RÅ 2004:92

Sedan V.K. överklagat länsrättens dom beslutade kammarrätten den 31 augusti 1998 att inte meddela prövningstillstånd. V.K. överklagade kammarrättens beslut hos Regeringsrätten som den 7 oktober 1999 med upphävande av det överklagade beslutet meddelade henne prövningstillstånd för prövning i kammarrätten av hennes överklagande av länsrättens dom.

V.K. yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom skulle förklara henne berättigad till halv sjukpenning fr.o.m. den 6 maj 1996. Hon anförde bl.a. följande. Såväl försäkringskassan som länsrätten har funnit att hennes arbetsförmåga är nedsatt med hälften, varför halv sjukpenning skall utges enligt 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Det finns inte något utrymme i AFL för undantag med hänvisning till hur den sjukpenninggrundande inkomsten har beräknats. - Vidare har försäkringskassan inte vidtagit eller planerat någon yrkesinriktad rehabilitering, trots att det varit klarlagt att hon inte kan återgå till sitt tidigare arbete. Varken försäkringskassan eller länsrätten har gett någon antydan om vilken typ av lättare anpassat arbete som skulle kunna tänkas och inte heller har man föranstaltat om någon arbetsprövning eller utredning för att utröna vilken typ av arbete hon trots sina sjukdomsbesvär skulle kunna klara. Det torde vara helt klart att hon inte utan åtgärder kan få ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Försäkringskassan har därför inte haft fog för sitt beslut att dra in hennes sjukpenning innan åtgärder enligt 3 kap. 7 b § eller 22 kap. AFL vidtagits. För att den arbetsförmåga hon anses ha skall kunna tas till vara och leda till att hon får ett lämpligt anpassat halvtidsarbete måste ytterligare rehabiliteringsåtgärder vidtagas, vilka försäkringskassan har ansvar för. Under tiden för dessa bör fortsatt sjukpenning betalas ut.

Riksförsäkringsverket (RFV) ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. För den som inte antas kunna återgå till sitt vanliga arbete skall vid bedömning av sjukpenningrätten den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom annat arbete beaktas. Den principen gäller även för arbetslösa. För den som inte kan stå som arbetssökande i det yrke han tidigare hade får bedömningen av arbetsförmågan göras i förhållande till de arbeten den försäkrade kan ta på arbetsmarknaden i stort. Eftersom V.K:s sjukpenninggrundande inkomst är baserad på halvtidsarbete skall hennes normala arbetstid enligt RFV:s mening anses utgöra fyra timmar per dag. RFV anser att V.K. fr.o.m. den 6 maj 1996 borde ha kunnat klara ett för henne lämpligt arbete på halvtid. Hennes arbetsförmåga kan därför inte anses nedsatt i sådan grad att hon är berättigad till sjukpenning för tid efter den 5 maj 1996.

V.K. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och förklara henne berättigad till halv sjukpenning för tiden efter den 5 maj 1996. Hon anförde bl.a. att hon med stöd av 3 kap. 7 § andra stycket AFL var berättigad till sjukpenning.

RFV bestred bifall till V.K:s yrkande och anförde bl.a. följande. Eftersom V.K:s sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är baserad på halvtidsarbete skall hennes normala arbetstid anses utgöra fyra timmar per dag. V.K:s arbetsförmåga är därför inte nedsatt i sådan grad att hon är berättigad till sjukpenning.

Regeringsrätten (2004-11-04, Nordborg, Ersson, Dexe, Stävberg, Hamberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 7 § första stycket AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Av andra stycket framgår att om den försäkrade saknar arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning.

SGI är enligt 3 kap. 2 § AFL den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete här i landet, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst eller på annan grund.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. V.K., som under lång tid varit anställd på halvtid som lokalvårdare, blev fr.o.m. den 30 november 1993 helt sjukskriven. Hon hade då en SGI beräknad på 24 timmars arbetstid per vecka. V.K. gjorde flera försök att återgå i arbete men blev slutligen uppsagd. Hon anmälde sig som arbetssökande i maj 1996. Efter det att en utredning företagits på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås och det bedömts styrkt att V.K. hade halv arbetsförmåga beslutade Göteborgs allmänna försäkringskassa den 21 maj 1996 att fr.o.m. den 6 maj samma år inte utge fortsatt sjukpenning till henne. V.K. uppbär fr.o.m. maj 1996 halv förtidspension.

Frågan i målet är om V.K. med stöd av 3 kap. 7 § andra stycket AFL är berättigad till sjukpenning fastän hon bedömts kunna klara att arbeta i motsvarande omfattning som hon arbetade före sjukfallet.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Sjukförsäkringssystemet avser att kompensera för det inkomstbortfall som kan antas uppstå för den försäkrade till följd av sjukdom. Vid beräkningen av SGI görs i enlighet härmed ett antagande om den årliga inkomst som den försäkrade kan komma att tills vidare få för det egna arbetet och rätten till sjukpenning är i princip relaterad till den tidigare arbetsinsatsen (jfr prop. 1986/87:69 s. 27 och 30 f., prop. 1996/97:28 s. 24 och RÅ 2002 ref. 48). När det i 3 kap. 7 § AFL talas om sjukdom som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga måste detta därför ses mot bakgrund av den försäkrades normala arbetstid.

V.K. har bedömts kunna klara att arbeta halvtid, dvs. i motsvarande omfattning som hon arbetade före sjukskrivningen. Då V.K:s arbetsförmåga fr.o.m. den 6 maj 1996 inte kan anses nedsatt i förhållande till den tidigare arbetsinsatsen har hon inte rätt till sjukpenning. Överklagandet skall därför avslås.