RÅ 2003 not 70

Not 70. Ansökan om rättsprövning av beslut med föreläggande att avlägsna byggnad från statens mark. - I samband med en av Länsstyrelsen i Norrbottens län genomförd inventering av bebyggelsen på de kronoöverloppsmarker som är belägna ovanför odlingsgränsen i Arjeplogs kommun uppmärksammades att en mindre jaktstuga fanns uppförd på Tjåmotisberget inom Svaipa samebys område i kommunen. - I beslut den 30 november 1999 rubricerat "Ifrågasatt byggnad på Tjåmotisberget, Svaipa sameby, Arjeplogs kommun" ålade länsstyrelsen F.L. att senast den 30 juni 2000 avlägsna den honom och annan person tillhöriga byggnad, som påträffats på Tjåmotisberget i samband med inventeringen och att avstäda området. I beslutet anförde länsstyrelsen bl.a. att någon handling som styrkte F.L:s rätt till det berörda markområdet inte hade redovisats, att det inte framgick att det på Tjåmotisberget skulle finnas ströängar, andra markområden eller rättigheter knutna till fastigheterna inom Laisvalls by samt att byggnaden uppförts på Arjeplogs kronoöverloppsmark inom Ramba-Krama domänreservat och inom område som utgör s.k. obrutet fjäll utan tillstånd av markägaren, dvs. staten. - F.L. överklagade länsstyrelsens beslut hos regeringen i enlighet med given överklagandehänvisning. -Regeringen (2000-03-30, Jordbruksdepartementet) avslog överklagandet, vilket i regeringens beslut rubricerats som "Överklagande i fråga om upplåtelse av mark för befintlig byggnad på statens mark ovanför odlingsgränsen i Arjeplogs kommun". I regeringens beslut angavs att länsstyrelsen genom det överklagade beslutet avslagit F.L:s ansökan om upplåtelse av mark för befintlig byggnad. Regeringen angav som skäl för att avslå överklagandet att byggnaden var belägen inom fjällområde som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken och att bebyggelse där får komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. - F.L. ansökte om rättsprövning och yrkade att regeringens beslut skulle upphävas. Han yrkade vidare att staten skulle föreläggas att enligt 19 kap. 10 § jordabalken väcka talan om bättre rätt till kronoöverloppsmarken i Laisvalls by, att Laisvall åbo skatteland - lappskatteland skulle förklaras vara en med andra i jordeboksenheter jämställd enhet, vars gränser skall fastställas genom fastighetsbestämning enligt fastighetsbildningslagen, att Regeringsrätten skulle förklara att "vi har bättre rätt än staten till ett område motsvarande det som av häradsrätt fastställts genom utslag, som då utgjorde det insynade åbo skatteland och lappskattelandet Laisvall nr 1 till den del det numera betecknas som kronoöverloppsmark och ligger ovanför odlingsgränsen i Arjeplogs socken”, att han skulle förklaras äga bättre rätt än staten till Laisvalls åbo skatteland - lappskatteland, att han alternativt skulle förklaras berättigad att söka inrymningsförfarande hos länsstyrelsen som åborättsinnehavare till del av åbo skatteland Laisvall - krononybygget och lappskatteland Laisvall enligt lagen (1999:292) om avveckling av stadgad åborätt och landgille, att rätt till jakt och fiske samt djurhållning, inbegripet renskötsel och annat tillgodogörande av markanvändningen inom Laisvall åbo skatteland skulle förklaras tillkomma endast ägare eller åborättsinnehavare till Laisvall åbo skatteland - krononybygget och lappskattelandet Laisvall, att staten skulle förklaras vara skyldig att ersätta honom för intrång och förlust av besittning ifråga om Laisvall åbo skatteland från tiden för 1993 års revidering av 1971 års renbeteslag till dess rättelse sker samt att han skulle tillerkännas ersättning för rättegångskostnader med belopp som han senare skulle ange. - Regeringsrätten förordnade i protokoll den 20 mars 2002 att regeringen (Jordbruksdepartementet) skulle avge yttrande i målet. - Regeringen anförde i yttrande bl.a. följande. Fastigheten Arjeplogs kronoöverloppsmark är belägen ovanför odlingsgränsen i Arjeplogs kommun och ägs av staten. Av hänsyn till rennäringens intressen gäller speciella rättsregler för förvaltningen av det statliga fastighetsinnehavet ovanför odlingsgränsen. Förvaltningen är fördelad mellan olika myndigheter beroende på vad förvaltningen avser. På kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition får nyttjanderätt enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) upplåtas under vissa i paragrafen angivna villkor. Någon skyldighet att upplåta nyttjanderätt föreligger dock inte. Frågan om upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen prövas enligt 33 § samma lag av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Av 2 § första stycket rennäringsförordningen (1993:384) framgår att upplåtelse av mark enligt 32 § rennäringslagen i nu aktuellt fall prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får enligt 99 § rennäringslagen överklagas hos regeringen. Det är dessa rättsregler som legat till grund för prövningen av F.L:s ansökan. Frågor om upplåtelse av nyttjanderätt handhas således av länsstyrelsen. Myndigheten företräder härvid markägaren. I förvaltningsansvaret måste enligt regeringens uppfattning även anses ligga en skyldighet för myndigheterna inte bara att upplåta nyttjanderätt. Myndigheterna måste därutöver även ha att bevaka och vid behov vidta åtgärder när markägarens besittning rubbas i något avseende. Så skedde när länsstyrelsen ålade F.L. att avlägsna byggnaden och städa området. - F.L. anförde därefter att han sammanfattningsvis vidhöll att staten saknar åtkomsthandlingar och lagfart på kronoöverloppsmarken och att staten har bevisbördan för att styrka sin äganderätt till marken. - Regeringsrätten (2003-04-14, Lindstam, Almgren, Melin, Stävberg, Kindlund): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen kan emellertid, enligt samma lagrum, endast gälla beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde. - Frågan om annan framför staten har bättre rätt till den mark där F.L:s byggnad är belägen kan inte prövas i förevarande ordning. Regeringsrätten utgår därför vid sina vidare överväganden från att fråga är om kronomark. - För förvaltningen av statens innehav av fastigheter ovanför odlingsgränsen gäller föreskrifterna i rennäringslagen och rennäringsförordningen. De innebär bl.a. att frågor om upplåtelse av nyttjanderätt på sådan mark prövas av länsstyrelsen. Enligt 32 § rennäringslagen gäller därvid att på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen nyttjanderätt får upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt 99 § samma lag överklagas länsstyrelses beslut om upplåtelse som avses i 32 § hos regeringen medan dess beslut i andra fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt som innefattar en prövning enligt 32 § rennäringslagen kan bli föremål för rättsprövning (RÅ 1999 not. 234). - Av länsstyrelsens beslut i förevarande mål framgår emellertid inte att styrelsen prövat en ansökan om upplåtelse av nyttjanderätt till statens mark. Inte heller vad som förevarit innan länsstyrelsens beslut fattades tyder - såvitt framgår av handlingarna i målet - på att en sådan prövning skett. Länsstyrelsens beslut kan mot den bakgrunden inte anses utgöra annat än en uppmaning från styrelsens sida, i dess egenskap av företrädare för markägaren, till ägaren av byggnaden att avlägsna den och att städa området. Länsstyrelsen har således endast vidtagit en åtgärd med anledning av att den ansett den aktuella byggnaden rubba statens besittning. - En åtgärd av nu nämnt slag utgör inte myndighetsutövning mot den enskilde. Regeringens beslut att inte ändra det överklagade beslutet kan därför inte bli föremål för rättsprövning. Ansökningen skall därför avvisas. - F.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader kan inte vinna bifall. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar ansökningen. - Regeringsrätten avslår yrkandet om ersättning för rättegångskostnader. - Samma dag avgjorde Regeringsrätten mål nr 1295-2000 där omständigheterna var likartade och utgången densamma. (fd II 2003-03-19, Liljeros)

*REGI

*INST