RÅ 2004:119
Kostnaden för gruppbostad, för en funktionshindrad, som beviljats boende i gruppbostad enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), har inte ansetts som merutgift för dubbelt boende vid prövning av rätt till handikappersättning.
Östergötlands läns allmänna försäkringskassan beslutade att dra in tidigare beviljad daghandikappersättning och att avslå B.K:s ansökan om handikappersättning. Som skäl angavs bl.a. följande. B.K. bodde sedan juli 1999 i en gruppbostad. Det praktiska hjälpbehovet tillgodosågs av personal i boendet. De godtagbara merutgifterna var inte av en sådan storlek att rätt till handikappersättning förelåg. Vid bedömningen av handikappersättning godtogs inte kostnaden för dubbelt boende som en merutgift.
Länsrätten i Östergötlands län
B.K. överklagade försäkringskassans beslut och yrkade handikappersättning med 69 procent av prisbasbeloppet. Han anförde att hans maka bodde kvar i deras gemensamma bostad och att han, om han hade varit frisk, inte hade haft kostnaden för boendet i gruppbostaden. Han åberopade en dom av den 29 oktober 1996 av Kammarrätten i Sundsvall (mål nr 979-1996), vari merkostnad för dubbelt boende godtagits och i vilket mål Regeringsrätten inte meddelat prövningstillstånd.
Försäkringskassan bestred B.K:s överklagande och anförde följande. B.K. är i pensionshänseende att betrakta som ensamstående, vilket innebär att han ur den aspekten har skild hushållsekonomi från hustrun. Han har möjlighet att få bostadstillägg för gruppbostaden. Detta beräknas då på hans bostadskostnad och efter enbart hans inkomster och hälften av inkomsten av de gemensamma tillgångarna. B.K. har inte något försörjningsansvar för barn. Den åberopade domen gällde en 47-årig kvinna som på grund av sitt funktionshinder inte kunde bo tillsammans med sin make och de tre barnen. Därför hyrde hon en egen bostad där hon bodde med hjälp av sina assistenter. B.K:s förhållande kan inte fullt ut jämföras med förhållandena i nämnda dom.
Domskäl
Länsrätten i Östergötlands län (2000-11-28, ordförande Gustavsson) yttrade: Den åberopade domen har inte samma prejudikatvärde som ett avgörande av Regeringsrätten. Den omständigheten att Regeringsrätten inte beviljade prövningstillstånd behöver inte betyda att Regeringsrätten instämde i kammarrättens bedömning. Omständigheterna i den domen är såsom försäkringskassan angett inte helt jämförbara, bl.a. måste familjeanknytningen anses som starkare och det gällde ett privat extraboende. - Kostnaden för dubbelt boende kan endast undantagsvis godtas som en merutgift. Av det nämnda kammarrättsavgörandet kan inte några generella slutsatser dras. Det får betraktas som ett avgörande som enbart gäller det specifika fallet. - Ett bifall i detta mål skulle leda till att handikappersättning skulle komma att utges när den ena parten i ett förhållande måste lämna den andra för ett boende i någon särskild boendeform under förutsättning att detta sker före 65 års ålder. Länsrätten anser att handikappersättning inte är avsett för sådana situationer. - Länsrätten anser att hushållsgemenskapen mellan makarna är betrakta som bruten och att kostnaden för B.K:s boende i gruppbostaden inte kan betraktas som en merutgift vid prövningen av rätt till handikappersättning. Vad gäller övriga merutgifter instämmer länsrätten i försäkringskassans bedömning. - Länsrätten avslår överklagandet.
B.K. fullföljde sin i länsrätten förda talan.
Försäkringskassan bestred bifall till B.K:s överklagande.
Kammarrätten i Jönköping (2001-09-21, Englund, Velinder, Bergquist, referent, samt nämndemännen Danielsson och Andersson) yttrade: - - - B.K. lider av ett svårt funktionshinder på grund av neurologisk sjukdom. Till följd av sin sjukdom klarar han inte längre av att bo tillsammans med sin hustru i den gemensamma bostaden i Norrköping. I samband med att B.K. ämnade avflytta till ett vårdboende (gruppboende) i Norrköping ansökte han om handikappersättning i juni 1999. Av utredningen framgick att han till följd av sin sjukdom hade ett omfattande hjälpbehov. Hjälpbehovet var tillgodosett av vårdpersonalen inom boendet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Som merkostnad till följd av sitt handikapp angav B.K. en månadsavgift om 1 990 kr för vårdboendet. Hustrun kvarbodde i den gemensamma bostaden. B.K:s avflyttning till vårdboendet var definitiv. - Kammarrätten finner att B.K. på grund av sitt svåra handikapp är förhindrad att bo tillsammans med sin hustru. De kostnader som han får vidkännas till följd av boendet utanför familjebostaden bör därmed ses som sådana merutgifter, som kan berättiga till handikappersättning. Den omständigheten att försäkringskassan betraktar B.K. som ensamstående i pensionshänseende och att han har möjlighet att få bostadstillägg vid gruppboendet utgör, enligt kammarrättens mening, inte skäl för annan bedömning. Kammarrätten finner mot bakgrund av det anförda att B.K. är berättigad till handikappersättning med 69 procent av prisbasbeloppet. B.K:s yrkande skall således bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och försäkringskassans beslut samt visar målet åter till kassan för erforderlig handläggning.
Regeringsrätten
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Verket anförde bl.a. följande. B.K:s hyreskostnader för boende i gruppbostad kan inte betraktas som merutgift vid prövningen av rätt till handikappersättning. Hyreskostnader som uppstår till följd av dubbelt boende för en familj bör inte godtas som merutgift då det gäller prövning av rätt till handikappersättning. Merutgifter för fördyrat boende bör godtas endast i sådana fall där större bostad behövs på grund av funktionshindret eller om familjen måste flytta för att den funktionshindrade skall få tillgång till hiss eller liknande.
B.K. bestred bifall till Riksförsäkringsverkets överklagande.
Regeringsrätten (2004-11-22, Nordborg, Ersson, Dexe, Stävberg, Hamberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. B.K. tillhörde den i 1 § LSS angivna personkretsen. På grund av sitt funktionshinder var han förhindrad att bo kvar tillsammans med sin hustru i deras gemensamma bostad. Han beviljades därför bostad med särskild service för vuxna i form av s.k. gruppbostad (9 § 9 LSS). I juli 1999 flyttade han in i en gruppbostad för vilken han erlade 1 990 kr per månad i hyra.
Frågan i målet är främst om B.K:s hyreskostnader för gruppbostaden kan anses som merutgift för dubbelt boende vid prövning av rätt till handikappersättning.
Enligt 9 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), i tillämplig lydelse, har försäkrad rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han a) i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, b) för att kunna förvärvsarbeta behöver hjälp av annan eller c) eljest behöver vidkännas betydande merutgifter. Motsvarande bestämmelse finns numera i 5 § lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag.
Enligt 19 § LSS får skälig avgift tas ut för bl.a. bostad enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Kommunen skall se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov.
I förarbetena till 9 kap. 2 § AFL (prop. 1977/78:100 Bilaga 8 s. 54) uttalas bl.a. att beslutet i frågan om handikappersättning bör baseras på en prövning av vilka uppgivna utgifter för den handikappade som synes rimliga och motiverade av hans speciella behov och att härvid såväl handikappets beskaffenhet som den försäkrades personliga förhållanden bör tillmätas betydelse.
Det är ostridigt i målet att B.K:s flyttning från makarnas gemensamma hem till gruppbostaden var definitiv. Inflyttningen i gruppbostaden innebar att B.K. fick ett nytt permanent boende som fullt ut skulle tillgodose det omfattande stödbehov som hans funktionshinder gav upphov till (jfr prop. 1992/93:159 s. 86). Han betraktades i pensionshänseende som ensamstående och hade möjlighet att ansöka om bostadstillägg för gruppbostaden. Enligt Regeringsrättens mening kunde B.K. i förevarande situation - då han fått ett nytt stadigvarande boende anpassat efter hans särskilda behov - inte anses på grund av sitt handikapp ha behov av dubbla bostäder. Inte heller har hyreskostnaden för gruppbostaden uppgått till ett sådant belopp att den kan anses som en merutgift vid prövning av B.K:s rätt till handikappersättning. Riksförsäkringsverkets överklagande skall därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Med upphävande av kammarrättens dom fastställer Regeringsrätten det slut som länsrättens dom innehåller.