RÅ 2004 not 137

Not 137. Överklagande av familjen E.B:s stiftelse Mariagården ang. fastighetstaxering. - Familjen E.B:s stiftelse Mariagården bildades genom donation 1938. Stiftelsen hade i enlighet med sina stadgar till ändamål att enligt av styrelsens utfärdade närmare bestämmelser bereda tillgång till bostad för personer (pauvres honteux), som bott eller bor i Helsingborg, företrädesvis personer från Maria församling. Enligt stiftelseurkunden skulle en av de ordinarie styrelseledamöterna vara kyrkoherden i Maria församling i Helsingborg. På en av Helsingborgs stad tillhandahållen fastighet, Kaplanen 1, uppförde stiftelsen en byggnad som gick under beteckningen Mariagården. Tillbyggnad skedde under slutet av 1940-talet och under början av 1960-talet, då den s.k. höghusdelen mot Krabbegatan uppfördes. Under senare år hade bl.a. stora inre renoverings- och ombyggnadsarbeten gjorts, varefter Mariagården kom att innehålla 25 bostadslägenheter. Av dessa utgjorde fem stycket enrumslägenheter och arton stycken tvårumslägenheter, samtliga med egen toalett/dusch och litet kök eller pentry. Härutöver innehöll Mariagården en trerums vaktmästarbostad och en femrumslägenhet, vilka uppläts på marknadsmässiga grunder. Den senare disponerades av kyrkoherden i Maria församling. - Genom grundläggande beslut indelade vederbörande Skattemyndighet i Malmö fastigheten vid 1996 års särskilda fastighetstaxering (SFT 96) i en skattepliktig taxeringsenhet av typen hyreshusenhet med typkod 320 (hyreshusenhet, huvudsakligen bostäder) samt fastställde taxeringsenhetens basvärde till 2 783 000 kr (markvärde 640 000 kr och byggnadsvärde 2 143 000 kr). Beslutet hade föregåtts av svar från stiftelsen på förfrågan från myndigheten med anhållan om vissa uppgifter. - Stiftelsen överklagade skattemyndighetens beslut med yrkande att fastigheten skulle undantas från skatteplikt. Den därvid åberopade grunden för stiftelsens talan var att stiftelsen tillhörde den kvalificerat allmännyttiga kategorin av stiftelser genom att ha såsom huvudsakligt och även faktiskt tillgodosett ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande i den formen att till sådana (äldre kvinnor) upplåta bostad i Mariagården mot låg hyra. - Till stöd för sin talan anförde stiftelsen vidare följande. Den närmare innebörden i begreppet behövande är inte uttryckligen angiven. Klart är emellertid att med behövande avses inte endast personer som befinner sig i en så direkt akut nödsituation, att vederbörande på ett eller annat sätt måste ges hjälp. Även personer som utan att vara direkt nödlidande lever under så knappa förhållanden att en förbättring av den ekonomiska situationen framstår som om inte oundgänglig så dock angelägen. Regeringsrättens praxis har varit tämligen liberal på detta område. Även personer med inkomster som överstiger det existensminimum som tidigare tillämpades i skattesammanhang har bedömts som behövande. Det måste antas att personer som i stort sett inte har andra inkomster än folkpension och inte heller annat än obetydliga kapitalinkomster är att betrakta som behövande i nu aktuellt sammanhang. - I svar på skattemyndighetens förfrågan har stiftelsen redan angett att de boende på Mariagården är äldre ensamma damer som lever under knappa förhållanden. Endast i undantagsfall finns det hyresgäster som har inkomst av någon betydelse utöver folkpension. De boende är i de allra flesta fall kända inom församlingen sedan lång tid tillbaka före inflyttning. Genom den nära anknytningen till församlingen har stiftelsen ofta en ingående kännedom om en presumtiv hyresgästs levnadsförhållanden. Antagningen av nya hyresgäster kan därför ske på ett smidigt och okomplicerat sätt. För att hjälpbehovet skall dokumenteras gäller numera att ansökan om boende skall vara skriftligt med angivande av inkomst- och förmögenhetsförhållanden. - Eftersom Mariagården enligt sin bestämda uppfattning har till ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande på sätt avses i 7 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, och så gott som uteslutande använder byggnader på sin fastighet Kaplanen 1 i denna verksamhet, skall byggnader och tomtmark på fastigheten undantas från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § punkt 1 fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL. - Orsaken till att Regeringsrätten i rättsfallet RÅ81 1:28 fann att bedriven verksamhet av den där aktuella stiftelsen inte kunde anses ha huvudsakligen tillgodosett ändamålet att utöva hjälpverksamhet bland behövande har stiftelsen i det nu förevarande målet uppfattat vara att verksamheten enligt utredningen inte ens riktade sig till behövande personer. Det framgick inte heller att själva boendet vid i rättsfallet ifrågavarande pensionärshem skulle vara subventionerat. - För Mariagårdens del är situationen annorlunda. Som tidigare framhållits är de boende - bortsett från vaktmästare och kyrkoherde - ensamma äldre damer som lever under mycket små ekonomiska förhållanden och som erlägger en hyra för sitt boende som i princip endast motsvarar uppvärmningskostnaden. Även om det är svårt att fastställa något gränsbelopp i kronor för att en person skall anses behövande, så torde det av praxis framgå att en folkpensionär som har enbart pensionen att leva på är att hänföra till denna kategori. - Skattemyndigheten som i omprövningsbeslut den 27 november 1997 vidhöll sitt tidigare beslut anförde i yttrande följande. Fastigheten innehåller 25 bostadslägenheter varav 23 upplåtes åt äldre behövande kvinnor och 2 upplåtes på marknadsmässiga grunder ( den ena till församlingsprästen och den andra till en anställd). Enligt 1996 års inkomsttaxeringar redovisar, av de subventionerat boende, nio hyresgäster taxerad inkomst över 100 000 kr, fyra taxerad inkomst mellan 75 000-100 000 kr och tio taxerad inkomst under 75 000 kr. Av hyresgästerna redovisar tio inkomst av kapital. Av hyresgästerna har 1998 sex stycket bostadstillägg från försäkringskassan. - Av uppgifter om hyresgästernas taxeringar framgår enligt skattemyndighetens bedömning att flera får anses ha sådana inkomster och kapitaltillgångar att ett angeläget ekonomiskt hjälpbehov inte föreligger. - Med begreppet "behövande" i 7 § 6 mom. första stycket SIL finns inte skäl anta att detta begrepp i ekonomisk mening skulle avvika från socialtjänstlagens (2001:453) mening. - Av rättsfallet RÅ81 1:28 framgår att innebörden av begreppen mindre bemedlad och med angeläget hjälpbehov får bedömas i förhållande till de trygghets- och standardkrav som vid olika tidpunkter är gällande i samhället. Skattemyndigheten menar att socialbidragsnormen är ett mått på var gränsen går för när trygghets- och standardkrav kan anses tillgodosett. Gränsen för skälig levnadsnivå har, genom RÅ 1993 ref. 11 för inkomståret 1992, fastställts till att motsvara 3 258 kr/mån. - (39 096 kr/år) exkl. bostadskostnad. - 1997 har detta belopp ändrats till 3 452 kr/mån (41 424 kr/år) för långtidsnorm. Regeringsrätten anför i 1993 ref. 11 att Socialstyrelsen har vägt socialbidragsnormer mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbelopp enligt utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande basbelopp och hänsyn har tagits till konsekvenserna av skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. - De damer som bebor fastigheten är alla berättigade till vanlig folkpension som för 1996 utgick med 53 000 kr. Detta belopp beskattas inte. Större inkomster leder till att viss del av den ökade inkomsten beskattas. - Ett fåtal av damerna uppbär bostadsbidrag. Flertalet av damerna har en inkomst inkl. bostadsbidrag som klart överstiger socialbidragsnormerna inkl. kostnader för bostad. Skattemyndigheten anser inte att stiftelsens verksamhet utgörs av hjälp åt behövande och kan därför inte åberopa skattefrihet enligt SIL § 7 mom. 6. - Stiftelsen har i kompletterande yttranden i huvudsak anfört följande: I takt med att välfärden ökar (eller minskar) sker en motsvarande förändring av den nivå där en person kan anses vara mindre bemedlad och ha ett angeläget hjälpbehov. Det är alldeles uppenbart att nivån ligger avsevärt högre än socialbidragsnormen. Denna avspeglar närmast en miniminivå, under vilken kommunerna är skyldiga enligt lag att bistå enskilda personer ekonomiskt och på annat sätt. Socialbidragsnormen motsvarar i huvudsak det tidigare existensminimibegreppet och att detta inte utgör någon övre gräns för att en person skall anses behövande i det här sammanhanget har praxis slagit fast för länge sedan. - Skattemyndighetens uppfattning bör ställas mot det regelsystem som samhället har tillskapat och som syftar till att säkra en grundläggande välfärdsnivå. I 6 § socialtjänstlagen regleras rätten till ekonomiskt bistånd enligt samma lag. Den schabloniserade delen av försörjningsstödet är avsedd att täcka hushållets normala kostnader för livsmedel, fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, kläder och skor samt dagstidning, telefon, TV-licens och liknande. Normen för den schabloniserade delen är för ensamstående ett basbelopp, eller i princip samma belopp som folkpensionen. Därutöver har den enskilde i förekommande fall rätt till ersättning motsvarande de faktiska kostnaderna för boende, hushållsel, lokala resor, omsorg, hemtjänst, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon m.m. Utöver rätten till försörjningsstöd finns det en rätt till annat bistånd för den enskildes livsföring i övrigt. Sådant bistånd kan ges individuellt och flexibelt som insatser för människors grundläggande behov. Det övergripande syftet med bistånd enligt socialtjänstlagen torde vara att alla människor skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Det är alltså alldeles uppenbart att det finns en grundnivå för människors behov. Och det är alldeles uppenbart att nivån är beroende av de trygghets- och standardkrav som gäller vid olika tidpunkter. Regeringsrätten har klart uttalat att förändringar i nivån skall beaktas. De normer som tillämpas för utgivande av bostadsbidrag kan användas som ett mått på de standardkrav som gäller i dagens samhälle. I vart fall bör detta kunna ske ifråga om sådan hjälpverksamhet som utövas av Mariagården. Av åskådningsexempel som finns redovisat i den för 1998 utgivna försäkringskassebroschyren om bl.a. Bostadstillägg till pensionärer (Exempel 2 på s. 8 i broschyren), framgår att en ogift pensionär med en total hyra om 48 000 kr och faktisk inkomst för nämnda år om ca 130 000 kr, inklusive folkpension och andra ersättningar av sådana slag vilka inte har tagits med vid framräkning av sagda årsinkomst i övrigt, är berättigad till bostadstillägg med 8 760 kr. Med en motsvarande årshyra, vilken måste uppfattas som normal, skulle t.o.m. de boende i Mariagården som har de högsta inkomsterna och de största kapitaltillgångarna vara berättigade till statligt bostadstillägg. Pensionärer som kvalificerat för sådant bidrag från samhällets sida måste betraktas som mindre bemedlade. Motivet till att de fromma stiftelserna undantogs från beskattning var att den verksamhet som dessa bedrev var av höggradigt allmännyttig karaktär och avsåg angelägenheter som det annars ankom på det allmänna att ombesörja. Det måste förutsättas att de personer som kvalificerat för särskilda ekonomiska insatser från samhällets sida har ett angeläget behov av hjälp. Samhällets insatser i detta avseende får antas vara begränsade till angelägna behov. I rent språkligt avseende förstås med bemedlad person en rätt förmögen, välmående eller burgen person. Som motsats härtill är en mindre bemedlad sådan en person som lever i relativt små villkor. Det torde inte finnas någon praxis från senare tid som belyser innebörden av begreppet behövande, men av tidigare avgöranden framgår att även personer med inte oväsentliga inkomster kan omfattas av detta begrepp. Regeringsrättens praxis (t.ex. rättsfallen RÅ 1942 Fi 794, 1959 Fi 1909, 1961 Fi 1507 och 1964 Fi 32-35), vilken således visserligen är gammal men fortfarande har aktualitet, visar en generös inställning i detta avseende. De slutsatser som man kan dra av dessa avgöranden är för det första att det inte krävs någon formell behovsprövning av varje enskild presumtiv mottagare på det sätt som skattemyndigheten synes hävda i det nu aktuella fallet. Det är fullt tillräckligt att man i det särskilda fallet rent objektivt kan konstatera att verksamheten till huvudsaklig del består i att lämna bidrag till behövande eller att stiftelsen på annat sätt utövar hjälpverksamhet bland behövande personer. Den ytterligare slutsats som kan dras av regeringsrättens avgörande är att även för det fall att mottagaren har inkomster som uppgår till i sig icke oväsentliga belopp så utesluter detta ej att han kan anses behövande. Förändringen i penningvärdet får givetvis beaktas i detta sammanhang. Jämförelsen med att en ny Volvo-bil kostade ca 5 000 kr att köpa vid mitten av 1950-talet ger kanske också perspektiv åt frågan. – Det förhållandet att endast ett fåtal av de boende i Mariagården uppbär bostadsbidrag får antas ha sin grund i att boendet är kraftigt subventionerat av stiftelsen. För det fall hyresgästerna skulle vara hänvisade till den vanliga bostadsmarknaden, skulle sannolikt samtliga också vara berättigade till bostadsbidrag. Frågan huruvida en mottagare av bidrag är behövande i den mening som avses i 7 § 6 mom. SIL måste bedömas med bortseende från bidraget. -Länsrätten i Skåne län (1999-10-21, ordf. Almebäck) yttrade. Av erforderliga rekvisit för att enligt 3 kap. 4 § första stycket 1 FTL kunna vid SFT 96 undanta den av stiftelsen ägda fastigheten från skatteplikt är i målet endast tvistig frågan huruvida stiftelsens bedrivna verksamhet huvudsakligen har tillgodosett ändamålet att utöva hjälpverksamhet bland behövande. Tvistefrågan begränsar sig därvid ytterligare till innebörden av begreppet "behövande". Vad avser tillgodoseendet är det av avgörande betydelse hur verksamheten faktiskt har bedrivits under den tidsperiod (beskattnings- eller taxeringsår etc.) som i sammanhanget aktuellt mål gäller. Detta följer av särskilt stadgande i numera 7 § 6 mom. tredje stycket SIL samt har kommit till uttryck i t.ex. rättsfallen RÅ 1971 Fi 1224 och 1423 av vilka i synnerhet det senare även visar betydelsen av närmare utredning (genom studium av exempelvis inkomstlängder) också om de faktiska ekonomiska förhållandena hos den krets som angetts vara de aktuella "behövande". - Stiftelsen har oemotsagt uppgett att de 23 äldre ensamstående kvinnor, som skattemyndigheten i bl.a. sitt yttrande den 26 juni 1998 har benämnt "de subventionerat boende" (den boendekretsen kallas i det följande gemensamt S-hyresgästerna), disponerar sina lägenheter i Mariagården mot erläggande av hyror, som i princip endast motsvarar uppvärmningskostnaden för lägenheterna. Härigenom får det första av de i föregående stycke angivna båda kraven "hjälpverksamhet" och "behövande" anses vara uppfyllt. Beträffande det återstående kravet ("behövande"-kravet), vilket genom att det inte är berört i lagstiftningens förarbeten har orsakat de mesta gränsdragningsproblemen vid tillämpningen (jfr SOU 1995:63 s. 134), vill länsrätten anföra följande. - Som redan framgått får bedömningen främst ske med fokusering på de 23 ensamstående S-hyresgästernas ekonomiska situation vid tiden omkring SFT 96 speglad mot gällande samhälliga trygghets- och standardkrav. Parternas uppfattningar går brett i sär beträffande var i sistnämnda hänseenden det nivåstreck på skalan bör placeras där den ekonomiska situationen lämnar mängden "behövande". Sagda nivå bör enligt skattemyndigheten följa den socialbidragsnorm (bruttonorm) som Socialstyrelsen tagit fram till vägledning för vad som varit att anse såsom skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen, men enligt stiftelsen utsträckas vidare till den gräns vid vilken en pensionär inte alls är berättigad att få något som helst bidrag från det allmänna till bostadskostnad. Av risk då för bl.a. sådan låsning av utvecklingen m.m. som en precisering av begreppet behövande enligt förutnämnda SOU (s. 135) befarats kunna medföra anser länsrätten ingen av de fasta avgränsningar som parterna sålunda har hävdat vara lämpad att välja. I det enskilda fallet bör bedömningen i stället få formen av mera allmänt hållna överväganden baserade på vad som ter sig skäligt utifrån tidigare rättsfall på området samt de samhälleliga stödformer (t.ex. i ett fall som det förevarande storleken av utgående ålderspension till folkpensionär), reala inkomstnivåer och annat i sammanhanget jämförbart som har rått vid de tidpunkter rättsfallen härrör från. - Av naturliga skäl kan särskilt bemedlade personer inte räknas såsom behövande (jfr Regeringsrättens ovan återgivna generella uttalanden i RÅ81 1:28). Förekomst av kapitalinkomst är oftast tecken på bemedling. Av de 23 S-hyresgästerna har vid 1996 års taxering sex stycken haft kapitalinkomster på ca 10 000 kr eller åtskilligt högre belopp. Det kan inte rimligen komma i fråga att beteckna dem såsom varande behövande. Så får däremot ostridigt anses vara fallet beträffande de lika många S-hyresgäster som, trots den låga hyressättningen i Mariagården, har varit beroende av bostadstillägg från försäkringskassa för sitt boende. Uppspaltat på de intervall av taxerade inkomster som skattemyndigheten har med i sitt yttrande den 26 juni 1998 fördelar sig dessa vid 1996 års taxering enligt följande för de övriga elva S-hyresgästerna: tre stycken med taxerad inkomst under 75 000 kr, tre stycket med taxerade inkomster om 75 000-100 000 kr och fem stycken med taxerade inkomster över 100 000 kr. - Med hänvisning till rättsfall sträckande sig över perioden 1942-1964 har stiftelsen i yttrande den 17 september 1998 gjort gällande att även personer med inte oväsentliga inkomster kan omfattas av begreppet behövande. Frågan om var inom detta rättsområde gränsen i inkomsthänseende för behövande går har i Anders Hagstedts 1972 framlagda doktorsavhandling "Om beskattning av stiftelser" (s. 279 f.) berörts särskilt utifrån rättsfallet RÅ 1967 Fi 380, vilket gäller taxering av Hemming Johanssons Kamrathjälpsfond för inkomst och förmögenhet år 1957. Hagstedt har därvid bl.a. förklarat: "Den slutsatsen kan dras att åtminstone några av de som haft en inkomst på 13-14 000 kr måste ha betraktats som behövande, eftersom i annat fall stiftelsen inte kunnat anses ha haft till huvudsakligt ändamål att hjälpa behövande." Inkomst av nämnd storlek innebar tillgång till resurser av det slaget på mer femdubbelt den ålderspension som utgick till en ensamstående folkpensionär vid den tiden, dvs. ett fyrtiotal år tillbaka. Sett i bl.a. detta perspektiv gör länsrätten bedömningen att ingen av förutnämnda elva S-hyresgäster bör falla utanför ett på målet tillämpligt behövande-begrepp. Vid dessa förhållanden befinnes att den av stiftelsen bedrivna verksamheten, vars fält inom speciellt boendeområde (med dess krav i fråga om närförvaltning m.m.) också har tillmätts betydelse i begreppets individualisering, får anses huvudsakligen ha tillgodosett ändamålet att utöva hjälpverksamhet bland behövande. Med beaktande av det under domskälen inledningsvis anförde leder detta till att stiftelsens talan om undantagande av fastigheten från skatteplikt skall bifallas. - Med ändring av skattemyndighetens grundläggande beslut förordnar länsrätten att fastigheten Kaplanen 1 i Maria församling inom Helsingborgs kommun vid 1996 års särskilda fastighetstaxering skall indelas i hyreshusenhet av sådan typ som är undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § FTL, dvs. åsättas typkod 381. - Skattemyndigheten överklagade länsrättens dom och yrkade att fastigheten Kaplanen 1 skulle utgöra skattepliktig fastighet i enlighet med skattemyndighetens grundbeslut. Myndigheten anförde bl.a. följande. Fastigheten utnyttjas inte i huvudsak för skattefritt ändamål. Enligt inkomna uppgifter grundar sig stiftelsens bedömning för intagning inte på att de boende har angelägna ekonomiska hjälpbehov utan på andra, främst sociala kriterier. Verksamheten utgör inte i huvudsak utövande av hjälpverksamhet bland behövande varför stiftelsen inte uppfyller kraven enligt 7 § 6 mom. SIL för skattefrihet. - Begreppet behövande har inte berörts i förarbetena till lagstiftningen. Eftersom normer, regler och uppfattningar i ett samhälle ändras från tid till annan är det skattemyndighetens uppfattning att begreppet behövande skall bedömas med utgångspunkt från aktuell tid, dvs. januari 1996. Med utgångspunkt från allmänt språkbruk vid nämnda tid kan med behövande förstås en hemlös person utan inkomst. I vart fall torde med behövande inte kunna förstås folkpensionärer med pension som överstiger skattefritt belopp (53 700 kr för år 1996). Härav följer att merparten (17 av 23) av stiftelsens hyresgäster inte kan anses behövande. Övervägande del av fastigheten kan då inte anses använd för hjälpverksamhet bland behövande. Fastigheten kan därmed inte undantas från skatteplikt. En jämförelse med förhållandena för 1998 visar än mer att det inte är fråga om hjälpverksamhet bland behövande. Av de 23 hyresgästerna är det nu 21 som har pension överstigande skattefritt belopp (54 000 kr). Vidare kan nämnas att av de nio nya hyresgästerna under 1998 har åtta en inkomst närmare 100 000 kr eller däröver. - Stiftelsen anser att kammarrätten skall avslå överklagandet och anför bl.a. följande. Av de 23 lägenheter som upplåts för subventionerat boende har länsrätten räknat bort sex lägenheter avseende personer som har kapitalinkomster om ca 10 000 kr eller mer. Av de 17 lägenheter som återstår har länsrätten hänfört sex till ostridigt behövande personer som uppbär bostadstillägg. Härefter kvarstår elva lägenheter, varav tre hänförs till inkomstintervallet under 75 000 kr, tre till intervallet mellan 75 000 kr och 100 000 kr samt fem till nivån över 100 000 kr. Samtliga boende i dessa elva lägenheter har länsrätten mot bakgrund av praxis bedömt vara behövande, Av de 23 personer som åtnjuter subventionerat boende är det således de sex personer med kapitalinkomster om ca 10 000 kr och däröver som enligt länsrätten inte kan anses behövande i den mening som avses i 7 § 6 mom. SIL. - Vad gäller urvalet av boende omfattar den kännedom man har och som man skaffar sig om aktuella personer även deras ekonomiska förhållanden. - Skattemyndigheten drar den slutsatsen att en ensamstående pensionär med inkomst som överstiger grundpension faller utanför begreppet behövande. Detta är emellertid en uppfattning som inte vinner något som helst stöd i praxis. - Kammarrätten i Göteborg (2001-01-10, Åberg, Öhvall, Aurell): Den grundläggande frågan i målet är om stiftelsen har visat att den väljer ut sina hyresgäster bland kandidater som kan bedömas vara hjälpbehövande i den mening som avses i 7 § 6 mom. SIL. Två lägenheter hyrs ut på marknadsmässiga villkor. Enligt stiftelsens svar till skattemyndigheten den 29 maj 1996 beslutar den för övriga fall om tilldelning av bostad utan att ta in sökandes inkomstuppgifter. Antagningsproceduren tyngs inte av formaliteter och byråkrati. Urvalet sker i stället med ledning av personlig kännedom om de äldre ensamma damer som söker sig till församlingen och som genom församlingens verksamhet kan sägas ingå i ett socialt nätverk. Stiftelsen har senare uppgett att sedan skattemyndigheten har ifrågasatt skattefriheten får de sökande numera lämna uppgifter om sin ekonomi. Vad gäller ekonomiska förhållanden för de 23 av 25 boende som har diskuterats i målet framgår att 13 av dessa hade en taxerad inkomst 1996 om 75 000 kr eller mer. Sex boende hade kapitalinkomster i storleksordningen 10 000 kr eller mer. Kammarrätten finner sammantaget att stiftelsen inte kan bedömas ha visat att fastigheten till övervägande del används för det kvalificerade ändamål som fordras för att undanta den från skatteplikt. - Kammarrätten bifaller överklagandet. - Stiftelsen överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och förklara att fastigheten Kaplanen 1 skulle vara undantagen från skatteplikt. Till stöd för sin talan anförde stiftelsen bl.a. följande. Målet rör innebörden och tillämpningen av begreppet behövande. Frågan när en person skall anses vara behövande har bara berörts i generella termer i praxis. Den andra frågan som aktualiseras är vilka krav som ställs på behovsprövningen i det enskilda fallet. Denna fråga synes inte alls vara berörd i praxis. Från Skatteverkets sida görs det gällande att det i dagens samhälle inte finns några behövande, bortsett eventuellt från hemlösa personer utan inkomst. Denna uppfattning uttrycks på olika sätt. Vad gäller pensionärer har uttalats att personer med enbart grundpension, ca 55 000 kr, och därutöver inga inkomster eller tillgångar av betydelse, kan anses behövande. De uppfattningar som förs fram av Skatteverket rimmar mycket illa med såväl allmänt språkbruk som rättsuppfattning och strider även mot den äldre praxis som finns. Stiftelsen hänvisar till vad den tidigare anfört angående äldre praxis samt framhåller den liberala syn på behovsprövningen som Högsta domstolen har gett uttryck för i NJA 1997 s. 498 avseende motsvarande fråga vid arvsbeskattningen. Stiftelsen åberopar också Regeringsrättens avgörande i RÅ 2001 ref. 17, där Regeringsrätten uttalade att uttrycket behövande i praxis har getts en ganska vid tolkning. Enligt stiftelsens uppfattning saknar det betydelse på vilket sätt de boende utses. Det avgörande är att de som bereds subventionerat boende är behövande, dvs. har ett angeläget behov av ekonomisk hjälp eller kan betraktas som mindre bemedlade. De äldre pensionärer som målet rör lever under mycket begränsade ekonomiska förhållanden, vilket utredningen visar utan att varje enskild boendes exakta inkomst- och förmögenhetsförhållanden behöver analyseras. Som stiftelsen tidigare framhållit har de sökandes kontakter med stiftelsen skett genom den diakonala verksamheten i Maria församling i Helsingborg. Den verksamheten har till syfte att hjälpa och bistå enskilda människor, inte minst där samhällets resurser är otillräckliga. Den diakonala verksamheten är informell men ger på grund av sin karaktär god uppfattning om vederbörandes förhållanden och behov utan att för den sakens skull kränka den enskildes integritet. Det bör i detta sammanhang också framhållas att stiftelsens verksamhet medför betydande inbesparingar i offentliga bostadsbidrag. - Skatteverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Verket delar kammarrättens uppfattning att den avgörande frågan i detta mål är om stiftelsen har visat att den väljer ut sina hyresgäster bland kandidater som kan bedömas vara hjälpbehövande. Regeringsrättens avgöranden RÅ 1971 Fi 1423 och RÅ81 1:28 ger stöd för att det bör ske en individuell prövning av hjälpbehovet hos de sökande. Om en sådan prövning inte görs kan stiftelsen aldrig vara säker på att kriteriet för skattefrihet är uppfyllt. - Regeringsrätten (2004-06-29, Billum, Sandström, Dexe, Nord, Stävberg): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 3 kap. 4 § första stycket 1 FTL i den i målet tillämpliga lydelsen, framgår att en fastighet skall undantas från skatteplikt om den ägs av en kyrka, barmhärtighetsinrättning, stiftelse eller ideell förening som avses i 7 § 5 och 6 mom. SIL, och den till övervägande del används i dess verksamhet såsom sådan. - Enligt 7 § 6 mom. första stycket SIL gäller begränsad skattskyldighet bl.a. för stiftelser som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, utöva hjälpverksamhet bland behövande. Frågan om skattskyldighet skall enligt tredje stycket samma moment bedömas med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i den bedrivna verksamheten. Enligt fjärde stycket får en stiftelse som i sin verksamhet främjar flera ändamål anses hänförlig under momentet, om verksamheten huvudsakligen avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet som sägs i momentets första stycke. Detta anses vara fallet, om i verksamheten endast i ringa omfattning främjas ändamål av annan art. - Av handlingarna framgår bl.a. följande. Stiftelsen har enligt sina stadgar till ändamål att bereda tillgång till bostad för personer (pauvres honteux), som bott eller bor i Helsingborgs kommun, företrädesvis personer från Maria församling. Stiftelsen äger fastigheten Kaplanen 1, på vilken det finns en byggnad - Mariagården - som innehåller 25 bostadslägenheter av vilka 5 enrums- och 18 tvårumslägenheter hyrs ut till äldre kvinnor mot subventionerad hyra. - Frågan i målet är om den av stiftelsen bedrivna hjälpverksamheten uppfyller förutsättningarna för att den aktuella fastigheten skall undantas från skatteplikt. - Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ81 1:28, som gällde prövningen av en motsvarande fråga om en stiftelses verksamhet rörande boende för äldre kvinnor kunde innebära hjälp åt behövande, uttalat bl.a. följande. - Med behövande måste såvitt nu är i fråga förstås person som är i behov av ekonomisk hjälp. För att vara behövande i denna mening kan inte krävas att vederbörande lider nöd eller annars är i trängande behov av hjälp, men det får dock förutsättas att den som är föremål för verksamheten är mindre bemedlad och att det föreligger ett angeläget hjälpbehov. Innebörden härav får bedömas i förhållande till de trygghets- och standardkrav som vid olika tidpunkter är gällande i samhället. Det är därför av avgörande betydelse på vilka grunder en pensionär beviljas intagning på stiftelsens pensionärshem. - Regeringsrätten konstaterade i rättsfallet att det av vad stiftelsen anfört om proceduren för intagningen på pensionärshemmet framgick att verksamheten inte ens i första hand riktade sig till personer som kunde anses som ekonomiskt behövande. Med hänsyn bl.a. härtill och till vad som upplysts om pensionärernas ekonomiska förhållanden fann Regeringsrätten att stiftelsens verksamhet inte kunde anses huvudsakligen ha tillgodosett ändamålet att utöva hjälpverksamhet bland behövande. - I förevarande mål har stiftelsen beträffande antagningen av de aktuella hyresgästerna i Mariagården uppgett bl.a. följande. Styrelsen träffar de sökande personligen, oftast vid flera tillfällen. Antagningen kan sägas grunda sig på en mycket personlig kännedom om de sökande. Det är genom församlingens verksamhet, och i hög grad församlingsdiakonissans insatser, som de boende rekryteras. De äldre ensamma damer som söker sig till församlingen kan sägas också ingå i ett socialt nätverk. Man har en god uppfattning om de sökandes sociala situation och ekonomiska villkor. Sammantaget med de personliga kontakterna, personkännedomen och den erfarenhet som erhållits under många års verksamhet har stiftelsen ett mycket gott beslutsunderlag för att bevilja sådana personer boende i Mariagården som stiftelsen har till ändamål att hjälpa. Deklarationer eller andra direkta inkomstuppgifter krävdes inte in. - Av stiftelsens redogörelse får anses framgå att sökandenas ekonomiska villkor inte har någon mera framträdande betydelse vid antagningen av nya hyresgäster. Vad som i målet upplysts om hyresgästernas inkomst- och förmögenhetsförhållanden tyder också på att relativt många av personerna inte varit att anse som behövande i den mening som avses i 7 § 6 mom. första stycket SIL. Mot denna bakgrund kan stiftelsen inte anses huvudsakligen ha utövat hjälpverksamhet bland behövande i enlighet med de krav som ställts upp för att den aktuella fastigheten skall undantas från skatteplikt. Stiftelsens överklagande skall därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. (fd II 2004-05-26, Ehrnrooth)

*REGI

*INST