RÅ 2003 not 181

Not 181. Överklagande av B.B. ang. överflyttning av barn enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen). - B.B. och J.B., som tidigare var gifta med varandra och då bosatta i Schweiz, har sonen A, född 1996. Schweizisk domstol dömde den 16 december 1999 till äktenskapsskillnad mellan dem, varvid B.B. tillerkändes vårdnaden om sonen och J.B. umgängesrätt. J.B. flyttade efter makarnas separation i början av år 1998 till Sverige. På grund av att B.B. drabbades av psykisk sjukdom överlät hon i november 2000 åt J.B. att ha hand om sonen. Under år 2002 tog hon upp frågan om att sonen skulle återvända till henne. Medan diskussioner härom pågick tog hon den 14 september 2002, i samband med umgänge med sonen i Köpenhamn, denne med sig till Schweiz utan J.B:s samtycke. Schweizisk förmyndarskapsmyndighet beslöt vid sammanträde den 16 december 2002 att A skulle tillbringa tiden den 20 december 2002 - den 6 januari 2003 hos J.B. i Sverige samt att denne därefter skulle ta sonen med sig tillbaka till Schweiz. J.B. vägrade emellertid att låta sonen återvända till Schweiz. - Med anledning av en ansökan av B.B. beslutadeLänsrätten i Hallands län (2003-02-26, ordf. Angemark), efter att hållit muntlig förhandling, att förelägga J.B. att vid vite av 50 000 kr senast den 28 februari 2003 överlämna A till B.B. Länsrätten angav bl.a. följande skäl för sitt avgörande: B.B. har ensam vårdnaden om A och hon har därmed rätt att ta vård om honom. Såväl före den 15 november 2000 som efter den 15 september 2002 har hon också utövat den rätten. Den omständigheten att hon såsom ensamstående mor på grund av sitt arbete och i samband med sjukhusvård har varit nödsakad att anlita tillsyn av A och även låtit honom i viss utsträckning övernatta hos dessa personer föranleder inte annan bedömning. - I målet är ostridigt att inte någon av de längre vistetser som A har haft i Sverige har varit avsedd att bli bestående. Vistelsen här i samband med B.B:s sjukdom var avtalad att bestå endast under sjukdomstiden varefter A skulle återkomma till Schweiz. Även om vistelsen blev lång beroende av föräldrarnas skilda uppfattning om B.B:s tillfrisknande, har det inte varit föräldrarnas gemensamma avsikt att vistelsen skulle övergå i ett stadigvarande boende här för A. Han har också därefter återförts till Schweiz genom B.B:s försorg och har vistats hos henne under drygt tre månader varvid han bl.a. gått i skola. Även den nu pågående vistelsen i Sverige är tillfällig och har enligt den schweiziska myndighetens beslut varit avsedd att äga rum endast mellan den 20 december 2002 och 6 januari 2003. A har visserligen ett flertal anknytningar till Sverige genom släktingar på faderns sida och genom att han utöver ovan angivna längre vistelse vid ett flertal tillfällen även har besökt Sverige. Med hänsyn till angivna förhållanden och den bedömning som skall göras i mål av förevarande slag, finner emellertid länsrätten att A har starkare anknytning till Schweiz än till Sverige och att han vid tiden för kvarhållandet här i Sverige har haft sitt hemvist i Schweiz samt han faktiskt står under moderns vård. Vid nu angivna förhållanden finner länsrätten att kvarhållandet i Sverige strider mot B:B:s rätt att ta vård om A och att kvarhållandet således är olovligt i den mening som avses i 11 § verkställighetslagen. - Av verkställighetslagens förarbeten (prop. 1988/89:8 s. 53) framgår bl.a. att en grund för att vägra överflyttning av ett barn är att överflyttningen skulle medföra en allvarlig risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. Att det föreligger en sådan risk skall framgå av objektiva omständigheter. Det måste dock inte vara fråga om en omedelbar risk. Ytterligare en grund för att vägra överflyttning av ett barn är att barnet genom överflyttningen skulle försättas i en ohållbar situation. Detta uttryck utgör en översättning av konventionens uttryck "intolerable situation", "situation intolérable". Som exempel på fall av detta slag har under remissbehandlingen nämnts att en överflyttning skulle medföra att barnet hamnar i en krigszon eller i ett flyktingläger under svåra yttre förhållanden. Även andra situationer kan tänkas där förhållandena inte är fullt så extrema som i de nämnda fallen. - J.B. har gjort gällande att B.B:s sjukdom i sig utgör en risk för A:s kroppsliga eller själsliga hälsa om sjukdomssymtom återkommer. Vidare har J.B. gjort gällande att B.B:s åtgärder att skola in A på en engelskspråkig skola utan att han behärskar engelska språket samt lämna honom till olika personer för tillsyn utgör allvarlig risk för att skada hans kroppsliga eller själsliga hälsa. Såvitt framkommit i målet är B.B. inställd på medicin och är enligt läkarintyg den 21 februari 2003 symtomfri från sin sjukdom. Hon har därtill innehaft anställning inom sjukvården i vart fall åtta månader under år 2002. Med hänsyn härtill kan hennes sjukdom vid nu ifrågavarande bedömning inte anses utgöra en risk för A:s hälsa och de av J.B. påstådda förhållandena i övrigt hos B.B. kan inte anses innebära en sådan risk för A:s hälsa som avses i 12 § 2 verkställighetslagen. Inte heller har framkommit att A skulle försättas i en sådan inte godtagbar situation som avses i lagen. Därvid har vägts in att detta uttryck avser i det närmaste extremt svåra förhållanden, såsom att det vore fråga om återförande till en krigszon eller liknande. Hinder mot överflyttning enligt 12 § 2 verkställighetslagen föreligger därför inte. - J. B. har påstått att A har uttryckt en vilja att inte bli överflyttad till mamman. Enligt 12 § 3 verkställighetslagen får överflyttning vägras om barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Enligt ovan angivna förarbeten (s. 43) motsvarar bestämmelsen i sak vad som följer av 21 kap. 5 § föräldrabalken. I sistnämnda paragraf stadgas att om barnet fyllt 12 år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet inte har fyllt tolv år men har nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. Med hänsyn till A:s låga ålder finner länsrätten att hans vilja - såsom den påståtts av J.B. - inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Skäl att vägra överflyttning på denna grund föreligger således inte. - Sammanfattningsvis finner länsrätten således att förutsättningar för att överlytta A från pappan till mamman föreligger. (J.B. förpliktades att ersätta B.B:s kostnader i målet med 50 000 kr). - J.B. överklagade och yrkade att verkställighet/överflyttning inte skulle ske. - Kammarrätten i Göteborg (2003-05-12, Kärrström, Kihlgren, Stenberg samt nämndemännen Elwin och Lidén) höll muntlig förhandling och biföll överklagandet med följande motivering: Verkställighetslagen har som övergripande syfte att skydda ett barn mot de skadliga effekterna av att ryckas upp ur den invanda miljön. Lagens hemvistbegrepp har till funktion bl.a. att ange den form av anknytning till ett land som ger rätt till skydd enligt lagen. Hemvistbegreppet är inte närmare definierat i lagen eller i den bakomliggande Haagkonventionen, men enligt uttalanden i doktrinen (SOU 1976:39) tar begreppet sikte på rent faktiska förhållanden. I första hand är det fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mer stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. Även den enskildes avsikt att stanna eller inte stanna i vistelselandet kan beaktas, men den gängse uppfattningen synes vara att subjektiva moment i regel bör tillmätas mindre betydelse. När det är fråga om ett barn som inte har nått en sådan ålder att hänsyn kan tas till dess egna avsikter för framtiden måste naturligtvis andra omständigheter, särskilt vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt, vara avgörande; saken har ibland uttryckts så att det skall fastställas var barnets "effektiva levnadscentrum" är beläget. Har barnet vistats i det nya landet under sådan längre tid och under sådana förhållanden att barnet där fått en anknytning av det slag som de aktuella reglerna åsyftar, bör något hinder inte föreligga mot att anse att ett nytt hemvist har förvärvats. I sammanhanget bör också uppmärksammas att bestämmelserna i 12 § verkställighetslagen innebär att en överflyttning av ett olovligen bortfört barn kan vägras om, när en ansökan om överflyttning görs, minst ett år har förflutit från bortförandet och barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö. - B.B. bor i Schweiz där hon har sina levnadsintressen och anhöriga. Det motsvarande gäller för J.B. i Sverige. B.B. är ensam vårdnadshavare för A. Genom en frivillig överenskommelse har hon emellertid överlämnat A till J.B. för att vårdas av honom under hennes sjukdomsperiod. A har kommit att bo hos sin far från november 2000 till den 15 september 2002 eller under en tid av cirka ett år och tio månader samt därefter från den 20 december 2002. A kom till sin far när han var fyra år gammal och han har bott hos fadern under den period i ett barns liv då bl.a. förskolan och den riktiga skolan startar och då barnet börjar knyta egna sociala kontakter. På grund av vistelsens längd och de levnadsförhållanden A haft under denna tid finner kammarrätten att A i vart fall före den 15 september 2002 hade etablerat sitt hemvist hos fadern i Sverige. Vad som därefter inträffade, nämligen att B.B. tog A till Schweiz och hade honom hos sig fram till den 20 december 2002, kan inte anses ha medfört någon ändring av hans hemvist. Kvarhållandet är därmed inte olagligt enligt verkställighetslagen och redan på grund härav skall överklagandet bifallas. (Kammarrätten förordnade att vardera parten skulle svara för sina rättegångskostnader i såväl länsrätt som kammarrätt). - B.B. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle bifalla hennes ansökan om verkställighet och förordna att J.B. vid sin bostad så snart som möjligt vid den tidpunkt Regeringsrätten bestämde skulle överlämna A till henne och att verkställigheten skulle ske genom polishämtning alternativt vitesföreläggande om minst 50 000 kr. Vidare yrkade hon att J.B. skulle förpliktas ersätta hennes kostnader i såväl länsrätten som kammarrätten och Regeringsrätten. - Regeringsrätten (2003-11-06, Billum, Hulgaard, Almgren): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller i första hand huruvida J.B:s kvarhållande av A i Sverige efter den 6 januari 2003 är olovligt enligt vad som avses i verkställighetslagen. Om så är fallet uppkommer frågan om hinder mot överflyttning föreligger. - Verkställighetslagen har sin bakgrund i Haagkonventionen. Ett övergripande syfte med konventionen är att skydda barn mot den skadliga effekten av att bli uppryckta från sin invanda miljö. För att tillgodose detta syfte har i konventionen tagits in bestämmelser som skall möjliggöra att ett barn, som olovligen förts bort från en konventionsstat till en annan eller kvarhållits i en konventionsstat, snarast överflyttas till den förstnämnda staten så att status quo återställs. Konventionen har införlivats med svensk rätt genom att bestämmelser som är avsedda att i sak återspegla konventionen tagits in i verkställighetslagen. Det lagrum som i första hand har betydelse i målet är 11 § verkställighetslagen, som har sin närmaste motsvarighet i artikel 3 i Haagkonventionen. - Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn, som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här, på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt 11 § andra stycket olovligt om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som vårdnadshavare eller annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och om denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet ägt rum. - Lagen förutsätter att såväl frågan om vem som vid tiden för kvarhållandet var vårdnadshavare som frågan huruvida kvarhållandet var olovligt avgörs enligt vad som gällde i den stat där barnet vid tiden för kvarhållandet hade hemvist (11 § andra stycket och specialmotiveringen till denna paragraf i prop. 1988/89:8 s. 40). Av bestämmelserna följer att ett kvarhållande av ett barn i Sverige inte är olovligt i lagens mening om barnet omedelbart före kvarhållandet hade hemvist i Sverige. Vilken innebörd som tillmäts begreppet hemvist har således en avgörande betydelse vid tillämpningen av verkställighetslagens bestämmelser om överflyttning. - Begreppet hemvist bestäms inte närmare i lagen, men i förarbetena (a. prop. s. 36 och s. 40) hänvisas till de uttalanden som gjordes i samband med att en definition år 1973 togs in i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Enligt denna skall den som är bosatt i viss stat anses ha sitt hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande (se prop. 1973:158 s. 78 ff.). - Vid tolkningen av hemvistbegreppet i verkställighetslagen bör emellertid särskilt beaktas att lagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen. Vid tolkningen av lagens hemvistbegrepp bör därför särskild hänsyn tas till Haagkonventionens terminologi och syfte. Haagkonventionens motsvarighet till begreppet hemvist, "habitual residence", är inte heller definierat. Allmänt kan sägas att det vid en prövning av hemvistfrågan enligt konventionen i första hand blir fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. När det gäller ett litet barn får vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt avgörande betydelse (se RÅ 1995 ref. 99). - I första hand måste bedömas om A, som fram till november 2000 uppenbarligen hade hemvist i Schweiz, under sin vistelse därefter i Sverige fått hemvist här. Om så är fallet uppkommer frågan om han efter den 14 september 2002 på nytt fått hemvist i Schweiz. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Beträffande A:s vistelse i Sverige under tiden november 2000 - september 2002 framgår följande av handlingarna i målet. Under sommaren 2000 aktualiserades frågan om att A skulle placeras hos J.B. eftersom B.B. på grund av sjukdom inte kunde fullgöra sina uppgifter som vårdnadshavare. Under medverkan av en barnavårdsman (Beistand) för A, överlät B.B. i en den 10 november 2000 dagtecknad handling tillfälligt (vorübergehend) den faktiska vården (die Obhut) om A till J.B. I brev den 15 januari 2001 skrev barnavårdsmannen till J.B. att denne tills vidare skulle ha hand om vården av A medan den formella vårdnaden under tiden skulle kvarbli hos modern. Under den tid som A bodde i Sverige hade han umgänge med sin mor i Schweiz. Vid bestämmandet av umgänget medverkade A:s dåvarande barnavårdsman. Under år 2002 ansåg B.B. att hennes hälsotillstånd var så gott att hon meddelade J.B. att hon önskade att A skulle återvända till henne och påbörja skolgång i månadsskiftet augusti/september 2002 i en internationell skola i Schweiz. J.B. ställde upp vissa villkor rörande B.B:s hälsotillstånd samt bostads- och arbetsförhållanden för att återlämna A. Vistelsen i Sverige avslutades genom att B.B. den 14 september 2002 tog A med sig till Schweiz. A talar svenska och umgicks i Sverige med släktingar på faderns sida. Han hade barnomsorg och påbörjade även sin skolgång och vistelse i fritidshem. Han hade även före november 2000 vid skilda tillfällen vistats i Sverige. - Det förhållandet att en förälder som är ensam vårdnadshavare på grund av sjukdom eller annan anledning låter den andra föräldern utöva den faktiska vården om barnet under någon tid kan i allmänhet inte anses medföra att barnet får sitt hemvist på den nya vistelseorten. I detta fall har emellertid vistelsen kommit att omfatta bortåt två år och synes inte i någon mera betydande omfattning ha förlängts genom att J.B. motsatt sig att sonen återvände till B.B. A har vistats hos sin far och haft kontakt med släktingar. Även om B.B. hela tiden haft vårdnaden om honom enligt den schweiziska domstolens beslut har den faktiska vården formellt och under medverkan av företrädare för schweizisk myndighet överlåtits till J.B. Enligt Regeringsrättens mening har A under vistelsen i Sverige fått en så stark anknytning hit att han får anses ha fått hemvist här. - Frågan blir då om A under vistelsen i Schweiz från mitten av september till mitten av december 2002 på nytt fått sitt hemvist där. - Ett barn som bor tillsammans med sin vårdnadshavare i ett visst land och går i skola där anses normalt ha hemvist där, om avsikten är att vistelsen skall bli varaktig. Det är emellertid oklart vid vilken tidpunkt ett barn som tidigare haft hemvist i ett land vid flyttning till ett annat land får hemvist i det nya landet. Det blir - som nämnts i det föregående - fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet, där vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i allmänhet får avgörande betydelse när det gäller ett litet barn. Det står klart att B.B. sedan länge har hemvist i Schweiz. Detta talar för att A, när B.B. förde med honom till Schweiz, i vart fall före hans avresa till Sverige i december 2002 fått hemvist i Schweiz. I målet finns emellertid även omständigheter som talar mot att A:s hemvist i Sverige brutits. Vistelsen i Schweiz har uppkommit genom B.B:s åtgärd att, under pågående skoltermin och medan diskussion under medverkan av schweizisk myndighet pågick om hur ett återförande skulle kunna ske med hänsyn till A:s bästa, utan J.B:s samtycke föra med sig sonen till Schweiz i samband med ett umgängestillfälle i Köpenhamn. Vad som framkommit angående de schweiziska myndigheternas medverkan till A:s vistelse hos J.B. ger visserligen inte vid handen att denne erhållit en sådan rätt att ta vård om sonen som innebär att B.B:s åtgärd är ett sådant olovligt bortförande som avses i 11 § verkställighetslagen och som inte utan vidare medför en ändring av barnets hemvist (se RÅ 1995 ref. 99). Åtgärden har dock haft en karaktär som inte står i överensstämmelse med den nyssnämnda lagens och Haagkonventionens övergripande syfte, nämligen att skydda barn mot de skadliga effekterna av att ryckas upp ur den invanda miljön. J.B. har anfört att B.B. inte utövat den faktiska vården om sonen utan i stor utsträckning överlämnat denna åt flera andra personer samt att A då J.B. reste till Sverige med honom i december 2002 inte träffat sin mor på en vecka. B.B. har beträffande dessa uppgifter i huvudsak anfört att det berott på hennes arbetsförhållanden och att dessa kommer att ändras. J.B:s uppgifter vinner visst stöd av utredningen i målet och de av honom åberopade förhållandena synes också i vart fall delvis ligga bakom förmynderskapsmyndighetens beslut att A skulle resa till sin far i Sverige i december 2002, något som betecknats som åtgärd för skydd av barnet mot fara. A återvände inte heller i september 2002 till någon för honom tidigare känd omgivning, även om han under vistelsen i Sverige gjort upprepade besök i Schweiz. Sammantaget innebär detta enligt Regeringsrättens mening att A inte under sin vistelse om ca tre månader i Schweiz erhållit sådan anknytning dit att hans hemvist i Sverige brutits. Kvarhållandet är således inte olovligt i den mening som avses i 11 § verkställighetslagen och överklagandet kan inte bifallas. - I fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna gör Regeringsrätten följande bedömning. - Av bestämmelserna i 21 § verkställighetslagen och 21 kap. 13 § första stycket föräldrabalken framgår att domstolen får, efter vad som är skäligt, förordna att den ena parten skall ersätta motpartens kostnader. Vid en helhetsbedömning av vad som har förekommit i målet finner Regeringsrätten att det inte framstår som skäligt att någon av parterna förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnader. Detta gäller parternas kostnader i såväl underinstanserna som Regeringsrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. - Regeringsrätten beslutar att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i såväl underinstanserna som Regeringsrätten. (Regeringsråden Nord och Stävberg var skiljaktiga och anförde följande. När det gäller att fastställa ett barns hemvist i konventionens mening skall en helhetsbedömning göras av barnets situation, där samtliga faktiska omständigheter skall vägas in. Enligt såväl svensk som utländsk domstolspraxis har därvid vårdnadshavarens syfte med sitt barns vistelse i ett annat land än vårdnadshavarens hemvistland kommit att tillmätas en förhållandevis stor betydelse. När det är fråga om mindre barn har denna omständighet ansetts i det närmaste avgörande. De vägledande fallen har gällt situationen då barnet har två vårdnadshavare och dessa överenskommit om ett växelvis boende. Oftast har barnet i dessa fall ansetts ha etablerat hemvist omedelbart i respektive vårdnadshavares hemvistland när barnet flyttat i enlighet med överenskommelsen. - I detta mål är modern ensam vårdnadshavare i enlighet med vad schweizisk domstol förordnat. Hon blev emellertid sjuk och överenskom med barnets far om att barnet skulle bo hos denne under hennes sjukdomstid. Det framgår således att avsikten redan från början varit att barnets vistelse här skulle vara tillfällig. Det kan vidare noteras att villkoren för ett återlämnande hade ömsesidigt överenskommits. Sedermera har dock fadern ensidigt uppställt andra villkor för ett återlämnande. - Den huvudregel som får anses vara allmänt accepterad är att ett yngre barns hemvistland är detsamma som vårdnadshavarens, även när barnet vistas i annat land i enlighet med vårdnadshavarens avsikt. I detta mål talar alltså huvudregeln för bedömningen att sonen behållit sitt hemvist hos modern även under vistelsen i Sverige. Det visade sig dock att vistelsen här kom att bli förhållandevis långvarig. Detta förhållande, sammantaget med de övriga objektiva omständigheter som bör ingå i helhetsbedömningen, talar därför med övervägande styrka för att A gradvis etablerade hemvist här och i varje fall någon gång före den 14 september 2002 fick hemvist här i den mening som avses i konventionen och därmed också verkställighetslagen. - Emellertid har omständigheterna ändrats i tiden därefter. Frågan blir därför om A under vistelsen i Schweiz från den 14 september till den 20 december 2002 på nytt fick sitt hemvist där. Såvitt framkommit av utredningen hade A under sin vistelse i Sverige upprätthållit kontakten med modern och besökt henne regelbundet i Schweiz. Sedan A återförts till Schweiz bodde han hos sin vårdnadshavare och gick i skola där. Avsikten med moderns åtgärd att återföra sonen till Schweiz var att, i enlighet med den överenskommelse som låg till grund för sonens vistelse i Sverige, återuppta den faktiska omvårdnaden om sonen eftersom hennes hälsotillstånd förbättrats. Dessa omständigheter talar enligt vår mening starkt för bedömningen att han omedelbart när han återfördes till Schweiz skall anses ha återfått sitt hemvist där. Hans senaste vistelse i Sverige under den av förmynderskapsmyndigheten bestämda begränsade tiden är inte av den beskaffenheten att den medför ännu en ändring av hemvistet. - Enligt vår mening hade A således hemvist i Schweiz vid tidpunkten för J.B:s kvarhållande av honom i Sverige efter jul och nyår 2002/2003. Kvarhållandet av honom är därför olovligt i den mening som avses i 11 § verkställighetslagen. Utredningen i målet ger inte vid handen att det skulle föreligga hinder i verkställighetslagens mening för en överflyttning av A till modern i Schweiz. Vi anser därför att B.B:s ansökan bör bifallas och en ny dag för verkställighet av överflyttningen fastställas. I frågan om vite och vitesbeloppets storlek gör vi samma bedömning som länsrätten. - Överröstade i dessa avseenden är vi i övriga frågor ense med majoriteten.). (fd I 2003-10-01, M. Larsson)

*REGI

*INST