kan diskuteras om "påtaglig risk för omfattande skador skall vara tillräckligt kriteri- um för beslut om skyddsjakt. Med särskilt beaktande av den aktuella skadebilden för plant- och ungskogar är vi dock beredda tillstyrka försla- get. Det förutsätts att en sådan bestämmelse kommer till användning först efter nära samråd med markägare. länsjaktvårdsföreningen och länsvilt- nämnden.

Av större betydelse för undvikande eller minskning av skogsskador är att markägare ges möjlighet att snabbt kunna ingripa mot viltstammar och individer vars numerär och skadegörelse ej kunnat förutses i den ordinarie avskjutningen. Vinterlicenser på s.k. vandringsälgar är ett framträdande exempel.

3.13 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet ställer sig tvek- samt till den utvidgade möjligheten för länsstyrelsen att föranstalta om tvångsjakt redan ”vid risk för skador". Enligt förbundets uppfattning bör föreskrivas att samråd skall ske mellan länsstyrelsen och jaktvårdsorgani- sation för länet.

3.14 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna har inget att erinra mot förslaget att länsstyrelsen skall kunna besluta om jakt för att minska ett viltbestånds storlek om påtaglig risk finns för trafikolyckor eller för omfattande skador av vilt.

3.15 Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF): — — — Det är — — — ett ange- läget önskemål från trädgårdsodlingens sida, att det i trakter med stor förekomst av älg och där trädgårdsodling även bedrives, sker en minskning av älgstammen för att på så sätt minska skaderiskerna. Möjligheter borde därför finnas till en snabb avskjutning av älgar som förorsakar stora ska- dor. — — —

Icke minst ur rättvisesynpunkt bör nuvarande ersättningssystem för Viltskador kompletteras och generella regler införas. ———- Förbundet anser det t.ex. vara helt orimligt att rådjursskador i praktiken ej ersätts medan skador orsakade av älg ersätts.

4 Åtgärder för hotade och sårbara arter

4.1 Rikspolisstyrelsen: För att komma tillrätta med den illegala jakten och handeln med sällsynta och hotade djurarter är det enligt styrelsens mening inte tillräckligt att konservatorerna föreläggs skyldighet att föra förteck- ning över mottagna djur av särskilt skyddsvärde samt att polisen ges rätt att kontrollera dessa förteckningar och vilka djur som finns hos konserva- torerna. Konservatorsverksamheten bör också snarast bli föremål för auk- torisation eftersom konservatorerna har en nyckelroll i vilthandeln. Där- igenom skulle en del olämpliga utövare av denna näring kunna stoppas. Styrelsen har inget att erinra mot att Straffmaximum för grovt jaktbrott höjs till fängelse i två är.

4.2 Naturhistoriska riksmuseet: Museet är starkt positivt till förslaget att höja Straffmaximum för grova jaktbrott till två år, varigenom preskrip- tionstiden förlängs till fem år. Den registrerings- och rapporteringsplikt som föreligger från konserva- torernas sida är värdefull och bör fortsatt gälla. Naturvårdsverkets admini-

• Sida 152
•  Original

stration av detta kräver en förteckning över landets konservatorer. Det är viktigt att detta inte förknippas med någon form av auktorisation. En sådan bör handhas av en branschorgarrisation.

1 förslaget till jaktlag par. 28 föreslås möjligheter till begränsning av handeln med vilt för att skydda vissa sällsynta arter. Museet instämmeri att detta behövs. 1 par. 28 föreslås myndighet som regeringen bestämmer få rätt till tillträde till de lokaler där "uppstoppning" (bör heta: montering) eller annan preparering av vilt bedrivs. Detta bör dock enligt museets mening gälla endast när synnerliga skäl föreligger och då även för andra lokaler och för fordon.

— — - I betänkandet nämns uttern i förbigående som en hotad art. Det hade varit önskvärt att beredningen i sitt underlagsarbete berört de svårig- heter som kan uppstå, när man önskar skyddsjakt på mink i miljöer där utter förekommer eller förhoppningsvis kan återkomma. Dels finns risk att jägaren ej skiljer på utter och mink. dels är vissa fällor som nu används för fångst av mink ej artspecifika. I museets under senare tid inkomna material av utter (ca 60 djur) är mer än 10% dödade genom illegal eller felaktigjakt (Sveriges Natur 1981. 6, s. 236) och bland dessa finns 2 uttrar skjutna som mink samt 2 dödade i mink- respektive bäverfälla. Slutligen utgör flera av de fiskeredskap som används idag ett hot mot uttrarna. Då frågan har många aspekter (hotad art, biotopförstörelse, bestämningsproblem. risk med icke selektiva fångstmetocier, konflikt med andra friluftsaktiviteter) hade en mera konkret diskussion om problemen varit på sin plats.

4.3 Statens naturvårdsverk: ] avsnittet ”Åtgärder för hotade och sårbara arter” föreslår beredningen bl.a. att naturvårdsverket anvisas särskilda medel för utformande av åtgärdsprogram för de hotade arterna och för en prioritering och samordning av verksamheten med sådana arter. Verket som vid åtskilliga tillfällen framhållit behovet av en från statsmakternas sida ökad insats i detta hänseende hälsar detta förslag med stor tillfreds- ställelse. De motiv som beredningen anför och den närmare beskrivning av detta viltvårdsanslag som görs kan verket helt och hållet instämma

r.————

Även de av beredningen föreslagna åtgärderna för att stävja illegaljakt. inklusive äggsamling, som framför allt riktas mot hotade djurarter har verket i olika sammanhang haft anledning att ingående diskutera och penetrera. Under denna period har verket samtidigt kontinuerligt erhållit sådan information från såväl enskilda som polis och åklagare att behovet av de föreslagna åtgärderna är odiskutabelt. Det finns enligt verkets me- ning åtskilliga tecken som antyder att den illegalajakten och förföljelsen av hotade arter har ökat. Mot bakgrund av det ovan nämnda finner verket inget behov av att närmare kommentera varje. av beredningen föreslagen. enskild åtgärd. Dessa bör enligt verkets mening snarast genomföras. Det kan dock i detta sammanhang påpekas att åtgärderna inte bör tillåtas försvåra verksamheten för enskilda. seriösa näringsutövare mer än vad som är absolut nödvändigt.

4.4 Domänverket: Mot bakgrund av den omfattning som den illegalajakten och äggsamlingen haft de senaste åren är det motiverat att införa skärpta bestämmelser för att om möjligt. stoppa sådana verksamheter. Enligt do- mänverkets mening bör det dock föreligga misstanke om brott för att myndighet skall kunna ges den tillträdesrätt som beredningen föreslår.

4.5 Sveriges lantbruksuniversitet: Vad gäller åtgärder för hotade och sår- bara arter sägs att där krävs insatser av större omfattning än vad som är

• Sida 153
•  Original

möjligt inom ramen för idag tillgängliga resurser. — — — Lantbruksuniver- sitetet kan inte instämma i det avsteg som beredningen här gör från det uppsatta målet att alla dessa arter skall bevaras. Detta mål skall gälla så länge de åtgärder som krävs innebär rimliga insatser av resurser eller uppoffringar.

4.6 Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR): SJFR delar inte bered- ningens uppfattning att det av praktiska och ekonomiska skäl måste ske en prioritering när det gäller att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter. Målet bör vara att alla dessa arter skall bevaras.

4.7 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslagen tillstyrkes.

4.8 Uppsala universitet: I betänkandet påpekas att illegal jakt och äggsam- ling ofta riktar sig mot hotade djurarter, och föreslås att detta stävjas genom en förhandskriminalisering av all konservatorsverksamhet. På an- nat sätt kan inte tolkas Vilt och jakts förslag att ett stående husundersök- ningstillstånd skulle utfärdas ———. Detta är förmodligen ett i svenskt rättsväsende unikt förslag. Rimligen skall även fortsättningsvis misstanke om brott krävas för husundersökning, och beredningens förslag på denna punkt bör avvisas.

4.9 Svenska jägareförbundet: Beredningen har — — — föreslagit vissa sär- bestämmelser, framförallt för konservatorernas verksamhet. — — — — — — Med hänsyn till dels faunabrottslighetens specifika karaktär, dels de stora ekonomiska värden som den omsätter. dels de oreparabla skador den kan förorsaka, finner Svenska jägareförbundet att specialbestäm- melser bör åstadkommas som möjliggör att omedelbara åtgärder vidtas vid misstanke om brott. — — — Enligt jägareförbundets uppfattning bör polisen ges sådana befogenheter att den vid misstanke om illegal jakt får möjlighe- ter att undersöka misstänkta fordon, förvaringspersedlar för vilt, lager av vilt m.m. Denna bestämmelse skall vara generell och inte rikta sig mot viss yrkesgrupp. Enligt beredningens förslag — — — skall regeringen ha möjlighet att meddela bestämmelser som innebär att preparering av vissa slag av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd. Enligt Svenska jägareförbundets mening är det synnerligen angeläget att det klart framgår att inte en jägare som hjälper en jaktkamrat med att ta tillvara en horntrofé eller ett kranium måste ha särskilt tillstånd för denna verksamhet.

4.10 Svenska naturskyddsföreningen: ——— Naturvårdsverket måste ta huvudansvaret för faunavården i landet. De ideella organisationerna bör även i fortsättningen aktivt medverka i arbetet, t.ex. genom att ha ansvar för olika projekt. En ordentlig plan för hela faunavårdsarbetet bör upprät- tas och ett planmässigt arbete snarast komma igång. Inom ramen för denna plan kan nödvändiga prioriteringar av insatserna göras. Eventuella prioriteringar får emellertid inte leda till nedläggning av pro- jekt som drivits under lång tid och som starkt bidragit till att förbättra förutsättningarna för några arters fortbestånd, t. ex. havsörn och pilgrims- falk. -— -— — Beredningens förslag om auktorisation av konservatorerna, som bygger på ett förslag som framförts av föreningen tillsammans med bl. a. Svenska jägareförbundet och Sveriges ornitologiska förening. tillstyrks. Föreningen tillstyrker också beredningens förslag om straffskärpningar för grova fall av illegal jakt.

• Sida 154
•  Original

4.11 Diorama-föreningen: De av jakt- och viltvårdsberedningen föreslagna åtgärderna för att förhindra illegal handel med djur slår onödigt hårt mot konservatorerna. — — -—

— — — Upplysning i stället för kontroll. Staten borde stödja utbildningen av nya och äldre konservatorer. En konservatorskola varvad med prak- tiskt arbete och fortbildningskurser för de äldre, hade varit ett konstruktivt bidrag. Staten bör även stödja Diorama. som ju verkar i upplysningssyfte. -— — -— Vi tror även på ett samarbete mellan konservatorerna och staten liknande det mellan staten och Sveriges jägare.

Hos oss finns det också planer på en auktorisation av konservatorer i syfte att höja yrkets hantverkliga kvalitet och etiska moral. — — —

4.12 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Då illegal jakt ofta orsa- kar stort lidande hos jagade djur genom att sådant skytte ej sällan sker under dåliga ljusförhållanden. rädsla för att avlossa mer än ett skott. samt att eftersökning i flertalet fall ej företas, tillstyrkes skärpningen av straffet för grava brott mot jaktlagen till 2 års fängelse och därmed sammanhängan- de förlängning av preskriptionstiden till 5 år.

4.13 Sveriges jordägareförbund: I en tid då myndigheternas omfattande kontroll av medborgarna alltmera börjar ifrågasättas ter det sig olämpligt att ge myndigheterna en så vidsträckt kontroll över uppstoppning och preparering som beredningen föreslagit. Regeringens rätt att utfärda be- stämmelser härom bör begränsas till yrkesmässig verksamhet av inte allt- för ringa omfattning. Att myndigheterna utan vidare får rätt till tillträde till lokaler där uppstoppning eller annan preparering sker, kan inte godtagas. Det finnes inte anledning att ge myndigheterna större möjligheter till in- trång i medborgarnas privatliv än vad som följer av bestämmelserna i brottsbalken om husrannsakan m.m.

4.14 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning att det är orealistiskt att driva kravet att samtliga i landet förekommande viltarter till varje pris skall bevaras. En prioritering som beredningen föreslår måste därför ske och föreningarna har inget att erinra mot att naturvårdsverket på ett särskilt viltvårdsanslag anvisas medel för utformning av åtgärdspro- gram för de hotade arterna och för prioritering och samordning av insatser- na. Föreningarna har heller inget att erinra mot de övriga förslag som bered- ningen framlägger med undantag för lagförslaget som berör konservatorer- nas verksamhet och som synes medföra rätt för polisen att, utan att misstanke om brott föreligger, göra husrannsakan hos konservatorerna.

5 Vården av älgstammen

5.1 Riksåklagaren: —— — Det nya system, som beredningen föreslagit, torde, om det antas, leda till att älgjakten kommer att äga rum på större jaktområden samt att länsstyrelsernas arbetsbelastning med älgjakten kommer att i hög grad minska. Det är att beklaga att full enighet inte har kommit att råda inom beredningen om förslaget.

5.2 Rikspolisstyrelsen: Styrelsen ansluter sig till beredningens förslag om att flerårstillstånd skall kunna utfärdas beträffande älgjakten inom jaktom-

rådena. — — — Enligt styrelsens uppfattning bör det nya älgjaktssystemet införas även inom renskötselområdena.

• Sida 155
•  Original

5.3 Statens naturvårdsverk: — — — Naturvårdsverket kan — — — tillstyrka att älgjakten i framtiden i huvudsak organiseras enligt de riktlinjer som beredningen föreslår i sitt betänkande.

I vissa detaljer har dock verket en avvikande uppfattning. Motiven för en något överdriven favorisering av större licensområden framför mindre sådana är dåligt underbyggda. Naturvårdsverket anser att inom alla licens- områden bör man i möjligaste mån få bedriva jakten på samma villkor. Dvs. de bör ha samma jakttid och samma arealanpassade tilldelning. Även ett litet område kan ha anledning att förlägga jakten till ett skadetillfälle och några skäl att utelämna smärre licensområden vid en eventuell extra- tilldelning finns inte. Tvärtom bör de små licensområdena erhålla en välvil- lig behandling i syfte att stimulera till ökad samverkan bland mindre ”kalvområden”.

En viss åtskillnad måste dock göras när det gäller flerårslicenserna. Områdets storlek har inte avgörande betydelse vilket däremot dess stabili- tet har. Skall flerårslicenser tillämpas. måste det ovillkorligen finnas be- stämmelser som möjliggör en läsning av områdets omfattning under licens- perioden. Vikten av detta krav har klart framgått av försöksverksamheten med reglerad älgjakt i framför allt Norrbottens län.

Ett av kraven för att få registrering som särskilt licensområde anges vara att sökanden inte redan har möjlighet att jaga inom ett licensområde. Detta anser emellertid verket vara ovidkommande. Syftet med särskilda licens- områden är att söka få till stånd ökad samverkan i det större område inom vilket berört älgjaktsområde är beläget. Denna strävan skall självfallet inte få påverkas av sökandens möjligheter till licensjakt på annat håll.

Slutligen ansluter sig naturvårdsverket till uppfattningen att det föreslag- na jaktsystemet även bör införas inom renskötselområdena. — j— —

Ledamoten Pär Granstedt anför i reservation bl.a.: — — — Älgstammen är f.n. mycket stor och det går inte att hävda att begränsningen är nödvän- dig av viltvårdsskäl. Argumentet att det nuvarande systemet motverkar strävandena att få till stånd större licensområden är knappast heller håll- bart, eftersom den friajakten är begränsad till 3—5 dagar.

Kvar står att den föreslagna begränsningen framstår som ett onödigt ingrepp i enskild rätt. Jag anser därför att naturvårdsverket bort uttala sig för att den nuvarande tilldelningen på en vuxen och en kalv också fortsätt- ningsvis skall gälla för de jaktområden som är för små för tilldelning på licens.

5.4 Domänverket: — — — Beredningens förslag tillstyrks.

5.5 Statskontoret: — — — Statskontoret vidhåller dock tidigare uppfattning att den nuvarande modellen med s.k. reglerad älgjakt kompletterad med ADB-stöd på sätt som beskrivits i verkets rapport "ADB mm för rationali- sering inom länsstyrelserna", (1981222), avsnitt 9. skulle tillgodose det informationsbehov som föreligger och genom att vara administrativt enk- lare medföra lägre kostnader för verksamheten. Ett system med endast anmälningsplikt och ett väl utvecklat ADB-stöd skulle vara betydligt enklare att administrera för både myndigheter och jaktvårdsorganisatio- ner. — — —

Beträffande det nu föreliggande förslaget delar statskontoret beredning- ens uppfattning att flerårslicenser för älgjakten är ett eftersträvansvärt mål. Statskontoret ifrågasätter emellertid om inte en sådan ordning borde kunna tillämpas redan från början. Möjligheterna att med hög grad av exakthet kunna förutse avskjutningsbehovet kommer sannolikt alltid att vara förknippade med en icke obetydlig osäkerhet. Dessutom är det känt

• Sida 156
•  Original

att den verkliga avskjutningen inom licensområden i genomsnitt är ca 80% av tilldelningen. Utnyttjandegraden ligger som regel i intervallet 70—95 %. Statskontoret menar därför att det kan finnas anledning överväga det mera schablonartade och enklare tilldelningsförfarande som flerårslicenser skul- le medföra. Därigenom blir det en bättre samklang mellan det underlag som ligger till grund för tilldelningen och den tilldelning som faktiskt beslutas.

Statskontoret är, på särskilt uppdrag. berett att utifrån de materiella regler för den framtida jaktens bedrivande som regering och riksdag fast- ställer, medverka i utvecklingen av ett ev. ADB-stöd.

5.6 Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON): Enligt LON:s mening är det tveksamt om beredningens förslag om administration av älgjakten innebär en förenkling. Visserligen torde det totala antalet ärenden bli mindre genom att registreringen av generella områden slopas. Registre- ringen av s.k. särskilda licensområden kan dock bli krävande genom att prövningen av de särskilda områdena blir svårbedömd. Bl.a. kan skälen för vägrad anslutning till licensområden behöva vägas in i bedömningen.

5.7 Hovrätten för Nedre Norrland: — — — vill hovrätten uttala viss tvek- samhet inför beredningens förslag till nytt system för älgjakten. Hovrätten instämmer i beredningens åsikt att älgjakten skall vara produktionsanpas- sad och att den i så stor utsträckning som möjligt skall bedrivas i stabila former inom större markområden. Det är därför angeläget att regelsyste- met får en utformning som stimulerar till samverkan mellan sådana jakt- rättsinnehavare som har små marker. Enligt hovrättens mening har bered- ningen inte till fullo lyckats konstruera ett sådant system. Hovrätten avser härvid reglerna om särskilda licensområden. — — —— Det föreligger —- — -— en påtaglig risk för att antalet ansökningar om särskilda licensområden kommer att bli mycket stort vilket medför en betungande administration. Även antalet registreringar av dylika områden kommer att bli stort vilket kommer att spoliera grundtankar—na i beredningens förslag. Hovrätten av- styrker därför förslaget såvitt avser bestämmelser om särskilda licensom- råden.

5.8 Sveriges lantbruksuniversitet: Rent allmänt måste om detta först sägas att skötseln av älgstammen knappast i första hand är ett administrativt problem. — — — Självfallet kan man inte, utan en verklig kunskap om hur många älgarna är i ett område, hur könsfördelningen är och hur snabbt beståndet tillväxer. med administrativa beslut ge en riktig tilldelning av licenser för en lämpligt reglerande avskjutning. — —- — Ett krav för att få ett fungerande älgjaktsystem är således kunskaper om älgbeståndet. — -— — Lantbruksutniversitetet, som har en betydande kom- petens inom inventeringsområdet. är om resurser ställs till förfogande berett att medverka i ett sådant forsknings- och utvecklingsarbete. Vidare är det nödvändigt att bättre kunskap tas fram om den generella dynamiken i älgbestånd och om de faktorer som påverkar denna.

5.9 Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR): Vad beträffar beredning- ens förslag till åtgärder för skötsel av älgstammen vill SJFR framhålla att det är väsentligt att man ytterligare ökar kunskapen om älgbeståndet och orsakerna till fluktuationeri älgpopulationerna. Därvid kan Sveriges lant- bruksuniversitet, som har en stor kompetens för den typ av undersökning- ar som erfordras. göra en betydande insats. — — —

• Sida 157
•  Original

5.10 Länsstyrelsen i Stockholms län: Ledamoten Knut Nilsson anför i reservation: Länsstyrelsen anser inte att den i sig vällovliga målsättningen att skapa älgjaktsområden skall behöva innebära automatiskt växande omrädesstorlekar. Länsstyrelsen finner inte heller det motiverat med en begränsning av den generella tilldelningen till jaktmarker. som är för små för tilldelning på licens till att gälla enbart kalv. Inga vägande skäl talar för en sådan försämring för de små jakträttsägarna varför nuvarande tilldel- ning på en vuxen älg och en kalv även fortsättningsvis bör gälla.

5.11 Länsstyrelsen i Uppsala län: Beredningen framhåller att föreslagna förändringar i registreringen av älgjaktsområdena innebär en förenklad administration. I princip skall enbart licensområden vara registrerade me- dan registreringen av generella områden skall upphöra. Dock föreslår beredningen att generella områden av viss storlek skall kunna registreras även i fortsättningen om särskilda omständigheter är för handen. Prövning- en i sådana ärenden kan förväntas bli synnerligen besvärlig. Även om antalet ärenden inte skulle bli särskilt stort innebär svårighetsgraden vid bedömningarna samt arbetskrävande utredningar av beviskaraktär m. m. att arbetsbördan totalt sett ändå blir ansenlig. Härigenom kan den förenk- ling av administrationen beredningen räknat med totalt sett komma att bli av så blygsam omfattning att beredningens målsättning knappast kan nås. Länsstyrelsens egna budgetmedel skulle för övrigt inte förslå utan en ansenlig förstärkning, något som beredningen ställt sig avvisande till. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsens uppfattning endast registrering av ordinära licensområden komma i fråga.

5.12 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Beträffande frågan om val av styrmedel vill länsstyrelsen i första hand förorda att älgjakt sker inom föreslagna licensområden och kalvjaktområden. Länsstyrelsen är däremot tveksam till införande av dispensområden. Modellen synes inte vara fören- lig med strävan att ha enklast möjliga administration. Den torde i realiteten inte heller vara de mindre markägarnas och jakträttsinnehavarnas enda framtida möjlighet till älgjakt med hänsyn till beredningens förslag till jakt inom licensområden och kalvjaktområden. Arbetet för samgående över fastighetsgränserna skulle dessutom kunna komma att motverkas. Älg- jaktsförslaget vilar på grunden att markägare/jakträttsinnehavare samver- kar för en god älgvård. I andra hand förordar länsstyrelsen reglerad älgjakt enligt försöksverk- samhet bedriven i Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län.

5.13 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen avstyrker bered- ningens förslag angående älgjakten och administrationen av jaktfrågorna. ——— Fastän vissa ansatser till förenklingar gjorts kan det befaras att systemet som helhet varken medför förenklingar eller kostnadsbesparing- ar. Länsstyrelsen anser därför att förslagen bör ytterligare genomarbetas.

5.14 Länsstyrelsen i Kalmar län: Beredningen föreslår att areal- och arron- deringskraven på minsta licensområde skärps under en övergångsperiod av längst tre år. — — — Enligt länsstyrelsens åsikt är förslaget onödigt. Som licensområde bör registreras välarronderade markområden som medger avskjutning av minst ett vuxet djur per år. En anpassning av kraven för att erhålla registrering som licensområde med hänsyn till älgstammens storlek bör även fortsättningsvis kunna ske löpande vid registreringsprövningen som för närvarande utan att särskilda regler härför tillskapas.

• Sida 158
•  Original

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att större jaktområden skall kunna medges flerårstillstånd för att stimulera ett ökat samarbete mellan jägarna. — — — Länsstyrelsen vill i detta sammanhang — med hänsyn till älgstam- mens storlek och stadga —— väcka frågan om att försöksvis inom större jaktområden i län med riklig älgtillgång medge licensinnehavarna rätt att själva bestämma avskjutningens storlek. Endast Iicensjakttidens längd skall fastställas av myndigheterna. Detta bör kunna regleras genom särskil- da bestämmelser ijakttidsförordningen.

Enligt beredningen skall större jaktområden under vissa förutsättningar kunna medges en längre jakttid än övriga licensområden. Länsstyrelsen finner att förslaget är motiverat.

Beredningens förslag innebär. att vuxna älgar inte får fällas inom de områden som ej registrerats som licensområden. Med hänsyn till den traditionella uppfattningen om jakträttens innehåll i Sverige och intresset av att tillgodose också de mindre jaktområdenas önskemål om att ha möjlighet att fälla även vuxet djur. kan det ifrågasättas om inte dessa områden skall medges rätt att fälla ett vuxet djur förslagsvis vart tredje år.

Beredningen föreslår att länsstyrelsen bör ges möjlighet till att, om det finns särskilda skäl. övergångsvis för viss älgtilldelning registrera även mark som inte uppfyller kraven för de vanliga licensområdena. — — —

Under främst de senaste två åren har en uppsplittring av licensområden skett. Det kan enligt länsstyrelsens mening inte anses vare sig lämpligt eller motiverat att genom en undantagsregel tillskapa en möjlighet för bl. a. dessa mindre områden att erhålla registrering som licensområde. — -— — Länsstyrelsen avstyrker — - — förslaget rörande möjlighet att erhålla re- gistrering som särskilt licensområde. — — -—

5.15 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det nya systemet för älgjakten som beredningen föreslår bör enligt länsstyrelsens mening godtas vad beträffar systemets huvudkomponenter — — — — — - Överhuvudtaget har jägama i länet ofta förklarat sig positiva till nuvarande system med samordnad älgjakt trots att detta onekligen är administrationstungt. Bl.a. upplevs nuvarande kartregistrering av älg- jaktsområden som en värdefull informationskälla. Med hänsyn härtill får det anses angeläget att också i det nya systemet ha en kartregistrering som i stort motsvarar nuvarande registrering.

— — — Frågan har väckts om man inte bör kunna ange vissa zoner där det bör sättas som mål att ncdbringa älgstammen i möjligaste mån. Som exempel har nämnts betydande fruktodlingsdistrikt på Österlen där frukt- odlingen måste tillerkännas klar prioritet gentemot viltvårdsintresset. Här bör ges möjlighet att i angivna syfte regionalt tillämpa särskilda normer vid licensgivningen liksom även i fråga om medgivanden att fälla skadegö— rande djur utom vanligjakttid. — — —

Beredningen föreslår att marker som inte uppfyller de vanliga kraven för registrering som licensområden skall kunna registreras som särskilda li- censområden om särskilda skäl härför föreligger. Ärenden om registrering av sådana särskilda licensområden synes bli mycket svårbedömda. — — — Här anser länsstyrelsen att prövningen om ett område skall kunna registre- ras som särskilt licensområde främst bör grunda sig på områdets beskaf- fenhet ijaktligt hänseende. Det kan finnas områden som inte fyller de krav som ställs för vanlig licens men där det dock bedöms skäligt att ge en tilldelning på en vuxen älg under en treårsperiod under förutsättning att jakträttsinnehavet är oförändrat under perioden. Att däremot. såsom be- redningen menar. fästa särskilt avseende vid rent personliga omständighe-

• Sida 159
•  Original

ter skulle avsevärt försvåra prövningen av hithörande licensärenden. Be- träffande principerna för bedömningen av frågor om särskilda licensområ- den efterlyser länsstyrelsen, för att behandlingen av dessa ärenden skall underlättas, mer klargörande besked.

Enligt beredningen skulle dess förslag medföra en betydligt förenklad jaktadministration. Detta stämmer dock icke. Malsättningen att åstadkom- ma en enkel administration har inte kunnat uppnås. Visserligen minskar ärendemängden rent kvantitativt genom att nuvarande registrering av s.k. generella områden faller bort. Dessa ärenden har dock genomsnittligt varit betydligt enklare att bedöma än licensärendena i vilka det krävts prövning av vilka djur (antal och kön m.m.) som skolat tilldelas. Beredningen betonar vidare att det nya systemet innebär fler licensområden. Man måste här också räkna med att åtskilliga generella områden begärs bli överförda till s.k. särskilda licensområden. något som ytterligare ökar antalet licens- ärenden.

5.16 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Beredningens förslag innebär bl.a. att man främjar bildandet av nya licensområden för älgjakt, medan de generel- la områdena slopas. Länsstyrelsen ställer sig bakom detta förslag. Man föreslår emellertid också att det skall kunna bildas s.k. särskilda licens- områden för områden som inte fyller kraven för vanliga licensområden. — — — Länsstyrelsen anser — — — att. om man skall ha dessa särskilda li- censområden, måste kraven på dessa preciseras bättre.

5.17 Länsstyrelsen i Hallands län: Beredningen menar att det föreslagna systemet kommer att minska det administrativa arbetet. Länsstyrelsen vill starkt ifrågasätta detta. — — — Främst på grund av reglerna om de särskilda licensområdena kommer även fortsättningsvis kravet på produktionsanpassad jakt inom de enskilda områdena inte heller att kunna uppfyllas. — — — Genom de oförmånliga reglerna för de områden som inte godtas varken som licensområden eller som särskilda licensområden kan det föreslagna systemet förväntas medföra en större benägenhet till samverkan. Det kan emellertid antas att relativt många jägare kommer att gå miste om möjlig- heten att fälla vuxna djur. Dessa jägare kommer därigenom inte att uppleva jakten som meningsfull. Länsstyrelsen instämmer i beredningens bedömning av vilka krav som bör ställas på ett framtida älgjaktssystem. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser länsstyrelsen emellertid inte att den av beredningen föreslagna modellen är helt tillfredsställande. Den samordnade älgjakten är inte heller något fullt godtagbart system för framtiden. Delar av detta system såsom den obligatoriska registrering— en bör emellertid vara kvar. En i förhållande till de enskildajaktområdena mera produktionsanpassad jakt bör vidare införas. Detta kan ske genom flerårslicenser, som gör det möjligt för de mindre områdena att under en två- eller treårsperiod fälla ett vuxet djur. — — — Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen. i stället för den av beredningen föreslagna modellen, förorda ett älgjaktssystem som bygger på en- eller flerårslicenser utan ansökningsförfarande men med bibehållet register som underlag för datarutiner.

5.18 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: — — — Beredningens förslag innebär i vissa avseenden en ökad administration. som länsstyrelsen ifrå- gasätter behovet av. Så t.ex. föreslås att som ett led i beredningen av jaktärenden skall tillskapas lokala samrådsorgan. som skall utgöra remiss- instans till länsstyrelsen.

• Sida 160
•  Original

I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla vikten av att älgstam- men hålls på en lämplig nivå särskilt med hänsyn till trafiksäkerhetsintres- set. — — — En minskning av älgstammen är också väsentlig med hänsyn till de skador som älg förorsakar inom jord- och skogsbruket.

Länsstyrelsen tillstyrker med dessa påpekanden beredningens förslag.

Ett mera radikalt besparingsalternativ skulle dock kunna vara att helt slopa registrering av älgjaktsområden och i stället införa allmän jakttid även vid älgjakt.

5.19 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Beredningens förslag innehåller till viss de] förslag till förenklingar men också förslag som innebär ett visst merar- bete för länsstyrelsen. Sammantaget bedömer länsstyrelsen inte att det administrativa arbetet kommer att minskas med beredningens förslag. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om det förslag till organisa- tion om älgjakten som länsstyrelsen lade fram i yttrandet över statens naturvårdsverks förslag den 12 december 1980 till framtidens älgjakt. Länsstyrelsens förslag innebar bl. a. följande.

— — — Jakt efter vuxen älg sker efter tillstånd av länsstyrelsen (licens). Sådan jakt får bedrivas endast på områden som, på samma sätt naturvårds- verket föreslår. kan tilldelas älg enligt för området lämpliga biologiska avskjutningsnormer. Den som avser att bedriva älgjakt gör före januari månads utgång en anmälan om detta på särskild blankett vari han också på heder och samvete uppger på vilka fastigheter jakten avses bedrivas samt arealen fördelad på åker och övrig mark. — — — Uppgifterna förs in i ett ADB-register i enlighet med vad som nu sker i detta län. — —— När anmälningstiden gått ut framställs datalistor som anger antal områden och areal samt föregående års tilldelning och avskjutning per älgvårdsdistrikt. Materialet översänds till jaktvårdssammanslutning i länet och tjänar där till ledning för förslaget till älgtilldelningen för hela älgvårdsdistriktet. Jakt- vårdssammanslutningen lämnar förslag på avskjutningsram till länsstyrel- sen avseende vuxna djur. Länsstyrelsen hör länsälgnämnden som gör en regional bedömning om älgstammens utveckling och väger bl.a. in trafik- olyckor och skördeskador samt lämnar förslag till länsstyrelsen på ram för hela länet. Den sålunda föreslagna avskjutningen matas in i ADB-registret som fördelar älgarna efter områdenas inmatade arealuppgifter. Eventuellt görs en viss viktning av arealen icke älgmark. — — —

—— —— Jaktledaren får underrättelse om preliminärt tilldelningsbeslut, ges tillfälle till erinringar och får slutligen en definitiv tilldelning med besvärsrätt till naturvårdsverket.

Länsstyrelsen vidhåller att en administration av älgjakten i huvudsak enligt denna modell innebär en smidig hantering utan att målen med älg- stammens vård behöver överges.

På beredningens förslag i övrigt har länsstyrelsen följande synpunkter. Det förefaller rimligt att de jaktlag som trots ansträngningar inte lyckas etablera samverkan med omgivande jaktlag skall få möjlighet att jaga även vuxet djur. Länsstyrelsen är — — — mot bakgrund av den många gånger dokumenterade oenighet som finns såväl inom som mellan olika jaktlag. orolig att den mycket grannlaga prövning som måste ske innan jakt på särskilda licensområden kan beviljas kommer att ta alltför stora resurser i anspråk. — — -— Länsstyrelsen vill därför bestämt avstyrka förslaget om inte länsstyrelsen tilldelas särskilda medel för att finanisera detta merar- bete.

5.20 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: — —— I motsats till vad Skaraborgs

• Sida 161
•  Original

distrikt av Jägarnas riksförbund/LJ anfört, anser länsstyrelsen att bered- ningens förslag ger administrativa fördelar i jämförelse med nuvarande system i länet. Länsstyrelsen delar Skaraborgs länsjaktvärdsförenings och länsälgnämndens uppfattning att förslaget också tillgodoser de övriga grundprinciperna för vården av älgstammen på ett godtagbart sätt. Läns- styrelsen tillstyrker således beredningens förslag till älgjaktssystem.

5.21 Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen finner det föreslagna registreringsförfarandet beträffande de s.k. särskilda licensområdena vara alltför omständligt. — — — Länsstyrelsen anser att förfaringssättet vid bil- dandet av särskilda licensområden bör vara schabloniserat i väsentligt högre grad än vad beredningen föreslår. Även med hänsyn till att kravet på likformighet av registreringen mellan olika delar av länet enligt länsstyrel- sens mening bör ställas högt är det angeläget att lokala subjektiva bedöm- ningar i ej för stor utsträckning läggs till grund för registreringsbesluten.

— -— — Enbart ett slopande av de generella områdena ger — —— — inte den stora administrativa besparingseffekt som har förutsatts. Den nya regist- reringsformen "särskilda licensområden” och vissa andra tillkommande arbetsuppgifter torde komma att uppväga de besparingseffekter som i övrigt är inbyggda i älgjaktsförslaget.

Med hänsyn till att en betydande administration således kommer att kvarstå är det nödvändigt att länsstyrelsen även fortsättningsvis erhåller erforderliga ekonomiska resurser.

5.22 Länsstyrelsen i Örebro län: — — — Länsstyrelsen har redan i yttrande den 16 oktober 1981 över naturvårdsverkets förslag "Framtidens älgjakt” uttalat att det varit naturligast att använda den reglerade älgjakten som utgångspunkt för den framtida organisationen. I det nu föreslagna systemet finns ett inslag av allmän jakt kvar. Förslaget innehåller helt nya och oprövade lösningar. Dessa synes åtminstone delvis ha karaktär av kom- promisser och kunna medföra svårigheter för länsstyrelserna vid tillämp- ningen.

Beredningen har föreslagit att även mark, som inte uppfyller kraven för licensområden. skall kunna registreras som sådant område om jakträttsin- nehavaren, trots försök inte lyckats få sin mark ansluten till angränsande jaktområden. Enligt länsstyrelsens bedömning finns det en uppenbar risk att en sådan bestämmelse skulle uppväga den minskning av arbetsbördan som slopandet av registreringen av "generella” älgjaktsområden skulle innebära. — - — Prövningen av dessa ärenden skulle — — — ställa länssty- relsen inför stora svårigheter när det gäller att avgöra om jakträttsinneha- varna gjort tillräckliga försök för att få sin mark ansluten. - — —

Av skäl som ovan anförts avstyrker länsstyrelsen förslaget i denna del. Om en undantagsbestämmelse anses önskvärd, bör den utformas så att den inte medför de ovan påtalade svårigheterna för de prövande myndigheter- na. Ledamoten Lars Berge-Kleber anför i reservation: Undertecknad anser att de sakliga skälen för att bibehålla den samordnade älgjakten i nuvaran- de utformning är så starka att det inte finns någon anledning att ändra på den ordning som nu gäller. — - —

5.23 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Jakt- och viltvårdsberedningens förslag till älgjaktssystem är en klar förbättring i förhållande till det nu i flertalet län tillämpade systemet "Samordnad älgjakt”. Länsstyrelsen anser fortfarande att det i Västmanlands län under många år prövade systemet "reglerad älgjakt" är bättre än föreslagna system med

• Sida 162
•  Original

hänsyn bland annat till att registrering av jaktområden inte förekommer, vilket medför minskat arbete. Länsstyrelsen vill inte motsätta sig att be- redningens förslag till älgjakt genomföres i de län som har samordnad älgjakt, med undantag dock av de föreslagna särskilda licensområdena.

Länsstyrelsen föreslår att nuvarande system "reglerad älgjakt" får fort- sätta att användas i försökslänen jämsides med det nya älgjaktssystemet i övriga län. Skulle så ej ske måste särskilt anslag i likhet med vad som tidigare skett i andra län lämnas för kostnader för registrering av älgjakt- områden i Västmanlands. Kronobergs och Norrbottens län.

— — — Enligt länsstyrelsens mening är särskilda licensområden ägnade att fördröja samgåendet ijaktområden. Det skulle också för länsstyrelsen bli svårt att bedöma om verkligen ansträngningar gjorts att komma med i ett jaktområde. Länsstyrelsen befarar att dessa ärenden skulle kunna medföra onödiga administrativa svårigheter. Länsstyrelsen avstyrker för- slaget om särskilda licensområden.

5.24 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen tillstyrker att älgjak- ten i princip skall bedrivas inom licensområden. Lämpligheten av den föreslagna övergångsperioden av längst tre år under vilken areal- och arronderingskraven på minsta licensområde bör skärpas kan dock ifråga- sättas. Det i betänkandet angivna målet att vid övergångstidens slut kunna kräva att ett licensområde skall medge avskjutning av minst ett djur per år vid en balanserad älgstam anser länsstyrelsen svårligen kunna uppnås under denna korta period. Möjligheten att kunna ge jaktvårdsområden och motsvarande licensom- råden flerårstillstånd tillstyrkes av länsstyrelsen. Detta bör kunna avlasta länsstyrelsen arbete samtidigt som det kan vara en stimulans för jägarna. Beträffande älgjakt på marker som inte ingår i licensområden har läns- styrelsen inget att erinra mot förslaget att endast årskalvar får fällas under en begränsad tid. Älgjakt inom särskilda licensområden ställer sig länsstyrelsen däremot tveksam till. Det kan finnas en risk att möjligheten att bedriva älgjakt inom särskilt licensområde ter sig så gynnsam för en del jägare att den motver- kar samordningsintentionerna. Länsstyrelsen anser att ett samgående till jaktligt stabila områden är av sådan betydelse att, om möjlighet till undan- tag från huvudregeln skall kunna medges. skall detta ske med stor restrikti- vitet. Kommer inte jakträttsinnehavarna överens bör i första hand de lokala jaktorganen hjälpa till att åstadkomma ett samgående. I de fall då särskilt licensområde medgetts av länsstyrelsen bör detta inte arealmässigt kunna ändras förrän tre år förflutit om inte synnerliga skäl föreligger. Årliga förändringar motverkar den förenkling i tillståndssystemet som beredningen vill åstadkomma.

5.25 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: På fastigheter som varken uppfyller kraven på licensområde eller särskilt licensområde och som därför inte registreras, föreslår beredningen att jakt efter älgkalv skall få ske. Länsstyrelsen anser att det skall ges möjlighet att också på dessa fastig- heter skjuta vuxet djur. Länsstyrelsen vill understryka att kartan vid registreringen är det vikti- gaste dokumentet. Det kartmaterial som idag finns hos länsstyrelsen upp- fyller enligt länsstyrelsens bedömning ett minimikrav. Länsstyrelsen kan därför inte acceptera beredningens tankar på att karthållningen i framtiden inte behöver ha den nuvarande omfattningen.

5.26 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Det föreslagna systemet för älg-

• Sida 163
•  Original

jakten är en rimlig kompromiss mellan de skilda intressen som olika jägargrupper har. Det hade varit önskvärt att finna ett system som innebär ännu mindre administration. Detta förefaller dock inte vara möjligt om man i tillräcklig grad skall beakta de intressen somjakträttsinnehavarna på mindre marker har. I vårt län kan förväntas att ett stort antal jakträttsinne- havare på nuvarande generella älgjaktsområden kommer att ansöka hos länsstyrelsen om att få bilda särskilda licensområden. På de generella områdena jagar i förhållande till arealen fler jägare. De som jagar i licens- områdena torde i många fall inte vilja medge att samtliga. som harjagät på ett angränsande generellt område. i fortsättningen fårjagai licensområdet. Jägarna på det generella området torde då många gånger välja att ansöka om särskilt licensområde. Under en övergångstid bedöms därför vår läns- styrelse få mycket arbete med att pröva sådana ansökningar.

Även om länsstyrelsens nuvarande register över älgjaktsområdena har ett betydande värde för enskilda och myndigheter m.fl., är det av ekono- miska skäl angeläget att arbetet med registreringen minskas. Förslaget att ett nytt, förenklat system för registrering skall utarbetas är därför positivt.

5.27 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den enighet om den skissade modellen på organisation av älgjakten som rätt inom beredningen, det angelägna i att på allt sätt söka skapa ökad samverkan i fråga om älgjakten samt möjlighe- terna att under vissa förhållanden få bedrivajakt inom särskilda licensom- råden gör att länsstyrelsen ställer sig i princip positiv till modellen. Syste- met bör kunna fungera på ett hyggligt sätt. främja samverkan och ställa ett måttligt krav på administrativa insatser. Länsstyrelsen vill i sammanhanget påpeka att ordningen med särskilda licensområden kan innebära att det i ärenden uppkommer besvärliga bevis- frågor. att utredningar blir omständliga och att det stundtals blir svårt att få fram tillfredsställande beslutsunderlag. Emellertid är detta ofrånkomligt vilket system man än väljer. Ledamoten Stina Eliasson anför i reservation att hon biträder den me- ning som Bernt Lindqvist i beredningen och Alf Johansson i länsälgnämn- den förespråkat. nämligen att den samordnade älgjakten bör behållas i nuvarande utformning.

5.28 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det verkligt allvarliga är — — — den klara tendensen till uppsplittring avjaktenheter. Att hejda detta är nödvän- digt om man skall kunna nå den samling kring älgjakten som blir allt nödvändigare. På grund härav förefaller det alltså uteslutet att man skall kunna tillåta det nuvarande ”systemet" att bara fortsätta.

De nya lösningar utredningen presenterar synes väl underbyggda och de bör kunna allvarligt prövas. Det är fråga om att ge jägarna påtagliga incitament för att gå samman, där man inte tidigare gjort det och för att hejda de avhopp som nu på sina håll hotar möjligheterna till en konstruktiv fortsättning. Systemet måste också byggas upp så att det håller i framtiden. Flera experiment är inte tillrådliga.

Länsstyrelsen tillstyrker ett nytt älgjaktssystem i enlighet med utred- ningens förslag.

5.29 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det förslag till system för älgjakten som beredningen föreslår kan länsstyrelsen i allt Väsentligt tillstyrka. Sy- stemet lämnar stor frihet åt länsstyrelserna att anpassajakten till de förhål- landen som för tillfället råder i länet. En viktig del i detta system utgör länsstyrelsens möjlighet att bestämma jakttiden. Beredningen föreslår att regeringen ska fastställa tidpunkten för älgjaktens början. Länsstyrelsen

• Sida 164
•  Original

utgår från —- till skillnad mot vad som idag gäller för området ovan lapp- marksgränsen — att början av den jakttid länsstyrelsen bestämmer inte måste sammanfalla med den tidpunkt regeringen ställer utan kan läggas senare.

Det föreslagna systemet torde i större utsträckning än vad som idag är fallet kunna öka de enskildajägarnas förståelse för de avskjutningsnormer som varje år bestämmes. Detta är mycket viktigt eftersom det är jägarna som är det verkställande organet för att de önskvärda avskjutningama av älgstammen ska uppnås. — — --

Länsstyrelsen har uppmärksammat att det finns en benägenhet hos jägarna att från det ena året till det andra byta jaktlag. Detta medför ett förhållandevis stort merarbete för länsstyrelsen eftersom varje byte med- för förändringar i två licensornråden. För att om möjligt bibehålla redan bildade licensområden oförändrade borde det ifrågasättas om inte en avgift skulle utgå för varje ansökan som medför att en omregistrering av licens— områden måste ske.

5.30 Lunds universitet: — — — Vi accepterar för att förenkla administratio- nen förslaget att differentiera älgavskjutningen på så sätt att vuxna djur får

endast skjutas inom licensområden medan årskalvar får skjutas på marker som inte ingår i licensområdena.

5.31 Stiftsnämnden i Härnösand: Såväl jägare som naturintresserade i öv- rigt torde inte resa någon invändning mot "produktionsanpassad" avskjut- ning. Detta gäller väl i huvudsak även förslaget att oregistrerade områden bör få begränsade jaktmöjligheter. Det torde dock möta praktiska svårig- heter att få redan registrerade områden att acceptera anslutning av jägare som idag inte har fastigheter av tillräcklig storlek. — - —

5.32 Centralorganisationen SACO/SR: Med tanke på målet att älgstammen skall beskattas genom produktionsanpassad avskjutning tillstyrker SA- CO/SR beredningens förslag om helt licensierad jakt. — — — Bl.a. efter- som i förhållande till arealen fler jägare jagar på nuvarande generella älgjaktsområden kan förutses att en del av dessa jakträttsinnehavare och deras gäster inte komer att accepteras i nuvarande licensområden. Det kan befaras att länsstyrelserna under flera år framåt får ta ställning till många ansökningar om älgjakt inom särskilda licensområden. Enligt SACO/SR:s mening har beredningen inte tillräckligt beaktat de krav som kommer att ställas på personal m.m., vilka den helt licensierade älgjakten medför. Beträffande licensområdes storlek ifrågasätter SACO/SR förslaget att sänka kravet så långt att ett område som inte årligen tål beskattning av minst ett vuxet djur. skall få registreras som licensområde. Förslaget kan motverka samordning i större licensområden som krävs för årlig tilldelning av ett vuxet djur. SACO/SR anser det vara rationellt att medge flerårstillstånd. med det påpekandet att för andra licensområden än sådana som utgör jaktvårdsom- råde eller består av fastighet(er) med en ägare, torde krävas någon form av garanti för att licensområdct inte förändras under den tid tillståndet gäller.

5.33 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: Beredningens älgjakts- förslag har tillkommit utan saklig grund. Beredningen bortser helt från de mycket goda resultat som försöksverksamheten med samordnad älgjakt har gett. — —- — Den samordnadejaktformens synnerligen goda resultatsut- fall utelämnas helt från redovisningen. Det borde varit både en självklar uppgift och en skyldighet för beredningen att redovisa de resultat som

• Sida 165
•  Original

framkommit från den av regering och riksdag påbjudna försöksverksamhe- ten. Så har dock inte skett. vilket är högst anmärkningsvärt.

Den samordnade älgjakten har fungerat bra över all förväntan. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av den faktaredovisning från den samordnade älgjakten som i bilagor följer detta remissyttrande. Minst 70% av landets jägare vill ha samordnad älgjakt. Ingen annan älgjaktsform har vunnit sådant gillande bland landets jägare. Även jägare i de tre helt reglerade länen föredrar samordnad älgjakt framför sin egen regleradejakt, se bilagor.

Beredningens älgjaktsförslag måste definitivt avvisas. Jägarnas riksför- bund—Landsbygdens jägare yrkar på det allra bestämdaste att den sam- ordnade älgjakten införs som enhetlig jaktform för hela landet. De mycket speciella problem som föreligger inom vissa delar av renbetesområdena torde ge anledning till vissa undantagsregler för dessa områden.

Riksförbundet yrkar på det bestämdaste att den samordnade älgjakten fastställes att i nuvarande utformning gälla för hela landet.

5.34 Landsorganisationen i Sverige (LO): En försöksverksamhet med olika älgjaktssystem har bedrivits i tre län sedan 1976. Beredningen redovisar inte hur utfallet av denna försöksverksamhet varit. Norlinggruppen vid Socialhögskolan i Göteborg har undersökt jägarnas inställning till de olika jaktsystemen. Denna undersökning visar att försöken med den samordna- de älgjakten till största delen (70 procent avjägarna) upplevs som positiv, till och med av dem som tvingades in i systemet. LO har tidigare yttrat sig positivt för en mer reglerad och samordnad älgjakt (statens naturvårds- vcrks utvärdering av pågående försöksverksamhet med reglerad och sam- ordnad älgjakt). LO anser att den samordnade jakten har sådana kvalitéer att man bör fortsätta med detta system. Jägarnas båda organisationer och de lokala samordningssystemen bör aktivt arbeta för att fler markägare går in för detta system.

5.35 Lantbrukarnas riksförbund (LRF): För att bl.a. uppnå balans i älg- stammen och samtidigt motverka nuvarande skadeförekomst är en pro- duktionsanpassad avskjutning utomordentligt väsentlig. lnom många om- råden kommer emellertid under året periodvis älgstammen ha en storlek som inte motsvarar tillgång på föda. — —— — Det kan krävas större avskjut- ning än vad som vanligen avses med en produktionsanpassad sådan. En produktionsanpassad avskjutning måste även enligt LRF:s uppfatt- ning innefatta möjligheter till en avskjutning under varierande tidpunkter. — — — Möjlighet till skadeförebyggande avskjutning under sensommaren måste på ett bättre sätt utnyttjas. Enligt LRF:s uppfattning bör i princip älgjakt endast bedrivas inom licensområden i enlighet med beredningens förslag. Under en övergångstid bör möjligheter föreligga för registrering av särskilda licensområden. Äldre markägare med mindre arealer som inte tidigare deltagit ijaktlig samver- kan bör under sitt återstående innehav kunna registreras som särskilt licensområde. Tilldelningen bör ske i form av långtidslicens. Om arealen exempelvis är en femtedel av vad som normalt erfordras för licens på ett vuxet djur inom länet eller del därav bör under övergångstiden tilldelning bli ett vuxet djur under en femårsperiod. De är vuxet djur ej skjuts eller ej får skjutas tillämpas fri kalvavskjutning enligt beredningens förslag. Över- gångsbestämmelserna upphör vid överlåtelse av fastigheten. LRF finner det vidare angeläget att oavsiktlig avskjutning av fler älgar än som medges i licens avkriminaliseras. Det föreslagna licenssystcmet är

• Sida 166
•  Original

ett led i denna strävan men bör kompletteras med regler som innebär att nästa års licens minskas med det överavskjutna antalet.

5.36 Skogsindustriernas samarlbetsutskott (SISU): Den mest segslitna frå- gan i beredningens arbete har varit utformningen av den framtida älgjak— ten. De överväganden och förslag som slutligen framlagts kan till alla väsentliga delar accepteras av SISU.

5.37 Svenska jägareförbundet: De erfarenheter som vunnits vid försöken med helt reglerad jakt talar Visserligen för att detta system hade varit att föredra framför det av beredningen nu föreslagna. Flera av länsjaktvårds- föreningarna förordar också detta system. Svenska jägareförbundet finner emellertid att det av beredningen föreslagna systemet torde kunna ge det utfall som bör krävas. Förbundet tillstyrker, mot bakgrund dels härav dels angelägenheten att snarast få ett gemensamt system med en i stort sett produktionsanpassad älgjakt infört i hela landet. oreserverat beredningens förslag.

5.38 Svenska kennelklubben (SKK): — — — Enligt SKK:s uppfattning bör älgstammen — — — beskattas genom helt produktionsanpassad avskjutning och därvid på tillräckligt stora områden. så att älgvården inte äventyras genom slumpmässig avskjutning.

Ur djurskyddssynpunkt är det också angeläget att jaktområdena är så stora, att ibland ofrånkomliga eftersök så långt möjligt är kan genomföras utan avbrott på grund av för små områden.

Aven om jakt- och viltvårdsberedningens älgjaktförslag inte helt tillgo- doser SKK:s önskemål är det dock det förslag, som i allt väsentligt ligger närmast. varför vi tillstyrker detsamma.

5.39 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen har tidigare uttalat sig för en helt reglerad älgjakt. bl.a. i remissyttrande till jordbruksdeparte- mentet den 19 oktober 1981. Enligt föreningens åsikt tillgodoser en regle- rad jakt bäst strävandena mot bästa möjliga älgvård och en produktionsan- passad avskjutning samtidigt som administrationen blir smidigare och billi- gare.

5.40 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR): Riksförbundet

kan — — — godta de av beredningen framlagda förslagen till riktlinjer för älgjakten och älgvården.

5.41 Göteborgs djurskyddsförening: Beredningens förslag kan ur djur- skyddssynpunkt accepteras i allt utom älgjaktens framtida utövning. Detta avsnitt bör utan dröjsmål omarbetas under medverkan av praktiskt erfarna älgvårdare och under adekvat etisk prövning.

5.42 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar i allt beredningens uppfattning om den samordnade älgjakten och är av samma mening som beredningen vad beträffar de grundprinciper som måste läggas till grund för ett nytt älgjaktssystem.

—— —- Enligt föreningarnas mening hade den helt reglerade älgjakten — -— — varit att föredra.

Föreningarna tillstyrker bifall till de förslag som läggs beträffande älgjakt inom licensområden. Beträffande förslaget om flerårslicenser vill förening- arna dock anföra, att sådana — -— — torde förutsätta någon form av garanti

• Sida 167
•  Original

för att området inte kommer att förändras till sin omfattning under den tid llerårstillståndet skall gälla.

Föreningarna tillstyrker bifall till förslaget. att endast kalv skall få fällas på områden som inte uppfyller kravet för licensområde. — — —

Ett särskilt problem i sammanhanget utgör de fastigheter inom ett jakt- vårdsområdes gränser men som inte ingår i området då de ansetts sakna jaktlig betydelse. Med hänsyn till att en fri kalvavskjutning inte bör få bedrivas på dessa fastigheter bör en minimiareal fastställas för älgjakt, om det är möjligt utan att därför krav måste ställas på registrering. Bl.a. säkerhetsskäl talar för att älgjakt inte skall få bedrivas på marker understi- gande 5 hektar eller på områden vars bredd understiger 100 meter.

Föreningarna tillstyrker förslaget om vissa dispensmöjligheter men frn- ner det angeläget att understryka vikten av att bestämmelserna för regist- rering av särskilda områden utformas så. att vissa krav kan ställas på markernas storlek.

6 Vården av kronhjortstammen

6.1 Naturhistoriska riksmuseet: — — — Museet vill med skärpa framhäva att bevarandet av genetisk variation såväl på art- som rasnivä är av yttersta vikt ("extinct is forever"), samtidigt som det upplevs som ett uppenbart nationellt intresse att Sverige inte utplånar den ras av kronhjort som är grunden för Linnés beskrivning av arten kronhjort år 1758. Målsättningen bör därför vara att befrämja utvecklingen av en så ursprunglig stam som möjligt i hela den del av landet där kronhjort kan leva. Detta kan uppnås genom att det skånska reservatets storlek successivt ökas, samtidigt som jakttryckct där kraftigt minskas. En överproduktion inom denna population används för att byta ut parkhjortar i hägn. För frilevande hjortar utanför reservatet ökas jakttryckct kraftigt med elimine- ring av stammarna inom landet som mål.

För att vinna ytterligare klarhet i denna fråga bör kranie- och pälsmate- rial från både skånska och blandrasiga hjortar samlas in och studeras för att möjliggöra en bredare kontroll av gruppernas olikheter än vad elektro- foresstudier av ett fåtal genproduktcr medger.

6.2 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen hänvisar beträffande beredningens för- slag om kronhjortsreservatets avskaffande till skogsvårdsstyrelsens och kronhjortsnämndens i Malmöhus län yttranden. Kronhjortsnämnden:

Kronhjortsnämnden har — -— — låtit göra och publicera en utvärdering av verksamheten (Utvärdering av verksamheten med försöksreservatet för Kronhjort i Skåne 1971 — 1982 Länsstyrelsen i Malmöhus län. Naturvårds- enheten meddelande nr 19832), vilken bifogas yttrandet. — — — Nämnden

föreslår

— att reservatet permanentas och utökas med bla Häckebergaområdet — att utanför det utökade reservatet förläggs en bred skyddszon omfat- tande övriga Skåne med allmän jakt efter kronhjort under tiden 16 oktober — 31januari — att i hägn inom reservatet och i skyddszonen endast får hållas djur från reservatspopulationen eller hjortar som ej kan korsa sig med kronhjon — att hjortar av arter som kan eller befaras kunna korsa sig med kronhjort. tex sikahjort och wapiti. får jagas fritt året om inom reservatet och skyddszonen

• Sida 168
•  Original

— att ersättningsbestämmelserna för skada på gröda inom reservatet åter- går till tidigare gällande regler. dock att självrisken kan ökas något. samt — att reglerna för ersättning för skada på skog ses över. Frilevande kronvilts skadegörelse på granskog i tex Mälardalen bör uppmärksammas. Stammen bör hållas under noggrann kontroll och ej tillåtas öka i så hög grad att skadorna på skog blir för omfattande.

6.3 Statens naturvårdsverk: Beredningen redovisar en faktasammanställ- ning för och emot bevarandet av kronhjortsreservatet i Skåne. Naturvårds- verket har inget att anmärka mot denna faktaredovisning. men får i övrigt påpeka följande.

—— — är enligt verkets uppfattning tveksamt om argumenten för ett avskaffande av reservatet är tillräckligt starka.

Risken för invandring finns givetvis. men dels anser sakkunniga forskare att dess påverkan på genbanken endast kan vara av marginell betydelse. dels måste man även ta i beaktande att det finns ett vandringstryck riktat utåt som möter och delvis neutraliserar denna invandring. Kärnområdet kan därför sannolikt behålla sitt skyddsvärde under lång tid ännu.

Vidare kan konstateras att frågan om bevarandet av nominatrasen en- dast var ett av skälen till att reservatet bildades. Andra skäl var önskemå- let att bevara kronhjorten i den skånska miljön. att lösa en besvärlig skadesituation och att till rimliga kostnader bevara det värdefulla natur- vårds- och jaktobjekt som kronhjorten utgör. Därtill kommer att reservatet otvivelaktigt haft en återhållande funktion när det gällt att exploatera områden inom dess yttergränser. Även dessa faktorer måste beaktas vid ett avgörande om reservatets fortbestånd.

Det kan även påpekas att en avveckling av kronhjortsreservatet i Skåne kommer vid ett genomförande att realisera ackumulerade. latenta ersätt- ningsanspråk för skada på skog. Omfattningen härav kan endast fastställas efter en Slutbesiktning. men sannolikt skulle anspråken komma att bli betydande.

Eftersom kronhjortsreservatets eventuella avveckling berör ett flertal frågor av regional och lokal karaktär anser naturvårdsverket för sin del att lokala och regionala instansers uppfattning bör ges stor tyngd. när det gäller frågan om kronhjortsreservatet skall slopas eller ej.

Vad beredningen anför om vården av övriga frilevande populationer av kronhjort stämmeri huvudsak med verkets uppfattning. Ett stort frågetec- ken bör dock sättas för förslaget om att jakten efter kalvar. spetshjortar och hindar. dvs den egentliga kronhjortsjakten. skall få påbörjas redan den ljuli.

6.4 Domänverket: Domänverket instämmer i att det — främst pga det osäkra skyddet mot invandring av främmande kronvilt — kan finnas skäl att ifrågasätta reservatets existens. Utan att ta definitiv ställning i avveck- lingsfrågan anser verket att ett beslut om ev avveckling bör uppskjutas och tas först sedan frågan om nominatrasens skyddsvärde varit föremål för en grundlig utredning. [ avvaktan på sådan utredning bör sättet att sköta kronhjortsreservatet inte förändras. Vad gäller vården av det kronvilt som i övrigt förekommer frilevande i landet delar domänverket uppfattningen att ifråga om storlek och utbred- ning bör viltstammens utveckling ske under kontrollerade former. — — — ——- Ett system med stora licensområden som berör ett stort antal markägare/jakträttsinnchavare skulle enligt domänverkets mening vara svårt att genomföra. — — -— Domänverket anser att det i stället för jakt på licens inom stora licens-

• Sida 169
•  Original

områden kraftigt bör övervägas. att det för jakt efter kronvilt — ev under viss prövotid — bör tillämpas bestämmelser och regler efter i princip det system. som nu gäller förjakt efter dovvilt. — — -—

6.5 Sveriges lantbruksuniversitet: — —- — Lantbruksuniversitetet anser att starka skäl talar för fortsatta åtgärder för nominatrasens bevarande. Atgär- der bör därför även framledes vidtas för att förhindra eller begränsa möjlig- heterna för kronhjortar av annat ursprung att nå det skånska området. Reservatet i Skåne med en strikt reglerad jakt bör bibehållas och helst utvidgas till att omfatta hela den sydskånska populationens kärnområde. De resurser som idag läggs ned på skadeproblematiken i reservatet skulle med fördel i stället kunna läggas på en uppföljning av kronhjortsbeståndet i detta och dess utveckling. Fortsatta uppföljningar av bl.a. morfologiska skillnader mellan det skånska och andra kronhjortsbestånd bör göras vilka kan ligga till grund för nya beslut i denna fråga i framtiden. Vad beträffar beskattningen av övriga kronhjortsbestånd borde övervägas om inte ett enklare system skulle kunna utformas med samma funktion som det före- slagna mycket detaljerade licenssystemet.

6.6 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Vad beträffar frågan om skydds- värdet av nominatrasen kronhjort i Skåne är SJFR av uppfattningen att den skånska kronhjortspopulationen utan tvivel är skyddsvärd och att Sverige har ett internationellt ansvar för att den bevaras så intakt som möjligt. Därvid år det troligt att populationen bevaras mer intakt i sitt utsprungliga område i frihet än inom hägn.

6.7 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har i och för sig inget att erinra mot att tiden för kronhjortsjakt utökas om det av skilda anled- ningar bedöms vara ändamålsenligt. Beredningen har tydligt markerat att redan ijuli är lämplig starttid. Länsstyrelsen ifrågasätter en sådan tidig start av jaktsäsongen inte minst mot bakgrunden av att juli månad är den mest intensiva semesterperioden med risk för störningar och konflikter mellan jägare och allmänhet i övrigt. Länsstyrelsen förutsätter att frågan om kronhjortsjaktens längd förut- sättningslöst prövas som varje annanjakttidsfråga.

6.8 Länsstyrelsen i Malmöhus län: — — — Länsstyrelsen har den bestämda åsikten att ett utökat reservat och en zon med fri avskjutning under lång allmän jakttid är en tillräcklig garanti för att den skånska kronhjortsstam- men skall kunna bevaras intakt. Länsstyrelsen vill i övrigt hänvisa till vad kronhjonsnämnden anfört i sitt yttrande och ansluter sig i allt väsentligt till vad där anförts. För övrigt anser länsstyrelsen att ett särskilt kronhjortsre- servat. utökat enligt kronhjortsnämndens förslag. utgör ett viktigt element i den fysiska planeringen inom ett område med många och stora utnyttjan- deintressen. Att såsom fastslagits i den fysiska riksplaneringen hävda den skånska kronhjortens bevarande som ett riksintresse för den vetenskapliga naturvården försvåras avsevärt om beredningens förslag genomförs.

Beredningen menar att lämpligt licensområde för kronhjortsjakt bör omfatta minst 3000ha. Sedan reservatets tillkomst har emellertid licens- jakt bedrivits på betydligt mindre jaktarealer med tillfredsställande resul- tat. Under förutsättning att ramar fastställs finns det därför enligt länssty- relsens mening inte anledning att ställa krav på så stor markareal som beredningen gör.

Länsstyrelsen anser sammanfattningsvis att reservatet bör finnas kvar och utökas med Häckebergaomrädet samt att ersättning bör utgå för ska-

• Sida 170
•  Original

dor på grödor och skog inom reservatet. Länsstyrelsen förordar en åter- gång till de ersättningsregler som gällde. innan viltskadeförordningen träd- de i kraft.

6.9 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: [ Älvsborgs län finns fasta stammar av kronhjort på och runt Hunneberg i Vänersborgs och Trollhättans kom- muner och i södra länsdelen i oeh runt Marks kommun. Under innevaran- de år har på jaktvårdsföreningens initiativ den av beredningen föreslagna modellen för kronhjortsjakt tillämpats i södra länsdelen med gott resultat såvitt hittills är känt. På Hunneberg är domänverket jaktutövare och har sedan länge tillämpat dessa principer. Nedanför Hunneberg har någon samverkan inte kommit till stånd. —- — — Enligt länsstyrelsens bedömning bör även området nedanför Hunneberg kunna tåla en fast stam av kronhjort. — -— — En samverkan över fastighets- gränserna är dock en förutsättning för att kunna bedriva en effektiv jakt och härigenom begränsa de av markägarna påtalade skadorna. Denna jakt bör därvid bedrivas i huvudsak i enlighet med de av beredningen framtida principerna.

6.10 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen delar beredningens uppfattning. att vård och beskattning av ett från f1era synpunkter så värde- fullt vilt som kronhjorten måste ske inom ramen för tillräckligt stora licensområden. Kronhjorten kan dock förorsaka betydande skador på skog och gröda. I likhet med vad Skaraborgs läns jaktvårdsförening anfört, anser länsstyrelsen. att möjlighet bör finnas för länsstyrelsen att meddela särskilt tillstånd för jakt efter skadegörande hjort även på oregistrerad mark.

6.11 Lunds universitet: — — — Utan att ta ställning till den intrikata frågan om rasskillnader. finner vi det angeläget att den skånska kronhjortsstam- men ges ett fortsatt skydd som garanterar en stam av nuvarande storlek. Främsta skälet härtill är artens stora spektakulära betydelse för allmänhe- ten. Vi förordar därför att kronhjortsreservatet utvidgas och permanentas enligt kronhjortsnämndens förslag.

6.12 Centralorganisationen SACO/SR: —— —— Det är dock angeläget att större vikt fästs vid rapporter om skadegörelse av kronhjort så att. på mark som inte ingår i licensområde och som drabbas av oacceptabel skadegörel- se. jakt bör medges med stöd av 195 JS. Eftersom djur som fälls vid sådan jakt tillfaller kronan. kan förväntas att marken kommer att anslutas till licensområde.

SACO/SR tillstyrker beredningens förslag om kronviltvårdsområden. men vill dock göra det tillägget att licensgivningen bör vara mer liberal utanför kronviltvårdsområdena. både vad beträffar licensområdenas stor- lek. avskjutningsprinciper och tilldelning.

6.13 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet delar beredning- ens förslag i frågan. Svenska jägareförbundet understryker att för en korrekt vård av kronviltstammen erfordras en över stora jaktliga enheter samordnad beskattning varvid individvalet är av särskilt stort intresse. Bildande av kronviltområden kommer naturligt att bidraga till en ökad jaktlig samordning över ägogränserna.

6.14 Svenska Naturskyddsföreningen: Föreningen anser att den skånska kronhjortspopulationen är angelägen att bevara. därför att den utgör en

• Sida 171
•  Original

rest av nominatrasen. Reservatet i Skåne bör därför bibehållas och helst utvidgas till att omfatta hela området för populationen. Jakt och andra åtgärder i övriga delar av landet bör inriktas på att begränsa spridningen av främmande gener och befrämja spridningen av djur som härstammar från nominatrasen.

6.15 Sveriges Iänsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Vården och beskattningen av ett från flera syn- punkter så värdefullt vilt som kronviltet måste ske inom ramen för tillräck- ligt stora licensområden. Enligt föreningarnas mening bör för varje län fastställas inom vilken del/vilka delar av länet som fast stam av kronvilt skall få finnas. Inom varje sådan del — kronviltvårdsområde — skall licensjakt bedrivas efter fastställda riktlinjer och inom stora licensområ- den. lnom dessa kronviltvårdsområden kan jakt bedrivas av flera jaktlag var för sig men med stöd av en gemensam licens och det är därför moti- verat att ställa kravet på minimiareal högt. Utanför dessa kronviltvårdsom- råden bör licensgivningen vara mer liberal. både vad avser licensområ- denas storlek som avskjutningsprinciper och tilldelning.

7 De fyra stora rovdjuren — björn. varg. järv och 10

7.1 Naturhistoriska riksmuseet: Beredningen vänder sig på s 280 med allt skäl mot tanken. att tillstånd förjakt på sällsynta djur inom nationalparker- na skulle kunna ges på lokal nivå. Det förefaller självklart. så som bered- ningen också fastslår. att dylika tillstånd — om de alls skall förekomma — får meddelas endast av naturvårdsverket. Enligt riksmuseets mening bör dockjakt på sällsynta djuri en nationalpark. som skapats blajust till dessa djurs skydd. inte under några förhållanden få förekomma.

Man lägger -— - — fram förslag. som kommer att omöjliggöra invandring av varg inom renskötselområdet. dvs inom huvuddelen av de arealer dit vargen kan tänkas invandra. En invandring till andra områden ger inte tillräckliga garantier för artens fortbestånd i landet även om vi har en älgstam som på vissa håll är besvärande stor. och som kunde ge föda åt en begränsad vargstam utan allvarliga konsekvenser. —— — museet anser inte att beredningen lyckats finna godtagbara lösningar på konfliken mellan oersättliga naturvärden och ekonomiska intressen. Beredningens förslag kan därför ej godtas.

7.2 Lantbruksstyrelsen: Beredningen föreslär — i avvaktan på att ett nytt ersättningssystem utarbetas — ingen förändring av de utbetalade ersätt- ningarna för av rovdjur rivna renar. Som ett avgörande motiv härför anför beredningen att rovdjurstaxan sedan år 1970 uppräknats med ca 30092. Denna argumentering visar enligt lantbruksstyrelsens mening att bered- ningen inte behandlat frågan seriöst. — — — — — — Regeringen har till beredningen överlämnat material från rennä- ringskommittén (Jo 1979:08) — framtaget från forskningen — som anger att de verkliga renförlusterna. förorsakade av rovdjur. torde vara flera gånger större än de ersatta. Kommittén kommer fram till att rennäringen subven- tionerar den svenska rovdjurspolitiken med i Storleksordningen 10 milj. kr/år. Lantbruksstyrelsen. som delar rennäringskommitténs uppfattning om det orimliga i detta förhållande. konstaterar att beredningen inte kommen- terat situationen på annat sätt än som anges ovan. Styrelsen får för sin del tillstyrka kommitténs förslag om en kraftig uppräkning av ersättningarna.

• Sida 172
•  Original

7.3 Statens naturvårdsverk: — —- — Verket delar beredningens uppfattning att någon ändring avjakten efter lo för närvarande inte är påkallad. Detsamma gäller björnen. Den typ av licensjakt som infördes 1981 — och som nu alltså använts under tre säsonger —- har i huvudsak fungerat bra. Beredningen fastslår (sid 279) att vi har ett ansvar — internationellt och inför kommande generationer —- att i landet bevara de naturligt förekom- mande djurarterna. Denna uppfattning återspeglas dock inte i beredning- ens lagförslag på sätt som idag är fallet. vilket verket finner beklagligt. Samtidigt anser beredningen att stammarna bör kontrolleras så att intrång- et för andra intressen blir så litet som möjligt. När det gäller varg anser beredningen att det saknas anledning att överväga att inplantera arten i landet. Verket har sedan länge samma uppfattning. — — — Beredningen föreslår visserligen att vargen också i fortsättningen skall vara fridlyst i renskötselområdena men att det ifråga om avskjut- ningstillstånd här finns anledning att förorda en mindre restriktiv bedöm- ning än hittills. Verket vill framhålla att en sådan mindre restriktiv bedömning — med tanke på vad som sagts ifråga om att i landet bevara de naturligt förekom- mande djurarterna — självfallet inte kan accepteras innan det står klart att den lilla svensk-norska stammen i Nordvärmland med omgivningar är fortplantningsduglig. — — — Verket delar beredningens uppfattning att ett bättre ersättnings- system är angeläget. Naturvårdsverket stöder emellertid också beredning- ens åsikt att det för närvarande inte är befogat att i särskild ordning göra en uppräkning av rovdjurstaxan på sätt som rennäringskommittén yrkat. Det finns helt enkelt inte tillräckligt faktaunderlag för en sådan beräkning. Ett annat förslag från rennäringskommittén innebär att beslut rörande rovdjursfaunan inom nationalparksområdet skall decentraliseras till en särskild styrelse med representanter för naturvårdsverket. länsstyrelser och berörda samebyar. Med samma motiv som beredningen motsätter sig verket detta förslag. — — —

Beredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt de problem som uppstår då en viltart blir alltför talrik och föreslår att länsstyrelsen i sådana fall skall kunna besluta om jakt för att decimera beståndet ifråga. Detta skulle gälla även bestånd av de stora rovdjursarterna. — — — från 1980 har verket besvärsrätt i bl.a. denna typ av ärenden. Det vore olyckligt om denna rätt fråntogs den myndighet som har det centrala ansvaret förjakten och faunavården. — — —-

Vidare föreslår beredningen att länsstyrelsen när det gäller ärenden av detta slag också får rätt att tillåta användning av motorfordon eller helikop- ter vid jakten. Också detta måste verket opponera sig mot. Det kan förvisso vara befogat att använda exempelvis snöskoter eller helikopter för att på effektivast möjliga sätt ta bort ett skadegörande djur. Härvid är det emellertid angeläget med en central och likartad bedömning på samma sätt som nu sker. Det är inte heller så att dessa ärenden är så betungande att det av den anledningen kan vara motiverat att sprida dem på flera instanser.

7.4 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Såsom påpekas inledningsvis i avsnittet tillämpas sedan 1981 en särskild form av licensjakt efter björn inom bla Jämtlands län. — — — Jaktformen har fungerat tillfredsställande och det finns all anledning att fortsätta med den. — — — Sedan mitten av 1982 finns i länet en arbetsgrupp för rovdjursfrågor som hittills hållit två sammanträden. Vid sammanträdena dryftas frågor om rovdjursförekomst och -skador. lämplig beskattning. jaktformer, ersätt- ningsfrågor. mm. Gruppens förslag läggs ofta till grund för skadenedbring-

• Sida 173
•  Original

ande mfl åtgärder från länsstyrelsens sida. Gruppen får anses vara ett bra

forum för att ventilera problemställningar av det här slaget. -— — — Tanken synes vara att den föreslagna länsviltnämnden även skall behandla rov- djursfrågorna. — — — Med hänsyn till den föreslagna nämndens inriktning

och sammansättning finns det en viss risk för att dessa frågor kan komma något i skymundan och inte bli allsidigt belysta. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta om inte det finns skäl att permanenta rovdjursgruppen och låta den få en självständig funktion i den regionala jakt— och viltvårdsadmini- strationen inom länet.

Länsstyrelsen ställer sig klart positiv till att det på föreslaget sätt arbetas fram ett nytt ersättningssystem för rovdjursskador med risktillägg grundat på rovdjursförekomsten. — — -—

7.5 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen delar synpunkter som rovdjursgruppen i Norrbottens län framfört i bifogat yttrande.

— — — En överf1ytrning av järvstammens tyngdpunkt från fjällområdet och de fjällnära skogarna till det egentliga skogslandet ärinte någon fördel ur den samlade rennäringens synpunkt. — — —

— — — Rennäringens företrädare i gruppen anser att ersättningsbeloppet bör uppräknas utan avvaktan av nya ersättningsformer. — — — Utan att ta ställning för eller emot principen med ett av rovdjursförekomsten beroen- de riskbidrag vill gruppen uttala sitt stöd till fortsatt forskning i syfte att få fram nya ersättningsformer.

Beträffande björn och lo har beredningen ej föreslagit några förändringar av jaktsystemet fn. Rovdjursgruppen delar beredningens uppfattning. — -—

Beträffande nationalparksområdena föreslog rennäringskommittén att en särskild styrelse skulle inrättas för beslut som rör rovdjursfaunan inom parkerna. Jakt- och viltvårdsberedningen har inte biträtt detta förslag utan anser att beslutanderätten liksom hittills skall ankomma på naturvårdsver- ket. Rennäringsföreträdarna inom rovdjursgruppen har för sin del anfört att rennäringskommitténs förslag skulle innebära ett bättre tillvaratagande av den lokala sakkunskapen särskilt hos samebyarna och därför är att föredra framför nuvarande ordning. Rovdjursgruppen anser att natur- vårdsverket vid handläggningen av rovdjursärenden inom nationalparks- områdena förutom att inhämta synpunkter från länsstyrelsen och vissa sakkunniga även bör höra rovdjursgruppens mening innan beslut fattas.

— - — Rennäringens företrädare i gruppen har anfört att det inte är tillfredsställande att en sådan rovdjursdecimering varom enighet mellan skyddsintressena och rennäringen råder skall vara helt beroende av insat- ser från enskilda. I sista hand bör därför en beslutad decimering vara ett samhällsintresse och bekostas av allmänna medel. Lämpligen kan tex fjällenhetens fältpersonal ombesörja viss decimering tex beslutad utgräv- ning av järvlyor.

De av beredningen föreslagna åtgärderna för att motverka illegal jakt på rovdjur föranleder inga erinringar från rovdjursgruppens sida.

— — - Rovdjursgruppens ledamöter har för sin del positiva erfarenheter av det hittillsvarande arbetet i rovdjursgruppen och vill bestämt hävda att gruppen bör permanentas och ges en självständig funktion i den regionala jakt och viltvårdsadministrationen inom länet.

Rovdjursgruppen vill slutligen framhålla att de förslag till framtida rov- djurspolicy och administration av rovdjursstammarna som jakt och vilt- vårdsberedningen framlagt förutsätter en tillfredsställande kännedom om rovdjursstammarnas storlek och spridning. De rovdjursinventeringar som bedrivits av fjällenhetcn bör fortsätta och ges en sådan utformning att

• Sida 174
•  Original

deras värde som beslutsunderlag ej urholkas. Även samebyarnas erfaren- heter och kunskaper av rovdjursstammarnas storlek och spridning bör fortlöpande inhämtas och utnyttjas i beslutsprocessen.

7.6 Stockholms universitet: Angående jakten på björn. varg, järv och 10 bör samma principer som för övrig skyddsjakt tillämpas. utom licensjakt på björn och 10. Vi kan inte hålla med beredningen i diskussionen om varg. — — — Om vi skall återfå varg i Sverige måste en etablering ske utanför renskötselområdena genom en invandring genom dessa. Det är först när vi får denna etablering som vi kan tillåta vargjakt i renskötselområdena. Det vore ur internationell synpunkt: dessutom ytterligt pinsamt om inte natur- vården i Sverige kan arbeta för att bevara varg inom sina gränser. när Sverige kräver motsvarande åtgärder i andra länder. Rennäringen har under många år utvecklats utan störning av vargpredation. Det bör under- sökas alternativa förändringar hos rennäringen innan vargjakt införs. Det är dock lugnande att beredningen inser vikten av ett fortsatt fredande i nationalparkerna.

7.7 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet ansluter sig till be- redningens uppfattningar och förslag.

7.8 Svenska naturskyddsföreningen: — -— — Björn och 10 har f.n. tämligen goda stammar. — — — När det gäller varg och järv är situationen mer bekymmersam. — —- — Det är tveksamt om någon stabil population kan byggas upp igen under nuvarande förhållanden. Alla "försök till nyetablering genom invandring bör emellertid stödjas. Föreningen avstyrker därför bestämt beredningens förslag att det ska bli lättare att få avskjutningstillstånd i renskötselområ- den. Tvärtom anser föreningen att bedömningen vid tillståndsgivningen måste vara mycket restriktiv. Det är nödvändigt att naturvårdsverket även i fortsättningen har det sluliga avgörandet om en utrotningshotad art ska få skjutas. Beredningens förslag att länsstyrelsen ska få besluta om jakt för att undanröja eller minska skaderisk (den föreslagna 85 l:a st.) måste därför bestämt avvisas.

Principen för ersättning av rovdjursrivna djur bör enligt föreningens mening ändras. Föreningen är preliminärt beredd att stödja det förslag som för närvarande övervägs inom naturvårdsverket och som går ut på att renägare (och fårfarmare i förekommande fall) tilldelas ett årligt riskbidrag i förhållande till rovdjursförekomsten i stället för ersättning i varje enskilt fall. — — —

7.9 Svenska Samernas Riksförbund: Beträffande rovdjursstammens nu- merär och utbredning har SSR tidigare deklarerat att toleransnivån är passserad. Detta gäller så mycket mer som skadorna inte tillnärmelsevis blir ersatta. Även i ett läge där full ekonomisk kompensation skulle utgå gäller dock att det inte är möjligt att acceptera en okontrollerad tillväxt av rovdjursstammcn. Situationen idag är att det år samerna och renskötseln som får bära bördorna av rovdjurspolitiken eftersom det i huvudsak är till renskötselområdet som rovdjuren förpassats. Beredningen framhåller som skäl mot en uppräkning av rovdjurstaxan att denna höjts med 300% mellan två tidpunkter och att denna höjning överstiger inflationen för samma tidsperiod. Vidare hänvisas till pågående forskning. Beredningens redovisade synsätt visar att den inte synes ha insett frågans vidd. SSR har hela tiden stött pågående forskning och bla medverkat till att

• Sida 175
•  Original

samebyar ställt marker och renar till förfogande för forskningen. Om forskningen nu än en gång skall tas till förevändning för att inte omgående göra en uppräkning av rovdjurstaxan på i anförda besvär redovisat sätt ser SSR det inte längre möjligt att ställa sig bakom rovdjursforskningen.

Sammantaget kan konstateras att statens rovdjurspolitik i den uttydning den givits av jakt- och viltvårdsberedningen saknar trovärdighet.

7.10 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna har inget att erinra mot beredningens förslag. — — —

8 Jakträtten och upplåtelse av sådan rätt

8.1 Riksåklagaren: 13 och 14.55. Om bestämmelser med detta innehåll skall införas. vilketjag finner tveksamt. har de sin plats inom arrendelag- stiftningen.

8.2 Rikspolisstyrelsen: — — -— Styrelsen finner det angeläget att samma ordning tillämpas vid eftersök och tillvaratagande av vilt vid tågpåkörning- ar som vid viltolyckor i vägtrafiken och tillstyrker därför att samma regler skall gälla förjakträtten på järnväg som förjakträtten på väg.

8.3 Statens järnvägar: SJ berörs direkt genom den ändring som utredning- en föreslår i fråga om jakträtt på järnvägens område. Ändringsförslaget synes ha tillkommit utan några närmare övervägan- den av säkerhetsfrågorna. — — — Enligt 100åjärnvägstrafikstadgan gäller att ingen utan tillstånd får vistas på sådan del av järnvägens område som inte är upplåten för allmänheten. — — —— Att tillskapa en rätt till jakt inne påjärnvägsområde — en rätt som i så fall synes förutsätta en ändring ijärnvägstrafikstadgan — torde vara desto riskablare som jägarna. av förklarliga skäl är koncentrerade på jakten och att uppmärksamheten på tågtrafiken därför kan bli lidande. -—— — Jakt på sådant område medför risker även för andra än jägarna själva. — - — Det bör i förevarande sammanhang även observeras att i ett nyligen till lagrådet remitterat förslag till järnvägstrafiklag upptagits bestämmelser enligt vilka järnvägen skulle vara strikt skadeståndsskyldig i fråga om person- eller sakskador som tillfogats någon till följd av järnvägsdriften. — — — Att — — — öppna lagligen garanterad rätt för utomstående att idka jakt på järnvägens område utan möjlighet för järnvägen ens för att skydda sig mot skadeståndsansvar genom åtgärder till begränsning av tillträdes- möjligheten synes inte försvarligt. Man måste ju ställa frågan om inte jakträtten för utomstående bygger på förutsättningen av en för rättens utövande nödvändig tillträdesrätt och om inte därigenom tom järnvägens rätt att hålla stängsel inskränkes. Med hänsyn till det anförda motsätter sig SJ bestämt den föreslagna ändringen av nuvarande ordning i fråga om jakträtt påjärnvägs område.

8.4 Vägverket: Beträffande frågan om att jakt i princip är tillåten på alla vägar kan detta naturligtvis uppfattas som mycket betänkligt ur säkerhets- synpunkt. Vägverket kan dock liksom beredningen inte finna någon annan rimlig lösning möjlig "än att liksom hittills lita till att jägarna i tillbörlig omfattning beaktar säkerhetsfrågorna med hänsyn till de förhållanden som

• Sida 176
•  Original

råder inorn resp. jaktområde och att frågans vikt markeras genom en allmän aktsamhetsregel i den nyajaktlagen."

8.5 Trafiksäkerhetsverket: Frågan om förbud förjakt på eller invid väg har tidigare diskuterats i olika sammanhang. Verket anser i likhet med bered- ningen att det är svårt att finna en rimlig avgränsning för ett förbud. Då man hittills inte konstaterat några negativa effekter från trafiksäkerhets— synpunkt pga sådan jakt varom här är fråga tillstyrker verket beredning- ens förslag om att endast reglera detta i en särskild aktsamhetsregel.

8.6 Naturhistoriska riksmuseet: På sidorna 290—291 behandlas skyddsjak- ten på säl. —- — — Mot bakgrund av att det rör sig om tre olika djurarter är det beklagligt. att frågan ej behandlas och sakligt granskas art för art. Det är också anmärkningsvärt. att man inte ens vill bereda de kvarvaran— de 200 knubbsälarna i Östersjön ett fullgott skydd. Förslaget om bibehål- lande av skyddsjakt på säl strider dessutom mot den av Sverige ratifice- rade konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö (rekommendation 3/3a från februari 1982) och torde dessutom ha getts mot en felaktig bakgrund. För den. näst efter knubbsälen mest hotade sälarten 1 Östersjön hävdas nämligen: När det gäller tillståndet för gråsälen har dock en viss förbättring kunna iakttagas under senare är" (S 224). — — — lngen rapport har innehållit information om att beståndsutvecklingen på senare år skulle vara positiv. Enligt museets bestämda mening är det inte god viltvård att utsätta de tre sälarterna i Östersjön för skyddsjakt. Vårt internationella ansvar när det gäller Östersjöns situation oc h efterlevandet av Östersjökonventionens rekommendationer maste också beaktas.

8.7 Statens naturvårdsverk: Beredningen diskuterar jakträtt för jordbruks- arrendatorer (sid 288) och föreslår att om en jordbruksarrendator inte vill "utnyttja den rätt han fått. genom att frågan om jakträtten lämnats oreg- lerad i arrendeavtalet bör markägaren ha möjlighet att samlat förfoga över jakträtten på både åkermarken och brukningsenhetens övriga marker". Naturvårdsverket finner att beredningen inte berört på vilket sätt mark- ägaren formellt skall kunna återta jakträtten. Enligt verkets mening bör frågan om jakträtt alltid regleras i samband med avtal om jordbruksarren- den. På så sätt undviks en rad problem som kan uppkomma som en följd av nuvarande bestämmelser. bl.a. problem i form av skadegörelse av vilt. Naturvårdsverket tillstyrker att -— jakträtten påjärnvägjämställs med jakträtten på väg — jakträtten på kanaler och motsvarande disponeras av markägaren —— åtgärder vidtas för att dämpa prisutvecklingen beträffande jaktarrenden —- jaktföreningari ökad utsträckning ges förtur vid arrendering av jakträtt på statens marker

— en skyldighet införs att skjutprov med kulvapen klass 1 skall avläggas regelbundet Naturvårdsverket delar beredningens uppfattning att — inga ändringar bör göras beträffande principen om jakträttens anknyt- ning till jordäganderätten — det inte finns anledning ändra de nuvarande bestämmelserna om jakträtt på väg — ingen bestämmelse om begränsning av jakträtten på vissa marker bör införas —— inga särbestämmelser erfordras förjakt inom samfälligheter

• Sida 177
•  Original

— yrkesfiskarnas rätt att avliva säl bör behållas oförändrad Prop. 1986/87; 58

Naturvårdsverket finner det tillfredsställande att beredningen avstått från att föreslå ett system med allmän priskontroll. Ett sådant system skulle med säkerhet vara meningslöst. Jaktarrendena skulle bli föremål för "svart handel". med pengar "under bordet" varvid förhållandena säkert skulle bli värre än vad de är idag.

När det gäller förslaget till norm för prissättning av jaktarrenden har beredningen inte lämnat några motiv. Naturvårdsverket ställer sig tvek- samt till den föreslagna normen.

Huvudskälet härför är att den med säkerhet kommer att ytterligare snedvrida värdet av klövviltjakten kontra småviltjakten. Dessutom är det sannolikt att arrendena därigenom fördyras än mer. Verket avstyrker därför detta förslag.

Beredningen vill också verka för att bildning av jaktvårdsområden sti- muleras. Naturvårdsverket kan dela denna beredningens uppfattning. Ver- ket anser emellertid att nuvarande bestämmelser om områdesföreningar- nas rättigheter att främst inskränka jakt utgör vissa hinder mot jaktvårds- områdesbildning och därför bör ses över innan några resurser satsas på att få fler områden bildade.

Dessa och andra hinder är verket - i enlighet med beredningens förslag — berett studera närmare. dock endast under förutsättning att verket ges erforderliga resurser härför.

Naturvårdsverket anser. i likhet med beredningen. att det är ytterst angeläget att ge jakträttsarrendatorerna en mer tryggad ställning. Bered- ningens förslag är i denna del i huvudsak bra. Det finns dock en viss risk att förslaget att arrendenämnden i länet skall kunna besluta om förlängning av arrendeavtal i någon utsträckning kan leda till en ovilja från markägarnas sida mot att arrendera ut jakt. Verket tvingas vidare konstatera att de uttalade skälen för en markägare att slippa förlänga ett jaktarrende tyvärr sannolikt ändå kommer att leda till att förbättringarna blir små. Det torde vara synnerligen enkelt att kringgå bestämmelserna.

Verket delar beredningens uppfattning om att bestämmelserna om upp- låtelse av jakt på allmänt vatten måste ses över. En viss utvidgning av jaktmöjligheterna bör därvid också kunna accepteras. Det måste emeller- tid därvid beaktas att skärgårdarna redan i dag är ytterst hårt belastade av rörligt friluftsliv under de för faunan känsligaste årstiderna och dessutom av olika vattenföroreningar. buller. m.m. En utökad sjöfågeljakt skulle kanske också i viss utsträckning kunna påverka övrigt friluftsliv negativt. Verket anser därför att stor försiktighet måste iakttas vid en utvidgning av sjöfågeljakten.

Verket anser det emellertid vara felaktigt att låta de lokala sjöfågeljakt- föreningarna få ansvaret för att meddela tillstånd till jakt på allmänt vatten. Om föreningarna fick hand om tillståndsgivningen finns det risk för stora variationer i denna: tillräckligt entydiga föreskrifter för tillståndsgivningen går sannolikt inte att utforma. Ytterligare ett flertal skäl som talar mot den föreslagna lösningen kan anföras. Naturvårdsverket avstyrker därför för- slaget om att sjöfågeljaktföreningarna bör få ansvaret för att meddela tillstånd för jakt på allmänt vatten. Det ansvaret bör som hittills åvila länsstyrelserna.

Naturvårdsverket avstyrker att

• Sida 178
•  Original

-— sjöfågeljaktvärdsområden bildas. innan nuvarande bestämmelser för jaktvårdsområdenas förvaltning setts över.

8.8 Domänverket: Domänverket anser att den föreslagna ändringen vad gällerjakträtten påjärnväg är befogad. Domänverket tillstyrker i princip de åtgärder som föreslås för att vid havs- och vissa insjökuster samt i skärgårdsområden skapa ökat utrymme för jakt efter sjöfågel. Vad gäller bildande av sjöfågeljaktvårdsområden är det enligt domänverkets mening viktigt att föreningsstadgarna ger enskild fastighetsägare. som själv inte jagar. möjlighet att bestämma hurjakten på hans mark och vatten skall utnyttjas. - — —- Förslaget att ändra på innebörden av överlåtelseparagrafen tillstyrks. Det finns inte skäl för att jordbruksarrendator skall ges en särställning i fråga om möjligheten att upplåta eller överlåtajakträtten till tredje person. Domänverket delar uppfattningen att förhållandet mellan markägare och jakträttsinnehavare vad avser restriktioner och skadeståndsansvar bör kunna regleras i upplåtelseavtal. Enligt verkets mening finns det inte tillräckliga motiv för attjakten — en på fritid utövad hobby — skall bli föremål för den form av skydd som hyres- och arrendelagstiftningen ger möjlighet till. Prisbildningen på jakt- mark bör inte låsas genom insatser från länens arrendenämnder på det sätt som nu föreslås. Vidare är det inte uteslutet att föreslagen lagstiftning resulterar i minskat intresse hos markägare att upplåtajaktmark. Mot bakgrund av vad i föregående stycke framförs avstyrker domänver- ket förslaget att arrendenämnden skall vara instans för prövning av vissa jaktfrågor. — — — Det får i sammanhanget framhållas att praxis i domänverket är att upplåtajakt på femåriga. skriftliga kontrakt och inför arrendetidens utgång tillfråga innevarande jaktarrendator om dennes intresse att arrendera jak- ten för ny period. Härvid föreläggsjaktarrendatorn de nya villkoren skrift— ligen. Syftet med denna upplåtelsepolitik är att ge arrendatorn möjligheter att uppnå långsiktiga mål för Viltvården. Enligt verkets uppfattning bör det eftersträvas att jaktupplåtelser mer allmänt sker efter i princip det system som domänverket tillämpar. Do- mänverket avstyrker dock att detta regleras i lag. Domänverket tillstyrker den föreslagna paragrafen om skyddsjakt. Domänverket delar beredningens uppfattning att försöken att dämpa prisutvecklingen vad gäller jaktarrenden bör ske på andra vägar än genom en allmän priskontroll. — -— —— En sund prisutveckling torde kunna uppnås genom intensifierad samverkan i frågan mellan jaktens intresseorganisationer och fastighets- ägarnas. tex genom periodisk publicering av jaktprislistor efter samråd mellan parterna. Det får framhållas att domänverket i princip har utarrenderat all sin jaktmark. varav en inte oväsentlig andel upplåts till jaktföreningar av skilda slag. För att kunna upplata ytterligare jaktmark till föreningar skulle verket alltså behöva frigöra jaktmark genom att i vissa fall neka en i övrigt accepterad arrendator kontrakt för ny upplåtelseperiod. — — — Det kan i sammanhanget nämnas att domänverket kommer att eftersträ- va att i större utsträckning upplåta jakträtten till jaktlag i stället för till enskild person. — — -— — —-— För att hjälpa jaktlagen i arbetet med att konstituera sig har domänverket tagit fram ett särskilt förslag till stadgar förjaktlag.

• Sida 179
•  Original

8.9 Kammarkollegiet: — — —— En meningsfylld viltvård torde dock knap- past kunna utövas utan ömsesidigt förtroende och gott förhållande mellan markägare och jaktutövare. Kollegiet finner det knappast troligt att ett sådant förhållande skulle gagnas av ett genomförande avlberedningens förslag till lagfäst besittningsskydd.

Det starka besittningsskydd som en jordbruksarrendator åtnjuter är motiverat av sociala skäl. Sådana skäl föreligger inte beträffande ett jakt- rättsarrende. eftersom jaktutövningen vanligtvis är en fritidssysselsättning och en hobbyverksamhet i motsats till jordbruksutövningen som normalt utgör jordbrukarens levebröd. Det föreslagna starka besittningsskyddet kan skapa en grupp med praktiskt taget stående avtal om jakträtt. något som torde motverka det uttalade syftet att bereda flerjakttillfällen åtjägare utan egna jaktmarker. — — —

Förfarandet hos arrendenämnd är kostsamt för samhället. och det ter sig även från den aspekten något främmande att tynga denna instans med den här speciella typen av upplåtelser.

Föreskriften att upplåtelsen skall förlängas "om det kan anses oskäligt att denna upphör” kan också försvåra en lämplig lösning i konkurrenssi- tuationer. - — —

Kollegiet — — — avstyrker även det nu framlagda förslaget till besitt- ningsskydd förjakträttsarrendatorn.

Upplåtelser till föreningar förordas på sid 300. och det sägs att bla kyrkan i större omfattning än hittills borde upplåta sina jaktmarker till jaktlag som är mera fast organisaerade i föreningar. Härvidlag bör man ha i minnet att även om "kyrkan" framstår som en lika stor markägare som kommunerna med ca 500000 ha. är dessa marker. löneboställen och annan kyrklig jord. uppsplittrade på många ägare och ett stort antal fastigheter med ofta liten areal. Arronderingsförhållandena har därför stor betydelse för valet av jakträttsarrendator (och skall ha det enligt 23.5 kyrkl förvalt- ningsförordningen).

Kollegiet har i och för sig ingenting att invända mot att jägarorganisa- tionerna försöker arbeta fram ett någotsånär enhetligt prissättningssystem. På grund av den kyrkliga jordens stora uppsplittring på många ägare och ofta små arealer måste dock ett enkelt prissättningssystem eftersträvas.

Om den nuvarande ordningen för upplåtelse av rätt till jakt på allmänt vatten skall behållas — vilket beredningen satt i fråga — bör enligt bered- ningen gällande upplåtelsebestämmelser ses över. — — — Också kollegiet anser det lämpligt att dessa bestämmelser. som nu gällt oförändrade i 16 år. ses över. — — — .

Beredningen förordar att länsstyrelserna skall ges rätt att åt sjöfågeljakt- föreningar överlåta administrationen av jakten och viltvården på allmänt vatten med tillhörande holmar och skär. — — — Enligt kollegiet finns det skäl att överväga om inte administrationen avjakten kan flyttas ner på det lokala planet. Därvid måste dock rättssäkerhetsfrågorna uppmärksammas. Ett avslagsbeslut av länsstyrelsen får överklagas medan ett avslagsbeslut av en förening i princip inte är överklagbart. En annan fråga är om jakten även i fortsättningen skall vara avgiftsfri. —— — Enligt kollegiet saknas tillräckligt underlag för ett beslut om ändring av den nuvarande ordningen.

Vad nu sagts gäller också förslaget att allmänt vatten skall få ingå i jaktvårdsområde. ——— Kollegiet är ytterst tveksamt till beredningens förslag i denna del.

8.10 Hovrätten för nedre Norrland: Hovrätten avstyrker beredningens för-

• Sida 180
•  Original

slag om besittningsskydd för jakträttsarrendatorn. Hovrätten ansluter sig härvid till vad ledamoten Arne Andersson och sakkunnige Thure W. Karlsson i reservation respektive särskilt yttrande anfört i denna fråga. Skulle regler om besittningsskydd trots allt införas bör de endast gälla för upplåtelser som haft längre varaktighet, t.ex. minst tio år. Det torde vara så att det endast är vid långvariga arrenden som arrendatorn vidtagit viltvårdande åtgärder av sådan natur att de kan motivera en förlängning. Vidare bör förutsättningarna för den intresseavvägning som skall göras närmare anges.

— — — Hovrätten lämnar förslaget om införande av möjligheten att bilda jaktvårdsområden för sjöfågeljakt på enskilt och allmänt vatten utan erin- ran. — — —

8.11 Kammarrätten i Göteborg: Kammarrätten ifrågasätter om allmänt vatten bör ingå ijaktvårdsområde. — — - När det gäller fiskevårdsområ- den — där intresset och i vissa fall behovet av att låta allmänt vatten ingå måste anses större — har man generellt avvisat denna möjlighet. Inte heller sk frifiske på enskilt vatten har ansetts kunna ingå i fiskevårdsområde. Den rättsliga grunden för detta ställningstagande har varit att man har ansett att ett privaträttsligt subjekt inte skall kunna besluta om utnyttjan- det av och inskränkningar i fiske. som enligt lag tillkommer allmänheten. Beträffande jakten är förhållandena delvis annorlunda men i princip de- samma. eftersom jakten på vatten. varom nu är fråga. disponeras av det allmänna. Om jakten på allmänt vatten anses böra kunna ingå i jaktvårdsområde har i vart fall inte i betänkandet redovisats konsekvenserna härav vid områdesbildningen och förvaltningen av sådana områden. Ett flertal prak- tiska problem måste uppkomma. Frågan bör därför i vart fall övervägas ytterligare. Enligt motiven (s 305) berörs endast jakt på allmänt vatten vid rikets kuster. En sådan begränsning finns inte i förslaget till lagtext och torde för övrigt inte vara påkallad om man genomför förslaget att låtajakt på allmänt vatten ingå ijaktvårdsområde.

— — — Enligt kammarrättens mening finns det inte tillräckliga skäl att lagstiftningsvägen tilläggajaktarrende besittningsskydd. även om skyddet i detta fall inte är lika omfattande som vid andra former av upplåtelser som är förenade med besittningsskydd.

Jakt är trots allt en fritidssysselsättning och enligt kammarrättens me- ning bör ett behov av besittningsskydd i första hand regleras i avtal mellan berörda parter. Jägarorganisationerna har här en stor uppgift att verka för bättre avtal. Det kan såsom beredningen har påpekat inte heller bortses från att ett i lag inskrivet besittningsskydd kan inverka menligt på ett önskat ökat utbud avjaktarrenden.

8.12 Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt gällande bestämmelser får den som påträffar säl vid yrkesfiske även om han saknarjakträtt. döda och behålla djuret. Utredningen föreslår ingen annan ändring än att dödad säl fortsättnings- vis skall tillfalla staten. Resonemanget bygger enligt länsstyrelsens upp- fattning på ett föråldrat tänkande från den tid då sälen uppfattades som ett skadedjur.

— — — Bestämmelsen bör avskaffas. åtminstone sålänge som den nuva- rande för arterna bekymmersamma situationen består.

8.13 Länsstyrelsen i Södermanlands län: I frågan om skyddsjakt konstate-

• Sida 181
•  Original

rar beredningen att det vid utformningen av verkställighetsföreskrifterna bör övervägas om det finns skäl att begränsa de nuvarande möjligheterna till skyddsjakt. Länsstyrelsen vill understryka att denna fråga särskilt aktualiseras för säl och duvhök.

8.14 Länsstyrelsen i Kalmar län: - — — Enligt länsstyrelsens åsikt måste en klar åtskillnad göras mellan det fall därjakträtten följer av ettjordbruks- arrende och det fall där den regleras i ett särskilt — ibland muntligt -— avtal om jaktarrende. I det förra fallet ingår jakten som en naturlig del av arrendatorns övriga rättigheter och skyldigheter i vad avser fastighetens skötsel. Det är då naturligt att jakträtten inte åtskiljs från det besittnings- skydd som lagstiftningen ger en jordbruksarrendator.

När det emellertid gäller jakträtt som följer av särskilt avtal om jaktar- rende är det i regel främst fråga om utövning av en fritidssysselsättning. Enligt länsstyrelsens mening kan det ur allmän synpunkt inte anses påkal- lat att införa en bestämmelse varigenom jakträttsarrendator tillerkännes besittningsskydd i strid med en markägares önskan att efter eget önskemål få disponera jakträtten på sin fastighet. Länsstyrelsen får därför avstyrka beredningens förslag i denna del. Om besittningsskydd förjakträttsarren- dator införs. bör denna bestämmelse enligt länsstyrelsens mening endast vara tillämplig i de fall där skriftligt avtal om jakträttsupplåtelse föreligger.

—— — — Länsstyrelsen har inget att invända emot att en möjlighet införs för länsstyrelsen att till sjöfågeljaktföreningen delegera beslutanderätten i fråga om tillstånd till jakt på sjöfågel. Med hänsyn till förhållandena inom Kalmar län bör den föreslagna bestämmelsen även innefatta en möjlighet för länsstyrelsen att i förekommande fall i stället delegera denna rätt på vederbörande jaktvårdsförening. Länsstyrelsen vill även i detta samman- hang framhålla vikten av att en översyn av de nuvarande reglerna för upplåtelse av jakt på allmänt vatten sker. De anvisningar som i huvudsak reglerar tillståndsgivningen måste anses som föråldrade och är delvis svåra att tillämpa på dagens förhållanden.

8.15 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Beredningen fastslår att jakträtten skall vara knuten till ägandet. Enjordarrendator har dock. om inget undan- tag görs, rätten till jakt på det arrenderade området. Länsstyrelsen är av samma uppfattning. Beredningen föreslår att länets arrendenämnd efter framställan från jakträttsarrendatorn skall kunna besluta om förlängning av ett arrendeavtal om det kan anses oskäligt att det upphör. Länsstyrelsen anser det inte vara motiverat med ett så långtgående besittningsskydd förjakträttsarrendatorn. Arrende av rätt tilljakt avser — till Skillnad från jordbruksarrende — i huvudsak fritidssysselsättning och rekreation och bör inte inskränka fastighetsägarens dispositionsrätt över sin fastighet.

8.16 Länsstyrelsen i Hallands län: De nuvarande reglerna om jakt på all- mänt vatten är ålderdomliga och svåra att tillämpa på nuvarande förhållan- den. En snar översyn enligt beredningens förslag är därför angelägen.

8.17 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag beträffande jaktvårdsområde på allmänt vatten. Länsstyrelsen tillstyrker också beredningens förslag om viss utvidgning av den personkrets som skall kunna erhålla tillstånd till jakt på allmänt vatten med tillhörande holmar och skär. Enligt länsstyrelsens mening krävs dock detaljerade anvisningar om hur personkretsen skall avgränsas. Länsstyrel-

• Sida 182
•  Original

sen har utan resultat i skrivelse till jordbruksdepartementet den 19novem- ber 1975 föreslagit en översyn av bestämmelserna om jakt på allmänt vatten och vissa holmar och skär. Gällande anvisningar är svåra att tilläm- pa och ärinte anpassade till dagens förhållanden.

Länsstyrelsen ifrågasätter om jaktarrendators intresse av att få förläng- ning av jaktarrendeavtal är av sådan allmän vikt att det med hänsyn till kostnaderna för samhället är försvarbart att frågan skall kunna bli föremål för process inför arrendenämnd.

8.18 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: ! skiljaktig mening anför ledamöterna Ulla Carlsson. Sten Josefson och Gösta Davidsson att yttrandet bort innehålla en hänvisning till Arne Anderssons reservation till betänkandet.

8.19 Länsstyrelsen i Västmanlands län: I ärendet anmäldes skiljaktig me- ning av ledmoten Bengt Lagercrantz. som beträffandejakträttsarrendators besittningsskydd anslöt sig till vad L. Arne Andersson anfört i sin reserva- tion till betänkandet.

8.20 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beredningen föreslår att jakträtten skall vara knuten till äganderätten till mark och vatten. Detta innebär ingen ändring i förhållande till vad nu gäller. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget. ——— Vad beredningen dock inte berört är frågan om bildande av jaktvårdsområden som avses omfatta samhälligheter i vilka även andra registerfastigheter än de, som skall ingå i området har del. — — — Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt att det snarast skapas regler som ger möjlighet att ta in även sådana samfälligheter i jaktvårdsområde. I annat fall befarar länsstyrelsen att jaktvårdsområdesbildningen inom de mest ägosplittrade kommunerna avstannar.

8.21 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen har sedan lång tid med- delat sk grupptillstånd för sjöfågeljakt inom länet. Detta tillstånd har dock utnyttjats i mycket ringa omfattning.

Länsstyrelsen ifrågasätter om det kan finnas behov av att bilda sjöfågel- jaktvårdsområden i samtliga berörda län. Det kan för länsstyrelsen i Gävle- borgs län komma att innebära en arbetskrävande administration som för- modligen inte skulle motsvaras av vunna fördelar vad avser upplåtelser av jakt samt skötseln avjakt- och viltvården på allmänt vatten med tillhöran- de holmar och skär.

Länsstyrelsen har dessutom den erfarenheten att det i många fall kan vara svårt att dra gränser mellan vissa områden i vatten.

På grund av vad som anförts ovan anser länsstyrelsen att den nuvarande möjligheten att meddela grupptillstånd eller individuella tillstånd bör kvar- stå.

8.22 Länsstyrelsen i Västernorrlands län-. Ej heller länsstyrelsen anser att det finns tillräckliga skäl att rubba principen i stort om jakträttens anknyt- ning till jordäganderätten. Jaktutövande har för jägaren betydande värde från bla frilufts- och rekreationssynpunkt. Dessa värden är emellertid inte så stora att de moti- verar att en jakträttsarrendator ges besittningSSkydd. Sannolikt skulle många tvister uppstå mellan fastighetsägare och jakträttsarrendatorer. Samhällets kostnader för förfarandet i arrendenämnder och fastighetsdom- stolar skulle därmed bli stora. Vidare skulle fastighetsägarnas intresse för att arrendera ut jakten på sina marker minska. De angelägna önskemålen om att jakt kommer till stånd på ytterligare marker och att fler människor

• Sida 183
•  Original

får möjlighetet attjaga skulle på så sätt motverkas. Förslaget är ett exem- pel på en sådan samhällelig reglering som i ett större perspektiv får anses mindre lämplig. Det avstyrks därför.

8.23 Göteborgs universitet: BGSN instämmer i Naturhistoriska riksmu- seets önskemål om att bestämmelserna för skyddsjakt på säl skall omprö- vas. särskilt med tanke på att skyddet av sälstammarna är en internationell angelägenhet och nuvarande bestämmelser kan vara en belastning i det internationella samarbetet.

8.24 Universitetet i Stockholm: Vi tillstyrker beredningens förslag om en allmän lagbestämmelse för skyddsjakt. — — — Principen för skyddsjakt bör tillämpas restriktivt. — — — Vi tillstyrker riksmuseets förslag för skyddsjakt pä säl. Grundprincipen är att alla sälar är fridlysta eftersom de är utrotningshotade. Situationen i Östersjön är så akut att inte ens skyddsjakt kan tillåtas. — — —

8.25 Stiftsnämnden i Växjö: Stiftsnämnden i Växjö upplåter idagjakträtten på ca 58.000 ha fördelade på 350 fastigheter. Med få undantag ärjakträtten upplåten till på orten boende. En handfull jakträttsupplåtelser byter inne- havare varje är pga att jaktarrendatorn flyttat från orten. att markerna bör omdisponeras ur jaktlig synpunkt. att ny jordbruksarrendator tillträder eller till förmån för anställda skogsarbetare. I praktiken fungerar således ett tämligen starkt. informellt besittningsskydd förjakträttsinnehavarna. Stiftsnämnden anser att detta i praktiken fungerande besittningsskydd i kombination med fem-åriga upplåtelseperioder ger erforderliga förutsätt- ningar för god viltvård. En fritidssysselsättning som jakt kan intejämföras med hyra eller jordbruksarrende när det gäller behovet av stadfäst besitt- ningsskydd. varför ett formellt sådant förjaktupplåtelser och ett inrättande av en besvärsinstans som arrendenämnden inte tillräckligt kan motiveras.

8.26 Stiftsnämnden i Härnösand: Förslaget att ge jakträttsarrendator be- sittningsskydd och låta arrendenämnden pröva frågan om förlängning är något som Stiftsnämnden bestämt motsätter sig. Detta skulle dessutom sannolikt motverka önskemålet om att öka utbudet av jaktmöjligheter. Bästa metoden att dämpa prisutvecklingen torde vara att minska kon- kurrensen d.v.s. ge flera marklösajägare möjlighet att jaga. Ett standardi- serat prissättningssystem underlättar i vissa fall prisdiskussionerna och domänverkets modell torde i och för sig vara lämplig men är onödigt komplicerad. Erfarenheten från utarrenderingen av boställsmark visar att obenägen- hetcn att släppa in jägare "utifrån" bland jagande ortsbor är stor. dock förekommer att välfungerande lag innehåller även icke ortsbor.

8.27 Svenska kommunförbundet: När det gäller jakträttsupplåtelserna vill styrelsen betona att det är viktigt att utbudet av jaktmöjligheter utökas och fler människor kan bedrivajakt. Jaktmöjligheter för turister kan bidraga till att förbättra ekonomin inom jakten och öka attraktiviteten för olika områ- den från rekreationssynpunkt.

8.28 Landstingsförbundet: Den första synpunkten handlar om möjligheter- na för flera människor att utöva sittjaktintresse. Beredningen anvisar flera olika åtgärder för att åstadkomma ett bättre utnyttjande av landets jakt- marker. Förbundet anser att detta är positivt och vill särskilt poängtera den del i förslaget som utmynnar i att jakträtten på samhällsägd mark i större utsträckning än hittills upplåts till jaktföreningar.

• Sida 184
•  Original

8.29 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR biträder beredningens uppfattning att ökat utbud av jaktmark bör eftersträvas — tex genom bättre utnyttjande av mark och vatten som ägs av kommunerna. — — —- Beredningens förslag om visst besittningsskydd för jakträttsarrendator är välmenande, men SACO/SR kan inte tillstyrka förslaget att arrende- nämnd. efter framställning frånjakträttsarrendator, skall kunna besluta om förlängning av avtal om det anses oskäligt att upplåtelsen upphör. Försla- get innebär också att arrendenämnd. i sitt beslut om förlängning. skall fastställa arrendevillkoren. SACO/SR avvisar förslaget dels genom att nya administrativa komplikationer skulle införas - krav på besvärsinstanser etc -— dels på den grunden att bestämmelsen kan motverka syftet att öka utbudet avjaktmarker. — _ —

Den stimulans av en arrendators vilja till viltvårdsåtgärder som bered- ningen genom sitt förslag eftersträvar. bör kunna åstadkommas genom rekommendationer om fleråriga arrendeavtal och därtill kopplade upp- sägningstider.

8.30 Sveriges Jordbruksarrenclatorers förbund (SJA): Upplåtelse av mark genom arrendeavtal. både jordbrukmark och betesmark är att betrakta som ett totalt nyttjanderättsavtal. Arrendatorn svarar för och förfogar över den arrenderade marken genom brukning och tillsyn av fastigheten. Jakt- och viltvård är en naturlig del i denna helhet och ingår som en väsentlig beståndsdel av fastighetens omvårdnad och förvaltning. Arrendatorns rätt tilljakt å brukad mark är således självklar. Det är också av stor betydelse att arrendatorer med stadigvarande arrendeförhällanden erbjudes förstahandsrätt till jakt i fastigheten ingåen- de skogsmark. Motiven till att arrendatorn skall hajakträtten är utöver vad som anförts ovan. frågan om viltskadorna. — — — Har skilda personer jakträtt respekti- ve brukningsrätt till marken uppstår intressekonflikter som är svårlösbara.

Beträffande småviltsjakten gäller särskilda förhållanden. Även här är det av största vikt att samma person innehar såväl jakträtten som bruknings- rätten till marken. Om annan än jordbruksarrendatorn har jakträtten för- svinner intresset hos arrendatorn att skyddsfodra på vintern. Därmed försvinner också intresset hos arrendatorn att ha kvar lämpliga läplante- ringar. Gärdsgårdar borttages och buskage kommer att kalhuggas.

Vidare finns andra frågor beträffande småviltsjakten som måste lösas. Hur långt sträcker sig allemansrätten? När och under vilka förhållanden fårjakträttsinnehavaren beträdajordbruksarrendatorns marker? — — -—

Slutligen skall anföras att ett vaktslående bör ske kring den bofasta och brukande befolkningensjordnära intresse också ijaktsammanhang. — — —

På nu anförda skäl hemställes att det införes lagbestämmelser om att jakträtten obligatoriskt skall tillkommajordbruksarrendator. Måhända kan undantag göras vid mindre sidoarrenden. — — —

Bestämmelserna om obligatorisk jakträtt för jordbruksarrendator bör införas ijordabalken och ej ijaktlagen. — — —

Därestjakträtten och brukningsrätten till mark är skilda åt måste ett nytt system skapas för reglering av Viltskador. —- — —

— —— — SJA hemställer om en utredning och omprövning av ersättnings- systemet för viltskadorna så att tillfredsställande ersättningsnivåer upp- nås.

—-— Efter mönster från hyres- och arrendelagstiftningen som med

• Sida 185
•  Original

utgångspunkt från sociala överväganden och hänsyn. innehåller bestäm- melser om besittningsskydd och villkorspröv'ning. föreslås nu sådant skydd och sådan prövning även förjakträttsupplåtelse.

SJA delar i denna fråga helt de synpunkter som Thure W Karlsson framfört i sitt särskilda yttrande.

Såvitt SJA kan bedöma har beredningen i denna del av sitt förslag ej riktigt övervägt de orimliga konsekvenser förslaget kan få.

8.31 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: Hela problematiken kring jaktvårdsområden. dess bildande och verksamhet. bör snarast bli föremål för en noggrann undersökning och utvärdering. Den utredning som Jakt- och viltvårdsberedningen tidigare genomförde var forcerad och be- häftad med stora brister. Det är även hög tid att omedelbart avskaffa de grundlagsstridiga k0Ilektiva tvångsanslutningar till Svenskajägarförbundet som alla markägare och jägare drabbas av vid bildandet av jaktvårdsområ- den. — — — Angående beredningens förslag till jaktvårdsområden för sjöfågeljakt kan detta komma att få långtgående och negativa följdverkningar för kust- befolkningens urgamla rätt till jakt på allmänt vatten. Samma förhållande kan uppkomma med de av beredningen omnämnda sjöfågeljaktförening- arna. I båda fallen kan det inträffa att bofasta kustbor förlorar sina nuva- rande möjligheter till sjöfågeljakt. Något sådant får inte ske. — — — Det råder ingen tvekan om att vilttillgången och övriga omständigheter ger utrymme för fler jakttillfällen och en vidgad jaktutövning. Beredning- ens förslag till nya nedskärningar. hinder och förbud ijaktutövningen är obegripliga. —- — —

—— — — Beredningens förslag om lagstiftning för jaktarrenden torde inte få de positiva effekter som beredningen förutsätter. Det finns uppenbara risker att många markägare kommer att reagera negativt på beredningens föreslagna lagstiftning. — — —

8.32 Landsorganisationen (LO): Det har bedrivits försöksverksamhet med korttidsjakt på kronoegendomen Skultuna. Även denna har varit mycket omtyckt av dem som haft möjlighet att jaga där. Det är främst Domänver- ket som upplåter areal för korttidsjakt. LO anser att det är viktigt att fler jägare bereds möjlighet till jakt. därför bör man arbeta vidare med att få bolagen. kommunerna och kyrkan att också avsätta areal för denna form avjakt. LO anser att ett system med priskontroll bör införas för både jaktmark och andra avgifter. — — — Jaktmöjligheterna är på god väg att kommer- sialiseras. Detta får enligt LO inte ske. Därför behövs det kraftfulla åtgär- der av både staten och jägarnas båda organisationer för att detta ska motverkas. Domänverket bör vara föregångare med låga avgifter och köordning för att ingen ska kunna köpa sig in tilljakträtt. För gästjakt från andra länder kan man ta ut högre avgifter.

8.33 Lantbrukarnas riksförbund: — — — Jordbruksarrendator skall liksom nu tillförsäkras jakträtten på den arrenderade marken om inte annat avta- lats. Denna fråga skall enligt LRFs uppfattning regleras i arrendelagstift- ningen och inte ijaktlagen då arrendatorns rätt härrör ur arrendeavtalet. Rörande besittningsrätt till jaktarrenden föreslår beredningen att länets arrendenämnd efter framställning från jakträttsarrendatorn kan besluta om förlängning av ett arendeavtal om det kan anses oskäligt att upplåtelsen upphör. LRF anser att en sådan inskränkning i fastighetsägarens disposi- tionsrätt till fastigheten inte är motiverad. Det är här för jakträttsarrenda-

• Sida 186
•  Original

torn fråga om främst fritidssysselsättning och rekreation varför de sociala och ekonomiska skäl som är grunden för tex besittningsskydd vid jord— bruksarrende inte är tillämpliga.

Beredningen vill. för att nå ett bättre jaktligt utnyttjande av sjöfågeljak- ten på allmänt vatten. skapa förutsättningar för bildande av sjöfågeljakt- områden. Om bildandet av sådana områden innebär att skärgårdsbefolk- ningens möjligheter tilljakt försämras eller försvåras kan LRF ej acceptera denna ordning.

8.34 Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU): lnom bolagsskogsbruket är man allmänt av den meningen att samverkan över fastighetsgränser befrämjar viltvård och en anpassad jakt. Företagen har aktivt medverkat i bildande av jaktvårdsområden. Erfarenheterna är övervägande positiva. Vi kan därför ansluta oss till beredningens uppfattning att fortsatt om- rådesbildning bör stimuleras. Samtidigt tillstyrks att SNV får i uppdrag att närmare analysera verksamheten med särskild inriktning på de hinder som anses bromsa områdesbildningen. Bla bör detta innefatta en undersökning av hur markägare uppfattar möjligheterna att hävda sina intressen med nuvarande beslutsregler förjaktvårdsområden.

— — — För bolagen — och troligen det stora flertalet markägare -— är det av större intresse att upprätthålla varaktiga kontrakt med ansvarsfulla jägare än att söka högsta möjliga arrendeavgifter. —- Mot den bakgrunden delar vi beredningens mening att man ej skall försöka någon form av allmän priskontroll eller standardiserad beräkningsgrund för att komma till rätta med eventuellt förekommande oarter.

Det ligger i både markägarens och arrendatorns intresse att jaktarrende kan upprätthållas för längre tid. I ett förtroendefullt förhållande mellan parterna spelar den formella avtalstiden mindre roll. En tvingande bestäm- melse om minsta avtalstid kan däremot. som beredningen framhåller. få en återhållande effekt på utbudet avjaktmark.

Främst av samma skäl avstyrker SISU också beredningens förslag att arrendenämnd skall få rätt att besluta om förlängning av och övriga villkor förjaktarrendeavtal.

8.35 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet hälsar med till- fredsställelse de synpunkter som beredningen anför angående ett bättre utnyttjande av jakträtten på allmänt vatten och på holmar och skär som inte hör till någon fastighet. Givetvis får inte den bofasta skärgårdsbefolk- ningens berättigade intressen trädas för när vid ett ökande antal upplå- telser av sådan jakträtt. Enligt Svenska jägareförbundets mening finns emellertid utomordentligt stora inte utnyttjade jaktliga resurser inom de allmänna vattenområdena. Det är således enligt Svenskajägareförbundets mening angeläget att föreskrifterna angående vem som skall kunna erhålla jakträtt påjaktligt sett ej fullt utnyttjade allmänna vattenområden avsevärt liberaliseras. — — — Vid sin behandling av [15 har beredningen föreslagit att sjöjakt- vårdsföreningar och motsvarande organ skulle kunna handha upplåtelser av jakträtt på de allmänna vattenområdena. Goda erfarenheter härav före- ligger. Enligt Svenska jägareförbundets mening borde övervägas huruvida inte motsvarande bestämmelser som nu föreslås för de allmänna vattenom- rådena borde införas även för kronans markinnehav ovan odlingsgränsen. I vart fall vad gäller småviltjakten. Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är frågan angående ett än- damålsenligt besittningsskydd för jaktarrendator synnerligen svårlöst. Ett stort antal länsjaktvårdsföreningar framhåller också i sina remissytt-

• Sida 187
•  Original

randen de problem som kan komma att uppstå — skriftliga avtal kommer inte att upprättas och markägarnas benägenhet att utarrendera jakt kom- mer att minska.

Enligt Svenska jägareförbundets mening bör emellertid. mot bakgrund av vad ovan anförts. 13 och 14% omformuleras såtillvida att arrende- nämndsprövning av jaktarrendekontrakt endast är aktuellt i de fall ett välarronderat jaktområde bestående av flera fastigheter bryts sönder ge- nom att en eller flera av markägarna vägrar förnyad upplåtelse av sin fastighet eller kräver en i förhållande till ortens pris och övriga villkor i kontraktet orimlig arrendeavgäld.

Svenska jägareförbundet tillstyrker beredningens förslag till ändring av 15 lagen (1980:894) omjaktvårdsområden.

8.36 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen har vid ett flertal tillfäl- len kritiserat den nuvarande ordningen när det gäller skyddsjakt. Det är därför bra att beredningen föreslår att de nu gällande bestämmelserna bör ses över. Föreningen vill dock betona en princip som föreningen har framfört i åtskilliga remissyttranden om skyddsjakt. nämligen att den som bedriver en näring. t.ex. en fiskodling. måste tåla viss predation av fisk- ätande fåglar. Ett produktionsbortfall måste tas med i den ursprungliga kalkylen. Förlusten ska verkligen vara betydande om skyddsjakt ska få bedrivas. Därtill anser föreningen att antalet arter som fritt ska få jagas i detta syfte måste minskas. Beredningen tar också upp denna fråga och anser att en begränsning framför allt bör övervägas ifråga om björn, varg. järv och 10. Föreningen stöder kraftfullt detta förslag. Dessutom bör duv- hök, sparvhök och fladdermöss undantagas. När det gäller skyddsjakt på säl har föreningen inte funnit anledning ändra sin uppfattning utan anser att den s.k. undantagsparagrafen. som innebär att yrkesfiskare får döda och behålla säl som påträffas vid fisket. ska utgå. Föreningen vill erinra om Helsingforskommissionens rekommen- dation 3/3 1982 att alljakt på säl i Ostersjön ska upphöra.

8.37 Sveriges djurSkyddsföreningars riksförbund (SDR): Riksförbundet stödjer i princip de krav som Sveriges ornitologiska förening ställt att skyddsjakt inom gård och trädgård ej skall tillåtas under aktuella fågelar- ters häckningstid. Förhållanden torde emellertid förekomma då på grund av uppenbar sanitär olägenhet sådan jakt bör vara tillåten.

8.38 Sveriges jordägareförbund: Förbundet kan på intet sätt dela bered- ningens oro över att man på jaktmarker i närheten av tätorter kan ta ut avsevärt högre arrenden än inom andra områden. Att så kan vara fallet visar endast. att vi har en Väl fungerande marknad för jaktarrenden. Detta är positivt på många sätt. inte minst genom att det då blir lättare att hävda jaktens intressen gentemot andra motstående intressen. — — — I fråga om rätten till förlängning av jaktarrenden och prisprövning i samband härmed instämmer Förbundet i Thure W Karlssons särskilda yttrande. Med skärpa bör framhållas. att upplåtelse av jakträtt normalt avser en hobbyverksamhet för arrendatorn. Det kan på intet sätt vara ett samhällsintresse att ingripa med tvingande regler och prövning inför arren- denämnder m.m. i sådan verksamhet. Såsom ytterligare skäl mot myndig- heters ingripanden vill Förbundet även peka på starkt ökade kostnader för samhället och ökad byråkrati. Det bör också understrykas. att ett genom- förande av beredningens förslag kommer att föranleda olika mer eller mindre konstlade förfaranden som möjliggör ett kringgående av de före- slagna bestämmelserna.

• Sida 188
•  Original

8.39 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning att den principen också framgent skall gälla. attjordägaren skall ha jakträtt på det område som tillhör honom. Under de förutsättningar som beredningen redovisar har föreningarna inget att erinra mot förslaget att. särbestämmelserna i jaktlagen om jakt på samfälligheter slopas. Föreningarna tillstyrker bifall till förslaget om sådana bestämmelser, att samma regler skall få gälla förjakträtt påjärnväg som de. vilka i dag gäller förjakträtt på väg. Föreningarna delar vidare beredningens uppfattning, att inskränkningar ijaktutövningsrätten på vägar och liknande områden är obehövliga och att man liksom hittills skall kunna lita på att jägarna beaktar säkerhetsfrå- gorna. Föreningarna delar beredningens uppfattning att enjordbruksarrendator också i fortsättningen skall vara tillförsäkrad jakträtten på den arrenderade marken om inte annat avtalats. Föreningarna tillstyrker också bifall till förslaget att jordbruksarrendator däremot inte utan markägarcns medgi- vande skall få upplåtajakträtten till annan. Beredningens förslag kan indelas i fyra avsnitt a) arrendeavgiftens stor- lek, b) utbudet av jaktmark. c) upplåtelse inom jaktvårdsområden och d) arrendators besittningsskydd.

a) Den av beredningen föreslagna åtgärden att utveckla någon form av "riktprislista” avseende arealpriser för olika biotOper och områden finner föreningarna intressant och genomförbar.

b) Föreningarnas bedömning av möjligheterna. att utan negativa konse- kvenser för viltet eller jakten skapa ökade jaktmöjligheter är densamma som beredningens och föreningarna är villiga att medverka i ett arbete som syftar till ett ökat utbud av jaktmöjligheter.

c) — — —

(1) Ett visst besittningsskydd förjakträttsarrendator är enligt föreningar- nas mening värdefullt. sett såväl från den enskilde jakträttsarrendatorns synpunkt som från viltvårdssynpunkt. Med de undantag från förlängnings- rätten som beredningen föreslagit bör markägarna inte avskräckas från en utarrendering av jakten på sina fastigheter som en följd av arrendatorns besittningsskydd.

Föreningarna har inget att invända mot beredningens förslag som syftar till ett bättre utnyttjande av möjligheterna tilljakt på allmänt vatten.

8.40 Tjänstemännens centralorganisation: Tillståndsprövningen när det gäller sjöfågclsjakt bör enligt TCOs mening ses över. De bestämmelser som nu gäller är otidsenliga och svåra att tillämpa.

8.41 Trädgårdsnäringens Riksförbund (TRF): Möjligheterna till skyddsjakt får inte begränsas utan man bör tvärtom öka dessa möjligheter så att ett snabbt och effektivt regelsystem uppnås. [ dag finns det exempel på trädgårdsföretagare som fått vänta på tillstånd i månader för avskjutning av tex rådjur. Givetvis har skadorna under denna tid ytterligare förvärrats. Tillräckliga hänsyn till enskilda intressen tas tyvärr i många fall inte i dag.

9 Jaktens bedrivande

9.1 Rikspolisstyrelsen: Förslaget att införa ett regelbundet återkomman- de skjutprov som villkor för att delta i jakt med klass l-vapen till- styrks. — — —

• Sida 189
•  Original

9.2 Naturhistoriska riksmuseet: -— — — Museet vill i första hand efterlysa en mer fördomsfri granskning av olika traditionella jaktmetoder — även av handeldvapnen — och deras effekter. för att uppsatta etiska krav skall tillgodoses. _ — — — Riksmuseet förordar en lagstiftning som någorlunda konsekvent tar hänsyn till djurskyddsaspekterna. Nattjakt bör då exempelvis tillåtas endast vid sådana ljusförhållanden att djuret inte tillfogas onödigt lidande.

För att reducera riskerna för skadeskjutning föreslår beredningen ett regelbundet återkommande skjutprov som villkor för rätt att delta i jakt med klass l-vapen. — — —

Skadeskjutningsriskens beroende av skjutskickligheten är emellertid problematisk och argumentation för att de uppställda målen kommer att minska skadeskjutningen saknas. - — — Museet anser att utredningens förslag är otillräckliga. Ytterligare insatser av utbildning. information och forskning borde övervägts.

9.3 Lantbruksstyrelsen: Från djurskyddssynpunkt tillstyrker lantbrukssty- relsen att regeringen bemyndigas att meddela bestämmelser som innebär krav på att vissa kunskapsprov skall avläggas som villkor för rätten att jaga. Enligt lantbruksstyrelsen är det vidare angeläget att djurskyddsaspek- terna bevakas när det gäller fångstredskap. —— — —

9.4 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen vill erinra om att lant- bruksstyrelsen är fackmyndighet vad gäller skydd för djur i fångenskap. Styrelsen använder sitt vetenskapliga råd vad gäller frågeställningar röran- de dessa djurs lidanden. — — —

— — — Frågeställningar av denna art kan inte besvaras av jägareorgani- sationer eller naturvårdande organ ensamma utan här behövs sakkunnigut- låtanden för besluten från veterinär sakkunskap som kompletterar natur- vårdsverkets kompetens.

———— Allmänna råd för omhändenagande av vilt som livsmedel bör utvecklas. Det bör vidare övervägas om förekommande köttbesiktning bör utvidgas eller omformas likaså om annan form av tillsyn — eventuellt i form av enbart rådgivande sådan — bör tillkomma. — —- —

9.5 Länsstyrelsen i Hallands län: Beredningen vill inte göra någon principi- ell åtskillnad mellan olika jaktmcdel och generellt betrakta fångstanord- ningar som mindre lämpliga jaktmedel än skjutvapen. Länsstyrelsen ifrå- gasätter om detta är riktigt. Med hänsyn till att skjutvapen i allmänhet torde ge större möjligheter till urvalsinriktad jakt än fällor och andra fångstanordningar synes en åtskillnad befogad. Främst djurskyddsskäl talar för detta. När det gäller tillämpningsföreskrifter av betydelse från djurskyddssyn- punkt bör vidare enligt länsstyrelsens mening större hänsyn tas till den sakkunskap som finns på området. Detta kan förslagsvis ske genom att även naturvårdsverket konsulterar det vetenskapliga råd som lantbruks- styrelsen anlitar i djurskyddsfrågor.

9.6 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Beredningen har inte funnit anledning att föreslå en generellt verkande regel som inskränker rätten att jaga på små och för jakt olämpliga områden. ——— Länsstyrelsen har hittills vägrat att ge tillstånd till älgjakt om den fastighet eller fastighetsdel som ansökan avser är smalare än 100 meter eller mindre än 5. hektar. Sådana fastigheter eller fastighetsdelar är enligt länsstyrelsens uppfattning ur så-

• Sida 190
•  Original

kerhetssynpunkt inte lämpade för älgjakt. Länsstyrelsen får därför föreslå att det ijaktlagstiftningen intas en bestämmelse som inskränker möjlighe- ten att på sådana marker bedriva älgjakt. En sådan bestämmelse skulle även bidra till att öka intresset för att samordna jakten över större områ- den.

Länsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag om införande av ett regel- bundet återkommande skjutprov som villkor för att få delta ijakt med klass l-vapen.

Skjutprovet bör göras årligen och med eget klass l-vapen. Ett prov av enklare beskaffenhet. som beredningen har föreslagit. bör vara minimi- krav. Det bör dock vara förbehållet markupplåtare eller organisationer att bestämma om man vill kräva att fordringarna för Svenskajägareförbundets älgskyttemärke ska vara uppfyllda för deltagande ijakt med klass l-vapen.

9.7 Lunds universitet: 1 kapitlet om jakten diskuteras främst jakträtten. Här saknar man en diskussion omjaktens effekter på viltet och konsekven- serna för den icke jagande delen av befolkningen. Jakten skapar skygghet hos djuren. vilket medför att det blir svårare att observera dem. De amerikanska nationalparkerna ger vittnesbörd om hur oskygga djuren kan bli. För att på lång sikt skapa bättre förutsättningar för allmänheten att komma i kontakt med vilda djur bör skapas jaktfria zoner runt större tätorter. Jakten på älg inom dessa områden bör dock bibehållas med hänsyn till riskerna för trafikolyckor.

9.8 Uppsala universitet: — — — Samtidigt som vi i Sverige inför rigorösa bestämmelser för att förhindra att försöks- och husdjur utsättes för "onö- digt” lidande. accepterar vi utan nämnvärda protester att tiotusentals däggdjur och fåglar årligen skadskjutes och därefter lämnas att gå en långsam död till mötes. Detta är ett utomordentligt försummat problem. som en utredning om jaktens betingelser i Sverige verkligen borde ha intresserat sig för. Nonchalansen med avseende på jaktens humanitära aspekter kan illustreras med formulering på sid 313. där på tal om jägarut- bildning sägs att "kravet på skjutförmågan bör inte ställas alltför högt men utformas så att det ger en kontroll av jägarens förmåga att avge välriktade skott mot stillastående mål". Sannerligen ett modest kompetenskrav!

9.9 Centralorganisationen SACO/SR: — — — beredningen fastslår att natur- vårdsverket borgar för att godkända fångstmedel också fyller djurskydds- kraven. Enligt SACO/SR:s mening kan det inte vara en uppgift för natur- vårdsverket ensamt att ta ställning i djurskyddsfrågor. Fackmyndighet vad gäller djurskydd hos djur i fångenskap är lantbruksstyrelsen, som anlitar sitt vetenskapliga råd i hithörande frågor. Det kan eventuellt ifrågasättas om naturvårdsverket för närvarande innehar kompetens att med hänsyn till djurskyddet ta ställning till lämpligheten till det ena eller andra fångst- redskapet.

SACO/SR instämmer i motivet för beredningens förslag att regelbundet återkommande skjutprov införs som villkor för rätt att delta ijakt som kräver klass l-vapen. men ifrågasätter lämpligheten av införande av årli- gen återkommande obligatoriskt prov. - — —

— — — Med hänsyn till att förslaget om årlig obligatorisk provtagning inte innefattar rörliga mål, uppfattar SACO/SR förslagets syfte närmast som ett berättigat krav på att jägarna skall ha provskjutit sina kulvapen införjaktsäsongen. Då det numera torde vara sällsynt attjägare underlåter att sålunda provskjuta sina kulvapen kan det, enligt SACO/SR:s uppfatt- ning. inte vara rimligt. att för den förmodligen ytterst ringa skara jägare

• Sida 191
•  Original

som inte provskjuter. föranstalta om den administrativa apparat som dock krävs för att ordna obligatorisk provtagning för uppemot 300000jägare per ar.

—— — Provskjutning av kulvapen bör ske så nära som möjligt inpå jaktsäsongen för att minimiera risken för att riktmedel-hinner rubbas under tiden mellan provskjutningstillfället och jaktpremiären. —-—— Det torde inte vara praktiskt möjligt att förlägga all provtagning till slutet av somma- ren — början av hösten. varigenom kan befaras att skyttar som avlagt prov i början av våren nöjer sig med detta och underlåter provskjutning kort före jaktsäsongen.

Om årlig obligatorisk provtagning likväl genomförs föreslår SACO/SR att utländska jaktgäster av praktiska skäl undantas från bestämmelsen. — — — I stället kan man rekommendera jakträttsupplåtare (jaktlag) att på lämpligt sätt i förväg förvissa sig om attjaktgäster har tillräcklig skjutskick- lighet och kännedom om säkerhetsfrågor.

— — — Råd och anvisningar för omhändertagande av vilt som livsmedel bör utvecklas. Det bör övervägas om förekommande köttbesiktning bör utvidgas eller omformas. eller om annan form av tillsyn - eventuellt i form av enbart rådgivande sådan — bör tillkomma. — -— —-

9.10 Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare: Beredningens syn- punkter. motiveringar och förslag rörande krav på visst markinnehav för att få utövajakt. är märkligt och motsägelsefullt. Först säger man att det i och för sig kan finnas ett behov av arealkrav för att fåjaga. Därefter säger man Sig avstå från att lämna ett sådant förslag. Därpå säger sig beredning- en ändå kräva minimiarealer för älg- och kronhjortsjakt. Slutligen föreslår beredningen i sitt lagförslag 24 paragrafen att obegränsade krav om mini- miareal och andra ospecificerade villkor skall kunna uppställas för att överhuvudtaget få utövajakt. Här som alltid blir det lagen som gäller.

9.11 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR): Riksförbundet. som tidigare i annat sammanhang tagit bestämt avstånd från jakt på ripor med snaror. såsom varande ur djurskyddssynpunkt helt oacceptabelt. vill hävda att det ej kan vara en uppgift för Naturvårdsverket att ensamt ta ställning i djurskyddsfrågor. Fackmyndighet beträffande djurskydd är Lantbruksstyrelsen. som till sitt förfogande har ett vetenskapligt råd att anlita vid prövning av frågor rörande djurs lidande. Det är av avgörande betydelse att prövning av sådana jaktmedel. som kan förorsaka djur onödigt lidande. sker av denna myndighet. Detta gäller såväl snaror som fällor av olika slag.

9.12 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning att några inskränkningar i rätten attjaga på små marker inte är motiverade och att därför inga andra krav skall ställas på visst markinnehav förjakt än vad som följer av reglerna förjakt efter älg och kronvilt. Föreningarna tillstyrker bifall till förslaget om regelbundet återkom- mande skjutprov för rätt attjaga med klass l-vapen. Det är dock av vikt att kravet för godkänt prov inte sätts för högt samt att administrationen av provverksamheten blir av så ringa omfattning som möjligt.

10 Förslaget till jaktlag

10.1 Allmänna synpunkter

10.1.1 Riksåklagaren: — — — Rent allmänt kan även sägas att beredning- ens strävan till förenkling av lagtexten lett till att vissa av de föreslagna

• Sida 192
•  Original

bestämmelserna ijaktlagen erhållit en så allmän formulering. att svårighe- ter torde uppstå att avgöra om brott föreligger. Beträffande dessa bestäm- melser är sålunda en precisering av lagtextens innehåll nödvändig.

— — — Överhuvudtaget bör det vara en strävan att söka avkriminalisera jaktlagstiftningen så långt som detär möjligt. Varje regel avjaktetisk natur behöver ej åtföljas av en straffsanktion. — — — 1 beredningens redogörelse för jakt och viltvård i andra länder lämnas upplysning om en intressant påföljdsbestämmelse. nämligen att den dömde förklaras förlustig sin jakt- utövningsrätt under viss tid (Danmark och Finland). Detta sker genom att den dömde förvägras att inneha eller förvärva jaktkort. Även om en sådan sanktion skulle vara mycket verkningsfull anserjag mig inte för närvaran- de böra förorda att en sådan sanktion vid sidan av straff införes i vår jaktlagstiftning. En annan möjlighet skulle vara att det anförtroddes åt lämplig administrativ myndighet att besluta om sådan sanktion. Om så skulle bli fallet skulle en avkriminalisering av vissa bestämmelser kunna ske.

Innan jag övergår till en granskning av de enskilda bestämmelserna i förslaget till jaktlag vill jag uttala. att syftet att erhålla en enkel och överskådlig lagstiftning nåtts. Den disposition. som följts. framstår som lämplig.

Om en ny jaktlag. jaktförordning samt följdbcstämmelser skulle komma att utfärdas torde det vara önskvärt att landets jägare på lämpligt sätt informerades om dessa bestämmelser. Detta kunde förslagsvis ske genom en broschyr som tillhandahöllsjägaren i samband med lösen avjaktkort.

10.1.2 Statens naturvårdsverk: Det nu framlagda förslaget innebär en radi- kal omarbetning av jaktlagen. Därvid kunde den förhoppningen hysas att beredningen skulle lägga fram ett förslag till faunavårdslagstiftning som behandlade inte bara vilda däggdjur och fåglar utan också vissa andra djurgrupper. Samma förhoppning fanns också om att beredningens lagför- slag skulle bli mera framåtsyftande än vad som blivit och ge faunan en mera väsenlig plats i bl.a samhällsplaneringen i likhet med vad som t.ex gjorts i den norska viltvårdslagstiftningen. Så har emellertid inte skett. Verket har emellertid förståelse för att beredningen givit sitt förslag den principiella inriktning som blivit fallet. En sådan vidare inriktning som nyss nämnts skulle nämligen kräva en samtidig översyn av bl.a naturvårds- lagen. frågan härom har dock legat utanför beredningens uppdrag. Verket kan dock inte underlåta att framhålla att här och var i beredning- ens förslag en mera njugg inställning spåras till viltet än vad som den nuvarande lagstiftningen är uttryck för. ——— Verket anser därför att förslaget i vissa avseenden bör bearbetas så att det får en mera viltvårds- vänlig inriktning. — —— — Förslaget till ny jaktlag har fått formen av en ramlag. Med denna förut- sättning får förslaget anses väl utformat och tillgodose högt ställda anspråk på överskådlighet och språklig enkelhet. Men här som i andra fall lider förslaget av den svagheten att det är svårt att enbart på grundval av detta få en säker uppfattning om hurjaktlagstift- ningen slutligt kommer att se ut i alla enskildheter. — — — Den svaghet som sålunda ligger i det presenterade förslaget understryks också av att motivuttalandena för de olika bestämmelserna i flera fall är allmänt hållna och även knapphändiga. I vissa fall kan också konstateras att bestämmelsernas utformning knappast svarar mot motivuttalandena.

Sammanfattningsvis vill verket i denna del dock framhålla att det pre» senterade lagförslaget är väl ägnat att ligga till grund för fortsatta lagstif-

• Sida 193
•  Original

' ningsåtgärder. Verket utgår från att de svagheter som här nämnts kommer att undanröjas i det fortsatta arbetet. där så är möjligt. — — —

10.1.3 Domänverket: Enligt domänverkets mening är beredningens förslag till jaktlag väl utformat. Det innebär en önskvärd modernisering av jakt- lagsstiftningen. som härigenom också blir mer överskådlig. — — —

10.1.4 Hovrätten för nedre Norrland: Behovet av en förenkling och ökad överskådlighet vad avser gällande jaktförfattningar har genom tidigare remissuttalanden och framlagda förslag klart dokumenterats. Beredning- ens förslag om en helt nyjaktlag. som bör kompletteras med en förordning. kan därvid finnas befogat. Förslaget att den nya lagen ges karaktär av en s.k. ramlag får mot bakgrund av vad beredningen härutinnan anfört anses tillräckligt motiverat. Enligt hovrättens mening har dock det framlagda förslaget alltför vida ramar. Det är t.ex. synnerligen tveksamt om reglerna för älgjaktens bedrivande helt skall vara undandragen riksdagens inflytan- de. Hovrätten vill vidare i sammanhanget erinra om vikten av att övriga jaktförfattningar blir så få som möjligt så att inte syftet med den föreslagna reformen (förenkling och överskådlighet) förfelas. Med anledning av det av beredningen angivna ämnesområdet för den föreslagna lagen kan det ifrågasättas om inte lagen borde benämnas Vilt- oeh jaktlag. Ett annat och måhända bättre alternativ är att överföra de Viltvårdande bestämmelserna till naturvårdslagen och därmed göra lagen till en "ren"jaktlag.

10.1.5 Sveriges lantbruksuniversitet: Förslaget till ny jaktlag avser liksom tidigare lagstiftning endast vilda däggdjur och fåglar. Här borde man dock pröva frågan om inte hela den landlevande högre faunan. dvs även grod- djur och kräldjur. skulle ingå även om begrepp som jakt och viltvård knappast är relevanta för dessa djurslag. En sådan utvidgning skulle inne- bära ett avsevärt utökat skydd för arter inom denna grupp.

10.1.6 Länsstyrelsen i Hallands län: Den nya jaktlagen är utformad som en renodlad ramlag och förutsätter därför omfattande tillämpningsföreskrif— ter. Genom denna uppläggning kanjaktbestämmelserna fortlöpande anpas- sas till ändrade förhållanden. Samtidigt innebär detta emellertid en risk för att även den framtida jaktlagstiftningen blir svåröverskädlig. Denna risk bör kunna minskas om bestämmelserna ijaktlagen preciseras bättre. En något ökad precisering är enligt länsstyrelsens uppfattning önskvärd och torde inte medföra att erforderlig flexibilitet går förlorad. ] detta samman- hang vill länsstyrelsen vidare betona vikten av att kompletterande före- skrifter i största möjliga utsträckning intages i en av regeringen utfärdad förordning.

— — — Till de frågor som enligt länsstyrelsens mening bör få en klarare reglering hör bla reglerna om skyddsjakt (löå). användningen av vapen och andra jaktmedel (Zl s), samt bestämmelserna som möjliggör förbud mot jakt inom marker av viss storlek (24.5).

10.1.7 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Åtskilliga förslag till nya be- stämmelser m.m. har framlagts. Dessa är motiverade med hänsyn till jakten och viltvården. Sammantagna innebär de dock en ökning av den samhälleliga regleringen på området. vilket kan innebära nackdelar. Sär- skilt bör nämnas risken för att engagemanget från jägarna och fastighets- ägarna och deras organisationer kan minska. Länsstyrelsen finner det därför angeläget att regleringarna begränsas så långt möjligt utan att viktiga naturvårdssyften förfelas.

[93

• Sida 194
•  Original

En strävan bör vara att regleringen avjakten och viltvården utformas så att det värdefulla frivilliga arbete. som utförs av jägarna. markägarna och deras organisationer tas till vara.

Viltvården utgör. som också beredningen framhållit. en del av naturvår— den. Med viltvård bör därmed menas faunavård. som omfattar även de djurarter som inte ärjaktligt intressanta. Med denna definition är viltvår- den en angelägenhet också för kommunerna. För att öka det kommunala engagemanget i viltvården. kan man lämpligen i den nya jaktlagen skriva in att viltvården — som en del av naturvärden — är en kommunal angelägen- het.

]0.1.8 Stockholms universitet Direktiven till beredningen trycker på att författningarna behöver förenklas och göras mer överskådliga (s. 33). I vissa delar har beredningen lyckats. i andra inte. Det finns enkla. klara och precisa definitioner som allmänheten känner till. tex vilda däggdjur och fåglar. Vilt. villebråd förvillar endast genom sin anknytning tilljakt. — — —

Förslag till ändrade definitioner:

— —— — Vilt: de vilda däggdjur och fåglar som är tillåtna att jaga enligt jaktlagen.

10.1.9 Svenska kommunförbundet: Styrelsen instämmer -— — — i förslaget till nyjaktlag.

10.1.10 Jägarnas riksförbund-—Landsbygdens jägare: Det nya jaktlagsför- slag beredningen framlagt. innebär en mycket stor försämring mot nuva- rande lagstiftning. Den nu föreslagna ramlagen är så oklar och diffus att den knappast förtjänar att benämnas för lag. Lagförslaget förutsätter att olika tillsynsmyndigheter och byråkratiska instanser. i form av föreskrifter och anvisningar. i stort sett — mer eller mindre godtyckligt — skall utforma alla de regler och bestämmelser som skall gälla. Att rättssäkerheten där- med går förlorad står klart. Merarbetet för alla berörda myndigheter kom- mer att mångdubblas. Byråkratin och kostnaderna kommer att växa lavin- artat. Därtill kommer ingen att för överskådlig tid framöver veta vad som egentligen gäller. Lagförslaget är i sin helhet så olämpligt och dåligt under- byggt att det i sin helhet måste avvisas. Riksförbundet begränsar sig därför till att endast särskilt påtala 24 paragrafen. De däri föreslagna möjligheter- na till helt obegränsade villkor och förbud för jaktutövningen. är så orim- liga att riksförbundet aldrig kommer att acceptera en sådan författnings- skrivning. — — —

10.1.11 Lantbrukarnas Riksförbund: — — — LRF tillstyrker förslagets tek- niska utformning som bör leda till önskvärda förenklingar. Vid utformning- en av detaljanvisningar förutsätts att LRF bereds möjlighet att lämna synpunkter.

LRF vill uppmärksamma de inskränkningar ijakten i vissa områden som kan beslutas med stöd av 5814 Naturvårdslagen och ä [5 Naturvårdsförord- ningen. tex vid helger och veckoslut. Dessa beslut kan för jägarna vara besvärande och förorsaka markägarna ekonomiska förluster. Jaktlagstift- ningen bör här enligt LRF:s uppfattning kompletteras med ersättnings- regler enligt samma principer som gäller för naturvårdslagstiftningen. Länsstyrelsen bör även ges möjlighet att utsträcka jakttiden i de fall inskränkningar av ovan angivet slag beslutas.

10.1.12 Svenska jägareförbundet: — — — Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning kommer den kritik som uppstod efter l967 års ändringar i

• Sida 195
•  Original

jaktstadgan även att vidlåda den nya jaktlagen. De ifrågavarande ramföre- skrifterna i lagen är så vida att merparten av det för jägarna intressanta godset kommer att återfinnas i de kompletterande författningar som måste utfärdas. Mot bakgrund härav är det utomordentligt angeläget att dessa ges mycket precisa och konkreta formuleringar och att bestämmelserna inte ändras i den mycket snabba takt som gällt under senare år ifråga om kringbestämmelser till främst jaktstadgan.

10.1.13 Svenska naturskyddsföreningen: Det är föreningens uppfattning att lagstiftningen om bevarandet och utnyttjandet av naturen och dess till- gångar bör bestå av dels en övergripande lag. naturvårdslagen. dels sek- torslagar om utnyttjande av olika slag. skogsbruk. jakt. frske m.m. Den övergripande lagen. naturvårdslagen. skulle reglera allt som har att göra med bevarande och vård av naturen och vilka hänsyn som måste tas vid olika ingrepp. Sektorslagarna skulle begränsas till att omfatta regler för verksamhetens bedrivande. — — — Med denna konstruktion av lagstiftningen skulle större klarhet uppnås när det gäller samspelet mellan de olika lagarna och ansvarsfördelningen. Föreningen är emellertid medveten om att det är ett arbete som kräver en hel del tid. En genomgripande översyn av naturvårdslagen och de sektors- lagar som rör utnyttjande av naturen skulle bli nödvändig. Föreningen anser dock att en sådan ändring av lagstiftningen är angelägen och bör påbörjas snarast. På kort sikt kan troligen vissa fördelar från naturvårds- synpunkt uppnås med det nu föreliggande förslaget till ny jaktlag. Bered- ningen har gjort i och för sig aktningsvärda försök att placera in jakten som ett medel att uppnå den allmänna naturvårdens mål. Föreningen tror emellertid inte att förslaget är tillräckligt för att leda till avgörande förbätt- ringar för faunavården.

10.2 Inledande bestämmelser, 1—3äå

10.2.1 Riksåklagaren: lä. ] paragrafen sägs att med vilt avses vilda dägg- djur och fåglar. Vad gäller fåglar innefattar detta uttryck även tamfåglar. ] läjaktstadgan har gränsdragningen mellan vilda djur och tamdjur lösts på ett sätt som inte ger anledning till någon tveksamhet. Beträffande vad som avses med hon har i specialmotiveringen uttalats, att härmed avses inte bara bävrarnas hyddor utan även deras dammbyggnader. Med hänsyn till lagalitetsprincipen anser jag att även dammbyggnader bör anges i lagtex- ten. varvid jag vill erinra om att så skett i ?.åijaktstadgan. '

10.2.2 Naturhistoriska riksmuseet: Beredningen hävdar (s 344) att "det är mest förenligt med lagstiftningen att betrakta fångst av vilt för ringmärk- ning eller för andra liknande ändamål som en form av jakt, trots att besittningstagandet i dessa fall är endast av kortvarig art." Vi beklagar. att beredningen inte tagit hänsyn till de vägande juridiska argument. som talar mot en sådan uppfattning. Förslaget om lagstiftning beträffande märkning av djur berör särskilt riksmuseets ringmärkningscen- tral. RC. som sedan 1960 är ansvarig för märkningen av vilda fåglar i Sverige. Märkningsresultaten ger ett oumbärligt underlag för svensk och internationell naturvård, för jaktvården och för grundforskningen rörande fåglars livslängd. vandringar och orienteringsförmåga.

—— — — l förarbetena till 1938 års jaktlagstiftning riktas ingenstans några betänkligheter mot att låta det allmänna språkbruket vara avgörande för vad som skall anses som jakt. och i såväl regeringens proposition som

Prop. 1986/87: 58

• Sida 196
•  Original

utskottets utlåtande ges stöd för utredningsmannens förslag. att vad som i allmänt språkbruk anses varajakt skall vara vägledande vid definitionen av begreppet jakt. En så vidsträckt tolkning av begreppet jakt. att det även skall anses omfatta ringmärkning. strider klart mot lagstiftarens inten- tioner; 1967 års lag medförde ingen ändring i detta.

Enligt riksmuseets bestämda uppfattning är ringmärkning inte jakt. Stöd för denna uppfattning är inte svårt att finna hos den juridiska sakkunska- pen. — -— —

Om förslaget förverkligas. kommer det alltså att vålla avsevärda mer- kostnader och ofta direkt förhindra meningsfull forskning. Mot bakgrund av vad som anförts får riksmuseet i stället föreslå att verksamheten med märkning av djur får regleras av regeringen genom särskild bestämmelse därom ijaktlagen. Museet är berett att medverka vid utformningen av en kommande kungörelse, avsedd att ange auktorisation, riktlinjer och villkor för märkningsverksamheten.

Vad som ovan sagts gäller i tillämpliga delar också riksmuseets mång- åriga framgångsrika märkning. av sälar och rävar. liksom de biologiska universitetsinstitutionernas verksamhet med märkning av fåglar och dägg- djur i en rad olika forskningsprojekt.

10.2.3 Statens naturvårdsverk: lä. Verket anser att andra stycket i 35 ("Utöver bestämmelserna i —- vården av viltet") av systematiska skäl bör flyttas till l ä och där bilda ett nytt, andra stycke. 3.5. — — —- Enligt beredningens förslag skall fredningen alltid upphöra. närjakt efter viltarten är tillåten. Verket finner detta lämpligt och ansluter sig därför till beredningens förslag. ———- Verket ansluter sig till bedömningen att ringmärkning är att betrakta som en form av jakt. trots att besittningstagandet av viltet endast är kortvarigt. Ringmärkning är dock en del av den vetenskapliga forskning som är nödvändig för att riktiga administrativa beslut skall kunna fattas inom jaktens och viltvårdens område. Det får därför inte bli så att en enskild markägare skall kunna hindra en forskningsverksamhet av typ ringmärkning som av det allmänna bedöms som både viktig och nödvän— dig. Naturvårdsverket föreslår därför att 7 & kompletteras på sådant sätt att en markägare och jakträttsinnehavare får skyldighet att efter särskilt beslut av länsstyrelsen tåla att anläggning för viltforskning — exempelvis för ringmärkning - utförs på fastigheten. om det inte medför olägenhet av betydelse.

10.2.4 Domänverket: Domänverket delar beredningens uppfattning att fredningen av en viltart skall upphöra inte bara under allmän jakttid utan även under tid då licens — och/"eller skyddsjakt får bedrivas.

10.2.5 Hovrätten för nedre Norrland: l &. Hovrätten anser att denna para- graf inte är erforderlig. Särskilt med den av hovrätten ovan ifrågasatta ändringen av lagens rubrik bör paragrafen kunna utgå. Om paragrafen skall kvarstå vill hovrätten påpeka att den språkliga utformningen av ledet "rätten till jakt och jakten" framstår såsom oformlig och något oklar till sin innebörd. 25. Den inledningsvis gjorda definitionen av "vilt" bör förtydligas så att det av lagtexten framgår om därmed avses även fåglars ägg. Tolknings- problem kan annars uppkomma vid tillämpningen av andra bestämmelseri lagen, t.ex. 39" och 34.5 1.

Beredningen har enligt sin motivering till paragrafens sista mening funnit det riktigare att betrakta de förfaranden som där anges som ett med jakt

• Sida 197
•  Original

jämställt förfarande. Hovrätten kan emellertid inte finna några bärzinde skäl för att frångå den nu gällande definitionen av begreppet jakt. som innefattar även angivna förfaranden.

10.2.6 Sveriges lantbruksuniversitet: Enligt förslaget tilljaktlag 25 kommer fångst av vilt för t.ex. ringmärkning eller identifikation att jämställas med jakt. Detta kommer starkt att försvåra arbete av denna typ i forsknings- och försöksverksamhet utan att någon påtaglig vinst görs i andra avseen- den. Helst borde här klargöras att denna verksamhet inte skall betraktas som jakt och att särskilda bestämmelser för att reglera verksamheten utformas om behov föreligger. ] annat fall bör frågan prövas om inte denna paragraf kan erhålla ett tillägg som innebär att regeringen för särskilda ändamål kan meddela undantag från dessa föreskrifter.

10.2.7 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: ] kapitlet om förslag till jakt- lag vill rådet påpeka att beredningens förslag att betrakta fångst av vilt för ringmärkning eller motsvarande sannolikt kommer att göra det svårare för forskare att utnyttja sådana metoder.

10.2.8 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Ringmärkning sker i dag i enlighet med riktlinjer som Naturhistoriska riksmuseet meddelar. Några negativa följder har inte påståtts uppkomma genom detta förfaringssätt. Ringmärk- ning sker inte i syfte att tillägna sig viltet. För att inte i onödan försvåra denna verksamhet som lämnar viktiga kunskaper om djurlivet anser läns- styrelsen att ringmärkning inte heller i fortsättningen skall betraktas som jakt.

Anm.: Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna [ Södermanlands och Mulmöhus län. universiteten i Göteborg, Lund. Stockholm, Umeå och Uppsala samt av Svenska naturskydds/öreningen och V'iltjbrskarförcning- en.

10.2.9 Centralorganisationen SACO/SR: ] sin motivering till lagtexten så- ger beredningen att vilt som hålls i vilthägn är att betrakta som vilt medan motsatsen gäller för djur som hålls i anläggningar för uppfödning och ännu inte släppts i frihet. Definitionen är enligt SACO/SRs mening oklar. Vad gäller tex för en reproducerande grupp hjortar i hägn. — — — Gränsdragningen mellan vilt och tamdjur bör göras klarare vilket förslagsvis kan ske genom ett tillägg till den föreslagna lagtexten.

10.2.10 Svenska jägareförbundet: å3. Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning bör gälla att djur av art som jagas på licens är fridlyst såvida inte jakten bedrivs i enlighet med de bestämmelser som angivits i licensen vad avserjaktberättigande mm.

10.3 Viltvården, 4—855

10.3.1 Riksåklagaren: Så. De straffsanktionerade bestämmelserna i såväl andra som tredje styckena i paragrafen har erhållit en för allmänt hållen formulering. Vad gäller hundförbudet anser jag att nu gällande regler i jaktstadgan, som är väl kända av allmänheten. är klart lämpligare än förslagets. — — — Det torde vara svårt att avgöra om en katt uppenbarligen inte står under någons tillsyn. Nu gällande bestämmelser är att föredra.

• Sida 198
•  Original

10.3.2 Skogsstyrelsen: Beredningen föreslår att länsstyrelsen. om det up- penbart behövs med hänsyn till viltvården. får besluta om skyldighet för markinnehavare att tåla att anläggning för viltvårdsändamål utförs på fastigheten om det inte medför olägenhet av betydelse (75 jaktlagen). Skogsstyrelsen avstyrker detta förslag. Anläggning, skötsel och tillsyn av dessa anläggningar måste för att praktiskt kunna fungera ske efter gemen- samma överenskommelser mellan berörda parter.

10.3.3 Statens naturvårdsverk: Sä. Verket noterar att beredningen här ersatt det tidigare i detta sammanhang använda ordet "störa" med det mera värdeladdade uttrycket "ofreda". Verket är emellertid tveksamt till denna förändring. Denna kan leda till en försvagning av skyddet för det vilda. eftersom även avsiktliga störningar inte alltid torde omfattas av begreppet "ofreda". —- — — —-—— Enligt specialmotiveringen gäller rnarkägarens möjligheter att ofreda vilt endast situationer när det är fråga om att hålla borta vilt från "särskilt skadekänsliga markområden" (sid 346). Verket anser att denna begränsning måste bättre återspeglas i lagtexten än vad som nu är fallet. Som en för viltet förbättrande åtgärd föreslår beredningen vidare skärpta och mera klara bestämmelser för hundhållningen. Naturvårdsverket in- stämmer i behovet av en förbättrad hundhållning. Verket är emellertid ytterst tveksamt till förslaget som innebär att det nuvarande tidsbegrän- sade hundförbudet utökas att gälla hela året. Skälet för detta ställningsta- gande är flerfaldigt.

-— — — Genom den avgränsning som hundförbudet har idag (1 mars — 20 augusti) är det möjligt dels att skapa en stor respekt för den känsligaste perioden för de vilda djuren och dels - under hänvisning till övrig tid — minimera antalet undantag från hundförbudet. —- — —

Beredningens förslag kommer otvivelaktigt att leda till en större mängd detaljbestämmelser (undantag) för den enskilde hundägaren. — — —

Emellertid är hundhållningen inte tillräckligt bra idag och delvis beror detta på oklara bestämmelser. Naturvårdsverket förordar därför att be- stämmelserna om hundhållning bättre anpassas till den rättstillämpning som utvecklats mot bakgrund av det behov av frihet från störningar som viltet har.

Bestämmelserna i 125 JS har under åren varit föremål för åtskilliga tolkningar. från såväl enskilda som myndigheter och olika organisationer. Härvid har främst lydelsen i ltnom första stycket varit av intresse, nämli— gen "Under förbudstid skall såväl jakthund som annan hund hållas under sådan värd att den hindras löpa. lös i mark där förbudet råder”. Frågan har därvid gällt huruvida den citerade lydelsen innebär att en hund måste vara kopplad eller ej. samt vad som avses med ”kopplad”.

Genom rättspraxis har lydelsen numera den innebörden. vad beträffar marker där det finns vilt. att hunden skall vara kopplad eller. om det är fråga om en synnerligen genomdresserad hund. gå fot. Med "genomdres- serad" förstås — trots den uppenbara risken för att alltför många hundäga- re okritiskt skall anse sin hund som "genomdresserad" - en hund som i alla situationer står under förarens direkta kontroll

— — — är naturvårdsverkets ståndpunkt — — —- den att mycket restrik- tiva bestämmelser för hundhållningen -— innebärande ett i lagstiftningen klart uttrycket koppeltvång i marker där det finns vilt — skall gälla under viltets yngeltid (] mars—20 augusti). Under övrig del av året bör gälla samma regler som för närvarande. dvs hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja villebråd. när de inte används vid jakt.

• Sida 199
•  Original

Det kan tilläggas att motsvarande bestämmelse om koppeltvång för hundar redan finns i den norska jaktlagstiftningen.

6.5. Naturvårdsverket anser att gällande bestämmelse fungerar förhål- landevis väl och orsakar mindre svårigheter än vad den_föreslagna bestäm- melsen sannolikt skulle göra. Verket föreslår därför att nuvarande regle- ring skall bibehållas. 7ä. Beredningen anser att länsstyrelsen bör få en möjlighet att besluta dels att en markägare skall vara skyldig att tåla en viltvårdsätgärd som inte medför olägenhet av betydelse och dels att inskränka eller förbjuda jakt på en fastighet. Förutsättningen för detta är att det uppenbart behövs med hänsyn till viltvården. Naturvårdsverket har inga principiella invändningar mot förslagen. Verket är emellertid tveksamt till det verkliga behovet av en sådan möjlighet. Några klara fall under senare år när det förelegat behov av en liknande bestämmelse kan verket ej erinra sig. — — — De befogenheter som länsstyrelsen avses erhålla genom denna bestäm- melse är långtgående. De nödvändiggör mycket grannlaga bedömningar som kräver stor sakkunskap i jaktliga och faunistiska frågor. Det kan därför. bl.a med hänsyn till att länsstyrelserna ofta inte har sådan sakkun- skap. ifrågasättas. om det inte i stället bör ankomma på regeringen med rätt för denna att överlåta åt förvaltningsmyndighet. dvs naturvårdsverket. att fatta de aktuella besluten. För en sådan ordning talar också att beslut av denna karaktär bör vara enhetliga. oberoende av var i landet marken är belägen.

10.3.4 Hovrätten för nedre Norrland: Så. Första stycket bör mot bakgrund av naturvårdslagens stadgande på området kunna utgå. [ anslutning till stadgandet i andra stycket har hovrätten till särskild diskussion haft uppe frågan om friluftslivets inverkan på viltet och i sam- band därmed bla beredningens överväganden rörande orienteringstävling- ar i betänkandet s. 234. Mot bakgrund härav vill hovrätten fästa lagstifta- rens uppmärksamhet på behovet av en precisering av stadgandet i denna viktiga fråga. Tredje ochjj'ärdc styckena bör av samma skäl som föranlett beredning- ens förslag avseende stadgandena i 225 nuvarande jaktlag införas i lagen om tillsyn av hundar. Hovrätten har ingen erinran mot bestämmelserna i sak. oå. Begreppet "jaktområde" i lagtexten bör mot bakgrund av vad be- redningen i spccialmotiveringen anfört om bestämmelsens tillämplighet klart definieras. I anslutning härtill vill hovrätten framhålla behovet av en specificering av begreppet även för tolkningen av andra bestämmelser i lagförslaget. tex 20 och 2655. En sådan definition kunde lämpligen införas i 2.5.

— — — Hovrätten delar uppfattningen att vissa restriktioner i den nuva- rande rätten att döda katter är befogad och vill för sin del tillägga att säkerligen åtskilligt dödande av katter ägt rum med stöd av nuvarande bestämmelser utan att viltvårdssynpunkter därvid varit utslagsgivande för de agerande. Å andra sidan bör sakligt befogad skyddsjakt ej förses med allt för hämmande restriktioner och det kan ifrågasättas om inte det av beredningen föreslagna rekvisitet ”uppenbarligen" härvid är för långt gående.

Ej heller rekvisitet "inte står under någons tillsyn” är entydigt. — -— —

Bästa avvägningen synes vara att katter som anträffas på sådant avstånd från bebyggelse och under sådana omständigheter i övrigt att de med skäl kan antagas vara övergivna eller förvildade får dödas och att i övrigt katt

• Sida 200
•  Original

får dödas endast om den anträffas bedrivande jakt på småvilt under sådana omständigheter att dödandet är försvarligt från viltvårdssynpunkt.

10.3.5 Kammarrätten i Göteborg: 75. Uttrycket "sådant ändamål" i andra punkten saknar i viss mån anknytning till inledningen. Kammarrätten föreslår att "sådant ändamål" byts ut mot "viltvårdsändamäl" eller "för tillgodoseende av viltvården".

10.3.6 Länsstyrelsen i Stockholms län: — — —— Vissa former av friluftsliv kan dock medföra allvarliga störningar på djurlivet. — — — Beredningen har här inte föreslagit någon uppstramning av gällande lagstiftning utom vad gäller grova medvetna störningar på vilt (Så).

Länsstyrelsen anser dock att reglerna om snöskotertraftk bör skärpas för att minska störningar på vilt och motverka olaga jakt. Vidare finns behov av att särskilt framhålla hänsynskrav vid arrangemang av tex båt- tävlingar. större orienteringstävlingar mm.

Såväl större orienteringstävlingar som motorbåtstävlingar strider mot lydelsen av 55 jaktlagsförslaget. Beredningens specialmotivering pekar dock närmast på att angivna slags tävlingar skulle vara tolerabla bieffekter av lovliga aktiviteter i naturen trots att tävlingarna kan medföra till exem- pel dödsstressning av djur och spoliering av fägelbon. Länsstyrelsen anser att viss precisering av lovliga och olovliga effekter bör göras. Likaså bör tillämpningsföreskrifter utarbetas för att träda i kraft samtidigt med lagen.

10.3.7 Länsstyrelsen i Uppsala län: Genom föreslagen lydelse av 5.5 i nya jaktlagen renodlas det sk hundförbudet till att gälla under hela året. Den föreslagna bestämmelsen ger dock enligt länsstyrelsens uppfattning fortfa- rande upphov till tveksamhet beträffande vad som menas med "sådan tillsyn" och "marker. där det finns vilt". Grundregeln bör vara att hund skall hållas kopplad oavsett tid och plats. med undantag som särskilt får anges. såsom vidjaktutövning och användande av hund i polistjänsten.

Nuvarande bestämmelse ijaktstadgan om rätten att i vissa fall döda katt har tolkats och tillämpats mycket olika på skilda håll. många gånger alltför välvilligt. Den har sålunda pa en del håll kommit att åberopas av kommu- nernas miljö- och hälsoskyddsorgan för att komma tillrätta med de sanitära olägenheter som löslöpande katter i bostadsområden otvivelaktigt medför. Den nu föreslagna lydelsen av motsvarande bestämmelse ((aé i förslaget till ny jaktlag) återför bestämmelsen till vad den ursprungligen varit avsedd för. nämligen att användas enbart i viltvårdssyfte.

Fortfarande kommer dock tillämpningsproblem att föreligga. Hur skall man tex bli klar över, om en katt "uppenbarligen" inte står under någons tillsyn. I specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen anges. att det måste vara fråga om en "övergiven katt eller i varje fall en katt som inte bara tillfälligtvis lämnats utan uppsikt”. Förhållandet är ju det, att många. kanske de flesta katter regelmässigt släpps ut och får röra sig fritt. Som de flesta vet är katten ett mycket självständigt djur och torde under dessa strövtåg i omgivningarna få anses stå utan uppsikt. Skall då katten, oavsett dessa regelbundna, dagliga och kanske också nattliga strövtåg fortfarande anses som bara "tillfälligt" lämnad utan uppsikt?

10.3.8 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den av beredningen föreslagna allmänna hänsynsregeln till viltet (55) är väl motiverad. Lydelsen i lagtex- ten måste dock noggrant övervägas så att inte vistelse i naturen för allmän rekreation, naturstudier eller idrott och friluftsliv försvåras på grund av tolkningssvårigheter av lagens egentliga mening.

• Sida 201
•  Original

10.3.9 Länsstyrelsen i Örebro län: Enligt förslaget skall länsstyrelsen ha möjlighet att förbjudajakt på fastighet, om jakten'där alldeles klart överut- nyttjas. Länsstyrelsen är tveksam till om skäl finns att införa en sådan möjlighet. Som framgår av Örebro länsjaktvårdsförenings yttrande påver- kas tillgången på småvilt i mycket liten utsträckning avjakten. i varje fall sett över något större områden. En alltför intensivjakt med drivande hund på mindre områden kan dock påverka viltet inom angränsande områden. Ett sådant missförhållandc bör emellertid kunna stävjas med stöd av bestämmelsen omjakt med drivande hund i 23.5 i den föreslagna lagen.

Anm.: Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Centra[arganisationen SAC ()t'SR. Sveriges jordbruksarrena'atorers för- bund. Lantbrukarnas riksförbund och Skogsindustriernas samarbetstu- skott.

10.3.10 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: — —— Vikten av viltvård har i förslaget tilljaktlag särskilt betonats i 4.5 där det anges att värden skall ske i syfte att främja en med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Att på detta sätt skriva in i lagtexten att bevarandet av viltet inte enbart är en fråga i jakträttsinnehavarens intresse är enligt länsstyrelsens mening en viktig accentuering.

10.3.11 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: — — — Det finns ett behov av viltvårdsåtgärder på många fastigheter. Att fastighetsägaren förfogar över jakträtten. utgör en viktig förutsättning för honom eller henne att acceptera viltvårdsinsatser. Det finns dock skäl att tydligare markera att fastighets- ägaren har ett ansvar för viltvården på sin fastighet. — Med viltvård avses här det vidare begreppet faunavård. — Detta ansvar skulle lämpligen kunna skrivas in i den nyajaktlagen.

10.3.12 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Enligt lagförslagets 7.6 får länssty- relsen möjlighet att under vissa förutsättningar ingripa med tvingande beslut mot mark- och jakträttsinnehavarc. I besluten om åtgärd föreslås länsstyrelsen få sätta ut vitef— -— — Enligt länsstyrelsens mening förefaller förslaget på denna punkt väl drastiskt. Innan en sådan åtgärd vidtas bör vederbörande ges möjlighet att rätta till påstådda missförhållanden. En erinran härom i författningstexten bör övervägas. I många fall torde det vara möjligt att komma till rätta med försummelser genom råd och anvisningar. Det finns även skäl att överväga om inte ett beslut om förbud eller inskränkningar i rätten att jaga bör sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. På så sätt får köpare av fastigheten mfl möjlighet att bli underrättade om beslu- tet.

10.3.13 Lunds universitet: — — — l förslaget till ny jaktlag vill beredningen skriva in bestämmelser om viltvård. Härigenom understryker man sam- bandet mellan jakt och viltvård. Detta är olyckligt eftersom viltvården måste betraktas som en samhällelig uppgift. De bestämmelser som föreslås av beredningen kan dessutom sägas vara täckta till stor del av naturvårds- lagen. Vi föreslår därför att bestämmelserna gällande viltvården utgår. Om så inte skulle ske. vill vi påpeka den olyckliga ordalydelsen i åS. andra stycket. — — — Ordalydelsen "eller annars ofredas" kan tas som intäkt för att en markägare har rätt att avvisa utomstående från sina marker med hänvisning till att de ofredar viltet. Därigenom kan lagstycket komma att inskränka allemansrätten.

• Sida 202
•  Original

10.3.14 Svenska jägareförbundet: 55. Enligt Svenska jägareförbundets be- stämda mening bör i huvudsak nu gällande bestämmelser -— innebärande bla något skilda krav på hundhållningen under vår och sommartid respek- tive under höst och vinter — gälla även fortsättningsvis. i samband med den nya lagstiftningen bör även övervägas huruvida det tidigare datumet för hundförbudets upphörande -— den Zlaugusti — är korrekt valt. Vissa skäl torde tala för att hundförbudet skulle kunna upphö- ra redan den 15 augusti vilket bla har betydelse vid fastläggande av tider för träning av jakthundar mm. % 6. Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning är hållandet av katt ofta synnerligen bristfälligt. Inte sällan förses katter, som sedan släppes lösa vind för väg. med halsband vilket då skulle indikera att katten ”står under någons tillsyn". Vidare bör observeras att kattproblem inom tätbe- byggt område inte sällan har tagit så allvarliga vändningar att hälsovårds— myndigheterna beslutat om tämligen omfattande aktioner mot förvildade eller halvförvildade kattbestånd. Mot bakgrund härav motsätter sig Svens- ka jägareförbundet den föreslagna skrivningen av Gå och föreslår i stället följande. ”Katt. som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma och som uppenbarligen står under bristande tillsyn. mä av jakträttsinne- havaren eller av någon som företräder honom dödas. Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten för såväl fångst av katt som att döda katt." ä7. — — — Båda frågorna är enligt Svenskajägareförbundets uppfattning kontroversiella. Vad avser möjligheten för länsstyrelsen att meddela för- bud eller inskränkning i rätten att jaga på en fastighet torde det faktiska förhållandet vara att det endast i utomordentligt sällsynta fall kan bedrivas en så omfattande jaktutövning på en mindre fastighet att grannmarkernas viltbestånd blir lidande. Det före kommer emellertid att fastigheter av olika slag, sportstugetomter och motsvarande utesluts ur jaktvårdsområden el- ler icke medtages vid bildande av jaktvårdsområden. Dessa fastigheter torde. såvida inte särskilda skäl föreligger. i allmänhet understiga 2 ha storlek. Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning bör länsstyrelsens rätt att besluta om förbud eller inskränkningar i rätten att jaga endast omfatta sådana fastigheter inom gränserna för etablerade jaktvårdsområ- den och andra större fungerande jaktliga enheter. Vad avser skyldigheten för markägare att tåla anläggning för viltvårds- ändamål på sin fastighet gäller att avsaknaden av nu föreslagen bestämmel- se i vissa fall hindrat utomordentligt angelägna viltvårdsåtgärder. Det har exempelvis i flera fall varit tal om mycket stora viltvattenprojekt inom områden där starrslåtter tidigare förekommit. Det tänkta dämningsområ- det är inte sällan fastighetsuppdelat. Varje fastighet har tillagts sin lott av starrtäkten. Denna fastighetsdel saknar idag så gott som alltid produktions- värde. Inte sällan omintetgörs emellertid viltvattenprojekt av att känd ägare av fastighetsdel inte kan nås eller att ägaren av något skäl motsätter sig dämningsföretaget. ! sådana fall skulle en betydande vinst föreligga med nu föreslagen skrivning. Mot bakgrund härav tillstyrker Svenska jägareförbundet med viss tvekan förslaget. & 8. Vad avser paragrafens sista stycke. som motsvarar nuvarande. l9ä andra stycket jaktstadgan. skall framhållas att bestämmelsen inte sällan förorsakat tvister mellan jakträttsinnehavare och polis. — — —

Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning skulle -— — — olägenheter helt kunna undvikas om det av skrivningen framgår att polisen normalt bör kontaktajakträttsinnehavaren och uppdra åt honom att avliva det ifrågava— rande djuret samt vidare att avlivat djur tillfallerjakträttsinnehavaren.

N O N

• Sida 203
•  Original

10.3.15 Svenska Kennelklubben: SKK är helt införstådd med att nuvaran- de lagbestämmelse till skydd för djuren under deras känsliga tid skall efterlevas. SKK är också av den uppfattningen — tydligen till skillnad från beredningen —- att den överväldigande majoriteten hundägare också re- spekterar gällande lagar och bestämmelser. I de fall så ej sker skall miss- bruk givetvis påtalas. Men att som beredningen taga dessa opåtalade fall som intäkt för att införa hundförbud hela året är helt oförståeligt. Enligt gällande bestämmelser måste ju hundägare även under övrig tid av året. 08—21 — 02—28. hålla hund under sådan tillsyn. att den när den inte användes tilljakt. förhindras ofreda villebråd. SKK vill med hänvisning till ovanstående helt avstyrka förslaget under %$. sid. 346. vad gäller hundar. Gällande lagar och bestämmelser tillgo- doser helt viltets behov av skydd och ändringsförslaget innebär endast införande av omotiverade svårigheter för mer än en miljon svenska med- borgare. SKK vill i detta sammanhang påpeka. att då älgjakten i vissa delar av landet börjar redan i början av september. bör det möjliggöras att träna älghundar redan något före den 21/8 så att effektiva hundar kommer till användning.

10.3.16 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen stöder beredningens förslag att länsstyrelsen ska ges möjlighet att ingripa och förbjuda jakt på en fastighet om jakten bedrivits så att uppenbara missförhållanden upp- stått. Stå. De nuvarande reglerna beträffande hundhållning är inte bra. Det är därför angeläget med en skärpning av bestämmelserna. Föreningen anser emellertid att beredningens förslag inte är tillräckligt. Det räcker inte med krav på att hålla en hund under tillsyn. Få hundägare torde ha en sådan kontroll över sin hund att de i alla lägen kan förhindra att den stör viltet eller t.o.m. tar upp ett spår. Föreningen föreslår därför att kopplingstvång införs under den känsligaste tiden. lmars — 20augusti. och att det för övrig tid av året ska gälla samma bestämmelser som nu. nämligen att hund ska hållas under sådan tillsyn att den förhindras att driva eller förfölja vilt.

10.3.17 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: 65. — — — Märkning av katt genom tatuering i örat med särskild sifferkod blir allt mer allmänt. Att utan att infånga katten avgöra om den är märkt eller ej torde vara omöjligt. Har därför katt. som avlivats. visat sig vara öronmärkt bör det åliggajakträttsinnehavaren att kontakta ägaren. Skadeståndsanspråk kan i sådana fall även tänkas uppkomma.

10.3.l8 Sverigesjordägareförhund: Förbundet delar beredningens uppfatt- ning om behovet av en viss skärpning och ett förtydligande av bestämmel- serna om tillsyn över hundar. ——— Beredningen föreslår. att "hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Enligt specialmotiveringen skall detta tolkas så. att en hund skall hållas kopplad i alla fall där inte hundhållaren på annat sätt har uppsikt över och kan styra vad hunden företar sig. För att undanröja missförstånd om lagens innebörd bör dessa regler intas i själva lagtexten.

10.3.19 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Beredningens förslag om rätt att döda katt innebär att den rätten inskränks till att endast gälla katter som uppehåller sig inom jaktområde och som uppenbarligen inte står under någons tillsyn. De föreslagna bestämmelserna är svårtolkade. Föreningarna föreslår att lag-

• Sida 204
•  Original

texten får följande lydelse, "Katt som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma och som uppenbarligen står under bristande tillsyn. må av jakträttsinnehavaren eller hans folk dödas. lnom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten-för såväl fångst av katt som att döda katt.”

Med hänsyn till det angelägna i att för viltet värdefullt viltvårdsarbete kan komma till utförande anser sig föreningarna kunna tillstyrka bifall till beredningens förslag att länsstyrelsen i undantagsfall skall kunna besluta. att en markägare skall vara skyldig att tåla en viltvårdsanläggning som berör hans mark och som inte innebär någon olägenhet av betydelse för honom.

Föreningarna anser sig däremot inte kunna tillstyrka bifall till förslaget att länsstyrelsen skall kunna meddela jaktförbud på en fastighet. Tillgång- en på småvilt påverkas i mycket liten utsträckning av jakt. i varje fall sett över något större områden. vilket medför att riskerna för att viltstammarna skulle påverkas av att jakten ""överexploateras” på en mindre fastighet torde vara små. En alltför intensiv jakt med drivande hund på mindre fastigheter kan påverka viltförekomsten på angränsande fastigheter men ett sådant missförhållande bör kunna stävjas genom bestämmelserna om jakt med drivande hund i den föreslagnajaktlagen och kommande verkstäl- lighetsföreskrifter.

10.4 Jakträtten m.m., 9—18äå

10.4.1 Riksåklagaren: 9,5. ] specialmotiveringen har uttalats att med "mark" avses även vatten. För att undvika missförstånd bör ordet "områ- de" i stället användas (jfr Zäl momjaktlagen). lZä. Anledning föreligger inte att ijaktlag inta en bestämmelse om att jakträtt får upplåtas av fastighetsägaren. Detta regleras ijordabalken (ifr 7 kap 3? JB).

10.4.2 Statens naturvårdsverk: 9 &. Naturvårdsverket anser att bestämmel- sen skulle vinna i klarhet och bli mera överskådlig. om de undantag som nu tas upp i 155 fördes till 95. 10.5. Naturvårdsverket ansluter sig till beredningens förslag i detta avse- ende. innebärande att samma jakträttsliga synsätt kommer att råda för såväl väg som järnväg. 169”. Naturvårdsverket konstaterar att denna paragraf utgör ett exempel på en bestämmelse där det inte är möjligt att bestämt avgöra. hur långtgå- ende innebörden egenligen är. Beredningen förutsätter att regeringen eller naturvårdsverket i verkställighetsföreskrifter anger i vilka olika situationer skyddsjakt skall vara tillåtna och vilka djurarter som skall fångas eller dödas. — — — Vill naturvårdsverket påpeka att det är orealistiskt att tro att det annat än i vissa typfall skall vara möjligt att i detalj utforma dylika verkställighetsföreskrifter. Det måste därutöver finnas möjlighet för lämp- lig myndighet — länsstyrelsen eller polisen — att medge skyddsjakt. om skadegörelsen bedöms vara avsevärd eller om något djur visat sig vara farligt för människors säkerhet. Verket vill också erinra om att i gällande lagstiftning finns uttryck för att stammar av vissa djurarter (de stora rovdjuren) bör bevaras i landet. Detta uttalande har varit ett stöd för strävandena att bibehålla dessa djurarter. vilka som bekant i viss utsträckning är omstridda. Verket anser det både önskvärt och nödvändigt att den nya lagstiftningen får ett motsvarande innehåll. — — —

• Sida 205
•  Original

Slutligen får naturvårdsverket i detta sammanhang framhålla att bered- ningens uttalande om att skyddsjakt avseende stora rovdjur knappast är motiverad annat än inom renskötselområdena inte är särskilt realistiskt. — —— Det finns inte någon anledning att sätta fårägare som utsätts för skador av stora rovdjur i en sämre situation än renägare.

Såvitt verket kan se. föreligger —— — en brist i utformningen av 17%. Där talas nämligen inte om vilt som fångas utan enbart om vilt som omhändertas. Detta skulle leda till att exempelvis rovfåglar och ugglor som oavsiktligt fångas i olika fångstredskap — en långtifrån ovanlig situation — skulle få disponeras av jakträttsinnehavaren. Detta motsätter sig natur- vårdsverket bestämt. — — —

Verket anser sålunda att arter med hög skyddsstatus — sådana som exempelvis i dag finns uppräknade i lSäjaktlagen — även fortsättningsvis skall tillfalla staten vare sig de omhändertas. fångas. dödas eller anträffas som fallvilt. Däremot finns det inte något behov av att låta fångade eller omhändertagna älgar. hjortar eller rådjur eller annat mera vanligt vilt tillfalla staten. — — ——

l8ä. Naturvårdsverket föreslår att paragrafen kompletteras så att rege- ringen får möjlighet att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet även för vilt som fällts underjakt och som inte skall tillfalla staten.

10.4.3 Domänverket: Domänverket tillstyrker den föreslagna paragrafen om skyddsjakt.

10.4.4 Hovrätten för nedre Norrland: 95. Hovrätten ställer sig av flera skäl tveksam till paragrafens uppbyggnad. Beredningen har i sitt förslag utgått från ett ännu ej behandlat förslag från allmänningsutredningen. Redan detta inger betänkligheter. Oavsett om nu gällande regler kommer att bestå för befintliga allmänningar eller ej finns det i vart fall anledning att i jaktlagen göra en hänvisning till de särskilda reglerna. Beträffande övriga samfälligheter finner hovrätten det riktigast att i den nya lagen slås fast den begränsade jakträtt som nu omnämns i 45. Beredningens förslag innebär inte tillräckliga garantier mot överjagning. Hovrätten kan ej dela bered- ningens uppfattning att stadgandet i 7 kap 9ä JB kan ersätta nuvarande förbud mot upplåtelse. Hovrätten finner sammanfattningsvis att bestäm- melserna om jakträtten bör utformas i närmare överensstämmelse med gällande rätt. lZå. Hovrätten anser att förbudet för arrendator att upplåtajakträtt utan fastighetsägarens medgivande bör formuleras på ett klarare sätt. 16%. Motiveringen till stadgandet ger ej klart vid handen om den av beredningen förordade begränsningen är avsedd att komma till uttryck redan genom lagtexten. Om så är fallet bör detta tydligt framgå av stadgan- dets motivering. Om någon ändring i sak ej avses med lagtextens utform- ning. kan paragrafens karaktär av ramstadgande godtas.

10.4.5 Kammarrätten i Göteborg: löst andra stycket. ] paragrafen saknas koppling till första stycket. Kammarrätten föreslår att i andra stycket efter orden "fångas eller dödas" skjuts in "enligt första stycket".

10.4.6 Länsstyrelsen i Stockholms län: Till föreslagets l6s' är det särskilt angeläget med tillämpningsföreskrifter som sätts i kraft samtidigt med lagen. l annat fall kommer bestämmelsen att ge utrymme för åtskilliga tvistigheter och utredningen lämnar ingen ledning för tolkning av bestäm- melsen.

• Sida 206
•  Original

10.4.7 Svenska jägareförbundet: 511. Enligt Svenska jägareförbundets mening hör av praktiska skäl i paragrafen även inskrivas en bestämmelse om att. på av jakträttsinnehavaren disponerat vattenområde, nedskjuten fågel fär bärgas och behållas. på allmänt vatten även på avstånd utöver 100 meter från strandlinjen.

slö. — — — Svenska jägareförbundet har inte någon erinran mot para- graftextens utformning. — — —

17ä. Svenska jägareförbundet delar beredningens uppfattning att av regeringen meddelade föreskrifter om vilket vilt som i vissa fall skall tillfalla staten. kommer att göra det lättare än för närvarande att anpassa bestämmelserna till det aktuella skyddsbehovet.

Enligt jägareförbundets mening är det däremot ett stort felgrepp att i förteckningen över kronans villebråd föra upp viltarter som inte behöver ges det exceptionella skydd som "stämpeln” kronans villebråd innebär. Ett sådant förfarande medför enligt förbundets mening att skyddet urhol- kas även för andra arter vilka har ett höggradigt skyddsvärde.

10.4.8 Svenska Naturskyddsföreningen: 9å. I specialmotiveringen till para- grafen står bl.a. att jakträttsinnehavaren får "tillgodogöra sig fågelägg och göra ingrepp i viltets bon". Detta är en olycklig formulering, eftersom den bara gäller ett fåtal arter. Det står visserligen något längre ner att rättighe- ten inte gäller oinskränkt. vilket framgår av andra paragrafer i lagen. Det borde dock ha klargjorts även här att de allra flesta arterna är fredade under häckningstid. Föreningen anser vidare att jakträttsinnehavarens befogenheter att till- godogöra sig fallvilt av icke jaktbara. vanliga arter. som t.ex. en rad småfåglar och smågnagare. inte borde vara oinskränkt. Naturintresserade av olika kategorier. skolklasser m.m. kan ha intresse av att samla in fallvilt av sådana arter för studier. sl-Linnläggning m.m. Det förefaller onödigt krångligt att de då skulle behöva inhämtajakträttsinnehavarens tillstånd.

10.5 Jakten, 19—2655

10.5.1 Riksåklagaren: 195. Med hänsyn till att brotten djurplågeri. allmän- farlig värdslöshet och framkallande av fara för annan sällan kan komma att få någon aktualitet i samband med jakt delarjag beredningens uppfattning att bestämmelsen försvarar sin plats i en jaktlag. 21 &. Bestämmelser om under vilken tid av dygnet som jakt får bedrivas bör lämpligen intas ijaktlagen. då regler härom har ett intimt samband med jaktens utövande. Nu gällande bestämmelser ijaktstadgan bör lämpligen överflyttas till en nyjaktlag. 22. 23 och 25.55. Dessa paragrafer har det gemensamt att de straffsank- tionerade bestämmelserna har erhållit en för allmän formulering. [ lagtex— ten bör preciseras vilken handling som förbjuds. vilket torde förutsätta en viss konkretisering av vad som avses med bestämmelserna. Så har också skett i nu gällande lagstiftning. Innehållet i 23å täcks vidare delvis av 19 paragrafens bestämmelser att jakt inte får bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande.

10.5.2 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen tillstyrker beredningens förslag att överflytta bestämmelserna i nuvarande jaktstadgans flå till den nyajaktlagen (åå 19 och 20). Den för alljaktutövning grundläggande regeln att jakt skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande får härigenom en större dignitet. vilket är väsentligt från djurskyddssynpunkt.

• Sida 207
•  Original

När det gäller husdjur och andra djur som hålls i fångenskap finns motsva- rande bestämmelser i djurskyddslagen ä2 (första" stycket). .SS och 520.

10.5.3 Statens naturvårdsverk: 21 å. Naturvårdsverket har inte någon an- nan kommentar än att verket anser att de nuvarande nattjaktsbestämmel- serna i huvudsak bör bibehållas. Verket motsätter sig dock inte att de förs samman med bestämmelserna om allmänna jakttider under året. Av förarbetena till paragrafen framgår att typgodkännande av vapen skall kunna meddelas. Detta bör enligt verkets mening framgå av själva lagtexten. — — — Verket kan inte finna att beredningens förslag leder till en klarare reglering än den som i dag råder när det gäller användningen av motor- drivna fortskaffningsmedel i samband med jakt. Verket anser därför att det är bättre att behålla nuvarande bestämmelser trots vissa brister i dessa. -— — — Verket vill vidare påpeka att ifrågavarande bestämmelse är ett exempel på vad som verket inledningsvis framhållit. nämligen att det av lagtexten är nära nog omöjligt att utläsa vad som avses med denna utan samtidig läsning av motiveringen. — — — 24%. Förslaget att jakt skall kunna förbjudas på marker under viss storlek är i och för sig långtgående men kan i flera situationer vara moti- verat. Det är emellertid troligt att bestämmelsen kan komma att bli om- stridd (jämför det särskilda yttrandet i betänkandet). Det är därför nödvän- digt att det i förarbetena närmare utvecklas. när bemyndigandet är avsett att utnyttjas.

255. Enligt naturvårdsverkets uppfattning har nuvarande lagregler otvi- velaktigt vissa olägenheter ——— förbudet mot lockande egentligen är ologiskt därför att det motsäger det förhållandet att viltet generellt inte har någon ägare. Mot denna bakgrund vore det rimligare att den nya jaktlagen i stället kompletterades med en bestämmelse som slår fast att beskattningen av viltstammarna på en jaktmark ej får överstiga vad marken kan tänkas producera./föda. En sådan bestämmelse skulle emellertid vara utomordent- ligt svår att tillämpa i praktiken. — — — Naturvårdsverket kan — — — inte tillstyrka införandet av en sådan bestämmelse. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen är emellertid inte heller bra. Innebörden av paragrafen är alltför långtgående. — — — Sammanfattningsvis avstyrker verket en så långtgående reglering som den föreslagna. Denna kan t.o.m. leda till en minskning av intresset för lämpliga viltvårdsåtgärder. t.ex anläggandet av viltvatten.

Naturvårdsverket anser i stället att nuvarande bestämmelse bör vara kvar. trots dess brister.

10.5.4 Hovrätten för nedre Norrland: 20%. Genom sammanförande av nuvarande bestämmelser om skyldighet till eftersök samt underrättelse- skyldighet. vilka idag återfinns ijaktstadgan och lagen om rätt tilljakt. kan viss tveksamhet uppstå om vilken skyldighet som skall anses vara den primära i fråga om klövvilt. Specialmotiveringen ger inget klart besked på den punkten. utan där talas endast om att det i ""vissa fall" är tillräckligt att underrättelse sker när eftersöket är avslutat. En utförligare motivering och en precisering av vilka fall som avses torde vara av stort värde för den praktiska tillämpningen av stadgandet. Det är vidare synnerligen tveksamt om det är lämpligt att föreskriva en skyldighet för jägare som skadat klövvilt. särskilt älg. att själv fullfölja jakten på annans jaktområde. Där torde i de flesta fall underrättelseplikten böra gå före om det inte är förenat med betydande tidsutdräkt.

• Sida 208
•  Original

21 &. Nuvarande bestämmelser i 4a1$ jaktstadgan bör enligt hovrättens mening finnas kvar. varvid beredningens förslag att bestämmelserna sam- manförs med dem om jakttider på året kan godtas.

23 så. Gränsdragningsproblem kan tänkas uppkomma mellan förevarande bestämmelse i den del som avser att tillgodose djurskyddsintresset och 195. Hovrätten ifrågasätter därför om det inte är lämpligare att sammanfö- ra regleringen som tar sikte på djurskyddsintresset i en enda paragraf. Graderingen i straffhänseende kan därvid åstadkommas genom erforder- liga ändringar i ansvarsbestämtnelserna. Med den av hovrätten föreslagna omredigeringen kommer rubricerade stadgande att. i likhet med vad som nu gäller. enbart få avseende på förhållandet till andrajakträttsinnehavare.

24ä. Reglerna i andra och tredje styckena innebär en inskränkning i jakträtten och torde rätteligen ha sin plats i avsnittet om jakträtten. Det kan ifrågasättas om inte det av lagtexten bör framgå vilka viltarter som skall omfattas av dessa regler.

25.5. I nuvarande jaktlags 195 finns även uttrycket "skrämma eller mota". vilket i sedvanligt språkbruk har en annan innebörd än "locka". Av beredningens motivering framgår ej om förslaget skall innebära en begränsning i förhållande till gällande rätt. Detta bör i så fall anges.

10.5.5 Länsstyrelsen i Stockholms län: — — — det är tveksamt om 26% är utformad på ett tillfredsställande sätt. Utredningens belysning av vad som är lovliga ärenden är ytterst knapphändig och behöver kompletteras.

10.5.6 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I skiljaktig mening anför ledamöterna Eskil Jinnegård. Sten Josefson. Uno Wengholm och Wilhelm Gustafsson: Enligt 524 får regeringen bla som villkor för jakt föreskriva att jakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens). Det bör av motiven klart

framgå att avsikten inte är att licensbelägga annan jakt än vad som sker för närvarande.

10.5.7 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR har inget att erinra mot den föreslagna lagtexten avseende förbud att locka vilt från annans områ- de. men utgår från att det är ett förbiseende att beredningen inte föreslagit att det i 19.5 första stycket JL inskrivna förbudet att skrämma eller mota vilt från annans område också medtages i en ny jaktlag. även om frågan i viss mån behandlas i JL Sä.

10.5.8 Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare: — — — Varje jägare och markinnehavare — stor som liten —- måste ha rätt att utföra viltvår- dande åtgärder på sin egen mark. utan att därför jagas av polis och åklagare. Lockande av vilt kan endast förekomma i det fall att viltvården och utfodringen är eftersatt på angränsande mark. — — — —- — — Särskilt allvarlig och oacceptabel är lagförslagets 24 paragraf. Med denna paragraf förflyttas grunden för jakträttsförhållandena flera hundra år tillbaka i tiden. — — --

10.5.9 Landsorganisationen i Sverige: — — — LO anser det helt omöjligt att ge stöd för å24 eftersom beredningen inte preciserat vad ”mark av viss storlek" är för något. Följderna kan bli mera våld än nöden kräver.

10.5.10 Lantbrukarnas Riksförbund: ——— Liksom hittills skall kunna föreskrivas villkor om viss storlek på markområde vid licensjakt. LRF finner det nödvändigt att ä24 andra stycket omformuleras så att omfatt- ningen av stadgandet klart framgår.

• Sida 209
•  Original

10.5.1] Svenska jägareförbundet: 20%. — — — Vid_eftersök av skadat vilt torde långt flera eftersök ha misslyckats på grund av alltför stor brådska än på grund av att eftersöket tagits upp för sent. Jägareförbundet finner därför att som huvudregel bör gälla att underrättelse skall ske innan eftersök vidtas på annans mark.

Inte sällan har uteblivna anmälningar om resultatlösa eftersök på annans mark lett till konfrontationer jaktgrannar emellan. Mot bakgrund härav borde enligt Svenskajägareförbundets mening paragrafen kompletteras på sådant sätt att alla eftersök på annans mark. i vart fall i efterhand. skall anmälas tilljakträttsinnehavare. markägare eller polismyndighet.

I vissa fall föreligger osämja jaktgrannar emellan. Denna osämja kan vara så allvarlig att den jakträttsinnehavare som fått in ett skadskjutet vilt från grannmarken förvägrar jägarna där att företa eftersök på hans mark. Om enjakträttsinnehavare i en sådan situation eller eljest förklarar sig vilja överta eftersöket. vilket torde vara mycket vanligt förekommande. bör enligt Svenskajägareförbundets mening den som förklarat sig överta efter- söket. därefter ha de skyldigheter som denjägare haft vilken utsprungligen skadsköt djuret. Detta bör anges i lagstiftningen.

.521. — — — Beredningen ifrågasätter av anförda skäl huruvida bestäm- melser överhuvudtaget bör utfärdas angående under vilka tider på dygnet som jakt med skjutvapen får bedrivas. Svenska jägareförbundet delar beredningens uppfattning härvidlag. I de fall sådana bestämmelser erford- ras. tex vad avser jakt efter gäss för att ge gässen erforderlig tid att beta ostört under viss del av dagen. kan sådana bestämmelser med fördel ges i anslutning till jakttidema. I övrigt borde rätten att jaga före och efter solens nedgång göras helt avhängig attjägaren har tillgång till lämplig hund att söka reda på fällt vilt. Vad beträffar ren nattjakt bör dock för vissa arter särskilda överväganden göras.

522. — — — Svenska jägareförbundet instämmer huvudsakligen i bered- ningens förslag. Vid jakt med drivande eller ställande hundar förekommer emellertid inte sällan att hunden går ur hörhåll. Enligt nu gällande praxis är det inte tillåtet att förflytta sig med bil inom jaktområdet för att söka lokalisera var hunden befinner sig om man på nytt vill återupptajakten och försöka fälla villebrådet. Enligt Svenska jägareförbundets uppfattning har detta förbud inte något som helst stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Mot bakgrund härav bör enligt Svenska jägareförbundets mening klart anges att jakten på nytt kan återupptas även om jägaren förflyttat sig med bil för att lokalisera en hund som gått ur hörhåll.

523. —- — — Svenska jägareförbundet konstaterar för sin del att bered- ningen övervärderat de negativa effekterna för viltet genom användande av drivande hundar. — —— -— Vidare framgår av 19% klart att jakten inte får bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande. Svenskajägareförbundet föreslår mot bakgrund härav att 23å erhåller följande lydelse.

"I-Iundar får användas vid jakten endast om dessa med hänsyn till jaktområdets storlek och dess beskaffenhet i övrigt inte medför olägen- het av betydelse för andrajakträttsinnehavare." Vad avser 24% andra stycket ställer sig Svenskajägareförbundet synner- ligen tveksamt till förslaget att regeringen skall kunna meddelajaktförbud "på marker av viss storlek eller beskaffenhet i övrigt”. Svenska jägareför- bundet föreslår att stycket får följande lydelse.

"Som villkor förjakt får regeringen också föreskriva att jakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens)."

.525. — — — Enligt Svenska jägareförbundets bestämda uppfattning bör förslaget kompletteras med nu gällande förbud mot att skrämma eller mota vilt från annansjaktområde. — — —

• Sida 210
•  Original

Vidare bör förslaget kompletteras på sådant sätt att tillstånd av angrän- sande jakträttsinnehavare alltid erfordras om utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt vidtages inom 200 meter från rågången. — — —

10.5.12 Svenska Kennelklubben: Jakten med drivande hund i Sverige hari stor omfattning sitt ursprung i allmogejägarens jakt med ensamjagande spårdrivande hundar. där hastigheten begränsas av hundnäsans förmåga att känna vittringen och är intejämförbar med de metoder. som användes på kontinenten där enligt beredningen restriktioner införts. SKK yrkar därför, att i ä23. sid. 357. passusen om hundens egenskaper utgår. då den endast skapar oklarheter och inte är motiverad. I ä19. sid. 354. anges ju för övrigt att jakten skall bedrivas så, att viltet inte utsätts för lidande. Om någon mot förmodan skulle jaga vilt med hetshundar. t.ex. rysk vinthund eller greyhound, vilket veterligt ej ägt rum i Sverige under 1900-talet. faller detju under denna paragraf.

10.5.13 Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund: l9å. — — — Med hänvisning till det synsätt som fått insteg i djurskyddslagen— -— — föreslås att lydelsen i den aktuella paragrafen ändras till: "Jakt skall bedrivas så att viltet inte utsättes för onödigt fysiskt och psykiskt lidande".

10.5.14 Sveriges Jordägareförbund: ———— Till %% bör göras ett tillägg som erinrar om underrättelsesl-Lyldigheten vid eftersök av skadat vilt.

10.5.15 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna har inget att erinra mot den föreslagna lagtexten avseende förbud att locka vilt från annans område och tillstyrker också bifall till förslaget att i en nyjaktlag slopa nuvarande bestämmelser om bulvaner och fällor.

Nuvarande bestämmelseri 1958 första stycket JL om förbud att skrämma eller mota vilt från annans jaktområde saknar motsvarighet i den nu före- slagnajaktlagen. Sannolikt har beredningen ansett det tillfyllest med skriv- ningen i dcn föreslagna ss. där det föreskrivs. att viltet inte får förföljas eller annars ofredas annat än i samband med jakt. Enligt föreningarnas mening är dock en bestämmelse motsvarande den som nu finns i 19.5 JL motiverad och den bör då återfinnas i 25 å.

Föreningarna tillstyrker bifall till förslaget rörande användning av hund vid jakt. Föreningarna vill dock framhålla att de anvisningar som skall lämnas inte utformas så. att träning av unghundar omöjliggöres och vill vidare föreslå. att bestämmelserna utformas så. att hundträning blir tillåten från den 15augusti.

10.6 Övriga bestämmelser. däribland bestämmelser om ansvar m.m., 27—45å

10.6.1 Riksåklagaren: Beträffande ansvarsbestämmelserna har beredning- en valt att samla alla straffbestämmelserna ijaktlagen och frångått den nu gällande klassificeringen av brotten som olovlig respektive olaga jakt. I stället har beredningen infört begreppet jaktbrott, som även kommit att omfatta förfaranden. som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som jakt— förseelser. För egen del anserjag att de nuvarande brottsbenämningarna. som är analoga med vad som gäller inom fiskelagstiftningen. har vunnit sådan hävd. att de lämpligen bör behållas. Däremot anser jag att det är

• Sida 211
•  Original

lämpligt att införa jakthäleri som en ny brottsbenämning. I yttrande över beredningens betänkande Ändringar i jaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979:12) harjag förordat att Straffmaximum för grov olovlig och grov olaga jakt bör höjas till två år för att förhindra hänsynslösa former av jakt av klövvilt till betydande värden och med otillåtna medel. Så har nu föresla- gits av beredningen. Beredningens förslag att vid bötesbrott endast ha dagsböter som påföljd kan jag ej biträda. Vissa överträdelser av jaktlag- stiftningen har så ringa straffvärde att penningböter är den lämpligaste påföljden. Den avvägning som på detta område skett inom nu gällande jaktlagstiftning synes i stort sett vara lämplig.

— — — Vad gäller olovligjakt har straffbestämmelsen vidgats till att även avse överträdelser som sker av grov oaktsamhet. 1 yttrande över det tidigare av beredningen avgivna betänkandet (Ds Jo 1979:12) har jag beträffande denna utvidgning av straffansvaret anfört följande:

— — — Enligt min mening bör avgränsningen av det straffbara området göras mindre snäv än vad beredningen föreslagit. Jägareförbundets syn- punkter rörande innebörden av begreppet grov oaktsamhet bör därför beaktas i större utsträckning vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Detta innebär inte att jag anser, att den vidgade kriminaliseringen skall avse även skäligen bagatellartade och ursäktliga överträdelser. Liksom be- redningen anser jag, att lagtexten ej skall ange vilka omständigheter, som bör föranleda att oaktsamheten bedöms som grov. Dessa bedöman- den bör överlämnas till praxis.

Såsom en särskild kvalifikationsgrund för att anse ettjaktbrott grovt har i 35å andra stycket fjärde punkten angivits. att jaktledarens anvisningar inte följts. Jag anser inte att ett åsidosättande av dennes anvisningar är ett tillräckligt skäl att bedöma brottet som grovt.

I beredningens förslag till jaktlag återfinns inte den i 22.6 jaktlagen intagna bestämmelsen om rätt för jakträttsinnehavare att koppla lösdri- vande hund. Dessa bestämmelser som är av stor betydelse för jakträttsin- nehavaren bör ha sin plats ijaktlagstiftningen och inte som föreslagits i lagen (19431459) om tillsyn över hundar.

10.6.2 Generaltullstyrelsen: Enligt kungörelsen (19551275) angående skyl- dighet för befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och fisketillsyn mm åligger det nämnda befattningshavare att utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen (1938:274) om rätt tilljakt och av jaktstadgan (1938:279) samt övriga av regeringen eller underordnad myn- dighet meddelade bestämmelser om jakt. Att tullverkets kustbevakning skall medverka ijaktövervakning framgår av lagen (1982:395) och förordningen (1983: 124) om tullverkets medver- kan vid polisiär övervakning. För att kunna göra effektiva insatser i sam- band med övervakningen har kustbevakningspersonalen givits vissa befo- genheter bla att företa husrannsakan för att verkställa beslag. Några generella beslagsregler har däremot inte tagits in i lagstifningen om tullver- kets medverkan vid polisiär övervakning. uppenbarligen därför att erfor- derliga befogenheter i detta avseende ansetts föreligga genom de olika speciallagstiftningarna såsom lagen om rätt till jakt och lagen om rätt till fiske. — — —- Det är ett minimikrav att de statliga tjänstemän som i lag ålagts att medverka vid jaktövervakning erhåller samma befogenheter som den en- skildejakträttsinnehavaren att verkställa beslag. Denna rätt bör komma till uttryck i lagen, inte i några verkställighetsföreskrifter av lägre dignitet. Kungörelsen 19551275 bör sedan ändras eller ersättas av en ny förordning i ämnet.

• Sida 212
•  Original

Styrelsen föreslår därför att följande ändring införs i lagförslaget: å38 "Om någon anträffas jakttillsynsmän som avses i 33%. samt tjänstemän vid tullverkets kust- eller gränsbevakning. Har egendom regeringen".

Styrelsens uppfattning är att övervakningen av sjöfågeljakten på allmänt vatten samt jakt på holmar. klippor och skär som inte ingår i någon fastighet underlättas om dessa områden ingår i för vilt- och jaktvård bildadejaktvårdsområden.

Om områden bildas av både enskilt och allmänt vatten uppstår oklarhet huruvida för jakttillsyn ansvariga tjänstemän (polis. kust- eller gränsbe- vakning") och särskilt förordnade jakttillsynsmän företräder allmän eller enskild fastighetsägares rätt vid kontroll av jakten inom området. Styrel- sen anser att denna fråga bör särskilt beaktas vid utformandet av verkstäl- lighetsföreskrifter till den nya lagstiftningen. En lämplig kontrollfunktion bedöms kunna uppnås om berörda personalkategorier ges generell befo- genhet att utföra kontroll av jakträttstillstånd avseende jakt inom hela det aktuellajaktvårdsområdet. Därvid är det från övervakningssynpunkt ange- läget att individuell tillståndsprövning tillämpas.

10.6.3 Statens naturvårdsverk: 29.5. Verket noterar med tillfredsställelse de skärpta bestämmelser som beredningen föreslår när det gäller djurkon- servatorernas verksamhet. Verket kan dock meddela att det nu pågår arbete inom konservatorernas egna led i avsikt att åstadkomma någon form av auktorisation av konservatorer. Om detta arbete blir framgångs- rikt bör detta givetvis kunna påverka utformningen av följdförfattningarna till den nya jaktlagen. Verket vill dock påpeka en detalj i paragrafens utformning som bör ändras. Det har nämligen förekommit att polis haft svårt att kontrollera frysutrymmens innehåll mot föreskriven förteckning, eftersom berörd kon- servator ibland hävdat att funna lagerutrymmen inte innehöll material som används i verksamheten. enbart privat material. — — —- Formuleringen "de lagerutrymmen som används i verksamheten" bör med hänsyn till vad som anförts ändras till "de lagerutrymmen som bedöms am.-ändas i verksamhe- ten". 31.5. Mot bestämmelsen som sådan har verket i och för sig inte några erinringar. Den bör dock kompletteras med uppgift om att det är verket som avgör httr kunskapsprov och kravnivåer skall vara utformade. — — -— 44.5. Med hänsyn till vad i det föregående anförts om 7 och Såå. bör 44å kompletteras med dessa paragrafer.

45%. —- — — Ställningstaganden i de frågor som är aktuella i 7 och Såå avser nämligen inte rättsfrågor utan gällerjaktliga och faunistiska frågor av lämplighetstyp. Verket ifrågasätter därför om inte besvär över beslut. i varje fall enligt 85. i stället bör anföras hos regeringen.

Vidare får verket på nytt erinra om att i nuvarande lagstiftning verket tillagts rätt att besvära sig över vissa länsstyrelsebeslut. Denna rätt kvar- står emellertid inte i föreliggande lagförslag. Det är emellertid synnerligen angeläget att motsvarande besvärsrätt också införs i den nyajaktlagen.

10.6.4 Domänverket: Beredningen föreslår att Straffmaximum för grovt jaktbrott höjs till fängelse i högst två år. Domänverket tillstyrker förslaget. Domänverket delar beredningens uppfattning att jaktledarens verksam- het under jakten bör underlättas genom att det införs en särskild straff- skärpningsgrund om jaktledarens anvisningar inte följts. Det förutsätts att begreppetjaktledare kan ges enjuridiskt täckande definition.

lx) _- IN)

• Sida 213
•  Original

10.6.5 Hovrätten för nedre Norrland: 275. Hovrätten har ingen erinran mot stadgandets innehåll men frågar sig om det inte bör ha sin plats i naturvårdslagen. 345. Hovrätten tillstyrker förslaget om att straffansvaret utvidgas till att avse även grov oaktsamhet. Beträffande uttrycket "annans mark" saknar hovrätten en motivering till att beredningen frångått det i gällande lagstift- ning använda uttrycket "annans jaktområde". För undvikande av tolk- ningsproblem i fråga om vad som gäller mellan ägare och jakträttsinneha- vare av samma mark bör ändringen motiveras. Hovrätten lämnar förslaget i övrigt utan erinran med hänvisning till vad som anförts under 23.5. 35.5. Beredningens förslag om en höjning av straffmaximum från ett till två år kan ej anses tillräckligt motiverat. varför hovrätten avstyrker försla- get. Vidare vill hovrätten ifrågasätta vad som under punkten 4 intagits såsom straffskärpningsgrund. Underlåtenhet att följa jaktledares anvis- ningar kan möjligen införas i lagen som en särskilt straffsanktionerad förseelse. därvid förtydligande vad avser bl.a. jaktledares befogenheter bör göras. 365. Hovrätten tillstyrker förslaget med erinran om den omredigering som kan föranledas av hovrättens synpunkter i anslutning till 235. 375. Förslaget tillstyrks med den reservation beträffande Straffmaxi- mum som gjorts vid 355. Uttrycket "kommits över" bör av språkskäl ersättas med "åtkommits". 45.5. Mot bakgrund av den av hovrätten redovisade inställningen till 13. 14 och 3055 i förslaget kan paragrafens första och andra stycke utgå. Tredje stycket föranleder ingen hovrättens erinran. Övergångsbestämmelserna. lp. Bör med hovrättens tidigare ställnings- tagande i frågan utgå. 2p. Hovrätten delar beredningens bedömning att de angivna upplåtelseformerna kan beaktas genom övergångsbestämmelser. 3p. Placeringen av bestämmelserna om jaktservitut finner hovrätten lämp- lig men vill i sammanhanget efterlysa en motivering till att nuvarande jaktlags bestämmelser i 85 första stycket. särskilt med avseende på vad där stadgas om ”avtal". ej berörts av beredningen. Hovrätten vill avslutningsvis i vad avser granskningen av det framlagda förslaget till jaktlag ifrågasätta om inte stadgandena i nuvarande jaktlagen 65. 29a5 tredje stycket samt 345 fjärde stycket bör ges motsvarande reglering i den föreslagnajaktlagen.

10.6.6 Kammarrätten i Göteborg: 275. Kammarrätten föreslår att andra ledet i paragrafen ”eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet" bryts ut till en särskild mening enligt följande "Sådant tillstånd får förenas med särskilda föreskrifter och villkor." 335. I tredje punkten anges att brott skall anses grovt om det har utförts "med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel eller motordriven anordning". 355 förutsätter att ett brott har begåtts. och i andra stycket regleras endast vissa förutsättningar för att anse brottet grovt. Ordet "otillåten" är därför överflödigt. 42.5. Av hävd har böter enligt jaktlagen delats mellan kronan och jakt- vårdsfonden. Systemet att dela upp böter har genomgående slopats i annan lagstiftning där det har förekommit. och jaktlagen torde utgöra — i vart fall i praktiken — den enda lag där uppdelning alltjämt förekommer. Systemet medför administrativt merarbete och bör slopas. De belopp som till följd härav gär förlorade för jaktvårdsfonden bör kunna tillföras fonden på annat sätt.

• Sida 214
•  Original

10.6.7 Svenska jägareförbundet: 536. Enligt Svenska jägareförbundets mening borde övervägas huruvida inte brott mot bestämmelsen i 195 om skyldighet att vid jakt se till att viltet inte utsätts för onödigt lidande samt underlåtenhet att föranstalta om eftersök eller underlåtenhet att lämna underrättelse om skadskjutet klövvilt går in på annans jaktmark — 205 — ävenledes borde rubriceras somjaktbrott. Enligt Svenskajägareförbundets mening är denna typ avjaktkriminalitet av utomordentligt otrevligt slag. Den innebär även så gott som undantags- löst lidande för viltet och gerjakten och jägarna dåligt rykte.

10.6.8 Tjänstemännens centralorganisation: I en kommande jaktlag bör inskrivas att polis och tjänsteman vid tullverkets gräns— och kustbevakning har de befogenheter som enligt 38.5 föreslås tillkommajakttillsynsman.

]] Forskning. utveckling och försök

11.1 Riksåklagaren: — — — Vad utredningen föreslagit för en bättre sam- ordning och planering av viltforskningsarbetet framstår som välbetänkt. Det framstår även som lämpligt. att forskningsnämnden vid naturvårdsver- ket anförtros att ombesörja all medelsanvisning i fråga om den viltforsk- ning som bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfon- derna liksom att en viltforskningskommitté inrättas.

11.2 Naturhistoriska riksmuseet: Utredningen föreslår en organisations— ändring som innebär ökad centralisering. Alla forskningsmedel ur jakt— vårds- och viltskaderegleringsfonderna skall enligt förslaget fördelas av forskningsnämnden vid naturvårdsverket. varigenom ”risken" för "dub- bclforskning" skall minska. Denna risk kan emellertid lätt elimineras ge- nom förbättrad information. Dessutom kan så kallad "dubbelforskning" innebära en viss garanti för att felaktiga data eller teorier kan komma att korrigeras. Svensk viltforskning utgör härvidlag inget undantag från annan forskning. Museet kan inte finna förslaget till organisationsförändring god- tagbart. I detta sammanhang bör betydelsen av internationell publicering under- strykas. — — — Rekryteringen av goda viltforskare sker från universiteten. Där sker den biologiska grundutbildning. som är absolut nödvändig för att den framtida viltforskningen inte skall stagnera. Doktoranderna är oftast beroende av forskningsmedel utifrån. Skulle alla forskningsmedel utdelas från en källa. där man hävdar att myndigheternas informationsbehov ensidigt skall vara vägledande. riskerar den grundläggande viltforskningen vid universiteten och därigenom nyrekryteringen till viltforskningen att strypas. Beredningen är visserligen inte beredd att förorda en total samordning av viltforskningen. men vill påbörja en koncentration av viltforskningsin- satserna till de områden, som från avnämarhåll anses vara mest angelägna. Det finns självklara behov från samhällets sida till överblick, information och möjligheter till prioriteringar. Museet vill dock bestämt hävda vikten av att forskningsmedlen förvaltas av forskningskompetent folk och sprids på flera händer. -— — — vill museet avråda från den föreslagna centraliseringen av resur- serna och framhålla vikten av att naturvetenskapliga forskningsrådet även i fortsättningen engagerar sig i och stöder forskningen om viltet. Om avnämarintressena kanaliseras genom naturvårdsverket och jägareförbun- det, kunde man prova en modell där dessa formulerar en önskelista över

• Sida 215
•  Original

projekt för vilkas utförande man ställde medel-.till förfogande för kompe- tenta forskare.

— — — Alla människor i landet har ansvar för det vilda. Därför bör även skattemedel ställas till viltforskningens förfogande. dels via naturvårdsver- ket men även via naturvetenskapliga forskningsrådet. — — —

11.3 Skogsstyrelsen: ——— Styrelsen vill speciellt peka på behovet av forskning och metodutveckling vad gäller älginventering och älgbetesin- ventering.

11.4 Statens naturvårdsverk: — — — Beredningens uttalande att "samråd och samplanering bör ske beträffande den viltforskning som bedrivs vid universiteten. andra myndigheter och organisationer" finner verket sär- skilt glädjande. Hittills har nämligen naturvårdsverket inte alltid haft till- gång till information om viltforskningen inom Svenska jägareförbundet.

Förslaget till samordning genom samtidig behandling av samtliga ansök- ningar om medel till viltforskning i naturvårdsverkets forskningsnämnd, är således ett steg i rätt riktning. Naturvårdsverket tillstyrker detta förslag. Verket utgår därvid också ifrån att det är meningen att slopa regeringens bedömning av enskilda viltforskningsansökningar sedan forskningsnämn- den tagit ställning till dessa.

I detta sammanhang får verket dock särskilt peka på den något ökade arbetsbelastning som samordningen kommer att få för forskningsnämnden. dess beredande organ och sekretariat.

Beredningen har föreslagit att en särskild viltforskningskommitté skall inrättas under forskningsnämnden vid naturvårdsverket. Kommittén är tänkt att bli en viktig faktor i strävandena att samordna viltforskningen. Naturvårdsverket anser att förslaget om inrättandet av en viltforsknings- kommitté. som skulle ersätta den nuvarande projektgruppen för viltforsk- ning. är tveksamt. Enligt verkets uppfattning bör det ankomma på forsk- ningsnämnden att ensam besluta om inrättandet av sina beredningsgrup- per. Forskningsnämndens organisation bör vara flexibel och inte uppbun- den av förslag av aktuell typ. Däremot har naturvårdsverket. som tidigare framhållits. ingen erinran mot att forskningsnämnden åläggs de arbetsupp- gifter som beredningen föreslagit att kommittén bör ha.

Beredningen har vidare övervägt "en total samordning av basresurserna och forskningsverksamheten under en huvudman och till en plats i lan- det."

Naturvårdsverket beklagar att det, när det gäller medelsfördelningen, inte visat sig vara möjligt att samordna forskningen under en enda huvud- man. Ett av de verkligt stora problemen med viltforskningen idag är nämligen att den har så många olika huvudmän. Detta leder till svära samordningsproblem. revirtänkande. ineffektivt medelsutnyttjande m.m. En samordning av forskningens basresurser måste i det hårt ansträngda finansiella läget anses vara ytterst angelägen. Verket finner mot denna bakgrund det vara anmärkningsvärt att beredningen inte ägnat större ut- rymme åt denna fråga. Det torde vara uppenbart att stora finansiella och organisatoriska m.fl. vinster går att göra med ett väsentligt bättre utnytt- jande av de tillgängliga basresurserna eller en omprioritering av dessa.

Beträffande samordning av forskningens basresurser till en plats i landet delar naturvårdsverket beredningens uppfattning om att detta är orealis- tiskt — inte minst med tanke på att viltforskning måste bedrivas inom vitt skilda naturtyper på många olika platser.

Enligt verkets uppfattning behöver dock inte en samordning av viltforsk- ningens mcr eller mindre fasta resurser hindras av en geografisk utsprid-

• Sida 216
•  Original

ning av forskningen. Viss planering och administration samt forskningsin- formation är exempel på resurser som skulle kunna organiseras gemen- samt — i viss mån görs detta redan — och ge forskningen högre effektivitet och bättre sammanhållning. '

Vad gäller finansieringen av forskningen har beredningen helt korrekt konstaterat att jägarna får bära kostnadsansvaret för så gott som all vilt- forskning. ] betänkandet anges utöver naturvetenskapliga forskningsrådet. att även skogs- och jordbruksforskningsrådet finansierar viss viltforsk- ning. Sanningen är emellertid att rådets stöd till viltforskningen är så obetydligt att det så gott som helt saknar betydelse. Detta anser natur- vårdsverket vara allvarligt, eftersom skogs- och jordbruk skapar behov av viltforskning. Det borde därför vara naturligt att rådet gav ett avsevärt större ekonomiskt stöd till viltforskningen.

Verket anser det direkt felaktigt attjägarna skall betala sådan forskning som mer har prägeln av allmän miljövårdsforskning än viltforskning. Som exempel på detta kan nämnas miljöförändringar orsakade av industrisam- hället och dess påverkan på viltets livsbetingelser. Av den anledningen anser verket det vara väsentligt att ställning tas till frågan om vilka typer av viltforskningsprojekt som skall finansieras med jägarpengar och vilka pro- jekt som skall finansieras med t.ex. miljövårdsforskningspengar. I detta sammanhang vill verket också passa på att uttala behovet av att viltskade- medel i betydligt större utsträckning än i dag. får utnyttjas för sådan forsknings- och försöksverksamhet som behövs för att uppnå en produk- tionsanpassad älgavskjutning. Den har mycket hög prioritet — men saknar erforderliga medel.

Beredningen har uttalat att '"'universiteten har väl fungerande institutio- ner för viltforskning med till dessa knutna forskarstationer." Detta är endast delvis sant. Genom brist på forskningstjänster inom området saknas tillräckligt kompetenta handledare och lärare för högre viltbiologisk under- visning. Dessutom är härigenom kontakten mellan den tillämpade vilt- forskningen och grundforskningen vid universiteten ytterst bristfällig. Av dessa anledningar är det naturvårdsverkets uppfattning att 1—2 forskar- tjänster bör inrättas för att garantera en kontinuerlig kontakt mellan grund- forskningcn och den tillämpad-e viltforskningen.

Det kan i detta sammanhang påpekas att forskningsnämnden med miljö- forskningmedel börjat inrätta fasta forskartjänster vid universiteten. Detta är ett led i verkets strävanden att bygga upp kompetensen vid de berörda univcrsitetsinstitutionerna.

— — — Såsom beredningen riktigt betonat är utvecklings- och försöks- verksamhet en förutsättning för att viltforskningen skall ge fullgoda resul- tat.

Beredningen framhåller också behovet av att det finns tillgång till kvalifi- cerade personer som kan svara för planering och genomförande av denna verksamhet. Beredningen har föreslagit att viltforskarna skall stå för denna verksamhet. Detta är tyvärr en helt orealistisk tanke. Om man skall kunna bedriva en produktiv viltforskning och samtidigt åstadkomma en fungeran- de utvecklings- och försöksverksamhet, måste särskilt utbildade viltbio- loger — utan ansvar för egna forskningsprojekt -— engageras. Det finns inte och kommer inte att finnas möjligheter för viltforskarna att själva svara för detta arbete. De för ändamålet särskilt engagerade viltbiologerna måste till sin hjälp också ha viss vidareutbildad arbetskraft, som t.ex. fältassistenter och naturligtvis frivillig arbetskraft.

Behovet av universitetsutbildade viltbiologer för utvecklings- och för- söksverksamheten är stort och akut. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör ett par tjänster skapas omgående som betalas av viltskademedel.

• Sida 217
•  Original

Dessa tjänster bör ges en högre prioritet än inrättandet av de nya jakt- vårdskonsulenttjänster som föreslagits i betänkandet sid 322.

11.5 Statskontoret: —— — — Statskontoret anser det positivt att en samord- ning och effektivisering av forskningsresurserna eftersträvas och vill inte utifrån organisatoriska grunder avvisa beredningens förslag. Statskontoret vill dock understryka vikten av att sammansättningen av den föreslagna viltforskningsnämnden blir sådan att garantier skapas för avnämarinflytan— det över forskningens inriktning.

11.6 Riksrevisionsverket: RRV delar beredningens uppfattning att en ökad samordning av olika viltforskningsinsatser är önskvärd. Enligt RRVs me- ning är det vidare viktigt att forskningen inom viltområdet tar sin utgångs- punkt i en genomtänkt avvägning mellan de olika samhällsintressen som skall beaktas i sammanhanget. Beredningens förslag när det gäller medels- anvisningen för den forskning som fn bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna kan vara ett sätt att främja en sådan inriktning av forskningen. Enligt RRVs uppfattning innebär dock den föreslagna organisationen i sig inte någon garanti för detta. Av stor betydelse i sammanhanget är att de beredande och beslutande organen som grund för sitt agerande har en allsidig analys av de forskningsbehov som skall tillgodoses. baserad på en avvägning mellan berörda samhällsintressen. En sådan analys bör utgöra grund både för bedömningar av inkomna ansökningar om forskningsmedel och för att berörda organ själva vid behov skall kunna initiera från övergri- pande samhällssynpunkt relevant forskning inom området. RRV noterar att beredningen inte närmare har tagit upp och diskuterat de eventuella fördelar beredningen anser följer av det lagda förslaget i detta avseende. I betänkandet har heller inte närmare angetts hur bered- ningen genom sammansättningen av den föreslagna viltforskningskommit- te'n tänkt sig skapa garantier för en balans mellan de olika intressen som skall beaktas när det gäller den framtida viltforskningens inriktning.

11.7 Sveriges lantbruksuniversitet: Lantbruksuniversitetet instämmer helt i beredningens uttalande att viltforskningen måste ledas av och utföras av väl kvalificerad personal. Det är väsentligt att man nu väl tar tillvara och utnyttjar den kvalificerade grupp av viltforskare som har kommit fram i huvudsak under den senaste tioårsperioden. Tyvärr framskymtar på andra håll i betänkandet att forskningsverksamheten skall bedrivas i form av mera kortsiktiga projekt, medan — som beredningen framhåller — vilt- forskningen ofta är långsiktig. Det är därför väsentligt att åtminstone vissa av de viltforskare som nu är anställda på tidsbegränsade projektmedel kan tillförsäkras en mera fast anställningsform. Risken är annars stor att de bäst kvalificerade forskarna går förlorade för viltforskningen.

— — -— Universitetet instämmer i det övergripande målet som anges för viltforskningen och den föreslagna inriktningen av denna. Det bör dock bli en arbetsuppgift för den nya anslagsorganisationen på viltforskningens område att dra upp de närmare riktlinjerna för den framtida forskningen.

Sveriges lantbruksuniversitet instämmer i beredningens förslag att me- delsfördelningen till viltforskning urjaktvårds- och viltskaderegleringsfon- derna samordnas via naturvårdsverkets forskningsnämnd. Den av bered- ningen föreslagna modellen med en särskild viltforskningskommitté under forskningsnämnden synes vara lämplig. — — — Som beredningen påpekar är det angeläget att verksamheten på sikt koncentreras till de anläggningar utav de nu befintliga som erbjuder de bästa förutsättningarna för en me- ningsfull forskning.

• Sida 218
•  Original

Lantbruksuniversitetet instämmer i beredningens förslag angående en vidgad försöks- och utvecklingsverksamhet, men vill dock påtala att detta inte får innebära att resurser ornfördelas till detta ändamål från den nuva- rande viltforskningen. En nära anknytning mellan forskning och försöks- verksamhet är givetvis önskvärd.

11.8 Statens veterinärmedicinska anstalt: Vid SVA har miljövårdsforsk- ning. i form av viltpatologi och regelbundna kemiska analyser. bedrivits sedan 50-talets början. -— — — Detta viltforskningsprogram är icke begrän- sat till de jaktbara arterna. SVA är också den enda veterinärmedicinska institution i landet som har ett fast viltforskningsprogram. Inom viltpro- grammet faller sjukdomar. miljögiftspåverkan. djurskyddsproblem, livs- medelshygieniska frågor samt rättsmedicin i anslutning till främst olaga jakt. Huvuddelen av SVAs viltforskning bedrivs inom ramen för den sk fallviltundersökningen. Syftet med fallviltundersökningen är att bevaka och utreda sjukdomar och miljöhygieniska problem inom däggdjurs- och fågelfaunan. — — — De direkta kostnaderna för fallviltundersökningarna i form av löner och omkostnader finansieras av jaktvårdsfonden. — — — Inom ramen för anslaget för fallviltundersökningen är det dock inte möjligt att starta och finansiera nya projekt. Viltsjukdomar har inte heller naturligt tillhört något forskningsråds verksamhetsområde. Därför har en- ligt SVAs bedömning ett flertal angelägna projekt på viltforskningsområdet aldrig blivit utförda pga medelbrist. SVA hälsar därför med tillfredsställelse beredningens förslag om sam- ordning och planering av viltforskningsarbetet samt inrättandet av en förstärkt viltforskningskommiité. Sett ur den veterinärmedicinska forsk- ningens synvinkel sorterar viltforskning naturligast under naturvårdsver- ket. —-— — Den alltmer ökande användningen av kemiska preparat, samt den tilltagande försurningen av hela vår miljö innebär alltmer komplexa frågeställningar. Miljögifters och försurningens direkta eller indirekta på- verkan på de vilda djurens hälsa är fundamentala frågor i den framtida viltforskningen. Det är därför viktigt att de veterinärmedicinska synpunk- terna involveras tidigt i de forskningsprojekt som sysslar med populations- biologi och nedgångar i enskilda djurs bestånd. Detta bör, enligt SVAs uppfattning. gälla både projektgrupper och centralt i forskningskommittén. Beträffande viltforskningskornmitténs sammansättning anser SVA att det är av yttersta vikt att sammansättningen blir sådan att så många specialområden som möjligt blir representerade.

11.9 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Rådet har intet att erinra mot att forskningsnämnden vid naturvårdsverket samordnar och ombesörjer all medelsanvisning vad beträffar sådan viltforskning som bedrivs med medel från jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna. Beredningens förslag att inrätta en viltforskningskommitté vid naturvårdsverket och att denna får en starkare ställning än den nuvarande projektgruppen för viltforskning synes vara ändamålsenligt, liksom att kommittén får motsvarande upp- gifter och sammansättning som kommittén för naturvårdsforskning. Skogs- och jordbrukets forskningsråd är för sin del berett att vetenskapligt bedöma och prioritera viltforskningsansökningar som ligger inom rådets ansvarsområde dvs de areella näringarna. Vad beträffar försöks- och utvecklingsverksamheten stöder rådet bered- ningens förslag att denna utvidgas och samordnas med forskningsverksam- heten och att ansvaret för försöks- och utvecklingsverksamheten läggs på jägarorganisationerna.

• Sida 219
•  Original

11.10 Länsstyrelsen i Stockholms län: — — — Patologisk anatomi och toxi- kologi på djur är veternärmedicinska områden av stor betydelse inte bara ur viltekologisk utan också ur allmän ekologisk synpunkt. För närvarande ges resurserna till statens veterinärmedicinska anstalt (_SVA') där så gott som allt tillvarataget material rörande fallvilt och viltpatologi blir föremål för undersökning och registrering. Den datainsamling som genomförs är så viktig att det finns stor anledning att överväga en förstärkning och eventu- ellt en viss decentralisering av denna verksamhet. SVA bör även i fortsätt- ningen vara ansvarig för upprättande av centrala register.

11.11 Länsstyrelsen i Hallands län: Den delen av viltforskningen som gäller viltpatologi och toxikologi diskuteras inte närmare av beredningen. Kun- skap om dödsorsaker bland viltet bör emellertid utgöra en betydelsefull del av viltforskningen och även vara av stort intresse för miljöforskningen i övrigt. Mot denna bakgrund bör även veterinärmedicinsk expertis vara företrädd i den forskningsorganisation som beredningen föreslagit.

11.12 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen har inte något att erinra mot beredningens förslag om forskningsresurserna.

11.13 Göteborgs universitet: — — — 1 första hand är det önskvärt med en samordning av de finansiella och materiella resurser som finns tillgängliga för viltforskningen. och som för närvarande administreras av ett flertal organisationer och myndigheter. En sådan samordning skulle ge ökade möjligheter till satsningar av större tyngd inom prioriterade områden. BGSN ställer sig därför positiv till förslaget att naturvårdsverkets forsk- ningsnämnd skall handha all medelstilldelning till viltforskning. dvs forsk- ningsnämnden bör även disponera medel som inflyter viajaktvårdsavgifter och liknande.

BGSN finner. i likhet med beredningen. inget motiv för en koncentration av viltforskningen till en central institution. — - —

11.14 Lunds universitet: — — — Sektionsnämndcn anser att statens natur- i'årdsi'erk bör ges hela ansvaret för viltforskningen i vårt land och bli ensam huvudman. Därigenom ges viltforskningen en mera oberoende ställ- ning och kan därmed verka utifrån hela samhällets intressen.

11.15 Stockholms universitet: Utredningen gör sig till talesman för en ad- ministrativ syn på forskningen där tron på styrande forskningsorgan är överdriven. Dessa organ blir inte bättre än deras sammansättning. Det finns ingen anledning att tro att kvaliten förbättras om alla resurser styrs över till ett fåtal forskargrupper. Termen viltforskning bör endast användas för forskning kring våra jakt- bara djurarter. Denna forskning bör vara tillämpad och bla syfta till att förbättra bestånden av jaktbara djurarter. belysa jaktens sociala och eko- nomiska värden. kartlägga Viltskador och föreslå åtgärder för att minimera dessa och bedriva forskning kring viltolyckor.

— — — Den grundforskning som är nödvändig för en bra tillämpad forsk- ning bör utföras där det finns kompetens, vilket i dagsläget är vid universi- tet och högskolor.

11.16 Umeå universitet: Vi instämmer med beredningen i de mål projekt- gruppen för viltforskning formulerat för svensk viltforskning. — — — Vi anser vidare att det är nödvändigt att viltforskningen har en stark anknytning till och förankring vid universiteten. — — —

• Sida 220
•  Original

Det är angeläget att mångfald tillåts inom viltforskningen. — — —

För att viltforskningen inte skall ha för kortsiktiga perspektiv och för att den kompetens som successivt byggs upp inom ämnesområdet skall be- varas krävs att fast anställda viltforskare måste finnas. — — —

För att nödvändiga internationella kontakter ska kunna utvecklas och utnyttjas krävs att viltforskningen stimuleras till detta genom ökade re- surser. — — —

Vi anser som beredningen att det är rimligt att forskningsnämnden vid SNV ombesörjer all medelsanvisning för den viltforskning som bekostas med medel utjaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna.

Beredningens förslag att ombilda projektgruppen för viltforskning till en viltforskningskommitté förefaller riktigt. Det är däremot svårt att uttala sig om hur kommittén kan komma att arbeta och fungera då beredningens förslag är ofullständigt. Vi vill dock framhålla att hälften av kommitténs ledamöter bör utgöras av aktiva viltforskare för att garantera forskningens inflytande på kommitténs arbete. Övriga i kommittén borde rekryteras med utgångspunkten att de ska ha tid att vara aktiv! arbetande ledamöter. I den mån det är möjligt borde kommitten få en sammansättning som ger regional representation. Dessutom bör mandattiden för ledamöterna vara tidsbegränsad. förslagsvis 3—5 år. samt mandaten tillsättas enligt ett rul- lande system. Därmed borde nytänkande och kontinuitet i kommitténs arbete underlättas.

Med tanke på beredningens definition av ”vilt" och den målsättning som anges för viltforskningen förefaller denna svår att uppnå inom rimlig tid utan väsentliga resursförstärkningar. vilket ej beredningen klart uttalar.

I detta sammanhang vill vi dock varmt tillstyrka beredningens förslag angående det nya viltvårds-anslaget. — — —

Enligt vår mening behövs en generell resursförstärkning för viltforsk- ningen. — — — Vi anser att alternativa metoder borde prövas för att stärka forskningsresurserna. Det måste anses som rimligt att en betydande del av dessa resurser tas från olika typer av markanvändningsföretag (tex skogs- bruk. jordbruk, torvtäkt etc) och industrier. — — —

1 den mån utvecklings- och försöksverksamheten bcrörjaktbart vilt bör jägarorganisationerna kunna bära en stor del av det praktiska ansvaret för denna. Ansvaret för försöksverksamhet rörande icke jaktbart vilt bör åligga SNV, vilket beredningen ej närmare berört. Den föreslagna försöks- verksamheten avser uppenbarligen främst praktiska viltvårdsåtgärder för jaktbara viltarter. varför vi vill framhålla att den vetenskapliga ledningsre- surs detta kräver bör nyskapas. Annars föreligger risk att nuvarande viltforskningsresurs beskärs.

11.17 Uppsala universitet: Beredningens analys vad gäller forskningen är däremot inte relevant och de framförda förslagen är som en följd därav inte heller tillfredsställande. — — — Av betänkandets formuleringar framskymtar en övertro på möjligheter- na att genom kortfristig projektforskning lösa flertalet förekommande frå- geställningar. — — — Risken för s k "dubbelforskning" tycks också ha oroat beredningen. och tyvärr kan man även i andra sammanhang. där viltforskning diskuteras på administrativ nivå. möta liknande farhågor. I själva verket tycks onödig dubbelforskning inom det viltbiologiska området vara ytterst sällsynt. Uppställda frågeställningar kan stundom vara varandra ganska lika. men olika forskare angriper vanligen problemen på varierande sätt och ofta från olika utgångspunkter. Därigenom blir frågekomplexen allsidigt belysta och de erhållna resultaten får en större allmängiltighet. — — —

• Sida 221
•  Original

Beredningens förslag att hjälpa upp viltforSkningen genom att centrali- sera all medelstilldelning och planering till en viltforskningskommitté un- der naturvårdsnämnden förefaller mindre välbetänkt. Det skulle medföra risker för centralstyrning och ett alltför starkt inflytande samlat på ett fåtal händer. — — _

Eftersom viltforskning definieras som forskning rörande vilda däggdjur och fåglar är det uppenbart. att denna verksamhet bör vara av betydande intresse även för den icke jagande delen av befolkningen. — — — Det hade legat nära till hands att beredningen diskuterat möjligheterna att även tillföra viltforskningen allmänna medel. I sitt yttrande konstaterar bered- ningen också attjordbruk. skogsbruk och andra näringar kan ha betydande effekter på viltets numerär. Varför skulle då inte en del viltforskningsme- del kunna komma från dessa håll?

De synpunkter som framförts beträffande utvecklings- och försöksverk- samheten kan i stort tillstyrkas. Det är dock angeläget att nya medel tillkommer för densamma så att inte forskningens resurser ytterligare urholkas. '— — _

11.18 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR delar i stort beredning- ens uppfattning att det kan vara rimligt att samla anslagen till viltforskning- en under en hatt och att forskningen får tillräckliga resurser som direkt kan omsättas i viltvårdsprogram samt principer och riktlinjer för avskjutning och jaktutövning. Den del av forskningen som omfattas av viltpatologi och toxikologi diskuteras inte närmare. — — — För att detta intresseområde inte skall förbises kan det vara motiverat att närmare diskutera sammansättningen av såväl den tilltänkta forskningsnämnden som viltforskningskommittén. Det förefaller vara naturligt att representant som företräder veterinärmedi- cinska intressen bör finnas i båda dessa organ. Mot bakgrund av förhållan- det att försurningen för närvarande är ett av våra tyngsta miljöproblem. kan det därvid vara välbetänkt att låta den ene företrädaren rekryteras från Statens livsmedelsverk (SLV) eller institutionen för livsmedelshygien vid lantbruksuniversitetet. — — — Beträffande den tilltänkta viltforskningskommittén inom naturvårdsver- ket anser SACO/SR det vara ytterst väsentligt att jägarna ges inflytande i kommittén. Eljest förlorar jägarna det inflytande de i dag har över de medel som de bidrar med.

11.19 Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare: Viltforskningen bör samordnas bättre än vad som är fallet idag. Detta får dock inte leda till någon monopolbildning inom viltforskningen. — — — Beredningens förslag är inte tillräckligt preciserade. varför beredningens förslag bör bli föremål för ytterligare bearbetning. Riksförbundet är därvid berett att medverka och lämna mera detaljerade synpunkter i dessa frågor.

11.20 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet finner att en stark centralisering av medelsanvisningen under en kommitté och nämnd medför uppenbara nackdelar. Aven om projektgruppen för viltforskning enligt förslaget ombildas till en kommitté och ges en starkare ställning kommer sannolikt ett mycket litet antal personer (inom forskningsnämn- den och kommitte'n) med kunskaper om viltforskning att ha ett avgörande inflytande på nästan all medelstilldelning inom detta fält. Risken för att inriktningen på forskningen blir ensidig och att vissa viktiga delområden blir eftersatta är därför betydande. De medel som landets jägare via jaktkort och avgifter för fällt vilt tillför

• Sida 222
•  Original

forskningen bör till helt övervägande del reserveras för studier av jaktbara viltarter och garantier måste skapas för ett starktjägarinflytande vad gäller användningen av dessa medel. Skulle beredningens förslag genomföras kan detta inflytande uppnås endera genom att jägarintressena i den före- slagna viltforskningskommittén får ett avgörande inflytande på forskning- ens inriktning och lokalisering eller genom att nuvarande organisations- form bibehålles men med mer utvecklade samarbetsformer.— — —

Beredningens förslag till forskningsorganisation innebär att jägareför- bundets nuvarande viltforskare föreslås bli kvalificerade forskningsadmi- nistratörer. — — — Behov av denna typ av forskningsadministratörer upp- står emellertid först om resurserna för viltforskning ökar. Några sådana ökningar har som ovan påtalats inte aviserats av beredningen. — — — En kvalificerad och slagkraftig forskningsadministration kräver enligt jägare- förbundets mening en stark förankring i aktiv forskning. En sådan förank- ring går förlorad med det nuvarande förslaget. Ytterligare en nackdel är att resurser dras ifrån den redan idag underdimensionerade viltforsk- ningen. — — -—

Mot bakgrund av vad ovan anförts avstyrker Svenska jägareförbundet beredningens förslag och finner att förbundet i likhet med tidigare bör erhålla medel för fast anställda forskare och deras löpande verksamhet. För mer omfattande forskningsprojekt bör dock särskild projektansökan inges för behandling i den forskningskommitté eller motsvarande som kan komma att bli beslutad.

— — — Jägareförbundets väl utbyggda organisaiton ger goda förutsätt- ningar för regional och lokal försöksverksamhet. Särskild kompetens mås- te emellertid knytas till länsföreningarna. Detta skulle kunna förverkligas genom att utbildningen för länsjaktvårdskonsulenter/länsjaktvårdare an- passas till de krav som en försöksverksamhet ställer.

lnformationsutbudet från viltforskningen bör enligt jägareförbundets mening förbättras så tillvida att erhållna praktiska resultat på ett mera lättillgängligt sätt än vad idag i allmänhet sker presenteras för avnämarsi- dan. — — —

11.21 Svenska naturskyddsföreningen: — — — Föreningen stöder i princip _. — — förslagen , som bör leda till ett effektivare utnyttjande av tillgäng- liga ekonomiska resurser. Den ökade samordningen och därmed styrning- en av forskningen får dock inte leda till att projekt av ren grundforsknings- karaktär blir missgynnade och att viltforskningens bredd därmed minskar.

11.22 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: De skadliga effekter som utsläpp av kemikalier och föroreningar av skilda slag har på viltet, har uppmärksammats genom fallviltsundersökningar. Statens veterinärmedicinska anstalt har här under en lång följd av år med begränsade resurser genomfört patologanatomiska och toxikologiska undersökningar av över 50000 fall.

Det är av stor betydelse att ett centralt register över gjorda fynd upprät- tas och dä vid den veterinärmedicinska anstalten. som bör vara ansvarig för detta register. Själva undersökningen av fallvilt kan troligen i viss utsträckning även ske vid regionala veterinärmedicinska laboratorier med rapportskyldighet till detta register.

För tillvaratagande av de veterinärmedicinska synpunkterna inom vilt- forskningen synes det riksförbundet naturligt att i såväl den tilltänkta förändrade forskningsnämnden som i viltforskningskommittén kommer att ingå även representanter för denna vetenskap.

IQ IJ ls)

• Sida 223
•  Original

11.23 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna har inget ätt erinra mot de av bered- ningen framlagda förslagen men vill framhålla vikten av att jägareförbun- det och viltforskarna genom representation i forskningsnämnd och den föreslagna viltforskningskommittén får inflytande öve'r'projektval och me- delstilldelning. Föreningarna delar beredningens uppfattning att en utvecklings- och försöksverksamhet är en förutsättning för att resultaten från viltforskning- en skall kunna komma till praktisk användning. Föreningarnas medlemmar är givetvis också beredda att ta det ansvar och de arbetsuppgifter som kan följa med verksamheten. Den redan hårt arbetsbelastade jaktvårdsperso- nalen torde dock inte kunna medverka i nämnvärd utsträckning utan personalförstärkningar.

11.24 Viltforskarföreningen: Forskningsadministrerande är i huvudsak SNV. Svenska Jägareförbundet och SLU. En viss samordning av forsk- ningsverksamheten finns redan i dag och det är osäkert om några större vinster går att skörda med en total samordning men med bibehållen geogra- fisk fördelning vad gäller de forskningsutförande organen. Behovet av ett riktigt resursutnyttjande måste avvägas mot behovet av mångfald och möjligheten att påverka beslutsfattandet. Det finns emellertid på flera håll en negativ grundinställning till viltforskningens nuvarande organisation och inriktning. Olyckligtvis finns det ej någon analys av detta i betänkan- det. Vi ser heller inga förslag i betänkandet vilka behandlar detta problem.

Beredningen har valt en konventionell väg då man föreslår en forsk- ningskommitté. Förslaget är mycket ofullständigt och därför svårt att granska. Med erfarenhet från det tidigare viltforskningsrådet med ansvar och befogenheter. som i mycket liknar den föreslagna kommittén, är vi osäkra på hur forskningssamordningen kommer att verka. En stark centra- lisering av beslutsfattandet med såväl forskningspolitiska som vetenskapli- ga bedömningar hos en enda grupp kan medföra uppenbara nackdelar med hänsyn till bl.a. opartiskhet och kompetens. Om en forskningskommitté skulle komma till stånd bör åtminstone hälften av ledamöterna vara forsk- ningskompctenta, men ej representera institutioner. organisationer o.dyl. Mandatperioden bör vara begränsad för samtliga ledamöter. Före beslut om en ny forskningsadministrativ organisation bör man studera förhållan- dena i några andra länder. t.ex. de nordiska länderna. England och Nord- amerika.

— — — För att bevara den kompetens som successivt byggts upp inom skilda ämnesområden är det viktigt att forskningen inte har för kortsiktigt perspektiv i form av den projektverksamhet som framskymtar i beredning- ens förslag. Tvärtom är det viktigt att genom ett antal fasta tjänster ge högt kvalificerade viltforskare den acceptabla trygghet som erfordras för att på sikt behålla dem som kunskapsförmedlare och handledare för yngre fors- kare och universitetsstuderande. — — —

Behovet av en vidgad försöks- och utvecklingsverksamhet är stort, men får inte utvecklas på bekostnad av den forskningsverksamhet som vi alla anser vara nödvändig. Vi kan alltså inte acceptera beredningens förslag om att forskarna skall ta på sig planerings- och ledningsansvaret för denna verksamhet inom ramen för sina ordinarie projekt eller arbetsuppgifter. Detta måste istället genomföras som särskild projektverksamhet över and- ra anslag.

För att i ökad utsträckning möjliggöra internationella kontakter krävs ökade resurser. Intresset från forskningens sida för ett ökat nationellt och internationellt forskningsutbyte är mycket stort.

IQ IQ

• Sida 224
•  Original

Viltforskningens koppling till universiteten mäste garanteras för att bibe- hålla forsknings- och utbildningskvalitet samt god rekrytering (se nedan).

Vi konstaterar med tillfredsställelse att beredningen betonat behovet av en försöksverksamhet. Vi saknar i dag helt detta viktiga led mellan forsk— ning och tillämpning. ——-— Ideella krafter är, som beredningen fram- håller. en förutsättning för att uppnå resultat på fältet. men det kan aldrig ersätta en väl utbildad personal för planering. uppföljning och utvärdering. Detta har beredningen missbedömt. 1 USA finns ett viktigt kunskapsför- medlande led av viltbiologer med akademisk utbildning mellan jägare och forskare, som vi dessvärre saknar. Vi förordar att en arbetsgrupp tillsätts med representanter för t.ex. SNV, SLU. jägarorganisationerna, viltfors- karna m.fl. för att utreda frågan om utbildning och kunskapsförmedling inom viltvårdsområdet. Även hos personal som är aktivt verksam inom jord- och skogsbruk finns skrämmande luckor i kunskapen om viltekologi och ekologi överhuvudtaget. Hur detta skall avhjälpas bör också disku- teras.

12 Utbildning och information

12.1 Naturhistoriska riksmuseet: Museet är — — — berett att deltaga i det av beredningen föreSIagna samrådsarbetet (sid 325).

12.2 Skolöverstyrelsen: Den betydande frihet som finns att välja inriktning på undervisning och läromedel samt de skilda förhållanden som råder inom landet innebär enligt SÖ:s bedömning att det i första hand är på det lokala planet som ett samarbete mellan skolan och jägarorganisationen bör eta- bleras. Ett sådant samarbete är möjligt inom ramen för nu gällande bestäm- melser för grundskolan och gymnasieskolan. Beredningen konstaterar att undervisningen i viltvård vid de jordbruks- betonade gymnasieskolorna är mycket begränsad. ] gymnasieskolansjord- bruksutbildningar ingår viltvården i kursplanerna som en del av naturvår- den i de olika ämnena. SÖ finner det för sin del också angeläget att jordbruksutbildningen medverkar till en ökad allmän insikt om den svens- ka faunan och biotopvården. Detta kan enligt SÖ:s bedömning väl tillgo- doses inom ramen för de nuvarande utbildningarna. Detta sker lämpligen genom lokalt utvecklingsarbete och lokalt anordnad fortbildning. SÖ anser att beredningens förslag rörande undervisningen i viltvård i jordbruks- och skogsbruksutbildningen i gymnasieskolan kan prövas i det fortlöpande utvecklingsarbetet. som sker i samråd med företrädare för berörda näringar. SÖ har som stöd för detta utarbetat en PM om lantbruks- utbildningarna (1983—06—28, dnr SGH—83:86), som för kännedom bifo- gas.

12.3 Skogsstyrelsen: Utbildning i faunavård bör i enlighet med beredning- ens förslag förstärkas inom jordbrukets skolor. Det är vidare angeläget att vidareutbildning av såväl skogs- som jordbrukare i faunavårds- eller vilt- vårdsfrågor förstärks. Här har både lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrel- se ett visst ansvar. Skogsvårclsorganisationen har under senare år genom- fört en omfattande utbildning i faunavård och planerar att i samarbete med skogsbruket i övrigt bredda faunavårdsutbildningen.

12.4 Statens naturvårdsverk: Beredningen har glädjande nog också upp- märksammat utbildningsfrågorna. Det är givetvis av största vikt att utbild- ningen inom ämnet faunavård ochjakt ges erforderligt utrymme inte enbart

IQ ro

• Sida 225
•  Original

i skolorna, utan också på andra områden i samhället. Utan kunskap kom- mer annars flertalet av beredningens uttalade målsättningar bli svåra att uppfylla. Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det mot denna bakgrund beklagligt att beredningen inte också kunnat föreslå att ökade resurser avsätts för utbildning. Inom naturvårdsverkets arbetsområde är resursbe- hoven stora för detta ändamål och de kan inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning genom omprioriteringar. Verket har tidigare medverkat vid utbildning av t.ex. poliser. länsstyrelsetjänstemän, jaktvårdstjänstemän och inom skolväsendet. Behov föreligger också av faktagranskning av de läromedel om djur och natur som används i den obligatoriska skolan i gymnasiet och ev. även i studiecirklar. Vidare är det ett stort hinder för grundskoleundervisningen att lärarutbildningen ej ger det fältkunnande som är nödvändigt för att de skall vilja ta ut barnen i naturen. För att börja komma till rätta med detta senare problem har verket också startat landets första naturskola. Naturvårdsverkets 13 naturum bidrar också till att spri- da kunskap om ekologi och fauna.

När det gäller gymnasieskolan glöms effekten för det vilda ofta bort vid olika ingrepp i naturen. Det är naturligtvis särskilt viktigt att så inte sker inom specialskolorna för jord— och skogsbruk. Naturvårdsverket stöder utredningens förslag om en förstärkning av viltvårdsundervisningen vid de jordbruksbetonade gymnasieskolorna och att den nuvarande undervisning- en vid de skogsbruksbetonade skolorna ses över.

Det är också glädjande att beredningen berört informationsfrågorna. Förhållandena här är i stort sett desamma som när det gäller utbildning. Inom detta område har naturvårdsverket ett särskilt stort ansvar.

Vad beträffar de olika förslag till förbättringar inom områdena Utbild- ning och Information som beredningen lämnat. ställer sig naturvårdsverket positivt. När det gäller förslaget om utvidgat samråd anser verket emeller- tid att de nuvarande kontakterna är tillfyllest. Verket saknar för övrigt resurser för ett utvidgat och formaliserat samarbete. Utökade resurser måste för övrigt ställas till verkets förfogande om beredningens olika förslag skall kunna förverkligas.

12.5 Sveriges lantbruksuniversitet: Vad beträffar utbildningen konstaterar beredningen att, framför allt inom utbildningslinjer med anknytning till jordbruket, undervisningen angående vilt och viltvård är mycket begrän- sad. Detta gäller även utbildningslinjerna vid lantbruksuniversitetet. Uni- versitetet är berett att se över denna utbildning. -— — — Att sprida information om olika viltvårds- och jaktfrågor är som bered- ningen påtalar en viktig angelägenhet. Viltforskare i gemen torde vara mycket öppna för detta och deltar även i olika typer av informationsverk- samhet i betydande utsträckning. Den tillgängliga tiden sätter dock en gräns för sådana engagemang, om inte forskningsverksamheten skall bli lidande. Frågan är därför om inte ett system med speciella konsulenter skulle kunna prövas, åtminstone inom mest angelägna områden.

12.6 Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet delar i huvudsak de av beredningen anförda synpunkterna och framlagda förslagen. Förbun- det vill understryka vikten av att jägarkårens utbildning befrämjas att allmänheten ges en fortsatt bred och saklig information om jaktens och viltvårdens sociala och ekonomiska betydelse att utbildning i viltvårdsfrågor för eleverna vid jord- och skogsbrukets specialskolor utökas att det för grundskola och gymnasium framställs korrekta läromedel

h) ro

• Sida 226
•  Original

som inom ramen för naturkunskap behandlar ämnet faunavård och jakt — motsvarande gäller i princip även för förskolan att en obligatorisk och väsentligt ökad undervisning i landets trafiksko- lor snarast införes i syfte att ncdbringa antalet kollisioner med vilt att massmedias företrädare ges goda kunskaper ijakt- och viltvårdsfrå- gor.

12.7 Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund: Beredningen föreslår att berörda myndigheter tillsammans med jägarorganisationerna bör undersö- ka vilket material som lämpligen bör produceras för att underlätta under- visningen om viltvård i grundskolan och gymnasieskolan. samt att vidtaga de åtgärder som behövs för att få fram behövligt material.

Det är för riksförbundet en angelägenhet av vikt att i ett sådant material djurskydd och dess betydelse och vars och ens ansvar härvidlag beredes plats i undervisnings- och informationsmaterialet.

12.8 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning om behovet av utbildning och finner de lagda förslagen väl motiverade och angelägna.

Föreningarna delar beredningens uppfattning om behovet och värdet av ett ökat informationsutbud.

13 Administration

13.1 Riksåklagaren: Av särskilt intresse — — — är beredningens förslag att lokala samrådsgrupper upprättas för att samordna viltvårdsinsatserna inom respektive kommuner. Ansvaret för att sådana samrådsorgan kom- mer till stånd har enligt förslaget i första hand lagts påjägarorganisationer- na och i andra hand på kommunerna. Om dessa organ inte skulle ta något initiativ synes det vara lämpligt att de föreslagna länsviltnämnderna verkar för att sådana samrådsgrupper kommer till stånd med tanke på de viktiga uppgifter som dessa organ enligt förslaget skall anförtros. Att länsälgnämn- derna ersätts av angivna länsviltnämnder med vidgade uppgifter torde också vara ett av beredningens viktigaste förslag. Härigenom tillförsäkras länsstyrelserna värdefull sakkunskap och avlastas arbetet med licensgiv- ningen för älgjakten. — — — Dä information i jakträttsliga frågor önskas torde det vara lämpligt att åklagare kallas till nämndens sammanträde. Då länsstyrelserna efter inrättandet av länsviltnämnderna kommer att i stället för naturvårdsverket bli besvärsinstans vinns betydande administrativa fördelar för båda dessa verk.

13.2 Rikspolisstyrelsen: Förslaget om lokala samrådsorgan tillstyrks.

13.3 Vägverket: Vägverket anser att det i en instruktion för det lokala samrådsorganet skall anges skyldighet att samarbeta med vägverkets lo- kala organisation för att kontinuerligt erhålla aktuell information om olycksutvecklingen och var riskerna för viltolyckor är särskilt stor. så att de lämpligaste insatserna kan föreslås från fall till fall.

— — — Arbetet med att minska trafikolyckorna bör emellertid ske genom gemensamma ansträngningar. En naturlig del i detta arbete är att verket successivt kan lämna upplysningar om var risken för viltolyckor är särskilt stor och där det från trafiksäkerhetssynpunkt är angeläget med speciell avskjutning av vilt eller vidtagande av andra åtgärder. Vägverket bedömer

(J Is)

• Sida 227
•  Original

det därför synnerligen viktigt att det i en instruktion för länsviltnämnden anges att den kontinuerligt skall inhämta informatiOn om olycksutveckling- en och väghällarnas synpunkter även för övrigt.

13.4 Trafiksäkerhetsverket: Under kapitlet administration anför bered- ningen ett behov av ett samrådsorgan med uppgift att samordna viltvårds- insatserna på lokal nivå. 'I'rafiksäkerhetsverket vill här framhålla att både väghållare och mera allmän trafiksäkerhetskompetens bör vara represente- rade i organet.

— — — Efter förslag från Jakt- och viltvårdsberedningen i betänkandet Vilt och trafik (SOU l980:29) infördes genom SFS 1982z3l9 ijaktstadgan (1938:279) bestämmelsen att en av ledamöterna skall ha särskild kunskap i frågor rörande trafiksäkerhet och vilt. Verket har inte funnit skäl att i den föreslagna organisationen av länsviltnämnderna frångå nuvarande ordning. Verket förordar därför att en representant från de regionala myndigheterna inom trafiksäkerhetsområdet skall ingå i länsviltnämnden.

13.5 Naturhistoriska riksmuseet: Vad avser beredningens förslag om admi- nistration av jakten och viltvården vill museet understryka. att om de föreslagna samrådsorganen och länsviltnämnderna kommer till stånd bör dessa grupper ha en sådan sammansättning. att jägare och markägare inte är fler än naturvårdens och allmänhetens representanter.

13.6 Lantbruksstyrelsen: Vid utformningen av jaktformerna främst för älg men även kronhjort bör erforderlig hänsyn tas till möjligheterna att reglera viltstammarna med hänsyn till jordbruksproduktionen och där inträffade skador på olika grödor. Föreslagen ordning bör rätt utnyttjad kunna tilläm- pas för att reglera älgstammen med hänsyn till de varierande förutsättning- ar som råder inom olika områden och på ett sådant sätt att skadorna på jordbruksgrödorna hålls inom rimliga gränser. För att detta skall bli möjligt krävs att jordbruket erhåller tillräcklig representation i de föreslagna läns- viltnämnderna. Lantbruksstyrelsen är också beredd tillstyrka förslaget om inrättande av länsviltnämnder som ersättning för nuvarande länsälgnämnder. Styrelsen utgår ifrån attjordbruket. som anförts tidigare. blir företrätt i länsviltnämn- derna liksom att de renskötande samerna blir representerade vid behand- ling av frågor som rör renskötselområdet.

13.7 Skogsstyrelsen: Beredningens förslag om inrättande av lokala sam- rådsorgan för jaktens och viltvårdens administration tillstyrks. — — - Skogsstyrelsen anser att ——— skogsvårdsstyrelsens distriktskonsulent bör ingå i samrådsorganet. Styrelsen instämmer i beredningens bedömning att det är bäst att låta detta samråd växa fram genom lokala initiativ. Dock bör centrala riktlinjer utarbetas för hur samrådsorganen bör vara samman- satta och hur de bör verka. — — — Skogsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag om att länsälgnämnder- nas ansvarsområde utvidgas och att de då benämns länsviltnämnd. — — — Styrelsen föreslår — — —— att skogsbruket får ökad representation. Bla bör ingå en representant för skogsvårdsmyndigheten. Detta motiveras bla av älgbetesskadornas omfattning och nämndens beslutande funktion vad gäl- ler älgtilldelningen.

13.8 Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket ansluter sig i stort till be- redningens uppfattning om ansvars- och arbetsfördelning på olika nivåer. Med rätten till jakt följer ett ansvar för markägare och jägare vad rör

• Sida 228
•  Original

faunan och dess biotoper. Det bör liksom i övrig verksamhet ankomma på dessa och deras organisationer att utarbeta underlagsmaterial och framläg- ga ärenden inför beslut av myndighet.

Det är enligt verkets mening även riktigt att samordna viltvården indi- rekt med övrig faunavård inom länsstyrelsernas naturvårdsenheter på sätt som beredningen antytt. Endast ärenden av rent rättslig art bör hänföras till dess juridiska enheter. Flertalet länsstyrelser saknar emellertid, från- sett rent juridiska frågor. erforderlig kompetens för handläggningen av jakt- och viltvårdsärenden. Verket påtalade detta i sitt yttrande över jakt- marksutredningens betänkande (SOU l974:80—8|) Jaktmarker. Verket framhöll därvid det nödvändiga i en resursförstärkning på länsstyrelsenivå för att faunavården inklusive viltvården skulle kunna beaktas på tillräckligt aktivt sätt i länsstyrelsens dagliga arbete med planeringsfrågor. exploate- ringsfrågor etc. Förhållandena är dock ännu i dag i stort sett desamma. Naturvårdsverket vill därför starkt understryka behovet av en förstärkning av länsstyrelsernas personal i nu nämnt hänseende.

Erfarenheterna från länsälgnämndernas verksamhet talar enligt verkets mening entydigt för att ge dessa länsstyrelsens rådgivande organ vidgade uppgifter och följdenligt kalla dem länsviltnämnder. Verket ansluter sig även till beredningens förslag om en ändrad sammansättning av nämnden med rätt för denna att adjungera särskild sakkunskap.

Däremot är naturvårdsverket mycket tveksamt till förslaget att låta länsviltnämnderna få beslutande funktioner. Bl.a talar länsstyrelsens enga- gemang i länsviltnämnderna och ovan påtalade bristande resurser för att jävsfrågor kommer att bli aktuella. Det torde vara svårt att i ett läge med vanligen endast en föredragande i jaktfrågor på länsstyrelsen skapa garan- tier för att länsstyrelsetjänstemän. som deltagit i handläggning hos länsvilt- nämnderna. inte får någon möjlighet att påverka den slutliga behandlingen hos länsstyrelsen.

Dessutom är det tveksamt om det verkligen är rationellt att fördela besvärsärendena om tilldelning ut på alla länsstyrelser. Även om natur- vårdsverket givetvis gärna skulle se att dess ärendeström minskades. är det tvivelaktigt om detta är motiv nog för en delegering till länsstyrelserna. Därmed uppnås ju inget minskat arbete utan tvärtom sannolikt ett ökat arbete genom att fler personer involveras. I dagens läge torde det emeller- tid vara viktigare att eliminera administrativa arbetsuppgifter än att delege- ra dessa.

Det kan tilläggas att en delegering till länsstyrelserna av aktuella be- svärsärenden sannolikt för övrigt skulle leda till en mera heterogen tillämp- ning. Vidare skulle tillkomsten av ett nytt. beslutande länsorgan troligen ge problem med samordning — arbetsfördelning.

Det är också. från principiella utgångspunkter. tvivelaktigt om det är riktigt att inrätta ett nytt. beslutande organ på länsnivå. Något motsvaran- de finns inte tidigare. enligt vad verket har sig bekant. Ett ställningstagan- de om att inrätta länsviltnämnder med beslutande funktioner skulle kunna leda till liknande anspråk från andra verksamhetsgrenar. Detta skulle också kunna leda till att allmänheten fick svårare att veta vart de skall vända sig i olika frågor. Därför tillstyrker naturvårdsverket beredningens förslag om att inrätta länsviltnämnder endast under förutsättning att de enbart får rådgivande karaktär.

Det angelägna i att inrätta särskilda samrådsorgan förjakt- och viltvårds- frågor på lokal nivå har verket svårt att inse. Visserligen kan det tänkas att kommunerna kommer att få ett ökat ansvar för faunavården liksom inom ett flertal övriga områden. Många gånger saknar kommunerna också erfor- derlig sakkunskap för dessa tillkommande uppgifter och nödgas då anlita

• Sida 229
•  Original

extern expertis åtminstone under en övergångstid. Sådan expertis finns emellertid inom redan exiSterande organisationer på lokal nivå. Situa- tionen torde inte bli bättre om det utöver kommunens egen nämnd med ansvar för naturvårdsfrågor. jägareförbundets jaktvårdskrcts. jägarnas riksförbunds lokalavdelning. naturskyddsföreningens krets etc. också ska- pas ytterligare ett lokalt organ.

Det bör ankomma på de olika lokala instanserna. inklusive organisatio- nerna. att själva avgöra om det i något fall erfordras ett lokalt samrådsor- gan. med hänsyn till den angelägenhet olika frågor har i respektive kom- muner.

Naturvårdsverket avstyrker inrättandet av obligatoriska. lokala sam- rådsorgan.

Vad slutligen betäffar förslaget om att förstärka jägareförbundets fält- personal (sid 332) får verket hänvisa till vad som anförts under kapitlet om forskning och utbildning. Naturvårdsverket anser det i dagens läge vara viktigare att förstärka länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Endast då kan det allmänna faunavårdsintresset. inklusive viltvårdsintresset. få en möj- lighet att bli beaktat i tillräcklig utsträckning på regional nivå.

13.9 Planverket: Planverket instämmer i att den kommunala översiktliga planeringen bör ha stor betydelse i dessa sammanhang. I den planeringen behandlas olika anspråk på användningen av mark och vatten. Det är viktigt att i detta planeringsarbete också kunna beakta kunskaper om förhållanden för viltet. Sådana kunskaper bör kommunerna kunna skaffa sig genom de samråd med regionala myndigheter, intresseorganisationer mfl som normalt ingår i planeringsprocessen. Det av beredningen föreslag- na samrådsorganet på lokal nivå borde härvid också kunna få stor betydel- se bla som förmedlare av kunskaper om viltet och bevakare av att markan- vändningen sker med hänsyn till viltets behov. Kommunernas medverkan i ett samrådsorgan för jakt- och viltvårdsfrågor bör i många fall kunna samordnas med den samrådsverksamhet som Skogsvårdsstyrelserna och kommunerna skall ha enligt skogsvårdslagstiftningen.

— — — Särskilt i landets mera tätbefolkade regioner kan jaktutövning begränsa möjligheterna till bär- och svampplockning och övrigt friluftsliv. Planverket vill mot denna bakgrund framhålla att bland de uppgifter som kan utföras av det föreslagna samrådsorganet bör det ingå att bearbeta eventuella konflikter mellanjakt och övrigt friluftsliv.

--—— (I bl.a. denna del har särskilt yttrande avgivits av ledamoten Billing.)

13.10 Domänverket: Beredningen föreslår att länsälgnämnden ges vidgade uppgifter och i fortsättningen kallas länsviltnämnden. — — — Domänverket tillstyrker beredningens förslag med den begränsningen att länsviltnämnden skall ha en enbart rådgivande funktion. Enligt verkets uppfattning är det nämligen betydelsefullt att jämförbara besvärsärenden blir så enhetligt behandlade som möjligt. Förutsättningama för att sådan enhetlighet skall uppnås är störst om naturvårdsverket bibehålls som be- svärsinstans. 1 nu aktuellt förslag till jaktlag uttalas inte så klart som i nuvarande jaktlag att viltvården och jakten skall bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets. skogsskötselns och andra näringars intressen. Domänverket ser det därför angeläget framhålla att skogsbruket tillförsäkras representa- tion i länsviltnämnden. Detta är nödvändigt med hänsyn till de mycket omfattande Viltskador som åsamkats skogsbruket under senare år och som måste beaktas vid bedömningen av lämplig avskjutning.

• Sida 230
•  Original

Domänverket kan för sin del inte finna att behovet att samordna vilt- vårdsfrågorna inom en kommun är så stort att det behöver inrättas ett särskilt organ.

Enligt verkets uppfattning bör samordningen på kommunal nivå kunna lösas tillfredsställande genom befintliga organisationers försorg.

13.11 Riksrevisionsverket: RRV ser positivt på beredningens viljeinrikt- ning att förenkla administrationen inom jakt- och viltvårdsområdet. I vil- ken utsträckning beredningens förslag totalt sett innebär en förenkling av den offentliga administrationen inom området är dock svårt att närmare bedöma. Av betänkandet framgår nämligen samtidigt att såväl den regiona- la nivån som kommunerna i ökad omfattning förutsätts ägna sig åt frågor som rör jakten och viltvården. Ett ställningstagande till beredningens förslag försvåras dessutom av att i betänkandet inte redovisas några när- mare skattningar av vilka köstnadsbesparingar resp. kostnadsökningar för bla berörda myndigheter. jägarorganisationer och enskilda jägare som följer av beredningens förslag. RRV anser att en sådan redovisning borde ha ingått i betänkandet som underlag för de förslag beredningen presente- rar.

13.12 Hovrätten för nedre Norrland: Beredningens förslag att tillägga de föreslagna länsviltnämnderna vissa beslutsbefogenheter med anslutande förslag om ändring av besvärsreglerna är i och för sig vällovliga i vad de syftar till att avlasta naturvårdsverket. Mot bakgrund av att länsviltnämn- derna föreslås bli administrerade inom länsstyrelserna finner hovrätten emellertid förslaget mindre välbetänkt. En besvärsmöjlighet till central instans ger garantier för en likformig behandling av likartade frågor. —- - —

13.13 Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Beredningens förslag att läns- viltnämnder skall överta vissa av länsstyrelsernas beslutsbefogenheter är diskutabelt. På länsstyrelserna är de aktuella ärendena i regel enmansären- den. vilket innebär att hanteringen är enkel och inte särskilt resurskrävan- de. Enligt LONs bedömning kan ärendehandläggningen dock bli mer re- surskrävande i en nämnd. Ytterligare en tveksamhet är att länsviltnämnden föreslås repliera på länsstyrelsens naturvårdsenhet samt att länsstyrelsen blir besvärsinstans beträffande länsviltnämndens beslut. Enligt LONs mening är det olämpligt eftersom beslutsorganet bör vara helt fristående från besvärsinstansen. Om länsstyrelsen blir beslutsrnyndighet torde en central besvärsnivå få bibehållas.

13.14 Sveriges lantbruksuniversitet: Beredningen lägger vissa förslag an- gående den lokala och regionala administrationen. I stort ser lantbruksuni- versitet positivt på dessa. Väsentligt i sammanhanget är att de areella näringarna bereds tillfälle att aktivt ta del i detta arbete eftersom de viltvårdsinsatser som kan göras alltid har stark anknytning till dessa. Förslag på viltvårdens område som saknar förankring i de areella näringar- na torde vara svåra att framgångsrikt genomföra. Vad beträffar den cen- trala administrationen har universitetet inget att invända mot beredningens förslag.

13.15 Statens veterinärmedicinska anstalt: Lokala samrådsgrupper. SVA stöder tanken på bildandet av lokala samrådsgrupper som ett led i främjan- det av viltvårdsinsatser. —— —- Det skulle innebära utökade möjligheter för SVA för fältkontakt och för kanaliserad information om dessa lokala

• Sida 231
•  Original

grupper bildades. Det är dock viktigt att de får karaktär av informations- och rådgivningsforum. De lokala grupperna kan emellertid också visa sig kunna bli en mycket stor tillgång för den händelse intensivjakt måste igångsättas snabbt och effektivt i anslutning till ett epizootibekämpande. Icke minst ur denna synpunkt är det angeläget att grupperna på ett eller annat sätt registreras, exempelvis hos naturvårdsverket. så att central information lätt kan spridas till alla.

Regionala nämnder. En omvandling av länsälgnämnderna till länsvilt- nämnder med vidgade uppgifter tillstyrks liksom den föreslagna represen- tationen.

13.16 Skogs- och jordbrukets forskningsråd: SJFR har inget att invända mot beredningens förslag till lokala samrådsorgan eller mot de arbetsupp- gifter dessa föreslås få. Rådet har inte heller någon erinran mot beredning- ens förslag till regional och central administration.

13.17 Länsstyrelsen i Stockholms län: Jakt- och viltvårdsberedningen har haft den målsättningen att åstadkomma enklast möjliga administration på jaktens område. I vissa avseenden torde målet inte uppnås med föreslagna åtgärder. Lokal administration. Beroende på vederbörande kommuns intresse av att satsa resurser på viltvårdsarbete kan sannolikt samrådsgrupperna vara till gagn för viltvården. Grupperna kan även tjäna som upplysnings- och debattforum för intresse- och yrkesgrupper såsom jägare. lantbrukare och skogsägare. särskilt vad avser åtgärder för att minska skador orsakade av vilt. Länsstyrelsen befarar dock att de lokala samrådsgrupperna genom sin alltför ostrukturerade organisation och brist på medel inte får den prak- tiska betydelse för det lokala viltvårdsarbetet som beredningen hoppas på. Regional administration. Om länsviltnämnderna skall fungera som läns- styrelsens rådgivande organ i alla frågor som rör viltvården. ochjakten och även vara beslutande myndighet vad gäller älglicenser. behöver nämnden. enligt länsstyrelsens mening. ges en annan stadga och organisation än som föreslagits. Härvid måste vägas in att länsstyrelsen har föreslagits som enda och sista besvärsinstans i älglicensärendena. Det bör då av princi- piella skäl inte ifrågakomma att tjänsteman på länsstyrelsens naturvårds- enhet fungerar som nämndens sekreterare. Samma tjänsteman skulle som sakkunnig kunna behöva delta i länsstyrelsens besvärsavgöranden. Det föreslås även att länsviltnämnden skall fastställa avskjutningsramar för älglicenstilldelningcn. — — — Samtidigt tilldelas länsstyrelsen ansvaret för regleringen av skador från klövvilt. — — — Länsstyrelsen kan endast tillstyrka att ansvaret för klövviltstammarnas storlek och beskattning samt ersättningsfrågorna samlas hos en myndighet. Det förefaller vidare egendomligt att ha en särskild instansordning för älg- och kronhjortslicenser. — — — Länsviltnämndernas organisation erinrar om fiskenämndernas. dock med de skillnaderna att såväl kansli som konsulent saknas. Det är vidare tveksamt om avsikten med förslaget är att delegera uppgifter till särskilt arbetsutskott eller ledamot av nämnden. Härvid skulle dock kompetens- bredden hos nämnden gå förlorad och dess huvudsakliga syfte förfelas. Nämnden är således inte lämpad för löpande ärendehantering där ofta snabba ställningstaganden är av nöden. Det kan även vara tveksamt att bygga utjägareförbundets regionala organisation, vilket föreslås. för att ge service åt länsviltnämnderna. Dessa borde då hellre ges någon egen admi- nistrativ/handläggande resurs. ] nuvarande statsfinansiella läge bör man undvika att splittra främst

23]

• Sida 232
•  Original

länsstyrelsens befintliga väl fungerande resurser och bygga upp en ny. i viss mån parallell, organisation. Länsjaktvårdsföreningen. och från fall till fall även andra organisationer, bör istället även i fortsättningen kunna vara länsstyrelsen behjälplig i det löpande jakt- och viltvårdsarbetet.

Sammanfattningsvis har länsstyrelsen inget emot att länsälgnämnderna ges breddad kompetens som länsviltnämnder. Deras arbetsinsats måste dock av effektivitets- och kostnadsskäl begränsas till rådgivning i övergri- pande och principiella frågor. ] stället bör länsstyrelsens nuvarande befatt- ning med jämväl licensärendena bibehållas.

Möjligheten till besvärsprövning av bland annat älglicenser måste finnas kvar. —— — — Det är - — - i detta sammanhang angeläget med en översyn av naturvårdsverkets resurser vad gäller besvärshanteringen. Härvid bör tillses att viss förstärkning av den formella granskningen av besluten görs.

Anm: Vad beträffar länsviltnämnderna och deras befogenheter har liknan- de synpunkter anförts av Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kris- tianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värm- lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr- lands län samt av Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare.

13.18 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget om en lokal samrådsgrupp inom varje kommun. Den bör dock vara en från länsviltnämnd och jaktvårdssammanslutning (iakt- vårdskrets) helt fristående grupp, ett forum för angivna intressentgrupper för utbyte av åsikter och erfarenheter från respektive område. Att tillskapa ytterligare en remissinstans ijakt- och viltvårdsfrågor finner länsstyrelsen omotiverat.

13.19 Länsstyrelsen i Kalmar län: — — — De lokala samrådsgrupper bered- ningen föreslår skall inrättas kommer huvudsakligen att handlägga frågor av rent jaktlig natur. Dessa arbetsuppgifter sammanfaller med det ansvars- område som jaktvårdsföreningarna och deras jaktvårdskretsar redan i dag har. Behovet av att inrätta ytterligare ett organ för jaktliga frågor måste därför ifrågasättas. såvida det i jaktvårdskretsarna ingår företrädare för kommuner. jordbruket etc. — —— - — — - För att få till stånd en enhetlig handläggning när det gäller frågan om tillstånd till jakt på klövvilt bör — — — även beslutsfunktionen rörande jakt på rådjur — om licensjakten bibehålles -— och dovhjort läggas på länsviltnämnden.

När det gäller frågan om hur länsviltnämndens kanslifunktion skall lösas finner länsstyrelsen att beredningens förslag bör bli föremål för ytterligare överväganden. Att knyta nämndens kanslifunktion till länsstyrelsens na- turvårdsenhet samtidigt som länsstyrelsen föreslås ersätta naturvårdsver- ket som besvärsinstans i vissa frågor rörande älgjakt måste vara ägnat att minska förtroendet för länsstyrelsen som besvärsinstans. Enligt länsstyrel- sens mening är de två funktionerna oförenliga varför en annan lösning måste sökas.

— — -— Enligt länsstyrelsens mening talar övervägande skäl för att läns- jaktvårdsföreningarna ges ställning som kansli för länsviltnämnden och även att nämndens sekreterare hämtas därifrån. — — — Den tveksamhet beredningen framfört mot att ge jaktvårdsföreningarna myndighets- eller kanslifunktion motsägs av att konstruktionen förekommer inom lantbru- karnas organisationer. — — — Härtill kommer att beredningen själv tidigare föreslagit att länsstyrelsen skall medges möjlighet att till sjöfågeljaktföre- ning delegera beslutanderätten rörande jakt på allmänt vatten.

• Sida 233
•  Original

Vad avser länsviltnämndens sammansättning" bör enligt länsstyrelsens mening en av ledamöterna besitta särskild sakkunskap i trafiksäkerhetsfrå- gor och således utökas med ytterligare en ledamot. — — —

13.20 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen vill föra fram ett annat förslag till organisation av länsviltnämnden. ——— Jakt- och viltvården som en del av natur- och miljövärden är ett viktigt intresse som bör samordnas med bla skogs- och lantbruk. Det är därför viktigt att länssty- relsen har erforderlig kompetens även inom jakt- och viltvårdsområdet samt därigenom får möjlighet att väga detta intresse mot andra. En möjlig- het att knyta denna kompetens till länsstyrelsen är att bygga in nämnden i länsstyrelsen. Organisatoriskt kan detta ske genom att nämnden bildar en delegation som tillsammans med ordförande och sekreterare/föredragande från länsstyrelsen fattar beslut i vissa licensärenden samt ärenden av principiell eller eljest viktig art inom jakt- och viltvårdsområdet. — — — Sammansättningen av delegationen bör vara densamma som beredningen föreslagit. Om den nya lagens intentioner skall kunna genomföras måste länsstyrel- sen vidare tillföras förstärkningar även på tjänstemannaplanet inom jakt- och viltvårdsområdet. För närvarande saknar länsstyrelsen sådan sakkun- skap.

13.21 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen anser det oklart vilken ansvarsfördelning som är tänkt att gälla mellan de lokala samrådsorganen och länsjaktvårdsföreningarna/jaktvårdskretsarna. Länsstyrelsen vill vi- dare ifrågasätta om ytterligare ett jaktorgan på det lokala planet — med de av beredningen förslagna uppgifterna — verkligen kommer att bli till gagn för det praktiska viltvårdsarbetet. — — — Ett sätt att avlasta naturvårdsverket är att införa en möjlighet för läns- styrelsen att ompröva sina tilldelningsbeslut. Erfarenheterna från andra områden där omprövningsmöjlighet införts talar för att en betydande minskning av antalet besvärsärenden skulle kunna uppnås på detta sätt. Länsstyrelsen vill därför förorda denna lösning på naturvårdsverkets "besvärsproblem" framför det av beredningen lagda förslaget, vilket läns- styrelsen inte finner acceptabelt.

13.22 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker — — — att — med kretsarna som grund — lokala samrådsorgan som arbetar på ideell basis tillskapas. - - — — Samrådsorganet får dock inte utvecklas till ett organ som arbetar vid sidan av jaktvårdsförening och dess kretsar. Då blir administrationen överarbetad.

13.23 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen delar beredningens bedömning av behovet av ett utökat. lokalt samarbete i vilt- och fauna- vårdsfrågor mellan berörda intressenter. — — — Med hänsyn till att natur- vårdsorgan i allmänhet saknas i kommunerna, ifrågasätter länsstyrelsen, om inte de föreslagna lokala samrådsorganen bör ges en fastare form och ett vidgat ansvarsområde. De remjaklliga frågorna bör dock enligt läns- styrelsens mening liksom hittills i huvudsak kunna handhas av de lokala jaktvårdskretsarna. Ansvarsfördelning och samrådsformer mellan kret- sarna. samrådsorganen och andra lokala intressenter, tex på trafiksäker- hetsområdet. bör dock klarläggas. I likhet med Skaraborgs läns jaktvårdsförening och länsälgnämnden tillstyrker länsstyrelsen beredningens förslag avseende länsviltnämnderna,

• Sida 234
•  Original

deras sammansättning och uppgifter. — — — Tjänstemän från skogsvårds- styrelsen. lantbruksnämnden och regionala myndigheter på trafiksäker- hetsområdet bör enligt länsstyrelsens mening regelmässigt erbjudas att som adjungerade delta i länsviltnämndernas sammanträden.

13.24 Länsstyrelsen i Örebro län: Beredningen föreslår att lokala samråds- organ eller samrådsgrupper bildas. — — — Beredningens uttalande att den finner det lämpligt att låta de lokala organen växa fram genom lokala initiativ innebär att det är högst osäkert om de lokala organen alls kommer att inrättas och hur de organiseras för sina uppgifter. Svårigheter för länsviltnämnden och därmed också för länsstyrelsens arbete kan uppkom- ma. Det är därför angeläget att de nämnda organens uppgifter och organi- sation klarläggs närmare.

13.25 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: På den lokala nivån har beredning- en ansett att ett samrådsorgan med uppgift att samordna viltvårdsinsat- serna bör inrättas. — -— — Länsstyrelsen är tveksam till om det finns ett behov av ett sådant samråd. Inrättandet av ett samrådsorgan får inte innebära ökat arbete för länsstyrelsen vid dess hantering av jaktfrågorna.

13.26 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: De föreslagna lokala samråds- grupperna skulle få betydande arbetsuppgifter. De flesta av dessa uppgifter handhas i dag av kretsorganen av Svenska jägareförbundet. Risker finns för att ansvarsförhållandena beträffande dessa uppgifter blir oklara och att dubbelarbete och ökade kostnader uppstår. Enligt länsstyrelsens mening borde det i de flesta kommuner vara tillräckligt att företrädare för de nämnda övriga intressena och. i ökad omfattning. företrädare för kom— munen medverkar i kretsorganens arbete med dessa uppgifter. Om det i någon kommun finns ett särskilt behov av en samrådsgrupp. bör sådan självfallet kunna inrättas. Länsstyrelsen anser att bla följande principer bör vara vägledande för beslut55ystemet vad gäller älgtilldelningen inom älgjaktsområdena och jakttiden för älgjakt. De beslutande organen bör ha en sådan sammansätt- ning att ärendena kan ges en allsidig prövning utifrån de olika intressen som finns i dem: jägarnas. trafiksäkerhetens. jord- och skogsbrukets. naturvårdens och friluftslivets. Jägarna och fastighetsägarna bör ha möjlig- het att få ärendena överprövade även på central nivå. Beträffande länsviltnämndens sammansättning anser länsstyrelsen att trafiksäkerhetsintressena är så viktiga att företrädare för dem bör ges ordinarie plats i nämnden.

13.27 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beredningens förslag om lokala sam- rådsorgan verkar välbetänkt. —- — — Uppräknade lämpliga arbetsuppgifter för ett sådant organ synes angelägna. — — — lnom Jämtlands län finns i varje kommun minst en jaktvårdskrets och det kan i och för sig sättas i fråga om inte dessa kretsar skulle kunna klara av nämnda uppgifter. — — — Emellertid omfattar kretsarna enbart jägareförbundets medlemmar. Kret- sarnas arbetsuppgifter är också ganska begränsade. Ett samrådsorgan skulle däremot stå organisationsmässigt obundet samt få betydligt fler och vidgade uppgifter. Det är lämpligt att dessa organ kommer till efter frivilligt initiativ. Att gå fram tvångsvägen är inte någon bra lösning. Däremot finns det all anledning för kommunerna att vid behov ta tag i frågan och undersö- ka och stimulera intresset för att tillskapa samrådsorgan. Föreslagen ändring från benämningen länsälgnämnd till länsviltnämnd är logisk. Antalet ledamöter blir enligt förslaget detsamma som nu. Det är

h) LH

• Sida 235
•  Original

lämpligt att länsstyrelsen utser ledamöterna i länsviltnämnden.

— - — Det bör — —- — vara lämpligt att länsviltnämnd inom sig har ett arbetsutskott som i brådskande fall kan yttra sig på nämndens vägnar.

Den föreslagna konstruktionen med länsviltnämnd som beslutande i tilldelningsfrågorna och länsstyrelsen som besvärsinstans är —— — inte helt invändningsfri. I allmänhetens ögon skulle det hela komma att ses som en dubbelfunktion inom länsstyrelsen. — — - Om detär så att alla ärenden skall föredras i viltnämnden är det fara värt att handläggningen blir tung- sammare och omständligare. Det föreslagna obligatoriska hörandet av lokala samrådsorgan kan också innebära tyngre arbetsformer. Länsstyrel- sen är vidare benägen att tro att det finns en större garanti för att berörda intressen bevakas på ett mer likvärdigt sätt om länsstyrelsen får fortsätta att besluta i alla tilldelningsärenden. — — —

Förslaget innebär att kravet på arbetsinsatser från naturvårdsenhetens sida ökar i inte ringa utsträckning. Älgärenden kommer att hanteras inom både naturvårdsenheten och juridiska enheten. — — —

Mot bakgrund härav finns det starka skäl att tro att den samlade hante- ringen av ärenden kommer att kräva ökade insatser från länsstyrelseper- sonalens sida. — — — Föreslagen reform kan därför komma att ställa krav på ökade resurser.

Nämnda förhållande står ej i samklang med strävandena i den offentliga verksamheten att effektivisera och inte onödigtvis byråkratisera. Rent principiellt kan det också resas invändningar mot att tjänsteman vid natur- vårdsenheten är knuten till länsviltnämnden — låt vara enbart som sekrete- rare - och att tjänsteman vid samma enhet samtidigt deltar i besvärspröv- ningen i ärenden som handlagts av nämnden.

Sammanfattningsvis ställer länsstyrelsen sig inte avvisande till tanken på att låta länsviltnämnden besluta i älgtilldelningsärenden men anser att en hel del befogad kritik kan anföras mot förslaget.

13.28 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Om det nya jaktsystemet accepte- ras kommer registrering av generella områden att upphöra. Det blir en påtaglig administrativ förenkling. Samtidigt tillkommer dock konstruk- tionen med sk särskilda licensområden. ett nytt moment. som kan befaras krympa denna rationaliseringsvinst. Dessa särskilda områden skall också tidsbegränsas och kontinuerligt omprövas. — Utredningen menar att läns- styrelsernas administrativa insatser också kommer att minska genom att länsviltnämnden tar över vissa beslutsfunktioner. I fråga om besluten om avskjutningsramar blir det knappast någon reell skillnad i hanteringen gentemot för närvarande. Kanslifunktionen beträffande såväl ramar och licensbeslut beträffande älgjakten som andra jaktfrågor är tänkt att bli en ny uppgift för länsstyrelsens naturvårdsenhet. Det är då svårt att förstå vari minskningen sammantaget för länsstyrelsen kommer att bestå. Säker- ligen förutsätter detta förstärkning av de personella resurserna. Besvärsprövningens överföring till länsstyrelsen inrymmer frågeställ- ningar av mera principiell natur. — - — Det är dock med tvekan länsstyrel- sen kan acceptera denna procedurförenkling. Det återstår också att se om älgjägarna gör det. Det kan för jägarna bli svårsmält, att länsstyrelsen förekommer i två roller i samma ärende. Dels genom sina arbetsuppgifter och handläggaransvar gentemot länsviltnämnden (naturvårdsenheten) å ena sidan och å andra sidan den prövning av besvär som samma länsstyrel- se (juridiska enheten) skall svara för. Som en nyhet framför utredningen att personalen i länsjaktvårds- föreningen i större omfattning än nu skall delta i det praktiska arbetet — ej myndighetsutövning — kring administrationen av älgjakten och i ären-

• Sida 236
•  Original

den om jaktvårdsområden. Detta — liksom allt övrigt utredningen anser att länsjaktvårdskonsulent och länsjaktvårdare skall göra — hari stort sett så fungerat i vårt län under hela försöksperioden. Resursökning av det skälet synes därför inte direkt påkallat.

Länsstyrelsen ärinte främmande för tanken på ett bredare lokalt engage- mang i jakt- och faunafrågor. Samtidigt kan häri ligga en fara för ett överorganiserande. som gör framför allt älgjaktens administration ytterli- gare komplicerad.

13.29 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Mycket av detjakt- och viltvårdsar- bete som idag sker handhas av jaktvårdskretsarna. Det kan inte uteslutas att de lokala samrådsorganen som beredningen föreslår kommer att syssla med samma uppgifter. Det finns därför en risk för dubbelarbete och kanske även meningsmotsättningar mellan kretsen och samrådsorganet. Då de arbetsuppgifter som föreslås åvila samrådsorganet är mycket angelägna och då detta organ står öppet även för andra kategorier än jägare tillstyrker länsstyrelsen beredningens förslag om lokala samrådsorgan. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att omvandla älgnämnden till länsvilt- nämnden. Länsstyrelsen anser att det därvid är en onödig detaljreglering att föreskriva att nämnden bör vara knuten till naturvårdsenheten och att en tjänsteman på denna enhet bör vara sekreterare i nämnden. — — —

— — —— Domänverket bör —- — — förutom övriga skogsintressen vara representerat i nämnden. En bokstavlig tolkning av beredeningens förslag om ”"intresseorganisationer”"' ger emellertid inte plats för domänverket i nämnden. enligt utredningens förslag.

Länsstyrelsen bör därför ges en frihet vid förordnande av ledamöter i länsviltnämnden. som gör det möjligt att ta hänsyn till regionala skillnader.

— — — Om beslutsbefogenheten överföres på länsviltnämnden torde knappast nämnden in pleno komma att besluta i varje enskilt ärende. Besluten torde istället komma att meddelas i länsviltnämndens namn av den handläggare som länsstyrelsen ställt till nämndens förfogande. Rent praktiskt torde således ett genomförande av beredningens förslag medföra att länsstyrelsen svarar för både tillståndsgivning och besvärsprövning om än det ur formell synpunkt är skilda myndigheter som är i funktion. Beredningens förslag i denna del har motiverats av önskemålet att avlasta naturvårdsverket dessa besvärsärenden. Det kan ifrågasättas om detta argument är tillräckligt för att införa en administrativ ordning som av flera skäl är så tveksam som den nu föreslagna. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig att förslaget genomförs eftersom länsstyrelsen som besvärs- myndighet har en större lokalkännedom än naturvårdsverket.

13.30 Göteborgs universitet: — — — BGSN konstaterar dock att viltforsk- ningens resultat har haft förvånansvärt liten inverkan på det praktiska handhavandet av viltet och dess miljöer. ——— BGSN finner att det vakuum som otvivelaktigt finns mellan forskning och praktik i stor ut- sträckning beror på att dejakt- och viltvårdsadministrativa organen saknar personal med vetenskaplig utbildning. — — —- —— — De problem som uppstått i samband med älgstammens explo- sionsartade utveckling på senare tid torde till stor del kunnat undvikas genom en bättre planerad avskjutning baserad på vetenskapliga prognoser. Detta förutsätter dock populationsekologisk kompetens hos de personer som handhar dimensioneringen av älgjakten.

Enligt betänkandet finns inget förslag till förändring på denna punkt.

BGSN finner således att såväl den gamla som den nya, av beredningen

IQ U)

• Sida 237
•  Original

föreslagna. jakt- och viltvärdsadministrationen.saknar den vetenskapliga kompetens som är nödvändig för rationella beslut. BGSN förordar därför att såväl centrala som regionala organ förstärks med vetenskapligt skolad personal och stöder därmed de åsikter som framförs i särskilt yttrande av Bernt Lindqvist. Denna förändring kan genomföras antingen genom inrät- tande av nya tjänster eller genom en skärpning av kompetenskraven vid nytillsättning på redan befintliga tjänster. Om detta leder till ökade kostna- der, bör finansieringen kunna ske genom den rationalisering av jaktadmi- nistrationen som föreslagits av beredningen. En rationaliseringseffekt kan förmodligen också förväntas av den höjda kompetensnivån, tex genom att databaserad prognos- teknik kan införas vid tilldelning av jaktlicenser.

13.31 Lunds universitet: — — — Även om länsviltnämnderna får en vidgad lekmannarepresentation tillförs länsstyrelsens naturvårdsenhet en begrän- sad sakkunskap på faunavårdens område. För att tillgodose faunavården är det bättre att knyta zooekologisk expertis till länsstyrelsernas natur- vårdsenheter.

13.32 Stockholms universitet: Beredningen föreslår en utvidgning av läns- älgnämnderna vid länsstyrelserna till "länsviltnämnderna". Vi föreslår faunavårdsnämnder där jaktintressen. naturvårdsintressen mfl är repre- senterade på lika villkor. Närjaktliga frågor behandlas är det naturligt med en länsjaktvårdare som sakkunnig, i andra frågor kan en ekolog delta som sakkunnig. Om en konsult får fast plats vid länsstyrelserna för att handha faunavårdsfrågor är det viktigt att inte endast detjaktliga viltet tillgodoses.

— — — Jägarorganisationernas ansvar för administrationen av det prak- tiska faunavårdsarbctet bör bara gälla det jaktbara viltet. De klargöranden som beredningen försöker göra angående jägareförbundets roll i viltvården kan inte betraktas som klargörande då den breda definitionen på vilt används.

Angående beredningens övervägande omjakttidsberedningens knytning till SNV eller jägareförbundet måste vi anmäla avvikande uppfattning. Jakttider bör utredas av SNV.

13.33 Umeå universitet: SNV har som centralt huvudansvarig myndighet ett ledningsansvar för viltforskningen (se även pkt 1.2). Vidare bör SNV i samarbete med övriga berörda myndigheter ansvara för att viltforskning- ens och t'örsöks- och utvecklingsverksamhetens resultat omsätts i hän- synsregler _ — — och fatta beslut för det praktiska viltvårdsarbetet. — — — Även om SNV samråder med berörda viltforskare, jägarorganisationer etc vore det inte omotiverat med en förstärkt viltekologisk kompetens vid verket för att påskynda och effektivisera bla arbetet med olika typer av hänsynsregler. — — —

Vi stöder beredningens förslag att omvandla länsälgnämnderna till läns- viltnämnder. Även om länsviltnämnderna bör vara länsstyrelsernas rådgi- vande organ i de frågor som rör viltvården och jakten anser vi det synnerli- gen angeläget att länsstyrelserna åtminstone successivt (tex vid nybesätt- ning av tjänster) förses med egen viltekologisk kompetens.

Vi stöder beredningens förslag angående kommunala samrådsgrupper.

— — —— I den mån kommuner inrättar någon form av kommunbiologtjäns— ter anser vi det självklart att dessa personer bör delta i samrådsgruppernas arbeten. — — —

• Sida 238
•  Original

13.34 Stiftsnämnden i Härnösand: Förslaget om kommunala samrådsgrup- per avstyrkes. De ”mycket begränsade resursförstärkningar" som föreslås finansierade av jägarna kan på detta sätt med fördel inbesparas.

13.35 Svenska kommunförbundet: Då frågor rörande jakt berör även andra än de somjagar ställer sig styrelsen positiv till förslaget om lokala samråds- grupper. Det rörliga friluftslivet å ena sidan och jakt- och viltvården å andra sidan kan ofta ha motstridiga intressen. Det är därför viktigt att ett bra samarbete råder mellan jaktorganisationer och idrotts- och friluftsorga- nisationer. vilket motiverar att exempelvis friluftsfrämjandet och oriente- ringsklubbarna ingår i de lokala samrådsgrupperna.

— — — För att kommunernas organ skall bli bättre informerade om frågor rörande jakt och få möjlighet att bevaka allmänna intressen. tex bärplockning. bör kommunerna få tillfälle att utse ledamöter i de lokala samrådsgrupperna. Det bör ankomma på varje kommun att besluta i den frågan utan några rekommendationer från statsmakternas sida.

Ledamöterna Roland Agius. Perolof Holst, Bengt Thomasson, Ingrid Zetterström (samtliga c) samt Lennart Rydberg (fp) anför i reservation: Vi vill för vår del inte motsätta oss att lokala samrådsgrupper bildas. Detta bör dock vara ett lokalt initiativ och ske på helt frivillig väg. Sammansätt- ningen bör också avgöras lokalt. Styrelsen avvisar förslaget om en särskild kommunal nämnd för viltfrägor.

13.36 Landstingsförbundet: ——— Landstingsförbundet har i olika sam- manhang understrukit vikten av en ökad decentralisering och bättre sam- ordning mellan olika sektorer inom den statliga förvaltningen. Mot denna bakgrund ställer sig förbundet frågande till om vilt- och jaktfrågorna är så omfattande att det behövs särskilda länsviltnämnder. Landstingsförbundet anser istället att dessa frågor bör placeras inom redan befintlig statlig förvaltning på länsnivå. Länsstyrelserna bör därvid vara det naturliga regionala organet.

13.37 Centralorganisationen SACO/SR: Enligt beredningens förslag synes de arbetsuppgifter som föreslås för de kommunala samrådsgrupperna i stor utsträckning sammanfalla med de arbetsuppgifter som kommer att åvila länsjaktvärdsföreningarna och deras jaktvårdskretsar. Härigenom kan an- svarsförhållandena bli oklara med åtföljande risker för dubbelarbete och ökade kostnader. SACO/SR ifrågasätter om beredningens förslag inte in- nebär onödiga administrativa komplikationer utan motsvarande vinster och anser därför att frågan bör bli föremål för ytterligare utredning samt att förslag till instruktioner för de kommunala samrådsgrupperna utarbetas före det att eventuellt beslut fattas om att inrätta sådana samrådsgrupper. Härvid bör också beaktas möjligheten som alltid finns att på frivillighetens väg inrätta samrådsgrupper på. platser där särskilda behov föreligger. utan att för den skull föreskriva att samrådsgrupper obligatoriskt skall inrättas i hela riket. SACO/SR tillstyrker förslaget i den delen att länsviltnämnderna får rådgivande funktion men ifrågasätter de föreslagna beslutsbefogenheterna.

] likhet med vad som anförts beträffande de kommunala samrådsgrup- perna vill SACO/SR inte avstyrka förslaget om länsviltnämndernas be- slutsfunktioner. men anser att frågan bör utredas ytterligare innan beslut fattas så att ett av beredningens huvudmål. nämligen att åstadkomma så enkel administration som möjligt. inte åsidosätts.

I samband med att länsviltnämndernas beslutsfunktioner utreds ytterli-

• Sida 239
•  Original

gare bör även frågan om nämndernas storlek ochsammansättning omprö- vas. 1 beredningens förslag saknas både företrädare för trafiksäkerhets- intressena och veterinär sakkunskap.

Ärenden om jakt- och viltvård berör flera veterinärmedicinska områden såsom djurskydd. epizootibekämpande. livsmedelshygien och viltpatologi. Därför vill SACO/SR understryka vikten av att centrala. regionala och lokala myndigheter på varje nivå får tillgång till veterinär sakkunskap i sådana ärenden.

13.38 Jägarnas Riksförbund —- Landsbygdens Jägare: — — — Enligt bered- ningen skall jägarorganisationerna uteslutande ägna sig åt ideella arbets- uppgifter inom jakten och viltvården. Riksförbundet delar helt denna upp- fattning. ] detta sammanhang nämner beredningen vissa arbetsuppgifter som lämpligen kan läggas på jägarorganisationerna — och då i första hand Svenska jägareförbundet och dess länsföreningar. 1 denna del är bered- ningens förslag oacceptabelt. då hittillsvarande orättvisor mellan de båda jägarorganisationerna, bland annat i anslagsfrågor. kommer att kvarstå olösta. Det måste framstå som självklart att landets båda riksomfattande jägarorganisationer. i demokratisk ordning och på lika villkor, får utöva sin ideella. men samtidigt allmännyttiga verksamhet. -— — — De lokala samrådsorgan som beredningen föreslår skall inte få inneha någon beslutsrätt av myndighetskaraktär eller som eljest kan påver- ka enskild rätt. Respektive kommun bör alltid vara representerad i de lokala samrådsorgan som kommer att bildas. Båda jägarorganisationerna skall vara tillförsäkrade samma representation och samma rätt inom de omnämnda lokala samrådsorganen. —— — — Länsviltnämnderna bör ha samma sammansättning som nuvaran- de länsälgnämndcr, med det undantaget att LRF bör få utse en ledamot och en suppleant i nämnden. — — — — — — Med ökande arbetsbelastning måste länsstyrelserna få erforderlig resursförstärkning i form av vardera en ny tjänst för handläggning av jakt och faunavårdsfrågor. Medel för detta kan tas av de besparingar och kapitalvinster som erhålles då jaktvårdsfonden avskaffas och jaktvårds- medlen överförs direkt i statsbudgeten, enl. det förslag fondutredningen framlagt i frågan.

13.39 Lantbrukarnas Riksförbund: LRF delar beredningens förslag om tillskapande av länsviltnämnder med vidgade arbetsuppgifter och beslutan- derätt. — — — Den lokala administrationen föreslås ske via samrådsorgan med uppgift att samordna viltvårdsinsatserna på lokal nivå. - - — — Beredningen förutsätter att samrådet växer fram genom lokala initiativ till bildande av lokalt samrådsorgan. LRF har inget att invända mot att så sker där sådant behov föreligger. LRF avvisar beredningens förslag att samrådsorganet skall vara remissinstans och förslagsställare i länsviltnämnden. Detta är en uppgift för de organisationer som företräds i det lokala samrådet.

13.40 Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande: NTF tillstyrker vad beredningen anför under avsnitt 19.2.1 "Den lokala administrationen" om inrättandet av lokala samrådsorgan men med det tillägget att företräda- re för det lokala trafiksäkerhetsorganet måste ingå i samrådsorganet. Detta kan ses som naturligt, eftersom upplysnings- och utbildningsverksamhet utgör en viktig del av arbetet med att minska viltolyckorna. Även när det gäller förslagen om den regionala administrationen i avsnitt 19.2.2 anser NTF det vara viktigt att företrädare för länens trafiksäkerhets-

Prop.]986/87158

• Sida 240
•  Original

förbund adjungeras till de föreslagna länsviltnämnderna. Detta med hän- syn till riksdagens beslut om att NTF ansvarar för den pläderande trafiksä- kerhetsinformationen. som regionalt utförs av trafiksäkerhetsförbunden.

13.41 Skogsindustriernas samarbetsutskott: SISU ifrågasätter behovet av att tillföra jakt- och viltvårdsadministrationen särskilda samrådsorgan på lokal nivå. De uppgifter som enligt förslaget skulle åvila dessa kan, enligt vår mening. utföras av jaktvårdskretsarna. Kretsarna, vilka inom något år är landstäekande, torde till sig kunna adjungera de intressen beredningen anger, vilka inte är representerade i den ordinarie verksamheten. Om samrådsorgan ändå tillkommer i särskild ordning, är det viktigt att mark- ägare olika kategorier blir företrädda. SISU tillstyrker förslaget om länsälgnämndernas ombildning till sk läns- viltnämnder med vidgade befogenheter. Vi understryker vikten av att nämnderna därvid får en för uppgifterna sakkunnig sammansättning. De bör även ha frihet att adjungera ytterligare expertis. I län med mera betydande storskogsbruk är det, enligt vår mening. nödvändigt att denna kategori är representerad i länsviltnämnden. Det är fördelar med en numerärt begränsad nämnd, men det föreslagna antalet bör kunna överskridas om man därmed vinner bättre representativitet.

13.42 Svenska jägareförbundet: Vad avser de lokala samrådsgrupperna finnerjägareförbundet att dessa bör kunna arrangeras och verka helt inom ramen för jaktvårdskretsarna. — — — Vad avser det föreslagna systemet med licenstilldelning av vilt genom en länsviltnämnd skall följande anföras. Länsstyrelsens juridiska enhet före- slås bli besvärsinstans över länsviltnämndens beslut. Detta kan av effekti— vitetsskäl motiveras medan det däremot ur rättssäkerhetssynpunkt synes något diskutabelt. Skapas garantier för att inga personalunioner finns mellan de två instanserna bör dock systemet, som enligt Svenska jägare- förbundets uppfattning har flera väsentliga fördelar. kunna accepteras. Svenskajägareförbundet tillstyrker beredningens förslag vad avser läns- viltnämndernas sammansättning och understryker det angelägna i att per- soner som väljs till nämnderna har erfarenhet av jakt- och viltvård samt från de areella näringarna. Det är även angeläget att antalet ledamöter i länsviltnämnderna hålles begränsat enligt beredningens förslag. Inom Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län bör emellertid med hänsyn till älgjakten ovan odlingsgränsen en representant för samerna ingåi nämn- den. Vidare måste även storskogsbrukets berättigade intressen på lämpligt sätt beaktas.

13.43 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen har ingen principiell in- vändning mot att — — — lokala samrådsgrupper prövas men vill betona att alla ingående organisationer bör ha lika representation, så att inte jägar- intressena får mer inflytande än några andra. På det regionala planet föreslår beredningen att länsälgnämnderna om- vandlas till länsviltnämnder, som föreslås bli knutna till länsstyrelsernas naturvårdsenheter. ——— Om nämnderna ska komma till stånd är det enligt föreningens mening angeläget att de får en allsidig sammansättning utan dominans av jägarintressena. Föreningen anser för sin del att någon sakkunnig inom biologi/ekologi bör ingå i nämnden. Därutöver bör extra ekologisk expertis kunna adjungeras i särskilda frågor. Det är viktigt att betona att endast frågor som rörjakt och viltvård i den av föreningen inledningsvis angivna begränsade bemärkelsen bör behand- las av nämnden. Frågor om bevarande av arter och faunavård i vid bemär-

• Sida 241
•  Original

kelse maste behandlas av naturvardsmyndigheterna En rimlig princip i fördelningen av representanter i såväl de lokala samrådsgrupperna som länsviltnämnderna är enligt föreningens åsikt att kategorin jägare/markägare inte får fler representanter tillsammans än företrädarna för naturvård och allmänna intressen. * Föreningen anser att Friluftsfrämjandet bör beredas möjlighet att utse en representant ijakttidsberedningen.

13.44 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna delar beredningens uppfattning be- träffande värdet av ett utökat samarbete i vilt- och faunavårdsfrågor mel- lan berörda intressenter. — — — Detta samarbete/samråd kan naturligtvis ske i olika former. Ett alterna- tiv är att länsjaktvärdsföreningarnasjaktvårdskretsar årligen inbjuder före- trädare för andra organisationer och intressen till överläggningar i gemen- samma frågor. En sådan ordning är smidig att administrera och borde kunna accepteras av alla parter. Det bör uppmärksammas att i kretsstyrel- serna ingår. förutom jägare valda av kretsårsmötet, också representanter från kommun och LRF.

Ett annat alternativ är det som beredningen föreslår. Mot bakgrund av beredningens principiella utgångspunkter och överväganden, som bla re- sulterat i en uttalad strävan mot en enkel administration. förefaller dock förslaget om samrådsgrupper med den funktion som beredningen föreslår mindre välbetänkt. Under inga omständigheter bör eventuella samråds- grupper. löst sammansatta utan stadgar eller reglementen. få vara formella remissinstanser i älgvårdsfrågor.

Föreningarna tillstyrker bifall till beredningens förslag avseende länsvilt- nämnder. deras sammansättning och uppgifter. Föreningarna vill dock peka på den jävsituation som kan uppkomma. då länsstyrelsen skall be- handla besvär som inkommit över beslut, fattade i en nämnd. vars sekrete- rare skall vara en tjänsteman vid länsstyrelsen och där beslutsunderlaget framtagits på myndigheten.

Beredningen lämnar i detta kapitel ett förslag om viss personalförstärk- ning av jaktvårdstjänstemannakåren och anför. att det i flertalet län bör finnas en länsjaktvårdskonsulent. Föreningarna delar beredningens upp- fattning om nödvändigheten av personalförstärkningar. Dessa kan dock inte åstadkommas genom att några tjänster som länsjaktvårdare omvand- las till konsulenttjänster utan kravet måste vara en total förstärkning.

13.45 Tjänstemännens centralorganisation: Beredningen föreslår att ären- den om tilldelning av älgar och kronhjortar skall handläggas av vilt- nämnder. Länsstyrelserna som i dag handlägger dessa ärenden föreslås bli besvärsinstans. I dag är det naturvårdsverket som är besvärsinstans. För beredningens förslag talar att det lokala och regionala inflytandet i beslutsprocessen skulle öka. Mot förslaget talar att länsviltnämnderna föreslås administrativt knutna till länsstyrelserna. En så nära administrativ koppling mellan första instans och besvärsinstans är mindre lämplig. bla från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt TCOs mening bör beredningens för- slag underkastas ytterligare prövning på denna punkt. Vilken enhet vid länsstyrelserna som skall handläggajakt- och viltvårds- frågorna bör enligt TCOs mening kunna avgöras av va1je länsstyrelse själv.

13.46 Trädgårdsnäringens Riksförbund: Förbundet förutsätter att träd- gårdsnäringen blir representerat i lokala och regionala organ. Överhuvud- taget bör trädgårdsnäringens lokala och centrala organisationer i betydligt

• Sida 242
•  Original

högre grad än för närvarande få tillfälle att ge sina synpunkter på frå- gor som hör samman med vilt och jakt. Länsstyrelsen bör tex utnyttja den sakkunskap som finns bland företrädare för trädgårdsnäringen bättre.

14 Finansiering

14.1 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen tillstyrker även förslaget att varje län skall bära kostnaderna föri länet inträffade grödskador. En sådan ordning bör medföra ökade möjligheter att nå god anpassning av främst älgstammen med hänsyn till länets förhållanden.

14.2 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen tillstyrker i princip beredningens för- slag att regleringsfonden avvecklas och att de länsvisa fonderna förstärks. Styrelsen har tidigare i yttrandet framhållit att ersättning för älgskador på plant- och ungskog bör utgå när det enligt 55 skogsvårdslagen kräVs omplantering. Bidrag till sådan omplantering bör lämnas från ett centralt anslag. Detta för att uppnå viss likformighet i bidragshanteringen och för att kunna ställa garantier att vissa medel finns för ändamålet.

14.3 Statens naturvårdsverk: Administration. Beredningens förslag innebär nytillkommande och omfördelade uppgifter för såväl naturvårds- verket som länsstyrelserna. De utvidgade arbetsuppgifterna sägs i huvud- sak bli kompenserade av motsvarande administrativa lättnader till följd av förslaget om nytt älgjaktssystem. Det är dock inte troligt för verkets vidkommande att tillkommande tunga uppgifter. om än delvis av övergående natur, skulle kunna kompenseras av att besvärsärenden om älgtilldelning etc. överförs till länsstyrelsen. Det är ju för övrigt mycket osäkert om så verkligen kommer att ske. Naturvårds- verket måste därför anmäla att beredningens olika förslag sammantaget oundgängligen nödvändiggör resursförstärkning. Genomförs beredningens älgiaktsförslag eller något system som är än mindre administrativt betungande kan dock sannolikt länsstyrelsernas ar- betsbeslastning bibehållas vid oförändrad nivå. Situationen för länsstyrel- serna är emellertid som påtalats redan nu prekär och fordrar resursför- stärkning. Viltforskning och försöksverksamhet. Verket ansluter sig till beredningens synpunkter. En ökad ambition på detta område är angelä- gen och ligger ävenjägarna varmt om hjärtat. De frivilliga bidrag som inom Svenskajägareförbundet under en treårsperiod beräknas tillföra forskning- en närmare 4.5 milj kr är en sak som tyder på detta. Utbildning och information. Verket delar även beredningens bedömning av vikten av utbildning och information. Verket anser även att berörda myndigheter inom de areella näringarna bör kunna engageras mer i dessa frågor. Ökade insikter om faunan och biotopkrav som effekter av olika hänsynstaganden kan med stor sannolikhet i viss utsträckning också bli lönsamma på sikt även för näringen själv. Därmed avses inte i främsta rummet ökade intäkter av jakt tttan förbättrat jordbruk eller skogsbruk. Ersättning för viltskador. Verket instämmer i beredningens för- slag om fällavgifter, länsvist ansvar för viltskademedel och utdebitering av visst belopp per fällt djur för gemensamma angelägenheter. Intäkterna från fällavgifter har under den senaste femårsperioden tämli- gen lika fördelat sig på skadeersättningar. älgvård och gemensamma ange- lägenheter. Endast ett län — Malmöhus — kunde föregående ärinte klara

• Sida 243
•  Original

sina ersättningar och därmed ej heller sitt bidrag till regleringsfonden. Anledningen härtill var alltför omfattande skador — främst av dovhjort. Det bör i detta sammanhang påpekas att beredningen använder olika begrepp för det skadegörande viltet. Om beredningen med klövviltskador avser även skador förorsakade av vildsvin innebär detta ett oskäligt stort länsansvar till följd av den försöksverksamhet som för närvarande bedrivs i Stockholms län.

Praktiskt viltvårdsarbete. Verket välkomnar av naturliga skäl beredningens förslag om nytt viltvårdsanslag. Sådana medel har under ett flertal år begärts och ingående motiverats i verkets petita. Det måste dock uppmärksammas att anslaget erfordras för faunan i sin helhet. inte bara för viltet.

Verket instämmer i beredningens bedömning att ansvaret för normala biotopåtgärder bör ankomma på mark- ochjakträttsinnehavare men att det finns behov för länsstyrelserna att genom bidrag kunna stimulera verksam- heten.

Medelsanvisninge n. Det föreslagna viltvårdsanslaget skall enligt beredningen integreras med nuvarande anslag "Ersättning vid vissa vilt- skador mm". Till anslaget bör, enligt beredningen. föras dels allmänna budgetmedel. dels medel ur jaktvårdsfonden. Det bör därför enligt bered- ningens mening tillföras budgetmedel beräknade till c:a 6 miljkr. Övriga medel föreslås tillförda från fonden.

Enbart de s.k. rovdjursersättningarna uppgår dock för närvarande till närmare 7 miljkr. Tillskottet från jaktvårdsfonden är vidare svårt att beräkna. då det kan förväntas utgöra en restpost sedan viltforskningen och gemensamma angelägenheter inom älg- och hjortvården fått sina anspråk tillgodosedda.

Verket förutsätter att det anges en särskild ram för de nya viltvårdsmed- len om de skall ingå i nuvarande anslag ”Ersättning för vissa skador orsakade av vilt m.m.".

— — — Verket delar beredningens mening rörande krav på samlad pröv- ning av medel tilljakten och viltvården. Verket ser dock inte skäl för någon särskild ordning skild från övrigt budgetarbete. En sådan ordning kan även förorsaka en splittrad prövning.

Svenska naturskyddsföreningen bör enligt beredningens mening erhålla sitt totala stöd genom bidrag av budgetmedel och ej längre delvis ur jaktvårdsfonden. Flera skäl talar för detta och verket ansluter sig därför till beredningens förslag på denna punkt. Verket är såsom framförts tidigare av den bestämda meningen att anslaget till föreningen bör beviljas direkt av regeringen utan att beröra något av de anslag naturvårdsverket har till sitt förfogande.

14.4 Kammarkollegiet: Kammarkollegiet har som fondförvaltare intet att erinra mot den föreslagna avvecklingen av regleringsfonden (viltskadereg- leringsfonden). Medelsanvisningen. Kammarkollegiet delar uppfattningen att natur- vårdsverket i samråd med berörda organisationer ges i uppdrag att utarbe- ta förslag till ett system för framställning om medel och för medelsanvis- n1ng.

14.5 Statskontoret: Statskontoret har i huvudsak inget att erinra om princi- pen för finansieringen av de reformer beredningen föreslår då dessa avses bli finansierade genom omprioriteringar. I betänkandet "Avveckling av statliga fonder". SOU 1982z62, föreligger emellertid ett förslag om att jaktvårdsfonden bör upplösas. Statskontoret förordar därför att slutligt

• Sida 244
•  Original

ställningstagande om finansieringen bör anstå i avvaktan på statsmakter- nas beslut om förslaget till avveckling avjaktvårdsfonden.

14.6 Riksrevisionsverket: — — -— Beredningens motiv för förslaget att av- veckla viltskaderegleringsfonden är att inom en inte alltför lång tid bör en sådan anpassning av älgstammens storlek ha skett att balans uppnås inom varje län mellan inflytande av fällavgifter och den skadeersättning som betalas ut. Givet att denna bedömning är riktig har RRV från "skadeersätt- ningssynpunkt” ingenting att invända mot detta förslag. — — —

14.7 Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON avvisar bestämt bered- ningens förslag att slopa de särskilda medel som tillförs länsstyrelserna ur viltskaderegleringsfonden, eftersom det inte framstår som uppenbart att den föreslagna administrationen kan komma att kräva mindre resurser än den nuvarande. Förslaget strider mot strävandena i allmänhet att i viss mån uppnå kostnadstäckning för offentliga tjänster.

14.8 Sveriges lantbruksuniversitet: —— — Om den av beredningen före- slagna positiva utvecklingen på viltforskningens område, åtgärder för hota- de arter m.m. skall komma till stånd måste behovet av ökade resurser reellt beaktas.

14.9 Länsstyrelsen i Stockholms län: Under försöksperioden med den sam- ordnade älgjakten har länsstyrelserna fått särskilda medel för att kunna utföra merarbetet med registrering mm. Då försöket med samordnad älg- jakt nu får antas bli ersatt av ett permanent system bör även det provisoris- ka extraanslaget tillföras den ordinarie staten. Medlen måste motsvara behoven och får inte godtyckligt reduceras på sätt skett med de särskilda medlen.

— — — För att minska arbetstrycket under den krympande resurstilldel- ning. som statens tvåprocentiga nedskärningar inneburit under de senaste åren, bör enligt länsstyrelsens mening lagändringar genomföras i såväl lagen (l980z894) om jaktvårdsområden som i lagen (l981:533) om fiske- vårdsområden så att jakt- respektive fiskevårdsområden bildas genom beslut av förrättningsmannen och vinner laga kraft utan efterföljande fast- ställelse av länsstyrelsen.

Anm: Beträffande behovet av särskilda medel för att finansiera admini- strationen av älgjakten anförs liknande synpunkter av länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbotten och Norrbottens län.

14.10 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Beredningen föreslår att reglerings- fonden för viltskador avvecklas och att det skall ankomma på varje läns- styrelse att med medel ur lånets viltskadefond finansiera ersättning för viltskador. — - — För Malmöhus län skulle detta förslag leda till helt förödande konsekvenser. Förjaktäret 1982/83 uppgick nämligen inkomster av fällavgifter endast till 73 35(lkr., trots att länet har de högsta fällavgif- terna i landet, medan utbetalda ersättningar 1983 uppgick till 582173kr.. varav 490886 kr. av medel ur viltskadefonden och resten, 91287 kr.. av statsmedel i ersättning för skador inom reservatet. Enda möjligheten att få ekvationen att gå ihop är att praktiskt taget utrota samtliga älgar. kron- och dovhjortar i länet. Eftersom detta inte kan ha varit beredningens avsikt, förutsätter länsstyrelsen att förslaget ändras i denna del.

• Sida 245
•  Original

14.11 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Som framhållits ovan delar länsstyrel- sen inte beredningens uppfattning att den föreslagna administrationen av älgjakten kommer att innebära en minskad arbetsbelastning för länsstyrel- sen. — — — Om beredningens förslag antas föreslår länsstyrelsen att de resurser som kommer att krävas för fortsatt administration täcks genom avgifter på de tjänster som utförs. Denna avgift kan då tas ut i samband med registrering- en eller ur viltskadefonden.

14.12 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker beredning- ens förslag beträffande finansieringen av länsviltnämndens arbete samt beträffande fällavgifter och länsvisa viltskadefonder.

14.13 Länsstyrelsen i Örebro län: Beredningen föreslår att den nuvarande viltskaderegleringsfonden avvecklas. Eftersom det svårligen kan förutses hur stora ersättningsanspråk på grund av Viltskador som uppkommer ett visst är. anser länsstyrelsen att det fortfarande bör finnas en möjlighet till tillfällig förstärkning av en viltskadefond. Om regleringsfonden avvecklas och en viss del av fällavgifterna tillförs jaktvårdsfonden. bör en sådan förstärkning kunna ske genom lån ur sistnämnda fond.

14.14 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Allmänt bör — — — framhållas att beredningens förslag otvivelaktigt leder till ökade kostnader för samhäl- let. Detta måste allvarligt beaktas då de slutliga formerna fastläggs.

14.15 Länsstyrelsen i Västerbottens län: I rådande system finns fonder för olika syften. De byggs i huvudsak upp med avgifter från jägarna. Det största skadeobjektet för vår del är skogsplaneringarna. Någon fond som därvid står till förfogande finns inte. Här rör det sig om mycket stora belopp och det råder delade meningar om härför skall tas i bruk en fond som bygger på jägarnas älgavgifter. Sannolikt skulle det leda till ännu högre avgifter och motverka ambitionen att hålla älgstammen på rimlig nivå. Det sistnämnda måste ändå bli det verksammastc medlet att hålla nere skadorna.

——— Länsstyrelsen ser ——— med tillfredsställelse att utredningen föreslår att regleringsfonden avvecklas efter en övergångstid men att de länsvisa fonderna behålls. Detta liksom att länsstyrelserna i fortsättningen får bestämma fällavgifternas storlek ligger helt i linje med den inställning länsstyrelsen tidigare redovisat.

14.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget.

14.17 Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR får särskilt understryka vikten av att viltforskningen får allmänna medel i sådan omfattning att angelägen forskning inte äventyras. — — — Med hänsyn till de mål som beredningen uppställt för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken samt föreslagna medel och åtgärder vore det uppse- endeväckande om målen kunde uppnås utan resursförstärkningar. —- — — I förhållande till de kostnader som jaktutövning medför i övrigt — arrende- avgifter. transporter. vapen — inte minst vapenlicenscr — ammunition och hundhållning. utgör fällavgifter och kostnader för jaktkort en ringa del. Med hänsyn härtill synes det inte orimligt att exempelvis genom en mindre höjning av avgiften för jaktkort förstärka de ekonomiska resurserna för viltforskning m m. Jägarna skulle förmodligen acceptera en sådan höjning,

• Sida 246
•  Original

dock under den viktiga förutsättningen att medlen enkom destineras till viltforskning och viltvård. Enligt SACO/SRs uppfattning föranleder beredningens förslag ökat per- sonalbehov — i flera fall med juridisk eller naturvetenskaplig kompetens Enligt SACO/SRs uppfattning är resurserna för närvarande otillräckliga för fallviltsundersökningar vilka torde vara av stor betydelse inte bara från viltekologisk utan också från allmänekologisk synpunkt. — — —

14.18 Jägarnas Riksförbund -— Landsbygdens Jägare: Jaktvårdsavgifterna bör, efterjaktvårdsfondens avskaffande, gå direkt in i statsbudgeten. Jakt- kortsregistret måste omgående överflyttas till en ansvarig myndighet, för- slagvis postverket eller kammarkollegiet. — — — Jägarorganisationerna måste få likvärdiga bidrag av jaktvårdsmedel till sin verksamhet. Detta kan lämpligen ske genom att bidragen delas upp i ett årligt fast bidrag, samt ett rörligt och medlemsrelaterat bidrag.

14.19 Lantbrukarnas Riksförbund: LRF motsätter sig beredningens för- slag att länsviltnämndens kostnader för arvoden, resor och traktamenten skall bekostas genom fällavgifter på klövvilt. Nämndernas förändrade arbetsuppgifter motiverar att dess kostnader bestrids av budgetmedel. Beredningen föreslår att regleringsfonden avskaffas men att de länsvisa fonderna behålles. — — — LRF anser att i samband med ändring av finansieringssystemet förjakt- och viltvårdsfonderna bör viltskadeersättningssystemet inom jord— och skogsbruket omprövas. LRF hemställer därför att nuvarande ersättnings- system ändras för att anpassas till lantbrukets produktionsförutsättningar. Ett ersättningssystem för skogsskador måste införas. - — —

14.20 Svenska jägareförbundet: — —— Det är enligt förbundets mening orättfärdigt att enbart jägarna skall finansiera landets viltforskning via olika kanaler. Alla undersökningar visar entydigt att rika viltstammar i stort sett värderas av alla människor och är en av drivkrafterna för det synnerligen aktiva friluftslivet i landet. Medel till viltforskning bör därför på sikt tillföras även ur andra källor än dem jägarna regenererar. — — — Jägareförbundet vill understryka att budgetmedel skall användas i så stor omfattning som möjligt i dessa sammanhang samt ifrågasätter om inte även länsviltnämndens verksamhet borde bestridas med budgetmedel. — — — Förbundet vill särskilt understryka vikten av att kostnaderna för denna länsjaktvårdsföreningarnas ökade verksamhet verkligen täcks ge- nom ökade anslag urjaktvårdsfonden. Vidare vill jägareförbundet under- stryka nödvändigheten av att de föreslagna personalförstärkningarna kom- mer till stånd.

Vad avser kostnader som uppstår genom samrådsorganen får jägareför- bundet anföra följande. Sker samråden inom ramen för jägareförbundets kretsverksamhet, vilket ovan föreslagits. bör kostnaderna självklart bestri- das ur jaktvårdsfonden. Införs däremot de föreslagna samrådsgrupperna som självständiga enheter bör kostnaderna för dessa betalas av budgetme- del.

Vad avser det föreslagna systemet beträffande ersättning för Viltskador får Svenska jägareförbundet understryka att om regleringsfonden avskaf- fas, måste garantier skapas för att länsviltfonden vid behov skall kunna erhålla medel från annat håll.

— — — Jägareförbundet finner det angeläget att vintervandringsproble- matiken snarast tas upp till en bred diskussion varvid även frågan om vissa

• Sida 247
•  Original

ersättningsmöjligheter för skogsskador bör övervägas. Generella möjlighe- ter till ersättning för skogsskador förorsakade av vilt bör emellertid enligt Svenska jägareförbundets uppfattning inte införas.

14.21 Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen delar inte beredningens uppfattning när det gäller medelsanvisningen utan vill för sin del föreslå att ett särskilt anslag för faunavård inrättas, i likhet med vad naturvårdsverket tidigare har begärt. Detta anslag skulle användas för det planmässiga faunavårdsarbete som föreningen ovan föreslagit ska bedrivas i natur- vårdsverkets regi. Inrättandet av ett särskilt faunavårdsanslag skulle vara en betydelsefull markering av statsmakternas engagemang för de hotade arterna i landet. Om ett anslag för viltvård i stället inrättas finns uppenbar risk för att det i första hand kommer att utnyttjas för praktiskt viltvårdsar- bete och inte till det betydligt mer angelägna arbetet med hotade och sårbara arter i allmänhet. Det nuvarande viltskadeersättningsanslaget bör bibehållas och inte upp- gå i ett eventuellt nyinrättat faunavårdsanslag. När det gäller beredningens förslag beträffande bidraget till föreningen ur jaktvårdsfonden vill föreningen anföra följande. Föreningen har under en lång följd av år satsat stora resurser på faunavårdsinsatser. främst i form av tre större projekt. som gäller havsörn. pilgrimsfalk och varg. Därutöver lägger föreningen ner stora resurser på information om frågor. som hör till betänkandets område. — — — Föreningen har också en viktig roll som direkt informationsspridare till allmänheten via telefonsamtal. brevsvar m.m. Föreningens ansvar för dessa frågor är så betydande att ett anslag direkt urjaktvårdsfonden är berättigat. Föreningen avstyrker därför bestämt beredningens förslag. — — —

14.22 Sveriges Länsjaktvårdskonsulenters Förening och Jägareförbundets tjänstemannaförening: Föreningarna har inga invändningar mot de förslag avseende finansiering som återfinns i kapitel 20. Föreningarna finner det självklart. att jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar tillförs ytterligare fondmedel för att kunna fullgöra de nya arbetsuppgifter som beredningen föreslår. Då personalförstärkningar utöver de av beredningen föreslagna torde bli nödvändiga. bör detta beaktas vid bestämmande av jaktvårdsavgiftens storlek.

14.23 Viltforskarföreningen: — — — De forskningsmedel som nyligen till- kommit inom Svenska jägareförbundet innebär rimligen en mycket kraftig förstärkning av jaktlig tillämpad forskning och försöksverksamhet. Det behövs emellertid en mer generell resursförstärkning som förhoppningsvis kan leda till en ökad forskning på icke jaktbart vilt eller kring problem som kan tyckas vara sekundära urjaktlig synpunkt, men som ger en nödvändig kunskap om generella bakomliggande mekanismer. Beredningen konstate- rar att jordbruket, skogsbruket och andra näringar haft stora effekter på vissa viltslags numerär. Vi anser att alla markanvändarc också bör bära sin del av kostnaderna för naturvården och därmed även viltvården. Vilt är en tillgång inte bara för jägare. Detta bör återspeglas också när det gäller resurserna för forskning på vilt. Detta resonemang gäller även om man betraktar "vilt" ur mer inskränkt bemärkelse. Speciellt viktigt är ett eko- nomiskt stöd från "det allmänna" för att på sikt upprätthålla en oberoende grundforskning vid universiteten.

• Sida 248
•  Original

Sammanfattning av betänkandet (Ds Jo 1986: 1) Tillgång till älgjakt”

Bakgrund

För älgjakten tillämpas sedan år 1976 i huvuddelen av landet en försöks- form för licensierad jakt benämnd samordnad älgjakt. Huvuddelen av jakten bedrivs inom registrerade licensområden med en för varje år be- stämd älgtilldelning. Älgjaktsområden som är för små för att uppfylla kraven för licensområden registreras för en ärlig generell tilldelning av ett vuxet djur och årskalv. På sådana områden är jakttiden endast ett fåtal dagar. Områdena med generell tilldelning upptar bara några få procent av älgmarksarealen. Antalet områden är emellertid mycket ston — ca 20000. 1 sitt huvudbetänkande (SOU l983:21') Vilt och jakt har jakt- och viltvårds- beredningen lämnat ett förslag till utformning av den framtida älgjakten. Förslaget skiljer sig från den samordnade älgjakten i huvudsak i så måtto att småmarkernas generella tilldelning av ett vuxet djur och årskalv före- slås bli ersatt med fri kalvjakt trnder en kortjakttid.

Utredningen har fått i uppdrag att belysa vilka konsekvenser för jakt- möjligheterna som förslaget skulle få om det genomförs.

Kartläggningen

I enlighet med sitt uppdrag har utredningen sökt uppskatta hur många jägare som har anledning att söka sig nya jaktmöjligheter till följd av en ytterligare samordning avjakten.

Utredningen har låtit genomföra en stickprovsundersökning i fyra län. Tillsammans med tidigare kända uppgifter visar undersökningen bl.a. föl- jande. Av landets ca 250000 älgjägare är det något över 17000 som jagar enbart inom älgjaktsområden med generell tilldelning (generellområden). Av dessa antas ca 5300 jägare kunna beredas möjlighet till licensjakt. Den återstående gruppen, ca 11700 personer, utgörs till övervägande del av jägare som ställs inför valet att i fortsättningen jaga enbart älgkalv eller söka sig en ny jaktmöjlighet. En mindre grupp, ca 3 500 marklösa älgjägare, kan komma att gå miste om sin nuvarande jaktmöjlighet. Det gällerjägare som tillhör jaktlag där inte alla i laget kan beredas möjlighet till licensjakt då deras generellområde sammanförs med ett licensområde.

Utredningen har vidare haft uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning det finns utrymme för ytterligare upplåtelser av älgjakt på statens. kommu- nernas, kyrkans och bolagens marker. På grundval av bl. a. överläggningar med olika markföreträdare gör utredningen den bedömningen att det inte finns någon helt outnyttjad älgmark tillgänglig. i varje fall inte i någon större omfattning. Kartläggningen ger däremot vid handen att det i många

' Anm. I propositionen återges endast sammanfattningen av betänkandet.

• Sida 249
•  Original

fall finns utrymme för fler jägare på den mark äom används för älgjakt. Dessa jaktmöjligheter kan ställas till jägarnas förfogande antingen genom att nya jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtelser.

Förslag till åtgärder

Utredningen har haft att — iden mån kartläggningen ger anledning därtill — överväga och föreslå åtgärder för att efterfrågade jaktmöjligheter skall kunna erbjudas och att detta kan ske på rimliga villkor.

Utredningen har med ledning av bl.a. uppgifter om jaktmarksareal och avskjutning försökt att göra en uppskattning av hur stort utrymme det finns för ytterligare jägare på den mark som används för älgjakt. Resultatet av uppskattningen tyder på att det är möjligt att bereda ett betydande antal jägare tillfälle attjaga älg. För att dessajaktmöjligheter skall bli tillgängliga krävs emellertid att de nuvarandejakträttsinnehavarna får sådana kunska- per och insikter om älgmarkens utnyttjande att de visar en större öppenhet än hittills för att bereda plats för ytterligarejägare. Utredningen föreslår att särskilda medel anvisas för den information och utbildning som behövs.

Med hänsyn till domänverkets ledande ställning som jaktupplåtare. är det av väsentligt intresse att verket anpassar sitt jaktutbud så att efterfrå- gan på jakttillfällen så långt möjligt kan tillgodoses.

Enligt utredningens mening bör ytterligare jakttillfällen kunna ställas till förfogande genom ett ökat antal korttidsupplåtelser.

För att tillgängligajaktmöjligheter skall kommajägarna till del behövs en förmedlingsverksamhet. Enligt utredningen bör jägarnas lokala organisa- tioner ta ansvaret för en sådan verksamhet. Särskilda resurser föreslås för ändamålet.

Om beredningens förslag genomförs. bör det enligt utredningens mening bestämmas en övergångstid för att underlätta en ytterligare samordning och en förmedling av nyajaktmöjligheter.

Vad beträffar prissättningen på jakträttsupplåtelser anser utredningen att de arrendeavgifter som i allmänhet tillämpas i regel ligger på en skälig nivå. I vissa fall förekommer emellertid anmärkningsvärda undantag. Ut- redningen hänvisari prisfrågan tilljakt- och viltvårdsberedningens övervä— ganden och förslag. Utredningens förslag för att öka utbudet av jakttillfäl- len bör kunna ses som en påbyggnad av beredningens förslag i den delen.

• Sida 250
•  Original

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds J 0 1986: ]) Tillgång till älgjakt

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statens naturvårds- verk. domänverket. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus. Hallands. Kopparbergs. Jämtlands och Norrbottens län. stiftsnämnderna i Skara, Strängnäs. Göteborg och Lund. Svenska kommunförbundet. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Svenska Jägareförbundet och Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening.

Härutöver har yttrande inkommit från socialdemokraterna i Skellefteå.

1 Kartläggningen av hur många jägare som har anledning att söka sig nya jaktmöjligheter till följd av en ytterligare samordning av älgjakten

1.1 Statens naturvårdsverk: ——— Naturvårdsverket gör — — — den be- dömningen att undersökningen genomförts på ett sådant sätt att resultatet är tillfyllest för avsett behov. Valet av försökslän är bra. —- — —

Vid denna typ av undersökning är valet av försöksområde och svarspro- centen mycket viktiga. För generella jaktområden råder helt olika förhål- landen om de ligger i ett utpräglat älgglest jordbruksområde eller i skogs— och blandbygd. I det förra fallet har de ofta registrerats för att jakträtts- innehavaren skall kunna tillgodogöra sig eventuellt fallvilt eller få möjlig- het att fälla skadegörande älg. Någon egentlig älgjakt förekommer sällan eller aldrig på dessa områden. och intresset för älgjakten och därmed sammanhängande frågor är följaktligen mycket lågt. Intresset torde också avta från älgrika till älgglesa trakter och från stora älgjaktsområden med flera jägare till små med en eller ingen jagande. Man kan ej heller bortse från att den som är emot avskaffandet av den generella jakten finner det mer angeläget att svara. En enkätundersökning. där man begär svar på utsända frågeformulär. skulle således lätt ge en felaktig bild av de verkliga förhållandena. Större generellområden i älgrika trakter skulle bli överre- presenterade. Man kan då också förvänta sig att antalet jägare som uppger sig bli utan jaktmöjlighet blir klart övervärderat. — — —

Ett visst stöd för dessa antaganden kan fås vid en jämförelse mellan utredningens undersökning och den som genomförts av Jägarnas riksför- bund-Landsbygdensjägare och som delvis redovisas i nr 5 1982 av tidskrif- ten Jakt och Jägare. I det senare fallet har man sänt ut frågeformulär. Hur många framgår dock inte av redovisningen. men inkomna svar är 23285t. Med stöd av dessa konstateras bland annat att medelarealen för generella älgjaktsområden är 66 ha. Den riktiga medelarealen är emellertid 54 ha, vilket framgår av naturvårdsverkets statistik över älgavskjutningen m.m. Man har således fått en överskattning av medelarealen på 22%.

Antalet jägare per generellt. område är enligt Jägarnas riksförbund- Landsbygdens jägare 2.98 vilket ger totalt 596005t. Enligt utredningen är motsvarande antal 2.17 resp. 45000. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare kommer således fram till ett antal jägare per område som ligger 37% över utredningens. Med hänsyn till vad som ovan sagts är detta inte

• Sida 251
•  Original

förvånande. Något facit finns naturligtvis inte atttillgå. men med beaktan- de av framför allt utredningens höga svarsprocent vill verket hålla för troligt att utredningen kommit sanningen närmast.

Utredningen kommer i sin undersökning fram till att ca 3500 jägare kan bli ”friställda”. Huruvida den siffran är något för hög eller något för låg kan lämnas därhän. Storleksordningen torde ändå vara riktig.

Om den siffran sätts i relation till den årliga omsättningen av jakttillfällen kan problemets vidd lättare uppskattas. Antalet älgjägare i landet uppgår till knappt 250000. Om varje jägare är i verksamhet i högt räknat 50år. utgår således årligen ca 5000 älgjägare som lämnar lediga platser i jaktla- gen efter sig. Även om självfallet många unga intresseradejägare står i tur. kan de 3500 friställda jägarnas situation inte anses vara särskilt problema- tisk i synnerhet som utredningen föreslår en övergångstid på tre år. som för övrigt tillstyrks av verket. Under denna tid skapas utan särskilda åtgärder ca 15000 nya möjligheter till älgjakt.

— — — Man har — — — inte observerat den inte oväsentliga grupp jägare som visserligen ställs utan jaktmöjlighet. men som därmed definitivt inte kommer att söka nyajakttillfällen.

För många jägare är inte själva jakten det viktigaste utan den sociala samvaro den medför. Under den korta gencrelljaktcn samlas ofta släkt och vänner för att ha trevligt i och kring jakten. En del deltar således med gevär. andra utan. Av dem som deltar med gevär gör många det för att man tycker det skall så vara. Lockelsen i självajakten är hur som helst inte den främsta orsaken till deras närvaro. Om denna grupp ställs utan jaktmöj- lighet skulle de inte efterfråga nyajaktmöjligheter på annat håll. De deltar hellre i samma område som förut men utan gevär. Hur stor denna grupp är har inte undersökts, men dess numerär skall inte underskattas. Några större svårigheter att lösa de problem som en övergång till ett nytt älgjakts- system skulle förorsaka för dessajägare torde inte finnas.

1.2 Länsstyrelsen i Hallands län: En grupp om ca 3500 marklösa jägare antas till följd av förslaget. åtminstone övergångsvis. helt kunna gå miste om möjlighet till älgjakt. Sammantaget skulle därmed. enligt beredningen, endast ca 11700 av landets ca 250000 älgjägare kunna gå miste om nuva- rande möjlighet attjaga vuxna älgar. De förslag till åtgärder som utredningen presenterat för att tillgodose behovet av efterfrågad jaktmark har mot angiven bakgrund inte blivit särskilt långtgående. Om utredningens uppskattningar är riktiga torde ock- så behovet att jakttillfällen i stort kunna tillgodoses med de åtgärder som föreslagits. Lokalt torde dock vissa problem uppstå. Om ett betydligt större antal jägare kommer att beröras negativt av älgjaktsförslaget. vilket hävdas av Jägarnas riksförbund-Landsbygdensjä- gare. får emellertid de rekommenderade åtgärderna anses otillräckliga. I sådant fall kan det också ifrågasättas om älgjaktsförslaget är förenligt med de grundläggande principerna för samhällets jakt och viltvårdspolitik. Länsstyrelsen har här noterat. att departementschefen i utredningsdirekti- ven betonat att denna politik bör syfta till att främja åtgärder som ökar utbudet av jakttillfällen och därvid särskilt framhållit älgjakten.

1.3 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Genom det stickprovsförfarande utred- ningen använt sig av torde uppgifterna om det antal jägare som härigenom löper risk för att i vart fall övergångsvis förlora jaktmöjligheterna vara ganska grovt uppskattade. Från vissa håll har röster höjts om att siffran 3500 är alldeles i underkant. Länsstyrelsen har inte någon säker uppfatt- ning i det avseendet. Sett mot hela antalet älgjägare måste siffran betraktas

• Sida 252
•  Original

som överraskande läg. Om den är riktig bör det stilla de värsta farhågorna hos dem som föreställt sig att föreslagen nyordning skulle innebära bety- dande försämringar för många älgjägare.

1.4 Svenska kommunförbundet.: Det förslag jakt- och viltvårdsberedningen lämnade innebär viss begränsning av jaktmöjligheterna. Hänsyn måste emellertid också tas till vikten av att jakträtter upplåtes på ett riktigt sätt från jaktpolitiska synpunkter så att förutsättningar skapas för en långsiktig viltvård. Med hänsyn härtill och till att de negativa effekterna av det nya älgjaktssystemet synes bli begränsade anser styrelsen att beredningens förslag kan genomföras. Styrelsen utgår vid den bedömningen från att jägarorganisationerna får det i utredningen föreslagna höjda stödet för sin verksamhet.

1.5 Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: På sidan 30 i betänkandet redovisas den studie av 511 generellområden som utredningen låtit utföra. Utredaren påpekar själv att de redovisade uppskattningarna är grova och ungefärliga. Det kan vidare konstateras att det är styrelserna för ett fåtal utvalda kretsar av Svenska jägareförbundet som fyllt i uppgifterna på de blanketter som ligger till grund för beräkningarna. Det kan vidare konstate- ras att kretsstyrelserna uppmanats att förstöra alla identifieringsuppgifter för studieobjekten. Somjämförclse kan nämnas att samtliga frågeblanket- ter i riksförbundets enkätundersökning finns arkiverade med namn. adress och registreringsnummer för älgjaktsområdet. Detta har kontrollerats av Notarie Publicus. varjämte riksförbundet erbjuder jordbruksdepartemen- tet full insyn och kontroll av hela undersökningsmaterialet. Riksförbundet har i vart fall inget som behöver hemlighållas. Skillnaderna mellan vad som redovisas i betänkandet och vad som framkommit i riksförbundets undersökning är anmärkningsvärt stora. Med anledning därav återger vi nedan de jämförbara sifferuppgiftcrna ställda mot varandra.

Utredningen Riksförbundet

Antal generelljägare totalt 45000 59600 Jagar både på licens och generellt 28000 11600 Jagar enbart generellt 17000 48000 Beräknas helt förlora sin jakt 3500 36700 (med utredningens förslag)

För att eliminera eventuella felkällor ijakträttsinnehavarnas svar. har riksförbundet reducerat sina antalsredovisningar med fem procent av samtliga uppgifter och antalet som förlorar sin jakt med femton procent. Trots detta är skillnaden mellan undersökningarna oförklarligt stor.

1.6 Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen: SCPF anser att det presenterade betänkandet på ett bra sätt belyser de konsekvenser Jakt och viltvårdsberedningens huvudbetänkande (SOU 1983:21) får på jaktmöj- ligheterna om det genomförs. Vår mening är att resultaten visar att de negativa effekterna drabbar ett relativt litet antal jägare och att de dessut- om är av övergående karaktär. Detta bör medföra att den segslitna frågan om jakt och viltvårdens framtida inriktning och organisation snarast kan få sin lösning.

2 Utredarens förslag för att öka möjligheterna till älgjakt 2.1 Statens naturvårdsverk: Utredningen gör här några teoretiska beräk- ningar av antaletjaktmöjligheter efter älg med hjälp av kilo kött och hektar

PJ h)

• Sida 253
•  Original

jaktmark per jägare. Visserligen benämns utredningen "Tillgång till älg- jakt". men vid diskussion om en utökning av antalet jägare i befintliga jaktlag kan man inte bara se till älgjakten. Ettjaktlag torde normalt ogärna hysa ett större antal medlemmar vid älgjakten än under resten av jaktsä- songen. Vikten av den sociala samvaron. viltvården. säkerhetsaspekter. m.m. talar definitivt emot att ett sådant förfarande skulle vinna någon större spridning.

Korttidsjakten är, som utredningen framhåller. en form avjakt som inte är invändningsfri. Jägaren deltar inte i viltvården och risk föreligger för ett onormalt stort jakttryck. Det torde därför inte finnas någon anledning att verka för en utökning av korttidsjakten i större omfattning. Intresset för denna jaktform har också visat sig vara begränsat.

Verket ställer sig likaså tveksamt till att den av utredningen benämnda "restjakten" skulle verksamt kunna bidra till en utökning av antalet jakt- tillfällen. Med kännedom om den svenskejägarens och rnarkägarens miss- tänksamhet mot andra människor som rör sig i markerna. i synnerhet om de bär vapen. torde viljan att låta "främmande" jägare själva ansvara för en del av älgjakten vara liten.

Naturvårdsverket tillstyrker attjägarorganisationerna under viss tid till- delas medel för information i syfte att i möjligaste mån skapa ökade jaktmöjligheter.

2.2 Domänverket: Domänverket har inget att erinra mot de åtgärder som utredningen under pkt 6.2 och 6.3 föreslår skall vidtagas vid övergång till nytt älgjaktssystem. Härmed bör skapas utrymme för tillfredsställande lösningar av situationen för "friställda" jägare. som nu jagar älg på gene- rella marker. Domänverket konstaterar att flertalet föreslagna åtgärder kan vara till- lämpbara för domänverket. till exempel — att även utomstående jaktlag ges skriftligt medgivande att få korttids- upplåta älgjakt på ekonomiska villkor som verket meddelar. — att domänverket tillkommande jakträttsbevis inom jaktvårdsområden på rimliga villkor kan erbjudas nu aktuella jägare. För att sådant erbju- dande skall kunna genomföras kan. som det i betänkandet framhålls, krävas ändring av en jaktvårdsområdesförenings stadgar. — att de korttidsjaktområden i syd- och mellansverige som nu planeras också öppnas för älgjakt. I sammanhanget bör erinras om att domänverkets markinnehav är kon- centrerat till landets nordligaste delar medan större delen av de jägare som får försämrad älgjakt torde vara bosatta i södra eller mellersta Sverige. Detta medför att våra möjligheter att medverka i en lösning av deras problem i praktiken blir ganska begränsad. Härtill kommer att tillgången på älg under senare år har kulminerat och att avskjutningen har minskat. Ett viktigt undantag härifrån är markerna ovanför odlingsgränsen där tillgången på älg på sina håll fortfarande är god. I områden omkring odlingsgränsen orsakar dessutom vandringsälg stora skador på tall-ung- skogar. Möjligheterna att här erbjuda intressantjakt till en del av dem som får försämrad älgjakt bör kunna vara goda. Domänverket delar emellertid utredningens uppfattning att det inte finns skäl att meddela bindande föreskrifter om förtur för dennajägargrupp. Domänverket delar också uppfattningen att det för ett genomförande av utredningens förslag bör anvisas särskilda medel dels för information och utbildning av berörda parter. dels för den förmedlingsverksamhet som aktualiseras.

IJ .J' la)

• Sida 254
•  Original

2.3 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker de av utredningen föreslagna åtgärderna för att underlätta ett genomförande av jakt och viltvårdsberedningens förslag.

2.4 Länsstyrelsen i Jämtlands: län: Utredningen förelår en rad åtgärder för att öka jaktutbudet för dem som kommer att drabbas negativt av nyord- ningen. Länsstyrelsen kan i allt väsentligt ansluta sig till vad utredningen här föreslår. Det är riktigt att undvika metoder med tvingande inslag och i stället gå fram med information. utbildning. m.m. Det är rimligt att domän- verket och kommunerna går i spetsen och i största möjliga utsträckning bidrar till att de jägare som blir marklösa fårjaktmöjligheter. Utredningens förmodanderr att jaktlag inte sällan är obenägna att ta in nya jägare saknar cnligt länsstyrelsens erfarenheter inte grund. Att bevil- jade licenser kan utnyttjas bättre är ställt utom tvivel. Som utredningen understryker harjaktsamman slutningar och organisationer av olika slag ett gemensamt ansvar för att verka för att jaktutbudet ökas och få ett nytän- kande till stånd. Inte minst de lokala avdelningarna och kretsarna har här en viktig uppgift. Det förslag till förmedling av jaktmarker och — möjlighe- ter som Lantbrukarnas Länsförbund för fram är intressant och den åtgär- den kan säkerligen bidra till att ökajaktutbudet. Utredningen framhåller betydelsen av att man förbättrar kunskapsun- derlaget rörandejägarna. Länsstyrelsen finner detta vara välbetänkt.

2.5 Länsstyrelsen i Norrbottens län: De förslag som utredningen redovisari sitt betänkande torde allmänt sett vara lämpliga för att öka antaletjakttill- fällen för marklösa älgjägare. Länsstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag med den erinran som ovissheten om älgjaktens utformning inom renbetesområdet utgör.

2.6 Stiftsnämnden i Skara: Överfört till de antaganden, förslag och siffror som redovisas i betänkandet innebär detta att Skara stiftsnämnd har att tillse att ytterligare 3—4 personer under en treårsperiod bereds möjlighet till älgjakt. Med hjälp av de olika förslag som utredningen lägger fram i syfte att underlätta genomförandet anser stiftsnämnden detta fullt realis- tiskt. Förutom utredningens förslag enligt ovan vill dock stiftsnämnden peka på den möjlighet som större markägare (t.ex. Domänverket. skogsbolag, stiftsnämnden m.fl.) har att själva aktivt medverka till att ytterligare ”marklösa jägare" bereds jakttillfälle. nämligen genom att kräva eller föreslå att ett antal personer från resp. företags ordinarie "jaktkö" bereds plats när nya jakträttsavtal upprättas. Ortsbefolkningen bör i sådana fall prioriteras och antalet avgöras från fall till fall beroende på jaktmarkens storlek och antalet övriga jaktmedlemmar ingående i laget.

2.7 Stiftsnämnden i Strängnäs: Det framlagda förslaget verkar riktigt vad avser tilldelning av älg för generell jakt. Ju större areal. som kan föras över till älglicensområden. ju större möjligheter finns att styra jakten på sådant sätt att en kvalitativt bättre. lagom stor och riktigt sammansatt älgstam kan åstadkommas i de svenska markerna. Vad däremot beträffar önskemålen att öppna jaktmarkerna för fler jäga- re ställer sig stiftsnämnden tveksam. Redan i dag bedöms antalet. jägare på de jaktmarker kyrkan arrenderar ut högt — i många fall kanske för högt per arealenhct för att en meningsfull jakt och viltvård skall kunna bedrivas! Ett stort antal jägare innebär också olägenheter för markägaren i form av t.ex. sönderkörda skogsbilvägar (mesta jakten bedrivs under våta höstda-

• Sida 255
•  Original

gar). skjutfältsröjningari ungskogar ochjulgransstölder, som i praktiken är svåra att bevaka för markägaren.

Några möjligheter till utökad jakt på kyrkans marker bedöms inte före- ligga och anses inte heller önskvärd.

Bara i några enstaka fall torde följden förjaktarrendatore'r inom kyrkans marker bli en reducerad älgjaktsmöjlighet om betänkandets förslag skulle komma att genomföras.

2.8 Stiftsnämnden i Göteborg: Vad beträffar förslaget om att etablera kort- tidsjakt inom vissa områden. skulle en sådan lösning bidraga till att lösa problemet med jaktmöjligheter för dem. som enligt det liggande förslaget skulle bli utan sådan möjlighet. En förutsättning är mellertid att de områden. som upplåtas. antingen själva omfattar en ansenlig areal eller ligger så nära varandra att de kan avjagas alternativt. För att inte jakttryckct skall bli för stort måste man säkert tillskapa en organisation där varje delområde jagas högst en gång per jaktvecka med lämpligt antal jägare under ledning av anställd jaktledare och med en viss administrativ kapacitet. Detta innebär att delområde (endagsjakt) bör omfatta 700—1000 ha beroende på terräng. vilttillgång. arrondering m.m. I Göteborgs stift förekommer jaktenheter av denna omfattning endast i undantagsfall även om man räknar med samarbete med andra allmänna ägare. Om förslaget med korttidsjakt genomföres bör det ske i en form där en fast organisation (jaktvårdssammanslutning) ges möjlighet att arrendera ändamålsenliga marker till ortspris för att utifrån detta område organisera en ändamålsenlig jakt. Härvid är det viktigt att jaktens och viltvårdens krav sätts i förgrunden och inte ekonomiska synpunkter eller strävan att bereda tillfredsställelse för största möjliga antal jaktintresserade männi- skor. Om ovanstående synpunkter beaktas. anser stiftsnämnden att den före- slagna lösningen med kompletterande korttidsjakt borde kunna ge positiva effekter.

2.9 Svenska kommunförbundet: De ökade resurser som —-— ställs till organisationernas förfogande bör inte bli till fördel endast från jägarnas synpunkt. Ökade kunskaper om förutsättningarna för jakt bör leda till initiativ hos kommuner och andra större markägare för att klarlägga möj- ligheterna för ökad jakt som kan höja avkastningen från markerna. Det bör också minska riskerna för konflikter mellan jägare och andra grupper som vill vistas i naturen. Ett ökat stöd bör därmed få positiva effekter från allmänna rekreationspolitiska synpunkter.

2.10 Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare: Utredningens allmänt uttalade förhoppningar om att nya jakttillfällen möjligen går att tillskapa — är tyvärr fromma förhoppningar utan reellt verklighetsunderlag. Varje jägare som blir utslagen från sina nuvarande jaktmöjligheter genom utred- ningsförslagen -— kommer att förbli utslagen. Att det i första hand blir de socialt och ekonomiskt svagaste jägarna som förlorar de begränsade jakt- möjligheter de nu har. gör inte saken bättre. Trots utfärdade kommittédirektiv om att inga utredningsförslag får med- föra ökade kostnader. anger såväl huvudutredningen som kompletterings- utredningen att deras förslag medför betydande kostnadsökningar. I den mån det. mot förmodan. finns några disponibla överskottsmedel tillgäng-

lx) kl! (_l!

• Sida 256
•  Original

liga. anser riksförbundet att dessa medel oavkortat skall överföras till resp. länsstyrelse som regional förstärkning av jakt och naturvård.

Jägarnas riksförbund - Landsbygdens jägare motsätter sig på det be- stämdaste att den väl fungerande. förhållandevis billiga och allmänt om- tyckta samordnade älgjakten slopas eller förändras på föreslaget sätt. Samma förhållande gäller nuvarande jaktlagstiftning som bör behållas oförändrad. eller med smärrcjusteringar.

2.11 Lantbrukarnas riksförbund: LRF har principiellt inga invändningar mot de av utredningen föreslagna åtgärderna. Det bör dock enligt LRF:s uppfattning betonas att förlusten av jakttillfällen och motviljan att delta i samverkan över ägogränser svårligen kan ersättas med information och utbildning. LRF noterar att utredningen föreslår att jakträttsinnehavarna och deras organisationer skall tillföras resurser. LRF finner det nödvändigt att även markägarna och deras organisationer får del av dessa medel för information och utbildning. Domänverket bör som utredningen föreslår vara vägledande vad gäller att visa på möjligheter att bättre utnyttja jakt- marken. Detta bör även gälla kyrkans och kommunernas markinnehav. Tillfällen till korttidsjakt bör bli föremål för en diskussion mellan jägare och markägare.

2.12 Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen: Som framgår av be- tänkandet är jaktmöjligheterna på bolagsmark i huvudsak väl utnyttjade. Normalt erbjuds i första hand anställda i skogsbruket jaktmöjlighet och därefter anställda i egen industri samt ortsbor. Skogsföretagen vill inte tvinga etablerade jaktlag att ta emot nya jägare. Således är möjligheterna åtminstone på kort sikt begränsade att erbjuda nya jakttillfällen. Det skall dock observeras att förhållandena varierar mellan och inom företagen. Enligt utredningens mening bör ytterligare jakttillfällen kunna erbjudas genom ett ökat antal korttidsupplåtelser. Flertalet skogsbolag vill dock helst etablera ett förtroendefullt och långsiktigt samarbete med jaktlagen för att på så sätt försöka erhålla en ändamålsenlig viltvård. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av den omfattande skadegörelse på skog som vissa viltarter åstadkommer. Möjligheterna att på skogsbolagens marker erbjuda korttidsjakt är därför små. I betänkandet påpekas att för att tillgängliga jaktmöjligheter skall kom- ma jägarna till del krävs en fungerande förmedlingsverksamhet och att jägarnas lokala organisationer skall ta ansvaret för denna. Självfallet un- derlättas förmedlingen av jaktmöjligheter av goda kontakter mellan mark- ägare och jägare. Enligt vår mening är det därför nödvändigt att om den förmedlingsverksamhet som föreslås kommer till stånd ett väl fungerande samråd med markägarna etableras. En god grund för ett sådant samråd kan vi erhålla om markägarna får en avsevärt bättre representation än nu i länsälgnämnder och på andra nivåer i den jaktliga administrationen.

2.13 Svenska jägareförbundet: Antalet jägare som förlorar möjligheten att bedriva jakt efter älg på de marker där de nu jagar uppskattas till ca3500 eller cal .5% av det totala antalet älgjägare. — — — Svenska jägareförbundet har efter kontakter med länsjaktvårdsförbun- den och jaktvårdskretsarna kommit till den slutsatsen att det bör vara möjligt att ordna älgjaktstillfällen för merparten av dessajägare. Om de jägare som riskerar förlora sina älgjaktstillfällen ärjämt fördelade över landet motsvarar detta 8—- 10 jägare per jaktvårdskrets. Om kretsarna kan motiveras att medverka i anskaffningen av jakttillfällen för dessa personer bör de kunna inordnas i befintligajaktlag.

• Sida 257
•  Original

Sannolikt är dock inte fördelningen jämn-över hela landet. Det kan finnas områden med en viss koncentration å'i?""generelljägare. Där kan kräVas särskilda åtgärder för att tillskapajaktmöjligheter för dessa. För att få bättre grepp om omfattningen av detta problem krävs dock en noggran- nare analys av generelljägarnas lokalisering ställd i relation till tillgången på älgjakt på samma ort. För denna analys krävs medverkan från länsjakt- vårdsförbunden och jaktvårdskretsarna.

En förutsättning för att de jägare det här är fråga om skall kunna beredas jakttillfällen i framtiden är dock att de själva aktivt medverkar för att få tillgång till älgjaktsmark samt att de är villiga att acceptera de föreskrifter för jaktens genomförande som gäller inom de licensområden till vilka de kan anslutas.

Med instämmande i utredningsgruppens förslag tillstyrker Svenskajäga- reförbundet således -— — —

att resurser ställs till jägareorganisationernas förfogande för att aktivt verka för tillskapande av jakttillfällen för de jägare som ge- nom denna åtgärd förlorar sin möjlighet att jaga älg '

att utredningsgruppens förslag skall vara genomfört inom en över- gångstid av tre år efter riksdagens beslut.

2.14 Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening: I likhet med utredaren anser föreningen att särskilda medel bör ställas till jägarorganisationernas förfogande för upplysning, information och förjaktförmedlande verksam- het.

3 Prisfrågan

3.1 Statens naturvårdsverk: När det gäller åtgärder i prisfrågan får verket hänvisa till sitt yttrande 1983—11—24 (sid. 18— 19) över "Vilt och jakt".

3.2 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen har inte funnit skäl aktuali— sera frågan om en allmän priskontroll för att komma till rätta med överpri- serna påjaktarrenden. Så länge efterfrågan på jaktmark överstiger tillgång- en skulle det vara svårt att ha ett praktiskt fungerande prisstopp. Då det inte föreligger några hinder mot att betala arrende vid sidan om vad som formellt avtalats eller bestämts är en fri prisbildning svår att förhindra. I det läget är det bättre att framför allt söka öka tillgången påjaktmark. Den åtgärden bör rimligtvis utgöra en viss prisdämpande faktor. Länsstyrelsen delar därför utredningens synsätt i detta avseende. I avsnittet saknar länsstyrelsen en redovisning av i vad mån företag och särskilt utländska jägare betalar höga arrenden och bidrar till att öka efterfrågan och därmed driva upp priserna.

3.3 Jägarnas riksförbund — Landsbygdensjägare: Utredningen är tämligen ensam om uppfattningen att tillgången på bra och billiga jaktmarker är så god att alla som vill jaga "kommer att erbjudas” detta på förmånliga villkor. Verkligheten är helt annorlunda. Det råder redan nu en stor brist på lediga jakttillfällen. Detta medför att prisnivån för jaktarrenden och andra upplåtelseformer stiger dag från dag. ] Syd- och Mellansverige blir jaktarrenden på 100kr. eller mera per hektar allt vanligare. Skräckexempel på ända upp till lOOOkr. per hektar är känt (utarrendering av kommunägd mark). Med beaktande av de arealkrav per jägare som antyds i utredningen — och som blir följden av bl.a. huvudutredningens lagförslag (delvis en översättning av öststaternas jaktlag med minimiarealer) — kan de framtida

• Sida 258
•  Original

kostnaderna per jägare förväntas stiga till tiotusentals kronor per år. Be- träffande korttidsjakten nämner utredningen på sidan 21 att Domän Turist AB (staten) tar ut ca lOOOkr. per dag - observera helt utan köttandel. Betydligt högre dagkortsavgifter (2000—3000 kr.) förekommer även.

Bristen på lediga jakttillfällen är så iögonfallande stor, att även utred- ningen borde ha uppmärksammat detta förhållande. Beträffande prisnivån förjakten är denna så hög att förhållandet upprepade gånger har aktualise- rats i riksdagen. Mot den bakgrunden är utredningens påståenden minst sagt märkliga. Redan nu har de ekonomiskt svaga grupperna stora svårig- heter att kunna skaffa sig tillgång tilljakt. Går de föreliggande utrednings- förslagen igenom. förvandlas jakten allt mer till ett exklusivt överklass- nöje, oåtkomlig för flertalet vanliga inkomsttagare.

4 Införande av en ny ordning för älgjakten

4.1 Statens naturvårdsverk: De olägenheter som en övergång till ett pro- duktionsanpassat älgjaktssystem tveklöst kan medföra för ett fåtal jägare, har således enligt verkets uppfattning i vissa sammanhang starkt överdri- vits. I stort sett varje förändring av villkoren förjakt kan medföra negativa effekter för en grupp av människor. Dessa negativa effekter får emellertid inte hindra en synnerligen angelägen strävan att skapa en bättre viltvård genom att göra jakten i största möjliga utsträckning produktionsanpassad och så djurvänlig som möjligt. En produktionsanpassad avskjutning under lång jakttid är av vital betydelse för älgvården. Endast den som inte delar denna uppfattning och exempelvis sätter den egna köttförsörjningen fram- för en god älgvård kan i dag hävda att den generella jakten så som den nu är utformad har ett berättigande. Verkets uppfattning i denna fråga delas av den helt övervägande delen av landets jägare. En god älgvård med en djurvänlig jaktform är också ett krav från den faunaintresserade delen av den övriga allmänheten.

4.2 Domänverket: Domänverket har i tidigare remissvar tillstyrkt att den framtida älgjakten i hela landet skall bedrivas inom ramen för ett system, som innebär att den är produktionsanpassad. Mot den bakgrunden är domänverket berett att medverka till lösningar som innebär att produktionsanpassad älgjakt kan införas. Det bör dock framhållas att verket inte ensamt kan svara för erbjudanden om jakttillfäl- len åt de jägare, som "friställs" vid övergång till nytt älgjaktssystem.

4.3 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den nu gjorda utredningen beträffande konsekvenserna av beredningens förslag till en ytterligare samordning av älgjakten visar enligt länsstyrelsens mening att några nämn- värda olägenheter inte uppstår för någon kategori jägare. De jakttillfällen. som skulle försvinna. om beredningens förslag genomförs, går sannolikt att ersätta. En övergångstid enligt utredningens förslag kan vara behövlig för att förändringarna beträffande älgjakten skall kunna genomföras så smidigt som möjligt.

4.4 Länsstyrelsen i Hallands län: I Hallands län finns många älgjaktsområ- den i storleksordningen 50—100 hektar. Då det är svårt att förutse i vilken närmare omfattning jakt- och viltvårdsutredningens förslag leder till en ökad samordning av älgjakten kan det åtminstone befaras att en hel del av dessa områden kommer att bli s. k. kalvområden om förslaget genomförs fullt ut.

• Sida 259
•  Original

Länsstyrelsen anser mot bakgrund av det anförda att en modifiering av jakt- och viltvårdsberedningens förslag bör ö'v't'ärvägas. Enligt förslaget skall undantagsvis tvåårslicenser kunna meddelas för det fall det kan visas att samordningsförsök har misslyckats ("särskilda licensområden"). För- slaget innehåller således en viss möjlighet till "flerårslicens". Länsstyrel- sen anser att denna möjlighet bör utvidgas och helst ersätta alternativet med kalvområden.

4.5 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om en treårig övergångstid. Därigenom får berörda jägare god tid på sig för att söka skaffa sig andra marker attjaga på.

4.6 Länsstyrelsen i Norrbottens län: I Norrbottens län bedrives sedan länge ett försök med reglerad älgjakt inom området nedanför lappmarksgränsen. I övriga delar av länet kan älgjakten bedrivas antingen under allmänjakttid eller som licensjakt. Länsstyrelsen bedömer att en övergång till den form av älgjakt som jakt- och viltvårdsberedningen föreslår inte medför någon nämnvärd försämring för de marklösa jägarna att bedriva älgjakt inom försöksområdet i länet.

4.7 Stiftsnämnden i Strängnäs: Jakten på kyrkans markeri Strängnäs stift.

Anslutning till älglicensområden är hög. Dock förekommer vissa arren- den där ”generell älgjakt" bedrivs. Möjligheterna bedöms emellertid goda att vid en ändring av älgtilldelning till generell jakt till att gälla enbart kalvar. föra över en stor del av de nu "generella' områdena till licensområ- den. Nuvarande jaktarrendator skulle då få tillgång till "fullständig älg- jakt”.

4.8 Stiftsnämnden i Göteborg: Förslaget. att nuvarande generella tilldel- ning av ett vuxet djur och en årskalv. skulle ersättas med fri kalvjakt under en kort jakttid, ser nämnden som i huvudsak positivt. I en situation då älgstammen väsentligen understiger vad som kan be- tecknas som normal storlek. borde dock en möjlighet finnas att minska avskjutningen även på de sålunda licensfria områdena.

4.9 Stiftsnämnden i Lund: En övergångstid på 3 år torde under övergångs- perioden i stor utsträckning konservera nuvarande förhållande och dess negativa effekter. Jakt- och viltvårdsberedningens förslag har varit bekant länge och möjligheten förjägare att förbereda sig för en eventuell ändring har stått till buds. En eventuell övergångsperiod bör, om den överhuvud taget skall till- komma, begränsas till I år.

4.10 Jägarnas riksförbund - Landsbygdens jägare: Med beaktande av sta- tistiska redovisningar från älgjakten. övrigt faktamaterial som föreligger. samt jägarnas klart uttalade mening. finns det inga bärande sakskäl att slopa eller förändra den samordnade älgjakten. En förändring enligt utred- ningsförslagen har enbart jaktpolitisk grund. Förändringarna kommer att slå ut flera tiotusental jägare från de jaktmöjligheter de har i dag. Osämja och stridigheter bland jägarna kommer att uppstå. Kostnaderna förjakttill- fällena kommer att stiga kraftigt. Myndigheterna kommer att få avsevärt ökande arbetsbelastning med administrationen av jakten, förutom alla nya besvärsärenden som uppkommer. Ingen vinner på utredningsförslagen — alla förlorar mer eller mindre (många förlorar allt de i dag har).

• Sida 260
•  Original

4.11 Lantbrukarnas riksförbund: LRF finner anledning — -— —— hänvisa till förbundets yttrande överjakt- och viltvårdsberedningens förslag vad gäller den framtida älgjaktsorganisationen;

”Enligt LRF:s uppfattning bör i princip älgjakt bedrivas inom licensom- råden i enlighet med beredningens förslag. Under en övergångstid bör möjligheter föreligga för registrering av särskilda licensområden. Äldre markägare med mindre arealer som inte tidigare deltagit ijaktlig samver- kan bör under sitt återstående innehav kunna registrera dessa som licens- områden. Tilldelningen bör ske i form av långtidslicens. Om arealen är t.ex. en femtedel av vad som normalt erfordras för licens på ett vuxet djur inom länet eller del därav. bör under övergångstiden tilldelning bli ett vuxet djur under en femårsperiod. Det är vuxet djur inte skjuts eller inte får skjutas tillämpas fri kalvavskjutning i enlighet med beredningens för- slag. Övergångsbestämmelserna upphör vid överlåtelse av fastigheten.

LRF finner det vidare angeläget att oavsiktlig avskjutning av fler älgar än vad som medges i licens avkriminaliseras. Det föreslagna licenssyste- met är ett led i denna strävan men bör kompletteras med regler som innebär att nästa års licens minskas med det överavskjutna antalet."

LRF vill understryka att förbundet inte kan tillstyrkajakt- och viltvårds- beredningens förslag i sin nuvarande utformning. Den diskussion som förekommit sedan beredningen framlade sitt förslag har inte föranlett LRF att ändra uppfattning. För att åstadkomma, en till lokala förhållanden. anpassad älgstam och en bättre viltvård krävs enligt LRF:s uppfattning förändringar i nuvarande älgjaktssystem. Ett förändrat älgjaktssystem får emellertid enligt LRF:s uppfattning inte leda till att samverkan upplevs som påtvingad. Det motverkar de fördelar som en samordning kan ge. Jaktutövningen har ofta lokalt utformats med hänsyn till jaktmarkens belägenhet, tradition och personliga relationer mellan jägarna. Älgjakt med generell tilldelning bedrivs ofta inom mindre områden av dess skäl.

Enligt LRF:s uppfattning har det sätt på vilket jakt- och viltvårdsbered- ningens förslag genomförs stor betydelse. Det bör från denna synpunkt ligga i både markägarnas och jägarnas intresse att marknadsföra samver- kan genom att inta en positiv inställning till de personliga önskemål som kan föreligga om jaktutövningen.

Från markägarsynpunkt kan enligt LRF:s uppfattning jakt- och vilt- vårdsberedningens förslag uppfattas som en förlust av en rättighet att på egen mark få skjuta ett vuxet djur. Sådana invändningar är allvarliga eftersom de kan minska tilltron "till jakt- och viltvårdsberedningens förslag som helhet.

4.12 Svenskajägareförbundet: Skötseln av älgstammen kräver samordning av åtgärderna över större sammanhängande områden än vad som motsva- ras av en genomsnittlig svensk skogs- och jordbruksfastighet. Svenska jägareförbundet finner det därför synnerligen angeläget att de bestämmel- ser som reglerar älgjakten motiverar och underlättar samarbete över fastig- hetsgränserna vid skötseln av älgstammen. Den möjlighet som inom den generella tilldelningen funnits att oavsett markens storlek och älgtillgång årligen fälla vuxet djur har motverkat denna strävan. Borttagandet av denna bestämmelse kommer därför att ha en positiv betydelse för den framtida skötseln av vårt värdefullaste vilt. (Förbundet) tillstyrker att tillstånd att fälla vuxet djur enbart lämnas tilljaktområden som är av sådan storlek och har sådan älgstam att de kan producera minst ett vuxet djur för avskjutning varje år att jaktområden som inte fyller dessa krav får tillstånd att under en viss begränsad tid fälla ett obegränsat antal kalvar.

• Sida 261
•  Original

. .. 'if-': ' .. . . Ledamoten ] forbundsstyrelsen. Arne Andersson. anfor ] reservation:

Betänkandet (Ds .lo 198611) lägger i dagen otillfredsställande effekter vid ett fullföljande av Jakt- och viltvårdsberedningens förslag om den framtida älgjakten. Det är enligt min mening inte sannolikt att man med fördel kan använda en form av avskjutning av älg också som en stimulans för över- gång till samverkan i störrcjaktliga enheter. Även om det skulle visa sig att de jägare. som med en tillämpning av Jakt- och viltvårdsberedningens förslag förlorar sin jakt. på ett eller annat sätt kan erhålla annan möjlighet till älgjakt. bygger detta enligt min mening i alltför hög grad på önsketänk- ande. Reell möjlighet tilljakt för dessajägare har inte kunnat påvisas.

Utan att i detta sammanhang i detalj gå in på hur frågan skall lösas vill jag skissera följande förslag:

Utöver traditionell licensjakt skulle detta för mindre jaktliga enheter kunna kompletteras med tvåårslicencer. Dessa enheter skulle kunna erhål- la samma lägsta tilldelning som för marker med ettårslicens. För de enhe- ter som inte heller uppfyller kraven för tvåårslicens (ca 292 av jaktmarken) skulle en jakt på valfritt djur under begränsad jakttid kunna tillåtas. Jakt genomförd på detta sätt skulle i högre grad än Jakt- och viltvårdsbered- ningens förslag tillgodose principen om produktionsanpassad avskjutning (ca 98% avjaktmarken). Samtidigt skulle den livligt diskuterade fria kalv- avskjutningen på de minsta markerna kunna undvikas.

I det förslag jag ovan presenterat har de nackdelar som finns i Jakt- och viltvårdsberedningens förslag eliminerats. Följaktligen har också det kom- pletterande betänkandet om Tillgång till älgjakt förlorat aktualitet.

4.13 Sveriges Iänsjaktvårdskonsulenters förening: Sveriges Länsjaktvårds- konsulenters Förening har tidigare i allt väsentligt tillstyrkt bifall till det av jakt- och viltvårdsberedningen framförda förslaget rörande vården av älg- stammen. Den nu redovisade utredningen ändrar inte föreningens inställ- ning till beredningens förslag. Utredningsresultaten visar entydigt. att det inte finns anledning att vänta ytterligare med ett beslut om en utformning av älgjakten som gagnar älgvården — och därmed också bland andra alla jägare — och som för överskådlig tid gör slut på årtiondens diskussioner om hur älgjakten bör bedrivas.

&.

• Sida 262
•  Original

1 Förslag till Jakdag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 & Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande samt frågor som har samband därmed.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författning- ar i fråga om skyddet och vården av viltet.

2 & Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter. spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

3 & Viltet är fredat och fårjagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. När viltet är fredat gäller fredningen också dess ägg och bon.

Viltvården

4 & Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intres- sen lämplig utveckling av viltstammarna.

I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträtts- havaren.

5 5 Var Och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan lik- nande friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.

Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vidjakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att motverka skador av vilt.

6 _S Under tiden den 1 mars — den 20 augusti skall hundar hållas koppla- de i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt. när de inte används vid jakt.

Regeringen får meddela föreskrifter som avviker från första stycket.

7 5 Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker.

I beslutet skall bestämmas hurjakten skall bedrivas och om den skall ske genom jakträttshavarens försorg. om han har åtagit sig det. eller genom

t») 0 h)

• Sida 263
•  Original

särskilt utsedda jägare. [ beslutet skall också bestämmas hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

8 så Om förekomsten av en viss viltart innebär betydande skaderisker. får regeringen i fråga om denna art föreskriva att den myndighet som regering- en bestämmer får besluta om sådanjakt som avses i 7 &.

9 5 Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara

farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret. Regeringen får meddela föreskrifter om att polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt. när detta är befogat från djurskyddssynpunkt.

Jakträtten m.m.

Vem som har jakträtten

10 & Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastighe- ten. om inte annat följer av andra stycket eller av ll &. ljakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas. påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid jakt. om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 25 &.

Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken. om inte annat har avtalats.

Om samernas rätt attjaga finns särskilda bestämmelser.

11 & Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem vägmarken, har var och en av dem jakträtten på den marken.

12 & På allmänt vatten som gränsar till en fastighets strand. har fastig- hetsägarenjakträtt intill etthundra meter från strandlinjen. Om detta skulle medföra att flera strandägare får jakträtt på samma vattenområde. skall var och en av dem ha jakträtt på den del av området som är närmast hans strand.

På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar. klippor och skär. som inte hör till ett visst hemman, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver något annat.

13 5 På en samfällighet får delägarna bara utöva sin jakträtt för egna behov, om de inte har kommit överens om något annat eller beslutat något annat i enlighet med vad som gäller för samfällighetens förvaltning.

Överlåtelse avjakträtt

14 & Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i samband med jordbruksar- rende får inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke.

Avtal om jakträttsupplåtelse

15 & Har jakträtt upplåtits mot vederlag för viss tid som överstiger ett år skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid avtalsti- dens utgång. Uppsägning skall ske på det sätt som föreskrivs i 8kap. 8 & jordabalken senast två månader före upplåtelsetidens utgång. Vill fastig-

• Sida 264
•  Original

hetsägaren eller nyttjanderättshavaren att upplåtelsevillkoren ändras för en ny upplåtelseperiod, skall han senast före den nyss angivna tidpunkten meddela motparten detta på det sätt som gäller för uppsägning.

Om avtalet inte sägs upp inom rätt tid. anses det förlängt på en tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år, eller, om begäran om vill- korsändring har gjorts, på den tid och de villkor i övrigt som bestäms enligt 19 & första stycket.

I fråga om upplåtelser med stöd av rennäringslagen (197lz437) samt upplåtelser som ingår i arrendc eller hyra gäller särskilda bestämmelser.

16 & Förbehåll som strider mot 15 5 första eller andra stycket eller mot 17—22 åå är utan verkan mot nyttjanderättshavaren eller den som har rätt att träda i hans ställe.

17 & Om fastighetsägaren har sagt upp ett avtal som avses i 15 5. har nyttjanderättshavaren rätt till förlängning av detta. utom när

]. nyttjanderättshavaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet i sådan män att detta skäligen inte bör förlängas,

2. fastighetsägaren gör sannolikt att han själv eller någon medlem i hans familj eller någon som är anställd i hansjordbruk eller skogsbruk skall jaga på fastigheten.

3. fastighetsägaren gör sannolikt att fastigheten skall användas för något ändamål som utesluter fortsatt jakt.

4. fastighetsägaren i annat fall har befogad anledning att upplösa avtals- förhållandet.

18 5 Har fastighetsägaren sagt upp ett avtal som avses i 15 & eller har villkorsändring begärts och föreligger tvist om förlängning av avtalet eller om villkoren för den nya upplåtelseperioden. skall fastighetsägaren eller, om villkorsändringen begärts av nyttjanderättshavaren. denne senast en månad före upplåtelsetidens utgång hänskjuta tvisten till arrendenämnden.

Om en tvist inte har hänskjutits till arrendenämnden inom den tid som anges i första stycket. är uppsägningen eller begäran om villkorsändring utan verkan.

19 & Ogillas fastighetsägarens talan om att upplåtelseavtalet skall upphö- ra att gälla. skall villkoren för d-en fortsatta upplåtelsen fastställas efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för denna, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden, om inte parterna har kommit överens om något annat. Vidare skall samma villkor som förut gälla, i den mån ändring av villkoren inte begärs.

Första stycket gäller även vid avgörande av en villkorstvist som hän- skjutits till arrendenämnden.

20 & Om en fråga om förlängning av upplåtelseavtalet ännu inte är av- gjord när tiden för avtalet går ut, har nyttjanderättshavaren jakträtt enligt avtalet till dess frågan är slutligt. avgjord. För den tid som nyttjanderättsha- varen sålunda innehar jakträtt skall de förut gällande upplåtelsevillkoren tillämpas till dess att villkoren för samma tid blir slutligt bestämda.

Om en tvist om upplåtelsevillkoren ännu inte är avgjord när tiden för avtalet går ut, skall de förut gällande villkoren tillämpas till dess att villkoren för den nya upplåtelsetiden blir slutligt bestämda.

21 & Skall nyttjanderättshavaren enligt dom eller beslut betala högre avgift än förut för förfluten tid, skall han betala ränta på det överskjutande

• Sida 265
•  Original

beloppet som om detta hade förfallit till betaliiing-vid samma tidpunkt som den tidigare avgiften. Skall nyttjanderättshavaren betala lägre belopp, skall fastighetsägaren betala ränta på det belopp som han har mottagit för mycket från den dag då han tog emot beloppet.

Räntan skall beräknas enligt 5 5 räntelagen (1975:635) för tiden innan domen eller beslutet har vunnit laga kraft och enligt 6 5 räntelagen för tiden därefter.

22 5 Om villkor för den fortsatta upplåtelsen har fastställts enligt 19 &, har nyttjanderättshavaren rätt att säga upp avtalet senast två månader efter den dag då domen eller beslutet vann laga kraft. Avtalet upphör då att gälla den 30juni som inträffar närmast efter uppsägningen.

Rätt till jakt efter vissa djur

23 5 Under de tider som regeringen föreskriver får

1. den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i trädgården: vildsvin. räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin. mullvad, sorkar, lämlar. råttor. skogsmöss. husmus, duvhök, sparvhök. kråka. råka, kaja, skata. björktrast (snöskata), gråsparv eller pilfink.

2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktod- ling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats tillfallajakträttshavaren.

3. den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla de fångade djuren.

Regeringen får medge attjakt efter björn, varg, järv, 10 eller säl bedrivs på annansjaktområde.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Ringmärkning m.m.

24 & Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt får fångas eller fällas på annans jaktmark för märkning eller undersökning eller andra åtgärder som företas för att tillgodose vetenskapliga behov.

Vil! som tillfaller staten

25 5 För att skydda utrotningshotade, sällsynta och särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter får regeringen föreskriva att vilt som omhändertas. påträffas dött eller dödas skall tillfalla staten.

Anmälningsskyldighet

26 & Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i frå- ga om

1. vilt som har fällts underjakt,

2. vilt som skall tillfalla staten,

3. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfor- don.

• Sida 266
•  Original

Jakten

27 & Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.

28 5 Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas.

Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på ett annat jaktområde, skall jägaren se till att jakträttshavaren där eller områdets ägare snarast underrättas. Kan dessa nås endast med svå- righet. får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

29 & Regeringen får meddela föreskrifter om 1. de tider när olika slag av vilt fårjagas inom skilda delar av landet, 2. tillstånd tilljakt under en särskild jakttid (licens), 3. tillstånd tilljakt för att förhindra skador av vilt. 4. att hund skall finnas tillgänglig vid jakt för uppspårning av skadat vilt.

30 5 Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Regeringen får föreskriva att vapen och övriga jaktmedel skall vara av godkänd typ och att avgift skall betalas för den prövning som behövs för sådant typgodkännande.

Regeringen får föreskriva attjakt med skjutvapen får ske endast under vissa tider av dygnet.

31 & Jakt med skjutvapen får inte ske från motordrivna fortskaffningsme- del. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller användas för att söka. efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket. Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp sär- skilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

32 5 Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.

33 5 Jakt efter älg får ske endast efter licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen har registrerat (licensområde). Detta gäller inte omjakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som licensområde eller besluta om avregistrering, om området inte medger en avskjutning av minst ett vuxet: djur om året.

34 5 Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde i andra fall än som avses i 5 5 andra stycket andra meningen. Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt.

35 & Utan medgivande av jakträttshavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs. skall den hållas kopplad.

• Sida 267
•  Original

Utplantering av vilt m.m. ' " 36 & Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Handel med vilt

37 & Om det behövs med hänsyn till viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag. får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för yrkesmässig handel med vilt.

38 & Regeringen får meddela föreskrifter som innebär att yrkesmässigt bedriven montering eller annan' preparering av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där montering eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Länsviltnämnder

39 & Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården.

Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Kunskapsprov m. m.

40 & Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförmåga som villkor för att få jaga och om skyldighet att betala avgift för proven.

Regeringen får överlämna åt sammanslutning på jaktens och viltvårdens område att anordna sådana prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt att ta ut avgift för proven.

Avgifter

41 å För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är fören- liga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar

1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),

2. att betala en avgift för vissa slag av vill som fälls. Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond ( jaktvårdsfon- den) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna ända- mål.

• Sida 268
•  Original

.] akttillsynsmän

42 & För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter. som har meddelats med stöd av lagen. får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse jakttillsynsmän.

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 47 & ta egendom i beslag.

Ansvar m.m.

43 å Förjakrbrotr döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jakt- område eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som före- skrivits i en förjakt meddelad licens eller

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 &. 31 % första stycket, 32 & eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 25 %, 29 å ] eller 30 & första stycket.

44 & Om ettjaktbrott är att anse som grovt. döms till fängelse i högst två ar.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas ]. om det avsåg ett utrotningshotat, sällsynt eller värdefullt vilt.

2. om det har utförts vanemässigt elleri större omfattning.

3. om det har utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaff- ningsmedel eller någon annan motordriven anordning.

45 5 Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

]. bryter mot 5 & andra stycket. 6 & första stycket eller 13 ä.

2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 26 &. om gärningen inte är belagd med straffi lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3. bryter mot 27 &, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt brottsbalken.

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 & eller vad som åligger honom enligt 38 å andra stycket andra meningen.

5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 29 ä 4, 30 å andra stycket eller 31 & tredje stycket.

6. bryter mot 35 5 eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 36 &, 37 5, 38 5 första stycket, 40 tå första stycket eller 41 & första stycket eller

7. underlåter att följa en jaktledares anvisningar förjakten. Den som med uppsåt bryter mot 34 & döms till böter. Den som av oaktsamhet inte iakttar vad som har föreskrivits i en förjakt meddelad licens döms till böter, högst ettusen kronor.

46 5 Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott eller brott som avses i 45 & tredje stycket. döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är att anse som grovt. döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständig- heter som anges i 44 å andra stycket l och 2.

47 & Ertappas någon på bar gärning då han begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 .S kan antas bli förverkad eller som kan antas

4.

• Sida 269
•  Original

ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag avjakträttshavaren eller av någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer därtill förordnadejakttillsynsmän samt därtill behöriga tjänstemän vid tullverkets kust- eller gränsbevakning.

Har egendom tagits i beslag. skall anmälan om detta skyndsamt göras till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs. får djuret efter värdering Säljas på lämpligt sätt.

48 & Om någon har begått jaktbrott eller brott som avses i 45 & tredje stycket eller 46 5. skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

Det som förverkats tillfallerjakträttshavaren i de fall som föreskrivs av regeringen.

49 & Jaktredskap. fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott får förklaras förverkade. om det be- hövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förver- kat.

50 ä I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om förfarandet med sådan egendom i den mån inte annat följer av 47 & tredje stycket eller 48 å andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser i fråga om djur som behövs för forsk- ningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

51 5 Vad som sägs i 46—48 55 om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och bon.

Bemyndiganden

52 & Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela Sådana föreskrifter eller beslut som avses i 6 & andra stycket. 23—26. 29 och 30 åå, 31 å andra och tredje styckena, 36 och 37 åå, 38% första stycket, 40 % första stycket. 41 & första stycket 2, 48 å andra stycket och 50 &.

Hur beslut får överklagas

53 & Bestämmelser om arrendenämnd finns i 8 kap. jordabalken och i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Om en part inte godtar en arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av ett avtal om jakträttsupplåtelse eller om villkoren för en sådan förläng- ning, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Klandras inte beslutet inom två månader från den dag då beslutet medde-

• Sida 270
•  Original

lades, är partens rätt till talan förlorad. Tvist som efter klander är anhängig vid domstol. får återförvisas till arrendenämnden.

Fastighetsdomstolens dom i fråga om fastställande av villkor enligt 19 å och hovrättens dom i fråga om förlängning av ett avtal om jakträttsupplå- telse eller fastställande av villkori samband med sådan förlängning får inte överklagas.

54 & Länsstyrelsens beslut enligt 12 och 33 55 får överklagas hos statens naturvårdsverk. Naturvårdsverkets beslut i en överklagad fråga får inte överklagas. Naturvårdsverkets beslut i övrigt med anledning av besvärs- ärendet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Föreskrifter om hur sådana beslut får överklagas som fattats av en myndighet med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

]. Denna lag träder i kraft den ljuli 1987 då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla.

2. Bestämmelserna i 15—22 5.5 gäller inte i fråga om upplåtelser av jakträtt som har skett före lagens ikraftträdande.

3. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans åbor och innehavare av kronotorp. Skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och tjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

4. Den nya lagen inskränker inte de rättigheter som avses i 8 % första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt. Bestämmelserna i Så andra stycket samma lag skall tillämpas i fråga om servitut som innefattarjakträt— ten på viss fastighet och som upplåtits senast den 30juni 1987.

5. Inom område. som för 1936 års jakt har registrerats med stöd av 13 & jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde utan att vara licensområde. får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser tills vidare. dock längst till utgången av år 1990. Jakträttshavare. som är född år 1931 eller tidigare och som under försökstiden för samordnad älgjakt har jagat älg huvudsakligen inom ett sådant område som avses i föregående mening, kan få området registre- rat som licensområde för tiden efter år 1990 och ges licens för ett vuxet djur att skjutas under en period av två eller flera år.

6. För älgjakten inom renskötselområdet får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för en övergångstid meddela föreskrifter som avviker från bestämmelserna i 33 &.

• Sida 271
•  Original

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1943:459) om tillsyn över hundar;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (19431459) om tillsyn över hundar dels att nuvarande 4 och 5 55 skall betecknas 6 respektive 8 ä, dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse. dels att 1 och 3 åå samt den nya 8 5 skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4.5, 7 och 9 åå av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Lag om tillsyn över hundar

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess na- tur och övriga omständigheter er- fordras för att förebygga att den or- sakar skada eller avsevärd olägen- het.

Föreslagen lydelse

Lag om tillsyn över hundar och kat- ter

15

Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn som med hän- syn till deras natur och övriga om- ständigheter behövs för att f örebyg- ga att de orsakar skador eller avse- värda olägenheter.

] jaktlagen (1987:00) finns sär- skilda bestämmelser om vad som skall iakttas för att hindra hundar från att driva eller förfölja vilt.

Bå'

Eftersättes tillsynen över hund. äger polismyndigheten meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålundaföreskrivits skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 &. äger polismyndigheten ock, där såfinnes nödigt. låta döda hun- den. Dessförinnan skall polismyn- digheten inhämta yttrande från ve- terinär. om det ej är uppenbart obe- hövligt eller fara i dröjsmål.

Anträffas hund som avses i 25 lös på område där hemdjur finnas. får hunden. om den ej låter sig upp-

' Senaste lydelse l974:348.

Ejlersätts tillsynen över hund. får polismyndigheten meddela de beslut som omständigheterna krä— ver, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Beslutet skall delges hundens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

Är det fråga om en hund som avses i 2 &, får polismyndigheten besluta att hunden skall omhänder- tas genom myndighetens försorg. För sådant omhändertagande gäl- ler [8 och 19 55 lagen (]944:219) om djurskydd. Innan en hund avli- vas skall dock polismyndigheten in- hämta yttrandc från veterinär, om det ej är uppenbart obehövligt eller fara i dröjsmål.

Anträffas en hund som avses i 2 5 lös på område där hemdjur finns, för hunden, om den ej låter sig tas

• Sida 272
•  Original

Nuvarande lydelse

tagas, dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren. Den som sålun- da dödat hund är skyldig att snarast möjligt anmäla förhållandet till po- lismyndigheten.

Föreslagen lydelse

om hand. dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren. Den som sålunda dödat en hund är skyldig att snarast möjligt anmäla förhål- landet till polismyndigheten.

Beslut enligt första eller andra stycket gäller omedelbart om inte något annat förordnas.

45

Om en hund springer lös i ett om- råde där det finns vilt. får jakträtts- havaren eller någon som företräder honom ta hand om hunden. När detta har skett skall hundens ägare eller innehavare snarast underrät- tas. Om dessa inte är kända skalli stället polismyndigheten i orten utt- derrättas.

Kan inte hunden tas om handfår

polismyndigheten låta döda hun- den. om detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till omständighe- terna i övrigt.

55

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 & eller 3 & tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som meddelats med

Den som vill återfå en hund som har tagits om hand är skyldig att betala ersättning för hundens föda och de övriga kostnader som om- händertagandet har medfört.

Har inte ägaren eller innehava- ren, mot ersättning enligt första stycket, återtagit hunden inom en vecka efter det att han underrät- tades om omhändertagandet eller inom två veckor efter det att po- lismyndigheten underrättades, får jakträttshavaren behålla hunden.

75

En katt som med skäl katt antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock till- stånd av polismyndigheten.

85

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 ä, 3 & tredje stycket andra meningen eller 7 5 andra meningen eller mot före-

• Sida 273
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stöd av 3 5 första stycket, dömes skrift som har meddelats med stöd tillböter. av 3 5 första stycket, döms till böter.

Den som försumntar att lämna underrättelse enligt 45 första stycket döms till böter, högst ettu- sen kronor.

95

Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos läns- styrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten ge- nom besvär.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1987.

3 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (19642822) Härigenom föreskrivs att 14 % naturvårdslagen ( l964:822) skall ha föl- jande lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 &!

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda. skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske. skall dock gälla vad därom särskilt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt jaktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område. äger regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer meddela före- skrifter som inskränka rätten till jakt eller allmänhetens eller mark- ägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat ut- sättande av vilt ifrihet meddelas föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer.

Behövs utöver fredning enligt jaktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område,får re— geringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer meddela före- skrifter som inskränker rätten till jakt eller allmänhetens eller mark- ägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Denna lag träder i kraft den ljuli l987.

' Senaste lydelse 1974: 1025.

lx) Xl 'JJ

• Sida 274
•  Original

4 Förslag till Lag om ändring i lagen ( l980:894) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs att 29 5 lagen (l980:894) om jaktvårdsområden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

295

Om en fastighet, som ingår i ett jaktvårdsområde, på grund av ändrad användning eller annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården samt fastighetsägaren och jaktvårdsområdesföreningen är ense om att fastighe- ten skall uteslutas urjaktvårdsområdet. får föreningen besluta detta. Före- ligger inte sådan enighet, skall frågan om uteslutning prövas av länsstyrel-

SCI].

Föreningen skall genast under- rätta länsstyrelsen om sitt beslut att utesluta en fastighet ur jakt- vårdsomrädet.

Denna lag träderikraft den ljuli 1987.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att ] 5 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen får, med den be- gränsning som följer av 2 5, medde- la föreskrifter om in- eller utförsel av varor. om det år påkallat av hän- syn till risk för störning inom sam— hällsekonomin eller folkförsörj- ningcn, av särskilda handelspolitis- ka skäl ellerav hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljö- vården, växtskyddet eller skyddet mot djursjukdomar eller till kon- trollen av materiel som kan få mili- tär användning.

Föreslagen lydelse

Regeringen får, med den be- gränsning som följer av 2 5. medde- la föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hän- syn till risk för störning inom sam- hällsekonomin eller folkförsörj- ningen, av särskilda handelspolitis- ka skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljö- värden, växtskyddet eller skyddet mot djursjukdomar eller skyddet för utrotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter eller till kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrif- ter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1987.

• Sida 275
•  Original

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (19732188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 1. 8. 11 och 23a åå lagen (1973: 188) om arren- denämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] %* Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 5jordabalken har till uppgift att

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende. bostadsarrende eller ftskearrende eller om villkor för sådan förläng- ning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 14 5 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a. 18. 21 eller 31 5, 10 kap. 6 a % eller 1] kap. 6 b 5 samma balk ankommer på arrendenämnd.

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende. bostadsarrende eller frskearrende eller av avtal om jakträttsupplå- telse eller om villkor för sådan för- längning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 14 éjordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 12 b, 17 a. 18, 21 eller 315,10 kap. 6 a5 eller 11 kap. 6 b & samma balk an- kommer på arrendenämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2. 3, 7 eller 17 &, 10 kap. 2—4 eller 7 5 eller 11 kap. 2 & jordabalken eller 3—6 lå lagen (19571390) om frskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist.

5. pröva frågor enligt lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är

belägen.

853

Tvist som avses i 1 5 första stycket 1 eller 2 eller 45 första stycket 1—3 hänskjutes av part till nämnd genom ansökan som skall vara skriftlig samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastighetens belägen- het och tvistens beskaffenhet. An- sökan i tvist om förlängning av ar- rende- eller hyresavtal skall inne- hålla uppgift om de skäl som åbero- pas mot förlängning. Ansökan i tvist om ändring av arrendev eller hyresvillkor skall innehålla uppgift om den ändring av villkoren som begärs.

' Senaste lydelse 1985:660. 2 Senaste lydelse 1984:679.

Tvist som avses i l ä första stycket 1 eller 2 eller 4.5 första stycket 1—3 hänskjutes av part till nämnd genom ansökan som skall vara skriftlig samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastighetens belägen- het och tvistens beskaffenhet. An- sökan i tvist om förlängning av ar- rende- eller hyresavtal eller avtal om jakträttsupplåtelse skall inne- hålla uppgift om de skäl som åbero- pas mot förlängning. Ansökan i tvist om ändring av arrende- eller hyresvillkor eller villkor i avtal om jakträttsupplåtelse skall innehålla uppgift om den ändring av villkoren som begärs.

• Sida 276
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämn- den förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej föreläggandet, får ansökningen avvisas.

Parts första inlaga till nämnden skall innehålla uppgift om hans person- nummer och postadress. Vidare bör anges partens yrke och telefonnum- mer samt de övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning med honom. Har part vidtalat ombud att företräda honom, skall ombudets namn, postadress och telefonnummer anges. Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till nämnden.

Ansökan varigenom tvisten hänskjuts till nämnden bör tillika innehålla uppgift om motpart i de hänseenden som sägs i tredje stycket. Aterkallas ansökan. avskrives ärendet.

1153

Rör ärende som avskrivits enligt 10 5 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5. 10 kap. 6a 5 eller 12 kap. 49 eller 54 5 jordabalken, 22 eller 24 5 hyresför- handlingslagen (l978:304), 5 5 la- gen (1957: 390) om fiskearrenden el- ler 52 5 bostadsrättslagen (1971: 479), skall nämnden återuppta ären- det på ansökan av sökanden. Ansö- kan görs skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskriv- ning meddelades.

Rör ärende som avskrivits enligt 10 5 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5, 10 kap. 6a 5 eller 12 kap. 49 eller 54 5 jordabalken, 22 eller 24 5 hyresför- handlingslagen (l978:304), 55 la- gen (I957:390) om fiskearrenden, 52 5 bostadsrättslagen (1971:479) eller 18 5 jaktlagen (1987.-00) skall nämnden återuppta ärendet på an- sökan av sökanden. Ansökan görs skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning med- delades.

Uteblir sökanden ånyo. får ärendet icke återupptagas på nytt.

23a 54

Om rätt för part att klandra be- slut av arrendenämnd i arrendetvist finns bestämmelser i 8kap. 31 5jor- dabalken och 16 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden.

Om rätt för part att klandra be- slut av arrendenämnd i arrendetvist finns bestämmelser i 8kap. 31 5jor- dabalken, 16 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden och 53 5 jaktlagen( l987.-00).

Arrendenämndens yttrande enligt 12a 5 andra stycket får inte överkla- gas. Nämndens beslut i sådana frågor som avses i 23 5 tredje stycket får överklagas genom besvär hos fastighetsdomstolen. Detsamma gäller nämndens beslut enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Besvärshandlingen skall inges till den fastighetsdomstol som avses i 8kap. 32 5jordabalken och 17 5 la- gen om fiskearrenden inom tre vec- kor från den dag beslutet medde- lades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller

3 Senaste lydelse 1984:679. " Senaste lydelse 19851660.

Besvärshandlingen skall inges till den fastighetsdomstol som avses i 8kap. 32 5 jordabalken. 17 5 lagen om fiskearrenden och 53 5 jaktla- gen inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Finnes be- svärstalan ej vara fullföljd på före-

• Sida 277
•  Original

Nuvarande lydelse

inom rätt tid, skall den avvisas av fastighetsdomstolen. Har besvärs- inlaga inkommit till arrendenämn- den före besvärstidens utgång. skall den omständigheten att inlagan in- kommit till fastighetsdomstolen först därefter ej föranleda att den avvisas. I övrigt äger 52kap. 3 och 5—12 55 rättegångsbalken motsva- rande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället fastighetsdomstolen. Fas- tighetsdomstolens beslut med an- ledning av besvär i fråga som avses i andra stycket tredje meningen el- leri 23 5 tredje stycket 1—3 får inte överklagas.

Föreslagen lydelse

skrivet sätt eller inom rätt tid. skall den avvisas av fastighetsdomsto- len. Har besvärsinlaga inkommit till arrendenämnden före besvärsti- dens utgång. skall den omständig- heten att inlagan inkommit till fas- tighetsdomstolen först därefter ej föranleda att den avvisas. [ övrigt äger 52 kap. 3 och 5—12 55 rätte- gångsbalken motsvarande tillämp- ning. Bestämmelse som avser hov— rätt gäller därvid i stället fastighets- domstolen. Fastighetsdomstolens beslut med anledning av besvär i fråga som avses i andra stycket tredje meningen eller i 23 5 tredje stycket 1—3 får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1987.

• Sida 278
•  Original

Bilaga till protokoll vid Prop. 1986/87:58

regeringsammanträde den 13 november 1986

Sammanställning av remissyttrandena över statens naturvårdsverks slutrapport över undersökning av den frilevande vildsvinsstammen i Stockholms län och naturvårdsverkets ställningstagande till frågan om frilevande vildsvin i landet

Remissinstanserna

Efter remiss från jordbruksdepartementet har yttrande över rapporten avgetts av:

Riksåklagaren. rikspolisstyrelsen. statens trafiksäkerhetsverk, lant- bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, universiteten i Stockholm, Lund och Uppsala. Sveriges lantbruksuniversitet. statens veterinärmedi- cinska anstalt, naturhistoriska riksmuseet, länsstyrelserna i Hallands, Kal- mar, Kopparbergs. Malmöhus, Norrbottens, Skaraborgs, Stockholms, Sö- dermanlands, Västernorrlands och Orebro län, Svenska naturskyddsför- eningen. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer, Svenska jägareför- bundet. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen, Sveriges jord- ägareförbund. Trädgårdsnäringens riksförbund och Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare. Yttranden över rapporten har även avgetts av Mörkö LRF avdelning.

Skogsstyrelsen har bifogat yttrande av skogsvårdsstyrelsen i Stock- holms län. Lunds universitet har bifogat yttrande av biologisk-geoveten- skapliga sektionsnämnden. några länsstyrelser har överlämnat yttranden av kommuner, regionala organ och andra organisationer. Lantbrukarnas riksförbund har bifogat yttranden från vissa länsförbund.

] Frilevande vildsvinsstam i Sverige

I.] Riksåklagaren: — — —

— — — En utredning angående den fria vildsvinsstammen i Stockholms län har nu gjorts och en rapport föreligger över undersökningen. Denna ger enligt naturvårdsverkets mening ytterligare stöd för att vi mycket väl och utan allvarligare olägenheter kan ha en fritt levande vildsvinsstam i Sveri- ge. [Riksåklagaren] biträder denna uppfattning — — —

1.2 Rikspolisstyrelsen: — — — Från de synpunkter rikspolisstyrelsen närmast har att beakta har styrelsen ingen erinran mot naturvårdsverkets förslag.

1.3 Trafiksäkerhetsverket: — — —

——— Eftersom trafikolycka med vildsvin inblandat är mycket sällan förekommande i Sverige, kan några trafiksäkerhetsproblem inte anses föreligga så länge vildsvinsstammen hålls på nuvarande nivå. Från de intressen trafiksäkerhetsverket har att bevaka finns därför inget att anföra i ärendet.

• Sida 279
•  Original

1.4 Lantbruksstyrelsen: — — —

— — — vill — — — starkt ifrågasätta de av naturvårdsverket angivna moti- ven för att ha frilevande vildsvin i vårt land. Styrelsen vill därför avråda från detta och istället föreslå att de nu frilevande djuren så långt möjligt begränsas eller om möjligt avlivas.

1.5 Skogsstyrelsen: — — —

Från skoglig synpunkt finner — —— skogsstyrelsen att, med nuvarande kunskapsunderlag. en frilevande vildsvinsstam kan accepteras i landet. Stammen bör dock aktivt regleras och tillåtas öka endast i långsam takt så att ev effekter av vildsvinen kan utläsas. Resurser för att följa upp stam- mens utveckling bör därför avsättas.

1.6 Domänverket: l slutrapporten framhåller naturvårdsverket att erfaren- heterna som gjorts inom undersökningsområdet Tullgarn—Mörkö under försöksperioden ger fullt stöd för att frilevande vildsvin skall accepteras i landet. Domänverket delar inte denna grunduppfattning. Domänverkets principiella inställning är att Vildsvinet som frilevande djurart inte har plats i landets fauna. — - —- Dock är verket medvetet om att det rent praktiskt torde vara förenat med stora svårigheter att utrota arten. Trots stora insatser och ansträngningar från samhällets sida kommer ett antal djur ändå att finnas kvar i frilevande tillstånd. Dessutom kan förväntas att det även i framtiden kommer att ske rymningar ur vildsvinshägn. Domänverket förutsätter att ett accepterande av frilevande vildsvin inte kommer att innebära uppmjukningar av de regler och bestämmelser som införts för viltarten vad gäller utplantering. hägnhållning och transport. Ett accepterande skall avse enbart de vildsvin som nu leveri frihet.

1.7 Stockholms universitet: — — — instämmer i verkets bedömning att vild- svinet har en naturlig hemortsrätt i Sverige, genom att det förekommit här fram till l700-talet. då det utrotades till följd av mänskliga ingrepp. — — — Därmed anser vi även att Bernkonventionens krav på skydd för den inhemska faunan och floran. är tillämplig även på Vildsvinet i Sverige.

Såsom varande ett spektakulärt och storvilt i klass med björn och älg, så har en fri vildsvinsstam ett stort attraktionsvärde, inte bara förjägare, utan även för en bredare naturintresserad allmänhet.

— — — vi både bör och kan behålla vår nuvarande frilevande vildsvins- stam, och även tillåta den att expandera geografiskt till fler lämpliga områden.

1.8 Lunds universitet. biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden: - — — Vildsvinet (Sus scrofa) har så sent som under l700-talet tillhört den svens- ka faunan. De populationer. som nu finns. härstammar från vildsvin som införts från kontinenten. Att hävda, som reservanten gör. att dessa vild- svin ingenting har att göra med den urspungliga svenska vildsvinsstammen är vilseledande. Det väsentliga i detta fall är, att de djur som återinförts hör till samma, tidigare utrotade. djurart och utgöres av ”äkta" vildsvin. Sektionsnämndcn delar alltså naturvårdsverkets ställningstagande om vildsvinets "hemortsrätt" men vill till detta foga att en anpassning till

• Sida 280
•  Original

svenska naturförhållanden hos de återinförda vildsvinen kan förväntas, gällande bla biotopval och biotoputnyttjande under olika årstider. Ytterli— gare forskningsinsatser krävs för att få denna process klarlagd. —— — —

[Universitetet] delar — — — naturvårdsverkets inställning att frilevande vildsvin bör få förekomma i Sverige.

1.9 Uppsala universitet: — — — Från principiell faunavårdssynpunkt bör Vildsvinet få återetablera sig som en naturlig komponent i vår fauna. — — — — — — övervägande skäl talar för ett positivt ställningstagande till en återetablering av frilevande vildsvin i Sverige. — — ——

1.10 Sveriges lantbruksuniversitet: -—— universitetet ansluter sig till uppfattningen att Vildsvinet har "hemortsrätt" i den svenska faunan. SLU har dock fortfarande rent principiellt starka betänkligheter mot att ett återförande av Vildsvinet till vår fauna skall gå till på det slumpartade sätt som en etablering av bestånd med svin förrymda från vilthägn innebär. Rent praktiskt förefaller det dock tyvärr som om den idag uppkomna situationen med slumpmässigt etablerade bestånd måste betraktas som ett faktum vilket vi inte kan ändra på.

1.11 Statens veterinärmedicinska anstalt: _ — — framhåller att inga erfa- renheter beträffande sjukdoms- och smittspridningssituationen har fram- kommit i Sverige som motiverar erinran mot statens naturvårdsverks uppfattning att vi utan allvarliga olägenheter kan acceptera en frilevande vildsvinsstam i Sverige men att mycket omfattande och snabbt insatt jakt på vildsvin kan visa sig nödvändig i en annan epizootisk situation än den nu förhärskande i det fall den nu frilevande vildsvinsstammen tillåts över- leva och tillväxa.

1.12 Naturhistoriska riksmuseet: — — — har inget att invända mot att en art. som i historisk tid funnits i Sverige men utrotats, återinförs från lämpligt närbeläget land. — — —

1.13 Länsstyrelsen i Hallands län: — — — —— — — anser -— — — att Vildsvinet. har en hemortsrätt i den svenska naturen och att en kontrollerad stam kan accepteras i landet.

1.14 Länsstyrelsen i Kalmar län:

— — — avstyrker — -— — att frilevande vildsvin skall tillåtas i Sverige. Det får anses tillräckligt om vildsvin får finnas i djurparker och andra zoolo- giska anläggningar samt inom vilthägn. så konstruerade att vildsvinen ej kan rymma. Härjämte bör föreskrifter meddelas om att vildsvin i vilthägn eller eljest i fångenskap skall märkas av ägaren. så att det framgår vem som är ägare till vildsvinen. Härigenom minskar risken för olaga utsättning i frihet av vildsvin. Kontrollen av att märkning sker av vildsvin kan utföras inom ramen för den vanliga kommunala djurtillsynen enligt djurskyddsla- gen.

1.15 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: — -— —— målsättningen bör — — — vara att man i huvudsak bör sträva efter att hålla ett högst begränsat antal av [vildsvin].

• Sida 281
•  Original

1.16 Länsstyrelsen i Malmöhus län: — — — — — — har i ett [tidigare] yttrande uttalat. att en frilevande vildsvinsstam skulle innebära en önskvärd berikning av den svenska viltfaunan. Länssty- relsen har därvid ansett att en frilevande vildsvinsstam bör kunna accepte- ras.

Länsstyrelsen finner i den nu redovisade utredningen inga motiv att frångå sitt tidigare ställningstagande för en frilevande vildsvinsstam i Sve- rige. Länsstyrelsen finner det emellcrtid inte styrkt att vildsvinsstammens numerär kan kontrolleras genom normaljakt.

1.19 Länsstyrelsen i Stockholms län: — — — — — — anser — — — att Vildsvinet har hemortsrätt i Sveriges fauna och att samhället därför bör kunna acceptera en frilevande livskraftig vildsvins- stam inom landet även om detta medför ökad skaderisk för tex vissa jordbruksgrödor. — — —

Tjänstgörande suppleanten i länsstyrelsens styrelse i Stockholms län (Sundström) anför i särskilt uttalande:

— — — Det faktum att det för några sekel sedan funnits vildsvin i landet ger därför inte denna vildsvinsstam en självklar hemortsrätt i områ- det. — — —

— — — För det aktuella försöksområdet i södra Stockholms län är det därför inte, — — - rekommendabelt att upprätthålla nuvarande vildsvins- stam. 1.20 Länsstyrelsen i Södermanlands län: — —- — ansåg 1980 att vildsvinen

inte hörde hemma i den sörmländska faunan och att stammen i varje fall inte skulle tillåtas att öka och spridas. [Länsstyrelsen vidhåller] sin princi- piella uppfattning.

1.22 Länsstyrelsen i Örebro län: — — —

lnom Örebro län förekommer inte frilevande vildsvin annat än i form av tillfälliga besök av enstaka djur. Länet saknar därför egna erfarenheter av dem. Trots detta ställer sig länsstyrelsen tvivlande till naturvårdsverkets bedömning när det gäller omfattningen av de olägenheter som ett accepte- rande av en vildsvinsstam kommer att medföra. — — — Vildsvinens höga reproduktionspotential kräver ett högt jakttryck. Svinen är skygga och svåra attjaga. Detta kan ställajägare som saknar tradition och erfarenheter ifråga om vildsvinsjakt inför svårigheter att klara av en nödvändig avskjut- ning. Länsstyrelsens möjlighet att med stöd av 24å3 momjaktlagen åstad- komma en tvångsvisjakt torde i praktiken vara liten. — — —

— — — länsstyrelsen [anser] att vildsvin inte bör förekomma i fritt till- stånd.

1.23 Svenska naturskyddsföreningen: Vildsvinet hade funnits i Sverige un- der mycket lång tid. när det utrotades under l700-talet. Enligt föreningens mening har vildsvinet därför hemortsrätt i den svenska faunan. När arten nu etablerat sig på nytt. måste den få leva kvar. Föreningen delar natur- vårdsverkets resonemang i dess stycken. Det är dock olyckligt att slumpen har fått avgöra var de viltlevande vildsvinen nu etablerat sig. — — —

Föreningen delar de slutsatser som naturvårdsverket framför i sin rap- port och tillstyrker verkets förslag.

• Sida 282
•  Original

1.24 Lantbrukarnas riksförbund: — — — Vildsvin bör i fortsättningen en- dast befinnas inom väl kontrollerade hägn. De frilevande vildsvinsstam- marna bör utrotas eller infångas. för att återplaceras inom hägn.

LRF anser inte att en saklig bedömning gjorts om för- och nackdelar med en frilevande vildsvinsstam. Att vildsvin funnits i Sverige på l700-ta- let är inget sakligt motiv för att tillåta en frilevande stam idag. Detta motiv ger enligt LRFs uppfattning ett ensidigt uttryck för vissa intressen i sam- hället och beaktar inte att helt nya förutsättningar uppstått för fauna. jordbruksproduktion, friluftsliv. viltolyckor mm. Jakt på vildsvin är av intresse endast för en begränsad gruppjägare.

— — — Förekomsten av vildsvin är inte en följd av en saklig bedömning om vildsvinen skall finnas i landet eller ej. Vildsvin är frilevande till följd av bla dåliga hägn och en bristande tillsyn härav från berörda myndig— heters sida. LRF finner att bedömningen av vildsvinen skulle ha hemorts- rätt saknar relevans. — — — Huruvida vildsvinen har en hemortsrätt eller ej är därför i sak ovidkommande. Istället bör enligt LRFs uppfattning beho- vet av en frilevande vildsvinsstam bedömas med hänsyn till nuvarande fauna och konsekvenser för samhället i övrigt.

1.25 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: — — —' förekomsten av en frilevande vildsvinsstam har ringa inverkan på skogsbruket — — — Andra konsekvenser än effekten på skogsbruket bör avgöra frågan om Vildsvinens framtid i det svenska landskapet.

1.26 Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: — — -— avstyrker försla- get om frilevande vildsvin.

1.27 Svenska jägareförbundet: —— -— —

Enligt Svenska jägareförbundets mening är statens naturvårdsverks slut- rapport och ställningstagande välgrundad. Jägareförbundet ansluter sig till naturvårdsverkets grundsyn att vildsvinet fortsätttningsvis skall accepte- ras som ett frilevande faunaelement i landet. Den undersökning som ge- nomförts inom Tullgarn-Mörkö-området samt de erfarenheter som vunnits avseende skador förorsakade av och kontroll av övriga i landet etablerade vildsvinspopulationer ger enligt Svenska jägareförbundets uppfattning de- finitivt inte anledning till ett annat ställningstagande.

1.28 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: — — — -— — — Kan — — — för bolagsskogsbrukets del stödja Naturvårdsverkets uppfattning att vildsvin bör anses ha hemortsrätt i Sverige och således få leva fritt men under fortsatt aktiv uppsikt och jaktvård. — — —

1.29 Sveriges jordägareförbund: -— — — instämmer i bedömningen att frile- vande vildsvin bör få finnas i Sverige.

1.30 Trädgårdsnäringens riksförbund: - — — — — — anser — —- — att — — —— starka skäl talar mot en frilevande vildsvins- stam i Sverige. De främsta argumenten är de små möjligheter, som förelig- ger att genom jakt hålla stammen under kontroll samt de skador dessa djur åstadkommer på växande gröda.

|».) 00 'x,

• Sida 283
•  Original

1.31 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: Vid tidigare behandling av frågan om frilevande vildsvin i Sverige, har Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare konstaterat att Vildsvinet är ett intressant jaktobjekt — om inte odelat positivt — så i vart fall för vissa begränsade områden jaktligt berikande. Samtidigt har riksförbundet fram- hållit. som ett oavvisligt krav, att en nyetablering av vildsvin inte får ske på bekostnad av jordbrukarnas näringsutövning eller andra vitala intressen.

2 Smittrisk, skadegörelse och ersättning

2.1 Riksåklagaren: — — —

-— — — Ett godtagande av en frilevande vildsvinsstam torde på sikt leda till stammens spridning och ökning. En sådan utveckling aktualiserar frågan om en översyn av jaktlagstiftningen i syfte att däri inarbeta de särregler som kan behövas förjakten på svin. Utan att gå in på detaljerna härvid vill jag blott peka på frågan om ej vildsvin bör tas upp bland de djurarter som nämns i 16 å och 24 & [ mom sista stycket jaktlagen samt 14% första stycket jaktstadgan — — —. I sammanhanget bör även frågan om vildsvin entydigt är att betrakta som klövvilt uppmärksammas — — —

2.4 Lantbruksstyrelsen: — -— -

Det är oklart hur stor betydelse förekomsten av vildsvin har på ett bekäm- pande av exempelvis svinpest i händelse av utbrott i landet. Sedan 1980 har svinpestsituationen avsevärt försämrats i västeuropa och risken för sprid- ning till Sverige har ökat. Domänverkets flyginventering av vildsvin i Tullgarnområdet gav vid handen att svinen gärna utnyttjar soptippar som foderplatser — -— — en iakttagelse som stärker styrelsens uppfattning att frilevande vildsvin utgör en reell smittrisk även om det är svårt att utan erfarenhet från vår egen miljö bedöma risknivån.

Frågor om vildsvinsstammens utveckling efter ett eventuellt beslut om att tillåta frilevande vildsvin behandlas inte i rapporten. ej heller har berörts vilken skadeutveckling som kan förväntas. Sådana uppgifter måste anses nödvändiga för bedömningar om utformning av skaderegleringssy- stem. Av naturvårdsverkets skrivelse framgår att det system för reglering av skadegörelse av älg, kronhjort och dovhjort, dvs. genom ersättning ur en fond bildad av fällavgifter, inte kan förväntas fungera. Det har därför föreslagits att viss ersättning skulle kunna utgå av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden på samma sätt som för närvarande sker i vissa andra fall. Denna ordning måste i sin nuvarande utformning anses olämplig av flera skäl. Bl. a. är den administrativt otymplig då det är fråga om skador i någon större omfattning. Enligt lantbruksstyrelsens mening måste ett eventuellt beslut om att tillåta frilevande vildsvin föregås av att ett tillfredsställande utformat system för ersättning av grödskador utarbetas. På samma sätt bör frågor om ansvar och eventuell ersättning för sådana förebyggande åtgär- der som rimligen inte kan åläggas jordbrukarna klarläggas.

2.5 Skogsstyrelsen: — — — Enligt rapporten täcker inte ett fällavgiftssystem de skador på grödor som

vildsvinen kan ge upphov till. För att kontrollera avskjutning och för att bla skapa resurser för en uppföljning av stammen krävs ändå ett sådant system. För att minska problemen bl.a. för jordbruksarrendatorer som

• Sida 284
•  Original

saknar jakträtt kan fällavgiftssystemet kompletteras med att jordens bru- kare får rätt att fälla vildsvin då det orsakar skada.

2.6 Domänverket: — — — — — — anser att eventuellt accepterande av frilevande vildsvin i landet bör ske -— — - [med] hänsyn till vad som sägs i gällande jaktlagstiftning. nämligen attjaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till bl a jordbrukets intressen. I uppföljningsarbetet bör även ingå utveckling av åtgärder till skydd mot de skador vildsvinen åsamkarjordbruket. Domänverket stöder naturvårdsverkets förslag att skadegörelse som frilevande vildsvin förorsakar på gröda eller på trädgårdsodling skall ersät- tas enligt 175 första stycket i förordningen om ersättning vid vissa viltska- dor m.m. (SFS l980z400). Bidrag bör även kunna lämnas till åtgärder för att förebygga sådana skador.

2.7 Stockholms universitet: — —- — — — — kan inte heller — —- — finna att Vildsvinet medför så stora ekonomis- ka eller andra olägenheter, att det skulle omöjliggöra dess förekomst i svenska marker. Det framgår klart av Kristianssons rapport att problemen för jordbruket är överkomliga vid en måttlig täthet av vildsvin. och framgår även att detär fullt möjligt att viajakt hålla svinen på en sådan täthetsnivå.

2.8 Lunds universitet biologiskgeovetenskapliga nämnden: — — — Befarad skadegörelse på grödor av skilda slag är nära relaterad till tätheten av vildsvin. — — - — — — I motsats till i delar av kontinenten sker reproduktionen i Sverige under begränsad tid av sommaren med endast en kull per år. Det är också troligt att populationen kommer att reduceras starkt vintertid och speciellt under stränga vintrar. Det bör alltså finnas goda naturliga förutsättningar att hålla vildsvinspopulationen på en nivå som bedöms godtagbar.

Ifråga om reglering av ersättning vid skadegörelse delar nämnden natur— vårdsverkets uppfattning att 175 förordningen (l980z400') om ersättning vid Viltskador bör tillämpas. '

2.9 Uppsala universitet: —- — — Frågan blir — — — om man på goda grunder kan anta att en frilevande vildsvinsstam skulle medföra så stora ekonomiska skador på främst lant— bruket att av detta skäl man bör avstå från att återinföra arten trots det principiella berättigandet. Det verkar emellertid av flera skäl högst osanno- likt att en frilevande vildsvinsstam skulle vålla så betydande skadegörelse. Gjorda utredningar beträffande den visserligen lokala men dock relativt täta vildsvinsstammen i Sörmland visar att skadegörelsen genom vildsvi- nen blir av mycket måttlig omfattning och dessutom kan ytterligare redu- ceras genom ej alltför kostsamma skyddsåtgärder.

2.10 Sveriges lantbruksuniversitet: — -— —

En mycket viktig fråga när det gäller vildsvinets framtid i Sverige är skadefrågan. Av föreliggande material framgår att det framför allt är ska- dor på jordbruksmark det blir fråga om. — — — Av slutrapporten framgår — — - att skadorna i vissa fall lokalt kan vara mycket betydande. Betydan-

• Sida 285
•  Original

de insatser måste även vidtas för att skydda vissa attraktiva grödor. främst potatis. — -— — För att inte — — — leda till negativa konsekvenser som kan få återverkningar inom andra områden, t.ex. fauna- och naturvård inom jordbruket. måste ett väl fungerande system för reglering av dessa skador finnas. Detta kan ske genom jakt och den avkastning den ger men måste även kunna ske på andra sätt eftersom kanske inte alla jordbrukare är intresserade av eller har möjlighet att sätta in de resurser som behövs för en välorganiserad vildsvinsjakt. Ett väl fungerande system för ekonomisk gottgörelse måste finnas i dessa fall. Det av SNV föreslagna systemet förefaller ganska begränsat.

Vi kommer — — — att få ett ökat vildsvinsbestånd i framtiden. Det är därför högst angeläget att utvecklingen av vildsvinsstammen följs upp framöver både vad gäller grundläggande biologiska förhållanden och frågor som gällerjakt. skadeuppföljning och skadeförebyggande åtgärder. Genom en sådan uppföljning kan kanske problemen hållas någotsånär under kon- troll.-

2.11 Statens veterinärmedicinska anstalt: — - -— —— — — Under den senaste 5-årsperioden har 4 döda vildsvin inkommit för undersökning. — — — Utöver dessa fyra hela djur har organen från ca 10 djur under- sökts med avseende på parasiter och övriga sjukdomar. Om det material som undersökts vid SVA kan sägas att parasitfrekvensen, liksom tecken på smittsamma sjukdomar. har varit låg. Resultatet av de begränsade undersökningar som utförts parat med erfarenheterna från undersökningen av hägnade vildsvin indikerar att hälsan hos den svenska vildsvinsstam- men är god. — — — Beträffande risken för smittspridning av pseudorabies kan fram- hållas att denna ej kommit att belysa under perioden då sjukdomens utbredningsområde inom landet ej till någon del sammanfallit med området för de frilevande vildsvinen. — — —

— -— — Ej heller har rapporterats några andra allvarliga men för jordbru- ket såsom sjukdomar uppkomna hos tamsvin efter vildsvinskontakt. eller skador hos tamdjur orsakade av predation från vildsvinen.

Undersökningarna har också visat att en vildsvinspopulation i Sverige med jakt går att kontrollera. Om jakttryckct är hårt går det också att drastiskt minska stammen och troligtvis utrota svinen så gott som helt. Detta är viktigt då en framtida situation med uppdykande av en allvarlig sjukdom kan framtvinga en snabb reducering av vildsvin i Sverige.

2.12 Naturhistoriska riksmuseet:

— — — anser — -— — att stammen — — — bör vara ekonomiskt självbärande i den bemärkelsen, att intäkterna från jakt eller guidade turer täcker de ersättningar som krävs pga skador på skog och gröda. Naturvårdsmedel - idag så ytterligt knappa — bör alltså inte i nämnvärd grad tas i anspråk för att upprätthålla stammen.

2.13 Länsstyrelsen i Hallands län:

En väsentlig del av rapporten uppehåller sig vid Vildsvinens skadegörel- se och skadeförebyggande åtgärder. — — — Länsstyrelsen anser att även vildsvinets positiva effekteri den svenska naturmiljön kunde ha belysts.

• Sida 286
•  Original

Vildsvinet har ——— en betydelsefull uppgift att fylla som biologisk markberedare i ädellövskogsbruket. Bökningen som sådan har en positiv effekt på planttillslaget och är också väsentlig för reducering av skogsska- deinsekterna.

2.14 Länsstyrelsen i Kalmar län: — - — — — — frilevande vildsvin [har] sedan några år tillbaka förekommit i länet. koncentrerade till nästan enbart Torsås kommun. Erfarenheter av vild- svin, vildsvinsjakt och Vildsvinens skadegörelse har således erhållits.

Vildsvinen har visat sig vara mycket svårjagade. Trots olika åtgärder av länsstyrelsen samt en omfattande jaktinsats av många jägare har vildsvins- stammen — — -— ännu inte kunnat utrotas i länet. Som exempel på vidtagna åtgärder kan nämnas informationssammanträden. olika skrivelser mm. bidrag till anskaffande av ett antal fällor för fångst av vildsvin och utfär- dande av skottpengar för fällda vildsvin.

[Länsstyrelsen hänvisar till yttrande över jakt- och viltvårdsberedning- ens betänkande '”Vildsvin i Sverige" (SOU l980:ll) vari anfördes att] en frilevande, allmänt förekommande vildsvinsstam för länets del skulle inne— bära risk för betydande olägenheter i form av skador på grödor, från smittorisksynpunkt och från trafiksäkerhetssynpunkt. Mot detta skall vä- gas vildsvinets värde frånjaktsynpunkt och från övriga synpunkter. Vid en samlad avvägning av olika synpunkter och intressen finner länsstyrelsen att de sannolika olägenheterna av en frilevande vildsvinsstam inte torde uppvägas av värdet från jaktliga och andra synpunkter.

Vildsvinen som smittbärare utgör enligt länsstyrelsens mening samma riskmoment som tidigare. Utbredningen av klassisk svinpest på den euro- peiska kontinenten under 1980-talet är för svenskt vidkommande oroande. Det har även enligt rapport från lantbruksstyrelsen och statens veterinär- medicinska antalt konstaterats att utöver den akuta formen av sjukdomen förekommer även en kronisk atypisk sjukdomsform med ofta milda symp- tom. Denna sjukdomsforms betydelse som smittreservoar i en vildsvinspo- pulation synes ej klarlagd. Kontakter mellan vildsvin och tamsvin är enligt länsstyrelsens erfarenheter inte ovanliga.

2.16 Länsstyrelsen i Malmöhus .län: —- — — Länsstyrelsen anser det —— — — rimligt att ersättning av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden bör kunna utgå till markägare som drabbas av oskäliga kostnader för skador på gröda, i synnerhet till arrendatorer som inte genom egen jakt kan påverka vildsvinsstammens storlek. Beträffande and- ra skadeförebyggande åtgärder än jakt, är det länsstyrelsens uppfattning att de i utredningen föreslagna åtgärderna kan vara effektiva. men att de kan tillämpas endast lokalt och i ringa utsträckning i ett av jordbruk dominerat landskap. Det är därför oerhört väsentligt att redan tidigt be- stämma det högsta antal vildsvin som kan accepteras inom ett område.

2.19 Länsstyrelsen i Stockholms län: — — —

En tätare frilevande vildsvinsstam kan innebära ökad risk för spridning av vissa smittosamma sjukdomar såsom mul- och klövsjuka, svinpest mm. Vid en ökad jakt och därmed ökad förtäring av vildsvinskött bör även

• Sida 287
•  Original

risken för trikinos uppmärksammas. Allt vildsvinskött är dock redan nu Underkastat köttbesiktningstvång. Vilda djur kan utgöra en sjukdomsreser- voar, som tillika är svårkontrollerbar, och spridning av sjukdomar. tex rabies. kan ske från de smittade områdena sydost om Östersjön via djur- kroppar som flyter över havet. Spridningsrisken denna väg är enligt läns- styrelsens bedömning inte särskilt stor men den bör vara bekant och risken ökar med förefintligheten i landet av vildsvin. som är allätare.

Vildsvinsstammens skadegörelse påjordbruksgrödor har uppskattats av länsstyrelsens utsedda gode män och kontrollbesiktningsmän när lantbru- karna anmält skada. -— — —

Skadebilden varierar starkt år från år beroende på sådana faktorer som grödval. grödföljd. skördetid, vidtagna skadeförebyggande åtgärder och vildsvinsstammens storlek. De ojämförligt största enskilda skadorna hän- för sig till — — — oinhägnade eller bristfälligt inhägnade potatisgrödor samt oinhägnade stråsäds- och oljeväxtgrödor året efter potatisgröda när svinen på våren bökat efter i jorden kvarlämnad potatis. Sammanlagt har dock stråsäden (framför allt vete och havre) varit mest utsatta grödor. troligen beroende på att dessa grödor odlas i betydligt större omfattning än andra grödor i försöksområdet. På Mörkö odlas nästan ingen potatis och på Tullgarnssidan har potatisgrödorna dessutom varit inhägnade under senare år.

— —— Ijämförelse med älgskadorna kan nämnas att 1984 var älgska- dorna på gröda på södra delen av Mörkö ca 6 gånger större än vildsvins- skadorna inom samma område. Länsstyrelsen saknar — — — underlag för att göra en motsvarande jämförelse mellan älg- och vildsvinsskador på fastlandsdelen inom Tullgarnsområdet. Det skall dock nämnas att Mörkö har en förhållandevis mycket tätare älgstam än Tullgarn varför skillna- derna mellan älg- och vildsvinsskadorna på jordbruksgrödor torde vara mindre på fastlandet än på Mörkö-Eriksö. — — —

Några vildsvinsskador på skog har inte inrapporterats under försökspe- rioden, vilket heller inte var att förvänta.

— — — Vildsvinsskadorna liksom älgskadorna kan ibland vara väsentliga för det ekonomiska skördeutbytet. varför frågan om ersättningsnormer är viktig.

— — — det går att minska grödskadcriskerna genom förebyggande åtgär- der som klok avskjutningspolitik och i vissa fall även genom instängsling av särskilt värdefulla grödor. Grödskaderiskerna torde ytterligare kunna minskas genom utfodring av svinen i skogsmark. — — —

— — — Enligt länsstyrelsens mening bör det vara utan betydelse när det gäller viltskadeersättning vilka djurarter som förorsakar skadan. Ersätt- nings- och tålighetsbestämmelserna bör vara likformiga oavsett skadegö- rande djurart.

Länsstyrelsen delar således naturvårdsverkets mening om att vildsvins- skadorna skall medräknas i den självrisk brukningsenheten skall stå för. Det är härvid av värde om det, vid ändring av viltskadeförordningen, även klargörs i vad mån skadeförebyggande åtgärder, såsom ersättning för normalt underhåll av elstängsel i form av batteribyten. färd tur och retur elstängslet och tidsersättning för gräsröjning m.m. vid stängslet skall be- rättiga till ersättning.

• Sida 288
•  Original

2.20 Länsstyrelsen i Södermanlands län: — — —

Till länsstyrelsen har inte inkommit uppgifter om omfattande skador på gröda. Med hänsyn härtill samt till avskjutningsresultatet bedömer länssty- relsen att vildsvinsstammen i länet inte ökat sedan 1983.

Länsstyrelsen ansluter sig till naturvårdsverkets synpunkter i ersätt- ningsfrågan. Ett beslut om att frilevande vildsvin skall få finnas i Sverige torde kräva besked om hur frågan om ersättning vid skadegörelse skall regleras. Den som drabbas av så stor skada att det är uppenbart skäligt att han själv skall svara för de kostnader skadan föranleder skall ha möjlighet att få ersättning av statsmedel eller urjaktvårdsfonden.

2.22 Länsstyrelsen i Örebro län: — — — — — — Naturvårdsverket synes t.ex. ha underskattat de svårigheter som kan uppkomma när det gäller att åstadkomma ett tillräckligt och konstant jakttryck anpassat till skadekänsligheten. — — —

2.23 Svenska naturskyddsföreningen: — -— —- — — — har förståelse för att Vildsvinens födosök lokalt kan orsaka lantbru- ket kännbara förluster. Det är "viktigt att stammen hålls under kontroll och regleras med ett lämpligt jakttryck i sådana områden som är särskilt känsliga för skadegörelse. — — —

Även arrendatorer bör ha möjlighet att genom jakt skydda sina grödor. — — — I de fall — —- — där jordbrukaren själv inte kan påverka situationen anser föreningen att ersättning bör utgå så att jordbrukaren hålls skadelös.

2.24 Lantbrukarnas riksförbund: — — —

Omfattningen av skadegörelse bör enligt LRFs uppfattning inte jämföras med älgskador. Skadorna varierar alltefter slag av gröda och tillgång på föda. En enskild lantbrukare kan drabbas av svåra ekonomiska förluster som följd av det ökade skadetrycket.

— — — Förutom de traditionella skadorna i växande gröda har det dess- utom förekommit åtskilliga mindre skador i trädgårdar. fritidshus som inte har beaktats. Angiven skadeomfattning som redovisas avser endast vad som under försökstiden utbetalats i ersättning.

För lantbruket kommer med all sannolikhet skadeomfattningen på grö- dor att väsentligt öka med omfattande ekonomiska förluster som följd. De förebyggande åtgärder som här föreslagits är elstängsel och ett ökat jakt- tryck. Med hänsyn till att vildsvinsskadorna drabbar alla slag av grödor innebär tex ett skydd av potatis att skadorna istället ökar på Spannmåls- grödor. SNVs diskussion om förebyggande åtgärder vittnar om total oför- ståelse för lantbrukets villkor. Av såväl biologiska som ekonomiska skäl kan inte mer skadeokänsliga växtföljder väljas.

— —- — Lantbrukets lönsamhet lämnar inga som helst möjligheter att bära ett sådant skadetryck som det här kan bli frågan om. En frilevande vild- svinsstam kan förutom direkta skador i växande grödor befaras ge stör- ningar i svinbesättningar samt öka risken för spridning av smittsamma sjukdomar.

Full ersättning måste utgå för all skadegörelse i hela landet så länge frilevande vildsvin finns. Enligt LRFs uppfattning bör budgetmedel utgå för att ersätta skadorna. Alternativt kan medel disponeras från viltskade-

• Sida 289
•  Original

fonden men det kan av andra skäl vara olämpligt. LRF vill emellertid framhålla att om intresse finns från jägarna att ha en frilevande vildsvins— stam och samhällets bedömning är att en sådan skall tillåtas. så måste jägarna ytterst ta ansvaret för att förhindra och ersätta skador. Skyddet av grödor genom ökat jakttryck är i första hand en fråga för personer med intresse för vildsvinsjakt. Aktiva lantbrukare hari regel en arbetssituation som inte medger deltagande i vildsvinsjakt i förebyggande syfte. Ökade möjligheter för jordbruksarrendatorer att bedriva vildsvinsjakt har därför ett relativt begränsat värde.

-— — — Den gällande viltskadeförordningen är otillfredsställande ur flera synpunkter. Självrisknivån vid skada i jordbruksgrödor är i allmänhet alltför hög. Älgskadorna i skogsbruket har stor omfattning och ersättning utgår endast undantagsvis. Vildsvinsskadorna tillkommer som en ytterliga- re belastning.

2.26 Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer:

Jordbruksarrendatorerna är en grupp lantbrukare som blir speciellt hårt drabbade av frilevande vildsvin då han i de flesta fall inte har vare sig någon allmän jakträtt eller möjlighet till skyddsjakt. Han är därför i allmän- het helt hänvisad till jakträttsinnehavarens omdömen/intresse. En jakt- rättsinnehavare utan jordbrukskunskaper har naturligtvis små möjligheter att förstå jordbruksarrendatorns problem. Det är därför bäddat för kon- flikter.

För det fall förslaget antas ser SJA det som ett oeftergivligt krav att: Full ersättning för alla skador utbetalas utan någon självrisk. Att alla kostnader för förebyggande av skada såväl anläggnings— drifts- och sköt— selkostnader ersättes av samhället. Att alla tillsyns- och administrativa kostnader som brukaren får ersätts fullt ut. Att jakträttsinnehavare kan åläggas jakt om inte jakträttsinnehavaren håller ett tillräckligt högt jakt— tryck.

Att arrendatorn för det fall jakträttsinnehavare inte fullgör sin skyldig- het enligt ovan får rätt att själv utföra skyddsjakt eller att sätta annan i sitt ställe att utförajakten.

Att skyddsjakt på vildsvin i likhet med vad som gäller viss jakt på rödräv och grävling m.fl. enligt Jakttidsförordningen 53 får bedrivas hela året om det behövs för att tillgodose jordbruket.

Att kommuner och andra myndigheter som i bla tätortsnära områden förbjuder jakt kan åläggas skyddsjakt med samma hårda jakttryck som Statens Naturvårdsverk anser behövs för att hålla stammen nere.

Att ränta på förfallen ersättningsfordran efter 30 dagar utgår enligt räntelagen.

2.27 Svenska jägareförbundet: — — — Emellertid kan tämligen omfattande skada förorsakas av vildsvin inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Att klara och rättvisande regler an- gående ersättning fastlägges är som framgår av flertalet länsjaktvårdsför- hunds yttranden synnerligen viktigt. Vid ett fasthållande av nuvarande jaktbestämmelser innebärande jakttid under hela året men med visst skydd för förande sugga är det i princip upp till den enskilde markägaren/jakt- rättsinnehavaren hur stor vildsvinsstam som kan accepteras. De stora problemen uppstår i fråga om jordbruksarrendatorer utan jakträtt liksom i någon mån i de fall markägaren utarrenderat sin jakt.

Ett flertal olika lösningar vad avser ersättningsfrågorna och andra frågor som har inflytande på dessa kan skisseras. — — —

• Sida 290
•  Original

Med hänsyn till frågans komplexa natur finner emellertid Svenska jäga- reförbundet skäl förordaatt en särskild arbetsgrupp med representanter för berörda parter snarast sammankallas genom jordbruksdepartementets försorg för att ta fram ett — — — förslag till hur ersättningsfrågorna avseen- de vildsvinsskador rimligen bör lösas.

2.28 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: — — -

Skador ijordbruksgrödor kan lokalt få sådan omfattning att avsevärd skada för den enskilde uppstår. Skador i skogsbruket har hittills varit begränsade. För skador utöver normalnivåer bör lämpligt utformade er- sättningsmöjligheter finnas.

2.29 Sveriges jordägareförbund:

—-—— understryker vikten av att frågan om skador på utarrenderad jordbruksmark uppmärksammas vid arrendeavtals ingående. Normalt torde dock finnas andra och lämpligare lösningar än att arrendatorn er- hållerjakträtt på den utarrenderade jordbruksmarken.

2.30 Trädgårdsnäringens riksförbund:

— — — Endast i undantagsfall har ersättning utgått på grund av viltska- dor inom trädgårdsodlingen. Detta har i sin tur medfört. att många viltska- dor ej rapporteras och myndigheterna har i många fall tyvärr bibringats den uppfattningen. att viltskadorna ej är något större problem. — — —

— — — skador [som vildsvinen förorsakar] skall inte ses isolerat utan adderas till de allvarliga skador. som idag orsakas av annat vilt. Skadeföre- byggande åtgärder i form av hägnander etc skulle för den enskilde ställa sig alltför kostsamt trots möjligheter till vissa bidrag.

2.31 Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare: Även om Vildsvinens skadegörelse som totalbild visar en begränsad om- fattning. drabbas tveklöst många enskildajordbrukare och trädgårdsodlare

av skador och kostnader som är helt orimliga för den enskilde markinneha- varen att bära.

lnnan slutgiltigt beslut om frilevande vildsvin tages, måste tre bestående garantier utställas; — Ersättningsfrågorna till drabbade markinnehavare måste vara lösta. — lngen jakträttsinnehavare får fråntagas rätten att hela året fälla obegrän- sat antal vildsvin på sitt eget jaktområde. oberoende av jaktområdets storlek. Enda undantaget som skall få förekomma är fredning av förande sugga med kultingar under vår och sommar. — Lagstadgad rätt till skyddsjakt för hårt drabbade jordbruksarrendatorer som eljest saknar jakträtt å den mark de brukar och besitter.