SOU 1998:44

En samlad vapenlagstiftning

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 30 mars 1995 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Med stöd av detta bemyndigande förordnades hovrättslagmannen Dan Fernqvist som särskild utredare (fr.o.m. den 8 maj 1995). Som experter förordnades chefsåklagaren Dan Segge, polisintendenten Sven-Bruno Nordenström, polisintendenten Bjarne Lundin och numera departementsrådet Anders Perklev (samtliga dessa fr.o.m. den 15 juni 1995). Till sekreterare åt utredningen förordnades hovrättsassessorn Eva-Charlotte Salvall. Utredningen, som har antagit namnet 1995 års vapenutredning, har tidigare avgett delbetänkandet Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50). Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Uppdraget är härigenom slutfört.

Göteborg i mars 1998

Dan Fernqvist

/Eva-Charlotte Salvall

Sammanfattning

Allmänt

Utredningens uppdrag har varit att göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen som ett led i samhällets arbete med att förhindra våldsbrott. Utredningsarbetet har inletts med en omfattande enkät till landets alla enheter inom polismyndigheterna som handlägger vapenärenden och en enkät till myndigheternas kriminalavdelningar. Utfallet av enkäterna kan sammanfattas med att det inte tycks föreligga några större problem med tillämpningen av vapenlagstiftningen. Somliga enheter anser dock att bestämmelserna om förvaring av skjutvapen bör skärpas och att möjligheterna till kontroll av förvaringen bör utökas. Utredningen har i sina allmänna utgångspunkter konstaterat att lagtekniska förändringar av vapenlagstiftningen inte är något särskilt effektivt instrument för att hindra eller ens minska våldsbrottsligheten. Vad som egentligen torde behövas för det angivna syftet är enligt utredningens mening en reduktion av antalet vapen som legalt får finnas i samhället (nu mer än två miljoner). Utredningen uttalar också att den inte skulle ha några principiella invändningar mot en sådan ordning som nu har genomförts i Storbritannien. Där har införts ett allmänt förbud mot enhandsvapen. Det är emellertid knappast en uppgift för en s.k. expertutredning att göra en bedömning av hur långt man bör gå vid en sådan reduktion eller vilka ändamål som alltjämt skulle bedömas som godtagbara. Utredningen instämmer i 1987 års vapenutrednings principiella uttalande att det numera inte kan anses vara en mänsklig rättighet att inneha skjutvapen. Det kan dock ifrågasättas om lagstiftningen praktiskt sett har någon förändrad innebörd i detta hänseende. Det kan väl knappast finnas så många fler än de mer än 750 000 personer som nu har skjutvapentillstånd som skulle vilja ha det. Utredningen har funnit att det är dags att ta bort det sedan länge använda grundrekvisitet att det skall föreligga ”behov” av skjutvapen. I stället föreslår utredningen efter internationell förebild att termen ”giltigt skäl” skall införas för att markera att det är samhället som anger ramarna för vad som skall vara tillåtet och inte medborgarnas behov av skjutvapen. En återkommande faktor som utredningen har funnit utgöra hinder för mer drastiska åtgärder, t.ex. utökade tillståndskrav och mera kontroll-

verksamhet, är att dessa skulle medföra stora krav på resurser hos polismyndigheterna och därmed, med nuvarande förutsättningar, inte skulle innebära några praktiska förändringar.

Om skjutvapen

Hösten 1996 fanns det i Sverige 760 218 vapeninnehavare som tillsammans innehade 2 090 331 registrerade skjutvapen. I genomsnitt innehar en vapeninnehavare 2,8 tillståndspliktiga skjutvapen. I förhållande till folkmängden har Sverige ungefär ett vapen på var fjärde innevånare. Sverige är således ett relativt vapentätt land. Det är dock svårt att på ett rättvisande sätt jämföra vapenstatistik mellan olika länder, eftersom vapen som är tillståndspliktiga i ett land kanske inte är det i ett annat land och därför inte ingår i det landets statistik över registrerade skjutvapen. De flesta skjutvapen i Sverige är utan tvekan jaktvapen. Uppskattningsvis är omkring 75 procent av alla tillstånd beviljade för jaktändamål. Andelen målskyttevapen är troligen 10—15 procent och andelen samlings-, prydnads- och minnesvapen omkring 10 procent. Omkring 1 856 000, eller närmare 90 procent, av landets registrerade skjutvapen är gevär. Omkring 144 500, eller närmare 7 procent, är enhandsvapen och omkring 3 500, eller knappt 0,2 procent, är helautomatiska skjutvapen.

Innehav av skjutvapen

Det finns i dag inte i lagen, dess förarbeten eller förordningen angivet vilka krav en sammanslutning bör uppfylla för att kunna få inneha skjutvapen. I stället anges i vapenförordningen endast vilka dessa sammanslutningar/förbund är. Frågan om vilka som får meddelas tillstånd är inte okontroversiell. Utredningen menar att man bör försöka lösa den på längre sikt dels genom att i lagen generellt ange vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en sammanslutning skall kunna komma i fråga för eget tillstånd, dels genom att i viss mån förändra den nuvarande beslutsordningen. De grundläggande kraven som bör ställas är att en sammanslutning kan uppvisa en stabil organisation och en kontinuerlig skytteverksamhet samt att den bedriver ett skytte som uppfyller godtagbara krav på säkerhet. I dag beslutar regeringen vilka sammanslutningar som skall godkännas för vapeninnehav. Frågan är dock svårbedömd för regeringen, inte minst på grund av att det inte finns någon kontinuerlig uppföljning av verksamheten inom sammanslutningarna. Detta innebär att det dels inte

finns någon samhällskontroll över att de sammanslutningar som tagits upp i vapenförordningen fortfarande håller sådan klass att de kan betros med egna skjutvapen, dels att sådana förbund som har starka skäl att vilja erhålla ifrågavarande status har mycket svårt att få sin sak prövad. Givetvis är det inte rimligt att föreslå att Regeringskansliet skall belastas med en sådan uppföljningsuppgift. Rikspolisstyrelsen däremot har helt andra möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen inom skytterörelsen. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att ha en beredande funktion i form av en kontinuerlig uppföljning av utvecklingen inom skytterörelsen och vidare att rådge regeringen i fråga om vilka sammanslutningar som bör ha sådan status att de får meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. De sammanslutningar som i dag tas upp i vapenförordningen torde därvid vara självskrivna. De allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd bör uttryckas på ett tydligare sätt i lagstiftningen. De huvudsakliga krav som därvid ställs bör framgå av vapenlagen, medan mer detaljerade bestämmelser om vad som avses med de olika kraven kan bestämmas av regeringen. Vapenutredningen föreslår därför en annan systematisk uppbyggnad av vapenlagstiftningen. I vapenlagen bör anges såväl de allmänna förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas som de olika ändamål och krav som är kopplade till dessa. Mer detaljerade bestämmelser om vad som avses med de olika kraven tas in i vapenförordningen samt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. I Sverige har man sedan en lång tid tillbaka använt sig av uttrycket att en vapeninnehavare skall ha ”behov” av sitt vapen. Vad som konkret avses med detta är oklart. I vapenförordningen anges att den som har jägarexamen skall anses ha behov av jaktvapen. Beträffande övriga kategorier av vapen finns det inte någon sådan uttolkning eller förklaring. I flera andra länder, liksom i EG-vapendirektivet, talar man i stället om ”good reason” eller ”giltigt skäl”. Utredningen menar att det är mindre lämpligt att tala om ”behov” i samband med tillståndsgivning till innehav av vapen. ”Behov” är ett subjektivt uttryck som inte bör användas i dessa sammanhang. Alla som vill ha vapen anser sig naturligtvis ha behov av det, till vad ändamål det vara må. Härtill kommer att det endast beträffande jaktvapen är angivet i lagstiftningen vad som skall anses utgöra ett godtagbart behov. I stället bör man, enligt utredningens mening, få tillstånd att inneha skjutvapen endast om man har ett ”giltigt skäl” att inneha ett sådant. Detta markerar på ett bättre sätt att det är samhället som sätter gränserna för vad som skall anses vara ett befogat vapeninnehav. I lagen bör också anges vad som är att anse som giltiga skäl, nämligen de ändamål för vilka ett innehavstillstånd får medges. Giltiga skäl bör således vara jakt, målskytte, skydd, samling, minne och prydnad. Vidare kan det finnas

godtagbar anledning att inneha start- och signalvapen samt, i undantagsfall, även att inneha skjutvapen för ett s.k. udda ändamål. Vilka dessa udda ändamål är kan vara svårt att uttömmande ge svar på. Frågan måste bedömas från fall till fall. Därför bör inte dessa ändamål anges i detalj i lagtexten. En bestämmelse om att ett skjutvapen skall vara lämpligt för det avsedda ändamålet tas in i vapenlagen. En hel del skjutvapen innehas utan att nyttjas till avsett ändamål. Detta är naturligtvis inte bra dels med tanke på den uttalade ambitionen att hålla nere antalet skjutvapen i samhället, dels med hänsyn till att risken är större att sådana vapen inte tas om hand och förvaras lika väl som vapen som används aktivt. Utredningen anser därför att det vore mycket att vinna på en generell tidsbegränsning av innehavstillstånden. Samhället skulle då hålla en kontinuerlig kontroll över vapeninnehavaren dels beträffande huruvida de aktivt nyttjar sina skjutvapen och därmed kan sägas ha ett giltigt skäl att inneha dem, dels i fråga om deras lämplighet att inneha skjutvapen eftersom ett tillstånd bör förnyas först efter en allmän vandelsprövning. Utredningen föreslår därför att innehavstillstånd tidsbegränsas i betydligt större omfattning än vad som är fallet i dag. Tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte och skydd samt enhandsvapen för jakt föreslås således bli tidsbegränsade till fem år. Det har ifrågasatts om en jägare utan närmare prövning bör ha rätt att ha så många vapen som sex i sin s.k. vapengarderob. Utredningens undersökning har visat att den genomsnittlige vapeninnehavaren endast innehar två till tre skjutvapen. Antalet vapen i vapengarderoben är i dag endast en rekommendation, intagen i Rikspolisstyrelsens allmänna råd, trots att den tillämpas relativt strikt. Det finns mycket som principiellt talar för att i vart fall regeringen bör ha ett bestämmande inflytande över hur många vapen en jägare kan tillåtas ha utan mer ingående prövning. Bestämmelsen bör därför tas in i vapenförordningen. Utredningen föreslår att antalet vapen som får ingå i en jägares vapengarderob begränsas till tre. I fråga om målskyttar föreslår inte utredningen att någon vapengarderob införs. Med hänsyn till riksdagens och Försvarsmaktens nuvarande inställning beträffande frivilligorganisationernas betydelse, anser utredningen i fråga om helautomatiska skjutvapen inte att det är realistiskt att i nuläget föreslå längre gående skärpningar i vapenlagstiftningen än att allt civilt skytte med sådana skjutvapen i vart fall skall äga rum inom sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Vidare föreslås att en målskytt måste ha varit aktiv i minst tolv månader för att få inneha ett grovkalibrigt enhandsvapen eller helautomatiskt skjutvapen. Rikspolisstyrelsen, som bör få ansvaret för bestämmande av kraven på skjutskicklighet, bör också överväga att uppställa strängare krav för tillstånd till innehav av grovkalibriga enhandsvapen och helautomatiska

skjutvapen. Målsättningen bör vara att på sikt kraftigt minska antalet sådana vapen. Utredningen anser att nuvarande inställning, att tillstånd till innehav av skjutvapen för skyddsändamål skall meddelas med stor restriktivitet, alltjämt bör gälla. Detta bör i lagen markeras med krav på synnerliga skäl för sådant tillstånd. Med hänsyn till skjutvapens allmänna farlighet samt deras begärlighet och användbarhet i brottsliga sammanhang kan det starkt ifrågasättas om vapen, som inte aktivt används i godtagbart sammanhang, alls skall få förekomma. Att hela 10—15 procent, eller mellan 200 000 och 350 000 av landets registrerade skjutvapen innehas på grund av samlings-, prydnads- eller särskilt affektionsvärde, är enligt utredningens mening anmärkningsvärt. En bestämmelse om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen för samlingsändamål får meddelas endast den som har angett ett klart definierat och avgränsat samlingsområde föreslås bli införd i vapenlagen. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen med prydnads- eller särskilt affektionsvärde bör få meddelas endast om det finns särskilda skäl och under förutsättning att vapnet görs varaktigt obrukbart. Beträffande antalet prydnads- eller minnesvapen bör stor restriktivitet iakttas. Innehav av skjutvapen för andra ändamål än de särskilt angivna, s.k. udda ändamål, bör enligt utredningens mening tillåtas endast om synnerliga skäl föreligger och först efter yttrande från Rikspolisstyrelsen.

Handel med skjutvapen m.m.

Utredningen menar att begreppet vapenhandel, i vapenlagens mening, bör definieras som näringsverksamhet som utgörs av överlåtelse av skjutvapen, vare sig handlaren faktiskt besitter skjutvapnen eller inte, eller annan yrkesmässig hantering av skjutvapen. Avgörande är således om handlaren disponerar över skjutvapnen. Vapenlagens bestämmelser anpassas till att gälla även juridiska personer. Vidare bör det av lagen framgå att ett handelstillstånd skall begränsas till att avse vissa typer av skjutvapen, till ett visst bestämt antal. Därvid bör tillståndsmyndigheterna vara synnerligen restriktiva med att meddela tillstånd till innehav av flera helautomatiska skjutvapen. Utredningens utvärdering av de skärpningar som infördes år 1992 har visat att dessa slagit väl ut. Åtskilliga handelstillstånd har t.ex. återkallats på grund av bristande yrkesmässighet och tillståndsmyndigheternas uppfattning synes överlag vara att kontrollen över vapenhandlarna är god.

Slutligen föreslås att, beträffande dem som i näringsverksamhet tar emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring och skrotning, ett krav på tillstånd för sådan verksamhet.

Utlåning av skjutvapen

I dag gäller att utlåning för självständigt handhavande av ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt skjutvapen får ske endast till den som själv har tillstånd att inneha ett sådant vapen. Utredningen anser att detta är något som bör gälla även beträffande andra slag av skjutvapen. — Polisens behov av att veta hur många och vilka skjutvapen som finns hos en vapeninnehavare vid tillfället för ett ingripande motiverar att utlåning av skjutvapen skall anmälas till polismyndigheten. Av praktiska skäl bör dock endast en sådan utlåning som avses vara i mer än fem dagar anmälas till polismyndigheten.

Förvaring

Efter en utvärdering av hur de nuvarande reglerna för förvaring av skjutvapen tillämpas har utredningen kommit fram till att det inte skulle innebära några avsevärda men för vapeninnehavarna att föreskriva att skjutvapen i allmänhet måste förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. Enbart delad förvaring skulle således inte längre accepteras. Utredningen föreslår vidare en utvidgning av möjligheten att förvara skjutvapen hos annan. Som förutsättning bör dock gälla antingen att innehavaren inte själv kan ta hand om sina skjutvapen eller att det annars föreligger särskilda skäl. Sådan förvaring föreslås också vara tillståndspliktig. I fråga om kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs anser utredningen att den som meddelats särskild förvaringsföreskrift bör vara skyldig att låta inspektera att föreskriften följs. För andra fall föreslås inte någon allmän kontrollbefogenhet. Genom att förvaringsbestämmelserna föreslås bli straffsanktionerade kan reglerna om husrannsakan komma att tillämpas vid misstanke om överträdelse.

Återkallelse m.m.

Utredningen anser att vapenlagen innehållsmässigt väl reglerar de situationer vid vilka ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ett tillstånd att driva handel med skjutvapen bör ifrågasättas. — När det gäller

information om sådana förhållanden som kan föranleda återkallelse av ett tillstånd, har utredningen erfarit att denna ofta finns inom polisväsendet men att den inte alltid kommer tillståndsenheterna tillhanda. Det nya centrala vapenhanteringssystemet kommer troligen på sikt att lösa dessa problem.

Påföljd

Det råder inte någon tvekan om att förändringen av straffskalan i skärpande riktning beträffande vapenbrott har haft en stark effekt på domstolarnas syn på straffvärdet. Vapenbrottets karaktär av artbrott synes ha förstärkts, vilket haft till följd att det numera krävs mycket starka skäl av huvudsakligen personlig natur för att någon annan påföljd än fängelse skall komma i fråga. Domstolarna tycks inte dra sig för att döma ut stränga straff för brottslighet med anknytning till innehav av vapen även utan att dessa kommit till användning. — Det har ifrågasatts om straffskalan skulle behöva skärpas ytterligare, t.ex. med ett straffmaximum på fängelse i sex år. Det är emellertid utredningens mening att det inte föreligger något reellt behov av detta.

Vapenamnesti

Utredningen anser — i likhet med vad som angavs i förarbetena till den lag som stadgade ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav — att alla möjligheter att minska antalet illegala skjutvapen måste tas till vara. En vapenamnesti vore ett led i ansträngningarna att begränsa den totala mängden vapen i samhället och framför allt antalet illegala vapen. Utredningen föreslår därför att en vapenamnesti åter införs. — Att från en tid till en annan låta en företeelse vara straffri kan, rent principiellt, ifrågasättas. Särskilt gäller detta om det, som i detta fall, kan bli aktuellt att medge sådan straffrihet vid två eller kanske flera tillfällen. Till saken hör också att skälen för en vapenamnesti kan göras gällande vid varje tid. Utredningen menar därför att vapenamnestin inte, som tidigare, skall vara begränsad i tiden, utan bör gälla permanent.

Rikspolisstyrelsens ansvar för skjutvapenfrågor

Något som slagit utredningen under arbetets gång är bristen på samordning, dels mellan olika enheter inom Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna, dels mellan olika myndigheter som hanterar vapenfrågor. Vidare saknas det en kontinuerlig uppföljning och samordning av

uppgifter som kan vara till ledning i brottsförebyggande verksamhet och för lagstiftningsarbete på området. Sålunda skulle det t.ex. vara av värde att man årligen redovisar en sammanställning av statistiska uppgifter som finns att tillgå på området. En bättre samordning och uppföljning skulle sannolikt innebära att behovet av att utreda vapenfrågor i den ordning som hittills varit fallet, dvs. med så gott som ständigt pågående statliga vapenutredningar, skulle minska väsentligt. Utredningen har föreslagit en rad förändringar i vapenlagen och vapenförordningen som om de genomförs medför utökade arbetsuppgifter för Rikspolisstyrelsen. För att dels samordna dagens funktioner på ett bättre sätt, dels möta de utökade arbetsuppgifterna, föreslår utredningen att Rikspolisstyrelsen inrättar en arbetsgrupp som kan hantera de nämnda frågorna. Den bör upprätthålla ett kontinuerligt samarbete med andra myndigheter samt organisationer som berörs av vapenlagen, ha en nära koppling till rikskriminalen samt fungera som normgivare och ytterligare stöd åt tillståndsmyndigheterna.

Knivförbudslagen

Som förutskickats i utredningens delbetänkande föreslås knivförbudslagen bli inarbetad i vapenlagen. — Utredningen har inte funnit det praktiskt möjligt att införa något allmänt förbud mot s.k. gatustridsvapen.

Övrigt

Vapenlagen har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Oftast har det rört sig om förhållandevis små ändringar som kunnat göras inom ramen för det rådande regelverket. Genomgripande förändringar, som lett till att nytt regelverk införts, har skett genom 1934 års vapenkungörelse, 1949 års vapenförordning och 1973 års vapenlag. Den nuvarande vapenlagen infördes, efter en språklig och systematisk översyn, den 1 april 1996. Det kan synas mindre lämpligt att föreslå en ny vapenlag, så snart efter det att 1996 års vapenlag infördes. Emellertid har utredningen föreslagit dels omfattande förändringar av de materiella bestämmelserna, dels omfattande förändringar av paragrafernas placering såväl i vapenlag som vapenförordning. Inte minst har flera bestämmelser därvid omplacerats från lag till förordning eller tvärtom. Utredningen menar att denna omstrukturering är nödvändig för att göra bestämmelserna mer

lättbegripliga, men framför allt för att vapenlagen fortsättningsvis skall bli hanterlig på ett sådant sätt att skärpningar och andra ändringar skall kunna genomföras på ett betydligt smidigare sätt än vad som är fallet i dag. Utredningen föreslår därför att en ny vapenlag skall införas.

Författningsförslag

Vapenlagen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller skjutvapen, sådana föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, ammunition, knivar, andra stick- och skärvapen samt föremål i övrigt som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa.

Lagen gäller även sådana föremål som är särskilt ägnade att användas vid hot om sådant brott.

2 § Med skjutvapen förstås i denna lag vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel.

3 § Vad som sägs om skjutvapen gäller också

a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,

b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

c) start- och signalvapen som laddas med patroner,

d) armborst,

e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,

f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,

g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och

h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för.

4 § Med ammunition förstås i denna lag patroner och projektiler till skjutvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel

till sådana patroner och projektiler. Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

5 § Denna lag gäller inte skjutvapen, ammunition eller andra föremål som anges i 1 §, om dessa innehas av staten.

6 § Tillstånd krävs för att

a) inneha skjutvapen eller ammunition,

b) driva handel med skjutvapen,

c) i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning, eller

d) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen). Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

7 § Den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte meddelas tillstånd enligt denna lag.

8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt denna lag.

9 § Polismyndigheten skall föra register över meddelade tillstånd och andra beslut enligt denna lag.

2 kap. Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

1 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast den som har giltiga skäl att inneha vapnet. Giltiga skäl att inneha skjutvapen föreligger för följande ändamål,

a) jakt,

b) målskytte,

c) skydd,

d) samling,

e) minne och

f) prydnad. Om det finns synnerliga skäl får tillstånd meddelas även för annat ändamål. Innehavstillstånd får också meddelas för start- och signalvapen.

2 § Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det inte finns någon risk för att skjutvapnet kan komma att missbrukas. En enskild sökande skall ha fyllt 18 år. Detta gäller inte start- och signalvapen. Undantag från ålderskravet får göras om det föreligger särskilda skäl.

3 § Ett skjutvapen avsett för jakt, målskytte eller skydd skall vara lämpat för sitt ändamål.

4 § Tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition får meddelas

1. en sammanslutning, för jakt eller målskytte, som har en stabil organisation och kontinuerlig skytteverksamhet samt uppfyller högt ställda krav på säkerhet i fråga om handhavande av vapen, i enlighet med vad regeringen bestämmer,

2. huvudmän för museer, för skjutvapen och ammunition som skall ingå i samlingarna, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn,

3. auktoriserade bevakningsföretag, för utlåning av skjutvapen för skyddsändamål till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen.

5 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för jakt får meddelas endast om sökanden har avlagt prov som visar att han kan handha vapnet på ett säkert sätt samt att han har goda kunskaper om jakt och viltvård. Tillstånd för enskild att inneha enhandsvapen för jakt får meddelas endast den som dessutom visar sig ha särskild användning för ett sådant. Rätt att använda skjutvapen för jakt innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling.

6 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för målskytte får meddelas endast om sökanden är aktiv medlem i en förening ansluten till någon av de sammanslutningar som avses i 2 kap. 4 §. Tillstånd för enskild att inneha enhandsvapen för målskytte får meddelas endast om sökanden dessutom visar prov på särskild skjutskicklighet. Tillstånd att inneha helautomatiskt skjutvapen för målskytte får meddelas endast om sökanden är en skyttesammanslutning som godkänts av Försvarsmakten eller aktiv medlem i en sådan sammanslutning.

Enskild sökande skall ha fyllt 20 år samt visa prov på särskild skjutskicklighet.

7 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för skyddsändamål får meddelas endast den som innehar en tjänst som oundgängligen kräver detta eller det annars finns synnerliga skäl. Rätt att använda skjutvapen för skyddsändamål innefattar, om inte annat anges, rätt att använda vapnet även till övning eller tävling.

8 § Tillstånd för enskild att inneha skjutvapen för målskytte eller skydd eller att inneha enhandsvapen för jakt skall tidsbegränsas till att gälla i högst fem år. Tillstånd får tidsbegränsas även i andra fall, om det med hänsyn till omständigheterna kan förutses att skälen för innehav av vapnet inte kommer att bli varaktiga.

9 § Tillstånd att inneha skjutvapen för samlingsändamål får meddelas endast den som har ett klart definierat och avgränsat samlarområde.

Vapen som innehas för samlingsändamål får inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning.

10 § Tillstånd att inneha skjutvapen som har huvudsakligt prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde får meddelas endast om det finns särskilda skäl och under förutsättning att vapnet görs varaktigt obrukbart. I fråga om antalet vapen som innehas för detta ändamål skall stor restriktivitet iakttas.

11 § Tillstånd för enskild eller organisation att inneha skjutvapen för ett sådant ändamål som anges i 1 § tredje stycket får meddelas först efter yttrande från Rikspolisstyrelsen.

12 § Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen.

13 § Den som har rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som rätten till innehav av vapnet avser. Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas den som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas.

14 § Skjutvapen eller ammunition får överlåtas endast till den som har rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition förvärvas genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd.

15 § Skjutvapen och ammunition som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet till dess

a) egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den,

b) egendomen enligt beslut av polismyndigheten skall överlämnas till någon annan för förvaring, i fråga om dödsbo, för inlösen enligt 8 kap. 3 §, eller

c) i fråga om konkursbo, konkursen har avslutats.

3 kap. Handel med skjutvapen m.m.

1 § Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas endast den som har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig.

Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt. För handelsrörelse som drivs av juridisk person skall finnas en av polismyndigheten godkänd föreståndare som är ansvarig för driften av rörelsen. Vad som sagts om de personliga förutsättningarna skall i sådant fall gälla föreståndaren.

2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen medför rätt att inneha sådana vapen. Tillståndet skall begränsas till att avse vissa typer av skjutvapen och ett visst antal som får innehas samtidigt. Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen medför rätt att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning.

3 § Tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning får meddelas endast den som har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig.

4 § Har en tillståndshavare avlidit eller försatts i konkurs, får rörelsen fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under högst ett år från dödsfallet eller edgångssammanträdet i konkursen under förutsättning att anmälan görs till polismyndigheten inom en månad från nämnda tidpunkt och rörelsen förestås av godkänd föreståndare eller ersättare.

4 kap. Införsel av skjutvapen eller ammunition

1 § För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller samma förutsättningar som för tillstånd att inneha vapnen. Tillstånd att föra in ammunition får meddelas den som har rätt att inneha ammunitionen i Sverige, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas.

2 § Skjutvapen eller ammunition, som en resande fört med till Sverige för personligt bruk men inte haft rätt att föra in, får åter föras ut, om egendomen anmälts i behörig ordning för tullmyndigheten. Vapnen och ammunitionen tillfaller staten om egendomen inte förs ut inom antingen fyra månader efter en sådan anmälan eller den längre tid därefter som

Generaltullstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, en annan tullmyndighet i det enskilda fallet bestämmer. I ett sådant fall skall egendomen behandlas som om den hade förklarats förverkad.

3 § Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet.

5 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Skjutvapen får lånas ut för användning under långivarens uppsikt eller för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.

2 § I annat fall än som avses i 1 § får skjutvapen lånas ut endast till den som själv har rätt att inneha skjutvapen av samma typ. Skjutvapnet får lånas ut endast tillfälligt och för ett bestämt ändamål. Om utlåningen avses vara i mer än fem dagar skall anmälan om utlåningen ske till polismyndigheten. Start- och signalvapen får lånas ut utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena.

3 § Ett skjutvapen får lånas ut till den som är under arton år endast om

a) vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning,

b) låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller helautomatiskt vapen,

c) utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och användas under långivarens uppsikt,

d) utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid tävling eller övning, eller

e) låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ.

4 § Ett skjutvapen får inte lånas ut för annat ändamål än långivarens tillstånd avser. Ett skjutvapen får aldrig lånas ut om det därigenom skulle finnas risk för missbruk av vapnet.

5 § Utan hinder av 4 § första stycket får en vapenhandlare låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av skyttesammanslutning eller vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av polismyndigheten att närvara vid provskjutning. Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser.

6 § Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare.

Företaget får dock låna ut vapen endast till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål.

7 § Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.

8 § För reparation, översyn eller ändring får ett skjutvapen lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet. Anmälan om överlämnandet skall ske till polismyndigheten.

6 kap. Förvaring och transport av skjutvapen och ammunition

1 § Skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. Utan hinder av första stycket får anordningar eller skjutvapen som anges i 1 kap. 3 § och 6 § andra stycket förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem.

Detsamma gäller ammunition.

2 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är i samband med användning av och förflyttning av egendomen skyldig att ta hand om den och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den.

3 § En innehavare får lämna över sitt skjutvapen eller sin ammunition till någon annan för förvaring om han inte själv kan ta hand om egendomen eller om det annars föreligger särskilda skäl.

För förvaring hos annan krävs tillstånd. Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas skälen för förvaring hos annan och möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Vapnet eller ammunitionen får dock inte förvaras hos en person som är under arton år eller som kan antas missbruka vapnet eller ammunitionen. Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ.

4 § Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen eller ammunition skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet eller ammunitionen.

5 § När det finns särskild anledning till det får tillstånd förenas med villkor att vapnet skall förvaras på visst sätt. Sådan föreskrift får meddelas även efter det att tillstånd utfärdats. Den som meddelats sådan föreskrift är skyldig att låta tillståndsmyndigheten eller den som särskilt förordnats inspektera att föreskriften efterföljs.

7 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av skjutvapen och ammunition, m.m.

Återkallelse av tillstånd

1 § Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller ett tillstånd att föra in sådan egendom till Sverige skall återkallas av polismyndigheten om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha egendomen,

b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

2 § Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall återkallas av polismyndigheten om

a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,

b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,

c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Ett godkännande enligt 3 kap. 1 § andra stycket som föreståndare får återkallas om denne inte längre uppfyller de personliga kvalifikationerna.

Omhändertagande av skjutvapen och ammunition

3 § Polismyndigheten skall besluta att ett skjutvapen med tillhörande ammunition skall tas om hand om

a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller

b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande. Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition tas om hand även utan ett sådant beslut. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.

4 § Om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen eller ammunition som tagits om hand, skall egendomen lämnas tillbaka så snart det skäligen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.

5 § Medför någon ett skjutvapen utan att uppfylla skyldigheten enligt föreskrift som meddelats enligt 12 kap. 1 § g, får polisman omhänderta vapnet. Den som har medfört vapnet kan återfå det hos polismannen eller polismyndigheten i orten, om han styrker att han var berättigad att inneha det. Sedan en vecka förflutit efter omhändertagandet skall vapnet återställas, om det ej har tagits i beslag eller det tillstånd som medfört rätt att inneha vapnet har återkallats.

6 § En åtgärd enligt 3 § andra stycket får vidtas av polismän, jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Med polismän likställs vid tillämpning av 5 § första stycket dels jakttillsynsmän som har förordnats av länsstyrelsen, dels personal vid

Kustbevakningen och Tullverket.

Anmälningsskyldighet

7 § Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att den intagne inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för den psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd.

Om en läkare i annat fall än som avses i första stycket vid undersökning av någon som innehar skjutvapen finner att denne på grund av psykisk störning är uppenbart olämplig att inneha vapen skall läkaren anmäla det till polismyndigheten.

8 kap. Inlösen av skjutvapen och ammunition

1 § Skjutvapen eller ammunition skall lösas in av staten om

a) tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan att egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,

b) innehavaren har avlidit,

c) ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha ett vapen eller ammunition som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller

d) domstol har beslutat att ett vapen eller ammunition, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte skall förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

2 § Ett skjutvapen eller ammunition skall inte lösas in, om egendomen lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet eller ammunitionen och om detta görs inom

a) ett år från det att innehavaren avled, eller

b) tre månader från det att tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av domstol eller åklagare eller beslaget hävdes. Vapnet eller ammunitionen skall inte heller lösas in, om ansökan om tillstånd att inneha vapnet görs inom samma tid. Avslås ansökan skall vapnet eller ammunitionen lösas in, om egendomen inte inom tre månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den. Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.

3 § Innehavare av ett skjutvapen eller ammunition som skall lösas in är skyldig att enligt polismyndighetens beslut lämna över vapnet eller ammunitionen till polismyndigheten eller den som myndigheten bestämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, skall även den lämnas över till polismyndigheten.

4 § För skjutvapen eller ammunition som löses in skall betalas ersättning med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.

5 § Polismyndigheten prövar frågor om inlösen enligt denna lag.

9 kap. Förbud mot vapen på allmän plats

1 § Skjutvapen, sådana föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, knivar, andra stick- och skärvapen samt föremål i övrigt som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa eller sådana föremål som är särskilt ägnade att användas vid hot om sådant brott får inte innehas på allmän plats, i fordon på allmän plats eller inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålens art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet snabbt kan fällas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.

2 § Knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar får inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas. Första stycket gäller inte skjutvapen eller sådana föremål som i lagen jämställs med skjutvapen.

10 kap. Straff och förverkande

1 § Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla den som utan tillstånd driver handel med skjutvapen. Om brottet är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 9 kap. döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt, döms till fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar. Bestämmelsen tillämpas inte om straff kan ådömas enligt 1 §.

3 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,

b) i näringsverksamhet utan tillstånd tar emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning,

c) lämnar ut skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning till någon som inte har rätt att ta emot vapnet,

d) bryter mot bestämmelserna i 6 kap. eller mot föreskrifter om förvaring,

e) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut att lämna över ammunition för inlösen,

f) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha ammunitionen, eller

g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § h genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land. Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa fall.

4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla utlåning av skjutvapen eller överlämnande av skjutvapen till annan för reparation, översyn eller ändring eller bryter mot föreskrifterna som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § i.

5 § Den som innehar ett föremål som avses i denna lag utan att vara berättigad till det skall inte dömas till ansvar för det otillåtna innehavet, om han eller hon frivilligt lämnar eller låter lämna föremålet till en polismyndighet. Den som överlämnar sådan egendom behöver inte lämna uppgift om sin identitet.

6 § Egendom som lämnats till polismyndigheten och vars ägare inte är känd tillfaller staten, om ägaren inte ger sig till känna inom tre månader från det att den lämnades in. Om ägaren är känd och inte kan anses ha avstått från sin rätt till egendomen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att inom en månad ta tillbaka egendomen. Egendomen tillfaller staten, om ägaren inte tar tillbaka den. Egendom som har tillfallit staten skall förstöras, om den inte behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.

7 § Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller ammunition och för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

8 § Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 2 § eller 3 § första stycket a skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 3 § e eller 3 § f. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad.

9 § Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid

Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt denna lag.

11 kap. Överklagande

1 § En polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. En polismyndighets beslut om återkallelse av handelstillstånd skall dock gälla omedelbart endast i de fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas om det finns särskilda skäl.

12 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får föreskriva

a) att vad som sägs i lagen om skjutvapen eller ammunition inte skall gälla vissa föremål,

b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara effektbegränsat enligt 1 kap. 6 § andra stycket,

c) att bestämmelserna om tillstånd i 1 kap. 6 § inte skall gälla innehav av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polisväsendet, den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller skyttesammanslutningar,

d) vilka sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

e) begränsningar i det antal skjutvapen som får innehas,

f) närmare bestämmelser om tillämpningen av 4 kap.,

g) skyldighet att medföra och visa upp tillståndsbevis,

h) att tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, och

i) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polismyndigheten.

j) att denna lag inte skall gälla beträffande främmande länders polismän vid tjänstgöring i Sverige.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva

a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,

b) vilka skjutvapen som skall anses vara lämpade för jakt, målskytte eller skydd,

c) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen eller ammunition,

d) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen eller att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning och vad som i övrigt skall gälla vid sådan verksamhet,

e) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 3 kap. i samband med ändring, reparation och skrotning av skjutvapen,

f) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 6 kap. i fråga om förvaring och transport av skjutvapen och ammunition,

g) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag,

h) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige,

i) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land, och

j) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet.

3 § Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt vapenlagen (1996:67).

3. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition skall anses ha tillstånd till det också enligt denna lag, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340), vapenlagen (1973:1176) eller vapenlagen (1996:67). Detta gäller också den som fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna (deklarationsbevis).

4. Den som vid lagens ikraftträdande är berättigad enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd får även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd.

5. I ärenden som gäller ansökan enligt vapenlagen (1996:67) tillämpas den nya lagen vid prövning efter ikraftträdandet.

6. Den som vid utgången av år 1984 hade tillstånd att inneha skjutvapen för jakt behöver inte uppfylla kravet enligt 2 kap. 5 § första stycket, om han inom ett år efter det att det tidigare tillståndet upphörde att gälla ansöker om nytt tillstånd att inneha

a) hagelvapen, om det tidigare tillståndet omfattade sådant vapen,

b) kulvapen, om det nya tillståndet avser ett vapen som enligt Statens naturvårdsverks föreskrifter om klassindelning har samma användningsområde som eller ett mera begränsat användningsområde än det vapen som avsågs med det tidigare tillståndet eller kräver samma utbildning som detta.

7. Den som vid lagens ikraftträdande av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning skall anses ha tillstånd till det enligt denna lag.

8. Den som vid lagens ikraftträdande av polismyndigheten har godkänts som föreståndare för handelsrörelse skall anses ha godkänts också enligt denna lag.

9. I fråga om förvaring av skjutvapen tillämpas äldre bestämmelser till utgången av (fem år), om tillstånd att inneha skjutvapnet meddelats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340), vapenlagen (1973:1176), eller vapenlagen (1996:67). 10. Bestämmelsen i 6 kap. 5 § andra stycket om skyldighet att låta inspektera att särskild förvaringsföreskrift efterföljs gäller endast beträffande sådan föreskrift som meddelats med stöd av denna lag.

Vapenförordningen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Med skjutvapen och ammunition förstås i denna förordning sådana skjutvapen och andra föremål samt sådan ammunition som omfattas av 1 kap.24 §§vapenlagen (0000:00) och som inte är undantagna enligt 2—3 §§ nedan. I bilagan till denna förordning delas skjutvapen och ammunition in i de kategorier som behövs för tillämpning av vissa bestämmelser som meddelas för att genomföra rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

2 § Vad som sägs om skjutvapen i vapenlagen (0000:00) gäller inte

a) salutkanoner,

b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner,

c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,

d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande bruk, och

e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål.

3 § Vad som sägs om ammunition i vapenlagen (0000:00) gäller inte

a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjädereller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen.

4 § Ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen skall anses ha sådan begränsad effekt som avses i 1 kap. 6 § andra stycket vapenlagen (0000:00) om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 10 joule. Ett hel- eller halvautomatiskt kolsyre-, luft- eller fjädervapen skall anses ha sådan begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 3 joule.

Trots vad som föreskrivs i första eller andra stycket skall ett kolsyrevapen som är avsett att med färg markera träffar på deltagare i stridsspel

(paintballvapen) anses ha sådan begränsad effekt som avses i 1 kap. 6 § andra stycket vapenlagen (0000:00), om vapnet är konstruerat för att laddas med färgampuller med en minsta diameter om 16 mm.

5 § Fråga om

1. tillstånd för en enskild person att inneha eller låna ut skjutvapen eller inneha ammunition samt godkännande av enskild person att i vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning prövas av polismyndigheten i den ort där personen är folkbokförd eller, om han inte är folkbokförd i Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig,

2. tillstånd för en sammanslutning, ett bevakningsföretag, en huvudman för museum eller annan organisation att inneha skjutvapen eller ammunition prövas av polismyndigheten i den ort där organisationen har sitt säte eller museet är beläget,

3. ett dödsbos eller ett konkursbos innehav av skjutvapen eller ammunition prövas av polismyndigheten i den avlidnes eller konkursgäldenärens folkbokföringsort,

4. handel med skjutvapen samt tillstånd för någon att i näringsverksamhet ta emot vapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning prövas av polismyndigheten i den ort där rörelsen utövas,

5. tillstånd att förvara skjutvapen hos annan prövas av polismyndigheten i den ort där vapeninnehavaren är folkbokförd,

6. tillstånd till införsel prövas av polismyndigheten i den ort där förtullning skall äga rum eller, om förtullning inte skall ske, där införseln skall äga rum,

7. förordnande av provledare som avses i 2 kap. 3 § i denna förordning prövas av polismyndigheten i den ort där provledaren skall vara verksam,

8. tillstånd att avlossa skott med skjutvapen för vilket tillstånd till innehav meddelats för något annat ändamål än skjutning prövas av polismyndigheten i den ort där sökanden är folkbokförd eller, om han inte är folkbokförd i Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig,

9. tillstånd till överföring av skjutvapen eller ammunition till ett annat land inom Europeiska unionen prövas av polismyndigheten i den ort där sökanden är folkbokförd eller, om sökanden inte är folkbokförd i Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig, eller, om sökanden är vapenhandlare, i den ort där han driver sin verksamhet, 10. utfärdande av, anteckning i eller återkallelse av ett europeiskt skjutvapenpass prövas av polismyndigheten i den ort där sökanden är folkbokförd eller, om han inte är folkbokförd i Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig.

6 § Ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen görs skriftligen hos polismyndigheten. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist samt om vapnets typ, fabrikat, modell och kaliber. Avser ansökan ett visst bestämt vapen, skall i ansökan dessutom anges överlåtarens eller upplåtarens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist samt vapnets tillverkningsnummer. Avser ansökan ett vapen som saknar uppgift om tillverkningsnummer skall annan uppgift som tillåter identifiering anges. Vid förvärv av vapen från någon annan än en vapenhandlare, skall överlåtarens tillståndsbevis för vapnet bifogas, om beviset finns i behåll. I ansökan skall anges antal och slag av skjutvapen som sökanden redan innehar. Ansökan skall vidare innehålla uppgift om ändamålet med innehavet och vilka omständigheter sökanden vill åberopa till stöd för sin ansökan att inneha det.

7 § Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall förvärva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten bestämmer.

8 § Ansökan om tillstånd att inneha ammunition görs skriftligen hos polismyndigheten. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist samt om det slag och den mängd ammunition som sökanden önskar tillstånd att inneha. Ansökan skall även innehålla uppgift om ändamålet med innehavet och de omständigheter sökanden vill åberopa till stöd för sin ansökan att inneha ammunitionen.

9 § Ingår skjutvapen bland tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo skall den som har vård om boet göra skriftlig anmälan om detta hos polismyndigheten senast inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde. Anmälan skall innehålla uppgift om fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer för varje vapen och om art och mängd av därtill hörande ammunition. Är det fråga om vapen som saknar uppgift om tillverkningsnummer skall annan uppgift som tillåter identifiering lämnas. I anmälan skall vidare lämnas uppgift om vem som har hand om vapnet för boets räkning och om hur det förvaras. Vad som föreskrivits i första—tredje styckena skall inte gälla kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning, eller harpunvapen, om dessa vapen har en sådan begränsad effekt som anges i 1 kap. 4 §.

2 kap. Innehav av skjutvapen och ammunition

Tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition

1 § De sammanslutningar som i enlighet med 12 kap. 1 § d vapenlagen (0000:00) får ges tillstånd att inneha skjutvapen är följande.

1. Frivilliga skytterörelsen, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska skidskytteförbundet, Sveriges militäridrotts- och mångkampsförbund, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare samt till något av dessa förbund ansluten krets, förening eller motsvarande samt förbund som genom samarbetsavtal är anslutna till Svenska sportskytteförbundet, eller

2. i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet angiven organisation som inte avses i 1 eller läns- eller lokalavdelning i sådan organisation. Innan en sammanslutning som avses i första stycket 2 ges tillstånd till innehav av skjutvapen, skall polismyndigheten inhämta yttrande av Försvarsmakten, om det inte är fråga om vapen som skall lånas ut eller överlåtas av Försvarsmakten.

2 § Krav på tillstånd enligt 1 kap. 6 § första stycket vapenlagen (0000:00) gäller inte skjutvapen som har överlämnats från staten till

1. statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polisväsendet, om de är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten,

2. organisationer som anges i förordningen (1994:542) om frivillig försvarsverksamhet och deras läns- och lokalavdelningar. Sveriges riksidrottsförbund och därtill anslutna förbund och föreningar samt Svenska brukshundklubben och därtill anslutna klubbar behöver inte ha tillstånd för innehav av start- eller signalvapen.

3 § Statens naturvårdsverk meddelar närmare föreskrifter om sådant prov som avses i 2 kap. 5 § vapenlagen (0000:00) samt får också medge undantag från kravet på sådant prov. Polismyndigheten förordnar provledare efter förslag av Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare. Statens naturvårdsverk fastställer den taxa som skall gälla för provet. Tillstånd till innehav av fler än tre skjutvapen för jaktändamål får meddelas endast om det föreligger särskilda skäl. Rikspolisstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om de krav på skjutskicklighet som gäller för tillstånd till innehav av målskyttevapen. Tillstånd till innehav av ett enhandsvapen med grövre kaliber än 5,6 mm (.22) för målskytte eller ett helautomatiskt skjutvapen, får meddelas endast den som varit aktiv medlem i sammanlutning som avses i 2 kap. 4 § vapenlagen (0000:00) i minst tolv månader. Tillstånd till innehav av

annat skjutvapen för målskytte får meddelas endast den som varit aktiv medlem i sådan sammanslutning i minst sex månader. Tillstånd att inneha skjutvapen får ges även till sökande som behöver vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, skall samråd i ärendet ske med Utrikesdepartementet.

4 § Tillstånd att inneha skjutvapen av nedan angivna typer får meddelas endast för följande särskilda ändamål.

Vapentyp Ändamål

1. Enhandsvapen för jakt

a) Enskottsvapen Omfattande grytjakt eller fäll-

b) Flerskottsvapen Yrkesmässigt bedriven jakt-

2. Vapen som av Rikspolissty-Avlivande av fällfångat vilt relsen efter samråd med Statens naturvårdsverk klassificeras som salongsgevär

3. Injektionsvapen Jakt enligt tillstånd som med-

4. Eldrör eller pipa eller annan a) Målskjutning anordning som möjliggör att till b) Yrkesmässigt bedriven jaktett skjutvapen används annan eller viltvård eller annat kvaliammunition än vapnet är avsett ficerat behov för

fångst av rovvilt

eller viltvård eller annat kvalificerat behov

delas av Statens naturvårdsverk eller veterinärarbete som avser tamdjur, om sökanden visar att han genomgått utbildning enligt föreskrifter som meddelas av Statens jordbruksverk, såvitt avser jakt i samråd med Statens naturvårdsverk

5. Ljuddämpare Till skydd för hälsa eller miljö vid jakt och målskjutning, om det är särskilt påkallat.

5 § Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om vilka typer av skjutvapen som skall anses vara lämpade för olika ändamål.

6 § Den som tillverkar kolsyre-, luft-, fjäder- eller harpunvapen skall göra anmälan om det till Rikspolisstyrelsen. Närmare föreskrifter om när anmälan skall ske och om vad den skall innehålla meddelas av

Rikspolisstyrelsen.

7 § Om tillstånd beviljas att inneha ett skjutvapen som sökanden avser att förvärva i ett främmande land, får polismyndigheten i förekommande fall även utfärda sådant intyg om att förvärvet godkänns av svensk myndighet som kan krävas av myndigheterna i det främmande landet. I annat fall får polismyndigheten godkänna att en person som är bosatt i Sverige får förvärva skjutvapen i ett främmande land, om det med hänsyn till sökandens personliga förhållanden kan antas att han inte kommer att missbruka vapnet. Ett sådant godkännande medför inte någon rätt att inneha vapnet i Sverige.

8 § Tillstånd att inneha ammunition får ges

a) den som samlar skjutvapen, i fråga om ammunition till sådana vapen som han har tillstånd att inneha,

b) den som samlar ammunition,

c) i andra fall om det finns särskilda skäl.

9 § Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition får inte meddelas den som är underårig utan att förmyndaren har samtyckt till innehavet.

10 § Tillstånd att inneha skjutvapen i kategori B i bilagan till denna förordning eller ammunition till ett sådant vapen får inte meddelas någon som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen, om inte en behörig myndighet i det landet har samtyckt till innehavet. Tillstånd att inneha skjutvapen i kategori A, B eller C i bilagan till denna förordning får meddelas en person som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen endast om denna person

a) beviljats tillstånd enligt 4 kap. 6—9 §§ att föra över vapnet till det land som personen är bosatt i, eller

b) skriftligt intygat och motiverat sin avsikt att inneha vapnet endast i Sverige.

Bevis om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition, m.m.

11 § Över tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition skall polismyndigheten utfärda bevis samt, om tillståndet avser innehav av vapen, en duplett av beviset. Om tillståndet avser en person som är bosatt i ett annat land inom

Europeiska unionen skall polismyndigheten sända en kopia av tillståndsbeviset till Rikspolisstyrelsen. I förekommande fall skall kopian även omfatta en sådan anteckning som avses i 14 § andra stycket. Rikspolisstyrelsen skall till det främmande landet vidarebefordra de uppgifter som krävs för att kunna identifiera vapnet och förvärvaren. Detta gäller dock endast skjutvapen som hör till kategori C i bilagan till denna förordning samt ammunition som är avsedd för sådana vapen.

12 § Bevis om tillstånd att inneha skjutvapen skall innehålla de uppgifter om tillståndshavaren och om vapnet som anges i 1 kap. 6 § samt om tidsbegränsning eller villkor som har meddelats med stöd av vapenlagen (0000:00). Beviset skall vidare innehålla uppgift om för vilket ändamål ägaren är berättigad att inneha vapnet.

13 § Bevis om tillstånd att inneha ammunition skall innehålla de uppgifter om tillståndshavaren som anges i 1 kap. 8 § samt uppgift om för vilket ändamål ammunitionen får innehas. I beviset skall anges det slag och den mängd ammunition som tillståndet avser.

14 § Den som förvärvar skjutvapen med stöd av innehavstillstånd som inte avser ett visst bestämt vapen skall senast inom en månad efter förvärvet förete tillståndsbeviset hos polismyndigheten och lämna uppgift om överlåtarens eller upplåtarens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist samt tillverkningsnummer om dessa uppgifter inte har lämnats tidigare. Avser förvärvet ett skjutvapen som saknar uppgift om tillverkningsnummer, skall annan uppgift som tillåter identifiering anges. Är det fråga om förvärv av skjutvapen från någon annan än en vapenhandlare, skall överlåtarens tillståndsbevis rörande vapnet bifogas, om beviset finns i behåll. Polismyndigheten skall på beviset anteckna vapnets tillverkningsnummer eller, om det saknas, någon annan uppgift som tillåter identifiering.

15 § Den som inte har förvärvat skjutvapen före utgången av den tid som sägs i 1 kap. 7 § skall inom en månad därefter anmäla detta och återlämna tillståndsbeviset till polismyndigheten.

16 § Har ett tillståndsbevis förstörts eller förkommit eller förändrats så att det inte lämpligen kan användas, får polismyndigheten efter ansökan utfärda nytt bevis (duplettbevis). Ansökan skall, om beviset inte finns i behåll, innehålla en på heder och samvete avgiven förklaring om förlusten av beviset. Kommer beviset senare till rätta, skall detta eller det nya beviset genast återlämnas till polismyndigheten.

17 § Polismyndigheten skall efter ansökan utfärda ett europeiskt skjutvapenpass till den som har tillstånd att i Sverige inneha ett skjutvapen som avses i bilagan till denna förordning. Skjutvapenpasset skall ha en begränsad giltighetstid. Det får återkallas av polismyndigheten, om det finns särskilda skäl till det. Ett europeiskt skjutvapenpass skall omedelbart lämnas in till polismyndigheten, om innehavarens tillstånd att inneha något av de skjutvapen som omfattas av passet återkallas, om innehavaren avhänder sig något av dessa vapen eller om skjutvapenpasset återkallas. Om passet inte längre skall gälla, skall det makuleras. I annat fall skall polismyndigheten göra en anteckning i passet om de ändrade förhållandena och återlämna det till innehavaren. Ytterligare föreskrifter om det europeiska skjutvapenpasset meddelas av Rikspolisstyrelsen.

Skyldighet att medföra och visa upp tillståndsbevis, m.m.

18 § En överlåtare eller upplåtare får inte lämna ut ett skjutvapen till den som fått tillstånd att inneha vapnet förrän han av denne har fått en duplett av tillståndsbeviset.

19 § Vid utbyte av en försliten eller på annat sätt obrukbar del av ett skjutvapen skall vapeninnehavaren visa tillståndsbeviset för vapnet eller vapendelen.

20 § Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att medföra bevis om tillståndet när vapnet medförs av honom själv eller av annan som lånat vapnet av honom för att inneha det under hans uppsikt. Om det är fråga om jaktvapen eller vapen som är avsett för tävlingseller övningsskjutning, får tillståndshavaren i stället medföra jaktkort eller medlemskort i sådan sammanslutning som avses i 2 kap. 4 § vapenlagen (0000:00) försett med anteckning av tjänsteman inom polisväsendet eller av två trovärdiga personer att för vapnet gällande tillståndsbevis har företetts.

Den som medför lånat skjutvapen i annat fall än som avses i första stycket är skyldig att medföra sådant intyg eller bevis som enligt 5 kap. 1 § skall överlämnas till honom. Han skall även medföra bevis om eget tillstånd att inneha vapen av samma typ.

21 § Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av 4 kap. 3 § skall under vistelsen i Sverige med vapnet medföra tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha vapnet. I stället för ett tillstånd från en myndighet i Danmark eller

Finland får medföras ett europeiskt skjutvapenpass som meddelats i något av dessa länder och i vilket vapnet är inskrivet. Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av ett tillstånd som skrivits in i ett europeiskt skjutvapenpass skall medföra passet under vistelsen i Sverige med vapnet.

3 kap. Handel med skjutvapen m.m.

Handel med skjutvapen

1 § Ansökan om tillstånd att driva handel med skjutvapen görs skriftligen hos polismyndigheten. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer, hemvist och om uppskattad omfattning av rörelsen, lagerhållningens storlek, lokalerna där verksamheten skall bedrivas samt vilka omständigheter sökanden vill åberopa för utredning av sina kunskaper att driva handel med skjutvapen. Meddelas tillstånd skall bevis om detta utfärdas. I beviset skall anges det antal och slag av skjutvapen som får innehas på en gång samt den plats där rörelsen får bedrivas.

2 § Ansökan om godkännande som föreståndare eller som ersättare för sådan eller om godkännande av person som i vapenhandlares ställe skall närvara vid provskjutning, görs skriftligen hos polismyndigheten.

Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist samt vilka omständigheter sökanden vill åberopa för utredning av sina kunskaper. Över godkännande som avses i första stycket skall polismyndigheten utfärda bevis.

3 § Rikspolisstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om krav på kunskap för tillstånd att driva handel med skjutvapen.

4 § Handelsrörelse får inte påbörjas förrän polismyndigheten har godkänt lokaler och andra utrymmen som är anordnade för vapnens förvaring.

5 § Vid förfall för tillståndshavaren eller föreståndaren får handelsrörelsen förestås av en av polismyndigheten godkänd ersättare. Vid provskjutning får i vapenhandlares ställe någon annan av polismyndigheten godkänd person närvara.

6 § En handlare är skyldig att föra en särskild inköpsförteckning över förvärvade skjutvapen och en särskild försäljningsförteckning över försålda skjutvapen. Inköpsförteckning och försäljningsförteckning samt bilagor skall förvaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Läggs rörelsen ner, skall förteckningarna och bilagorna överlämnas till polismyndigheten. Föreskrifter om vilka uppgifter som skall införas i inköpsförteckning och försäljningsförteckning, hur förteckningarna skall föras och om vilka handlingar som skall fogas som bilagor till sådana förteckningar meddelas av Rikspolisstyrelsen.

7 § En handlare som i särskilt fall önskar förvärva skjutvapen av någon annan än den som är berättigad att tillverka eller driva handel med skjutvapen skall kontrollera att överlåtaren har tillstånd att inneha vapnet. Handlaren skall inom en månad från förvärvet skriftligen anmäla detta hos polismyndigheten i den ort där överlåtaren är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig. I samband med sådan anmälan skall överlåtarens tillståndsbevis ges in till polismyndigheten, om det finns i behåll. Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om innehållet i sådan anmälan.

8 § Polismyndigheten skall se till att skjutvapen som innehas av handlare förvaras på föreskrivet sätt. Polismyndigheten skall minst en gång årligen låta granska handlarens inköpsförteckningar och försäljningsförteckningar med bilagor samt, när anledning finns till det, hans lager av skjutvapen. Handlare är skyldiga att hålla inköps- och försäljningsförteckningarna med bilagor tillgängliga för polisman samt att lämna av denne begärda upplysningar om inköpta och sålda vapen och om befintligt vapenlager liksom om andra förhållanden, som är av betydelse för den tillsyn som polismyndighet skall utöva.

Reparation, översyn och skrotning av skjutvapen

9 § Ansökan om tillstånd enligt 3 kap. 3 § vapenlagen (0000:00) att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning görs

skriftligen hos polismyndigheten. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist samt om vilka vapentyper ansökan avser och hur mottagna skjutvapen avses bli förvarade. Sökanden skall vidare uppge vilka omständigheter han vill åberopa för utredning av sina kunskaper. Över tillståndet skall polismyndigheten utfärda bevis. Beviset skall innehålla uppgift om vilka vapentyper godkännandet avser samt om villkor som meddelats med stöd av vapenlagen (0000:00).

10 § Rikspolisstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om krav på kunskap för tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning.

11 § Den som tar emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning är skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning eller skrotningsförteckning över mottagna vapen. Föreskrifter om vilka uppgifter som skall införas i förteckningarna och hur förteckningarna skall föras meddelas av Rikspolisstyrelsen. Den som tagit emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning är skyldig att hålla förteckningarna tillgängliga för polisman samt lämna denne begärda upplysningar om mottagna vapen. Reparationsförteckning och skrotningsförteckning samt bilagor skall förvaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes.

12 § Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan. Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapendelen har tagits emot för skrotning.

13 § Den som lämnar ett skjutvapen för skrotning skall senast inom en månad anmäla detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för skrotning. Intyg om att vapnet skrotats skall lämnas till polismyndigheten av den som skrotat vapnet.

14 § Anmälan som avses i 3 kap. 12 och 13 §§ i denna förordning skall göras till polismyndigheten i den ort där vapeninnehavet är registrerat.

4 kap. Införsel och överföring av skjutvapen och ammunition

Införsel av skjutvapen m.m.

1 § I fråga om tillstånd till införsel av skjutvapen eller ammunition gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition. Avser tillståndet vapen eller ammunition som tillfälligt skall användas vid jakt eller tävling här i landet, får de förutsättningar som motsvarar dem som anges i 2 kap. 5 § vapenlagen (0000:00) och 2 kap. 3—4 §§ denna förordning visas genom intyg från den som anordnar jakten eller tävlingen.

2 § Införseltillstånd ger rätt att under den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet i Sverige inneha de skjutvapen och den ammunition som förts hit med stöd av tillståndet. Tillståndet gäller under förutsättning att vapnen och ammunitionen förs in inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten bestämmer.

3 § Skjutvapen eller ammunition får föras in till Sverige utan särskilt tillstånd i följande fall:

a) Enskilda personer får föra in de skjutvapen och den ammunition som de i Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Detta gäller också sådana organisationer som kan meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.

b) Enskilda personer som har permanent tillstånd från behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk, får medföra dessa vapen med tillhörande ammunition till Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling i Sverige. Vapnen och ammunitionen får i ett sådant fall under högst tre månader från dagen för införandet innehas utan tillstånd i Sverige av den som har fört in egendomen.

4 § Skjutvapen och ammunition får inte förvaras på tullager eller i frihamn utan medgivande av länsstyrelsen. Endast den som har tillstånd att föra in skjutvapen eller ammunition får ta hand om och i övrigt förfoga över sådan egendom enligt 7 § första stycket tullagen (1994:1550) utan att egendomen har förtullats. I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.

5 § Tillstånd till införsel av skjutvapen som medförs vid resa av en person bosatt i ett land inom Europeiska unionen får beviljas för en eller flera resor under högst ett år och skall anses omfatta rätt att inneha

vapnet i Sverige under denna tid. Ett beslut om sådant tillstånd skall skrivas in i tillståndshavarens europeiska skjutvapenpass. Ett tillstånd enligt första stycket skall även anses omfatta rätt till införsel av ammunition som är avsedd för vapnet och som innehavaren kan antas behöva under vistelsen i Sverige.

Överföring av skjutvapen m.m.

6 § Tillstånd krävs för att föra över skjutvapen som omfattas av bilagan till denna förordning från Sverige till ett annat land inom Europeiska unionen. Ansökan om tillstånd till överföring skall göras hos polismyndigheten.

Den skall göras skriftligen på formulär som fastställs av Rikspolisstyrelsen och innehålla de uppgifter som anges på detta. Om tillstånd till införsel av vapnet krävs i det land dit vapnet skall föras över, skall ett sådant tillstånd bifogas ansökan.

7 § Vid prövning av en ansökan enligt 6 § skall polismyndigheten kontrollera att det finns ett nödvändigt tillstånd till införsel av vapnet samt att överföringen uppfyller godtagbara krav på säkerhet. Beviljas tillstånd till överföring skall i förekommande fall införseltillstånd från mottagarlandet bifogas beslutet. En kopia av beslutet skall omedelbart sändas till Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen skall senast vid tidpunkten för överföringen vidarebefordra uppgifterna i beslutet till en behörig myndighet i det land dit vapnet skall föras och i förekommande fall i transiteringsländerna.

8 § En kopia av ett beslut enligt 7 § skall medfölja vapnet till dess destinationsort. Det skall på begäran visas upp för myndigheterna i de länder som berörs av överföringen.

9 § Den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen får beviljas generellt tillstånd att föra över sådana vapen som omfattas av handelstillståndet från Sverige till en vapenhandlare som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen. Ett sådant tillstånd får beviljas för en tid av högst tre år åt gången. Vid överföring av skjutvapen med stöd av tillstånd enligt första stycket skall avsändaren senast vid tidpunkten för överföringen lämna upplysningar till Rikspolisstyrelsen om

a) namn och adress på den som säljer eller överlåter skjutvapnet och på den som köper eller förvärvar det eller i förekommande fall ägaren,

b) den adress som skjutvapnet skall transporteras till.

c) antalet skjutvapen som skall transporteras.

d) uppgifter som möjliggör identifiering av skjutvapnet. Rikspolisstyrelsen skall omedelbart vidarebefordra uppgifterna till en behörig myndighet i destinationslandet och i förekommande fall i transiteringsländerna.

10 § Tillstånd krävs för att föra över ammunition från Sverige till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För ett sådant tillstånd tillämpas bestämmelserna i 6—9 §§ på motsvarande sätt.

11 § Utan tillstånd enligt 6—9 §§ får ett skjutvapen som avses i bilagan till denna förordning medföras vid en resa från Sverige till något annat land inom Europeiska unionen endast om tillstånd beviljats av en behörig myndighet i vart och ett av de berörda länderna. Ett sådant tillstånd kan avse en eller flera resor under högst ett år och skall föras in i ett europeiskt skjutvapenpass. Tillstånd behöver dock inte begäras in från ett land som tillåter införsel av vapnet utan tillstånd under de förutsättningar som gäller för resan. Det europeiska skjutvapenpasset skall alltid medföras på resan och på begäran visas upp för de behöriga myndigheterna i respektive land. Den som medför ett skjutvapen vid en resa enligt första stycket får utan särskilt tillstånd även medföra ammunition till vapnet för personligt bruk.

12 § Den som till Sverige inför kolsyre-, luft-, fjäder- eller harpunvapen skall göra anmälan om det till Rikspolisstyrelsen. Närmare föreskrifter om när anmälan skall ske och om vad den skall innehålla meddelas av

Rikspolisstyrelsen.

13 § Den som med stöd av bestämmelserna i 5 kap. vapenlagen (0000:00) lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), skall omedelbart anmäla utlåningen till polismyndigheten, om inte vapnet skall innehas och användas av låntagaren endast inom Sverige. En sådan anmälan skall också göras av den som avser att för personligt bruk föra ut skjutvapen ur Sverige till en stat som har tillträtt den europeiska vapenkonventionen, om vistelsen i den främmande staten skall vara mer än tre månader. Anmälan skall göras före utförseln.

Till den europeiska vapenkonventionen är, förutom Sverige, följande stater anslutna: Cypern, Danmark med undantag av Färöarna och Grönland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Tyskland.

14 § Föreskrifterna om anmälningsskyldighet i 13 § gäller inte

1. långa skjutvapen med slätborrade pipor, om bara ett skott kan avskjutas från varje pipa utan omladdning,

2. kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen,

3. varaktigt obrukbara vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

4. särskilda anordningar som gör det möjligt att använda annan ammunition till ett skjutvapen än det är avsett för.

15 § Anmälan som avses i 13 § skall göras till polismyndigheten i den ort där anmälaren är folkbokförd eller, om han inte är folkbokförd i

Sverige, i den ort där han är bosatt eller annars uppehåller sig. Anmälan skall innehålla uppgift om namn och hemort samt nummer på pass eller identitetskort i fråga om den person som skall inneha skjutvapnet. Dessutom skall uppgifter om vapnet lämnas i de hänseenden som anges i 1 kap. 6 § denna förordning. Polismyndigheten skall vidarebefordra anmälan till Rikspolisstyrelsen, som sänder underrättelse till behörig myndighet i den främmande staten.

5 kap. Utlåning av skjutvapen

1 § Vid utlåning av skjutvapen skall intyg om lånet överlämnas till låntagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. Vid utlåning från enskild vapeninnehavare till medlem av hans familj eller hushåll eller, beträffande gasvapen, till anställd i och för dennes tjänst får vapeninnehavarens tillstånds- eller deklarationsbevis överlämnas i stället för låneintyg.

2 § Låneintyg skall innehålla uppgift om låntagarens namn, personnummer och hemvist och om tid och ändamål för utlåningen. Om upplåtaren är enskild vapeninnehavare, skall intyget tecknas på kopia av hans tillstånds- eller deklarationsbevis. Annat låneintyg skall innehålla uppgift om skjutvapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer.

3 § En anmälan enligt 5 kap. 2 § andra stycket vapenlagen (0000:00) skall skriftligen ges in till den polismyndighet som registrerat vapeninnehavet. Anmälan skall innehålla uppgifter om långivarens och

låntagarens personnummer samt uppgift om den polismyndighet som meddelat låntagaren tillstånd att inneha skjutvapen. Anmälan skall också innehålla uppgift om det ändamål för vilket utlåning sker samt under vilken tid utlåningen avses vara. Vad som sagts i första stycket gäller också anmälan enligt 5 kap. 8 § andra stycket vapenlagen (0000:00).

6 kap. Förvaring av skjutvapen och ammunition

1 § Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter om hur skjutvapen och ammunition skall handhas för att bestämmelserna i 6 kap.1, 2 och 4 §§vapenlagen (0000:00) skall vara uppfyllda. Rikspolisstyrelsen meddelar särskilda föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen samt sammanslutningars förvaring av ammunition. I fråga om förvaring av ammunition som räknas till explosiva varor finns bestämmelser även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

2 § Ansökan om tillstånd att förvara skjutvapen hos annan görs skriftligen hos polismyndigheten. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hemvist samt om varje vapens typ, fabrikat, modell och kaliber.

Ansökan skall också innehålla uppgift om mottagarens namn, personnummer och hemvist samt om dennes egna vapeninnehav. Vidare skall ansökan innehålla en närmare redogörelse för skälen för förvaring hos mottagaren och möjligheten för denne att erbjuda en säker förvaring. Polismyndigheten får meddela tillstånd till förvaring hos annan endast om polismyndigheten i mottagarens ort medgett detta.

3 § Sådan inspektion som avses i 6 kap. 5 § andra stycket vapenlagen (0000:00) skall föregås av en underrättelse som lämnas i god tid före förrättningen. Den som efter förordnande utfört sådan inspektion har rätt till ersättning av allmänna medel.

7 kap. Återkallelse av tillstånd m.m.

1 § Närmare föreskrifter om anmälan som avses i 7 kap. 7 § vapenlagen (0000:00) meddelas av Socialstyrelsen.

2 § Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall

förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar, när det finns särskild anledning till det. Den som tar hand om boet är i så fall skyldig att efter polismyndighetens beslut lämna över vapnen och ammunitionen till den som skall förvara egendomen.

8 kap. Inlösen av skjutvapen och ammunition

1 § Länsstyrelsen skall utse en eller flera värderingsmän som skall biträda polismyndigheten vid värdering av skjutvapen och ammunition som skall lösas in. Till värderingsman bör utses den som har god kännedom om skjutvapens och ammunitions marknadsvärde och vapenhandlares pris vid inköp av begagnade skjutvapen. Värderingsman är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Polismyndigheten bör med ägaren till den egendom som skall inlösas söka komma överens om det värde efter vilket inlösen skall ske.

2 § Skjutvapen och ammunition som tillfallit staten skall försäljas. Innan försäljning sker skall Statens kriminaltekniska laboratorium erbjudas att få egendomen. Överlämnas egendomen till försäljning, skall Statens försvarshistoriska museer först erbjudas att få köpa den.

9 kap. Ansvarsbestämmelser

1 § Till böter döms den som bryter mot 2 kap. 6 §, 16 § tredje stycket eller 18 §, 3 kap. 4 §, 6 § första och andra stycket, 7 § första stycket, 8 § andra stycket, 11 § eller 13 §, 12 kap. 1 §, eller som underlåter att göra anmälan enligt 4 kap. 12 §.

2 § Till penningböter döms den som bryter mot 1 kap. 9 §, 2 kap. 14 § första stycket, 15 §, 16 § tredje stycket, 20 § eller 21 §, eller som lånar ut skjutvapen utan att följa vad som föreskrivits i 5 kap. 1—3 §§.

3 § Den som har ertappats med att medföra skjutvapen utan att kunna visa upp i 2 kap. 20 och 21 §§ föreskriven handling är fri från ansvar, om han inom en vecka därefter hos polismyndighet styrker att han vid tiden för förseelsen hade rätt att inneha vapnet och omständigheterna ger vid handen att förseelsen haft sin grund i tillfälligt förbiseende.

10 kap. Överklagande m.m.

1 § En polismyndighets beslut enligt denna förordning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en domstols beslut enligt denna förordning skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

11 kap. Avgift er

1 § Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt denna förordning i de fall som framgår av andra stycket. För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 914 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas:

Ärendeslag Avgiftsklass

Tillstånd att inneha skjutvapen (1 kap. 6 §) första vapnet för vilket tillstånd söks 2 varje ytterligare vapen 1 Förnyat tillstånd att inneha skjutvapen 1 Tillstånd att inneha ammunition (1 kap. 8 §) 1 Tillstånd till införsel av skjutvapen eller ammunition (4 kap. 1 §) 2 Tillstånd till överföring av skjutvapen eller ammunition till ett annat land (4 kap. 6—10 §§) 1 Utfärdande av ett europeiskt skjutvapenpass 2 Förnyande av eller införande av ytterligare skjutvapen i ett europeiskt skjutvapenpass 1 Tillstånd att driva handel med skjutvapen (3 kap. 1 §) 5 Godkännande av föreståndare för handel med skjutvapen, ersättare för denne eller person som i vapenhandlares ställe skall närvara vid provskjutning (3 kap. 2 §) 2 Tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning (3 kap. 9 §) 5 Anmälan om utlåning eller överlämnande av skjutvapen (5 kap. 3 §) 1 Tillstånd till förvaring hos annan (6 kap. 2 §) 2

2 § Avgift tas ut för utlämnande av duplettbevis enligt 2 kap. 16 §. I fråga om avgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 2024 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass A tillämpas.

12 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Styrelse för sammanslutning och föreståndare för museum eller bevakningsföretag skall utöva kontroll över sammanslutningens respektive museets eller bevakningsföretagets innehav av skjutvapen och ammunition och över att dessa förvaras riktigt.

2 § Polismyndigheten skall underrätta skattemyndigheten om vilka personer som förekommer i vapenregister. När en sådan person ändrar namn, får ändrad folkbokföring eller avregistreras från folkbokföringen, skall skattemyndigheten lämna uppgift om detta till polismyndigheten i den ort där personen är folkbokförd.

3 § Har domstol funnit någon skyldig till brott mot vapenlagen (0000:00) eller denna förordning eller till annat brott vid vilket skjutvapen använts eller har högre rätt avgjort mål vari sådan dom meddelats, skall kopia av domen eller beslutet samma dag sändas till polismyndigheten i den dömdes folkbokföringsort. I fråga om den som driver handel med skjutvapen eller ammunition, i näringsverksamhet tar emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning, ingår i styrelse för sammanslutning som avses i 2 kap. 4 § vapenlagen (0000:00) eller företräder huvudman för museum skall underrättelse även sändas till polismyndigheten i den ort där rörelsen bedrivs, styrelsen har sitt säte eller museet är beläget. Samma underrättelseskyldighet gäller när domstol har lämnat yrkande om förverkande enligt vapenlagen helt eller delvis utan bifall.

4 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av vapenlagen (0000:00) och för verkställigheten av denna förordning meddelas av

Rikspolisstyrelsen, som även meddelar föreskrifter om registerföringen hos polismyndigheterna.

Bilaga

För tillämpningen av vissa bestämmelser i vapenförordningen (0000:00) delas skjutvapen och ammunition in i kategorier enligt följande.

Kategori A

1. Explosiva militära missiler och startlavetter.

2. Automatiska skjutvapen.

3. Skjutvapen maskerade som andra föremål.

4. Ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler, explosions- eller brandprojektiler och projektiler för sådan ammunition.

5. Pistol- och revolverammunition med utvidgande projektiler och projektiler för sådan ammunition, med undantag för de fall då de skall användas till sådana vapen avsedda för jakt eller målskjutning som innehas av personer med rätt att bruka dem.

Kategori B

1. Halvautomatiska eller repeterande korta vapen.

2. Korta vapen med enkelskott med centralantändning.

3. Korta vapen med enkelskott med kantantändning, vars totala längd är mindre än 28 cm.

4. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patronläge tillsammans kan innehålla mer än tre skott.

5. Halvautomatiska långa skjutvapen, vars magasin och patronläge tillsammans inte kan innehålla mer än tre skott och där laddningsmekanismen kan tas bort eller det inte är uteslutet att vapnet med hjälp av vanliga verktyg kan omändras på sådant sätt att magasin och patronläge tillsammans kan innehålla mer än tre skott.

6. Repeterande och halvautomatiska långa skjutvapen med slätborrade lopp som inte överstiger 60 cm längd.

7. Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism.

Kategori C

1. Repeterande långa skjutvapen andra än de som står upptagna i kategori B punkt 6.

2. Långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott.

3. Halvautomatiska långa skjutvapen som inte omfattas av kategori B punkt 4—7.

4. Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm.

Kategori D

Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp.

Vapendelar

Slutstycket, patronläget och pipan till ett skjutvapen tillhör som separata delar samma kategori som det skjutvapen de är eller är tänkta att vara monterade på.

Undantag

Ovan angivna kategorier skall inte omfatta föremål som stämmer med beskrivningen i dessa men som

a) har gjorts varaktigt obrukbara genom tillämpning av ett tekniskt förfarande som har godkänts av polismyndigheten,

b) är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förutsatt att de bara kan användas i ett sådant syfte,

c) betraktas som antika vapen eller reproduktioner av sådana, om dessa inte har inkluderats i de föregående kategorierna.

Definitioner

I denna bilaga avses med:

a) Korta vapen: ett skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm.

b) Långa vapen: alla skjutvapen som inte är korta vapen.

c) Automatvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med ett tryck på avtryckaren.

d) Halvautomatiskt skjutvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som bara kan avfyra ett skott med ett tryck på avtryckaren.

e) Repeterande skjutvapen: ett skjutvapen som efter att ett skott har avfyrats är avsett att laddas om från ett magasin eller cylinder med hjälp av ett manuellt tillvägagångssätt.

f) Skjutvapen för enkelskott: ett skjutvapen utan magasin som laddas för varje skott genom att man manuellt sätter in ett skott i patronläget eller i ett laddningsutrymme där pipan bryts.

g) Ammunition med kroppsskyddspenetrerande kulor: ammunition för militärt bruk där kulan är försedd med mantel och har en massiv hård kärna.

h) Ammunition med explosiva projektiler: ammunition för militärt bruk där projektilen innehåller en laddning som exploderar när den

stöter emot något.

i) Ammunition med brandprojektiler: ammunition för militärt bruk där projektilen innehåller en kemisk blandning som börjar brinna vid kontakt med luften eller vid anslaget.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den

2. Genom förordningen upphävs vapenförordningen (1996:70)

3. Innehar någon sedan tiden före den 1 januari 1992 ett luft- eller fjädervapen som enligt då gällande föreskrifter fick innehas utan tillstånd, får han inneha det utan tillstånd även fortsättningsvis.

1. Inledning

1.1. Utredningens uppdrag

Av direktiven, se bilaga 1, framgår att utredningen skall göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Därvid skall utredningen göra en utvärdering dels av de ändringar i vapenlagen som företogs på förslag av 1987 års vapenutredning, dels av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Vidare skall utredningen på en rad olika punkter överväga om lagstiftningen på dessa områden i tillräcklig grad är ägnad att förebygga att vapen eller vapenliknande föremål kommer till användning vid våldsbrott. På de områden där det behövs skall utredningen lägga fram förslag till lagändringar. Vilka områden inom lagstiftningen som utredningen särskilt skall uppmärksamma framgår närmare av direktiven, bilaga 1 (direktivets sidnr 10 ff).

1.2. Arbetets bedrivande

Utredningen skulle med förtur ta sig an frågan om en utvärdering av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt utformningen av ett förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats. I denna del lämnade utredningen ett delbetänkande i april 1996, Förbud mot vapen på allmän plats m.m., SOU 1996:50. Utredningen har haft femton sammanträden (varav fem sammanträden under arbetet med delbetänkandet). Två enkäter har genomförts. Enkäten som riktades till samtliga enheter inom landets polismyndigheter som handlägger vapenärenden (drygt ett hundratal) var mycket omfattande och behandlade i stort sett samtliga frågor rörande tillämpningen av vapenlagstiftningen. I samband med enkäten samlades statistiska uppgifter in som sedan legat till grund för betänkandet. Utredningen erhöll svar från samtliga registerenheter. Enkäten som riktades till polisens utredare av våldsbrott ställde frågan om det fanns synpunkter på hur man kunde förbättra vapenlagstiftningen för att förebygga våldsbrott. Utredningen erhöll svar från de flesta län, men förhållandevis få synpunkter och förslag. Utredningen har haft flera sammanträffanden och kontakter i övrigt med Rikspolisstyrelsens vapenexperter. Utredningen har också träffat

representanter för Rikspolisstyrelsen angående frågan om inrättande av en särskild vapengrupp samt företrädare för den arbetsgrupp som arbetar med en översyn av säkerheten vid extremt skyddsvärda transporter i samband med Försvarsmaktens och försvarsindustrins hantering av vapen och ammunition. Vidare har utredningen sammanträffat med företrädare för rikskriminalens underrättelsetjänst, varifrån också statistiska uppgifter inhämtats. Sekreteraren har härutöver deltagit vid två utbildningskonferenser, anordnade för vapenhandläggare vid olika tillståndsmyndigheter, samt besökt flera av polisens tillståndsenheter, bl.a. för att få en inblick i enheternas arbete samt att samla in statistiska uppgifter som legat till grund för betänkandet. Sekreteraren har sammanträffat med Försvarsmaktens juridiska avdelning, främst för att diskutera Försvarsmaktens syn på det civila bruket av helautomatiska skjutvapen. Vidare har det förekommit kontakter med bl.a. Generaltullstyrelsen, Inspektionen för strategiska produkter och Statens naturvårdsverk. Utredningen har gjort studiebesök hos Statens kriminaltekniska laboratorium och har också gjort studiebesök på såväl civila som militära skjutbanor, vilket bl.a. inkluderat praktiska skytteövningar. Utredningen har besökt Göteborgs, Helsingborgs, Stockholms och Umeå tingsrätter samt Hovrätten för Västra Sverige för att samla in material till utvärderingen av den straffskärpning som infördes år 1993. Utredningen har vid två tillfällen träffat den norska vapenutredningen. Vidare har sekreteraren deltagit i en internationell konferens för polischefer i Stavanger, där frågan om vapenkontroll behandlades. Slutligen har utredningen träffat företrädare för Frivilliga skytterörelsen, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare, Sveriges vapenhandlareförening, Skytterörelsens ungdomsorganisa-tion, Sveriges förbund för praktiskt skytte, Sveriges vapenägares förbund och Sveriges vapenhandlares riksförbund. Utöver sammanträffandena har det förekommit åtskilliga kontakter med dessa och andra sammanslutningar, på såväl central som lokal nivå. Många privatpersoner har också varit i kontakt med utredningen och har inkommit med skrivelser.

1.3. Generella direktiv

För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller att vissa generella direktiv skall beaktas. Dessa direktiv är att redovisa regionalpolitiska

konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Det sistnämnda direktivet ligger inom ramen för vårt arbete och har överlag beaktats i våra överväganden. Övriga direktiv har också beaktats. Utredningsuppdragets karaktär är dock sådant att utredningen inte funnit skäl att göra några särskilda överväganden i dessa hänseenden.

1.4. Bakgrund

Den nu gällande vapenlagen (1996:67) trädde i kraft den 1 april 1996. Den innehåller bestämmelser om enskildas, organisationers och vapenhandlares m.fl. befattning med civila skjutvapen och ammunition. Lagen är inte tillämplig på statens skjutvapen. Lagen kompletteras med vapenförordningen (1996:70) samt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Bestämmelser om tillverkning och utförsel av skjutvapen och ammunition finns i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler om hantering och import av ammunition finns vidare i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i viss mån också i lagen (1985:426) om kemiska produkter. Knivar, andra stick- och skärvapen m.m. är reglerade i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål. Vapenlagstiftningen har varit föremål för ändringar vid ett stort antal tillfällen. Främst har det rört sig om materiella förändringar av de grundläggande bestämmelserna utan någon översyn i systematiskt hänseende. Den senaste förändringen, dvs. införandet av 1996 års vapenlag, var dock en ändring främst i språkligt och systematiskt hänseende samt en anpassning till gällande EG-regler. Materiellt vidtogs i övrigt inga större förändringar. I propositionen som föregick lagen angavs särskilt att lagförslaget inte skulle uppfattas som ett förslag till omprövning av regelsystemets innehåll i dess helhet (prop. 1995/96:52 s. 27). Sålunda bygger den nu gällande vapenlagen i allt väsentligt på 1973 års vapenlag (1973:1176), vilken i sin tur byggde på 1949 års vapenförordning (1949:340) som hade sin grund i 1934 års vapenkungörelse (1934:315). De mest genomgripande förändringarna i materiellt hänseende som skett på senare år är de som grundade sig på 1987 års vapenutredning, som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU 1989:44). Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om förvärv och innehav av

Det är mot bakgrund härav att beklaga att utredningen om vissa jaktfrågor på direktiv

1

av regeringen försökt få fram utrymme för ytterligare etthundrafemtiotusen (150 000!) jaktintresserade människor att använda skjutvapen i samband med jakt (SOU 1997:91).

skjutvapen och ammunition skärptes, att det ställdes högre krav på förvaring av skjutvapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse av vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes (prop. 1990/91:130, bet. 1990/93/91:JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS 1991:1181). Därefter har straffet för olaga vapeninnehav, respektive överlåtelse eller upplåtelse av ett skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha det, skärpts genom att en särskild straffskala för grovt brott har införts (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:208). I detta sammanhang infördes också den tidsbegränsade lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav.

1.5. Allmänna utgångspunkter

Enligt den amerikanska organisationen Worldwatch finns det i världen minst 500 miljoner handvapen (ett vapen på var tolfte människa). Av dessa skall omkring hälften finnas i U.S.A., där det i genomsnitt finns ett vapen för varje invånare. I vårt land finns det något mer än två miljoner tillståndsgivna handvapen, vilket genomsnittligt innebär ett skjutvapen hos var fjärde person. Varje år lär det i världen tillverkas flera miljoner nya handvapen. Vår andel av de totala antalet skjutvapen stämmer till eftertanke, även mot bakgrund av att huvuddelen utgörs av jaktvapen, vilka inte är på långt när lika vanliga i många andra länder. Enligt utredningens mening bör redan av denna anledning ett huvudsyfte med vapenlagstiftningen på sikt vara att antalet skjutvapen reduceras .

1

Utredningens direktiv i fråga om vapenlagstiftningen anger att översynen skall inriktas på möjligheterna att förhindra att vapen sprids till kriminella eller på annat sätt kommer till brottslig användning. Det bör redan här betonas att förändringar, även drastiska sådana, av vapenlagens regler inte kan antas få annat än marginell betydelse för den brottsliga användningen av vapen. I bakgrundsteckningen har regeringen tagit upp två flagranta exempel på sådan vapenanvändning, händelserna på Stureplan i Stockholm och i Falun. Inget av dessa fall kan emellertid tas till intäkt för ett påstående att det föreligger brister i vapenlagstiftningen. I det förstnämnda fallet lär ha använts ett automatvapen som stulits från ett norskt militärförråd och i det andra ett svenskt militärt tjänstevapen. Dessa båda händelser framstår också som helt artskilda. Skjutandet på Stureplan synes ha varit något av en kriminell människas personliga vendetta, medan morden i Falun närmast synes ha berott på en psykisk defekt hos gärningsmannen och utlösts av personliga

problem. Uppgörelser av den typ som förekom på Stureplan är något som utredningen inte har ansett sig ha möjligheter eller ens mandat att föreslå åtgärder mot. Psykisk labilitet av den art som föranledde våldsbrotten i Falun är självfallet inte något som kan hänföras till någon särskild grupp i samhället. Det kan drabba snart sagt vem som helst, både vapeninnehavare och andra. Vårt land har tidigare varit förskonat från särskilt allvarliga händelser av den typen att ett flertal personer oförskyllt blir meningslösa offer för ett lika meningslöst våld. I Storbritannien har lagstiftaren tagit konsekvenserna av att sådana händelser faktiskt inträffar, under senare år bl.a. i Hungerford och Dunblane, och infört en utomordentligt sträng lagstiftning. Denna innebär att allt privat innehav av enhandsvapen i princip är förbjudet. En liknande händelse i Australien har medfört dramatiska inskränkningar i rätten att inneha skjutvapen också där. Här berörda händelser beskrivs närmare i bilaga 2. Denna utredning, som inte har kunnat finna några tungt vägande principiella invändningar mot en ordning som liknar t.ex. den i Storbritannien, har emellertid inte funnit att direktiven ger utrymme för att föreslå så drastiska åtgärder. Det kan här bara nämnas att kostnaden för inlösen av alla vapen som det har getts tillstånd till skulle uppgå till många miljarder kronor. 1987 års vapenutredning angav i sina utgångspunkter att innehav av skjutvapen inte är någon medborgerlig rättighet ”i ett land som vårt”. Detta påstående kan måhända numera äga sin riktighet, även om man kan undra över hur det faktiskt ligger till med detta, med tanke på att det finns mer än två miljoner tillståndsgivna skjutvapen i vårt land, fördelade på mer än 750 000 innehavare. Kan det verkligen finnas så många vapenintresserade medborgare i övrigt som inte har fått tillstånd att inneha vapen? Lagstiftningen är emellertid principiellt uppbyggd på ett sådant sätt att det inte är samhället som styr vapeninnehavet utan de enskildas ”behov” av att inneha vapen (vad nu detta, noga betraktat kan betyda). Av lagstiftaren uppställda begränsningar är huvudsakligen av endast formell natur. Detta framgår inte minst av de fall som utredningen träffat på eller fått sig berättade, där polismyndigheter — med rätt eller orätt — har vägrat tillstånd med hänvisning till t.ex. vapnets eller det uppgivna syftets särskilda farlighet, men där överinstansen, (numera) länsrätten, ändrat besluten på den grunden att vapenlagstiftningen inte ger utrymme för en vägran, eftersom de formella kraven på ”behov” är uppfyllda och några hinder i fråga om kunskaper och lämplighet inte föreligger. Denna utredning har föresatt sig att i vart fall göra ett försök att förändra vapenlagens grundläggande koncept genom en utrensning av det dubiösa uttrycket ”behov” och i stället markera att det är samhället som skall sätta gränserna för vad som är godtagbara vapeninnehav.

I utgångspunkterna för 1987 års vapenutrednings betänkande togs också upp frågan om vilka vapen som används i samband med brott, olyckshändelser etc. Med hänvisning till statistiken konstaterades att de rent illegala vapnen, dvs. de som aldrig förts in i vapenregistret, utgör en jämförelsevis obetydlig grupp. I stället skulle det vara huvudsakligen legala vapen som kom till användning vid mord, dråp och vådaskjutningar, som används som hotmedel vid brott eller stjäls och hamnar i kriminella kretsar. Med statistik kan, som bekant, det mesta bevisas. Den statistik som den tidigare utredningen hänförde sig till måste ha grundat sig huvudsakligen på antalet beslagtagna skjutvapen som varit tillståndsgivna i förhållande till andra vapen med okänt ursprung. Det torde inte vara en alltför vågad gissning att chansen att skjutvapnet anträffas efter ett brott av tillfällighetskaraktär är avsevärt mycket större än vad som är fallet när brottet förövats av en mer eller mindre professionell förbrytare. Sådana blir mer sällan tagna på bar gärning med skjutvapen i hand. Även om slutsatsen att de flesta brott som begås med vapenmakt genomförs med ”legala” vapen ändå är riktig, kan detta nog inte undanskymma det faktum att den från allmänna samhälleliga utgångspunkter farligaste brottsligheten med användning av skjutvapen begås av professionella personer. Det kan här bara framhållas att de vapen som anträffats vid razzior hos de s.k. kriminella mc-gängen för det mesta inte torde stå att återfinna i något register. Den i detta sammanhang något nedslående slutsatsen får bli att det är svårt att genom förändringar i vapenlagstiftningen åstadkomma några signifikanta förändringar i fråga om vad som kan kallas rent kriminellt eller professionellt användande av skjutvapen i brottsligt syfte. För att genom förändringar i vapenlagstiftningen åstadkomma någon minskning i övrigt av, låt oss i detta sammanhang kalla den tillfällighetsbrottsligheten, torde den enda möjligheten vara att — åtminstone på sikt — radikalt minska det antal vapen som legalt får finnas i samhället. Det har hävdats att vapenlagstiftning inte är någon helt tillfredsställande lösning på samhälleliga problem med skjutvapenvåld. Som exempel i detta hänseende har nämnts Schweiz och Japan. I det förra landet lär finnas en av de mera liberala vapenlagstiftningarna i världen medan det senare har en av de strängaste. Inget av länderna lär ha några särskilda problem med skjutvapenrelaterat våld. Lösenordet i båda fallen sägs vara den sociala kontrollen. En av utredningen genomförd enkät till samtliga enheter inom landets polismyndigheter som handlägger vapenärenden och till alla kriminalavdelningar har gett vid handen att det inte finns något speciellt område inom lagstiftningen, utom möjligen förvaringsfrågorna, som är särskilt problematisk när det gäller otillåten vapenhantering. Den enda slutsats härav som går att dra med hänsyn till utredningens direktiv är desamma som nyss nämnts, nämligen att det totala antalet vapen måste minskas. Det är emellertid knappast en uppgift för en s.k. expertutredning att

göra en bedömning av hur långt man bör gå vid en sådan reduktion eller vilka ändamål som alltjämt skulle bedömas som godtagbara. 1995 års vapenutredning har haft den begränsade ambitionen att arbeta fram ett förslag till vapenlagstiftning, vilken med vederbörligt beaktande av direktiven baseras på en modernare syn på syftet med en sådan lagstiftning och som inriktar sig på en minskning av den legala vapenarsenalen, bl.a. genom en mer restriktiv inställning till innehav av skjutvapen. Härutöver har utredningen haft ambitionen att, utan att försöka få till stånd några revolutioner, försöka förändra regelsystemet beträffande dem som får inneha vapen, så att detta innehav blir så säkert som möjligt och att göra lagstiftningen mer begriplig än vad som är fallet med nuvarande reglering. I sistnämnda hänseende genomförde den senaste vapenlagsutredningen ett beaktansvärt arbete genom en systematisering av lagstiftningen, däribland en omfördelning av bestämmelser mellan vapenlag och vapenförordning samt en kapitelindelning. Denna utredning har fortsatt på den inslagna vägen i syfte att de grundläggande förutsättningarna för vapeninnehav skall finnas i vapenlagen och de mer detaljbetonade reglerna skall samlas i vapenförordningen och i de av Rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifterna.

I denna slutsumma ingår även t.ex. vapendelar (såsom slutstycken, extra pipor m.m.)

armborst och tårgas.

2. Om skjutvapen

2.1. Registrerade vapeninnehav

Enligt en uppgift i 1987 års vapenutrednings betänkande uppskattades antalet utfärdade skjutvapentillstånd år 1976 till omkring 1 700 000. Uppgiften grundade sig på polismyndigheternas ungefärliga beräkning av antalet vapentillstånd i sina register, som vid denna tiden fördes manuellt. En säkrare uppgift togs fram av projektgruppen bakom Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen. Beräkningen grundade sig på uppgifter som inhämtats från varje registermyndighet. De flesta av dessa hade då gått över till databehandlade register. Sålunda beräknades i oktober 1993 antalet skjutvapentillstånd uppgå till cirka 2 167 600 och antalet tillståndsinnehavare till 781 500. I efterhand har man emellertid kunnat konstatera att några av registermyndigheternas uppgifter varit fel angivna. Som exempel kan nämnas Östersund, vars antal tillstånd rätteligen skulle ha varit omkring 60 000, istället för de uppgivna närmare 120 000. En trolig slutsats är att såväl antalet tillstånd som antalet innehavare varit något lägre i oktober 1993 än vad som uppskattats. Även 1995 års vapenutredning har, under hösten 1996, samlat in uppgifter från landets registermyndigheter. Alla myndigheter dataregistrerar numera sina skjutvapentillstånd, vilket medger ett precist angivande av sifferuppgifterna. De närmare uppgifterna om vapeninnehav återfinns i bilaga 5. I bilaga 6 och 7 finns vidare uppgifter om helautomatiska vapen samt om vapenhandlare. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det under hösten 1996 fanns 760 218 vapeninnehavare som tillsammans innehade 2 090 331 registrerade skjutvapen .

1

Antalet tillstånd fördelar sig på olika län enligt följande.

Stockholms län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 181 Skåne län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 092 Västerbottens län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 440 Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 572 Älvsborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 369 Dalarnas län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 414 Värmlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 051 Gävleborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 280 Jönköpings län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 477 Östergötlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 639 Kalmar län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 797 Västernorrlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 876 Göteborg o. Bohus län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 876 Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 557 Skaraborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 328 Örebro län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 110 Uppsala län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 327 Hallands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 848 Kronobergs län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 467 Södermanlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 309 Västmanlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 345 Blekinges län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 710 Gotlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 267

I genomsnitt innehar en vapeninnehavare 2,8 tillståndspliktiga skjutvapen. Flest vapen per innehavare finns det i Dalarnas, Jönköpings och Älvsborgs län, tätt följt av Gävleborgs, Kalmar, Värmlands och Örebro län. Minst vapen per innehavare finns det i Gotlands, Skåne, Stockholms och Göteborgs och Bohus län. I förhållande till folkmängden har Sverige ungefär ett vapen på var fjärde innevånare. Sverige är således ett relativt vapentätt land. Det är dock svårt att på ett rättvisande sätt jämföra vapenstatistik mellan olika länder, eftersom vapen som är tillståndspliktiga i ett land kanske inte är det i ett annat land och därför inte ingår i det landets statistik över registrerade skjutvapen. De flesta skjutvapen i Sverige är utan tvekan jaktvapen. Uppskattningsvis är omkring 75 procent av alla tillstånd beviljade för jaktändamål. Andelen målskyttevapen är troligen 10—15 procent och andelen samlings-, prydnads- och minnesvapen omkring 10 procent.

82 140

3 542

56 448

88 123

116 099

765 813

973 981

0

200000 400000 600000 800000 1000000

Övriga

Helaut.vapen

Revolver

Pistol

Kombigevär Hagelgevär

Kulgevär SOU 1998:44

Uppgifterna är hämtade från rapporten Säkrare hantering av statens skjutvapen, Ds

2

1995:38.

Diagram 1

Typer av skjutvapen för vilka tillstånd utfärdats

Omkring 1 856 000, eller närmare 90 procent, av landets registrerade skjutvapen är gevär. Omkring 144 500, eller närmare 7 procent, är enhandsvapen och omkring 3 500, eller knappt 0,2 procent, är helautomatiska skjutvapen. Fördelningen på olika vapentyper framgår av diagram 1. Under ”övriga” registreras exempelvis vapendelar (såsom slutstycken, extra pipor m.m.), armborst och tårgas.

2.2. Statligt ägda skjutvapen

Den största innehavaren av statligt ägda skjutvapen är naturligtvis Försvarsmakten, som innehar omkring 900 000 handeldvapen. De flesta av dessa är helautomatiska skjutvapen. En annan stor vapeninnehavare är polisen, som innehar drygt 20 000 skjutvapen, företrädesvis pistoler. Härutöver finns ett antal automatvapen som försvarsutrustning hos polisen och som beväpning för beredskapspolisen. Statens kriminaltekniska laboratorium och Statens försvarshistoriska museer har tillsammans drygt 7 000 skjutvapen i sina samlingar. Det förekommer även andra statliga museer med vapeninnehav. Vidare innehar Försvarets materielverk, Kustbevakningen, Tullverket, Försvarets forskningsanstalt, Luftfartsverket och Sveriges lantbruksuniversitet tillsammans omkring 1 700 skjutvapen .

2

Den statistik som förekommer i RPS Rapport 1995:2, Illegala Vapen, bygger på

3

tillfället då anmälan gjorts. Vidare synes luftvapen ha inkluderats i statistiken.

2.3. Stulna eller förkomna vapen

Uppgifter från det speciella vapenregistret

Det speciella vapenregistret, som inrättades år 1972, innehåller information om stulna eller förkomna vapen, vapendelar, ammunition och sprängämnen. Uppgifterna kommer från de lokala polismyndigheterna som sänder in anmälan till rikskriminalens underrättelsetjänst, där informationen registreras. Registret är sökbart från Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Vid utgången av 1997 fanns i det speciella vapenregistret cirka 23 700 anmälda tillgripna eller förkomna skjutvapen (exkl. luftvapen). Av dessa har endast omkring 25 procent återfunnits. Årsstatistiken över tillgripna eller förkomna vapen kan beräknas antingen på det tillfälle då anmälan görs eller på det tillfälle vapnet

3

antas ha tillgripits resp. förkommit (diagram 2—3). Att siffrorna varierar år från år behöver inte helt och hållet bero på att antalet vapen som tillgripits eller förkommit förändrats. Eftersom registerhållningen är beroende av att anmälningar sänds in från de olika polisdistrikten kan ett högt antal registrerade vapen ett år vara ett utslag av en ökad benägenhet att verkställa rapporteringen. Rent allmänt är det nog så att det i dag sker betydligt fler inrapporteringar än vad som var fallet för några år sedan. Några belägg för att antalet stulna/förkomna skjutvapen ökat finns alltså inte. Bakom antalet anmälda brott/förluster varje år döljer sig snarare en hel del fall där skjutvapnen förkommit för länge sedan. Av denna anledning är, enligt utredningens mening, de uppgifter som redovisas i diagram 3 mest intressanta.

1 300 1 278

1 529

1 605

1 283 1 291

1 350

1 185

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 1 600 1 800

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

1 331

1 254

1 646

1 245

1 301

991 990

778

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 1 600 1 800

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

Diagram 2

Anmälda tillgripna/förkomna vapen*

1990—1997

(beräknat efter anmälningsdatum)

Digram 3

Anmälda tillgripna/förkomna vapen*

1990—1997

(beräknat efter förlustdatum)

*ej luftvapen

79 102

550

1 363

17

786

220

424 312

3 013

3 086

0 500 1000 1500 2000 2500 3000 3500

Övriga

Signalpistol

Revolver

Pistol

Granatgevär

Helaut.vapen

Gevär (allm) Mausergevär

Kombivapen

Kulgevär Hagelgevär

Enhandsvapen

19%

Övriga

2%

Gevär

71%

Helaut.vapen

8%

Diagram 4

Anmälda tillgripna/förkomna vapen

1990—1997

Diagram 5

Anmälda tillgripna/förkomna vapen

1990—1997

De flesta skjutvapen som tillgripits/förkommit är gevär, men även ett stort antal enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen finns anmälda till det speciella vapenregistret (diagram 4—5). Andelen tillgripna/förkomna enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen är mycket högre än andelen tillståndsgivna sådana (se avsnitt 2.1).

3 378

1 5 36

86

298

581

1

251 283 256 128

435

4 208

0 1000 2000 3000 4000 5000

Övriga

Civilförsv.anläggn.

Civilförsv.förråd Hemvärnsförråd

Militärövning

Militäranläggning

Militärförråd Järnvägstrans. Vapenhandlare

Skytteförening

Motorfordon

Kontor Fritidshus Bostadshus

RPS Rapport 1995:2.

4

Underlaget avser samtliga anmälningar som kommit in till speciella vapenregistret i

5

september 1996.

Diagram 6

Platser där vapen tillgripits/förkommit

1990—1997

Den vanligaste brotts- resp. förlustplatsen är utan jämförelse bostaden (diagram 6). Under ”övriga” registreras främst skjutvapen som förkommit på okänt sätt, t.ex. någonstans ute i skogen under jakten, eller har blivit innebrända eller fallit ur en båt som kantrat. Den absoluta majoriteten av vapen som registrerats härunder är emellertid skjutvapen som saknats i dödsbon.

Rikspolisstyrelsens projektgrupp bakom rapporten Illegala vapen4studerade samtliga anmälningar som kommit in under tiden juli 1992 till november 1993. Av alla vapen som då anmälts tillgripna eller förkomna härrörde cirka 25 procent från dödsboutredningar. Vapenutredningens genomgång av anmälningarna första halvåret 1996 visade att ungefär 40 procent härrörde från dödsbon . Av dessa saknade drygt 20 procent

5

tillverkningsnummer eller annan identifierande märkning. Omkring tre fjärdedelar var gevär, resten enhandsvapen. Uppgifter från det speciella vapenregistret finns också redovisade under avsnittet rörande förvaring.

2.4. Anträffade skjutvapen

Förutom det speciella vapenregistret över tillgripna/förkomna skjutvapen, samlar rikskriminalen också in uppgifter om beslagtagna skjutvapen. De senaste åren har beslagen av vapen som inte går att härleda från anmälda stölder resp. förluster ökat markant. Vidare är hela 58 procent av de beslagtagna vapnen under åren 1995 och 1996 enhandsvapen. Fram till den 20 oktober 1997 var andelen beslagtagna enhandsvapen 49 procent. Också antalet avsågade hagelgevär är värt att notera.

Under tiden den 1 januari 1995—den 20 oktober 1997, har följande vapenbeslag gjorts.

1995 Hagelgevär . . . . . . . . . . . . . . . 24 st (12 %) Avsågade hagelgevär . . . . . . . . 17 st ( 8 %) Kulgevär . . . . . . . . . . . . . . . . 29 st (15 %) Pistoler . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 st (32 %) Revolvrar . . . . . . . . . . . . . . . . 50 st (26 %) Automatvapen . . . . . . . . . . . . . . 9 st ( 5 %) Start- o. signalvapen . . . . . . . . . 4 st ( 2 %)

1996 Hagelgevär . . . . . . . . . . . . . . . 84 st (13 %) Avsågade hagelgevär . . . . . . . . 38 st ( 6 %) Kulgevär . . . . . . . . . . . . . . . . 97 st (15 %) Pistoler . . . . . . . . . . . . . . . . 285 st (45 %) Revolvrar . . . . . . . . . . . . . . . . 85 st (13 %) Automatvapen . . . . . . . . . . . . . 13 st ( 4 %) Start- o. signalvapen . . . . . . . . 25 st ( 4 %)

Anm: 30 av pistolerna beslagtogs i ett sammanhang, av tullen. Övriga har beslagtagits vid enstaka tillfällen.

t.o.m den 20 oktober 1997 Hagelgevär . . . . . . . . . . . . . . . 91 st (17 %) Avsågade hagelgevär . . . . . . . . 33 st ( 6 %) Kulgevär . . . . . . . . . . . . . . . 104 st (20 %) Pistoler . . . . . . . . . . . . . . . . 171 st (33 %) Revolvrar . . . . . . . . . . . . . . . . 82 st (16 %) Automatvapen . . . . . . . . . . . . . 10 st ( 2 %) Start- o. signalvapen . . . . . . . . 31 st ( 6 %)

2.5. Insmugglade vapen

Uppgifter från tullen

I fråga om antalet insmugglade vapen är mörkertalet mycket stort. Antalet anträffade och beslagtagna skjutvapen som inte går att spåra till någon svensk vapeninnehavare ökar kraftigt, vilket starkt talar för att allt fler skjutvapen smugglas in i landet. Tullen tar dock endast ett fåtal skjutvapen i beslag. I sin statistik över beslagtagna vapen räknar tullen med kulgevär, hagelgevär, pistoler och revolvrar som ”skjutvapen”. Luftvapen, tårgasvapen, start- och signalvapen m.m. räknas som ”andra vapen” vilka inte redovisas här.

Årtal Antal beslag Antal skjutvapen

1993

40 st

46 st

1994

29 st

31 st

1995

12 st

17 st

1996

23 st

54 st

1997 uppg. saknas

15 st

När det gäller föremål som avses i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål kan det nämnas att tullen år 1997 beslagtog bl.a. 166 fjärilsknivar, 155 springstiletter och springknivar, 50 kaststjärnor och 24 knogjärn, varav hälften försedda med kniv.

2.6. Vapenanvändning vid brott

Uppgifter från brottsförebyggande rådet

Antalet anmälda brott i hela landet under åren 1995—1997.

Anmälda vapenbrott

1995 1996 1997

Olaga innehav av pistol, kpist

1 315 1 058 1 001

Olaga innehav av jaktvapen

560 551 451

Olaga innehav av annat vapen

1 956 1 591 1 346

Annat brott mot vapenlagen

851 967 1 195

Anmälda våldsbrott

1995 1996 1997

Fullbordat mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång

179 199 156

Med användning av skjutvapen

25 28 18

Försök till mord eller dråp

642 713 682

Med användning av skjutvapen

96 105 90

Anmälda rånbrott

1995 1996 1997

Bankrån

107 75 49

Med användning av skjutvapen

84 40 34

Postrån

59 58 44

Med användning av skjutvapen

42 39 27

Butiksrån

589 667 650

Med användning av skjutvapen

225 254 225

Rån mot värdetransport

21 16 18

Med användning av skjutvapen

14 11 12

Rån mot värdebefordran

14 22 11

Med användning av skjutvapen

6 12 8

Taxirån

66 71 103

Med användning av skjutvapen

10 12 23

Rån mot handikappad

146 145 175

Med användning av skjutvapen

6 12 11

Annat rån

4 745 4 767 5 583

Med användning av skjutvapen

375 430 458

Anmälda vapenstölder

1995 1996 1997

Stöld av skjutvapen, ammunition och sprängämnen 711 648 601

Från militärförråd

52 37 37

Inom militärförläggning

60 43 35

Från skytteorganisation

29 33 35

Från vapenhandlare

27 18 14

Från sprängämnesförråd (inte militärt)

30 24 18

I bostad

265 249 245

I fritidshus

65 66 57

Ur motorfordon

44 42 40

Övrig stöld av skjutvapen o.d.

139 136 120

3. Inledande bestämmelser i vapenlagen

3.1. Gällande rätt

3.1.1. Vapenlagens tillämpningsområde

I nuvarande 1 kap. vapenlagen anges lagens tillämpningsområde. Vapenlagen gäller sålunda skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen (1 kap. 1 § VL). Med skjutvapen förstås vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel (1 kap. 2 § VL). Vad som sägs om skjutvapen gäller också

a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen,

b) obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

c) start- och signalvapen som laddas med patroner,

d) armborst,

e) tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga anordningar,

f) slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor och trummor till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar,

g) anordningar som kan bäras i handen och är avsedda att med elektrisk ström bedöva människor eller tillfoga dem smärta, och

h) anordningar som gör att skjutvapen kan användas med annan ammunition än de är avsedda för (1 kap. 3 § VL). Med ammunition förstås i vapenlagen patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler (1 kap. 5 § VL). Undantagna från vapenlagens tillämpningsområde är, beträffande skjutvapen,

a) salutkanoner,

b) skjutvapen som har tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner,

c) bultpistoler avsedda för byggnadsarbete,

d) andra arbetsverktyg avsedda för slakt eller för industriellt eller liknande bruk, och

e) skjutanordningar avsedda för livräddning eller liknande ändamål (1 kap. 4 § VL). Undantagna från vapenlagens tillämpningsområde är, beträffande ammunition,

a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen (1 kap. 7 § VL). Slutligen gäller lagen inte skjutvapen och ammunition som innehas av staten (1 kap. 8 § VL). I 1 kap. anges också att bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som innehåller gift även finns i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter (1 kap. 6 § VL).

3.1.2. Knivförbudslagens tillämpningsområde

Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål gäller knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa (1 § knivförbudslagen).

3.1.3. Tillståndsplikt

Tillståndsplikten stadgas i 2 kap. vapenlagen. Således krävs tillstånd för att

a) inneha skjutvapen eller ammunition,

b) driva handel med skjutvapen, eller

c) föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. Tillstånd krävs dock inte för den som har fyllt arton år, om vapnet är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen). Vilka vapen som skall anses vara effektbegränsade anges i 1 kap. 2 § vapenförordningen. Tillstånd krävs vidare inte för verksamhet som omfattas av tillstånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel (2 kap. 1 § VL).

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

1

Tillstånd krävs inte heller för skjutvapen som har överlämnats från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polisväsendet, om de är skyldiga att inneha vapnet för tjänsten, eller till organisationer som anges i förordningen (1994:542) om frivillig försvarsverksamhet och deras läns- och lokalavdelningar. Slutligen behöver inte Sveriges riksidrottsförbund och därtill anslutna förbund och föreningar samt Svenska brukshundklubben och därtill anslutna klubbar ha tillstånd för innehav av start- eller signalvapen (2 kap. 2 § VF).

3.1.4. Vissa restriktioner beträffande tillståndsgivningen

Enligt vapenförordningen får tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition inte meddelas den som är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förmyndaren eller förvaltaren samtyckt till innehavet (2 kap. 11 § VF).

3.1.5. Tillståndsmyndighet och register

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt vapenlagen (2 kap. 2 § VL). Polismyndigheten skall föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen (2 kap. 17 § VL).

3.2. Nuvarande faktiska förhållanden

3.2.1. Olika skjutvapentyper

Gevär

Långa vapen definieras i EG-vapendirektivet som alla skjutvapen som

1

inte är korta skjutvapen, dvs. skjutvapen vars pipa överstiger 30 cm eller vars totala längd överstiger 60 cm. Ett gevär är således att betrakta som ett långt vapen. Majoriteten av tillstånd att inneha gevär är utfärdade för jaktändamål. I viss omfattning meddelas också innehavstillstånd för målskytte.

De vanligaste typerna av gevär är kulgevär och hagelgevär. Kulgevär är räfflade tvåhandsvapen konstruerade för kulpatroner. Hagelgevär är

”Pistol” kommer från tjeckiskans ord för vapen. ”Revolver” härstammar från engel-

skans ”revolve” = rotera.

slätborrade tvåhandsvapen konstruerade för hagelpatroner. Till jakt används också kombinationsgevär, dvs. gevär med vilka det går att skjuta såväl med kula som med hagel. Statens naturvårdsverk meddelar föreskrifter om vilka vapen som får användas vid jakt. Enligt dessa föreskrifter får även vissa halvautomatiska kulgevär, som kan laddas med högst sex patroner, användas vid jakt. Med halvautomatiskt kulgevär avses ett gevär som har automatisk omladdning men med vilket det, till skillnad från ett helautomatiskt gevär, endast går att avlossa ett skott med ett tryck på avtryckaren.

Enhandsvapen

Enhandsvapen — eller korta vapen — definieras i EG-vapendirektivet som skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm. Någon minimilängd anges inte. Till enhandsvapnen hör pistoler och revolvrar. Revolvern skiljer sig från pistolen genom att den har ett roterande magasin . Revolvern kan

2

man alltså skjuta flera skott med utan omladdning, medan pistolen kan vara avsedd för såväl enkelskott som flera skott. Det är inte ovanligt att pistolen är halvautomatisk, dvs. omladdas automatiskt. Flertalet tillstånd att inneha enhandsvapen är utfärdade för ändamålet målskytte. I viss omfattning meddelas också innehavstillstånd för jaktändamål och skyddsändamål i tjänsten. Enhandsvapen kan också tillåtas för samlar-, prydnads- eller minnesändamål samt för s.k. udda ändamål.

Helautomatiska skjutvapen

I EG-vapendirektivet definieras helautomatiska vapen som skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med ett tryck på avtryckaren. Såväl gevär som enhandsvapen kan vara helautomatiska. De flesta civilägda helautomatiska vapnen i Sverige är kulsprutepistoler (kpist). I vapenregistret registreras alla helautomatiska vapen under denna beteckning. Andra helautomatiska vapen är exempelvis automatkarbin 4 (Ak 4) och automatkarbin 5 (Ak 5).

Svartkrutsvapen

Svartkrutsvapen kan vara såväl mynningsladdade som patronladdade. Mynningsladdade skjutvapen laddas med lösa ingredienser som alla förs in från mynningen. Vissa typer av vapen laddas med ett skott i taget medan andra kan laddas med flera skott i en roterande trumma. Laddningsförfarandet är relativt omständligt. Patronladdade svartkrutsvapen laddas med färdigpreparerade patroner.

Andra skjutvapentyper

Andra skjutvapentyper är t.ex. effektbegränsade kolsyre-, luft-, fjäderoch harpunvapen, armborst samt start- och signalvapen. Beträffande dessa vapentyper hänvisas till tidigare förarbeten.

3.2.2. Register

Såväl register över vapeninnehavare som vapenhandlare förs lokalt. Registret över vapeninnehavare är datoriserat medan registret över vapenhandlare förs manuellt. Någon samordning mellan landets omkring hundra registerenheter finns inte i dag. Uppgifter om vapeninnehav m.m. måste alltså hämtas från varje enskild enhet. Riksskatteverket aviserar i dag registerenheterna när någon vapeninnehavare flyttar eller avlider, vilket är en viktig funktion för att hålla registren aktuella. Riksskatteverket kommer att upphöra med denna avisering under 1998, vilket i hög grad bidragit till framtagandet av ett modernare centralt vapenhanteringssytem. Det nya systemet, som Rikspolisstyrelsen avser att införa under 1998, innehåller uppgifter om vapeninnehavare, skjutvapen och vapenhandlare. Att registret är centralt innebär endast att det finns central åtkomst av vissa uppgifter. Registreringen av data skall liksom nu föras på lokal nivå. För att få fram mer specifika uppgifter om vapeninnehav m.m. måste man även fortsättningsvis vända sig till de lokala enheterna. Det kan dock noteras att uppgifterna även här i många fall är sektretessbelagda.

3.3. Överväganden och förslag

Lagens tillämpningsområde utvidgas till att gälla även sådana föremål som i dag regleras i knivförbudslagen. Bestämmelserna om tillståndsplikt, tillståndsmyndighet och register flyttas till första kapitlet. Ett förbud mot att meddela någon som har förvaltare enligt föräldrabalken tillstånd tas in i första kapitlet. Undantagen från lagens tillämpningsområde flyttas till vapenförordningen.

Här behandlas endast bestämmelserna i systematiskt hänseende. Materiellt behandlas de under respektive avsnitt i betänkandet. Vad avser frågan om vad som enligt lagen skall förstås med skjutvapen och ammunition samt vilka föremål som skall jämställas med skjutvapen hänvisas dock till tidigare lagförarbeten. Knivförbudslagen arbetas in i vapenlagen. I enlighet härmed måste det angivna tillämpningsområdet utvidgas. Förflyttningen av bestämmelserna om tillståndsplikt, tillståndsmyndighet och registerföring från andra kapitlet till första kapitlet föranleds av den nya indelningen i lagen, vilken delar upp andra kapitlet i ett kapitel rörande innehav av skjutvapen och ammunition, ett kapitel rörande vapenhandlare m.fl. samt ett kapitel rörande införsel av skjutvapen och ammunition. Eftersom bestämmelserna om tillståndsplikt m.m. rör alla dessa områden bör de komma först. Ett förbud mot att meddela någon som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken tillstånd tas in i första kapitlet. Restriktionen beträffande meddelande av innehavstillstånd för underåriga behålls i vapenförordningen. Lagens första kapitel om dess tillämpningsområde är onödigt tyngd av alltför detaljerade bestämmelser. Uppräkningen av vilka föremål som omfattas av lagen måste naturligtvis finnas med i lagen. Annorlunda förhåller det sig med de föremål som undantas från lagens tillämpningsområde. Vapenlagen är en restriktiv lag som begränsar medborgarnas frihet i vissa avseenden. Inskränkningar i lagens tillämpningsområde innebär lättnader för den enskilde. Regeringen kan därför bemyndigas föreskriva sådana lättnader. De nuvarande bestämmelserna i 1 kap. om undantag från lagens tillämpningsområde är alltså av sådan karaktär att regeringen får bemyndigas fatta beslut härom. Utredningen föreslår att lagstiftningen ändras i enlighet härmed. Undantagen från lagens tillämpningsområde tas följaktligen in i vapenförordningen.

4. Innehav av skjutvapen

4.1. Inledning

Detta avsnitt behandlar de bestämmelser som inskränker rätten att fritt inneha skjutvapen. Avsnitt 4.2—4.9 innehåller gällande rätt och nuvarande faktiska förhållanden. Därvid behandlar avsnitt 4.2 frågan om vem som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen och 4.3 de allmänna förutsättningarna för sådant tillstånd. De närmare förutsättningarna för tillstånd för olika ändamål tas upp i avsnitten 4.4—4.9. Överväganden och förslag har slutligen samlats i avsnitt 4.10.

4.2. Vem får meddelas tillstånd?

4.2.1. Gällande rätt

Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas

a) enskilda personer,

b) skyttesammanslutningar tillhörande det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet samt andra sammanslutningar som regeringen bestämmer,

c) huvudmän för vissa museer, och

d) auktoriserade bevakningsföretag (2 kap. 3 § och 11 kap. 1 § d VL).

Sammanslutningars vapen

Det finns inte någonstans i lagstiftningen angivet några kriterier för vad som bör gälla för att en sammanslutning skall kunna få sådan status att den får meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. I stället anges i lagen och förordningen vilka dessa sammanslutningar är. Tillstånd att inneha skjutvapen får således meddelas skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet — i lagen kallade ”skyttesammanslutningar” (2 kap. 3 § b VL). Vad som avses, eller snarare har avsetts, med denna bestämmelse anges i följande avsnitt.

Svenska armborst unionen och Svenska svartkruts skytte federationen är genom sam-

1

arbetsavtal anslutna till Svenska sportskytteförbundet.

De frivilliga försvarsorganisationerna är: Centralförbundet för befälsutbildning,

2

Flygfältsingenjörsföreningarna, Flygvapenföreningarnas riksförbund, Frivilliga automobilkårernas riksförbund, Frivilliga flygkåren, Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund, Frivilliga radioorganisationen, Frivilliga skytterörelsen, Försvarets personaltjänstförbund, Svenska Blå stjärnan, Föreningen svenska röda korset i fråga om medverkan i totalförsvarets sjukvård och i verksamhet för civilbefolkningens skydd i krig, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnkårernas riksförbund, Svenska brukhundsklubben, Svenska fallskärmsförbundet, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Sveriges civilförsvarsförbund, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund — samt i fråga om frivillig befälsutbildning: Hemvärnsbefälets riksförbund, Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund, Svenska Flottans reservofficersförbund och Svenska värnpliktsofficersförbundet.

Regeringen har vidare — i enlighet med bemyndigandet i 11 kap. 1 § d vapenlagen — meddelat föreskrifter om att andra sammanslutningar än ”skyttesammanslutningar” får ges tillstånd att inneha skjutvapen. De sammanslutningar som sålunda får medges tillstånd att inneha skjutvapen är följande.

1. Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska skidskytteförbundet, Sveriges militära idrottsförbund, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare samt till något av dessa förbund ansluten krets, förening eller motsvarande samt förbund som genom samarbetsavtal är anslutna till Svenska sportskytteförbundet , eller

1

2. i förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet angiven organisation som inte avses i 1 eller läns- eller lokalavdelning i sådan

2

organisation (2 kap. 1 § VF). Innan en sammanslutning som avses i punkten 2 ges tillstånd att inneha vapen skall polismyndigheten inhämta ett yttrande från Försvarsmakten, om det inte är fråga om vapen som skall lånas ut eller överlåtas av Försvarsmakten (2 kap. 10 § VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges följande beträffande vapen hos sammanslutningar. När en sammanslutning inom skyttets område söker tillstånd till vapeninnehav bör polismyndigheten i första hand kontrollera om sammanslutningen har en fungerande organisation med ansvarig styrelse. Protokoll beträffande styrelseval samt stadgar bör i regel infordras. Uppgifter bör också inhämtas om antalet aktiva skyttar samt planerade övningar och tävlingar. — För en förening som åberopar samarbetsavtal med Sportskytteförbundet bör kontrolleras att avtalet fortfarande gäller. (RPS FS 1996:6, 6.5 kap.)

Frivillig verksamhet för totalförsvaret; SOU 1992:132, s. 43 ff.

3

1934 års vapenkungörelse och 1949 års vapenkungörelse motsvarar nuvarande

4

vapenlag. Först i samband med 1973 års vapenlag delades stadgandena upp i en lag och en kungörelse/förordning.

Det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet

Förordningen om frivillig försvarsverksamhet

Enligt förut gällande 17 § kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet skulle representanter för statsmyndigheterna ingå i en frivillig försvarsorganisations ledningsorgan enligt föreskrifter i organisationens grundstadgar. Bestämmelsens innebörd i sak var att vederbörande ideella sammanslutningar ålades att i sina beslutande organ inkorporera personer som företrädde staten. Bestämmelsen ifrågasattes av Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret, som i sitt betänkande uttalade att statens inflytande i de delar som bekostas av statsbidrag borde kunna tillgodoses på annat sätt och att det fanns starka principiella motiv för att staten inte fortsättningsvis skulle ge de ifrågavarande organisationerna något författningsmässigt åläggande att inkorporera myndighetsrepresentanter i sina styrelser .

3

Den nu gällande förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, som trädde i kraft den 1 juli 1994, innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Såvitt utredningen kan se finns det sålunda i dag inte något frivilligt, statligt kontrollerat skytteväsende.

Bestämmelsen i vapenlagen

Stadgandet om det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet har länge funnits i vapenlagstiftningen. Enligt 1934 års vapenkungörelse4kunde ”förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet” medges att inneha vapen. Enligt 1949 års vapenkungörelse kunde sådant tillstånd meddelas ”skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet, svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet och svenska jägareförbundet samt till dessa förbund anslutna föreningar”. Vidare kunde vissa andra frivilliga försvarsorganisationer, såsom t.ex. centralförbundet för befälsutbildning och svenska röda korset, liksom annan sammanslutning som Kungl. Maj:t förordnat, medges sådana tillstånd. — Stadgandets formulering tyder starkt på att

I fråga om ”det frivilliga statligt kontrollerade skytteväsendet” tillfördes även

5

kretsarna möjlighet att erhålla tillstånd till vapeninnehav. Beträffande övriga anfördes följande i specialmotiveringen. ”Vad gäller övriga sammanslutningar och därtill hörande föreningar eller kretsar synes praktiska skäl tala för att bestämmelserna angående deras möjlighet att erhålla tillstånd bör utfärdas i administrativ ordning” (prop. 1973:166 s. 138 och 139).

Sveriges militära idrottsförbund togs upp i vapenförordningen år 1983 och Svenska

6

skidskytteförbundet år 1990.

Prop. 1981/82:1 s. 28 ff, SFS 1981:1360.

7

man med ”det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet” avsett Frivilliga skytterörelsen, eller Skytteförbundens överstyrelse, som förbundet hette fram till slutet av 1960-talet. Enligt 1973 års vapenlag fick tillstånd att inneha vapen meddelas

1. enskilda personer

2. skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar som tillhör det frivilliga, statskontrollerade skytteväsendet och

3. annan sammanslutning beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat därom .

5

I enlighet härmed gavs, genom 1974 års vapenförordning, följande sammanslutningar möjlighet att erhålla innehavstillstånd.

1. Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare samt till något av dessa förbund ansluten krets eller förening

2. i kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet angiven organisation som ej avses i 8 § 2 vapenlagen eller anges i punkten 1. Senare har också Sveriges militära idrottsförbund (numera Sveriges militäridrotts- och mångkampsförbund) samt Svenska skidskytteförbundet tillkommit .

6

Även bestämmelsernas avfattning i 1973 års vapenlag och 1974 års vapenförordning talar således starkt för att det är Frivilliga skytterörelsen som avses med ”det frivilliga, statligt kontrollerade, skytteväsendet”. Sannolikt har vapenlagens bestämmelse i denna del inte uppmärksammats i samband med att förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet infördes.

Museer

Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas huvudmän för museer, om museet får statsbidrag enligt särskilda föreskrifter eller om museet ägs av en kommun, ett landsting eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn, för vapen som skall ingå i samlingarna (2 kap. 3 § c VL). Bestämmelsen infördes i vapenlagen år 1981 . Innan dess saknades

7

regler som gjorde det möjligt för museer att få tillstånd till förvärv av skjutvapen.

Prop. 1977/78:158 s. 911 och 15, SFS 1978:303.

8

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges följande. Tillstånd får meddelas huvudman för museum som erhåller statsbidrag med stöd av förordningen (1977:546) om statsbidrag till regionala museer eller som ägs av en kommun eller landstingskommun eller en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn. Huvudmannens lämplighet ur laglydnadssynpunkt bör därvid beaktas (RPS FS 1996:6, 6.1 kap.).

Auktoriserade bevakningsföretag

Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas auktoriserade bevakningsföretag: för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen (2 kap. 3 § d VL). Bestämmelsen infördes i vapenlagen år 1978 . Enligt ett Kungl. brev

8

från 1960-talet var 1949 års vapenförordning inte tillämplig på ett av de större bevakningsföretagen (dåvarande ABAB). I samband med 1973 års vapenlagstiftning upphörde denna dispens att gälla. Bestämmelsen infördes främst för att begränsa antalet vapeninnehav hos bevakningsföretagen. En ökning av vapenmängden skulle nämligen bli följden om de anställda måste ha var sitt, särskilt specificerat, vapen.

4.2.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Sammanslutningars vapen

I bilaga 3 finns en översiktlig presentation av de skytteförbund som får ges tillstånd att inneha skjutvapen. Under de riksomfattande förbunden sorterar som regel regionala samt lokala enheter. På det lokala planet finns således inom Frivilliga skytterörelsen 1 376 skytteföreningar, inom Svenska pistolskytteförbundet drygt 600 lokala föreningar, inom Svenska sportskytteförbundet drygt 900 lokalföreningar, inom Sveriges militär- och mångkampsförbund dels 170 mångkampsföreningar, dels 135 idrottsenheter för militära tävlingar, inom Svenska jägareförbundet närmare 378 jaktvårdskretsar och inom Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare 175 avdelningar. Många av de lokala föreningarna är anslutna till två eller flera av de riksomfattande förbunden. Här kan också vara av intresse att notera att uppskattningsvis 350— 400 föreningar har tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen (bilaga 6).

Museer

Sveriges största samling av vapen finns hos Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping. SKL innehar drygt 3 500 tillståndspliktiga skjutvapen och ett stort antal andra vapen eller vapendelar, såsom exempelvis signal-, tårgas och bedövningsvapen. SKL undersöker i många fall skjutvapen som kommit till användning vid brott och har ibland möjlighet att överta sådana vapen som beslagits av polisen och sedan förklarats förverkade. En annan av de största samlarna är Armémuseum som tillhör Statens försvarshistoriska museer, vilket i sin tur sorterar under Kulturdepartementet. Museet har omkring 2 800 licenspliktiga vapen i sina samlingar. Armémuseum anlitas ofta av polismyndigheterna för att uttala sig om vad som kan vara en godtagbar samling. Sålunda uttalar de sig bl.a. om huruvida en uppgiven samlingsinriktning är rimligt definierad, vilken omfattning en uppgiven samling skulle få och huruvida ett visst vapen hör till ett angivet område. Såväl SKL som Armémuseum är statliga institutioner, vars vapen inte berörs av reglerna i vapenlagen. Härutöver finns det dock en mängd lokala och regionala vapensamlingar på museer, som ägs av kommuner, landstingskommuner eller stiftelser, vilka berörs av vapenlagens regler. Många museer är inte rena vapensamlare utan historiska sådana som försöker återskapa och visa en viss tidsepok, exempelvis beredskapstiden.

Auktoriserade bevakningsföretag

Det auktoriserade bevakningsföretag som kan styrka att det på grund av uppdragens art och karaktär har behov av visst eller vissa skjutvapen för sin verksamhet, har möjlighet att i eget namn erhålla tillstånd (s.k. huvudlicens) att inneha vapen för utlåning till sina väktare i samband med de bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Den enskilde väktaren måste av polismyndigheten ha fått ett särskilt personligt tillstånd att låna ett sådant vapen (s.k. lånelicens).

4.3. De allmänna förutsättningarna för innehavstillstånd

4.3.1. Allmänt

I avsnittet ges en översikt över de allmänna förutsättningar som gäller för att en enskild person skall kunna erhålla tillstånd att inneha skjutvapen.

Detta framgår än tydligare av äldre lagtext, exempelvis 1934 års vapenkungörelse:

9

”Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person, som för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet... Avser ansökan jaktvapen eller vapen som huvudsakligen har affektionsvärde eller prydnadsvärde och har vapnet förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, må tillstånd att innehava vapnet meddelas ändock att sökanden ej finnes vara i behov av vapnet.”

Det är inte alldeles lätt att ur de rättsliga bestämmelserna kategorisera de krav som ställs på sökanden. Lagstiftningen är minst sagt rörig i dessa avseenden. Ur 2 kap. 4 och 5 §§ VL kan dock följande kriterier utläsas: behovskrav, ändamålskrav och lämplighetskrav. Regeringen får, enligt 11 kap. 2 § b och f VL, förordna om vissa närmare föreskrifter i fråga om tillståndsgivningen. I enlighet härmed har regeringen i 2 kap. 3—5 §§ VF förordnat om ålderskrav, kunskapskrav och behovskrav. Vidare har Rikspolisstyrelsen föreskrivit vissa ålderskrav (RPS FS 1996:6, 3.3 kap.). Utöver dessa krav tar utredningen i detta avsnitt också upp frågorna om skjutvapens lämplighet, tillverkningsnummer på skjutvapen samt tidsbegränsade tillstånd.

4.3.2. Gällande rätt

Behov

En enskild person får meddelas tillstånd att inneha ett skjutvapen endast om den enskilde ”behöver” vapnet (2 kap. 4 § VL). Härmed avses ett behov av skjutvapen för att skjuta med och inte vapen för samlings-, prydnads- eller minnesändamål .

9

I och för sig skulle man kunna säga att sökanden, för att han skall anses ha ett behov av att inneha ett skjutvapen, måste uppfylla de krav som uppställts för olika vapentyper och ändamål i fråga om viss aktivitet, kunskaper, personlig lämplighet och ålder. Här avses dock närmast att sökanden ägnar sig åt en viss verksamhet eller aktivitet där skjutvapen används.

Skjutvapen för jakt

Den som avlagt jägarexamen anses ha behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl talar i annan riktning. För enhandsvapen, salongsgevär och injektionsvapen ställs dock särskilda krav, såsom exempelvis omfattande grytjakt, fällfångst eller yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård (2 kap. 3—5 §§ VF). Den som har jägarexamen anses i normala fall ha behov av sex skjutvapen, den s.k. vapengarderoben.

Skjutvapen för målskytte

I lagstiftningen är det inte angivet vad som kan anses utgöra behov för någon att inneha ett målskyttevapen. Det enda som, i en bestämmelse rörande behov, anges härvidlag är eldrör eller pipa eller annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen används annan ammunition än vapnet är avsett för (2 kap. 5 § 5 VF). En vanlig uppfattning är att förutsättningen att sökanden skall vara ordinarie hemvärnsman eller vara aktiv medlem i en skytteförening eller motsvarande bör ses som ett närmare angivande av vem som kan anses ha behov av målskyttevapen. Denna bestämmelse finns emellertid intagen under 2 kap. 3 § vapenförordningen, vari det stadgas vilka krav som gäller i kunskapshänseende. Det finns inte någon begränsning av hur många vapen en målskytt normalt kan anses ha behov av, motsvarande den vapengarderob som finns för jaktvapen.

Skjutvapen för skyddsändamål

Utan hinder av de regler som gäller för jakt- och målskyttevapen, får den som behöver skjutvapen i sin tjänst medges tillstånd att inneha ett sådant. I första hand berör denna bestämmelse väktare (2 kap. 3 § 2 st. VF). Tillstånd till innehav av gasvapen kan meddelas en sökande som på grund av tjänst eller annan särskild omständighet har ett synnerligt behov av ett sådant för personligt skydd (2 kap. 5 § VF).

Ändamål

Tillstånd får meddelas endast för särskilt angivna ändamål. De flesta vapen innehas för skjutning. Tillstånd att inneha ett skjutvapen som huvudsakligen har samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden, får dock meddelas även för andra ändamål än skjutning. I ett sådant fall får vapnet inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning (2 kap. 4—5 §§ VL). De ändamål som omnämns i lagstiftningen är jakt (som kan vara kvalificerat, t.ex. avlivning av fällfångat vilt), målskjutning, samling, prydnad, minne eller skydd (2 kap. 4 § VL samt 2 kap. 3 och 5 §§ VF).

Utan hinder härav får tillstånd att inneha skjutvapen ges till sökande som behöver

10

vapnet i sin tjänst eller som för sin tjänst behöver annat skjutvapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk

Lämplighet

Vapeninnehavarens lämplighet

Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas (2 kap. 5 § VL).

I Rikspolisstyrelsens författningssamling ges bl.a. följande allmänna råd beträffande de allmänna lämplighetskraven. En förutsättning för tillstånd är att den sökande gjort sig känd som pålitlig, omdömesgill och laglydig. Brister sökanden i något av dessa avseenden bör tillstånd inte meddelas. — Den som gjort sig skyldig till brott med ett inte ringa inslag av våld eller hot bör inte medges tillstånd att inneha vapen inom en tidsperiod på omkring fem år från den dag brottet begicks. Detsamma gäller någon som gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott mot jaktlagstiftningen att han ådömts frihetsstraff eller därmed jämförlig påföljd. Samma synsätt bör gälla beträffande andra fall av kriminalitet där vapen kommit till användning. Synnerligen allvarlig brottslighet bör kunna föranleda ännu längre diskvalifikationstid. Vid lindrigare brott eller annan form av kriminalitet som bedöms vara diskvalificerande kan kortare tid, dock minst två år, accepteras. — En sökande som generellt eller regelbundet åsidosätter lagar eller förordningar och visar bristande respekt för rättsregler bör inte meddelas tillstånd att inneha vapen. — För att få en uppfattning om sökandens skötsamhet i nykterhetshänseende bör regelmässigt kontroll göras i körkortsregistret. Den som har omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) bör normalt inte ges tillstånd att inneha vapen förrän två år förflutit från tiden för omhändertagandet. Vid något enstaka LOB-omhändertagande av en i övrigt skötsam person bör dock kortare tid tillämpas. — I vissa fall, exempelvis om det framkommer att sökanden lider av eller har vårdats för en psykisk störning, kan det vara nödvändigt att låta honom styrka sin lämplighet genom läkarintyg (RPS FS 1996:6, 3.2 kap.).

I lämplighetsrekvisitet ligger vidare i viss mån också kravet på att sökanden skall ha erforderliga kunskaper samt ha uppnått en viss ålder. Dessa frågor behandlas nedan.

Skjutvapnets lämplighet

Det finns i dag inga rättsliga bestämmelser om att ett skjutvapen bör vara lämpat för sitt ändamål.

Kunskaper

Den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall, om inte ansökan uteslutande avser annat ändamål än skjutning, visa sig kunna handha sådant vapen som ansökan avser. Därvid gäller särskilda krav för olika vapentyper och ändamål (2 kap. 3 § VF).

10

säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, skall samråd i ärendet ske med Utrikesdepartementet (2 kap. 3 § 2 st VF).

Skjutvapen för jakt

För att få tillstånd till jaktvapen krävs att sökanden avlagt prov bestående av dels en teoretisk del, dels en praktisk del inkluderande skjutprov och säker vapenhantering (jägarexamen). En jägarexamen gäller utan tidsbegränsning (2 kap. 3—4 §§ VF).

Skjutvapen för målskytte

För tillstånd till innehav av målskyttevapen krävs att sökanden är ordinarie hemvärnsman eller aktiv medlem i en skytteförening. Detta anges bland kunskapskraven i vapenförordningen. Beträffande helautomatiska vapen eller enhandsvapen gäller att det måste föreligga synnerliga skäl för tillstånd till innehav av sådant vapen. Med detta avses troligen främst en särskild skjutskicklighet, varvid poängfordringarna för olika skyttemärken skall uppfyllas. (2 kap. 6 § VL, 2 kap. 3 § VF samt RPS FS 1996:6, 5.1 kap.).

Beträffande helautomatiska vapen krävs det vidare — enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd — att sökanden är en framstående skytt, dvs. att han under några års tid tillhört den bästa tredjedelen av skyttar i förbunds- och kretstävlingar (RPS FS 1996:6, 5.2 kap).

Ålder

För att få tillstånd att inneha ett helautomatiskt vapen krävs att sökanden har fyllt 20 år. För enhandsvapen gäller att sökanden skall ha fyllt 18 år. Undantag från ålderskraven får göras om det finns särskilda skäl. Tillstånd till innehav av skjutvapen för något annat ändamål än jakt eller målskjutning får meddelas endast den som har fyllt 18 år. Detta gäller dock inte start- eller signalvapen eller vapen som gjorts varaktigt obrukbara (2 kap. 3 § VF). Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter kan undantag från kravet på att sökanden skall ha fyllt 20 år för att få tillstånd till innehav av helautomatiskt vapen göras om sökanden är en framstående tävlingsskytt och tillhör åtminstone länseliten. — När det gäller enhandsvapen för målskjutning kan den som är under 18 år i vissa fall få innehavstillstånd.

Prop. 1981/82:1 s. 30 ff.

11

Sökanden skall då ha visat såväl ett för hans ålder påfallande och varaktigt intresse för målskjutning som stor skjutskicklighet. — Slutligen kan en elev som genomgår utbildning vid ett skyttegymnasium erhålla tillstånd till annat målskjutningsvapen även om eleven inte är 18 år. Detta gäller särskilt kolsyre-, luft- och fjädervapen (RPS FS 1996:6, 3.3 kap.).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges vidare bl.a. följande. I fråga om jaktvapen och andra målskjutningsvapen än helautomatiska vapen och enhandsvapen, tillämpas huvudregeln att sökanden skall ha fyllt 18 år. Ungdomar under 18 år kan emellertid få tillstånd att inneha vapen om det föreligger ett särskilt behov av egna vapen. Exempelvis kan ungdomar som satsar på en yrkesutbildning inom jakt och viltvård ges möjlighet att få sådant tillstånd. Kraven på skjutskicklighet och personlig lämplighet bör emellertid vara höga. — Endast en som är straffmyndig bör få tillstånd att inneha skjutvapen. (RPS FS 1996:6, 3.3 och 4.1 kap.) I de allmänna råden anges också att en väktare, som är fast anställd på ett auktoriserat bevakningsföretag, får meddelas tillstånd att som lån inneha skjutvapen med ammunition i tjänsten först när väktaren har fyllt 20 år (RPS FS 1996:6, 3.3 och 6.2 kap.).

Tidsbegränsade tillstånd

Tillståndet får tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att vapnet inte kommer att behövas varaktigt (2 kap. 5 § VL). Bestämmelsen infördes år 1981. Departementschefen uttalade i sammanhanget att bestämmelsen bör användas restriktivt och att han för närvarande inte var beredd att föreslå en mer allmän befogenhet att tidsbegränsa vapentillstånd, något som skulle kunna ge upphov till en både för det allmänna och enskilda vapeninnehavare kostsam byråkrati liksom en viss osäkerhet i tillämpningen .

11

Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd tar bestämmelsen om möjlighet att tidsbegränsa ett tillstånds giltighet i första hand sikte på tillstånd att inneha enhandsvapen eller helautomatiska vapen. En tidsbegränsning bör dock inte, enligt de allmänna råden, ske generellt utan efter prövning i varje enskilt fall. Dock bör en sådan alltid övervägas när någon söker tillstånd att inneha vapen för skyddsändamål eller ett farligt vapen i och för sin tjänst. En tidsbegränsning bör också komma i fråga när det gäller uppenbara tillfällighetsinnehav, dvs. i de fall det redan från början står klart att det inte är fråga om ett varaktigt behov (RPS FS 1996:6, 7 kap.).

Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, undertecknad

12

i Schengen den 19 juni 1990.

Tillverkningsnummer

Vid ansökan om tillstånd för innehav av skjutvapen skall vapnets tillverkningsnummer anges. Saknas tillverkningsnummer skall annan uppgift som tillåter identifiering anges. Polismyndigheten skall på tillståndsbeviset anteckna tillverkningsnumret eller, om sådant saknas, annan uppgift som tillåter identifiering (2 kap 6 § och 3 kap. 6 § VF). Enligt artikel 85 p.2 i Schengenkonventionen , som Sverige under-

12

tecknat, förpliktar sig de avtalsslutande parterna att anta bestämmelser om att alla skjutvapen skall vara försedda med ett fast tillverkningsnummer för att underlätta identifiering och att de skall vara försedda med varumärke.

4.3.3. Nuvarande faktiska förhållanden

Tidsbegränsade tillstånd

Enkäterna till landets registerenheter samt polisens utredare av våldsbrott

Det finns ingen tillgänglig statistik över hur många tillstånd i landet som är tidsbegränsade. En grov uppskattning utifrån uppgifterna i den enkät vapenutredningen tillställt landets vapenregisterenheter tyder dock på att endast 200—400 tillstånd per år tidsbegränsas. Vanliga ändamål för dessa tillstånd har uppgetts vara jakt, målskytte, förvaring, utbildning, räddningstjänst, teater och skydd. De tillstånd som utfärdas för väktare i auktoriserade bevakningsföretag begränsas vidare så gott som alltid i tiden till att gälla under den tid personen i fråga är anställd som väktare på företaget. I fråga om synpunkter på tillståndsreglerna har flera vapenregisterenheter svarat att de anser att tillstånden för enhandsvapen och helautomatiska vapen bör tidsbegränsas. Denna ståndpunkt återkommer bland svaren på vapenutredningens enkät till polisens utredare av våldsbrott.

Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen

Projektgruppen ansåg att tidsbegränsade tillstånd skulle innebära många fördelar, bl.a. skulle polisens kontrollmöjligheter, i fråga om behov och

RPS rapport Illegala vapen 1995:2 s. 69—72.

13

RPS:s rapport Illegala vapen 1995:2 s. 18.

14

Underlaget avser samtliga anmälningar avseende första halvåret 1996, som kommit

15

in till speciella vapenregistret i september 1996. Anmälningar där det uttryckligen angetts att vapnen förkommit före den 1 januari 1996 har rensats bort.

förvaring, automatiskt bli uppföljda. Emellertid skulle åtgärden att kontrollera landets alla vapeninnehavare vara både tidsödande och kostnadskrävande. Projektgruppen stannade därför vid att föreslå att en ny paragraf införs i vapenlagen, för att reglera förfarandet med tillstånd på prov för den som för första gången för målskjutning ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen. Prövotiden borde då lämpligen sättas till två år. Grova brister skulle kunna föranleda återkallelse av tillståndet redan under prövotiden .

13

Tillverkningsnummer

Av Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen framgår att, av det totala antalet anmälda förlorade skjutvapen under tiden 1972—1993, drygt 22 procent saknade tillverkningsnummer eller annan identifieringsbeteckning. Den sämst märkta gruppen var revolvrar, där 43 procent saknade märkning. För pistoler var siffran 28 procent och för hagelgevär 25 procent .

14

Vapenutredningens specialgranskning av anmälningar, inkomna till rikskriminalen under det första halvåret 1996, beträffande skjutvapen saknade i dödsbon visade att över 20 procent av dessa saknade tillverkningsnummer eller annan identifieringsmärkning .

15

4.4. Skjutvapen för jakt

4.4.1. Gällande rätt

Gevär

För tillstånd till innehav av gevär för jaktändamål krävs att sökanden avlagt prov — jägarexamen — som visar att han har grundläggande kännedom om jakt och viltvård och kan handha vapnet. Jägarexamen, som består av dels en teoretisk del, dels en praktisk del inkluderande skjutprov och säker vapenhantering, skall avläggas inför en provledare som förordnats av polismyndigheten efter förslag av Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare. Närmare föreskrifter om provet meddelas av Statens naturvårdsverk. Naturvårds-

En fullständig jägarexamen består av två teoretiska och tre praktiska prov. De

16

teoretiska proven är grundprov och högviltprov. Grundprovets del består av ämnen som artkännedom, jakt- och vapenlagstiftning, jaktetik, ekologi, viltvård och jaktmetoder. De praktiska proven är hagelvapenprov, grundprov/kulvapen och högviltprov/kulvapen. Bestämmelserna om jägarexamen finns i SNFS 1985:2; NV 21. — Generell dispens från kravet på jägarexamen har getts i fråga om exempelvis gästjägare från andra länder.

Med salongsgevär avses enskottsgevär med kaliber 5,6 mm i klass 4 med en vikt som

17

i orginalutförande understiger 2,5 kg (RPS FS 1996:6, 4.7 kap.).

verket har också befogenhet att i särskilda fall medge undantag från kravet på jägarexamen . Avlagd jägarexamen gäller utan tidsbegräns-

16

ning. Den som har avlagt jägarexamen anses ha behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta gäller dock endast i fråga om gevär och inte för enhandsvapen. Tillstånd för salongsgevär får ges

17

endast för avlivande av fällfångat vilt. Vidare får tillstånd för injektionsvapen ges endast under vissa särskilda förutsättningar (2 kap. 3— 5 §§ VF). Enligt övergångsbestämmelsen till ändringen (SFS 1986:239) i vapenkungörelsen behöver den som innehade vapen den 1 januari 1985 inte avlägga jägarexamen vid förvärv av vapen av samma vapentyp förutsatt att förvärv sker under tiden det tidigare tillståndet gäller eller inom ett år från det att det upphört att gälla.

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande. Jaktlagstiftningens bestämmelser om vilka skjutvapen som får användas för jakt skall beaktas vid prövningen av en ansökan om tillstånd till innehav av jaktvapen. Hänsyn skall också tas till Statens naturvårdsverks klassning av ammunition. — I huvudsak bör den för självständig utlåning föreskrivna åldersgränsen, 18 år, gälla även för tillstånd till innehav av jaktvapen. Åldersgränsen är emellertid inte absolut. Ungdomar mellan 15 och 18 år som satsar på en yrkesutbildning inom jakt och viltvård bör kunna ges möjlighet att få sådant tillstånd. Även andra ungdomar inom detta åldersintervall bör få denna möjlighet, under förutsättning att ett särskilt behov av egna vapen föreligger. Kraven på skjutskicklighet och personlig lämplighet bör emellertid vara höga (RPS FS 1996:6, 4 kap.).

En jägare anses i normala fall ha behov av ett visst antal vapen, den s.k. vapengarderoben. Begreppet myntades i ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet år 1979 och blev närmare definierat i Rikspolisstyrelsens allmänna råd år 1980. Avsikten var att förenkla prövningen vid tillståndsmyndigheterna och att åstadkomma en mer enhetlig bedömning. Sålunda krävs det ingen dokumentation om tillgång till jaktmark eller bevis på att jakt i praktiken idkas, något som tidigare krävdes.

Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd får en jägare ha upp till sex vapen i sin vapengarderob utan närmare prövning av behovet än avlagd jägarexamen. Det behöver inte vara olika typer av skjutvapen. Dock räknas inte enhandsvapen och salongsgevär in i vapengarderoben. För dessa kategorier av skjutvapen ställs högre krav än enbart avlagd

1987 års vapenutredning föreslog en mindre garderob för nyblivna jägare och

18

personer som bedriver jakt endast i helt obetydlig omfattning och en större vapengarderob för mer avancerade jägare. Den nyblivne jägaren skulle således till en början få licens på ett färre antal vapen, förslagsvis två stycken. För licens på full garderob, sex vapen, skulle det krävas ett dokumenterat fortsatt jaktintresse och behov av jaktvapen (SOU 1989:44, s. 98100). — Justitieutskottet — liksom med flertalet remissinstanser — var dock kritiskt mot förslaget. Utskottet uttalade bl.a. att det hyste stark tvekan i frågan huruvida det kunde finnas någon beaktansvärd brottsförebyggande effekt i utredningsförslaget om begränsning i vapengarderoben (1989/90:JuU29). — Departementschefen, som beaktade invändningarna, framlade inte något förslag i denna del (prop. 1990/91:130, s. 26, 31 och 32).

jägarexamen för att tillstånd skall beviljas. Extra pipor till vapen räknas vidare inte in i antalet vapen. Tillstånd till fler än sex vapen bör medges endast om ett mycket kvalificerat behov föreligger. I stället får jägaren anpassa sitt vapeninnehav till vapengarderoben och den jakt som faktiskt bedrivs. Om något av de äldre vapnen är ett vapen med särskilt affektionsvärde eller huvudsakligt prydnadsvärde, får tillståndet ändras till att avse minnes- eller prydnadsändamål (RPS FS 1996:6, 4.4—5 kap.) .

18

Enhandsvapen

Tillstånd att inneha enhandsvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § VL). Behov att inneha skjutvapen bör i fråga om enhandsvapen för jakt anses föreligga endast för följande ändamål.

a) Enskottsvapen: omfattande grytjakt eller fällfångst av rovvilt

b) Flerskottsvapen: yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov (2 kap. 5 § VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges följande; Eftersom tillstånd till enhandsvapen endast får meddelas om det finns synnerliga skäl är det i dessa ärenden nödvändigt med en särskilt noggrann utredning över behovet av vapnet. Därvid bör bl.a. följande gälla. Enskottsvapen: Tillstånd bör meddelas endast om omfattande jakt bedrivs. För att kunna dokumentera denna bör grytjakt, jakt efter mårdhund eller grävling med ställande hund, eller fällfångst ha bedrivits på egen eller upplåten mark under några jaktsäsonger och ett särskilt fångstresultat ha uppnåtts. Flerskottsvapen: Vid bedömningen om ett behov är kvalificerat bör inte enbart omfattningen av egen grytjakt eller fällfångst vara avgörande, även exempelvis uppdrag åt annan kan medräknas. Den som innehar flerskottsvapen för annat ändamål än jakt bör kunna medges att använda detta även för jakt, om kraven uppfylls för tillstånd att inneha enskottsvapen. (RPS FS 1996:6, 4.6 kap.)

Uppgifterna är inhämtade under hösten 1996 (bilaga 5; Vapeninnehav).

19

I oktober 1993 uppskattade man att det i Sverige fanns 2 167 521 vapen fördelade på

20

781 521 tillståndshavare, dvs. också då cirka 2,8 vapen/person (RPS rapport Illegala vapen 1995:2, s. 14).

4.4.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Allmänt om jaktvapen

Enkäten till landets vapenregisterenheter

De flesta vapen i Sverige är jaktvapen. Ett mindre antal av dessa är enhandsvapen medan den absoluta huvuddelen utgörs av gevär. På den enkät som tillställts landets vapenregisterenheter har majoriteten svarat att andelen jaktvapen troligen utgör 75 procent eller mer av det totala antalet vapen. Den nedan redovisade genomgången av samtliga tillståndsärenden i två representativa län stöder registerenheternas uppskattning av andelen jaktvapen. Av landets cirka 2,1 miljoner registrerade skjutvapen är omkring 1 856 000, eller närmare 90 procent, gevär. Härav är cirka 974 000 kulgevär, 766 000 hagelgevär och 116 000 kombinationsgevär . En del av

19

gevären är målskyttevapen, medan den absoluta majoriteten av gevären är jaktvapen. Omkring 7 procent av alla registrerade skjutvapen är enhandsvapen. Endast en mindre del av dessa är dock jaktvapen. Slutligen kan det noteras att det hösten 1996 fanns omkring 760 200 vapentillståndshavare, vilket innebär ett genomsnittligt innehav av 2—3 vapen/person .

20

1995 års tillståndsärenden i Kronobergs och Västmanlands län

En genomgång av samtliga tillståndsärenden under 1995 i Kronobergs och Västmanlands län gav följande resultat i fråga om andelen jaktvapen.

Ljungby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79,5 % Växjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68,4 % Fagersta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66,7 % Köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75,3 % Sala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76,2 % Västerås . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70,2 %

Genomgången av tillståndsärendena under 1995 i Kronobergs och Västmanlands län visade vidare att omkring 90 procent av dem som ansökte om vapentillstånd för första gången endast sökte tillstånd för innehav av

1—2 vapen. I så gott som samtliga av dessa fall ansökte personerna för ett hagelvapen och ett kulvapen. De som ansökte om tillstånd att inneha fler än två vapen hade som regel ärvt dem.

1—2 vapen Fler än 2 vapen

Ljungby

90 % 10 %

Växjö

93 % 7 %

Fagersta

92 % 8 %

Köping

88 % 12 %

Sala

88 % 12 %

Västerås

90 % 10 %

4.5. Skjutvapen för målskytte

4.5.1. Gällande rätt

Gevär

För tillstånd till innehav av gevär för målskjutning krävs att sökanden är ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation. För den som inte fyllt 18 år krävs också intyg från organisationens styrelse om skjutskicklighet och personlig lämplighet (2 kap. 3 § VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. att följande förutsättningar bör vara uppfyllda för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen (för målskjutning),

a) sökanden bör vara medlem i en skytteförening som är ansluten till en sådan organisation som anges i VL eller VF,

b) föreningen bör bedriva aktivt skytte med den vapentyp som ansökan avser,

c) skyttet med den aktuella vapentypen bör bedrivas i regi av ett förbund som anges i VL eller VF. Sökanden bör ha varit aktiv medlem minst sex månader innan tillståndet beviljas och han eller hon bör under denna tid regelmässigt ha deltagit i organisationens skjutningar. Den som regelmässigt deltar i tävlingsskytte bör kunna meddelas tillstånd till innehav av fler än ett målskjutningsvapen av samma typ och kaliber. I tveksamma fall bör yttrande inhämtas från vederbörande länsorganisation eller skytteförbund (RPS FS 1996:6, 5.1 kap.).

Enhandsvapen

Tillstånd att inneha enhandsvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § VL). För enhandsvapen, med undantag av jakt-, kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen, gäller följande särskilda krav. Sökanden skall:

a) ha fyllt 18 år,

b) vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation, samt

c) ha Svenska pistolskytteförbundets pistolskyttemärke i guld eller Svenska sportskytteförbundets silvermärke för internationell finpistol eller grovpistol eller för fripistol eller bevis om att han uppfyller motsvarande krav. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Tillstånd kan också ges om sökanden behöver vapnet i sin tjänst eller för sin tjänst behöver ett annat vapen än tjänstevapnet för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet (2 kap. 3 § VF). I fråga om ålderskravet har Rikspolisstyrelsen föreskrivit: Den som är under 18 år kan i vissa fall få tillstånd att inneha enhandsvapen för målskjutning. Sökanden skall då ha visat såväl ett för sin ålder påfallande och varaktigt intresse för målskjutning som stor skjutskicklighet. Att så är fallet skall alltid styrkas genom intyg från styrelsen för den sammanslutning han tillhör. Sådant intyg skall grundas på en av styrelsen gjord noggrann prövning av sökanden. Beträffande elev som genomgår utbildning vid ett skyttegymnasium skall yttrande från skolan bifogas. (RPS FS 1996:6, 3.3 kap.)

Beträffande enhandsvapen för målskjutning gäller — enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd — samma krav som angetts under avsnittet rörande gevär för målskjutning. Vidare anges följande. Eftersom tillstånd till innehav av enhandsvapen endast skall meddelas om det finns särskilda skäl är det nödvändigt med en noggrann utredning om behovet av vapnet. Där sökanden åberopar aktivt medlemskap i skytteförening eller motsvarande är det särskilt viktigt att klargöra att den förening som åberopas också bedriver skytte som omfattar den aktuella vapentypen på ett aktivt sätt och i regi av förbund som avses i 2 kap. 1 § VF (RPS FS 1996:6, 5.1 kap.).

Kompetensprov för märke bör som regel anses ha två års giltighetstid. Är intyget om avlagt prov äldre än två år, bör sökanden åläggas att genomgå nytt prov (RPS FS 1996:6, 3.4 kap.).

Helautomatiska skjutvapen

Tillstånd att inneha helautomatiska vapen eller enhandsvapen får meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl (2 kap. 6 § vapenlagen). För kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen utom enhandsvapen gäller att sökanden skall

a) ha fyllt 20 år och

b) vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i skytteförening, förening för frivillig befälsutbildning eller motsvarande organisation samt

c) ha automatvapenskyttemärke i guld. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl. Tillstånd kan också ges om sökanden behöver vapnet i sin tjänst eller för sin

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

21

Vapenlagen och EG (SOU 1994:4, s. 48).

22

tjänst behöver ett annat vapen än tjänstevapnet för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet (2 kap. 3 § VF). Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter får undantag från ålderskravet göras om sökanden är en framstående tävlingsskytt och tillhör åtminstone länseliten. För att styrka att så är fallet skall i regel krävas intyg från skyttefunktionär på regional nivå (RPS FS 1996:6, 3.3 kap.).

Utöver de allmänna råd som angetts under avsnittet rörande gevär för målskjutning anger Rikspolisstyrelsens allmänna råd att tillstånd skall ges med stor restriktivitet. Det räcker inte med att poängfordringarna uppfyllts. Därutöver fordras ett mycket stort behov av att inneha eget automatvapen. Detta kräver att sökanden är en framstående tävlingsskytt. För att anses vara sådan bör man visa att man under några år har tillhört den bästa tredjedelen av skyttar i förbunds- och kretstävlingar med automatvapen (RPS FS 1996:6, 5.2 kap.).

Slutligen har Sverige förbundit sig att anpassa sin lagstiftning till EGvapendirektivet . Artikel 6 i direktivet riktar sig mot sådana vapen som

21

finns upptagna i dess bilaga 1 under kategori A, däribland helautomatiska skjutvapen. Sålunda skall medlemsländerna ”vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kategori A. I särskilda fall får de behöriga myndigheterna bevilja tillstånd för sådana skjutvapen och sådan ammunition om det inte strider mot allmän ordning och säkerhet.” Den tidigare Vapenlagsutredningen, vars uppdrag bl.a. var att undersöka vilka lagstiftningsändringar som behövdes för att uppfylla kraven i EGdirektivet, redovisade i sitt betänkande inställningen att bestämmelserna i vapenlagen och vapenförordningen väl fyllde kravet på tillräckliga åtgärder att förhindra förvärv och innehav av vapen och ammunition som tillhör kategori A . Denna inställning godtogs av regering och

22

riksdag.

Kolsyre-, luft-, fjäder- och harpunvapen

Den som fyllt arton år behöver inte tillstånd för att inneha ett effektbegränsat vapen, dvs. ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen och som har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (2 kap. 1 § VL). För att vara tillståndsfritt krävs att vapnet uppfyller något av följande krav. — Ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen skall anses ha sådan begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 10 joule.

— Ett hel- eller halvautomatiskt kolsyre-, luft- eller fjädervapen skall anses ha sådan begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 3 joule. — Ett kolsyrevapen som är avsett att med färg markera träffar på deltagare i stridsspel (paintballvapen) skall anses ha sådan begränsad effekt om vapnet är konstruerat för att laddas med färgampuller med en minsta diameter om 16 mm (2 kap. 2 § VF). Innehav av andra kolsyre-, luft- och fjädervapen, som alltså inte är effektbegränsade, kräver tillstånd. Sådana skjutvapen av dessa typer som innehas för målskytte är dock generellt undantagna från de särskilda krav som ställs beträffande andra vapen (2 kap. 3 § VF).

Rikspolisstyrelsens allmänna råd anger att tillstånd till målskjutning med harpunvapen i Sverige inte bör medges i annat fall än där skjutningen skall äga rum i regi av sportfiskeeller sportdykareorganisation och då på dess övningsplats (RPS FS 1996:6, 5.10 kap.).

Armborst

Armborst behandlades i samband med de materiella förändringar som infördes den 1 januari 1992. I denna del hänvisas till 1987 års vapenutrednings betänkande SOU 1989:44 s. 227 ff samt prop. 1990/91:130 s. 30.

Svartkrutsvapen

En del svartkrutsvapen är tillverkade före 1890 och därför inte tillståndspliktiga. De nytillverkade kopiorna av sådana vapen är dock tillståndspliktiga. Därvid gäller samma regler för en svartkrutsskytt som för en skytt med moderna skjutvapen, dvs. skytteproven måste avläggas med moderna skjutvapen. Svartkrutsvapen behandlades bl.a. i DsJu 1979:17 s. 64 och prop. 1981/82:1 s. 35 samt i SOU 1989:44 s. 118 ff och prop. 1990/91:130 s. 30.

4.5.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Allmänt om målskyttevapen

Enkäten till landets vapenregisterenheter

På den enkät som tillställts landets vapenregisterenheter har majoriteten svarat att målskyttevapnen utgör mellan 10 och 25 procent av det totala antalet vapen. Ett tjugotal enheter bedömer att andelen utgörs av mindre än 10 procent och lika många att andelen utgörs av mer än 25 procent. Troligen ligger andelen i hela landet sammantaget runt 10—15 procent. Den nedan redovisade genomgången av samtliga tillståndsärenden i två representativa län stöder registerenheternas uppfattning om andelen målskyttevapen. Av landets cirka 2,1 miljoner registrerade skjutvapen är närmare 90 procent gevär. Majoriteten av dessa är jaktvapen, medan en minoritet utgörs av målskyttevapen. I bilaga 3 presenteras de sammanslutningar som bedriver skytte med gevär och vilka typer av gevär som därvid används. Det finns i Sverige i dag omkring 145 000 registrerade enhandsvapen, vilket motsvarar ca 7 procent av alla registrerade skjutvapen. Härav är ca 88 000 pistoler och 57 000 revolvrar. Majoriteten av dessa torde vara målskyttevapen. Bland registerenheterna är den vanligaste synpunkten på tillståndsreglerna att tillstånden för enhandsvapen och helautomatiska vapen generellt bör tidsbegränsas. Andra förslag är att en motsvarighet till den s.k. vapengarderoben som gäller för jaktvapen, införs även i fråga om skjutvapen för målskytte. Det har också nämnts att intygen från skytteföreningar ibland anses vara undermåliga som beslutsunderlag. Även bland svaren från polisens utredare av våldsbrott framkommer förslag om tidsbegränsade tillstånd. I övrigt anger några att kraven bör skärpas i fråga om beviljande av tillstånd samt att bestämmelserna rörande intyg från skytteföreningar bör vara stränga och enhetliga.

1995 års tillståndsärenden i Kronobergs och Västmanlands län

En genomgång av samtliga tillståndsärenden under 1995 i Kronobergs och Västmanlands län gav följande resultat i fråga om andelen målskyttevapen

Ljungby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5,6 % Växjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8,0 % Fagersta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10,8 % Köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11,2 % Sala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8,5 % Västerås . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14,3 %

Uppgifterna är sammanställda från landets vapenregister hösten 1996 samt det, hos

23

Rikskriminalen förda, speciella vapenregistret åren 1990—1997.

Uppgiften är hämtad från de anmälningar som sänts in till rikskriminalen.

24

RPS rapport Illegala vapen 1995:2 s. 25.

25

RPS rapport Illegala vapen 1995:2 s. 26.

26

RPS rapport Illegala vapen 1995:2, s. 70 ff.

27

Enhandsvapen

Utredning om enhandsvapens stöldbegärlighet och farlighet

Enhandsvapen är, av naturliga skäl, särskilt efterfrågade i brottsliga sammanhang. Det finns bl.a. följande utredning som stöder detta påstående. Antalet utfärdade tillstånd för pistol och revolver utgör knappt 7 procent av det totala antalet tillstånd, medan dessa vapen utgör drygt 19 procent av det totala antalet vapen som anmälts tillgripna/förkomna .

23

Uppgifter om beslagtagna vapen i samband med misstanke om brott visar vidare att enhandsvapen är överrepresenterade i brottsliga sammanhang. Av alla vapen som beslagtagits under såväl år 1995 som år 1996 var andelen enhandsvapen 58 procent .

24

Under 1992 användes pistol/revolver vid 51 procent av alla mord och mordförsök med skjutvapen. Hagelgevär användes i 36 procent av fallen och militära automatvapen i 3 procent av fallen. Vid rån mot bank, post, butik och värdetransporter, med skjutvapen, i Sverige under tiden 1987—1993 användes pistol/revolver i 79 procent av fallen, hagelgevär/kulgevär i 17 procent av fallen och militära automatvapen i 4 procent av fallen .

25

Att enhandsvapen är särskilt farliga antyder en undersökning om bl.a. skottskador som företogs vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm under åren 1988—1993. Undersökningen visade att det vanligaste vapnet vid skottskada var pistol/revolver (49 procent). Hagelgevär stod för 11 procent och militära automatvapen för 6 procent .

26

Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen

Projektgruppen föreslog att vapenförordningen skulle ändras så att det krävdes att sökanden innehade angivna skyttemärken eller bevis om att han uppfyllde motsvarande fordringar med den typ av vapen och kaliber ansökan omfattade. Detta torde, enligt projektgruppen, avsevärt minska antalet grovkalibriga vapen i framtiden. Åtgärden skulle också ge en garanti för att skytten kunde hantera det vapen han söker tillstånd för .

27

Synpunkter m.m. från skytterörelsen

Också inom skytterörelsen förekommer förslag till skärpningar av kraven vid beviljande av tillstånd till målskyttevapen. Detta kan illustreras med några punkter som framförts till utredningen av Svenska sportskytteförbundet: — licens för grovkalibriga pistoler/revolvrar skall ges tidigast efter tolv månaders aktivt medlemskap, — kompetenskravet skall uppfyllas på den typ av vapen som licensansökan avser, — licens skall endast kunna ges för vapen som är tillåtna i de olika skytteorganisationernas program. I fråga om intyg om medlemskap, som utfärdas av sammanslutningar, har Svenska pistolskytteförbundet och Svenska sportskytteförbundet tagit initiativ till samarbete med Rikspolisstyrelsen om utformande av en standardblankett som skulle kunna tillhandahållas av polisen.

Helautomatiska skjutvapen

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Hösten 1996 fanns det 3 542 registrerade civila helautomatiska vapen i Sverige. Omkring 40 procent av dessa innehas av enskilda personer, medan övriga innehas av skytteföreningar. Antalet föreningar som innehar helautomatiska vapen kan uppskattas till drygt 350 stycken. Över 90 procent av privatpersonernas helautomatiska vapen innehas för målskytte, övriga för samlingsändamål. Föreningarna innehar troligen så gott som samtliga sina vapen för målskytte. Cirka 35 procent av tillstånden har meddelats före år 1973, cirka 52 procent under åren 1973—1991 och cirka 13 procent efter år 1991 (bilaga 6; Helautomatiska vapen). Förutom de krav som enligt vapenförordningen ställs för meddelande av tillstånd till innehav av helautomatiskt vapen anger alla polismyndigheter att de följer de allmänna råd som Rikspolisstyrelsen utfärdat, nämligen att sökanden skall ha ett mycket stort behov av att inneha eget automatvapen och att han skall visa att han är en framstående tävlingsskytt, dvs. tillhöra den bästa tredjedelen av skyttar i förbundsoch kretstävlingar med automatvapen. I fråga om ordinarie hemvärnsmän kräver ungefär hälften av enheterna dessutom/eller att sökanden uppvisar ett intyg eller liknande från kretsordföranden eller motsvarande om att behov föreligger. Att någon innehavare är hemvärnsman utan att också vara aktiv målskytt förekommer dock endast i ett vapenregisterområde, vilket uppger sig ha åtta sådana fall.

Sammanslutningen presenteras närmare i bilaga 3.

28

Statligt ägda skjutvapen

Försvarsmakten är den största innehavaren av statliga skjutvapen. Antalet uppgår till omkring 900 000, varav de flesta är automatvapen. Härutöver innehas drygt 2 000 automatvapen av polisen, Statens försvarshistoriska museer, Försvarets materielverk, Statens kriminaltekniska laboratorium, Kustbevakningen och Försvarets forskningsanstalt. Hemvärnet hör organisatoriskt till Försvarsmakten. Omkring 100 000 personer är engagerade i hemvärnsrörelsen. Hemvärnet har cirka 70 000 handeldvapen, av typen kulsprutepistol (kpist) och automatkarbin 4 (Ak 4). Dessa är i huvudsak tilldelade hemvärnsmännen och förvaras i deras bostäder. Driftvärnet, som är organiserat vid vissa företag och myndigheter och som utgör en särskild gren av hemvärnet, förfogar över cirka 7 000 av hemvärnets vapen.

Civil verksamhet med helautomatiska vapen

Skytte med helautomatiska vapen bedrivs inom Frivilliga skytterörelsen (FSR) . FSR har drygt 100 000 medlemmar, varav cirka 60 000 är

28

aktiva. Av dessa är cirka 2 300 aktiva kpist-skyttar och cirka 3 600 automatkarbin-skyttar. Särskilt de senare tillhör som regel hemvärnet eller en frivillig försvarsorganisation. FSR organiserar bl.a. ”Rikspropagandan” — en stor tävling med automatkarbinskytte för värnpliktiga. FSR har, som den främsta frivilliga försvarsorganisationen inom skytterörelsen, vissa uppdrag från Försvarsmakten. Ett relativt nytt uppdrag för FSR är att utbilda omkring 650 skytteinstruktörer för att kunna stödja Försvarsmakten vid en anpassningssituation. Vad som menas med uttrycket ”anpassningssituation” framgår bl.a. av riksdagens försvarsbeslut. Försvarsbeslut för perioden 1997—2001 fattades den 13 december 1996 av riksdagen. Beslutet är mycket genomgripande och medför en omfattande förändring och reducering av krigs- och grundorganisationen. I beslutet anges att de militära hoten i nuvarande omvärldsläge är starkt begränsade. Försvarsmakten skall emellertid ha förmåga att anpassa sig till förändrade krav och förutsättningar i detta avseende. Försvarsmaktens beredskap skall därför medge att organisationens huvuddel inom ett år efter beslut har uppnått full krigsduglighet. Riksdagen betonade härvid de frivilliga försvarsorganisationernas fortsatta stora betydelse och att de utgör en viktig resurs för landets försvar.

Försvarsmaktens syn på den civila verksamheten med helautomatiska vapen

Vid vapenutredningens sammanträffande med juridiska avdelningen på Försvarsmakten framkom bl.a. följande. Det är i Försvarsmaktens intresse att det skall finnas så lite vapen ute i samhället som möjligt. De inom hemvärnet och driftvärnet som, enligt Försvarsmakten, behöver skjutvapen erhåller sådana från försvaret. Särbestämmelsen om ordinarie hemvärnsmän i 2 kap. 3 § VF fyller således inte någon särskild funktion för Försvarsmaktens vidkommande. Försvarsmakten ger uppdrag till Frivilliga skytterörelsen (FSR) som är en frivilligorganisation. Frivilligorganisationerna har stor betydelse för totalförsvaret och Försvarsmakten. Inom FSR är omkring 650 skytteinstruktörer kontrakterade för att i sin tur inom ett års tid kunna utbilda andra på handhavande av automatvapen i en anpassningssituation. Dessa måste kunna ha tillgång till egna vapen och kunna skytteträna på sin fritid. Verksamheten är också viktig för att upprätthålla och utveckla färdigheten hos medlemmarna, vilket kan komma att få betydelse vid ett väpnat angrepp och under en anpassningsperiod. Det är av väsentligt intresse för Försvarsmakten att hemvärnsmän och andra får möjlighet att skytteträna på annan tid än under vardagar i militär regi. En inskränkning av den civila verksamheten med helautomatiska vapen skulle således helt klart få negativa konsekvenser för Försvarsmakten. Att bedriva dagens civila verksamhet inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet är — inte minst ekonomiskt — otänkbart.

Kolsyre, luft- och fjädervapen

Det finns ingen uppgift om hur många kolsyre, luft- och fjädervapen det finns i landet, eftersom de flesta av dem inte är tillståndspliktiga och därmed inte registrerade. De flesta förbund använder sig dock av främst luftvapen, vilket i första hand lockar de yngre medlemmarna. Även denna kategori av vapen används i brottsliga sammanhang. Särskilt gäller detta sådana vapen som är snarlika mer effektfulla enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen.

4.6. Skjutvapen för skyddsändamål

4.6.1. Gällande rätt

Väktare

Tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas auktoriserade bevakningsföretag för utlåning till väktare som har meddelats tillstånd att som lån inneha ett sådant vapen (2 kap. 3 § d VL). Tillstånd att inneha skjutvapen får också ges till annan sökande som behöver vapnet i sin tjänst. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande eller som ansvarar för personers säkerhet vid internationell luftfart, skall samråd i ärendet ske med Utrikesdepartementet (2 kap. 3 § 2 st VF). Tillstånd att inneha enhandsvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl (2 kap. 6 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande. Behov av pistol kan föreligga för väktare med särskilt kvalificerade bevakningsuppgifter. Tillstånd får dock inte meddelas i andra fall än där väktare — som skall ha fyllt 20 år och inneha fast anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag — enligt RPS föreskrifter (RPS FS 1994:12, FAP 579-2) får vara utrustad med skjutvapen. I sådana fall beviljas bevakningsföretaget tillstånd till innehav av det antal vapen som behövs för utlåning till företagets väktare. Väktaren meddelas ett personligt tillståndsbevis, en s.k. lånelicens (RPS FS 1996:6, 6.2 kap.).

Annan än väktare

Tårgas- och liknande anordningar

Tillstånd till innehav av gasvapen får meddelas endast för ”tjänst eller annan särskild omständighet som medför ett synnerligt behov av gasvapen för personligt skydd” (2 kap. 5 § 3 VF). Tårgasanordningar m.m. har tidigare behandlats i prop. 1990/91:130 s.30 samt i samband med införandet av 1996 års vapenlag, SOU 1994:4 s. 105 ff., prop. 1995/96:52 s. 67 ff. Justitieutskottet behandlade senast frågan om innehav av pepparspray m.m. i bet. 1997/98:JuU18 s. 8 ff.

Skjutvapen

Det finns inga bestämmelser i vapenlagstiftningen som anger under vilka förutsättningar skjutvapen får meddelas för skyddsändamål. Som regel betraktas dessa ansökningar av tillståndsmyndigheten som en ansökan om skjutvapen för s.k. udda ändamål.

I vissa fall kan exempelvis ett brottsoffer eller annan utsatt person som erhållit ett s.k.

29

trygghetspaket från polisen, även få tillgång till tårgasspray.

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande. Tillstånd att inneha pistol, revolver eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast då ett oundgängligt behov föreligger. Sådant tillstånd kan beviljas t.ex. en befälhavare på fartyg i regelbunden utländsk trafik samt undantagsvis annan som för sin personliga säkerhet har ett särskilt stort behov av vapen (RPS FS 1996:6, 6.2 kap.)

4.6.2. Nuvarande faktiska förhållanden m.m.

Väktare

Väktare vid auktoriserade bevakningsföretag innehar som regel en s.k. lånelicens, tidsbegränsad att gälla under den tid anställningen varar. Väktarens tillstånd gäller inte för ett visst specifikt vapen, utan medför en rätt att inneha något av de skjutvapen som bevakningsföretaget har innehavstillstånd för. Som komplement till sin lånelicens medför väktaren en inplastad s.k. huvudlicens, vilken upptar alla de skjutvapen som bevakningsföretaget har rätt att inneha. Vad som anförts i fråga om stöldbegärlighet och farlighet m.m. beträffande enhandsvapen för målskytte gäller naturligtvis också för sådana vapen som innehas för skydd i tjänsten.

Annan än väktare

Det förekommer att personer ansöker om att få tillstånd att inneha vapen för personligt skydd. Sökanden kan vara chaufför av något slag eller annars ha en, enligt honom själv, utsatt position. Sådana ansökningar beviljas numera ytterst sällan och då vanligen för gasvapen . I undan-

29

tagsfall har det dock förekommit att tillstånd för personligt skyddsändamål beviljats för enhandsvapen, t.ex. i fråga om befälhavare på fartyg eller nordpolsfarare som fått tillstånd för ”skydd mot isbjörn”.

1987 års vapenutredning föreslog att sådan licens endast skulle få utfärdas om det

30

förelåg särskilda skäl (SOU 1989:44, s. 102106). Departementschefen ansåg emellertid att restriktioner i detta avseende kunde undvaras och föreslog därför inte ökade restriktioner beträffande tillståndsgivningen när det gäller dessa vapen utan endast förtydligande av lagtexten. Förtydligandena innebar dels att tillstånd även för vapen med prydnads-, affektions- eller samlarvärde får beviljas endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas eller användas i strid med det ändamål som tillståndet avser, dels att inget vapen som avses med tillstånd i dessa fall får användas till skjutning. Vidare fördes samlarändamål in som självständigt skäl för vapentillstånd (prop. 1990/91:130, s. 26, 32).

4.7. Skjutvapen med samlings-, prydnadseller särskilt affektionsvärde

4.7.1. Allmänt

Det främsta skälet att inneha ett skjutvapen är för att skjuta med det. Mellan 10 och 15 procent av alla skjutvapen innehas emellertid för andra ändamål än skjutning. Det är vapen som innehas av samlare eller som har ett särskilt prydnads- eller affektionsvärde. Beträffande de sistnämnda brukar tillståndet ange att vapnet innehas som ”minne”. Alla vapenslag finns representerade bland dessa samlings-, prydnadsoch minnesvapen, även helautomatiska skjutvapen.

4.7.2. Gällande rätt

Beträffande skjutvapen som har huvudsakligt samlarvärde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för sökanden får tillstånd meddelas även för andra ändamål än skjutning. Tillståndet kan förenas med villkor att vapnet skall göras varaktigt obrukbart (2 kap. 4 och

30

5 §§ VL). — Om vapnen inte gjorts varaktigt obrukbara måste sökanden ha fyllt 18 år för att kunna erhålla innehavstillstånd (2 kap. 3 § 4 st VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande.

Vapen hos samlare

Särskilda krav måste ställas på en vapensamlares personliga kvalifikationer. Vidare bör det stå klart att han har ett seriöst intresse för verksamheten. Även privata samlingar godtas. Samlingens område bör vara så avgränsat att det finns rimliga möjligheter att åstadkomma en något så när komplett samling. Samlingsområden beskrivna som ”jaktvapen”, ”militärvapen” eller ”halvautomatiska vapen” är exempelvis för stora för att en privatperson skulle kunna åstadkomma en komplett samling. Begränsningen bör också vara så klart angiven att det är möjligt att senare avgöra vilka vapen som har sin givna plats inom ett viss samlingsinriktning. Sedan en samlares samlingsinriktning eller område har prövats och befunnits uppfylla de krav som kan ställas, bör någon ytterligare behovsprövning inte göras så länge de anskaffade vapnen har sin plats inom det angivna området.

Samlingarna medför i många fall särskilda risker från säkerhetssynpunkt. Någon begränsning av hur många vapen en samlare får ha i en samling finns inte. Däremot bör tillståndsmyndigheten i förekommande fall besluta om särskild förvaringsföreskrift, särskilt gäller detta i fråga om enhandsvapen och helautomatiska vapen. Helautomatiska vapen, till vilka det finns ammunition i handeln, bör som regel inte tillåtas ingå i en vapensamling, såvida inte vapnet förvaras under mycket hög säkerhet. Frågan om att som villkor för innehavet uppställa krav på att ett vapen skall göras varaktigt obrukbart måste avgöras som en avvägning mellan säkerhetsaspekterna och samlarintresset. Möjligheten till betryggande förvaring gör inte sällan det onödigt med en föreskrift om obrukbarhet. Polismyndigheten kan meddela särskilt tillstånd för skjutning med samlingsvapen. Detta bör ske endast för ett visst tillfälle och för ett visst vapen (RPS FS 1996:6, 6.3 kap.).

Vapen med huvudsakligt prydnads- eller affektionsvärde

Exempel på vapen som huvudsakligen har prydnadsvärde är att vapnet har ett särpräglat utseende, ovanlig konstruktion eller förekommer i ett litet antal. Vid bedömningen av affektionsvärdet är det sökandens relation till överlåtaren eller vapnet som skall beaktas. Att ett vapen överlåtits genom arv, förtida arv eller genom testamente bör normalt innebära att en affektionsvärdessituation föreligger. Stor betydelse skall tillmätas sökandens uppfattning och värdet för honom. När det gäller enhandsvapen och helautomatiska vapen, till vilka det finns ammunition i handeln, bör innehavstillstånd ges endast på villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart (RPS FS 1996:6, 6.4 kap.).

4.7.3. Nuvarande faktiska förhållanden

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Majoriteten av enheterna bedömer att andelen samlar-, prydnads- och minnesvapen utgör omkring 10 procent av det totala antalet vapen, dvs. över 200 000 vapen. Uppskattningen stämmer väl överens med den nedan redovisade specialgranskningen som utredningen företagit av alla tillståndsärenden i två län under år 1995. Synpunkter som lämnats beträffande denna vapengrupp är att antalet minnesvapen borde vara begränsat, att tillstånd för minnesvapen endast borde ges i undantagsfall och inte regelmässigt som nu är fallet samt att det inte borde räcka med förvaring under hög säkerhet för att få samla på helautomatiska vapen.

1995 års tillståndsärenden i Kronobergs och Västmanlands län

En genomgång av samtliga tillståndsärenden under år 1995 i Kronobergs och Västmanlands län gav följande resultat i fråga om andelen vapen beviljade för ändamålen samling, prydnad eller minne.

Ljungby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12,5 % Växjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14,1 % Fagersta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20,9 % Köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11,2 % Sala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13,6 % Västerås . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12,3 %

Den största andelen av de genomgångna ansökningarna i denna del rörde utan tvekan minnesvapen. Genomgången visade också att det inte var ovanligt med ansökningar om att få tillstånd till flera minnesvapen åt gången, i vissa fall 6—7 vapen.

Särskilt om vapensamlare

Sveriges största samling av vapen finns hos Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping. En annan stor samlare är statliga Armémuseum. Det finns också en mängd lokala och regionala vapensamlingar på museer som ägs av kommuner, landstingskommuner eller stiftelser. Museivapen har behandlats närmare under avsnitt 4.2.2. Bland de privata samlarna finns det dels rena vapensamlare, dels historiskt intresserade personer eller grupper som försöker återskapa och visa en viss tidsepok, exempelvis beredskapstiden. Ofta är samlarna anslutna till någon vapensamlarorganisation, som t.ex. Svenska vapenstiftelsen, Samlarförbundet nordstjärnan, Skånes vapenhistoriska sällskap eller Samlarföreningen polcirkeln. Utredningen har fått uppgift om att det förekommit att samlare och historieintresserade ansökt om tillstånd att få inneha rent militära vapen, som t.ex. luftvärnskanoner, vilka på okänt sätt kommit i civil ägo. Sannolikt förekommer det också att sådana tillstånd beviljats.

4.8. Udda ändamål

4.8.1. Allmänt

De huvudsakliga ändamålen, för vilka vapentillstånd meddelas, är jakt, målskytte, samling, prydnad, minne eller skydd. Vapen kan emellertid brukas även till andra, mindre vanliga, ändamål. Hos tillståndsmyndigheterna kallas dessa ofta för ”udda ändamål”.

4.8.2. Gällande rätt

Enligt vapenlagen får tillstånd att inneha vapen meddelas endast för särskilt angivna ändamål. I vapenförordningen anges vidare vilka särskilda krav som gäller för olika vapentyper. De ändamål som härvid regleras är jakt, målskytte, samlings-, prydnads- och minnesändamål samt skyddsändamål i tjänsten (2 kap. 3—5 §§ VL samt 2 kap. 3—5 §§ VF). De s.k. udda ändamålen är således inte reglerade i vapenlagstiftningen.

4.8.3. Nuvarande faktiska förhållanden

Tillståndsmyndigheterna får då och då in ansökningar om att få tillstånd att inneha vapen för udda ändamål. Exempel på sådana är ansökningar från — räddningstjänsten: för att punktera gasbehållare — företag: för att testa/utveckla produkter, t.ex. skottsäkra västar — bönder och slakteripersonal: för att avliva tamboskap — teater- och filmbolag: för användning vid föreställningar eller inspelningar — lantbruksgymnasier med jägarlinjer: för utlåning till eleverna — innehavare av vilthägn: för utlåning av vapen för jakt — anordnare av utbildning i jägarexamen: för utlåning av vapen för övning. Som tidigare nämnts är dessa ändamål inte reglerade i lagstiftningen. Det förekommer ändå att tillstånd meddelas för vissa av dessa ändamål. Beträffande de uppräknade kategorierna kan följande nämnas. Räddningstjänsten behöver kulgevär för att i samband med brand kunna punktera gasbehållare. Viss personal utbildas i att handha vapen just för detta ändamål. Ofta löser tillståndsmyndigheterna problemet så att en person, som själv innehar vapen av samma typ och som har genomgått utbildning i handhavandet, erhåller licens på vapnet under den tid hans anställning hos räddningstjänsten varar. Lånelicenser kan sedan utfärdas till andra personer vid räddningstjänsten som genomgått samma utbildning från räddningsverket. Vapnet förvaras hos räddningstjänsten. Vid företag, som behöver vapen vid produktutvecklingen, löser man som regel problemet genom att en person som uppfyller vapenlagstiftningens krav, t.ex. i fråga om enhandsvapen för målskytte, innehar vapenlicensen.

Slakt av tamboskap omfattas inte av begreppet jakt. Lagligen finns det inget utrymme för att ge licens för avlivning av tamboskap. Det förekommer dock att personer vid slakterier fått tillstånd att inneha pistol, efter tillstyrkande av Statens naturvårdsverk. Inte sällan ansöker teater- och filmbolag om att få tillstånd att använda riktiga vapen vid sina föreställningar. Från Rikspolisstyrelsens sida anser man att sådana ansökningar i princip inte bör beviljas. I stället bör vapenattrapper brukas i dessa sammanhang. Det förekommer emellertid — särskilt i Stockholmstrakten — att tillstånd för sådant ändamål beviljas. Ofta ”lånas” då vapnen från en vapenhandlare under den tid föreställningen/inspelningen pågår, för vilket någon person i truppen erhåller ett tidsbegränsat innehavstillstånd. Övriga uppräknade kategorier erhåller, vad utredningen erfarit, inte i dag tillstånd att inneha vapen för angivna ändamål.

4.9. Start- och signalvapen

Gällande rätt

Det finns ett antal olika särregleringar i vapenlagen som berör start- och signalvapen. Som exempel kan nämnas att det inte krävs att det föreligger synnerliga skäl för att tillstånd till innehav av ett sådant skall meddelas (2 kap. 6 § VL) och att Sveriges riksidrottsförbund och därtill anslutna förbund och föreningar samt Svenska brukshundklubben och därtill anslutna klubbar är undantagna från kravet på innehavstillstånd om innehavet gäller start- eller signalvapen (2 kap. 2 § VF). Start- och signalvapen behandlades i prop. 1986/87:154, bet. JuU 1987/88:1, prop. 1990/91:130 s. 54 samt i samband med införandet av 1996 års vapenlag; SOU 1994:4 s. 104 och prop. 1995/96:52 s. 67.

Enligt 2 kap. 1 § 2 VF får dock de organisationer som omnämns i förordningen

31

(1994:524) om frivillig försvarsverksamhet ges innehavstillstånd för skjutvapen. Frivilliga skytterörelsen är en sådan organisation.

4.10. Överväganden och förslag

4.10.1. Vem får meddelas tillstånd?

Bestämmelsen om att ”det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet” får meddelas tillstånd utgår ur vapenlagen. I lagen anges de förutsättningar som måste föreligga för att en sammanslutning skall få meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. Sålunda skall en sådan sammanslutning visa prov på en stabil organisation och en kontinuerlig skytteverksamhet samt bedriva ett säkert skytte. Bestämmelserna om huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag behålls, med viss språklig justering.

Enskilda personer

Bestämmelsen i 2 kap. 3 § a vapenlagen om att enskilda personer får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen saknas det naturligtvis skäl att i och för sig sätta i fråga så länge enskilda vapeninnehav över huvud taget accepteras. Att enskilda personer sålunda får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen framgår emellertid av andra bestämmelser och behöver inte påpekas särskilt. Utredningen menar därför att den särskilda bestämmelsen härom kan utgå.

Sammanslutningar

Det ”frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet

I 2 kap. 3 § b vapenlagen finns bestämmelsen om det frivilliga, statligt kontrollerade skytteväsendet. Sannolikt har man tidigare med bestämmelsen främst avsett Frivilliga Skytterörelsen, vilket skulle förklara varför denna organisation inte tagits upp bland de sammanslutningar som enligt 2 kap. 1 § 1 vapenförordningen får ges tillstånd att inneha skjutvapen . Utredningen har i avsnitt 4.2.1 redogjort för tidigare reglering be-

31

träffande frivillig försvarsverksamhet jämfört med vapenlagstiftningen. Vad utredningen funnit existerar numera ingen frivillig, statligt kontrollerad skytteverksamhet. Vapenlagens bestämmelse förefaller således vara obsolet och kan utgå.

Vilka sammanslutningar skall ha rätt att inneha skjutvapen?

Det finns i dag inte i lagen, dess förarbeten eller förordningen angivet vilka krav en sammanslutning bör uppfylla för att få tillstånd att inneha skjutvapen. I stället anges i vapenförordningen endast vilka dessa sammanslutningar/förbund är. Sveriges militära idrottsförbund (numera Sveriges militäridrotts- och mångkampsförbund) och Svenska skidskytteförbundet togs med så sent som år 1983 respektive 1990. Till utredningen samt till Justitiedepartementet, vilket överlämnat frågan till utredningen, har det vidare från två förbund — Skytterörelsens ungdomsorganisation och Sveriges förbund för praktiskt skytte — inkommit begäran om att inbegripas bland de organisationer som enligt 2 kap. 1 § vapenförordningen får ges tillstånd att inneha vapen. Förbunden, även de två sistnämnda, presenteras närmare i bilaga 3. Utredningen har inte, inom ramen för detta arbete, haft möjlighet att närmare studera och analysera de olika sammanslutningarna. Vid en mycket översiktlig genomgång av de förbund som nu begärt att erhålla den status som följer av nuvarande 2 kap. 1 § vapenförordningen, nämligen rätten att ha egna skjutvapen, har inte utredningen kunnat peka på något som tyder på att de skulle vara mindre lämpliga att inneha skjutvapen än de redan etablerade sammanslutningarna. Bland den övriga skytterörelsen finns det dock, av olika skäl, motståndare till att dessa förbund skulle erhålla sådan status. Frågan är alltså inte okontroversiell. Utredningen menar att man i stället för att föreslå att de nämnda förbunden antingen erhåller sådan status eller inte gör det, bör försöka lösa frågan på längre sikt, dels genom att i lagen generellt ange vilka sammanslutningar som kan komma i fråga för eget tillstånd, dels genom att i viss mån förändra den nuvarande beslutsordningen. Ett problem i sammanhanget är att det är mycket svårt att uppställa kriterier för vilka sammanslutningar som bör komma i fråga för eget innehavstillstånd. Enbart omfattningen eller medlemsantalet kan inte ge lämplig vägledning. Som exempel kan nämnas att Svenska skidskytteförbundet endast har 1 000 medlemmar, vilket en ny förening säkerligen inte skulle ha alltför svårt att nå upp till. De grundläggande kraven som bör ställas är dock, enligt utredningens mening, att en sammanslutning kan uppvisa en stabil organisation och en kontinuerlig skytteverksamhet samt att den bedriver ett skytte som uppfyller godtagbara krav på säkerhet. Slutligen bör det av lagen framgå att sammanslutningar får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast för jakt eller målskytte.

Vem skall bestämma vilka sammanslutningar som skall få rätt att inneha egna skjutvapen?

Regeringen beslutar vilka sammanslutningar som skall få meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. Frågan är dock svårbedömd för regeringen, inte minst på grund av att det inte finns någon kontinuerlig uppföljning av verksamheten inom sammanslutningarna. Detta innebär dels att det inte finns någon samhällskontroll över att de sammanslutningar som tagits upp i vapenförordningen fortfarande håller sådan klass att de kan betros med egna skjutvapen, dels att sådana förbund som har starka skäl att vilja erhålla ifrågavarande status har mycket svårt att få sin sak prövad. Givetvis är det inte rimligt att föreslå att Regeringskansliet skall belastas med en sådan uppföljningsuppgift. Rikspolisstyrelsen däremot har helt andra möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen inom skytterörelsen. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen ges i uppdrag att ha en beredande funktion i form av en kontinuerlig uppföljning av utvecklingen inom skytterörelsen och vidare att rådge regeringen i fråga om vilka sammanslutningar som bör ha sådan status att de får meddelas tillstånd att inneha egna skjutvapen. De sammanslutningar som i dag tas upp i vapenförordningen torde därvid vara självskrivna.

Museer och auktoriserade bevakningsföretag

Bestämmelserna rörande museer och auktoriserade bevakningsföretag behålls i vapenlagen. Dock bör det tydligt framgå att auktoriserade bevakningsföretag får meddelas tillstånd endast för skyddsändamål.

Udda ändamål

Beträffande udda ändamål kan det finnas godtagbara skäl att medge även annan än någon av de uppräknade kategorierna rätt att inneha skjutvapen. Tillståndsmyndigheten bör därför, efter yttrande från Rikspolisstyrelsen, kunna meddela även annan sådan rätt i fråga om skjutvapen för udda ändamål. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.10.7.

4.10.2. De allmänna förutsättningarna för tillstånd

Allmänt

Vapenutredningen föreslår en ny utformning av tillståndsbestämmelserna. I vapenlagen anges såväl de allmänna förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas, som de olika ändamålen och kraven som är kopplade till dessa. Mer detaljerade bestämmelser om vad som avses med de olika kraven tas in i vapenförordningen.

Det är svårt att ur den nuvarande lagstiftningen utläsa i vilka hänseenden det ställs krav för meddelande av tillstånd. I 2 kap. vapenlagen omnämns krav på behov och ändamål, samt att tillstånd endast får meddelas om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare anges att tillstånd till helautomatiska vapen och enhandsvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl. I vapenförordningen omnämns krav på viss ålder och kunskap samt närmare om behovskravet i vissa hänseenden. Slutligen har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter i fråga om ålderskravet. Förutsättningarna för att erhålla tillstånd bör, enligt utredningens mening, uttryckas på ett tydligare sätt i lagstiftningen. De huvudsakliga krav som därvid ställs bör framgå av vapenlagen, medan mer detaljerade bestämmelser om vad som avses med de olika kraven kan bestämmas av regeringen. Vapenutredningen föreslår därför en annan systematisk uppbyggnad av vapenlagstiftningen. I vapenlagen anges såväl de allmänna förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas som de olika ändamålen och de krav som är kopplade dessa. Mer detaljerade bestämmelser om vad som avses med de olika kraven tas in i vapenförordningen samt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.

”Behov” och ändamål

Begreppet ”behov” ersätts med ett krav på att sökanden skall ha giltigt skäl att inneha skjutvapen. Giltiga skäl är jakt, målskytte, skydd, samling, minne, prydnad och i viss mån även s.k. udda ändamål samt innehav av start- och signalvapen.

I Sverige har man sedan en lång tid tillbaka använt sig av uttrycket att en vapeninnehavare skall ha ”behov” av sitt vapen. Vad som konkret avses med detta är oklart. I vapenförordningen anges att den som har

Behov av gasvapen föreligger dock, enligt vapenförordningen, endast för tjänst eller

32

annan särskild omständighet som medför ett synnerligt behov av gasvapen för personligt skydd (2 kap. 5 § p.3 VF).

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen, Art. 5.

33

jägarexamen skall anses ha behov av jaktvapen. Beträffande övriga kategorier av vapen finns det inte någon sådan uttolkning eller förklaring . I flera andra länder, liksom i EG-vapendirektivet , talar

32

33

man i stället om ”good reason” eller ”giltigt skäl”. Utredningen menar att det är mindre lämpligt att tala om ”behov” i samband med tillståndsgivning till innehav av vapen. ”Behov” är ett subjektivt uttryck som inte bör användas i dessa sammanhang. Alla som vill ha vapen anser sig naturligtvis ha behov av det, till vad ändamål det vara må. Härtill kommer att det endast beträffande jaktvapen är angivet i lagstiftningen vad som skall anses utgöra ett godtagbart behov. I stället bör man få tillstånd att inneha skjutvapen endast om man har ett ”giltigt skäl” att inneha ett sådant. Detta markerar på ett bättre sätt att det är samhället som sätter gränserna för vad som skall anses vara ett befogat vapeninnehav. I lagen bör också anges vad som är att anse som giltiga skäl, nämligen de ändamål för vilka ett innehavstillstånd får medges. Giltiga skäl är således innehav av skjutvapen för jakt, målskytte, skydd, samling, minne och prydnad. Vidare kan det finnas godtagbar anledning att inneha start- och signalvapen samt i undantagsfall även att inneha att skjutvapen för ett s.k. udda ändamål. Vilka dessa udda ändamål är kan vara svårt att uttömmande ge svar på. Frågan måste bedömas från fall till fall. Därför bör inte dessa ändamål anges i detalj i lagtexten. Utredningen tar upp frågan närmare i avsnitt 4.10.7.

Lämplighet

En bestämmelse om att ett skjutvapen skall vara lämpligt för det avsedda ändamålet tas in i vapenlagen. Rikspolisstyrelsen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka typer av skjutvapen som skall anses vara lämpade för olika ändamål.

Lämplighet kan avse dels vapeninnehavarens lämplighet att inneha skjutvapen, dels skjutvapnets lämplighet för visst ändamål.

Vapeninnehavarens lämplighet

Redan i dag ställs krav på sökandens lämplighet. I vapenlagen uttrycks detta så att ”tillstånd får meddelas endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas”. Härmed avses naturligtvis i första hand att sökanden skall vara laglydig och pålitlig. Rikspolisstyrelsens allmänna råd utvecklar närmare vad som avses i detta hänseende. Stadgandet kan emellertid också användas i de fall sökandens omgivning är sådan att skjutvapen inte bör förekomma i denna, t.ex. om sökanden sammanbor med någon som är grovt kriminellt belastad eller svårt psykiskt sjuk. Huruvida en sökande är lämplig att inneha skjutvapen eller inte är en bedömningsfråga, där en samlad bedömning av en rad olika omständigheter måste göras. Det är därför svårt att precisera lämplighetskravet närmare än vad som i dag har gjorts i vapenlagen. Utredningen föreslår därför ingen ändring i denna del. För att kunna göra en adekvat bedömning och för att olika tillståndsärenden skall behandlas likvärdigt är det dock viktigt att tillståndsmyndigheterna får del av rättspraxis på området. Spridningen av denna information bör ske via Rikspolisstyrelsen. Den som är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom och härigenom är satt under förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken är, enligt utredningens mening, inte lämplig att betros med skjutvapen. En sådan person bör därför inte meddelas tillstånd enligt vapenlagen. Utredningen föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 11 § vapenförordningen, som stadgar att bl.a. den som har förvaltare inte får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen utan att förvaltaren samtyckt till innehavet, skärps i enlighet härmed samt tas in i vapenlagen (se även avsnitt 3.3).

Skjutvapnets lämplighet

Det finns i dag inga regler i vapenlagstiftningen om att ett skjutvapen i sig skall vara lämpligt för det ändamål det skall nyttjas till. Tillståndsmyndigheterna och Svenska jägareförbundet har dock för utredningen påpekat att det förekommer skjutvapen som inte är lämpliga för det ändamål som de skall användas till. Som exempel kan nämnas hagelgevär, vars utförande liknar militära helautomatiska vapen och med vilka det inte alls går att uppnå samma skottprecision som med ordinära

Företeelsen har påpekats av bl.a. Svenska jägareförbundet som inkommit med en

34

skrivelse till vapenutredningen i frågan. Förbundet föreslår dels ett förbud mot civil användning av vapentyper av militär/polisiär karaktär, dels att en bestämmelse om minimipiplängd för hagel- och kulgevär införs.

hagelgevär. Sådana vapen är naturligtvis inte lämpliga i jaktsammanhang, där strävan måste vara att minimera risken för skadskjutning av viltet .

34

Beträffande jaktvapen bestämmer Statens naturvårdsverk — inom ramen för jaktlagstiftningen — vilka vapen som får användas till detta ändamål. Vid tillståndsgivningen tar polismyndigheten hänsyn till dessa bestämmelser. Avslår polismyndigheten en ansökan om tillstånd till innehav av ett visst vapen för jaktändamål har sökanden erfarenhetsmässigt stora möjligheter att, med stöd av Naturvårdsverkets bestämmelser, få rätt i högre instans. Eftersom jaktvapen är den vanligaste vapentypen i Sverige har alltså i praktiken Naturvårdsverket stort inflytande över vilka vapen som brukas här. Sålunda beviljas det exempelvis tillstånd för vissa halvautomatiska gevär, som enligt Naturvårdsverkets regler är tillåtna vid jakt. Ett annat område där regelverken i viss mån kommer i konflikt med varandra är frågan om ljuddämpare. Naturvårdsverket anger i sina föreskrifter att ett skjutvapen får vara försett med anordning som reducerar vapnets skottljud ned till 125 dBC peak, mätt 30 m från vapnets mynning. Enligt vapenlagstiftningen krävs dock tillstånd för innehav av ljuddämpare, vilket även innefattar s.k. ljudreducerande anordningar. I vapenförordningen anges att tillstånd till ljuddämpare endast får meddelas till skydd för hälsa eller miljö, om det är särskilt påkallat. Sålunda kräver tillståndsmyndigheten regelmässigt läkarintyg vid ansökan om tillstånd att inneha ljuddämpare. Den bristande samordningen mellan regelverken leder ofta till diskussioner mellan tillståndssökande och handläggare vid tillståndsmyndigheten och ger handläggarna merarbete. Beträffande målskyttevapen anges i vapenförordningen bl.a. att sökanden skall vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att föreningen bör bedriva aktivt skytte med den vapentyp som ansökan avser. Vid revideringen, i samband med att 1996 års vapenlag infördes, tillades att skyttet med den aktuella vapentypen bör bedrivas i regi av ett förbund som anges i vapenlagen eller förordningen. Tillståndsmyndigheterna har i flera fall avslagit ansökningar om tillstånd till innehav av enhandsvapen som inte uppfyller det sistnämnda kriteriet — ofta efter hörande av Svenska sportskytteförbundet eller Svenska pistolskytteförbundet, vilka ställt sig negativa till innehav av den aktuella vapentypen. Har skytte och tävlingar med vapentypen ägt rum i viss omfattning, t.ex. inom den egna föreningen, är det dock inte ovanligt att högre instans beviljar innehavstillstånd. En grupp skyttar kan på detta sätt föra fram nya vapenklasser

och skyttegrenar. Så var fallet med det s.k. magnum-skyttet innan det accepterades av de större förbunden och så är fallet i dag med kortpipiga (snub-nose) enhandsvapen, som inte har godtagits av förbunden. Man kan starkt ifrågasätta om Statens naturvårdsverk eller enskilda grupper av skyttar skall ha möjlighet att påverka vilka skjutvapen som tillåts i Sverige — i vart fall i den grad som är fallet i dag. Beslut om tillstånd till innehav av skjutvapen, tillsyn och övriga vapenfrågor rörande civila skjutvapen hanteras av polisen. Utredningen menar att polisväsendet rimligen också skall ha det avgörande inflytandet över vilka skjutvapen som tillåts i landet. Andra intressen än säkerhet och skjutvapnens lämplighet bör inte få vägas in. Utredningen föreslår därför att det i vapenlagen införs en bestämmelse om att ett skjutvapen avsett för jakt, målskytte eller skydd skall vara lämpligt för det avsedda ändamålet. Om ett skjutvapen är olämpligt för ett särskilt ändamål skall tillstånd till innehav av detsamma således inte ges. Närmare bestämmelser om vilka skjutvapen som skall anses lämpliga för olika ändamål bör utfärdas av Rikspolisstyrelsen.

Kunskaper

I vapenlagen omnämns inte kravet på att sökanden skall besitta vissa kunskaper för att erhålla innehavstillstånd. Möjligen kan det tolkas in i stadgandet om att tillstånd till innehav av enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl. I vapenförordningen anges att den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall visa sig kunna handha sådant vapen. Härmed avses beträffande jaktvapen att vederbörande avlagt jägarexamen och beträffande vissa målskyttevapen att sökanden tagit angivna skyttemärken eller motsvarande. I samma paragraf uppställs, beträffande målskyttevapen, krav på bl.a. aktivt medlemskap i skytteförening samt ålderskrav. Alla innehavare av skjutvapen för skytteändamål bör naturligtvis kunna hantera detsamma. Det är dock svårt att rent generellt ange vari kunskapen skall bestå eftersom olika typer av vapen och olika ändamål ställer varierande krav. Beträffande jaktvapen bör sökanden, liksom i dag, visa prov på såväl teoretiska som praktiska kunskaper i form av bevis på avlagd jägarexamen. Beträffande skjutvapen för målskytte går det också att uppställa kunskapskrav, nämligen att sökanden visar prov

Flera skytteföreningar har infört ett s.k. grönt kort för nya pistolskyttar. För att

35

erhålla ett sådant skall såväl en teoretisk som en praktisk utbildning genomgås, i likhet med jägarexamen. Även om förekomsten av dessa gröna kort i dag inte påverkar tillståndsförfarandet kan det kanske bli aktuellt i framtiden.

på viss skjutskicklighet . För andra kategorier är det emellertid svårare

35

att uppställa sådana krav. Eftersom det inte mera generellt går att ange vari kunskapen skall bestå beträffande olika vapenslag och ändamål är det enligt utredningens mening lämpligast att för de olika ändamålstyperna, var för sig, ange närmare vad som krävs för att tillstånd skall få meddelas. Utredningen återkommer till vad som därvid bör gälla för de olika ändamålen.

Ålder

Nuvarande praxis i fråga om ålderskrav vid tillståndsgivningen tas in i vapenlagen.

I praktiken gäller huvudregeln att endast den som är 18 år får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Om det föreligger särskilda skäl får undantag från huvudregeln göras. Personer under 15 år bör dock inte få innehavstillstånd, inte minst för att de ännu inte är straffmyndiga. Utredningen menar att nuvarande praxis bör framgå av lagen. Utredningen föreslår därför att en åldersregel införs i vapenlagen. Tillståndsgivningen bör även fortsättningsvis vara restriktiv vad gäller ungdomar under 18 år.

Tidsbegränsade tillstånd

Tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte och skydd samt enhandsvapen för jakt skall tidsbegränsas till att gälla i högst fem år. Tillstånd får liksom tidigare tidsbegränsas även i andra fall, om det med hänsyn till omständigheterna kan förutses att skälen för innehav av vapnet inte kommer att bli varaktiga.

Innehavstillstånd bör tidsbegränsas

En hel del skjutvapen innehas utan att nyttjas till avsett ändamål. Detta är naturligtvis inte bra dels med tanke på den uttalade ambitionen att hålla nere antalet skjutvapen i samhället, dels med hänsyn till att risken är större att sådana vapen inte tas om hand och förvaras lika väl som

vapen som används aktivt. Ett inte ovanligt exempel på skjutvapen som inte aktivt nyttjas för avsett ändamål är målskyttevapen som innehas av personer som numera slutat träna och tävla med sina vapen. De har ändå behållit vapnen utan att i egentlig mening längre ha behov av dem för målskytteverksamhet. Har man slutat att aktivt nyttja sina vapen kan detta i och för sig vara en grund för återkallelse av tillståndet. Återkallelse av tillståndet på denna grund sker dock endast i knappt 8 procent av alla återkallelseärenden. Framförallt beror detta på att tillståndsmyndigheterna inte får kännedom om när en person inte längre är aktiv. Frågan är hur man kan råda bot på detta förhållande. Att ålägga skyttesammanslutningarna någon form av skyldighet att rapportera de medlemmar som slutar är enligt utredningens mening ingen lösning, inte minst eftersom sammanslutningarna utgörs av ideella föreningar. Att ålägga tillståndsmyndigheterna att, på eget initiativ, från varje sammanslutning begära in medlemslistor för att denna väg kontrollera vilka som alltjämt är aktiva (och härigenom utesluta dem som inte är det) skulle innebära ett väsentligt administrativt merarbete som knappast kan motiveras, särskilt som det i alla fall sannolikt inte skulle innebära någon heltäckande kontroll. Dessutom är det inte bara målskyttevapen som innehas utan att nyttjas för avsett ändamål. Utredningen anser i stället att det vore mycket att vinna på en generell tidsbegränsning av innehavstillstånden. Samhället skulle då hålla en kontinuerlig kontroll över vapeninnehavaren dels beträffande huruvida de aktivt nyttjar sina skjutvapen och därmed kan sägas ha ett giltigt skäl att inneha dem, dels i fråga om deras lämplighet att inneha skjutvapen eftersom ett tillstånd bör förnyas först efter en allmän vandelsprövning. Utredningen föreslår därför att innehavstillstånd tidsbegränsas i betydligt större omfattning än vad som är fallet i dag.

Vilka innehavstillstånd bör tidsbegränsas?

Frågan är om alla innehavstillstånd bör tidsbegränsas eller om detta endast bör gälla tillstånd att inneha skjutvapen för vissa ändamål. För att det skall vara meningsfullt med en förnyad prövning av de olika förutsättningarna för tillstånd måste det vara så att det vid prövningen går att sluta sig till huruvida någon av dessa inte längre föreligger. En gemensam nämnare för alla innehavstillstånd är det absoluta kravet, oavsett vilket ändamål som avses, att det inte får finnas risk för att vapnet kan komma att missbrukas. I detta ligger framför allt att sökanden skall vara laglydig och pålitlig. Förändringar i denna förutsättning kan naturligtvis ha skett, varför det härigenom skulle gå att motivera ett förslag om att alla innehavstillstånd skall tidsbegränsas. Emellertid handlar frågan om en tidsbegränsning av innehavstillstånden till stor del om resurser och var dessa bör sättas in för att i möjlig mån

förebygga att skjutvapen kommer till användning i brottssammanhang. Normalt sett skall förändringar beträffande vapeninnehavares lämplighet komma till tillståndsmyndighetens kännedom så snart de sker, t.ex. genom information om att någon misstänks för brott, har blivit intagen på sjukhus för vård av psykisk störning eller har tagits hand om jämlikt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Visserligen fungerar detta informationsflöde inte alltid helt tillfredsställande — särskilt inom större polisområden eller mellan olika sådana — vilket i viss mån kunde motivera en kontinuerlig vandelsprövning. Utredningen är dock av den meningen att brister i den allmänna lämpligheten kan vara så allvarliga att resurser i stället bör satsas på att förbättra informationsflödet så att ett innehavstillstånd i förekommande fall omedelbart ifrågasätts. Utredningen anser alltså inte att det är motiverat att genomföra en bestämmelse om generell tidsbegränsning av alla tillstånd enbart av denna anledning. Förutom kravet på att innehavaren skall vara lämplig att inneha skjutvapen finns det varierande krav beroende på vilket ändamål skjutvapnet skall användas till. Kravet som, enligt vapenlagen, ställs för att få tillstånd till innehav av jaktvapen som inte är enhandsvapen är att sökanden avlagt jägarexamen. Avlagd sådan examen gäller utan begränsning i tiden. Således skulle det endast bli fråga om en lämplighetskontroll vid en förnyad prövning i dessa fall. Detsamma skulle bli fallet beträffande sådana skjutvapen som innehas för samlings-, prydnads- och minnesändamål. Nämnda innehavstillstånd bör därför, som tidigare sagts, inte tidsbegränsas. Annorlunda ställer det sig med enhandsvapen för jaktändamål. För att få ett sådant innehavstillstånd krävs att sökanden kan visa att han har särskild användning för vapnet. Detta är en sådan omständighet som varierar med tiden och vid varje tillfälle bör kunna styrkas av vapeninnehavaren. Detsamma gäller beträffande innehavstillstånd för målskytte, vars förutsättning är att vapeninnehavaren är aktiv medlem i en skyttesammanslutning, och innehavstillstånd för skydd, vars förutsättning är att vapeninnehavaren har en tjänst som oundgängligen kräver beväpning eller det annars föreligger synnerliga skäl. De sistnämnda kategorierna av tillstånd lämpar sig alltså väl för tidsbegränsning. Sammanfattningsvis anser utredningen att tillstånd att inneha skjutvapen för målskytte eller skydd eller att inneha enhandsvapen för jakt alltid skall tidsbegränsas. Härutöver kan det finnas anledning att även i andra fall tidsbegränsa ett tillstånd. Så kan vara fallet om det redan vid tiden för meddelande av innehavstillstånd står klart att sökanden kommer att inneha skjutvapnet endast under en begränsad tid. En bestämmelse för sådana fall bör också finnas med i vapenlagen.

Hur lång tid bör tillstånden gälla?

Eftersom bestämmelsen om tidsbegränsade tillstånd syftar till en kontinuerlig uppföljning av att förutsättningarna för tillstånd är uppfyllda är det önskvärt med så tät kontroll som möjligt. Den generella tidsbegränsningen av vissa innehavstillstånd kommer dock att kräva en ökning av resurserna till vapenenheterna. Även om avsikten är att kostnaderna för förnyelse av tillstånden skall täckas av den avgift som tas ut i samband med ansökan är det ändå inte rimligt att öka arbetsbördan alltför mycket. Härtill kommer en minst lika viktig faktor, nämligen att kostnaderna och besvären för den enskilde vapeninnehavaren inte får bli alltför stora. Utredningen anser därför att det är rimligt att tillstånden begränsas i tiden till att gälla fem år i taget. Rent praktiskt bör förfarandet gå till så att tillståndshavaren själv måste ansöka om förnyande av sitt tillstånd och därvid styrka sin behörighet att även fortsättningsvis inneha skjutvapnet. Inkommer inte tillståndshavaren med en ansökan om förnyelse av sitt tillstånd förfaller det. Vapnen innehas därefter olagligt och kan tas i beslag av polismyndigheten samt förklaras förverkade. Om innehavaren inte ansöker om ett förnyat tillstånd inom den stadgade tiden och detta beror på exempelvis en allvarlig sjukdom eller någon annan särskild omständighet, kan detta medföra att försummelsen inte betraktas som uppsåtlig. Ett mindre allvarligt oaktsamhetsbrott kan då föreligga och det kan i vissa fall anses uppenbart oskäligt att förklara vapnen förverkade. Utrymmet härför torde dock vara begränsat.

Tillverkningsnummer

Av den specialgranskning av anmälningar som kommit in till rikskriminalen under det första halvåret 1996 om skjutvapen som saknades i dödsbon visade det sig att över 20 procent av skjutvapnen saknade tillverkningsnummer eller annan identifieringsmärkning. Liknande förhållanden har redovisats för tiden 1972—1993. Förhållandet är inte tillfredsställande ur polisiär synvinkel. Skjutvapen som påträffas i brottsliga sammanhang går nämligen sällan att spåra till en tidigare ägare, om det saknar märkning. I vapenförordningen anges att uppgift om tillverkningsnummer e.d. skall lämnas vid ansökan om innehavstillstånd. Eftersom det visat sig att det trots detta förekommer alldeles för många skjutvapen för vilka det saknas sådan uppgift i vapenregistret menar utredningen att bestämmelserna bör uppmärksammas mera. Tillståndsmyndigheterna bör uppmärksammas på att uppgiften alltid skall anges av den sökande samt antecknas i vapenregistret. Beträffande sådana tillstånd som redan

meddelats finns det möjlighet för tillståndsmyndigheten att genom registerutdrag få fram i vilka fall det saknas tillverkningsnummer. Innehavare av sådana tillstånd bör kunna tillskrivas och åläggas att komma in med uppgift som kan identifiera vapnet. I de fall ett skjutvapen saknar identifikationsuppgifter bör vapnet, eventuellt genom polismyndighetens försorg, märkas med sådana. S.k. dold märkning kan användas beträffande exempelvis skjutvapen med samlings- eller prydnadsvärde.

4.10.3. Skjutvapen för jakt

Bestämmelsen om att det för tillstånd till innehav av jaktvapen krävs att sökanden fullgjort särskilda kunskapsprov (jägarexamen) tas in i vapenlagen. Bestämmelsen om att det för tillstånd till innehav av enhandsvapen för jakt krävs att sökanden visar att han har särskild användning för ett sådant vapen, tas in i vapenlagen. Bestämmelsen om den s.k. vapengarderoben tas in i vapenförordningen och inskränks till att gälla högst tre skjutvapen.

Gevär

Jägarexamen

En fullständig jägarexamen innefattar såväl teoretiska som praktiska prov. De senare inkluderar skjutskicklighet både med hagelgevär och kulgevär samt en visad god vapenhantering. Flera studieförbund har jägarkurser på sitt program och det vanligaste sättet att ta sin jägarexamen är att genomgå en sådan kurs på kvällstid, under en eller två terminer, och att komplettera med skjutträning. Det har från vissa håll invänts att det skulle vara alltför lätt att ta jägarexamen. Som exempel har nämnts att den kan ”tas över ett veckoslut” på någon kursgård. Visst förekommer det att kursen genomgås relativt fort på sådant sätt, men det förutsätter med all säkerhet att personen i fråga redan har skjutvana samt god kunskap om den teoretiska delen. Så länge proven genomgås med godkänt resultat kan det knappast ha någon betydelse hur och under vilken tid man tillägnat sig kunskapen. Den nuvarande ordningen, där den som visar att han tagit en jägarexamen kan få tillstånd att inneha jaktvapen, innebär en klar administrativ vinst jämfört med ett system där tillståndsmyndigheten skall bedöma ett annat, mer varierande underlag, bestående av intyg om jaktmark, bevis om utförd jakt m.m. Ordningen innebär också att den enskilde slipper mycket arbete i form av att ta

fram detta underlag och att alla jägare blir någorlunda likvärdigt bedömda. Bestämmelsen om att endast den som avlagt jägarexamen får meddelas tillstånd att inneha jaktvapen återfinns i dag i vapenförordningen. Vapenutredningen föreslår en ny systematik i vapenlagstiftningen, där de olika ändamålen och kraven för att erhålla skjutvapen för ett visst ändamål presenteras i vapenlagen. Kravet på fullgjorda kunskapsprov bör anges bland dessa.

Vapengarderoben

Det har ifrågasatts om en jägare utan närmare prövning bör ha rätt att ha så många vapen som sex i sin s.k. vapengarderob. Utredningens undersökning har visat att den genomsnittlige vapeninnehavaren endast innehar två till tre skjutvapen. Specialgranskningen av samtliga tillståndsärenden i två län visade vidare att omkring 90 procent av dem som för första gången ansökte om tillstånd för jaktgevär endast sökte för ett eller två vapen; vanligen ett kulgevär och ett hagelgevär. Något belägg för att det skulle vara vanligt att den som genomgått jägarexamen utnyttjar ”sin rätt” att införskaffa alla sex vapnen finns således inte. Att de flesta jägare endast innehar två till tre skjutvapen visar emellertid att detta är normalbehovet och inte vapengarderobens nuvarande sex vapen. Det finns alltså utrymme för att föreslå att vapengarderoben inskränks till att omfatta endast tre vapen. En sådan inskränkning skulle ligga i linje med vapenutredningens grundtanke att antalet vapen i samhället bör reduceras. Allt tyder på att de flesta jägare har få vapen och att de skaffar fler vapen först när jakten blivit en stadigt återkommande, mer omfattande del av jägarens liv. Den som bedriver jakt regelmässigt och i större omfattning bör därmed inte få några problem att styrka detta, för det fall han avser att skaffa sig fler skjutvapen än tre. Antalet vapen i vapengarderoben är i dag endast en rekommendation, intagen i Rikspolisstyrelsens allmänna råd, trots att den tillämpas relativt strikt. Det finns mycket som principiellt talar för att i vart fall regeringen bör ha ett bestämmande inflytande över hur många vapen en jägare kan tillåtas ha utan mer ingående prövning. Bestämmelsen bör därför tas in i vapenförordningen.

Särskilt om hagelgevär

Hagelgevär anses av många som ”mindre farliga vapen”. De är t.ex. tillståndsfria i somliga länder, medan andra länder först på senare år tillståndsbelagt dem och börjat registrera dem.

Att hagelgevär på längre håll och mot större mål inte har samma effekt som många kulvapen innebär absolut inte att de får ses som mindre farliga vapen. Ett sådant synsätt kan vara förödande, med exempelvis sämre förvaring eller mindre aktsamhet i övrigt som följd. På kort avstånd är ett hagelgevär ett synnerligen farligt vapen och det är mycket populärt i kriminella kretsar, inte minst om det är avsågat. Omkring 20 procent av de vapen som beslagtas av polisen i samband med brott är hagelgevär. Av dessa är omkring en tredjedel avsågade. Med hänsyn till att hagelgevär så ofta kommer till användning i brottsliga sammanhang hade det legat nära till hands att föreslå en skärpning av kraven för att få tillstånd att inneha sådant vapen. Hagelgevär förekommer dock redan i ett stort antal och rätt omhändertagna är de väl lämpade för sina användningsområden. Utredningen anser därför inte att skärpta tillståndskrav är ett framkomligt alternativ för att minska brottsligheten med hagelgevär. Dock finns det all anledning att vara uppmärksam på dess förvaring och handhavandet i övrigt.

Enhandsvapen

De flesta jaktvapen är gevär. I viss utsträckning används dock enhandsvapen vid avlivning av fällfångat vilt m.m. Även om detta kanske snarare är att betrakta som slakt menar utredningen att det i tillståndssammanhang får anses rymmas under begreppet jakt. Tillstånd till innehav av enskottsvapen får ges om sökanden bedriver omfattande grytjakt eller fällfångst av rovvilt. Tillstånd till innehav av flerskottsvapen får ges en sökande som bedriver jakt- eller viltvård yrkesmässigt eller har ett annat kvalificerat behov. Dagens regler innebär att endast sökande som har särskild användning för enhandsvapen erhåller tillstånd att inneha ett sådant. Detta bör enligt utredningens mening framgå av vapenlagen. Någon förändring i sak avses inte. De nuvarande bestämmelserna i vapenförordningen i denna del bör behållas.

4.10.4. Skjutvapen för målskytte

Bestämmelsen om att det för tillstånd till innehav av målskyttevapen krävs att sökanden är aktiv medlem i en sammanslutning tas in i vapenlagen. Detsamma gäller bestämmelsen om att, för tillstånd till innehav av enhandsvapen, sökanden dessutom skall visa prov på särskild skjutskicklighet. En bestämmelse om att, för tillstånd till innehav av helautomatiskt skjutvapen, sökanden skall vara aktiv medlem i en av Försvarsmakten godkänd skyttesammanslutning, tas in i vapenlagen liksom bestämmelserna om att sökanden skall ha fyllt 20 år samt visa prov på särskild skjutskicklighet. En målskytt skall ha varit aktiv medlem i en sammanslutning i minst sex månader för att erhålla tillstånd till innehav av ett gevär eller ett finkalibrigt enhandsvapen, samt aktiv i minst tolv månader om vapnet är ett grovkalibrigt enhandsvapen eller ett helautomatiskt skjutvapen. Bestämmelsen tas in i vapenförordningen. Bestämmelserna om att sökanden skall uppfylla kraven för vissa angivna skyttemärken utgår ur vapenförordningen. I stället får Rikspolisstyrelsen bemyndigande att utfärda bestämmelser om vad som krävs för att sökanden skall anses ha visat prov på särskild skjutskicklighet. De särskilda förutsättningar som gäller enligt nuvarande 2 kap. 3 § vapenförordningen för ordinarie hemvärnsman — samt, beträffande helautomatiska skjutvapen, medlem i förening för frivillig befälsutbildning — utgår.

Allmänt

Aktivt medlemsskap m.m.

När det gäller skjutvapen för målskytte anges i nuvarande vapenförordning bl.a. att sökanden skall vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation. Vad som närmare krävs i detta hänseende framgår inte av lagstiftningen. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges emellertid att sökanden bör ha varit aktiv i minst sex månader innan tillstånd beviljas och att han eller hon under denna tid regelmässigt bör ha deltagit i organisationens skjutningar. Vad utredningen erfarit följs de allmänna råden i denna del i princip alltid av tillståndsmyndigheterna. Kravet på ett aktivt medlemskap bör vara en grundläggande förutsättning för att tillstånd över huvud taget skall få meddelas och bör följaktligen framgå av vapenlagen. Att ett medlemskap skall ha varat en

viss tid för att räknas som aktivt bör i sin tur framgå av vapenförordningen. Vad som härvid i praktiken tillämpas, nämligen en medlemstid på minst sex månader, bör vara ett minimikrav. Vad gäller grovkalibriga enhandsvapen, dvs. enhandsvapen med en kaliber överstigande 5,6 mm (.22), samt helautomatiska skjutvapen anser utredningen att mycket talar för att man bör ställa krav på en längre medlemstid än sex månader. I dessa fall bör i stället en tid om tolv månader som aktiv medlem gälla. Under denna längre tid får det förutsättas att skytten i tillräcklig mån har tillägnat sig god vapenhanteringsförmåga och ett varaktigt seriöst intresse för sporten. Det minskar risken att personer ”köper på sig” kraftiga vapen som sedan inte används på rätt sätt. En sådan bestämmelse skulle sannolikt också medföra att fler skyttar i stället enbart ägnar sig åt skytte med finkalibriga vapen, en utveckling som är att välkomna, eftersom sådana skjutvapen, generellt sett, torde vara att betrakta som mindre farliga. Av Rikspolisstyrelsens allmänna råd framgår det vidare att sökanden bör vara medlem i en sammanslutning som är ansluten till en sådan organisation som anges i vapenlagen eller vapenförordningen. En sådan bestämmelse innebär en kontroll över att de sammanslutningar som utfärdar intyg åt sökandena är seriösa och att intygen är av viss kvalitet. Detta ställer sig utredningen därför bakom. Bestämmelsen härom bör ingå i vapenlagen, i anslutning till bestämmelsen om aktivt medlemsskap. Det ytterligare krav som uppställs i Rikspolisstyrelsens allmänna råd, nämligen att föreningen bör bedriva aktivt skytte med den vapentyp som ansökan avser samt att skyttet med den aktuella vapentypen bör bedrivas i regi av ett förbund som anges i vapenlagen eller förordningen, är mer tveksamt. Denna bestämmelse innebär, strikt tillämpad, att skytte i mindre discipliner som inte finns med på de stora förbundens program, som exempelvis metallsilhuettskytte, inte ges något utrymme att fortleva och utvecklas (för det fall utövarna inte använder sig av just sådana vapentyper som också används i förbundens program). Syftet är naturligtvis att förhindra att olämpliga och farliga skyttediscipliner utvecklas. Man kan emellertid fråga sig vad — och vem — som skall få styra utvecklingen inom skytteväsendet. De stora förbunden ges med dylika bestämmelser stor makt, vilket kanske i och för sig kan tyckas acceptabelt eftersom de organiserar ett så stort antal skyttar. Dock är det så att vissa discipliner, som ingår i någon av de i lagstiftningen omnämnda organisationerna, endast har ett relativt fåtal utövare men ändå är upptagna i programmen. Andra verksamheter — som t.ex. praktiskt skytte och skytte med kortpipiga vapen — accepteras inte av de stora förbunden men har trots det ganska många utövare. Rent säkerhetsmäs-

sigt, vilket enligt utredningen bör vara den väsentliga frågan för lagstiftaren och myndigheterna, kan man inte döma ut någon av de omnämnda verksamheterna. Utredningen ställer sig således tveksam till att organisationerna skall få styra utvecklingen inom skyttet. De krav som samhället kan ställa i fråga om dem som innehar vapen tillgodoses, enligt utredningens mening, genom den allmänna prövning som sker samt bestämmelsen om att skjutvapen skall vara lämpliga för det avsedda ändamålet. I anslutning härtill vill utredningen anföra att den ställer sig negativ till bl.a. Svenska sportskytteförbundets förslag om att kompetenskravet skall uppfyllas på den typ av vapen som licensansökan avser. I och för sig vore det mycket bra om varje sökande kunde visa att han förmådde hantera just den vapentyp han avser att inneha. En sådan bestämmelse skulle dock kunna innebära att skytteklubbar anser sig behöva inneha en stor mängd olika vapen utöver dem de redan i dag har. Utlåning av vapen skulle också kunna förväntas ske i större omfattning. En sådan utveckling är ur brottsförebyggande synvinkel inte önskvärd. Bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 3 § vapenförordningen om att ordinarie hemvärnsman får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen — utan att uppfylla övriga krav som gäller för innehavstillstånd — har, enligt vad utredningens undersökning visat, endast tillämpats vid en av landets över hundra registerenheter, i vart fall beträffande helautomatiska skjutvapen. Försvarsmakten har vidare angett att bestämmelsen för deras vidkommande saknar betydelse. Utredningen föreslår att bestämmelsen, som numera inte tycks fylla någon nämnvärd funktion, utgår ur lagstiftningen.

En vapengarderob för målskyttar

Det förekommer att målskyttar har en stor mängd vapen, ibland så många att det kan ifrågasättas om de verkligen har möjlighet att faktiskt utnyttja alla. Frågan om att begränsa den mängd vapen en enskild målskytt får inneha har diskuterats i utredningen. Hur många vapen en målskytt behöver är emellertid starkt individuellt, mycket beroende på vilka grenar han tränar och tävlar i samt vilken tid han avsätter till detta. Det är därför svårt att fastställa någon generell riktlinje i fråga om antalet vapen som bör få innehas samtidigt. Vidare gör sig samma statistiska underlag gällande som anförts i fråga om jaktvapen, nämligen att den genomsnittlige vapenägaren endast innehar två till tre skjutvapen. En vapengarderob för målskyttar bör enligt utredningens mening inte införas. I viss mån kommer säkert bestämmelsen, att tillstånd för grovkalibriga enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen får meddelas endast den som varit aktiv skytt i minst tolv månader, att bidra till att hålla antalet målskyttevapen nere. Vidare skall alla bestämmelser i vapenlagen tillämpas restriktivt. I detta hänseende innebär det att

utrymmet för att meddela ett flertal tillstånd till innehav av grovkalibriga enhandsvapen är begränsat. Ett riktmärke därvidlag kan vara att tillstånd till innehav av mer än två grovkalibriga enhandsvapen endast bör medges i undantagsfall.

Gevär

Kraven i dag för att kunna få tillstånd till innehav av gevär för målskytte är att sökanden är aktiv medlem i en skytteförening eller motsvarande. Kravet behandlas ovan. Bestämmelsen bör framgå av vapenlagen. Någon saklig förändring avses inte.

Enhandsvapen

Allmänna utgångspunkter

Enhandsvapen har stor effekt, är lätta att gömma och är därför särskilt efterfrågade i kriminella kretsar. En utredning omfattande år 1992 visade att enhandsvapen använts vid över hälften av alla mord eller mordförsök med skjutvapen. Vid rån mot bank, post, butiker och värdetransporter kom enhandsvapen till användning i närmare 80 procent av fallen. Även senare uppgifter ger vid handen att de är klart överrepresenterade bland de vapen som beslagtagits i brottsliga sammanhang. Närmare 60 procent av de skjutvapen som polisen tog i beslag i samband med brott under åren 1995 och 1996 var sålunda enhandsvapen. Enhandsvapen är alltså mycket stöldbegärliga. Knappt 7 procent av alla legalt innehavda skjutvapen är enhandsvapen. Av de vapen som anmälts stulna eller förkomna är emellertid drygt 19 procent enhandsvapen. Slutligen kan det konstateras att mängden beslagtagna enhandsvapen som inte går att spåra till ett tidigare legalt innehav här i landet stadigt ökar, vilket sannolikt innebär att antalet insmugglade enhandsvapen ökar. Från säkerhetsmässiga utgångspunkter är det klart önskvärt att mängden enhandsvapen i samhället minskas. Det har i olika sammanhang diskuterats hur man skall kunna göra detta. I Storbritannien har man gått drastiskt fram genom att den 1 juli 1997 förbjuda alla grovkalibriga enhandsvapen och den 1 februari 1998 också alla finkalibriga sådana. Vapenutredningen anser dock att det, åtminstone i nuläget, vore att föra det för långt att genomföra en så drastisk åtgärd även här i Sverige.

Sammanslutningen presenteras närmare i bilaga 3. I sin hemställan har SSSF anfört

36

bl.a.: ”I dag måste en svartkrutsskytt uppfylla fordringarna med moderna vapen, trots att många av dem enbart är intresserade av svartskrutsskytte. En del skyttar investerar också i ett eget modernt vapen och skaffar sig medlemskap även i en modernskytteklubb, även om man egentligen inte är intresserad av just detta skytte. Svartkrutsskyttet är vidare särpräglat och ställer helt andra krav på utövaren än skytte med moderna vapen, varför det vore lämpligt att införa svartkrutsskyttets normer som alternativa fordringar för att få innehavstillstånd för sådant vapen.”

Tillståndskraven

I fråga om tillståndskraven stadgar vapenlagen i dag att det skall föreligga ”synnerliga skäl” för att man skall få tillstånd till innehav av enhandsvapen. I annan lagstiftning avses med ”synnerliga skäl” sådana ovanliga, oförutsebara omständigheter som inte närmare kan anges utan får beaktas särskilt från fall till fall. I vapenlagstiftningen synes ”synnerliga skäl” närmast syfta på att särskild skjutskicklighet skall visas samt att viss ålder skall ha uppnåtts. I vart fall har utredningen inte kunnat finna andra omständigheter som beaktats vid tillståndsgivningen. Utredningen menar att begreppet i detta sammanhang bör utmönstras och att det i stället i lagen skall anges i vilka hänseenden särskilda krav ställs. Ålderskravet bör, som framgår av avsnitt 4.10.2 framgå av lagen. Kravet på särskild skjutskicklighet bör naturligtvis även fortsättningsvis gälla. Kravet tas in i vapenlagen, i bestämmelsen rörande målskyttevapen. Kravet på skjutskicklighet preciseras i dag i vapenförordningen, där det anges att kraven för vissa skyttemärken eller motsvarande skall uppfyllas för att innehavstillstånd skall få meddelas. Förbunden bestämmer i sin tur, utan inblandning från regeringen, vad som gäller för de olika skyttemärkena. Till utredningen samt till Justitiedepartementet, vilket överlämnat frågan till utredningen, har det från Svenska svartkruts skytte federationen (SSSF) inkommit en begäran om att dagens krav på guldmärkesfordringar skall kompletteras med att även svartkrutsskyttets egna normer kan tillämpas som alternativ . Ut-

36

redningen har inte, inom ramen för detta arbete, haft någon möjlighet att skaffa sig en uppfattning om huruvida de nuvarande kraven på skjutskicklighet är tillfredsställande ur brottsförebyggande synvinkel eller om SSSF:s begäran bör bifallas. Det är vidare tveksamt om regeringen har sådan möjlighet. Utredningen menar att bestämmelserna i vapenförordningen om olika skyttemärken m.m. är av så detaljerad natur att frågor av denna art i stället lämpligen bör handläggas av Rikspolisstyrelsen, som har en helt annan möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen på området och ha insyn i vad de olika märkesfordringarna innebär. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen bemyndigas meddela föreskrifter i ämnet. Därvid bör Rikspolisstyrelsen överväga att

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

37

uppställa strängare krav för tillstånd till innehav av grovkalibriga enhandsvapen. Målsättningen bör vara att på sikt kraftigt minska antalet grovkalibriga enhandsvapen.

Helautomatiska vapen

Enligt EG-vapendirektivet skall medlemsländerna vidta alla lämpliga

37

åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av helautomatiska vapen. Endast i särskilda fall får tillstånd för sådana skjutvapen meddelas. Utredningen ställer sig tveksam till om den nuvarande regleringen, som tillåter civilt innehav av helautomatiska vapen (visserligen med krav på synnerliga skäl, men ändock generellt), är alldeles lämplig i förhållande till Sveriges åtagande enligt EG-vapendirektivet. Förra vapenlagsutredningen ansåg emellertid att så var fallet, en inställning som godtogs av regering och riksdag.

Ett förbud mot helautomatiska skjutvapen?

Finns det då något godtagbart skäl att generellt tillåta civilt skytte med helautomatiska vapen? För den som utövar det aktuella skyttet är intresset naturligtvis stort av att dels själv få fortsätta med sin sport, dels att skyttet tillförs nya medlemmar och på så sätt lever vidare. Ur en brottsförebyggande synvinkel måste svaret bli nej. Ett helautomatiskt vapen är mycket farligt i händerna på en person med brottsliga avsikter. Detta har konkret visat sig genom ett antal allvarliga händelser som inträffat, både i vårt land och i andra länder, vid vilka ett stort antal människor blivit dödade eller allvarligt skadade. För att formellt följa Sveriges åtagande i enlighet med EG-vapendirektivet, men framförallt i rent brottsförebyggande syfte, anser utredningen att civilt innehav av helautomatiska vapen för skytte borde förbjudas. Riksdagens försvarsbeslut för tiden 1997—2001 slår emellertid fast att Försvarsmaktens verksamheten i hög grad skall stöttas av de frivilliga organisationerna, i detta fall Frivilliga skytterörelsen med dess utbildning av skjutinstruktörer och dess övnings- och tävlingsverksamhet i övrigt. Att helt förbjuda civila helautomatiska vapen kräver således en närmare utredning om konsekvenserna för Försvarsmakten. Utredningen anser därför att ett totalförbud för närvarande i praktiken inte kan införas. Utgångspunkten framdeles bör dock vara att, för det fall Försvarsmakten är beroende av det helautomatiska skyttet, detta sker

inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet, dvs. med deras vapen och under deras ansvar. Med hänsyn till riksdagens och Försvarsmaktens nuvarande inställning i frågan anser utredningen inte att det är realistiskt att i nuläget föreslå längre gående skärpningar i vapenlagstiftningen än att allt civilt skytte med helautomatiska skjutvapen i vart fall skall äga rum inom sammanslutningar som godkänts av Försvarsmakten. Frivilliga skytterörelsen bör kunna påräkna ett sådant godkännande, vilket i praktiken bör innebära att medlemmar i föreningar anslutna till Frivilliga skytterörelsen kan få bedriva sådant skytte och följaktligen få inneha helautomatiska skjutvapen. För att ytterligare inskärpa vikten av en restriktiv tillståndsgivning bör de krav som i dag tas upp i vapenförordningen i stället tas upp i vapenlagen. De allmänna råd som Rikspolisstyrelsen utfärdat följs i dag, såvitt utredningen kan bedöma, alltid av alla tillståndsmyndigheter. Dagens krav bör upprätthållas även framgent, med tillägget att sökanden måste vara en sammanslutning som av Försvarsmakten godkänts för skytte med helautomatiska vapen eller medlem i en sådan förening.

Kolsyre- luft- och fjädervapen

Enligt nuvarande 2 kap. 3 § vapenförordningen är kolsyre-, luft- och fjädervapen för målskytte generellt undantagna från de särskilda krav som ställs beträffande andra vapen. Således krävs inte att sökanden är medlem i någon förening eller att han kan visa prov på skjutskicklighet. I paragrafen anges inte att endast effektbegränsade sådana vapen avses med undantaget, vilket dock torde vara avsikten. Utredningens förslag till ny vapenlag och förordning avser emellertid alla tillståndspliktiga skjutvapen, dvs. även tillståndspliktiga kolsyre-, luft- och fjädervapen, varför problemet inte längre kvarstår.

4.10.5. Skjutvapen för skyddsändamål

I vapenlagen införs en bestämmelse om att tillstånd till innehav av skjutvapen för skyddsändamål får meddelas endast den som har en tjänst som oundgängligen kräver detta eller det annars finns synnerliga skäl.

De skjutvapen som används i tjänsten för skyddsändamål är enhandsvapen. Som nämnts i avsnitten med skjutvapen för jakt och för målskytte är sådana vapen såväl eftertraktade i kriminella kretsar, som också i

övrigt särskilt farliga. Att minska antalet enhandsvapen i samhället är således av väsentligt intresse. Utgångspunkten bör alltså vara att tillståndsmyndigheten är särskilt restriktiv med att meddela tillstånd till innehav av sådana vapen. Det måste dock godtas att somliga yrkeskategorier innehar skjutvapen för skyddsändamål. Hit hör framför allt vissa väktare vid auktoriserade bevakningsföretag. Det bör dock krävas att dessa väktare oundgängligen är i behov av skjutvapen för sin tjänstgöring. Det kan i sammanhanget påpekas att det i dessa fall är bevakningsföretaget som är ägare till skjutvapnen och också har innehavstillstånd för dem. Den enskilde väktaren i sin tur kan få en s.k. lånelicens med tillstånd att inneha något av bevakningsföretagets skjutvapen under tjänstgöring. Vad som främst avses med att tillstånd till innehav av skjutvapen för skydd får meddelas om det annars föreligger synnerliga skäl är de fall som det redan i dag meddelas tillstånd för och som snarast kan räknas under kategorin ”udda ändamål”. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd nämns några typexempel, såsom en befälhavare på ett fartyg i utländsk trafik eller en nordpolsfarare som behöver skjutvapen för skydd mot vilda djur.

4.10.6. Skjutvapen med samlings-, prydnads-, eller särskilt affektionsvärde

I vapenlagen införs en bestämmelse om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen för samlingsändamål får meddelas endast den som har angett ett klart definierat och avgränsat samlingsområde. Tillstånd till innehav av ett skjutvapen med prydnads- eller särskilt affektionsvärde får meddelas endast om det finns särskilda skäl och under förutsättning att vapnet görs varaktigt obrukbart. Beträffande antalet prydnads- eller minnesvapen bör stor restriktivitet iakttas.

Allmänna utgångspunkter

Med hänsyn till skjutvapens allmänna farlighet samt deras begärlighet och användbarhet i brottsliga sammanhang kan det starkt ifrågasättas om vapen, som inte aktivt används i godtagbart sammanhang, alls skall få förekomma. Att hela 10—15 procent, eller mellan 200 000 och 350 000 av landets registrerade skjutvapen tillhör rubricerade kategorier är enligt utredningens mening anmärkningsvärt. Framför allt borde mängden prydnads- och minnesvapen minskas väsentligt. Att hitta hållbara argument för det nödvändiga för någon att inneha så pass farliga föremål

som minne eller prydnad är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, särskilt om det rör sig om flera vapen som skall innehas av denna anledning. Ändå har utredningen förstått att detta är något av en ”helig ko” för många berörda. Ett totalförbud mot prydnads- och minnesvapen synes därför inte vara möjligt.

Samlingsvapen

Vapensamlingar kan ha ett visst vapenhistoriskt intresse. Generellt sett är samlarna mycket aktsamma om sina vapen och förvarar dem på ett föredömligt sätt. Att förbjuda innehav av vapensamlingar som sådana synes därför inte vara nödvändigt av brottsförebyggande skäl. Samlingar byggs ofta upp och underhålls av ideellt arbetande personer. Kostnadsmässigt är det inte rimligt att endast statliga samlingar skall få tillåtas. Därför bör stiftelser, kommunalt ägda museer och liknande organ, vari insyn råder, ha fortsatt rätt och möjlighet att inneha vapensamlingar. Dock kan det finnas anledning att ifrågasätta det lämpliga i att enskilda personer bygger upp omfattande vapensamlingar, även om utredningen inte lämnar något förslag i detta hänseende. Det är viktigt att samlingsområdet är klart avgränsat och noga definierat. När tillståndsmyndigheten en gång godkänt samlingsområdet beviljas tillstånden för de olika, i samlingen ingående, vapnen utan annan egentlig prövning än att vapnet faller inom ramen för samlingsområdet. Det är därför viktigt att prövningen sker innan samlingsområdet första gången godkänns. Bestämmelsen härom bör ingå i vapenlagen. Slutligen kan det beträffande vapensamlare anmärkas att det vid tiden för 1987 års vapenutredning invändes att det var alltför lätt att erhålla ett vapenhandelstillstånd och att många samlare utnyttjat detta. Sedan den 1 januari 1992, då kravet på yrkesmässighet infördes som en förutsättning för handelstillstånd, har emellertid omkring 400 sådana tillstånd återkallats, drygt 72 procent av dem på grund av att handeln inte bedrivs yrkesmässigt. Att ett handelstillstånd i dag används i syfte att samla vapen synes således inte förekomma.

Prydnads- och minnesvapen

Prydnadsvapen är inte så ofta föremål för prövning hos polismyndigheterna och ställer, vad utredningen erfarit, inte heller till några större problem vid tillståndsgivningen. Utredningen anser att man bör vara synnerligen restriktiv med att meddela tillstånd att inneha skjutvapen för prydnad.

Beträffande minnesvapen anser utredningen att den mängd sådana vapen som förekommer i Sverige är alltför stor. Det är stor risk att innehavaren tar sämre hand om vapen som inte ingår i en ordnad samling eller innehas för skytte. Om t.ex. den som ärver vapen inte själv har tillgång till andra vapen kan det finnas brister i såväl vapenhanteringsförmågan som förvaringen. Utredningen anser därför att polismyndigheterna bör vara synnerligen restriktiva med att meddela tillstånd för minnesvapen. Det bör föreligga särskilda skäl för att tillstånd skall beviljas. Dessa särskilda skäl skulle exempelvis kunna utgöras av ett nära släktförhållande eller en noggrann redogörelse för det nära förhållande mellan sökanden och överlåtaren eller vapnet som bör vara en förutsättning för att tillstånd skall meddelas. Sökanden bör också kunna redogöra för i vilket avseende det, för varje enskilt vapen, föreligger särskilda skäl att behålla det som minne. En någorlunda utförlig och adekvat redogörelse härvidlag bör i allmänhet kunna godtas. Det kan vidare ifrågasättas om den mängd minnesvapen som en person får inneha skall vara obegränsad. Kanske kan ett eller två vapen vara speciellt förknippade med den som överlåtit vapnet och därför utgöra ett särskilt minne. Det kan kanske också vara av värde att få behålla det första vapnet man haft eller vapnet med vilket man t.ex. sköt sin första älg. Det är dock inte ovanligt att en arvtagare utan urskiljning övertar alla de vapen arvlåtaren innehaft. Det är inte heller ovanligt att personer som fyllt sin vapengarderob med sex vapen, utökar densamma genom att ändra ändamålet på sina ”gamla” vapen till minnesvapen. Visserligen får han då inte skjuta med dessa vapen, men det allmänna intresset av att minska vapenmängden i landet tillgodoses inte. Risken för att fler vapen kommer ut på den illegala marknaden ökar naturligtvis ju fler vapen en inbrottstjuv kan komma över vid ett och samma brottstillfälle. Utredningen anser därför att stor restriktivitet bör iakttas i fråga om antalet skjutvapen som skall innehas som minne. Normalt bör endast ett eller möjligen två minnesvapen från en och samma person godtas. Detta bör även gälla vapen som tidigare tillhört innehavaren själv. Slutligen bör, för det fall tillstånd till prydnads- eller minnesvapen medges, vapnen göras varaktigt obrukbara. Med detta avses att skott över huvud taget inte kan avlossas med vapnet, t.ex. genom att patronläget svetsats igen eller, om patronläget är skilt från pipan, att pipans bakre del svetsats ihop. Har vapnet en lätt utbytbar pipa, bör denna svetsas samman med vapnet i övrigt. Att vapnet gjorts varaktigt obrukbart bör styrkas antingen genom att vapnet visas upp för polismyndigheten eller genom ett intyg härom från en sakkunnig person. Med den nya regleringen kommer det troligen att bli mindre intressant att inneha skjutvapen för prydnads- och minnesändamål och en minsk-

ning i antalet ansökningar kan därför förväntas. Detta innebär att man får räkna med att polismyndigheterna kommer att få lösa in fler vapen än vad som är fallet i dag. Eftersom det i dag kostar mer att lösa in skjutvapen än vad staten får in vid försäljningen kommer detta att medföra en något förhöjd kostnad för staten. Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna om inlösenförfarandet ses över och justeras för att minska kostnaderna för staten. Från några håll har det gjorts gällande att en skärpning i fråga om minnesvapen i sämsta fall kan leda till att personer, som vill behålla fler vapen än de lagligen får, redovisar vapnen — exempelvis i ett dödsbo — som förkomna och sedan fortsätter att inneha dem olagligt. Vapnen skulle då ”komma på glid” och samhället skulle mista kontrollen över dem. Olaga vapeninnehav är dock ett brott som kan leda till fängelse och medföra att innehavarens andra vapentillstånd återkallas. Utredningen anser därför att man inte bör hysa alltför stora farhågor för en sådan utveckling.

4.10.7. Udda ändamål

Tillstånd till innehav av skjutvapen för s.k. udda ändamål får meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl och först efter yttrande av Rikspolisstyrelsen.

Det är otillfredsställande att det förekommer ändamål som bör kunna godtas — och som tillstånd beviljas för i dag — men som faller utanför lagstiftningsområdet. Framförallt gäller detta de skjutvapen som anställda vid räddningstjänsten innehar samt skjutvapen som behövs för att utveckla vissa produkter, exempelvis skottsäkra västar. Det kan dock förekomma andra ändamål än de uppräknade som är befogade och att i lagstiftningen omnämna alla godtagbara fall är inte görligt. Eftersom tillstånd till udda ändamål endast undantagsvis bör ges bör Rikspolisstyrelsen höras i alla sådana fall. Alla ärenden beträffande udda ändamål bör således remitteras till Rikspolisstyrelsens vapengrupp för yttrande innan tillståndsmyndigheten fattar beslut i ärendet. Stor vikt bör härvid läggas vid det yttrande som Rikspolisstyrelsen avgett.

5. Skjutvapen i dödsbo och konkursbo

5.1. Gällande rätt

Den som tar hand om ett dödsbo eller ett konkursbo får även utan eget vapentillstånd inneha de skjutvapen som ingår i boet. Rätten upphör, beträffande dödsbo, senast ett år efter dödsfallet. Skulle dödsboet dessförinnan skiftas gäller tillståndsplikt för den som erhållit skjutvapen enligt skiftet. Rätten att utan eget tillstånd inneha skjutvapen i konkursbo upphör när konkursen har avslutats. Om ett skjutvapen inte inom den stadgade tiden lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha vapnet skall vapnet lösas in av staten (8 kap. 1 § b och c VL samt 7 kap. 1—2 §§ VL). När särskild anledning föreligger kan polismyndigheten föreskriva att vapnen tills vidare skall förvaras av myndigheten eller av annan som myndigheten anvisar. Rätten för den som tar hand om döds- eller konkursboet att inneha skjutvapnen upphör naturligtvis i samband med ett sådant beslut (8 kap. 1—2 §§ VL). Ingår tillståndspliktiga skjutvapen bland tillgångarna i ett dödsbo eller konkursbo skall den som har vård om boet göra skriftlig anmälan om detta hos polismyndigheten senast inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde. I anmälan skall vapnen specificeras samt uppgift lämnas om vem som har hand om vapnet för boets räkning och om hur det förvaras (11 kap. 1 § VF). Underlåtenhet i detta hänseende straffas med penningböter (14 kap. 1 § 2 st VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att den normala ordningen är att dödsboet så långt möjligt bereds tillfälle att göra sig av med vapnen. Om så inte sker bör polismyndigheten inleda ett inlösenförfarande. Beträffande beslut om förvaring enligt 8 kap. 2 § vapenlagen anges att ett sådant bör övervägas exempelvis i fall då den som har vård om eller tillgång till vapen i dödsbo uppenbarligen inte fyller de personliga krav som gäller för innehavstillstånd. Ett sådant beslut bör också övervägas om den som har hand om döds- eller konkursbo saknar

möjlighet att förvara vapnen på ett betryggande sätt (RPS FS 1996:6, 13 och 16.4 kap.).

5.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenregistret

I dag aviserar Riksskatteverket polismyndigheterna när en vapeninnehavare avlider. Denna funktion kommer emellertid att upphöra under innevarande år. För att kompensera bortfallet av Riksskatteverkets aviseringar, men också för att modernisera registerföringen i övrigt, har Rikspolisstyrelsen arbetat fram ett nytt vapenhanteringssystem som inom den närmaste tiden kommer att tas i bruk. Det nya systemet skall liksom tidigare föras på lokal nivå, men med möjlighet till central åtkomst av vissa uppgifter.

Uppgifter från det speciella vapenregistret

Det speciella vapenregistret, som handhas av rikskriminalen, innehåller information om stulna eller förkomna vapen. Av registret går det att utläsa platsen för stölden respektive förlusten, dvs. bostadshus, skytteförening, militärförråd m.m. Under posten ”övriga” registreras vapen som brunnit inne, förkommit på okänd plats utomhus eller liknande. Det i särklass vanligaste fallet som registreras under ”övriga” är emellertid skjutvapen som saknas i dödsbon. Under åren 1990—1997 registrerades hela 3 378 av 9 947, eller 34 procent, av alla anmälningar under denna post. En uppskattning är att omkring 30 av dessa 34 procent utgörs av vapen som saknas i dödsbon. En sådan slutsats stöds av de specialgranskningar av anmälningarna som gjorts av Rikspolisstyrelsens projektgrupp bakom rapporten Illegala vapen samt av vapenutredningen. Rikspolisstyrelsens projektgrupp studerade samtliga anmälningar som kommit in under tiden juli 1992 till november 1993 och fann då att cirka 25 procent härrörde från dödsboutredningar. Vapenutredningens genomgång av anmälningarna första halvåret 1996 visade att ungefär 40 procent härrörde från dödsboutredningar. Av dessa saknade drygt 20 procent tillverkningsnummer eller annan identifierande märkning. Omkring tre fjärdedelar var gevär, resten enhandsvapen.

5.3. Överväganden och förslag

Bestämmelserna i nuvarande 8 kap. vapenlagen om skjutvapen och ammunition i dödsbo och konkursbo behålls i sak men flyttas dels till kapitlet rörande innehavstillstånd, dels till vapenförordningen.

5.3.1. En systematisk förändring

De bestämmelser som finns i nuvarande vapenlagen rörande skjutvapen i dödsbo och konkursbo hör systematiskt samman dels med bestämmelserna om innehavstillstånd, dels med bestämmelserna om omhändertagande av skjutvapen m.m. Utredningen har inte kunnat finna någon anledning till att de systematiskt skall särbehandlas i ett eget kapitel. Utredningen föreslår därför att de förs in under respektive ämnesområde. Bestämmelsen i nuvarande 8 kap. 1 § vapenlagen flyttas således till 2 kap. vapenlagen, som rör tillstånd att inneha skjutvapen m.m. Bestämmelsen i 8 kap. 2 § vapenlagen flyttas till vapenförordningen, medan 3 § utgår. Vidare flyttas bestämmelsen i 11 kap. 1 § vapenförordningen till det inledande kapitlet i förordningen.

5.3.2. Skjutvapen som saknas i dödsbon

Antalet skjutvapen som saknas i dödsbon är uppseendeväckande högt. Ur kontrollsynpunkt är det inte bra att så många vapen är ”på drift”. Frågan är emellertid vad som kan göras åt saken. Problemet synes ligga i en bristande kontroll över de faktiska vapeninnehaven i landet. Med andra ord stämmer inte de registrerade vapeninnehaven alltid överens med de faktiska innehaven. När det gäller vapen som saknas i dödsbon förhåller det sig inte sällan så att dessa överlåtits eller förkommit för länge sedan. Detta har dock inte anmälts till polismyndigheten varför innehavet inte avregistrerats från den aktuelle innehavaren. Först i samband med dödsfallet uppdagas förhållandet. För att komma till rätta med antalet saknade skjutvapen torde den enda vägen vara att skärpa kontrollen över de faktiska innehaven. Detta är emellertid en fråga som inte enbart har bäring på problematiken med saknade skjutvapen i dödsbon, utan som snarast aktualiseras i ett flertal andra sammanhang. Utredningen menar därför att det inte går att föreslå några lagstiftningsåtgärder som riktar sig direkt mot dödsbovapen. Utredningen nöjer sig därför med att här redovisa andra åtgärder samt de förslag i övrigt som kan ha genomslagskraft när det gäller att minska antalet saknade skjutvapen i dödsbon.

En inventering av vapeninnehaven

Bästa åtgärden för att komma till rätta med den bristande faktiska kontrollen vore att inventera samtliga vapen i landet och att samtidigt förse de vapen som saknar tillverkningsnummer eller liknande med någon form av märkning. En sådan åtgärd vore mycket bra från kontrollsynpunkt men skulle samtidigt kräva betydande resurser. I dagens ekonomiska läge vore det knappast försvarligt att genomföra något sådant. En annan, något mindre omfattande, åtgärd vore att ta fram en registermetod som sorterade fram de tillstånd som beviljats för ett visst antal år sedan, förslagsvis 15—20 år sedan. Dessa tillståndsinnehavare kunde härefter, under hand, tillskrivas med förfrågan om innehavet. En variant av denna åtgärd är att samtliga skjutvapen som saknar identitetsmärkning sorteras fram, vilket är möjligt redan i dagens system utan att särskild registermetod behöver tas fram. Innehavaren får härefter inkomma med uppgift om vapnets specifika identitet eller lämna in det för märkning.

Det nya vapenhanteringssystemet

I och med att vapenregistren hittills varit lokala, separata enheter kan ett vapen vara registrerat i mer än ett register. Ett vapen kan alltså ha överlåtits för länge sedan och ha registrerats på en annan vapeninnehavare utan att det avförts från den ursprunglige innehavaren. En del av dessa skjutvapen kommer sannolikt att kunna avföras som återfunna i och med att det nya centrala vapenhanteringssystemet kommer i bruk. Det nya systemet kommer således att öka möjligheterna till kontroll av de faktiska innehaven. De skjutvapen som saknar tillverkningsnummer eller liknande utgör ett problem eftersom de inte går att identifiera i registren. Ett sådant vapen kan således även efter det att det nya vapenhanteringssystemet införts vara registrerat på mer än en innehavare. Genomgången av anmälningarna till det speciella vapenregistret har visat att antalet skjutvapen utan tillverkningsnummer eller motsvarande är stort, särskilt vad gäller äldre vapen.

Lagstiftningsåtgärder som kan påverka antalet saknade skjutvapen i dödsbon

Utredningen har på andra områden föreslagit en del förändringar som på sikt kan komma att minska antalet saknade skjutvapen i dödsbon. En av dessa är tidsbegränsningen av tillstånd för innehav av bl.a. målskyttevapen och enhandsvapen för jakt. Kontrollen över de faktiska innehaven kommer härmed att öka. Något som också kan minska antalet saknade skjutvapen är de skärpta återkallelsereglerna och läkarnas utvidgade anmälningsskyldighet. Fråga om vapeninnehavet kommer härmed upp medan vapeninnehavaren är i livet och kan bidra till utredningen om var ett vapen tagit vägen. Anmälningsskyldigheten kan också att bidra till att skjutvapen inte förkommer efter det att en person t.ex. blivit senil och kanske inte tar hand om sina vapen på föreskrivet sätt. De skärpta förvaringsbestämmelserna kommer vidare att bidra till att skjutvapen inte göms undan i källare eller liknande, utan hålls samlade i ett säkerhetsskåp på ett för dödsbodelägarna överblickbart vis.

5.3.3. Skjutvapen som innehafts utan tillstånd

Polismyndigheterna avslår oftast ansökningar från anförvanter som vill få tillstånd att inneha skjutvapen som den avlidne innehaft utan tillstånd, dvs. illegalt. Det finns inget direkt lagstöd för ett sådant förfarande och länsstyrelser (numera länsrätter) har i vissa fall ändrat på polismyndighetens beslut till förmån för klaganden. Utredningen menar att det viktigaste i tillståndssammanhang måste vara att vapeninnehavet är säkert, dvs. att tillståndshavaren är lämplig att inneha skjutvapen samt att vapnet i sig är lämpligt. Det faktum att vapnet innehafts illegalt av en avliden person kan knappast vara en egenskap hos vapnet som gör det mindre lämpligt i sig. Om sökanden anses lämplig att inneha skjutvapen, och hade fått tillstånd att inneha skjutvapnet om det gällt ett annat sådant, kan därför utredningen inte se någon anledning till att generellt neka denne tillstånd på grund av den tidigare innehavarens lagbrott. Om sökanden känner till att den avlidne innehade skjutvapnet illegalt ställer sig saken något annorlunda. Under sådana förhållanden kan lämpligheten eventuellt ifrågasättas och det skulle kunna vara stötande om sökanden erhöll innehavstillstånd för vapnet. Detsamma kan göras gällande om avsikten är att inneha skjutvapnet för minnesändamål. Att meddela tillstånd för att någon skall kunna ”minnas” en person med stöd av ett illegalt innehaft vapen torde — särskilt med hänsyn till den skärpta synen på minnesvapen — vara mindre lämpligt.

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen, art. 1 p. 2.

1

6. Handel med skjutvapen

6.1. Allmänt

Någon närmare definition av vad som avses med att driva handel med skjutvapen finns inte i vapenlagen eller dess förarbeten. Den traditionella handeln, som klart regleras i vapenlagstiftningen, innebär att en handlare köper in vapen och bjuder ut dessa i en affärslokal. Handlaren har då i normalfallet rätt att inneha ett visst antal vapen och transaktionerna skall antecknas i en inköpsförteckning samt en försäljningsförteckning. Emellertid förekommer det även annan slags handel med skjutvapen. En handlare kan t.ex. ha skjutvapen till försäljning i kommission, utan att äga dem. Han kan vidare förmedla köp av skjutvapen eller förvärva och överlåta dem vidare, utan att vid något tillfälle fysiskt ta befattning med dem. Det kan i sådana fall röra sig om avsevärda kvantiteter som hanteras. I EG-vapendirektivet anges att med vapenhandlare menas varje fysisk

1

eller juridisk person vars näringsverksamhet helt eller delvis utgörs av tillverkning, handel, byteshandel, uthyrning, reparation eller ombyggnad av skjutvapen. I lagen (1992:1300) om krigsmateriel används termen ”tillhandahållande”. Härmed avses försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling.

6.2. Tillstånd att driva handel med vapen

6.2.1. Gällande rätt

Vapenlagstiftningen

Allmänt

Tillstånd krävs för att driva handel med skjutvapen. Den som fyllt arton år behöver dock inte tillstånd för att handla med kolsyre-, luft- eller

Tillståndsbestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring, som trädde

2

i kraft den 1 januari 1992, då kraven för att erhålla vapenhandelstillstånd skärptes. Därvid tillkom såväl kravet på att handlaren skulle ha behövliga kunskaper som att verksamheten skulle bedrivas yrkesmässigt (SOU 1989:44 s. 133141, prop. 1990/91:130, s. 3739, SFS 1991:1181).

fjädervapen som är avsett för målskjutning eller harpunvapen, om vapnen är effektbegränsade. För att få tillstånd att handla med vapen krävs att handlaren: — har rätt att driva handel i allmänhet, — har de kunskaper som behövs, — är ordentlig och pålitlig, — bedriver handeln yrkesmässigt .

2

Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet får dock begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt gången. Tillståndet får förenas med villkor att vapnen skall förvaras på ett visst sätt. Ett handelstillstånd medger också att vapen innehas för reparation, översyn eller skrotning (2 kap. 1 och 10 §§ samt 4 kap. 3 § VL). Den som driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller den vapenhandlare som bryter mot bestämmelserna eller en föreskrift om vapenförvaring, kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 2 § VL). Ansökan om tillstånd görs hos polismyndigheten i den ort där rörelsen skall utövas, vilken också prövar ansökan. Det krävs således ett särskilt tillstånd för varje ort som handeln bedrivs på (5 kap. 1 § och 1 kap. 3 § 4 VF). 5 kap. vapenförordningen innehåller vidare närmare bestämmelser om bl.a. vad ansökan och tillståndsbeviset skall innehålla, att Rikspolisstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om kunskapskraven, att juridisk person skall ha en av polismyndigheten godkänd föreståndare som är ansvarig för rörelsen och att polismyndigheten skall godkänna de lokaler och andra utrymmen som är anordnade för vapnens förvaring. Vid förvärv av tillståndspliktigt skjutvapen från enskild är handlaren skyldig att kontrollera att överlåtaren har tillstånd att inneha vapnet. Sådan överlåtelse skall också anmälas till polismyndigheten inom en månad. I övrigt skall handlares förvärv av skjutvapen ske efter skriftlig rekvisition. Särskild inköpsförteckning skall föras över förvärvade vapen och särskild försäljningsbok skall föras över försålda vapen. Dessa handlingar skall förvaras under tio år och skall, tillsammans med andra väsentliga upplysningar, hållas tillgängliga för polismyndigheten, som minst en gång årligen skall granska dem (5 kap. 1—9 §§ VF). Brott mot bokföringsbestämmelserna är straffbart med böter eller fängelse i högst sex månader (14 kap. 1 § VF).

Kunskapskravet

Rikspolisstyrelsen har föreskrivit att sökanden skall besitta god kännedom om vapen, vapenlagstiftning, jaktlagstiftning och övrig lagstiftning som berör vapen. Han skall visa att han besitter erforderliga kunskaper, exempelvis genom att styrka omfattande och väldokumenterad erfarenhet av tidigare verksamhet inom vapenhandeln, inom skytterörelsen eller försvarsmakten. Även genomförd utbildning i hithörande fråga kan styrka att sökanden uppfyller kunskapskravet (RPS FS 1996:6, 12.2 kap.).

Kravet på att handlaren skall vara ordentlig och pålitlig

Rikspolisstyrelsen har lämnat allmänna råd i fråga om tillämpningen av kraven på ordentlighet och pålitlighet. Sålunda anges att sökandens allmänna laglydnad bör tillmätas stor betydelse och att man därvid bör kunna ställa högre krav på en vapenhandlare än på en person som önskar förvärva vapen för eget bruk. Exempelvis nämns att egendomsbrott, häleriförseelser och bokföringsbrott bör ha en diskvalificerande effekt under en icke obetydlig tid. Också sökandens förhållanden i skattehänseende bör beaktas (RPS FS 1996:6, 12 kap.).

Kravet på yrkesmässighet

Rikspolisstyrelsen har lämnat allmänna råd i fråga om tillämpningen av kraven på yrkesmässighet. Sålunda anges att verksamheten skall vara vinstinriktad och ha en viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. I fråga om omfattningen av verksamheten anges att några tiotal transaktioner torde kunna vara ett nedre riktmärke. Den beräknade årsomsättningen bör också stå i rimlig proportion till lagerhållningen. Uppgifter om tilltänkt kundkrets, vilket utbud som planeras, i vilken affärslokal verksamheten skall bedrivas, öppettider och finansiering är omständigheter som bör beaktas. Dock skall det inte ske någon prövning ur marknadssynpunkt, som t.ex. huruvida det redan finns vapenhandlare på orten (RPS FS 1996:6, 12 kap.).

Lagen om krigsmateriel

Handel med skjutvapen regleras också i lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML) och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel får, enligt huvudregeln, inte bedrivas här i landet utan tillstånd (4 § KML). Med tillhandahållande avses: försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling. Till krigsmateriel räknas de flesta handeldvapen och ammunition till sådana, med undantag av hagelvapen och effektbegränsade vapen. Ett s.k. tillhandahållandetillstånd meddelas av Inspektionen för strategiska produkter (ISP).

1987 års vapenutrednings betänkande SOU 1989:44 s. 135.

3

Undantaget från kravet på tillstånd enligt KML är tillhandahållande av handeldvapen eller delar därtill, om handeln regleras genom föreskrifter i vapenlagen. Motsatsen är också möjlig, dvs. att en handlare med ett tillhandahållandetillstånd bedriver vapenhandel, utan att för den skull ha vapenhandelstillstånd enligt vapenlagen.

6.2.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Allmänt

Från att ha uppskattats till omkring 1 240 tillstånd år 1989 uppgick

3

antalet under hösten 1996 till 933 vapenhandelstillstånd. Cirka 250 nya tillstånd har, enligt enkäten, meddelats efter den 1 januari 1992. Således bör omkring 550 handelstillstånd ha återkallats sedan kraven skärptes år 1992 — de flesta med anledning av att kravet på yrkesmässighet inte varit uppfyllt. Av de 933 vapenhandlarna har 125, dvs. drygt 13 procent, tillstånd att handla med helautomatiska vapen. I enkäten gavs registerenheterna möjlighet att lämna synpunkter på bestämmelserna om handel med skjutvapen. De fåtal kommentarer som härvid lämnats rör kunskapskravet och kravet på yrkesmässighet, vilka behandlas nedan. I allt väsentligt synes således de nuvarande bestämmelserna uppfattas som tillfredsställande. Handläggarna av vapentillståndsärenden anser överlag att de har en god kontakt med och kontroll över vapenhandlarna i deras område.

Kunskapskravet

I enkäten ställdes frågan ”Hur kontrollerar Ni att vapenhandlaren uppfyller kraven på kunskaper/erfarenhet”. De flesta enheter har svarat på frågan. Kontroll sker genom personlig kännedom, intervju vid ansökan, intyg och referenser. Många myndigheter använder sig vid ansökningstillfället av ett omfattande frågeformulär. Kontroll av kunskap och erfarenhet sker också vid inspektionerna. Någon har angett att, vid nyheter i vapenlagen, alla vapenhandlare sammankallas till information i polishuset för genomgång av ändringarna. Någon enhet har efterlyst ett formaliserat krav på kunskap, såsom en speciell utbildning, för att erhålla vapenhandelstillstånd.

Kravet på yrkesmässighet

I enkäten ställdes frågan: ”Vilka krav ställer Ni på vapenhandlarens yrkesmässighet?”. Nästan alla registerenheter har svarat på frågan. Störst vikt läggs vid antalet transaktioner per år. Många har svarat att de ”kräver ett visst antal transaktioner per år”. Därvid har 18 enheter svarat att de kräver minst 10 transaktioner per år, 41 enheter att de kräver minst 20 och 2 enheter att de kräver minst 30. Många enheter anger dock att även andra faktorer kan ha betydelse. Således kan exempelvis en lägre omsättning godtas om handlaren också utför reparationer eller handlar med vapenrelaterad utrustning eller om handeln avser exklusiva vapen som inte går att omsätta i större skala. Det kan också accepteras att omsättningen varit liten något enstaka år. ”Hobbyverksamhet” accepteras emellertid inte.

Särskilt om effektbegränsade kolsyre-, luft- och fjädervapen

För att få sälja effektbegränsade kolsyre-, luft- eller fjädervapen krävs inget handelstillstånd för den som fyllt arton år. Sådan försäljning förekommer i många fall vid företag som i övrigt inte handlar med skjutvapen, inte minst postorderföretag. Denna försäljning har polismyndigheten ingen tillsyn eller kontroll över. Ungdomar under arton år måste ha tillstånd från polismyndigheten för att få inneha effektbegränsade vapen. Det lär emellertid ha förekommit att försäljning av sådana vapen skett till ungdomar, utan kontroll av att dessa har innehavstillstånd. I något fall har företaget, för att sälja vapnet, godtagit enbart ett skriftligt medgivande från målsman.

6.3. Tillståndets omfattning

6.3.1. Gällande rätt

Ett tillstånd att handla med skjutvapen medför rätt att inneha skjutvapen. Tillståndet får dock begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal åt gången (2 kap. 10 § VL). Enligt 5 kap. 1 § vapenförordningen andra stycket, skall det i tillståndsbeviset anges det slag och antal av skjutvapen som får innehas på en gång.

6.3.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Allmänt

De flesta handelstillstånd har begränsats till att omfatta vissa typer av skjutvapen, till ett visst antal åt gången. Ofta används samma begrepp som används vid registreringen av vapnen i vapenregistret, dvs. kulvapen, hagelvapen, kombivapen, pistol, revolver osv. Det förekommer dock att tillstånden inte begränsats på detta sätt eller att den begränsning som gjorts är vid till sin formulering. Sålunda förekommer det att vapenhandlare — under åberopande av sitt handelstillstånd — innehar vapen, vapendelar eller ammunition som det inte finns någon laglig civil avsättning för. Som exempel kan nämnas rökhandgranater, tårgasfacklor eller spårljusammunition.

Särskilt om helautomatiska skjutvapen

Av enkäten till vapenregisterenheterna framgår att av landets 933 vapenhandlare har 125, dvs. drygt 13 procent, tillstånd att handla med helautomatiska vapen. Detta kan jämföras med att knappt 0,2 procent av vapentillstånden i landet utgörs av tillstånd för helautomatiska vapen och att det efter den 1 januari 1992 har meddelats omkring 400—500 sådana innehavstillstånd, eller omkring 90—110 tillstånd per år. Drygt 25 procent av vapenhandlarna har tillstånd att inneha 1—3 helautomatiska skjutvapen i lager. Ungefär lika många har tillstånd att inneha mer än 15 helautomatiska skjutvapen i lager.

6.4. Dokumentation

6.4.1. Gällande rätt

Handlarens förvärv av skjutvapen skall ske efter skriftlig rekvisition. Över rekvisitionerna skall handlaren föra särskild inköpsförteckning. Handlaren skall vidare föra en särskild försäljningsbok över försålda vapen (5 kap. 5 och 6 §§ VF). Den som tar emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning skall också föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning eller skrotningsförteckning över mottagna vapen (8 kap. 2 § VF). Den som bryter mot reglerna skall dömas till böter (14 kap. 1 § VF). Rikspolisstyrelsen har utfärdat närmare föreskrifter om innehållet i handlingarna och förteckningarna (RPS FS 1986:24).

6.4.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Skriftliga rekvisitioner

Vapenhandlare har uppmärksammat utredningen på att bestämmelsen i 5 kap. 5 § vapenförordningen om att förvärv av skjutvapen alltid skall ske efter skriftlig rekvisition i många fall inte tillämpas. Ofta sker rekvisition muntligt per telefon eller vid sammanträffanden, t.ex. på mässor. Förfarandet anses av många som onödigt eftersom utförlig dokumentation i inköpsförteckningen ändå sker på annat sätt.

Enkäten till landets registerenheter

Enligt svaren på enkäten från polismyndigheterna är bruket med skriftliga rekvisitioner mycket skiftande i landet. Cirka 30 procent svarar att vapenhandlarna alltid använder skriftliga rekvisitioner, ca 40 procent att skriftliga rekvisitioner oftast används, ca 20 procent att de sällan används och ca 10 procent att de aldrig används. Ett brott mot bestämmelsen leder i vissa distrikt till att polismyndigheten påpekar detta i en erinran eller i det protokoll som upprättas över den kontroll som företagits hos vapenhandlaren. Ofta vidtas dock inga åtgärder. Registerenheterna har också getts tillfälle att ge synpunkter på behovet av skriftliga rekvisitioner. Endast 7,5 procent av enheterna har härvid svarat att bestämmelsen är nödvändig, eller ”att föredra”. 83,2 procent av enheterna har inte lämnat några synpunkter alls på frågan, medan 9,3 procent angett att de anser att bestämmelsen bör avskaffas, eftersom den är onödig. Någon uppgift om att brott mot bestämmelserna i något fall lett till att bötesstraff dömts ut finns inte.

6.5. Överväganden och förslag

6.5.1. Definition av begreppet ”vapenhandel”

I vapenlagen föreskrivs att det krävs tillstånd för att driva handel med skjutvapen. Vad som avses med begreppet anges emellertid inte. För att kunna definiera detta måste det göras klart vilka företeelser som bör regleras. Att den traditionella handeln, dvs. ”handel över disk”, hör hit är naturligtvis klart. Vapenförordningens regler — t.ex. att en handelsrörelse inte får påbörjas förrän lokaler och förvaringsutrymmen godkänts eller att polismyndigheten skall se till att skjutvapen som

Regeringsrätten prövade nyligen om tillstånd att driva vapenhandel kunde ges för

4

verksamhet som väsentligen går ut på belåning av skjutvapen. Regeringsrätten angav i sin dom att ''vapenlagens föreskrifter och de bestämmelser i förordning som regeringen utfärdat i anslutning härtill har uppenbarligen, såvitt gäller handel med skjutvapen, utformats uteslutande med tanke på den sedvanliga vapenhandeln. Bland annat saknas regler som möjliggör för innehavare av ett skjutvapen att överlämna detta för belåning. - Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att en verksamhet av det slag som avses i förevarande mål inte faller in under begreppet handel med skjutvapen i vapenlagens mening'' (Regeringsrättens dom den 5 februari 1998 i mål nr 7093-1995).

innehas av handlare förvaras på föreskrivet sätt — tar också sikte på den situationen att vapenhandlaren faktiskt besitter de skjutvapen han handlar med .

4

Huruvida köp och försäljning av skjutvapen utan att handlaren tar någon fysisk befattning med vapnen skall räknas som tillståndspliktig vapenhandel är dock mera tveksamt. Att handlaren är särskilt betrodd eller har erforderliga kunskaper kan synas något mindre viktigt om han inte själv faktiskt handhar vapnen. Detsamma gäller beträffande kravet på yrkesmässighet. Det sistnämnda kravet tillkom just för att förhindra att personer faktiskt innehade flera skjutvapen utan att ha innehavstillstånd för vart och ett av dem (dvs. en form av ”dold” samling). En viktig del av vapenlagstiftningen är emellertid att förhindra illegala transaktioner. Därvid gäller att ingen säljare av skjutvapen eller ammunition får överlåta egendomen till någon som inte har tillstånd att inneha den. Den som bryter mot bestämmelsen döms för vapenbrott. Detta gäller i och för sig oberoende av om säljaren är en enskild person eller en näringsidkare. Det kan dock finnas anledning att se allvarligare på ett sådant brott om det begås inom ramen för näringsverksamhet och/eller i större skala. Ett större ansvar bör således vila på den som i näringsverksamhet handlar med skjutvapen, vilket talar för att all överlåtelse av skjutvapen inom ramen för en näringsverksamhet bör kräva handelstillstånd. Handlaren riskerar då inte endast att fällas till ansvar för vapenbrott, utan även att få sitt vapenhandelstillstånd återkallat. Att alla överlåtelser av skjutvapen som sker inom ramen för näringsverksamhet kräver att överlåtaren har ett handelstillstånd innebär vidare att köparen i högre grad kan förlita sig på att en affär med en näringsidkare inom vapenbranschen sker inom lagens råmärken. En tredje variant utgörs av förmedling av vapenöverlåtelser. I dessa fall menar utredningen att de regler som gäller för säljaren respektive köparen är tillfyllest. En ren förmedlingsverksamhet mellan en säljare och en köpare bör således inte räknas som vapenhandel, d.v.s. om förmedlaren inte vid något tillfälle fysiskt har hand om vapnen. Tar däremot en vapenhandlare emot skjutvapen och förvarar dem medan en eventuell överlåtelse förmedlas, får detta anses ske inom ramen för vapenhandeln, vilket bl.a. innebär att handlaren är skyldig att föra anteckningar över innehavet.

Sammanfattningsvis menar utredningen att begreppet vapenhandel, i vapenlagens mening, bör definieras som näringsverksamhet som utgörs av överlåtelse av skjutvapen, vare sig handlaren faktiskt besitter skjutvapnen eller inte, eller annan yrkesmässig hantering av skjutvapen. Avgörande är således om handlaren disponerar över skjutvapnen.

6.5.2. Tillstånd att driva handel med vapen

Bestämmelserna rörande handel med skjutvapen m.m. tas in i ett särskilt kapitel i vapenlagen. En bestämmelse om att det för en handelsrörelse som drivs av juridisk person skall finnas en av polismyndigheten godkänd föreståndare som är ansvarig för driften av rörelsen tas in i vapenlagen. Därvid skall denne uppfylla de personliga kvalifikationer som krävs för att få vapenhandelstillstånd. Rekvisitet att handlaren skall ha rätt att driva handel i allmänhet tas bort. De nuvarande kraven i övrigt för att få tillstånd att handla med skjutvapen behålls.

Allmänt

Bestämmelsen om tillstånd till handel med skjutvapen finns i dag i 2 kap. vapenlagen, tillsammans med övriga tillståndsregler. I vapenförordningen finns dock bestämmelserna om handel med skjutvapen i ett eget kapitel. Den föreslagna vapenlagens bestämmelser rörande innehavstillstånd är avsevärt mer omfattande än de nuvarande, varför det lämpar sig bättre och blir åskådligare att i stället samla bestämmelserna rörande näringsverksamhet i ett eget kapitel. Rekvisitet att handlaren skall ha rätt att driva handel i allmänhet fyller så vitt utredningen kan se inte någon självständig funktion. Utredningen föreslår därför att det utgår ur lagtexten.

Förhållandet till lagen om krigsmateriel

Det är olyckligt att inte bestämmelserna i vapenlagen och lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML) är bättre samordnade. Att det i vissa fall går att fortsätta att driva handel med skjutvapen med stöd av ett tillhandahållandetillstånd enligt KML, trots att handelstillståndet enligt vapenlagen återkallats, är en mindre lyckad konstruktion. I vart fall borde rekvisiten för de olika tillstånden överensstämma. Att lämna

förslag i denna fråga kräver dock närmare överväganden än dem utredningen har haft möjlighet att göra inom ramen för detta arbete.

Juridiska personer

Nuvarande vapenlagen behandlar egentligen endast de fall då vapenhandlaren är en fysisk person. Trots detta är det inte ovanligt att juridiska personer innehar vapenhandelstillstånd. I vapenförordningen finns för sådana fall en bestämmelse som stadgar att det för en juridisk person skall finnas en av polismyndigheten godkänd föreståndare. Det anges inte i förordningen vad som krävs för att bli godkänd som föreståndare, men de personliga förutsättningarna torde vara desamma som för en vapenhandlare. Utredningen menar att det av lagen bör framgå vad som gäller för de fall en vapenhandlare är en juridisk person. För en sådan rörelse skall det således finnas en av polismyndigheten godkänd föreståndare på vilken det ställs samma personliga krav som på en vapenhandlare som är en fysisk person. Att rörelsen har en godkänd föreståndare är således en förutsättning för handelstillståndet. Saknas sådan bör handelstillståndet återkallas. Vidare bör ett godkännande som föreståndare kunna återkallas om denne inte längre uppfyller de personliga förutsättningarna. Utredningen återkommer till detta i avsnitt 11.6.4.

Kunskapskravet

En idé har framförts om att handlarna borde genomgå vissa bestämda kurser — avlägga någon form av examen — innan de erhåller tillstånd för att handla med vapen. Nödvändiga kunskaper kan emellertid erhållas på många olika sätt, vilka kan vara väl så bra som att genomgå en kurs. Vapenhandeln kan också ställa högst varierande krav beroende på dess inriktning, vilket kan göra det svårt att förmedla en adekvat, heltäckande utbildning. Frågan är vidare vem som i så fall skulle ansvara för kurserna eller examineringen. Slutligen kan det konstateras att behovet inte tycks vara överhängande, eftersom tillståndsenheterna överlag anser sig ha en god kontroll över handlarna. Utan ett starkt behov anser utredningen således inte att en närmare detaljreglering bör övervägas.

Förbud mot vapen på allmän plats; SOU 1996:50, s. 66 ff.

5

Kravet på yrkesmässighet

Liksom var fallet under 1987 års vapenutredning, har det från såväl skytteorganisationer som tillståndsmyndigheter och även vapenhandlare framhållits att det är alltför lätt att få vapenhandelstillstånd. Det har påståtts att kraven för att erhålla ett vapenhandelstillstånd ställs lägre än för att erhålla ett innehavstillstånd och att det därför förekommer att personer skaffar sig ett vapenhandelstillstånd med huvudsakligt syfte att själv samla på vapen. Grunden till påståendena härrör sannolikt från tiden före lagändringen år 1992 då kravet på yrkesmässighet infördes. Sedan dess har åtskilliga handelstillstånd återkallats på grund av bristande yrkesmässighet och påståendena synes inte längre ha fog för sig. Utredningen kan således konstatera att kravet på att handeln skall bedrivas yrkesmässigt har slagit väl ut. Vad som skall avses med yrkesmässighet anges i dag som ett allmänt råd från Rikspolisstyrelsen. Med hänsyn till att begreppet svårligen kan anges mera precist och att utrymmet är stort för tolkningar av vad som sålunda bör anses utgöra en yrkesmässigt bedriven handel, anser utredningen att uttolkningen av begreppet inte bör lyftas upp på förordnings- eller föreskriftsnivå. Kravet på yrkesmässighet kommenteras vidare under avsnitt 11.6.4; återkallelse av vapenhandelstillstånd.

Särskilt om effektbegränsade kolsyre-, luft- och fjädervapen

Det kan ifrågasättas om handel med effektbegränsade vapen skall få ske utan någon som helst kontroll från samhällets sida. Detta gäller särskilt som det på senare år dykt upp en mängd sådana som till utseende och funktion — med undantag av eldkraften — är i stort sett identiska med militära vapen och moderna enhandsvapen. Som exempel kan nämnas s.k. soft air guns, vilka omnämndes i vapenutredningens förra betänkande .

5

Även om effektbegränsade vapen inte har lika stor eldkraft som många andra skjutvapen, är de långt ifrån ofarliga. Hanteras vapnen fel kan allvarliga skador på såväl människor som egendom uppkomma. Det kan inte heller bortses från att mycket farliga situationer kan uppstå om t.ex. polisen vid ett ingripande förväxlar ett effektbegränsat vapen med ett liknande annat vapen och, i värsta fall, öppnar eld. Vapnen kan också komma att missbrukas i brottsligt syfte, exempelvis vid olaga hot och rån.

Utredningen är av den meningen att det vore rimligt om handeln med effektbegränsade vapen stod under någon form av insyn från samhällets sida. Närmast till hands ligger i sådant fall att föreslå att försäljning av sådana vapen inte får ske utan tillstånd. I sådant fall skulle polismyndigheten få möjlighet att kontrollera verksamheten och återkalla tillståndet om den missköts. Det finns emellertid i dag ingen närmare kartläggning av handeln med effektbegränsade skjutvapen. Det är alltså oklart hur många ansökningar om tillstånd det skulle kunna bli frågan om och därmed i vilken mån det skulle påverka arbetsbelastningen hos tillståndsenheterna. Utgår man ifrån att avgiften för ansökan motsvarar den kostnad som tillståndsmyndigheten har för att pröva densamma, skulle man visserligen kunna hävda att avsaknaden av en kartläggning inte utgör något hinder för en sådan reglering. Emellertid måste man också ta hänsyn till den kostnad som uppstår för att kontrollera efterlevnaden av regleringen och denna kostnad kan inte bäras av polismyndigheterna med den nuvarande resursfördelningen. Sådana problem med den nuvarande ordningen har heller inte framkommit att utredningen anser att det — med hänsyn tagen till kostnaderna — är befogat att lägga fram något förslag i denna del.

6.5.3. Tillståndets omfattning

Ett tillstånd till vapenhandel skall begränsas till sin omfattning.

Allmänt

De flesta handelstillstånd som lämnats de senaste åren specificerar tydligt vad en handlare enligt tillståndet får lov att inneha, i enlighet med vad som framgår av vapenförordningen. Det förekommer dock ospecificerade eller otydliga tillstånd. Detta är mindre lämpligt eftersom det öppnar en möjlighet för vapenhandlare att, inom ramen för sitt handelstillstånd, inneha föremål som det inte finns någon laglig civil avsättning för, t.ex. rent militär utrustning. Utredningen vill därför inskärpa vikten av att det i tillståndet anges vilka skjutvapen en handlare får inneha samt vilket antal av dessa vapen som får innehas samtidigt. Detta görs lämpligen genom att vapenlagens och förordningens bestämmelser koordineras så att det redan av lagen framgår att tillståndet skall begränsas till att avse vissa typer av skjutvapen och ett visst antal som får innehas samtidigt. I samma paragraf tas vidare in bestämmelsen som i dag återfinns i 4 kap. 3 § vapenlagen, nämligen att ett handelstillstånd innefattar en rätt att ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning.

Särskilt om helautomatiska skjutvapen

En oproportionerligt stor andel handlare har tillstånd att handla med helautomatiska vapen. Hela 13 procent har sådant tillstånd, att jämföra med andelen innehavda helautomatiska vapen, vilken utgör 0,2 procent av alla vapeninnehav. Grundtanken bakom utredningens förslag beträffande tillstånd till innehav av helautomatiska vapen är att sådana i princip inte skall meddelas. Huvudregeln är dock försedd med visst undantag, varför det även fortsättningsvis finns en marknad för sådana skjutvapen. Frågan är dock om det är befogat att en så stor andel som 13 procent av handlarna har tillstånd att handla med helautomatiska vapen. Av konkurrensmässiga skäl kan det emellertid vara svårt att på ett lämpligt sätt begränsa antalet handlare med sådant tillstånd. Eventuellt skulle man kunna kräva att en handlare inom en viss tidsrymd överlåter något eller några helautomatiska skjutvapen för att betraktas som yrkesmässig i denna del. Ett sådant förslag kräver emellertid ytterligare övervägande av främst konkurrensmässigt slag. Att hela 25 procent av alla vapenhandlare, som har tillstånd att handla med helautomatiska skjutvapen, har rätt att inneha mer än 15 sådana vapen i lager bör uppmärksammas. Med hänsyn till de försäljningssiffror som torde föreligga beträffande helautomatiska skjutvapen framstår förhållandet som orimligt. Utredningen menar att tillståndsmyndigheterna bör vara synnerligen återhållsamma med att meddela så vittomfattande tillstånd. Det kan också vara av värde att gå igenom de tillstånd som hittills meddelats och eventuellt ompröva föreskrifterna om tillåtet antal.

6.5.4. Dokumentation

Kravet på skriftliga rekvisitioner slopas.

Utredningen har visat att bruket av skriftliga rekvisitioner är mycket skiftande i landet. Många vapenhandlare nyttjar sig inte av sådana och tillståndsmyndigheterna beivrar inte avsaknaden av dem. Dokumentation på annat sätt synes vara tillfyllest för att polismyndigheterna skall kunna utöva sin tillsyn över vapenhandlarnas verksamhet. Några bärande skäl för att behålla kravet på skriftliga rekvisitioner har inte framkommit. Utredningen föreslår därför att denna bestämmelse slopas. Bestämmelserna i vapenförordningen om att en vapenhandlare skall föra särskild inköpsförteckning samt särskild försäljningsförteckning samlas i en paragraf, tillsammans med övriga föreskrifter rörande dokumentationen.

6.5.5. Bestående förfall för tillståndshavaren

En bestämmelse om att en rörelse får fortsättas att drivas under en viss tid om tillståndshavaren avlider eller går i konkurs, tas in i vapenlagen.

Bestämmelsen finns i dag i vapenförordningen, men är enligt utredningens mening av sådant slag att den bör framgå av lagen. Någon ändring i sak avses inte.

7. Ändring, reparation, översyn och skrotning av skjutvapen

7.1. Gällande rätt

7.1.1. Ändring av skjutvapen

Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör att gälla, om vapnet ändras så att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att driva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet (4 kap. 1 § VL).

7.1.2. Reparation, översyn och skrotning av skjutvapen

För reparation, översyn eller skrotning får skjutvapen lämnas till och tillfälligt innehas av den som får driva handel med sådana vapen eller den som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen också lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet (4 kap. 3 § VL). Polismyndigheten utfärdar bevis över godkännande att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning. Beviset skall innehålla uppgift om vilka vapentyper godkännandet avser samt om villkor som meddelats med stöd av vapenlagen (8 kap. 1 § VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att polismyndighetens prövning vid ansökan om godkännande att utföra reparationer, översyner och skrotning av skjutvapen avser den allmänna lämpligheten att tillfälligt inneha vapen för detta ändamål. Någon prövning av den enskildes vapentekniska kompetens skall dock inte göras (RPS FS 1996:6, 15.2 kap.)

Den som tar emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning är skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning eller skrotningsförteckning över mottagna vapen. Föreskrifter rörande förteckningarna meddelas av Rikspolisstyrelsen. Förteckningarna skall förvaras i tio år och skall hållas tillgängliga för polisman (8 kap. 2 § VF). Vid reparation av ett skjutvapen får, utan särskilt tillstånd, en försliten eller på annat sätt oanvändbar vapendel bytas ut mot en ny likadan.

Den som har särskilt tillstånd att inneha slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stommar, lådor eller trummor eller armborststommar med avfyrningsanordningar får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapendelen har tagits emot för skrotning (4 kap. 2 § VL). Den som lämnar ett vapen för skrotning skall senast inom en månad anmäla detta till polismyndigheten. Den som gör anmälan skall bifoga tillståndsbeviset samt ett intyg från mottagaren att vapnet tagits emot för skrotning (4 kap. 4 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att med skrotning avses att vapnet eller de delar som i vapenlagens mening är vapen förstörts så att ingen vital del kan komma till användning igen. — Intyg att skrotning har skett skall innehålla specifika uppgifter om det aktuella vapnet samt på vilket sätt det skrotats (RPS FS 1996:6, 15.3 kap.).

7.2. Överväganden och förslag

7.2.1. Allmänt

4 kap. vapenlagen innehåller bestämmelser om ändring, reparation, översyn och skrotning av skjutvapen. Vissa av dessa bestämmelser (2 och 4 §§) är av så detaljerad och praktisk karaktär att de naturligen hör hemma i vapenförordningen. De återstående två paragraferna anknyter till områden som behandlas på andra ställen i lagen och kan med fördel flyttas till dessa områden. Utredningen föreslår således att nuvarande fjärde kapitlet utgår som eget kapitel.

7.2.2. Ändring av skjutvapen

Bestämmelsen i 4 kap. 1 § vapenlagen flyttas till bestämmelserna om tillstånd till innehav av skjutvapen.

Bestämmelsen i 4 kap. 1 § VL riktar sig till innehavaren av ett vapen och utgör en begränsning i dennes rätt att fritt förfoga över vapnet. Bestämmelsen bör flyttas till avsnittet om förutsättningarna för tillstånd till innehav av skjutvapen. Den del av bestämmelsen som rör vapenhandlare följer redan av tillståndsreglerna för dessa. Bestämmelsen kan därför i denna del utgå ur lagtexten.

7.2.3. Reparation, översyn och skrotning av skjutvapen

Bestämmelsen i 4 kap. 3 § vapenlagen delas upp i två bestämmelser. I 1 kap. tas en bestämmelse in om att det krävs tillstånd för att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för bl.a. reparation. I kapitlet rörande handel med skjutvapen m.m. föreskrivs att endast den som har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig, får meddelas sådant tillstånd. Beträffande enskilda personer som utom näringsverksamhet bl.a. reparerar skjutvapen, flyttas bestämmelsen till kapitlet rörande utlåning av skjutvapen. Överlämnande till annan för sådan åtgärd skall anmälas till polismyndigheten. Bestämmelserna i 4 kap.2 och 4 §§vapenlagen flyttas till vapenförordningen.

Bestämmelsen i nuvarande 4 kap. 3 § VL anger till vem en vapeninnehavare får lämna vapnet ifrån sig för reparation m.m. samt vem som tillfälligt får inneha detsamma för sådant ändamål. Enligt dagens bestämmelser får ”den som har rätt att driva handel med sådana vapen eller den som av polismyndigheten har godkänts att ta emot vapen för sådana åtgärder” tillfälligt inneha skjutvapen för reparation m.m. Någon närmare angivelse av vad som krävs för att erhålla ett sådant godkännande anges inte i vapenlagen. Inte heller i förordningen finns någon sådan bestämmelse. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges dock att polismyndighetens prövning avser den allmänna lämpligheten att tillfälligt inneha vapen för detta ändamål och att någon prövning av den enskildes vapentekniska kompetens inte skall göras. Utredningen anser att vapenhandlares rätt att ta emot skjutvapen för reparation m.m. bör framgå av bestämmelserna rörande vapenhandlare. Annan, som i näringsverksamhet tar emot skjutvapen för reparation m.m., bör rimligen ha tillstånd att bedriva sådan verksamhet. Dagens bestämmelse om godkännande av polismyndigheten bör därför utgå och ersättas med en bestämmelse om tillståndsplikt. Endast den som är ordentlig och pålitlig och har erforderliga kunskaper för att utföra reparation, översyn eller skrotning bör få tillstånd att utöva sådan verksamhet. Bestämmelsen har en nära anknytning till bestämmelserna om handel med skjutvapen och bör därför placeras i samma kapitel. Utöver dem som såsom näringsidkare handhar skjutvapen finns det enskilda privatpersoner som tar hand om skjutvapen för översyn eller

reparation. Dessa situationer synes systematiskt närmast höra hemma bland reglerna om utlåning av skjutvapen. Endast den som har rätt att självständigt låna och handha ett sådant skjutvapen som det är fråga om, får nämligen ta hand om vapnet. Den som sålunda lämnar sitt skjutvapen till annan för översyn eller reparation skall anmäla förhållandet till polismyndigheten, liksom är fallet då skjutvapen lånas ut. 4 kap. 2 och 4 §§ VL är regler av praktisk och mer detaljerad natur. Systematiskt hör dessa till sådana bestämmelser som normalt återfinns i förordningstext. Någon anledning att i just detta fall ha den typen av bestämmelser i lagtext har inte framkommit. Utredningen föreslår därför att de flyttas till vapenförordningen.

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

1

8. Införsel m.m.

8.1. Allmänt

Införsel av skjutvapen m.m. regleras i vapenlagen och vapenförordningen. Utförsel av skjutvapen m.m. regleras — med visst undantag som anges i 2 kap. 15 § vapenförordningen — i lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML) samt förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (KMF). I KMF finns också regler om transitering. Förflyttning av skjutvapen m.m. inom EU-länder kallas överföring av skjutvapen m.m. och regleras främst i vapenförordningen. Slutligen har Rikspolisstyrelsen utfärdat föreskrifter och allmänna råd till tillämpningen av EGvapendirektivet (RPS FS 1996:5).

1

Den senaste översynen av bestämmelserna rörande införsel m.m. företogs av vapenlagsutredningen, med anledning av att den svenska vapenlagstiftningen behövde anpassas till EG-vapendirektivet. Följden av översynen i detta hänseende blev framför allt att det togs in bestämmelser i vapenförordningen rörande europeiskt vapenpass samt överföring av skjutvapen och ammunition till annat land inom Europeiska unionen. 1995 års vapenutredning har inte mer ingående gått in på regleringen av införsel och utförsel respektive överföring av skjutvapen. Genomgången av bestämmelserna i detta avsnitt är således endast översiktlig.

8.2. Gällande rätt

8.2.1. Införsel

Tillstånd krävs för att föra in skjutvapen eller ammunition till Sverige. För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller i princip samma förutsättningar som för tillstånd att inneha skjutvapen. Införseltillstånd ger rätt att i Sverige inneha de skjutvapen och den ammunition som förts hit med stöd av tillståndet, under förutsättning att innehavet i Sverige endast skall vara en viss begränsad tid (2 kap. 1, 11, och 12 §§ VL samt 4 kap. 2 § VF).

Här avses främst gevär och karbiner som är tillverkade före 1938 eller är utformade

2

för jakt och sportskytte samt enhandsvapen. Undantagna är dock bl.a. antika vapen, hagelvapen och effektbegränsade vapen (ÖK21 i bilaga B till KMF).

I vissa fall får skjutvapen eller ammunition föras in till Sverige utan särskilt tillstånd, nämligen om personen i fråga (dock inte vapenhandlare) i Sverige har rätt att inneha egendomen eller har ett permanent tillstånd från behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk (2 kap. 13 § VL). Vidare finns det i 2 kap.14 och 15 §§vapenlagen bestämmelser om bl.a. förvaring av skjutvapen och ammunition på tullager m.m. samt att egendom som medförts för personligt bruk, men som personen i fråga inte haft rätt att föra in, åter får föras ut om anmälan härom skett. Ett införseltillstånd kan återkallas (6 kap. 1 § VL). Bestämmelser om straff för olovlig införsel av vapen eller ammunition och för försök till sådant brott finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (9 kap. 4 § VL). I 4 kap. vapenförordningen finns ytterligare, mer detaljerade, bestämmelser om införsel och i 13 kap. 3 § stadgas anmälningsskyldighet avseende införsel av luftvapen m.m.

8.2.2. Utförsel och överföring

Utförsel

För att föra ut krigsmateriel, häribland flertalet handeldvapen och ammunition till dessa, med undantag av hagelvapen, krävs utförseltillstånd. En enskild person får dock för personligt bruk vid utresa från Sverige utan tillstånd föra med sig handeldvapen och ammunition till vapnet, om han enligt vapenlagen är berättigad att inneha vapnet här i landet och vapnet skall återinföras (6 § KML och 9 § KMF). Polismyndigheten prövar frågor om utförsel av sådana handeldvapen och delar därtill som utgör övrig krigsmateriel samt ammunition, om

2

det är fråga om högst tio vapen eller vapen för användning vid jakt, tävling eller övning utom landet eller vapen för reparation m.m. I andra fall prövas frågan om utförseltillstånd av Inspektionen för strategiska produkter (11 § KMF).

Överföring

För att föra över skjutvapen och ammunition till annat land inom Europeiska unionen krävs, enligt vapenlagen, ett överföringstillstånd. Riksdagen har bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter om att tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land samt att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polismyndigheten. Riksdagen har också bemyndigat regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige, förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land och krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet (11 kap. 1 § e—f och 2 § g—i VL). Sådana bestämmelser har regeringen och Rikspolisstyrelsen utfärdat (3 kap. 9 §, 6 kap. och 13 kap. 3—6 §§ VF samt RPS FS 1996:5). Olovlig överföring av vapen eller ammunition till ett annat land eller underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten angående utlåning eller utförsel är straffbart (9 kap. 2 § g och 3 § a VL).

8.2.3. Särskilt om vapenhandlare

Den som har rätt att driva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet (2 kap. 16 § VL). Tillståndet är generellt så till vida att en handlare, som erhållit ett införseltillstånd, får föra in vapen av det antal och den typ som tillståndet omfattar. Särskilt tillstånd erfordras således inte vid varje införseltillfälle, inte heller finns det någon begränsning av hur många gånger införsel får ske. Begränsningen ligger i att vapenhandlaren aldrig vid ett och samma tillfälle får inneha fler vapen än vad handelstillståndet omfattar. Bestämmelserna om utförsel i KML och KMF gäller också för vapenhandlare. Vidare stadgas i vapenförordningen att en vapenhandlare får beviljas generellt tillstånd att föra över sådana vapen som omfattas av handelstillståndet från Sverige till en vapenhandlare som är bosatt i ett annat land inom Europeiska unionen. Ett sådant tillstånd får beviljas för en tid av högst tre år åt gången (6 kap. 4 § VF).

4 § första stycket 2 lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns

mot ett annat land inom Europeiska unionen, Generaltullstyrelsens föreskrifter m.m. (TFS 1996:21) om Tullverkets befogenheter i detta avseende och Generaltullstyrelsen föreskrifter (TFS 1997:34) om anmälningsskyldigheten vid införsel och återutförsel av skjutvapen och ammunition i vissa fall.

Bet. 1995/96:JuU12 s. 20.

4

8.2.4. Tullbestämmelser

Vid införsel av skjutvapen från annat land än EU-land svarar tullen för nödvändiga kontroller i samband med förtullningen. Vid införsel av vapen från EU-land skall skriftlig anmälan om införseln lämnas vid gränsen .

3

Vid utförsel av skjutvapen till annat land än EU-land skall anmälan om utförseln lämnas i tulldeklarationen för export. Vid utförsel av vapen till EU-land skall anmälan om utförseln lämnas genom en skriftlig anmälan. Utförseltillståndet skall visas upp i original och fakturakopia avlämnas.

8.3. Nuvarande faktiska förhållanden

Import och export från tredje land (dvs. annat land än EU-land) registreras i tulldatasystemet, vilket innebär att det finns central åtkomst till informationen. De skriftliga anmälningarna beträffande införsel och utförsel från EU-land arkiveras dock lokalt på tullmyndigheterna och registreras inte i något datasystem. Generaltullstyrelsen samt Rikspolisstyrelsen och Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har en överenskommelse som innebär att tullmyndigheterna, efter utförseln, till polismyndigheterna respektive ISP skall sända en kopia av utförseltillståndet (motsvarande) till beslutande myndighet. Förfarandet har hittills inte fungerat helt tillfredsställande, men skall förhoppningsvis göra det sedan man nyligen från Generaltullstyrelsens sida har gått ut med ett meddelade i saken till samtliga lokala enheter. Vad gäller vapenhandlare har polismyndigheten i dag inga rutiner för att kontrollera vilka vapen som förs in, hur många gånger införsel skett, eller att en handlare i sin vapenbokföring tagit upp alla de vapen han fört in i landet. Ökad kontroll av vapenhandlares införsel av vapen har efterlysts bl.a. av våldsbrottsutredare hos polisen och företrädare för Sveriges vapenhandlareförening. Med anledning av en motion i ämnet pekade också justitieutskottet nyligen på betydelsen av att frågan om en skärpt kontroll av vapenhandlarnas införsel av skjutvapen närmare övervägs .

4

Beträffande de nytillkomna bestämmelserna om europeiskt vapenpass m.m. har flera skytteorganisationer framfört att dessa medfört betydande praktiska olägenheter. Även tillståndsmyndigheter har framfört att bestämmelserna är krångliga och att tillämpningen av dem är tidsödande och otymplig.

8.4. Överväganden och förslag

Bestämmelserna i nuvarande 2 kap.1214 §§vapenlagen flyttas till vapenförordningen.

8.4.1. Allmänt

EG-vapendirektivet skall inom den närmaste framtiden ses över, dels för att följa upp tillämpningen och efterlevnaden m.m., dels för att implementera 7 kap. Schengen-konventionen, som rör skjutvapen och ammunition, i regelverket. Sannolikt får detta till följd att även den svenska lagstiftningen måste ses över i detta hänseende. En sådan översyn bör, enligt utredningens mening, inbegripa en samordning med reglerna avseende krigsmateriel. Det är vidare avsikten med det nuvarande samarbetet inom EU att detta så småningom skall leda till att de inre gränskontrollerna avskaffas. Med hänsyn härtill menar utredningen att det i nuläget inte är rimligt eller ens lämpligt att i detalj arbeta igenom de i många hänseenden snåriga införsel- och utförselbestämmelserna samt att komma med några genomgripande förslag i denna del. Utredningen har därför nöjt sig med att främst se över bestämmelserna i systematiskt hänseende så till vida att mer detaljerade bestämmelser rörande införsel har flyttats till vapenförordningen. Härigenom blir lagtexten mindre betungande samt kan bestämmelserna på ett smidigare sätt justeras i framtiden genom regeringsbeslut.

8.4.2. Vapenhandlare

Utredningen vill här belysa ett par företeelser rörande vapenhandlares införsel och utförsel av skjutvapen som förekommit i debatten under senare tid. Från utredningens brottsförebyggande perspektiv kan man säga att det huvudsakligen föreligger två möjligheter att missbruka reglerna för införsel och utförsel av vapen. I vilken mån dessa båda förfaranden används av oseriösa vapenhandlare är oklart. Enligt vad utredningen erfarit finns det åtminstone någon känd händelse av båda slag. Det allmänna intrycket är emellertid att sådana är sällsynta.

Den ena typen av missbruk är att en handlare kan föra in ”sin kvot” vapen ett obegränsat antal gånger, utan att polismyndigheten kan kontrollera att alla vapnen avsätts på laglig väg. Sålunda kan en oseriös vapenhandlare låta bli att, i sin bokföring, föra in alla importerade vapen varefter de icke registrerade vapnen kan säljas på den illegala marknaden. Problemet kunde möjligen till viss del minska genom att man krävde ett särskilt tillstånd för varje enskild införsel. Polismyndigheten skulle då ha möjlighet att hålla en mer kontinuerlig kontroll över varje enskild handlare. I sådant fall får man dock acceptera ett betydande merarbete från tillståndsmyndighetens sida. Med hänsyn till att missbruket av regleringen sannolikt inte är särskilt utbrett anser utredningen inte att ett sådant förslag är motiverat. Att införa en sådan bestämmelse i förhållande till annat EU-land ligger vidare inte i linje med grundtanken bakom det europeiska samarbetet. Däremot efterlyser utredningen ett bättre samarbete mellan tullen och tillståndsmyndigheterna för att på detta sätt kontrollera importen noggrannare. Rutinen enligt den överenskommelse som finns på området — nämligen att tullen tillställer den aktuella tillståndsmyndigheten en kopia av utförseltillståndet efter det att utförsel skett — borde kunna utvecklas till att även avse import. Exempelvis kunde en kopia av deklarerad införsel från tredje land eller kopia av anmälan av införsel från EU-land rutinmässigt sändas till tillståndsmyndigheten i det distrikt vapenhandlaren har sin verksamhet. En annan utväg är att tullen låter registrera även skriftliga anmälningar avseende import från EU-land, för att tillståndsmyndigheten inför sin årliga inspektion skall kunna ta kontakt med en central enhet hos Tullverket och därigenom få uppgift om hur många och vilka vapen en specifik vapenhandlare importerat under året. Den andra typen av missbruk är att en handlare söker och erhåller tillstånd att föra ut ett visst antal vapen men sedan underlåter att föra ut alla dessa, varefter de — efter att ha förts av i handlarens bokföring — säljs illegalt i Sverige. Problemet bottnar främst i en bristande kontroll av de objekt som förs ut ur landet. I dagens läge — efter Sveriges inträde i den Europeiska unionen och med tullens minskade resurser — finns det inte något utrymme för att komma med förslag som motverkar detta missbruk av regelsystemet i vidare mån. Utredningen nöjer sig således med att konstatera att det vore önskvärt att det förekom ett mer omfattande samarbete mellan polismyndigheter och tullmyndigheter samt även Inspektionen för strategiska produkter. Ett sådant samarbete bör dock inte initieras genom lagstiftning utan bör utvecklas genom kontakter myndigheterna emellan.

9. Utlåning av skjutvapen

9.1. Allmänt

Bestämmelserna om utlåning av skjutvapen riktar sig till innehavaren av vapnet. Den som lånar ut sitt skjutvapen i strid mot vad som är stadgat kan alltså dömas för vapenbrott enligt bestämmelsen i 9 kap. 1 § vapenlagen. Beroende på formen för utlåningen ställs olika krav. Strängast krav ställs för att få låna ut ett skjutvapen till en låntagare som självständigt skall handha vapnet. Rör det sig om en längre tids lån krävs det att låntagaren erhåller tillstånd från polismyndigheten att inneha skjutvapnet. Bestämmelserna rörande utlåning för självständigt handhavande tas upp i avsnitt 9.3. En annan form av utlåning är s.k. uppsiktsutlåning. Långivaren eller annan är då närvarande och har kontroll över handhavandet av vapnet. Bestämmelserna härom tas upp i avsnitt 9.2. Vapenhandlarnas utlåning av skjutvapen tas upp i avsnitt 9.4, medan auktoriserade bevakningsföretags utlåning behandlas i avsnitt 9.3. Skjutvapnet får inte brukas för annat ändamål än det långivarens tillstånd avser (3 kap. 1 § VL). Vidare finns det vissa andra hinder för utlåning av skjutvapen, vilka tas upp i avsnitt 9.5. Intyg om lånet skall som regel överlämnas till låntagaren, vilket skall medföras tillsammans med skjutvapnet (7 kap. 1—2 §§ VF).

9.2. Uppsiktsutlåning

Gällande rätt

Med uppsiktsutlåning avses att långivaren eller en skyttesammanslutning är närvarande och har kontroll över vapnets handhavande. Ett skjutvapen som skall användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana1 eller vid jakt under långivarens uppsikt får

1 I fråga om enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen skall övningen eller tävlingen äga rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.

lånas ut även till den som inte avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara lämplig att inneha vapnet. Detsamma gäller för start- och signalvapen (3 kap. 4—5 § VL). Till personer under arton år får dock skjutvapnet lånas ut endast om — vapnet skall användas vid en övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning, — låntagaren har fyllt femton år, vapnet skall innehas och användas under långivarens uppsikt och det inte är fråga om ett enhandsvapen eller helautomatiskt vapen, eller — utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och användas under långivarens uppsikt (3 kap. 3 a—c samt 4—5 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande. Vid uppsiktsutlåning får en enskild låna ut vapen — dock inte enhandsvapen eller helautomatiska vapen — till den som fyllt 15 år. En 15-åring får därför jaga med gevär i exempelvis sin fars sällskap, om denne kan bedriva en meningsfull och effektiv uppsikt och kontroll samt leda hanteringen av vapnet. Några hinder mot att även upplåtaren för sin del medför vapen när han utövar kontrollen föreligger inte. Observera att kravet på jägarexamen inte gäller vid uppsiktsutlåning under upplåtarens omedelbara kontroll, om upplåtaren har avlagt jägarexamen. Utlåning av enhands- eller automatvapen får ske endast i de fall, som anges i 3 kap. 4 § VL. Utlånas vapnet för övning eller tävling, som äger rum under sammanslutnings kontroll, begränsas utlåningstiden till den tid övningen eller tävlingen varar samt för färd till och från skjutplatsen. Har låntagaren eget tillstånd att inneha ett vapen av motsvarande art, får utlåning dock ske enligt de allmänna utlåningsreglerna. Detta innebär att den som exempelvis innehar en pistol för målskjutning får för samma ändamål låna en pistol eller revolver oavsett kaliber (RPS FS 1996:6, 14 kap.)

.

9.3. Självständigt handhavande

9.3.1. Gällande rätt

Vid utlåning för självständigt handhavande är långivaren är inte närvarande, utan låntagaren ansvarar själv för nyttjandet av skjutvapnet. Den vanligaste formen av sådan utlåning är s.k. korttidsutlåning. Det förekommer dock också viss s.k. långtidsutlåning, främst till väktare som lånar tjänstevapen av det bevakningsföretag där han är anställd.

Korttidsutlåning

Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får under högst två veckor låna ut vapnet för samma ändamål som tillståndet avser (3 kap. 1 § VL). Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde skall ha avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig vara lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som uppfyller samma krav. Enhandsvapen och helautomatiska vapen får dock lånas ut endast till låntagare som själv har rätt att inneha ett sådant vapen, dvs. har eget innehavstillstånd för sådant vapen. Det sagda gäller inte för start- och signalvapen (3 kap. 4 och 5 § VL). Till personer under arton år får ett skjutvapen lånas ut endast om utlåningen avser start- eller signalvapen som skall användas vid tävling eller övning eller låntagaren har tillstånd att inneha ett vapen av samma typ (3 kap. 3 § d—e VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att förutsättningen för all utlåning är att den är tillfällig samt att en viss tid måste förflyta mellan två lån (RPS FS 1996:6, 14 kap.).

Långtidsutlåning

Ett auktoriserat bevakningsföretag får i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål (3 kap. 7 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges följande. Den skytt som behöver låna vapen längre tid än vad som gäller för korttidsutlåning måste söka tillstånd. I tillståndsbeviset anges att tillståndet avser lån. Vidare bör lånetiden anges (RPS FS 1996:6, 14 kap.).

9.3.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Korttidsutlåning

Korttidsutlåning av skjutvapen anmäls eller registreras i dag inte på något vis. Det är alltså omöjligt att dra några säkra slutsatser om hur vanligt det är att skjutvapen lånas ut. Utredningen har dock uppfattningen — som huvudsakligen bygger på antaganden från företrädare för tillståndsmyndigheter och skyttesammanslutningar — att företeelsen är långt i från ovanlig.

Från flera håll har man för utredningen påpekat att bestämmelsen om korttidsutlåning är svårtolkad. Visserligen anges i vapenlagen att utlåning får ske under högst två veckor, men det anges inte hur många gånger — under t.ex. ett års tid — som sådan ”tvåveckorsutlåning” får ske. Inte heller anges om sådan utlåning får ske flera gånger, om utlåningen sker till olika personer. Här kan nämnas att Svenska jägareförbundet inkommit med en skrivelse till utredningen med förslag att korttidslånen som längst borde få omfatta fyra månader i ett sammanhang eller att kortare lån av samma vapen under flera helger i följd få förekomma2.

Långtidsutlåning

Den vanligaste typen av långtidsutlåning är den som klart regleras i lagen, nämligen väktares lån av vapen från det bevakningsföretag där de är anställda. Det förekommer emellertid också att vapen för exempelvis jaktändamål lånas ut under en längre tid. En annan företeelse är att det förekommer att vapenhandlare lånar ut skjutvapen för film- eller teaterändamål. Svenska jägareförbundets tidigare omnämnda skrivelse innehåller också ett förslag om att lån av dessa slag inte bör tidsbegränsas såvida inte särskilda skäl föreligger.

9.4. Vapenhandlare

En vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning eller vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av polismyndigheten att närvara vid provskjutning. Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om starteller signalvapen (3 kap. 6 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges att utlåning från vapenhandlare inte får ske för annat ändamål än för provskjutning på skjutbana. Detta gäller inte bara när kontrollant är närvarande utan även för sådan vapenspekulant som tidigare har vapen av samma typ (RPS FS 1996:6, 14 kap.).

2 Till stöd för sina förslag har Jägareförbundet anfört att bestämmelserna för korttidsutlåning inte är praktiskt förankrade. För en person som exempelvis avlagt jägarexamen för hagelvapen och vill låna vapen för höstens jakt gäller att han med olika vapen skjuter högst olika, vilket inte är till fördel för låntagarens skytte. En direkt följd torde vara att antalet bomskott och skadskjutningar ökar. En längre tids lån av samma vapen borde därför vara möjlig.

9.5. Hinder mot utlåning

9.5.1. Gällande rätt

Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet. Skjutvapen får vidare inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser. Detta hindrar dock inte att ett vapen efter särskilt tillstånd av polismyndigheten lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning (3 kap. 2 och 8 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges bl.a. följande. Som framgår av 3 kap. 8 § VL är vissa personer diskvalificerade för lån av skjutvapen enl. reglerna i 3 kap. Dessa regler avser att hindra att den som fråntagits rätten att inneha vapen skall kunna kringgå ett sådant beslut genom att i stället låna ett vapen. Motsvarande hinder för vapenlån bör också anses gälla för den som på grund av personlig olämplighet fått avslag på sin ansökan om vapentillstånd.

9.5.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Kritik mot den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 8 § vapenlagen har framförts av flera skytteorganisationer. I den tidigare omnämnda skrivelsen från Svenska jägareförbundet anges att bestämmelsen medför att bland andra provledare och banfunktionärer riskerar att komma i en situation då man lånar ut ett skyttebanan tillhörigt vapen i strid mot gällande bestämmelser. Jägareförbundet hemställer därför att nuvarande 3 kap. 8 § vapenlagen fortsättningsvis erhåller följande lydelse: ”Skjutvapen får inte lånas ut till den som har fått något skjutvapen förklarat förverkat eller tillståndet till innehav av skjutvapen återkallat, om inte låntagaren ändå är berättigad att inneha vapen av den typ som lånet avser eller polismyndigheten lämnar särskilt tillstånd till lån av

vapen för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av sådan

sammanslutning som avses i 2 kap. 3 § b samt 2 kap. 1 § vapenförordningen. Detta hindrar dock inte att ett vapen lånas ut av sammanslut-

ning som nu nämnts för övning eller tävling på bana eller annan anläggning som ägs eller drivs av sammanslutningen.”

9.6. Överväganden och förslag

9.6.1. Allmänt om systematiken

Bestämmelserna om självständig utlåning och uppsiktsutlåning är i dag integrerade i olika paragrafer som behandlar förutsättningarna för olika vapentyper. Utredningen anser att bestämmelserna blir tydligare och mer lättförståeliga om de i stället utformas så att de olika formerna av utlåning behandlas var för sig. Fördelarna med en sådan utformning framträder särskilt om utlåningsreglerna skärps på sätt utredningen föreslår. En paragraf i kapitlet bör således behandla uppsiktsutlåning och en annan utlåning för självständigt handhavande. Bestämmelserna om att skjutvapen inte får lånas för annat ändamål än långivarens tillstånd avser samt att skjutvapen aldrig får lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet tas in i en gemensam paragraf. Beträffande de särskilda bestämmelserna för utlåning av skjutvapen till enskilda personer under arton år samt för vapenhandlare och auktoriserade bevakningsföretag föreslås ingen ändring. Slutligen tas en ny bestämmelse om utlämnande av vapen för reparation och översyn in i kapitlet. Denna bestämmelse behandlas i avsnitt 7.

9.6.2. Uppsiktsutlåning

Bestämmelserna om uppsiktsutlåning samlas i en paragraf.

Bestämmelserna om uppsiktsutlåning finns i dag i flera paragrafer men innebär i stort sett samma sak. Möjligen har lagstiftaren avsett att uppställa ett något mindre strängt krav beträffande utlåning av andra typer av skjutvapen än enhandsvapen och helautomatiska vapen, eftersom det i bestämmelsen rörande sådana andra typer av vapen inte anges att skjutning på skjutbana måste ske under uppsikt av en skyttesammanslutning. Utredningen menar att de allmänna bestämmelserna om uppsiktsutlåning bör samlas i en paragraf. Kravet på att handhavandet skall ske under långivarens eller en skyttesammanslutnings uppsikt bör därvid gälla beträffande alla vapentyper.

9.6.3. Självständigt handhavande

Utlåning av ett skjutvapen för självständigt handhavande får ske endast till den som har eget tillstånd att inneha sådant vapen. Tvåveckorsregeln tas bort. I stället anges att skjutvapen får lånas ut endast tillfälligt, för ett bestämt ändamål och tillfälle. Utlåning som varar i mer än fem dagar skall anmälas till polismyndigheten.

Krav på att låntagaren själv har tillstånd

I dag gäller att av ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen får lånas ut, att handhas självständigt, endast till den som själv har tillstånd att inneha ett sådant skjutvapen. Vad avser andra vapentyper räcker det med att låntagaren uppfyller de praktiska krav som ställs, såsom genomgången jägarexamen eller aktivt medlemsskap i en skyttesammanslutning. Något krav på att låntagaren skall ha genomgått den lämplighetsprövning som tillståndsmyndigheterna i andra fall företar, ställs således inte. Med dagens regler kan det alltså förekomma att en person, som efter en lämplighetsprövning inte skulle komma i fråga för eget tillstånd, utan hinder kan låna skjutvapen. Utredningen menar att detta är en ordning som rimmar illa med vapenlagens syfte att allt innehav av skjutvapen skall ske under kontrollerade former. Utredningen föreslår att ett skjutvapen får lånas ut, att handhas självständigt, endast till den som av tillståndsmyndigheten befunnits vara lämplig att inneha ett sådant. Utredningen har därvid övervägt möjligheten med någon form av lämplighetsintyg, med lämplighetsprövning — genomförd av tillståndsmyndigheten — utan samband med ansökan om tillstånd till innehav av ett visst vapen. Att tillskapa ett sådant institut har emellertid framstått som alltför administrativt kostsamt och opraktiskt, varför detta inte föreslås. Slutsatsen blir därför att den som lånar ett skjutvapen måste ha ett eget tillstånd att inneha ett motsvarande vapen. Mot förslaget kan visserligen anföras att det kan finnas risk för att följden blir att antalet vapenägare och registrerade skjutvapen ökar något. Den väsentliga fördel som följer med att alla som självständigt innehar skjutvapen är lämplighetsprövade, överväger dock enligt utredningens mening denna eventuella konsekvens.

För hur lång tid får ett skjutvapen lånas ut?

Korttidsutlåning

En bokstavstolkning av nuvarande 3 kap. 1 § vapenlagen tyder på att en vapeninnehavare endast under två veckor sammanlagt, dvs. under hela den tid han är innehavare av vapnet, får låna ut sitt skjutvapen. Så tolkas och tillämpas emellertid inte bestämmelsen i praktiken. En vanlig tolkning är i stället att en vapeninnehavare under högst två veckor åt gången får låna ut sitt skjutvapen till en och samma person. Det senare stämmer också bättre överens med uttalanden i förarbeten. Exempelvis angav departementschefen i propositionen som föregick 1973 års vapenlag: ”Det har påpekats att utlåningsreglerna kan kringgås genom att ett vapen lånas ut flera gånger till samma låntagare, ev. sedan vapnet har återgått i licensinnehavarens besittning en kort tid mellan upplåtelserna. Sådant förfarande står formellt inte i strid mot nu gällande utlåningsregler. Det är emellertid uppenbart att dessa regler inte avser att öppna möjlighet till annat än tillfälliga upplåtelser. Av denna anledning anser jag att det finns skäl att i författningstexten direkt ange att utlåning endast får ske ”tillfälligt”. Därmed är avsett att markera att viss tid måste förflyta mellan två upplåtelser till samme låntagare och att upplåtelse inte får ske regelmässigt. Om en person lånar vapen av samme långivare ett flertal gånger inom ett år torde sålunda utlåningen inte längre kunna betecknas som tillfällig”3. I samband med att 1996 års vapenlag infördes justerades bestämmelsen språkligt. Man valde då att låta ”tillfälligt” utgå och endast behålla tidsbegränsningen om ”högst två veckor”. Utredningen menar att denna justering snarast minskat möjligheterna att tolka bestämmelsen på avsett sätt. Utredningen föreslår därför att tidsbegränsningen i stället utgår och ersätts med att ett skjutvapen får lånas ut endast ”tillfälligt”. Rekvisitet avser att tydligare markera vad som sades i de tidigare nämnda förarbetena, nämligen att viss tid måste förflyta mellan två upplåtelser till samme låntagare och att upplåtelse inte får ske regelmässigt. Samtidigt medför rekvisitet att bestämmelsen blir något mer flexibel, jämfört med dagens bestämmelse. Kravet på att lånet endast får vara tillfälligt bör dock alltjämt tolkas snävt. I normalfallet bör endast lån som varar i en till två veckor godtas. Att låna ut samma vapen till en person vid flera tillfällen i tät följd bör vidare vara uteslutet. Utlåningen kan i sådana fall inte längre betecknas som tillfällig.

Att utlåningen endast skall vara tillfällig markeras ytterligare med att den endast får avse ett visst bestämt ändamål och tillfälle. Med ändamål avses här inte det vidare begreppet, exempelvis ”jakt” eller ”målskytte”, utan att låneändamålet vid varje lånetillfälle skall vara närmare bestämt, till exempel ”jakt i Jämtland under vecka 36 år 1998” eller ”pistolskyttetävling i Göteborg den 6 oktober 1999”.

Långtidsutlåning

Utredningen ser ingen anledning att ändra på de nuvarande bestämmelserna och den praxis som finns på området. Om ett skjutvapen lånas ut under en längre tid än vad som sagts beträffande den s.k. korttidsutlåningen, krävs således att låntagaren söker innehavstillstånd för det aktuella skjutvapnet. Tillstånden bör naturligtvis i förekommande fall tidsbegränsas.

Anmälan

En viktig aspekt av bestämmelserna avseende skjutvapen är att polisen, i samband med ett ingripande, skall veta var sådana finns. Vid exempelvis ett lägenhetsbråk kan denna vetskap vara av väsentlig betydelse för vilken insats som skall göras. Inte minst av denna anledning är det otillfredsställande att skjutvapen lånas ut till andra personer utan polisens vetskap. I och för sig motverkar bestämmelsen om att skjutvapen endast får lånas ut till den som själv har tillstånd att inneha ett motsvarande vapen att skjutvapen finns hos personer som inte är registrerade som vapeninnehavare. Detta är dock inte alltid tillräckligt. Polisen är i behov av att veta hur många och vilka skjutvapen som finns hos en vapeninnehavare vid tillfället för ett ingripande. Utredningen menar därför att utlåning av skjutvapen skall anmälas till polismyndigheten. I vissa fall, när utlåningen sker under en kortare tid, är ett anmälningsförfarande emellertid inte praktiskt genomförbart, inte minst beroende på att behovet av att låna någon annans vapen ofta kan förväntas uppkomma hastigt, t.ex. då någon inför en förestående jakt upptäcker att det egna vapnet inte är funktionsdugligt. En anmälan skulle i sådant fall komma tillståndsmyndigheten så sent tillhanda att meningen med den skulle vara överspelad. En annan invändning mot att alla fall av utlåning skall anmälas är att tillståndsmyndigheterna inte har möjlighet att administrera dessa. Utredningen föreslår därför att endast sådan

utlåning som avses vara i mer än fem dagar skall anmälas till tillståndsmyndigheten. Med hänsyn till att utlåning endast får ske till personer med eget tillstånd samt att den endast får ske tillfälligt, dvs. som regel i högst två veckor, torde anmälningarna inte bli fler än att tillståndsmyndigheten kan hantera dem inom ramen för det nuvarande arbetet.

9.6.4. Hinder mot utlåning

Den kritik som framförts till utredningen beträffande nuvarande 3 kap. 8 § vapenlagen har även framställts i andra sammanhang. Justitieutskottet behandlade nyligen frågan och noterade därvid följande. ”I sammanhanget vill utskottet framhålla att en skjutledares ansvar för att kontrollera om det i det enskilda fallet erfordras tillstånd för utlåning av vapen vid övning eller tävling inom en skyttesammanslutning måste ses i belysning av att en skjutledare har mycket begränsade möjligheter att i praktiken efterforska hur det förhåller sig härmed. — Vad som enligt utskottets mening kan krävas i fråga om aktsamhet av skjutledaren är att han med hjälp av frågor till den som vill låna ett skjutvapen försöker utröna om det föreligger någon omständighet som gör att det behövs tillstånd av polismyndigheten för att utlåning skall få ske. Om så visar sig vara fallet bör naturligtvis ett tillstånd uppvisas. I annat fall finns det enligt utskottets mening inte skäl för skjutledaren att försöka gör ytterligare efterforskningar eller att vägra låna ut skjutvapen såvida det inte föreligger någon särskild omständighet som ger honom anledning att misstänka att utlåning inte får ske”4. Utlåningen av vapen vid en skjutbana sker som regel under betryggande former. Risken för missbruk av skjutvapnet torde därför vara mindre än i andra sammanhang. Ur denna synvinkel skulle det kanske därför inte möta hinder att tillåta uppsiktsutlåning i enlighet med Svenska jägareförbundets förslag (se avsnitt 9.5.2). Syftet med bestämmelsen är emellertid till stor del att hindra den som har misskött sig på ett sådant sätt att han fått vapentillståndet återkallat från att bruka skjutvapen över huvud taget. Om skjutvapen utan hinder får lånas ut vid en skjutbana skulle den som fått sitt eget tillstånd återkallat kunna fortsätta bedriva skytte i betydande omfattning. Ett sådant förhållande är inte önskvärt. Vad kritikerna i första hand synes invända mot är straffansvaret för ansvarig utlånare. Ansvar kan dock inte komma i fråga för den utlånare som är normalt aktsam. Utlånaren behöver därvid inte företa en

djupgående utredning av saken. Ett nekande svar från låntagaren på fråga om han fått ett vapentillstånd återkallat bör — som också påpekats av justitieutskottet — vara tillräckligt för att frita utlånaren från straffansvar. Däremot skulle det, enligt utredningens mening, vara stötande och klart olämpligt om en utlånare, med vetskap om att en person fått sitt vapentillstånd återkallat, utan eget ansvar kunde låna ut skjutvapen till denne. Ett ytterligare argument för att bestämmelsen alltjämt bör finnas kvar i sitt nuvarande skick är att den faktiskt kan fungera som ett stöd för den utlånare som förvägrar en olämplig person att låna ett skjutvapen.

10.4 Långtidsförvaring och övrig förvaring hos annan

10.4.1 Gällande rätt

Långtidsförvaring

En innehavare som inte kan ta hand om sitt vapen eller sin ammunition får lämna över egendomen till någon annan för förvaring under högst tre år åt gången. En sådan åtgärd får vidtas först efter skriftlig anmälan till polismyndigheten. Vapnet eller ammunitionen får inte förvaras hos någon som är under arton år eller som kan antas missbruka egendomen. Den som förvarar vapnet får lov att använda det endast under förutsättning att han har tillstånd att inneha vapen av samma typ. Den som bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring döms till böter eller fängelse i högst sex månader (5 kap. 3 § och 9 kap. 2 § c VL). Anmälan, med fullständig beskrivning av vapnet samt uppgift om vem som skall förvara det och hur det skall förvaras, skall göras senast två veckor före överlämnandet. Om det till följd av särskilda skäl inte är möjligt, får anmälan göras i anslutning till att vapnet eller ammunitionen överlämnas (13 kap. 1 § VF).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd noteras bl.a.: Finner polismyndigheten i den ort där vapnet skall förvaras att det är olämpligt att vapnet förvaras hos den som licensinnehavaren har anvisat, bör myndigheten se till att depositionen inte kommer till stånd. Vägrar tillståndshavaren att medverka till en lösning som är godtagbar från säkerhetssynpunkt, har polismyndigheten att omhänderta vapnet. I undantagsfall kan återkallelse av tillståndet bli aktuell. För den som förvarar ett vapen gäller reglerna om hur vapen i allmänhet skall förvaras liksom de särskilda föreskrifter som kan ha meddelats vapeninnehavaren. Vid behov utfärdas särskild förvaringsföreskrift (RPS FS 1996:6, 16.5 kap.).

Övrig förvaring hos annan

Huvudregeln är att en vapeninnehavare själv skall ta hand om — och således också förvara — sina skjutvapen. I vissa undantagsfall får dock, förutom i fråga om s.k. långtidsförvaring, förvaring hos annan ske.

Frågan behandlades senast i Vapenlagen och EG; SOU 1994:4 s. 9597.

10

Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör förvaring hos annan kunna medges undantagsvis. Ett sådant undantag kan t.ex. vara att en son eller dotter, som bott och förvarat sina vapen i föräldrahemmet, flyttar till egen lägenhet men avser att även fortsättningsvis jaga på föräldrarnas marker. I sådana fall bör särskild förvaringsföreskrift meddelas, såväl för licenshavaren som för den som förvarar vapnet (RPS FS 1996:6, 16.3 kap.).

10.4.2 Nuvarande faktiska förhållanden

Långtidsförvaring

Från polisens sida har det påpekats att förfarandet med enbart en anmälan till polismyndigheten, för att långtidsförvara vapen hos någon annan, är mindre bra. I stället borde sådan förvaring vara tillståndspliktig.

Övrig förvaring hos annan

Frågan om förvaring hos annan har, som vid flera tidigare tillfällen, åter väckts hos vapenutredningen, från såväl vapenägare som vapenregisterenheterna . Det synes föreligga en relativt utbredd mening att

10

förvaring hos annan bör medges i större utsträckning än vad som faktiskt förekommer i dag.

10.5 Vapenhandlares, sammanslutningars och museers förvaring av skjutvapen

10.5.1 Gällande rätt

Ett tillstånd att handla med vapen får förenas med villkor att vapnen skall förvaras på ett visst sätt. Brott mot de allmänna förvaringsbestämmelserna eller en särskilt utfärdad förvaringsföreskrift straffas med böter eller fängelse i högst sex månader (2 kap. 10 § samt 9 kap. 2 § b och c VL). En handelsrörelse får inte påbörjas förrän polismyndigheten har godkänt de lokaler och andra utrymmen som är anordnade för vapnens förvaring. Brott mot denna bestämmelse straffas med böter. Polismyndigheten skall se till att skjutvapen som innehas av handlare förvaras på föreskrivet sätt (5 kap. 4 och 8 §§ och 14 kap. 1 § VF).

Rikspolisstyrelsen har meddelat särskilda föreskrifter om vapenhandlares, sammanslutningars och museers förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen (RPS FS 1986:55 och 1986:25).

10.5.2 Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenhandlare

Av det speciella vapenregistret framgår att, under tiden 1990—1997, 251 (2,5 procent) av 9 947 skjutvapen anmäldes stulna/förkomna från vapenhandlare. Bortser man från s.k. dödsbovapen och liknande var andelen som härrörde från vapenhandlare omkring 4 procent. BRÅ:s statistik över stulna skjutvapen, ammunition och sprängämnen visar att andelen sådana brott begångna mot vapenhandlare, under åren 1990—1997, var omkring 3 procent.

Sammanslutningar

Av det speciella vapenregistret framgår att, under tiden 1990—1997, 283 (2,8 procent) av 9 947 skjutvapen anmäldes stulna/förkomna från skytteorganisationer. Bortser man från s.k. dödsbovapen och liknande var andelen som härrörde från skytteorganisationer omkring 4 procent. BRÅ:s statistik över stulna skjutvapen, ammunition och sprängämnen visar att andelen sådana brott begångna mot skytteorganisationer, under åren 1990—1997, var omkring 5 procent.

10.6 Kontroll av att förvaringsföreskrifterna följs

10.6.1 Gällande rätt m.m.

Enligt vapenlagstiftningen har polisen ingen rätt att mot en enskild vapeninnehavares vilja bereda sig tillträde till dennes bostad enbart i syfte att kontrollera hur vapnen förvaras. Rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan kan endast tillämpas om det finns skälig misstanke om brott på vilket fängelse kan följa. Vad gäller vapenhandlarna gäller att polismyndigheten skall godkänna de lokaler där handeln skall bedrivas samt förvaringsutrymmena innan handeln får påbörjas. Vidare skall polismyndigheten se till att handlaren förvarar sina skjutvapen på föreskrivet sätt och vid behov inspektera dennes lager av skjutvapen i samband med den årliga kontrollen (5 kap. 4 och 8 § VF).

10.6.2 Nuvarande faktiska förhållanden

Enkäterna till landets vapenregisterenheter samt utredare av våldsbrott

Några av landets vapenregisterenheter svarar på vapenutredningens enkät att de anser att möjligheterna att kontrollera enskilda innehavares vapenförvaring bör utvidgas. Också bland svaren från handläggarna av våldsbrott förekommer detta förslag. Vapenhandlarna skall, enligt vapenförordningen, kontrolleras minst en gång årligen. Som nämnts bl.a. i avsnittet rörande återkallelse av vapentillstånd m.m. genomförs dock inte alltid denna kontroll varje år, främst beroende på bristande resurser hos tillsynsmyndigheten.

10.7 Överväganden och förslag

10.7.1 Allmänna utgångspunkter

Vi har här i landet över 2 miljoner registrerade skjutvapen, vilket innebär att Sverige är ett relativt vapentätt land. Utredningen har sökt strama upp bestämmelserna rörande tillståndsgivning, återkallelse av vapentillstånd m.m. Även om möjligheten att inneha skjutvapen därmed i viss mån beskurits kan man inte förvänta sig att den totala mängden skjutvapen i landet inom den närmaste framtiden kommer att minska i någon dramatisk utsträckning. Ur brottsförebyggande perspektiv är därför frågan om förvaring av skjutvapen och ammunition oerhört viktig. Bestämmelserna om förvaring skärptes år 1992. Skärpningen föregicks av en allmän debatt om en säkrare förvaring. Debatten och de skärpta kraven medförde att många vapeninnehavare förbättrade sin förvaring. Uppgifter från försäljare av vapenskåp har visat att försäljningen av sådana ökade i samband med de nya lagreglerna. Den allmänna medvetenheten om förvaringsbestämmelsernas betydelse medförde vidare att tillståndsmyndigheterna uppmärksammade förvaringsfrågan i högre grad. Säkerhetstänkandet har således i väsentlig mån ökat under 1990-talet. Trots att vapenägarnas förvaringsmetoder sålunda generellt sett förbättrats, finns det fortfarande alltför många som slarvar med förvaringen. Detta visar sig inte minst i statistiken över stulna och förkomna skjutvapen. De i särklass vanligaste brottsplatserna, där skjutvapen tillgripits, är bostäder och fritidshus. Det finns därför all anledning att ytterligare uppmärksamma och skärpa förvaringsbestämmelserna.

10.7.2 De allmänna förvaringsbestämmelserna

Skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller annat lika säkert förvaringsutrymme. Enbart delad förvaring av skjutvapen accepteras således inte längre. Vissa mindre farliga skjutvapen och liknande samt ammunition undantas från kravet på förvaring i säkerhetsskåp. Förvaringsbestämmelsen förenas med en övergångsbestämmelse som, beträffande skjutvapen för vilka tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, under fem års tid medger förvaring enligt de nuvarande bestämmelserna.

Vilken förvaringsmetod är säkrast?

När vapenägaren inte har omedelbar kontroll över sitt vapen skall detta förvaras på ett säkert sätt. Enligt de nuvarande reglerna skall skjutvapen förvaras antingen i säkerhetsskåp, annat lika säkert ställe eller delade, s.k. delad förvaring. Det finns olika meningar om vilken förvaringsmetod som är den bästa. De flesta menar dock att förvaring i säkerhetsskåp är det säkraste förvaringssättet. Mot detta kan i och för sig invändas att en inbrottstjuv som lyckas forcera ett säkerhetsskåp eller t.o.m. tillgripa hela skåpet, får tag på kompletta vapen. Förvaring i ett säkerhetsskåp, som uppfyller de normer som föreskrivits av Rikspolisstyrelsen, innebär dock ett avsevärt försvårande för en inbrottstjuv, jämfört med om skjutvapnen inte förvaras i ett sådant. Tjuven måste förbereda sig för att antingen tillgripa och transportera hela det tunga — och i bland fast monterade — säkerhetsskåpet eller för att med skärbrännare eller liknande forcera dess plåt. Ett säkerhetsskåp förhindrar således att ”tillfällighetstjuven” kommer över skjutvapen i samband med ett bostadsinbrott, vilket är ett argument som starkt talar för bruket av säkerhetsskåp. En gärningsman som särskilt är ute efter skjutvapen är nämligen under alla omständigheter mycket svår att helt stoppa. Vad som här sagts om säkerhetsskåp gäller naturligtvis endast under förutsättning att vapenägaren inte förvarar dess nyckel på ett sådant sätt att tjuven lätt hittar denna och på så sätt kan ta sig in i skåpet. Utredningen återkommer nedan till vikten av att nyckeln förvaras på ett säkert sätt. Ett annat tungt vägande argument som talar för bruk av säkerhetsskåp är att den som innehar ett säkerhetsskåp som regel alltid nyttjar detta för förvaring av sina skjutvapen. Den som avser att förvara sina skjutvapen delade kan däremot i högre grad förväntas slarva med förvaringen. Det är nämligen besvärligare att plocka i sär vapnen och gömma undan dem än att låsa in dem i ett skåp. Sammantaget är utredningen av den åsikten att förvaring av skjutvapen i säkerhetsskåp är ett säkrare förvaringsalternativ än s.k. delad förvaring.

Försvarsmakten har planer på att förse skjutvapen som förvaras hemma hos bl.a.

11

hemvärnsmän med patronlägeslås. I dag gäller att sådana skjutvapen skall förvaras minst i delat skick.

Av utredningens undersökning har det framgått att flera stölder av vapen skett ur vapenskåp. Först kan det konstateras att de anmälningar som vapenutredningen studerat, regelmässigt endast anger att vapnen tillgripits ur ”vapenskåp”. Ett vapenskåp behöver dock inte vara detsamma som ett säkerhetsskåp. Det finns anledning att anta att de i anmälningarna omnämnda vapenskåpen i flera fall säkerhetsmässigt inte uppfyller de krav som ställs för att de skall klassas som säkerhetsskåp. Att stölder skett ur sådana vapenskåp skulle därmed inte vara så förvånande. Vidare framgår det av statistiken över stulna skjutvapen att flera av stölderna ur vapenskåp skett med hjälp av nyckel till skåpet. Vid några av dessa stölder har gärningsmannen funnit nyckeln i närheten av skåpet. Andra tillgrepp har skett av någon närstående till vapenägaren, som vetat var nyckeln förvarats. Den grundläggande förutsättningen för att skjutvapen skall vara säkert förvarade i ett säkerhetsskåp är naturligtvis att nyckeln till skåpet inte finns tillgänglig för obehöriga personer. Det finns därför all anledning att inskärpa vikten av att nyckeln förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kommer åt den. Nyckeln till vapenskåpet måste förvaras minst lika säkert som nyckeln till bostaden, t.ex. på den nyckelknippa vapeninnehavaren tar med sig när han lämnar hemmet. Finns det risk för att någon anhörig eller bekant skulle kunna tänkas tillägna sig skjutvapnen bör vapenägaren härutöver iaktta extra försiktighet. Ännu säkrare än förvaring av kompletta skjutvapen i ett säkerhetsskåp, är delad förvaring i säkerhetsskåp. Sådan förvaring kräver att vapeninnehavaren har tillgång till minst två säkerhetsskåp. Med en sådan förvaring minskar risken väsentligt för att en inbrottstjuv får tillgång till kompletta skjutvapen. Att införa ett så kostsamt förvaringsalternativ generellt är emellertid inte realistiskt i nuläget. Däremot kan det bli aktuellt att ställa ett sådant krav på vissa vapeninnehavare, genom meddelande av särskild förvaringsföreskrift. Ett annan säkerhetsåtgärd kan vara att förse skjutvapnen med patronlägeslås. Skjutvapen försedda med sådant lås är betydligt mindre intressanta i brottssammanhang. Det lär dessutom finnas patronlägeslås som är väl synliga även när de låsts fast i vapnet, vilket medför att ett sådant vapen varken går att skjuta med eller lämpar sig att använda vid hot om brott. Patronlägeslås är en relativt billig säkerhetsåtgärd som utredningen gärna skulle se användas i större utsträckning. Något förslag härom lämnas dock inte, dels därför att utredningen varken har haft möjlighet att närmare studera marknaden för sådana lås eller dess tillförlitlighet, dels eftersom det ännu inte finns godtagbara låskonstruktioner till alla vapentyper .

11

Vilka minimikrav kan ställas på förvaring av skjutvapen?

Med hänsyn till fördelarna med förvaring av skjutvapen i säkerhetsskåp vore det önskvärt att alla skjutvapen förvarades minst på detta sätt. 1987 års vapenutredning var av samma uppfattning, men fann det inte realistiskt att generellt uppställa krav på så dyrbar förvaringsanordning. Förhållandena är dock annorlunda i dag. Tillståndsmyndigheterna förespråkar generellt förvaring i säkerhetsskåp. Vissa myndigheter t.o.m. kräver det för att tillstånd till innehav av skjutvapen skall meddelas, vilket i praktiken innebär att förvaring i säkerhetsskåp redan i dag är ett minimikrav på flera orter i landet. Genomgången av tillståndsärenden under 1995 visade vidare att nästan alla som i dag skaffar ett nytt skjutvapen uppger att de har säkerhetsskåp eller avser att införskaffa ett sådant. Även andra vapenägares uppmärksamhet beträffande förvaring av skjutvapnen har ökat väsentligt, vilket medfört att många av dem skaffat säkerhetsskåp. Att i dag införa en bestämmelse om att skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp skulle således inte drabba så många vapenägare ekonomiskt som var fallet vid tiden för 1987 års vapenutredning. Samtidigt skulle ännu fler vapenägare bli tvungna att se över och förbättra sin förvaring. Vidare skulle en enhetligare reglering medföra en väsentlig avlastning för vapenhandläggarna vid tillståndsmyndigheterna. Mycket tid går i dag åt dels till att informera vapeninnehavarna om rådande förvaringsbestämmelser, dels till hanteringen av särskilda förvaringsföreskrifter. Slutligen talar priset på nya skjutvapen, vilket är relativt högt, också för att en sådan bestämmelse inte skulle vara oskälig. Det är inte orimligt att mena att den som anser sig ha råd att skaffa sig ett nytt skjutvapen också bör ha råd att bekosta en säker förvaring av vapnet. Sammanfattningsvis anser utredningen att det i vapenlagen bör införas en bestämmelse om att skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. Med det senare avses att förvaring i ännu säkrare utrymme, som t.ex. i vapenkassun, naturligtvis också kan godtas. Enbart s.k. delad förvaring godtas däremot inte.

Effektbegränsade skjutvapen, andra föremål m.m.

Det strängare förvaringskravet bör alltså gälla för skjutvapen, i vart fall sådana med full effekt. Tveksammare ställer det sig beträffande t.ex. start- och signalvapen samt obrukbara och effektbegränsade skjutvapen. Detsamma gäller sådana föremål som, vid tillämpning av vapenlagen, skall behandlas som skjutvapen (nuvarande 1 kap. 3 § vapenlagen) samt ammunition. Sådana skjutvapen/föremål är ofta av relativt lågt förmögenhetsvärde, vilket skulle medföra att det vore orimligt att kräva inköp av ett dyrt säkerhetsskåp att förvara dem i. Främsta anledningen till att de bör undantas är emellertid att de är betydligt mindre farliga än vad skjutvapen med full effekt är. Samma synpunkter kan göras gällande beträffande ammunition. Utredningen menar därför att sådana föremål som omnämns i 1 kap. 4 § och 7 § andra stycket vapenlagen samt ammunition bör vara undantagna från det strängare förvaringskravet. I stället bör det för sådana föremål uppställas ett något mindre strängt förvaringskrav, nämligen att de förvaras på ett sådant sätt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Härmed avses att de skall förvaras på samma sätt som är fallet i dag, dvs. under säkert lås eller på annat lika betryggande sätt. Den vapeninnehavare som innehar dylika föremål bör naturligtvis, i den mån han har ett säkerhetsskåp, därvid förvara föremålen i detta.

En övergångsbestämmelse

Förvaringsbestämmelsen är tillämplig på alla skjutvapeninnehav. För dem som sedan tidigare innehar skjutvapen bör det emellertid finnas en övergångsbestämmelse för att ge dem tid att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Lämpligen bör tidsgränsen i övergångsbestämmelsen sättas till fem år. För den som redan innehar skjutvapen, men som söker tillstånd att inneha ett nytt sådant, bör dock det strängare kravet på förvaring gälla för att tillstånd skall meddelas.

Bemyndiganden

Regeringen har i dag bemyndigande att meddela föreskrifter om kraven på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring. De föreskrifter som meddelats beträffande enskilda vapeninnehavares förvaring har förmodligen meddelats med stöd av regeringens allmänna kompetens enligt 8 kap. regeringsformen. För tydlighetens skull bör dock ett bemyndigande härom skrivas in i vapenlagen. I dag gäller att Rikspolisstyrelsen har rätt att föreskriva de närmare detaljerna om tillämpningen av förvaringsbestämmelserna, såsom t.ex.

vad som menas med säkerhetsskåp och annan lika säker förvaring. Detta bör alltjämt gälla.

10.7.3 Särskild förvaringsföreskrift

Särskild förvaringsföreskrift skall även framdeles kunna meddelas en enskild vapeninnehavare eller en vapenhandlare. Bestämmelserna härom samlas i en paragraf i kapitlet rörande förvaring m.m.

Bestämmelser om att tillstånd får förenas med villkor att skjutvapen skall förvaras på viss sätt finns i dag, beträffande enskilda vapeninnehavare, i 2 kap. 5 § och 5 kap. 5 §, samt beträffande vapenhandlare i 2 kap. 10 §. Även om de allmänna förvaringsbestämmelserna skärps kan det fortfarande finnas fall då det är befogat att ställa ännu högre krav på förvaringen, t.ex. att dessa förvaras delade i två säkerhetsskåp eller i kassun. Så kan vara fallet om en vapeninnehavare har ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig art. En annan situation där särskild förvaringsföreskrift bör meddelas är när förvaring av skjutvapen sker hos annan än vapeninnehavaren. Polismyndigheten bör därför även fortsättningsvis ha möjlighet att utfärda särskilda förvaringsföreskrifter i enskilda fall. Utredningen föreslår att bestämmelserna i detta hänseende samlas i en paragraf i kapitlet rörande förvaring m.m.

10.7.4 Vapen under uppsikt och transport av vapen

Gränsen mellan förvaring och uppsikt över skjutvapen och ammunition vid användning förtydligas. Även gränsen mellan enskild vapeninnehavares förflyttning av skjutvapen i samband med användning och transport i egentlig mening förtydligas. Rikspolisstyrelsen ges föreskriftsrätt beträffande hur man skall förfara med skjutvapen och ammunition vid förflyttning och yrkesmässig transport av skjutvapen och ammunition.

Uppsikt

Under förvaringsbegreppet ryms även de situationer då innehavaren använder sig av eller förflyttar sig med skjutvapen eller ammunition.

Därunder har innehavaren att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall med ”uppsikt över vapnet” förstås att innehavaren har omedelbar kontroll över det. Att lämna en närmare definition än vad som gjorts i Rikspolisstyrelsens föreskrifter är, enligt utredningens mening, knappast möjligt.

Förflyttning av skjutvapen

Med förflyttning av skjutvapen menar utredningen den transport av skjutvapen som enskild företar, exempelvis mellan hemmet och skjutbanan eller jakten, något som systematiskt närmast hör hemma under förvaringsbegreppet. En förhållandevis stor del av de stulna eller förkomna skjutvapnen har försvunnit när de varit under förflyttning. Flera fall av flagrant slarv uppmärksammades vid genomgången av samtliga anmälningar som kommit in till det speciella vapenregistret under första halvåret 1996. Som exempel kan nämnas skjutvapen som lämnats kvar på parkeringsplats, lagts på taket av bilen eller fallit ur bagaget under färd. Ett sådant slarv med skjutvapen kan naturligtvis inte tolereras. Återkallelse av innehavstillståndet på grund av att innehavaren visat oaktsamhet med vapnet bör bli aktuellt i sådant fall. Emellertid föreslår utredningen härutöver att förvaringsbestämmelserna generellt skall straffsanktioneras (se avsnitt 13.3.3). För att kunna finna någon skyldig till brott mot förvaringsbestämmelserna krävs att dessa är enkla och tydliga. Lämpligen sker detta genom att Rikspolisstyrelsen ges bemyndigande att meddela föreskrifter om förflyttning av skjutvapen.

Transport av skjutvapen i övrigt

Om man tar del av äldre lagtext och förarbeten till denna framgår det att bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 4 § vapenlagen reglerar förhållandet att skjutvapen eller ammunition skickas eller för annans räkning transporteras. Således torde bestämmelsen inte ta sikte på det förhållandet att en enskild förflyttar sina skjutvapen (exempelvis mellan hemmet och skjutbanan eller jakten) eller ens yrkesmässig transport av egna skjutvapen i egen regi. Sådan förflyttning/transport av skjutvapen faller i stället under bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 1 § vapenlagen, som stadgar att en innehavare av skjutvapen skall hålla egendomen under sådan uppsikt att det inte finns någon risk att någon obehörig kommer åt den.

Bestämmelsen om transport av skjutvapen m.m. är straffsanktionerad. Emellertid finns det inte närmare uttolkat vad som skall avses med att betryggande åtgärder skall vidtas för att förhindra obehöriga att komma åt vapnen. Rikspolisstyrelsen har inte, liksom inte heller vid förflyttning av skjutvapen, någon föreskriftsrätt på området. Härigenom anses det vara snart sagt en omöjlighet, utom i särskilt flagranta fall, att fälla någon till ansvar för brott mot bestämmelsen. En arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen arbetar för närvarande med en översyn av säkerheten vid extremt skyddsvärda transporter i samband med Försvarsmaktens och förvarsindustrins hantering av vapen och ammunition. Arbetsgruppen har tagit kontakt med och också överlämnat en skrivelse till utredningen med förslag att föreskriftsrätten för Rikspolisstyrelsen i fråga om transporter av skjutvapen m.m. ses över. Ett huvudsakligt argument för att sådan föreskriftsrätt bör övervägas är — enligt arbetsgruppen — att transporterna, i takt med Försvarsmaktens skärpta förvaringsåtgärder (som t.ex. att samla mobiliseringsförrådens skjutvapen inne på regementsområdena), blivit väsentligt mer utsatta och åtråvärda som en möjlighet att tillskansa sig skjutvapen. I sammanhanget kan nämnas att föreskriftsrätt finns vad avser Försvarsmaktens skjutvapen. Huruvida föreskrifter beträffande transporten föreligger eller ej är sålunda i dag beroende på om transporten sker i regi av Försvarsmakten eller av en civil vapentillverkare och/eller transportör. Att klara bestämmelser finns om vad som krävs i detta hänseende är, enligt arbetsgruppen, av betydelse för vilka säkerhetsåtgärder som faktiskt vidtas av transporterande företag. Det kan nämligen finnas risk för att mer kostsamma åtgärder inte vidtas om det inte uppställs specifika krav härpå. — Slutligen kan nämnas att det även i Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen föreslås att Rikspolisstyrelsens föreskriftsrätt utökas så att de nuvarande allmänna råden i denna del omarbetas till föreskrifter. Enligt utredningens mening bör reglerna om transport av skjutvapen omfatta alla transporter i egentlig mening, dvs. sådana som inte endast innebär att innehavaren förflyttar sina vapen t.ex. till och från skjutbanan eller jaktpasset. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 4 § vapenlagen (föreslagna 6 kap. 4 § VL) ändras på så sätt att transporter av skjutvapen eller ammunition, som inte endast utgör en sådan förflyttning som nyss nämnts, skall inbegripas. Denna bestämmelse, tillsammans med bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 1 § vapenlagen (föreslagna 6 kap. 2 § VL), skulle således komma att innebära att alla transporter av skjutvapen skall ske på ett säkerhetsmässigt betryggande sätt, vare sig det rör sig om egen eller annans egendom. Detta innebär ingen ändring i sak utan är mer av systematisk natur. Utredningen menar vidare att det behövs klarare detaljreglering om vad som bör iakttas vid transport av skjutvapen och ammunition, främst

12

för att höja säkerheten i detta avseende men också för att kunna beivra eventuellt brott mot bestämmelsen. Utredningen föreslår därför att Rikspolisstyrelsen ges föreskriftsrätt i ämnet. Rikspolisstyrelsen kan då meddela föreskrifter om vad som skall iakttas vid alla former av förflyttning/transport av skjutvapen och ammunition.

10.7.5 Förvaring hos annan

Möjligheten att förvara skjutvapen hos annan utvidgas. För att få förvara sina skjutvapen hos någon annan krävs dock antingen att innehavaren inte själv kan ta hand om sina skjutvapen eller att det annars föreligger särskilda skäl. Tillstånd från polismyndigheten krävs för att få förvara vapen hos annan.

Huvudregeln i dag är att en vapeninnehavare själv skall ta hand om sitt skjutvapen. Det undantag härifrån, som omnämns i vapenlagen, är möjligheten till s.k. långtidsförvaring av vapnet hos annan i de fall vapeninnehavaren är förhindrad att själv ta hand om sitt skjutvapen. Innehavaren deponerar i sådant fall sitt skjutvapen hos någon annan, efter skriftlig anmälan till polismyndigheten. Utan direkt stöd i vapenlagen accepteras i praktiken också att undantag från huvudregeln görs i vissa andra fall. Typexemplet på en sådan accepterad förvaring hos annan är en sons eller dotters förvaring av skjutvapen i föräldrahemmet. Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör ett sådant förfarande kunna medges undantagsvis. Frågan om förvaring hos annan behandlades senast av vapenlagsutredningen. Dess ställningstagande var att huvudregeln även fortsättningsvis borde vara att vapen tas om hand av innehavaren. Vapenlagsutredningen anförde vidare: ”Detta är bl.a. en förutsättning för att polisen i sin tjänsteutövning skall kunna göra rimliga antaganden om var vapnen finns. I undantagsfall kan emellertid beaktansvärda behov finnas att förvara vapnet hos någon annan. — Ett sådant medgivande bör enligt vår uppfattning kunna lämnas i den omfattning det efterfrågas när beaktansvärda behov finns och då förvaring kan ordnas på betryggande sätt.” Behovet skulle därmed, enligt vapenlagsutredningen, redan vara tillgodosett, under förutsättning att vapenärendena behandlas med den enhetlighet som bör eftersträvas. Vapenlagsutredningen förutsatte att Rikspolisstyrelsen vidtog nödvändiga åtgärder härvidlag .

12

Även 1995 års vapenutredning menar att huvudregeln bör vara att skjutvapen tas om hand av tillståndshavaren. I de fall denne är förhindrad att själv ta hand om sitt vapen bör han dock, liksom i dag, kunna få förvara detta hos någon annan. Även i andra fall kan det emellertid finnas skäl att medge att vapen förvaras hos annan. Utredningen tänker då främst på situationer som redan i dag faktiskt accepteras. Det kan också finnas liknande fall, vid vilka förvaring hos annan framstår som väsentligt mera lämpligt än förvaring hos tillståndsinnehavaren. Så kan t.ex. vara fallet om inbrottsrisken är betydligt större i vapenägarens bostad än den föreslagna förvararens bostad. Om förvaring hos annan accepteras bör det också enligt utredningens mening framgå av vapenlagen. Utredningen föreslår därför att det i kapitlet för förvaring m.m. införs en bestämmelse som reglerar även dessa sistnämnda situationer.

Tillståndsplikt

Långtidsförvaring hos annan kräver i dag endast en anmälan till polismyndigheten om förhållandet. Polismyndigheten har i princip ingen möjlighet att förhindra att depositionen kommer till stånd. Om förvaring hos den andre framstår som klart olämplig kan visserligen bestämmelserna om omhändertagande av skjutvapnet samt återkallelse av vapentillståndet tillämpas. Utredningen menar dock att förfarandet med enbart en anmälan är alltför lättvindigt. Den som betros med skjutvapen — även om det inte är för att skjuta med — bör dessförinnan bli föremål för en lämplighetsprövning. Utredningen föreslår därför att förfarandet blir tillståndspliktigt. Vapeninnehavaren har att ansöka hos polismyndigheten i den ort han är folkbokförd om att få förvara sina skjutvapen hos en annan, särskilt namngiven, person. Polismyndigheten företar därefter en prövning av denna persons lämplighet, genom att remittera ärendet till den polismyndighet där den tilltänkte förvararen är folkbokförd. Endast den som är ordentlig och pålitlig bör komma i fråga för uppdraget. Personen måste också ha tillfredsställande möjligheter att förvara skjutvapnet. Dock bör det inte krävas att personen själv är vapeninnehavare eller i övrigt uppfyller kraven för att erhålla tillstånd att inneha skjutvapen. Den som förvarar vapnet får nämligen bruka det endast om han har rätt att självständigt låna vapnet. Tillstånd att förvara sina skjutvapen hos annan får, utom i de fall tillståndshavaren inte kan ta hand om sina vapen, meddelas endast om det föreligger särskilda skäl. Förutom lämplighetsprövningen av förvararen skall polismyndigheten således pröva skälen för förvaring hos annan. Det ankommer på vapeninnehavaren att visa att förvaring hos annan utgör ett väsentligt bättre och säkrare alternativ än egen förvaring.

Det är därvid inte acceptabelt att förvaring hos annan blir ett alternativ till att vapeninnehavaren själv skaffar ett säkerhetsskåp. Andra tungt vägande skäl för att förvaring hos annan är säkrare måste härutöver anföras.

Övriga frågor

Tillstånden bör alltid tidsbegränsas i de fall förvaringen hos annan inte förväntas bli permanent. Den nuvarande bestämmelsen om att förvaring hos annan endast får ske under högst tre år åt gången, kan därmed utgå, men bör kunna tjäna som vägledning i fråga om normaltid för ett tidsbegränsat tillstånd. Vidare bör alltid tillstånd till förvaring hos annan förenas med särskild förvaringsföreskrift, såväl för vapeninnehavaren som förvararen. Det kan noteras att det inte är tillåtet för en vapeninnehavare, som erhållit tillstånd att förvara sina vapen hos någon annan, att själv förvara vapnet. Vapnet skall, om det inte används, alltid förvaras hos en och samma person och polismyndigheten skall ha kännedom om förhållandet. Detta är särskilt viktigt för polisens operativa verksamhet.

10.7.6 Kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs

Den som meddelats särskild förvaringsföreskrift är skyldig att låta inspektera att föreskriften följs.

Tillståndsmyndigheterna har i dag ingen direkt befogenhet att närmare kontrollera hur en enskild vapeninnehavare förvarar sina skjutvapen. Det är tveksamt om det är förenligt med vapenlagen att exempelvis kräva att en tillståndssökande skall uppvisa kvitto på inköpt säkerhetsskåp, eftersom delad förvaring av skjutvapen är en lagstadgad möjlighet. Tillståndsmyndigheten kan endast uppmärksamma sökanden på förvaringsbestämmelserna och tillfråga denne om hur han avser att lösa förvaringsfrågan. Att förvaring av skjutvapen i säkerhetsskåp uppställs som ett krav i vapenlagen innebär att möjligheterna att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs ökar. Det finns då inget som hindrar att en tillståndsmyndighet fordrar att vapeninnehavaren på något sätt styrker att han uppfyller kravet. För att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen kan myndigheten således kräva att sökanden företer intyg om installerat säkerhetsskåp eller kvitto på inköpt sådant.

13

Från bl.a. tillståndsmyndigheterna och utredare av våldsbrottslighet har det emellertid rests krav på möjlighet till en vidare kontroll av förvaringen, dvs. att inspektion av förvaringsutrymmena skall få företas. Också den statistik över stulna/förkomna skjutvapen som finns tillgänglig talar starkt för att det behövs en närmare kontroll av att förvaringsbestämmelserna följs. 1987 års vapenutredning föreslog en bestämmelse om att den som har tillstånd att inneha vapen skulle vara skyldig att låta tillståndsmyndigheten inspektera förvaringsutrymmen för vapnet och tillhörande ammunition. Inspektionen skulle föregås av en underrättelse från tillståndsmyndigheten. Utredningens förslag mötte dock starkt motstånd från en mängd remissinstanser och förslaget ledde inte till lagstiftning .

13

Även 1995 års vapenutredning anser att mycket vore att vinna på att tillståndsmyndigheten finge möjlighet att i vissa fall inspektera en vapeninnehavares förvaring av sina skjutvapen. Mycket talar också för att den allmänna inställningen till en sådan kontroll numera är annorlunda än vad den tidigare varit. Av väsentlig betydelse härvidlag är naturligtvis formerna för inspektionen. I och med att förvaringsbestämmelserna straffsanktioneras blir i och för sig bestämmelserna om husrannsakan tillämpliga. Proportionalitetsprincipen, som alltid skall beaktas i samband med användning av tvångsmedel, begränsar dock utrymmet för att genomföra husrannsakan på grund av misstanke om bristande förvaring. Det hade därför varit av värde att i vapenlagen ta in en bestämmelse som ger tillståndsmyndigheten rätt att företa en inspektion utan att sådana förutsättningar som måste vara för handen för att en husrannsakan skall få företas föreligger. Emellertid måste vissa viktiga aspekter i sammanhanget beaktas. Den främsta är naturligtvis att en inspektionsrätt inte i alltför hög grad får kränka den enskildes integritet. I och för sig kan det anföras att inspektioner — som dessutom, vilket ofta är fallet här, skall genomföras i den enskildes bostad — alltid i viss mån är ett ingrepp i den enskildes personliga sfär. Den som ägnar sig åt en så pass farlig verksamhet som nyttjande av skjutvapen måste dock, enligt utredningens mening, finna sig i att samhället vidtar vissa mått och steg för att kontrollera säkerheten kring verksamheten. Däremot är det tveksamt om det finns anledning att medge inspektionsrätt beträffande alla vapeninnehavare. Det finns också anledning att fundera över formerna för inspektionen. När det gäller förvaring enligt de allmänna förvaringsbestämmelserna menar utredningen att uppvisande av kvitto på inköpt säkerhetsskåp, eller intyg från någon trovärdig person om att sådant finns hos vapeninnehavaren, är en tillräcklig kontrollåtgärd. Förutom hänsynen till den enskildes integritet kan det nämligen också anföras att tillståndsmyn-

dighetens resurser i vart fall inte medger att vapeninnehavarnas förvaring i någon större utsträckning kontrolleras genom inspektion. Vid misstanke om flagrant brott mot bestämmelserna kan dessutom husrannsakan komma i fråga. När särskild förvaringsföreskrift meddelas är det ofta fråga om en större mängd skjutvapen eller särskilt farliga sådana. I sådana fall kan det vara mer befogat att medge rätt att inspektera förvaringen. Utredningen föreslår därför att tillståndsmyndigheten ges sådan rätt när särskild förvaringsföreskrift meddelats. Vad avser formerna för inspektionen är det viktigt att den företas på ett sådant sätt att den enskildes integritet kränks i så liten mån som möjligt. Inspektionen bör därför föregås av en underrättelse om åtgärden i god tid före besöket. Vapeninnehavaren bör få meddelande om åtgärden minst ett par veckor före inspektionen. Vidare bör inspektionen alltid företas av någon som har en nära anknytning till tillståndsenheten, eller av tillståndsmyndigheten har förordnats att genomföra sådana inspektioner. Åtgärden får exempelvis inte vara ett led i annan polisverksamhet utan får endast utföras i klart syfte att enkom inspektera förvaringen av skjutvapnen. I detta ligger naturligtvis att den som inspekterar förvaringen inte får bereda sig tillträde till annat ställe i bostaden än just förvaringsutrymmet. Den som vägrar tillståndsmyndigheten eller den som särskilt förordnats för sådant ändamål kan i första hand dömas till böter eller fängelse i högst sex månader för brott mot bestämmelserna i 6 kap. vapenlagen. Det kan naturligtvis också bli fråga om att återkalla vapentillstånden. En övergångsbestämmelse bör införas som fastslår att skyldigheten att låta inspektion företas gäller endast beträffande sådan förvaringsföreskrift som meddelats efter den nya lagens ikraftträdande.

10.7.6 Vapenhandlares, sammanslutningars och museers förvaring

Utredningen lämnar inga förslag till ändring av den nuvarande ordningen, som särskilt berör vapenhandlare, sammanslutningar och museer. Noteras kan endast att bestämmelserna som ger tillståndsmyndigheten rätt att meddela särskild förvaringsföreskrift samlats i en paragraf i kapitlet rörande förvaring av skjutvapen m.m.

Förutsättningen under punkten d) infördes år 1992, främst för att tydligt markera att

1

återkallelse får ske även i sådana fall där t.ex. tillståndshavaren inte längre kan anses ha behov av vapnet, när synnerliga skäl att inneha ett enhandsvapen inte längre föreligger eller när en person inte längre uppfyller kraven för tillstånd.

11. Återkallelse av tillstånd m.m.

11.1. Återkallelse av innehavstillstånd

11.1.1. Gällande rätt m.m.

Enligt 6 kap. 1 § vapenlagen får ett vapentillstånd återkallas av polismyndigheten om

a) tillståndshavaren missbrukat vapnet,

b) tillståndshavaren visat oaktsamhet med vapnet,

c) tillståndshavaren på annat sätt visat sig olämplig att inneha vapen,

d) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns , eller

1

e) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Ett tillstånd att inneha ammunition får återkallas enligt samma grunder som anges i 1 § a, d och e (6 kap. 2 § VL).

Rikspolisstyrelsens allmänna råd behandlar utförligt frågan om när återkallelse bör ske. Bl.a. sägs att det, beträffande återkallelse på grund av brister i den personliga lämpligheten, i princip bör föreligga starkare skäl för att återkalla ett vapentillstånd än för att avslå en vapenansökan. I råden anges vidare vissa omständigheter som regelmässigt bör medföra att en persons fortsatta vapeninnehav omprövas. Dessa är när innehavaren * dömts för grovt brott, i första hand där skjutvapen kommit till användning, * dömts till frihetsstraff för brott mot jaktlagstiftningen, * missbrukat vapen, * grovt åsidosatt regler för förvaring av vapen, * förfallit till allvarlig asocialitet eller missbrukar alkohol, narkotika etc., * dömts för grovt rattfylleri eller * drabbats av sådan allvarlig sjukdom, att hans lämplighet kan ifrågasättas. Ett flertal i och för sig mindre allvarliga brott och förseelser kan också tillsammans utgöra skäl för en återkallelse. Om 6 kap. 1 § d vapenlagen sägs särskilt: Ett vapentillstånd kan återkallas om förutsättningarna för vapeninnehavet på ett väsentligt sätt förändrats i förhållande till omständigheterna vid tillståndsgivningen, t.ex. om behov av vapnet inte längre föreligger. Förutsättningarna kan som regel sägas vara så ändrade att tillståndet bör kunna återkallas, om omständigheterna är sådana att tillstånd inte skulle beviljats om frågan prövats i den nya situationen. Det skulle dock föra alltför långt att återkalla alla tillstånd där sådana

I enkäten ställdes frågan vad återkallelserna huvudsakligen grundat sig på. Register-

2

myndigheterna fick olika alternativ, som t.ex. ”dömts för våldsbrott” och ”förutsättningarna för tillstånd föreligger inte längre”. Med bland alternativen fanns dock inte exempelvis ”dömts för flera brott av mindre allvarlig art” eller ”risk för missbruk av vapen (t.ex. självmordbenägenhet)”, varför registermyndigheterna huvudsakligen angett återkallelser på sådana grunder under ”annan skälig anledning”. I förhållande till bestämmelserna i vapenlagen borde i stället flertalet av — kanske t.o.m. alla — de fall som ligger bakom summan 3,7 % räknas in under tillståndshavarens olämplighet att inneha skjutvapen. Bland svaren finns faktiskt inte angivet något exempel på ”annan särskild anledning” i lagens mening.

förändringar skett. I varje enskilt ärende måste en självständig bedömning göras. Som exempel på ett typfall som avses med denna punkt anges att den som inte är aktiv medlem i skytteförening normalt inte anses ha behov av att inneha målskyttevapen (RPS FS 1996:6, 17 kap.).

11.1.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenutredningens enkät till landets vapenregisterenheter

Omkring 90 procent av tillståndsenheterna har svarat på frågorna om återkallelse. En uppskattning utifrån detta är att 500—600 tillstånd att inneha skjutvapen återkallas per år. Siffran är relativt konstant åren 1992—1995. Första halvåret 1996 var den något lägre. Omkring 40 procent av återkallelserna har föregåtts av omhändertagande av vapnet. Det allmänna intrycket är att praxis varierar en del mellan distrikten.

Återkallelserna bygger i huvudsak på följande grunder:

a) tillståndshavaren har missbrukat vapnet

— missbruk av vapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1,8 % — använt vapnen till annat ändamål än tillståndet beviljats för . . . . . . . . . . . . 0,4 %

b) tillståndshavaren har visat oaktsamhet med vapnet

— ingen uppgift

c) tillståndshavaren har visat sig olämplig att inneha vapen

— dömts för rattfylleri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22,7 % — dömts för våldsbrott (utan förekomst av skjutvapen) . . . . . . . . . . . . . . . 15,9 % — missbruk av alkohol narkotika el. annat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15,0 % — drabbats av allvarlig sjukdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10,5 % — dömts för grovt brott (ej våldsbrott, ej förekomst av skjutvapen) . . . . . . . . 8,1 % — grovt åsidosatt regler för förvaring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,5 % — dömts för brott där skjutvapen förekommit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4,8 % — dömts för brott mot jaktlagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2,9 %

d) förutsättningar för tillstånd föreligger inte längre

— bristande behov m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,6 %

e) annan skälig anledning2

— självmordsförsök, mindre allvarlig brottslighet m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . 3,7 %

I omkring 90 procent av fallen utgör således vapenlagens förutsättningar a—c (av vilka a och b snarast kan sägas vara undergrupper till c) grunden för återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen. Även den andel som i enkätsvaren angetts under ”annan skälig anledning” bör i huvudsak räknas hit.

11.1.3. Särskilt om återkallelse på grund av bristande behov

En av grunderna för att återkalla ett vapentillstånd är att innehavaren inte längre har behov av vapnet eller det inte, beträffande helautomatiska vapen eller enhandsvapen, längre föreligger ”synnerliga skäl”. Dessa fall ryms under grunden ”förutsättningar för tillstånd föreligger inte längre”. Emellertid ryms även andra fall under denna rubricering och det är relativt få vapen som återkallas med anledning av att innehavaren inte längre kan anses ha behov av vapnet. En person med jägarexamen skall antas ha behov av vapen, oavsett om han är aktiv eller ej. Därför kan det främst bli aktuellt att på grund av ”bristande behov” återkalla tillstånd till innehav av målskyttevapen samt enhandsvapen för jakt. Främsta anledningen till att inte fler tillstånd återkallas av det ovan angivna skälet är att polismyndigheterna har små möjligheter — framför allt resursmässigt — att kontrollera att förutsättningarna för tillstånd alltjämt föreligger. Drygt 10 procent av enheterna har emellertid någon gång under de senaste tre åren följt upp att skälen för innehav av helautomatiskt skjutvapen (i några fall även tårgaspistol) kvarstår. Uppföljningen har som regel skett genom att polismyndigheten har tillskrivit innehavarna av helautomatiska vapen och uppmanat dem att styrka sina behov av vapnet. Samtidigt har de tillfrågats hur de förvarar vapnen. I något fall har aktiva skyttar sorterats undan med hjälp av skjutledare som haft god kännedom om skyttarnas aktivitet och kunskap, varvid antalet tillskrivna kunnat minimeras. De tillfrågade innehavarna har i de flesta fall varit positiva till polisens kontroll och det har inte varit några större problem att få in svar från dem. Resultatet har varit att flertalet styrkt sitt behov av vapnet medan andra fått ett incitament till att sälja eller låta lösa in det. Överlag får förfarandet ses som mycket positivt och endast ett fåtal fall, där återkallelse av tillståndet skett, har överklagats. Detsamma gäller den i sammanhanget företagna översynen av förvaringssättet. Tillståndsenheterna har, i sina enkätsvar, föreslagit att en uppföljning av behovet m.m. lämpligen bör ske genom antingen tidsbegränsade licenser eller ett åläggande för skyttesammanslutningar att rapportera till polismyndigheten när en medlem lämnar organisationen. Dessa frågor har utredningen behandlat i avsnitt 4.10.2.

11.2. Omhändertagande av skjutvapen m.m.

11.2.1. Gällande rätt

Polismyndigheten får besluta att ett vapen med tillhörande ammunition skall tas om hand om

a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller

b) det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och det finns särskilda omständigheter som kräver ett omhändertagande. Om risken för missbruk är överhängande, får vapen eller ammunition tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän, jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen, personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden skall skyndsamt anmälas till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå (6 kap. 4 § VL).

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd står det bl.a. att ett omhändertagande med anledning av risk för missbruk av vapnet förutsätter att en sådan risk konstaterats. Vidare att det inte skall vara någon regel att vapen omhändertas då det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas, utan att det endast skall komma i fråga om det finns skäl för det i det enstaka fallet (RPS FS 1996:6, 17.4 kap.).

11.2.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenutredningens enkät till landets vapenregisterenheter

Drygt 80 procent av tillståndsenheterna har svarat på frågorna om omhändertagande. En uppskattning utifrån detta är att omkring 500 vapen omhändertas per år. Siffran är relativt konstant under åren 1992—1995. Första halvåret 1996 var den något lägre. Omkring 35 procent av fallen har inte lett till en följande återkallelse av vapentillståndet. Orsakerna till detta har framför allt varit att brott ej kunnat styrkas respektive visat sig vara av så ringa natur att grund för återkallelse inte förelegat. Många av dessa fall har i stället resulterat i en erinran. En relativt vanlig orsak har också uppgetts vara att en person som fått sina vapen omhändertagna på grund av psykisk ohälsa blivit så pass frisk att han anses kunna få inneha sina vapen igen.

Bet. JuU1973:38 s. 27.

3

JO:s beslut den 29 februari 1996, dnr 666-1995.

4

11.3. Erinran

11.3.1. Gällande rätt m.m.

Det finns inget formellt erinransinstitut i lagstiftningen. Inför riksdagsbehandlingen av 1973 års vapenlag uttalade emellertid justitieutskottet, i samband med att förvaringsbestämmelserna diskuterades, att det i vissa fall — i stället för återkallelse — kunde vara tillfyllest att med ett påpekande om brister i fråga om förvaringen eller en erinran om möjligheten att meddela särskilda föreskrifter för att få den felande att bättra sig och förhindra ett återupprepande .

3

Justitieombudsmannen har i ett beslut rörande handläggningen av ett ärende om återkallelse av tillstånd att inneha vapen uttalat bl.a. följande beträffande möjligheten att meddela erinran. ”Med hänsyn till att frågan om möjligheterna att meddela erinran inte är reglerad i författning kan jag inte se att det föreligger något formellt hinder mot att en polismyndighet på förekommen anledning erinrar en vapeninnehavare också om någon annan bestämmelse i vapenlagen än de allmänna förvaringsföreskrifterna, om den anser att detta är en lämplig åtgärd för att åstadkomma rättelse i ett visst fall. För att en sådan erinran skall kunna ge vapeninnehavaren tillräcklig vägledning måste den emellertid uppenbarligen ha en viss grad av konkretion. En allmänt hållen erinran om att vapeninnehavaren skall visa laglydnad och gott omdöme framstår exempelvis knappast som meningsfull. Polismyndigheten måste vidare när den utformar en erinran ha klart för sig att det rör sig om ett informellt förfarande inom ramen för dess tillsynsuppgifter enligt vapenlagen” .

4

11.3.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenutredningens enkät till landets vapenregisterenheter

95 procent av myndigheterna använder sig av erinran i lindrigare fall, där tillräckliga skäl för att återkalla tillståndet inte föreligger, exempelvis vid enstaka fall av rattfylleri, ringa brottslighet, enstaka omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB), bristande förvaring eller oaktsamt förfarande med vapnet.

Bestämmelsen om återkallelse av handelstillståndet erhöll sin nuvarande utformning

5

genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1992, då rekvisiten under punkterna

b) och d) infördes. Punkten b) ansluter till det samtidigt införda kravet på handeln skall bedrivas yrkesmässigt för att tillstånd skall få meddelas. Med punkten d) avsågs att göra klart att myndigheten har att göra en allsidig prövning av alla omständigheter som kan påverka lämpligheten av att en vapenhandlare fortsätter sin handel (SOU 1989:44 s. 139 och 140, prop. 1990/91:130 s. 64 och 65, SFS 1991:1181).

I förarbetena sägs att sådana särskilda skäl kan vara att något av de ovillkorliga ex-

6

porthindren inträder. I övrigt bör ett meddelat tillstånd endast återkallas om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter (prop. 1991/92:174 s. 55, 56, 83 och 84).

11.4. Återkallelse av vapenhandelstillstånd

11.4.1. Gällande rätt

Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen får återkallas av polismyndigheten om

a) tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen,

b) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel,

c) förutsättningarna för tillstånd inte längre finns, eller

d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet (6 kap. 3 § VL) .

5

Ett beslut om återkallelse av handelstillståndet gäller omedelbart endast i de fall då så har förordnats i beslutet. Ett sådant förordnande får meddelas om det finns särskilda skäl (10 kap. 2 § VL).

Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör ett förordnande om att återkallelsen skall gälla omedelbart meddelas endast i undantagsfall. I övrigt hänvisas till de allmänna råd som gäller för återkallelse av innehavstillstånd, dock gäller att alternativa lösningar — såsom t.ex. att byta ut en försumlig föreståndare — bör övervägas i dessa fall (RPS FS 1996:6, 17.3 kap.).

Lagen ( 1992:1300 ) om krigsmateriel (KML)

Som nämnts under avsnittet om tillstånd att driva handel med skjutvapen kan en vapenhandlare också driva handel med stöd av ett s.k. tillhandahållandetillstånd, som meddelats av Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Ett sådant tillstånd kan också enligt 16 § KML återkallas. Förutsättningarna är dock annorlunda, jämfört med vapenlagens bestämmelser. Sålunda kan ett tillstånd återkallas om

a) tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i lagen om krigsmateriel eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen eller

b) det finns andra särskilda skäl till återkallelse .

6

”Förutsättningar för tillstånd föreligger inte längre” och ”Annan skälig anledning” bör

eg. räknas samman eftersom båda grupperna innehåller t.ex. konkurs, upphörande av verksamheten och liknande — beroende på att några myndigheter hänfört dessa grunder till en av kategorierna, medan vissa hänfört dem till den andra kategorin.

Det sagda innebär att en vapenhandlare, som fått sitt handelstillstånd enligt vapenlagen återkallat, kan fortsätta att driva handel med stöd av ett tillhandahållandetillstånd. Någon samordning mellan de båda lagstiftningarna i detta hänseende finns inte.

11.4.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Från att ha uppskattats till omkring 1 240 tillstånd år 1989 uppgick antalet under hösten 1996 till 933 vapenhandelstillstånd. Cirka 250 nya tillstånd har, enligt enkäten, meddelats efter den 1 januari 1992. Således bör omkring 550 handelstillstånd ha återkallats sedan kraven skärptes år 1992.

Återkallelserna fördelar sig på följande grunder ,

7

Handeln bedrivs inte yrkesmässigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72,3 % Förutsättningar i övrigt för tillstånd föreligger inte längre . . . . . . . . . . . . . 14,5 % Annan skälig anledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8,2 % Brott som har samband med näringsutövningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2,7 % Annan misskötsamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1,4 % Annan brottslighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0.9 %

11.5. Information till tillståndsenheterna

11.5.1. Gällande rätt m.m.

Enskilda innehavare av skjutvapen

Om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att den intaget inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd. Närmare föreskrifter om anmälan meddelas av Socialstyrelsen (6 kap. 6 § VL och 13 kap. 2 § VF). Har domstol funnit någon skyldig till brott mot vapenlagen eller vapenförordningen eller till annat brott vid vilket skjutvapen använts,

Bet.1995/96:JuU12 s. 20.

8

skall kopia av domen eller beslutet sändas till polismyndigheten i den dömdes folkbokföringsort. Motsvarande gäller för bl.a. person som driver handel med skjutvapen eller ingår i styrelsen i en skyttesammanslutning. Domstolen skall också underrätta polismyndigheten om den lämnat yrkande om förverkande helt eller delvis utan bifall (17 kap. 3 § VF). Information om sådana omständigheter som kan medföra ett ifrågasättande av en persons vapeninnehav — t.ex. misstanke om brott — finns ofta hos polismyndigheterna, men på andra enheter eller andra polismyndigheter än den lokala tillståndsenheten. Det finns inga enhetliga regler för hur sådan information skall nå de olika tillståndsenheterna. Tjänsteföreskrifter över rapporteringsrutinerna utarbetas inom varje myndighet för sig. Justitieutskottet uttalade i ett betänkande från 1995/96 att det är viktigt att det vid våldsbrott görs en prövning av om vapentillstånd skall återkallas. Utskottet utgick från att man under pågående utredningsarbete (dvs. 1995 års vapenutredning) såg över rapporteringsrutinerna inom polisen när det gällde brott som borde föranleda återkallelse av vapentillstånd .

8

Vapenhandlare

Polismyndigheten skall minst en gång årligen låta granska handlarens inköpsförteckningar och försäljningsförteckningar med bilagor samt, när anledning finns till det, handlarens lager av skjutvapen (5 kap. 8 § VF). Bestämmelsen i vapenförordningen om domstols underrättelseskyldighet gäller också beträffande vapenhandlare. I fråga om dessa skall underrättelse även sändas till polismyndigheten i den ort där rörelsen bedrivs (17 kap. 3 § VF). I övrigt gäller samma förfarande hos polismyndigheten för vapenhandlare som för enskilda vapenägare i fråga om brott m.m. Varje myndighet har således egna tjänsteföreskrifter angående rapporteringsrutinerna.

11.5.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Enskilda innehavare av skjutvapen

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Många registerenheter anser att läkare inte fullgör sin anmälningsskyldighet i önskvärd grad. Vissa anger att de aldrig erhåller något besked från läkare om personer med psykiska störningar. Det går också att utläsa från enkätsvaren att de förekommer variation mellan distrikten i fråga om denna grund för återkallelse. Några myndigheter anser att det vore önskvärt om också socialtjänsten underrättade polisen om fall där vapeninnehav kunde ifrågasättas. Inom vissa myndigheter passerar alla anmälningar om brott samt omhändertagandeblad vapentillståndsenheten, inom andra har den utredande personalen en skyldighet att informera vapentillståndsenheten i de fall det kan bli aktuellt att ifrågasätta vapeninnehavet. Inom många myndigheter synes informationsflödet till vapenhandläggaren fungera bra, medan det fungerar betydligt sämre inom andra. Oavsett hur det fungerar på den egna myndigheten, upplevs det som ett problem att informationen från andra myndigheter fungerar dåligt. Vapenhandläggaren har endast tillgång till register inom det egna polisområdet och förhållanden som borde föranleda ett ifrågasättande av vapentillståndet rapporteras sällan från andra områden. Flera enheter föreslår en samkörning mellan det nya centrala vapenregistret och belastningsregistret. En annan möjlighet som föreslagits är att lägga till en ruta som markeras med ”V” i det personblad som upprättas vid brottsutredning. Om det nya centrala vapenregistret medger slagning över hela landet kan man, då en person misstänks för brott som har betydelse för vapeninnehavet, få uppgift om detta när personbladet upprättas. Om rutan i personbladet är ”V-markerad” borde i sådana fall en underrättelse till hemdistriktet automatiskt kunna sändas.

Vapenhandlare

Enkäten till landets vapenregisterenheter

Majoriteten av polismyndigheterna genomför den årliga inspektion av vapenhandlarna som föreskrivs i 5 kap. 8 § VF, medan en tredjedel endast hinner med att kontrollera vapenhandlarna vartannat år. I vissa fall går det ännu längre tid mellan inspektionerna. Kontrollen sker genomgående genom personliga besök hos vapenhandlarna.

De flesta återkallelser som skett sedan den 1 januari 1992 har sin grund i att handeln inte bedrivs yrkesmässigt enligt de regler som infördes vid den tidpunkten. Detta förhållande uppmärksammas huvudsakligen vid de årliga inspektionerna. Även i fråga om andra förhållanden som kan leda till återkallelse av handelstillståndet tycks denna information framför allt inhämtas vid inspektionen hos vapenhandlarna. Frågan om information om vapen som förs in i landet har tagits upp i avsnitt 8.3. De flesta anser att informationen i övrigt är tillfredsställande inom deras område. Några förslag finns om tätare, oannonserade inspektioner, regelbundna besök av närpoliserna inom respektive ansvarsområde samt spridning av avgjorda fall vid högre instanser för att få en bättre kontroll över gällande praxis. Vidare föreslås samkörning mellan RARsystemet och registret över handelstillstånd.

11.6. Överväganden och förslag

11.6.1. Återkallelse av innehavstillstånd

Ett vapentillstånd skall återkallas om förutsättningarna härför är uppfyllda. Det betyder att det fakultativa momentet, vid prövningen av om återkallelse skall ske, tas bort. De nuvarande fem grunderna för återkallelse sammanförs till tre grunder, nämligen om

a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha vapen,

b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Slutligen sammanförs de nuvarande två paragraferna rörande dels skjutvapen, dels ammunition, till en paragraf.

Vapenlagsutredningen, som lämnade sitt betänkande i januari 1994, såg över bestämmelserna om återkallelse av vapentillstånd, främst med inriktning på om bestämmelserna uppfyller godtagbara krav på rättssäkerhet. Vapenlagsutredningen redovisade bl.a. följande, till vilket 1995 års vapenutredning ansluter sig. ”Reglerna om återkallelse av vapentillstånd är en viktig del av vapenlagstiftningen, både med hänsyn till vapeninnehavarnas rättssäkerhet och till intresset av att vapen inte missbrukas. Det är därför betydelsefullt att förutsättningarna för att återkalla ett vapentillstånd på ett klart sätt anges i vapenlagen... Enligt vår uppfattning är en tillfredsställande ordning att lagtexten anger de tre alternativa förutsättningarna för återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in sådan egendom till Sverige och att den närmare exemplifieringen av tänkbara situationer framgår av Riks-

Vapenlagen och EG; SOU 1994:4, s. 76 ff.

9

polisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd... Vi anser att reglerna om återkallelse i huvudsak är klart utformade. Bestämmelsen att ett vapentillstånd kan återkallas om det finns skälig anledning för det kan ge intryck av att vara för allmänt hållen. Vi har dock inte funnit något exempel på att den uttryckligen legat till grund för ett återkallelsebeslut... Det kan emellertid finnas oförutsebara situationer då det skulle vara stötande om ett vapentillstånd inte kunde återkallas. Av det skälet behövs denna förutsättning för återkallelse. — Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd ger utförliga instruktioner om hur förekommande situationer bör bedömas. I dessa anvisningar återges bl.a. vad som anförts i lagförarbeten och hänvisas till rättsfall (även om det sistnämnda enligt vår uppfattning skulle kunna göras i större omfattning). Tillståndshavaren har möjlighet att överklaga polismyndighetens beslut till domstol. Vägledande avgöranden kan erhållas från Regeringsrätten. Sammanfattningsvis anser vi att bestämmelserna för återkallelse av vapentillstånd uppfyller godtagbara krav på rättssäkerhet .”

9

1995 års vapenutredning har att, i första hand, behandla bestämmelserna om återkallelse i materiellt hänseende. Inledningsvis kan det konstateras att lagtexten, jämte de anvisningar som finns i Rikspolisstyrelsens allmänna råd, i stort är tydlig. Med hänsyn till det otal varierande fall som kan förekomma inom ett dylikt rättsområde, uppkommer det naturligtvis ofta svåra gränsdragningsproblem. Detta kan dock knappast lösas genom ett mer detaljerat angivande av grunderna för återkallelse. Ett närmare klargörande av rättsområdet bör i stället ske genom rättspraxis, vilken genom Rikspolisstyrelsens försorg bör spridas till alla berörda enheter av polisväsendet. Den omständigheten att polismyndigheten numera är part i mål om återkallelse torde vidare leda till en mer enhetlig och konsekvent praxis. Utredningen anser att vapenlagen innehållsmässigt väl reglerar de situationer vid vilka återkallelse av ett tillstånd att inneha skjutvapen bör ske. Någon utökning av grunderna är inte nödvändig. Däremot menar utredningen att lagstiftningen bör skärpas så till vida att det inte skall vara en möjlighet för en tillståndsenhet att återkalla ett vapentillstånd under de givna förutsättningarna, utan en skyldighet att göra detta. Att göra en ytterligare lämplighetsprövning vid sidan av prövningen av huruvida grunderna för återkallelse är uppfyllda är inte motiverat. Det fakultativa momentet, att ett tillstånd får återkallas bör alltså bytas ut mot att ett tillstånd skall återkallas under de förutsättningar som anges. En sådan utformning av bestämmelsen skulle innebära en pedagogisk vinst i skärpande riktning samtidigt som den är ägnad att främja en enhetlig och konsekvent tillämpning. Utrymmet för godtycklighet skulle

Justitieministern lämnade följande motivering till sitt ställningstagande. ”Utred-

10

ningens förslag att lägga på skytteföreningarna att anmäla utträde ur en förening kan vara effektivt ur kontrollsynpunkt. Emellertid är det mindre lämpligt från andra synpunkter och bör inte genomföras. Bl.a. bör man undvika att ålägga enskilda ideella organisationer att rapportera förhållanden till myndigheter som kan föranleda åtgärder mot en enskild person. Särskilt gäller detta i förhållande till medlemmarna eller tidigare sådana. — Inget hindrar dock att polisen genom en enkel förfrågan hos tillståndshavarna tar reda på om de fortfarande är medlemmar i någon skytteförening (SOU 1989:44: s. 167 ff., prop. 1990/91:130 s. 45 ff.).

nämligen härigenom minska och tillståndsenheternas uppmärksamhet skulle skärpas beträffande de fall där en återkallelse av vapentillståndet bör ifrågasättas. De tre första grunderna för återkallelse (a—c), är att tillståndshavaren missbrukat vapnet, visat oaktsamhet med vapnet eller på annat sätt visat sig vara olämplig att inneha vapen. I den utredning som företagits har det framkommit att de två förstnämnda grunderna tillämpas i relativt liten utsträckning, medan den tredje grunden är den i särklass mest tillämpade. Alla tre grunderna rör tillståndshavarens personliga lämplighet att inneha vapen. Utredningen anser att dessa med fördel kan slås samman till en grund, nämligen att tillstånd kan återkallas om tillståndshavaren är olämplig att inneha vapen. Den grund för återkallelse som innebär att förutsättningarna för tillstånd inte längre finns (d), tar i första hand sikte på situationen att tillståndshavaren inte längre utövar den aktivitet som låg till grund för att tillstånd en gång beviljades, dvs. inte längre har ”behov” av vapnet. Polismyndigheterna har i dag liten möjlighet att kontrollera att ”behov” alltjämt föreligger. Olika förslag om hur man skulle kunna åtgärda detta har diskuterats. Som exempel kan nämnas att 1987 års vapenutredning föreslog att skyttesammanslutningar skulle åläggas en rapporteringsskyldighet beträffande medlemmar som slutat, vilket avvisades av många remissinstanser och också av justitieministern . Även 1995 års vapenut-

10

redning ställer sig negativ till en sådan lösning. Utredningen menar i stället att införandet av tidsbegränsade licenser (se avsnitt 4.10.2) kommer att medföra att dagens problem i detta hänseende framdeles inte kommer att vara lika aktuellt. Genom att ha den kontinuerliga uppföljning av skälen för innehavet som tidsbegränsade licenser medför, kommer ”onödiga” vapeninnehav att försvinna. Endast den som kan uppvisa att han aktivt nyttjar vapnet för det ändamål som tillståndet avser, kommer att få fortsätta att inneha vapnet. Förnyas inte tillståndet inom den stadgade tiden, upphör rätten att inneha vapnet. Som komplement till bestämmelsen om tidsbegränsade licenser — vilken inte kommer att beröra de tillståndshavare som finns i dag — kan tillståndsmyndigheterna följa upp att innehavarnas skäl att inneha vapnet kvarstår, på det sätt som gjorts av vissa enheter beträffande bl.a. helautomatiska vapen,

genom att tillskriva tillståndsinnehavarna med en förfrågan om huruvida skälen för innehavet kvarstår. Vid uteblivet svar kan det finnas anledning att företa en noggrannare kontroll av tillståndshavaren. Detsamma gäller om en vapeninnehavare inte svarar på en förfrågan om ett skjutvapens tillverkningsnummer eller annan märkning som gör det möjligt att identifiera skjutvapnet. Den sista grunden för återkallelse är att det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Denna grund för återkallelse av tillståndet torde användas mycket sällan. Alla huvudsakliga skäl för att återkalla ett tillstånd ryms inom de andra grunderna. Utredningen anser dock — av samma skäl som vapenlagsutredningen angav — att denna möjlighet att återkalla ett tillstånd bör kvarstå.

11.6.2. Omhändertagande

Omhändertagande av ett skjutvapen skall ske om förutsättningarna härför är uppfyllda. Det betyder att det fakultativa momentet, vid prövningen av om ett omhändertagande skall ske, tas bort. Den bestämmelse som i dag finns i vapenförordningen om att polisman får omhänderta ett skjutvapen om innehavaren inte medför tillståndsbeviset för vapnet, tas in i vapenlagen. Detsamma gäller den anslutande bestämmelsen om att jakttillsynsmän samt personal vid Kustbevakningen och Tullverket i dessa sammanhang skall jämställas med polisman.

Utredningen anser att bestämmelsen om omhändertagande av skjutvapen är klart utformad. I materiellt hänseende stämmer den väl överens med de situationer man önskar reglera. Någon utökning av grunderna för omhändertagande av skjutvapen är alltså inte nödvändig. Däremot menar utredningen att lagstiftningen bör skärpas så till vida att det — liksom när det är fråga om återkallelse av ett vapentillstånd — inte skall vara en möjlighet att omhänderta ett skjutvapen under de givna förutsättningarna, utan en skyldighet att göra detta. När det gäller omhändertagande av ett skjutvapen i sådant fall där det finns en risk för att det kan komma att missbrukas är detta särskilt viktigt. Det fakultativa momentet, att ett skjutvapen får omhändertas i vissa fall bör alltså bytas ut mot att ett skjutvapen skall omhändertas under de förutsättningar som anges. En sådan bestämmelsen är ägnad att främja en enhetlig och konsekvent tillämpning samtidigt som polisens uppmärksamhet torde skärpas beträffande de fall där ett omhändertagande av ett skjutvapen bör komma i fråga.

JO:s beslut den 29 februari 1996, dnr 666-1995 finns refererat i avsnitt 11.3.1.

11

I stället för att körkortet eller körkortstillståndet återkallas skall körkortsinnehavaren

12

meddelas varning i vissa fall, om varningen av särskilda skäl kan anses varar en tillräcklig åtgärd (22 § körkortslagen).

En bestämmelse om att polisman får omhänderta ett skjutvapen om innehavaren inte medför tillståndsbeviset för vapnet finns i dag i 12 kap. 5 § vapenförordningen. Eftersom fråga är om ett tvångsmedel bör bestämmelsen tas in i vapenlagen. Detsamma gäller den anslutande bestämmelsen i nuvarande 12 kap. 6 § vapenförordningen om att jakttillsynsmän som har förordnats av länsstyrelsen samt personal vid Kustbevakningen och Tullverket vid tillämpningen av den omnämnda bestämmelsen likställs med polisman. Någon ändring i sak avses inte.

11.6.3. Erinran

Tillståndsmyndigheterna bör även fortsättningsvis tillämpa förfarandet med att meddela en vapeninnehavare en erinran om särskilda bestämmelser i vapenlagen.

Utredningen finner inget att invända mot att tillståndsmyndigheten, för att åstadkomma rättelse i ett visst fall, erinrar en vapeninnehavare om någon av vapenlagens bestämmelser. Som justitieombudsmannen påpekat i ett beslut , vilket framgår av Rikspolisstyrelsens allmänna råd, är det

11

dock viktigt att tillståndsmyndigheten utformar denna erinran på ett riktigt sätt. För att en sådan erinran skall kunna ge vapeninnehavaren tillräcklig vägledning måste den vara konkret. En allmänt hållen erinran om att vapeninnehavaren skall visa laglydnad och gott omdöme är exempelvis knappast meningsfull. Polismyndigheten måste vidare när den utformar en erinran ha klart för sig att det rör sig om ett informellt förfarande inom ramen för dess tillsynsuppgifter enligt vapenlagen. Det är således inte frågan om ett beslut som kan överklagas, vilket klart bör framgå av den handling som tillställs vapeninnehavaren. Utredningen har övervägt att, i stället för dagens förfarande med en formlös erinran, föreslå ett lagreglerat förfarande med en varning, liknande bestämmelsen i körkortslagen . En sådan reglering skulle

12

emellertid kräva att varningarna kunde registreras i vapenhanteringssystemet. Arbetet med ett nytt, centralt vapenhanteringssystem pågår för närvarande och det är ovisst om det kommer att finnas utrymme för att registrera varningar. Vidare finns det skäl att tro att ett formellt förfarande med meddelande av varning skulle medföra en ökad arbetsbörda

Prop. 1990/91:130 s. 39.

13

för handläggarna av vapentillstånd samt även för rättsväsendet i de fall besluten överklagas. Sammanfattningsvis anser utredningen inte att ett sådant förslag, i dagsläget, bör läggas fram.

11.6.4. Återkallelse av vapenhandelstillstånd

Ett vapenhandelstillstånd skall återkallas om förutsättningarna härför är uppfyllda. Det betyder att det fakultativa momentet, vid prövningen av om återkallelse skall ske, tas bort. Ett godkännande som föreståndare för handelsrörelse får återkallas om denne inte längre uppfyller de personliga kvalifikationerna.

Samma motivering som anförts i fråga om återkallelse av innehavstillstånd för enskilda gäller beträffande vapenhandlarna. Utredningen föreslår därför att det fakultativa momentet vid prövning av huruvida återkallelse skall ske tas bort även i dessa fall. Återkallelse av vapenhandlartillståndet skall således ske när förutsättningarna härför är uppfyllda. Uppskattningsvis har omkring 550 handlartillstånd återkallats efter lagändringen 1992, flertalet p.g.a. bristande yrkesmässighet. En omfattande sanering av branschen har således skett de senaste åren, vilken får betraktas som mycket tillfredsställande. I sammanhanget kan det dock påpekas att uttalandet i propositionen att ”några tiotal transaktioner per

13

år bör kunna tjäna som lämplig riktlinje för kravet på yrkesmässighet” inte bör föranleda att antalet transaktioner blir det allenarådande kriteriet för bedömningen av en handels yrkesmässighet. En väl dokumenterad seriös och stabil handel med skjutvapen bör kunna accepteras även vid ett mindre antal transaktioner per år, t.ex. om verksamheten också innefattar reparation av vapen eller försäljning av vapenrelaterad utrustning eller om handeln avser exklusiva vapen med begränsade avsättningsmöjligheter. Vidare bör en nedgång i handeln under något år kunna accepteras. Den bristande samordningen mellan vapenlagen och lagen om krigsmateriel bör uppmärksammas. Det är mindre lämpligt att en handlare, som fått sitt handlartillstånd enligt vapenlagen återkallat, kan fortsätta driva handel med stöd av sitt tillhandahållandetillstånd enligt lagen om krigsmateriel. En sådan samordning mellan lagstiftningarna kräver dock ytterligare utredning och ligger utanför vapenutredningens uppdrag.

I dag finns det inte någon bestämmelse om att ett godkännande som föreståndare för en handelsrörelse kan återkallas. Detta är enligt utredningens mening en brist. En sådan bestämmelse bör tas upp i vapenlagen, i kapitlet om återkallelse av tillstånd. Om ett godkännande sålunda återkallas och rörelsen med detta saknar en godkänd föreståndare kan handelstillståndet återkallas på grund av att förutsättningarna för tillstånd inte längre finns. I övrigt har utredningen intrycket av att bestämmelserna om återkallelse fungerar väl. Rikspolisstyrelsens allmänna råd i fråga är väl utvecklade och exemplifierade. Vad som saknas på området är en bättre uppföljning av rättspraxis, samt distribution av denna information till de olika tillståndsenheterna.

11.6.5. Information till tillståndsenheterna

Information från läkare

Läkares anmälningsskyldighet utvidgas till att gälla även beträffande patient inom öppenvården som på grund av psykisk störning är uppenbart olämplig att inneha skjutvapen.

Allvarliga händelser, vid vilka människor har hotats, kommit till skada eller t.o.m. dödats, har inte sällan berott på psykisk labilitet hos gärningsmannen. I efterhand har man ofta kunnat konstatera att gärningsmannen i allt högre grad visat prov på en försämrad psykisk hälsa, t.ex. genom upprepade besök hos läkare inom öppenvården. I dag gäller läkares anmälningsplikt enbart patienter som är intagna på sjukvårdsinrättning för vård av psykisk störning. Patienter inom öppenvården berörs inte, varför information rörande dessa inte når tillståndsmyndigheterna. Med hänsyn till den nuvarande politiska inställningen, att personer med psykiska störningar i största möjliga mån skall integreras i samhället och att därför färre sådana personer än tidigare är intagna på sjukhus för vård av sina besvär, är detta ett växande problem sett ur vapenutredningens perspektiv att förebygga brottsligt användande av skjutvapen. För att i möjlig mån undvika ”vansinnesdåd” av personer som innehar skjutvapen anser utredningen att det är av största vikt att tillståndsmyndigheterna, i väsentligt större utsträckning än vad som är fallet i dag, får information om vapeninnehavare som befinner sig i riskzonen, alltså personer som visar sådan psykisk instabilitet att det är olämpligt att de innehar skjutvapen. Utredningen föreslår därför att den nuvarande anmälningsskyldigheten utvidgas till att gälla även patienter inom öppenvården. En läkare som undersöker en patient som innehar eller kan antas

inneha skjutvapen men som uppenbarligen inte bör inneha ett sådant vapen, skall alltså — liksom i dag gäller beträffande intagna patienter — anmäla förhållandet till polismyndigheten i den ort patienten är folkbokförd. Det är härvid inte meningen att läkaren skall göra en omfattande prövning av huruvida patienten är lämplig att inneha ett skjutvapen eller inte. Föreligger det emellertid, på grund av arten av den psykiska störningen, risk för missbruk av skjutvapen bör detta föranleda läkaren att anmäla förhållandet till tillståndsmyndigheten. Det är sedan tillståndsmyndighetens sak att närmare utreda saken. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör ledning kunna hämtas från den praxis som gäller beträffande körkortshavare. Enligt 17 § a körkortslagen gäller nämligen en motsvarande anmälningsskyldighet för det fall en läkare vid undersökning av en körkortsinnehavare finner denne uppenbart olämplig att inneha körkort. En invändning mot en utvidgad anmälningsskyldighet för läkare kan vara att den i högre grad inskränker den personliga integriteten. Utredningen menar dock att den som väljer att ägna sig åt verksamhet med skjutvapen, vilka lätt kan användas till att skada eller rent av döda människor, måste finna sig i att samhället i möjlig mån söker förhindra missbruk av vapnen. En annan invändning är att det kan finnas risk för att människor som egentligen skulle behöva läkarhjälp inte söker sådan av rädsla att då äventyra sitt vapentillstånd. Denna risk bör dock inte överdrivas.

Information inom och mellan polismyndigheter

Information om förhållanden som bör medföra att en persons vapentillstånd ifrågasätts finns i många fall inom polismyndigheterna, men den når inte alltid tillståndsenheten. Det finns inga enhetliga regler för hur informationen skall förmedlas. Tjänsteföreskrifter över rapporteringsrutinerna utarbetas inom varje myndighet för sig. Inom vissa myndigheter — särskilt de mindre — fungerar informationsflödet bra, inom andra betydligt sämre. Mängden tillgänglig information på de olika enheterna beror i hög grad på den tid handläggarna av vapentillstånd har till förfogande. Vid många enheter finns det inte tid att t.ex. gå igenom alla omhändertaganden eller att kontrollera uppgifterna i RAR-systemet. Information mellan olika myndigheter sker i mycket liten utsträckning. Att en person är misstänkt för brott i ett annat distrikt än det egna, delges således oftast inte den aktuella tillståndsmyndigheten. Ett exempel på en — tyvärr — inte alldeles ovanlig händelse är följande, hämtad från ett västsvenskt polisområde under älgjakten, hösten 1997.

Ett jaktlag skickade hem en jägare som var kraftigt berusad. Mannen sattes i en taxi, med sitt skjutvapen (ett kulgevär, klass 1). Mannen var så berusad att han senare, på väg ut ur taxin, ramlade och somnade i en buske. Taxichauffören visste inte vad han skulle ta sig till med mannen — och vapnet — varför han larmade polisen. Mannens lämplighet att inneha vapentillstånd ifrågasattes p.g.a. händelsen. Vid en kontroll i aktuella register visade det sig att mannen blivit omhändertagen enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) vid två tidigare tillfällen; i april 1996 och i juli 1997. Denna information hade dock inte nått tillståndsenheten.

Tjänsteföreskrifter om rapporteringsrutinerna inom ett polisområde upprättas, som tidigare nämnts, lokalt och är inte föremål för lagstiftning. Frågan om att fastare styra upp dessa föreskrifter handhas — och bör även fortsättningsvis handhas — av Rikspolisstyrelsen. Att närmare gå in på tjänsteföreskrifterna ligger således utanför vapenutredningens område. Utredningen vill dock peka på vikten av att frågan om rapporteringsrutinerna behandlas med allvar eftersom dessa är av väsentlig betydelse när det gäller att förhindra missbruk av skjutvapen. Frågan om hur rapporteringen bäst skall ske är särskilt aktuell inom de nya storlän som bildats. Större enheter kan innebära en risk för försämrad kontroll — inte minst som handläggarna av vapentillstånd på myndigheterna blir allt färre. Det är där särskilt viktigt med noggranna tjänsteföreskrifter i ämnet. Vidare bör frågan om en samordning mellan de olika polismyndigheterna, för att information inom ett polisområde skall nå ett annat, uppmärksammas. I diskussionen kring det nya centrala vapenhanteringssystem som håller på att arbetas fram, har frågan om samkörning mellan vapentillståndsregistret och belastningsregistret tagits upp. En sådan samkörning skulle troligen lösa de flesta problemen i fråga om bristande information inom och mellan de olika polismyndigheterna. Denna fråga kräver emellertid närmare överväganden än dem som utredningen har kunnat gå in på.

Information från andra myndigheter

De väsentliga källorna till information om omständigheter som bör medföra ett ifrågasättande av en persons vapentillstånd är polismyndigheterna själva, genom registrering av omhändertagna och brottsmisstänkta personer, samt läkare som kommer i kontakt med personer med psykiska störningar. Det har under utredningens gång framförts förslag om att även andra myndigheter borde åläggas en anmälningsplikt i fråga om personer som kan vara olämpliga att inneha skjutvapen. Socialtjänsten har angetts som exempel på en sådan instans. Med den utökade skyldigheten för läkare att anmäla förhållanden rörande vapeninnehavare som kan anses olämpliga att inneha skjutvapen, anser dock utredningen att tillståndsenheternas möjlighet att erhålla information tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Att ålägga exempelvis sociala myndigheter en

sådan plikt vore att gå för långt. Det är väsentligt mer motiverat att ålägga en undersökande läkare, som har vidare kunskaper om psykiska störningar, en sådan anmälningsskyldighet.

Vapenhandlare

Den klart överlägsna metoden att få information om hur en vapenhandel sköts är att genomföra regelbundna kontroller av verksamheten. Av den enkät som utredningen genomfört hos landets registerenheter framgår emellertid att myndigheterna alltför ofta underlåter att genomföra de stadgade kontrollerna. Att årligen genomföra kontrollerna av vapenhandlarnas verksamhet är en skyldighet för tillståndsmyndigheterna som framgår av vapenförordningen. Utredningen vill inskärpa vikten av att denna skyldighet åtföljs. Ur kontrollsynpunkt är det allvarligt att så inte alltid sker.

Prop. 1987/88:98 och prop. 1989/90:129.

1

12. Knivförbudslagen

12.1. Gällande rätt

Enligt lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) är det förbjudet att inneha knivar och andra farliga föremål på allmän plats eller inom skolområde där grundskoleeller gymnasieundervisning bedrivs. Förbudet gäller dock inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är befogat. Personer som är under 21 år får under inga förhållanden inneha springstiletter eller springknivar. Det är straffbart att överlåta knogjärn, kaststjärnor eller andra s.k. gatustridsvapen samt springstiletter och springknivar till personer under 21 år och också förbjudet att överhuvudtaget saluhålla sådana. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna i knivförbudslagen straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar. Knivar och andra föremål som innehafts, överlåtits eller saluhållits i strid mot bestämmelserna skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

12.1.1. Föremålen

Knivar m.m.

Förbudet avser enligt lagtexten knivar, andra stick- eller skärvapen och andra föremål som är avsedda att användas som brott mot liv eller hälsa. Förbudet omfattar i princip sådana föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 § brottsbalken (olaga hot) och som även avses i förverkanderegeln i 36 kap. 3 § 2. brottsbalken. I propositionerna till knivförbudslagen finns det exempel på vad som avses med uppräkningen .

1

Prop. 1987/88:98 s. 17.

2

Prop. 1989/90:129 s.15.

3

S.k. gatustridsvapen

Även s.k. gatustridsvapen faller naturligtvis under innehavsförbudet på allmän plats m.m. Sådana föremål får vidare inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas. I propositionen till knivförbudslagen angavs att utmärkande för s.k. gatustridsvapen är att deras enda funktion i princip är att de kan användas som vapen. Vidare angavs: ”De föremål som förbudet omfattar har i lagtexten definierats som knogjärn, batonger, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Förutom de i lagtexten angivna exemplen omfattar förbudet olika former av gatustridsvapen som karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, s.k. precisionsslangbågar, morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Till den förbjudna kretsen hör emellertid även föremål som kan användas till annat än vapen men som ändå genom sin konstruktion är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Som exempel på denna kategori kan nämnas tunga metallbälten, konstruerade för att — förutom som bälte — kunna användas som slagvapen. Utanför tillämpningsområdet för denna paragraf faller däremot i princip knivar och andra stick- eller skärvapen. Detsamma gäller verktyg och andra bruksföremål, som inte särskilt har konstruerats eller modifierats för att användas som vapen. Begränsningen markeras lagtekniskt genom kravet på att de förbjudna föremålen skall vara ”sådana” som knogjärn, batonger och kaststjärnor samt ”särskilt” ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det är alltså föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning” .

2

I propositionen till ändringen i knivförbudslagen 1990 angavs vidare: ”Avgörande för vad som skall hänföras till den förbjudna kretsen är att föremålet genom sin konstruktion är särskilt ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det skall alltså vara fråga om föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning och som således inte har något annat naturligt legitimt användningsområde” .

3

Det kan noteras att batonger inte är med i uppräkningen i lagtexten efter ändringen år 1990.

12.1.2. Allmän plats

Begreppet allmän plats i knivförbudslagen har samma innebörd som det har i brottsbalken. Med allmän plats avses sålunda plats, inom- eller utomhus, som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde till platsen endast under vissa tider är platsen allmän under dessa tider men inte annars. Som exempel kan nämnas vägar, gator, torg, parker, för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och andra trafikområden, väntsalar, buss-, spårvagns- och tunnelbanestationer samt tåg, båtar, bussar och andra allmänna kommunikationsmedel. Även hotell, restauranger, affärslokaler, teatrar, biografer, idrottsområden, bad- och campingplatser, kyrkogårdar o.dyl. utgör allmänna platser, allt i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Undantagna är dels enskilda områden dit allmänheten inte har tillträde, dels skog och mark dit allmänheten visserligen äger tillträde men någon allmänhet inte brukar finnas.

12.1.3. Undantag från innehavsförbudet

Undantaget beträffande sådana föremål som enligt särskilda föreskrifter ingår i viss tjänst eller visst uppdrag tar sikte på exempelvis batonger som bärs med stöd av en reglementsenlig befogenhet av t.ex. poliser, väktare eller ordningsvakter. Beträffande det andra undantaget, som gäller innehav som med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat, uttalade departementschefen i samband med att undantagsbestämmelsen omarbetades år 1990: ”Utformningen av undantagen innebär i realiteten ett totalt förbud mot knivar som till sin typ inte har något legitimt användningsområde, t.ex. springstiletter. Förbudet kommer också att omfatta alla former av innehav för vilka det inte finns något godtagbart skäl, exempelvis knivar som bärs i självförsvarssyfte. Utanför förbudet faller däremot ett sådant innehav av kniv som framstår som rimligt och naturligt i samhället. Vägledande för tillämpningen bör normalt kunna vara om det är fråga om ett sådant knivinnehav som typiskt sett ökar risken för våldsanvändning i samhället. I överensstämmelse med allmänna principer bör polisen i tveksamma fall avstå från att ingripa. Över huvud taget bör knivförbudet tillämpas med förnuft och generositet, så att det inte med fog kan uppfattas som ett ingrepp i den personliga sfären” I specialmotiveringen anfördes vidare: ”Behovet är avsett att i första hand hänföra sig till arbete eller friluftsliv. Det saknar här betydelse om ett arbete utförs yrkesmässigt eller privat. Innehav av knivar och liknande föremål måste också i stor utsträckning anses befogat i samband med t.ex jakt, fiske, sport, idrott och camping. Det bör vara tillräckligt att det framstår som naturligt att

Prop. 1989/90:129 s. 12 och 21.

4

personen bär med sig föremålet med hänsyn till något arbete eller friluftsliv som han är, har varit eller kommer att bli engagerad i. Som exempel kan nämnas en hantverkare som under en hel arbetsdag bär med sig knivar och andra arbetsredskap som han vet kommer att behövas i arbetet. Det måste dock krävas att kniven eller redskapet till sin typ behövs för det arbete eller det friluftsliv som är aktuellt i det särskilda fallet. Som ytterligare exempel kan här nämnas att en kniv som används inom skolområde, t.ex. vid slöjdundervisning, också är avsedd att vara undantagen från förbudet. Föremål som inte har något praktiskt användningsområde i sammanhanget skall naturligtvis inte undantas. Undantaget tar generellt sikte på sådana innehav av knivar och andra farliga föremål som framstår som legitima och naturliga utifrån en mera allmän samhällelig bedömningsgrund. Vid den bedömningen är naturligtvis allmänt sett föremålets art av stor betydelse liksom det sammanhang i vilket föremålet innehas. I de flesta fall måste exempelvis innehav av en mindre fickkniv, typ pennkniv, godtas. Endast om det finns speciella omständigheter som gör att det finns en mera påtaglig risk för att kniven kommer att användas som vapen är innehav av sådana knivar avsedda att omfattas av förbudet. Också en mindre slidkniv, t.ex. en s.k. morakniv, bör kunna godtas i många sammanhang. Detta gäller dock inte vid exempelvis nöjestillställningar, idrottsevenemang, färd med allmänna kommunikationsmedel eller andra sammanhang där många människor träffas eller uppehåller sig. Beträffande springstiletter, springknivar och gatustridsvapen är läget naturligtvis ett helt annat. Innehav av sådana föremål på allmän plats bör knappast kunna godtas. I praktiken gäller således ett totalförbud mot att inneha föremål av detta slag på allmän plats och inom skolområden” .

4

12.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Utredningen behandlade knivförbudslagen mer ingående i sitt förra betänkande Förbud mot vapen på allmän plats m.m., SOU 1996:50. Utredningen förslog därvid att förbudet mot innehav av farliga föremål på allmän plats och inom skolområde skulle omfatta även skjutvapen och sådana föremål som enligt vapenlagen jämställs med skjutvapen samt sådana föremål som är särskilt ägnade att användas vid hot om brott mot liv eller hälsa (dvs. vapenattrapper och liknande). Vidare att innehavsförbudet skulle gälla även i fordon på allmän plats samt att en straffskala för grovt brott skulle införas, med straffmaximum på fängelse i högst ett

år. — Betänkandet har varit ute på remiss. De förslag som utredningen lämnade bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Utredningen konstaterade vidare i betänkandet dels att knivförbudslagen borde arbetas in i vapenlagen, dels att starka skäl talade för att s.k. gatustridsvapen generellt borde förbjudas. Även dessa konstateranden kommenterades av flera remissinstanser. Majoriteten av dem som uttalade någon mening i frågan har därvid gett uttryck för att de delar utredningens uppfattning beträffande förbud mot innehav av gatustridsvapen. När det gäller gatustridsvapen kan det nämnas att tullen år 1997 beslagtog bl.a. 166 fjärilsknivar, 155 springstiletter och springknivar, 50 kaststjärnor och 24 knogjärn, varav hälften försedda med kniv.

12.3. Överväganden och förslag

Knivförbudslagen arbetas in i vapenlagen. Något totalförbud mot s.k. gatustridsvapen föreslås inte.

12.3.1. Totalförbud mot s.k. gatustridsvapen

Tanken på att införa ett generellt förbud, dvs. ett förbud mot att överhuvudtaget inneha vissa farliga föremål, har diskuterats i många sammanhang. Frågan väcktes redan i samband med införandet av 1959 års stilettförordning och har sedan dess varit uppe vid ett antal tillfällen. Inför knivförbudslagens införande år 1988 förordade flera remissinstanser ett totalförbud och departementschefen uttalade att hon hade svårt att se att s.k. gatustridsvapen hade något existensberättigande, varför hon närmast uppfattade förslaget att förbjuda dem på allmän plats som ett första steg mot ett mera generellt förbud. 1987 års vapenutredning, som utvärderade knivförbudslagen efter ikraftträdandet, tog upp frågan i sitt slutbetänkande. Utredningen ansåg dock att det var svårt att överblicka alla konsekvenser (bl.a. omnämndes speciella användningsområden för vissa farliga föremål, som t.ex. slangbågar vilket användes av sportfiskare för att skjuta ut bete) och att ett totalförbud skulle föra alltför långt. Denna inställning delades av departementschefen som menade att en förbudslagstiftning inte bör gå längre än vad som är klart motiverat. Departementschefen noterade därvid att det dåvarande förbudet tycktes ha fungerat bra och att ett flertal remissinstanser förespråkat återhållsamhet. Justitieutskottet uttalade vid sin behandling av propositionen att mycket talade för att ett generellt förbud mot innehav av stiletter och

Prop. 1987/88:98 s. 11, SOU 1989:44 s. 262, prop. 1989/90:129 s. 15 och bet.

5

1989/90:JuU35 s. 11 ff.

gatustridsvapen allvarligt borde övervägas, men att detta borde ske i anslutning till den utvärdering av lagen som departementschefen förutskickat .

5

Först bör det påpekas att termen ”gatustridsvapen” juridiskt sett är mycket oklar. Emellertid är begreppet ofta använt och utredningen har inte kunnat finna en mer adekvat beteckning. Begreppet används därför även fortsättningsvis som ett samlingsnamn för de föremål som avses. I nuvarande knivförbudslagen anges föremålen som ”knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa”. I förarbetena förekommer en omfattande exemplifiering, som närmare återgetts i avsnitt 12.1.1. Av detta går det visserligen att relativt lätt sluta sig till vad som utgör ett typiskt gatustridsvapen. Med hänsyn till den karaktär av föremål som avses uppkommer det ändock svåra avgränsningsfrågor i denna del. Utredningen har ingående övervägt möjligheten att införa ett allmänt förbud mot gatustridsvapen. Varje försök i den riktningen har emellertid strandat på det svåra, för att inte säga omöjliga, i att tillskapa en definition som tillräckligt skarpt avgränsar det förbjudna området. När det gäller det nuvarande förbudet mot innehav på allmän plats bidrar begreppet gatustridsvapen i sig självt, förenat med den miljö som förbudet avser, till att i stort sett klargöra vad som menas. Annorstädes blir det genast mer problematiskt att bestämma vad som skulle omfattas av förbudet. I själva verket måste man nog i så fall hitta på någon annan samlande benämning på de förbjudna föremålen, eftersom de inte skulle få innehas på någon plats, oberoende av om det förekommer någon ”gata” i närheten eller ej och av om det i övrigt skulle finnas något praktiskt användningsområde. Såvitt utredningen kan förstå skulle den enda möjliga lösningen vara att räkna upp vilka föremål som är förbjudna, varvid det skulle krävas en ingående legaldefinition av varje särskilt föremål, så att inte bara en ändrad benämning kan leda till att föremålet undantas från förbudet. Mot bakgrund av det anförda avstår utredningen från att lägga fram något förslag till ett generellt förbud mot gatustridsvapen, hur önskvärt ett sådant än må vara.

12.3.2. En inarbetning i vapenlagen

Vapenlagens bestämmelser har funnits i många år och har traditionellt avsett skjutvapen och därtill hörande föremål, såsom ammunition. Knivförbudslagen tillkom 1988 och riktade sig särskilt mot knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I en särskild bestämmelse omnämndes också s.k. gatustridsvapen. Utredningen har föreslagit att innehavsförbudet mot farliga föremål skall utvidgas till att gälla även bl.a. skjutvapen och sådana föremål som i vapenlagen jämställs med skjutvapen. Mycket talar för att utredningens förslag i denna del kommer att genomföras. I och med att skjutvapen m.m. sålunda förs in bland de bestämmelser som knivförbudslagen tar upp suddas gränsen mellan knivförbudslagen och vapenlagen ut. En annan invändning som kan anföras mot en uppdelning av bestämmelserna är det ologiska i att vapenlagen inte berör alla vapen, utan endast skjutvapen och därtill hörande föremål. Antingen bör man således kalla nuvarande vapenlagen för ”skjutvapenlagen” samt kalla de andra bestämmelserna för något mer passande än ”knivförbudslagen” eller bör man arbeta samman lagarna. Utredningen menar att det är mest konsekvent att arbeta in knivförbudslagens bestämmelser i vapenlagen, så att alla bestämmelser som rör vapen blir samlade på ett och samma ställe.

Prop. 1971:109, SFS 1971:236 och prop. 1992/93:141, SFS 1993:208.

1

13. Påföljd vid brott m.m.

13.1. Gällande rätt

13.1.1. Vapenbrott

Brott av normalgraden

Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år (9 kap. 1 § första stycket vapenlagen). Straffskalan ändrades från fängelse i högst ett år till två år genom en lagändring 1971. I samband med att grovt brott infördes år 1993 ändrades straffmaximum för brott av normalgraden, som en följd härav, till fängelse i högst ett år .

1

Tidigare kallades brott enligt bestämmelsen regelmässigt för ”olaga vapeninnehav”. I och med 1996 års vapenlag ändrades nomenklaturen för sådant brott till ”vapenbrott”.

Grovt brott

Om brott, som nämns i 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen, är grovt döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (9 kap. 1 § andra stycket VL). Den nuvarande straffskalan för grovt brott infördes den 1 juli 1993. I förarbetena till lagändringen angavs: ”Det finns ett otvivelaktigt samband mellan förekomsten av illegala vapen och våldsbrottslighet. Användningen av skjutvapen vid våldsbrott har ökat under de senaste 15—20 åren. Det är omvittnat från inte minst handeln att risken för väpnade rån upplevs som ett allt större och mer pressande problem för personalen. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet har också i en rapport (BRÅ-PM 1992:3) Våld i butik, post och bank redovisat att såväl vapenstölder som insmuggling av vapen ökar och att rån med skjutvapen har ökat starkt. Det är ofta fråga om

Prop. 1992/93:141 s. 51 ff., SFS 1993:208.

2

livsfarliga vapen som gärningsmännen har manipulerat på ett eller annat sätt. Senare tids uppmärksammade vapenstölder inger stor oro. Jag ser en särskild risk i att extremistiska politiska grupper beväpnar sig, inte bara att de enskilda medlemmarna beväpnar sig utan också att organisationerna som sådana skaffar sig tillgång till en stor mängd farliga vapen. Utvecklingen också internationellt med politiska grupperingar inger också allvarliga farhågor. Även om motiven bakom anskaffandet av vapen utan tillstånd inte sällan på goda grunder kan misstänkas vara att i framtiden begå andra mycket allvarliga brott med än högre straffvärde är det ofta svårt att styrka en brottslig vilja avseende ett specifikt sådant brott, t.ex. rån, som krävs för att straffrättsligt ansvar för förberedelse skall kunna krävas ut. Här ligger ett intresse av att genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet kunna stävja denna typ av gärningar. Ett kraftfullt ingripande mot olovliga innehav av vapen bör kunna minska förekomsten av illegala vapen och därigenom medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten. Jag föreslår därför att straffmaximum för brott mot vapenlagen höjs till fyra års fängelse. En höjning av maximum utan en gradindelning av brottet skulle dock leda till att straffskalan blev alltför vid för att kunna vara till avsedd ledning för rättstillämpningen. Jag föreslår därför att en särskild skala för grovt brott skall införas. Skalan bör utformas på samma sätt som jag föreslagit beträffande flera andra brott i detta lagstiftningsärende. Som grovt brott bör särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. Vid fastställandet av straffvärdet hos ett olaga vapeninnehav är över huvud taget mängden av vapen av stor betydelse. Att olovligen samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ (främst av militär karaktär), vilka rimligen aldrig kan förvaras på ett från spridningssynpunkt betryggande sätt, utgör i sig en stor fara för en större krets av personer och måste anses ha ett högt straffvärde. Sänkningen av maximum för normalgraden utgör endast ett led i strävandet att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av samma brott och skall givetvis inte tolkas som att synen på gärningstypen bör mildras” .

2

Prop. 1973:166 s. 147148.

3

Ringa brott

Om gärning, som nämns i 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen, har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 1 § tredje stycket VL). Som exempel på ringa brott nämndes i förarbetena till 1973 års vapenlag olaga innehav, upplåtelse eller överlåtelse av del eller tillbehör till ett vapen eller av ett vapen som i och för sig är tillståndspliktigt men är i obrukbart skick eller har något svårreparabelt fel. I övrigt måste det alltid föreligga någon klart förmildrande omständighet för att man skall kunna bedöma ett uppsåtligt olaga innehav m.m. av ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition i marknaden som ett ringa brott. I fråga om oaktsamhetsbegreppet framhölls att en viss grad av undersökningsplikt borde kunna krävas av den som lämnar över ett vapen till en annan, exempelvis som lån eller för reparation eller översyn. Som ytterligare vägledning hänvisades till den praxis som utbildats i fråga om straffbarheten för den som låter annan föra ett körkortspliktigt fordon utan att ha kontrollerat om föraren har tillstånd att föra fordonet .

3

13.1.2. Andra brott mot vapenlagen

Enligt 9 kap. 2 § vapenlagen döms, till böter eller fängelse i högst sex månader, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,

b) bryter mot bestämmelsen om användning vid förvaring i 5 kap. 3 § andra stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot föreskrifter eller villkor i fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,

c) bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1—3 §§ i fråga om skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare,

d) innehar ammunition utan att ha rätt till det eller inte följer ett beslut att lämna över ammunition för inlösen,

e) överlåter ammunition till någon som inte har rätt att inneha ammunitionen,

f) driver handel med skjutvapen utan tillstånd, eller

g) bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § e genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land.

SOU 1996:50 s. 71 ff.

4

Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall inte dömas ut i ringa fall. Enligt 9 kap. 3 § vapenlagen döms, till böter, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § f genom att underlåta att på föreskrivet sätt anmäla utförsel eller utlåning av skjutvapen, eller underlåter att inom en månad på föreskrivet sätt anmäla till polismyndigheten att ett vapen lämnats till skrotning.

Särskilt om brott mot förvaringsbestämmelserna

Som nyss nämnts kan den som använder ett skjutvapen som han har för förvaring åt annan dömas för brott mot vapenlagen, om han inte själv har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ. Vidare kan den som inte vidtar betryggande åtgärder i samband med att skjutvapen skickas eller yrkesmässigt transporteras eller den som bryter mot en särskilt meddelad förvaringsföreskrift dömas för brott mot vapenlagen. Detsamma gäller slutligen för den som bryter mot förvaringsbestämmelserna i fråga om skjutvapen eller ammunition som innehas av skyttesammanslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevakningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare (9 kap. 2 § b och c VL). Denna uppräkning är uttömmande. De allmänna förvaringsbestämmelserna är alltså inte straffsanktionerade såvitt avser enskilda personer.

13.1.3. Brott mot knivförbudslagen

Påföljden för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål är böter eller fängelse i högst sex månader. 1995 års vapenutredning har i sitt förra betänkande, ”Förbud mot vapen på allmän plats m.m.”, föreslagit att en särskild straffskala för grovt brott skall införas, varvid fängelse i högst ett år skall kunna utdömas .

4

SOU 1996:50 s. 77 ff.

5

13.1.4. Förverkande

Förverkande av skjutvapen och ammunition

Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i nuvarande 9 kap. 1 § eller 2 § a vapenlagen skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition som har varit föremål för brott som avses i 2 § d eller 2 § e. I stället för vapnet eller ammunitionen kan dess värde förklaras förverkat. Om ett vapen förklaras förverkat får även ammunition som hör till vapnet förklaras förverkad (9 kap. 5 VL). Jakttillsynsmän som förordnats av länsstyrelsen samt personal vid Kustbevakningen och Tullverket eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen har samma befogenhet som polismän att ta sådan egendom i beslag som skäligen kan antas vara förverkad enligt vapenlagen (9 kap. 6 § VL).

Förverkande av farliga föremål enligt knivförbudslagen

Knivar m.m. som innehafts, saluhållits eller överlåtits i strid mot bestämmelserna i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål skall enligt 5 § samma lag förklaras förverkade om det inte är uppenbart oskäligt. Utredningen behandlade bestämmelserna närmare i betänkandet ”Förbud mot vapen på allmän plats m.m. .

5

13.1.5. Brott mot vapenförordningen

Till böter döms — den som bryter mot vissa bestämmelser rörande den som driver vapenhandel eller den som tar emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrotning, — den som överlåter eller upplåter skjutvapen utan att ha fått en duplett av tillståndsbeviset, — den styrelse för sammanslutning och föreståndare för museum eller bevakningsföretag som inte utövar kontroll över sammanslutningen respektive museets eller bevakningsföretagets innehav av skjutvapen och över att de förvaras riktigt eller — den som underlåter att göra anmälan till Rikspolisstyrelsen om införsel eller tillverkning av kolsyre- luft-, fjäder- eller harpunvapen.

Den som har ertappats med att medföra skjutvapen utan att kunna visa upp föreskriven

6

handling är dock fri från ansvar, om han inom en vecka därefter hos polismyndighet styrker att han vid tiden för förseelsen hade rätt att inneha vapnet och omständigheterna ger vid handen att förseelsen haft sin grund i tillfälligt förbiseende (14 kap. 2 § vapenförordningen).

Till penningböter döms — den som bryter mot vissa föreskrifter rörande bevis om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition, — den som har vård om dödsbo eller konkursbo och underlåter att göra en skriftlig anmälan härom till polismyndigheten inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträdet, — inte medför tillståndsbevis eller motsvarande eller införseltillstånd när vapnet medförs , eller

6

— den som lånar ut skjutvapen utan att följa vad som föreskrivits härom (14 kap. 1 § vapenförordningen).

13.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Vapenbrott

Enligt direktiven skall utredningen gör en utvärdering av den skärpning av straffet för olaga vapeninnehav och olovlig överlåtelse av skjutvapen, som trädde i kraft den 1 juli 1993. Därvid skulle övervägas om det finns anledning att genomföra ytterligare straffskärpningar. Utredningen har till grund för utvärderingen dels tagit del av den samling av hovrättsdomar angående olaga vapeninnehav som tagits in i Rättsfall för Hovrätterna (RH) 1996 s. 437 ff, dels undersökt praxis under de två senaste åren vid Helsingborgs och Umeå tingsrätter, vid en avdelning av vardera Stockholms och Göteborgs tingsrätter samt vid Hovrätten för Västra Sverige. De 15 hovrättsdomar som redovisats i RH ger först och främst vid handen att olaga innehav av skjutvapen regelmässigt anses utgöra ett brott av sådan art att normalstraffet skall vara fängelse. Beträffande straffnivån ger hovrättsdomarna inte någon klar bild av vilka bedömningar domstolarna gör för olika situationer. Å ena sidan förekommer två domar angående avsågade hagelgevär, där innehaven inte ansågs utgöra grovt brott men där särskilda omständigheter ansågs minska straffvärdet. I en dom avseende innehav av ett avsågat hagelgevär, en pistol och 28 skarpa skott ansågs dock det olaga vapeninnehavet som grovt och medförde fängelse åtta månader. Å andra sidan finns redovisad en dom, där innehavet avsett ”ett kort handeldvapen, sannolikt en pistol, med ammunition” och ansetts utgöra grovt brott, eftersom

Helsingborgs tingsrätts dom den 8 november 1996 i mål B 1021/96

7

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 3 januari 1997 i mål B 1144/96

8

Helsingborgs tingsrätts dom den 13 december 1995, DB 1375.

9

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 20 februari 1996, DB 1026.

10

innehavet avsett ett särskilt farligt vapen jämte skarp ammunition till vapnet. Den mest uppmärksammade domen under senare tid avsåg de vapenbrott som uppdagades vid en razzia mot Hells Angels' gård i Hasslarp i september 1996. Tio personer åtalades vid Helsingborgs tingsrätt för gemensamt olaga innehav av fyra pistoler, två revolvrar och ett avsågat hagelgevär (samtliga vapen laddade), två av dem också för innehav utanför en restaurang av varsin skarpladdad pistol och en av dem för innehav av ytterligare ett avsågat hagelgevär. Samtliga tilltalade dömdes för grovt vapenbrott till fängelsestraff, två av dem i två år, sju

7

i ett och ett halvt år och en i sex månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde tingsrättens domslut i fråga om påföljd utom

8

beträffande en av de tilltalade, som fick straffet sänkt från fängelse två år till ett och ett halvt år. Hovrättens domskäl innehåller en intressant analys av frågan om gemensamt ansvar för en grupp av personer för innehav av vapen som är förvarade i olika utrymmen i en anläggning. Denna analys får dock lämnas därhän i detta sammanhang. I påföljdsfrågan uttalade hovrätten, efter en redogörelse för innehållet i ovannämnda proposition, bl.a. följande: Det är fråga om ansvar för ett organiserat innehav av ett flertal, skarpladdade och skjutklara vapen jämte ammunition m.m. Redan innehavet av ett av vapnen, det avsågade hagelgeväret, har ett straffvärde som motsvarar straffminimum för grovt vapenbrott. I skärpande riktning talar det förhållandet att vapnen förvarats lätt åtkomliga. Risken har varit överhängande att vapnen skulle komma till brottslig användning. — Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. En annan dom från Helsingborgs tingsrätt kan också vara av värde att

9

närmare redovisa. Två personer med anknytning till mc-organisationen Bandidos åtalades för grovt häleri och grovt olaga vapeninnehav, avseende en kulsprutepistol, ett avsågat hagelgevär samt nio slutstycken och fem pipor till kulsprutepistol. Vidare åtalades de bl.a. för grovt olaga vapeninnehav, avseende en pistol med åtta patroner, en revolver och en ljuddämpare samt för grovt häleri i fråga om en mängd militära sprängmedel. Tingsrätten biföll åtalen och bestämde påföljden till fängelse i fyra år respektive två år sex månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann att häleribrotten inte kunde anses vara grova och att

10

brotten alls inte hade ett så högt straffvärde som tingsrätten antagit. Straffen sänktes till fängelse i två år sex månader respektive ett år sex månader. Det kan anmärkas att domarna också avsåg annan brottslighet.

I två fall från olika domstolar har innehav av avsågat hagelgevär väl bedömts som

11

grovt brott men föranlett fängelse i endast fyra månader.

I övrigt är det inte alldeles lätt att reda ut vilket straffvärde domstolarna anser att olika typer av vapenbrott har. Ofta förekommer sådana brott tillsammans med annan brottslighet, vilket medför att det är svårt att bedöma hur mycket av den gemensamma påföljden som hänför sig till vapenbrottet. Det saknas enligt utredningens mening anledning att mera i detalj gå in på de observationer som gjorts vid domsgranskningen. Det kan generellt sett konstateras att innehav av automatvapen och avsågade hagelgevär regelmässigt bedöms som grova brott . Beträffande andra

11

skjutvapen är praxis varierande. Det finns i vart fall en tendens till att man i allt flera fall bedömer innehav av pistol som grovt vapenbrott, om förhållandena är sådana att det kan befaras att vapnet kommer till användning i den aktuella situationen. Om polisen anträffar vapnet hos någon som t.ex. besöker en restaurang anses brottet ha ett högre straffvärde än vad som är fallet när vapnet anträffas i samband med husrannsakan hemma hos någon. Det kan också märkas en avsevärd variation i straffmätningen inom skalan för normalbrott. Det förekommer att brott av normalgraden föranleder fängelse i sex månader eller mer.

13.3. Överväganden och förslag

13.3.1. Vapenbrott

Ingen förändring i straffskalorna för vapenbrott, grovt vapenbrott eller ringa vapenbrott föreslås. Bestämmelsen om straffansvar för den som driver handel med skjutvapen utan tillstånd tas in i paragrafen om ansvar för vapenbrott.

Utvärdering av straffskärpningen år 1993

Det råder inte någon tvekan om att förändringen av straffskalan i skärpande riktning beträffande vapenbrott har haft en stark effekt på domstolarnas syn på straffvärdet. Vapenbrottets karaktär av artbrott synes ha förstärkts, vilket haft till följd att det numera krävs mycket starka skäl av huvudsakligen personlig natur för att någon annan påföljd

än fängelse skall komma i fråga. De redovisade domarna från Helsingborg ger också vid handen att domstolarna inte drar sig för att döma ut stränga straff för brottslighet med anknytning till innehav av vapen även utan att dessa kommit till användning. Det har ifrågasatts om straffskalan skulle behöva skärpas ytterligare, t.ex. med ett straffmaximum på fängelse i sex år. Det är emellertid utredningens mening att det inte föreligger något reellt behov av detta. En ytterligare skärpning skulle troligen endast få betydelse som en markering av att lagstiftaren ser mycket allvarligt på denna form av brottslighet. Domstolarna kommer nog ändå inte att gå så mycket längre i synen på straffvärdet hos vapenbrotten. Det är nämligen sannolikt att man vid en jämförelse med andra farebrott, vilket det ju här är fråga om, finner att vapenbrottet redan är högt värderat i förhållande till andra brott vars straffbarhet bygger på att det föreligger en risk för andra människors väl och ve. Det tydligaste exemplet är väl rattfylleribrottet, som merendels föranleder fängelsestraff på som högst några månader. (Denna jämförelse är dock inte avsedd som grund för något antagande om vilket av brotten som är farligast, om man räknar till antalet offer.) Ett annat förhållande som inte kan lämnas obeaktat är att domstolarna kan anse att straffvärdet på farebrotten blir för högt i förhållande till de brott som innefattar att faran förverkligas. I 1992/93 års proposition såg departementschefen med oro på risken att extremistiska politiska grupper beväpnar sig med en stor mängd farliga vapen. Det kan i detta sammanhang beaktas att man i sådana situationer har anledning överväga om det inte är fråga om högmålsbrott, t.ex. väpnat hot mot allmän ordning, vilket brott kan föranleda livstids fängelse. Det kan möjligen finnas anledning att se över straffbestämmelserna för den typen av brottslighet, t.ex. i fråga om olovlig kårverksamhet, vilket inte synes ha skett sedan brottsbalken infördes. Denna fråga torde ligga utanför direktiven för vapenutredningen. Sammantaget tycks det inte föreligga något reellt behov av en ytterligare skärpning av straffskalan för grovt vapenbrott. Det är utredningens uppfattning att domstolarna har förmått att med beaktande av intentionerna med straffskärpningen åstadkomma en god balans i bedömningen av vad som i olika situationer är rimligt, mot bakgrund av att också andra överväganden av allmänt straffrättslig natur hör till bilden vid värderingar som skall göras i frågor om påföljd för olika brott.

Förbud mot vapen på allmän plats m.m., SOU 1996:50, s. 71 ff.

12

I propositionen uttalade justitieministern: ”Det finns i och för sig mycket som talar

13

för utredningens förslag att straffsanktionera överträdelser av förvaringsföreskrifterna. För att fatta ett beslut om kriminalisering bör det emellertid krävas att en sådan kan antas få brottsavhållande betydelse, att inte andra negativa verkningar väger över denna effekt samt att det går att kontrollera efterlevnaden. När det gäller personer som betrotts med vapentillstånd har det skett en allmän prövning av deras person. Vidare kan deras tillstånd återkallas under vissa omständigheter, t.ex. om det uppdagas allvarliga brister i vapenförvaringen. Därtill kan en vapeninnehavare under vissa omständigheter drabbas av skadeståndsansvar, om brister i förvaringen har orsakat att ett vapen brukats av en obehörig för en skadeståndsgrundande handling. Mot bakgrund

Straffansvar för otillåten vapenhandel

I dag gäller att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver handel med skjutvapen utan tillstånd, enligt 9 kap. 2 § f vapenlagen kan dömas för brott mot vapenlagen till böter eller fängelse i högst sex månader. Utredningen menar att otillåten handel med skjutvapen kan vara ett minst lika allvarligt brott som otillåtet innehav m.m. av skjutvapen. Utredningen ser därför ingen anledning att göra någon skillnad på dessa brott i påföljdshänseende. De straffskalor som gäller för vapenbrott enligt nuvarande 9 kap. 1 § vapenlagen bör därför vara tillämplig också beträffande den som driver handel med skjutvapen utan tillstånd.

13.3.2. Brott mot bestämmelserna rörande knivar och andra farliga föremål

Straffstadgandet i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) arbetas in i vapenlagen. Vad avser innehållet i bestämmelsen hänvisas utredningens ställningstagande i det förra betänkandet Förbud mot vapen på allmän plats m.m. .

12

13.3.3. Straffsanktion vid brister i förvaringen

Förvaringsbestämmelserna straffsanktioneras. Den som bryter mot bestämmelserna kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffsanktionen medför att bestämmelserna om husrannsakan blir tillämpliga i fråga om brister i förvaringen.

Frågan om att straffsanktionera de allmänna förvaringsbestämmelserna har kommit upp vid flera tillfällen. Bl.a. föreslog 1987 års vapenutredning detta i sitt betänkande. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning .

13

av dessa sanktionsformer framstår det inte som sannolikt att en kriminalisering av de generella förvaringsföreskrifterna har självständig brottsavhållande betydelse. Det går inte heller att bortse från att en kriminalisering skulle kunna verka hämmande på benägenheten att anmäla stöld av vapen. En sådan stöldanmälan skulle ju medföra att anmälaren angav sig själv för brott'' (prop. 1990/91:130 s. 42).

Antalet förkomna eller tillgripna skjutvapen är, trots skärpningarna av förvaringsbestämmelserna år 1992, alltjämt oroväckande högt. Utredningen är i och för sig av uppfattningen att vapeninnehavarnas förvaringsmetoder förbättrats avsevärt efter de senaste årens fokusering på vikten av en god förvaring. Den absoluta majoriteten förvarar således sina skjutvapen på ett föredömligt sätt. Fortfarande förekommer det dock att vapeninnehavare uppenbart nonchalerar de bestämmelser som finns, vilket inte sällan resulterar i att skjutvapen hamnar på avvägar. Tydligen är alltså inte de nuvarande bestämmelserna om återkallelse av tillstånd m.m. tillräckliga för att alla vapeninnehavare skall inse hur viktigt det är att vapnen förvaras på ett tillfredsställande sätt. Det sagda leder till att frågan om att straffsanktionera förvaringsbestämmelserna åter blir aktuell. Den skärpning av de allmänna förvaringsföreskrifterna som utredningen föreslagit ändrar förutsättningarna för ett eventuellt straffansvar. Med dagens bestämmelser, som bl.a. medger att skjutvapen förvaras delade, är det nämligen inte alltid lätt att bedöma om en vapeninnehavare förvarar sina vapen i enlighet med förvaringsbestämmelserna. I och med att det införs ett krav på att skjutvapen skall förvaras i säkerhetsskåp blir denna bedömning betydligt enklare. Vidare underlättas bedömningen av Rikspolisstyrelsens utvidgade föreskriftsrätt på området. En straffbestämmelse riktad mot bristande förvaring uppfyller härmed det grundläggande kravet på godtagbar förutsägbarhet. Skärpningen av de allmänna förvaringsbestämmelserna innebär att de flesta av dem som i dag meddelats en särskild förvaringsföreskrift — och sålunda kan straffas för brott mot föreskriften — även fortsättningsvis är skyldiga att upprätthålla samma slags förvaring som de gör i dag, dock utan att framdeles riskera något straff för det fall bestämmelserna inte följs. Det straffbara området skulle alltså minska väsentligt, vilket knappast kan sägas ligga i linje med den övriga skärpningen av vapenlagstiftningen. Denna omständighet talar starkt för att även de allmänna förvaringsbestämmelserna skall straffsanktioneras. Det har i andra sammanhang framförts att en straffsanktion i detta hänseende skulle kunna medföra att vapeninnehavare inte anmäler sina skjutvapen som förkomna eller stulna och att detta i så fall skulle medföra att samhället miste en del av den kontroll som finns i dag.

Utredningen menar dock att risken härför inte bör överdrivas och att den i vart fall uppvägs av att en straffsanktion mot bristande förvaring skulle lägga en helt annan tyngd bakom skärpningen av förvaringsbestämmelserna. Med all sannolikhet skulle straffbarheten i sig generellt medföra en avsevärd förbättring av vapeninnehavarnas förvaring av sina skjutvapen. Om straffskalan för de allmänna förvaringsbestämmelserna bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader blir bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan tillämpliga. Vid skälig misstanke om bristande förvaring kan då polisen företa husrannsakan för att utreda brott mot förvaringsbestämmelserna. Detta torde medföra att kravet på kontroll av efterlevnaden uppfylls. I sammanhanget bör det dock påpekas att proportionalitetsprincipen, som är tillämplig på alla former av tvångsmedel, medför att utrymmet för att genomföra husrannsakan på grund av misstanke om bristande förvaring kan tyckas vara begränsat, särskilt som straffet för brott mot förvaringsbestämmelserna i normalfallet torde bli böter. Sammantaget menar utredningen att förvaringsbestämmelserna är så viktiga att de bör straffsanktioneras. De särskilda bestämmelserna i nuvarande 9 kap. 2 § b och c kan då utgå och ersättas med att brott mot bestämmelserna i förvaringskapitlet eller mot föreskrifter om förvaring som meddelats straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen bör ingå i uppräkningen i den föreslagna 10 kap. 3 § vapenlagen.

13.3.4. Andra brott mot vapenlagen

Den som i näringsverksamhet utan tillstånd tar emot skjutvapen för reparation m.m. eller lämnar ut skjutvapen för sådan åtgärd till någon som inte har rätt att ta emot vapnet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som underlåter att anmäla utlåning av skjutvapen eller att skjutvapen lämnats till annan för reparation m.m. döms till böter. Bestämmelsen om straff för den som inte anmäler att ett vapen lämnats för skrotning flyttas till vapenförordningen.

De föreslagna straffbestämmelserna är en direkt följd av de ändringar i övrigt som utredningen föreslagit. Detsamma gäller den borttagna bestämmelsen rörande skrotning av skjutvapen, som flyttats till vapenförordningen.

Förbud mot vapen på allmän plats; SOU 1996:50, s. 75 ff.

14

I övrigt behålls de nuvarande bestämmelserna om ansvar för brott mot vapenlagens regler.

13.3.5. Förverkande m.m.

Den nuvarande bestämmelsen om förverkande utvidgas till att omfatta föremål för brott mot förbuden 9 kap. i vapenlagen. Ändringen är en följd av att lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) arbetats in i vapenlagen. Utredningen behandlade den bestämmelse om förverkande som i dag finns i knivförbudslagen i sitt förra betänkande .

14

13.3.6. Brott mot vapenförordningen

Den som underlåter att anmäla att ett vapen lämnats till skrotning, eller att vapnet skrotats, döms till böter.

Bestämmelsen om att den som lämnar ett skjutvapen för skrotning senast inom en månad skall anmäla detta till polismyndigheten har flyttats över från vapenlagen till vapenförordningen. Straffbestämmelsen bör följaktligen också flyttas till förordningen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Nytt i vapenförordningen är att även den som tagit emot skjutvapen för skrotning skall anmäla att skrotning skett. En bestämmelse om att underlåtenhet i detta hänseende straffas med böter tas in i vapenförordningen. I övrigt behålls de nuvarande bestämmelserna om ansvar för brott mot vapenförordningens regler.

I Juridikens termer (Eek m.fl.) anges följande betydelse, ”kollektiv benådning av en

1

grupp personer från straff som ådömts, framförallt politiska brott”. I Oxford dictionary of law förklaras termen med ”An act erasing from legal memory some aspect of criminal conduct by an offender. It is most frequently granted to groups of people in respect of political offences and is wider than a pardon, which merely relieves an offender of punishment”. Andra ordböcker nämner ”

allmän

benådning” (Svenska

Akademins Ordlista, Bonniers Svenska Ordbok) och ”

allmän

benådning, förlåtelse,

tillgift, frigivning, nåd, straffrihet, 'frisedel' ” (Ord för Ord).

Prop. 1992/93:141 s. 54.

2

14. Vapenamnesti

14.1. Begreppet amnesti

Ordet kommer från grekiskans ”amnestia” som betyder ”glömska” .

1

Begreppet ”vapenamnesti” har använts i betydelsen ”straffrihet för brott mot vapenlagen bestående i olovligt innehav av tillståndspliktigt vapen”. Det har använts flitigt i den allmänna debatten och användes också av 1987 års vapenutredning liksom vid förslagets efterföljande behandling av remissinstanser, departement och utskott. I samband med införandet av lagen (SFS 1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav invände dåvarande justitieministern att detta var något annat än en amnesti, då man med begreppet amnesti brukade avse en generell benådning av en viss grupp av dömda . Uttrycket användes dock vid

2

polisens informationskampanj, som föregick inlämningsperioden. Möjligen kan man — språkligt sett — mot begreppet invända att amnestin inte hänför sig till vapnet som sådant, utan till vapeninnehavaren. Begreppet är emellertid väl inarbetat och dess betydelse allmänt känt. Det är svårt att ersätta med något annat gångbart uttryck. Utredningen — som i denna del också konsulterat regeringskansliets språkexperter — anser därför att begreppet fortsättningsvis kan användas i ovannämnd betydelse. Man kan tala om två olika typer av vapenamnesti, dels en ren inlämningsamnesti, som innebär att tillståndspliktiga vapen kan lämnas in till polismyndigheten — ofta anonymt — utan att inlämnaren riskerar straff för vapenbrott genom att han olovligen innehaft tillståndspliktigt vapen, dels en inlämningsamnesti kombinerat med en möjlighet att ansöka om tillstånd att inneha vapnet.

SOU 1989:44 s. 199 ff.

3

Prop. 1990/91:130 s. 53, bet. 1990/91:JuU33 s. 31.

4

Prop. 1992/93:141 s. 53 ff., bet. 1992/93:JuU16 s. 20 ff., rskr. 1992/93:220.

5

14.2. Tidigare svenska erfarenheter

14.2.1. Bakgrund

I syfte att minska antalet illegala vapen föreslog 1987 års vapenutredning att det under en viss tidsperiod — tolv månader — skulle vara straffritt att till polisen lämna in alla slags vapen och all slags ammunition som man innehade utan att vara berättigad till det .

3

Utredningsförslaget mötte ett blandat mottagande av remissinstanserna. Justitieministern ansåg inte att vapenamnesti borde införas. Motiveringen till detta var bl.a. att det var högst osäkert om man i någon större grad skulle uppnå den avsedda effekten. Det kunde således starkt ifrågasättas om förslaget skulle få betydelse för de illegala vapen som man eftersträvar att få inlämnade. Inte heller ansåg hon att man kunde bortse från möjligheten att den fullständiga anonymiteten skulle kunna hindra utredning av vissa allvarliga brott med vapen inblandade. Justitieutskottet delade denna bedömning .

4

Utredningsförslaget togs emellertid upp igen i samband med förslag till skärpning av straffen för ett antal brott, däribland olaga vapeninnehav. I propositionen angavs bl.a. att det var synnerligen angeläget att vidta åtgärder för att minska den brottsliga användningen av skjutvapen, att det fanns anledning att ta till vara alla möjligheter att minska antalet illegala skjutvapen och att möjligheten med att under en kortare tidsbegränsad period medge straffrihet för olaga vapeninnehav i vissa fall inte borde lämnas oprövad. Justitieutskottet ställde sig bakom förslaget som antogs av riksdagen den 15 april 1993 .

5

14.2.2. Lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav

Lagen föreskrev att den som innehade ett skjutvapen eller ammunition utan att vara berättigad till det inte skulle dömas till ansvar för brott enligt vapenlagen, om han frivilligt lämnade detta till polismyndigheten under tiden juli — september 1993. Inlämnaren kunde vara anonym. Egendom som lämnades in till polismyndigheten och vars ägare inte var känd tillföll staten. Detsamma gällde om en ägare till egendomen spårats men denne inte, efter att ha fått tillfälle härtill, tog tillbaka den. Egendom som tillfallit staten skulle förstöras om den inte behövdes för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.

14.2.3. Erfarenheter från genomförandet

Under perioden lämnades 17 050 skjutvapen och 15 ton ammunition in till polismyndigheterna., enligt följande.

Enhandsvapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 698 Gevär . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 224 Helautomatiska vapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Luft-, fjäder- och harpunvapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74

Många av vapnen var av äldre årgång, vilka kunde ha innehavts olovligt i avsevärd tid. Endast 5 procent av vapnen var tidigare anmälda stulna eller förkomna. Mycket tyder på att de vapen som fanns i kriminella kretsar inte nämnvärt påverkades av inlämningsförfarandet. Det har från vissa håll gjorts gällande att de flesta av de inlämnade vapnen inte var skjutdugliga. En projektgrupp som kontrollerade 3 000 av vapnen konstaterade dock att 70—80 procent av dessa var fullt möjliga att skjuta med. I samband med genomförandet fick polisen flera anonyma förfrågningar om det var möjligt att ansöka om tillstånd att inneha det illegala vapnet. När de fick klart för sig att detta inte var möjligt, förklarade somliga att de då inte tänkte lämna in sitt vapen. Kostnaderna för förfarandet uppgick till 7 miljoner kronor, motsvarande 13 årsarbetskrafter. Av dessa gick 5 miljoner till direkta kostnader och 2 miljoner till den informationskampanj som föregick inlämningsperioden. Delat med 17 000 inlämnade vapen var den totala kostnaden cirka 400 kr per vapen. De flesta vapnen kom in under de två sista veckorna.

14.3. Andra länders erfarenheter av vapenamnesti

Danmark

Danmark har genomfört tre s.k. ”fritt leide-aksjoner”, under åren 1970, 1986 och 1995. Bakgrunden har varit en önskan att minska landets vapenmängd, då särskilt den mängd oregistrerade vapen som fanns kvar efter andra världskriget. Aktionerna innebar rätt att lämna in registreringspliktiga vapen utan att riskera straff för olaga innehav. Det gavs också möjlighet att efterregistrera vapnen. Vapenlagens krav för att erhålla tillstånd nedsattes dock inte och det var få sökanden som beviljades tillstånd. Under ”fritt leide-aksjonen” år 1970 lämnades omkring 12 000 vapen in, år 1986 knappt 10 000 och år 1995 endast omkring 1 000. Anledningen till att så få vapen lämnades in år 1995 var enligt de danska myndigheterna dels att det inte gått särskilt lång tid sedan den senaste aktionen, dels att publiciteten inför denna inte varit så god.

Norge

När 1961 års vapenlag skulle träda i kraft kungjordes det att alla som innehade skjutvapen den 1 april 1963 skulle ansöka om polismästarens tillstånd att fortsättningsvis inneha dessa vapen. Detta gällde dock inte hagelgevär, vilka blev registreringspliktiga först år 1990. Bakgrunden till bestämmelsen var att det tidigare var ”den sivile våpenkontroll” som gett tillåtelse till inköp av skjutvapen men att detta nu skulle falla under polisens kompetensområde. Övergången till den nya registreringsordningen innebar att man inte ingrep mot dem som brutit mot den gamla vapenlagen från 1927. Ville någon inte behålla sitt skjutvapen kunde han lämna in det anonymt. Den som efter den 1 januari 1964 innehade registreringspliktigt vapen utan tillstånd straffades med böter eller fängelse i högst tre månader. Det har också i tiden efter den 1 januari 1964 funnits viss möjlighet till efterregistrering av vapen. Bl.a. har departementet i en rundskrivelse år 1992 uppmanat polismyndigheterna att tillåta registrering av vapen från andra världskriget, om det inte funnits anledning att misstänka att vapnet använts i brottsliga sammanhang och om vapeninnehavaren i övrigt uppfyller vapenlagens krav. Hösten 1995 tillsatte Kongelige Justis- og Politidepartementet en vapenutredning som bl.a. fick i uppdrag lägga fram ett förslag till genomförande av en tidsbegränsad nationell vapenamnesti. Bakgrunden till uppdraget var en tendens till ökat bruk av skjutvapen i samband med våldsbrottslighet. Det relativt stora antalet oregistrerade skjutvapen i Norge, inte minst vapen från krigen, ledde fram till att frågan om genomförandet av en vapenamnesti togs upp. Utredningen lade fram ett delbetänkande i denna del i juni 1996. Huvudsyftet med den föreslagna vapenamnestin var att få en bättre översikt och kontroll över civila skjutvapen i privat ägo. Utredningens uppfattning var att det inte är möjligt att på denna väg uppnå någon väsentlig minskning av antalet vapen som finns i kriminella kretsar. Att uppnå en sådan effekt samt en minskning av antalet skjutvapen i samhället i övrigt såg utredningen därför som en sidoeffekt av den föreslagna amnestin. Förslaget innebär en möjlighet att lämna in vapen som innehas olovligt, men också en möjlighet att ansöka om tillstånd till innehavet. Samtidigt föreslogs registreringsplikt även för hagelgevär som förvärvats före den 1 oktober 1990. För att uppnå bästa möjliga resultat föreslogs en lättnad av vapenlagens krav avseende behov, särskilt i fråga om vapen där arv eller affektionsvärde är behovsgrunden.

Storbritannien

Storbritannien har genomfört fyra vapenamnestier. Den senaste var år 1996, då närmare 23 000 skjutvapen lämnades in. Inlämnaren riskerade inte åtal, förutsatt att vapnet inte använts i brottsligt sammanhang. Sammanlagt har, under de fyra amnestiperioderna, drygt 130 000 skjutvapen lämnats in; 40 500 skjutvapen lämnades in år 1965, 25 000 år 1968 och 48 000 år 1988.

Nederländerna

I Nederländerna genomfördes en nationell vapenamnesti år 1989 i samband med att innehav och försäljning av vissa typer av skjutvapen, som tidigare inte var tillståndspliktiga, blev förbjudna. Att ansöka och få tillstånd att inneha vapen som man tidigare hade innehaft illegalt var inte möjligt. Under amnestin, som varade i en månad, lämnades omkring 11 000 skjutvapen in.

FN-samarbetet

Vid den nionde FN-kongressen om förebyggande av brott och behandlingen av gärningsmän, som hölls i Kairo våren 1995, antogs en resolution beträffande samarbete på vapenlagstiftningsområdet. Som ett led i detta arbete har en projektgrupp genomfört en enkät bland medlemsländerna. På basis av den inhämtade informationen har ett antal rekommendationer givits. En av dessa är att medlemsländerna bör uppmanas att överväga bestämmelser rörande vapenamnesti eller liknande program för att få allmänheten att lämna in illegala, farliga eller ”onödiga” skjutvapen.

14.4. Överväganden och förslag

Illegala skjutvapen och ammunition skall straffritt kunna lämnas in till polisen.

Vapenamnesti bör införas

Inte sällan får tillståndsenheterna svara på frågor om vad man skall göra med skjutvapen som innehas utan tillstånd. Det kan vara ett vapen i ett dödsbo som den avlidne innehaft utan tillstånd, eller ett vapen som en förälder eller annan närstående funnit hos någon de delar bostad med. Ofta vill den anhörige i dessa fall göra sig av med vapnet, utan att för den skull ange någon för brott. Under en kortare tid — tre månader — år 1993 var det i Sverige möjligt att lämna in illegala vapen, utan att straffas för olaga vapeninnehav. Under perioden lämnades drygt 17 000 vapen och 15 ton ammunition in till polismyndigheterna. Resultatet får ses som mycket gott. Inlämnarens anonymitet var skyddad, varför det inte finns några uppgifter om var vapnen kom ifrån eller vem som lämnade in dem. Sannolikt kom de flesta vapnen inte från i övrigt kriminella kretsar, men ändå får varje inlämnat vapen ses som värdefullt i sammanhanget. Det torde nämligen inte vara ovanligt att ett illegalt innehavt vapen förvaras och hanteras mindre noggrant än ett legalt sådant. Risken är i sådana fall större att ett illegalt vapen kommer till användning i brottsligt sammanhang, antingen av innehavaren själv eller av någon som kommit över vapnet. Utredningen anser — i likhet med vad som angavs i förarbetena till den lag som stadgade ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav — att alla möjligheter att minska antalet illegala skjutvapen måste tas till vara. En vapenamnesti vore ett led i ansträngningarna att begränsa den totala mängden vapen i samhället och framför allt antalet illegala vapen. Utredningen föreslår därför att en vapenamnesti åter införs.

Innebörden av vapenamnestin

Innebörden av amnestin är att den som innehar ett illegalt skjutvapen eller ammunition kan lämna in egendomen till polismyndigheten och i sådant fall undgå ansvar för det olagliga innehavet av denna. Straffriheten gäller endast beträffande sådan egendom som lämnas in frivilligt. Detta utesluter givetvis alla tillfällen då någon lämnar in ett vapen på grund av en förestående upptäcktsrisk, t.ex. i samband med

husrannsakan eller kroppsvisitation. Straffriheten gäller vidare bara för det otillåtna innehavet. Inget hindrar att polisen, t.ex. efter en kriminalteknisk undersökning av ett inlämnat vapen, fortsätter att utreda andra brott som kan ha samband med vapnet. Skjutvapen och ammunition som lämnats in skall tillfalla staten, om ägaren inte är känd, inom tre månader från det att egendomen lämnades in. Egendomen måste alltså normalt förvaras i tre månader. Om ägaren till inlämnad egendom är känd skall han eller hon få tillfälle att inom en månad ta tillbaka egendomen. Tar ägaren inte tillbaka egendomen eller kan denne annars anses ha gett upp sin rätt till egendomen tillfaller den staten. De skjutvapen och den ammunition som tillfallit staten enligt bestämmelsen om vapenamnesti bör inte säljas eller på annat sätt komma ut i cirkulation på nytt. I stället bör egendomen normalt förstöras. I en del fall kan det dock vara befogat att bevara vapnet eller ammunitionen. Om egendomen behövs för musealt eller annat liknande ändamål, t.ex. i Statens kriminaltekniska laboratoriums samlingar, bör den således inte förstöras. Slutligen kan det anmärkas att hittegodslagen kan komma att bli tillämplig om inlämnaren uttryckligen gör gällande att vapnet eller ammunitionen skall behandlas som hittegods.

Bör en vapenamnesti vara begränsad i tiden?

Att från en tid till en annan låta en företeelse vara straffri kan, rent principiellt, ifrågasättas. Särskilt gäller detta om det, som i detta fall, kan bli aktuellt att medge sådan straffrihet vid två eller kanske flera tillfällen. Till saken hör också att skälen för en vapenamnesti kan göras gällande vid varje tid. Utredningen menar därför att vapenamnestin inte — som tidigare — skall vara begränsad i tiden, utan bör gälla tills vidare.

15. Ammunition

15.1. Gällande rätt

Vapenlagens bestämmelser gäller även ammunition. Med ammunition förstås patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på samt tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler. Lagen gäller dock inte hagel och andra massiva kulor, projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen, kolsyrepatroner, patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och patroner avsedda för start- eller signalvapen. Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter (1 kap. 1 och 5—7 §§ VL). Flera av bestämmelserna i vapenlagen rörande skjutvapen gäller också beträffande ammunition. Här redovisas endast några av bestämmelserna. Tillstånd krävs för att inneha ammunition. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser. Tillstånd att i andra fall inneha ammunition får meddelas enskilda personer samt sådana skyttesammanslutningar och huvudmän för museer som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att ammunitionen inte kommer att missbrukas (2 kap. 1 och 8 §§ VL). Enligt vapenförordningen får sålunda den som samlar skjutvapen ges ammunitionstillstånd för att inneha ammunition till sådana vapen som han har tillstånd att inneha. Huvudman för museum och den som samlar ammunition får vidare ges tillstånd att inneha ammunition även till andra vapen. Tillstånd att inneha ammunition får också i andra fall ges, om det finns särskilda skäl. Tillstånd får dock inte meddelas underårig eller den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förmyndaren eller förvaltaren samtyckt till innehavet (2 kap. 8 och 11 §§ VF). Ammunition får överlåtas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha vapnet eller ammunitionen. Om ammunition överlåts genom ombud skall ombudet ha eget vapentillstånd (2 kap. 9 § VL). Bestämmelserna om innehav och överlåtelse av ammunition är straffsanktionerade och sådan egendom som varit föremål för brott får förklaras förverkad. Ansvar för otillåtet innehav av ammunition skall

Vapenlagen och EG; SOU 1994:4, s. 92 ff.

1

inte dömas ut i ringa fall (9 kap. 2 § första stycket d och e samt andra stycket jämte 5 § VL). Ammunition skall förvaras på lika betryggande sätt som skjutvapen. Vidare gäller reglerna rörande införsel, överföring, inlösen samt egendom i dödsbo och konkursbo även ammunition. I fråga om återkallelse av ammunitionstillstånd finns dock en särskild bestämmelse, vilken redovisas i avsnittet om återkallelse av tillstånd (se avsnitt 11.1.1. och 11.6.1).

15.2. Nuvarande faktiska förhållanden

Till utredningen har inkommit vissa synpunkter på ammunitionsbestämmelserna. Som exempel kan nämnas att Svenska jägareförbundet menar att hela frågan om särskilt ammunitionstillstånd skall omprövas tillsammans med bestämmelserna om straffbarhet för otillåtet innehav av ammunition. En kriminalinspektör har vidare uppmärksammat att det i bland i brottsutredningar förekommer ammunition som inte faller inom vapenlagens tillämpningsområde, t.ex. skarpa patroner till vapen som inte är ”handvapen”. Från annat håll har det framförts att bestämmelsen rörande införskaffande av ammunition genom ombud är opraktisk. Vapenlagsutredningen behandlade senast den sistnämnda bestämmelsen rörande inköp av ammunition genom ombud och kom då fram till att de nuvarande reglerna bör bestå .

1

15.3. Överväganden och förslag

Lagens tillämpningsområde utvidgas till att gälla patroner och projektiler till skjutvapen som lagen tillämpas på. Undantagen från vapenlagens tillämpningsområde flyttas från vapenlagen till vapenförordningen. Detsamma gäller vissa bestämmelser rörande skjutvapen och ammunition i dödsbo och konkursbo samt införsel. Bestämmelsen rörande återkallelse av ammunitionstillstånd sammanförs med bestämmelsen för vapentillstånd. Det fakultativa momentet i bestämmelserna om återkallelse och omhändertagande tas bort. Vissa andra bestämmelser justeras språkligt.

I nuvarande 1 kap. 5 § vapenlagen anges bl.a. att med ammunition förstås patroner och projektiler till handvapen som lagen tillämpas på. Utredningen menar att vapenlagen bör vara tillämplig på patroner och projektiler till alla slag av skjutvapen som lagen tillämpas på. Den nuvarande bestämmelsen bör därför ändras så att ”handvapen” byts ut mot ”skjutvapen”. Bestämmelserna om ammunition har för övrigt en begränsad betydelse i förhållande till utredningens uppdrag att se över vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Utredningen har därför inte närmare gått in på dessa bestämmelser. De förändringar som skett är således främst av redaktionell och språklig natur. Förändringarna redovisas i huvudsak under respektive avsnitt som rör skjutvapen.

16. Bemyndiganden

16.1. Gällande rätt

16.1.1. Vapenlagen

Regeringen får meddela föreskrifter om att

a) denna lag eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet,

b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen skall understiga ett visst värde för att vapnet skall anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,

c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller polisväsendet, den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller skyttesammanslutningar,

d) andra sammanslutningar än skyttesammanslutningar får ges tillstånd att inneha skjutvapen,

e) tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land; och

f) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte skall använda vapnet endast i Sverige, skall anmäla detta till polismyndigheten (11 kap. 1 § VL). Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,

b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,

c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,

d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring, reparation och skrotning av skjutvapen,

e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen och på skyttesam-

Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

1

manslutningars förvaring av ammunition,

f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag,

g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige,

h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige skall få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land, och

i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land skall underrätta den staten om förvärvet (11 kap. 2 § VL). Regeringen får besluta att lagen inte skall gälla skjutvapen och ammunition som innehas av en främmande stats militära styrka vid besök i Sverige inom ramen för internationellt samarbete (11 kap. 3 § VL).

16.1.2. Vapenförordningen

Regeringen har bemyndigat Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om bl.a. det europeiska skjutvapenpasset, olika krav för vapenhandel och reparationsverksamhet m.m., anmälan om införsel eller tillverkning av kolsyre-, luft-, fjäder- eller harpunvapen, verkställigheten av lag och förordning samt registerföringen hos polismyndigheterna. Regeringen har vidare bemyndigat Statens naturvårdsverk att meddela föreskrifter om den s.k. jägarexamen samt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter om läkares anmälan rörande patient som är intagen på sjukhus.

16.1.3. Rikspolisstyrelsens föreskrifter

I enlighet med bemyndigandena har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter om ålderskrav för tillstånd att inneha skjutvapen, vad som avses med salongsgevär, tillståndsbevisets innehåll, duplettbevisets innehåll, tillståndsprövningen avseende vapenhandlare, kunskapskravet avseende vapenhandlare, särskild reparationsbok för vapenreparatörer, skrotning av skjutvapen, förvaring av skjutvapen för enskild (RPS FS 1996:6). Vidare har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter om bl.a. tilllämpningen av EG-vapendirektivet (RPS 1996:5), om förvaring av skjutva-

1

pen hos vapenhandlare och sammanslutningar samt om förvaring av

ammunition hos sammanslutningar (RPS FS 1986:55) och om museers förvaring av skjutvapen (RPS FS 1986:25).

16.2. Överväganden och förslag

Följande tillägg görs till bemyndigandena i vapenlagen: Regeringen får föreskriva — att vad som sägs i lagen om skjutvapen eller ammunition inte skall gälla vissa föremål, — vilka sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen, — begränsningar i det antal skjutvapen som får innehas, — närmare bestämmelser om tillämpningen rörande införselbestämmelserna — skyldighet att medföra och visa upp tillståndsbevis — att vapenlagen inte skall gälla beträffande främmande länders polismän vid tjänstgöring i Sverige Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva — vilka skjutvapen som skall anses vara lämpade för jakt, målskytte eller skydd, — krav på kunskap för att få tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning och vad som i övrigt skall gälla för sådan verksamhet, — vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 6 kap. i fråga om förvaring och transport av skjutvapen och ammunition.

Följande bemyndiganden i vapenlagen tas bort: — möjlighet för regeringen att föreskriva att vapenlagen eller vissa föreskrifter i lagen skall tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i nuvarande 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Följande tillägg görs till bemyndigandena i vapenförordningen: Regeringen utökar Rikspolisstyrelsens föreskriftsrätt till att även gälla — de krav på skjutskicklighet som gäller för tillstånd till innehav av målskyttevapen, — vilka typer av skjutvapen som skall anses vara lämpade för olika ändamål, — närmare bestämmelser om förvaring samt förflyttning och transport av skjutvapen.

De flesta bemyndiganden föranleds av omstruktureringen eller skärpningarna av lagstiftningen. Dessa bestämmelser behandlas närmare i respektive avsnitt. Här görs endast några korta kommentarer.

16.2.1. Vapenlagen

Tillägg till första paragrafen

Bemyndigande för regeringen att föreskriva:

- att vad som sägs i lagen om skjutvapen eller ammunition inte skall gälla vissa föremål, Vapenlagen är en restriktiv lag som begränsar medborgarnas frihet i vissa avseenden. Inskränkningar i lagens tillämpningsområde innebär lättnader för den enskilde. Regeringen kan därför bemyndigas föreskriva sådana lättnader. De nuvarande bestämmelserna i 1 kap. om undantag från lagens tillämpningsområde är alltså av sådan karaktär att regeringen får bemyndigas fatta beslut härom.

- vilka sammanslutningar som får ges tillstånd att inneha skjutvapen, Bestämmelsen är endast en justering av vad som gäller i dag.

- begränsningar i det antal skjutvapen som får innehas, Bemyndigandet ger regeringen möjlighet att exempelvis bestämma hur många vapen som skall ingå i den s.k. vapengarderoben.

- närmare bestämmelser om tillämpningen rörande införselbestämmelserna, Bemyndigandet har tillkommit på grund av att några bestämmelser i dagens vapenlag har överförts till vapenförordningen.

- skyldighet att medföra och visa upp tillståndsbevis, Bestämmelser härom finns redan i dag i vapenförordningen. Utredningen anser dock att ett uttalat bemyndigande i frågan bör finnas, i vart fall fortsättningsvis eftersom en bestämmelse om omhändertagande av vapen i hithörande situationer har överförts från vapenförordningen till vapenlagen.

- att vapenlagen inte skall gälla beträffande främmande länders polismän vid tjänstgöring i Sverige, Bemyndigandet utnyttjas inte för tillfället men kan bli aktuellt att utnyttja inom en snar framtid med hänsyn till det arbete som pågår inom

Schengen-samarbetet.

Tillägg till andra paragrafen

Bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva:

- vilka skjutvapen som skall anses vara lämpade för jakt, målskytte eller skydd Bemyndigandet föranleds av att det på marknaden förekommer skjutvapen som inte är lämpliga för det ändamål de används för.

- krav på kunskap för att få tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning och var som i övrigt skall gälla för sådan verksamhet Bemyndigandet föranleds av skärpningarna rörande dylik verksamhet och harmonierar med bemyndigandet rörande vapenhandlare.

- vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 6 kap. i fråga om förvaring och transport av skjutvapen och ammunition. Bemyndigandet föranleds av skärpningen av förvaringsbestämmelserna.

Borttagen bestämmelse

Nuvarande bemyndigandet i 11 kap. 1 § a vapenlagen tas bort. Som anförts ovan innebär en inskränkning av vapenlagen en lättnad för den enskilde. Motsatsvis gäller att en utvidgning av det tillämpbara området innebär en inskränkning i den enskildes frihet. Bestämmelser av sådan karaktär bör endast riksdagen fatta beslut om. Bemyndigandet i denna del bör således utgå.

16.2.2. Vapenförordningen

Bemyndigande för Rikspolisstyrelsen att föreskriva:

- de krav på skjutskicklighet som gäller för tillstånd till innehav av målskyttevapen, Nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § vapenförordningen om skjutskicklighet är av alltför detaljerad natur för att regeringen skall fatta beslut härom.

- vilka typer av skjutvapen som skall anses vara lämpade för olika ändamål, Rikspolisstyrelsen, som kontinuerligt kan följa marknadens utveckling på ett annat sätt än regeringen har möjlighet till, bör lämpligen ha föreskriftsrätt på området.

- närmare bestämmelser om förvaring samt förflyttning och transport av skjutvapen Bemyndigandet föranleds av skärpningarna i förvaringsbestämmelserna och innebär endast en utvidgning av den föreskriftsrätt på området som Rikspolisstyrelsen redan har.

Rikspolisstyrelsen har i dag meddelat föreskrifter om ålderskrav för tillstånd satt

1

inneha skjutvapen, vad som avses med salongsgevär, tillståndsbevisets innehåll, duplettbevisets innehåll, tillståndsprövningen avseende vapenhandlare, kunskapskravet avseende vapenhandlare, särskild reparationsbok för vapenreparatörer, skrotning av skjutvapen, förvaring av skjutvapen för enskild (RPS FS 1996:6). Vidare har Rikspolisstyrelsen meddelat föreskrifter om bl.a. tillämpningen av EG:s direktiv om kontroll och innehav av vapen (91/47/EEG), (RPS 1996:5), om förvaring av skjutvapen hos vapenhandlare och sammanslutningar samt om förvaring av ammunition hos sammanslutningar (RPS FS 1986:55) och om museers förvaring av skjutvapen (RPS FS 1986:25).

17. Rikspolisstyrelsens ansvar för skjutvapenfrågor

17.1. Rikspolisstyrelsens uppgifter i dag

Vapenfrågor, rörande tillämpningen m.m. av vapenlagen, hanteras huvudsakligen på polisbyrån. Frågor om illegala skjutvapen m.m. hanteras hos rikskriminalen. Polisbyrån är indelad i sektioner där polisrättssektionen har ansvar för skjutvapenfrågor. Det finns inte någon grupp eller enhet som enbart sysslar med frågorna, utan de ingår — med ett undantag — som en del i annat arbete vid sektionen. Rikspolisstyrelsen skall enligt vapenlagstiftningen vara nationell s.k. ”contact point” i förhållande till övriga länder inom Europeiska unionen. Styrelsen har därför genom en inkommendering en person som är sysselsatt bl.a. med dessa frågor, samtidigt som han är projektledare för projektet rörande polisens nya vapenhanteringssystem. Polisbyråns (polisrättssektionens) uppgifter i dag, rörande civila skjutvapen, är att — utarbeta föreskrifter och allmänna råd,

1

— verka för en likartad rättstillämpning, — fungera som ett stöd åt de lokala tillståndsmyndigheterna, dels genom årliga utbildningskonferenser för landets vapenhandläggare, dels genom att avge formella yttranden i konkreta ärenden eller mera informellt besvara telefonförfrågningar, — vara remissinstans i vapenfrågor, framförallt till läns- och kammarrätter men även i förhållande till andra myndigheter, organisationer m.m. — upprätthålla visst samarbete med de olika skytte- och jägarorganisationerna,

— delta i Statens naturvårdsverks centrala ledningsgrupp i jägarexamensfrågor, — fungera som nationell ”contact point” gentemot övriga EU-länder, — delta i Schengensamarbetets arbetsgrupp ”Arms and ammunition”, — delta i samarbetet med övriga nordiska länder i frågor rörande vapenlagstiftningen, — följa den internationella utvecklingen i frågor som rör vapenlagstiftningen.

17.2. Överväganden och förslag

Utredningen förslår att en särskild enhet, som har till uppgift att hantera vapenfrågor, inrättas på Rikspolisstyrelsen.

Något som slagit utredningen under arbetets gång är bristen på samordning dels mellan olika enheter inom Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna, dels mellan olika myndigheter som hanterar vapenfrågor. Vidare saknas det en kontinuerlig uppföljning och samordning av uppgifter som kan vara till ledning i brottsförebyggande verksamhet och för lagstiftningsarbete på området. Sålunda skulle det t.ex. vara av värde att man årligen redovisar en sammanställning av de statistiska uppgifter som finns att tillgå på området. En bättre samordning och uppföljning skulle sannolikt innebära att behovet av att utreda vapenfrågor i den ordning som hittills varit fallet, dvs. med så gott som ständigt pågående statliga vapenutredningar, skulle minska väsentligt. Utredningen har föreslagit en rad förändringar i vapenlagen och vapenförordningen. Härigenom utökas Rikspolisstyrelsens arbetsuppgifter. Förutom de frågor som i dag hanteras av Rikspolisstyrelsen tillkommer sålunda: — att kontinuerligt följa upp de olika skyttesammanslutningar som har respektive ansöker om att få tillstånd att inneha egna skjutvapen, — att avge yttrande i fråga om udda ändamål, samt — att meddela föreskrifter om vilka skjutvapen som är lämpade för jakt, målskytte och skydd, vilka kunskaper den som i näringsverksamhet tar emot skjutvapen för reparation, skrotning m.m. skall besitta samt meddela ytterligare föreskrifter i fråga om förvaring av skjutvapen. Vidare behöver Rikspolisstyrelsen, med anledning av förslagen i betänkandet arbeta fram rutiner för bl.a.: — den utökade anmälningsskyldigheten rörande utlåning av skjutvapen samt överlämnande till annan för reparation m.m., — tillståndsförfarandet rörande förvaring hos annan, samt

— inspektionen av förvaringsutrymmen. Slutligen vore det också, som tidigare nämnts, önskvärt att Rikspolisstyrelsen i större utsträckning än vad som är fallet i dag kontinuerligt samrådde med myndigheter som hanterar vapenfrågor, t.ex. Inspektionen för strategiska produkter, Generaltullstyrelsen och Försvarsmakten. För att dels samordna dagens funktioner på ett bättre sätt, dels möta de utökade arbetsuppgifterna, föreslår utredningen att Rikspolisstyrelsen inrättar en arbetsgrupp, lämpligen sorterande under polisbyrån, som kan hantera de nämnda frågorna. Arbetsgruppen bör bestå av personal från Rikspolisstyrelsen men bör upprätthålla ett kontinuerligt samarbete med andra myndigheter samt organisationer som berörs av vapenlagen. Gruppen bör vidare ha en nära koppling till rikskriminalen. Arbetsgruppen bör fungera som normgivare och ytterligare stöd åt tillståndsmyndigheterna, vilket är särskilt påkallat när den juridiska kompetensen ute i distrikten minskar p.g.a. personalneddragningar. Den bör också sammanställa en årlig rapport rörande vapensituationen i landet, i vilken frågor som dykt upp under året samt förslag till olika lösningar kan framföras.

Resolutionerna 1995/27 och 1996/28.

1

18. Internationellt arbete

18.1. Allmänt

Frågor rörande regleringen av civila skjutvapen har de senaste åren alltmer aktualiserats i flera länder. Många länder har skärpt vapenlagstiftningen och trenden går mot ett utökat samarbete internationellt. Inte minst har detta visat sig genom ett samarbete inom olika sammanslutningar av stater eller poliskårer, där arbetsgrupper tillsatts och information om olika länders vapenlagstiftningar inhämtas och bearbetas. Nedan presenteras i korthet en del av det arbete som pågår inom olika sådana sammanslutningar.

18.2. Förenta Nationerna

Vid den nionde FN-kongressen om förebyggande av brott och behandlingen av gärningsmän, som hölls i Kairo våren 1995, antogs en resolution benämnd ”Firearms regulation for purpose of crime prevention and public safety”, vilken sedermera också antagits och implementerats av Ekonomiska och Sociala Rådet . Innebörden i stort är att ett samarbete

1

mellan medlemsstater samt inomstatliga och andra organisationer bör upprättas och vidmakthållas genom ett regelbundet utbyte av data och information om bestämmelser rörande skjutvapen. Vidare att en studie beträffande frågor relaterade till sådana bestämmelser genomförs. Som ett led i detta arbete har en projektgrupp inom ”the Commission on Crime Prevention and Criminal Justice”, som i sin tur tillhör det Ekonomiska och Sociala Rådet, genomfört en enkät bland medlemsländerna. Enkäten har sammanställts i en preliminär rapport med slutsatser och vissa rekommendationer. På basis av den inhämtade informationen har vidare en databas innehållande vapenbestämmelser upprättats. Databasen kommer att uppdateras regelbundet och kommer att vara tillgänglig genom ”the United Nations Crime and Justice Information Network”. Arbetet kommer att fortsätta med vidare inhämtning av information och bearbetning samt utvecklande av databasen.

Av den information som samlats in från olika länder (46 st) har följande noterats särskilt.

— Den senaste tiden har många stater funnit anledning att höja nivån på sin vapenreglering. — De flesta stater reglerar ägande, import, export och tillverkning av skjutvapen på en nationell nivå, även om det i många länder förekommer att administrationen och kontrollen av efterlevnaden av reglerna föranstaltas av regionala eller lokala myndigheter. — Mycket få stater har rapporterat att de inte har några förbud eller restriktioner beträffande ägande, import, export eller tillverkning av skjutvapen. — De flesta stater tillåter ägande av skjutvapen för ändamålen jakt, målskytte, samling och skydd av person eller egendom. 39 (av 46) stater kräver någon form av licens eller liknande för att skjutvapen skall få införskaffas. — Många stater har rapporterat att det förekommer illegal import av skjutvapen. Färre stater har rapporterat problem med export av skjutvapen. De flesta stater har inte några substanstiella bevis för att det förekommer olaglig tillverkning av skjutvapen. — Flera stater har rapporterat att en mängd olika källor används för att spåra vilka vägar beslagtagna skjutvapen tagit, men att bristande samarbete mellan olika enheter samt otillräckliga databaser ställer till problem. — Det tycks finnas ett behov av utökat internationellt samarbete beträffande utredning m.m. av brott där skjutvapen som importerats eller exporterats illegalt använts, särskilt i de fall skjutvapen transporterats genom ett eller flera länder mellan tillverkning och slutligt beslag av polisen.

I den preliminära rapporten har bl.a. följande allmänna slutsatser dragits.

— Kontroll av import och export av skjutvapen är inte i sig tillräckligt för att förhindra olaga handel med skjutvapen, — Frånvaron av effektiv vapenlagstiftning i ett medlemsland kan underminera inte bara lagstiftningsåtgärder utan även den faktiska kontrollen i ett annat medlemsland, — Tillverkning och handel med skjutvapen för civilt bruk kräver effektiv inhemsk reglering och internationell samverkan och kontroll, — Effektiv inhemsk vapenreglering kräver samverkan på alla nivåer inom regering, lagstiftningsenheter, affärsverksamheter, medier och allmänheten för att åstadkomma förebyggande av brott samt välstånd och individuell säkerhet.

I den preliminära rapporten har vidare bl.a. följande rekommendationer getts.

— Inhämtandet av information från olika länder m.m. bör fortsätta, liksom arbetet med att vidareutveckla databasen; — ”The Commission on Crime Prevention and Criminal Justice” bör uppmuntra medlemsstaterna att överväga, i de fall de inte redan gjort detta, bestämmelser om civila skjutvapen rörande

i) säkert användande och säker förvaring av skjutvapen; ii) adekvata straff för allvarliga brott innefattande missbruk av skjutvapen; iii) vapenamnesti eller liknande program för att uppmuntra allmänheten att lämna in illegala, farliga eller ”onödiga” skjutvapen;

iv) ett licenssystem som säkerställer att personer som befinner sig i riskzonen för att missbruka skjutvapen förhindras att inneha och använda sådana;

v) ett vapensystem, inkluderande krav på märkning av skjutvapen vid tillverkning och vid import, som kan vara till nytta vid brottsutredningar, minska stöldbegärligheten och tillförsäkra registreringen av vapenägare.

SOU 1994:4, prop. 1995/96:52, SFS 1996:67.

2

— ”The Commission on Crime Prevention and Criminal Justice” bör överväga att utarbeta en deklaration över principer rörande civil vapenreglering, utarbeta utbildningsprogram samt uppmuntra medlemsländerna att såväl själva aktivt spåra illegala vapen som vara andra länder behjälpliga vid förfrågningar. — Interpol bör föreslås att företa en undersökning av olika länders möjlighet att spåra vapen och Världstullorganisationen bör undersöka tullens praxis i fråga om förflyttning av vapen.

18.3. Europeiska Unionen

EU:s ministerråd utfärdade den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG) — EG-vapendirektivet. Den svenska vapenlagstiftningen EG-anpassades den 1 april 1996, efter en utredning av Vapenlagsutredningen . Utbyte av information om

2

överföring av skjutvapen skall ske mellan medlemsländerna. För detta ändamål har ett nätverk bildats. Svensk s.k. ”contact point” i detta sammanhang är Rikspolisstyrelsen. Medlemsstaterna skall vidare informera kommissionen om sina kontroller av yttre gräns samt om sina nationella bestämmelser om innehav m.m. av vapen. Kommissionen skall vidarebefordra denna information till andra stater. Slutligen skall kommissionen till Europaparlamentet och domstolen, inom en viss tid överlämna en rapport om den situation som tillämpningen av direktivet resulterat i, vid behov åtföljd av förslag till åtgärder.

18.4. Schengensamarbetet

Schengenkonventionen m.m.

I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer i enlighet med Romfördragets regler ingick Frankrike, Tyskland och Benelux-staterna år 1985 ett separat mellanstatligt avtal, utanför EUramen, om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Detta avtal ingicks i gränsstaden Schengen i Luxemburg och brukar benämnas Schengenavtalet. År 1990 undertecknades en tillämpningskonvention till Schengenavtalet, vilken innehåller bestämmelser om praktiska åtgärder för att genomföra avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränserna, samt andra nödvändiga samarbetsåtgärder, exempelvis polissamarbete och rättsligt samarbete, dataskydd och enhetliga yttre gränskontroller. Denna tillämpningskonvention, kallad Schengenkonventionen, innehåller de viktigaste reglerna

Sverige har dessförinnan deltagit som observatör sedan den 1 maj 1996.

3

för samarbetet. Schengenkonventionen började tillämpas och gränskontrollerna upphörde den 26 mars 1995 mellan sju av de EU-länder som då anslutit sig till Schengenavtalet (förutom de förut nämnda grundarstaterna, även Portugal och Spanien). Varje stat som är medlem i EU har rätt att delta i Schengensamarbetet. Italien, Grekland och Österrike och nu senast de nordiska EUländerna Danmark, Finland och Sverige, har undertecknat avtal om anslutning till samarbetet och deltar till fullo i samarbetet och besluten i verkställande kommittén och övriga organ . De senare tillkomna

3

länderna deltar dock ännu inte i det praktiska samarbetet och gränskontrollerna mot övriga Schengenländer har inte avvecklats. Detsamma gäller Norge och Island vars särskilda samarbetsavtal undertecknades i december 1996, samtidigt med de nordiska EU-ländernas anslutningsavtal. Sammantaget ingår alltså alla EU:s medlemsländer, utom Storbritannien och Irland, i samarbetet. Dessutom är Norge och Island knutna till samarbetet. Schengensamarbetet kan sägas vara ett provisorium i avvaktan på att gemensamma regler kan träda i kraft i hela EU. I Schengenavtalet föreskrivs också att EU-regler har företräde framför Schengen-regler. Schengensamarbetet syftar, som tidigare nämts, till att genomföra fri rörlighet för personer genom att alla personkontroller vid gränserna mellan de länder som deltar i samarbetet avskaffas, dvs. vid de inre gränserna. Som ett led i att kompensera bortfallet av personkontroller vid gränserna innehåller Schengensamarbetet ett långtgående polisiärt och rättsligt samarbete, främst inriktat på det praktiska vardagsarbetet. Bland annat innebär detta ett utökat informationsutbyte och också en möjlighet för direkt operativt polissamarbete över de inre gränserna. Högsta beslutande organet i organisationen är Verkställande kommittén, som består av Schengenländernas ansvariga ministrar. Centralgruppen är Schengensamarbetets högsta tjänstemannaorgan. Härunder finns bl.a. ett antal arbetsgrupper, däribland arbetsgrupp I som handhar polisoch säkerhetsfrågor. Denna arbetsgrupp har i sin tur olika undergrupper, varav en handhar frågor rörande vapen och ammunition (Sub-group on Arms and Ammunition).

Vapenfrågor inom ramen för Schengensamarbetet

Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om vilka typer av skjutvapen som inom de avtalsslutande länderna skall vara förbjudna, kräva tillstånd eller anmälan. Bestämmelserna är ett minimikrav; det är tillåtet för medlemsländerna att ha en strängare lagstiftning. Bestämmelserna i

Prop. 1997/98:164, bet.1997/98:2JuU.

4

konventionen motsvaras i stor utsträckning av bestämmelserna i EGvapendirektivet. Direktivets bestämmelser är dock mer omfattande och mer detaljerade. Eftersom konventionen och direktivet reglerar samma ämne men utan att helt överensstämma i fråga om omfattning och detaljer, skulle det sannolikt uppkomma avsevärda tillämpningssvårigheter om dessa gällde parallellt. Övervägande skäl talar därför för att konventionens bestämmelser, för EU-ländernas del, skall anses vara överspelade i och med direktivet. Denna slutsats har stöd i art. 134 i konventionen, enligt vilken konventionens bestämmelser skall tillämpas endast i den mån de är förenliga med gemenskapsrätten. För Norges och Islands del bör dock konventionens bestämmelser i denna del vara tillämpliga. Som nämnts ovan finns det inom Schengensamarbetet en arbetsgrupp för skjutvapen- och ammunitionsfrågor. Denna grupp möts dock sällan, inte minst därför att dessa frågor numera huvudsakligen regleras i EGvapendirektivet. I maj 1996 beslutade emellertid Centralgruppen att ge Vapen- och ammunitionsgruppen i uppdrag att utarbeta en rapport om illegalt innehav och användande av skjutvapen i de olika länderna och i anslutning härtill framföra nödvändiga rekommendationer. Gruppen arbetar nu med att samla in den information som skall ligga till grund för rapporten. För närvarande har man koncentrerat sig på fem frågor, nämligen omfattningen av den illegala trafiken med vapen, kvaliteten på dessa vapen (i fråga om ålder och kaliber), vapnens ursprung och dess rutt.

18.5. Europol

Europolkonventionen undertecknades den 26 juli 1995. Konventionen skall ratificeras av samtliga EU:s medlemsstater och beräknas kunna träda i kraft under 1998. Sverige har nyligen tillträtt konventionen .

4

Genom konventionen upprättas den europeiska polisbyrån, Europol. Europols främsta uppgift är att vara ett kriminalunderrättelseorgan för medlemsstaterna i EU. Europol skall underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna, inhämta, sammanställa och analysera information och underrättelser, samt att till medlemsstaterna återföra information och underrättelser som berör dem och underrätta dem om upptäckta samband mellan olika brottsliga gärningar samt underlätta polisutredningar i medlemsstaterna genom att överlämna relevant information som finns hos Europol. Härutöver skall Europol för att förbättra samarbetet mellan och öka effektiviteten hos de nationella polismyndigheterna bistå med rådgivning och fördjupade specialkunskaper vid utredningar och

tillhandahålla strategiska och övergripande underrättelser för att främja effektiva och rationella operationer i medlemsländerna samt utarbeta allmänna lägesrapporter. Slutligen skall Europol bistå medlemsstaterna med råd och forskning inom områdena för utbildning, organisation och utrustning, brottsförebyggande arbete och tekniska och vetenskapliga polis- och utredningsmetoder. Europol kan också under vissa noggrant reglerade former utbyta information och underrättelser med andra länder och organisationer samt med andra EU-organ (art. 3). Europol skall alltså verka inom ramen för det mellanstatliga polisiära samarbetet i EU. Europol kan tas i anspråk när de faktiska omständigheterna visar att det förekommer en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller flera medlemsstater och som med hänsyn till brottslighetens omfattning, svårhetsgrad och konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt handlande från medlemsstaternas sida. Europol är under dessa förutsättningar behörigt att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa särskilt allvarliga brott. Dessa brott är narkotikahandel, människohandel, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna fordon och den brottslighet som är förknippad med illegala immigrationsnätverk samt, inom två år från konventionens ikraftträdande, terrorism. Rådet kan härutöver ge Europol i uppgift att arbeta med andra former av brottslighet bland dem som räknas upp i en bilaga till konventionen eller särskilda former av denna typ av brottslighet. I bilagan omnämns olika brott mot liv, hälsa eller frihet, brott mot enskild och offentlig egendom samt bedrägeri och slutligen olaga handel och angrepp på miljön. I den sistnämnda kategorin tas olaga handel med vapen, ammunition och sprängämnen upp. Förutom de på detta sätt definierade brotten kan Europol också användas mot den penningtvätt som hänger ihop med dessa brott samt mot viss annan brottslighet som ingår i Europols behörighet. Med detta avses brott som begås för att skaffa resurser till sådan brottslighet som ingår i Europols behörighet och brott som begås för att underlätta eller utföra sådana gärningar eller för att undvika lagföring och straff för gärningar av sådant slag (art. 2). Organisationen är uppbyggd kring både nationella och internationella beståndsdelar. Inom varje medlemsstat skall det finnas en nationell enhet som skall vara enda förbindelselänk mellan Europol och medlemsstaterna. Varje medlemsland skall också enligt konventionen sända minst en sambandsman till Europols huvudkontor som skall ligga i Haag i Nederländerna. Sambandsmännen är de nationella enheternas representanter i Europol. Europol kommer dessutom att ha egna anställda underrättelsetjänstemän och analytiker samt datatekniker och administrativa tjänstemän. Den övergripande ledningen av Europol handhas av en styrelse medan den dagliga ledningen utövas av en direktör som utse på fyra år.

För Sveriges del har tjänstemän från Justitedepartementet och Rikspolisstyrelsen

5

deltagit.

18.6. Ett nordiskt samarbete

Initiativ till ett nordiskt samarbete har tagits av norska Justis- och Politidepartementet. Representanter från de nordiska länderna har under

5

hösten 1997 sammanträffat för att diskutera olika lagstiftnings- och tillämpningsproblem som är likartade i de olika länderna. Samarbetet förväntas fortsätta under 1998.

19. Kostnader

19.1. Allmänt

Utredningen lämnar flera förslag till skärpningar av bestämmelserna rörande vapeninnehav m.m. såsom att prövningen vid tillståndsgivningen skall vara strängare och att själva innehavet skall kontrolleras noggrannare, t.ex. i form av inspektion av förvaringen och bättre uppmärksamhet på förhållanden som kan leda till återkallelse av ett tillstånd. Förslag av sådan karaktär är av naturen resurskrävande. De kostnader som härigenom uppstår kan dock i viss mån sparas in på andra områden, t.ex. i form av minskade utgifter för brottslighet och andra skador. Det är också utredningens förhoppning att den reviderade lagstiftningen skall vara tydligare och lättare att tillämpa, vilket i sig innebär att resurser frigörs.

19.2. De specifika kostnaderna

Den förstärkta funktionen hos Rikspolisstyrelsen i form av en särskild vapengrupp bör i första hand möjliggöras genom en omdisposition av den nuvarande personalens arbetsuppgifter så att alla vapenfrågor, som i dag handläggs av flera olika personer, styrs till den särskilda vapengruppen. Rikspolisstyrelsens arbetsuppgifter utökas något genom de förslag utredningen lämnat, t.ex. genom att Rikspolisstyrelsen kontinuerligt skall följa upp dels skyttesammanslutningarna och deras märkesfordringar, dels utbudet av vapen på marknaden för att kunna avgöra vilka skjutvapen som är lämpliga för olika ändamål. Dessa utvidgade arbetsuppgifter kan eventuellt kräva en utökning av den nuvarande personalstyrkan. Denna fråga bör i första hand beredas inom Rikspolisstyrelsen. Några av utredningens förslag är avgiftsfinansierade, nämligen förnyelse av innehavstillståndet efter fem år, tillstånd att förvara skjutvapen hos annan, anmälan om utlåning av skjutvapen eller överlämnande av skjutvapen till annan för reparation m.m. samt tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation m.m. (det sistnämnda förslaget är redan sedan tidigare avgiftsfinansierat, då som godkännande för sådan verksamhet). Den ökning av resurserna hos tillståndsmyndigheterna som dessa åtgärder kräver bör täckas av de

avgifter som betalas in. Det är därvid möjligt att utredningens förslag till avgiftstaxa som finns i vapenförordningen behöver justeras något. Den utökade prövningen av förutsättningarna för att erhålla prydnadsoch minnesvapen kan komma att kräva ökade resurser. Emellertid är det mera troligt att bestämmelserna har en avhållande effekt så till vida att många av dem som i dag ”slentrianmässigt” skulle ansöka om sådant tillstånd fortsättningsvis avstår från att inkomma med ansökan. Det är inte möjligt att i dag bedöma i vilken mån belastningen på tillståndsmyndigheterna kommer att öka eller minska. För det fall det, sedan förlaget genomförts, visar sig att tillståndsmyndigheternas resurser inte räcker till bör man överväga att höja avgiften för ansökan om tillstånd till innehav av skjutvapen för dessa ändamål. I sammanhanget kan det nämnas att tillståndsmyndigheterna sannolikt kommer att behöva lösa in fler vapen än vad som är fallet i dag. Det finns därför all anledning att kostnadsmässigt se över hanteringen av inlösenförfarandet. Begränsningen av den s.k. vapengarderoben till att omfatta tre skjutvapen, med den utvidgade prövning som måste göras när någon söker om tillstånd att inneha fler skjutvapen, kommer sannolikt att medföra en ökad belastning för tillståndsmyndigheterna. Här bör man överväga att höja avgiften för ansökan om innehavstillstånd för skjutvapen utöver dessa tre. I samband härmed kan man överväga att tillämpa den utökade ansökningsavgiften även beträffande andra ändamål än jakt. En förhöjd avgift skulle nämligen kunna ha en avhållande effekt i fråga om det antal skjutvapen som en person önskar inneha, samtidigt som det klart motiveras av att tillståndsmyndigheten även i dessa fall skall pröva om skäl finns för att medge tillstånd till fler skjutvapen. Tillståndsmyndigheten bör ju alltid iaktta restriktivitet i fråga om det antal skjutvapen som en och samma person beviljas tillstånd för. De vidare åtgärder som inte direkt kan finansieras genom avgifter eller liknande är inspektionen av att de särskilt meddelade förvaringsföreskrifterna följs — i den mån de inte utförs som ett led i tillståndsmyndigheternas arbete — samt den permanenta vapenamnestin. Kostnaden för dessa brottsförebyggande åtgärder kan man, som tidigare nämnts, emellertid räkna med att tjäna in på andra områden, t.ex. i form av minskad brottslighet. Sannolikt kan man dock räkna med att kostnaderna till stor del täcks redan av de besparingar som den förenklade lagstiftningen medför. Som exempel kan nämnas att en stor del av den tid tillståndsenheternas handläggare har till sitt förfogande för vapenärenden, går åt till att upplysa vapeninnehavare om tilllämpningen av olika bestämmelser, t.ex. förvaringsbestämmelserna.

20. Författningskommentar

Vapenlagen har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Oftast har det rört sig om förhållandevis små ändringar som kunnat göras inom ramen för det rådande regelverket. Genomgripande förändringar, som lett till att nytt regelverk införts, har skett genom 1934 års vapenkungörelse, 1949 års vapenförordning och 1973 års vapenlag. Den tidigare vapenlagen infördes, efter en språklig och systematisk översyn, den 1 april 1996. Det kan synas mindre lämpligt att föreslå en ny vapenlag, så snart efter det att 1996 års vapenlag infördes. Emellertid har utredningen föreslagit dels omfattande förändringar av de materiella bestämmelserna, dels omfattande förändringar av paragrafernas placering såväl i vapenlag som vapenförordning. Inte minst har flera bestämmelser därvid omplacerats från lag till förordning eller tvärtom. Utredningen menar att denna omstrukturering är nödvändig för att göra bestämmelserna mer lättbegripliga, men framför allt för att vapenlagen fortsättningsvis skall bli hanterlig på ett sådant sätt att skärpningar och andra ändringar skall kunna genomföras på ett betydligt smidigare sätt än vad som är fallet i dag. Som exempel kan nämnas att det i modern tid så gott som ständigt har pågått revideringar av vapenlagstiftningen — den ena vapenutredningen synes ha avlöst den andra. Utredningen föreslår alltså att en ny vapenlag skall införas. Med hänsyn till den nära koppling som bestämmelserna har till vapenförordningen har utredningen även lämnat förslag till en ny vapenförordning. Dess bestämmelser kommenteras dock inte här, utan behandlas i respektive avsnitt i betänkandet. Utredningen föreslår vidare att lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål skall arbetas in i vapenlagen. Nämnda lag föreslås därför upphöra. En ny vapenlag medför att vissa följdändringar måste göras i andra lagar som hänvisar till vapenlagen, t.ex. lagen (1992:1300) om krigsmateriel, säkerhetsskyddslagen (1996:627) och lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Dessa ändringar tas inte upp i detta sammanhang.

Vapenlagen

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Den s.k. knivförbudslagen arbetas in i vapenlagen, varför vapenlagens tillämpningsområde utvidgas. Paragrafen motsvarar således tidigare 1 kap. 1 § vapenlagen jämte den i SOU 1996:50 föreslagna 1 § av lagen (1988:254) om förbud mot vapen på allmän plats m.m.

2 §

Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 2 § vapenlagen.

3 §

Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 3 § vapenlagen.

4 §

Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap.5 och 6 §§vapenlagen. Emellertid har tillämpningsområdet utvidgats till att gälla alla skjutvapen som vapenlagen tillämpas på. Tidigare omfattades endast ammunition till ”handvapen”.

5 §

Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 8 § vapenlagen, med tillägget att även sådana föremål som angavs i den tidigare knivförbudslagen omfattas av undantaget. Bestämmelsen har i övrigt endast justerats språkligt.

6 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 1 § vapenlagen med tillägg av kravet på tillstånd för att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning. Tillståndskravet för att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation m.m. innebär en skärpning jämfört med det tidigare kravet på godkännande för att bedriva sådan verksamhet. Förutsättningarna för att sådant tillstånd skall få meddelas anges i 3 kap. 3 § vapenlagen.

7 §

Paragrafen är ny. Den som är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom och härigenom är satt under förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken är inte lämplig att betros med skjutvapen. En sådan person får alltså inte får meddelas tillstånd enligt vapenlagen. Bestämmelsen är en skärpning

jämfört med tidigare 2 kap. 11 § vapenförordningen, som stadgade att bl.a. den som har förvaltare inte fick meddelas tillstånd att inneha skjutvapen utan att förvaltaren samtyckt till innehavet.

8 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 2 § vapenlagen.

9 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 17 § vapenlagen. Bestämmelsen har endast justerats språkligt.

2 kap. Tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition

1 §

Paragrafen är ny. I stället för att stadga att en tillståndssökande skall ha ”behov” av skjutvapen anges att tillstånd får meddelas endast den som har giltigt skäl att inneha skjutvapen. De olika ändamål som utgör giltiga skäl anges i lagtexten. De angivna ändamålen i andra stycket a-f är en katalog över sådana ändamål för vilka tillstånd även tidigare meddelades. Detsamma gäller fjärde stycket. Någon saklig ändring i denna del är inte avsedd. Utöver de ändamål som preciseras i lagen kan det förekomma vissa mindre vanliga ändamål, vilka inte kan förutses och anges på ett mer generellt sätt men som ändå i vissa fall bör kunna godtas. Som exempel kan nämnas skjutvapen som används av räddningstjänsten för att punktera gasbehållare eller av företag för att utveckla/testa produkter, t.ex. skyddsvästar. Tillstånd för sådana skjutvapen förekom även tidigare, utan direkt lagstöd. Genom bestämmelsen i tredje stycket är förfarandet numera lagreglerat. Kravet på att det skall föreligga synnerliga skäl för tillstånd medför att det bara i rena undantagsfall, då starka skäl härför föreligger, kan bli fråga om att meddela sådant tillstånd.

2 §

Första stycket motsvarar tidigare 2 kap. 5 § första meningen vapenlagen. Bestämmelsen tar i första hand sikte på att det skall göras en allmän vandelsprövning av sökanden. Emellertid är det inte bara sökandens ordentlighet och pålitlighet som kan ha betydelse i sammanhanget. Risk för att vapnet kan komma att missbrukas kan exempelvis också föreligga om sökanden delar bostad med någon som kan tänkas hantera vapnet på ett oriktigt sätt, t.ex. i brottsligt sammanhang. Andra stycket innehåller en bestämmelse om ålderskrav. De bestämmelser som tidigare fanns var 2 kap. 3 § fjärde stycket vapenförordningen jämte Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Nu fastslås i lagen att

huvudregeln är att en sökande skall ha fyllt 18 år för att erhålla tillstånd till innehav av skjutvapen, utom beträffande start- och signalvapen. Med hänsyn till den strängare syn som anlagts på förekomsten av prydnadsoch minnesvapen bör inte personer under 18 år komma i fråga för sådana vapen. Det tidigare undantaget beträffande sådana vapen har därför tagits bort. — Från ålderskravet får undantag göras om det föreligger särskilda skäl. I sak avses ingen förändring av den praxis som tidigare gällde i detta hänseende.

3 §

Paragrafen är ny och föranleds främst av att det på marknaden dykt upp skjutvapen som är mindre lämpliga för det ändamål som det avses användas till. Som exempel kan nämnas hagelgevär med militärt utseende och med betydligt sämre precisionsmöjligheter än traditionella hagelgevär. Ett skjutvapen skall alltså vara lämpat för det avsedda ändamålet. Med detta menas att ett skjutvapen som skall användas till jakt skall vara väl lämpat för jaktändamål, såväl i fråga om möjlighet att precisera skotten som utförande och prestanda. Detsamma gäller beträffande skjutvapen för målskytte och skydd. För att tillståndsmyndigheten skall kunna avgöra huruvida ett visst vapen är lämpat för det ändamål som avses bör Rikspolisstyrelsen, gärna i samråd med Statens kriminaltekniska laboratorium, ges möjlighet att meddela föreskrifter i ämnet.

4 §

Punkten 1 anger rekvisiten för sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha egna skjutvapen. Vilka dessa sammanslutningar är bestäms, liksom tidigare, av regeringen. Bestämmelsen anger vidare för vilka huvudsakliga ändamål i frågavarande organisationer får meddelas tillstånd. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.10.1 Punkterna 2—3 motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 3 § c och d vapenlagen.

5 §

Paragrafen, som är ny i vapenlagen, anger förutsättningarna för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen för jakt. Motsvarande bestämmelser fanns i tidigare 2 kap. 3—5 §§ vapenförordningen. I första stycket anges att sökanden måste ha avlagt prov som visar att han kan handha vapnet på ett säkert sätt samt att han har goda kunskaper om jakt och viltvård för att kunna erhålla tillstånd till innehav av jaktvapen. Vad som avses i detta hänseende är, liksom tidigare, den s.k. jägarexamen. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, beslutar om närmare föreskrifter rörande proven, liksom förutsättningarna för undantag från bestämmelsen.

Enligt andra stycket måste sökanden, för att erhålla tillstånd till innehav av ett enhandsvapen för jakt, utöver avlagd jägarexamen dessutom visa att han har särskild användning för enhandsvapen. Bestämmelser härom fanns i tidigare 2 kap. 5 § vapenförordningen. Regeringen beslutar alltjämt om närmare föreskrifter i detta hänseende. I tredje stycket tas tidigare 3 kap. 3 § vapenförordningen, dvs. bestämmelsen om rätt att använda skjutvapen för jaktändamål även till övning eller tävling, in.

6 §

Paragrafen, som är ny i vapenlagen, anger förutsättningarna för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte. Motsvarande bestämmelse fanns i tidigare 2 kap. 3 § vapenförordningen. Enligt första stycket måste sökanden ha varit aktiv medlem i en förening ansluten till någon av de sammanslutningar som avses i 4 §. Regeringen bestämmer de närmare kraven i detta hänseende. Enligt andra stycket krävs vidare, för att erhålla tillstånd till innehav av ett enhandsvapen för målskytte, att sökanden visar prov på särskild skjutskicklighet. I tidigare vapenförordningen angavs att sökanden därvid skulle uppfylla kraven för vissa skyttemärken som olika organisationer har. En sådan bestämmelse är av detaljerad natur och kan svårligen följas upp av regeringen. Regeringen har därför i stället getts möjlighet att bemyndiga Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter i detta hänseende. Tredje stycket rör helautomatiska skjutvapen. För att erhålla tillstånd till innehav av ett sådant vapen krävs att sökanden är en sammanslutning som godkänts av Försvarsmakten eller aktiv medlem i en sådan sammanslutning. Detta krav är nytt och syftar i förlängningen till att användningen av helautomatiska vapen i civila sammanhang skall upphöra. Slutligen krävs det att sökanden fyllt 20 år och har visat prov på särskild skjutskicklighet. Härmed avses de krav som tidigare gällde enligt 2 kap. 3 § vapenförordningen. Vad som bör gälla beträffande skjutskicklighet bestäms lämpligen i samma ordning som för enhandsvapen.

7 §

Paragrafen, som är ny i vapenlagen, anger förutsättningarna för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen för skyddsändamål. Vad gäller tjänstevapen finns bestämmelser i tidigare 2 kap. 3 § andra stycket och 5 § 3 vapenförordningen. I första hand tar bestämmelsen sikte på de fall då skjutvapen behövs i tjänsten. Främst avses väktare vid auktoriserade bevakningsföretag och personer med liknande uppdrag. För att tillstånd skall få meddelas måste

det föreligga ett oundgängligt behov av skjutvapen för tjänstens utförande. Kravet på att det skall föreligga ett oundgängligt behov syftar till att betona att tillståndsmyndigheten skall vara särskilt restriktiv med att meddela tillstånd för skyddsändamål. Vidare stadgas att tillstånd till innehav av skjutvapen kan meddelas även om det annars finns synnerliga skäl. Härmed avses sådana udda fall som tidigare inte reglerats i lagstiftningen (utom såvitt gäller gasvapen, vilka behandlades i tidigare 2 kap. 5 § 3 vapenförordningen), exempelvis en befälhavare på ett fartyg som behöver skjutvapen för skydd vid utlandstrafik eller en nordpolsfarare som behöver skjutvapen för skydd mot vilda djur. Även gasvapen faller naturligtvis under bestämmelsen, vilket innebär att t.ex. ett hotat brottsoffer som behöver tårgasspray för personligt skydd kan få tillstånd att inneha ett sådant om det föreligger synnerliga skäl. Slutligen tas även tidigare 3 kap. 3 § vapenförordningen, dvs. bestämmelsen om rätt att använda skjutvapen för skyddsändamål även till övning eller tävling, in i paragrafen.

8 §

Paragrafen är delvis ny. Första meningen innehåller en bestämmelse om ovillkorlig tidsbegränsning i fråga om tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte eller skydd samt enhandsvapen för jakt. Tillstånden skall begränsas till att gälla i högst fem år. Detta är en nyhet i förhållande till tidigare bestämmelser. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 4.10.2. Andra meningen motsvarar tidigare 2 kap. 5 § tredje meningen vapenlagen.

9 §

Paragrafen, som i huvudsak är ny, anger förutsättningarna för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen för samlingsändamål. Bestämmelsen innebär att Rikspolisstyrelsens tidigare allmänna råd, som innebar att endast ett samlingsområde som är klart definierat och avgränsat kan godtas, upphöjs till lag. Andra meningen motsvarar tidigare 2 kap. 4 § andra meningen vapenlagen.

10 §

Paragrafen, som är ny, anger förutsättningarna för att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen med huvudsakligt prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde. Bestämmelsen innebär en väsentlig skärpning i förhållande till tidigare lagstiftning och praxis så till vida att dels det måste föreligga särskilda skäl för innehavet, dels att vapnet måste göras varaktigt obrukbart. Slutligen skall stor restriktivitet iakttas i fråga om antalet vapen som får innehas för detta ändamål. Vad som avses med

särskilda skäl och stor restriktivitet i fråga om antalet vapen anges närmare i avsnitt 4.10.6.

11 §

Paragrafen, som är ny, anger att tillstånd för ett s.k. udda ändamål bör få meddelas endast efter yttrande från Rikspolisstyrelsen. Den rekommendation i tillståndsärendet som ges i yttrandet bör därvid i normalfallet vara tungt vägande och bör endast frångås om andra omständigheter talar starkt häremot. Att det dessutom måste föreligga synnerliga skäl för att tillstånd skall få meddelas framgår av 1 §.

12 §

Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 1 § första meningen vapenlagen.

13 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 8 § vapenlagen och har i huvudsak endast justerats språkligt. I den tidigare bestämmelsen angavs att den som ”har tillstånd eller rätt att inneha skjutvapen” osv. Den som har tillstånd har emellertid också rätt att inneha sådant skjutvapen som tillståndet avser. Det räcker därför med att i paragrafen ange det senare, dvs. ”rätt att inneha skjutvapen”. Vidare har ”enskilda personer samt sådana sammanslutningar och huvudmän för museer” ersatts med ”den”.

14 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 9 § vapenlagen och har endast justerats språkligt. Liksom i föregående paragraf har ”tillstånd eller” strukits. I andra meningen har syftningsfelet ”ammunition överlåts genom ombud” ändrats till ”ammunition förvärvas genom ombud”. I sak avses ingen förändring.

15 §

Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 1 § vapenlagen och har endast justerats språkligt. I sak avses ingen förändring.

3 kap. Handel med skjutvapen

1 §

Första stycket motsvarar tidigare 2 kap. 10 § första stycket vapenlagen. Det tidigare rekvisitet att sökanden skall ha rätt att driva handel i allmänhet fyller dock ingen självständig funktion. Det har därför strukits ur lagtexten.

Andra stycket är hämtat från tidigare 5 kap. 3 § första meningen vapenförordningen, dvs. att en juridisk person som driver vapenhandel skall ha en godkänd föreståndare för rörelsen. Vad som sagts om personliga förutsättningar för en vapenhandlare skall därvid gälla föreståndare. Någon förändring i sak är inte avsedd.

2 §

Första stycket har sin motsvarighet i tidigare 2 kap. 10 § andra stycket. Nytt är att det i lagen anges att tillstånd alltid skall begränsas till att avse vissa typer av skjutvapen och ett visst antal som får innehas samtidigt, vilket tidigare framgick av vapenförordningen. Andra stycket har sin motsvarighet i tidigare 4 kap. 3 § första meningen vapenlagen.

3 §

Paragrafen, som är ny, anger förutsättningarna för att meddela någon tillstånd att i näringsverksamhet ta emot skjutvapen för reparation, översyn, ändring eller skrotning. I likhet med bestämmelserna rörande vapenhandlare skall sökanden dels ha de kunskaper som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett seriöst och godtagbart sätt, dels vara ordentlig och pålitlig. Ledning kan hämtas från de tidigare bestämmelserna rörande vapenhandlare.

4 §

Paragrafen är ny i vapenlagen men motsvarar tidigare 5 kap. 11 § vapenförordningen.

4 kap. Införsel av skjutvapen eller ammunition

1 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 11 § vapenlagen.

2 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 15 § vapenlagen.

3 §

Paragrafen motsvarar tidigare 2 kap. 16 § vapenlagen.

5 kap. Utlåning av skjutvapen

1 §

Paragrafen rör utlåning av skjutvapen under uppsikt och är hämtad från olika stadganden i tidigare 3 kap. vapenlagen. I sak avses ingen

förändring.

2 §

Paragrafen är ny. Nytt är att den som självständigt lånar ett skjutvapen själv måste ha rätt att inneha ett motsvarande vapen. Detta har tidigare gällt endast beträffande enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen. Bestämmelsen innebär således att endast den vars lämplighet prövats av polismyndigheten får lov att självständigt inneha skjutvapen. Vidare har tvåveckors-regeln, som fanns i tidigare 3 kap. 1 § vapenlagen, tagits bort. I stället gäller att skjutvapen endast får lånas ut tillfälligt och för ett bestämt ändamål. Tillfällighets-rekvisitet gör bestämmelsen mer flexibel, jämfört med dagens bestämmelse. Kravet på att lånet endast får vara tillfälligt bör dock tolkas snävt. I normalfallet bör endast lån som varar i en till två veckor godtas. Att låna ut samma vapen till en person vid flera tillfällen i tät följd bör vidare vara uteslutet. Kravet på att lånet skall ske för ett visst ändamål inskränker ytterligare bestämmelsen. Med ändamåls-rekvisitet avses inte att ett skjutvapen lånas ut för ”jakt” eller ”målskytte”, utan att låneändamålet vid varje lånetillfälle närmare skall preciseras, till exempel ”jakt i Jämtland under vecka 36 år 1998” eller ”pistolskyttetävling i Göteborg den 6 oktober 1999”. Enligt andra stycket gäller att anmälan om utlåningen skall ske till polismyndigheten före varje utlåningstillfälle om utlåningen är avsedd att vara i mer än fem dagar. Detta är inte bara viktigt ur kontrollsynpunkt utan är också av väsentlig betydelse för polisen i dess operativa verksamhet. Tredje stycket anger att start- och signalvapen undantas från bestämmelserna i fråga, liksom var fallet i tidigare vapenlag. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 9.6.3.

3 §

Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 3 § vapenlagen.

4 §

Första stycket anger att ett vapen endast får lånas ut för samma ändamål som långivarens tillstånd avser. Bestämmelsen är hämtad från tidigare 3 kap. 1 § vapenlagen. Andra stycket motsvarar tidigare 3 kap. 2 § vapenlagen men har justerats språkligt för att täcka även sådana fall då det kan finnas risk för att någon i låntagarens omgivning kan komma att missbruka vapnet.

5 §

Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 6 § vapenlagen.

6 §

Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 7 § vapenlagen.

7 §

Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 8 § vapenlagen.

8 §

Paragrafen är ny i utlåningskapitlet, men har sin motsvarighet i tidigare 4 kap. 3 § andra meningen vapenlagen. Andra stycket är dock nytt och innebär en anmälningsskyldighet motsvarande den som gäller vid utlåning som avses vara i mer än fem dagar.

6 kap. Förvaring av skjutvapen och ammunition

1 §

Paragrafen, som är ny, innebär en skärpning av de generella förvaringsbestämmelserna. Skjutvapen skall hädanefter alltid förvaras i säkerhetsskåp eller lika säkert förvaringsutrymme. Med det sistnämnda menas att förvaringsutrymmet minst skall utgöra ett likvärdigt alternativ till ett godkänt säkerhetsskåp. Som exempel kan nämnas egenhändigt konstruerat säkerhetsskåp eller kassun. Delad förvaring av skjutvapen är således inte längre ett godtaget förvaringsalternativ. I andra stycket anges vissa undantag från det generella förvaringskravet, nämligen beträffande sådana skjutvapen m.m. som allmänt sett betraktas som mindre farliga. Sådana skjutvapen m.m. skall dock förvaras på ett sådant sätt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem, vilket innebär att tidigare förvaringsplats alltjämt gäller i dessa fall. Detsamma gäller beträffande ammunition.

2 §

Paragrafen motsvarar i stort tidigare 5 kap. 1 § vapenlagen, dock med förtydligandet att egendomen skall hållas under uppsikt ”i samband med användning av och förflyttning med egendomen”. När skjutvapen och ammunition inte används eller förflyttas skall de nämligen förvaras i enlighet med första paragrafen.

3 §

Paragrafen, som är ny, anger förutsättningarna för förvaring av skjutvapen hos annan. Bestämmelsen innebär en viss uppluckring av de tidigare bestämmelserna i det att större möjlighet att förvara sina skjutvapen hos annan erbjuds. För att få förvara sina skjutvapen hos annan krävs dock att

innehavaren inte själv kan ta hand om sina skjutvapen eller det annars föreligger särskilda skäl. Huvudregeln är således alltjämt att en vapeninnehavare själv skall ta hand om och ansvara för sina skjutvapen. För att få förvara skjutvapen hos annan krävs vidare tillstånd. Därvid skall polismyndigheten pröva om det är lämpligt att vapnen förvaras hos en viss person. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.7.5.

4 §

Paragrafen motsvarar tidigare 5 kap. 4 § vapenlagen. Med transport avses all transport av skjutvapen som inte utgör en sådan förflyttning som regleras i 2 §.

5 §

Första stycket motsvaras av tidigare 2 kap. 5 § tredje meningen, 2 kap. 10 § andra stycket tredje meningen och 5 kap. 5 § vapenlagen. Andra stycket är nytt och innebär att den som meddelats särskild förvaringsföreskrift är skyldig att tillåta inspektion av förvaringen. Sådan inspektion får utföras av tillståndsmyndigheten eller annan person som särskilt förordnats för detta ändamål. Inspektionen skall föregås av en underrättelse i god tid före förrättningen. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om verkställigheten av en inspektion. Inspektioner bör i princip endast genomföras som stickprovskontroller eller på förekommen anledning. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 10.7.6.

7 kap. Återkallelse av tillstånd, omhändertagande av vapen och ammunition m.m.

1 §

Paragrafen ersätter tidigare 6 kap.1 och 2 §§vapenlagen. Grunderna för återkallelse enligt tidigare 1 § a och b är specialfall av grunden i 1 § c. De användes relativt sällan och utgår eftersom återkallelse i dessa fall kan ske med stöd av grunden i 1 § c. Den tidigare bestämmelsen om återkallelse av ammunitionstillstånd i 2 § tog i stort upp samma grunder som bestämmelsen om återkallelse av vapentillstånd gjorde. Största skillnaden bestod i att ammunitionsbestämmelsen inte angav att tillstånd att föra in ammunition till Sverige fick återkallas. Med den föreslagna sammanslagningen av bestämmelserna är det möjligt att återkalla också ett införseltillstånd för ammunition om förutsättningar härför föreligger. Slutligen stadgas att återkallelse av tillstånd skall ske om förutsättningarna för detta föreligger. Med denna lydelse inskärps vikten av polismyndighetens kontroll över vapeninnehavarna samt att endast lämpliga och skötsamma personer skall inneha skjutvapen.

2 §

Första stycket motsvarar tidigare 6 kap. 3 § vapenlagen. Andra stycket är nytt och föranleds av att det i 3 kap. 1 § fastslagits att en juridisk person som driver vapenhandel skall ha en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Brister den godkände föreståndaren i de personliga förutsättningar som utgör grunden för godkännandet bör detta återkallas. Slutligen stadgas, liksom i förra paragrafen, att tillståndet skall återkallas om förutsättningarna för det föreligger.

3 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 4 § första stycket vapenlagen, med den förändringen att ett skjutvapen med tillhörande ammunition skall omhändertas om förutsättningarna för detta föreligger.

4 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 5 § vapenlagen.

5 §

Paragrafen är ny i vapenlagen, men motsvarar vad som gällde enligt tidigare 12 kap. 5 § vapenförordningen. Bestämmelsen bör finnas i lagen eftersom den innefattar en rätt att omhänderta egendom.

6 §

Första stycket motsvarar tidigare 6 kap. 4 § andra stycket vapenlagen. Andra stycket är nytt i vapenlagen, men motsvarar vad som gällde enligt tidigare 12 kap. 6 § vapenförordningen. Bestämmelsen är föranledd av att 5 § införts i vapenlagen.

7 §

Första stycket motsvarar tidigare 6 kap. 6 § vapenlagen. Andra stycket är nytt och innebär en utvidgad anmälningsskyldighet för läkare till att även omfatta patienter i öppenvård. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 11.6.5.

8 kap. Inlösen

Kapitlet motsvaras i sin helhet av tidigare 7 kap. vapenlagen.

9 kap. Förbud mot vapen på allmän plats

Kapitlet är nytt i vapenlagen, men motsvarar tidigare 12 §§ lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, med de tillägg som utredningen föreslog i sitt förra betänkande Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50).

10 kap. Straff och förverkande

1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 9 kap. 1 § vapenlagen. Bestämmelsen har dock kompletterats med stadgandet i tidigare 9 kap. 2 § f, nämligen straffansvaret för den som driver handel med skjutvapen utan erforderligt tillstånd. Ett sådant brott bedöms således numera som vapenbrott, vars straffskala är strängare.

2 §

Paragrafen är ny i vapenlagen, men motsvarar straffbestämmelsen i tidigare lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, med det tillägg som utredningen föreslog i sitt förra betänkande Förbud mot vapen på allmän plats m.m., SOU 1996:50.

3 §

a) Bestämmelsen motsvarar tidigare 9 kap. 2 § a.

b) Bestämmelsen är ny och medför straffansvar för brott mot 1 kap. 6 § c.

c) Bestämmelsen är ny och medför straffansvar för brott mot 5 kap. 8 §.

d) Bestämmelsen är ny och medför straffansvar för brott mot bestämmelserna i 6 kap. eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 kap. 5 §.

e) Bestämmelsen motsvarar tidigare 9 kap. 2 § d vapenlagen.

f) Bestämmelsen motsvarar tidigare 9 kap. 2 § e vapenlagen.

g) Bestämmelsen motsvarar tidigare 9 kap. 2 § g vapenlagen.

4 §

Paragrafen är ny och medför straffansvar för brott mot 5 kap. 2 § andra stycket och 8 § andra stycket samt för brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 12 kap. 1 § i.

5 §

Paragrafen är ny, men har haft en tidigare motsvarighet i lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav.

Bestämmelsen, som innebär en permanent vapenamnesti, behandlas närmare i avsnitt 14.4. Det kan dock påpekas särskilt att kravet på att överlämnandet skall vara frivilligt utesluter alla fall då någon överlämnar ett vapen inför en nära förestående upptäcktsrisk, t.ex. i samband med kroppsvisitation.

6 §

Paragrafen, som är ny, har haft en tidigare motsvarighet i lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav. Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 14.4.

7 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap 4 § vapenlagen.

8 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 5 § vapenlagen, med tillägg av möjligheten att förverka sådana vapen som varit föremål för brott enligt 9 kap. 2 §.

9 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 6 § vapenlagen.

11 kap. Överklagande

Kapitlet motsvarar tidigare 10 kap. vapenlagen.

12 kap. Bemyndiganden

1 §

a) Bestämmelsen är ny och föranleds av att de tidigare bestämmelserna i 1 kap. om undantag från lagens tillämpningsområde flyttats till vapenförordningen.

b) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 1 § b vapenlagen.

c) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 1 § c vapenlagen.

d) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 1 § d vapenlagen.

e) Bestämmelsen är ny och ger regeringen möjlighet att exempelvis bestämma hur många vapen som skall ingå i den s.k. vapengarderoben.

f) Bestämmelsen är ny och har tillkommit på grund av att vissa bestämmelser i tidigare vapenlag har överförts till vapenförordningen.

g) Bestämmelsen är ny och föranleds av att utredningen anser att ett uttalat bemyndigande härom bör finnas, i vart fall numera eftersom en bestämmelse om omhändertagande av vapen i hithörande situationer har överförts från vapenförordningen till vapenlagen.

h) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 1 § e vapenlagen.

i) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 1 § f vapenlagen.

j) Bestämmelsen är ny. Bemyndigandet kan bli aktuellt att utnyttja med hänsyn till Schengen-samarbetet.

2 §

a) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § a vapenlagen.

b) Bestämmelsen är ny och föranleds av att det på marknaden förekommer skjutvapen som inte är lämpliga för det ändamål de används för.

c) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § b vapenlagen.

d) Bestämmelsen är delvis ny. En motsvarighet finns i tidigare 11 kap. 2 § c som har utsträckts till att gälla även beträffande den som i näringsverksamhet tar emot skjutvapen för reparation m.m.

e) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § d vapenlagen.

f) Bestämmelsen är delvis ny i det att den utvidgar rätten att meddela föreskrifter i fråga om förvaring och transport av skjutvapen och ammunition.

g) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § f vapenlagen.

h) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § g vapenlagen.

i) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § h vapenlagen.

j) Bestämmelsen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § i vapenlagen.

3 §

Paragrafen motsvarar tidigare 11 kap. 3 vapenlagen.

Kommittédirektiv

En översyn av vapenlagstiftningen med syftet att förebygga våldsbrott

Beslut vid regeringssammanträde den 30 mars 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott.Utredningsuppdraget ingår som ett led i en bred satsning mot våldet i samhället där ett av målen är att skapa ett samhälle där endast legal hantering av vapen förekommer. I översynen skall ingå dels en utvärdering av de ändringar i vapenlagen (1973:1176) som företogs på förslag av 1987 års vapenutredning, bl.a. vad gäller förvaringen av skjutvapen, dels en utvärdering av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Utredaren skall därutöver på en rad olika punkter överväga om lagstiftningen om skjutvapen, knivar och andra farliga föremål i tillräcklig grad är ägnad att förebygga att vapen eller vapenliknande föremål kommer till användning vid våldsbrott.

Utredaren skall på de områden där det behövs lägga fram förslag till lagändringar. Vidare skall utredaren bl.a. överväga om arbetsmetoderna för att efterforska olovligt innehav av skjutvapen, knivar och andra föremål kan förbättras. Utredaren skall dessutom bedöma möjligheterna till ett utökat internationellt samarbete mot illegal spridning av skjutvapen, särskilt inom Europeiska unionen.

Dir. 1995:39

Bakgrund

Vapenlagen (1973:1176) innehåller föreskrifter om enskildas och organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition. Den är inte tillämplig på staten. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1974:123, omtryckt 1991:1257) och av föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Rikspolisstyrelsen. Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Regler om hantering – bl.a. handladdning – av ammunition finns i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

Utanför vapenlagen faller bl.a. knivar, andra stick- och skärvapen samt andra föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om sådana föremål finns i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (nedan knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål.

Vapenlagen har ändrats vid åtskilliga tillfällen sedan den trädde i kraft 1974. Den senaste övergripande genomgången av vapenlagen i materiellt hänseende företogs av 1987 års vapenutredning, som lade fram sitt slutbetänkande 1989 (SOU 1989:44). Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition skärptes, att det ställdes högre krav på förvaringen av vapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse av vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes. Huvuddelen av de nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1992 (prop. 1990/91:130, bet. 1990/91:JuU33, rskr. 1990/91:300, SFS 1991:1181).

Knivförbudslagen tillkom på grundval av ett delbetänkande från 1987 års vapenutredning och trädde i kraft den 1 juni 1988 (prop. 1997/88:98, bet. 1987/88:JuU40, rskr. 1987/88:254). Lagens tillämpningsområde utvidgades sedermera med verkan fr.o.m. den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:129, bet. 1989/90:JuU35, rskr. 1989/90:287, SFS 1990:413). I samband därmed uttalade justitieutskottet att man förutsatte att en utvärdering av lagen skulle komma att företas av regeringen (a. bet. s. 11 ff.). En

sådan utvärdering har påbörjats inom Justitiedepartementet, men har ännu inte slutförts.

I början av 1993 tillsattes en ny utredning, Vapenlagsutredningen, med uppgift att dels göra en språklig och systematisk översyn av vapenlagen, dels föreslå sådana ändringar av lagstiftningen som föranleds av ett inträde i Europeiska unionen och dels ta upp vissa andra frågor. Det var emellertid inte utredningens primära uppgift att överväga åtgärder mot illegal hantering av vapen och ammunition. Utredningen lade fram sitt betänkande Vapenlagen och EG (SOU 1994:4) i januari 1994. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Avsikten är att inom kort avlämna en lagrådsremiss på grundval av betänkandet.

Under tiden juni – september 1993 genomfördes en så kallad vapenamnesti i enlighet med lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav. Den som olovligen innehade ett tillståndspliktigt vapen kunde under perioden lämna in detta till polismyndigheten utan att riskera att drabbas av påföljd för innehavet. Amnestin ledde till att över 17 000 vapen och vapendelar samt ungefär 15 ton ammunition lämnades in.

Samtidigt som amnestiperioden inleddes den 1 juli 1993 skärptes också straffet för olaga vapeninnehav och olovlig överlåtelse av vapen genom att en särskild straffskala för grovt brott infördes (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:208).

Rikspolisstyrelsen tillsatte under hösten 1992 en projektgrupp för att utreda den illegala vapenmarknaden. Syftet härmed var att få en samlad bild av vilka åtgärder polisväsendet m.fl. måste vidta för att motverka en fortsatt illegal spridning av skjutvapen i samhället. Projektgruppen har redovisat sitt arbete i rapporten Illegala vapen (RPS rapport 1995:2). Denna innehåller en rad förslag till åtgärder, bl.a. om registrering av skjutvapen, rutiner vid införsel av skjutvapen samt prövotid för den som för första gången ansöker om tillstånd till innehav av vapen. Projektgruppen har dock inte utarbetat några förslag till ny författningstext.

Behovet av en översyn

Våldet har blivit grövre

Våldet i samhället har under senare år blivit grövre, bl.a. har ett antal mycket allvarliga brott förövats med användande av skjutvapen. Vidare har det blivit allt vanligare att ungdomar beväpnar sig med knivar och andra farliga föremål. Det förekommer också i ökad utsträckning att tungt kriminellt belastade personer innehar skjutvapen utan tillstånd.

Åtgärder mot olovligt innehav av vapen är av central betydelse inom ramen för en bred satsning mot våldet i samhället. Tillgång till vapen utgör många gånger en förutsättning för att grova brott, exempelvis rån mot penninginrättningar, skall komma till stånd. Förekomsten av vapen innebär också att olika våldssituationer i samhället riskerar att drabba fler individer och få allvarligare konsekvenser än annars. Extrema exempel på detta är de mycket allvarliga våldsbrott som begicks förra året i Falun respektive utanför restaurangen Sturecompagniet i Stockholm. Åtgärder för att förhindra olovlig tillgång till vapen måste sättas in på flera plan. Målet skall vara att skapa ett samhälle där endast legal hantering av vapen och ammunition förekommer.

Illegal spridning och illegalt innehav av skjutvapen måste förhindras

Överlåtelse av skjutvapen till personer som saknar rätt att inneha sådana och olaga innehav av skjutvapen måste motverkas. Risken är uppenbar att sådana vapen förr eller senare kommer att användas på ett sätt som leder till att människor skadas allvarligt. Att skjutvapen finns lätt tillgängliga kan också leda till en allmän upptrappning av våldet i samhället. Det måste därför göras alldeles klart att all hantering av skjutvapen måste ske enligt de bestämmelser som uppställts i lag och annan författning. Den som bryter mot dessa bestämmelser skall därför kunna vänta sig en kraftig reaktion

från samhällets sida. En jämförelse kan göras med samhällets insatser och reaktioner mot överlåtelse av narkotika.

Ett steg på vägen mot en sådan ordning har tagits genom införandet av en särskild straffskala för olaga vapeninnehav respektive olovlig överlåtelse av vapen i det fall brottet är grovt. För att uppnå regeringens mål - ett samhälle där endast legal hantering av skjutvapen och ammunition förekommer kan det emellertid finnas skäl att överväga om ytterligare straffskärpningar är påkallade.

Att enbart genomföra straffskärpningar är emellertid inte tillräckligt; den som är beredd att utföra rån och andra allvarliga brott med vapen är naturligtvis också beredd att bryta mot vapenlagen, även om straffet för detta brott skulle skärpas utöver vad som redan skett. Åtgärder måste därför även sättas in för att säkerställa kontrollen av de lagliga skjutvapen som finns i samhället, så att dessa inte hamnar i orätta händer. Vidare måste övervägas om metoderna för att efterforska vapen som innehas illegalt kan förbättras. Det är också nödvändigt att överväga hur illegal införsel av vapen från andra länder skall kunna förhindras.

Huvuddelen av de skjutvapen som illegalt cirkulerar i Sverige har åtkommits genom stölder hos privatpersoner. Det är därför angeläget att försöka minska antalet sådana stölder. Detta kan ske bl.a. genom krav på säker förvaring av skjutvapen, kontroll av att reglerna om förvaring följs och genom att se till att tillstånd i det enskilda fallet inte beviljas för fler vapen än det finns behov av. De skärpningar av vapenlagstiftningen i dessa avseenden som infördes på förslag från 1987 års vapenutredning har snart varit i kraft i tre år. Tiden får nu anses vara mogen att göra en utvärdering av dessa åtgärder. I det sammanhanget finns det anledning att även ta upp bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition, vilka också skärptes på förslag av 1987 års vapenutredning, samt bestämmelserna om återkallelse av tillstånd enligt vapenlagen.

Rikspolisstyrelsen har i sin rapport om illegala vapen belyst ett flertal frågor av betydelse för kontrollen av skjutvapen i samhället samt lagt fram förslag till åtgärder för att förbättra

denna kontroll. Dessa förslag bör, såvitt avser skjutvapen som hör under vapenlagstiftningen, följas upp och förslag till författningsändringar utarbetas i den utsträckning som detta behövs.

Inträdet i Europeiska unionen medför en ökad rörlighet av personer och varor över g*ränserna. Detta innebär i sig en ökad risk för olovlig införsel av vapen från andra medlemsstater. Samtidigt erbjuder emellertid medlemskapet nya möjligheter att genom informationsutbyte och på annat sätt samarbeta internationellt för att motverka sådana risker. Det kan finnas anledning att överväga hur Sverige i ett längre perspektiv bör agera för att inom ramen för ett sådant samarbete kunna medverka till en bättre kontroll av spridningen av vapen inom unionen.

Reglerna om handel med skjutvapen och om automatiska skjutvapen bör ses över

En fråga som har uppmärksammats i såväl Rikspolisstyrelsens rapport som i andra sammanhang är förutsättningarna för att få bedriva handel med skjutvapen och kontrollen av sådan verksamhet. Ett relativt stort antal personer har tillstånd till sådan verksamhet. Det har bl.a. ifrågasatts om kontrollen av vapenhandlares import av skjutvapen är tillräcklig. En annan fråga som bör uppmärksammas är om kraven på säker förvaring av skjutvapen hos vapenhandlare är tillräckligt högt ställda. Många vapenhandlare har tillstånd att bedriva handel även med automatiska skjutvapen. Med hänsyn till den restriktivitet som bör gälla för beviljande av tillstånd till innehav av sådana vapen och den begränsning av marknaden som följer därav, kan det ifrågasättas om generella tillstånd till handel med automatiska skjutvapen alls bör beviljas.

Automatiska skjutvapen upptas i EG:s skjutvapendirektiv (91/477/EEG) under den kategori av vapen som skall vara förbjudna. Tillstånd till förvärv och innehav av sådana vapen får endast beviljas i särskilda fall. Vapenlagsutredningen har inte föreslagit någon ändring av gällande regler på området med

hänsyn till att det enligt bestämmelsen i 9 § tredje stycket vapenlagen krävs synnerliga skäl för att bevilja tillstånd till innehav av helautomatiska skjutvapen. Det finns anledning att studera hur denna bestämmelse tillämpas i praktiken, bl.a. mot bakgrund av utvecklingen av nya grenar inom sportskyttet, samt att jämföra med tillämpningen i övriga stater inom den Europeiska unionen. Endast genom en sådan kartläggning är det möjligt att bedöma om Sverige lever upp till bestämmelsen i vapendirektivet.

Det bör inte vara tillåtet att medföra skjutvapen på allmän plats

Det finns i dag inget direkt förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats, motsvarande det förbud som gäller för knivar och andra farliga föremål. I detta avseende framstår lagstiftningen som inkonsekvent. Visserligen finns särskilda bestämmelser om förvaring av skjutvapen, som kan vara tillämpliga i sammanhanget, samt möjligheter till återkallelse av tillstånd till innehav vid ett oaktsamt handhavande. Det skulle emellertid - inte minst från pedagogisk synpunkt - vara en fördel om det i lagstiftningen fanns ett klart och tydligt förbud även mot att medföra skjutvapen till allmän plats när detta inte på grund av särskilda omständigheter kan anses befogat.

Utvärderingen av knivförbudet bör slutföras

Förekomsten av knivar och liknande vapen bland ungdomar gör det angeläget att den påbörjade utvärderingen av lagen om förbud mot knivar och andra farliga föremål slutförs. En sådan utvärdering bör ske med utgångspunkt i justitieutskottets uttalanden i samband med att lagens tillämpningsområde utvidgades. Det kan emellertid finnas skäl att också överväga andra frågor.

Förbudet mot att inneha knivar och andra farliga föremål gäller i dag endast på allmän inte förbudet bör utsträckas också till vissa andra platser dit allmänheten kan ha tillträde men som inte räknas som allmän plats, exempelvis vissa myndigheters lokaler.

En annan viktig fråga är om avgränsningen av de föremål som omfattas av förbud mot saluhållande och åldersgräns för överlåtelse enligt lagen är lämpligt avvägd. Det har bl.a. ifrågasatts om inte fler typer av knivar än springknivar och springstiletter bör omfattas av sådana restriktioner.

En reglering av tillhandahållandet av vapenattrapper bör övervägas på nytt

1987 års vapenutredning lade i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) fram ett förslag till införsel-, saluhållnings- och överlåtelseförbud för vapenattrapper. Utredningen motiverade förslaget bl.a. med att sådana attrapper utgör en uppenbar fara i brottssammanhang. Förslaget kritiserades av remissinstanserna och ledde inte till lagstiftning (jfr. prop. 1990/91:130 s. 52 f.).

Under det senaste året har en ny typ av luft- eller gasdrivna enhandsvapen, s.k. soft air guns, börjat marknadsföras. Dessa är avsedda för målskytte med ett slags plastkula och har en relativt ringa effekt. Till det yttre är de emellertid mycket lika ordinära handeldvapen. Detta har bl.a. lett till incidenter, där polis har uppfattat vapnen såsom ett allvarligt hot och stått i begrepp att använda sina tjänstevapen i nödvärn. Risken för att denna vapentyp skall komma att användas vid rån är också stor.

Förekomsten av s.k. soft air guns ger anledning att på nytt överväga om någon form av reglering av tillhandahållandet av vapenattrapper bör införas.

Polisens kontrollmöjligheter bör belysas

För att bestämmelserna i vapenlagen och knivförbudslagen skall kunna upprätthållas på ett effektivt sätt, krävs att rimliga

möjligheter till kontroll ställs till polisens förfogande. Åtminstone när det gäller förbudet mot att inneha kniv på allmän plats har ofta framförts att polisen skulle sakna tillräckliga möjligheter att kontrollera efterlevnaden. Det kan därför finnas anledning att närmare belysa vilka möjligheter som i praktiken finns att enligt gällande bestämmelser uppdaga och ingripa mot såväl olaga innehav av skjutvapen som brott mot knivförbudet. I det sammanhanget bör även övervägas om det är möjligt att förbättra arbetsmetoderna när det gäller att uppdaga olagligt innehav av skjutvapen, knivar och andra föremål, inom ramen för gällande bestämmelser om polisens befogenheter. Allmänna frågor om polisens befogenheter i dessa avseenden behandlas av Polisrättsutredningen (Ju 1991:05).

Ytterligare tänkbara åtgärder bör redovisas

Utöver vad som sagts ovan kan det finnas behov av att göra en generell inventering av samtliga tänkbara åtgärder för att hindra att skjutvapen och ammunition kommer till användning vid brott. En sådan inventering skulle medföra en bättre beredskap för att i framtiden snabbt kunna möta tendenser till en ökad sådan brottslighet.

Höga krav måste kunna ställas på en vapeninnehavare

En utgångspunkt för utredarens överväganden bör vara att var och en som hanterar skjutvapen eller ammunition också har ett ansvar för att egendomen inte kommer i orätta händer. Höga krav måste kunna ställas på den enskilde vapeninnehavaren i dessa avseenden. Endast den som är beredd att uppfylla dessa krav bör anförtros att hantera skjutvapen. Å andra sidan bör den som seriöst använder vapen inte drabbas av onödiga svårigheter eller kostnader.

Utredningsuppdraget

En översyn av vapenlagen

Utredaren skall, mot bakgrund av vad ovan anförts, göra en översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på möjligheterna att förhindra att vapen sprids till kriminella eller på annat sätt kommer till brottslig användning och lämna de förslag som föranleds av denna översyn. I översynen skall ingå följande.

En utvärdering skall göras av de ändringar i vapenlagstiftningen som genomfördes på förslag av 1987 års vapenutredning. I samband därmed skall utredaren särskilt överväga om det finns tillräckliga möjligheter att kontrollera att bestämmelserna om förvaring av skjutvapen följs.

En utvärdering skall också göras av den skärpning av straffet för olaga vapeninnehav och olovlig överlåtelse av skjutvapen, som trädde i kraft den 1 juli 1993. Därvid skall utredaren överväga om det finns anledning att genomföra ytterligare straffskärpningar.

Vidare skall i översynen ingå att överväga om högre krav bör ställas för beviljande av tillstånd till handel med skjutvapen och om kontrollen av och kraven i övrigt på sådan verksamhet bör höjas samt därvid särskilt överväga frågan om tillstånd till handel med automatiska skjutvapen.

Utredaren skall också undersöka hur bestämmelserna i vapenlagen och vapenförordningen om beviljande av tillstånd till särskilt farliga vapen, såsom helautomatiska skjutvapen, tilllämpas samt överväga om dessa överensstämmer med EG:s vapendirektiv.

Utredaren skall härutöver överväga om bestämmelserna om återkallelse av tillstånd enligt vapenlagen är utformade på ett ändamålsenligt sätt, med beaktande både av rättssäkerhetsaspekten och intresset av att kunna förebygga missbruk av skjutvapen. I det sammanhanget skall utredaren även överväga hur polismyndighetens möjligheter att få information om sådana förhållanden som kan föranleda återkallelse av tillstånd skall kunna förbättras.

Dessutom skall utredaren inom ramen för översynen överväga och ta ställning till de förslag som har lagts fram av Rikspolisstyrelsen i dess rapport Illegala vapen, med undantag för sådana åtgärder som faller inom Försvarsmaktens område.

Slutligen skall utredaren göra en inventering av de övriga åtgärder som kan komma i fråga för att minska risken för spridning av skjutvapen och ammunition till kriminella och att vapen kommer till användning vid brott samt göra de överväganden och lämna de förslag som föranleds därav.

Det ingår inte i uppdraget att behandla frågor som rör skjutvapen som tillhör staten. Sådana frågor övervägs f.n. inom Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.

En översyn av knivförbudslagen

Utredaren skall se över lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. I översynen skall det ingå att göra en utvärdering av lagen i enlighet med vad justitieutskottet uttalat i sitt betänkande 1989/90:JuU35.

Vidare skall ingå att överväga om knivförbudet bör utvidgas till att gälla också på andra platser än i dag, t.ex. i myndigheters lokaler dit allmänheten har tillträde, eller om ett generellt förbud att inneha vissa föremål bör införas.

I översynen skall också ingå att överväga om överlåtelseförbud eller förbud mot saluhållande bör införas beträffande fler typer av föremål än vad som föreskrivs i dag, t.ex. vissa typer av knivar eller andra farliga föremål. Därvid bör utredaren undersöka vilka bestämmelser som gäller i andra stater inom Europeiska unionen och om möjligt föreslå en avgränsning som är gemensam inom vårt närområde.

Vissa gemensamma frågor

Utredaren skall överväga och lämna förslag till utformningen av ett förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats i andra

fall än när detta på grund av särskilda omständigheter kan anses vara befogat. Beträffande den lagtekniska utformning av förbudet bör ledning kunna hämtas från knivförbudslagen. Det får emellertid övervägas närmare var bestämmelsen lämpligen bör placeras.

Vidare skall utredaren belysa polisens möjligheter enligt gällande lagstiftning att vidta åtgärder för att uppdaga och ingripa mot olaga innehav av skjutvapen och brott mot knivförbudslagen. Därvid skall utredaren även överväga om det är möjligt att förbättra arbetsmetoderna när det gäller att uppdaga och ingripa mot sådana brott.

Utredaren skall också överväga frågan om en reglering av införsel och tillhandahållande av vapenattrapper och andra föremål som kan förväxlas med fungerande skjutvapen. Därvid skall beaktas såväl de brottsförebyggande aspekterna som risken att nödvärnssituationer uppstår.

Utredaren skall på de områden där författningsändringar bedöms nödvändiga också utarbeta förslag till sådana ändringar. Därvid skall utredaren eftersträva att regelsystemet om skjutvapen och ammunition såväl som bestämmelserna om knivar och andra farliga föremål ges ett klart och entydigt innehåll, t.ex. vad gäller förvaringskraven, inköp och innehav av ammunition, godtagbara skäl för innehav av olika typer av skjutvapen, knivar och andra farliga föremål etc. För att lagstiftningen på området skall vara effektiv måste det stå alldeles klart, både för den enskilde och för tillämpande myndigheter, var gränsen går mellan tillåten och otillåten befattning med skjutvapen, ammunition, knivar och andra farliga föremål.

Utredaren skall slutligen i ett framåtblickande perspektiv bedöma möjligheterna till ett utökat internationellt samarbete mot illegal spridning av vapen, särskilt inom Europeiska unionen. Därvid bör belysas i vilken riktning utvecklingen av detta samarbete bör drivas för att uppnå de mål som ligger till grund för den svenska vapenlagstiftningen.

Ett allsidigt faktamaterial bör sammanställas

Såsom grund för sina överväganden skall utredaren sammaställa ett allsidigt faktamaterial, bl.a. vad gäller tillämpningen av vapenlagstiftningen. Därmed bör resultatet av utredningens arbete även på längre sikt kunna tjäna som ett kvalificerat underlag för regeringens ställningstagande i olika frågor på vapenlagstiftningens område. Ett sådant underlag kan också bidra till en mer saklig debatt om vapenlagstiftningens utformning i framtiden och leda fram till lösningar som kan få en bred anslutning bland de olika intressegrupperna på området.

Utredningsarbetet

Utredaren skall under arbetet samråda med Rikspolisstyrelsen och med de övriga myndigheter som kan vara berörda av de olika sakfrågorna.

För utredarens arbete gäller i övrigt regeringens generella direktiv om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser av framlagda förslag (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) samt om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

Utredaren skall med förtur ta sig an frågan om en utvärdering av knivförbudslagen samt utformningen av ett förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats. Ett delbetänkande bör kunna läggas fram under hösten 1995.

Utredningen skall sedan arbeta vidare med översynen av vapenlagstiftningen i övrigt. Det arbetet skall redovisas före utgången av år 1996.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2

Allvarliga händelser

Det har runtom i världen inträffat flera allvarliga händelser, där skjutvapen kommit till användning. Här återges några av dem som uppmärksammats särskilt de senaste åren, nämligen händelserna i Falun och vid Stureplan i Stockholm samt händelserna i Hungerford och Dunblane i Storbritannien och i Port Arthur, Australien.

Sverige

Tragedin i Falun

Mattias F blev fänrik vid Dalregementet år 1993. Han skötte tjänsten exemplariskt. Under vintern 1993/94 träffade han Eva, vilket fick stor betydelse för honom. Förhållandet var emellertid påfrestande, vilket ledde till att Mattias F började må dåligt. Några dagar före den sista april 1994 uppvisade Mattias F ett annorlunda beteende. Han kom då, ordentligt berusad, till Evas lägenhet i sällskap med två kamrater. Eva och han grälade och i samband med detta tryckte Mattias F ned Eva i en stol och tog, enligt Eva, strypgrepp på henne. Ungefär två veckor senare var Mattias F tillsammans med två kamrater. De drack sprit och begav sig sedan ut på stan. Plötsligt hände då något med Mattias F. Enligt kamraterna blev han alldeles konstig i blicken och skulle spöa dem. Han slog och sparkade på dem. De lyckades dock få ned honom på marken. Han sa att han hade pistol på sig (vilket han inte hade) och hotade dem till livet. Kamraterna försökte prata med Mattias F i cirka två timmar men det var svårt att få kontakt med honom. Stundvis var han helt tokig sedan kunde han somna en stund, därefter vakna och få ett nytt utbrott och sedan kunde han gråta ett tag. Till slut fick kamraterna hem Mattias F till hans lägenhet. I mitten av maj sökte Mattias F, efter förmedling av en bekant till familjen som är läkare, kontakt med en psykolog på Falu lasarett. Han besökte psykologen den 6 juni och fick tid för återbesök den 14 juni. Den 10 juni 1994 tog Eva sin sjuksköterskeexamen. Förhållandet mellan henne och Mattias F var då brutet, men Mattias F kom till högtidligheten i kyrkan och överlämnade en blombukett. På kvällen drack Mattias F sprit tillsammans med en kamrat och begav sig sedan ned till centrum. De besökte ett par restauranger och på den ena träffade

han Eva. De blev osams vilket slutade med att Mattias F blev avvisad från restaurangen. Något senare stötte de på varandra igen, i en park i centrala Falun. Mattias F försökte då få kontakt med Eva och ta tag i henne. Han uppträdde avvikande, var frånvarande och svår att få kontakt med. Han uttalade: ”Jag är odödlig, det här är min stad”. Det hela slutade med att en officerskollega till Mattias F tog hand om honom. Mattias F var ledsen och grät. Han påstod att han varit på hemligt uppdrag i Stockholm och träffat ÖB, vilket inte var sant. Eva lämnade parken och gick vidare till en ny restaurang. Mattias F dök så småningom också upp på restaurangen. De blev på nytt osams och Mattias F blev utslängd från stället. Mattias F begav sig härefter hem till sin bostad. Han bytte om till fältuniform och fortsatte till regementet. Där hämtade han en automatkarbin av typ Ak 5 jämte fem fyllda magasin (150 skott). Han lämnade regementet genom att klättra över staketet. Han bar sin Ak 5 i gående färdigställning. Några personer kom gående mot honom och han öppnade då eld mot dem. Han sköt patronvis eld, s.k. jaktskott. Han sköt ned sex kvinnor som träffades av 27 skott. Fem av dem avled omedelbart eller efter kort tid på grund av svåra huvud- och kroppsskador. Den sjätte kvinnan träffades av två skott, ett i höften och ett i vänstra låret. Mattias F gick vidare efter skottlossningen. Några minuter senare kom en bil emot honom och han sköt mot den på samma sätt som tidigare. Föraren, som träffades av 10 skott, avled efter en kort stund på grund av allvarliga kroppsskador. Mattias F sköt därefter mot en cyklist, som träffades av 12—13 skott. Cyklisten avled sannolikt omedelbart bl.a. på grund av en skada i huvudet. Mattias F begav sig härefter till en byggarbetsplats, där han klättrade upp i en byggkran och stannade en stund. Han klättrade sedan ned och begav sig i riktning mot sin bostad. En polispatrull fick nu syn på honom och anropade honom. Då han lyfte sitt vapen mot dem sköt de båda poliserna mot honom. Även Mattias F avlossade, minst tre, skott mot poliserna vilka träffade polisbilen. Mattias F träffades av ett skott och föll samtidigt som han tappade sitt vapen. Poliserna gick försiktigt fram till honom, tog undan hans vapen och uppmanade honom att ligga kvar på marken tills förstärkning anlände. — Mattias F själv hade endast fragmentariska minnesbilder från kvällens händelser. Han ”vaknade upp” först när han blev träffad i höften. Veckan innan gärningarna hade han sovit endast två till fyra timmar per natt och slarvat med måltiderna. Vid tiden för gärningarna hade Mattias F en alkoholkoncentration i blodet som uppgick till minst två promille. Målet kom i rättsinstanserna framför allt att handla om huruvida Mattias F begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning och/eller om han vid tiden för dom kunde anses lida av en sådan allvarlig psykisk störning. Falu tingsrätt fann att så inte var fallet och dömde Mattias F för mord och försök till mord till fängelse i 14 år. Tingsrätten tog därvid hänsyn till Mattias F:s relativa ungdom (24 år)

samt hans sinnesbeskaffenhet vid brottstillfällena. — Svea hovrätt var av samma mening, utom beträffande strafftidens längd. Hovrätten menade dels att det saknades anledning att särskilt beakta Mattias F:s ålder, dels att det, på grund av gärningarnas exceptionellt höga straffvärde, saknades utrymme för att i mildrande riktning ta hänsyn till att Mattias F till följd av psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Hovrätten bestämde därför påföljden till fängelse på livstid. — Högsta domstolen anförde beträffande Mattias F:s psykiska tillstånd bl.a. att resultaten av de omfattande undersökningar som vidtagits måste ”anses ge vid handen att Mattias F när brotten begicks befann sig i ett tillstånd av psykotiskt karaktär, som upphörde först när han blev träffad av skott från de polismän som grep honom. Att detta tillstånd utlösts av en kraftig alkoholberusning framstår också som klart. Trots att flera faktorer — såsom personlighetsstörning, hjärndysfunktion och depression — får antas ha bidragit till tillståndets uppkomst, kan utredningen inte med erforderlig tydlighet anses utvisa att Mattias F led av en allvarlig psykisk störning före uppkomsten av det psykosartade tillståndet eller att han nu lider av en sådan störning.” Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut (Högsta domstolens dom den 13 februari 1995, DB 14).

Dramat vid Stureplan i Stockholm

Vid tretiden natten till den 4 december 1994 försökte Tommy Z, Guillermo M och bröderna Farshad och Fari D komma in på Sturecompagniet, där redan åtskilliga andra väntade på att bli insläppta. Då Tommy Z och Guillermo M försökte komma förbi kön stoppades de, varvid handgemäng uppstod mellan dem och dörrvakterna (J och F). Slagsmålet avbröts när polis kom till platsen. Innan Tommy Z, Guillermo M och bröderna lämnade platsen, uttalade de hotelser som innebar att J skulle dödas. Tommy Z, Guillermo M och Farshad D beslöt sig för att återvända för att få upprättelse. Enligt Guillermo M och Farshad D kom de överens om att de båda skulle slå J, medan Tommy Z höll dörrvakterna och andra i schack med ett vapen. De åkte i Farshads D:s bil och med Fari D som förare, till Hagsätra för att skaffa vapen som Tommy Z förvarade i en vapengömma. Där hämtade denne en automatkarbin jämte ammunition, varefter sällskapet åkte tillbaka till Stockholm. Under återfärden laddade Tommy Z vapnet med 20 patroner skarp ammunition. Efter att först ha stannat på ett ställe för att rekognosera fortsatte de till ett annat ställe där Tommy Z, Guillermo M och Farshad D lämnade bilen. Guillermo M bar vapnet dolt under sin rock. I Humlegården utbröt en diskussion om de skulle genomföra vad de planerat, som slutade med att de fortsatte mot Sturecompagniet. På vägen dit stannade

Guillermo M och Farshad D till vid en port, medan Tommy Z fortsatte mot restaurangen. Det var stängningsdags och det var mycket folk i rörelse. Plötsligt rusade Tommy Z tillbaka, tog vapnet från Guillermo M och begav sig mot Sturecompagniet, åtföljd av Guillermo M och Farshad D. Ett kort stycke före entrén sköt Tommy Z tre till fyra skott i marken. Väl framme vid entrén sköt han därefter två serier automateld innehållande de återstående skotten in mot trapphuset. Åtskilliga personer träffades och skadades svårt, varav fyra så allvarligt att avled. En av de dödade var J. Efter skottlossningen sprang Tommy Z, Guillermo M och Farshad D från platsen. Målet kom i rättsinstanserna främst att handla om Guillermo M:s och Farshad D:s uppsåt i fråga om gärningen och deras ansvar. Tingsrätten dömde Tommy Z för mord, försök till mord och viss annan brottslighet till fängelse på livstid. Tommy Z överklagade inte domen. Guillermo M och Farshad D överklagade dock domen, liksom åklagaren, såvitt avsåg deras delaktighet i gärningen. Brottsrubriceringarna för deras del blev slutligen fastställda till medhjälp till grovt vållande till annans död och medhjälp till grovt vållande till kroppsskada och påföljden bestämdes till fängelse sex år (Högsta domstolens dom den 9 februari 1996, DB 18).

Storbritannien

Skottdramat i Hungerford

Den 19 augusti 1987 vandrade en man nedför gatorna i den lilla staden Hungerford. Med sig hade han flera skjutvapen, däribland en Browning 9 mm halvautomatisk pistol och ett Kalashnikov-gevär. Mannen sköt urskiljningslöst på människor runt omkring sig. Han dödade sexton personer — elva av dem med pistolen — och skadade åtskilliga fler.

Händelsen medförde att regeringen förbjöd halvautomatiska gevär över kaliber .22 (inches). Däremot företogs ingen ändring beträffande enhandsvapen — troligen främst därför att media i princip enbart fokuserat på Kalashnikov-geväret. Förbudet föregicks av ett inlösenförfarande, vilket dock endast berörde cirka 700—800 skjutvapen. Samtidigt med lagskärpningen inrättades en permanent vapenlagskommitté — ”The Firearms Consultative Committee” — vars uppgift är att hålla uppsyn över vapenlagstiftningen, att föreslå förbättringar av lagstiftningen och att föreslå förändringar och allmänt rådgiva ”the Secretary of State” i hithörande frågor.

Tragedin i Dunblane

Strax efter kl. 9.30, onsdagen den 13 mars 1996, kom Thomas Hamilton till Dunblane Primary School. Kort därefter hade han dödat en lärarinna och 16 av hennes elever. Han hade vidare skottskadat ytterligare 10 elever samt 3 andra lärare. Thomas Hamilton hade med sig fyra enhandsvapen och 743 skott till skolan. Han avfyrade 105 skott med en 9 mm Browning halvautomatisk pistol under en tid av 3—4 minuter innan han begick självmord med ett skott från en .357 Smith & Wesson revolver. Thomas Hamilton hade vapentillstånd och innehade lagligen, vid tiden för sin död, två 9 mm Browning halvautomatiska pistoler och två .357 Smith & Wesson revolvrar samt 1 216 skott till pistolerna och 522 skott till revolvrarna. Han erhöll sin första vapenlicens år 1977 och var medlem i flera gevär- och pistolskytteklubbar under åren 1977—1996.

Tragedin i Dunblane resulterade i att vapenlagen — The Firearms Act — skärptes. Skärpningen innebar i princip ett totalförbud mot innehav, förvärv, inköp, tillverkning, försäljning och överlåtelse av grovkalibriga enhandsvapen (dvs. enhandsvapen med en kaliber överstigande .22 inches). Innehavare av grovkalibriga enhandsvapen kunde under en tremånadersperiod lämna in sina vapen till polisen. En rimlig kompensation utgick för inlämnande vapen. Efter den 1 oktober 1997 kan den som innehar ett förbjudet vapen straffas med fängelse i upp till 10 år. Opinionen för ett totalförbud mot alla slag av enhandsvapen var emellertid stark och ledde till att ”The Firearms (Amendment) Act 1997” skärptes ytterligare. Sålunda är även innehav m.m. av finkalibriga enhandsvapen förbjudet fr.o.m. utgången av februari månad 1998. Även denna skärpning kompletterades med ett inlösenförfarande. Vid utgången av oktober månad 1997 hade omkring 142 000 enhandsvapen lämnats in till polisen, varav 116 000 grovkalibriga sådana. Ytterligare skjutvapen har lämnats in efter detta.

Australien

Skottdramat i Port Arthur

Port Arthur är ett välbesökt turistställe i Tasmanien. Martin Bryant hade en tid före händelsen den 28—29 april 1996, uttalat att han tänkte döda Mr och Mrs Martin, innehavare av gästhuset Seascape, samt skjuta även andra personer som han ansåg inte borde vara i Port Arthur.

Den 28 april 1996 tog han med sig tre högeffektiva halvautomatiska skjutvapen tillsammans med en stor mängd ammunition, en jaktkniv, bensin, handbojor och ett rep. Han begav sig till Mr och Mrs Martins gästhus, där han sköt ihjäl dem båda, innan han fortsatte till den historiskt intressanta och välbesökta delen av Port Arthur. Han hade sina skjutvapen gömda i en sportväska, då han gick in på ett café. Väl inne tog han upp ett av vapnen och avlossade, på nära håll och inom loppet av femton sekunder, femton skott mot cafégästerna. Tolv personer dödades och tjugotvå personer skottskadades, varav tretton mycket allvarligt. Bryant fortsatte till en närbelägen presentaffär och vidare till en parkeringsplats under det att han fortsatte skjuta mot andra, varvid fler personer dödades och skottskadades. Bryant tog sin bil och var på väg mot utgången från det historiska området när vägen korsades av en kvinna och hennes två små döttrar. Han sköt ihjäl kvinnan och den baby hon bar på, med ett enda skott. När han såg den andra flickan springa sin väg och gömma sig bakom ett träd, förföljde han henne och dödade även henne. Vid utgången sköt han ihjäl ytterligare fyra personer i en BMW, varefter han lade beslag på bilen. Strax intill, vid en bensinstation, fanns en annan bil vilken Bryant blockerade. Han försökte sedan dra ut den unga kvinna som satt i bilen. Då hennes pojkvän försökte förhindra detta tvingade Bryant honom bort till BMW:n och föste ned honom i dess bagageutrymme. Han återvände sedan och dödade kvinnan med tre snabba skott. Bryant fortsatte med BMW:n tillbaka till gästhuset Seascape. Under färden sköt han mot flera personer och fordon. Väl framme tvingade han in mannen, som legat i hans bagageutrymme, i huset där han fängslade fast honom med handbojorna. Sedan satte han eld på BMW:n och mördade också så småningom den fängslade mannen. Under den natt som följde sköt Bryant kontinuerligt mot de poliser som omringat huset. Polismännen stormade inte huset, eftersom de i detta skede inte visste att såväl den fängslade mannen som paret Martins redan var döda. Detta uppdagades först påföljande morgon, då Bryant satte eld på huset och, flyende från lågorna, arresterades av polisen. Allt som allt hade Bryant dödat trettiofem personer och skottskadat åtskilliga, många av dem livshotande. Bryant genomgick rättspsykiatrisk undersökning inför rättegången. Han befanns ha en begränsad intellektuell förmåga, på gränsen till förståndshandikapp, men ändå kapabel att fungera i samhället. Domstolen, som inte ansåg honom vara psykiskt sjuk i rättslig mening, dömde honom till livstids fängelse.

Händelsen resulterade i att staterna och territorierna i Australien skärpte sin vapenlagstiftning väsentligt. Exempelvis förbjöds helautomatiska och

halvautomatiska gevär. Förbudet föregicks av ett tolv månader långt inlösenförfarande. Man räknar med att 600 000— 1 000 000 skjutvapen lämnats in under denna tid. Vidare skärptes kraven på den som ansökte om tillstånd att få inneha vapen, kraven på förvaringen och kraven på vapenhandlarna. Man beslöt också att inrätta ett nationellt vapenregister.

Denna verksamhet finansieras till stor del av det obligatioriska jaktkortet, som alla

1

jägare måste lösa.

Bilaga 3

Skyttesammanslutningar

1 Sammanslutningar som i dag får ges tillstånd att inneha skjutvapen

Nedan ges en översiktlig presentation av de sammanslutningar som i dag får ges tillstånd att inneha vapen. I fråga om antalet medlemmar hos de olika sammanslutningarna kan det noteras att det förekommer att medlemmarna är ”dubbelanslutna”, dvs. anslutna till mer än ett förbund. De större skytteförbunden har bildat ett samarbetsorgan — Skytteorganisationernas samarbetskommitté (SOS) — med gemensamma beredningsorgan för olika frågor, t.ex. rörande miljö, PR och juridik. SOS fungerar som ett rent samarbetsorgan vilket innebär att de skilda organisationerna fattar samtliga beslut inom den egna organisationen. Medverkande i SOS är Frivilliga skytterörelsen, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet och Skytterörelsens ungdomsorganisation. SOS samarbetar också i stor utsträckning med Svenska jägareförbundet.

1.1 Svenska jägareförbundet

Svenska jägareförbundet bildades år 1830 och är därmed en av Sveriges äldsta ideella föreningar. Förbundet sprider information om jakt, bedriver forskning, utbildning, skjutträning, hundträning, ungdomsverksamhet och mycket annat. Opinionsbildning om jakt ses också som en viktig fråga. Jägarexamen tillkom på initiativ av Jägareförbundet och är i dag obligatorisk för alla blivande jägare. Förbundet har också sedan 1930-talet i uppdrag att organisera och sköta viltvård och viltforskning, vilket det erhåller statsbidrag för .

1

Organisationen består av 25 till förbundet anslutna länsjaktvårdsföreningar. Arbetet på länsnivå är organiserat i tre regioner där arbetet

308 000 jägare löste jaktkort under 1996.

2

Med undantag av det på senare tid införda SAUER-geväret.

3

bedrivs i 378 jaktvårdskretsar. Av Sveriges drygt 300 000 jägare är

2

omkring 197 000 medlemmar i Svenska jägareförbundet.

1.2 Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare

Förbundet, som bildades 1938, företräder jägare, markägare och övriga naturintresserade personer gentemot myndigheter och andra intressesammanslutningar. Förbundet bedriver såväl hagel- som kulskytte bl.a. i form av viltmåls- och lerduveskytte. Förbundet handhar också fiske och fiskevård. Förbundet omfattar av 23 viltvårdsdistrikt (länsvis) och 175 avdelningar. Medlemsantalet är drygt 16 000.

1.3 Frivilliga skytterörelsen (FSR)

FSR är Sveriges äldsta frivilliga försvarsorganisation, med ursprung i den skarpskytterörelse som organiserades under senare hälften av 1800talet. Rörelsens övergripande mål är att öka intresset för skytte samt förbättra skjutskickligheten och därigenom medverka till att öka vårt lands försvarsförmåga. FSR bedriver skytte med av Försvarsmakten fastställda vapenmodeller . De olika grenarna är: gevär 6,5 mm,

3

korthåll- och luftgevär, skidfältskytte samt kpist- och automatkarbinskytte. Förbundet är det enda civila förbund i Sverige som bedriver skytte med helautomatiska vapen. Verksamheten är indelad i 27 regionalt verkande skytteförbund, 118 skyttekretsar och 1 376 skytteföreningar. FSR har drygt 100 000 medlemmar, varav cirka 60 000 är aktiva. Av dessa är cirka 2 000 aktiva kpistskyttar och cirka 3 000 automatkarbinskyttar. Särskilt de senare ingår som regel i hemvärn, frivillig befälsutbildning eller annan frivillig försvarsorganisation. FSR organiserar också ”Rikspropagandan” — en tävling med automatkarbiner för värnpliktiga. FSR har, som den främsta frivilliga försvarsorganisationen inom skytterörelsen, en nära koppling till Försvarsmakten och erhåller bidrag härifrån med omkring 10 miljoner kronor årligen. FSR får också lokalt och regional bistånd med materiel och möjligheter att utnyttja Försvarsmaktens anläggningar. I ”Försvarsbeslut 1996 — Totalförsvaret i förnyelse försvarsbeslutsperiod 1997—2001” betonade riksdagen de frivilliga försvarsorganisationernas fortsatt stora betydelse och att de utgör en viktig resurs för landets försvar. Ett nytt uppdrag för FSR är

Utredningen behandlar FSR:s verksamhet med helautomatiska vapen samt begreppet

4

”anpassningssituation” närmare under avsnittet med Helautomatiska vapen.

Frivilligutredningen har nyligen övervägt om SPSF och SSF alltjämt bör betraktas som

frivilliga totalförsvarsorganisationer. Utredningen har därvid funnit att de båda förbunden i huvudsak, möjligen något mer indirekt än andra, uppfyller förordningens kriterier och alltså bör kvarstå (SOU 1997:70 s. 72).

att utbilda skytteinstruktörer för att kunna stödja Försvarsmakten vid en anpassningssituation . FSR administrerar också skjutbanebidraget från

4

Försvarsmakten som utgår till FSR, Svenska pistolskytteförbundet och Svenska sportskytteförbundet. Vidare administrerar och svarar FSR för Statens skytteombuds (SSO) verksamhet. SSO:s verksamhet innebär kontroller i samverkan med polismyndigheter av de cirka 5 000 skjutbanor som ägs av skytteorganisationerna.

1.4

Svenska pistolskytteförbundet (SPSF)

SPSF bildades år 1936 och var i många år främst ett förbund för polis och militär med tjänstevapen. Denna bas har till stor del försvunnit. Förbundet utgör nu riksorganisation för pistolskytteföreningar och andra sammanslutningar, som bedriver nationellt pistolskytte. SPSF:s uppgift är att främja och utveckla skytte med pistol och revolver samt att verka för ökad skjutskicklighet och ansvarsfull hantering av dessa vapen. Det nationella pistolskyttet bedrivs främst som banskjutning och fältskjutning, men även skidskytte, springskytte, magnumfältskjutning, snabbskjutning och luftpistolskjutning finns med på programmet. SPSF består av 26 länsindelade pistolskyttekretsar och drygt 600 lokala föreningar. Förbundet har drygt 50 000 medlemmar, varav omkring 21 000 är aktiva skyttar. Större delen av det statliga anslag som förbundet erhåller administreras av Riksidrottsförbundet, medan en mindre del, i form av skjutbanebidrag, härrör från Försvarsmaktens budget. Förbundet är en frivillig försvarsorganisation .

5

1.5 Svenska sportskytteförbundet (SSF)

SSF grundades 1943 genom en sammanslagning av Svenska avdelningen av Internationella skytteunionen och Riksförbundet för kortdistansskjutning. Förbundet blev medlem av Riksidrottsförbundet år 1957 och svarar för Sveriges representation vid t.ex. EM, VM och OS (med undantag av skidskytte som handhas av Svenska skidskytteförbundet).

Se föregående fotnot.

6

SSF:s uppgift är att genom specialdistriktsförbund och föreningar främja utbredningen av skytte enligt Internationella skytteunionens (Union Internationale de Tir, UIT) program samt skapa ekonomiska och andra förutsättningar för en framgångsrik internationell skytterepresentation. SSF omfattar 23 distrikt med drygt 900 lokalföreningar. Förbundet har cirka 135 000 medlemmar, varav drygt 50 000 är aktiva medlemmar. Av dessa har cirka 8 000 tävlingslicens. Verksamheten inom förbundet är uppdelad på fyra sektioner: gevärssektionen, lerduvesektionen, pistolsektionen och viltmålssektionen. Via Riksidrottsförbundet får SSF en del av det statliga bidraget till idrottsrörelsen. Förbundet, som är en frivillig försvarsorganisation ,

6

erhåller också en mindre del från Försvarsmaktens budget, i form av skjutbanebidrag. Svenska armborst unionen och Svenska svartkruts skytte federationen har samarbetsavtal med SSF.

Svenska armborst unionen (SAU)

SAU är ett relativt litet förbund som numera inte bedriver någon större verksamhet. Två former av tävlingsskytte förekommer; match och field crossbow. Match liknar skytte med luftgevär, medan field crossbow mera påminner om bågskytte.

Svenska svartkruts skytte federationen (SSSF)

Svartkrutsskytte bedrivs med historiska vapen som laddas med svartkrut. Vapnen är antingen i original eller replik. Skjutvapen tillverkade före år 1890 kräver inte tillstånd medan replikerna som tillverkats senare är tillståndsbelagda. SSSF, som bildades år 1977, är anslutet till den internationella mynningsladdarorganisationen MLAIC (Muzzle loaders associations international committee). Inom MLAIC används enbart mynningsladdare, medan den svenska rörelsen dessutom tagit upp patronladdade svartkrutsvapen på sitt program. Mynningsladdade svartkrutsvapen laddas med lösa ingredienser som alla förs in från mynningen. Patronladdade svartkrutsvapen laddas med färdigpreparerade patroner. Vapnet måste dock i sin grundkontruktion vara avsett för svartkrut och blykula, vilket utesluter moderna skjutvapen.

SSSF har sedan år 1995 samarbetsavtal med Svenska sportskytteförbundet.

1.6 Svenska skidskytteförbundet

Skidskyttarna har tidigare tillhört Sveriges militära idrottsförbund, men har sedan 1989 ett eget förbund, Svenska skidskytteförbundet. De lokala klubbarna/föreningarna är anslutna till distrikt vilka i sin tur lyder under förbundet. Vintertid bedrivs skidskytte, sommartid springskytte. Man tävlar i fem grenar: distans, sprint, jaktstart, lagtävling och stafett. De vapen som används är gevär i kal .22 samt luftgevär för de yngre. Sveriges skidskytteförbund har cirka 1 000 medlemmar, varav 450 män och 200 kvinnor är tävlingsaktiva. Svenska skidskytteförbundet togs upp i vapenförordningen år 1990 (SFS 1990:8).

1.7 Sveriges militäridrotts- och mångkampsförbund

Förbundet bildades år 1909 och hette fram till år 1987 ”Sveriges militära idrottsförbund”. Skytte sker med pistol och gevär samt luftvapen. Förbundet ansvarar för Försvarsmaktens representation vid militära internationella tävlingar i ett flertal grenar där vapen används, såsom skytte, flygfemkamp, marin femkamp, militär femkamp och fälttävlan. Denna del av organisationen är uppbyggd av 135 idrottsenheter i 4 militäridrottsdistrikt. Medlemsantalet är omkring 20 000, varav ungefär hälften är aktiva. Förbundet är vidare ett specialförbund inom Riksidrottsförbundet. Det organiserar fälttävlan, militär femkamp och modern femkamp. Denna del av förbundet består av 170 föreningar i 15 mångkampsförbund. Medlemsantalet är omkring 5 000, varav ungefär 1 500 är aktiva. Sveriges militära idrottsförbund togs upp i vapenförordningen år 1983 (SFS 1983:37).

2 Sammanslutningar som hemställt om att tillåtas inneha egna skjutvapen

Nedan ges en presentation av de två förbund — Skytterörelsens ungdomsorganisation och Sveriges förbund för praktiskt skytte — som framställt en begäran om att tillåtas inneha egna skjutvapen.

2.1 Skytterörelsens ungdomsorganisation (Skytte UO)

Skytte UO bildades 1968 och omfattar 955 ungdomsskytteföreningar, organiserade i 27 ungdomsskytteförbund med sammanlagt omkring 32 000 medlemmar i åldern 7—25 år. Härtill kommer cirka 10 000 äldre medlemmar, främst bestående av föräldrar och ledare. Organisationen anger som sin viktigaste uppgift att rekrytera ungdomar och ge dem en god skyttefostran och gedigen utbildning inför övergången till vuxenskytteföreningen i Frivilliga skytterörelsens, Svenska sportskytteförbundets eller Svenska pistolskytteförbundets regi. Skytte UO bedriver skytte med gevär och programmet omfattar luftgevärsskytte, korthållsskytte (kal .22), nationellt 6,5 mm skytte samt spring- och skidfältskytte. Skytte UO organiserar härutöver ett fåtal ungdomspistolskytteföreningar, vilka är bildade i samverkan med Svenska pistolskytteförbundet. Skytte UO, som bedriver ungdomsverksamhet i enlighet med förordningen (1994:641) om statsbidrag till ungdomsorganisationer, sorterar under Inrikesdepartementet och erhåller årligen bidrag från Ungdomsstyrelsen. Skytte UO samverkar enligt sina stadgar med Frivilliga skytterörelsen (FSR). För att kunna utöva korthålls och 6,5 mm gevärsskytte är lokalavdelningarna beroende av att det på orten finns en till FSR ansluten skytteförening att samverka med. Så är inte alltid fallet, vilket leder till praktiska problem. Problemet accentueras, enligt Skytte UO, ytterligare av att många vuxenföreningar för en tynande tillvaro. Om en vuxenförening läggs ned eller förklaras vilande kan dess vapen inte föras över till samverkande ungdomsskytteförening.

2.2

Sveriges förbund för praktiskt skytte (SFPS)

SFPS bildades som ett fristående skytteförbund år 1979. År 1986 omorganiserades SFPS till en förbundsorganisation. Förbundet är sedan dess i successiv tillväxt och organiserar för närvarande cirka 2 000 medlemmar, varav 600 tävlingsskyttar, i 32 klubbar över hela landet.

Utmärkande för praktiskt skytte är att tävlingssituationerna efterliknar realistiska situationer så till vida att: I utgångsläget är vapnet hölstrat. Skjutning sker på mycket nära håll (några få meter till maximalt 25 m) och i olika ställningar samt på många olika mål på varje station. Förflyttning, magasinsbyte etc. kan behövas och ingår i skjuttiden. Kortast möjliga skjuttid eftersträvas med höga krav på precision. Kraven på säkerhet är också höga. Skyttet sker med grovkalibriga skjutvapen. Praktiskt skytte organiseras globalt av International practical shooting confederation (IPSC) med nuvarande säte i Kanada. Till IPSC är fler än 50 länders skytteförbund anslutna, däribland samtliga västeuropeiska länder. Sammantaget är cirka 50 000 skyttar anslutna till IPSC. Årligen arrangeras i Sverige ett tiotal större nationella tävlingar samt ett flertal mindre tävlingar på distrikts- och klubbnivå. I augusti 1995 arrangerade SFPS Europeiska Mästerskapen på Gotland, med 460 deltagare och 120 funktionärer från 28 länder. Det primära skälet till att SFPS bildades var att Svenska pistolskytteförbundets styrelse refuserat en motion om upptagande av praktiskt skytte som diciplin inom förbundet. SFPS har härefter sökt etablera samarbetsavtal med Svenska sportskytteförbundet men hemställan har avslagits så sent som år 1993 och är inte längre aktuell. På det lokala planet förekommer dock ofta ett bra samarbete med pistol- och sportskytteföreningar. Inom skytterörelsen är således inställningen till praktiskt skytte blandad.

Framstock eller underbeslag anses utgöra vital del om vapnet blindavfyrats.

1

Bilaga 4

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd beträffande förvaring av skjutvapen och ammunition (RPS FS 1996:6, 16 kap.)

16 kap. Förvaring av skjutvapen och ammunition

samt transport av skjutvapen

Avsnitten 16.2—16.5 i RPS 1996:6, som utgörs av allmänna råd och behandlar förvaring under resor och transporter m.m., transporter, tillfällig förvaring i samband med jakt eller tävling, särskilda förvaringsföreskrifter, vapen i dödsbo och konkursbo samt långtidsförvaring, är inte upptagna i denna bilaga.

16.1 Enskild

Föreskrifter

Med en för vapnets funktion vital del förstås sådan del till vapnet som krävs för att vapnet skall fungera. Vital del är för: * kul- och hagelgevär med slutstycke — slutstycke eller pipa * vapen av bryttyp (ex. hagelgevär) — kolv, baskyl och pipor1* automatkarbin (Ak 4, Ak 5) — underbeslag eller slutstycke * automatgevär (Ag M/42) — bakstycke och kåpa med framföringsfjäder * kulsprutegevär/kulspruta — underbeslag eller pipa eller slutstycke * kulsprutepistol — slutstycke eller pipa * revolver — trumma * pistol — slutstycke eller pipa