RÅ 2005:24
Elektrisk kraft som förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen har ansetts omfattad av den s.k. nollskattesatsen när verksamheten bedrivits av annan än den som haft leveransavtalet med den skattskyldige kraftleverantören.
Kammarrätten i Sundsvall
X AB och Y AB (bolagen) ansökte hos Skattemyndigheten i Gävle om återbetalning av energiskatt på elektrisk kraft för 35 procent av den el som under åren 1993-1999 levererats till en anläggning som innehades av J.R. Bolagen åberopade att den elektriska kraften förbrukats i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet varför skattesatsen var noll öre per kilowattimme.
Skattemyndigheten avslog ansökningarna i beslut den 11 maj 2000 under åberopande av bl.a. följande. Anläggningen har under de ifrågavarande redovisningsperioderna varit registrerad på J.R. som inte bedriver någon industriell verksamhet. Att den elektriska kraften i nästa led förbrukats av J.R:s hustru som bedriver industriell verksamhet i tillverkningsprocessen påverkar inte bedömningen.
I överklaganden vidhöll bolagen sina yrkanden om återbetalning av energiskatt.
Riksskatteverket (RSV) fann vid omprövning inte anledning till ändring av besluten.
Länsrätten (2001-11-12, ordförande Nygren), som i dom samma dag avgjorde målet gällande Y AB, yttrade i dom avseende X AB, efter att ha redogjort för bestämmelser på området: Länsrätten gör följande bedömning. - Det är ostridigt att bolaget har levererat elektrisk kraft till anläggningen 32154277 som är registrerad på J.R. vilken kraft har förbrukats för sådant ändamål som är befriat från energiskatt. Det får likaledes anses ostridigt att denna skattebefriade förbrukning uppgår till 35 procent och att resterande elektrisk kraft avser förbrukning som inte är befriad från energiskatt. Det förhållandet att förbrukaren av elkraften, JDD, inte varit registrerad som kund (abonnent) hos leverantörsbolaget föranleder i förevarande fall ingen annan bedömning i fråga om skattesatsen. För den förbrukning som sålunda åtgått till industriell verksamhet i tillverkningsprocessen från anläggningen 32154277 skall skattesatsen alltså vara noll öre per kilowattimme. Bolagets överklagande skall därmed bifallas. - Länsrätten bestämmer med ändring av det överklagade beslutet att energiskatten skall vara noll öre per kilowattimme för 35 procent av den elektriska kraft som för ifrågavarande perioder levererats till anläggningen 32154277. Det ankommer på RSV att vidta de verkställighetsåtgärder som följer av domen.
I kammarrätten yrkade RSV att länsrättens domar skulle upphävas och att RSV:s beslut skulle fastställas. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Ifrågavarande el har levererats till privatpersonen J.R. vilken under aktuella tidsperioder inte bedrivit industriell tillverkning. Till följd härav kan nollskattesatsen inte tillämpas. Skattskyldig till energiskatt är bl.a. den som är yrkesmässig producent eller leverantör av elektrisk kraft. Denne skall vara registrerad hos RSV. Skattskyldighet inträder när el levereras från en skattskyldig till oregistrerad förbrukare. Skattesatsen är noll öre/kWh för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Av RSV:s rekommendationer framgår följande vad beträffar yrkesmässig distribution: "En fastighetsägare som fördelar inkommande elkraft från en lokal eldistributör till sina hyresgäster bör betraktas som yrkesmässig distributör om han fakturerar elkraften i form av uppmätt eller uppskattad elförbrukning. Ingår däremot elkraften ospecificerad i hyresdebiteringen bör elkraften anses förbrukad i den egna fastighetsförvaltningen." Trots att elen rent faktiskt förbrukats i en industriell tillverkningsprocess anses den således vara förbrukad i hyresvärdens fastighetsförvaltning om elkraften ingår ospecificerad i hyresdebiteringen. Detta stöder RSV:s synsätt att genomsyn inte skall göras. Vid sin bedömning av vilken skattesats som skall debiteras skall elleverantören strikt gå efter huruvida abonnemangsinnehavaren förbrukar elen i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller inte. Om man frångår denna princip uppkommer i praktiken en ohållbar situation. Den registrerade leverantören skulle då vara skyldig att ta reda på om abonnemangsinnehavaren skall sälja elkraften vidare, kanske i flera led, och anpassa skattesatsen till den slutlige förbrukaren. Tanken är att elleverantören inte skall behöva bedöma om den han levererar till, dvs. abonnemangsinnehavaren, är skattskyldig eller inte utan endast ta reda på om denne är registrerad som skattskyldig eller inte.
Bolagen bestred ändring av länsrättens domar och anförde bl.a. följande. Bolagen vitsordar att bolagen som sådana är skattskyldiga till energiskatt och att skattskyldighet uppkommer när elektrisk kraft levereras till en förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig (11 kap.5 och 7 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE). Av dessa båda bestämmelser tycks RSV dra slutsatsen att bolagens leveranser till J.R. varit skattepliktiga. Emellertid framgår av 11 kap. 1 § samma lag att endast elektrisk kraft som förbrukas i Sverige är skattepliktig. Härav följer att bolagens leveranser av kraft till J.R. som förbrukats i enskilda firman JDD överhuvudtaget inte omfattas av skattskyldighet enligt 11 kap. eftersom det endast är förbrukning som är skattepliktig. När förbrukning väl har skett bestäms skattesatsen enligt 11 kap. 3 §. I förevarande fall är det ostridigt att förbrukning delvis har skett i industriell verksamhet. Skattesatsen är då noll öre. Det bör noteras att leverans och förbrukning alltid sker momentant varför det inte medför några problem att bestämma skattskyldighet och tillämplig skattesats när leverans sker. Analysen av ifrågavarande problemställning måste principiellt ske i den ordning som följer av lagrummens inbördes ordning. Bestämmelserna om energiskatt bör tolkas enligt ordalydelsen vilket innebär att det är i den verksamhet förbrukningen sker som är avgörande för skattesatsen.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (2003-04-03, Sjödin, Eberstein, Lif, referent) yttrade: För perioderna före 1995 skall lagen (1957:262) om allmän energiskatt, LES, tillämpas i målet. Enligt 11 § första stycket 1 i nämnda lag är den skattskyldig som inom landet yrkesmässigt distribuerar eller förbrukar av honom producerad skattepliktig elektrisk kraft eller yrkesmässigt distribuerar av annan producerad dylik kraft. Den som är skattskyldig enligt första stycket 1 skall enligt tredje stycket vara registrerad hos beskattningsmyndigheten som producent eller distributör av elektrisk kraft. - Enligt 12 § inträder skattskyldighet 1. för den som är skattskyldig enligt 11 § första stycket 1, då den elektriska kraften distribueras till förbrukare som inte är registrerad enligt 11 § (skattepliktig distribution). - Enligt 14 § tas skatten ut per kilowattimme med a) noll öre för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. - Enligt 15 § skall, om ej annat följer av andra stycket, distributör av elektrisk kraft föranstalta om uppmätning av sådan kraft med avseende på energi. När särskilda skäl föreligger får beskattningsmyndigheten enligt andra stycket för viss distributör medgiva undantag från skyldighet enligt första stycket. Kan den elektriska kraften icke beräknas på grundval av uppmätning får den enligt tredje stycket istället beräknas efter vad som är skäligt. - För perioderna efter 1994 skall LSE tillämpas. Enligt 11 kap. 3 § utgör energiskatten noll öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. - Skyldig att betala energiskatt är enligt 11 kap. 5 § första stycket den som i Sverige 1. yrkesmässigt framställer elektrisk kraft (producent) 2. yrkesmässigt levererar av honom framställd skattepliktig elektrisk kraft eller av annan framställd elektrisk kraft (leverantör). - Enligt 11 kap. 7 § inträder skyldigheten att betala energiskatt 1. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2, när elektrisk kraft såvitt här är av intresse levereras till en förbrukare som inte är registrerad enligt 6 § (skattepliktig leverans). - Energiskatt som skall betalas av den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2 skall enligt 11 kap. 8 § första stycket bestämmas på grundval av mätning av den elektriska kraftens energiinnehåll. När det finns särskilda skäl får beskattningsmyndigheten enligt andra stycket i visst fall medge att energiskatten får bestämmas på annan grund än mätning av den elektriska kraften. Om den elektriska kraften inte kan bestämmas på en grund som anges i första eller andra stycket skall den i stället beräknas efter vad som är skäligt. - I förarbetena till lagen om skatt på energi (prop. 1994/95:54) uttalas följande. Skyldigheten att betala skatt inträder dock - såväl enligt nuvarande bestämmelser som enligt regeringens förslag - inte förrän den elektriska kraften faktiskt levereras till förbrukaren. Uttrycket leverans får i sammanhanget anses ha samma innebörd som vad gäller skattskyldighetens inträde vid bränslebeskattningen. Elektrisk kraft kan således inte anses ha levererats till den slutlige förbrukaren förrän den passerat dennes mätare (s. 138). Vid leverans från en skattskyldig till en förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig inträder skattskyldigheten när kraften passerar elmätaren hos den som förvärvat elkraften (s. 140). - I SOU 1991:90 s. 153 uttalas följande. Ett system baserat på att olika skattesatser tas ut för elleveranser till olika kundkategorier har den fördelen, att skattebördan direkt drabbar rätt skattesubjekt, utan att några skattemedel måste fördelas tillbaka via den statliga skatteadministrationen. Detta system förutsätter dock att skatterna kan differentieras mellan olika köpare med en tillräcklig grad av precision. Energileverantörerna måste i princip kunna ombesörja att skatten differentieras med avseende på köpare, (energiskattskyldiga förbrukare ombesörjer emellertid själva sina skatteinbetalningar till RSV). För ledningsbundna energislag torde detta inte innebära några större problem. När det gäller elenergi fungerar redan idag uppbörden på så sätt att skatten differentieras av elleverantören beroende på abonnentens verksamhetsområde. Klassificeringen baserar sig på uppgifter från abonnenten, men leverantören är ansvarig gentemot RSV för eventuella felaktigheter i klassificeringen. - I RSV Sp 1999:1 lämnar RSV följande rekommendation: En fastighetsförvaltare som fördelar inkommande elkraft från en leverantör till sina hyresgäster bör betraktas som leverantör, om han fakturerar elkraften i form av uppmätt eller uppskattad elförbrukning. Ingår däremot elkraften ospecificerad i hyresdebiteringen bör elkraften anses förbrukad i fastighetsförvaltarens egna fastighetsförvaltning. En fastighetsförvaltare som särfakturerar elkraften till sina hyresgäster bör således anses skattskyldig. Till följd därav kan de av hans hyresgäster som bedriver industriell verksamhet åtnjuta nollskattesats (6.1). - I förarbetena (prop. 1999/2000:105) till de ändringar i lagen om skatt på energi, varigenom yrkesmässig jordbruksverksamhet gavs villkor som var likvärdiga med industrins såvitt gäller energibeskattningen, uttalas bl.a. följande. Som framhållits av flera remissinstanser finns det behov att göra en översyn av uppbördsreglerna för energiskatten på el. Det kan sålunda t.ex. ifrågasättas om det principiellt är riktigt att ansvaret för att industrin får del av sin nollskattesats helt ligger på leverantörerna. Denna och andra uppbördsmässiga frågor bör utredas i särskild ordning. - Det bör särskilt undersökas i vad mån energiskattereglerna kan förändras i syfte att skapa ett mer lätthanterligt och administrativt enklare uppbördssystem för såväl jordbruksnäringen som tillverkningsindustrin. Det är inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra en sådan mer generell översyn av uppbördsreglerna för energiskatten på el. Valet mellan på vilket sätt energiskattefriheten för el skall komma jordbruksföretagen till del står således mellan att bygga på dagens regelverk eller införa ett återbetalningssystem, liknande det som föreslås för återföringen av skattelättnaderna på bränslesidan. Som närmare utvecklats i promemorian är det inte helt enkelt att skapa ett hanterligt administrativt system för att ge jordbruksföretagen del av den aktuella skattefriheten. Anledningarna till detta är i huvudsak två, dels är det ett stort antal jordbruksföretag som beräknas komma ifråga för skattefrihet, dels har den övervägande delen av dessa företag ett elabonnemang som förser såväl näringsverksamheten som bostad och annan icke skattefri verksamhet på jordbruksfastigheten med el. - Det är visserligen så att elleverantörerna redan idag hanterar kunder för vilka en nollskattesats skall tillämpas. Det rör sig om betydligt färre än vad gäller jordbruksnäringen. Även om blandad verksamhet kan förekomma i samband med industri- och växthusverksamhet är det inte alls i samma omfattning som inom jordbruket, där det snarare är regel än undantag att lantbrukaren har sin bostad på den fastighet där han bedriver näringsverksamheten. - Det ter sig [dock], mot bakgrund av dagens utformning av uppbördsreglerna för energiskatten på el, inte rimligt att lägga på elleverantörerna uppgiften att ombesörja att jordbrukskunderna redan vid elleveransen får del av den aktuella skattefriheten. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att ett återbetalningssystem skapas även för att dessa företag skall erhålla del av skattefriheten på el. - Det bör dock redan nu poängteras att vad som företagen ges rätt till återbetalning av, är skatten på den el som förbrukas i näringsverksamheten (s. 100-101). - I författningskommentaren uttalas följande. Den som är berättigad att ansöka om återbetalning av energiskatten på el är den som förbrukat elen i sin jordbruksverksamhet. Ingenting bör dock hindra att, om fördelning av den totala elförbrukningen kan ske på skälig grund, jordbruksföretaget medges återbetalning trots att det elabonnemang varigenom elen levererats till jordbruksfastigheten innehas av någon annan. Detta kan t.ex. vara fallet om två makar bor tillsammans på en jordbruksfastighet och hustrun står som elabonnent, medan mannen driver jordbruksrörelsen. En annan sannolikt inte helt ovanlig situation, är att en fysisk person innehar elabonnemanget medan jordbruksverksamheten på fastigheten bedrivs i denne fysiska persons fåmansbolag (s. 120). - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. J.R:s hustru driver den enskilda firman JDD. Verksamheten bedrivs huvudsakligen i ett annex och i ett uthus till parets bostadshus. För dessa två hus har firman en separat elmätare och abonnemang med mätarnummer 32154286. På anläggningen med mätarnummer 32154277 har J.R. stått för abonnemanget. Beroende på uppvärmningssystemets utformning har 35 procent av förbrukningen på anläggningen ansetts belöpa på firman. RSV medgav återbetalning avseende den elkraft som passerat mätaren 32154286. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Det är ostridigt i målen att bolagen är skattskyldiga för ifrågavarande leveranser av elkraft. Skyldighet att betala energiskatt inträder när elkraften levereras. Enligt förarbetena, se ovan, kan elektrisk kraft inte anses ha levererats till den slutlige förbrukaren förrän den passerat dennes mätare. Avgörande för om den s.k. nollskattesatsen skall kunna tillämpas skulle då vara om förvärvaren av elkraft, dvs. J.R., förbrukar denna i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Enligt vad som framkommit i målen har inte J.R., som inte är skattskyldig, förbrukat elkraften på ett sådant sätt att nollskattesatsen kan komma ifråga. - Enligt länsrättens synsätt saknar emellertid detta förhållande betydelse utan avgörande för frågan om skattesats skall vara för vilket ändamål elkraften slutligen förbrukas, dvs. oberoende av vem som förvärvat elkraften, eller annorlunda uttryckt, med bortseende från vem som är abonnemangsinnehavare. - Visst stöd för en sådan tillämpning finns i den proposition som, enligt ovan, föregick ändringen av energibeskattningen för jordbruksnäringen. Som exempel på svårigheter att skapa ett hanterligt administrativt system för att ge jordbruksföretagen del av den aktuella skattefriheten anfördes bl.a. att övervägande del av jordbruksföretagen har elabonnemang som förser såväl näringsverksamheten som bostad och annan icke skattebefriad verksamhet med el. Det ansågs därför, bl.a. med hänsyn till dagens utformning av uppbördsreglerna för energiskatten på el, inte rimligt att lägga på elleverantörerna uppgiften att ombesörja att jordbrukskunderna redan vid elleveranserna fick del av skattefriheten. - För jordbruksföretagen gäller därför att återbetalning av energiskatt medges av RSV i efterhand på grundval av uppgifter i ansökan till RSV om faktisk förbrukning. RSV har således betydligt bättre kontrollmöjligheter än i fråga om tillverkningsindustrin där det som nämnts är elleverantörerna som administrerar skattefriheten. Enligt kammarrättens mening kan därför uttalandena i förarbetena om genomsyn såvitt gäller jordbruksnäringen inte utan vidare tas till intäkt för att lagstiftaren har haft för avsikt att samma synsätt skall anläggas avseende det förfarande varigenom tillverkningsindustrin får del av skattefriheten. Tvärtom skulle förarbetena kunna tolkas på så sätt att det har ansetts föreligga behov av en särskild lösning för jordbruksföretag med hänsyn till jordbruksnäringens speciella karaktär; nämligen det stora antalet företag och att övervägande delen av dessa företag har ett elabonnemang som förser såväl näringsverksamheten som bostad och annan icke skattefri verksamhet med el. - Uppbördssystemet såsom det för närvarande är utformat, där det ankommer på den skattskyldige leverantören att avgöra i vad mån leveransen sker till en förbrukare som är berättigad att förbruka el skattefritt, bör präglas av enkelhet och förutsebarhet. Det är enligt kammarrättens mening orimligt att ålägga leverantören en så långtgående undersökningsplikt som blir fallet om det förelåg en möjlighet för leverantören att bortse från det subjekt som förvärvat elkraften. Kammarrätten finner därför vid en sammantagen bedömning att det inte finns tillräcklig grund att anse att den i målen aktuella elkraften levererats till förbrukare som bedriver tillverkningsindustri. Den s.k. nollskattesatsen kan därför inte tillämpas. Härav följer att RSV:s talan skall bifallas. - Kammarrätten bifaller överklagandet och fastställer, med upphävande av länsrättens domar, RSV:s beslut.
Bolagen överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och fastställa länsrättens domslut. Till stöd för sin talan anförde bolagen bl.a. följande. Av 11 kap. 1 § LSE framgår att elektrisk kraft som förbrukas i Sverige är skattepliktig och av 3 § första stycket 1 att sådan förbrukning är skattebefriad om den sker i industriell verksamhet. Det är ostridigt att den aktuella kraften förbrukats i sådan verksamhet. Skatteverkets synsätt, att den s.k. nollskattesatsen inte gäller därför att bolagen inte haft någon avtalsrelation med förbrukarna, saknar stöd i lagtexten. Starka ändamålsskäl talar för att tolka lagtexten i enlighet med dess ordalydelse eftersom lagstiftarens intention rimligen måste ha varit att elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet skall vara skattebefriad. Under alla förhållanden torde det vara unikt att lagtext tolkas till den skattskyldiges nackdel med hänvisning till att motsatt tolkning medför praktiska svårigheter för den skattskyldige.
Skatteverket bestred bifall till yrkandena och anförde bl.a. följande. Av 11 kap. 5 § LSE framgår bl.a. att den är skyldig att betala energiskatt som i Sverige yrkesmässigt levererar av annan framställd elektrisk kraft (leverantör). Den som yrkesmässigt levererar elektrisk kraft är således skattskyldig och förutsätts vara registrerad hos beskattningsmyndigheten. En hyresvärd eller motsvarande som vidareförsäljer/särdebiterar elektrisk kraft till sina hyresgäster eller motsvarande är därmed skattskyldig och skall själv vara registrerad. Motsvarande bestämmelser finns i 11 § LES. Av 11 kap. 7 § LSE, i lydelsen för den i målet aktuella tidsperioden, framgår att skattskyldigheten inträder när elektrisk kraft levereras till en förbrukare som inte själv är registrerad som skattskyldig. Bestämmelsen motsvaras i LES av 12 §. Avsikten med att undanta leveranser till en förbrukare som är registrerad är att undanta leveranser mellan registrerade skattskyldiga. Leveranser av elektrisk kraft skall kunna ske mellan registrerade skattskyldiga utan att skattskyldigheten inträder för elleverantören även om mottagaren är förbrukare av den elektriska kraften. Den som är registrerad skattskyldig ansvarar för att skatten redovisas både för egenförbrukning och för leveranser. Det förutsätts att den som yrkesmässigt levererar elektrisk kraft är registrerad. Det uppstår då ingen situation där den skattskyldige elleverantören behöver bedöma den verksamhet som abonnentens kund bedriver. Om abonnenten vidareförsäljer den elektriska kraften är denne skattskyldig och skall därför själv redovisa skatt för egenförbrukning och leveranser. Om abonnenten inte är registrerad bör denne av elleverantören förutsättas inte vara skattskyldig. Enligt verkets mening bör "förbrukare" omfatta även den som utan att vara registrerad förvärvar elektrisk kraft. Av 11 kap. 5 § LSE följer att bolagets synsätt, dvs. att med leverans avses endast fysisk leverans och inte avtalsförhållande mellan parterna, inte är i enlighet med lagstiftarens avsikt. Detta följer också av kommentarerna till paragrafen (prop. 1994/95:54 s. 139 f.). I förevarande fall skall abonnenten anses vara förbrukare. Eftersom denne inte bedriver någon tillverkningsprocess omfattas leveranserna inte av den reducerade skattesatsen.
Regeringsrätten (2005-05-02, Sandström, Dexe, Nord, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målen skall LES tillämpas avseende åren 1993 och 1994 och LSE, som trädde i kraft den 1 januari 1995 och ersatte LES, beträffande följande år. Vad gäller LES är bestämmelserna i 11 § första stycket 1 och tredje stycket, 12 § 1 samt 14 § första stycket a av intresse. I LSE finns en motsvarande, i sak oförändrad, reglering i 11 kap.
Enligt 11 kap. 3 § första stycket 1 LSE utgör energiskatten noll öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas bl.a. i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Enligt 11 kap. 5 § första stycket 2 är den skattskyldig som i Sverige yrkesmässigt levererar av honom framställd skattepliktig elektrisk kraft eller av annan framställd elektrisk kraft (leverantör). En sådan skattskyldig skall enligt 11 kap. 6 § vara registrerad hos beskattningsmyndigheten. Skyldigheten att betala energiskatt inträder enligt 11 kap. 7 § 1 a när elektrisk kraft levereras till en förbrukare som inte är registrerad enligt 6 § (skattepliktig leverans).
Frågan i målen är om nollskattesatsen skall tillämpas på elektrisk kraft som under åren 1993-1999 förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen när verksamheten bedrivits av en annan än den som haft aktuella leveransavtal med bolagen.
Av handlingarna i målen framgår följande. J.R:s hustru driver näringsverksamhet under firma JDD. Verksamheten bedrivs huvudsakligen i ett annex och ett uthus till makarnas bostadshus. Bolagen har levererat elektrisk kraft enligt två abonnemang, ett med J.R.(mätarnr 32154277) som kund och ett annat, som inte är aktuellt i målen, med JDD som kund. Beroende på uppvärmningssystemets utformning har 35 procent av den leverans som avser förstnämnda abonnemang ansetts belöpa på verksamheten i JDD.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
I målen är ostridigt att 35 procent av den aktuella elektriska kraften förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. För sådan förbrukning är energiskatten noll öre per kilowattimme, varvid det i lagtexten inte ställs upp någon ytterligare förutsättning för att denna nollskattesats skall få tillämpas. Den omständigheten att den elektriska kraften förbrukats i en verksamhet som bedrivits av en annan än den som haft ifrågavarande leveransavtal med bolagen saknar därför betydelse i målen.
Av det anförda följer att bolagens överklaganden skall bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandena och förklarar, med upphävande av kammarrättens dom, att energiskatten skall vara noll öre per kilowattimme för 35 procent av den elektriska kraft som bolagen under aktuell period levererat till J.R. (mätarnr 32154277).