RÅ 2004:123

Domskäl

Länsrätten i Södermanlands län (1997-12-11, ordförande Gunnhagen) yttrade: Av utredningen framgår bl.a. följande. N.H. har en godkänd arbetsskada under diagnos nack-skuldervärk, multipla ledbesvär med visandedag den 17 oktober 1984. Innan N.H. ådrog sig arbetsskadan arbetade hon som lokalvårdare sex timmar och 15 minuter per dag. N.H. har sedan den 19 november 1991 arbetat som elevassistent fyra timmar per dag. Hon beviljades halv förtidspension fr.o.m. maj 1992 under diagnos kroniska nack- och axelbesvär, lumbago L IV-L V med ryggskott då och då utan neurologi och kronisk trochanterit höger sida. - Enligt 4 kap. 1 § första stycket LAF har försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. LAF samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller efterlevandepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår enligt 6 kap. 1 § första stycket LAF livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. - Av den förebragta utredningen framgår att försäkringskassan fastställt N.H:s livränta genom jämförelse mellan bedömd inkomst om skadan inte inträffat och bedömd inkomst efter skadan. N.H. har erhållit ersättning för hela den inkomstförlust som uppkommit till följd av hennes arbetsskada. Med hänsyn till de diagnoser som angetts vid godkännande av arbetsskada och beviljande av förtidspension samt övriga omständigheter får livräntan och förtidspensionen anses avse samma inkomstförlust. Hela förtidspensionen skall därför samordnas med livräntan. Överklagandet skall inte bifallas. - Länsrätten bifaller inte överklagandet.

Hos kammarrätten fullföljde N.H. sin talan samt anförde bl.a. följande. Att N.H. fått halv förtidspension beror inte bara på den inkomstminskning som uppkommit därför att hon till följd av arbetsskadan minskat sysselsättningsgraden från 77,5 procent till 50 procent av heltid utan även på att hon på grund av arbetsskadan fått sin arbetsförmåga nedsatt med hälften och således berövats möjligheten att arbeta heltid. Förlusten av möjligheten till heltidsarbete kan inte beaktas vid bestämmande av livränteunderlaget enligt 4 kap. 5 § LAF. Den halva förtidspensionen och livräntan avser således endast delvis samma nedsättning av förvärvsförmågan. Länsrätten säger att livräntan och förtidspensionen får anses avse samma inkomstförlust med hänsyn till de diagnoser som angetts vid godkännande av arbetsskada och beviljande av förtidspension samt övriga omständigheter. Länsrätten tycks således mena att det funnits förutsättningar för att bifalla hennes talan därest den halva förtidspensionen föranletts även av andra sjukdomsbesvär än arbetsskadan av beskaffenhet att påverka hennes förvärvsförmåga. Om förtidspensionen med andra ord inte bara avsett arbetsskadan och den därav föranledda inkomstförlusten - dvs. inkomstbortfallet på grund av att sysselsättningsgraden minskat från 77,5 procent till 50 procent - utan även andra sjukdomsbesvär som medverkat till att arbetsförmågan blivit nedsatt med hälften, skulle förtidspensionen endast delvis ha samordnats med livräntan. Men finns det någon rimlig anledning att tillerkänna den skadade högre livränta efter samordning när hon med hänsyn till andra sjukdomsbesvär än arbetsskadan får halv förtidspension jämfört med det fall som avses i föregående stycke då den halva förtidspensionen icke avser andra sjukdomsbesvär än arbetsskadan men väl andra skadeföljder - nedsättning av arbetsförmågan från 100 procent till 50 procent och begränsningar i hushållsarbete - än den inkomstförlust som föranlett livräntan? Hon hävdar att svaret bör vara nekande.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet samt anförde följande. I 6 kap. 1 § LAF föreskrivs att, om någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt är berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller efterlevandepension enligt lagen om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som föranlett livräntan, livräntan utgår endast i den mån den överstiger pensionen. I prop. 1975/76:197 anges exempel på när samordning inte skall ske fullt ut mellan livränta och förtidspension. Det är fall där förtidspensionen delvis grundas på en helt annan skada. Även i praxis har frågan om livräntan varit föranledd av samma sjukdomsbesvär som låg till grund för sjukbidraget varit avgörande vid bedömningen av om samordning skall ske mellan de båda förmånerna (se FÖD 1995:28). N.H. har beviljats halv förtidspension på grund av de som arbetsskada godkända sjukdomsbesvären. Hela förtidspensionen skall därför samordnas med livräntan. Om man på det sätt som N.H. yrkar skulle ta hänsyn till att det när det gäller rätten till förtidspension görs en bedömning av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till heltidsarbete skulle det innebära att försäkrade som tidigare arbetat deltid men på grund av en arbetsskada beviljats hel förtidspension inte heller skulle få hela förtidspensionen samordnad med livräntan. Sådana fall är inte ovanliga och i praxis har samordning skett med hela förtidspensionen.

I genmäle till kammarrätten anförde N.H. följande. Reglerna i 6 kap. 1 § LAF avser - såvitt nu är aktuellt - det fall att någon är berättigad till förtidspension med anledning av den inkomstförlust som föranlett livräntan. I så fall utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Med anledning av den inkomstförlust som föranlett livräntan är N.H. berättigad till endast en fjärdedels förtidspension. Av andra skäl har hon fått halv förtidspension. Följaktligen skall hälften av den halva förtidspensionen samordnas med livräntan. Samordningsprocenten skall med andra ord vara 50 procent istället för 100 procent. Riksförsäkringsverket tycks mena att avgörande för samordningen är om förtidspensionen och livräntan avser samma skada (samma sjukdomsbesvär). Detta är inte riktigt. Som framgår av lagtexten är avgörande istället om de båda förmånerna avser samma inkomstbortfall. Så är knappast fallet när förtidspensionen föranletts av annan skada (andra sjukdomsbesvär) än livräntan. Så är inte heller fallet i hennes fall trots att förtidspensionen är föranledd av de som arbetsskada godkända sjukdomsbesvären. Verket hävdar avslutningsvis att en rättstillämpning i enlighet med vad hon yrkat skulle medföra att inte hela förtidspensionen kunde samordnas med livräntan när den försäkrade arbetar deltid och på grund av arbetsskada får hel förtidspension. Inte heller detta påstående är riktigt. Om arbetsskadan medför nedsättning av förvärvsförmågan med 100 procent skall förtidspensionen i sin helhet samordnas med livräntan oavsett om den försäkrade arbetat heltid eller deltid och oavsett omfattningen av deltidsarbetet. Detsamma gäller om arbetsskadan medför nedsättning av förvärvsförmågan med 50 procent, t.ex. genom att den dagliga arbetstiden minskat från 6 timmar till 3 timmar. Det av Riksförsäkringsverket åsyftade fallet är att skilja från det fall att den försäkrade får halv förtidspension när arbetsskadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan med en tredjedel därför att arbetsinkomsten minskat från 150 000 kr till 100 000 kr genom att den dagliga arbetstiden minskat från 6 timmar till 4 timmar. I detta fall skall inte hela förtidspensionen avräknas från livräntan eftersom pensionen utgår inte bara med anledning av den inkomstförlust som föranlett livräntan utan även av andra skäl. Detsamma gäller om den försäkrade får tre fjärdedels förtidspension när arbetsskadan medfört nedsättning av förvärvsförmågan med två tredjedelar därför att arbetsinkomsten minskat från 150 000 kr till 50 000 kr genom att den dagliga arbetstiden minskat från 6 timmar till 2 timmar. En rättstillämpning i enlighet med vad hon yrkat får således inte sådana konsekvenser som Riksförsäkringsverket påstått. Däremot får en rättstillämpning i enlighet med vad länsrätten och verket hävdat närmast absurda konsekvenser.

Kammarrätten i Stockholm (2001-01-30, Wennerholm, Berglin samt nämndemännen Gerges och Lundmark) yttrade: Frågan i målet är i vad mån den N.H. beviljade förtidspensionen skall anses utgå med anledning av den inkomstförlust till följd av arbetsskada som gett henne rätt till livränta. - Parterna är överens om att förtidspensionen är föranledd av de som arbetsskada godkända sjukdomsbesvären. Anledning föreligger inte för kammarrätten att ifrågasätta den bedömningen. - Av förarbetena till LAF framgår att bestämmelserna om samordning i 6 kap. 1 § LAF syftar till att undvika den överkompensation som skulle kunna uppkomma genom att yrkesskadelivränta och pension från den allmänna försäkringen utgick samtidigt med fulla belopp (prop. 1975/76:197, s. 104). Det framhålls att syftet att hindra överkompensation motiverar att man begränsar samordningen till sådana fall där arbetsskadelivränta och pension avser att kompensera samma inkomstbortfall (id. s. 105). Pension som hänför sig till annan inkomstförlust än arbetsskadan skall följaktligen inte reducera arbetsskadelivräntan (id). - Den livränta N.H. är berättigad till utgör kompensation för den inkomstförlust hon har fått vidkännas till följd av att hon på grund av arbetsskadan bytt arbete och minskat sin arbetstid från tidigare sex timmar och 15 minuter per dag till fyra timmar per dag. Den henne beviljade halva förtidspensionen, å andra sidan, är föranledd av en nedsättning av arbetsförmågan med 50 procent. Pensionen kan därför endast till en del anses utgå med anledning av den inkomstförlust som föranlett livräntan, nämligen till den del den svarar mot en nedsättning av arbetsförmågan från 77,5 procent till 50 procent. Samordning av livräntan med pension skall därför ske endast i motsvarande mån. - Kammarrätten återförvisar målet till försäkringskassan för handläggning i enlighet med det anförda.

Assessorn Hermansson, referent, var skiljaktig och anförde. Enligt min uppfattning bör kammarrätten med beaktande av instansordningsprincipen endast pröva frågan om samordning jämlikt 6 kap. 1 § LAF, dvs. den fråga som prövats av underinstanserna. Härutinnan gör jag följande bedömning. Av försäkringskassans utredning som låg till grund för pensionsprövning ingick visst medicinskt material som bl.a. innefattade ett yttrande av kassans förtroendeläkare. Denne uttalade i maj 1993 att N.H. led av besvär i ryggen men även av en högersidig trochanterit, dvs. en inflammation på lårbenets utsida. Den ifrågavarande pensionsförmånen har således beviljats på grund av olika sjukdomsbesvär. De sjukdomar som N.H. har anmält som arbetsskada återfanns i de övre extremiteterna. Dessa har sedermera godkänts som en arbetsskada och visandedagen fastställdes till den 17 oktober 1984. Det sagda innebär således att nedsättningen av arbetsförmågan var orsakad av både arbetsskadan och annan sjukdom. Vid sådant förhållande kan N.H. inte beviljas livränta enligt LAF som täcker hela hennes inkomstförlust, dvs. samordning skall ske men inte fullt ut mellan livräntan och den beviljade halva förtidspensionen. Det ankommer emellertid i första hand på försäkringskassan att pröva storleksgraden av samordningsprocenten. Enligt min mening borde målet därför ha återförvisats till kassan för ny handläggning på grund av anförda skäl.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller Riksförsäkringsverkets överklagande och avslår N.H:s överklagande samt fastställer, med ändring av kammarrättens dom, det slut länsrättens dom innehåller.

Föredraget 2004-12-08, föredragande Svens-Jonsson, målnummer 1917-01