RÅ 2003 not 158

Not 158. Ansökan om rättsprövning av P.U. och P.M.N. av beslut ang. medgivande till fastighetsbildning. - Lantmäterimyndigheten i Stockholms län anhöll hos Vaxholms kommun om prövning enligt 4 kap. 25 a § fastighetsbildningslagen (1970:988) beträffande en avstyckning från Rindö 3:109 samt begäran om strandskyddsdispens. Miljö- och stadsbyggnadsnämnden beslöt den 27 april 1999 att avstyrka avstyckning av sjödelen av fastigheten med hänsyn till att nämnden inte var beredd att medge undantag från strandskyddet för uppförande av ett bostadshus på stranddelen samt göra avsteg från översiktsplanens riktlinjer beträffande tomtstorlek. - P.U. och P.M.N. överklagade beslutet. -Länsstyrelsen i Stockholms län (2000-02-21) avslog överklagandet med följande motivering. För fastigheten gäller strandskydd. Sedan den av Er åberopade inventeringen har bestämmelserna om strandskydd ändrats så att syftet med strandskyddet numera förutom att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv även skall syfta till att bevara goda livsvillkor för växter och djur. I delar av området finns skyddsvärd vegetation med bestånd av kungsängslilja, som gett anledning att skydda ett 800 kvadratmeter stort område som naturminne. - Särskilda skäl att medge undantag från strandskyddet saknas. Länsstyrelsen delar nämndens uppfattning att stranden bör bevaras som allemansrättsligt tillgänglig och att den inte bör privatiseras genom bostadsbyggnad. - P.U. och P.M.N. fullföljde sin talan. - Regeringen (2001-10-25, Miljödepartementet) avslog överklagandet med motiveringen att miljö- och stadsbyggnadsnämnden hade tillräckliga skäl för sin bedömning att den sökta avstyckningen inte var förenlig med bestämmelserna i 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen samt att den omständigheten att vissa åtgärder vidtagits på den berörda delen av fastigheten inte utgjorde skäl för att en avstyckning för fritidsbostad skulle tillåtas. - P.U. och P.M.N. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och anförde bl.a. följande. Kommunen hade som skäl för sitt beslut angett att området är strandskyddat och därmed bör vara tillgängligt för det rörliga friluftslivet. Allmänhetens nytta av berörd del av fastigheten bedömdes således vara större än deras rätt att kunna nyttja fastigheten på det sätt som är det mest naturliga och ändamålsenliga, nämligen för fritidsbostadsändamål. Kommunen hade som fastighetsägare avyttrat angränsande strandmark om ca 16 000 kvm till ägare av intilliggande fastigheter, mark som kommunen ansett vara otillgänglig och av mindre intresse för det rörliga friluftslivet. Deras fastighet bestod av två från varandra skilda områden om tillsammans 5 500 kvm. Det ena området om ca 4 000 kvm var beläget vid stranden och det andra området, som var bebyggt, var beläget ca 200 m från strandlinjen. Strandområdet, som nu var föremål för prövning, hade iordningställts som tomtmark. En sjöbod och en brygga hade anlagts. Bl.a. muddring hade också utförts. Åtgärderna hade godkänts av kommunen. Härigenom hade kommunen accepterat att de tagit marken i anspråk som tomtmark. Efter det att de hade iordningställt marken och gjort den tillgänglig bedömde kommunen nu att området var intressant för en bredare allmänhet. Det var inte rimligt att de som privata markägare skulle iordningställa och tillhandahålla mark för allmänheten. Kommunens mark, som utgjorde allmän platsmark enligt planen, hade kunnat iordningställas för allmänheten. Det fanns ingen rimlig proportion mellan vad kommunen skulle vinna på att deras skäliga dispositionsrätt till fastigheten kränktes och den förlust och skada som de åsamkades genom att de inte fick bygga ett fritidshus som ersättning för den husvagn de varje sommar brukade parkera på tomten. Inskränkningen av deras ägande- och nyttjanderätt till fastigheten i detta fall överensstämde inte med Europakonventionen. - Regeringsrätten (2003-10-03, Nordborg, Eliason, Wennerström, Ersson, Dexe): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - Vad som förekommit i målet visar inte att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det bedömningsutrymme som föreligger i ärenden om medgivande till fastighetsbildning eller att det vid handläggningen förekommit något fel som påverkat utgången i ärendet. Regeringens beslut kan därför inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt som sökandena har angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet att beslutet på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 2003-09-17, I. Larsson)

*REGI

*INST