RÅ 2004:125

Björklinge Skuttunge Viksta pastorat överklagade länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen vidhöll sitt tidigare beslut.

Björklinge Skuttunge Viksta pastorat överklagade och yrkade att kammarrätten skulle undanröja länsrättens dom och bifalla församlingens hemställan om rivning av läktaren. Till stöd för sin talan anförde pastoratet bl.a. följande. Tillräcklig hänsyn har inte tagits till församlingens utbredda missnöje med kyrkans nuvarande interiör. Det är en aktiv, levande församling som värnar om sin kyrka. Församlingen saknar ett eget församlingshem och ser det som angeläget att kunna servera kyrkkaffet i kyrkorummet. Det möjliggör ett både enkelt och naturligt sätt att möta församlingsborna. Församlingen har dessutom möjlighet att med kort varsel kunna ordna träffar även vid andra tillfällen. Ett borttagande av läktaren skulle möjliggöra att församlingen fick plats att nyttja kyrkorummet även för detta ändamål. Platsen under läktaren skulle även vid andra tillfällen kunna bli mer ändamålsenlig och helt enkelt skapa större flexibilitet. Församlingen skulle t.ex. kunna utnyttja del av utrymmet som barnhörna under gudstjänsten. - Läktaren är en exkluderande del av kyrkorummet. Det är dessutom problem med akustiken under läktaren. De som sitter under läktaren hör t.ex. inte musik medan ljud från dem förstärks och hörs i resten av kyrkan.

Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2002-10-01, Avellan-Hultman, referent, Bäckström), som företagit syn i målet, yttrade: Kammarrätten finner i likhet med länsrätten att ett borttagande av läktaren i Viksta kyrka skulle minska kyrkans kulturhistoriska värde och förvanska interiörens utseende och karaktär. Vad pastoratet anfört föranleder inte annan bedömning. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Lagmannen Hallberg var skiljaktig och anförde. Viksta kyrka är från 1300-talet. Läktaren tillkom år 1687 och fick sin nuvarande form 1842. Genom ett borttagande av läktaren skulle kyrkan återfå sitt medeltida utseende. Det är min bedömning att Viksta kyrkas kulturhistoriska värde inte skulle minskas vid ett borttagande av den nu aktuella läktaren. Inte heller skulle kyrkorummets utseende och karaktär förvanskas i förhållande till det ursprungliga. Skäl att vägra tillstånd till borttagande saknas därför. Överklagandet skall därför bifallas.

Björklinge Skuttunge Viksta kyrkliga samfällighet överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och ge tillstånd att demontera läktaren i Viksta kyrka. Samfälligheten anförde bl.a. följande. En demontering av läktaren är nödvändig för att Viksta församling skall få ett väl fungerande kyrkorum. Läktaren tar upp en mycket stor del av kyrkorummet och medför akustiska problem. Kyrkobesökare som sitter under den har svårt att höra vad som sägs samtidigt som ljudet från dessa besökare förstärks och sprids i resten av kyrkan. För att under värdiga former få den avskildhet som behövs vid vissa kyrkliga förrättningar måste församlingen utnyttja utrymmet under läktaren. Det låga mörka rummet under läktaren ger inte samlingen den inramning som tillfället kräver. Det är också angeläget att församlingen, som saknar församlingshem, kan servera kyrkkaffe i kyrkorummet, vilket gör det möjligt att på ett enkelt och naturligt sätt möta församlingsborna efter gudstjänsten. Detta går inte att genomföra så länge läktaren finns kvar.

Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet.

Riksantikvarieämbetet avstyrkte, i ett av Regeringsrätten inhämtat yttrande, bifall till överklagandet. Ämbetet anförde bl.a. följande.

I långhusets sydvästra hörn finns spår av en spiraltrappa, som tyder på att det funnits en medeltida läktare i väster. År 1687 byggdes en ny läktare i väster. Bänkinredningen på läktaren är från 1765. Först 1842 fick församlingen en orgel, för vilken läktaren byggdes om och fick sin nuvarande utformning. Orgelverket har bytts men 1842 års fasad är bevarad och endast marginellt ändrad vid Erik Lundbergs restaurering. Läktaren ommålades men ändrades inte i övrigt av Erik Lundberg.

Läktaren och orgeln är historiska dokument som berättar om olika skeden i Viksta kyrkas långa historia. Medan den äldsta läktaren markerade byggherrens rang, byggdes 1600-talsläktaren för socknens obesuttna invånare. Den berättar om tider då sockenborna var långt fler än i dag och då de flesta gick i kyrkan varje söndag. Läktaren byggdes för att råda bot på trängseln och ge fler möjlighet till sittplats. Dess enkla utförande vittnar både om sparsamhet och om tidens klassicistiska stil. De senaste 160 åren är det främst musiklivet i kyrkan som läktaren har tjänat.

Den nuvarande läktaren har präglat kyrkorummet i drygt 300 år och dess äldre föregångare var samtida med kyrkans äldsta delar. Läktarens kulturhistoriska värde är mycket högt. Ett borttagande av läktaren innebär att Viksta kyrkas kulturhistoriska värde minskas och att interiörens utseende och karaktär förvanskas. Ett borttagande av läktaren innebär inte att kyrkans tidigare utseende återställs. Kyrkorummets karaktär har främst genom de på 1760-talet upptagna stora fönstren blivit förändrad. De ursprungliga fönstren var höga och smala och liknade korfönstren. Det medeltida rummet var relativt mörkt. Kyrkan hade dessutom en läktare redan på medeltiden. Kyrkans inredning är också helt förändrad, det fanns t.ex. ingen bänkinredning eller predikstol i den medeltida kyrkan.

Orgeln byggdes 1842 av den kände Upplandsorgelbyggaren Pehr Gullbergson. En genomgripande ombyggnad av orgeln gjordes 1932 av det danska företaget Th. Frobenius & C:o. Orgelfasaden med dess originalpipor samt i stort sett hela det övriga pipverket från 1842 bevarades. Orgeln konstruerades enligt Frobenius speciella system med kägellådor, mekanisk/pneumatisk traktur och pneumatisk registratur. Den är välbyggd och av god kvalitet både vad gäller hantverk och material. Orgeln fick en disposition av klassisk prägel. En viss modernisering utfördes 1944 av samma företag. Därefter har orgeln lämnats orörd. Den togs ur bruk 1968.

Orgeln har ett sådant kulturhistoriskt värde att det är angeläget att den bevaras. Värdet ligger inte bara i materialet från 1842, utan lika mycket i orgeln som företrädare för den framväxande orgelrörelsens kvalitetsbyggeri med dess strävan att återanvända den klassiska orgelns klangideal. Att endast ett litet fåtal av Frobenius orglar från 1930-talet finns kvar gör det än mer angeläget att bevara Vikstaorgeln.

Att kyrkorna kan fortsätta att användas för gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar är väsentligt för bevarandet av det kulturhistoriska värdet. Många församlingar har numera behov av utrymmen i sina kyrkor för olika aktiviteter. Den vanligaste lösningen är att ta bort ett antal bänkar under läktaren och iordningställa det fria utrymmet för dessa ändamål. En sådan lösning bör kunna prövas i Viksta kyrka.

Samfälligheten ansåg att de funktionella förbättringar som församlingen önskade uppnå inte kunde tillgodoses med de förändringar Riksantikvarieämbetet föreslagit. Samfälligheten åberopade tre inhämtade yttranden och anförde bl.a. följande. Av ett yttrande av orgelbyggaren Mads Kjersgaard framgår bl.a. att orgeln i sin helhet är en produkt från år 1932 och inte en äldre orgel som "bara byggts om" detta år. Fasaden med originalpiporna från år 1842 är kvar men piporna är inte förbundna med orgelverket. Vidare framgår av ett yttrande av docenten i konstvetenskap Anna Nilsén att den nuvarande läktaren troligen är en nykonstruktion, förmodligen i sin helhet från 1800-talet, och således inte en ombyggnad av den ursprungliga läktaren från år 1687. Hon anser att läktaren är av enkel struktur med ett anspråkslöst formspråk och att den inte på något sätt framstår som anmärkningsvärd eller originell. Enligt ett yttrande av biskopen i Uppsala stift Ragnar Persenius finns flera skäl för att ta bort läktaren vid sidan av att den är i dåligt skick. Läktaren upptar en stor del av kyrkorummets medeltida karaktär och döljer de vackra valven. Den är inte i ursprungligt 1600-talsskick utan har byggts ut på 1800-talet. Läktarens kulturhistoriska värde begränsas därmed samtidigt som den blivit oproportionerligt stor. Läktaren är mycket lågt placerad, vilket innebär att utrymmet under den framstår som ett eget rum med begränsad samhörighet med resten av kyrkan. Det är helt enkelt inte tilltalande att vistas under läktaren och utrymmet under den är inte heller användbart för verksamhet. Till detta bidrar de akustiska problem som läktaren medför. Enligt Ragnar Persenius måste många mindre församlingar i framtiden - med tanke på kostnaderna och verksamheten - kunna använda kyrkobyggnaderna på ett mer flexibelt sätt. Detta kommer också att vara av godo från kyrkoantikvarisk synpunkt, eftersom det möjliggör ett bevarande och ett fortsatt användande av kyrkobyggnaderna.

Regeringsrätten (2004-12-22, Nordborg, Sandström, Ersson, Dexe, Stävberg), som den 28 oktober 2004 företagit syn i Viksta kyrka, yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Viksta kyrka är från slutet av 1200-talet. Kyrkorummet har under århundradena genomgått många och omfattande förändringar. Den läktare målet gäller uppfördes år 1687. Läktaren byggdes om och fick sin nuvarande utformning i samband med att församlingen fick en orgel år 1842.

Frågan i målet är om det är förenligt med kulturminneslagen att demontera läktaren.

I 4 kap. kulturminneslagen finns, som framgår av kapitlets inledande paragraf, bestämmelser om skydd för kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader m.m. Kyrkobyggnader skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas (2 §). En kyrkobyggnad som är uppförd före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd krävs alltid för ingrepp i eller ändring av kyrkobyggnadens interiör med dess fasta inredning. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen (3 §).

Sedan den 1 januari 2000 är Svenska kyrkan skild från staten. I den proposition som låg till grund för relationsändringen uttalades att kulturminneslagens skydd för kyrkliga kulturminnen borde behållas även vid ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80 s. 39).

För bevarandet av det kulturhistoriska värdet är det - som Riksantikvarieämbetet anfört - väsentligt att kyrkan fortsatt kan användas för gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar. Det har också i förarbetena till kulturminneslagen förutsatts att tillsynsmyndigheten vid prövningen av föreslagna byggnadsåtgärder skall bedöma om kyrkan kommer att fylla sin funktion i församlingens gudstjänstliv. För denna bedömning är stiftets yttrande av särskild betydelse (prop. 1987/88:104 s. 62 och 96, jfr 18 § förordningen [1988:1188] om kulturminnen m.m.).

Skilda tiders bidrag till ett kyrkorum där interiören speglar olika epoker har i sig ett kulturhistoriskt värde som i större eller mindre utsträckning kan påverkas negativt om förändringar görs. Att vidta förändringar kan emellertid inte vara uteslutet, under förutsättning att de framstår som motiverade, görs med varsamhet och kan sägas tillföra nya värden.

I förevarande fall beaktar Regeringsrätten i huvudsak följande. Läktaren är inte av ursprungligt skick och den medför akustiska problem. En demontering av läktaren skulle frilägga fönster och medeltida valv och skulle dessutom skapa förutsättningar för att utnyttja kyrkorummet på ett - med hänsyn till dagens krav - mer ändamålsenligt sätt. Det kulturhistoriska värde som går förlorat om läktaren tas bort framstår som begränsat i jämförelse med vad man vinner.

Regeringsrätten finner att de intressen som kulturminneslagen skall ta till vara inte hindrar att läktaren demonteras. Överklagandet skall således bifallas.