SOU 2003:38

Svåra skatter!

Till statsrådet och chefen för Finansdepartementet Bosse Ringholm

Genom beslut den 19 april 2001 bemyndigade regeringen chefen för Finansdepartementet att tillkalla en kommitté med parlamentarisk sammansättning med uppgift att göra en översyn av reglerna för nedsättning av energiskatter för vissa sektorer (dir. 2001:29).

Som ordförande förordnades från den 1 maj 2001 professorn Lennart Hjalmarsson från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Som ledamöter förordnades från den 12 juni 2001 riksdagsledamoten KG Abramsson, dåvarande riksdagsledamoten Ola Alterå, riksdagsledamoten Sven Brus, Åsa Domeij, riksdagsledamoten Lennart Kollmats, riksdagsledamoten Marietta de Pourbaix-Lundin, dåvarande riksdagsledamoten Lisbeth Staaf-Igelström, riksdagsledamoten Per Olof Svensson och riksdagsledamoten Per Rosengren. Lennart Kollmats entledigades fr.o.m. den 23 oktober 2001 och från den 19 februari 2002 förordnades professorn Ulf Keijer som ledamot. Ola Alterå entledigades fr.o.m. den 31 december 2001 och från den 1 januari 2002 förordnades dåvarande riksdagsledamoten Lennart Daléus som ledamot. Lennart Daléus entledigades fr.o.m. den 25 september 2002 och från den 22 oktober 2002 förordnades riksdagsledamoten Lena Ek som ledamot. Per Olof Svensson entledigades fr.o.m. den 17 januari 2002 och från samma dag förordnades riksdagsledamoten Per Erik Granström som ledamot. Åsa Domeij entledigades den 16 augusti 2002 och från den 28 oktober 2002 förordnades politiskt sakkunnige Lennart Olsen som ledamot.

Som sakkunniga förordnades från den 12 juni 2001 departementsrådet Agneta Bergqvist, departementsrådet Yvonne Fredriksson ämnesrådet Conny Hägg och departementsrådet Anders Kristoffersson. Yvonne Fredriksson entledigades fr.o.m. den 17 april 2002 och från samma dag förordnades ämnesrådet Maria Gårding-Wärnberg som sakkunnig. Anders Kristoffersson entledigades fr.o.m. den 1 januari 2002 och från samma dag förordnades departementsrådet Katinka Hort som sakkunnig.

Som experter förordnades från den 12 juni 2001 departementssekreteraren Agnes von Gersdorf, dåvarande kanslirådet

Åsa Johannesson-Lindén, civilingenjören Göran Lagerstedt, dåvarande vice verkställande direktören Göran Lundin, dåvarande enhetschefen Stefan Nyström, kanslirådet Christina Oettinger-Biberg, skattejuristen Gunnar Rabe, dåvarande departementssekreteraren Maria Sandqvist, ämnesrådet Susanne Åkerfeldt och departementsrådet Hans Öhgren. Göran Lundin entledigades fr.o.m. den 25 oktober 2001. Professorn Runar Brännlund förordnades från den 21 november 2001 som expert. Departementssekreteraren Åsa Leander förordnades från den 29 november 2001 som expert. Stefan Nyström entledigades fr.o.m. den 14 december 2001 och från samma dag förordnades enhetschefen Tom Hedlund som expert. Verkställande direktören Bernt Gustafsson förordnades från den 20 februari 2002 som expert. Maria Sandqvist entledigades fr.o.m. den 1 mars 2002 och från samma dag förordnades departementssekreteraren Mikael Möller som expert. Agnes von Gersdorf och Åsa Johannesson-Lindén entledigades fr.o.m. den 16 augusti 2002. Agnes von Gersdorf förordnades, återigen, från den 1 januari 2003 som expert.

Som sekreterare förordnades från den 6 augusti 2001 kammarrättsassessorn Johan Sanner och från den 1 juli 2001 ekonomie dr Ann Veiderpass.

Kommittén, som antagit namnet Skattenedsättningskommittén (SNED), får härmed överlämna sitt betänkande Svåra skatter! (SOU 2003:38).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Uppdraget är härigenom slutfört.

Göteborg i april 2003

Lennart Hjalmarsson

KG Abramsson Sven Brus Lena Ek Per Erik Granström Ulf Keijer Lennart Olsen Marietta de Pourbaix-Lundin Per Rosengren Lisbeth Staaf-Igelström

/Johan Sanner Ann Veiderpass

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Inför arbetet med att förverkliga strategin för fortsatt grön skatteväxling beslöt regeringen i april 2001 att tillkalla en kommitté med parlamentarisk sammansättning med uppgift att utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. I uppdraget ingår att föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och analysera i vad mån sådan verksamhet bör motivera energiskattelättnader. Kommittén har också i uppdrag att utreda alternativa avgränsningar av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller i dag.

Kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna. Särskilt skall EG:s regler om statligt stöd beaktas.

Härutöver har kommittén att göra en översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen.

Idag gällande energibeskattningssystem

I Sverige gäller idag att bränslen beskattas med energi- och koldioxidskatt enligt skattesatser fastställda för varje energislag. För biobränslen gäller skattefrihet, råtallolja beskattas dock av näringspolitiska skäl. El beskattas med energiskatt. Skattenivån varierar såväl mellan, som inom olika sektorer i samhället.

Näringslivets skattebas delas för närvarande upp i tre sektorer, nämligen en industrisektor (jordbruk, skogsbruk, vattenbruk, växthusnäring, gruvindustri och mineralutvinning samt tillverkningsindustrin), en energisektor (el-, gas-, värme- och vattenförsörjning)

och en övrigsektor (byggverksamhet, offentlig verksamhet, transporter och övriga tjänster).

I dagens energiskattesystem tillämpas en, jämfört med övrigsektorn reducerad skattenivå för energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom tillverkningsindustrin samt inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna. För tillverkningsindustrin (inklusive gruvindustrin och mineralutvinningen) omfattar nedsättningsreglerna den energi som förbrukas vid själva tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. För övrig förbrukning inom tillverkningsindustrin gäller samma beskattning som för övrigsektorn. I huvudsak gäller följande nedsättningar:

  • Generell nedsättning för industrisektorn (den s.k. industriskattesatsen): för bränslen som används för annat ändamål än drift av motordrivna fordon betalas ingen energiskatt och endast 25 procent av koldioxidskatten. För el betalas ingen energiskatt.
  • 0,8-procentsregeln gäller för hela industrisektorn: nedsättning ges för den del av koldioxidskatten som överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet. För den överskjutande delen betalas 24 procent i skatt.
  • 1,2-procentsregeln gäller för vissa industrier: vid tillverkning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller (t.ex. cement, kalk, sten och glas) medges ytterligare nedsättning för skatt på kol och naturgas. Dessa företag betalar ingen koldioxidskatt för den del av skatten som överstiger 1,2 procent av försäljningsvärdet.

Beträffande industrisektorns energibeskattning gäller även att s.k. råvaruenergi är skattebefriad, dvs. om bränsle förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning så tas inte någon skatt ut. För el gäller en liknande reglering, även om den pga. nollskattesatsen för närvarande inte fyller någon funktion.

För energiomvandlingssektorn gäller att bränslen som används för elproduktion är skattebefriade. Skatten tas i stället ut i konsumtionsledet genom energiskatt på el. Full energi- och koldioxidskatt betalas för bränslen som används för värmeproduktion i värmeverk. För värmeproduktion inom kraftvärmeproduk-

tion reduceras energiskatten med 50 procent samtidigt som full koldioxidskatt utgår. Industriellt mottryck, dvs. industrins kraftvärmeproduktion, omfattas av industriskattesatsen och ingen energiskatt men 25 procent koldioxidskatt betalas för insatsbränslen. Regeringen har dock föreslagit att skattereglerna för kraftvärmeproduktion i fjärrvärmen likställs med dem som gäller för industrins mottrycksproduktion. För el gäller en något lägre skattesats än för övrigsektorn.

Övrigsektorn belastas slutligen, liksom hushållssektorn, av full skatt.

Problem med nuvarande energiskattestruktur

Det största problemet med den nuvarande modellen för näringslivets energibeskattning är den sektoriella indelningen. Genom Sveriges medlemskap i EU gäller EG:s statsstödsregler, som bland annat innebär att en medlemsstat som huvudregel inte kan ha differentierade beskattningsnivåer inom näringslivet. Dessa statsstödsregler har under senare tid, och efter det att utredningsdirektiven fastställdes, kommit alltmer i fokus och måste med nödvändighet beaktas vid utformningen av ett nytt energiskattesystem. Avgörande för denna fokusering har bland annat varit EG-domstolens dom i det s.k. Adria-Wien målet. I denna dom, som meddelades den 8 november 2001 och rörde tillämpningen av EG:s statsstödsregler, fastslogs i korthet att det är statsstöd att välja ut vissa sektorer av näringslivet och ge dessa skattemässiga fördelar framför andra. Domen har medvetandegjort reglerna i EG-fördraget och den problematik som otvivelaktigt föreligger vid utformningen av särregler av det slag som kommittén har att utreda.

Till de oklara följderna av Adria-Wien-domen hör huruvida energiomvandlingssektorn måste ges samma regler som övriga näringslivet. EG-domstolen har, i ett förhandsavgörande gällande ett tyskt kraftföretag, hänvisat till att elmarknaden i det aktuella fallet ännu inte var fullt avreglerad och att därmed vissa hinder för handel mellan medlemsstaterna fortfarande accepteras. Å andra sidan genomgår energiomvandlingssektorn en radikal omvandling med omfattande liberaliseringar av el- och gasmarknaderna. Efter avregleringen av den svenska elmarknaden är elproduktionen lika konkurrensutsatt, och exponerad för samma marknadsrisker, som övriga näringslivssektorer. På en konkurrensutsatt elmarknad har

elproduktionen karaktären av kapitalintensiv processindustri, utan några speciella teknologiska eller marknadsmässiga egenskaper som skulle kunna motivera en särbehandling. Utgången av en prövning i EG-domstolen avseende särbehandling av energiomvandlingssektorn i ett Europa med avreglerade elmarknader förefaller högst oviss. Enligt kommitténs uppfattning är det därför starkt önskvärt att ett långsiktigt energiskattesystem också omfattar energiomvandlingssektorn.

Den svenska sektoriella indelningen av näringslivet med avseende på dess energibeskattning utgör således statsstöd. EGkommissionen har i ett beslut den 11 december 2002 givit ett tidsbegränsat godkännande för den svenska modellen. För närvarande finns dock inte något godkännande för hela modellen utan endast för den del som avser koldioxidskatten. Det finns inte några som helst garantier för att godkännande ges även för energiskattedelen.

Förutom de gemenskapsrättsliga problem som den sektoriella indelningen ger upphov till innebär den vidare att verksamheter som inte definieras som industriell verksamhet hamnar utanför tillämpningsområdet för nedsättning, även om de i själva verket bedriver en energiintensiv verksamhet. Ett belysande exempel på detta är tvätteribranschen som tillhör tjänstesektorn. Å andra sidan gäller att samtliga företag som definieras såsom bedrivande industriell verksamhet kommer i åtnjutande av industriskattesatsen oberoende av hur energiintensiv verksamhet som de i själva verket bedriver.

Det sagda innebär att den nuvarande svenska energiskattemodellen för näringslivet inte kan anses uppfylla de krav som kommittén anser bör kunna ställas på en sådan modell. Genom en utformning som innebär att modellen utgör statsstöd är Sverige underkastat EG-kommissionens prövning vid varje förändring av betydelse av modellen. Även om sådana förändringar under vissa angivna förutsättningar kan godkännas är sådana godkännanden dels tidsbegränsade dels förenade med oerhört krävande arbetsinsatser för att tillgodose EG-kommissionens krav på information inför varje ny prövning. Med dessa återkommande prövningar följer en ovisshet som kan verka hämmande för den energiintensiva delen av näringslivet, bland annat beträffande långsiktiga investeringar m.m. Denna ovisshet bidrar till den ryckighet som redan före EU-inträdet präglade det svenska energibeskattningssystemet.

Det finns slutligen anledning att ifrågasätta de nuvarande urvalskriterierna för nedsättningsberättigade sektorer. Utöver de

tillämpningsproblem och andra skevheter dessa ger upphov till, ligger de inte i linje med det energibeskattningsdirektiv som EU:s finansministrar i mars 2003 träffat en politisk överenskommelse om. I energibeskattningsdirektivet har i stället den ansatsen valts att utifrån objektiva kriterier avgöra vilka företag som är energiintensiva, och därmed kan komma ifråga för nedsättning. När energibeskattningsdirektivet träder i kraft framstår det som än mer ohållbart att fortsätta tillämpa den nuvarande sektoriella indelningen.

Sammanfattningsvis gör kommittén, utifrån det ovan anförda, bedömningen att den nuvarande modellen för näringslivets energibeskattning inte kan förordas som ett tänkbart alternativ för framtiden. En ny modell måste således utarbetas.

Motiv för energiskattelättnader

Som nämndes ovan ankommer det, enligt direktiven, på kommittén att analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader. Analysen av energibeskattningens effekter för näringslivet visar att det av såväl regionalpolitiska skäl som långsiktigt miljöpolitiska skäl är motiverat med energiskattelättnader för vissa företag.

De regionala variationerna i industrisektorns energi/arbetskraftskostnadsstruktur återspeglar den svenska industristrukturen med mycket finmekanisk industri i Stockholm och en betydande del basindustri, speciellt skogsindustri, i Västernorrland. Genom gällande nedsättningsregler är sysselsättningseffekterna av den nuvarande energibeskattningen av industrisektorn små men utan sådana nedsättningsregler kan de regionala sysselsättningseffekterna förväntas bli betydande.

Kommitténs analyser illustrerar också elprisernas stora betydelse för de svenska företagens val mellan att lokalisera verksamhet i Sverige eller utomlands. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det därför mycket goda skäl att inte överstiga nivån på EG:s minimiskattesats på el för näringslivet. Införandet av elcertifikat med kvotplikt för större delen av näringslivet innebär dessutom de facto en elskatt på näringslivet, sannolikt överstigande 1 öre per kWh redan under de första åren. Ur miljösynpunkt innebär en skatt på el en sänkning av koldioxidskatten (relativt sett). Detta

innebär att det skulle bli mera lönsamt för företagen att på kort sikt öka sin bränslekonsumtion och på längre sikt vid nyinvesteringar välja en mera elsnål men samtidigt mera koldioxidintensiv teknologi. I båda fallen skulle detta leda till globalt ökade emissioner av koldioxid.

Ur långsiktig miljösynpunkt finns det även starka motiv för lättnader i koldioxidskatten för de mest energiintensiva företagen, eftersom en hög koldioxidskatt kan vara direkt kontraproduktiv. Den är kontraproduktiv eftersom den skulle bidra till en ineffektiv utslagning och omlokalisering av energiintensiv industri från Sverige till en omvärld med lägre miljöskatter och högre miljöstörande emissioner. Utslagningen skulle vara ineffektiv i den betydelsen att svensk tung industri kan förväntas öka sina marknadsandelar vid en EU-gemensam klimatpolitik. Endast under förutsättning att resten av Västeuropa inte kan förväntas följa efter en svensk gå före-politik är det långsiktigt samhällsekonomiskt rationellt att låta den inhemska klimatpolitiken slå ut den koldioxidintensiva svenska industrin.

Detta bör dock inte tas som intäkt för att Sverige inte bör gå före i klimatarbetet. Däremot har det stor betydelse på vilket sätt Sverige väljer att gå före. Det är inte genom kostsamma, men globalt ineffektiva, åtgärder som Sverige kan göra bäst insats utan genom att vara en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet, eftersom vinsterna, för den svenska ekonomin, av en internationellt koordinerad klimatpolitik är mycket stora, samtidigt som kostnaderna för en isolerad svensk klimatpolitik är jämförelsevis mycket höga.

Kommitténs förslag – en ny energibeskattningsmodell

Kommitténs förslag till modell omfattar all näringsverksamhet.

Kommitténs utgångspunkt är således att all näringsverksamhet, juridiskt sett, är konkurrensutsatt, och att all näringsverksamhet därför skall behandlas lika i energibeskattningen.

Vid utformningen av förslaget har kommittén strävat efter att ge det nya energibeskattningssystemet en långsiktigt hållbar utformning, som genom sin generella karaktär inte klassificeras som statsstöd enligt EG-rätten, men som samtidigt genom sin funktion bevarar näringslivets konkurrenskraft. En annan utgångspunkt har varit att i möjligaste mån utforma förslaget i överensstämmelse

med bestämmelserna i det kommande energibeskattningsdirektivet. Dessutom bör det nya energibeskattningssystemet ge en god balans mellan målsättningarna om samhällsekonomisk effektivitet, långsiktig effektivitet i miljöpolitiken och regionalpolitiska målsättningar.

Den modell som enligt kommitténs uppfattning uppfyller dessa krav betecknas i betänkandet näringslivsmodellen. Övriga analyserade modeller uppvisar enligt kommittén så stora brister och svagheter att de inte kan läggas till grund för ett reformerat energiskattesystem. Näringslivsmodellen innebär följande:

  • Näringslivets energibeskattning hålls åtskild från hushållens energibeskattning.
  • Näringslivet (yrkesmässig verksamhet) belastas endast med miljöstyrande skatter (koldioxidskatt och svavelskatt), till skillnad mot icke yrkesmässig verksamhet (hushåll och offentlig förvaltning) som även belastas med fiskala skatter (energiskatt). Med stöd av det nya energibeskattningsdirektivet skall dock en energiskatt motsvarande minimiskattenivån gälla för näringslivets elförbrukning.
  • Näringslivets koldioxidskattenivå sätts i utgångsläget till 19 öre per kg koldioxid (25 procent av nivån för hushåll och offentlig förvaltning).
  • En generell begränsningsregel skall gälla för energiintensiva företag. Denna begränsar koldioxidskatteuttaget på bränslen respektive energiskatteuttaget på el hos dessa företag till 0,7 procent av företagets försäljningsvärde. Som förutsättning gäller dock att EG:s minimiskattenivåer måste iakttas, även efter begränsning av skatten. För tillämpning av begränsningsregeln gäller att företagen uppfyller energibeskattningsdirektivets definition av energiintensiv verksamhet.
  • Den tidigare avgränsningen av de nedsättningsberättigade sektorerna tas bort, vilket innebär att hela näringslivet skall omfattas av samma modell för energibeskattning. Detta innebär bland annat att begreppet tillverkningsprocessen i industriell verksamhet utmönstras ur lagstiftningen.
  • Energiomvandlingssektorn skall beskattas i enlighet med det övriga näringslivet. Energiskatten som nu tas ut inom energiomvandlingssektorn tas bort. I stället föreslår kommittén att en energiskatt införs för konsumtion av fjärrvärme utom näringslivet.

Den nya modellen för näringslivets energibeskattning är generell såtillvida att hela näringslivet ingår. Detta omfattar alla juridiska och fysiska personer som bedriver näringsverksamhet. Liksom enligt gällande regler förutsätts beskattningen endast avse energi som utnyttjas för motordrift och uppvärmning men inte för andra ändamål (råvara, processenergi).

Den exakta avgränsningen av näringslivet blir i det nya skattesystemet av mycket stor betydelse. Den tidigare gränsen för skattenedsättning till tillverkningsprocessen ersätts nu av gränsen mellan näringsliv (yrkesmässig verksamhet) å ena sidan och hushåll och myndigheter å den andra. En fråga som därvid aktualiseras är om särskilda hänsyn, av konkurrensskäl, bör tas till viss verksamhet inom den offentliga sektorn vid utformningen av definitionen yrkesmässig verksamhet? Det skulle t.ex. kunna gälla privata skolor och sjukhus som bedrivs i konkurrens med offentligt drivna. Eftersom energikostnaderna är av begränsad betydelse i denna typ av verksamhet, och eftersom även den konkurrerande privata verksamheten i stor utsträckning är offentligt finansierad, så synes det enklare att justera eventuella snedvridningar via finansieringssystemet än via skattesystemet. Däremot anser kommittén att energiomvandlingssektorn bör verka under samma villkor, varför sådan verksamhet som bedrivs i kommunal förvaltningsform likställs med yrkesmässig verksamhet i energibeskattningshänseende.

Den tidigare gränslinjen i fastighetsbeståndet som gällt mellan tillverkningsprocessen och övrig verksamhet samt mellan jordbruksdrift och privatbostad ersätts nu av en generell gräns inom fastighetsbeståndet mellan näringsliv å ena sidan och hushåll, inklusive offentlig förvaltning, å den andra sidan.

Den offentliga sektorns storlek påverkas inte av modellvalet. Det innebär att även om förslagen innebär förändringar i skatteuttaget från offentliga myndigheter, kommuner och landsting genom förändringar i löneavgifter och energiskatter så kompenseras detta genom förändringar i anslagstilldelningen och statsbidragen till kommuner och landsting.

Kommitténs förslag – en ny generell begränsningsregel (0,7-procentsregeln)

Begränsningsregelns funktion

Även om kommittén förordar en generellt sett lägre energibeskattningsnivå för näringslivet än tidigare kvarstår ändå ett behov av ytterligare skattenedsättning för en begränsad skara företag. Det rör sig framförallt om energiintensiv industri, men även vissa andra företag kommer att kunna tillämpa begränsningsregeln.

Begränsningsregeln skall, såsom namnet antyder, begränsa skatteuttaget till en viss angiven nivå av företagets försäljningsvärde. Vid beräkningen av skattenedsättningens storlek får företaget tillgodogöra sig såväl koldioxidskatten på bränslen som energiskatten på el. Regeln är dock inte någon renodlad takregel, eftersom EG:s minimiskattenivåer måste iakttas. Sådana minimiskattenivåer kommer genom det nya energibeskattningsdirektivet inte att gälla endast för mineraloljor utan även för kol, naturgas och el.

Utformning och nivå på begränsningsregeln

En inledande fråga är om begränsningsregeln som sådan skall baseras på försäljningsvärde eller förädlingsvärde. Valet är inte självklart, och beroende av vad man väljer ger detta givetvis olika utslag för företagen. Även om förädlingsvärdet i grova drag utgör ca hälften av produktionsvärdet i näringslivet är spridningen mellan olika sektorer och på företagsnivå mycket stor.

Om syftet med en begränsningsregel är att skydda teknologiskt energiintensiva företag förefaller en begränsningsregel baserad på försäljningsvärde mest lämplig. Om syftet däremot är att skydda företag med låg lönsamhet från att läggas ned på grund av högre energiskatter synes en begränsningsregel baserad på förädlingsvärde mest lämplig. I det senare fallet är det en kombination av energiintensitet och lönsamhet som avgör vilka företag som får skattenedsättning. Eftersom lönsamheten varierar betydligt mera än försäljningsvärdet från år till år, kan antalet företag som kommer in under begränsningsregeln komma att variera betydligt under en konjunkturcykel. Det kan mycket väl tänkas att åtskilliga företag skyddade av begränsningsregeln, med normalt språkbruk, inte alls skulle uppfattas som energiintensiva utan snarare kunna karakteri-

seras som föga lönsamma tjänsteföretag. Enligt kommitténs uppfattning är det en begränsningsregel baserad på försäljningsvärde som bäst reflekterar det grundläggande syftet med nedsättning av energiskatt. Kommittén föreslår därför att begränsningsregeln baseras på försäljningsvärde.

Vad beträffar valet av nivå på begränsningsregeln är den främst betingad av att undvika kraftigare skattehöjningar för de energiintensiva företagen. Kommittén har framförallt övervägt nivåerna mellan 1,0 och 0,5 procent och föreslår efter noggrant övervägande en begränsningsregel på nivån 0,7 procent.

Definitionen av energiintensiva företag

Genom det kommande energibeskattningsdirektivet klargörs under vilka former nedsättning av energiskatt, och alltså differentierade skattenivåer, kan tillämpas av medlemsstaterna.

Som förutsättning för sådan nedsättning (och alltså tillämpning av begränsningsregeln) gäller att nedsättning endast kan tillämpas för företag som uppfyller någon av de i direktivet angivna definitionerna av energiintensiva företag. Företaget måste antingen ha en total energikostnad inklusive skatt på minst 3 procent av produktions-(försäljnings-)kostnaderna eller en minsta kvot energiskatt/förädlingsvärde på 0,5 procent. Dock måste alltid, som genomsnitt, EG:s minimiskatter erläggas.

När energibeskattningsdirektivet träder i kraft kommer således endast de företag som uppfyller endera av de två definitionerna på energiintensiva företag att kunna tillgodogöra sig en begränsning i energiskatteuttaget. Kommitténs analys visar att om endast ett av kriterierna på energiintensitet utnyttjas är sannolikheten mycket stor för att vissa företag inte kommer i åtnjutande av begränsningsregeln. Kommittén föreslår därför att det kriterium på energiintensivt företag som måste vara uppfyllt för att begränsningsregeln skall tillämpas, valfritt baseras antingen på förädlingsvärde eller på försäljningsvärde.

Kommitténs översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen

Avregleringen av elmarknaden har förändrat både förhållanden och villkor på marknaden, med exempelvis ökade möjligheter för kunderna att välja elleverantör. Reglerna och systemet för uttag av energiskatt på el har däremot inte förändrats.

Kommittén föreslår nu att elleverantörernas roll som skattskyldiga för leveranser till förbrukarna tas över av nätinnehavarna. De främsta motiven till detta är att den avreglerade marknaden har inneburit att elleverantörerna får allt mindre lokalkännedom om kundens verksamhet och tidigare förbrukning. Elleverantörernas möjlighet att kontrollera och följa sina kunder har därför radikalt försämrats och de är i princip hänvisade till de uppgifter de kan få från nätinnehavarna. Eftersom kunskapen om kundernas förhållande, och då särskilt om deras förbrukning, finns hos nätföretagen är det också naturligt att dessa tar över ansvaret för skatteuppbörden.

Statsfinansiella konsekvenser

Förändringar i näringslivets energibeskattning får givetvis statsfinansiella konsekvenser. Ett införande av tillverkningsindustrins energiskattestruktur för hela näringslivet innebär i grova drag ett skattebortfall på ca 5 miljarder kronor netto, dvs. när hänsyn tagits till olika indirekta effekter.

En central fråga är därför hur en modell som ger ett betydande bortfall av skatteintäkter skall finansieras. Kommittén anser mot bakgrund av direktiven att det inte ligger inom dess uppdrag att föreslå en fortsatt skatteväxling utan att ”endast” föreslå en finansiering av det skattebortfall som uppstår i näringslivsmodellen, med beaktande av ett antal olika aspekter och speciellt aspekter av rättvise- och fördelningskaraktär. Kommittén avstår således från att ha synpunkter på hur den fortsatta skatteväxlingen, inom ramen för det 10-åriga programmet på totalt 30 miljarder kronor skall utformas. Det ligger dock i sakens natur att en stor del av skattereformens finansiering måste ske inom energiområdet.

Enligt kommitténs uppfattning är det rimligt att näringslivet i stor utsträckning är med och finansierar en omläggning av energibeskattningen, då denna leder till betydande skattelättnader för

näringslivet totalt, även om dessa lättnader endast uppstår för tjänstesektorerna. Eftersom tjänstesektorn är den stora vinnaren på skattereformen ter sig en marginell höjning av löneskatterna, genom en höjning av den allmänna löneavgiften, attraktiv ur såväl rättvise- som finansieringssynpunkt. Vidare synes ett återställande av den senaste höjningen av periodiseringsfonderna lämpligt.

Den minimiskatt på el som, genom energibeskattningsdirektivet, införs för hela näringslivet bidrar i någon mån till finansieringen.

Skattebortfallet från energiomvandlingssektorn är relativt högt och uppskattas (med viss osäkerhet) till ca 1 500 miljoner kronor brutto. En konsumtionsskatt på värme kan därför också förefalla rimlig ur rättvisesynpunkt, dvs. det synes inte rimligt att hela skattebortfallet från energiomvandlingssektorn övervältras på övriga sektorer. Dessutom gäller att eftersom fjärrvärmen är kommunägd till ca 70 procent, kommer en betydande del av skattelättnaderna för energiomvandlingssektorn kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt.

När det gäller fördelningen av skattebördan på hushållen är det angeläget att konkurrensförhållandena mellan fjärrvärme, el och olika bränslen för uppvärmning inte påverkas. Kommittén föreslår därför små men likformiga höjningar av hushållsskatten på el, olja och naturgas, samt, som ovan nämndes, införandet av energiskatt på fjärrvärme. Eftersom el- och bränsleskatter är regressiva till sin karaktär innebär introduktionen av en energiskatt på värme en fördelningsmässigt och regionalt något mera neutral belastning av hushållen.

Ur miljösynpunkt är höjda skatter på bensin och diesel attraktiva. Om inte den tunga industrin, genom omfattande utslagning av anläggningar, skall tvingas bära en stor del av bördan i klimatpolitiken så måste också emissionerna från transportsektorn reduceras. Detta kommer knappast att ske utan betydande skatteökningar på fordonsbränslen. Härvidlag kan noteras att näringslivet svarar för ca 25 procent av intäkterna från en bensinskattehöjning och ca 90 procent av intäkterna från en höjd skatt på diesel.

Mot ovanstående bakgrund föreslår kommittén en finansiering av näringslivsmodellen enligt tabell 1.

Tabell 1. Förslag till finansiering av kommitténs förslag till energibeskattningsmodell

Finansiering Netto, mnkr Löneavgift 0,3 procent 1790 Återställare av periodiseringsfonderna 550 Minimiskatt el: 0,5 öre per kWh a 60 TWh 230 Energiskatt på värme 3 öre a 25 TWh, hushåll 800 Energiskatt på el: 1 öre a 42 TWh, hushåll 450 Olja: 1 öre per kWh = 100 kr/m3, hushåll 160 Gas: 1 öre per kWh = 10 öre per m3, hushåll 10 Bensin 12 öre/liter 670 Diesel 12 öre per liter 340 Summa: 5000 Finansieringsbehov: 5000

Med denna fördelning svarar näringslivet för ca 60 procent (3 miljarder kronor) och hushållen för ca 40 procent (2 miljarder kronor) av finansieringen. Å andra sidan minskar utgifterna för den kommunala sektorn med åtminstone 70 procent av skattebortfallet från energiomvandlingssektorn (ca 1 miljard kronor) vilket kommer kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt, varför hushållssektorns nettofinansiering uppgår till ca 20 procent (1 miljard kronor). Bördan på hushållssektorn kan förväntas reduceras ytterligare via de prissänkningar som de lägre kostnaderna för tjänstesektorn kan förväntas ge upphov till.

Övriga konsekvenser

Kommitténs förslag omfattar hela näringslivet, dvs. samtliga näringsidkare. Enligt tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag i Sverige. Av dessa är 835 840 företag att betrakta som småföretag (dvs. företag med färre än 50 anställda).

Företagen måste på något sätt få möjlighet att komma i åtnjutande av den lägre energiskattenivån för näringslivet. I korthet skall

de av kommittén föreslagna reglerna fungera på följande vis. I utgångsläget betalar företagen energiskatter (energiskatt och koldioxidskatt) på sin energiförbrukning enligt den generella hushållsnivån. Eftersom den generella näringslivsnivån är en lägre nivå uppkommer därigenom en rätt till återbetalning. Företagen skall därvid vid den ordinarie taxeringen lämna in uppgifter om den energiskatt som betalats under året. Genom att ta upp dessa uppgifter i självdeklarationen gör företagen anspråk på återbetalning av mellanskillnaden mellan de olika skattenivåerna. Återbetalningen administreras därefter genom återbetalning via skattekontot.

De krav som förslaget uppställer på företagen är att årligen ta upp vissa uppgifter om betalda energiskatter i självdeklarationen. Om företagen av likviditetsskäl önskar få en kontinuerligt lägre energiskattebelastning har företagen att fylla i en preliminär självdeklaration så att skattemyndigheten kan fatta beslut om ändrad skatteberäkning. Vissa företag kommer att ha möjlighet att genom försäkran få köpa energi (skattepliktig el och värme) till rätt skattesats direkt i utgångsläget. Slutligen föreslås systemet med skattebefriade förbrukare bibehållas för växthusnäringen.

Enligt kommitténs bedömning kommer de nya reglerna för näringslivets energibeskattning att medföra visst ökat uppgiftslämnande för företagen. Kommittén är medveten om att alla extrauppgifter är belastande, särskilt för småföretag, men bedömer att detta merarbete är överkomligt särskilt som uppgifterna kommer att lämnas för att få skattelättnad.

Ur miljösynpunkt är näringslivsmodellen i sig relativt neutral. Huvudeffekten på energiefterfrågan torde dels gå via den ökade konkurrenskraften för tjänstesektorn och den relativt sett minskade konkurrenskraften för industrisektorn som energiskattesänkningarna leder till, dels via förskjutningen av relativpriserna inom tjänstesektorn mellan elpriser och bränslepriser med ett ungefär fördubblat bränslepris relativt elpris. Båda effekterna bör leda till en totalt sett något reducerad bränsleefterfrågan och därmed något lägre emissioner av koldioxid. Finansieringen av näringslivsmodellen bidrar dessutom till en viss dämpning av efterfrågan på bensin och diesel med positiv miljöeffekt, men även här är effekterna relativt små.

Ikraftträdande

De förslag till förändringar som kommittén lämnar bör kunna träda i kraft den 1 juli 2004.

Summary

Terms of reference

The Swedish Government resolved in April 2001, with the work of realising the strategy to bring about a further green tax shift in prospect, to convene a special committee. The resulting Swedish Committee on Energy Taxation of the Business Sector, which was parliamentary in composition, was assigned to investigate the form of regulations governing reductions in tax on energy used for heating purposes and operation of stationary motors, in sectors exposed to international competition. The Committee’s terms of reference included proposing suitable criteria for what should be regarded as activities subject to competition, and analysing how far such activities should warrant energy-tax reliefs. The Committee was also assigned to investigate alternative definitions, other than those in use at present, of activities eligible for energy-tax reliefs in the sectors subject to competition.

One of the Committee’s tasks is to monitor developments in the EU and adjust its analysis according to the requirements of Community law. Particular attention is to be paid to Community regulations concerning state aid.

Another of the Committee’s tasks is to carry out a review of the regulations concerning collection of electricity taxes.

Current system of energy taxation

In Sweden, fuels are currently subject to energy and carbon dioxide (CO

2

) taxes, with specific rates for each energy carrier. Biofuels are

tax-exempt, but crude tall oil is taxed for industrial-policy reasons. Electricity is subject to energy tax, at rates varying both among and within different sectors of society.

The tax base of the business sector is currently divided into three sectors: industry (agriculture, forestry, pisciculture and greenhouse cultivation; mining and quarrying; and manufacturing industry), energy (electricity, gas, heating and water supply) and other sectors (building, public-sector activities, transport and other services).

In the current energy-tax system, a relatively low tax level (compared with ‘other sectors’) is applied to energy used for heating and operation of stationary motors in manufacturing industry, and also in agriculture, forestry and pisciculture. For manufacturing industry (including mining and quarrying), the reduction regulations cover the energy used in the actual manufacturing process in industrial activities. For other energy use in manufacturing industry, taxation is the same as for the ‘other sectors’. Broadly, the following reductions apply:

  • General reduction for the industrial sector (‘industrial tax rate’); no energy tax and only 25 per cent of the CO

2

tax are

paid on fuels used for purposes other than operation of motor vehicles, and no energy tax is paid on electricity.

  • The 0.8 per cent rule applies throughout the industrial sector: a reduction is granted for the portion of CO

2

tax that exceeds 0.8

per cent of sales value, and the tax rate on this excess portion is 24 per cent.

  • The 1.2 per cent rule applies to certain industries: for manufacture of goods from non-metallic minerals (e.g. cement, limestone, stone and glass), an additional reduction is granted for tax on coal and natural gas. These companies are exempt from the portion of CO

2

tax that exceeds 1.2 per cent of sales value.

Further, regarding energy taxation of the industrial sector, ‘energy raw materials’ are exempt from taxation. If fuel is used other than as motor fuels or for heating purposes, or in a process where the fuel is used for other than these purposes in all essentials, no tax is levied. A similar regulation applies to electricity, although –– owing to the zero tax rate –– it currently serves no function.

In the energy-conversion sector, fuels used to produce electricity are tax-exempt. Tax is charged, instead, at the consumption stage through energy tax on electricity. Full energy tax and CO

2

tax are

paid on fuels used to generate heat in district heating plants. For heat production in combined heat and power plants, the energy tax is reduced by 50 per cent while full CO

2

tax is payable. Industrial

CHP, i.e. industrial combined heat and power production, is subject to the industrial tax rate and thus exempt from energy tax, but 25 per cent CO

2

tax is paid on input fuels. However, the

Government has proposed making the tax regulations concerning CHP in district heating the same as those applying to industrial CHP production. For electricity, there is a slightly lower tax rate than that applied in the ‘other sectors’.

Finally, the ‘other sectors’ are burdened, like the ‘household sector’, with the full level of energy tax, as well as CO

2

tax.

Problems of present energy-tax structure

The biggest problem with the current model of energy taxation in the business sector is the sectorial classification. Sweden’s EU membership means that Community regulations concerning state aid apply, one key rule being that a Member State may not apply differentiated tax levels within the business sector. These state-aid regulations have recently, and since this Committee’s directives were adopted, increasingly come into focus and must be taken into account in the design of a new energy-tax system. One consideration governing this focus has been the European Court of Justice’s judgment in the Adria-Wien Pipeline case. In brief, this judgment – – which was issued on 8 November 2001 and related to the application of Community state-aid regulations –– laid down that selecting certain segments of the business sector and giving them fiscal advantages over others amounts to state aid. The judgment has enhanced awareness of the rules in the EC Treaty and the problems undoubtedly associated with drafting special regulations of the type this Committee has been assigned to investigate.

Among the various unclear implications of the Adria-Wien Pipeline judgment is the question of whether the energy-conversion sector must be subject to the same regulations as the rest of the business sector. In a preliminary ruling regarding a German power company, the Court of Justice referred to the fact that the electricity market was not yet, in the case concerned, fully deregulated and that some barriers to trade between the Member States were, accordingly, still acceptable. On the other hand, the energyconversion sector is undergoing radical transformation, with extensive liberalisation of the electricity and gas markets. Since deregulation of the Swedish electricity market, electricity production has

been just as subject to competition, and exposed to the same risks, as other industrial sectors. In an electricity market subject to competition, electricity production is in the nature of a capitalintensive process industry, with no special technological or market features that could justify special treatment. The outcome of a Court of Justice review of special treatment of the energy-conversion sector in a Europe of deregulated electricity markets therefore appears highly uncertain. In the Committee’s view, it is, for that reason, highly desirable for a long-term system of energy taxation also to include the energy-conversion sector.

The Swedish sectorial classification of the business sector in terms of its energy taxation thus constitutes ‘state aid’. In a decision of 11 December 2002, the European Commission granted a time-limited approval for the Swedish model. However, at present there is no approval for the whole model, but only for the part relating to CO

2

tax. There are no guarantees whatever that the

energy-tax part will also be approved.

Besides the problems vis-à-vis Community Law to which the sectorial classification gives rise, it also means that businesses not defined as industrial are excluded from the application area for tax reduction, even if they in fact engage in energy-intensive activities. One illustrative example is the laundry trade, which is part of the service sector. On the other hand, all companies defined as conducting industrial activities benefit from the low industrial tax rate, regardless of how energy-intensive these activities actually are.

These implications mean that the present Swedish energy-tax model for the business sector cannot be deemed to fulfil the requirements that the Committee considers should be imposed on such a model. Because the design of the present Swedish model means that it constitutes ‘state aid’, every significant change in the model is subject to assessment by the European Commission. Although such changes may be approved under certain specified conditions, approvals of this kind are, first, time-limited and, associated with extremely demanding work inputs to meet the Commission’s information requirements before every new assessment. These recurrent assessments entail an uncertainty that may have an inhibiting effect on the energy-intensive part of the business sector, regarding long-term investments and other matters. This uncertainty contributes to the characteristic ‘stop-go’ nature of the Swedish energy-tax system, which predated EU entry.

Finally, there is reason to question the current selection criteria for sectors entitled to tax reductions. Besides the application problems and other sources of bias stemming from these criteria, they are not in line with the directive relating to energy taxation on which the EU finance ministers reached a political agreement in March 2003. In this directive the approach chosen has been, instead, to use objective criteria to decide which companies are energy-intensive and may thus be eligible for tax reduction. Continuing to apply the present sectorial classification once the directive relating to energy taxation has entered into force would appear even more untenable.

Summing up, the Swedish Committee on Energy Taxation of the Business Sector, based on the above considerations, considers that the present Swedish model of energy taxation of the business sector is inadvisable as a conceivable option for the future. Accordingly, a new model must be devised.

Grounds for energy-tax reliefs

As mentioned above it is incumbent on the Committee, under its directives, to analyse and propose suitable criteria for distinguishing what should be regarded as activities subject to competition and how far this competition should warrant energy-tax reliefs. Analysis of the effects of energy taxation on the business sector show that there are grounds, in terms of both regional policy and long-term environmental policy, for certain companies to be granted energy-tax reliefs.

Regional variations in the structure of energy and labour costs in the industrial sector reflect the structure of Swedish industry, with a great deal of light engineering in Stockholm and a substantial portion of basic industry, especially the forest industry, in the north of Sweden. Owing to the current reduced-rate regulations, the employment impact of current energy taxation in the industrial sector is small but, without reduced-rate regulations of this kind, major regional employment effects may be expected.

The Committee’s analyses also illustrate the major bearing of electricity prices on Swedish companies’ choice between locating their operations in Sweden and moving them abroad. From a macroeconomic point of view, there are therefore very sound reasons for not exceeding the Community’s minimum tax rate on

electricity for the business sector. Introducing green electricity certificates with a quota obligation for the greater part of the business sector would also, de facto, entail an electricity tax on businesses that would probably exceed SEK 10 per MWh (€ 1.10) even in the first few years. In environmental terms, a tax on electricity entails a (relative) reduction in CO

2

tax. This would make it more

profitable for companies to increase their fuel consumption in the short term and, for new investments in the long term, choose more electricity-saving but simultaneously more CO

2

-intensive

technology. In both cases, this would result in a global increase in emissions of CO

2

.

In terms of long-term environmental impact, there is also a cogent case for reliefs in CO

2

tax for the most energy-intensive

enterprises, since a high CO

2

tax can be directly counterproductive.

This counterproductive effect would arise because it would contribute to an inefficient elimination of energy-intensive industry and its relocation outside Sweden, to countries with lower environmental taxes and higher environment-degrading emissions. The elimination would be inefficient in the sense that Swedish heavy industry may be expected to increase its market shares in the event of a joint Community climate policy. Only on the assumption that the rest of Western Europe cannot be expected to follow a groundbreaking Swedish policy is it rational, in long-term macroeconomic terms, to let domestic climate policy eliminate CO

2

-

intensive Swedish industry.

This should not, however, be taken as grounds for asserting that Sweden should not lead the way in climate work. On the other hand, the way in which Sweden opts to lead the way is highly significant. It is not through costly but globally inefficient measures that Sweden can make the best contribution. It is by being a driving force in international discussions, since the Swedish economy stands to make massive gains from an internationally co-ordinated climate policy, while the comparative expense of an isolated Swedish climate policy is very high.

The Committee’s proposal: a new energy-taxation model

The model proposed by the Committee covers all business activity.

The Committee’s starting point is thus that all business activity, legally speaking, is exposed to competition, and energy taxation should therefore treat all business activity equally.

In drafting its proposal, the Committee has striven to shape the new energy-taxation system in such a way that it would be sustainable in the long term and, owing to its general nature, not classifiable as ‘state aid’ under Community law, while functioning in such a way as to preserve the competitiveness of the business sector. Another point of departure has been the aim of shaping the proposal, as far as possible, to conform with the provisions of the forthcoming directive relating to energy taxation. Moreover, the new energy-taxation system should afford a good balance between various objectives: macroeconomic efficiency, long-term efficiency in environmental policy and regional-policy aims.

The model that, in the Committee’s view, fulfils these requirements is described in the report as the ‘business-sector model’. Other models analysed show, according to the Committee, such severe shortcomings and weaknesses as to rule them out as the basis for a reformed energy-tax system. The implications of the businesssector model are that:

  • Energy taxation in the business sector will be kept separate from household energy taxation.
  • The business sector (commercial activities) will be burdened only with environmental (‘green’) taxes (on CO

2

and sulphur),

unlike non-commercial activities (households and public administration), which will also be subject to fiscal taxes (energy tax). Pursuant to the new directive relating to energy taxation, however, an energy tax corresponding to the minimum tax rate will apply to the business sector’s electricity consumption.

  • The business sector’s rate of CO

2

tax will be set initially at

19 öre (€ 0.0209) per kg of CO

2

(25 per cent of the rate for

households and public administration).

  • A general limitation rule will apply to energy-intensive enterprises. This rule limits the CO

2

tax levy on these companies’

fuel consumption or the energy-tax levy on their electricity consumption, as the case may be, to 0.7 per cent of the company’s sales value. One requirement, however, is that the

Community’s minimum tax rates must be observed, even after the limitation rule has been introduced. For the rule to be applied, companies must fulfil the definition of ‘energy-intensive activity’ in the directive relating to energy taxation.

  • The previous definition of the sectors entitled to tax reductions will be abolished, making the whole business sector subject to the same energy-taxation model. One implication of this is that the notion of ‘the manufacturing process’ in industrial activity is to be removed from the legislation.
  • The energy-conversion sector will be taxed in accordance with the rest of the business sector. The energy tax currently levied in the energy-conversion sector will be abolished. Instead, the Committee proposes that an energy tax be introduced on consumption of district heating outside the business sector.

The new model of energy taxation in the business sector is general in the sense that it includes the entire sector. It covers all legal entities and physical persons engaged in commercial activities. Just as under current regulations, taxation is assumed to relate solely to energy used as motor fuels and for heating, but not other purposes (raw materials, process energy).

The precise definition of the business sector will be extremely important in the new tax system. The previous tax-reduction limit for the manufacturing process is now to be superseded by the dividing-line between the business sector (commercial activities), on the one hand, and households and public authorities on the other. One issue thereby brought to the fore is whether the wording of the definition of ‘commercial activities’ should, for competition reasons, refer specially to certain activities in the public sector. These could, for example, be those conducted by independent schools and private hospitals that are run in competition with those under public management. Since energy costs are of limited relevance to this type of activity, and since in Sweden competing private-sector activities are also largely funded by the public sector, it appears simpler to adjust any distortions via the funding system than via the tax system. On the other hand, the Committee considers that the energy-conversion sector should operate under the same conditions, and that the kind of activities that are conducted in the form of municipal administrations should be placed on a par with commercial activities with respect to energy taxation.

The previous dividing line in the property stock between the manufacturing process and other activities, and between agricultural operation and private homes, is now to be replaced by a general distinction in the property stock between the business sector, on the one hand, and households and public administration on the other.

The size of the public sector is not affected by the choice of model. This means that although the proposals involve changes in the tax levy from public authorities, municipalities and county councils owing to changes in payroll tax and energy taxes, this is to be compensated for by means of changes in the award of appropriations and government grants for municipalities and county councils.

The Committee’s proposal: a new general limitation rule (the ‘0.7 per cent rule’)

Function of the limitation rule

Although the Committee recommends a generally lower level of energy taxation in the business sector than for households and public authorities, a need for further tax reduction nonetheless persists for a finite group of companies. These are, above all, those in energy-intensive industry, but certain other energy-intensive companies will also be able to apply the limitation rule.

The purpose of the limitation rule is, as the name implies, to restrict the tax levy to a certain defined proportion of companies’ sales value. In estimating the size of their tax reduction, companies can be credited both with the CO

2

tax on fuels and the energy tax

on electricity. The rule is not, however, a pure ceiling, since the Community’s minimum tax rates must be complied with. These minimum tax rates will, with the new directive relating to energy taxation, apply not only to mineral oils but also to coal, natural gas and electricity.

Nature and level of the limitation rule

One initial question is whether the limitation rule, as such, should be based on sales value or value added. The choice is not selfevident and the implications for companies vary, of course,

depending on what is chosen. Although value added, broadly speaking, makes up roughly half of production value in the business sector, the spread between different sectors and at company level is very large.

If the purpose of a limitation rule is to protect technologically energy-intensive enterprises, a rule based on sales value appears most suitable. If, on the other hand, the purpose is to protect companies with low profitability from going out of business because of higher energy taxes, a rule based on value added seems most appropriate. In the latter case, it is a combination of energy intensity and profitability that determines which companies qualify for tax reduction. Since profitability varies considerably more than sales value from year to year, the number of companies qualifying under the limitation rule will vary greatly in the course of one business cycle. It is quite conceivable that some companies protected by the limitation rule would not, in normal parlance, be termed ‘energy-intensive’ at all but, rather, characterised as hardly profitable service enterprises. In the Committee’s view, a limitation rule based on sales value best reflects the fundamental purpose of energy-tax reduction. The Committee therefore proposes that the limitation rule be based on sales value.

As for the choice of level at which the limitation rule should apply, this is determined mainly by the need to avoid excessive tax levels for the energy-intensive enterprises. The Committee has, in particular, considered levels of between 1.0 and 0.5 per cent, and after careful consideration proposes a limitation rule at the level of 0.7 per cent.

Definition of energy-intensive enterprises

The forthcoming directive relating to energy taxation will clarify the forms under which reduction of energy tax and, accordingly, differentiated tax levels may be applied by Member States.

One requirement of this reduction (and thus application of the limitation rule) is that it is applicable only to companies conforming to one of the definitions of ‘energy-intensive enterprises’ in the directive. A company must have either a total energy cost, including tax, of at least 3 per cent of its production costs (sales value) or a 0.5 per cent minimum ratio of energy tax to value added.

However, on average, the Community’s minimum taxes must always be paid.

Thus, when the directive relating to energy taxation comes into force, only companies complying with one of the two definitions of ‘energy-intensive enterprises’ will be eligible for limitation of the energy-tax levy. The Committee’s analysis shows that if only one of the criteria of energy intensity is used, the probability is very high that certain companies will not qualify to benefit from the limitation rule. The Committee therefore proposes that the criterion for classification as an ‘energy-intensive enterprise’, which must be fulfilled in order for the limitation rule to be applied, should be optionally based on either value added or sales value.

The Committee’s review of regulations concerning collection of electricity taxes

Deregulation of the electricity market has changed both the conditions and the terms of the market. Customers have, for example, greater scope for choosing their electricity supplier. The regulations and system for levy of energy tax on electricity, on the other hand, have not been changed.

The Committee now proposes that the role of electricity suppliers as liable to tax on their deliveries to consumers be assumed by the network owners. The main reason for this proposal is that, owing to the deregulated market, electricity suppliers’ local knowledge of customers’ business activities and previous consumption is steadily decreasing. The electricity suppliers’ scope for checking and monitoring their customers has therefore radically deteriorated, and they are now basically reduced to the particulars they can obtain from the network owners. Since the network companies possess knowledge of the customers’ circumstances and, in particular, their consumption, it is also natural for these companies to assume responsibility for the tax collection.

Implications for public finances

Changes in energy taxation in the business sector have, of course, implications for public finances. Broadly speaking, extending the energy-tax structure of manufacturing industry to the whole of the

business sector would entail a loss of some SEK 5 billion (€ 550m) net in tax revenue, i.e. when various indirect effects are taken into account.

One central issue is therefore how a model that yields a substantial loss of tax revenue is to be financed. The Committee considers, in view of its directives, that its remit does not include proposing a further green tax shift. Instead, in its view, it should ‘only’ propose financing of the tax shortfall that arises from the business-sector model, with various aspects, especially those relating to equity and income distribution, taken into account. The Committee thus refrains from having opinions on the form of the further tax shift within the framework of the ten-year programme. This programme, for a total of SEK 30 billion (€ 3.3bn), was presented by the Government in the Spring Fiscal Policy Bill in 2000. However, it is in the nature of things that, in large measure, financing of the tax reform must take place within the energy sector.

In the Committee’s view, it is reasonable for the business sector to join in financing a reorganisation of energy taxation to a large extent, since this would result in substantial tax reliefs for the business sector as a whole, even if the reliefs arise only for the service sector. Since the service sector is the big winner from the tax reform, a marginal rise in taxes on wages and salaries through a rise in payroll tax appears to be an attractive option in terms of both equity and financing. Moreover, a reversal of the latest increase in tax-allocation reserves appears to be favourable.

The energy tax on electricity that, due to the directive relating to energy taxation, is to be introduced for the whole business sector will contribute to this financing to some extent.

The tax shortfall from the energy-conversion sector is relative high: it is estimated (with some uncertainty) at roughly SEK 1,500 million (€ 165m) gross. A consumption tax on heating may therefore also seem reasonable from the equity point of view, i.e. it appears unreasonable for the entire tax shortfall from the energy-conversion sector to be offloaded on the other sectors. In addition, since some 70 per cent of district heating is owned by municipalities, a substantial share of the tax reliefs for the energyconversion sector will benefit municipal residents either directly, through lower heating prices, or indirectly through lower local tax.

When it comes to the distribution of the tax burden on households, it is imperative for the terms of competition between district heating, electricity and various heating fuels not to be affected. The

Committee therefore proposes small but uniform rises in household tax rates on electricity, oil and natural gas, and also –– as mentioned above –– the introduction of an energy tax on district heating. Since electricity and fuel taxes are regressive in nature, introducing an energy tax on heating represents a burden on households that is slightly more neutral in terms of income distribution and regional impact.

From an environmental point of view, raised taxes on petrol and diesel are attractive. Unless heavy industry, through large-scale elimination of plants, is going to be obliged to bear much of the burden of the climate policy, emissions from the transport sector will also have to be reduced. This will hardly take place without substantial tax increases on vehicle fuels. It may be noted here that the business sector accounts for some 25 per cent of revenue from a rise in petrol tax and roughly 90 per cent of the revenue from raising tax on diesel.

Given the above considerations, the Committee proposes financing of the business-sector model according to Table 1.

Table 1. Proposed financing of the Committee’s draft model of energy taxation

Financing SEK m, net Euro 1 m, net

Payroll tax, 0.3 per cent

1,790 197

Reversal of tax-allocation reserves

550 60

Energy tax on electricity: 0.5 öre per kWh (

€

0.0055) at 60

TWh, business sector

230 25

Energy tax on heating, 3 öre (

€

0,0033) at 25 TWh,

households

800 88

Energy tax on electricity: 1 öre (

€

0.0011) at 42 TWh,

households

450 49

Oil: 1 öre ( 0.0011) per kWh = SEK 100 (

€

10.98) per m3,

households

160 18

Natural gas: 1 öre ( 0.0011) per kWh = 10 öre (

€

0.011)

per m3, households

10 1

Petrol: 12 öre (

€

0.0132) per litre

670

74

Diesel: 12 öre (

€

0.0132) per litre

340

37

Total

5,000 549

Financing requirement

5,000 549

1Euro/krona exchange rate on 1 October 2002: 1 euro = SEK 9.108 (OJ C 237, 2.10.2002 p.1).

With the above distribution, the business sector accounts for some 60 per cent (SEK 3 billion/€ 330m) and households for some 40 per cent (SEK 2bn/€ 220m) of the financing. On the other hand, the municipal sector’s costs diminish by at least 70 per cent of the tax shortfall from the energy-conversion sector (approximately SEK 1bn/€ 110m). Municipal residents benefit from this, either directly via lower heating prices or indirectly from lower local income tax. The net financing contribution of the household sector is thus around 20 per cent (SEK 1bn/€ 110m). The burden on the household sector will presumably diminish further thanks to price reductions resulting from the lower costs for the service sector.

Other consequences

The Committee’s proposal covers the whole business sector, i.e. all individuals and enterprises engaged in business activities. According to available information from Statistics Sweden’s Business Register for 2002, there are 842,358 companies in Sweden. Of these, 835,840 companies may be regarded as SMEs (small and medium-sized enterprises, i.e. with fewer than 50 employees).

Companies must be enabled in some way to benefit from the lower energy-tax level for the business sector. In brief, the regulations proposed by the Committee are intended to function as follows. Initially, companies will, when they purchase energy, pay the same energy taxes (energy tax and CO

2

tax) as households and

public authorities. Since the overall business-sector level is lower, a refund entitlement thereby arises. Companies must accordingly, in conjunction with regular tax assessment, specify the annual payments of energy tax. By entering this information in their tax returns, a company claims a refund of the difference between the various tax levels. Additional tax reductions granted to companies under the ‘0.7 per cent rule’ will also be accounted for within this system. The repayment is thereafter administered by means of a refund through a tax account.

The Committee’s proposal requires companies to specify in their tax returns certain particulars about energy taxes they have paid. If, for liquidity reasons, companies wish to incur a continuously lower energy-tax burden, they must fill in preliminary tax returns enabling the tax authorities to decide on a modified tax computation. Certain companies will be assured of their right to purchase

energy (electricity, heat and fuels) at the correct tax rate from the start. Finally, it is proposed that the system of tax-exempt consumers be retained for greenhouse growers, i.e. they will also be able to purchase fuel at the correct rate from the start.

In the Committee’s estimation, the new regulations concerning energy taxation in the business sector will entail some increase in companies’ obligation to submit information. The Committee is aware that all extra information required is a burden, especially on SMEs, but it deems this additional work manageable, especially since the information is to be provided for the purpose of obtaining tax reliefs.

In environmental terms, the business-sector model is inherently relatively neutral. Its main effect on energy demand would probably consist in, first, rising service-sector competitiveness and relatively falling industrial-sector competitiveness owing to the energy-tax reductions and, secondly, the shift of relative prices in the service sector between electricity and fuel prices, with fuel prices roughly doubling in relation to the price of electricity. Both effects should result in an overall reduction in demand for fuel and, by the same token, somewhat decreased emissions of CO

2

. The financing of the business-sector model would also help to curb demand for petrol and diesel slightly, which would have a favourable environmental impact. Here too, however, the effects would be relatively small.

Entry into force

It should be possible for the changes proposed by the Committee to enter into force on 1 July 2004.

Förkortningar och ordförklaringar

Alfavärde Förhållandet (kvoten) mellan el- och värmeproduktion. (Ett alfavärde på 0,5 betyder t.ex. att man får ut 0,5 kWh för varje kWh värme som produceras.). bet. betänkande CO

2

Kemisk beteckning för koldioxid.

dir. kommittédirektiv disaggregera Dela upp i mindre beståndsdelar. Motsats: aggregera. Ds departementsserien EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskaperna EGT Europeiska gemenskapernas officiella

tidning

EU Europeiska unionen FiU Finansutskottet GWh Förkortning för gigawattimmar. Enhet för energi. En gigawattimme är en miljon kilowattimmar eller 3,6 terajoule. Högspänning En driftspänning på minst 1 000 V. Korrelationskoefficient Mått på eventuell samvariation mellan

olika variabler.

Krackning Sönderdelning av större organiska molekyler till mindre genom kontrollerad upphettning m.m.

Kraftvärmeverk Energianläggning där värme produceras med samtidig generering av el. kVA kilovoltampere kWh Kilowattimme. Enhet för energi. En kilowattimme är tusen wattimmar eller 3,6 megajoule. KVV Kraftvärmeverk LSE Lagen (1994:1776) om skatt på energi Lågspänning En driftspänning understigande 1 000 V. MJU Miljö- och jordbruksutskottet NOx Kemisk beteckning för kväveoxider. NU Näringsutskottet Priselasticitet (även egenpriselasticitet) Mått på efterfrågans känslighet för förändringar i produktens (varans eller tjänstens) pris. prop. regeringens proposition rskr. riksdagens skrivelse SFS svensk författningssamling SkU Skatteutskottet Sliger Malm förädlad till mineralkoncentrat, t.ex. kopparsliger från kopparmalm. SOU statens offentliga utredningar Spelteori Matematisk gren som behandlar optimalt beslutsfattande i konflikt- och förhandlingssituationer. (Används ofta vid analyser av oligopolmarknader.) TWh Terawattimme. Enhet för energi. En terawattimme är en miljard kilowattimmar. V Volt VV Värmeverk Värmeverk Energianläggning där värme produceras, vanligen till fjärrvärmenät.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1776) om skatt på energi

dels att 6 a kap. 4 § och 11 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 12 kap. skall betecknas 13 kap.,

dels att 1 kap. 1-2 och 4 §§, 6 a kap. 1–3 §§, 8 kap. 1 §, 9 kap. 2, 5 och 7–9 b §§, 11 kap. 2, 3, 5, 7–9, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1997:479) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas ett nytt kapitel, 12 kap. och sex nya paragrafer, 1 kap. 4 a §, 11 kap. 5 a och 13–16 §§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Skatt skall betalas till staten enligt denna lag för bränslen och elektrisk kraft.

Skatt skall betalas till staten enligt denna lag för bränslen, elektrisk kraft och värme.

2 §

1

Energiskatt skall betalas för bränslen som anges i 2 kap. 1, 1 a, 3 och 4 §§. Koldioxidskatt skall betalas för bränslen som anges i 2 kap. 1, 3 och 4 §§. Svavelskatt skall betalas på svavelinnehållet i bränslen som anges i 3 kap. 1 §. Bestämmelser om dessa skatter finns i 2–10 kap.

Bestämmelser om skatt på elektrisk kraft finns i 11 kap.

1 Senaste lydelse 1998:1699.

Bestämmelser om skatt på värme finns i 12 kap.

4 §

2

En verksamhet är yrkesmässig, om den

1. utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), eller

2. bedrivs i former som är jämförliga med en till sådan näringsverksamhet hänförlig rörelse och ersättningen för omsättningen i verksamheten under ett kalenderår överstiger 30 000 kronor.

Utöver vad som följer av första stycket skall, vid tillämpningen av denna lag, verksamhet för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning anses utgöra yrkesmässig verksamhet, om verksamheten bedrivs i kommunal regi.

4 a §

En verksamhet är energiintensiv, om

1. kostnaden för bränsle och elektrisk kraft, inklusive energi- och koldioxidskatt, i verksamheten uppgår till minst 3 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde, eller

2. koldioxidskatten på bränslet eller, beträffande råtallolja och elektrisk kraft, energiskatten uppgår till minst 0,5 procent av förädlingsvärdet.

Med energi- och koldioxidskatt enligt första stycket avses skatt efter avdrag och återbetalningar enligt denna lag. Återbetalning enligt 9 kap. 9 § skall dock inte beaktas.

Med bränsle avses bränsle som används för sådana ändamål som anges i 6 a kap. 1 § 8.

2 Senaste lydelse 1999:1289.

Nuvarande lydelse

6 a kap.

1 §

3

Bränsle som används för nedan angivna ändamål, i förekommande fall med undantag för vissa bränsleslag, skall helt eller delvis befrias från skatt enligt följande, om inte annat anges.

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

1. Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

100 procent 100 procent 100 procent

2. Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent 100 procent

3. Förbrukning i skepp, när skeppet inte används för privat ändamål

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent 100 procent

4. Förbrukning i båt för vilken medgivande enligt 2 kap. 9 § eller fartygstillstånd enligt fiskelagen (1993:787) meddelats, när båten inte används för privat

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent 100 procent

3 Senaste lydelse 2002:1142.

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

ändamål

5. Förbrukning i

a) luftfartyg, när luftfartyget inte används för privat ändamål

Annan bensin än flygbensin (KN- nr 2710 00 26)

100 procent 100 procent 100 procent

b) luftfartyg, när luftfartyget används för privat ändamål eller i luftfartygsmotorer i provbädd eller i liknande anordning

Andra bränslen än flygbensin och flygfotogen (KN-nr 2710 00 51)

100 procent 100 procent 100 procent

6. Förbrukning vid framställning av mineraloljeprodukter, kolbränslen, petroleumkoks eller andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren

100 procent 100 procent 100 procent

7. Förbrukning vid framställning av skattepliktig elektrisk kraft, med de begränsningar som följer av 3 §

Bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent –

8. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i metallurgiska processer

Andra bränslen än kolbränslen och petroleumkoks

100 procent 100 procent –

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

9. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet

Bensin, råtallolja, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

10. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling

Bensin, råtallolja, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

11. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet

Bensin, råtallolja, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

12. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i sodapannor, lutpannor, metallurgiska processer eller i processer

– – 100 procent

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

för framställning av andra mineraliska ämnen än metaller

13. Förbrukning vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar

Andra bränslen än bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

Föreslagen lydelse

Bränsle som används för nedan angivna ändamål, i förekommande fall med undantag för vissa bränsleslag, skall helt eller delvis befrias från skatt enligt följande, om inte annat anges.

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

1. Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

100 procent 100 procent 100 procent

2. Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent 100 procent

3. Förbrukning i skepp, när skeppet inte används för pri-

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första

100 procent 100 procent 100 procent

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

vat ändamål stycket 3 b

4. Förbrukning i båt för vilken medgivande enligt 2 kap. 9 § eller fartygstillstånd enligt fiskelagen (1993:787) meddelats, när båten inte används för privat ändamål

Bensin, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 100 procent 100 procent

5. Förbrukning i

a) luftfartyg, när luftfartyget inte används för privat ändamål

Annan bensin än flygbensin (KN- nr 2710 00 26)

100 procent 100 procent 100 procent

b) luftfartyg, när luftfartyget används för privat ändamål eller i luftfartygsmotorer i provbädd eller i liknande anordning

Andra bränslen än flygbensin och flygfotogen (KN-nr 2710 00 51)

100 procent 100 procent 100 procent

6. Förbrukning vid framställning av mineraloljeprodukter, kolbränslen, petroleumkoks eller andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren

100 procent 100 procent 100 procent

7. Förbrukning vid industriell framställning av produkter av

100 procent 100 procent 100 procent

Ändamål Bränsle som inte ger befrielse

Befrielse från energiskatt

Befrielse från koldioxidskatt

Befrielse från svavelskatt

andra mineraliska ämnen än metaller.

8. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon i yrkesmässig verksamhet.

Bensin, råtallolja, bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

9. Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i sodapannor och lutpannor.

– – 100 procent

10. Förbrukning i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar

Andra bränslen än bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b

100 procent 75 procent –

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §

4

Om råtallolja förbrukas för ändamål som anges i 1 § 9–11 medges befrielse från energiskatten med ett belopp som motsvarar den energiskatt och 75 procent av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a.

Om råtallolja förbrukas för ändamål som anges i 1 § 8 medges befrielse från energiskatten med ett belopp som motsvarar den energiskatt och 75 procent av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a.

4 Senaste lydelse 2002:1142.

3 §

5

Vid samtidig produktion av värme och skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning skall, för den del av bränslet som förbrukas för framställning av nyttiggjord värme, skattebefrielsen enligt 1 § 7 inte avse koldioxidskatt och när det gäller energiskatt endast utgöra 50 procent. Såvitt avser råtallolja skall befrielsen utgöra endast 50 procent av den energiskatt som tas ut på bränsle enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a.

Om bränsle förbrukas för att framställa värme, som inte är skattepliktig enligt 12 kap. 1 §, gäller skattebefrielsen enligt 1 § 8 endast för den del av bränslet som förbrukats för att framställa värme som förbrukats för yrkesmässig verksamhet.

Om olika bränslen förbrukas samtidigt för framställning av värmen skall bränslena fördelas proportionellt mellan värme som förbrukats för yrkesmässig verksamhet och värme som förbrukats för annan verksamhet.

Om värmen framställts samtidigt med skattepliktig elektrisk kraft skall, före tillämpning av andra stycket, bränslet fördelas proportionellt mellan den elektriska kraften och värmen.

8 kap.

1 §

6

Som skattebefriad förbrukare får godkännas den som förbrukar bränsle för ändamål som anges i 6 a kap. 1 § 1–5, 8, 10 eller 12 om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är

Som skattebefriad förbrukare får godkännas den som förbrukar bränsle för ändamål som anges i 6 a kap. 1 § 2–5, eller i yrkesmässig växthusodling om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omstän-

5 Senaste lydelse 2001:518. 6 Senaste lydelse 2001:518.

lämplig. digheterna i övrigt är lämplig.

Ett godkännande enligt första stycket får meddelas för viss tid eller tills vidare. Godkännande tills vidare får meddelas den som tidigare hanterat obeskattat bränsle utan anmärkning. Ett godkännande får förenas med villkor.

Den som godkänts som skattebefriad förbrukare har rätt att från en skattskyldig köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. är befriat från skatt.

Om en skattebefriad förbrukare har meddelats ett beslut om preliminär skattesats enligt 9 kap. 9 b §, får köp enligt tredje stycket ske till den lägre koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

9 kap.

2 §

7

Om någon som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare har förbrukat bränsle på ett sådant sätt som ger rätt till skattebefrielse enligt 6 a kap. medger beskattningsmyndigheten efter ansökan återbetalning av skatten på bränslet.

Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b § får återbetalning enligt första stycket medges enligt den lägre koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

Första stycket omfattar inte sådan återbetalning som medges med stöd av 5 §.

5 §

8

Om värme har levererats för tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller för yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet, medger beskattningsmyndigheten efter ansökan av den som framställt värmen återbetalning av

1. energiskatten på elektrisk kraft, och

Om någon som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare har förbrukat bränsle på ett sådant sätt som ger rätt till skattebefrielse enligt 6 a kap. 1 § 8 föreligger rätt till återbetalning av skatten på bränslet.

7 Senaste lydelse 2001:518. 8 Senaste lydelse 2002:1142.

2. energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten på bränsle, dock inte bensin, råtallolja eller bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b, som förbrukats vid framställning av värmen.

Bestämmelserna i första stycket 2 tillämpas även på råtallolja, dock att återbetalning av energiskatt medges till ett belopp som motsvarar den energiskatt och 75 procent av den koldioxidskatt som tas ut på bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 a.

Har beslut om preliminär skattesats meddelats enligt 9 kap. 9 b § medges återbetalning enligt den lägre koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, energiskattesats som följer av beslutet.

Vad som sägs i 9 § andra– fjärde styckena gäller även den som har rätt till återbetalning enligt första stycket.

Ifråga om återbetalning enligt denna paragraf gäller bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) .

7 §

Ansökan om återbetalning eller kompensation enligt 2–6 §§ skall omfatta en period om ett kalenderkvartal och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter kvartalets utgång.

Ansökan om återbetalning eller kompensation enligt 2–4 eller 6 §§ skall omfatta en period om ett kalenderkvartal och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter kvartalets utgång.

8 §

Rätt till återbetalning eller kompensation enligt 2–6 §§ föreligger endast när ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till

Rätt till återbetalning eller kompensation enligt 2–4 eller 6 §§ föreligger endast när ersättningen för ett kalenderkvartal uppgår till

a) minst 1 000 kronor i fall som avses i 2, 4, 5 eller 6 §, och

b) minst 500 kronor i fall som avses i 3 §.

a) minst 1 000 kronor i fall som avses i 2, 4 eller 6 §, och

b) minst 500 kronor i fall som avses i 3 §.

9 §

9

Utöver möjligheterna till avdrag enligt 7 kap. 1 § första stycket 4, köp av bränsle befriat från skatt enligt 8 kap. 1 § eller till återbetalning enligt 9 kap. 5 § gäller följande.

Har bränsle, dock inte bensin eller bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b, förbrukats vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet, medger beskattningsmyndigheten efter ansökan nedsättning av koldioxidskatten eller, beträffande råtallolja, energiskatten för den del av skatten som överstiger 0,8 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. Nedsättning medges med sådant belopp att den överskjutande skattebelastningen inte överstiger 24 procent av det överskjutande skattebeloppet för bränslet. Nedsättning får dock inte medges för skatt på bränsle som förbrukats för drift av motordrivna fordon.

Bestämmelserna i första stycket gäller även mottagare av värmeleveranser om värmen har använts vid tillverkningsproces-

Utöver möjligheterna till skattebefrielse genom avdrag enligt 7 kap. 1 § första stycket 4 eller köp av bränsle befriat från skatt enligt 8 kap. 1 § gäller följande.

Har bränsle, dock inte bensin eller bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b, eller elektrisk kraft förbrukats i en yrkesmässig och energiintensiv verksamhet föreligger rätt till återbetalning av koldioxidskatten eller, beträffande råtallolja och elektrisk kraft, energiskatten för den del av skatten som överstiger 0,7 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. Återbetalning får dock inte medges för skatt på bränsle som förbrukats för drift av motordrivna fordon.

9 Senaste lydelse 2001:518.

sen i industriell verksamhet eller i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet. I sådana fall avses med bränsle det bränsle som förbrukats för framställning av värmen.

Vid beräkning av nedsättning enligt första eller andra stycket får den koldioxidskatt som är hänförlig till följande bränslen dock inte sättas ned mer än att den motsvarar minst

a) 160 kronor per kubikmeter dieselbrännolja (KN-nr 2710 00 69) eller fotogen (KNnr 2710 00 51 eller 2710 00 55),

b) 125 kronor per kubikmeter eldningsolja (KN-nr 2710 00 74–2710 00 78), och

c) 320 kronor per 1 000 kilogram gasol som förbrukats för drift av stationära motorer.

Vad som i tredje stycket föreskrivs om dieselbrännolja, fotogen, eldningsolja och gasol tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§.

Ansökan om nedsättning enligt första eller andra stycket skall omfatta en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år efter kalen-

Vid beräkning av återbetalning enligt första eller andra stycket får den koldioxidskatt eller energiskatt som är hänförlig till följande bränslen och elektrisk kraft dock inte sättas ned med mer än att den motsvarar minst

a) 192 kronor per kubikmeter dieselbrännolja (KN-nr 2710 00 69) eller fotogen (KNnr 2710 00 51 eller 2710 00 55),

b) 130 kronor per kubikmeter eldningsolja (KN-nr 2710 00 74–2710 00 78),

c) 375 kronor per 1 000 kilogram gasol som förbrukats för drift av stationära motorer

d) 48 kr per 1 000 kilogram naturgas,

e) 39 kronor per 1 000 kilogram kolbränsle, och

f) 0,5 öre per kWh elektrisk kraft.

Vad som i tredje stycket föreskrivs om dieselbrännolja, fotogen, eldningsolja och gasol tillämpas även på bränsle för vilket motsvarande skatt skall betalas enligt 2 kap. 3 och 4 §§.

Återbetalning enligt första eller andra stycket medges efter ansökan. Ansökan skall omfatta en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år

derårets utgång. efter kalenderårets utgång.

9 kap.

9 b §

10

I fall som avses i 9 § får beskattningsmyndigheten efter ansökan bestämma en preliminär koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja, en preliminär energiskattesats enligt vilken skatt skall tas ut under ett kalenderår.

Har beslut om preliminär skattesats meddelats skall sökanden, när det kalenderår som beslutet avser gått ut, komplettera sin ansökan med uppgifter om hur mycket bränsle som förbrukats under året och försäljningsvärdet på de produkter som framställts under året. Beskattningsmyndigheten skall för varje sökande fatta slutligt beslut om skattenedsättning för det bränsle som förbrukats under kalenderåret. Genom beslutet kan skatt påföras sökanden eller återbetalas till honom.

Den komplettering som avses i andra stycket skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten före mars månads utgång året efter det kalenderår som ansökan avser.

Kan sökandens uppgifter inte läggas till grund för en tillförlitlig beräkning eller saknas uppgifter från honom, får

I fall som avses i 9 § får beskattningsmyndigheten efter ansökan bestämma en preliminär koldioxidskattesats eller, beträffande råtallolja och elektrisk kraft, en preliminär energiskattesats enligt vilken skatt skall tas ut under ett kalenderår.

Har beslut om preliminär skattesats meddelats skall sökanden, när det kalenderår som beslutet avser gått ut, komplettera sin ansökan med uppgifter om hur mycket bränsle som förbrukats under året och försäljningsvärdet på de produkter som framställts under året. Beskattningsmyndigheten skall för varje sökande fatta slutligt beslut om återbetalning för det bränsle och den elektriska kraft som förbrukats under kalenderåret. Genom beslutet kan skatt påföras sökanden eller återbetalas till honom.

Den komplettering som avses i andra stycket skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten före mars månads utgång året efter det kalenderår som ansökan avser.

Kan sökandens uppgifter inte läggas till grund för en tillförlitlig beräkning eller saknas uppgifter från honom, får

10 Senaste lydelse 2002:422.

slutligt beslut om skattenedsättning fattas efter skälig grund.

slutligt beslut om återbetalning fattas efter skälig grund.

11 kap.

2 §

Elektrisk kraft är inte skattepliktig om den

1. framställts i Sverige i ett vindkraftverk av en producent som inte yrkesmässigt levererar elektrisk kraft,

2. i annat fall framställts i Sverige av en producent som förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt och som inte yrkesmässigt levererar elektrisk kraft,

3. till lägre effekt än 50 kilowatt utan ersättning levererats av en producent eller en leverantör till en förbrukare som inte står i intressegemenskap med producenten eller leverantören,

4. framställts och förbrukats på fartyg eller annat transportmedel,

5. förbrukats för framställning eller leverans av elektrisk kraft, eller

6. framställts i ett reservkraftsaggregat.

5. förbrukats för framställning eller överföring av elektrisk kraft,

6. framställts i ett reservkraftsaggregat.

3 §

11

Energiskatten utgör

1. 0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling,

Energiskatten utgör

1. 0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i yrkesmässig verksamhet om

a) förbrukaren är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3, eller

b) förbrukningen sker via ett högspänningsabonnemang och förbrukaren har lämnat sådan försäkran som avses i 11 § andra stycket,

2. 16,8 öre per kilowattimme för annan elektrisk kraft än som avses under 1 och som förbrukas i kommuner som anges i 4 § och

3. 20,2 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än

11 Senaste lydelse 2002:1142.

de som anges i 4 §, och

4. 22,7 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i övriga fall.

För elektrisk kraft som under tiden den 1 november–den 31 mars förbrukas i elektriska pannor som ingår i en elpanneanläggning vars installerade effekt överstiger 2 megawatt, utgör dock energiskatten

1. 19,2 öre per kilowattimme vid förbrukning i kommuner som anges i 4 § för annat ändamål än industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller yrkesmässig växthusodling, och

2. 22,7 öre per kilowattimme vid förbrukning för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än de som anges i 4 §.

För kalenderåret 2003 och efterföljande kalenderår skall de i första och andra styckena angivna skattebeloppen räknas om på det sätt som i fråga om skatt på bränslen anges i 2 kap. 10 §. Belopp som anges i tiondels ören skall dock avrundas till hela tiondels ören.

3. 22,7 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i övriga fall.

Om elektrisk kraft förbrukas för att framställa värme som inte är skattepliktig enligt 12 kap. 1 §, och värmen förbrukas för annan än yrkesmässig verksamhet, utgör dock energiskatten

1. 16,8 öre per kilowattimme vid förbrukning i kommuner som anges i 4 §, och

2. 22,7 öre per kilowattimme vid förbrukning i andra kommuner än de som anges i 4 §.

För kalenderåret 2006 och efterföljande kalenderår skall de i första stycket 2-3 och andra stycket angivna skattebeloppen räknas om på det sätt som i fråga om skatt på bränslen anges i 2 kap. 10 §. Belopp som anges i tiondels ören skall dock avrundas till hela tiondels ören.

Med högspänningsabonnemang enligt första stycket 1 avses sådant abonnemang som ansluter till nätinnehavares eller lokal nätinnehavares elnät med högre nominell växelspänning än 1 000 volt.

5 §

Skyldig att betala energiskatt (skattskyldig) är den som i

Sverige

1. yrkesmässigt framställer skattepliktig elektrisk kraft (producent),

2. yrkesmässigt levererar av honom framställd skattepliktig elektrisk kraft eller av annan framställd elektrisk kraft (leverantör), och

3. den som för annat ändamål än som avses i 9 § säljer eller förbrukar elektrisk kraft, som förvärvats utan skatt mot försäkran enligt 11 §.

Den för vars räkning elektrisk kraft förs in till Sverige och den som utan att betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft anses ha framställt den elektriska kraften.

Skyldig att betala energiskatt (skattskyldig) är den som

1. i Sverige yrkesmässigt framställer skattepliktig elektrisk kraft (producent),

2. överför skattepliktig elektrisk kraft med stöd av koncession som meddelats enligt 2 kap. ellagen (1997:857) (nätinnehavare),

3. godkänts enligt 5 a § (lokal nätinnehavare),

4. fått elektrisk kraft överförd mot försäkran enligt 11 § och som använder den elektriska kraften för annat ändamål än som angetts i försäkran, och

5. i annat fall än som avses i 1–3 för in elektrisk kraft till Sverige via ett elnät som inte innehas av en nätinnehavare.

Skattskyldighet enligt första stycket 2 föreligger inte för Affärsverket svenska kraftnät.

5 a §

Som lokal nätinnehavare får godkännas den som, utan att vara nätinnehavare enligt 5 § första stycket 2, överför elektrisk kraft till annan

1. om den elektriska kraften förbrukas både i yrkesmässig verksamhet och annan verksamhet och godkännandet underlättar fastställandet av åter-

betalning och återföring enligt 13 och 15 §§, eller

2. viss del av förbrukningen utgör sådan förbrukning som avses i 3 § första stycket 1 b eller 9 § första stycket 1–3

om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständligheterna i övrigt är lämplig som lokal nätinnehavare.

Godkännande av lokal nätinnehavare skall återkallas om förutsättningarna för godkännande inte längre finns eller om den lokala nätinnehavaren begär det. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

7 §

12

Skyldigheten att betala energiskatt inträder

1. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2, när elektrisk kraft

a) levereras till en förbrukare som inte är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2, eller

b) tas i anspråk för annat ändamål än försäljning, och

2. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 3, när elektrisk kraft levereras till en köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning.

1. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3, när elektrisk kraft

a) överförs till en förbrukare som inte är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3, eller

b) används för annat ändamål än överföring,

2. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 4, när elektrisk kraft används för annat ändamål än som angetts i försäkran enligt 11 §, och

3. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 5, när elektrisk kraft förs in till Sverige.

Skattskyldighet enligt första stycket 1 a inträder inte vid

12 Senaste lydelse 2002:422.

överföring som sker till Affärsverket svenska kraftnät.

8 §

Energiskatt som skall betalas av den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2 skall bestämmas på grundval av mätning av den elektriska kraftens energiinnehåll.

Energiskatt som skall betalas av den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3 skall bestämmas på grundval av mätning av den elektriska kraftens energiinnehåll.

När det finns särskilda skäl får beskattningsmyndigheten i visst fall medge att energiskatten får bestämmas på annan grund än mätning av den elektriska kraften.

Om den elektriska kraften inte kan bestämmas på en grund som anges i första eller andra stycket skall den i stället beräknas efter vad som är skäligt.

9 §

13

Den som är skattskyldig för energiskatt på elektrisk kraft får göra avdrag för skatt på elektrisk kraft som

1. förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat spårbundet transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med sådan förbrukning,

2. förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller för användning i omedelbart samband med sådan förbrukning,

3. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan framställning av produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6,

4. framställts i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i den mån avdrag inte har gjorts enligt 7 kap. 1 § första stycket 4 i fall som avses i 6 a kap. 1 § 7,

2. i huvudsak förbrukats eller sålts för förbrukning i en kemisk reduktionsprocess, i en elektrolysprocess eller i en metallurgisk process,

3. förbrukats vid sådan framställning av produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 eller 7.

13 Senaste lydelse 2001:518.

5. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av elektrisk kraft på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion.

Avdrag enligt första stycket 1–3 för elektrisk kraft som överförs till en förbrukare medges endast om förbrukaren lämnat sådan försäkran som avses i 11 § första stycket.

11 §

14

Annan än den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1 eller 2 får köpa elektrisk kraft utan energiskatt mot att han lämnar en försäkran till leverantören att den elektriska kraften skall användas för ett sådant ändamål som avses i 9 § första stycket 1–3 eller 5.

Annan än den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3 kan få elektrisk kraft överförd utan energiskatt mot att han lämnar en försäkran till nätinnehavare eller lokal nätinnehavare att den elektriska kraften skall användas för ett sådant ändamål som avses i 9 § första stycket 1–3.

Annan än den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1– 3, och som har ett högspänningsabonnemang, kan få elektrisk kraft överförd till den skattesats som anges i 3 § första stycket 1 mot att han lämnar en försäkran till nätinnehavare eller lokal nätinnehavare att den elektriska kraften skall användas i yrkesmässig verksamhet.

14 Senaste lydelse 2002:422.

12 §

15

Om elektrisk kraft har förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i yrkesmässig skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet, beslutar beskattningsmyndigheten efter ansökan om återbetalning av energiskatten på den elektriska kraften.

Ansökan om återbetalning skall omfatta perioden den 1 juliden 30 juni (årsperiod). Om sökanden beräknas förbruka elektrisk kraft i större omfattning, får dock beskattningsmyndigheten medge att ansökan görs per kalenderkvartal. Ett sådant beslut får återkallas om sökanden begär det eller förutsättningar för medgivande inte finns. Rätt till återbetalning föreligger endast för den del av skattebeloppet som överstiger 1 000 kronor per årsperiod.

Ansökan om återbetalning av energiskatt skall lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter utgången av årsperioden respektive kalenderkvartalet.

Om skattepliktig elektrisk kraft framställts i ett vindkraftverk i Sverige beslutar beskattningsmyndigheten efter ansökan om kompensation med 18,1 öre per kilowattimme.

Ansökan om kompensation skall göras av den som producerat den skattepliktiga elektriska kraften och skall omfatta en kalendermånad.

Ansökan om kompensation skall lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter utgången av kalendermånaden.

13 §

Om elektrisk kraft har förbrukats i yrkesmässig verksamhet medges återbetalning per kilowattimme med skillnaden mellan debiterad energiskatt och 0,5 öre.

Första stycket gäller inte sådan elektrisk kraft som beskattas enligt 3 § första stycket 1 eller 3 § andra

15 Senaste lydelse 2000:484.

stycket.

14 §

Rätt till återbetalning enligt 13 § föreligger för den som fått elektrisk kraft överförd från en skattskyldig enligt 5 § första stycket 1–3. Rätten till återbetalning omfattar även sådan elektrisk kraft som via denne förbrukats av annan i yrkesmässig verksamhet.

15 §

Om den debiterade energiskatten eller det antal kilowattimmar som legat till grund för återbetalning enligt 13 § ändras på grund av kreditering eller motsvarande från nätinnehavaren, skall det därigenom för högt återbetalade beloppet återföras.

16 §

Ifråga om återbetalning eller återföring enligt 13–15 gäller bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) .

12 kap. Energiskatt på värme

Skattepliktig värme

1 §

Värme är skattepliktig om den levereras från ett fjärrvärmesystem som består av ett sammanhängande ledningsnät, från vilket värmen bjuds ut kommersiellt inom distributionsområdet, och

har minst 50 olika avtalskunder, vilka tillsammans förvärvar mer än 30 gigawatt timmar värme per år.

Fjärrvärmesystemets försäljningsvolym enligt första stycket skall bestämmas utifrån försäljningen under kalenderåret två år före det innevarande kalenderåret.

När det finns särskilda skäl får beskattningsmyndigheten i visst fall medge att försäljningsvolymen bestäms på annan grund än vad som anges i andra stycket

Skattebelopp

2 §

Energiskatten utgör

1. 0 öre per kilowattimme för värme som förbrukas i yrkesmässig verksamhet om

a) förbrukaren är skattskyldig enligt 3 § 1–2, eller

b) värmen förbrukas för yrkesmässig verksamhet och förbrukaren har lämnat sådan försäkran som avses i 6 §.

2. 3,0 öre per kilowattimme för värme som förbrukas i övriga fall.

För kalenderåret 2006 och efterföljande kalenderår skall det i första stycket 2 angivna skattebeloppet räknas om på det sätt som i fråga om skatt på bränslen anges i 2 kap. 10 §. Beloppet skall avrundas till hela tiondels ören.

Vem som är skattskyldig

3 §

Skyldig att betala energiskatt (skattskyldig) är den som

1. i Sverige yrkesmässigt framställer skattepliktig värme (producent),

2. i Sverige yrkesmässigt levererar skattepliktig värme (leverantör), och

3. fått värme levererad mot försäkran enligt 6 § och som förbrukar värmen för annan än yrkesmässig verksamhet.

Skattskyldighetens inträde

4 §

Skyldigheten att betala energiskatt inträder

1. för den som är skattskyldig enligt 3 § 1-2, när värme levereras till en förbrukare som inte är skattskyldig enligt 3 § 1-2, eller

2. för den som är skattskyldig enligt 3 § 3, när värme används för annat ändamål än som angetts i försäkran enligt 6 §.

Mätning av värme

5 §

Energiskatt som skall betalas av den som är skattskyldig enligt 3 § 1-2 skall bestämmas på grundval av mätning av värmen med avseende på energi.

När det finns särskilda skäl får

beskattningsmyndigheten i visst fall medge att energiskatten får bestämmas på annan grund än mätning av värmen.

Om värmeenergin inte kan bestämmas på en grund som anges i första eller andra stycket skall den i stället beräknas efter vad som är skäligt.

Inköp mot försäkran

6 §

Annan än den som är skattskyldig enligt 3 § 1-2 kan få värme levererad till den skattesats som anges i 2 § första stycket 1 mot att han lämnar en försäkran till leverantören att värmen skall förbrukas för yrkesmässig verksamhet.

Återbetalning av energiskatt m.m .

7 §

Om värme har förbrukats för yrkesmässig verksamhet medges återbetalning per kilowattimme med skillnaden mellan debiterad energiskatt och 0 öre.

Första stycket gäller inte sådan värme som beskattas enligt 2 § första stycket 1.

8 §

Rätt till återbetalning enligt 7 § föreligger för den som fått värme levererad från en skattskyldig enligt 3 § 1-2. Rätten till återbetalning omfattar även

sådan värme som via denne förbrukats av annan för yrkesmässig verksamhet.

9 §

Om den debiterade energiskatten eller det antal kilowattimmar som legat till grund för återbetalning enligt 7 § ändras på grund av kreditering eller motsvarande från värmeleverantören, skall det därigenom för högt återbetalade beloppet återföras.

10 §

Ifråga om återbetalning eller återföring enligt 7–9 gäller bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) .

Övergångsbestämmelserna

2.

16

För tid fram till den 1

januari 2004 medger beskattningsmyndigheten efter ansökan, utöver vad som framgår av den nya lydelsen av 9 kap. 9 §, att vid industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller koldioxidskatten på annat bränsle än sådant som beskattas som mineraloljeprodukt och som förbrukats för annat ändamål än drift av motordrivna fordon tas ut med sådant belopp

2. För tid fram till den 1 juli 2004 medger beskattningsmyndigheten efter ansökan, utöver vad som framgår av den nya lydelsen av 9 kap. 9 §, att vid industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller koldioxidskatten på annat bränsle än sådant som beskattas som mineraloljeprodukt och som förbrukats för annat ändamål än drift av motordrivna fordon tas ut med sådant belopp att

16 Senaste lydelse 2002:1142.

att skatten för den som bedriver framställningen inte överstiger 1,2 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde.

Ansökan om nedsättning enligt första stycket skall omfatta en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång.

Bestämmelserna i 9 kap. 9 a och 9 b §§ tillämpas även på sådan nedsättning som avses i första stycket.

skatten för den som bedriver framställningen inte överstiger 1,2 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde.

Ansökan om nedsättning enligt första stycket skall omfatta en period om ett kalenderår och skall lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång.

Bestämmelserna i 9 kap. 9 a och 9 b §§ tillämpas även på sådan nedsättning som avses i första stycket.

––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 i fråga om punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1997:479) om ändring i nämnda lag och i övrigt den 1 juli 2004. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1 §, 11 kap.1 och 10 §§ och 14 kap.7 §§skattebetalningslagen (1997:483) skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

17

Vad som sägs i denna lag om skatt och skattskyldig gäller även

1. avgift och avgiftsskyldig,

2. belopp som skall dras från ersättning för arbete, ränta eller utdelning för betalning av preliminär skatt (avdragen skatt) och den som är skyldig att göra sådant avdrag, samt

3. skattetillägg, förseningsavgift, kontrollavgift och ränta och den som är skyldig att betala skattetillägg, avgift eller ränta.

Med skatt likställs 1. belopp som någon annan än den skattskyldige är betalningsskyldig för enligt denna lag eller, såvitt gäller belopp som har debiterats enligt denna lag, 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, och

2. belopp som betalats tillbaka till den skattskyldige men som på grund av ett senare beskattningsbeslut skall betalas in igen till skattemyndigheten.

Med skattskyldig likställs

1. handelsbolag även om det inte är skyldigt att betala någon av de skatter som anges i 1 §,

2. den som har rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt enligt 10 kap.9–13 §§mervärdesskattelagen (1994:200),

3. den som utan att vara skattskyldig här i landet har fått en Fskattsedel enligt 4 kap. 7 eller 8 §,

4. den som skattemyndigheten enligt 23 kap. 3 § har beslutat skall svara för redovisning och betalning av skatt som hänför sig till verksamhet som bedrivs genom enkelt bolag eller partrederi,

5. den som är grupphuvudman enligt 6 §,

6. delägare i handelsbolag som enligt 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag har ålagts betalningsskyldighet för

17 Senaste lydelse 2002:400.

skatt,

7. dödsbo som enligt 54 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall förskjuta arvsskatt,

8. den som har rätt till återbetalning enligt

a) 24 eller 25 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,

b) 8 § lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel,

c) 29 eller 30 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, eller

d) 28–30 §§ lagen (1994:1564) om alkoholskatt, och 9. den som har rätt till återbetalning, kompensation eller nedsättning enligt 9 kap. 2– 6 §§ eller 8 a, 9, 10 eller 11 § eller 11 kap. 12 § lagen (1994:1776) om skatt på energi eller omfattas av ett slutligt beslut om skattenedsättning enligt 9 kap. 9 b § andra stycket samma lag.

9. den som har rätt till återbetalning eller kompensation enligt 9 kap. 2–6 §§ eller 8 a, 9, 10 eller 11 §, 11 kap. 12-13 § eller 12 kap. 7 § lagen (1994:1776) om skatt på energi eller omfattas av ett slutligt beslut om återbetalning enligt 9 kap. 9 b § andra stycket samma lag.

3 kap.

1 §

18

Skattemyndigheten skall registrera

1. den som är skyldig att göra skatteavdrag enligt 5 kap. eller betala arbetsgivaravgifter,

2. den som är skattskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200), med undantag av en sådan mervärdesskattegrupp som avses i 6 a kap. 1 § mervärdesskattelagen och av den som är skattskyldig endast på grund av förvärv av sådana varor som anges i 2 a kap. 3 § första stycket 1 och 2 nämnda lag,

3. den som är grupphuvudman,

4. den som har rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt enligt 10 kap.9–13 §§mervärdesskattelagen,

5. den som gör sådant gemenskapsinternt förvärv som är undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 30 d § första stycket mervärdesskattelagen,

6. den som är skattskyldig och redovisningsskyldig enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, och

18 Senaste lydelse 2002:400.

7. den som är skattskyldig enligt

a) lagen (1972:820) om skatt på spel,

b) 4 § första stycket 1 lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel,

c) lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,

d) lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkring, m.m.,

e) lagen (1991:1482) om lotteriskatt,

f) 10, 13 eller 15 § eller 16 § första stycket eller 38 § 1 lagen (1994:1563) om tobaksskatt,

g) 9, 12, 14 eller 15 § lagen (1994:1564) om alkoholskatt,

h) 4 kap. 3, 6, 8 eller 10 § eller 12 § 1 eller 11 kap. 5 § första stycket 1 eller 2 lagen (1994:1776) om skatt på energi,

h) 4 kap. 3, 6, 8 eller 10 § eller 12 § 1 eller 11 kap. 5 § första stycket 1 eller 2, 12 kap. 3 § 1 eller 2 lagen (1994:1776) om skatt på energi,

i) lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus,

j) lagen (1999:673) om skatt på avfall, eller k) lagen (2000:466) om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer.

En fysisk person skall för visst år vara registrerad hos den skattemyndighet som enligt 2 kap. 1 § första stycket är behörig att fatta beslut som rör den personen.

En juridisk person skall för visst år vara registrerad hos den skattemyndighet som enligt 2 kap. 2 § första–fjärde styckena var behörig att fatta beslut som rör den personen.

I samband med ett beslut enligt 2 kap. 5 § får beslutas att registreringen skall ske hos den skattemyndighet som tar över behörigheten att fatta beslut.

11 kap.

19

1 §

Genom beskattningsbeslut bestäms om den som är skattskyldig skall betala skatt eller få tillbaka skatt och skattens storlek.

Som beskattningsbeslut anses också

1. beslut om betalningsskyldighet enligt 12 kap.,

2. omprövningsbeslut enligt 21 kap.,

3. beslut i fråga om återbetalning av ingående skatt enligt 10 kap.9–13 §§mervärdesskattelagen (1994:200),

4. beslut om betalningsskyldighet för arvsskatt och gåvoskatt

19 Senaste lydelse 2002:400.

enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

5. beslut om återbetalning av skatt enligt

a) 24 eller 25 § lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,

b) 8 § lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel,

c) 29 eller 30 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, eller

d) 28–30 §§ lagen (1994:1564) om alkoholskatt, och

6. beslut om återbetalning, kompensation eller nedsättning enligt 9 kap. 2–6 §§, 8 a, 9 eller 9 b § andra stycket eller 10 eller 11 § eller 11 kap. 12 § lagen (1994:1776) om skatt på energi.

6. beslut om återbetalning eller kompensation enligt 9 kap. 2–4, och 6 §§, 8 a, 9 eller 9 b § andra stycket eller 10 eller 11 § eller 11 kap. 12 § lagen (1994:1776) om skatt på energi.

11 kap.

10 §

20

I slutlig skatt ingår

1. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen (1990:324),

2. egenavgift som avses i 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980),

3. skatt som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144), om den inte ingår i avgiften enligt 7,

5. sådan mervärdesskatt som enligt 10 kap. 31 § första stycket denna lag skall redovisas i självdeklaration,

6. avgift som avses i 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, och

7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund.

8. sådan energi- och koldioxidskatt som återbetalas enligt 9 kap. 5 § , 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § lagen ( 1994:1776 ) om skatt på energi.

20 Senaste lydelse 2000:985.

14 kap.

21

7 §

Skattemyndigheten får besluta om skatterevision för att kontrollera

1. att deklarations- och annan uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och fullständigt,

2. att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyldighet som kan antas uppkomma,

3. skatteupplag enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt eller lagen (1994:1776) om skatt på energi,

4. att den som ansökt om återbetalning, kompensation eller nedsättning av punktskatt i fall som avses i 1 kap. 4 § tredje stycket 9 har lämnat riktiga och fullständiga uppgifter, eller

4. att den som ansökt om återbetalning eller kompensation av punktskatt i fall som avses i 9 kap. 2–4, 6 §§ eller 8 a, 9, 10 eller 11 §, och 11 kap. 12 lagen (1994:1776) om skatt på energi eller omfattas av ett slutligt beslut om återbetalning enligt 9 kap. 9 b § andra stycket samma lag har lämnat riktiga och fullständiga uppgifter.

5. att den som ansökt om återbetalning av punktskatt i fall som avses i 1 kap. 4 § tredje stycket 8 har lämnat riktiga och fullständiga uppgifter.

Skattemyndigheten får besluta om skatterevision också för att inhämta uppgifter av betydelse för kontroll enligt första stycket 1– 4 av någon annan än den som revideras.

––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

21 Senaste lydelse 2002:400.

3. Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 5 kap. 1 §taxeringslagen

( 1990:324 ) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 22

1 §

Denna lag gäller vid fastställelse av underlaget för att ta ut skatt eller avgift (taxering) enligt

1. inkomstskattelagen (1999:1229),

2. lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt,

3. lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

4. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 1-5 och 7 nämnda lag,

5. lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

6. lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift. Lagen gäller även vid handläggning av ärenden om särskilda avgifter (skattetillägg och förseningsavgift) om inte annat följer av 5 kap.

Lagen innehåller bestämmelser som skall gälla vid handläggning av mål om taxering och särskilda avgifter i allmän förvaltningsdomstol.

Att bestämmelserna i denna lag gäller även i fråga om förfarandet för fastställelse av mervärdesskatt i vissa fall framgår av 10 kap. 31 § skattebetalningslagen (1997:483).

Att bestämmelserna i denna lag gäller även i fråga om förfarandet för fastställelse av återbetalning eller återföring av energi- och koldioxidskatt i vissa fall framgår av 9 kap. 5 § , 11 kap. 16 § och 12 kap. 10 § lagen ( 1994:1776 ) om skatt på energi.

22 Senaste lydelse 1999:1261.

5 kap.

1 §

23

Om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut. Detsamma gäller, om en sådan uppgift har lämnats i ett mål om taxering och uppgiften inte har godtagits efter prövning i sak.

Skattetillägg enligt första stycket tas ut med tjugo procent av den mervärdesskatt och med fyrtio procent av sådan skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1–5 som, om den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte skulle ha påförts den skattskyldige eller hans make eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom, eller, vad gäller mervärdesskatt, felaktigt skulle ha tillgodoräknats honom. Skulle den oriktiga uppgiften, om den hade godtagits, ha medfört sådant underskott av en näringsverksamhet eller i inkomstslaget tjänst som inte utnyttjas taxeringsåret, skall skattetillägg i stället beräknas på ett underlag som utgör en fjärdedel av den minskning av underskottet som rättelsen av den oriktiga uppgiften medfört.

Avgiftsberäkning enligt andra stycket sker efter tjugo procent eller, vad gäller mervärdesskatt, tio procent av underlaget när den oriktiga uppgiften har rättats eller hade kunnat rättas med ledning av kontrollmaterial som normalt är tillgängligt för skattemyndigheten och som varit tillgängligt för myndigheten före utgången av november taxeringsåret.

Avgiftsberäkning enligt andra stycket sker efter tio procent eller, vad gäller mervärdesskatt, fem procent av underlaget, när den oriktiga uppgiften avser periodisering eller därmed jämställd fråga.

Vad som i andra–fjärde styckena sägs om mervärdesskatt skall äga motsvarande tillämpning på återbetalning eller återföring av energi- och koldioxidskatt.

23 Senaste lydelse 1999:1261.

––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004 och tillämpas första gången vid 2005 års taxering. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap.2 och 5 §§ lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I självdeklarationerna lämnas uppgifter till ledning för

1. egen taxering enligt taxeringslagen (1990:324),

2. taxering enligt taxeringslagen av delägare i svenska handelsbolag och medlemmar i europeiska ekonomiska intressegrupperingar,

3. beslut om mervärdesskatt i fall som avses i 3 kap. 14 §,

4. bestämmande av underlag för egenavgifter enligt 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980),

5. bestämmande av underlag för skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

6. bestämmande av underlag för avgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, samt

7. beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.

8. beslut om återbetalning eller återföring av energi- och koldioxidskatt enligt 9 kap. 5 och 11 kap. 13 och 15 §§ och 12 kap. 7 och 9 lagen ( 1994:1776 ) om skatt på energi.

Bestämmelser om skyldighet att lämna självdeklaration finns i 2 kap.

5 §

Om inget annat anges har termer och uttryck som används i denna lag samma betydelse och tillämpningsområde som i

1. a) taxeringslagen (1990:324),

b) inkomstskattelagen (1999:1229),

c) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

d) lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

e) lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel i fall som avses i 2 § första stycket 1-5 och 7 den lagen,

f) lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

g) lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift,

h) lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,

i) lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, och

j) 3 kap. socialavgiftslagen (2000:980) när det gäller bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter till ledning för taxering och annat bestämmande av underlag för skatt eller avgift, bedömning av skattskyldighet, beskattning enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta eller beskattning utomlands,

2. mervärdesskattelagen (1994:200) när det gäller redovisning av mervärdesskatt, samt

3. skattebetalningslagen (1997:483) när det gäller skyldighet att lämna uppgifter till ledning för registrering av skatteavdrag.

3. skattebetalningslagen (1997:483) när det gäller skyldighet att lämna uppgifter till ledning för registrering av skatteavdrag, samt

4. lagen ( 1994:1776 ) om skatt på energi när det gäller återbetalning och återföring av energi- och koldioxidskatt.

Vid användandet i denna lag av termer och uttryck som avses i inkomstskattelagen (1999:1229) skall med juridisk person även avses dödsbon, handelsbolag och europeiska ekonomiska intressegrupperingar men inte värdepappersfonder.

––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004 och tillämpas första gången vid 2005 års taxering. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

Del I Del I Del I Del I

En reformerad energi En reformerad energi En reformerad energi En reformerad energi----

bbbbeeeeskattning skattning skattning skattning

1. Inledning

1.1. Kommitténs uppdrag

Enligt kommittédirektiven (dir. 2001:29) har kommittén fått i uppdrag att göra en översyn av nedsättningsreglerna på energibeskattningsområdet. Kommittén skall därvid utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. Kommittén skall vidare analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader. Detta innebär att kommittén skall utreda förutsättningarna för en annan avgränsning av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller i dag. Kommitténs förslag till utformning av reglerna för energiskattenedsättning skall omfatta beskattning av såväl fossila bränslen som el. En central utgångspunkt för kommitténs arbete är Skatteväxlingskommitténs modell. Som en mycket viktig del av uppdraget gäller att kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna.

Särskilt skall EG:s regler om statligt stöd beaktas. Härutöver har kommittén att göra en översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen.

Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1.

1.2. Kommitténs arbete

Under arbetets gång har ordförande och sekretariatet haft kontakter med olika berörda parter. Möten har därvid hållits med ett stort antal branschorganisationer och i vissa fall även enskilda företag. Dessa branschorganisationer och företag anges i betänkandets bilaga 2. Studiebesök har gjorts på Berendsen Textil Service,

Boliden AB, Göteborgs Tvätt AB samt LKAB. Ett större sammanträffande med företrädare för de företag som ingår i petrokemiindustrin i Stenungsund har genomförts. Kommittén har i sin helhet gjort studiebesök vid Cementa AB:s anläggningar i Slite på Gotland. En dialog har förts med flera andra utredningar. Här kan särskilt nämnas den täta dialog som förevarit mellan kommittén och FlexMex2-delegationen (N 2000:07). Utöver vad som nu angivits har i vissa frågor kontakter tagits med representanter för några europeiska finansministerier.

1.3. Framställningar

Genom beslut av regeringen har följande framställningar överlämnats till kommittén:

Jönköping Energi AB har i en skrivelse den 31 juli 1996 hemställt att skattereglerna ändras vid värmeleveranser till industri.

Svenska Fjärrvärmeföreningen har i en skrivelse den 5 september 1996, såvitt nu är ifråga, hemställt att redovisningsperioden skall medges vara helår vid leverans av fjärrvärme till industrin. Vidare har föreningen i en skrivelse den 18 maj 1998 hemställt att skattereglerna vid leverans av fjärrkyla till industri skall jämställas med vad som gäller vid motsvarande leverans av fjärrvärme.

Cementa AB har i en skrivelse den 26 juni 1997 hemställt dels att dieselskattenivån på bolagets arbetsfordon jämställs med vad som gäller för arbetsfordon i gruvindustriell tillverkningsverksamhet dels att det kol som används för framställning av klinker skattebefrias.

EKAN-gruppen har i skrivelser den 10 november 1997 och den 23 mars 1998 lämnat förslag på förändringar av uppbördsreglerna för elbeskattningen.

Sveriges Tvätteriförbund har i skrivelser den 4 och 25 mars 1998 samt den 5 juni 2001 hemställt att tvättindustrin i energibeskattningshänseende jämställs med tillverkningsindustrin.

Svenska Kalkföreningen har i skrivelser den 5 mars, den 12 mars och den 16 juni 1998 redogjort för de ekonomiska konsekvenser en höjning av energiskatterna skulle få för medlemsföretagen.

Vega Energi AB har i en skrivelse den 27 mars 1998 hemställt att skattereglerna vid leverans av fjärrkyla till industri skall jämställas med vad som gäller vid motsvarande leverans av fjärrvärme.

Karlshamn Energi AB har i skrivelser den 1 april och den 2 juli 1998 lämnat synpunkter på energibeskattningen.

Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) har i skrivelser den 27 september 1998 och den 3 maj 1999 lämnat förslag till utformning av den framtida energibeskattningen.

Svensk Handel har i en skrivelse inkommen till Regeringskansliet den 14 december 1998 hemställt att all serviceverksamhet skall vara undantagen från energiskatt på el.

Svenska Naturskyddsföreningen har i en skrivelse den 26 maj 1999 lämnat synpunkter och förslag på den framtida energibeskattningen.

Energikontor Sydost har i en skrivelse den 13 mars 2000 lämnat synpunkter på SVEBIO:s förslag till utformning av den framtida energibeskattningen.

S-nätverket för orter med energiintensiv industri har i skrivelse den 16 augusti 2000 lämnat synpunkter på möjligheten till nedsättning av koldioxidskatten vid framställning av cement och bränd kalk. Snätverket har vidare i skrivelser den 2 maj 2001 och den 15 februari 2002 lämnat synpunkter på konkurrenssnedvridande skatter och orter med energiintensiv industri.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Gröna Näringens Riksorganisation (GRO) har i en gemensam skrivelse den 14 maj 2001 hemställt att växthusodlingens energibeskattning avsevärt reduceras.

Korsberga Bilverkstad har i en skrivelse den 10 juli 2001 hemställt om ett klargörande avseende tillverkningsindustrins skattesubventioner.

Solberga Handelsträdgård har i en skrivelse den 3 september 2001 lämnat synpunkter på trädgårdsnäringens konkurrenssituation.

Drott Kontor Norr AB, Drott Kontor Söder AB, Celexa Fastighetskapital AB, SEB Fastighetsförvaltning AB, Skanska Fastigheter Stockholm AB och Jonas Lang Lasalle Asset Management Service AB har i gemensam skrivelse inkommen till Regeringskansliet den 17 september 2001 hemställt om befrielse från skattskyldighet för energiskatt på el.

LRF, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Svenska Vindkraftsföreningen, Sveriges Vindkraftsleverantörer, Småverkens Riksförening och SVEBIO har i gemensam skrivelse den 22 januari 2002 lämnat synpunkter på styrmedel inom energiområdet.

Oberoende Elhandlare har i skrivelse den 14 februari 2002 hemställt att uppbördsreglerna för elbeskattningen görs om och att uppbörden framdeles skall åligga nätföretagen.

Trä- och Möbelindustriförbundet har i skrivelse den 21 mars 2002 hemställt att träskiveindustrin ges möjlighet att på lika villkor konkurrera om träråvara, såg- och kutterspån med energiomvandlingssektorn.

Till kommittén har följande framställningar inkommit:

Björknäsgårdens Hotel har i skrivelse den 21 februari 2002 hemställt att näringslivets energibeskattning likställs samt att eventuell differentiering i sådant fall skall vara regionalt betingad.

Trä- och Möbelindustriförbundet har i skrivelse den 14 maj 2002 hemställt att en översyn görs av den aktuella energi- och koldioxidbeskattningen så att konkurrensneutralitet uppstår mellan träskiveindustrins och energiomvandlingssektorns betalningsförmåga.

Svenska Kolinstitutet har i skrivelse den 17 november 2002 lämnat synpunkter på den nuvarande energibeskattningens betydelse för kol som energislag

GRO har i skrivelse den 2 december 2002 lämnat synpunkter på reglerna kring godkända skattebefriade förbrukare.

LRF har i skrivelse den 6 februari 2003 lämnat vissa synpunkter avseende värmeskatt och biobränsletillgångar.

BilSweden har i skrivelse den 7 mars 2003 lämnat synpunkter på finansieringen av kommitténs förslag.

Utöver nu nämnda framställningar har synpunkter av olika karaktär framförts samt visst material överlämnats vid de möten m.m. som redogjorts för ovan under 1.2.

Kommittén har tagit del av framställningarna och vägt in synpunkterna tillsammans med övrigt utredningsmaterial. Framställningarna får anses besvarade med detta betänkande.

1.4. Betänkandets innehåll

Betänkandets inledande avdelning, kapitel 1–4, omfattar utgångspunkter, principiella överväganden samt sammanfattande förslag. Därefter följer ytterligare fyra avdelningar. I den andra avdelningen, som omfattar kapitel 5–11, behandlas den närmare utformningen av kommitténs förslag beträffande beskattningen av bränslen, el och värme. Den tredje avdelningen, som omfattar kapitel

12–15, innehåller deskriptiva bakgrundskapitel. I den fjärde avdelningen återfinns konsekvensanalyser av kommitténs förslag samt författningskommentarer, kap. 16 och 17. I den femte och avslutande avdelningen finns betänkandets reservationer, särskilda yttranden och bilagor.

2. Utgångspunkter

I kapitlet redovisas såväl nationella som internationella utgångspunkter för kommitténs arbete. Enligt direktiven skall kommittén bland annat beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse samt de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen. Sedan direktiven gavs har riksdagen fattat ett nytt energipolitiskt beslut (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317), vilket även det är av relevans för kommitténs arbete. Därutöver har kommittén att arbeta inom ramen för en fortsatt grön skatteväxling. Det övriga arbete som bedrivs för förverkligande av skatteväxlingsstrategin är således av betydelse. Vad beträffar de begränsningar som tillämpliga EG-bestämmelser lägger är dessa förhållandevis omfattande. De berörs därför endast översiktligt i detta kapitel. En mer uttömmande redovisning återfinns i betänkandets kapitel 12.

2.1. Den svenska energipolitiken

2.1.1 1991 års energipolitiska riktlinjer

Riksdagen beslutade våren 1991 om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Beslutet grundade sig i allt väsentligt på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet.

I överenskommelsen slogs bland annat fast att energipolitikens mål var att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Beträffande åtgärder för ny kraftproduktion uttalades ett principiellt stöd för tanken på ett energiskattesystem i vilket skatten på fossila bränslen är beroende av de utsläpp som förbränningen ger upphov till snarare än vad den producerade energin används till. Emellertid sades

också att totalkostnaderna i den svenska elproduktionen och för den elintensiva industrin därigenom skulle höjas. Åtgärder mot koldioxidutsläpp från elproduktion borde därför samordnas med övriga länder i Europa. I avvaktan på en sådan samordning måste andra styrmedel än koldioxidskatten utnyttjas för att främja förnybara energislag och kraftvärmen. I överenskommelsen ingick att flera sådana styrmedel infördes, bland annat en generell skattelättnad för kraftvärme och investeringsbidrag till biobränsleeldade kraftvärmeverk. I samband med regeringsskiftet hösten 1991 ställde sig även Moderata Samlingspartiet och Kristdemokratiska Samhällspartiet bakom de beslutade riktlinjerna.

2.1.2 1997 års energipolitiska program

Regeringen bjöd våren 1996 in riksdagspartierna till överläggningar i syfte att skapa ett underlag för långsiktigt hållbara beslut om energipolitiken. Överläggningarna ledde till en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet om riktlinjer för energipolitiken. Regeringens proposition 1996/97:84

En uthållig energiförsörjning utgår från denna överenskommelse.

Överenskommelsen godkändes av riksdagen (bet. 1996/97:12, rskr. 1996/97:272).

I överenskommelsen fastslogs att de energipolitiska riktlinjerna från 1991 skulle ligga fast. Den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Energipolitiken skall skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall bidra till att stabila förutsättningar skapas för ett konkurrenskraftigt näringsliv och till en förnyelse och utveckling av den svenska industrin. Energipolitiken skall också bidra till ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i Östersjöregionen.

Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt en effektiv energianvändning. Energin skall användas så effektivt som möjligt med hänsyn tagen till alla resurstillgångar. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och

miljö vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärnkraften skall ersättas med effektivisering av elanvändningen, konvertering till förnybara energislag samt miljömässigt acceptabel elproduktionsteknik. Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Naturgasen är det fördelaktigaste fossila bränslet och det befintliga naturgasnätet bör utnyttjas. Nationalälvarna och de övriga älvsträckor som riksdagen har undantagit från utbyggnad skyddas även fortsättningsvis.

En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Energipolitiken skall utformas så att denna förutsättning bevaras. En ökad produktion och ekonomisk aktivitet är av avgörande betydelse för sysselsättningen och därmed för vår framtida välfärd. Med utgångspunkt i den politik för ekonomisk tillväxt som riksdagen beslutat om bör elanvändningen för industrins produktion ges möjlighet att öka under det närmaste decenniet. En effektiv elanvändning skall främjas i såväl industrin som andra samhällsektorer.

Det energipolitiska programmet består av två delar, dels ett program med fokus på ökad tillförsel av förnybar elproduktion och minskad elanvändning i ett kortare perspektiv, dels ett program av mer forskningsinriktad och långsiktig karaktär.

Det kortsiktiga programmet

Programmet omfattar åtgärder som syftar till att minska användningen av el för uppvärmning, utnyttja det befintliga elsystemet effektivare och öka tillförseln av el och värme från förnybara energikällor.

Det kortsiktiga programmet löpte under femårsperioden 1998– 2002. Programmet omfattade totalt 3,1 miljarder kronor, varav 1,65 miljarder kronor för minskad elanvändning i bostäder och lokaler och 450 miljoner kronor för effektivare energianvändning. Dessutom ingick 1 miljard kronor för stöd till ökad tillförsel av el från förnybara energislag.

Programmet syftade till att ersätta bortfallet av elproduktion från Barsebäcksverkets andra reaktor. Ett villkor för stängningen av reaktorn är enligt 1997 års beslut att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom att:

  • minska användningen av el för uppvärmning i bostäder och lokaler,
  • öka tillförseln av el och värme från förnybara energikällor och
  • utnyttja det befintliga energisystemet effektivare och främja åtgärder för effektivare energianvändning.

Det kortsiktiga programmet har utvärderats av regeringen. En bedömning av om villkoren för en stängning av Barsebäck 2 var uppfyllda redovisades i skrivelsen 2000/01:15 Den fortsatta omställningen av energisystemet m.m. Regeringen bedömde i skrivelsen att villkoren för stängning av reaktorn före den 1 juli 2001 inte var uppfyllda. Riksdagen delade regeringens bedömning och välkomnade i sin behandling av skrivelsen regeringens avsikt att återkomma till riksdagen med en förnyad prövning av villkorsuppfyllelsen hösten 2001. Under våren 2001 inhämtade regeringen underlag inför prövningen från Statens energimyndighet och från Svenska kraftnät. Hösten 2001 redovisades regeringens bedömning, vid den förnyade prövningen, i skrivelsen 2001/02:22 En förnyad prövning av stängningen av Barsebäck 2. Där redovisades regeringens avsikt att ta initiativ i syfte att säkra en fortsatt bred majoritet för en stabil och långsiktig energipolitik. I övrigt ansåg regeringen att den fortsatta omställningen av energisystemet i huvudsak borde ske i enlighet med vad som tidigare redovisats i skrivelsen från 2000. I skrivelsen angavs vidare följande. Regeringens bedömning i skrivelsen från 2000 var att en stängning kan genomföras senast under 2003, efter det att erforderliga åtgärder fått genomslag. I prop. 2002/03:85 gör regeringen bedömningen att riksdagens villkor för en stängning av Barsebäck 2 före utgången av år 2003 inte är helt uppfyllda vad avser effektbalansen och påverkan på miljön och klimatet. Regeringen anför därvid i första hand att möjligheterna till en snabb stängning prövas inom ramen för en förhandlingslösning. I andra hand har regeringen ambitionen att besluta om stängning av reaktorn med stöd av lagen om kärnkraftens avveckling, efter det att erforderliga åtgärder har genomförts. Enligt regeringens bedömning kan förberedelser och genomförande av detta åstadkommas före utgången av april 2004.

Det långsiktiga programmet

Tyngdpunkten i det långsiktiga programmet ligger vid långsiktiga insatser för forskning, utveckling och demonstration av ny teknik. Det långsiktiga programmet löper ut 2004. Regeringen beslutade i december 2001 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att granska och utvärdera insatserna inom 1997 års energipolitiska program, analysera behovet av förändringar och lämna förslag till riktlinjer för det långsiktiga programmet inför den planeringsperiod som inleds 2003 (dir. 2001:122). Utredaren skall också redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt hållbar omställning av energisystemet. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juni 2003.

1997 års energipolitiska program och energibeskattningen

I prop. 1996/97:84 anför regeringen följande rörande energibeskattningens funktion inom det energipolitiska programmet:

Energibeskattningen skall ge goda förutsättningar för den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Det skall vara lönsamt att investera i varu- och tjänsteproduktion i Sverige och det skall vara fördelaktigt att investera i ekologisk energiteknik, bland annat effektivare energianvändning. Produktionsskatten på kärnkraft skall utformas enligt dessa principer. Beskattningen bör ge drivkrafter för hushållning och konvertering till förnybara energislag, samtidigt som den inte skall påverka industrins internationella konkurrenskraft negativt. Beskattningsreglerna bör främja elproduktion med förnybara energislag. Naturgasens miljöfördelar jämfört med olja och kol skall beaktas.

2.1.3 2002 års energiproposition

Den 21 mars 2002 överlämnade regeringen propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143) till riksdagen.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Avsikten bakom uppgörelsen är att, med bibehållen huvudinriktning, fortsätta det samarbete som inleddes i samband med 1997 års energipolitiska beslut. Framförallt ges dock nya förslag inom dessa fyra områden:

  • En ny metod för att främja miljövänlig och förnybar elproduktion (elcertifikat).
  • Åtgärder för en effektivare energianvändning.
  • Förslag på hur kraftvärmens konkurrenskraft i energisystemet kan stärkas.
  • Förslag till åtgärder för en långsiktigt hållbar politik för den fortsatta kärnkraftsavvecklingen och omställningen av energisystemet.

Nedan redogörs närmare för propositionens förslag inom de nämnda områdena.

En ny metod för att främja miljövänlig och förnybar elproduktion

Regeringen anför att ett vägledande mål bör vara att användningen av el från förnybara energikällor skall öka med 10 TWh från 2002 års nivå till år 2010. År 2004 är en kontrollstation inlagd för klimatarbetet och i samband med den bör målet utvärderas. Om det visar sig att det finns förutsättningar för att ytterligare öka elproduktionen med förnybara energikällor, bedömer regeringen att en lämplig ambitionsnivå skall vara att öka den årliga förnybara elproduktionen med 15 TWh från 2002 års nivå till år 2012. För att uppnå målen var regeringens avsikt att från den 1 januari 2003, i enlighet med ett riksdagsbeslut från november 2000, införa ett system baserat på elcertifikat. Införandet av ett system med elcertifikat har dock skjutits upp till den 1 maj 2003

1

.

Systemet kommer att baseras på kvoter för användningen av el från förnybara energikällor. Energikällor som skall anses vara förnybara är vindkraft, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft, vågenergi och biobränslen. Certifikatsystemet bygger på att producenter av el från förnybara energikällor får elcertifikat av staten för den el som produceras. Varje MWh skall ge ett certifikat. Den el som produceras säljer producenten som vanligt på elmarknaden och får en intäkt från elförsäljningen. Certifikatet som producenten erhållit av staten kan också säljas och på så sätt ge producenten en extra intäkt. Den som producerar el från förnybara energikällor

1 Se prop. 2002/03:1 s. 186 samt prop. 2002/03:40Elcertifikat för att främja förnybara energikällor.

får alltså intäkter från både elförsäljning och försäljning av certifikat.

För att efterfrågan skall bli tillräckligt stor blir det obligatoriskt för kunder och elleverantörer att köpa en viss mängd certifikat i förhållande till sin elanvändning, en s.k. kvotplikt införs. Hur stor andel certifikat som måste köpas bestäms av riksdagen. Om kunderna och elleverantörerna inte fullgör sin kvotplikt skall en sanktionsavgift betalas till staten. Allt eftersom mängden certifikat som kunder och elleverantörer måste köpa ökar, stiger efterfrågan och därmed priset på certifikat.

Åtgärder för en effektivare energianvändning

I propositionen anför regeringen att de statliga insatserna dels bör inriktas på att stödja den effektivisering som sker spontant i samhället och dels på den som sker som en följd av olika styrmedel. Insatserna bör också vara anpassade till marknadens mekanismer. Syftet med insatserna är att stimulera användningen av befintlig effektiv teknik och att främja introduktion av ny teknik. Detta görs genom information och kunskapsspridning, i samarbete mellan kommunal, regional och central nivå, samt genom att miljöanpassad produktutveckling stimuleras. Insatserna skall bidra till de miljökvalitetsmål som riksdagen har antagit (se 2.2 nedan).

Förslag på hur kraftvärmens konkurrenskraft i energisystemet kan stärkas

I avvaktan på att Skattenedsättningskommittén lämnar sitt förslag, gör regeringen bedömningen att möjligheterna bör undersökas att lägga fram förslag till en temporär ändring i energibeskattningen för kraftvärme i fjärrvärmesystem, innebärande att reglerna likställs med dem som gäller för industrins mottrycksproduktion (jfr figur 13.1 i avsnitt 13.6.). Det poängteras att en prövning fordras av EGkommissionen om en eventuell skatteförändring är tillåtlig enligt reglerna om statsstöd. I de överväganden som görs anför regeringen att den tänkta förändringen i kraftvärmens energibeskattning skulle medföra en generell förbättring av kraftvärmens konkurrenssituation samt leda till högre elproduktion i befintliga kraftvärmeverk och även till en förbättring av förutsättningarna för invester-

ingar i ny kraftvärme. Något förslag lämnas emellertid inte utan regeringen avsåg återkomma till frågan i budgetpropositionen för år 2003.

Dessförinnan lämnade dock Finansdepartementet i en promemoria (ärende nr Fi2002/2635) av den 5 juli 2002 förslag om hur skatteändringarna för kraftvärmen skall utformas. Utöver de rent lagtekniska förslagen föreslås även att möjligheten till avdrag för energiskatt på el som produceras i kraftvärmeverk och som används i egen verksamhet som består av el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning tas bort (11 kap. 9 § 4 lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE). Vidare föreslås att regler om proportionering skall införas i 6 a kap. 3 § LSE för att fördela insatta bränslen på elproduktion respektive värmeproduktion. Detta till skillnad mot vad som nu gäller där den skattskyldige själv får välja ordningen mellan bränslena vid beräkning av skatteavdragen. Promemorian har följts upp i budgetpropositionen för år 2003 där förslagen återfinns i princip oförändrade i förhållande till vad som uttalades i promemorian (prop. 2002/03:1). Riksdagen avslog dock regeringens förslag om nya regler för kraftvärmebeskattningen eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen ännu inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr. 2002/03:24). Kommissionens statsstödsprövning är ännu inte avslutad.

Förslag till åtgärder för en långsiktigt hållbar politik för den fortsatta kärnkraftsavvecklingen och omställningen av energisystemet.

I Tyskland träffades i juni 2000 ett avtal mellan regeringen och kraftindustrin om stängningen av de tyska kärnkraftverken. Genom avtalen fastställs en total elproduktionsram. Ramen formuleras som en maximal energimängd som får produceras i de befintliga reaktorerna under deras återstående livslängd. Produktionsvolymen kan relativt fritt fördelas i tiden och mellan kärnkraftverken. Avtalet innehåller även åtaganden från båda parter avseende den framtida energiförsörjningen.

Regeringen anser att möjligheten att träffa ett avtal liknande det tyska bör prövas även i Sverige. Regeringen avser därför att inbjuda företrädare för industrin till överläggningar i syfte att nå en överenskommelse om en långsiktigt hållbar politik för den fortsatta omställningen av energisystemet. I juni 2002 beslutade regeringen

om en förhandlingsman med uppdraget att för statens del genomföra överläggningar med industrin i syfte att förbereda en sådan överenskommelse. Detta initiativ innebär inte att regeringen ändrar sin tidigare bedömning att stängningen av den andra reaktorn i Barsebäck kan genomföras senast före utgången av 2003. Enligt regeringen bör överenskommelsen skapa gynnsamma förutsättningar för en företagsekonomiskt försvarbar fortsatt drift och successiv stängning av kärnkraften, samtidigt som annan miljövänlig elproduktion tas i drift och elförsörjningen tryggas. Regeringen menar därför att en sådan överenskommelse skulle kunna ha betydande fördelar på den avreglerade elmarknaden jämfört med en lagreglerad avveckling av återstående reaktorer. Detta ger möjlighet för alla parter att samlas kring gemensamma långsiktiga lösningar för att genomföra den nödvändiga energiomställningen och därigenom uppnå en hållbar tillväxt och utveckling.

2.2. De av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen

2.2.1. Svenska miljömål – miljöpolitik för ett hållbart Sverige

På förslag av regeringen i proposition 1997/98:145 Svenska Miljömål – miljöpolitik för ett hållbart Sverige fattade riksdagen i bred enighet våren 1999 beslut om en ny struktur i arbetet med miljömål. Femton nationella miljökvalitetsmål fastställdes. De femton målen omfattar: 1) Begränsad klimatpåverkan 2) Frisk luft 3) Bara naturlig försurning 4) Giftfri miljö 5) Skyddande ozonskikt 6) Säker strålmiljö 7) Ingen övergödning 8) Levande sjöar och vattendrag 9) Grundvatten av god kvalitet 10) Hav i balans samt levande kust och skärgård 11) Myllrande våtmarker 12) Levande skogar 13) Ett rikt odlingslandskap 14) Storslagen fjällmiljö 15) God bebyggd miljö

Samtidigt som riksdagen fattade beslut om att anta de femton övergripande miljökvalitetsmålen begärde riksdagen att i ett sammanhang få ta ställning till alla de delmål, åtgärder och strategier som behövs för att nå de femton övergripande miljökvalitetsmålen (bet. 1998/99MJU:6, rskr. 1998/99:183).

2.2.2. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier

Den 26 april 2001 beslutade regeringen om propositionen Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130). I propositionen föreslår regeringen ungefär 60 delmål för fjorton av de femton miljökvalitetsmålen. Riksdagen har beslutat i enlighet med propositionen (bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36). Det femtonde målet, klimatmålet, behandlas i en separat proposition. Tidigare under 2001 presenterade regeringen delmål för miljökvalitetsmålet

Giftfri miljö (prop. 2000/01:65, bet. 2000/01:MJU15, rskr. 2000/01:269). Den nya miljömålsstrukturen dvs. miljökvalitetsmålen med tillhörande delmål, skall ersätta de miljömål som riksdagen antagit inom ramen för miljöpolitiken före beslutet från våren 1999. De femton miljökvalitetsmålen gör den ekologiska dimensionen i begreppet hållbar utveckling tydlig. De är formulerade utifrån den miljöpåverkan naturen tål och definierar det tillstånd för den svenska miljön som regeringen med dagens kunskap menar att miljöarbetet skall sikta mot.

Regeringens övergripande miljöpolitiska mål är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta (det s.k. generationsmålet). För att tydliggöra vilken miljökvalitet som eftersträvas i ett generationsperspektiv återges innebörden av respektive miljökvalitetsmål i ett antal punkter som närmare anger vilken miljökvalitet som skall ha nåtts inom en generation. Till varje miljökvalitetsmål föreslås mellan tre och åtta delmål. Förhållandet mellan miljökvalitetsmålen och delmålen kan beskrivas så att miljökvalitetsmålen definierar det tillstånd för den svenska miljön som miljöarbetet skall sikta mot, medan delmålen skall ange inriktning och tidsperspektiv i det fortsatta konkreta miljöarbetet. Delmålen avser i de allra flesta fall läget år 2010. I några fall har en annan tidpunkt valts. Delmålen kan i sin tur vara av olika karaktär. De kan avse en viss miljökvalitet som skall vara uppnådd eller vissa förändringar beträffande t.ex. utsläpp, som skall vara genomförda i enlighet med delmålet. Regeringen

anser att det är viktigt att miljöarbetet ses dynamiskt och i ett globalt perspektiv. Erfarenheten visar att det är svårt att förutse framtida miljöproblem. Nya och i dag okända eller underskattade miljöproblem kan komma att bli aktuella allt eftersom tiden går, kunskaperna ökar och ny, miljöanpassad teknik introduceras. Det innebär att förslagen på mål och medel så långt möjligt är utformade så att de kan anpassas till nya förutsättningar.

2.2.3. Miljömålet Begränsad klimatpåverkan

Enligt regeringens bedömning i proposition 2000/01:130 bör miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan i ett generationsperspektiv bland annat innebära att åtgärdsarbetet inriktas på att halten av koldioxid i atmosfären stabiliseras på en halt lägre än 550 ppm samt att halterna av övriga växthusgaser i atmosfären inte ökar. Målets uppfyllande är till avgörande del beroende av insatser i alla länder. Enligt samma proposition bör miljökvalitetsmålet preciseras och kompletteras bland annat med delmål som avser utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser samt med förslag till strategi på klimatområdet. Miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan behandlas i en särskild proposition om en svensk klimatstrategi (prop. 2001/02:55, bet. MJU 2001/02:10, rskr. 2001/02:163). I propositionen föreslår regeringen att de svenska utsläppen av växthusgaser skall, som ett medelvärde för perioden 2008-2012, vara minst fyra procent lägre än utsläppen år 1990. En begränsad klimatpåverkan skall uppnås genom en aktiv klimatpolitik som integreras i hela samhället. Regeringen har i juli 2001 tillkallat en delegation med uppgift att utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyoto-protokollets flexibla mekanismer (se 2.6.1 nedan).

2.2.4. Miljömålen och energibeskattningen

Miljömålskommittén har i betänkandet SOU 2000:52 gjort bedömningen att utformningen av systemet för energibeskattning är av avgörande betydelse för att uppnå miljökvalitetsmålen Begränsad klimatpåverkan, Frisk luft, Bara naturlig försurning och en God bebyggd miljö.

Principerna för ett energibeskattningssystem i linje med miljökvalitetsmålen kan enligt Miljömålskommittén sammanfattas enligt följande:

  • Polluter pays principle (PPP), dvs. förorenaren betalar. Viktigt är att samtliga effekter av energi- och transporter synliggörs för förorenaren genom priset, dvs. även intrångseffekterna. Med andra ord skall förorenaren eller den som på annat sätt orsakar skada betala för den skada som åstadkoms och inte ges betalt för att ändra sitt beteende. Hur mycket förorenaren skall betala för åstadkommen miljöskada avgörs utifrån politiska ställningstaganden baserade på marginalkostnader för att nå kvantifierade och tidsbundna mål

2

. Styrmedlen utformas således i syfte att uppnå miljökvalitetsmålen inom utsatt tid.

  • En miljöstyrande beskattning tas ut i produktionsledet, för att styra fram den samhällsekonomiskt effektivaste mixen av insatsfaktorer i energiproduktion. För att effektivisera användningen, tas en volymstyrande beskattning ut i konsumtionsledet.
  • Det ökade skattetrycket på användning av energi och transporter balanseras genom t.ex. en höjning av grundavdraget för inkomsttagare eller sänkta arbetsgivaravgifter, s.k. skatteväxling.
  • De optimala internaliserande miljöskatterna fasas in successivt i takt med en nedtrappning av annan beskattning så att skattetrycket på näringsliv och hushåll hålls ungefär konstant. Den successiva infasningen motiveras dels av att skillnaderna gentemot omvärlden behöver reduceras, och dels av att anpassningskostnaderna för sektorerna blir lägre. Det handlar om att inte öka det totala skattetrycket utan att omfördela detsamma.
  • Administrativ enkelhet eftersträvas utan att avkall görs på den miljöstyrande effekten. Systemet måste göras begripligt och hanterligt för de berörda. Dessutom bedömde kommittén det väsentligt att:
  • Energiproduktion med hög verkningsgrad premieras.
  • Energiskattens nivå gör det mer lönsamt för hushåll, näringsliv och offentlig sektor att effektivisera sin energianvändning.
  • Överlåtbara utsläppsrätter övervägs också för utsläpp av kväveoxider.

2 Se SIKA 1999:6, s. 53.

Ett energibeskattningssystem i linje med generationsmålet kan dock inte lösa alla frågor utan måste kompletteras på en rad punkter för att ta hänsyn till exempelvis lokala förutsättningar. Vad gäller kompletterande ekonomisk styrning för t.ex. energieffektiviseringar, inomhusmiljöåtgärder eller byte av gammal och ur miljösynpunkt dålig teknik för småskalig vedeldning etc. bör avdrag prioriteras framför bidrag riktade till vissa specifika åtgärder. Det är också av central betydelse att miljöskadliga subventioner minimeras.

3

I samband med utredningen av energiskattesystemet bör

möjligheterna till samhällsekonomiskt effektivare sätt att subventionera t.ex. energiintensiv industri övervägas.

2.3 Den svenska miljöskyddslagstiftningen.

2.3.1. Allmänt om den svenska miljöskyddslagstiftningen

Den svenska lagstiftningstekniken för att reglera utsläpp och annan miljöpåverkan från fasta punktkällor bygger på en traditionell form av regelstyrning med tillstånd, villkor och tillsyn. Miljöskyddslagen (1969:387) tillkom redan i slutet av 1960-talet och var till sin räckvidd den mest omfattade miljörättsliga lagstiftningen innan miljöbalken trädde i kraft. Tillkomsten av miljöskyddslagen och dess tillämpning ledde till avsevärda förbättringar av den svenska miljön, särskilt när det gällde att komma till rätta med förorenande vattenutsläpp från bebyggelse och industrier samt luftföroreningar från stora anläggningar. Genom miljöbalken, som trädde i kraft 1999, samlades den centrala miljölagstiftningen i ett gemensamt lagverk. Till följd av miljöbalken upphörde 15 tidigare miljölagar, däribland miljöskyddslagen, att gälla..

En huvudtanke med miljöskyddslagen var att miljöstörande verksamheter i viss utsträckning måste tolereras, men för att få utöva s.k. miljöfarlig verksamhet gällde krav på val av bästa rimliga plats samt skyldigheter att vidta försiktighetsmått och skyddsåtgärder m.m.

Tillämpningen av miljöskyddslagen byggde väsentligen på tillstånds- och anmälningsplikt samt tillsyn. Frågor om tillstånd prövades av en särskild myndighet, Koncessionsnämnden för miljöskydd. Nämndens beslut kunde överklagas hos regeringen. Verksamheter av mindre omfattning och med lindrigare verkningar prö-

3 Se Miljöräkenskaper Rapport 2000:3.

vades av länsstyrelsen vars beslut kunde överklagas hos Koncessionsnämnden. Enligt miljöskyddslagen gällde som huvudregel att varje verksamhet prövades individuellt. Motsvarande gäller enligt den nuvarande miljöbalken, dock har koncessionsnämndens prövning övertagits av fem särskilt inrättade miljödomstolar.

För att ge prövningssystemet den dynamik och flexibilitet som krävs för samlade bedömningar konstruerades miljöskyddslagen och miljöbalken som en utpräglad ramlagstiftning. De materiella kravbestämmelserna är kortfattade och allmänt hållna. Generella föreskrifter med specifikt angivna utsläppsnormer för särskilt utpekade industrianläggningar förekommer endast i begränsad utsträckning. I stället fastställs individuella utsläppsvillkor och andra krav på försiktighetsmått av prövningsmyndigheten inom ramen för vad som kan anses vara tekniskt och ekonomiskt möjligt respektive miljömässigt motiverat.

Ett integrerat, samordnat prövningsförfarande gäller således för industrianläggningar. All väsentlig påverkan från en anläggning i form av utsläpp till luft, vatten och mark, buller och andra störningar prövas i ett sammanhang och regleras med villkor i ett enda tillståndsbeslut. Fördelen med ett sådant integrerat synsätt är att det möjliggör för prövningsmyndigheten att i varje enskilt fall se till vad som är bäst för miljön som helhet. Anläggningsspecifika förhållanden, lokalisering och tekniska förutsättningar har ofta haft stor betydelse för vilka krav som slutligen fastställs.

Det övergripande målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människan har ett ansvar att förvalta naturen. Detta innebär att den som bedriver någon form av verksamhet eller vidtar åtgärder av olika slag alltid skall se till att människors hälsa liksom miljön skyddas mot skador och olägenheter. Vidare skall den biologiska mångfalden bevaras och värdefulla kultur- och naturmiljöer skyddas och vårdas. Mark- och vattenområden skall användas så att från en ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt en långsiktigt god hushållning tryggas.

2.3.2. Prövning av tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet

Samtliga energiintensiva industrisektorer utgör tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet och har i dag fastställda, anläggningsspecifika utsläppsvillkor enligt 1969 års miljöskyddslag eller 1999

års miljöbalk. I stort sett samtliga industrianläggningar som kan anses energiintensiva utgör s.k. A-anläggningar enligt miljöbalken. Det betyder att tillståndsmyndighet för sådana verksamheter är någon av de fem miljödomstolarna i landet.

I miljöskyddslagen och tillhörande förordning fanns detaljerade regler om hur ett tillståndsärende skulle handläggas. Denna ordning gäller även prövningsförfarandet enligt miljöbalken. Reglerna innebär att varje verksamhet prövas individuellt. En viktig princip vid prövningen är kravet på att företaget måste ha samrått i skälig omfattning och på lämpligt sätt med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken innan ansökan lämnas till tillståndsmyndigheten.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. Syftet med en sådan beskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö. Vidare skall en beskrivning ges av påverkan på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt samt på annan hushållning med material, råvaror och energi. Syftet är att tillståndsmyndigheten skall kunna göra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och på miljön.

Innan beslut fattas i varje individuellt ärende håller tillståndsmyndigheten ett sammanträde på platsen samt företar en besiktning av densamma. Ingående diskussioner förs regelmässigt med de aktuella företagen. Om det gäller en förnyad prövning av en redan befintlig anläggning krävs ingående uppföljning av hur verksamheten bedrivits under den tid det äldre tillståndet gällt. Tillståndsbesluten innehåller villkor angående t.ex. utsläpp av föroreningar och krav på reningsutrustning. Villkoren gäller i princip tio år men kan omprövas tidigare under vissa förutsättningar, t.ex. förändringar i verksamheten som innebar att nytt tillstånd måste sökas.

Tillsyn över hur meddelade tillstånd följs utövas av länsstyrelsen eller, efter ett särskilt delegationsbeslut, de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillståndplikt skall varje år lämna en miljörapport till tillsynsmyndigheten. Miljörapporten skall bland annat innehålla en sammanställning över utförda mätningar över utsläpp etc. enligt gällande kontrollprogram. I rapporten skall även information lämnas om ytterligare mätningar, undersökningar och uppskattningar

som är gjorda i avsikt att ge en heltäckande bild av utsläppen från anläggningen och deras påverkan på omgivningen.

Miljöskyddslagen innehöll sanktionsbestämmelser om överträdelser av förbud mot vissa typer av miljöfarlig verksamhet och överträdelser av beslut och villkor. Straffmaximum för brott mot miljöskyddslagen var två års fängelse. I miljöbalken har straffbestämmelserna skärpts och för grovt miljöbrott gäller numera fängelse i högst sex år. Vidare infördes en miljösanktionsavgift på mellan 5 000 till 100 000 kronor, som efter beslut av tillsynsmyndigheten skall betalas av en verksamhetsutövare när denne åsidosätter vissa föreskrifter. Det kan t.ex. gälla att underlåta att lämna miljörapport, påbörja en verksamhet eller vidta en åtgärd som är tillstånds- eller anmälningspliktig utan att ha fått tillstånd eller gjort anmälan eller inte följa tillstånd och villkor som meddelats med stöd av miljöbalken.

2.4. Grön skatteväxling

2.4.1. Vad är grön skatteväxling?

Begreppet grön skatteväxling har en förhållandevis oprecis betydelse. Klart är emellertid att begreppet innebär höjd skatt på miljöskadlig aktivitet samtidigt som intäkterna härifrån används i något annat syfte, och då företrädesvis genom sänkt skatt på arbete. Tanken bakom detta är att en sådan skatteväxling skall vara intäktsneutral för staten samtidigt som den leder till såväl miljövinster som ökad sysselsättning. Regeringen har uttalat att det främsta syftet bakom en grön skatteväxling i Sverige är att öka miljörelateringen av skattesystemet. I samband med skattereformen 1990/1991 togs de första stegen i en grön skatteväxling. Sverige var ett av de första länderna i världen som genomförde en grön skatteväxling, även om begreppet som sådant inte användes då.

2.4.2. Riksdagens beslut om grön skatteväxling

I 2000 års ekonomiska vårproposition aviserade regeringen en skatteväxling för perioden 2001–2010. Utrymmet för skatteväxlingen uppskattades till cirka 30 miljarder kronor. Regeringen anförde att en ökad miljörelatering av skattesystemet genom en

grön skatteväxling var nödvändig för att möjliggöra ett förverkligande av de mål regering och riksdag fastställt på miljöområdet.

I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1) presenterade regeringen en strategi för en fortsatt grön skatteväxling. I december 2000 beslutade riksdagen i enlighet härmed. I budgetpropositionen drogs riktlinjerna upp för en reformering av energiskattestrukturen med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs principskiss (se 2.5.2 nedan). Ett successivt införande av Skatteväxlingskommitténs modell bedömdes kunna skapa en energiskattemiljö som säkerställer en effektiv miljöstyrning och en offentlig-finansiell varaktig finansiering av sänkta skatter på arbete. Reformen avsågs ske stegvis. Vad gäller de konkurrensutsatta sektorerna uttalades att det reducerade skatteuttaget för dessa borde behållas, men att utformningen av nedsättningssystemet för tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna borde utredas vidare. Även alternativa avgränsningar borde utredas.

Det första steget i skatteväxlingen togs 2001 och omslöt 3,3 miljarder kronor. För år 2002 föreslog regeringen i budgetpropositionen en skatteväxling på cirka 2 miljarder kronor. Det tredje steget aviserades i budgetpropositionen för år 2003 och omslöt 2,6 miljarder kronor. Efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökades beloppet till 3,0 miljarder kronor.

2.5. Skatteväxlingskommittén

2.5.1. Skatteväxlingskommitténs arbete

Skatteväxlingskommittén hade två huvuduppgifter. Den första var att analysera de befintliga energi- och miljöskatternas samhällsekonomiska effekter i vid mening. Analysen skulle, förutom skatternas miljöpåverkan, även omfatta effekterna på näringslivets konkurrenskraft, sysselsättningen, effektiviteten i resursallokeringen och de offentliga finanserna. Den andra huvuduppgiften var att, på basis av den ovan nämnda utvärderingen, analysera förutsättningarna för och effekterna av olika slag av skatteväxling. Analysen skulle omfatta såväl utvidgning av befintliga, miljörelaterade skatter som införande av nya. Grundat på redovisningen av dessa uppgifter skulle kommittén, om analysen gav underlag för detta, lämna för-

slag till ökad miljörelatering av skattesystemet. Kommitténs slutsats var att det går att ta ytterligare steg i en grön skatteväxling om det sker på ett varsamt och balanserat sätt. I sitt slutbetänkande

Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11) presenterade Skatteväxlingskommittén en modell för hur energiskattesystemet skulle kunna utformas i syfte att göra det mer överskådligt och stabilt samtidigt som miljörelateringen ökar. Modellen utgör ett underlag för det fortsatta arbetet med att utforma den svenska energibeskattningen och representerar inte något formellt förslag från kommittén. Såsom ovan redovisats har regeringen dock föreslagit att den fortsatta reformeringen av energiskattestrukturen skall ske med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs modell.

2.5.2. Skatteväxlingskommitténs modell

Skatteväxlingskommitténs modell utgår från de element som finns i dagens skattesystem och det faktum att miljörelaterade skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt. Utgångspunkten är att alla fossila bränslen och biobränslen skall beskattas med summan av följande skattekomponenter:

  • Energiskatt, som omstruktureras så att den blir proportionell mot energiinnehållet.
  • Koldioxidskatt, som fortsätter att vara proportionell mot nettoutsläppet av koldioxid.
  • Svavelskatt, som är oförändrat proportionell mot svavelinnehållet.
  • Trafik- och miljöskatt, vars belopp tillåts variera mellan olika bränslen för att ta hänsyn till särskilda miljöeffekter och andra externa kostnader som är trafikrelaterade.

Tabell 2.1. Skatteväxlingskommitténs modell för en ny energi- beskattning

Energiskatt

per kWh

Koldioxidskatt

per kg kol

Svavelskatt

per kg svavel

Trafik och miljörelaterad

skatt

Total skatt

Energiprodukter E K S T E+K+S+T

Källa: SOU 1997:11

I tabell 2.1 redovisas de komponenter som ingår i Skatteväxlingskommitténs modell. Systemet kan kompletteras med andra skattekomponenter efterhand om man finner det lämpligt, exempelvis när användningen av ett bränsle ger upphov till andra miljöfarliga utsläpp än svavel och koldioxid. I systemet renodlas energiskatten till att bli en rent fiskal skatt, medan koldioxidskatten, svavelskatten och trafik- och miljöskatten kan betraktas som miljörelaterade skatter med fiskala inslag. Ett reformerat energiskattesystem enligt tabell 2.1 medför kraftiga förändringar jämfört med dagens skattesystem. Modellen innebär att alla energiprodukter skattas lika oavsett om de används för värme- eller elproduktion. Beskattningen är dessutom lika oavsett i vilken sektor som förbrukningen sker. Drivmedel beskattas dock högre än motsvarande bränslen för uppvärmningsändamål. Detta system ger ett enkelt och transparent system där många av gränsdragningsproblemen i dagens energiskattesystem reduceras. Effekterna av en övergång till ett reformerat system enligt tabell 2.1 beror på vilka skattenivåer som tillämpas. Om skatteuttaget på energi skall vara oförändrat betyder det att de sektorer som idag har höga skattesatser får lägre skatt och de med låga skattesatser får högre skatt. Hushållens direkta kostnader för energiskatter skulle därmed minska, medan skatterna vid industriell produktion och elproduktion kraftigt skulle öka. Den största andelen av dessa kostnadsökningar belastar energiintensiv industri som massa- och pappers-, samt cement-, kalk-, sten- och kemiindustrin. Av dessa skäl utvecklade Skatteväxlingskommittén en modell med differentierade skattenivåer.

Principer för differentierade skattenivåer

Skatteväxlingskommittén utgick från vissa principer för differentiering av skattenivåer. En grundläggande princip var att miljörelaterade skatter bör tas ut i ett tidigt led i produktionskedjan för att uppnå en så effektiv styreffekt som möjligt. Kommittén ansåg det dock vara lämpligt att tillämpa olika principer på olika miljöskatter beroende på miljöproblemens karaktär. Följande resonemang fördes: Globala miljöproblem, t.ex. koldioxidutsläpp, kännetecknas av att det inte spelar någon roll var i världen utsläppen sker. Från principen om likformighet följer att en skatt på koldioxid bör vara lika stor i samtliga länder. Av många orsaker är dock detta inte fallet vilket betyder att nivån på ett enskilt lands koldioxidskatt bör

avvägas med hänsyn till internationella aspekter. En hög koldioxidskatt som är enhetlig för alla sektorer leder till ökade kostnader för bland annat industrin. Effekten på industrin bestäms i stor utsträckning av dess möjligheter att vältra över skatten på produktpriset. För företag som arbetar under internationell konkurrens är möjligheten till prisövervältring begränsad. Vid en tillräckligt hög nivå riskeras att produktion i Sverige ersätts av produktion i andra länder. Denna risk kan minskas genom att hålla nere den generella nivån på koldioxidskatten eller genom att tillämpa speciella nedsättningsregler. Vid användning av ekonomiska styrmedel för att bekämpa lokala problem är situationen annorlunda. Även om miljöskatten leder till minskad produktion och ökad import från utlandet kan den medföra en samhällsekonomisk vinst under förutsättning att miljövinsten värderas högre än kostnaden för minskad produktion.

Skatteväxlingskommitténs modell för skatt på bränslen

En energiskatt skall, enligt Skatteväxlingskommitténs modell, vara en fiskal skatt som tas ut i konsumtionsledet. Ett traditionellt argument mot energiskatter i produktionsledet är att de leder till ickeoptimal resursanvändning. Ett argument för att inte ta ut en fiskal energiskatt på el- och bränsleförbrukningen inom tillverkningsindustrin är att det minskar utrymmet för uttag av miljörelaterade skatter. I en situation där den allmänna koldioxidskatten anses vara så hög att en reducerad nivå måste tillämpas för tillverkningsindustrin, faller det sig naturligt att sätta energiskatten till noll. När utrymme skapas för höjda skatter bör i stället de miljörelaterade skatterna justeras uppåt tills de når den allmänna nivån. I tillverkningsindustrin utgår därför endast koldioxidskatt och svavelskatt. För att lösa det problem som idag finns med beskattningen av värme- och elproduktion skapas en ordning där dessa sektorer beskattas enligt samma principer som gäller för tillverkningsindustrin. I stället för att ta ut energiskatt för de bränslen som används vid el- och värmeproduktion utgår i stället konsumtionsskatt på el och värme vid leverans till slutkonsument. Det innebär bland annat att det inte utgår någon energiskatt på uran som används i kärnkraftverk. Däremot utgår även fortsättningsvis en särskild produktionsskatt på kärnkraftsel, eftersom denna skatt, enligt kommittén, kan ses som ett styrmedel vid en omställning av

energisystemet. I tabell 2.2 redovisas de principer som enligt Skatteväxlingskommitténs modell kan gälla för olika bränslen i ett reformerat energisystem.

Tabell 2.2. Skatteväxlingskommitténs modell för skatt på bränslen

Reformerade energiskatter

K-skatt E-skatt T-skatt S-skatt Total skatt

Bränsle för uppvärmning

Eldningsolja

K E 0 S K+E+S

Kol

K E 0 S K+E+S

Gasol

K E 0 S K+E+S

Naturgas

K E 0 S K+E+S

Uran

K (=0) E 0 S K+E+S

Torv

K E 0 S K+E+S

Biobränsle

K (=0) E 0 S K+E+S

Bränsle för industri, el- och fjärrvärmeproduktion

Eldningsolja k 0 0 S k+S Kol k 0 0 S k+S Gasol k 0 0 S k+S Naturgas k 0 0 S k+S Uran k (=0) 0 0 S k+S Torv k 0 0 S k+S Biobränsle k (=0) 0 0 S k+S

Bränsle för drift av motordrivna fordon, alla förbrukare

Bensin K E T S (=0) K+E+T+S Diesel K E T S (=0) K+E+T+S Gasol K E T S (=0) K+E+T+S Biobränsle K (=0) E T S (=0) K+E+T+S Naturgas K E T S (=0) K+E+T+S K - generell koldioxidskatt k - reducerad koldioxidskatt K (= 0) - generell koldioxidskattesats satt till noll k (= 0) - reducerad koldioxidskattesats satt till noll E - energiskatt S - svavelskatt S (= 0) - svavelskatten satt till noll T - miljö- och trafikrelaterad skatt 0 - ingen skatt tas ut

Källa :SOU 1997:11.

Skatteväxlingskommitténs modell för konsumtionsskatt på el och värme

Den av Skatteväxlingskommittén föreslagna strukturen för de konsumtionsskatter som tas ut vid leveranser av el och fjärrvärme till slutanvändare framgår av tabell 2.3 nedan.

Tabell 2.3. Skatteväxlingskommitténs modell för konsumtionsskatt på el och värme

Energislag Energiskatt öre per kWh El:

Industri, el- och värmeproduktion

0

Glesbygdskonsumenter E1 Övriga konsumenter E2

Värme:

Industri, el- och värmeproduktion

0

Övriga konsumenter

V1

E1 - nedsatt energiskattesats på el E2 - full energiskattesats på el V1 - full energiskattesats på värme 0 - ingen skatt tas ut för dessa användare

Källa:SOU 1997:11.

Modellen innebär att bränsle och el som förbrukas inom tillverkningsindustri samt inom el- och värmeproduktion beskattas enligt samma principer. Dessutom beskattas el och bränslen lika oavsett om de används för el- eller värmeproduktion.

Bränslen som används för industri-, el och värmeproduktion omfattas endast av koldioxid- och svavelskatt. Den nuvarande energiskatten som utgår på bränslen i fjärrvärmeproduktion omvandlas till en energiskatt som tas ut i konsumtionsledet, enligt samma principer som dagens energiskatt på el (se avsnitt 13.5.1).

2.5.3. Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs modell

Inledning

Inom Regeringskansliet har Skatteväxlingskommitténs modell utvärderats. Resultatet presenterades i en departementspromemoria, Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell

(Ds 2000:73). När det gäller området för Skattenedsättningskommitténs uppdrag, dvs. översyn av nedsättningsreglerna har man i utvärderingen utgått ifrån att en koldioxidskatt på 50 procent av den generella nivån tas ut samt att 0,8- och 1,2-procentsreglerna för energiintensiv industri och växthus m.fl. slopas.

Problem med dagens energiskattesystem

I det avsnitt i departementspromemorian som beskriver förekommande problem i dagens energiskattesystem, har dessa problem översiktligt delats in i fyra grupper:

  • målkonflikter generellt,
  • snedvridningar inom kraftvärme- och fjärrvärmesektorerna,
  • industrins och andra konkurrensutsatta verksamheters internationella konkurrenskraft,
  • obeskattad energi används för andra än avsedda ändamål.

Av angivna problemområden synes samtliga i större eller mindre omfattning ha beröringspunkter med det uppdrag som Skattenedsättningskommittén nu har. Beträffande konkurrensutsatta verksamheters internationella konkurrenskraft anför man bland annat följande:

De energikrävande branscherna gruvor, massa och papper, järn-, stål- och metallframställning samt jord- och stenindustrin utgör en betydelsefull del av det svenska näringslivet. Dessa branscher kännetecknas bland annat av hög kapitalintensitet och av att en stor andel av produktionen exporteras. Företagen verkar därför huvudsakligen i internationell konkurrens. Även låga skatter på energi slår hårt på den energiintensiva industrin, då dess möjligheter att övervältra kostnaderna på sina kunder i hög grad begränsas av konkurrensen på den internationella marknaden. Möjligheterna att kompensera sig för ökade kostnader genom höjda priser är i de flesta fall obefintliga. Beskattning av industrins energianvändning ligger i de övriga EUländerna på en låg nivå jämfört med Sveriges och sådan beskattning förekommer i princip inte alls i våra utomeuropeiska konkurrentländer. I en situation med låga skatter skulle det vara lättare att åstadkomma ett enhetligt energiskattesystem, dvs. alla användare skulle betala samma skatt. Vilken nivå som skattebelastningen högst kan ligga på beror på hur hög beskattningen är i vår omvärld på de områden som är utsatta för konkurrens.

Utvärderingen

Behovet av nedsättningsregler för den energiintensiva och konkurrensutsatta delen av näringslivet betonas. Även låga skatter på energi slår hårt på den energiintensiva industrin, då dess möjligheter att övervältra kostnaderna på sina kunder i hög grad begränsas av konkurrensen på den internationella marknaden. Möjligheterna att kompensera sig för ökade kostnader genom höjda priser är i de flesta fall obefintliga. Beskattning av industrins energianvändning ligger i de övriga EU-länderna på en låg nivå jämfört med Sveriges och sådan beskattning förekommer i princip inte alls i våra utomeuropeiska konkurrentländer. Vilken nivå som skattebelastningen högst kan ligga på beror således på hur hög beskattningen på de konkurrensutsatta områdena är i vår omvärld. I tabell 2.4 nedan anges var brytpunkterna ligger i relevanta delar av näringslivet för det fall de särskilda nedsättningsreglerna (0,8- och 1,2-procentsreglerna) slopas.

Tabell 2.4. Brytpunkter för industrin i procent av en koldioxidskatt på 37 öre per kg koldioxid

Bransch Brytpunkt

Mineral strax över 37 % Livsmedel cirka 42 % Textil- och beklädnad strax över 37 % Trävaror 50 % Massa och papper strax under 50 % Kemi cirka 40 % Jord och sten strax över 15 % Järn och stål 50 % Verkstad strax under 50 % Övrig verkstadsindustri 50 % Växthusnäringen strax under 25 %

Källa: Ds 2000:73.

Brytpunkten, dvs. den koldioxidskattenivå som leder till en lägre skattebelastning än dagens (enligt utvärderingen 1999) varierar mellan branscherna. Som jämförelse kan nämnas att koldioxidskatteuttaget enligt den oreducerade skattenivån sedan den 1 januari 2003 är 76 öre per kg koldioxid.

I en situation där ett land – som Sverige – väljer att generellt tillämpa högre energiskatter än vad som gäller i huvudparten av omvärlden uppstår frågan, hur man inom ramen för energiskattesystemet skall kunna säkerställa den fortsatta konkurrenskraften för utsatta sektorer, dvs. främst den energiintensiva industrin. Det finns enligt utvärderingen principiellt sett två vägar att gå.

En möjlighet är att skapa särskilda, individuella nedsättningsregler, där energiskatter utöver ett visst belopp återbetalas till enskilda företag efter särskild ansökan. Ett annat alternativ är att tillämpa ett system med en reducerad skattesats på en sådan nivå att inget kompletterande nedsättningssystem behövs. I vissa fall kan detta betyda att skattesatsen sätts till noll. Ett ytterligare alternativ är en kombination av dessa två system.

2.6. Annat pågående eller nyligen avslutat arbete inom ramen för en fortsatt skatteväxling

I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1) aviserade regeringen att fyra områden behövde utredas ytterligare för att förverkliga strategin för fortsatt skatteväxling. Dessa områden var:

  • Utformningen av nedsättningssystemets utformning (Skatte-nedsättningskommitténs uppdrag).
  • Fördjupad analys av alternativa ekonomiska styrmedel.
  • En ökad miljörelatering av vägtrafikbeskattningen.
  • Översyn av övriga miljörelaterade skatter.

I följande avsnitt ges en översikt över det arbete (med undantag för vårt uppdrag) som pågår, eller har avslutats, inom de nämnda områdena.

2.6.1. Fördjupad analys av alternativa ekonomiska styrmedel

Elcertifikatutredningen (N 2000:07, dir. 2000:56)

I oktober 2001 lade Elcertifikatutredningen i sitt slutbetänkande

Handel med elcertifikat (SOU 2001:77) fram ett förslag till handel med s.k. elcertifikat. Syftet bakom förslaget är att främja elproduktion från förnybara energikällor och det uttalade målet är att den

förnybara elproduktionen skall öka med 10 TWh mellan åren 2003– 2010.

Alla behov av stöd till förnybar elproduktion, till exempel vindkraft, skall om möjligt tillgodoses med gröna certifikat. Därmed skulle förnybar elproduktion inte längre såsom idag finansieras via statsbudgeten. Utgångspunkterna för införandet av ett sådant system har redovisats ovan i samband med energipropositionen. I korthet går förslaget dock ut på följande:

  • Elproducenterna tilldelas gröna certifikat för den förnybara el som de producerar – detta skapar ett utbud.
  • Slutkonsumenterna blir kvotpliktiga, dvs. åläggs att köpa en viss mängd (kvot) förnybar el – detta skapar en efterfrågan.
  • Handel uppstår mellan utbuds- och efterfrågesidan.

I avvaktan på Skattenedsättningskommitténs förslag har Elcertifikatutredningen föreslagit att den elintensiva industrin undantas från kvotplikt. Elcertifikatutredningen har valt att i det här sammanhanget anse massa- och pappersindustri, kemisk industri, stål- och metallverk samt gruvindustri med en abonnemangseffekt överstigande 10 MW utgöra elintensiv industri. Systemet föreslås träda i kraft den 1 januari 2003. Denna tidpunkt har senare flyttats fram till den 1 maj 2003 (se prop. 2002/03:1 s. 186). Skattenedsättningskommittén har på det sätt som föreskrivs i direktiven haft samråd med Elcertifikatutredningen.

Departementspromemorian Lag om elcertifikat ( Ds 2002:40 )

Regeringen beslutade inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om elcertifikat. Lagrådets sammanfattande bedömning av lagförslaget var att lagen om elcertifikat inte borde antas på det föreliggande underlaget, utan bli föremål för ytterligare beredning. Lagrådets kritik föranledde ytterligare beredning inom Näringsdepartementet och resulterade i departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40).

I det lagförslag som presenteras i departementspromemorian föreslås, i likhet med vad Elcertifikatutredningen föreslagit, att vissa sektorer av näringslivet, s.k. elintensiv industri, undantas kvotplikt. När det gäller att bestämma vilken industri som är elintensiv industri skall Statistiska Centralbyråns klassificering efter s.k. SNI-koder (svensk näringsgrensindelning) vara vägledande.

Dessa är 13.1 (järnmalmsgruvor), 13.2 (andra metallmalmsgruvor), 21.11 (massaindustri), 21.12 (pappers- och pappindustri), 24.1 (baskemikalieindustri), 27.2-27.3 (järn- och stålverk) och 27.4-27.5 (andra metallverk; gjuterier). Bestämmelsen återfinns i lagförslagets 4 kap. 7 § 3 och anger att skyldighet att ge in elcertifikat inte gäller för el som förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk eller i massa- och pappersindustrin, baskemikalieindustrin eller gruvindustrin. Den el som förbrukats i lager, kontor och andra lokaler som hör till den industrin omfattas inte av undantaget. I författningskommentaren anförs att det främsta skälet till att undanta elintensiv industri från kvotplikt är att denna industri skall erbjudas villkor likartade de som konkurrenter i andra länder har. Kostnader, som motsvarar de som kvotplikten medför för svenska företag, saknas för närvarande i flertalet av den elintensiva industrins konkurrentländer. Om liknande system införs i andra länder, och medför att industrin där åläggs kvotplikt, bör naturligtvis denna kategori inte längre undantas.

I departementspromemorian anförs att det när Skattenedsättningskommittén slutfört sitt arbete finns förutsättningar att göra en helhetsbedömning av de framtida villkoren för den elintensiva industrin med avseende på den samlade belastningen av skatter, avgifter och kvotplikt. En sådan översyn kan genomföras vid kontrollstationen år 2004.

Propositionen 2002/03:40 Elcertifikat för att främja förnybara energikällor

I januari 2003 överlämnades nämnda proposition till riksdagen. Några större ändringar i förhållande till departementspromemorian föreslås inte. Dock bör anmärkas att definitionen av s.k. elintensiv industri utökades till att omfatta även cementindustri och kalkbruk (SNI 26.5) samt petroleumraffinaderier (SNI 23.2). Undantaget från kvotplikt för elintensiv industri föreslås placeras i lagens 4 kap. 2 § 3. Motiven bakom att undanta elintensiv industri från kvotplikt kvarstår i propositionen.

4

4 Elcertifikatsystemet har av EG-kommissionen ansetts vara förenligt med EG:s statsstödsregler (EG-kommissionens beslut den 5 februari 2003 i Ärende nr N 789/2002).

Långsiktiga avtal

Under år 2000 tillsatte regeringen en förhandlare inom Regeringskansliet med uppgift att ta fram underlag och förslag till långsiktiga avtal med syfte att uppnå effektivare energianvändning i den energiintensiva industrin. Till sitt förfogande hade förhandlaren en expertgrupp bestående av företrädare för berörda departement och myndigheter. Under hösten 2001 lämnades en rapport med principförslag till ett program för långsiktiga avtal för att främja energieffektivisering och andra åtgärder inom energiintensiv industri som kan påverka utsläppen av klimatpåverkande gaser (Ds 2001:65).

I rapporten anges att syftet med att införa ett program med långsiktiga avtal är att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser, som ett bidrag till uppfyllande av det svenska klimatmålet. Enligt studier finns det inom den energiintensiva industrin utrymme för fortsatt reduktion av sådana emissioner genom ett strukturerat energieffektiviseringsarbete och införande av ny teknik. I rapporten framförs att utländska erfarenheter och tidigare studier visat att långsiktiga avtal kan vara ett kostnadseffektivt komplement till andra styrmedel.

Förslaget till program innebär att företag inom den energiintensiva industrin skall erbjudas att träffa avtal i någon form med staten. Avtalen kan gälla för en period av 5–10 år. Förhandlaren har valt att i detta sammanhang anse branscherna i tabell 2.5 nedan utgöra energiintensiv industri.

Tabell 2.5. Energiintensiv industri enligt definitionen i Ds 2001:65

Bransch SNI-kod

Massa och papper

SNI 21.1

Järn och stål samt metall SNI 27.1; 27.35; 27.4; 27.44 Kemi, baskemikalier SNI 24.1 Gruv SNI 13.1; 13.2 Cement SNI 26.51

Källa:Ds 2001:65.

Beträffande urvalet anför förhandlaren att det kan tänkas att långsiktiga avtal inledningsvis kan komma att erbjudas bara till en delmängd av de företag som är medlemmar inom de berörda bransch-

erna. Vidare kan det finnas skäl att överväga att även låta vissa företag, vilka faller utanför definitionen, omfattas av avtal.

Företagen föreslås åta sig att införa energiledningssystem samt att genomföra effektiviseringsåtgärder. Avtalen föreslås innehålla kvalitativa mål i form av krav på kartläggning och sökande efter effektiviseringsåtgärder, upprättande av handlingsplaner, samt uppföljning och revision. Målen innebär krav på företagen att även genomföra energieffektiviseringsåtgärder som går utöver normala företagsekonomiska lönsamhetskrav. Mot bakgrund av att den energiintensiva industrin i hög grad arbetar i internationell konkurrens föreslås att staten skall erbjuda ekonomiska incitament till de företag som ingår avtal, för att deras konkurrenskraft inte skall skadas. I första hand föreslås att möjligheten till ekonomiska incitament genom lättnader i energiskatterna övervägs.

Ett övergripande kvantitativt mål för det samlade energieffektiviseringsarbete som skall bedrivas i den energiintensiva industrin kan ingå i en principöverenskommelse mellan staten och företrädare för företagen. I rapporten betonas avslutningsvis att det, för att det framlagda principförslaget skall kunna vidareutvecklas till ett komplett förslag, bland annat krävs ytterligare utredning inom vissa detaljområden samt fortsatta kontakter och diskussioner med företrädare för industrin.

FlexMex2-delegationen (N 2000:07, dir. 2000:56)

I juli 2001 tillsattes en parlamentarisk delegation i syfte att utarbeta ett förslag till ett svenskt system och ett regelverk för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer, dvs. handel med utsläppsrätter samt de två projektbaserade mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Förslaget skall innehålla ett regelverk för vilka utsläppskällor som skall omfattas av kvotplikt (dvs. skyldighet att inneha utsläppsrätt motsvarande de egna utsläppen), vid vilken tidpunkt kvotplikten skall inträda, vilket utsläppstak som skall gälla för aktörerna i handelssystemet, hur tilldelning och utformning av utsläppsrätter skall ske, om och i så fall under vilka omständigheter staten skall ha möjlighet att dra in, upphäva eller ändra utsläppsrätten, hur mätning, rapportering och kontroll skall ske i handelssystemet, vilka påföljder som skall bli aktuella vid brott mot kvotplikt samt hur de projektbaserade mekanismerna skall inkluderas i handelssystemet. Regelverket skall tas fram med

sikte på att kvotplikt skall träda i kraft tidigast år 2003 och senast år 2005. Delegationen skall lämna sitt förslag till regeringen under våren 2003. Delegationen skall därefter arbeta vidare med hanteringen av de projektbaserade mekanismerna fram till den 31 december 2004. Skattenedsättningskommittén har fört en löpande dialog med delegationen.

2.6.2. En ökad miljörelatering av vägtrafikbeskattningen

Vägtrafikskatteutredningen (Fi 2001:08, dir. 2001:12)

Vägtrafikskatteutredningen skall se över vägtrafikbeskattningens utformning. Översynen skall framför allt beakta miljö-, trafiksäkerhets- och konkurrensaspekter med utgångspunkt i ett fiskalt perspektiv och med hänsynstagande till trafikskatternas påverkan på transportsystemets effektivitet. Dessutom skall utredningen analysera för- och nackdelar med en kilometerskatt. En särskild uppgift är att klarlägga om det är möjligt att införa ekonomiska incitament för fordon med låga utsläpp. Vidare skall beskattningen av dieselolja för privatbilism, yrkesmässig trafik och arbetsmaskiner utredas. Genom tilläggsdirektiv (dir. 2002:26) har utredningen bland annat fått i uppgift att analysera hur ett eventuellt svenskt kilometerskattsystem kan se ut. Utredningens uppdrag skall redovisas senast den 31 december 2003.

Promemorian om arbetsfordon

I en promemoria den 22 januari 2002 (dnr. Fi2002/674) har utredningen redovisat den del av uppdraget som avser beskattning av dieselolja för arbetsmaskiner. I promemorian diskuteras lämplig nivå för en eventuell framtida skattesänkning för den aktuella kategorin fordon. Vid en helhetsbedömning har utredningen stannat för att föreslå att en eventuell skattesänkning lämpligen kan ske till den s.k. uppvärmningsnivån, eller till 2 894 kronor/m

3

dieselolja. Promemorian har dock lämnats med förbehållet att slutligt ställningstagande inte kan göras förrän de grundläggande principerna för trafikbeskattningen utretts. Eftersom området för promemorian i vissa delar har beröringspunkter med Skattenedsättningskommitténs uppdrag har en dialog förts med utredningen.

Delbetänkandet Vissa vägtrafikskattefrågor ( SOU 2002:64 )

I delbetänkandet föreslår Vägtrafikskatteutredningen en ny modell för beskattning av tunga motorfordon. Förslaget innebär att skatten för sådana fordon differentieras efter deras miljöklasser. Syftet är både att förbättra åkerinäringens konkurrenssituation och att öka miljöstyrningen för tunga motorfordon.

Utredningen tar också upp och behandlar den s.k. trafik- och miljöskattekomponenten (TM), som är en av skattekomponenterna i Skatteväxlingskommitténs modell (se 2.5.2 ovan). Utredningen fann att TM-komponenten inte är optimal för att internalisera de negativa externa miljöeffekter som trafiken ger upphov till. Det gäller sådana kostnader som exempelvis buller, trängsel och olyckor. Utredningen kom emellertid fram till att TM-komponenten är användbar inom drivmedelsbeskattningen för att skilja mellan olika bränsleslag och bränslekvaliteter, men att den även i detta avseende är svårbestämbar. Den är också användbar för att illustrera drivmedelsbeskattningens struktur med inriktning på bland annat miljöeffekter och har således en pedagogisk effekt. I likhet med vad som uttalades i promemorian om arbetsfordon gjordes slutligen förbehållet att det är omöjligt att ta ställning till enbart TM-komponenten utan att anlägga en helhetssyn vari ingår vägtrafikbeskattningens olika delar.

2.6.3. Översyn av övriga miljörelaterade skatter

Utredningen om översyn av skatterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel (Fi 2001:12, dir. 2001:55)

Utredningens uppdrag var att utvärdera skatterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Utredningen skulle dels analysera och bedöma skatternas påverkan på användningen av bekämpningsmedel respektive handelsgödsel, dels bedöma vilka effekter de har på miljön. Med utgångspunkt i detta skulle utredas om skatterna borde förändras så att de kan fungera som effektivare styrmedel på miljöområdet utan att kraven på kostnadseffektivitet eftersätts.

Uppdraget redovisades i betänkandet Skatt på handelsgödsel och bekämpningsmedel? (SOU 2003:9). Utredningen föreslår där att skatten på handelsgödsel skall vara kvar och att skattesatsen behålls oförändrad. För att minska riskerna med användningen av bekämpningsmedel föreslår utredningen att uttaget av en skatt differentie-

ras efter medlens farlighet för miljö och hälsa. I avvaktan på att ett sådant system kan införas föreslås att den nuvarande skattebasen bibehålls men att skattesatsen höjs.

Avfallsskatteutredningen (Fi 2001:05, dir 2001:13)

Utredningen tillsattes med uppgift att, med beaktande av den korta tid som avfallsskatten varit i kraft, göra en utvärdering av hur systemet med avfallsbeskattningen fungerar. Därvid skulle analyseras vilka styreffekter avfallsskatten tillsammans med energibeskattningen har haft på olika former av omhändertagande av avfall. Utredningen skulle även analysera hur systemet med avfallsbeskattningen förhåller sig till redan uppställda mål inom avfallspolitiken. Dessutom skulle utredningen analysera hur avfallsskattens effekter påverkas av andra beslutade styrmedel. Detta gäller t.ex. det från och med år 2002 gällande kravet på utsortering av brännbart avfall samt de förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall som träder i kraft år 2002 respektive år 2005.

I sitt slutbetänkande Skatt på avfall idag – och i framtiden (SOU 2002:9) redovisar utredningen bland annat följande slutsatser. Systemet med avfallsbeskattning fungerar i huvudsak på det sätt som förväntades då riksdagen 1999 tog beslutet om dess införande. Avfallsskatten har bidragit till att minska deponeringen av avfall. Samtidigt har materialåtervinning och energiutvinning från avfall ökat. Tillsammans med energibeskattningen har avfallsskatten medfört att mottagningsavgifterna för avfall till avfallsförbränning generellt sett kan hållas på en lägre nivå än motsvarande avgifter för deponering.

2.7. EG:s regler i korthet

I avsnittet ges en kort översikt över de viktigare EG-regler som är av betydelse för Skattenedsättningskommitténs arbete. En mer fullständig redovisning återfinns i betänkandets kapitel 12 som placerats i del IV Bakgrund.

En grundläggande orsak till varför vi överhuvudtaget behöver ha någon form av nedsättningsregler är skillnaderna i energibeskattningen såväl inom EU som gentemot tredje land. Om det inte vore

för de relativt sett höga svenska skattenivåerna skulle det, i vart fall av konkurrensskäl, saknas skäl att ha differentierade skattnivåer eller nedsättningsregler för olika sektorer av näringslivet.

2.7.1. Punktskattedirektiven

Inom EU har det skett en harmonisering på energibeskattningsområdet beträffande de bränslen som utgör mineraloljor. Gällande direktiv föreskriver såväl minimiskattesatser som vissa möjligheter till befrielse eller nedsättning av skatten. Genom särskilda beslut kan ytterligare avvikelser medges från direktivbestämmelserna. (relevanta direktiv behandlas i avsnitten 12.2–12.4) Skattedirektiv beslutas av rådet med enhällighet (se artikel 93 i EG-fördraget). Rådet har i mars 2003 nått en politisk överenskommelse om ett nytt energibeskattningsdirektiv. Direktivet väntas formellt antas av rådet senare under våren 2003. Till skillnad mot mineraloljedirektivet omfattar det nya direktivet de flesta energiprodukter, inklusive el (se avsnitt 12.5).

5

2.7.2. EG:s regler om statsstöd

EG:s regler om statsstöd återfinns i EG-fördraget och är placerade i fördragets artiklar 87–89. Av artikel 87.1 framgår att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 87.3 är medlemsstaterna skyldiga att till EGkommissionen anmäla sådana planerade förändringar i lagstiftningen som kan betraktas som statsstöd. Kommissionen måste godkänna åtgärden innan medlemsstaten kan verkställa den. Om en medlemsstat inte anmäler en åtgärd, anmäler åtgärden men låter bli att avvakta kommissionens beslut eller handlar i strid mot kommissionens beslut, betraktas åtgärden som olagligt stöd och de företag som fått stödet riskerar återbetalningskrav (statsstödsreglerna behandlas i avsnitt 12.6).

5 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14 (det bör observeras att den version av direktivförslaget som nu överenskommits i rådet är avsevärt förändrad i förhållande till EG-kommissionens ursprungliga förslag).

Det bör observeras att en statsstödsprövning sker oberoende av eventuell materiell gemenskapsrätt på sakområdet. Även om ett skattedirektiv ger medlemsstaterna möjlighet att sätta ned skatter, måste en sådan skattenedsättning också prövas, och befinnas förenlig med EG:s regler om statsstöd.

Miljöriktlinjerna

Även om en åtgärd betraktas som statsstöd kan den ändå godtas. Kommissionen har utfärdat olika riktlinjer för godkännande av medlemsstaternas åtgärder. På energibeskattningens område är det framförallt de s.k. miljöriktlinjerna som kan komma ifråga. Riktlinjerna syftar till att ”förtydliga tillämpningen av principen om att det är förorenaren som skall betala” och till att ”stärka miljöstödets incitamentskaraktär”. De förnybara energikällorna uppmärksammas särskilt. Medlemsstaterna kan beviljas stöd för att täcka skillnaden i kostnad mellan produktion av energi med förnybara energikällor och marknadspriserna för denna energi.

Särskilda regler gäller för stöd i form av skattesänkningar eller skattebefrielse. Skatter som införs av miljöskäl kan drabba vissa verksamheter så att det kan anses vara nödvändigt med undantag. Detta kan vara fallet om vissa företag riskerar att förlora sin internationella konkurrenskraft, särskilt då en harmonisering saknas på europeisk nivå. Miljöriktlinjerna behandlar även förutsättningarna för att bibehålla och förändra befintliga skatter för det fall dessa räknas som statsstöd. (miljöriktlinjerna behandlas utförligt i avsnittet 12.6.4)

2.7.3. EG:s regler kontra den nationella energibeskattningen

Vid utformningen av ett nationellt energibeskattningssystem för delar av, eller hela, samhället går det sedan ganska lång tid tillbaka inte längre att ta enbart nationella hänsyn. Det går dessvärre inte heller att helt utgå från de internationella regelverken då dessa i avgörande delar ännu inte är harmoniserade.

Med figur 2.1 nedan har ett försök gjorts att visualisera den påverkan EG:s regler har på ett nationellt energibeskattningssystem. Som synes måste en rad överväganden göras innan en, i nu

aktuellt hänseende, hållbar nationell reglering kan komma till stånd.

Källa: Egen figur.

EG:s regler i förhållande till varandra och till nationell lagstiftning

Figur 2.1.

EG-fördraget (statsstödsreglerna)

Nationella regler

8.4-beslut

Mineraloljedirektivet

Mineraloljor Övriga bränslen och el

Tillåten reglering Tvingande reglering

Icke statsstöd

Miljöriktlinjerna

Statsstödsbeslut

Statsstöd

2.8. Utsläppshandel

Utsläppshandel innebär att ett tak sätts för de totala utsläppen. De företag som ingår i handelssystemet tilldelas utsläppsrätter, som kan säljas och köpas på en utsläppsmarknad. Denna marknad kan vara såväl nationell som internationell.

Inom EU har kommissionen under hösten 2001 lagt fram ett förslag till direktiv för handel med utsläppsrätter.

6

De utsläpp som

föreslås omfattas av handelssystemet är koldioxid. Ifråga om energibeskattning med syfte att bekämpa koldioxidutsläpp samt handel med utsläppsrätter anser kommissionen att detta bör organiseras på ett sätt som gör att de olika styrmedlen kompletterar varandra. Enligt kommissionens uppfattning, såsom den redovisas i direktivförslaget, kan båda instrumenten användas samtidigt inom olika sektorer i näringslivet, men om de används parallellt inom en och samma sektor kan det påverka konkurrenskraften negativt.

För de företag som omfattas av handeln föreslås ett obligatoriskt deltagande. Det kommer dock att finnas en möjlighet till s.k. opt out. Denna innebär att ett medlemsland har möjlighet att temporärt (t.o.m. den 31 december 2007) utesluta vissa anläggningar från systemet under förutsättning att de på annat sätt minskar sina utsläpp på motsvarande sätt som om de deltog i utsläppshandeln. Hur företag som ingår i handelssystemet kommer att påverkas beror i hög grad på hur utsläppsrätterna fördelas. I tabell 2.6 nedan redovisas de branscher som direktivförslaget omfattar samt storleken på de beräknade (svenska) skatteintäkterna för dessa branscher 2002. Totalsumman för branscherna, 2 584 miljoner kronor, kan jämföras med de totala intäkterna från energi- och koldioxidskatten 2001 som uppgick till 54 921 miljoner kronor (jfr tabell 13.4).

6 Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgas inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, KOM (2001) 581 slutlig av den 23 oktober 2001.

Tabell 2.6. Beräknade skatteintäkter för de branscher som föreslås ingå i en europeisk utsläppshandel (år 2002)

Bransch Mnkr

El-, värme- och kraftvärmeproduktion

1 800

Oljeraffinaderier 4 Koksverk 0 Järn- och stålindustrin 230 Jord- och stenindustrin (cement, kalk, glas, keramiska produkter) 90 Massa- och pappersindustrin 460

Summa: 2 584 Källa: Egna beräkningar.

När det gäller förhandlingen av direktivet nåddes i Miljörådet under december 2002 en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. Direktivet skall slutligen antas i Europaparlamentet och väntas bli klart under 2003.

Såsom tidigare redovisats har regeringen i juli 2001 tillsatt en svensk delegation med uppdrag att utarbeta ett system och ett regelverk för Kyotoprotokollets s.k. flexibla mekanismer, där bland annat utsläppshandel ingår (se 2.6.1 ovan).

Om det skulle visa sig möjligt att införa handel med utsläppsrätter för de energiintensiva företagen skulle nedsättningsproblematiken kunna elimineras för dessa branscher. Detta som en följd av att dessa branscher i stället för att energibeskattas då skulle ingå i ett handelssystem.

3. Principiella överväganden och sammanfattande förslag

Sammanfattning av kommitténs förslag: Förslaget bygger i

huvudsak på de tankegångar som förs fram av Skatteväxlingskommittén i dess slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). Detta står i överensstämmelse med budgetpropositionen för år 2001 vari riktlinjer för en reformering av energiskattestrukturen dras upp med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs principskiss. Vid utformningen av förslaget har kommittén strävat efter att ge det nya energibeskattningssystemet en långsiktigt hållbar utformning, som genom sin generella karaktär inte klassificeras som statsstöd enligt EG-rätten. Det föreslagna energibeskattningssystemet skall dessutom ge utrymme för en breddad skatteväxling, samtidigt som det genom sin funktion bevarar näringslivets konkurrenskraft. En ytterligare strävan har varit att förslaget i möjligaste mån skall ligga i linje med det kommande energibeskattningsdirektivet. Kommitténs förslag kan sammanfattas i följande punkter:

-

Näringslivets energibeskattning skall framdeles hållas åtskild från hushållens energibeskattning. Fortsättningsvis skall näringslivet endast belastas med miljöstyrande skatter (koldioxidskatt och svavelskatt) och inte fiskala skatter (energiskatt) med undantag för EG:s minimiskatt på el. En renodling av energibeskattningen föreslås således ske med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs modell.

-

Den tidigare avgränsningen av de nedsättningsberättigade sektorerna skall tas bort, vilket innebär att hela näringslivet skall omfattas av samma modell för energibeskattning. Detta innebär bland annat att begreppet tillverkningsprocessen i industriell verksamhet utmönstras ur lagstiftningen. För att säkerställa näringslivets konkurrenskraft, för de företag som

har höga energikostnadsandelar i förhållande till sitt försäljningsvärde, föreslår kommittén ett generellt nedsättningssystem som, utifrån objektiva kriterier, skall träffa företag med höga nivåer på koldioxidskatteuttaget och, för el, energiskatteuttaget.

-

Energiomvandlingssektorn skall beskattas i enlighet med det övriga näringslivet. Energiskatten på bränslen, som nu tas ut inom energiomvandlingssektorn, tas bort. I stället föreslår kommittén att en energiskatt införs för konsumtion av fjärrvärme utom för näringslivet.

3.1. Inledande överväganden

De samhällsekonomiska principerna för beskattning av energi i en liten öppen ekonomi som den svenska analyserades utförligt inom ramen för Skatteväxlingskommitténs arbete. Denna kommitté granskade idén om en grön skatteväxling och redovisade 1997 sitt slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). Kommitténs uppgift var att utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv analysera de miljöstyrande inslagen i den dåvarande skattelagstiftningen och mot bakgrund av denna analys undersöka förutsättningarna för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet.

Skattebasutredningen (SOU 2002:47) diskuterar också energibeskattningen och uppmärksammar framförallt skattebortfallet orsakat av nedsättningsregler och skattebefrielse för nu obeskattade bränslen. Utredaren pekar på möjligheten att ”mer likformigt beskatta” nu obeskattade bränslen, såväl inhemska som importerade (s. 387). Skattebortfallet från dessa uppskattas till ca 8 miljarder kronor.

Syftet med detta kapitel är att, mot bakgrund av principiella överväganden, sammanfatta Skattenedsättningskommitténs förslag och redovisa de konsekvenser som förslagen, i olika avseenden, leder till. Kapitlet inleds, i avsnitt 3.1, dels med en kort sammanfattning av Skatteväxlingskommitténs mycket omfattande och grundliga analys av ”gröna skatter”, dels med vissa principiella ställningstaganden. Detta följs i avsnitt 3.2 av en redogörelse för problemen med nuvarande energiskattestruktur. I avsnitt 3.3 diskuteras, utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, olika

aspekter på energibeskattning och miljöpolitik

1

som bakgrund till

den jämförande modellanalysen och modellvalet i avsnitten 3.4–3.7. Kapitlet avslutas med en analys av huvudmodellens konsekvenser dels med avseende på miljön, dels med avseende på energiomvandlingssektorn i avsnitt 3.8 respektive 3.9. I appendix beskrivs dataunderlaget för den empiriska analysen samt presenteras de fullständiga modellresultaten.

3.1.1. Skatteväxlingskommitténs modell

Skatteväxlingskommitténs modell bygger på distinktionen mellan fiskala skatter och miljöstyrande skatter. Fiskala skatter bör ha så små snedvridande effekter som möjligt på resursallokeringen i ekonomin. Detta innebär att de i huvudsak måste bäras av hushållen direkt, medan miljörelaterade skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt.

I dagens energiskattesystem tillämpas en, jämfört med övrigsektorn,

2

reducerad skattenivå för energi som förbrukas för upp-

värmning och drift av stationära motorer inom tillverkningsindustrin samt inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna. Dessutom medges ytterligare nedsättning för de mest energiintensiva företagen. I Skatteväxlingskommitténs modell behålls en sådan reducerad skattenivå, som innebär att endast koldioxidskatt och svavelskatt tas ut på dessa näringar. Av tradition har tjänstesektorn tillsammans med hushållen inkluderats i den s.k. övrigsektorn, som ur energibeskattningssynpunkt behandlats som hushåll.

Energiomvandlingssektorn analyseras också i Skatteväxlingskommitténs slutbetänkande. Slutsatserna är att energibeskattningen av näringslivet bör vara likformig. Att beskatta samma bränsle olika för olika användningsområden ger fel signaler eftersom miljöeffekterna inte varierar med användningen. Av detta följer att det finns starka argument för att ha samma principer för beskattningen av energiomvandlingssektorn som för övriga delar av näringslivet.

Skatteväxlingskommittén identifierade tre betydande problem som dagens beskattning ger upphov till inom energiomvandlings-

1 För en mera formaliserad analys, se Brännlund R. och Kriström B.: Miljöekonomi. Studentlitteratur, Lund. 1998. 2 Övrigsektorn, i svensk energistatistik, består av bostäder och service m.m.; se avsnitt 3.2.

sektorn (a.a. s. 407). Det första är att bränsle beskattas enligt olika principer vid värme- och elproduktion. Det andra är att bränsle, som åtgår för värmeproduktion inom industrin, beskattas enligt andra principer än om samma bränsle används för värmeproduktion i fjärrvärme- och kraftvärmesektorn. Det tredje är att de frekventa förändringarna i kraftvärmebeskattningen har medfört att endast investeringar med mycket kort återbetalningstid genomförs.

För att lösa problemen med beskattningen av el- och värmeproduktion föreslår Skatteväxlingskommittén att det skapas en ordning där dessa sektorer beskattas enligt samma principer som gäller för tillverkningsindustrin. Det innebär, i den modell som kommittén föreslog, att bränslen som används i el- och värmeproduktion enbart belastas med koldioxidskatt på samma nivå som för industrin. Vidare föreslogs att en konsumtionsskatt på el och värme som tas ut vid leverans till slutkonsument, skulle ersätta energiskatten på de insatta bränslena.

3.1.2. Kommittédirektiven

I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1) dras riktlinjerna upp för en reformering av energiskattestrukturen med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs principskiss. Vad gäller de konkurrensutsatta sektorerna uttalas att det reducerade skatteuttaget för dessa bör behållas. I budgetpropositionen uttalas emellertid också att utformningen av nedsättningssystemet för det konkurrensutsatta området behöver utredas vidare. I direktiven till denna kommitté (Skattenedsättningskommittén) ges exempel på tre alternativa avgränsningar:

1. Ingen generell nedsättning alls medges.

2. Det slag av generell nedsättning som gäller i dag.

3. Området för generell nedsättning avgränsas på ett snävare sätt än i dag, exempelvis till på ett visst sätt definierade energiintensiva företag.

Enligt direktiven ankommer det nu på kommittén att analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader.

Till de vanligaste kriterierna på konkurrensutsatt verksamhet hör att priserna på företagets/branschens produkter är internationellt

bestämda, varför kostnadsökningar i mycket liten utsträckning kan övervältras framåt på konsumenterna. Ett konkurrensutsatt företag är, i nationalekonomisk terminologi, pristagare, dvs. det tar marknadspriset som givet och anpassar sin produktionsvolym till detta pris. Även hemmamarknadsföretag kan vara konkurrensutsatta. Emellertid finns det en tendens i den allmänna debatten att likställa energiintensiv verksamhet med konkurrensutsatt verksamhet.

Om alla företag i ekonomin rangordnas efter förmåga att tåla kostnadsökningar, skulle vi få en trappa av företag på olika nivåer. En sådan rangordning skulle visa att en stor del av den energiintensiva verksamheten är internationellt konkurrensutsatt, utan möjligheter att kompensera ökade energiskatter med högre priser. Samtidigt finns, som framgår av den empiriska analysen i avsnitt 3.7, säkert många företag som inte kan klassificeras som energiintensiva, eller ens som exportföretag, men som också riskerar att slås ut vid energiskattehöjningar, även om energiskattehöjningarna på aggregerad nivå skulle kompenseras med lägre arbetsgivaravgifter. Detta talar för att det ”nationalekonomiska” kriteriet på konkurrensutsatt verksamhet är mera adekvat. Det är inte teknologin eller exportandelen utan graden av marknadsmakt som avgör om ett företag är konkurrensutsatt eller inte.

3.1.3. Utvecklingen inom EU

Utifrån ett EG-rättsligt perspektiv finns det skäl som talar för att all näringsverksamhet bör betraktas som konkurrensutsatt i ett vidare perspektiv. I den s.k. Adria-Wien-domen

3

som meddelades

den 8 november 2001 och rörde tillämpningen av EG:s statsstödsregler (se avsnitt 12.6) har EG-domstolen slagit fast att tjänstesektorn ur energibeskattningssynpunkt måste behandlas på lika villkor som det övriga näringslivet. Detta innebär att all näringsverksamhet, juridiskt sett, är konkurrensutsatt. Konkurrens inom landet skiljer sig således inte, i detta avseende, från internationell konkurrens. Kommitténs utgångspunkt är därför att all näringsverksamhet skall behandlas lika i energibeskattningen.

Till de oklara följderna av Adria-Wien-domen hör huruvida energiomvandlingssektorn måste ges samma regler som övriga näringslivet. EG-domstolen har, i ett förhandsavgörande gällande

3 Mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365.

ett tyskt kraftföretag,

4

hänvisat till att elmarknaden i det aktuella

fallet ännu inte var fullt avreglerad och att därmed vissa hinder för handel mellan medlemsstaterna fortfarande accepteras. Å andra sidan genomgår energiomvandlingssektorn en radikal omvandling med omfattande liberaliseringar av el- och gasmarknaderna. Efter avregleringen av den svenska elmarknaden är elproduktionen lika konkurrensutsatt, och exponerad för samma marknadsrisker, som övriga näringslivssektorer. På en konkurrensutsatt elmarknad har elproduktionen karaktären av kapitalintensiv processindustri, utan några speciella teknologiska eller marknadsmässiga egenskaper som skulle kunna motivera en särbehandling. Utgången av en prövning i EG-domstolen avseende särbehandling av energiomvandlingssektorn i ett Europa med avreglerade elmarknader förefaller högst oviss. Enligt kommitténs uppfattning är det därför starkt önskvärt att ett långsiktigt energiskattesystem också omfattar energiomvandlingssektorn.

3.1.4. Anpassning till övriga styrmedel

Vid sidan av kommitténs arbete pågår, som framgår av kapitel 2, ett stort antal närliggande utredningar och aktiviteter. En fråga kommittén måste ställa sig är hur kommitténs uppdrag skall inordnas i den övriga floran av aktiviteter.

Direktiven föreskriver att kommittén skall samråda med, och beakta arbetet i, andra aktuella utredningar m.m. Så har också skett i hög grad. Däremot saknar kommittén en, i första hand från regeringens sida, överordnad koordinering av hanteringen av de olika styrmedlen, av vilka energibeskattningen är ett. Kommittén som sådan saknar såväl mandat som erforderlig tid att själv påta sig ett sådant, samordningsansvar. Något sådant krav framställs heller inte i kommitténs direktiv. Kommittén har på grund härav inte haft någon möjlighet att ta ett helhetsgrepp över området, även om ett sådant framstår som starkt angeläget, utan i stället valt att fokusera på utformningen av en stabil och långsiktigt hållbar modell för näringslivets energibeskattning. Strävan har dock varit att utifrån givna förutsättningar utforma denna modell så att t.ex. system för handel med utsläppsrätter eller långsiktiga avtal kan komplettera

4 Mål C-379/98 PreussenElektra AG mot Schhleswag AG, i närvaro av: Windpark Reußenköge III GmbH och Land Schleswig-Holstein, REG 2001 s. I-2099.

modellen. Kommitténs närmare överväganden i denna del presenteras i avsnitt 3.5.

3.2. Problem med nuvarande energiskattestruktur

I Sverige gäller idag att bränslen beskattas med energi- och koldioxidskatt enligt skattesatser fastställda för varje energislag. (Svavelskatten omfattas inte av kommittédirektiven och lämnas utanför det fortsatta resonemanget.) För biobränslen gäller skattefrihet, råtallolja beskattas dock av näringspolitiska skäl. El beskattas med energiskatt. Skattenivån varierar mellan olika sektorer i samhället.

Näringslivets skattebas delas för närvarande upp i tre sektorer, nämligen en industrisektor, en energisektor och en övrigsektor. Sektorerna omfattar följande näringsgrenar (jfr tabell A 3.1 och tabell A 15.1):

Industrisektorn

  • Jordbruk (inkl. växthusnäringen), skogsbruk och vattenbruk (SNI 01–05);
  • Gruvindustri och mineralutvinning (SNI 10–14);
  • Tillverkningsindustrin (SNI 15–37).

Energiomvandlingssektorn:

  • El-, gas-, värme- och vattenförsörjning (SNI 40-41).

Övrigsektorn:

  • Byggverksamhet (SNI 45);
  • Offentlig verksamhet (SNI 70, 80 och 85);
  • Transporter (SNI 60–64) ;
  • Övriga tjänster (SNI 50–55, 65–90).

Industrisektorn omfattas av såväl generella som särskilda nedsättningsregler. Inom sektorn gäller för jordbruk, skogsbruk och vattenbruk att all energiförbrukning beskattas likartat. För tillverkningsindustrin (inklusive gruvindustrin och mineralutvinningen) omfattar nedsättningsreglerna den energi som förbrukas vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. För övrig förbrukning inom tillverkningsindustrin gäller samma beskattning som för övrigsektorn. I huvudsak gäller följande nedsättningar:

- Generell nedsättning för industrisektorn (den s.k. industriskattesatsen): för bränslen som används för annat ändamål än drift av motordrivna fordon betalas ingen energiskatt och endast 25 procent av koldioxidskatten. För el betalas ingen energiskatt. - 0,8-procentsregeln gäller för hela industrisektorn: nedsättning ges för den del av koldioxidskatten som överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet. För den överskjutande delen betalas 24 procent i skatt. Eftersom en nollskattesats gäller för el är regeln endast tillämplig på bränslen. - 1,2-procentsregeln gäller för vissa industrier: tillverkning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller (t.ex. cement, kalk, sten och glas) medges ytterligare nedsättning för skatt på kol och naturgas. Dessa företag betalar ingen koldioxidskatt för den del av skatten som överstiger 1,2 procent av försäljningsvärdet.

Beträffande industrisektorns energibeskattning gäller även att s.k. råvaruenergi är skattebefriad, dvs. om bränsle förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning så tas inte någon skatt ut. För el gäller en liknande reglering, även om den pga. nollskattesatsen för närvarande inte fyller någon funktion.

Energiomvandlingssektorn: Elproduktion är skattebefriad.

Skatten tas i stället ut i konsumtionsledet genom energiskatt på el. Värmeproduktion i värmeverk betalar full energi- och koldioxidskatt. För värmeproduktion inom kraftvärmeproduktion reduceras energiskatten med 50 procent samtidigt som full koldioxidskatt utgår. Industriellt mottryck, dvs. industrins kraftvärmeproduktion, omfattas av industriskattesatsen och betalar ingen energiskatt men 25 procent koldioxidskatt. Regeringen har dock föreslagit att skattereglerna för kraftvärmeproduktion i fjärrvärmen likställs med dem som gäller för industrins mottrycksproduktion (se prop. 2002/03:1 samt betänkandets avsnitt 13.6.3). För el gäller en något lägre skattesats än för övrigsektorn.

Övrigsektorn belastas slutligen, liksom hushållssektorn, av full skatt.

I tabell 3.1 ges en översikt över den idag gällande svenska bränslebeskattningen.

Tabell 3.1. Den svenska bränslebeskattningen i sammandrag den 1 januari 2003

Energiskatt Koldioxidskatt

Sektor

Bensin/

diesel

Övriga bränslen

Bensin/

diesel

Övriga bränslen

Industrisektorn

1

100 % 0

100 % 25 %2

Energiomvandlingssektorn - elproduktion

100 % 0

0

0

- värmeproduktion 3

100 % 100 % 100 % 100 %

- kraftvärme

3

100 % 50 % 100 % 100 %

Övrigsektorn

100 % 100 % 100 % 100 %

1

Industrisektorn inkluderar flera näringar; se ovan i löptexten.

2

Ytterligare nedsättning kan här komma ifråga med stöd av 0,8- och 1,2procentsreglerna.

3

För värmeleveranser till industrin tillämpas industriskattesatsen.

Den fråga kommittén först har att ställa sig är om den nu gällande svenska modellen svarar mot de målsättningar om enhetlighet som kommittén ställt upp för näringslivets energibeskattning. Av redovisningen ovan framgår att den nuvarande energibeskattningen inom näringslivet är allt annat än enhetlig. Energianvändning beskattas således olika inom olika delar av näringslivet. Inom industrisektorn är beskattningsnivån dessutom beroende av om energin kan anses ha använts i, eller utanför, tillverkningsprocessen. Bland annat mot bakgrund av den tekniska utvecklingen har det visat sig vara svårt att dra en enkel och lättillämpad gräns för tolkning av begreppet tillverkningsprocessen. Distinktionen är inte enkel att tillämpa och leder därför till återkommande domstolstvister mellan beskattningsmyndigheten å ena sidan och enskilda företag å andra sidan (se avsnitt 13.4.1 för exempel på olika gränsdragningsproblem). Förutom nämnda differentieringar gäller även olika skattenivåer för energibeskattningen av värmeproduktion beroende på vem som producerar värmen. Skatteväxlingskommittén har som redovisats ovan ingående analyserat vilka problem detta ger upphov till.

Det allra största problemet med den nuvarande modellen för näringslivets energibeskattning får ändå anses vara den sektoriella indelningen. Genom Sveriges medlemskap i EU gäller EG:s statsstödsregler, som bland annat innebär att en medlemsstat som

huvudregel inte kan ha differentierade beskattningsnivåer inom näringslivet (en mer utförlig redogörelse för dessa regler ges i avsnitt 12.6). Dessa statsstödsregler har under senare tid kommit alltmer i fokus och måste med nödvändighet beaktas i ett sådant sammanhang som det nu aktuella. Avgörande för den utvecklingen torde bland annat EG-domstolens dom i det ovan nämnda Adria-Wien målet ha varit. I domen (som refereras i avsnitt 12.6.6) fastslogs i korthet att det är statsstöd att välja ut vissa sektorer av näringslivet och ge dessa skattemässiga fördelar framför andra. Domen har medvetandegjort reglerna i EG-fördraget och den problematik som otvivelaktigt föreligger vid utformningen av särregler av det slag som kommittén har att utreda. Den svenska sektoriella indelningen av näringslivet utgör statsstöd. EG-kommissionen har givit tidsbegränsade godkännanden för den svenska modellen. För närvarande finns dock inte något godkännande för hela modellen utan endast för den del som avser koldioxidskatten (se avsnitt 12.6.7). Det finns inte några som helst garantier för att godkännande ges även för energiskattedelen.

Förutom de gemenskapsrättsliga problem som den sektoriella indelningen ger upphov till innebär den vidare att verksamheter som inte definieras som industriell verksamhet hamnar utanför tillämpningsområdet för nedsättning, även om de i själva verket bedriver en energiintensiv verksamhet. Ett belysande exempel på detta är tvätteribranschen. Å andra sidan gäller att samtliga företag som definieras såsom bedrivande industriell verksamhet kommer i åtnjutande av industriskattesatsen oberoende av hur energiintensiv verksamhet som de i själva verket bedriver.

Det sagda innebär att den nuvarande svenska energiskattemodellen för näringslivet inte kan anses uppfylla de krav som kommittén anser bör kunna ställas på en sådan modell. Genom en utformning som innebär att modellen utgör statsstöd är Sverige underkastat EG-kommissionens prövning vid varje förändring av betydelse av modellen. Även om sådana förändringar under vissa angivna förutsättningar kan godkännas är sådana godkännanden dels tidsbegränsade, dels förenade med oerhört krävande arbetsinsatser för att tillgodose EG-kommissionens krav på information inför varje ny prövning. Med dessa återkommande prövningar följer en ovisshet som kan verka hämmande för den energiintensiva delen av näringslivet, bland annat beträffande långsiktiga investeringar m.m. Denna ovisshet bidrar till den ryckighet som redan före EU-inträdet präglade det svenska energibeskattningssystemet.

Sedan 1995 har reglerna i LSE förändrats ett 50-tal gånger. Inom energiomvandlingssektorn är det omvittnat att bland annat investeringar i kraftvärme uteblir eller skjuts på framtiden pga. nu nämnda problem. Det finns slutligen anledning att ifrågasätta de nuvarande urvalskriterierna för nedsättningsberättigade sektorer. Utöver de tillämpningsproblem och andra skevheter dessa ger upphov till ligger de inte i linje med EU:s nya energibeskattningsdirektiv där i stället den ansatsen valts att utifrån objektiva kriterier avgöra vilka företag som är energiintensiva, och därmed kan komma ifråga för nedsättning. Efter direktivöverenskommelsen framstår det som än mer ohållbart att fortsätta tillämpa den nuvarande sektoriella indelningen.

Sammanfattningsvis gör kommittén, utifrån det ovan anförda, bedömningen att den nuvarande modellen för näringslivets energibeskattning inte kan förordas som ett tänkbart alternativ för framtiden. En ny modell måste således utarbetas.

3.3. Principiella utgångspunkter för en reformering av näringslivets energibeskattning

3.3.1. Samhällsekonomiskt optimal beskattning

En effektiv hushållning

5

med knappa resurser i en marknads-

ekonomi karakteriseras av att:

  • hushållen avväger sin konsumtion av varor och tjänster i förhållande till de relativa priserna på dessa varor och tjänster,
  • företagen i sina teknologival anpassar sig till de relativa priserna på olika produktionsfaktorer,
  • konsumenternas värderingar på konsumtionssidan motsvaras av företagens utbud på produktionssidan av ekonomin. För denna sammanjämkning svarar marknaden, den ”osynliga handen”.

Såväl hushåll som företag kan i vissa avseenden betraktas som producerande enheter, som konkurrerar om framförallt arbetskraft och energi med näringslivet. I en ekonomi utan skatter kommer hushållen att ställas inför samma priser på arbetskraft och energi som näringslivet. I en ekonomi med samhällsekonomiskt effektiva

5 Med effektiv hushållning eller samhällsekonomiskt effektiva åtgärder avses här åtgärder som ökar storleken på den ”gemensamma kakan”, medan dess fördelning ligger utanför effektivitetsanalysen. Vi gör således en klar åtskillnad mellan skatters effektivitetsaspekter och fördelningsaspekter.

(optimala) skatter gäller normalt inte detta. Målsättningen med sådana skatter är att ”störa” så lite som möjligt, dvs. att minimera effekterna på hushållens konsumtionsmönster och företagens produktionsmönster. Normalt innebär detta en högre skattenivå för hushållen än för näringslivet, men samma skattenivå för alla delar av näringslivet.

De grundläggande principerna för en samhällsekonomiskt effektiv beskattning, och därmed en effektiv hushållning med de knappa resurserna i ekonomin, är väl kartlagda inom teorin för optimal beskattning. Skatter skapar en kil mellan vad som är privatekonomiskt lönsamt och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt. Detta leder till samhällsekonomiska effektivitetsförluster som också utgör förluster i välfärd. Dessa välfärdsförluster betecknas vanligen överskottsbördan, välfärdsbördan eller dödviktskostnaden för skattesystemet.

Ett optimalt skattesystem karakteriseras av en utjämning av den marginella välfärdsbördan mellan olika skatter. Eftersom välfärdsförlusterna av beskattning i en ekonomi grovt sett är proportionella mot kvadraten på de effekter skatterna har på producerade kvantiteter, är huvudprincipen i optimal beskattning att minimera skatternas effekter på utbudet av varor och tjänster i ekonomin. Ju högre priskänslighet på efterfrågesidan, desto lägre skatt. Ett annat sätt att uttrycka detta är att rörliga skattebaser bör ha låga skatter medan trögrörliga skattebaser tål högre skatter. I den mån energikostnaderna är av avgörande betydelse för lönsamheten i näringslivet är näringslivets energianvändning en rörlig skattebas. Detta innebär att det inte finns något egentligt fiskalt motiv för att beskatta energianvändningen i näringslivet. Det gäller dock inte för hushållens energianvändning, som är relativt prisokänslig och därför utgör en förhållandevis trögrörlig skattebas. Få hushåll torde emigrera på grund av höjda energiskatter.

Genom att alla skatter belastar inkomster av arbete och kapital eller inkomsternas användning för konsumtion eller sparande bärs de slutligen av hushållen. Punktbeskattning av produktionsfaktorer är då en samhällsekonomiskt ineffektiv omväg eftersom sådan beskattning leder till snedvridningar i resursallokeringen i näringslivet och därmed till lägre välfärd. Det är i välfärdstermer billigare att beskatta fysiska personer direkt än genom omvägen via näringslivet, dvs. det är billigare att enbart ”störa” konsumtionen än att ”störa” både konsumtionen och produktionen.

Huvudprincipen om en utjämning av den marginella välfärdsbördan mellan olika skatter gäller också miljöskatter. Miljöskatter har dock både en kostnads- och en intäktssida. Bättre miljö ökar välfärden, men denna ökade välfärdseffekt motverkas delvis av miljöskatternas negativa effekter på näringslivets produktionsförmåga, delvis av effekterna på hushållens utbud av arbetskraft. Även om detta i princip innebär att en optimal miljöskatt kommer att något understiga den marginella skadekostnaden, så är den praktiska rekommendationen att miljöskatter sätts på nivån för den marginella skadekostnaden. En optimal skatt på en miljöstörande vara är därför i det närmaste lika med mervärdesskatt plus en miljöskatt på nivån för den marginella skadekostnaden (s.k. Pigouskatt).

6

En miljöskatt som sätts högre än den marginella skadekost-

naden är givetvis också snedvridande. När det gäller koldioxidbeskattningen närmar sig Sverige denna nivå eller har t.o.m. passerat densamma.

Den svenska koldioxidskatten ligger under år 2003 på nivån 76 öre per kg koldioxid. Denna nivå kan jämföras med beräkningar som gjorts av de koldioxidskattenivåer som krävs för att uppfylla Sveriges åtagande (+4 procent) enligt den EG-interna bördefördelningen av Kyotoprotokollet. I de beräkningar som genomförts inom ramen för en allmän jämviktsmodell av Nilsson och Kriström (2002) krävs en koldioxidskatt på 35–40 öre per kg. För att uppnå det inhemska målet om en fyraprocentig reduktion krävs enligt samma modellberäkningar en koldioxidskatt på 75–80 öre per kg i fallet med en isolerad svensk klimatpolitik, jämfört med en internationell marginalkostnad på ca 35 öre per kg som kan uppnås genom intern EU-handel med utsläppsrätter.

7

En gyllene regel i all politik är att det krävs minst lika många medel som mål. En annan regel är att ett problem skall angripas så nära källan som möjligt. För att uppnå fiskala mål krävs därför en viss uppsättning medel, medan uppnåendet av miljömålen kräver en annan uppsättning medel. Att skilja mellan fiskala mål och miljömål innebär inte att medel avsedda för den ena typen av mål inte skulle kunna ha sidoeffekter avseende den andra typen av mål. En

6 För en utförlig analys, se Brännlund R. och Kriström B.: Miljöekonomi. Student litteratur, Lund 1998 samt Mabey N. och Nixon J. 1997, Are environmental taxes a free lunch? Issues in modelling the macroeconomic effects of carbon taxes. Energy Economics s. 9 och 29–56. 7 Se Nilsson, C. och Kriström B. (2002), The Cost of Going from Kyoto to Marrakech:

Swedish Carbon Policy in a Multi-Regional Model, Working Paper. The Continue project.

Beräkningar med Konjunkturinstitutets s.k. EMEC-modell ger ännu högre koldioxidskatt vid en isolerad svensk politik, ca 125 öre per kg koldioxid. Se Konsekvenser av restriktioner på koldioxidutsläpp, Konjunkturinstitutet, Rapport 2002:1.

fiskal skatt kan också bidra till att uppfylla vissa miljömål, samtidigt som en miljöskatt ger statsintäkter. En framgångsrik miljöskatt innebär dock att skatteintäkterna minskar över tiden allt eftersom företag och hushåll anpassar sin konsumtion till skatten. Därför finns det en klar målkonflikt mellan fiskala mål och miljömål. Detta understryker betydelsen av en tydlig distinktion mellan fiskala skatter och miljöskatter.

Denna grundsyn ligger i linje med Skatteväxlingskommitténs modell. Sverige har dels skatt på energi, dels skatt på koldioxid. I enlighet med Skatteväxlingskommitténs principer utgår energiskatten endast på övrigsektorn, medan koldioxidskatten omfattar såväl näringsliv som hushåll. Övriga växthusgaser synes mycket svårbeskattade. Hälsoeffekter av partikelutsläpp, som oftast står för den tunga posten i uppskattade miljökostnader från energikonsumtionen, beskattas inte heller utan regleras via tillstånd.

Principiellt är skillnaden stor mellan miljörelaterade skatter och avgifter som avser att korrigera för nationella externa effekter, såsom svavelskatten och kväveoxidavgiften, och skatter som avser att påverka utsläppen globalt, såsom koldioxidskatten. I det förra fallet är sambandet mellan mål och medel relativt enkelt. I det senare fallet måste effekterna på omvärlden av den egna skattepolitiken beaktas. Till de globala effekterna hör omlokalisering av näringsliv till s.k. carbon loopholes, dvs. till länder eller regioner med låga miljöskatter och svag miljöreglering. Eftersom skattenivåer är en viktig bestämningsfaktor bakom företagslokaliseringar tenderar höga skatter på emissioner i länder med frontteknologi i sina industriella processer, genom omlokaliseringar, att leda till högre emissionsnivåer globalt. Om effekterna på miljön också är globala är detta givetvis inte önskvärt eller globalt effektivt, men om miljöeffekterna är nationella, som vid sur nederbörd, behöver inte ökade globala utsläpp nödvändigtvis vara negativa. Skillnader i miljöpolitiken kan mycket väl vara ett uttryck för skillnader i naturens absorptionsförmåga, t.ex. mer eller mindre kalkrika jordar, eller spegla skillnader mellan länder i värderingen av miljön.

Problemet för företag som befinner sig på teknikfronten i branscher med kapitalbunden teknisk utveckling är att i stort sett enda möjligheten att åstadkomma reducerade emissioner är att minska produktionen (i avvaktan på att den tekniska utvecklingen skall resultera i lägre emissioner vid investeringar i ny kapacitet), eller att flytta produktionen till länder med mindre stränga miljökrav. En ambitiös miljöskattepolitik innebär kraftiga relativpris-

förändringar, samtidigt som den tekniska utvecklingen i stor utsträckning är kapitalbunden. Detta ökar takten i strukturomvandlingen i näringslivet.

Om miljöproblemen är nationella är detta en, om inte önskvärd effekt, så i varje fall en oundviklig konsekvens av en effektiv miljöpolitik och en kostnad som uppvägs av nyttan av minskade emissioner. Endast fördelningspolitiska, dvs. framförallt regionalpolitiska, argument kan då anföras för nedsättningar i skattenivåer för enskilda företag. Sådana skattesubventioner för vissa företag innebär att bördan på den övriga delen av näringslivet och hushållen ökar, samtidigt som utländska konsumenter subventioneras till priset av en ökad belastning på den inhemska miljön. Den samhällsekonomiska kostnaden härav får, i den politiska processen, vägas mot de fördelningspolitiska vinsterna i form av att företag på vissa orter eller i vissa regioner inte tvingas lägga ned. Enda argumentet för en internationellt samordnad miljöpolitik är i detta fall att onödiga omstruktureringsproblem kan undvikas om det ändå är så att konkurrentländerna inom kort kommer att höja sina miljöpolitiska ambitioner.

Om miljöproblemen är globala leder en internationellt okoordinerad, och av miljöskattepolitiken framkallad, omlokalisering av verksamhet inte bara till en kostnad för det egna landet utan även till en ökad global kostnad, eftersom bördan på omvärlden också ökar. Även om motiven snarast varit av optimal beskattningskaraktär, har den stora risken för en kontraproduktiv miljöpolitik de facto beaktats i den svenska koldioxidbeskattningen genom nedsättningsregler och skatteundantag för delar av näringslivet. Det är endast koldioxidskatten, svavelskatten och kväveoxidavgiften som kan betraktas som rena miljöskatter, om man med miljöskatt avser en skatt som direkt belastar miljöskadliga emissioner. En effektiv miljöskatt skall tas ut så nära emissionspunkterna som möjligt. Eljest blir skatten mindre träffsäker och riskerar att fånga in effekter som inte är miljöstörande, med välfärdsförluster som följd.

3.3.2. Elskatt som miljöskatt

Energiskatten på el är just en sådan ur miljösynpunkt mindre träffsäker skatt. En skatt på el kan visserligen vara miljöstyrande eller till viss del miljörelaterad, men den gör ingen skillnad på hur el produceras. Den kan därmed inte betraktas som särskilt ändamåls-

enlig som miljöpolitiskt styrmedel. Även om höjda elskatter har vissa positiva miljöeffekter kan dessa uppnås till lägre välfärdsförluster med mera effektiva styrmedel.

Höjningarna av elskatten under senare år har dock motiverats såväl energipolitiskt som miljöpolitiskt. De miljömässiga motiven handlar om att allmänt befrämja hushållning med elektricitet, en effektiv energianvändning, att befrämja övergången till förnybara energislag bland annat vid uppvärmning samt att underlätta en avveckling av kärnkraften.

Pläderingen för höjd elskatt innehåller också oegennyttiga motiv. Eftersom marginalutbudet av el i Sverige främst kommer från import av dansk och tysk el, producerad i kondensverk med låg totalverkningsgrad, kommer en importminskning, orsakad av en högre elskatt, att leda till lägre elproduktion i Tyskland och Danmark, länder med mycket låg eller ingen miljöbeskattning på denna typ av elproduktion. Att belasta de svenska konsumenterna med högre elskatt kan då sägas vara ett sätt att i någon mån kompensera för detta marknadsmisslyckande i andra länder. Det något ovanliga med denna typ av miljöbistånd är att det riktas till länder med relativt hög levnadsstandard.

Elskatt på näringslivet

Generellt sett är skatter på produktionsfaktorer produktivitetssänkande. Eftersom den tekniska utvecklingen i de flesta branscher dessutom torde vara elkrävande (och arbetsbesparande) är effekterna på produktivitetsutvecklingen, och därmed de långsiktiga välfärdseffekterna, av en elskatt på näringslivet jämförelsevis höga. Elpriskänsligheten i industrisektorn som helhet är visserligen låg, men sannolikt mycket hög på lång sikt i de mest elintensiva branscherna där förväntad elprisutveckling är avgörande för beslut om nedläggning eller nyinvesteringar. Av den empiriska analysen i avsnitt 3.7 framgår att korrelationen mellan elintensitet och arbetsintensitet är signifikant negativ på delbranschnivå. Detta innebär att kostnadsökningarna i de elintensiva branscherna till följd av en elskattehöjning inte kan neutraliseras genom en generell återföring av de ökade skatteintäkterna i form av sänkta löneavgifter. Nettoeffekten för dessa företag av en skatteväxling av detta slag blir med andra ord kraftigt negativ.

Den analys som genomförts i kommitténs regi av Lundberg och Svensson (2002) illustrerar också elprisernas stora betydelse för de svenska företagens val mellan att lokalisera verksamhet i Sverige eller utomlands.

8

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det

därför mycket goda skäl att bibehålla nollskattesatsen på el för näringslivet.

Införandet av elcertifikat med kvotplikt även för näringslivet innebär de facto en elskatt på näringslivet, sannolikt överstigande 1 öre per kWh redan under de första åren. För att undvika de allvarligaste effektivitetsförlusterna föreslås i propositionen att ett antal av de mera energiintensiva branscherna undantas från kvotplikten.

9

På lång sikt kan en positiv elskatt på näringslivet förväntas ge upphov till betydande samhällsekonomiska effektivitetsförluster. Ur miljösynpunkt är en sådan skatt dessutom kontraproduktiv. Den är kontraproduktiv av framförallt två skäl. Först och främst skulle den bidra till omlokalisering av elintensiv industri från Sverige till en omvärld med lägre miljöskatter och högre miljöstörande emissioner. Detta illustreras av att den svenska energiintensiva industrin beräknas stärka sin konkurrenskraft vid en EUgemensam klimatpolitik.

10

Dessutom innebär en sådan skatt en

(relativ) sänkning av koldioxidskatten, vilket innebär att det skulle bli mera lönsamt för företagen att på kort sikt öka sin bränslekonsumtion och på längre sikt vid nyinvesteringar välja en mera elsnål men samtidigt mera koldioxidintensiv teknologi. I båda fallen skulle detta leda till globalt ökade emissioner av koldioxid. Om utslagningseffekten är av stor betydelse kan dock nedläggningen av företag i Sverige leda till nationellt minskade emissioner av koldioxid.

Ungefär samma argument som för en elskatt kan anföras för särskilda skatter på stål, cement, cellulosa, aluminium etc. Översatt till dessa råvaror blir argumenteringen ungefär följande. Förutsatt att priselasticiteten på dessa råvaror är större än noll, vilket torde vara

8 Se Lundberg L. och Svensson L.: Energibeskattning, internationell konkurrenskraft och lokalisering av energiintensiv industri. Observera att slutsatserna i analysen gäller hela industrisektorn och inte endast den elintensiva industrin. 9 Se prop. 2002/03:40. De undantagna branscherna är järnmalmsgruvor (SNI 13.1), andra metallmalmsgruvor (SNI 13.2), massaindustrin (SNI 21.11), pappers- och pappindustri (SNI 21.12), baskemikalieindustri (SNI 24.1), järn- och stålverk (SNI 27.1–27.3), andra metallverk, gjuterier (SNI 27.4–27.5), cementindustri och kalkbruk (SNI 26.5) samt petroleumraffinaderier (SNI 23.2). 10 Se Nilsson, C. och Kriström B.: 2002. The Cost of Going from Kyoto to Marrakech: Swedish

Carbon Policy in a Multi-Regional Model. Working Paper. The Continue project.

fallet, leder en högre skatt till minskad efterfrågan. Detta får olika slags effekter på miljön. Dessa kan variera beroende på i vilket perspektiv (kort eller långt) man ser det och vilka miljöeffekter den produktion har som på marginalen faller bort eller som man inte behöver bygga ut kapaciteten för.

Om efterfrågan hålls nere i Sverige kan importen minska. Detta leder till klara fördelar för den globala miljön, eftersom anläggningar för produktion av stål, cement och aluminium i stora delar av världen är förenade med betydande miljöproblem. Att då ta ut en skatt i Sverige kan vara ett sätt att i någon mån kompensera för marknadsmisslyckanden i andra länder.

Till de stora problemen med denna typ av biståndspolitik på miljöområdet hör dels att effekterna är mycket svårbedömda, varför dess effektivitet kan ifrågasättas, dels att den påför folkhushållet höga kostnader utan andra intäkter än känslan av att göra något gott. Det är också oklart vilket politiskt stöd som existerar för denna, något speciella, typ av miljöbistånd till länder med högre per capita inkomst än Sverige. Annorlunda uttryckt synes det mera kostnadseffektivt att låta grannländerna utforma och ta på sig kostnaderna för sina egna nationella målsättningar i klimatpolitiken än att låta svenska hushåll bidra till dessa genom välfärdsbördan av en skatt på elenergi i näringslivet.

Elskatt och kärnkraftens avveckling

Även om en beskattning av näringslivets elkonsumtion har signifikanta produktivitetseffekter och långsiktig påverkan på näringslivets lokalisering skulle en sådan skatt kunna motiveras av att den kan bidra till en effektivare elanvändning och därigenom dessutom medverka till att underlätta en avveckling av kärnkraften. Så skulle kunna vara fallet om effektivare elanvändning tillmäts ett egenvärde utöver den samhällsekonomiskt effektiva elanvändningen.

Den samhällsekonomiskt effektiva elanvändningen är den elanvändning som blir resultatet när hushåll och företag avväger sin konsumtion av el mot konsumtionen av andra varor och tjänster respektive produktionsfaktorer. Rent matematiskt innebär då en effektivare elanvändning en mindre effektiv användning av övriga varor och tjänster respektive produktionsfaktorer. En högre elproduktivitet kan endast uppnås genom en lägre produktivitet för

övriga produktionsfaktorer.

11

Motivet att en beskattning av elkon-

sumtionen skulle kunna medverka till att underlätta en avveckling av kärnkraften synes bygga på en föreställning att det skulle vara lättare, eller billigare i någon mening, att avveckla kärnkraften om vi med höga skatter på el först kunde minska elkonsumtionen. Det motsatta argumentet förefaller dock minst lika rimligt, dvs. att det vore lättare att avveckla kärnkraften efter en period med svaga elsparincitament än efter en period med starka incitament, eftersom det efter en period med svaga sparincitament borde existera mera slack i elkonsumtionseffektiviteten än efter en period med starka sparincitament. Ur samhällsekonomisk synvinkel saknas dock motiv för antingen den ena eller den andra policyn, dvs. såväl skatter på som subventioner av elkonsumtionen skulle leda till en fördyring av kärnkraftens avveckling.

12

Eftersom en avveckling av kärnkraften är förenad med höga samhällsekonomiska kostnader, speciellt i förening med målsättningarna i klimatpolitiken, framstår det som mycket angeläget att en avveckling sker så kostnadseffektivt som möjligt. En beskattning av näringslivets elkonsumtion utgör då en ytterligare belastning på samhällsekonomin.

Elskatt på avreglerade elmarknader

På en konkurrensutsatt elmarknad har, som inledningsvis diskuterades, elproduktionen karaktären av kapitalintensiv processindustri, utan några speciella teknologiska eller marknadsmässiga egenskaper som skulle kunna motivera en särbehandling. Som ovan diskuterades finns det heller ingenting som skiljer ut elproduktionen miljömässigt från annan processindustri som stål, cement, cellulosa och aluminium. En nödvändig förutsättning för att en avreglerad marknad skall fungera väl är en hög grad av stabilitet i de politiska spelreglerna. Detta argument har en speciell tyngd i kapitalintensiv verksamhet. När kostnaderna för energipolitiken inte längre kan övervältras på konsumenterna, utan belastar kapitalägarna, leder

11 Den produktionsteoretiska orsaken till detta är att en partiell optimering av varje produktionsfaktor för sig inträffar när den s.k. faktorelasticiteten är lika med 1, samtidigt som en total optimering innebär att den s.k. skalelasticiteten har värdet 1. Eftersom skalelasticiteten är summan av faktorelasticiteterna, kommer de partiella faktorelasticiteterna i optimum att vara mindre än 1 under förutsättning att någon produktionsfaktor inte har priset noll. 12 För en utförlig analys, se Hjalmarsson Lennart: Osäkerhet, ekonomi och avveckling. Ingår i

Att avveckla kärnkraften, Folkkampanjen i Göteborg, 1985.

osäkerhet om de politiska spelreglerna till höga avkastningskrav vid nyinvesteringar i elproduktion och därmed till långsiktigt onödigt höga elpriser. Den högst påtagliga skattekänsligheten hos värme- och kraftvärmeprojekt analyserades i en underlagsrapport

13

till

Skatteväxlingskommittén som också drog slutsatsen att ”de ofta återkommande förändringarna i kraftvärmebeskattningen har medfört att endast investeringar med mycket kort återbetalningstid genomförs”.

14

3.3.3. Grön skatteväxling

Skiljer sig då en skatteväxling i form av höjda skatter på energi och sänkta skatter på arbetskraft från ”rena” energiskattehöjningar, dvs. finns det någon särskild effektivitetsvinst med själva ”växlingen”?

Existerar ”fria luncher”?

När intresset för gröna skatter ökade i den politiska debatten, ökade också forskningen om effekterna av gröna skatter snabbt. En del av denna forskning inspirerades av hypotesen om existensen av ”fria luncher”, den s.k. double dividend-hypotesen.

15

De fria lun-

cherna skulle framförallt kunna uppstå genom att

  • intäkterna från gröna skatter skulle kunna utnyttjas för att sänka skatter som är speciellt skadliga för samhällsekonomin,
  • gröna skatter skulle kunna växlas mot sänkta skatter på arbetskraft vilket skulle kunna bidra till ökad sysselsättning och sänkt arbetslöshet.

Två nyligen genomförda studier belyser överskottsbördan av det svenska skattesystemet. Kverndokk och Rosendahl (2000)

16

under-

söker huruvida det, för de nordiska länderna, har någon större betydelse hur miljöskatter växlas mot andra skatter och finner att

13 SOU 1997: 11, bilaga 2. 14 SOU 1997: 11 s. 407. 15 Se t.ex. Mabey N. och Nixon J.: 1997. Are environmental taxes a free lunch? Issues in modelling the macroeconomic effects of carbon taxes. Energy Economics 19, 29–56. och Bayindir-Upmann T. och Raith M.G.: 2003. Should high-tax countries pursue revenue-neutral ecological tax reforms? European Economic Review 47, 41–60. 16 Kverndokk, S. och Rosendahl K.: 2001. Greenhouse gas mitigation costs and ancillary benefits in the Nordic countries, the UK and Ireland: A survey. Working Paper. Ragnar Frisch Centre for Economic Research, Oslo, Norway.

så inte är fallet. Skattebasutredningen genomför i sitt slutbetänkande Våra skatter? (SOU 2002:47) en mer detaljerad analys av det svenska skattesystemet. Utredningen pekar främst ut arvs-, gåvo- och förmögenhetskatterna som samhällsekonomiskt ineffektiva samt sätter ett frågetecken för nivån på bolagsskatten. Under förutsättning att detta är korrekt, så skulle en fri lunch kunna realiseras om ökade miljöskatter växlas mot sänkta arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter och eventuellt sänkt bolagsskatt. Sådana överväganden ligger dock utanför kommitténs direktiv.

Sysselsättningseffekter

Effekterna på sysselsättning och arbetslöshet av en budgetneutral skatteväxling mellan energi och arbetskraft har analyserats i ett stort antal studier. Ett förväntat, och i studierna bekräftat, resultat är att arbetskraften omfördelas så att sysselsättningen ökar i den från internationell konkurrens skyddade sektorn medan den minskar i den konkurrensutsatta sektorn, dvs. tjänstesektorn får ökad och industrin minskad konkurrenskraft.

Förväntningar eller förhoppningar om att en skatteväxling också skulle leda till lägre arbetslöshet har däremot visat sig mera illusoriska. Rent intuitivt är det svårt att förstå varför en skatteväxling skulle ge högre sysselsättning eller lägre arbetslöshet. I princip spelar det ingen roll om skatter tas ut på löner eller på konsumtion (indirekta skatter). I den mån skatter påverkar sysselsättning och arbetslöshet är det den totala skattekilen som har betydelse, inte dess komponenter (löneskatter, mervärdesskatt etc.)

Modellresultaten från skatteväxlingsanalyserna visar också att i en ekonomi med starka fackföreningar är arbetsmarknadens funktionssätt i kombination med arbetslöshetsersättningens utformning av avgörande betydelse för effekterna på arbetskraftsefterfrågan.

17

En skatteväxling påverkar inte de mekanismer som styr arbetslösheten på lång sikt. Om sänkta löneskatter, även vid en budgetneutral skatteväxling, snabbt övervältras i högre löner blir effekterna på arbetskraftsefterfrågan obetydliga. I en ekonomi med

17 Se t.ex. Carraro, C. m.fl. 1996: Environmental taxation and unemployment: Some evidence on the “double dividend hypothesi” in Europe. Journal of Public Economics, 62, s. 141–181, Mabey N. och Nixon J. 1997: Are environmental taxes a free lunch? Issues in modelling the macroeconomic effects of carbon taxes. Energy Economics s. 19, 29–56, och Holmlund B. och Kolm A-S. 2000: Environmental Tax Reform in a Small Open Economy with Structural

Unemployment. International Tax and Public Finance 7(3).

starka fackföreningar påverkas inte arbetslösheten långsiktigt av förändrade löneskatter. Mycket tyder på att detta är fallet i Sverige. I Tjänstebeskattningsutredningens betänkande Skatter, tjänster och sysselsättning (SOU 1997:17) redovisas resultat som indikerar att graden av övervältring vid en skattesänkning skulle ligga i intervallet 66–88 procent. Det visar sig dessutom att de branscher som har mest priskänslig arbetskraftsefterfrågan också är de branscher där man kan förvänta sig den största övervältringen. Konsekvenserna av detta är att det inte har någon större betydelse ur samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt huruvida intäkterna av energiskatter utnyttjas för att sänka löneskatter eller andra skatter.

Exemplet Östeuropa

En skatteväxling utgör de facto ett försök att temporärt ta ett steg tillbaka i relativprisutvecklingen, att göra arbetskraften något billigare relativt övriga produktionsfaktorer och speciellt fossila bränslen. Försöket är temporärt i den betydelsen att den ekonomiska tillväxten gradvis ökar kostnaderna för arbetskraften och återställer de ursprungliga relativpriserna – såvida inte denna trend motverkas av nya skatteväxlingar.

Ett drastiskt, och därför utmärkt pedagogiskt, exempel på effekterna av skatteväxling, i betydelsen relativprisvridning, utgör utvecklingen i Östeuropa (och det gamla Sovjetunionen). Före revolutionen 1989 var priserna på energi och kapital mycket låga samtidigt som dessa ekonomier karakteriserades av s.k. brist på arbetskraft, dvs. arbetskraften var dyr. Därigenom främjades tung, energiintensiv industri. Efter revolutionen förändrades relativprisstrukturen radikalt, nästan över en natt. Prisliberaliseringen innebar världsmarknadspriser på energi och kapital samtidigt som den låga produktivitetsnivån nu visade sig i mycket låga löner. Detta innebär t.ex. att om relativpriset mellan 1 MWh energi och en arbetskraftstimma är 1 i svensk industri är det idag mellan 20 och 40 i den ukrainska industrin. I vissa länder med gynnsammare produktivitetsutveckling, t.ex. Baltstaterna, Polen och Slovenien, är energipriserna lägre, men i stora delar av Östeuropa möter näringslivet energipriser som är minst 10 gånger högre än i Västeuropa. Ett typiskt elpris i Östeuropa på 30–40 öre per kWh framstår utifrån inte som speciellt högt, men med typiska arbetskraftskostnader på 1 000–2 000 kronor per månad blir de inhemska energipriserna

mycket höga. Dessa höga relativa energipriser är av övergående natur. De sjunker gradvis allteftersom den ekonomiska tillväxten i dessa ekonomier resulterar i högre löner.

Relativprisvridningen i Östeuropa innebar samtidigt en mycket kraftig förändring i de komparativa fördelarna för olika företag och branscher med en mycket omfattande strukturomvandling som följd. Ett typexempel är Rumänien där en stor del av den tunga industrin baserad på billig energi slagits ut eller dras med stora förluster. Konkurrensmedlet i Östeuropa är nu den billiga och välutbildade arbetskraften och de låga lönerna. Det är därför inte överraskande att tjänstesektorn och den lätta industrin expanderat kraftigt i Östeuropa efter revolutionen. Allteftersom levnadsstandarden i Östeuropa hinner ifatt den västeuropeiska kommer arbetskraftskostnaderna emellertid att stiga. Därmed kommer denna drastiska relativprisförändring gradvis att återställas. Så småningom kan vi räkna med att de östeuropeiska energipriserna åter har sjunkit till nivån i Västeuropa.

Näringslivseffekter av skatteväxling

Syftet med detta avsnitt är att belysa innebörden i en svensk skatteväxling där höjda energiskatter växlas mot sänkta arbetsgivaravgifter, genom en sänkning av den allmänna löneavgiften. Den totala lönekostnaden, inklusive avgifter, i näringslivet uppgick till ca 825 miljarder kronor år 2000, medan beskattningen av energi uppgick till ca 58 miljarder kronor. Energiskatteintäkterna uppgår således till ca 7 procent av lönekostnaderna. En skatteväxling på en miljard kronor resulterar i en (initial) sänkning av lönekostnaderna med ca 0,12 procent, eller i genomsnitt ca 350 kronor per sysselsatt och år, och fördelar sig på huvudsektorer enligt tabell 3.2.

Tabell 3.2. Effekter av att sänka löneavgiften med en miljard kr, fördelat på olika sektorer, år 2000

SNIkod

Sektor

Lönekostnad, inkl. avgifter

(mnkr)

Sänkt löneavgift

(mnkr)

Antal sysselsatta

Sänkt löneavgift

per sysselsatt

(kr)

01–05 Jordbruk m.m.

10 330

12 116 000

108

10–14 Gruvor m.m.

2 519

3

8 200

365

15–37 Tillverkningsindustri

256 869

306 750 900

407

40–41 El, gas, värme och

vatten 11 175 134 32 600

408

45 Byggindustri

65 402

78 218 200 357

50–95 Tjänster

494 188

588 1 722 300

341

Summa:

840 483 1 000 2 848 200

351

1

1

Siffran avser genomsnittet per sysselsatt.

Källa: SCB:s databas, Nationalräkenskaper samt egna beräkningar.

Som framgår svarar tjänstesektorn för 60 procent av lönekostnaderna i näringslivet (men för endast 25 procent av fossilbränslekostnaderna). Motsvarande siffror för industrisektorn är 34 respektive 50 procent. Bakom variationerna i lönekostnader per sysselsatt mellan sektorer ligger skillnader i lönenivåer och bakomliggande produktivitetsskillnader. Den högre lönenivån inom energiomvandlingssektorn och industrin samt de låga inkomsterna per sysselsatt i jordbrukssektorn ger spridningen per sysselsatt. Resultatet av en uppdelning av tjänstesektorn i delsektorer visas i tabell 3.3.

Tabell 3.3. Effekter av att sänka löneavgiften med en miljard kr, fördelat på olika tjänstesektorer, år 2000

SNIkod

Sektor

Lönekostnad, inkl. avgifter

(mnkr)

Sänkta löneavgift

(mnkr)

Antal sysselsatta

Sänkt löneavgift per

sysselsatt (kr)

50–52 Parti- och detaljhandel 143 549

171 542 500

315

55 Hotell och restaurang

19 096

23 117 000

194

60–64 Transport mm

90 585

108 290 900

371

65–67 Finansiella sektorer

39 976

48 95 900

496

70–74 Fastighet mm

153 391

183 446 100

409

80–85 Utbildning, hälso- och

sjukvård

284 95

34 124 000

273

90–95 Övriga tjänster

19 096

23 125 000

182

Summa:

494 188

588 1 722 300

341

1

1

Siffran avser genomsnittet per sysselsatt.

Källa: SCB:s databas, Nationalräkenskaper samt egna beräkningar.

Bakom genomsnittssiffran per sysselsatt ligger en avsevärd spridning i lönenivå mellan delsektorerna med finanssektorn högst och hotell och restaurang lägst. Som framgår av tabell 3.3 är det framförallt företag inom finans- och fastighetssektorerna som kan förväntas tillhöra de stora vinnarna av en skatteväxling, medan företag inom jordbruk tillhör förlorarna. Utfallet för övriga sektorer kräver en simultan analys av effekter på energi- och arbetskraftssidan. Tabellerna 3.4 och 3.5 visar resultatet av en sådan simultan analys. I beräkningen över höjd koldioxidskatt har ingen hänsyn tagits till de nedsättnings- eller begränsningsregler av skatteuttaget, som energiintensiva företag i praktiken kommer att omfattas av.

Tabell 3.4. Effekter av att växla en höjning av koldioxidskatten med en miljard kr mot en sänkning av löneavgiften med motsvarande belopp, fördelat på olika sektorer, år 2000

Sektor

Höjd koldioxidskatt

(mnkr)

Sänkt löneavgift

(mnkr)

Skatteväxling

(mnkr)

Skatteväxling,

kr per sysselsatt

Andel av höjd koldioxidskatt som

kompenseras av sänkta avgifter (%)

Jordbruk m.m.

25

12

-13 -112 48

Gruvor m.m.

12

3

-9 -1 098 25

Tillverkningsindustri

323 306

-17 -23 95

El, gas, värme och vatten

321

13

-308 -9 448 4

Byggindustri

71

78

7 32 110

Tjänster

248 588

340 197 237

Summa:

1 000 1 000

-

-

-

Källa: SCB:s databas, Nationalräkenskaper samt egna beräkningar.

Om man bortser från energiomvandlingssektorn, som har en något speciell karaktär, så är det gruvsektorn och jordbruk m.m. som är de stora förlorarna, medan bygg- och tjänstesektorn är vinnarna. För tillverkningsindustrin som helhet går det nästan jämnt ut. Under ytan döljer sig dock en betydande variation mellan olika delbranscher.

Effekterna av höjd elskatt i tabell 3.5 är mera dramatiska. Som förväntat förlorar jordbruks-, industri- och energiomvandlingssektorn på en skatteväxling medan tjänstesektorerna vinner. Gruvnäringen, med en kompensation via sänkta lönekostnader på endast 10 procent, är den största förloraren, men även tillverkningsindustrin förlorar mycket på en elskatt, medan jordbrukets förlust är något lägre. Det bör betonas att här inte existerar några nedsättningsregler, som träder in och mildrar effekterna. Avsaknaden av nedsättningsregler förklarar varför en skatteväxling här får så stor effekt på energiomvandlingssektorn.

Tabell 3.5. Effekter av att växla en höjd elskatt med en miljard kr mot en sänkning av löneavgiften med motsvarande belopp, fördelat på olika sektorer, år 2000

Sektor

Höjd elskatt, (mnkr)

Sänkta löneavgift

(mnkr)

Skatteväxling

(mnkr)

Skatteväxling,

kr per sysselsatt

Andel av höjd elskatt som kompenseras av

sänkta avgifter (%)

Jordbruk m.m.

19 13 -7

-61

63

Gruvor m.m.

32 3 -29 -3 515

9

Tillverkningsindustri

623 306 -317

-422

49

El, gas, värme och vatten

64 13 -51 -1 562

20

Byggindustri

9 78 69

317

878

Tjänster

253 588 335

194

232

Summa:

1 000 1 000

-

-

-

Källa: SCB:s databas, Nationalräkenskaper samt egna beräkningar.

Som framgår av konsekvensanalyserna i avsnitt 3.7 är heterogeniteten i näringslivet mycket stor, varför det bakom de aggregerade resultaten i tabell 3.4 och 3.5 döljer sig en högst betydande variation i konsekvenser på företagsnivå.

Fördelningseffekter av skatteväxling

Generellt gäller att energiskatter är regressiva, dvs. de drabbar hushåll med lägre inkomster mer än hushåll med högre inkomster, flerbarnshushåll mer än barnlösa hushåll samt glesbygdshushåll mer än stadshushåll. Ur fördelningssynpunkt är dock utformningen av en skatteväxling av betydelse. Ett huvudresultat i litteraturen om skatteväxling är nämligen att en sådan i allmänhet är regressiv, särskilt om miljöskatter växlas mot lägre arbetsgivaravgifter.

18

Analyser på svenska data visar att en skatteväxling där högre koldioxidskatter växlas mot sänkt mervärdeskatt visserligen också är regressiv, men jämförelsevis betydligt mera gynnsam ur fördelningssynpunkt.

19

18SOU 2003:2, Kriström B. m.fl.: Fördelningseffekter av miljöpolitik. Bilaga 11 till Långtidsutredningen 2003, samt Kverndokk, S. och Rosendahl K. (2001) ibid. 19SOU 2003:2 s. 76–79.

I Bilaga 11 till Långtidsutredningen 2003 analyserar Kriström m.fl. just fördelningseffekterna av tre skatteintäktsneutrala skatteväxlingsscenarier som alla utgår från en fördubbling av koldioxidskatten, och där skattesystemet 1998 utgör basen för beräkningarna. Resultaten i termer av effekter på disponibel inkomst visas i tabell 3.6.

Tabell 3.6. Välfärdsförluster, som andel av disponibel inkomst, för olika hushållskategorier av skatteväxling, år 1998, procent

1

Fall 1 2 3

Inkomstkvantil

Lägsta 0,6 0,5 1,0 Näst lägsta 0,6 0,7 0,7 Mellersta 0,5 0,6 0,8 Näst högsta 0,5 0,6 0,8 Högsta

0,4 0,4 0,6

Hushåll

Inga barn

0,5

0,5

0,8

Ett barn

0,4

0,5

0,7

Två barn

0,4

0,5

0,7

Region

Stockholm/Göteborg 0,2 0,1 0,5 Malmö 0,4 0,4 0,7 Större städer 0,5 0,6 0,8 Södra glesbygden 0,5 0,7 0,8 Större städer, Norrland 0,6 0,7 0,9 Norra glesbygden 0,6 0,8 0,9 1 S.k. compensated variation/disponibel inkomst i procent.

Fall 1: En fördubbling av koldioxidskatten och en sänkning av mervärdesskatten Fall 2: En fördubbling av koldioxidskatten och en sänkning av mervärdesskatten på kollektivtrafik Fall 3: En fördubbling av koldioxidskatten och en sänkning av inkomstskatten

Källa: Bilaga 11 till LU 2003,

Fördelningseffekter av miljöpolitik s. 134–136 (SOU 2003:2).

Resultaten illustrerar de betydligt gynnsammare fördelningseffekterna hos alternativen med sänkt mervärdesskatt, men också de stora regionala skillnaderna. Hushåll i glesbygd och Norrland spenderar mer av sin inkomst på energivaror i allmänhet än hushåll i storstäder. Grön skatteväxling innebär, enligt rapporten,

betydande omfördelning av inkomster från glesbygd till de största städerna.

Fördelningseffekterna av en skatt på fjärrvärme med 4 öre per kWh visas i tabell 3.7.

Tabell 3.7. Årlig kostnadsökning av en värmeskatt på 4 öre per kWh för hushåll med fjärrvärme i olika inkomstgrupper, år 1998

Kvantil

Kr Procent av disponibel inkomst

1 119 0,13 2 176 0,12 3 197 0.10 4 273 0,10 5 416 0,11

Källa: Egna beräkningar.

Tabellen visar att värmeskatten är relativt neutral i den meningen att det inte finns något klart och tydligt mönster i kostnaden (sett som andel av disponibel inkomst). Låginkomsthushåll har något högre kostnader (som andel av disponibel inkomst), men skillnaderna är ganska små. Tabell 3.8 visar hur kostnaden fördelas mellan hushåll i olika regioner.

Tabell 3.8. Årlig kostnadsökning av en värmeskatt på 4 öre per kWh för hushåll med fjärrvärme i olika regioner, år 1998

H-region

Kr Procent av disponibel inkomst

1 Stockholm

314

0,11

2 Göteborg och Malmö

354

0,12

3 Större städer

309

0,11

4 Södra glesbygden

210

0,097

5 Större städer i Norrland

223

0,077

6 Norra glesbygden

225

0,093

Källa: Egna beräkningar.

Skillnaderna mellan olika regioner är liten (som andel av disponibel inkomst) för de hushåll som redan konsumerar fjärrvärme.

3.3.4. Gå före i miljöpolitiken

I nästan alla sektorer av näringslivet existerar det, för samtliga produktionsfaktorer och även ur miljösynpunkt, en produktivitetsfördelning med ett betydande avstånd mellan bästa och ”värsta” teknik, mellan ”nos och svans”. Den tekniska utvecklingen skjuter gradvis fronten för bästa teknik framåt, medan konkurrensen gradvis tvingar fram nedläggningar av anläggningar med låg produktivitet. Att gå före i miljöpolitiken kan antingen innebära en, jämfört med omvärlden, förlängning av nosen eller kupering av svansen på produktivitetsfördelningen, dvs. antingen kraftigt ökad satsning på att flytta fronten för bästa teknik framåt eller en politik som går ut på att tvinga fram en utslagning av anläggningar med låg miljöproduktivitet. Genom att öka takten i strukturomvandlingen kan miljövinster uppnås.

Att öka takten i strukturomvandlingen av näringslivet har utgjort en central tankegång i den svenska näringspolitiken från 1930-talet och framåt. Idén om en kraftfull politik för strukturrationalisering nådde en höjdpunkt i arbetarrörelsens efterkrigsprogram men har framförallt kommit att förknippas med den s.k. Rehn-Meidner-modellen. I denna modell flyttar ett investeringsvänligt näringslivsklimat snabbt fram fronten för bästa teknik, i termer av hög arbetsproduktivitet, samtidigt som anläggningar med låg arbetsproduktivitet, genom den solidariska lönepolitiken, slås ut. Genom att byta ut arbetskraft mot energi eller miljö gick denna modell en ny vår till mötes efter den s.k. första oljekrisen i mitten av 1970-talet.

Miljödriven teknikutveckling har säkert varit av stor betydelse som motor i ”teknikdriven miljöutveckling”, dvs. starkt bidragit till att flytta fronten för bästa miljöteknik framåt. Skillnaderna mellan teknikfronten i marknadsekonomierna och i Östeuropa (och det gamla Sovjetunionen) före revolutionen illustrerar dess betydelse för utvecklingen på miljösidan. Möjligheterna för ett litet land att gå före alla andra länder är dock begränsade, eftersom teknikutvecklingen i mycket stor utsträckning är global, speciellt inom de sektorer vars teknikutveckling är av störst betydelse ur emissionssynpunkt.

Även om den långsiktiga teknikutvecklingen är av avgörande betydelse för den långsiktiga utvecklingen på miljösidan har en inte ringa del av miljödebatten fokuserat på möjligheten att kortsiktigt påverka den sämsta tekniken, att kupera svansen och minska

avståndet mellan bästa och ”värsta” teknik genom att gå före i miljöpolitiken, t.ex. genom höga skatter på koldioxid.

Ett ofta framfört argument är att det är bra att gå före i miljöpolitiken genom att visa omvärlden ett gott exempel och hoppas på att omvärlden följer efter. Frågan som inställer sig är givetvis om omvärlden kommer att följa efter eller inte? Den (spelteoretiska) forskning, som det här finns att luta sig emot, visar att om ett land går före i miljöpolitiken så kan det lika gärna tas till intäkt av andra länder för att inte göra så mycket som man annars skulle ha gjort.

20

Man kan alltså inte, på teoretiska grunder, hävda

att sannolikheten för att andra länder skall följa efter med en högre ambitionsnivå i miljöpolitiken är större än motsatsen, dvs. att om ett land går före i miljöpolitiken kan detta tas till intäkt av andra länder att inte göra så mycket. Förväntningar inom EU att vissa länder kommer att överuppfylla sina förpliktelser enligt Kyotoprotokollet kan av andra tas som en ursäkt för en lägre ambitionsnivå.

Ett försök att gå före kan mycket väl misslyckas och därigenom illustrera för omvärlden att kostnaderna är alltför höga för en ambitiös miljöpolitik. Det ambitiösa svenska målet för reduktionen i inhemska koldioxidemissioner på 4 procent fram till år 2010 (vilket uppgår till en reduktion på 14 procent år 2010 jämfört med den förväntade utvecklingen, ”business as usual”) kan sannolikt inte uppnås utan betydande ekonomiska konsekvenser. En av slutsatserna i SNS:s Continue-projekt är således att risken för ett misslyckande måste bedömas som mycket stor.

21

Sverige tillhör, enligt

analyserna i detta projekt, de länder som, i termer av samhällsekonomiska kostnader, är minst lämpade att gå före i klimatpolitiken. Avsaknaden av en fossilbränsleintensiv energisektor innebär starkt stigande marginalkostnader för minskade emissioner av koldioxid i Sverige (liksom i Norge och Frankrike). Om den tunga industrin, av t.ex. regionalpolitiska skäl, skyddas måste anpassningen framförallt ske inom transportsektorn och hushållen.

Analyser inom ramen för Continue-projektet

22

indikerar att

Sveriges komparativa fördelar i energiintensiv produktion kan förväntas öka vid en EU-gemensam klimatpolitik. Om så är fallet

20 Se t.ex. Hoel M.:1992. Emission taxes in a dynamic game of CO

2

emissions, in Pethig, R.

(ed): Conflict and Cooperation in Managing Environmental Resources, Springer. 21 Bergman, L. och Radetzki, M. 2003, The Continue Project – Global Climate Policy and

Implications for the Energy Sector in a Small Open Economy: The Case of Sweden.

Multiscience Publishing Co. 22 Se Nilsson, C. och Kriström B. 2002: The Cost of Going from Kyoto to Marrakech: Swedish

Carbon Policy in a Multi-Regional Model. Working Paper. The Continue project.

skulle en isolerad svensk gå före-politik leda till en ineffektiv utslagning av tung svensk industri. Utslagningen skulle vara ineffektiv i den betydelsen att svensk tung industri kan förväntas öka sina marknadsandelar vid en EU-gemensam klimatpolitik. Detta är således ett mycket starkt argument för att utnyttja den möjlighet till nedsättning av energiskatt för energiintensiva företag som energibeskattningsdirektivet erbjuder.

Endast under förutsättning att resten av Västeuropa inte kan förväntas följa efter en svensk gå före-politik är det långsiktigt samhällsekonomiskt rationellt att låta den inhemska klimatpolitiken slå ut den koldioxidintensiva svenska industrin genom en generell skattenivå för hela näringslivet utan möjligheter till nedsättning för de mest energiintensiva företagen. Om Sverige, av någon anledning, skulle välja att föra en långsiktig av omvärlden oberoende klimatpolitik, med helt egna målsättningar som endast beaktar koldioxidemissionerna från svenskt territorium, kvarstår endast regionalpolitiska skäl som motiv för ett skydd för den energiintensiva industrin. Som ovan noterats är kostnaden för denna typ av regionalpolitik inte försumbar.

De här redovisade analysresultaten bör inte tas som intäkt för att Sverige inte bör gå före i klimatarbetet. Vad resultaten visar är att det har stor betydelse på vilket sätt Sverige väljer att gå före. Det är inte genom kostsamma, men globalt ineffektiva, åtgärder som Sverige kan göra bäst insats. Vad resultaten understryker är framförallt vikten av att Sverige är en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet, eftersom vinsterna, för den svenska ekonomin, av en internationellt koordinerad klimatpolitik är mycket stora, samtidigt som kostnaderna för en isolerad svensk klimatpolitik är jämförelsevis mycket höga.

3.3.5. Motiv för energiskattelättnader

Som nämndes inledningsvis ankommer det, enligt direktiven, på kommittén att analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader Kommitténs inställning till frågan om vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet har redan redovisats (se avsnitt 3.1). Kommittén konstaterade, bland annat med hänvisning till EG-rätten, att all näringsverksamhet bör beskattas enligt samma regler. Därför återstår nu ”endast” frågan

om huruvida det finns motiv för energiskattelättnader för vissa typer av företag. Diskussionen ovan kan sammanfattas så att det av

  • regionalpolitiska skäl, och
  • miljöpolitiska skäl

kan vara motiverat med energiskattelättnader för vissa företag.

Dessutom gäller att det

  • ur optimal beskattningssynpunkt saknas motiv för att beskatta energin som produktionsfaktor i näringslivet, samtidigt som det finns starka motiv för beskattning av hushållens energikonsumtion. Den låga energipriskänsligheten i hushållen är det starkaste motivet för en fiskal beskattning av hushållens energikonsumtion. Dessutom finns det starka motiv för beskattning av miljöskadliga emissioner såväl inom hushåll som inom näringsliv.

Regionalpolitiska aspekter

Miljöpolitikens regionala effekter analyseras i den tidigare nämnda bilagan till Långtidsutredningen 2003 med speciell tonvikt vid industrin.

23

De regionala variationerna i industrisektorns

energi/arbetskraftskostnadsstruktur, samt effekterna på sysselsättningen av hushållens skattesatser på sysselsättningen, framgår av tabell 3.9.

23 Bilaga 11 till Långtidsutredningen 2003: Fördelningseffekter av miljöpolitik (SOU 2003:2).

Tabell 3.9. Industrins energikostnadsstruktur i olika län samt beräknade effekter på sysselsättningen vid hushållens skattesatser på energi, år 1999

Län

Energikostnad per

sysselsatt

Energiskatt per

sysselsatt

Förändring i antal

sysselsatta

Stockholms 11 898 481 286 Kronobergs 15 622 703 -29 Västmanlands 16 376 857 -92 Jönköpings 17 985 901 -196 Jämtlands 18 001 922 -105 Västra Götalands 21 284 1 346 -378 Skåne 22 639 1 365 -704 Kalmar 23 062 1 564 -144 Södermanlands 24 589 1 644 -193 Uppsala 25 475 1 679 -133 Östergötlands 26 809 1 752 -110 Örebro 27 826 2 036 -115 Blekinge 28 380 2 100 -149 Västerbottens 30 421 2 136 -376 Gotlands 31 135 2 869 -197 Hallands 38 871 2 944 -37 Gävleborgs 44 087 3 020 -328 Värmlands 48 279 4 383 -435 Norrbottens 67 019 4 781 -332 Dalarnas 67 783 4 906 -321 Västernorrlands 91 990 5 375 -.456

Genomsnitt:

27 674

1 873

5 260

Källa: Fördelningseffekter av miljöpolitik SOU 2003:2.

Skillnaderna i energikostnader återspeglar den svenska industristrukturen med mycket finmekanisk industri i Stockholm och en betydande del basindustri, speciellt skogsindustri, i Västernorrland. Författarna konstaterar också att sysselsättningseffekterna av den nuvarande energibeskattningen av industrisektorn har små effekter (en reduktion med ca 500 sysselsatta), medan en modellanalys indikerar ett bortfall på ca 5 000 sysselsatta i industrisektorn, varav ca

4 000 i skogsindustrin, vid full hushållskatt (1999 års nivå) på energi för denna sektor.

24

Lundberg och Svensson belyser också, med resultaten från sin modell, de långsiktiga effekterna på industristrukturen och exportvolymen av en elprisökning med 50 procent; se tabell 3.10.

Tabell 3.10. Effekter på exportvolym och sysselsättning av en elprisökning med 50 procent

Bransch

Exportvolymeffekt

(mnkr)

Förändring i antal

sysselsatta

Massa och papper

-14 137

-7 211

Kemikalier -1 508 -753 Läkemedel 1 824 978 Järn och stål -4 007 -2 031 Icke järn metaller -2 707 -1 502 Metall varor 1 341 1 532 Övriga maskiner 4 660 4 267 Teleprodukter 5 214 2 537 Övriga elektriska produkter 1 348 1 365 Transportmedel 5 539 3 750 Instrument, ur, foto, optik 1 315 1 232 Annan tillverkningsindustri 184 1 025

Källa: Lundberg, L. och Svensson L.: Energibeskattning, internationell konkurrenskraft och lokalisering av energiintensiv industri. 2002. Rapport till kommittén.

Beräkningarna avser att illustrera de långsiktiga struktureffekterna av förändrad elbeskattning efter det att anpassning av fördelningen av arbetskraft och kapital till förändringar av priser och lönsamhet skett, och efter det att jämviktskapande anpassningar av löneläge och växelkurser ägt rum. Beräkningarna ger inget underlag för att säga något om dynamiken, dvs. hur lång tid man kan vänta sig att denna anpassning tar, och vad som händer under processens gång.

Olika nivåer på koldioxidskatten ger olika lönsamhet för minskningar i utsläppen av koldioxid inom olika delar av ekonomin. Nuvarande nedsättningsregler leder således till stora skillnader i marginalkostnader för utsläppsreducerande åtgärder mellan olika sektorer. Det innebär att sådana åtgärder inte sätts in där de kostar

24 Ibid, s. 147–149.

minst. Kostnaderna för denna typ av regionalpolitik är därför inte försumbara. Att uppfylla minus fyraprocentsmålet med nuvarande nedsättningsregler för näringslivet beräknas kosta ca 1 procent av nationalinkomsten. Denna kostnad sjunker till 0,4 procent vid nationell handel med utsläppsrätter omfattande hela näringslivet och med ytterligare 0,1 procentenheter vid internationell handel med utsläppsrätter

25

. Handel med utsläppsrätter medför samma marginalkostnader överallt i ekonomin, under förutsättning att alla sektorer omfattas av handelssystemet (medan s.k. långsiktiga avtal kan förväntas leda till en betydande spridning i marginalkostnader). Kostnaderna för en ambitiös klimatpolitik, i termer av ekonomisk uppoffring är, enligt de analyser som genomförts inom ramen för Continue-projektet, höga. Utan en hög kostnadseffektivitet i klimatpolitiken är risken stor att de miljöpolitiska målen inte kommer att kunna uppnås. Ett allvarligt effektivitetsproblem i klimatpolitiken är att det dels existerar ett nationellt fyraprocentsmål om reducering av koldioxidemissionerna inom Sveriges gränser, dels pågår ett arbete på EU-nivå med handel med utsläppsrätter som nu också resulterat i en överenskommelse om ett direktiv. Effektivitetsproblemet är allvarligt i den betydelsen att kostnaderna för en isolerad svensk klimatpolitik är mer än dubbelt så höga som för en EU-gemensam politik. Marginalkostnaden för koldioxidreduktion i fallet med en isolerad svensk klimatpolitik uppgår till ca 750 kronor per ton jämfört med en internationell marginalkostnad på ca 350 kronor per ton. I en situation med en isolerad svensk klimatpolitik blir det starkt lönsamt för den koldioxidintensiva industrin att sälja utsläppsrätter och minska eller lägga ned produktionen. Detta gäller framförallt stål- och gruvindustrin.

26

I sämsta, och sannolikt mest realistiska, fall har den

höjda och dyra ambitionsnivån mycket marginell effekt på EU:s totala koldioxidutsläpp. Om den svenska klimatpolitiken dessutom resulterar i omlokalisering av koldioxidintensiv verksamhet till länder och företag med lägre energieffektivitet blir resultatet till och med kontraproduktivt.

Eftersom en isolerad svensk klimatpolitik, mot bakgrund av resultaten i Continue-projektet, framstår som ineffektiv, och kanske direkt kontraproduktiv, bör miljöskattepolitiken utformas med hänsyn tagen till de långsiktiga, strukturella effekterna och anpassas till det arbete som pågår på EU-nivå med energi-

25 Se Nilsson, C. och Kriström B. (2002), ibid. 26 Se Nilsson, C. och Kriström B. (2002), ibid.

skattedirektiv och handel med utsläppsrätter. Enligt kommitténs uppfattning innebär detta att de kortsiktiga omstruktureringar av näringslivet som en generell koldioxidskatt utan nedsättningar skulle framtvinga, motverkas genom någon form av begränsningsregel för det samlade energiskatteuttaget i energiintensiva företag.

3.4. Kommitténs förslag till energibeskattningsmodell

Kommitténs förslag: Näringslivets energibeskattning skall ske i

enlighet med den s.k. näringslivsmodellen. Modellen innebär följande:

- Näringslivet (yrkesmässig verksamhet) belastas, med undantag för EG:s minimiskatt på el, endast med miljöstyrande skatter (koldioxidskatt och svavelskatt), till skillnad mot icke yrkesmässig verksamhet (hushåll och offentlig förvaltning) som även belastas med fiskala skatter (energiskatt). - Näringslivets koldioxidskattenivå sätts i utgångsläget till 19 öre per kg koldioxid (25 procent av nivån för hushåll och offentlig förvaltning). - En generell begränsningsregel skall gälla för energiintensiva företag. Denna begränsar koldioxidskatteuttaget och energiskatten på el hos dessa företag till 0,7 procent av företagets försäljningsvärde. Som förutsättning gäller dock att EG:s minimiskattenivåer måste iakttas, även efter begränsning av skatten. Företagen måste även, för tillämpning av begränsningsregeln, uppfylla den definition av energiintensiv verksamhet som kommer att gälla som förutsättning för att ha (två) olika skattenivåer inom näringslivet. - Bränslen som förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning undantas, liksom idag, från energibeskattning. Detta står i överensstämmelse med det kommande energibeskattningsdirektivet. - El som i huvudsak förbrukas i kemisk reduktion och i elektrolys och metallurgiska processer undantas från energibeskattning. Även detta står i överensstämmelse med energibeskattningsdirektivet.

- I enlighet med möjligheterna i energibeskattningsdirektivet föreslås även att vissa mineralogiska processer undantas från energibeskattning.

Genomgången av den nu gällande modellen för näringslivets energibeskattning i avsnitt 3.2 utmynnade i slutsatsen att denna inte kan anses uppfylla de krav som kommittén anser bör kunna ställas på en sådan modell. Genom en utformning som innebär att modellen utgör statsstöd är Sverige underkastat EG-kommissionens prövning inte endast vid varje förändring av betydelse av modellen, utan även genom kontinuerliga omprövningar av modellen som sådan. Sådana prövningar bidrar till såväl stor osäkerhet som betydande ryckighet i det svenska energibeskattningssystemet. Till yttermera visso är det en öppen fråga huruvida modellen kommer att godkännas i den statsstödsprövning som nu pågår inom EG-kommissionen. Det primära målet för kommittén är därför att lägga fram förslag till en ny modell för näringslivets energibeskattning

  • en modell som, utan att kräva statsstödsgodkännande, säkerställer konkurrenskraften för den energiintensiva delen av näringslivet. Modellen bör vara generell och långsiktigt hållbar och ge en god balans mellan målsättningarna om samhällsekonomisk effektivitet, långsiktig effektivitet i miljöpolitiken och regionalpolitiska målsättningar. Den modell som enligt kommitténs uppfattning uppfyller dessa krav betecknas näringslivs-modellen. Övriga analyserade modeller uppvisar enligt kommittén så stora brister och svagheter att de inte kan läggas till grund för ett reformerat energiskattesystem. Samtliga analyserade modeller presenteras dock i de följande avsnitten.

3.4.1. Den generella näringslivsmodellen

I den generella näringslivsmodellen delas samhällsekonomin in i två sektorer, näringsliv respektive hushåll inklusive offentlig förvaltning. Denna modell omfattar således all näringsverksamhet, inklusive hela energiomvandlingssektorn. Detta innebär att ett stort antal företag som idag ingår i övrig/hushållssektorn förs över till sektorn näringsliv. I enlighet med Skatteväxlingskommitténs modell belastas inte näringslivet utan endast hushållen med fiskala energiskatter (med undantag av minimiskatten på el), medan koldioxidskatten utgår på såväl hushåll som näringsliv. Av såväl

regionalpolitiska som långsiktigt miljöpolitiska skäl är koldioxidskattenivån för näringslivet lägre än för hushållen (se avsnitt 3.3). Dessutom föreslås en begränsningsregel för näringslivet med innebörden att de totala energi- och koldioxidskatterna inte tillåts överstiga 0,7 procent av respektive företags försäljningsvärde. De speciella nedsättningsregler som idag gäller för industrisektorn m.fl. ersätts med denna enda begränsningsregel.

3.4.2. Energibeskattningsdirektivet m.m.

Kommittén har som målsättning att föreslå ett energibeskattningssystem som inte är beroende av EG-kommissionens prövning, dvs. ett system som inte bedöms utgöra statsstöd enligt EG:s regler härom. Detta för med sig att den nya modellen för näringslivets energibeskattning måste vara generell såtillvida att hela näringslivet bör ingå. Detta omfattar alla juridiska och fysiska personer som bedriver näringsverksamhet. Liksom enligt gällande regler förutsätts beskattningen endast avse energi som utnyttjas för motordrift och uppvärmning men inte för andra ändamål (råvara, processenergi).

Efter den i mars 2003 uppnådda EU-överenskommelsen om ett nytt energibeskattningsdirektiv är det nu klart under vilka former nedsättning av energiskatt, och alltså differentierade skattenivåer, kan tillämpas av medlemsstaterna.

Enligt direktivet utgår minimiskattesatser på el, kol och naturgas på nivån 0,5 öre per kWh samt en högre minimiskatt på mineraloljor på ca 1,3 öre och ca 1,8 öre per kWh på tunga respektive lätta oljor. Under förutsättning att minimiskatterna betalas kan dock energiintensiva företag beviljas skattenedsättning. För att bli betraktat som energiintensivt måste företaget ha en total energikostnad på minst 3 procent av produktionskostnaderna (försäljningsvärdet

27

) inklusive skatt eller en minsta kvot energi-

skatt/förädlingsvärde på 0,5 procent. Medlemsstaterna ges i energibeskattningsdirektivet dock möjlighet att nedsätta, eller helt undanta, skatten för vissa verksamheter där energin helt, eller i stor utsträckning (dual-use), utnyttjas som råvara i processerna. Detta gäller metallurgiska (järn och stål), mineralogiska (cement, kalk

27 Produktionskostnad likställs här, liksom i energibeskattningsdirektivet, med försäljningsvärde och produktionsvärde. Den exakta definitionen av dessa begrepp är inte entydig, och kan t.ex. variera med detaljer i skattelagstiftningen, men försäljningsvärdet utnyttjas redan idag i LSE.

och glas) samt kemiska (ferrolegeringar, aluminium, kloralkali etc.) processer.

Minimiskattesatser påverkar inte nivån på vår bränslebeskattning eftersom den svenska skattenivån med god marginal överskrider EG:s minimiskattesatser. Efter eventuell nedsättning måste dock kontrolleras att företaget minst betalar minimiskattesatserna på sin bränsleförbrukning.

Minimiskatten på el innebär att skatten på all el, utom processel, inom industri och jordbruk m.m. ökar från noll till 0,5 öre per kWh. Energibeskattningsdirektivet erbjuder också en möjlighet för energiintensiva företag att genom långsiktiga avtal underskrida minimiskattesatsen och gå ända ned till noll i elskatt.

Som framgår ovan ges medlemsstaterna i energibeskattningsdirektivet möjlighet att nedsätta, eller helt undanta, skatten för bland annat mineralogiska (cement, kalk och glas) processer. Enligt kommitténs uppfattning bör denna möjlighet utnyttjas. Kommittén föreslår således att mineralogiska processer, ur beskattningssynpunkt, undantas från energibeskattning. Undantaget bör utformas enligt samma regler som idag gäller för 1,2-procentsregeln. Det skattebortfall som kan uppstå på grund av ett sådant undantag torde i detta sammanhang vara av obetydlig omfattning, uppskattningsvis ett par tiotal miljoner kronor.

3.4.3. Gränsdragningsproblem

Den exakta avgränsningen av näringslivet blir i det nya skattesystemet av mycket stor betydelse. Den tidigare gränsen för skattenedsättning till tillverkningsprocessen ersätts nu av gränsen mellan näringsliv (yrkesmässig verksamhet) å ena sidan och hushåll och myndigheter å den andra. En fråga som därvid aktualiseras är om särskilda hänsyn, av konkurrensskäl, bör tas till viss verksamhet inom den offentliga sektorn vid utformningen av definitionen yrkesmässig verksamhet? Det skulle t.ex. kunna gälla privata skolor och sjukhus som bedrivs i konkurrens med offentligt drivna. Eftersom energikostnaderna är av begränsad betydelse i denna typ av verksamhet, och eftersom även den konkurrerande privata verksamheten i stor utsträckning är offentligt finansierad, så synes det enklare att justera eventuella snedvridningar via finansierings- och statsbidragssystemet än via skattesystemet.

Inom den del av energiomvandlingssektorn som fortfarande bedrivs i kommunal regi är förhållandet dock ett annat, varför denna del av den offentliga sektorn bör jämställas med näringslivet i energibeskattningshänseende.

Den tidigare gränslinjen i fastighetsbeståndet som gällt mellan tillverkningsprocessen och övrig verksamhet samt mellan jordbruksdrift och privatbostad ersätts nu av en generell gräns inom fastighetsbeståndet mellan näringsliv å ena sidan och hushåll, inklusive offentlig förvaltning å den andra sidan.

Den offentliga sektorns storlek påverkas inte av modellvalet. Det innebär att även om förslagen innebär förändringar i skatteuttaget från offentliga myndigheter, kommuner och landsting genom förändringar i löneavgifter och energiskatter så kompenseras detta genom förändringar i anslagstilldelningen och statsbidragen till kommuner och landsting.

3.4.4. Val av begränsningsregel – utformning och nivå

Som diskuteras i avsnitt 3.4.2 erbjuder energibeskattningsdirektivet medlemsstaterna att tillämpa en lägre skattesats för energiintensiva företag. I kommitténs förslag till energibeskattningsmodell sker denna nedsättning genom en begränsningsregel som begränsar skatteuttaget till högst 0,7 procent av företagets försäljningsvärde. Dock måste företaget, som genomsnitt, minst erlägga EG:s minimiskatter på bränslen och el.

Begränsningsregelns betydelse är givetvis en funktion av skattenivån, men samspelet mellan begränsningsregel och skattenivå har stor betydelse för modellens funktion. Modelljämförelsen i avsnitt 3.7 visar tydligt detta samspel.

Allmänt gäller att en högre skattenivå medför att fler företag berörs av begränsningsregeln. För företag som slagit i taket blir marginalskatten på energianvändningen noll, dvs. skatten förlorar sin styrande effekt. Skatteuttaget blir med andra ord helt oberoende av energianvändningen i dessa företag och fungerar i stället som en extra bolagsskatt på nivån för begränsningsregeln, dvs. motsvarande en viss procent av produktionsvärdet.

Vem får tillämpa begränsningsregeln?

Kommitténs föreslag: För att tillämpa begränsningsregeln krävs

att företaget är energiintensivt. Kriteriet på energiintensitet kan valfritt baseras antingen på förädlingsvärde (0,5-procentskriteriet) eller försäljningsvärde (3-procentskriteriet).

I avsnitt 3.7.8 redogörs närmare för konsekvenserna av att tillämpa endera, eller båda av de två kriterierna för energiintensitet som anges i energibeskattningsdirektivet. Kommitténs slutsats av de där redovisade resonemangen är att begränsningsregeln får ett mer generellt tillämpningsområde om båda kriterierna för energiintensitet får användas av företagen. Detta är därför kommitténs förslag.

Försäljningsvärde eller förädlingsvärde

Kommitténs föreslag: Begränsningsregeln skall baseras på före-

tagets försäljningsvärde.

Valet mellan att basera en begränsningsregel på försäljningsvärde, som här föreslås, eller förädlingsvärde, som är ett uppenbart alternativ, är inte självklart. Valet av begränsningsregel ger givetvis olika utslag för företagen. Även om förädlingsvärdet i grova drag utgör ca hälften av produktionsvärdet i näringslivet är spridningen mellan olika sektorer och på företagsnivå mycket stor.

Det är i nationalekonomiska branschanalyser vanligt att skilja på produktionsfunktioner med förädlingsvärde respektive produktionsvärde (försäljningsvärde) som resultat: F (Arbete, Kapital) = Förädlingsvärde G (Energi, Råvaror, Arbete, Kapital) = Produktionsvärde

Produktionsvärdefunktionen är jämförelsevis mera teknologiorienterad, medan förädlingsvärdefunktionen är mera lönsamhetsorienterad. Om syftet med en begränsningsregel är att skydda teknologiskt energiintensiva företag förefaller en begränsningsregel baserad på produktionsvärde mest lämplig.

Om syftet däremot är att skydda företag med låg lönsamhet från att läggas ned på grund av högre energiskatter synes en begräns-

ningsregel baserad på förädlingsvärde mest lämplig. I det senare fallet är det en kombination av energiintensitet och lönsamhet som avgör vilka företag som får skattenedsättning. Eftersom lönsamheten varierar betydligt mera än produktionsvärdet från år till år, kan antalet företag som kommer in under begränsningsregeln komma att variera betydligt under en konjunkturcykel. Det kan mycket väl tänkas att åtskilliga företag skyddade av begränsningsregeln, med normalt språkbruk, inte alls skulle uppfattas som energiintensiva utan snarare kunna karakteriseras som föga lönsamma tjänsteföretag. Enligt kommitténs uppfattning är det en begränsningsregel baserad på produktionsvärde/försäljningsvärde som bäst reflekterar det grundläggande syftet med nedsättning av energiskatt.

En fördel av mera praktisk natur med en försäljningsvärderegel, är att en sådan regel ansluter väl till nuvarande regler för nedsättning (0,8- och 1,2-procentsreglerna). Dessutom är försäljningsvärdet alltid icke-negativt, medan detta inte gäller förädlingsvärdet, som mycket väl kan vara negativt, vilket innebär att produktionen i sådana fall ödelägger resurser och därmed bidrar negativt till välfärden. (Ett berömt exempel på det senare är den svenska varvsnäringen under senare delen av 1970-talet.) Inte nog med att måttet på energiintensitet går mot oändligheten när förädlingsvärdet går mot noll: det kan dessutom vara negativt. Kommittén föreslår därför att begränsningsregeln baseras på försäljningsvärdet.

Begränsningsregelns nivå

Kommitténs föreslag: Nivån på begränsningsregeln sätts till

0,7 procent av företagets försäljningsvärde.

Valet av nivå på begränsningsregeln är främst betingat av att undvika kraftigare skattehöjningar för de energiintensiva företagen. Kommittén har framförallt övervägt nivåerna mellan 1,0 och 0,5 procent och föreslår efter noggrant övervägande en begränsningsregel på nivån 0,7 procent. Som skäl härför anför kommittén bland annat följande.

  • Med 1,0 procent som nivå kommer ett fåtal av de nuvarande nedsättningsberättigade industriföretagen (enligt 0,8- och 1,2procentsreglerna) att få en skattehöjning, men sannolikt ett

relativt stort antal företag inom växthusnäringen (om än i de flesta fall marginellt). Vid minimiskatt på el, i kombination med kostnaderna för elcertifikaten, ökar skatten på energianvändning för i stort sett alla företag inom industri och jordbruk m.m. Enligt kommitténs uppfattning är det därför önskvärt med en viss dämpning av denna skattehöjning för de mest energiintensiva företagen.

  • Den statsfinansiella kostnaden av att gå från 1,0 till 0,7 procent är låg
  • för industrisektorn sammanlagt endast 50 miljoner kronor, och totalt för hela näringslivet sannolikt understigande 100 miljoner kronor. Kostnaderna för tjänstesektorn är sannolikt låga, men svårbedömda pga. avsaknad av mer detaljerad statistik över sektorns energianvändning.
  • Marginalkostnaderna på industrisidan av ytterligare sänkning till 0,6 eller 0,5 procent synes också statsfinansiellt låga, men här ökar osäkerheten avsevärt om effekterna på tjänstesektorn. Dessutom ökar, som framgår av figur 3.5 i avsnitt 3.7.8, sannolikheten för en konflikt mellan begränsningsregeln och energibeskattningsdirektivets kriterier på energiintensitet. Värdet för de energiintensiva företagen av ytterligare skattenedsättning denna väg är därför mera osäkert. Denna osäkerhet måste vägas mot de konsekvenser på finansieringssidan som en ytterligare nedsättning ger upphov till.

De statsfinansiella konsekvenserna av olika nivåer på begränsningsregeln framgår av tabell 3.11.

Tabell 3.11.Statsfinansiella konsekvenser av olika nivåer på begränsningsregeln. Skatteintäkter respektive skattebortfall för industrisektorn (SNI 10–37) jämfört med en begränsningsregel på 1,0 procent, miljoner kr

Procent Skatteintäkter, mnkr Skattebortfall, mnkr

Skatteökning jämfört med

idag, mnkr

1,0 1437 0 302 0,7 1387 50 252 0,6 1370 67 235 0,5 1353 84 218

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Under sina överväganden rörande nivåerna mellan 1,0 och 0,5 procent har kommittén funnit bland annat följande. Det visar sig att endast ett litet fåtal sektorer påverkas om begränsningsregelns nivå sänks i intervallet 0,7 till 0,5 procent. Skattereduktionen för dessa sektorer jämfört med begränsningsregeln på 0,7-procentsnivån visas, i tabell 3.12, medan skillnaderna mellan den minimiskatt som måste erläggas enligt energibeskattningsdirektivet och den faktiska skattenivån med begränsningsregeln framgår av tabell 3.13. Det bör observeras att begränsningsregeln gäller för enskilda företag och inte för hela branscher.

Tabell 3.12. Branschvisa konsekvenser av olika nivåer på begränsningsregeln. Skatteintäkter respektive skattebortfall för de branscher som påverkas jämfört med en begränsningsregel på 0,7 procent, miljoner kr

Bransch

Skatt vid 0,7 %,

mnkr

Skattebortfall vid

0,6 %, mnkr

Ytterligare skattebortfall

vid 0,5 %, mnkr

Cement och kalk

52,3

7,5

7,5

Planglas 32,8 4,7

4,7

Byggnadsstenvaror 21,3 3,0

3,0

Byggnadsstensbrott 11,3 1,6

1,6

Bomullsgarnsindustri

8,4

0,0

0,6

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Tabell 3.13. Skatteuttag enligt energiskattedirektivets minimiskattesatser jämfört med skattuttag enligt begränsningsregeln på 0,7 procent för vissa branscher

Bransch

Skatteuttag enligt minimi-

skattenivåer

(mnkr)

Skatteuttag enligt begränsningsregel

på 0,7 % (mnkr)

Andel minimiskatteuttag av skatteuttag enligt begränsningsregeln på 0,7 % (%)

Cement och kalk

35,1

52,3

67

Planglas 15,8 32,8 48 Byggnadsstenvaror 6,8 21,3 32 Byggnadsstensbrott 3,2 11,3 28 Bomullsgarnsindustri o.d. 3,6 8,4 43

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

3.4.5. Statsfinansiella effekter

Förändringar i näringslivets energibeskattning får givetvis statsfinansiella konsekvenser. Ett införande av kommitténs energibeskattningsmodell innebär i grova drag ett skattebortfall på ca 6,4 miljarder kronor brutto och ca 5,0 miljarder kronor netto, dvs. när hänsyn tagits till olika indirekta effekter på andra skattebaser; se tabell 3.14. Det bör understrykas att speciellt skattebortfallet för energiomvandlingssektorn är behäftat med stor osäkerhet. (För denna sektor beräknas skatteintäkterna i näringslivsmodellen uppgå till ca 200 miljoner kronor per år).

Tabell 3.14. Beräknat skattebortfall (brutto) av att införa likformig beskattning för hela näringslivet (enligt kommitténs förslag till energibeskattningsmodell), miljoner kr

Sektor

Minskade elskatteintäkter

Minskade koldioxid-

skatteintäkter

Minskade energi-

skatteintäkter

Totalt skatteintäktsbortfall

Byggnadsindustri 200

200 100 500

Energisektor 900

600 50 1 550

Övriga tjänster

3 750

450

150

4 350

Totalt:

4 850

1 150

300

6 400

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

En central fråga är hur en modell som ger detta betydande bortfall av skatteintäkter skall finansieras. Förslag presenteras i kapitel 16.

3.5. Anpassning till övriga styrmedel

3.5.1. Utgångspunkter

I linje med Skatteväxlingskommitténs resonemang föreslår kommittén att endast miljörelaterade, och således inte fiskala, skatter skall tas ut på näringslivets energiförbrukning. Synsättet bygger på att koldioxidskatten anses vara ett effektivt styrmedel när det gäller att minska näringslivets koldioxidemissioner och bidra till mer miljöanpassad och långsiktigt hållbar produktion. En sådan skatt bör tas ut i ett tidigt led av produktionskedjan för att uppnå den effektivaste styreffekten. Såsom tidigare berörts har statsmakterna försökt styra energibeskattningen mot flera mål med ett medel, vilket lett till målkonflikter. Om man vill säkra måluppfyllelse i

politiken är det en god regel att antalet instrument skall vara minst lika många som målen. Det betyder att koldioxidskatten inte räcker för att uppfylla alla uppställda mål. Som läget nu är har emellertid på senare tid flera olika styrmedel börjat formas för att vart och ett bidra till uppställda mål. Vad som i viss mån saknas, som också noterades i avsnitt 3.1, är enligt kommitténs uppfattning en övergripande koordination av de olika styrmedlens infasning i samhällsekonomin. Inte minst innebär avsaknaden av samordning praktiska svårigheter när det gäller att utforma förslag till nya nedsättningsregler för näringslivet. De förslag som för närvarande bereds på olika plan har ännu inte trätt i kraft, och den fråga som kommittén måste ställa sig är om energibeskattningssystemet skall kunna tillämpas på egen hand, eller om andra styrmedel skall byggas in i energibeskattningssystemet som förutsättning för dess tillämpning.

Kommittén har en uttalad ambition att forma ett långsiktigt hållbart system som ger näringslivet klara spelregler och därigenom skapar förutsättningar för att bevara dess konkurrenskraft gentemot omvärlden. Detta skall åstadkommas samtidigt som koldioxidbeskattningens egenskaper som styrmedel i möjligaste mån bibehålls. De nya styrmedel som nu är på väg att införas eller övervägs är tidigare oprövade i Sverige, vilket talar för att de bör tillämpas en tid och därefter utvärderas för att se vilken effekt de ger. Denna utvärdering torde bli svårare att genomföra om styrmedlen görs beroende av varandra och inte i stället ses som komplement till varandra. En självständig tillämpning av styrmedlen kan leda till att vart och ett av dessa kan ges bättre förutsättningar att styra mot uppställda mål samtidigt som risken för målkonflikter minskas om antalet medel motsvarar antalet mål.

Ovan anförda skäl talar för att de regelförändringar kommittén föreslår skall ges en sådan utformning att de klarar en självständig tillämpning. Resonemanget bildar utgångspunkt för den fortsatta redogörelsen för övriga styrmedels påverkan på kommitténs förslag. I det följande kommer kommittén således att ta upp och resonera kring hur kommitténs förslag påverkar – eller påverkas av – andra nu aktuella styrmedel.

3.5.2. Elcertifikathandel

Kommitténs bedömning: Systemet med elcertifikathandel

medför inte några förändringar i kommitténs förslag avseende näringslivets energibeskattning. I avvaktan på kommitténs förslag har vissa energiintensiva sektorer undantagits från kvotplikten. Den långsiktiga lösning som kommittén föreslår för att lindra kvotpliktens verkningar för energiintensiva företag är att sektorundantagen, genom en förändring i lagen om elcertifikat, ersätts med regeln om att alla företag som uppfyller ettdera av de två kriterierna på energiintensitet i energibeskattningsdirektivet undantas från kvotplikten.

Elcertifikatutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Handel med elcertifikat (SOU 2001:77) att den elintensiva industrin skulle undantas från kvotplikt i avvaktan på att kommittén lämnar sitt betänkande. Med elintensiv industri avsågs massa- och pappersindustri, kemisk industri, stål- och metallverk samt gruvindustri med en abonnemangseffekt överstigande 10 megawatt.

I departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40) föreslogs att skyldighet att ge in elcertifikat (kvotplikt) inte skulle gälla för el som förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk eller i massa- och pappersindustrin, baskemikalieindustrin eller gruvindustrin. Antalet sektorer utökades i prop. 2002/03:40 till att även omfatta cementindustri, kalkbruk och petroleumraffinaderier.

28

Enligt propositionen 2002/03:40 är elcertifikatsystemet tänkt att träda i kraft den 1 maj 2003. Det föreslagna systemet med elcertifikathandel och förslaget om att undanta vissa sektorer i näringslivet från kvotplikt har av EG-kommissionen ansetts förenligt med statsstödsreglerna.

29

Oaktat statsstödsgodkännande utgör emellertid sådana branschundantag ett trubbigt instrument för skydd av elintensiv verksamhet. Som framgår av konsekvensanalysen i avsnitt 3.7 är heterogeniteten i näringslivet mycket stor. Ett stort antal elintensiva företag kommer inte att omfattas av branschundantagen samtidigt som dessa också skyddar de icke-elintensiva företagen i de undantagna branscherna.

28 Se not 9. 29 EG-kommissionens beslut den 5 februari 2003 i ärende nr N 789/2002.

Frågan är då hur kommittén skall förhålla sig till elcertifikatsystemet vid utformningen av sitt förslag. Enligt kommitténs uppfattning bör reglerna för näringslivets energibeskattning utformas utan att i något hänseende vara uppbyggda med elcertifikathandeln som förutsättning. Kommitténs huvudförslag innebär att det utifrån objektiva kriterier införs en begränsningsregel som medför att energiintensiva företag kan komma ifråga för skattelättnader vid särskilt hög andel koldioxidskatt av försäljningsvärdet. Kommittén frångår därigenom den av lagstiftaren tidigare valda utgångspunkten att den sektoriella näringslivsindelningen skall vara bestämmande vad gäller att urskilja energiintensiva, eller snarare nedsättningsberättigade, sektorer. Om i ett framtida system företagen i de nu undantagna sektorerna åläggs kvotplikt kommer deras kostnader för energi att öka.

Den föreslagna begränsningsregeln tar just sikte på att begränsa de energiintensiva företagens kostnader för energi till en rimlig och gentemot omvärlden konkurrenskraftig nivå. Den naturliga lösningen kan då synas vara att beakta elcertifikatkostnaden inom ramen för energibeskattningssystemet, och låta företagen tillgodogöra sig sina kostnader för elcertifikat vid tillämpning av begränsningsregeln, dvs. att kostnaderna för elcertifikat i detta hänseende jämställs med koldioxidskatten på bränslen (och energiskatten på el). För företagens del torde det vara av mindre betydelse om pålagorna i sig benämns koldioxidskatt eller kostnader för elcertifikat. I båda fallen är det kostnader som belastar verksamheten. Införandet av en sådan lösning skulle rent lagtekniskt inte innebära några större svårigheter. Det är dock svårt att inom ramen för kommitténs arbete överblicka om denna lösning medför komplikationer på andra plan. Det kan t.ex. inte uteslutas att en återbetalning av certifikatkostnader skulle kunna utgöra statsstöd.

Den alternativa lösning som kommittén vill förorda är att sektorundantagen, genom en förändring i lagen om elcertifikat, ersätts med regeln om att alla företag som uppfyller ettdera av de två kriterierna på energiintensitet i energibeskattningsdirektivet undantas från kvotplikten. Eftersom Sverige, av EG-kommissionen, har fått ett tidsbegränsat godkännande för de i propositionen föreslagna undantagen erbjuder kommitténs förslag en långsiktig lösning. Förslaget bör genomföras senast i samband med att tidsgränsen för tillståndet löper ut.

3.5.3. Långsiktiga avtal

Kommitténs bedömning: Det nedsättningssystem kommittén

föreslår (begränsningsregeln) görs inte beroende av långsiktiga avtal. Kommittén föreslår således inte ett system där begränsningsregeln förutsätter avtal mellan staten och enskilda företag. Detta utesluter inte att långsiktiga avtal kan komma att bli ett mycket viktigt instrument, bland annat när minimiskattesatser, till följd av det kommande energibeskattningsdirektivet, införs på företagens elförbrukning.

Inom Näringsdepartementet bedrivs ett arbete kring utformning av s.k. långsiktiga avtal (se avsnitt 2.6.1). I korthet innebär konstruktionen att företag föreslås åta sig att införa energiledningssystem samt att genomföra effektiviseringsåtgärder. Som statens motprestation föreslås i första hand att lättnader i energiskatterna skall erbjudas. I likhet med vad som ovan anförts kring elcertifikathandel är kommitténs avsikt dock att reglerna för näringslivets energibeskattning skall vara självständiga och kunna tillämpas utan stöd av andra regelverk. Såsom förslaget kring långsiktiga avtal utformats innebär det att det blir fråga om statsstöd om energiskattelättnader ges vissa utvalda sektorer. Sådant stöd kan dock godkännas med stöd av EG-kommissionens miljöriktlinjer (se avsnitt 12.6.4). Oavsett att möjligheterna att få sådant stöd godkänt kan bedömas som goda, medför ett införande av en sådan förutsättning i energibeskattningssystemet att Sverige fortsatt har en energibeskattning som är beroende av EG-kommissionens tidsbegränsade beslut. Detta står i stark kontrast till kommitténs önskan att införa stabila, långsiktiga och transparenta regler för näringslivets energibeskattning. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att begränsningsregelns tillämpning inte görs beroende av att berörda företag ingått långsiktiga avtal. Statens motprestation bör således i dagsläget inte utgöras av en i systemet inbyggd skattelättnad. Däremot kan arbetet med långsiktiga avtal på sikt visa sig vara av mycket stort värde när en positiv elskatt införs på EU-nivå. Från det pågående direktivarbetet har bland annat framkommit att långsiktiga avtal kan vara en framkomlig väg för att underskrida den tänkta minimiskattesatsen på el. Med tanke på det svenska näringslivets elintensitet kan således långsiktiga avtal komma att få mycket stor betydelse.

Den praktiska utformningen av ett system med långsiktiga avtal och skattenedsättning

För att få en självständig och transparent hantering av eventuella nedsättningar med stöd av långsiktiga avtal bör en eventuell framtida lagreglering utformas vid sidan av lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE. Som jämförelse kan nämnas det danska systemet där en särskild lag, ”Lov om statstilskud till daekning af udgifter til kuldioxidafgift i visse verksamheter med et stort energiforbrug, jf. lovbekendtgorelse nr. 846 af 17. november 1997” hanterar de aktuella skattenedsättningarna, vid sidan av de författningar som reglerar själva energibeskattningen. Såväl praktiska skäl som systemskäl talar för att en svensk reglering bör utformas på ett liknande sätt.

Ett system med långsiktiga avtal får sannolikt en utformning som innebär att det blir fråga om ett statsstödssystem (om t.ex. ett antal sektorer utpekas). Ett sådant system måste prövas av EGkommissionen. Genom att lägga dessa regler utanför LSE håller man i möjligaste mån LSE fri från statsstödsregleringar, vilket i sammanhanget måste anses vara av stort värde och bidrar till målsättningen att bibehålla ett långsiktigt hållbart energibeskattningssystem för näringslivet. Genom att hålla nedsättningssystemet utanför LSE torde detta också kunna ges en mer flexibel utformning, än om det skall passas in i LSE:s komplexa struktur. Eventuella förändringar och anpassningar kan då göras utan att lagstiftaren behöver gå in i LSE. Kommitténs slutsats är således att en lag om långsiktiga avtal, i kombination med återbetalning av energi- och koldioxidskatt, bör införas i en egen författning.

3.5.4. Utsläppshandel

Kommitténs bedömning: Kommitténs förslag till energibe-

skattningssystem för näringslivet är företagsbaserat till skillnad mot direktivförslaget om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen vilket är anläggningsbaserat. Denna skillnad torde dock inte behöva innebära att någon vidare anpassning behöver föreslås från kommitténs sida. Tvärtom synes ett utsläppshandelssystem kunna fungera väl inom ramen för kommitténs modell.

Kommittén har utformat sitt förslag på ett sådant sätt att de mest energiintensiva företagen kan få skattenedsättning med stöd av en begränsningsregel. Begränsningsregeln är helt objektiv till sin utformning och pekar inte ut några särskilda branscher eller företag. Syftet bakom regeln är att av konkurrensskäl lindra verkningarna av de förhållandevis höga koldioxidskattenivåerna i Sverige. Det förslag till direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter av växthusgaser inom gemenskapen, som föreslås träda i kraft den 1 januari 2005, omfattar i stället ett antal branscher, i huvudsak energiintensiv industri samt större anläggningar för kraft- och värmeproduktion. Direktivförslaget innebär att utsläppsrätter kommer att allokeras till de anläggningar som omfattas av handelssystemet enligt en allokeringsplan som upprättas av varje medlemsland. Anläggningarna får sedan köpa och sälja utsläppsrätter sinsemellan. Förutsättningarna för den svenska tilldelningen studeras närmare av FlexMex2-delegationen som kommer att lämna ett principförslag till allokeringsplan under våren.

Det är FlexMex2-delegationens uppgift att bedöma om de anläggningar som ingår i handelssystemet också fortsättningsvis skall omfattas av koldioxidskatt, eller om de skall undantas från denna beskattning. Det får därvid ankomma på FlexMex2-delegationen att precisera den exakta avgränsningen av de anläggningar som ingår i handeln, från övriga delar av de företag som ingår i handelssystemet.

Systemet för handel med utsläppsrätter kommer alltså att vara ett anläggningsbaserat system, medan kommitténs modell är företagsbaserad. Detta innebär att energikostnad och försäljningsvärde för anläggningar som ingår i utsläppshandeln borträknas från företaget, exempelvis vid tillämpning av begränsningsregeln. ”Nettoföretagen”, dvs. ”bruttoföretagen” minus de anläggningar som ingår i handeln, behandlas enligt de regler som gäller i kommitténs system. Om de anläggningar som ingår i handelssystemet också undantas från koldioxidbeskattning kan detta förmodas medföra att dessa företag, sedan de energiintensiva anläggningarna lyfts ur, inte längre kommer ifråga för begränsningsregeln. Energiintensiva ”bruttoföretag” förvandlas till mindre energiintensiva ”nettoföretag” om koldioxidskatten bortfaller från de energiintensiva anläggningarna. I extremfallet består nettoföretaget av huvudkontoret när alla produktionsanläggningarna ingår i handelssystemet.

Kommittén, som tagit del av arbetet inom delegationen, ser inget problem med att förena ett system för handel med utsläppsrätter med den modell som föreslås för den framtida energibeskattningen.

3.6. Alternativa modeller

3.6.1. Övervägda modeller

I arbetet har kommittén, förutom den generella näringslivsmodellen (1) mera grundligt övervägt, och analyserat näringslivseffekterna av, fyra alternativa modeller (och vissa varianter av dessa):

  • En skatteväxlingsmodell, hushållsmodellen (2), med samma skattesatser för hushåll och näringsliv och en begränsningsregel av samma typ som i den generella näringslivsmodellen.
  • En alternativ näringslivsmodell, fullfinansieringsmodellen (3), med full finansiering inom näringslivet genom punktskatter på energi proportionella mot hushållsskatterna (3a), fastställda så att skattehöjningarna i industrin täcker skattebortfallet i servicesektorn. En annan variant på denna modell (3b) är en koldioxidskatt på hushållsnivå och en jämfört med hushållsnivån reducerad elskatt.
  • En andra alternativ fullfinansierad näringslivsmodell, tröskel-modellen (4), med en lägre nivå för energiintensiva företag och en högre ”normalnivå” för övriga företag.
  • En modifierad tröskelmodell, den icke-linjära modellen (5), med ”mjuk” övergång från den högre till den lägre skattenivån via en icke-linjär begränsningsregel.

Jämfört med de tre exempel på alternativa avgränsningar som anges i direktiven till denna kommitté svarar hushållsmodellen mot alternativet ingen generell nedsättning alls medges och tröskelmodellen mot alternativet området för generell nedsättning avgränsas på ett snävare sätt än i dag.

I modellerna (1)–(3)

  • de enhetliga modellerna
  • tillämpas, vid modelljämförelsen, enhetliga skattesatser i hela näringslivet. Behovet av skattelättnader i vissa företag tillgodoses genom en (linjär) begränsningsregel som sätter ett tak på skatteuttaget. I den fjärde modellen
  • tröskelmodellen
  • tillämpas två nivåer, dels en högre normalnivå, dels en lägre nivå som endast gäller för energiintensiva företag (dvs. företag för vilka energikostnaderna överstiger en viss

andel av försäljningsvärdet, alternativt att energiskatternas andel av förädlingsvärdet överstiger en viss nivå). I den femte modellen införs en gradvis övergång mellan de olika nivåerna så att energikostnaderna inklusive skatt, som andel av försäljningsvärdet, alltid är monotont stigande, medan energiskatterna som andel av försäljningsvärdet först är stigande upp till den högre nivån och sedan fallande ned till den lägre nivån där de planar ut.

De alternativa modellerna (2)–(5) är så konstruerade att de automatiskt uppfyller kravet på självfinansiering genom omfördelning av energiskattebördan från tjänstesektorerna till jordbruk och industri. Hushållsmodellen skapar dessutom budgetutrymme för skatteväxling.

Begränsningsregeln får olika konsekvenser i de övervägda modellerna. Formellt sett är det är det bara ifråga om skattenivån som de enhetliga modellerna med linjär begränsningsregel skiljer sig åt. Skattenivån har emellertid stor betydelse för systemets funktion, främst genom samspelet med begränsningsregeln.

Allmänt gäller att en högre skattenivå medför att fler företag berörs av begränsningsregeln. Valet av begränsningsregel i de alternativa modellerna är mera komplicerat än i näringslivsmodellen. Orsaken till detta är att en så stor andel av företagen i dessa modeller kommer in under begränsningsregeln. För de företag som kommer i åtnjutande av begränsningsregeln förlorar skatten på energi sin karaktär av styrande skatt och förvandlas till en extra bolagsskatt motsvarande en viss procent av produktionsvärdet. Till skillnad från den egentliga bolagsskatten utmärker sig denna extra bolagsskatt genom att den inte är relaterad till företagets lönsamhet utan till dess produktionskostnader. Inte något land i världen torde ha en bolagsskatt baserad på företagens produktionsvärde. Beskattningen, baseras generellt på förädlingsvärdet, dels genom bolagsskatt på företagsvinst, dels genom löneskatter.

De samhällsekonomiska kostnaderna av att ha en bolagsskatt på produktionsvärdet kan kanske accepteras om endast ett fåtal företag är berörda men knappast om en avsevärd andel av näringslivet omfattas. Det senare visar sig vara fallet i de fullfinansierade modellerna, (2) och (3), med linjär begränsningsregel. Om någon av dessa modeller skulle genomföras förvandlas energibeskattningen för en avsevärd del av näringslivet till en extra bolagsskatt på en viss procent av produktionsvärdet. Det är uppenbart att, med en bolagsskatt som utgår oberoende av företagens vinst, de samhällsekonomiska kostnaderna för energibeskattningen blir mycket höga.

Dessa höga kostnader utgör ett starkt argument för att i modellerna välja en begränsningsregel baserad på förädlingsvärde. Innebörden av detta är att energiskatten för en avsevärd del av näringslivet då kommer att utgöras av en kombinerad extra vinst- och löneskatt motsvarande en viss procent av förädlingsvärdet. De av begränsningsregeln skyddade företagen får dock då en kraftig relativprisvridning i form av sänkta energipriser och högre lönekostnader, eftersom en stor del av energianvändningen inte beskattas på marginalen. Detta är effekter rakt motsatta de som eftersträvas genom grön skatteväxling.

I modelljämförelserna har kommittén dock utnyttjat en begränsningsregel baserad på försäljningsvärdet men på nivån 1,0 procent i modellerna (2) och (3), vilket för dessa modeller är en mera rimlig nivå än den lägre nivå som valts för näringslivsmodellen. Även med denna högre nivå kommer en högst avsevärd andel av näringslivets energianvändning att få noll i marginalskatt på energi i dessa båda modeller.

Huvudpoängen med tröskelmodellen och den icke-linjära modellen är att marginalskatten aldrig blir noll. Företagen får alltid betala en viss skatt på den marginella energianvändningen. (Dock gäller under övergångsfasen att marginalskatten blir negativ i den icke-linjära modellen, men energikostnaden som andel av produktionsvärdet stiger monotont även i denna fas.)

I de enhetliga modellerna uppstår inga eller små (pga. minimiskatterna) marginaleffekter. I tröskelmodellen kan besvärande marginaleffekter uppstå. I denna kan det nämligen uppstå starka incitament att öka energianvändningen så att gränsvärdet uppnås. Eftersom marginaleffekterna i denna modell kan bli mycket stora kan det krävas särskilda tröghetsregler så att företag som befinner sig nära gränsen inte riskerar att åka in och ut ur nedsättningsområdet med stora skillnader i skattebelastning mellan åren som följd. Poängen med den icke-linjära modellen är just att eliminera dessa marginaleffekter.

3.6.2. Hushållsmodellen

Hushållsmodellen har samma grundstruktur som den generella näringslivsmodellen. Den utgår emellertid från att alla skatter på energi är miljöskatter, dvs. någon distinktion mellan fiskala skatter och miljöskatter görs inte. Detta innebär samma skatt på alla sam-

hällssektorer med utgångspunkt i de nivåer på energiskatt och koldioxidskatt för fossila bränslen samt skatt på el som gäller för hushåll, myndigheter och tjänsteföretag år 2003. Modellen skulle kunna ses som del i kommande steg i en grön skatteväxling där de nuvarande undantagen eller nedsättningarna för tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket m.m. tas bort.

Konkurrenskraften hos energiintensiva företag skyddas även i denna modell genom en begränsningsregel och möjlighet till ytterligare undantag genom frivilliga avtal. Utgångspunkten skall vara att energiintensiva företag får kostnader i ungefär samma storleksordning som idag, vilket i praktiken visar sig omöjligt att uppfylla; se avsnitt 3.3.3. Principerna för energiomvandlingssektorns beskattning antas här oförändrade jämfört med dagsläget, dvs. ett återställande sker till de regler som gäller idag av en eventuellt förändrad kraftvärmebeskattning under 2003.

Eftersom finansieringen i denna modell är mer än budgetneutral antas här att intäkterna från den höjda beskattningen växlas mot en sänkning av löneskatterna, genom en sänkning av den allmänna löneavgiften. En del av de potentiella intäkterna skulle kunna utnyttjas för långsiktiga avtal.

3.6.3. Den alternativa näringslivsmodellen

Denna modell har en enhetlig skattenivå för hela näringslivet, fastställd så att skattehöjningarna i industrin täcker bortfallet i servicesektorn. (Principerna för energiomvandlingssektorns beskattning antas också här oförändrade jämfört med dagsläget.) En möjlighet (3a) att åstadkomma budgetneutralitet är att skattesatserna i service- och industrisektorn sätts till en viss (”proportionell”) andel av hushållsnivån, som gör modellen fullt finansierad inom näringslivet. Denna andel uppgår med nu gällande hushållsskattesatser till 37 procent. En annan möjlighet (3b) är att skatteintäkterna i första hand tas in genom en höjning av koldioxidskatten (”CO

2

-tung”) till 100 procent av hushållsnivån. Därefter höjs

energiskatten på el så att de ökade skatteintäkterna balanserar skattebortfallet och gör modellen fullt finansierad. I båda varianterna har begränsningsregeln avgörande betydelse för utfallet, vilket innebär att en stor andel av energianvändningen får marginalskatt noll på energi; se avsnitt 3.7.

I princip innebär den alternativa modellen att nuvarande system med två nivåer i näringslivet bibehålls, men med den skillnaden att någon gräns mellan tjänstesektor och övrigt näringsliv inte längre existerar, dvs. även de energiintensiva tjänsteföretagen inkluderas i modellen. Den stora fördelen med denna modell är att den är neutral ur finansieringssynpunkt. Den har dock samtidigt betydande nackdelar. Nuvarande system med fiskala skatter på insatsvaror behålls och utvidgas till att gälla i större delen av näringslivet. Därmed kvarstår dessa skatters snedvridande effekter på resursanvändningen. Den leder också till kraftigt höjd skatt för de flesta industriföretag och jordbruk m.fl.

3.6.4. Tröskelmodellen

Kommittén har också analyserat en alternativ näringslivsmodell som, liksom den generella modellen, innebär att nuvarande gränsdragning mellan industri och övrigt näringsliv slopas. I stället tillämpas en reducerad skattesats i ett snävare avgränsat område än det som gäller med nuvarande regler. Det nedsatta området motsvaras i denna modell av energiintensiva företag definierade i enlighet med de kriterier som återfinns i energibeskattningsdirektivet (3/0,5-procentskriteriet). Denna modell kan utformas på ett obegränsat antal olika sätt beroende på val av nivåer.

De företag vars energikostnad eller energiskatt överstiger ett visst tröskelvärde (i enlighet med energibeskattningsdirektivet) hamnar på en lägre nivå. Den lägre nivån tillämpas på hela energianvändningen i dessa företag. Med procentsatserna 50 respektive 10 procent (av hushållsnivån) blir modellen fullt finansierad inom näringslivet med 3-procentskriteriet som grund för nedsättning, och med procentnivåerna 80 respektive 10 procent med 0,5procentskriteriet. Modellen har en positiv marginalskatt på all energianvändning, men på en låg nivå för de branscher som överstiger tröskelvärdet.

Det ligger i modellens natur att marginaleffekterna blir mycket stora varför det kan krävas särskilda tröghetsregler, så att företag som befinner sig nära gränsen inte riskerar att åka in och ut ur nedsättningsområdet med stora skillnader i skattebelastning mellan åren som följd. Dessutom visar det sig kunna bli lönsamt att slösa med energi för att komma över gränsen och då få betala den lägre skatten på all energiförbrukning.

3.6.5. Den icke-linjära modellen

Tröskelmodellen kan modifieras på olika sätt så att en mjukare övergång, från en skattenivå till en annan, erhålls. Poängen är att få till en ”mjuk övergång” mellan de olika energiskattenivåerna, så att företagets totala energikostnad aldrig kan minska med en ökad energiförbrukning. Detta kan åstadkommas genom att nivån på den lägre energiskatten för energiintensiva företag inte inträder omedelbart när gränsen för energiintensivitet uppnås, utan att energiskatten över denna gräns sänks successivt mot den lägre nivån över ett visst intervall. Detta kan ske antingen trappstegsvis eller kontinuerligt genom tillämpningen av en matematisk formel. Det senare är fallet i den icke-linjära modellen

Tabell 3.15 illustrerar hur deklarationsblanketten för reduktion av energiskatt skulle kunna se ut för det fall 3-procentskriteriet utnyttjas som definition på energiintensitet.

Tabell 3.15. Exempel på hur uttag av energiskatt i en icke-linjär modell kan beräknas

Steg

1 Produktionsvärde, kr 10 000 000 2 Energikostnader, exklusive skatt, kr 240 000 3 Erlagd energiskatt (hushållsnivån), kr 240 000 4 Skattereduktion 1, kr 0,5 * rad 3 -120 000 5 Energiskatt att betala (näringslivsnivån), kr rad 3 - rad 4 120 000 6 Total energikostnad inklusive skatt, kr rad 2 + rad 5 360 000 7 Energikostnad i procent av produktionsvärde rad 6/rad 1 3,6 % 8 - Andel energikostnad i förhållande till produktionsvärde, i procent, som måste uppfyllas för att definieras som ett energiintensivt företag förtryckt -3,0 % 9 Överstigande energikostnad i procent av produktionsvärde (minst 0) rad 7 – rad 8 0,6 % 10 Skattereduktion 2 i procent (max 80 procent) 0,4 * rad 9 24 % 11 Skattereduktion 2, kr Rad 10 * rad 5 -28 800 12 Total skattereduktion, kr rad +rad 11 -148 800

Räkneexemplet avser ett tänkt fall där samtliga energiskatter i näringslivsnivån är 50 procent av skatterna i hushållsnivån. Vidare antas att den reducerade näringslivsnivån för energiintensiva företag är 20 procent av näringslivsnivån (=10 procent av hushållsnivån). Exemplet bygger på att ett energiintensivt företag definieras

enligt regeln att energikostnad inklusive skatt utgör mer än 3 procent av företagets produktionsvärde. (Om även fallet med skatt överstigande 0,5 procent av förädlingsvärdet skall täckas in behövs ytterligare rader.)

Formeln för övergång från den högre skattenivån till den lägre framgår av rad 10. I fulltext har den följande utformning:

Den reducerade skattenivån i procent av normalskattenivån i näringslivet (i exemplet 20 procent) multiplicerad med en konstant (i tabellen 2) ger totalt en faktor 0,4 i exemplet

  • multiplicerad med den överstigande energikostnadsnivån (i procent av produktionsvärdet) utöver gränsen för energiintensivt, 3 procent (i exemplet 0,6 procent).

Formeln har som syfte att successivt anpassa skattereduktionen ner till den lägre skattenivån för energiintensiva företag på ett sätt så att det inte uppstår oönskade tröskeleffekter. De olika delarna av formeln fungerar på följande sätt:

  • Ju högre den reducerade skattenivån är i procent av normalskattenivån i näringslivet desto snabbare reduceras skatten ner till den lägre skattenivån. Den insatta konstanten bestämmer också hur snabbt den lägre nivån nås.
  • Ju mer energiintensivt företaget är (ju högre den överstigande energikostnadsnivån är) desto större blir skattereduktionen i procent.

En tröskelmodell med mjuk övergång, dvs. den icke-linjära modellen, illustreras i figur 3.1.

Figur 3.1. Illustration av icke-linjär modell (tröskelmodell med ”mjuk” övergång)

0,00 0,50 1,00 1,50 2,00 2,50 3,00 3,50 4,00 4,50

0,10 0,30 0,50 0,70 0,90 1,10 1,30 1,50 1,70 1,90 2,10 2,30

2,50 2,70 2,90 3,10 3,30 3,50

P rocent av pr od ukt ionsvär de

Skatt som andel av näringslivsskatt Skatt Energikostnad inkl. skatt

När kvoten mellan energikostnad (inklusive skatt) och produktionsvärde passerar 3-procentsnivån träder den icke-linjära begränsningsregeln in, men energikostnaden stiger monotont även om ökningstakten är långsammare i det intervall där skattesatsen reduceras. Energiskatten som andel av produktionsvärdet faller successivt ned till nivån 20 procent av näringslivsskatten (10 procent av hushållskatten), dvs. i detta intervall är marginalskatten på energi negativ. Denna nivå uppnås i exemplet när den totala oreducerade energikostnaden uppgår till ca 5 procent av produktionsvärdet. Sedan ökar skatten igen i absoluta tal. Modellkonstruktionen innebär att marginalskatten aldrig blir noll, så det saknas aldrig incitament att hålla tillbaka energiförbrukningen även i det intervall där ”tröskeln” passeras.

Ovanstående modell är matematiskt sett relativt enkel då den bygger på att alla skattesatser (elskatt, koldioxidskatt, energiskatt på bränslen) reduceras lika mycket i samma takt. Modellen kan dock behöva göras något mera flexibel för att tillgodose följande aspekter:

  • Olika skattesatser reduceras olika mycket.
  • Fler kriterier för energiintensitet införs, t.ex. skatt 0,5 procent av förädlingsvärdet.
  • EG:s minimiskattenivå underskrids för den reducerade skatten. Kan bli aktuellt när det gäller bränslen.

Om än matematiskt enkel torde denna modell kunna anses som krävande ur pedagogisk synvinkel. Ur optimal beskattningssynpunkt är det visserligen en fördel med komplicerade skatteregler som starkt försvårar anpassning på marginalen

30

, men det politiska

stödet för sådana torde vara begränsat. Modellen skulle sannolikt också kräva en komplicerad statsstödsprövning med oviss utgång. I det senare avseendet är tröskelmodellen betydligt enklare och uppfyller kravet på högst två skattenivåer. Modellen är vidare behäftad med den grundläggande nackdelen att den inte gör skillnad på fiskala- respektive miljöskatter på det sätt kommittén eftersträvar.

30 Se de Bartolome, C.A.M (1995), Wich tax rate do people use: Average or mariginal? Journal of Public Economics 56 (1), 79–76, där det visar sig att välfärdsbördan för ett genomsnittshushåll av det amerikanska inkomstskattesystemet minskar med 43 procent om hushållen anpassar sig till genomsnittskatten i stället för marginalskatten.

3.6.6. Sammanfattande kommentarer

Tabellerna 3.16 och 3.17 ger en översiktlig bild av de olika modellerna med avseende på struktur och finansiering. Jämförelsen görs med dagens skattesatser för övrigsektorn.

Tabell 3.16. Schematisk beskrivning av skattenivåerna i modellerna

Nr Modell Energiskatt bränsle Energiskatt el Koldioxidskatt 1

Näringslivsmodellen

0 % 0,5 öre/kWh

25 %

2 Hushållsmodellen

100 %

100 %

100 %

3a Fullfinansieringsmodellen

(”proportionell”) 37 %

37 %

(8,4 öre/kWh)

37 %

3b Fullfinansieringsmodellen

(”CO

2

-tung”)

0 % 5 öre/kWh

100 %

4a Tröskelmodellen

med 3%-kriteriet

50 %/10 % 50 %/10 % 50 %/10 %

4b Tröskelmodellen

med 0,5%-kriteriet

80 %/10 % 80 %/10 % 80 %/10 %

5 Den icke-linjära modellen med 0,5%-kriteriet

55 %/10 % 55 %/10 % 55 %/10 %

Anmärkning: Villkoren för nedsättning är desamma i samtliga modeller, dvs. först skall 3 % – eller 0,5 %-villkoren uppfyllas; därefter medges nedsättning, antingen enligt begränsningsregeln eller genom övergång till en lägre skattenivå.

Samtliga modeller med undantag av näringslivsmodellen, som här visas utan finansiering, ger betydande skatteökningar för industrisektorn. Medan näringslivsmodellen har en begränsningsregel på nivån 0,7 procent har övriga modeller, (2, 3a och 3b) nivån 1 procent.

Modellerna ger, i samspelet mellan finansieringsprincip och begränsningsregler å ena sidan och skillnader mellan industri och tjänstesektorer i el och koldioxidintensitet å andra sidan, betydande skillnader i ökad skattebelastning för industrisektorn, dvs. vissa modeller är mera ”industrisektorvänliga” än andra. Hushållsmodellen drabbar industrisektorn hårdast dels direkt med en skatteökning på ca 4 miljarder kronor, dels indirekt, via skatteväxling, med en förstärkning av tjänstesektorns konkurrenskraft. Denna modell ger således en mycket kraftig omfördelning av skattebördan från tjänstesektorn till industri (och jordbruk m.m.).

Övriga modeller ger, trots högre skatteuttag före nedsättning, en något mindre omfördelning.

Tabell 3.17. Statsfinansiella effekter av olika modeller för beskattning av industrins energianvändning, miljoner kr

Nr Modell

Skatt före

nedsättning

Bortfall pga.

nedsättning (inklusive

sänkt löneavgift)

Skatt efter nedsättning

samt skatteökning

jämfört med dagens

beskattning

0 Referens/jämförelse: Dagens skattesystem

1 300

200

1 100

± 0

1 Näringslivsmodellen

1 550

200

1 400 + 200

2 Hushållsmodellen (inklusive sänkt löneskatt)

18 000

12 900

5 100

+4 000

3a Fullfinansierad

näringslivsmodell (”proportionell”)

6 600

2 400

4 200

+3 100

3b Fullfinansierad

näringslivsmodell (”CO

2

-tung”)

8 000

3 600

4 400 + 3 300

4a Tröskelmodellen

med 3%-kriteriet

9 000

5 200

3 700 + 2 600

4b Tröskelmodellen

med 0,5%-kriteriet

14 300

12 200

2 100 + 1 000

5 Den icke-linjära modellen med 0,5%-kriteriet

9 800

6 300

3 500 + 2 400

Anmärkning: I tabellen anges endast industrisektorns bidrag till finansieringen. Skatteintäkter från tjänstesektorn tillkommer. Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Hushållsmodellen är den enda äkta skatteväxlingsmodellen eftersom den ger utrymme för en sänkning av löneskatterna genom en sänkning av den allmänna löneavgiften. Vid samma skattenivåer som för 0,5-procentskriteriet (55 %/10 %) blir också den ickelinjära modellen överfinansierad med 3-procentskriteriet. Antingen kan då procentnivåerna sänkas eller överskottet utnyttjas för skatteväxling.

3.7. Modellkonsekvenser för näringslivet

3.7.1. Inledning

Syftet med detta avsnitt är att analysera de olika modellernas effekter på näringslivet. Övriga konsekvenser belyses i kapitel 16. Denna analys är statisk eller mekanisk i den meningen att hänsyn inte kunnat tas till olika former av anpassning i hushåll och näringsliv.

31

I synnerhet gäller detta de modeller som medför en

kraftigt ökad skattebelastning för industrin. För en betydligt mera djupgående analys, baserad på ett antal ekonometriska analyser och allmänna jämviktsmodellanalyser av effekterna av skatteväxling, hänvisas dels till Skatteväxlingskommitténs betänkande (SOU 1997:11), dels till Nilsson och Kriström (2002)

32

. Jämfört med dessa arbeten ligger bidraget i detta avsnitt framförallt i den empiriska belysningen av de direkta konsekvenser som olika omläggningar av energibeskattningen medför på disaggregerad branschnivå. Framförallt illustrerar analysen det höga omvandlingstryck som en omfattande skatteväxling, eller en omfördelning av energiskattebördan från tjänstesektorn till industrisektorn, skulle utlösa inom industrisektorn, men också effekterna av mera måttliga skatteökningar på energi. Beskrivning av data och förutsättningarna för modellberäkningarna presenteras i kapitlets appendix. Analysen inleds med en diskussion av effekterna av energibeskattningsdirektivet med minimiskatt på el, varefter konsekvenserna av näringslivsmodellen, med en begränsningsregel på 0,7-procentsnivån, analyseras. Därefter diskuteras övriga modellers effekter på näringslivet, medan ytterligare modellkonsekvenser analyseras i kapitel 16. Av utrymmesskäl presenteras endast huvudresultaten i respektive avsnitt, medan de fullständiga resultattabellerna samlats i appendix till kapitlet.

31 Forskningen inom området visar dock att första ordningens effekter i allmänhet dominerar resultaten. 32 Nilsson, C. och Kriström B. (2002). The Cost of Going from Kyoto to Marrakech: Swedish

Carbon Policy in a Multi-Regional Model. Working Paper. The Continue project.

3.7.2. Konsekvenser av energibeskattningsdirektivet applicerat på dagens skattesystem

Effekterna för industrisektorn

Som framgår av avsnitt 3.4.2 innebär energibeskattningsdirektivet minimiskattesatser på el, kol och naturgas på nivån 0,5 öre per kWh samt en högre minimiskatt på mineraloljor på ca 1,3 öre och ca 1,8 öre per kWh på tunga respektive lätta oljor. Minimiskattesatser påverkar inte nivån på vår bränslebeskattning eftersom den svenska skattenivån med god marginal överskrider EG:s minimiskattesatser. För företag med nedsättning av skatten måste dock skattenedsättningen alltid kontrolleras mot minimiskattesatserna.

Minimiskatten på el innebär att skatten på all el, utom processel, inom industri och jordbruk m.m. ökar från noll till 0,5 öre per kWh. De nedsättningsregler som gäller idag, dvs. 0,8- och 1,2procentsreglerna tar inte hänsyn till en skatt på el, varför en elskatt slår igenom fullt ut på samtliga företag inom industri och jordbruk.

För industrin innebär detta, med dagens skatteregler, en skattebelastning med ca 300 miljoner kronor brutto och 230 miljoner kronor netto (dvs. netto efter bolagsskatt) och för jordbruket m.m. ca 7 miljoner kronor brutto och 5 miljoner kronor netto. Eftersom minimiskatterna för bränslen ligger långt under de nu gällande skattesatserna i Sverige drabbas ytterst få 0,8- och 1,2-procentsföretag, dvs. de företag som erhåller nedsättning enligt 0,8- och 1,2-procentsreglerna, av en skattehöjning på bränslesidan även med de nya minimiskatterna för bränslen. Som framgår av avsnitt 3.4.2 ges medlemsstaterna i energibeskattningsdirektivet möjlighet att nedsätta, eller helt undanta, skatten för bl.a. mineralogiska (cement, kalk och glas) processer, en möjlighet som enligt kommitténs uppfattning bör utnyttjas. Om sådana processer skattebefrias kommer processdelen i samtliga 1,2-procentsföretag (cement och kalk), samt i några 0,8-procentsföretag (glas), att omfattas av denna skattebefrielse.

Endast två av 0,8-procentsföretagen är bränsleintensiva massa- och pappersföretag. Således är det främst den del av skogsindustrin som är mycket elintensiv och mycket lite fossilbränsleintensiv, som drabbas jämförelsevis hårdast av en minimiskatt på el.

För att illustrera effekterna utnyttjas data från ett av de större elintensiva skogsföretagen med en omsättning 2001 på ca 16,5 miljarder kronor. Elförbrukningen uppgår till ca 4 TWh och

oljeförbrukningen till ca 80 000 m

3

. EG:s minimiskatter kommer då att uppgå till 20 miljoner kronor respektive 11 miljoner kronor, totalt 31 miljoner kronor, dvs. ca 0,2 procent av försäljningsvärdet. Med 2003 års koldioxidskattesats betalar företaget ca 43 miljoner kronor i koldioxidskatt. Med en minimiskatt på el på 5 000 kronor per GWh skulle företaget erlägga ca 63 miljoner kronor i total energiskatt, dvs. ca 0,4 procent av försäljningsvärdet. (Om pappersindustrin, som i propositionen om elcertifikat

33

är undantagen

kvotplikten, även skulle ha belastats med kostnaderna för elcertifikat på initialt minst 4 000 kronor per GWh tillkommer en kostnad på minst 16 miljoner kronor första året, en kostnad som sedan växer till ca 125 miljoner kronor år 2010.)

Ett annat aktuellt exempel är Stora Ensos övervägda nyinvestering i utökad papperskapacitet i Kvarnsveden. Denna kapacitetsökning på 270 000 ton ökar elförbrukningen med 667 GWh, varför en minimiskatt på el ger en årlig kostnadsökning på denna investering på 3,3 miljoner kronor.

För att i någon mån begränsa effekterna för den elintensiva delen av näringslivet krävs att man i den nationella lagstiftningen utnyttjar den möjlighet till skattenedsättning för energiintensiva företag som finns i direktivet, exempelvis genom en begränsningsregel av det slag som diskuterats ovan. De elintensiva skogsföretagen har emellertid långt till den föreslagna begränsningsregelns nivå på 0,7 procent. Eftersom minimiskatterna måste erläggas kan en lägre nivå på begränsningsregeln dock komma att sakna betydelse för de elintensiva företagen. Det torde krävas en orealistisk låg nivå för att effekterna av en minimiskatt på el skall kunna mildras i denna sektor. Endast genom utnyttjande av långsiktiga avtal kan dessa företag underskrida effekterna av minimiskatten på el.

Effekterna för trädgårdsnäringen

Trädgårdsnäringen är extremt energiintensiv. Cirka 500 företag utnyttjar 0,8-procentsregeln. För att få en representativ bild av näringen har data insamlats för (ett slumpvis urval av) 15 av dessa företag. Energikostnadsstrukturen framgår av figur 3.2.

Ytterst få växthusföretag (om ens något) har en energikostnadsandel understigande 3 procent. Av figur 3.3, som visar skattebe-

33Prop. 2002/03:40.

lastningen före och efter nedsättningen, framgår att 5 av de 15 företagen, med stöd av nuvarande nedsättning, har en skatt som ligger under 1 procent av försäljningsvärdet, som lägst dock 0,8 procent.

Figur 3.2. Beräknad energikostnadsandel i procent av försäljningsvärdet vid ett elpris på 50 öre per kWh och ett oljepris på 3 500 kr per m

3

för ett urval företag inom trädgårdsnäringen, år 2001

Figur 3.3. Beräknad skatt i procent av försäljningsvärdet före respektive efter nedsättning enligt 0,8-procentsregeln för ett urval företag inom trädgårdsnäringen, år 2001

0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

K ost nadsandel i pr ocent

Elkostnadsandel Bränslekostnadsandel Energikostnadsandel

0,0 1,0 2,0 3,0 4,0 5,0 6,0 7,0

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

S katt i p rocen t av förs äl jn in gs vä rd e

30 % skatt 0,8-procentsskatt

För samtliga undersökta företag ger 0,8-procentsregeln högre skatt än den skatt som följer av EG:s minimiskatter; se figur 3.4. I denna partiella jämförelse förutsätts att företagen använder ett enda bränsle i taget i varje stapel i figuren.

Figur 3.4. Jämförelse mellan beräknad skatt i procent av försäljningsvärdet vid nuvarande skattenivå, efter nedsättning enligt 0,8-procentsregeln, respektive vid EG:s minimiskattenivå vid utnyttjande av respektive bränsle för ett urval företag inom trädgårdsnäringen, år 2001

Som framgår av figuren får de flesta av företagen sänkt skatt med en begränsningsregel på 0,7-procentsnivån. För de oljeintensiva företagen är dock EG:s minimiskatter och inte begränsningsregeln styrande, varför utfallet av denna alltid måste kontrolleras mot minimiskattesatserna.

3.7.3. Konsekvenser av kommitténs förslag till ny energibeskattningsmodell för näringslivet

Effekter av att ersätta 0,8- och 1,2-procentsreglerna med en begränsningsregel på 0,7 procent

Inte något av de företag som omfattas av 0,8- och 1,2-procentsreglerna underskrider idag den maximigräns på 0,7 procent av försäljningsvärdet som begränsningsregeln sätter. Inget av dessa

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Ska tt i pr oc en t av f ör säl jn in gs vä rd et

0,8-procentsskatt Olja 164 Olja 118 Gas 0,5

företag kommer således få någon skatteökning på grund av själva modellbytet. Däremot leder minimiskatten på el till en skattehöjning för samtliga industriföretag, och det kan inte uteslutas att några av de företag som omfattas av 0,8- och 1,2-procentsreglerna får en marginell skatteökning pga. modellens finansiering.

Konsekvenser på branschnivå

Konsekvenserna på disaggregerad branschnivå av den föreslagna energibeskattningsmodellen, med minimiskatter i enlighet med energibeskattningsdirektivet, för de branscher som påverkas mest, framgår av tabell 3.18. Den totala skatteökningen för industrisektorn, vid en begränsningsregel på 1,0 procent uppgår till ca 250 miljoner kronor jämfört med ca 300 miljoner kronor med dagens skattesystem.

Tabell 3.18. Effekter på branschnivå vid införandet av den nya energibeskattningsmodellens skattestruktur och skattesatser, inklusive energiskattedirektivets minimiskattesatser, med en begränsningsregel på 1,0 procent av försäljningsvärdet

Bransch

Skatteökning med

begr.regel (mnkr)

Skatteökning per

sysselsatt (kr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnad (%)

Massa, papper

120,6

4 110

0,1

1,5

Gruvor 13,6 3 088 0,2 1,1

Bomullsgarn mm

2,8

1 737

0,2

1,0

Industrigaser 22,9 2 385 0,1 0,8

Petroleumraffinaderier 4,3 2 036 0,1 0,6

Torv för jordförbättring

0,5

1 453

0,1

0,6

Bagerier m.m., sockerindustri

14,6

1 127

0,1

0,5

Ädelmetallverk

6,8

1 092

0,0

0,4

Cement, kalk m.m.

5,5

1 121

0,1

0,4

Återvinning av skrot

0,7

1 022

0,0

0,4

Faner o lamellträ

2,0

918

0,1

0,4

Beredda fodermedel

0,3

696

0,0

0,3

Kalldrageri för stålstång

3,7

713

0,0

0,3

Sågverk 7,6 571 0,0 0,2

Kvarnar 0,7 568 0,0 0,2

Järn- och stålverk

10,4

531

0,0

0,2

Bransch

Skatteökning med

begr.regel (mnkr)

Skatteökning per

sysselsatt (kr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnad (%)

Wellpappindustri 4,6 398 0,0 0,2

Byggnadsstenbrott -0,2 -168 0,0 -0,1

Bearbetat planglas

-17,8

-4 166

-0,4

-1,8

Byggnadsstenvaror -15,5 -7 406 -0,5 -2,8

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Det som slår igenom här som kostnadsökning är minimiskatten på el. Den största effekten uppstår för massa och papper, gruvor och bomullsgarnindustrin. Kostnadsökningen för massa och papper uppgår till ca 4 000 kr per anställd vilket motsvarar en ökning av lönekostnaderna med 1,5 procent och en ökning av produktionskostnaderna med 0,1 procent. De tre branscherna byggnadsstenbrott, planglas och byggnadsstenvaror, får sänkta kostnader.

Eftersom kommitténs förslag till ny energibeskattningsmodell också kräver finansiering (se avsnitt 16.2) som påverkar industrisektorn, visas i tabell 3.19 effekterna av den föreslagna höjningen av löneskatten, genom en höjning av den allmänna löneavgiften med 0,3 procentenheter för samma branscher som i tabell 3.18.

Tabell 3.19. Effekter på branschnivå vid en höjning av löneavgiften med 0,3 procentenheter i tillägg till minimiskatten på el

Bransch

Skatteökning vid

höjning av

löneavgift (mnkr)

Skatteökning

per sysselsatt

(kr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnad

(%)

Massa, papper

144,0

4906

0,2

1,8

Gruvor 17,3 3908 0,2 1,4

Bomullsgarn mm

3,7

2267

0,2

1,2

Industrigaser 31,2 3243 0,1 1,1

Petroleumraffinaderier 6,2 2954 0,1 0,9

Torv för jordförbättring

0,7

2129

0,1

0,9

Bagerier m.m., sockerindustri

22,6

1745

0,2

0,8

Ädelmetallverk

11,5

1834

0,1

0,7

Cement, kalk mm

9,4

1899

0,1

0,7

Återvinning av skrot

1,2

1756

0,1

0,7

Faner o lamellträ

3,4

1611

0,1

0,7

Bransch

Skatteökning vid

höjning av

löneavgift (mnkr)

Skatteökning

per sysselsatt

(kr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnad

(%)

Beredda fodermedel

0,7

1384

0,0

0,6

Kalldrageri för stålstång

7,4

1439

0,1

0,6

Sågverk 16,6 1 247 0,1 0,5

Kvarnar 1,5 1 266 0,0 0,5

Järn- och stålverk

10,4

531

0,0

0,2

Wellpappindustri 4,6 398 0,0 0,2

Byggnadsstenbrott 0,5 527 0,0 0,2

Bearbetat planglas

-0,9

-219

0,0

-0,1

Byggnadsstenvaror -4,8 -2 276 -0,2 -0,9

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Som förväntat ökar belastningen, i termer av jämförbar lönekostnadsökning mest för samma branscher som i tabell 3.21, men kostnadsökningen är jämförelsevis liten (som mest 0,3 procentenheter på lönekostnaderna och 0,1 procentenheter på produktionsvärdet). Planglas och byggnadsstenvaror får något mindre kostnadssänkning än i tabell 3.18. Underlag saknas för att undersöka effekten av övriga finansieringskomponenter (periodiseringsfonder, bensin och diesel) på denna aggregeringsnivå, men sannolikt uppgår kostnadsökningseffekten på branschnivå till högst 0,1 procentenheter.

Effekterna för jordbrukssektorn

För jordbruken försvinner (den administrativt motiverade) minimiskatten på 1 000 kronor. All ingående energiskatt blir nu avdragbar. Endast koldioxidskatt och minimiskatten på el på ca 7 miljoner kronor (ca 1 400 GWh) brutto erläggs. Som framgår av avsnitt 3.7.2 torde de flesta företag inom trädgårdsnäringen få en något sänkt skattenivå jämfört med dagens nedsättningsregler, men för många växthusföretag är minimiskatterna bestämmande för skattenivån.

Effekter för tjänstesektorn

Avsaknaden av data för energikonsumtionen i tjänstesektorn omöjliggör en analys på delbranschnivå. Det har också visat sig mycket svårt att få fram tillförlitliga energianvändningsdata för tjänstesektorer.

34

Kommittén har dock försökt att få fram uppgifter från tre delsektorer, tvätterisektorn, detaljhandelssektorn och hotellsektorn. Med undantag för tvätterisektorn är dock underlaget magert.

Tvätterier

Eftersom uppgifter saknas för tvätteribranschen i SCB:s underlag härrör faktauppgifterna i detta avsnitt från kommitténs kontakter med Sveriges Tvätteriförbund.

Tvätterinäringen i Sverige är placerad under SNI-kod 93.01–01 dvs. under Annan Serviceverksamhet. Att tvätterinäringen inte klassificerats som industri innebär att man idag, med undantag för vissa delar av verksamheten som klassas som industriverksamhet, betalar full energi- och koldioxidskatt.

Den upparbetade industriella marknaden för tvätt- och textilservice uppgick år 1999 till cirka 2,5 miljarder kronor och sysselsatte ca 3 600 personer. Den totala ångförbrukningen uppskattas till 280 GWh och elförbrukningen till 55 GWh. För ångproduktion används i huvudsak eldningsolja, men i södra Sverige använder ett antal tvätterier naturgas. Den totala energiskatten uppgår till ca 90 miljoner kronor, ca 3,5 procent av produktionsvärdet eller ca 25 000 kronor per sysselsatt. Med en begränsningsregel på nivån 0,7 procent skulle energiskatten reduceras till ca 5 000 kronor per sysselsatt.

Detaljhandel (SNI 52)

Telefonintervjuer med företrädare för detaljhandeln visar att elkostnadsandelen uppgår till ca 0,5 procent av omsättningen eller ca 500 kWh per m

2

med ett variationsområde på 300 till 700 kWh

per m

2

. Stora lokaler är mer eleffektiva än mindre, och lokaler utan

34 För en översiktlig beskrivning av tjänstesektorn hänvisas till bilaga 3.

kylbehov (bokhandlare etc.) har jämförelsevis lägre elförbrukning. Arbetskraftskostnadsandelen uppskattas till ca 8 procent.

Hotell och restaurang (SNI 55)

Utförda telefonintervjuer med hotellföretag indikerar en elförbrukning på ca 125 kWh per m

2

och en elkostnadsandel på

ca 1,1 procent av omsättningen. Variationen i svaren sträcker sig från 0,9 till 1,7 procent. Företag med fjärrvärmeförbrukning har en värmekostnad på ca 1,2 procent med en spridning i svaren från 0,9 till 2,3 procent. Arbetskraftskostnadsandelen varierar i svaren från 10 till 20 procent med ett genomsnitt på 15 procent. Sannolikt kommer vissa företag att kunna utnyttja begränsningsregeln.

Transporter (SNI 60–64)

Transportsektorn har idag en elförbrukning på ca 3,1 TWh och ett produktionsvärde på ca 300 miljarder kronor. Elskatten uppgår då till ca 700 miljoner kronor vilket ger en kostnadsandel på ca 0,2 procent. Elen förbrukas dock i huvudsak av järnvägen som är befriad från elskatt.

3.7.4. Konsekvenser av hushållsmodellen

Hushållsmodellen utan begränsningsregel

Som diskuterades i avsnitt 3.1 utgör ett av exemplen på avgränsningar i kommittédirektiven fallet med att ingen generell nedsättning alls medges. Kravet på samma skattesatser i såväl näringslivet som hushållen hörs också ofta i den energi- och miljöpolitiska debatten. Detta avsnitt inleds därför med en belysning av konsekvenserna av ett sådant alternativ. Resultatet redovisas i tabell 3.20 för de branscher som får en kostnadsökning motsvarande mer än två års extra löneökningar (4 procent realt); se appendix för samtliga branscher samt beskrivning av data.

Reservation måste dock göras för att den skattefria processelen endast med större säkerhet kunnat allokeras till två-siffernivån och sedan fördelats proportionellt mot energianvändningen på de

underliggande sektorerna. Den totala skatteökningen uppgår till ca 18 miljarder kronor.

Resultaten visar de mycket drastiska effekter som skulle uppstå, under i övrigt oförändrade förhållanden, vid en isolerad övergång till hushållsskattenivån för industrisektorn. En sådan skattereform skulle utlösa ett mycket kraftigt omvandlingstryck speciellt inom skogsindustrin, men hela 33 branscher skulle få en kostnadsökning motsvarande mer än två års extra löneökningar. De siffror som här redovisas är genomsnittssiffror för ett 70-tal branscher men bakom dessa finns ca 7 500 företag med mer än 10 anställda, varför effekterna för individuella företag givetvis är ännu mer extrema. Presumtionen i kommittédirektiven att denna modell “skulle göra det nödvändigt med individuella nedsättningsregler i princip av det slag som gällde före 1993 års energiskatteomläggning” synes välgrundad.

Tabell 3.20. Effekter på branschnivå av att införa samma skattesatser (år 2003) för industrin som gäller för hushållen, utan möjlighet till skattenedsättning för energiintensiva företag

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostn. (%)

Massa, papper

6769

7

84

Cement, kalk mm

1051

14

80

Gruvor 663 9 53

Petroleumraffinaderier

264

5

39

Torv för jordförbättring

28

5

37

Byggnadsstenvaror 199 7 36

Industrigaser 1018 4 36

Byggnadsstenbrott 83 5 34

Planglas 305 7 31

Faner o lamellträ

127

4

25

Ädelmetallverk 385 2 24

Beredda fodermedel

27

1

23

Järn- och stålverk

1176

2

23

Bomullsgarn mm

64

4

22

Återvinning av skrot

38

2

21

Kalldrageri för stålstång

259

2

20

Kvarnar 53 2 19

Sprängämnesindustri

137

3

18

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning andel

av lönekostn. (%)

Bagerier m.m., sockerindustri

389

3

14

Sågverk 394 1 13

Keramik 53 3 13

Spritdrycksindustri 138 2 12

Sockerkonfektyrindustri 82 2 12

Wellpappindustri 306 2 11

Slakterier, matberedning, matfett, m.m.

638

1

10

Pastaprodukter 76 1 9

Tvättmedelsindustri 38 1 8

Gardinindustri

98

2

8

Plasthalvfabrikat 264 1 7

Däck och slangar

86

1

6

Varor av kork, halm och rotting

15

1

6

Stålfat o.d. behållare

209

1

5

Träförpackningsindustri 15 1 5

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Skatteökningen i denna modell, 18 miljarder kronor, kan utnyttjas för skatteväxling genom en sänkning av löneskatten med motsvarande belopp. Detta belopp skall dock fördelas på hela näringslivet. Fördelningen framgår av tabell 3.2 i avsnitt 3.3.3, som visar att ca 35 procent av beloppet återförs till industrisektorn. Resultatet för branscherna i tabell 3.20 visas i tabell 3.21. Med skatteväxlingskompensation avses kvoten (i procenttermer) mellan sänkt löneskatt och skatteökning före skatteväxling

35

.

Resultatet illustrerar den stora heterogeniteten på delbranschnivå och förstärker intrycket att till de stora förlorarna hör massa- och pappersindustrin, gruvindustrin och järn- och stålindustrin. Dessa branscher förlorar såväl på energiskattehöjningarna som (relativt sett) själva skatteväxlingen. Även om det finns ett visst samband mellan energikostnad (speciellt elkostnad) och lönekostnad per anställd (korrelationskoefficient 0,2) på tresiffernivå, så anger detta endast att de elintensiva branscherna har genomsnittligt högre

35 Det bör noteras att osäkerheten i utfallet för vissa branscher är relativt stor på grund av svårigheterna att avgöra hur mycket av energiförbrukningen som är skattebefriad råvaruenergi. Detta gäller speciellt branscherna industrigaser, petroleumraffinaderier och ädelmetallverk.

produktivitet än mindre elintensiva branscher. Det som avgör nettoutfallet av skatteväxlingen är samvariationen mellan lönekostnadsandelar och energikostnadsandelar och denna är svagt negativ (korrelationskoefficient –0,1). Endast 17 av de 73 branscherna får ett positivt nettoutfall; se tabell 3.22 som visar dessa branscher.

Tabell 3.21. Effekter på branschnivå av att höja energi- och koldioxidskatten i industrin, utan möjlighet till nedsättning för energiintensiva företag, till samma nivå som gäller för hushållen och samtidigt sänka löneavgiften i näringslivet med motsvarande belopp

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Sänkta löneskatter

(mnkr)

Skatteväxlingskompensation

(%)

Massa, papper

6769

-1

0

Cement, kalk mm

1051

-12

1

Gruvor 663 -2 0

Petroleumraffinaderier

264

-59

22

Torv för jordförbättring

28

-3

10

Byggnadsstenvaror 199 -1 1

Industrigaser 1018 -26 3

Byggnadsstenbrott 83 -7

8

Planglas 305 -8 3

Faner o lamellträ

127

-11

9

Ädelmetallverk 385 0 0

Beredda fodermedel

27

-3

10

Järn- och stålverk

1176

-12

1

Bomullsgarn mm

64

-5

7

Återvinning av skrot

38

-29

78

Kalldrageri för stålstång

259

-5

2

Kvarnar 53 -24 45

Sprängämnesindustri

137

-3

2

Bagerier m.m., sockerindustri

389

-3

1

Sågverk 394 -76 19

Keramik 53 -27 51

Spritdrycksindustri 138 -47 34

Sockerkonfektyrindustri 82 -39 48

Wellpappindustri 306 -6 2

Slakterier, matberedning, fett, m.m.

638

-27

4

Pastaprodukter 76 -8 11

Tvättmedelsindustri 38 -47 126

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Sänkta löneskatter

(mnkr)

Skatteväxlingskompensation

(%)

Gardinindustri

98

-5

5

Plasthalvfabrikat 264 -7 3

Däck och slangar

86

-13

16

Varor av kork, halm och rotting

15

-38

252

Stålfat o.d. behållare

209

-9

4

Träförpackningsindustri 15 -4 26

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Tabell 3.22. Effekter för branscher som tjänar på en växling från höjda energiskatter mot sänkt löneavgift, då ingen hänsyn har tagits till nedsättning av energiskatten för energiintensiva företag

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Sänkta löneskatter

(mnkr)

Skatteväxlings-

kompensation (%)

Jord- och skogsbruksmaskiner

13

-70

525

Smycken m.m.

1

-6

454

Elmotorer, generatorer m.m.

21

-93

449

Optiska instrument, fotoutrustning

7

-25

347

Arbetskläder, skor m.m.

14

-38

270

Varor av kork, halm, rotting m.m.

15

-38

252

Medicinsk utrustning och instrument

23

-59

251

Vapen och ammunition

13

-20

160

Motorcykelsindustri 8 -12

156

Cisterner, tankar mm

8

-12

151

Elektroniska komponenter

34

-50

144

Instrument för mätning och provning

29

-41

139

Belysningsarmatur 13 -17

126

Tvättmedelsindustri 38 -47

126

Sportvaruindustri 15 -18

117

Batteri- och ackumulatorindustri

11

-12

111

Färgindustri 26 -26 101

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Hushållsmodellen med begränsningsregel

Effekterna för hushållsmodellen av en begränsningsregel på 1 procent av produktionsvärdet visas i tabell 3.23 för branscher med en kostnadsökning motsvarande mer än två års extra löneökningar. Skattebortfallet pga. nedsättningen uppgår till ca 13 miljarder kronor och skatteökningen efter nedsättning till ca 4 miljarder kronor; se tabell 3.17 i avsnitt 3.6.6.

Tabell 3.23. Effekter för vissa branscher av att växla höjda energiskatter mot sänkt löneavgift då en begränsningsregel på 1 procent tillämpas

Bransch

Skatteökning utan

begr.regel (mnkr)

Skatteökning

med begr.regel

(mnkr)

Skatteökning

andel av

prod.värde (%)

Skatteökning

andel av

lönekostnad (%)

Beredda fodermedel

27

20

0,9

16,9

Ädelmetallverk

385

151

0,8

9,4

Sågverk

394

283

0,9

9,2

Återvinning av skrot

38

16

0,9

9,1

Kvarnar 53 25 0,8 8,8

Industrigaser 1018 200 0,7 7,0

Pastaprodukter 76 58 0,7

7,0

Slakterier, matberedning, m.m. 638

427

0,8

6,9

Massa, papper

6769

523

0,6

6,5

Järn- och stålverk

1176

310

0,6

6,0

Petroleumraffinaderier 264 39 0,7 5,9

Spritdrycksindustri 138 66

0,7

5,7

Kalldrageri för stålstång

259

73

0,7

5,6

Tvättmedelsindustri 38 27

0,8

5,4

Torv för jordförbättring

28

3

0,6

4,6

Wellpappindustri 306 128 0,7

4,5

Faner o lamellträ

127

23

0,7

4,4

Plasthalvfabrikat 264 170 0,8 4,3

Sockerkonfektyrindustri 82 30 0,6 4,2

Däck och slangar

86

58

0,8

4,1

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Här visar det sig vara fodermedelsindustrin, tillsammans med sågverk och skrotåtervinning, som får den största kostnadsökningen, medan massa- och pappersindustri samt järn- och stål

kommer något längre ned i rangordning. Något överraskande drabbas livsmedelsbranscher (kvarnar, pastaprodukter, slakterier, spritdrycker och sockerkonfektyr) relativt hårt.

3.7.5. Konsekvenser av den fullfinansierade näringslivsmodellen

Konsekvenserna av de två varianterna på den fullfinansierade näringslivsmodellen visas i tabell 3.24 respektive 3.25. Tabell 3.24 baseras på fallet då skattesatserna i service- och industrisektorn sätts till en viss (”proportionell”) andel av hushållsnivån, som gör modellen fullt finansierad inom näringslivet. Denna andel uppgår med nu gällande hushållsskattesatser till 37 procent.

Tabell 3.24 Effekter för vissa branscher av att införa en fullfinansierad näringslivsmodell, då skattesatserna i service- och industrisektorn sätts till en viss (”proportionell”) andel av hushållsnivån

Bransch

Skatteökning med

begr.regel (mnkr)

Skatteökning andel av

prod.värde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Ädelmetallverk 128 0,7 8,0

Industrigaser 227 0,8 8,0

Massa, papper

599

0,7

7,4

Återvinning av skrot

13

0,7

7,3

Petroleumraffinaderier

46

0,8

6,8

Beredda fodermedel

8

0,3

6,6

Kalldrageri för stålstång

76

0,7

5,9

Torv för jordförbättring

4

0,8

5,6

Faner och lamellträ

27

0,8

5,4

Järn- och stålverk

278

0,5

5,3

Kvarnar

15

0,5

5,2

Sågverk

135

0,4

4,4

Gruvor 54 0,7

4,3

Planglas -4 -0,1

-0,4

Byggnadsstenvaror -6 -0,2

-1,2

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

I det fall skatteintäkterna i första hand tas in genom en höjning av koldioxidskatten (”CO

2

-tung”) till 100 procent av hushållsnivån

och energiskatten på el därefter höjs, så att de ökade skatteintäkterna balanserar skattebortfallet och gör modellen fullt finansierad, uppgår elskatten till 5 öre per kWh.

Tabell 3.25. Effekter på vissa branscher av att införa en fullfinansierad näringslivsmodell då skatteintäkterna i första hand tas in genom en höjning av koldioxidskatten (”CO

2

-tung”) till

100 procent av hushållsnivån

Bransch

Skatteökning med

prod. värdregel

(mnkr)

Skatteökning med

förädlingsvärderegel

(mnkr)

Skatteökning andel

av prod.värde (%)

Skatteökning

andel av

lönekostnader

(%)

Beredda fodermedel

10

10

0,4

8,5

Industrigaser 227 227 0,8 8,0

Massa, papper

2103

599

0,7

7,4

Kvarnar

21

21

0,6

7,2

Ädelmetallverk

113

113

0,6

7,1

Järn- och stålverk

569

360

0,7

6,9

Petroleumraffinaderier

82

46

0,8

6,8

Kalldrageri för stålstång

98

85

0,8

6,6

Återvinning av skrot

10

10

0,5

5,8

Torv för jordförbättring

8

4

0,8

5,6

Faner och lamellträ

41

27

0,8

5,4

Sockerkonfektyrindustri 38 36 0,8

5,2

Spritdrycksindustri 58 58 0,6

5,0

Gruvor 194 54 0,7 4,3

Pastaprodukter 36 36 0,4

4,3

Sprängämnesindustri 32 32 0,6

4,1

Slakterier, matberedning

247

247

0,5

4,0

Planglas 163,9 -3,8 -0,1 -0,4

Byggnadsstenvaror 115,5 -6,3 -0,2 -1,2

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Denna modell är ett exempel på när förädlingsvärderegeln (0,5procentsregeln) är betydligt mera ”tolerant” än produktionsvärderegeln (3-procentsregeln) som kriterium på energiintensitet. De procentuella skatteökningarna är därför beräknade med förädlings-

värderegeln som kriterium. Skillnaden i utfall beroende på val av regel för t.ex. massa- och pappersindustri, gruvor, planglas och byggnadsstenvaror är mycket stor. För massa- och pappersindustrin uppgår skillnaden till hela 1 500 miljoner kronor.

En jämförelse mellan tabell 3.24 och 3.25 visar att livsmedelsindustrin påverkas relativt sett mer av en koldioxidskattehöjning, medan sågverken är mera elskattekänsliga. I båda alternativen är det endast de mycket energiintensiva branscherna planglas och byggnadsstenvaror som får en kostnadssänkning jämfört med gällande skattesystem – givet att förädlingsvärderegeln utnyttjas som kriterium på energiintensitet.

I båda varianterna av modellen har begränsningsregeln avgörande betydelse för utfallet, vilket innebär att en stor andel av energianvändningen får noll i marginalskatt på energi.

3.7.6. Konsekvenser av tröskelmodellen

Modellen har en positiv marginalskatt på all energianvändning, men på en låg nivå för energiintensiva företag och hög nivå för övriga företag. Området för generell nedsättning avgränsas således på ett snävare sätt än i dag. En sådan snävare avgränsning skulle öka miljöincitamenten i energibeskattningen samtidigt som det finns en risk för att nya avgränsningsproblem kan uppkomma. Dessa avgränsningsproblem kan även för detta alternativ aktualisera individuella nedsättningsregler.

Det mest närliggande alternativet till att avgränsa mängden av energiintensiva företag är att utnyttja de kriterier som återfinns i energibeskattningsdirektivet (3/0,5-procentskriterierna). I tröskelmodellen (med ”hård” övergång) tillämpas dessa kriterier, dvs. de energiintensiva företagen får en jämförelsevis låg energiskatt medan övriga företag svarar för finansieringen av modellen. Med procentsatserna 10 respektive 50 procent (av nuvarande hushållsnivå) blir modellen fullt finansierad inom näringslivet med 3procentskriteriet som grund, och med procentsatserna 10 respektive 80 procent med 0,5-procentskriteriet.

Effekterna av tröskelmodellen visas i tabellerna 3.26 och 3.27 med 3- respektive 0,5-procentskriteriet som grund för nedsättning. Den snävare avgränsningen visar sig här i att betydligt färre tunga sektorer får kraftiga kostnadsökningar. ”Belastningsmönstret” ser nu annorlunda ut med återvinning av skrot och avfall som mest

drabbad och byggnadsstenvaror som mest gynnad bransch med 3procentskriteriet och massa och papper respektive byggnadsstenvaror med 0,5-procentskriteriet. Synnerligen överraskande tillhör de mycket energiintensiva branscherna, järn och stål, planglas samt byggnadsstenbrott nu vinnarna i båda fallen.

Tabell 3.26. Effekter för vissa branscher av att införa energibeskattning i enlighet med tröskelmodellen, då inga övergångsregler mellan den högre respektive lägre skattenivån tillämpas och med produktionskostnadskriteriet som grund för nedsättning (10/50modellen)

Bransch

Skatteökning vid två

nivåer (mnkr)

Skatteökning andel av

prod.värde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Återvinning av skrot

17,9

0,9

10,1

Bomullsgarn m.m.

26,5

1,7

8,9

Sågverk 186,5 0,6 6,0

Spritdrycksindustri 54,7 0,6 4,7

Wellpappindustri 132,3 0,8 4,7

Massa, papper

360,0

0,4

4,5

Cement, kalk mm

58,3

0,8

4,4

Slakterier, matberedning, m.m.

263,5

0,6

4,3

Keramik 17,6 0,9 4,2

Bagerier m.m., sockerindustri

-4,4

0,0

-0,2

Sockerkonfektyrindustri -1,9 0,0 -0,3

Järn- och stålverk

39,3

-0,1

-0,8

Sprängämnesindustri 6,3 -0,1

-0,8

Byggnadsstenbrott 3,2 -0,2

-1,3

Planglas 20,1 -0,4 -2,1

Byggnadsstenvaror 16,9 -0,6

-3,1

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Förädlingsvärderegeln kräver en generell skattenivå på 80 procent av hushållsnivån. Jämfört med övriga modeller får tjänstesektorn och den lätta industrin betydande skatteökningar. Fördelen med att vara ”insider” (10-procentsnivån) är således mycket stor i denna modell, varför marginaleffekterna är mycket kraftiga.

Tabell 3.27. Effekter för vissa branscher av att införa energibeskattning i enlighet med tröskelmodellen, då inga övergångsregler mellan den högre respektive lägre skattenivån tillämpas och med förädlingsvärderegeln som kriterium på energiintensitet (10/80modellen)

Bransch

Skatteökning vid två

nivåer (mnkr)

Skatteökning andel av

prod.värde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Massa, papper

360,0

0,4

4,5

Cement, kalk m.m.

58,3

0,8

4,5

Gruvor 43,2 0,6 3,5

Petroleumraffinaderier 13,5 0,2 2,0

Torv för jordförbättring

1,5

0,3

2,0

Farmaceutiska basprodukter

96,0

0,3

1,9

Återvinning av skrot

2,7

0,1

1,5

Ädelmetallverk 23,6 0,1 1,5

Industrigaser 40,7 0,1 1,4

Smycken 1,0 0,2 1,2

Elmotorer m.m.

16,0

0,2

1,2

Järn- och stålverk

-39,3

-0,1

-0,8

Sprängämnesindustri -6,3 -0,1 -0,8

Keramik -3,5 -0,2 -0,8

Byggnadsstenbrott -3,2 -0,2 -1,3

Planglas -20,1 -0,4 -2,1

Byggnadsstenvaror -16,9 -0,6 -3,1

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

3.7.7. Konsekvenser av den icke-linjära modellen

Tröskelmodellen kan modifieras på olika sätt så att en mjukare övergång från en skattenivå till en annan erhålls. Detta är fallet i den icke-linjära modellen. Här erhålls en ”mjuk övergång” mellan de olika energiskattenivåerna så att företagets totala energikostnad aldrig kan minska med en ökad energiförbrukning; för beskrivning, se avsnitt 3.6.5.

Denna modell är mycket flexibel med avseende på övergången från den ena skattenivån till den andra, varför någon entydig modell inte existerar. Här illustreras effekterna med förädlingsvärdekriteriet som grund (0,5-procentskriteriet). På grund av den

mjuka övergången blir skattebortfallet inte lika stort som i tröskelmodellen. Jämfört med tröskelmodellen krävs därför en lägre generell skattenivå, här på 55 procent av hushållsnivån, givet att den lägsta nivån uppgår till 10 procent av hushållsnivån, för att uppnå full finansiering. Som framgår av figur 3.7 dominerar inget av energiintensitetskriterierna i denna modell. Resultatet visas i tabell 3.28.

Tabell 3.28. Effekter för vissa branscher av att införa energibeskattning i enlighet med den icke-linjära modellen, då en gradvis övergång mellan den högre respektive lägre skattenivån tillämpas, och med förädlingsvärderegeln som kriterium på energiintensitet

Bransch

Skatteökning vid två

nivåer (mnkr)

Skatteökning andel av

prod.värde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Återvinning av skrot

10,7

0,6

6,1

Bomullsgarn m.m.

15,1

1,0

5,1

Massa, papper

360,0

0,4

4,5

Cement, kalk m.m.

58,3

0,8

4,4

Spritdrycksindustri 44,7 0,5 3,9

Gruvor 43,2 0,6 3,5

Kvarnar 9,5 0,3 3,3

Sågverk 101,3 0,3 3,3

Pastaprodukter 26,6 0,3 3,2

Beredda fodermedel

3,4

0,1

2,9

Torv för jordförbättring

2,0

0,4

2,8

Wellpappindustri 77,0 0,4 2,7

Varor av kork, halm, rotting m.m.

7,0

0,7

2,6

Slakterier, matberedning, m.m.

150,3

0,3

2,4

Plasthalvfabrikat 96,1 0,4 2,4

Däck och slangar

33,3

0,4

2,3

Gardinindustri 29,6 0,5 2,3

Keramik 9,0 0,5 2,1

Stålfat och behållare

84,7

0,4

2,1

Träförpackningsindustri 6,7 0,4 2,1

Byggnadsstenbrott 5,0 0,3 2,1

Petroleumraffinaderier 13,5 0,3 2,0

Bagerier m.m.

54,6

0,4

2,0

Järn- och stålverk

-11,9

0,0

-0,2

Sprängämnesindustri -6,3 -0,1 -0,8

Planglas -20,1 -0,4 -2,1

Byggnadsstenvaror -16,9 -0,6 -3,1

Källa: SCB:s databas samt egna beräkningar.

Jämfört med tröskelmodellen ligger kostnadsökningarna på en något högre nivå i denna modell. Ett par nya branscher kommer in som största förlorare. Återvinning av skrot och bomullsgarnindustrin visar sig här vara de branscher som förlorar mest på modellen, medan en av vinnarbranscherna i tröskelmodellen, byggnadsstenbrott, här får en kraftig kostnadsökning.

3.7.8. Konsekvenser av olika val av kriterier för tillämpning av begränsningsregeln m.m.

Endast de företag som uppfyller ettdera av de två kriterier på energiintensiva företag som anges i energibeskattningsdirektivet kommer att kunna tillgodogöra sig en begränsning i energiskatteuttaget. En intressant fråga, delvis belyst i modelljämförelsen ovan, är dels vilket kriterium som är mest ”generöst”, dels under vilka förutsättningar det kan finnas företag för vilka energiskatten utgör mer än 0,7 procent av försäljningsvärdet men som inte uppfyller något av kriterierna för energiintensiva företag.

Det senare problemet illustreras grafiskt, för två olika nivåer på begränsningsregeln, i figur 3.5. De horisontella linjerna representerar begränsningsregeln med 1,0 respektive 0,7 procents energiskatt på försäljningsvärdet vid varje energikostnadsnivå. Den lutande kurvan visar de kombinationer av energiskatt i procent och energikostnad (exklusive skatt) i procent som ger en total energikostnad på 3 procent av försäljningsvärdet. Figuren visar att det kan förekomma företag med en energiskatteandel överstigande 1,0 respektive 0,7 procent samtidigt som energikostnadsandelen (inklusive skatt) understiger 3 procent. Dessa skatte- och energikostnadsandelskombinationer ligger i den triangel som bildas av området ovanför 0,7- respektive 1,0-procentslinjen och under den negativt lutade 3-procentslinjen.

Figur 3.5. Illustration av den konsistens, och eventuella motsättning, som finns mellan energiskattedirektivets definition av energiintensiva företag enligt 3-procentskriteriet och 0,7- respektive 1-procentsregeln (F = försäljningsvärde, i figuren är

F=100)

En nödvändig betingelse för att detta skall inträffa i 1,0-procentsfallet är att det bränsle företaget använder är relativt högbeskattat. Gränsen går, i detta fall, vid en energiskatteandel på 50 procent av energikostnaden exkl. skatt och ca 33 procent av energikostnaden inklusive skatt, medan motsvarande värden för 0,7-procentsnivån är ca 30 procent respektive 23 procent. Ju lägre nivå på begränsningsregeln desto större ”konfliktområde”.

Någon motsvarande matematisk analys av förhållandet mellan begränsningsregeln och energibeskattningsdirektivets alternativa kriterium, baserat på förädlingsvärde låter sig inte göras.

Även om det synes uppenbart att produktionskostnadskriteriet kan komma i konflikt med begränsningsregeln är det oklart huruvida båda kriterierna samtidigt kan stå i konflikt med begränsningsregeln. Den empiriska analysen, sammanfattad nedan, visar dessutom att ett av kriterierna, i de flesta fall förädlingsvärdekriteriet, för många företag ger en lägre skatt än det andra,

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5

Energikostnad, e

S ka tt, t

(e+t)/F=3

Konflikt- område

t/F=0,7 t/F=1,0

varför det är uppenbart, att om endast ett kriterium skulle få utnyttjas så skulle många företag kunna hamna i det s.k. konfliktområdet i figur 3.5.

Produktionsvärde- eller förädlingsvärdekriterium

När det gäller valet mellan produktionsvärde (produktionskostnad, försäljningsvärde) och förädlingsvärde som energiintensitetskriterium visar de empiriska resultaten följande:

  • I allmänhet är förädlingsvärdekriteriet mera generöst än produktionsvärdekriteriet i den betydelsen att det genererar jämförelsevis mindre intäkter för samma skatteförändring i samma modell.
  • I vissa modeller dominerar förädlingsvärdekriteriet helt.
  • I vissa modeller är resultatet blandat.

Fallet då förädlingsvärdekriteriet ger lägst eller lika skatt för alla branscher visas i figur 3.6.

Figur 3.6. Skatteökning som procentuell ökning av produktionskostnaderna enligt produktionsvärdekriteriet (kvadraterna) respektive förädlingsvärdekriteriet (trianglarna) i den fullfinansierade näringslivsmodellen då skatteintäkterna i första hand tas in genom en höjning av koldioxidskatten (”CO

2

-tung”)

Branscherna är rangordnade enligt produktionsvärdekriteriet. Den övre ”kvadratiska” linjen visar således den skatteökning som uppstår då produktionsvärdekriteriet utnyttjas, dvs. det krävs en energikostnad inklusive skatt på minst 3 procent av produktionsvärdet för att begränsningsregeln skall kunna utnyttjas. 15 branscher får med detta kriterium en högre energiskatt än då förädlingsvärdekriteriet utnyttjas som definition på energiintensitet. Till branscherna med de största skillnaderna hör i nämnd ordning, cement och kalk, byggnadsstenvaror, planglas, gruvor, byggnadsstenbrott samt massa och papper.

Fallet med blandat utfall visas i figur 3.7.

-1,0 0,0 1,0 2,0 3,0 4,0 5,0 6,0 7,0 8,0 9,0 10,0 11,0

1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49 52 55 58 61 64 67 70 73

Bransch – SNI-kod

S kat te ökn in g i p ro ce nt av p rod uk tion sv är de

Figur 3.7. Skatteökning som procentuell ökning av produktionskostnaderna enligt produktionsvärdekriteriet (kvadraterna) respektive förädlingsvärdekriteriet (trianglarna) i den icke-linjära modellen

Branscherna är rangordnade enligt produktionsvärdekriteriet. Här visar det sig att de båda kriterierna sammanfaller endast för en enda bransch, men avståndet i procentenheter är relativt litet. Ca 40 procent av branscherna vinner på förädlingsvärdekriteriet och de som förlorar, förlorar relativt lite. De stora avvikelserna ligger till vänster i figuren där, i de flesta fall, produktionsvärdekriteriet ger betydligt högre skatt. Till branscherna med de största skillnaderna hör i nämnd ordning, byggnadsstenvaror, sprängämnesindustri, planglas samt järn- och stålverk.

-1,0% -0,5% 0,0% 0,5% 1,0% 1,5%

1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49 52 55 58 61 64 67 70 73

Bransch – SNI-kod

S kat te ökn in g i p ro cen t av p rod uk tion sv är de

3.7.9. Sammanfattande synpunkter

Analysen av de olika modellernas effekter på näringslivet visar framförallt hur komplicerat samspelet är mellan produktionsteknologi i form av relativ el-, bränsle- och arbetskraftsintensitet å ena sidan och modellernas uppbyggnad i kombination med en begränsningsregel å andra sidan. Heterogeniteten i näringslivet är även på tresiffernivå mycket stor. Utfallet för enskilda branscher varierar kraftigt, och till synes närmast godtyckligt, mellan olika modeller.

Resultaten visar också tydligt det begränsade utrymme som existerar för skatteväxling utan ett kraftigt ökande omvandlingstryck inom näringslivet. Medan korrelationskoefficienten mellan lönekostnad och bränsle är ungefär 0 (0,03) är det en signifikant negativ samvariation mellan lönekostnad och elkostnad (korrelationskoefficient -0,26). Detta innebär att de elintensiva företagen påverkas signifikant ogynnsamt av en skatteväxling, medan effekterna på de bränsleintensiva företagen är mera slumpmässig. De elintensiva företagen drabbas av en dubbel effekt. Dels förlorar de på elskatten, dels förlorar de på själva skatteväxlingen.

Samtliga modeller med undantag för näringslivsmodellen (kommitténs förslag) är statsfinansiellt neutrala, varför fördelningseffekterna i huvudsak genereras via strukturomvandlingen av näringslivet och via effekterna på konsumentpriserna av energiskattehöjningarna inom industrisektorn och jordbruket. Dessa priseffekter är mycket svåra att uppskatta utan en omfattande modellanalys

  • något som inte varit möjligt att genomföra inom den tidsram som gäller för kommitténs arbete.

Eftersom tjänstesektorn gynnas av en skatteväxling måste denna sektor absorbera den arbetskraft som friställs inom industrisektorn speciellt i de fullfinansierade näringslivsmodellerna och hushållsmodellen, om inte arbetslösheten skall öka. För att mildra de regionala effekterna av utslagning av industriproduktion kan det krävas medel för att underlätta överföringen av arbetskraft från industrisektorn till tjänstesektorn. Sådana medel kan t.ex. utgöras av omlokaliseringsbidrag för stimulans av inflyttningen till orter med stora tjänstesektorer eller förbättrade kommunikationer som kan bidra till att öka storleken på pendlingsregionerna.

De samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna av kommitténs förslag är kvantitativt svåruppskattade. Dessa består framförallt i de effektivitetsvinster som genereras av en mera likformig beskattning av hela näringslivet samt att tjänstesektorn inte längre belastas med

fiskala energiskatter. Även om begränsningsregeln kan tyckas kortsiktigt ineffektiv har den uppenbara långsiktiga fördelar genom sitt motverkande av en ineffektiv omstrukturering av den tunga industrin. Ur regionalpolitisk synvinkel förhindrar begränsningsregeln en mera omfattande utslagning av företag på orter med svag alternativ arbetsmarknad. Ur miljöpolitisk synvinkel leder modellen till en ökad kostnadseffektivitet genom att marginalkostnaderna för koldioxidemissioner utjämnas inom näringslivet.

Kvantitativt är också de samhällsekonomiska effektivitetsförlusterna av hushållsmodellen och de fullfinansierade näringslivsmodellerna kvantitativt svåruppskattade. Dessa består framförallt i de effektivitetsförluster som genereras av att den energiintensiva delen av näringslivet belastas med en extra, men i vinsttermer mycket olikformig och godtycklig, bolagsskatt på 1 procent av omsättningen samt att övriga delar av näringslivet belastas med fiskala energiskatter. Den extra bolagsskatten står i strid med Skattebasutredningens rekommendationer om höjd beredskap för en sänkning av bolagsskatten.

36

Svagheterna med tröskelmodellen ligger främst i de stora marginaleffekter som uppstår på grund av den snäva avgränsningen och den stora skillnaden i skattenivå mellan ”insiders” och ”outsiders”.

Den icke-linjära modellen är mycket flexibel och saknar marginaleffekter. Modellen är dock rigid genom att den förutsätter en proportionell förändring av samtliga energiskatter. Samtidigt får varje företag i det icke-linjära området sin egen marginalskatt. Modellen är komplicerad ur pedagogisk synvinkel och tveksam ur statsstödssynpunkt.

3.8. Modellernas effekter på miljön

I detta avsnitt jämförs de olika modellerna med avseende på förväntade miljöeffekter. Analysen begränsas här till industri- och tjänstesektorerna medan energiomvandlingssektorn analyseras i avsnitt 3.9 samt i kapitel 16. De effekter på miljön som modellerna ger upphov till, i förhållande till ett bevarande av det energiskattesystem vi har idag (business as usual), verkar genom följande mekanismer:

36 Se Våra skatter?,SOU 2002:47 s. 20.

  • En förskjutning av konkurrenskraften mellan industrisektorn och tjänstesektorn. Eftersom emissionerna från tjänstesektorn är lägre än från industrisektorn kommer detta, under i övrigt lika förutsättningar, att innebära mindre emissioner i framtiden. Samtliga modeller innebär i högre eller lägre grad en sådan förskjutning.
  • Utslagning av företag inom industri och jordbruk, speciellt växthusnäring. I detta avseende skiljer sig modellerna påtagligt från varandra.
  • Begränsningsregeln. Om vi enbart ser till de enhetliga modellerna handlar valet av skattenivå bland annat om i vilken utsträckning skattestyrning i servicesektorn prioriteras framför skattestyrning i industrisektorn. Sambandet mellan begränsningsregel och skattenivå ger fyra olika fall: i. Med en hög nivå på begränsningsregeln och

jämförelsevis hög skattenivå bibehålls skatternas styrande effekt på energianvändningen i service och lätt industri – men till priset av att motsvarande styrning i industrisektorn endast uppnås på en mycket liten del av energianvändningen.

ii. Med en hög nivå på begränsningsregeln men jämför-

elsevis låg nivå på skatten bibehålls skatternas styrande effekt på energianvändningen i näringslivet.

iii. Med en låg nivå på begränsningsregeln men jämförelsevis hög nivå på skatten elimineras skatternas styrande effekt på större delen av energianvändningen i näringslivet. iv. Med en låg nivå på begränsningsregeln och jämförelsevis låg nivå på skatten bibehålls skatternas styrande effekt på energianvändningen i den icke energiintensiva delen av näringslivet.

  • Förändring av relativpriset mellan fossila bränslen och övriga produktionsfaktorer, speciellt elenergi. Även i detta avseende är skillnaden betydande mellan modellerna, och speciellt omfattande i de modeller där begränsningsregeln ger noll i energiskatt på marginalen för en stor andel av industrisektorn.

En analys av miljöeffekterna kräver information om efterfrågan på produktionsfaktorer inom näringslivet. Kunskapsläget om industrisektorns faktorefterfrågan är relativt gott. Mera omfattande ekonometriska analyser är dock baserade på data från 1960–1980-talet.

Inget tyder emellertid på några mer påtagliga förändringar i näringslivets beteende sedan dessa undersökningar gjordes.

En av de mest omfattande komparativa studierna av olika faktorefterfrågemodeller för den svenska industrisektorn är Walfridsson och Hjalmarsson (1991).

37

I denna studie erhölls, efter omfattande

specifikationstest, för industrisektorn som helhet en mycket låg s.k. substitutionselasticitet mellan energi och arbetskraft (0,03) men en relativt hög sådan mellan el och bränslen (2,55), en låg elpriselasticitet både på kort och lång sikt (-0,03 respektive -0,13), en låg bränslepriselasticitet på kort sikt (-0,08) men relativt hög bränslepriselasticitet på lång sikt (-0,37).

38

Kunskaperna om tjänstesektorns faktorefterfrågan är däremot mycket dåliga, och det synes nästan helt saknas analyser på svenska data av tjänstesektorns energiefterfrågan. Orsaken till detta är i sin tur att tjänstesektorn normalt hänförts till övrigsektorn inkluderande också hushållens energikonsumtion. Intresset ur statistisk synpunkt synes också ha varit magert. De data som kommittén inhämtat genom intervjuer ger visserligen en grov bild av energianvändningen i ett par sektorer men är inte tillräckligt heltäckande för några djupare analyser. Detta svaga intresse för tjänstesektorn är inte unikt för Sverige utan snarare typiskt för Norden, medan amerikanska analyser oftast är uppdelade på ”industrial, commercial and residential energy demand”.

A priori kan man förvänta sig en relativt låg energipriskänslighet för tjänstesektorn, inte minst pga. den låga energikostnadsandelen. Sannolikt understiger energipriselasticiteten 0,1, dvs. en energiprissänkning med 10 procent ökar energikonsumtionen med mindre än 1 procent.

39

Det är också troligt att korspriselasticiteten mellan el

och bränslen är låg i denna sektor varför relativprisförändringar skulle leda till små förskjutningar i efterfrågan.

37 Se Walfridsson B. och Hjalmarsson L.: Produktivitetsutvecklingen inom svensk industri 1964–1989, s. 186. Ingår i Kapitalbildning, kapitalutnyttjande och produktivitet. Expertrapport nr 3 till Produktivitetsdelegationen, Allmänna förlaget. 1991. 38 Se SOU 1997:11 s. 210. 39 Se Skatter, miljö och sysselsättning, SOU 1997:11 s. 184

3.8.1. Näringslivsmodellen (kommitténs förslag)

Näringslivsmodellen är i sig relativt neutral ur miljösynpunkt. Ifråga om relativ konkurrenskraft innebär näringslivsmodellen en viss ökning av konkurrenskraften för tjänstesektorn relativt industrisektorn.

Den låga nivån på begränsningsregeln innebär snarast en, jämfört med dagsläget, något förstärkt konkurrenskraft för de mest bränsleintensiva företagen. (De elintensiva företagen får däremot i genomsnitt försämrad konkurrenskraft pga. minimiskatten på el.) Utslagningseffekten kan därför inte förväntas leda till minskad bränsleanvändning i denna modell.

Samtidigt förskjuts relativpriserna kraftigt inom tjänstesektorn. Förskjutningarna sker mellan löner och energipriser, mellan elpriser och bränslepriser med sänkt energipris relativt arbetskraft men ett betydligt ökat bränslepris relativt elpris. Både konkurrenskraftsvridningen och summan av relativpriseffekterna kan bedömas som gynnsamma ur miljösynpunkt. De kvantitativa effekterna är dock svåruppskattade. Vi kan förvänta oss mycket små effekter på tjänstesektorns energiefterfrågan på grund av energiprissänkningen relativt arbetskraft. Relativprisvridningen mellan el och bränslen leder emellertid till en minskad efterfrågan på fossila bränslen och därmed mindre emissioner av koldioxid.

Även inom industrisektorn sker en liten relativprisvridning genom minimiskatten på el (samt införandet av elcertifikat), vilket kan förväntas leda till en marginell ökning av bränsleanvändningen med, visserligen till tecknet negativa men till kvantiteten små, miljöeffekter.

Huvudeffekten på energiefterfrågan torde gå via relativprisförändringen mellan el och bränslen i tjänstesektorn. Resultatet av denna bör bli en totalt sett reducerad bränsleefterfrågan jämfört med om ingen förändring i beskattningen sker (business as usual).

Ett försök till kvantifiering, där också effekterna av modellens finansiering beaktas, görs i avsnitt 16.6.

3.8.2. Hushållsmodellen

Hushållsmodellen innebär en högst betydande förskjutning av konkurrenskraften från industrisektorn till tjänstesektorn, dels direkt via höjda energiskatter, dels indirekt via skatteväxlingen. Dessa

båda effekter leder till en totalt sett reducerad bränsleefterfrågan jämfört med ”business as usual”. Samma effekt har den ökade utslagningen av industri- och växthusproduktion som modellen kan förväntas generera. Utan begränsningsregel skulle sannolikt strukturomvandlingen leda till en så pass omfattande utslagning av industrikapacitet att emissionerna av koldioxid faktiskt skulle minska jämfört med idag.

Å andra sidan innebär hushållsmodellen en kraftig relativprisvridning, dels mellan löner och energipriser inom industrisektorn, dels mellan el- och bränslepriser. Elasticiteterna, som angavs inledningsvis, medför, under i övrigt oförändrade förhållanden, en signifikant minskning av elefterfrågan och en signifikant ökning av bränsleefterfrågan i industrin som främsta resultat av relativprisvridningen i hushållsmodellen.

Relativprisvridningen förstärks ytterligare inom industrisektorn och inom delar av tjänstesektorn. Med begränsningsregel på 1procentsnivå förvandlas energiskatten till en extra bolagsskatt på 1 procent av omsättningen på marginalen för ca 85–90 procent av industrisektorns energiförbrukning. Energiskatternas miljöstyrande effekt är då eliminerad. Resultatet skulle kunna bli ökade emissioner av koldioxid.

3.8.3. Fullfinansieringsmodellen

Denna modell ger i stort sett upphov till samma effekter som hushållsmodellen men med något svagare utslagningseffekt. Med en begränsningsregel på 1-procentsnivå förlorar energiskatten i denna modell sin styrande effekt för ca 70–75 procent av industrisektorns energiförbrukning.

3.8.4. Tröskelmodellen

Tröskelmodellen kan ses som ett försök att undgå effekterna av begränsningsregeln genom att i stället för denna – som är den mekanism som gör att skattestyrningen försvinner för ett stort antal företag i en enhetlig modell med hög skattenivå

  • använda sig av två skattenivåer. Genom en lämplig avvägning av de två nivåerna och av det kriterium som måste vara uppfyllt för att man skall få tillämpa den lägre nivån kan en sådan modell utformas på ett

obegränsat antal olika sätt. Den marginella energiskatten kommer alltid att vara positiv i denna modell men sannolikt på en relativt låg nivå för de mest energiintensiva företagen. Principiellt torde därför denna modell i sina miljökonsekvenser inte skilja sig från de övriga modellerna. Visserligen är den marginella energiskatten alltid positiv men samtidigt är tröskeleffekterna sådana att det kan löna sig att slösa med energi för att komma i åtnjutande av den lägre skattesatsen.

3.8.5. Den icke-linjära modellen

Det mest attraktiva med denna modell är elimineringen av tröskeleffekterna. Det blir i denna modell aldrig lönsamt för företagen att slösa med energi för att komma i åtnjutande av en lägre skattesats, utan energikostnaden inklusive skatt ökar alltid med energianvändningen. Ur miljösynpunkt har denna modell, som beskrivs i avsnitt 3.6.5, ett par särdrag:

  • Marginalskatten på energi är negativ under övergångsfasen från högskattenivån till lågskattenivån. Alla företag som befinner sig i denna fas har dessutom olika marginalskatt.
  • Modellen förutsätter en proportionell förändring av samtliga energiskatter. Eftersom korspriskänsligheten mellan el och bränslen är jämförelsevis hög inom i varje fall industrisektorn reduceras miljöstyrningen kraftigt med denna modell.

A priori torde miljökonsekvenserna i denna modell bli snarlika övriga fullfinansierade modeller.

3.8.6. Sammanfattning av miljöeffekterna

Ett försök till schematisk, och därmed starkt förenklad, sammanfattning av modellernas miljöeffekter görs i tabell 3.29.

Tabell 3.29. En schematisk sammanfattning av modellernas långsiktiga miljöeffekter

Modell Konkurrens-

effekt

Utslagnings-

effekt

Begränsnings-

regel

Relativpris-

förändring

Total effekt

Näringslivsmodellen

+ - ++ + +

Hushållsmodellen (inkl. skatteväxling)

+++ +++ -- -- ++

Fullfinansierad näringslivsmodell (”proportion.”)

++ ++ -- - +

Fullfinansierad näringslivsmodell (”CO

2

-tung”)

++ ++ -- + ++

Tröskelmodellen

+ + + - +

Den icke-linjära modellen

+ + + - +

Anmärkning. I de fall en avsevärd del av industrisektorns energianvändning får noll i marginalskatt ger begränsningsregeln en negativ effekt.

Hushållsmodellen får exemplifiera tolkningen av tabellen. Denna modell resulterar i den kraftigaste förskjutningen i konkurrenskraft mellan tjänstesektorn och industrisektorn med långsiktigt lägre koldioxidemissioner som följd (+++). Denna modell ger också upphov till den största utslagningen av energiintensiva företag vilket också resulterar i lägre koldioxidemissioner (+++). Begränsningsregeln leder samtidigt till att en stor andel av näringslivets energianvändning får noll i marginalskatt vilket resulterar i jämförelsevis högre emissionsnivå (--). Dessutom innebär ett införande av hushållssektorns energiskatter att relativpriset på bränslen sjunker i industrisektorn vilket också leder till jämförelsevis högre emissionsnivå (--). Nettoeffekten blir sannolikt avsevärt minskade koldioxidemissioner (++) jämfört med business as usual.

Eftersom det av tidsskäl varit omöjligt att genomföra mera sofistikerade kvantitativa modellanalyser måste tabell 3.29 tolkas med försiktighet. I synnerhet gäller detta den sammanvägda

totaleffekten. Det råder dock inget tvivel om att hushållsmodellen och den ”koldioxidtunga” fullfinansieringsmodellen leder till de största reduktionerna i koldioxidemissioner. En mera exakt rangordning av övriga modeller kan dock inte ske utan en komplicerad och tidskrävande modellanalys. Det ligger i sakens natur att resultaten är starkt beroende av värdena på ett antal olika parametrar, speciellt olika priselasticiteter, vilka var och en är skattade med relativt stora konfidensintervall. Även med en sådan analys torde osäkerhetsintervallen vara så pass stora att det kan visa sig svårt att mera exakt rangordna de olika modellerna ur långsiktig miljösynpunkt.

3.9. Energiomvandlingssektorn

Kommitténs förslag: Energiomvandlingssektorn inordnas i

näringslivsmodellen, med samma skatteregler som det övriga näringslivet. Näringslivsmodellen innebär att en skarp gräns i beskattningen införs mellan fjärrvärme och individuell uppvärmning. Den nya gränslinjen kräver en definition av ett skattepliktigt fjärrvärmesystem å ena sidan, med näringslivsbeskattning på bränslesidan och värmeskatt på produktsidan, samt individuell uppvärmning och icke skattepliktigt fjärrvärmeföretag å andra sidan med hushållskatter på bränslen. En definition av skattepliktig värme ges i kapitel 11.

Den medvetna och politiskt styrda omställningen (genom successivt höjda skatter) från olja och kol till förnybara bränslen, spillvärme, etc. inom energiomvandlingssektorn, har lett till olika gränsdragningsproblem mot andra sektorer med andra skattenivåer. De allt högre skatterna har framtvingat ett system med skattelättnader för tillverkningsindustrin, vilket fått återverkningar på energiomvandlingssektorns konkurrenskraft när det gäller värmeleveranser till denna sektor, medan kraftvärmebeskattningen är avgörande för dess konkurrenskraft på den nordiska elmarknaden.

Beskattningen av bränslen inom olika delar av energiomvandlingssektorn har präglats av frekventa omläggningar, orsakade av ett mer eller mindre permanent missnöje med gällande system. Varje nytt steg i skatteförändringarna har lett till nya icke önsk-

värda eller avsedda konsekvenser. Anpassningsförmågan till förändrade skatteregler har således varit mycket god inom sektorn.

Ett huvudproblem med beskattningen av energiomvandlingssektorn är var gränsen skall dras mellan hög- och lågbeskattade bränslen. Här existerar ett stort antal gränssnitt, bland annat:

  • Elproduktion/värmeproduktion.
  • Elproduktion/industriellt mottryck.
  • Elproduktion och industriellt mottryck/kraftvärme.
  • Elproduktion, industriellt mottryck och kraftvärme/fjärrvärme.
  • Elproduktion, industriellt mottryck, kraftvärme och fjärrvärme/individuell uppvärmning.

Beskattningen kan också variera inom värmeproduktionen beroende på var produktionen sker och på vem som använder värmen. Ett exempel på detta är att värmeproduktion i kraftvärmeverk har lägre energiskatt än värmeproduktion i värmeverk. Används bränslen för produktion av skattepliktig el beskattas de inte, används bränsle eller el för tillverkningsprocessen utgår industriskattesats medan övrigt bränsle beskattas fullt ut. Gränslinjen går idag mellan industriellt mottryck med industribeskattning och kraftvärme med modifierad hushållsbeskattning, men också i någon mån mellan elproduktion och värmeproduktion.

I budgetpropositionen för år 2003 (prop. 2002/03:1) föreslås att kraftvärmeverk, i avvaktan på kommitténs förslag, skall beskattas på samma sätt som industriellt mottryck (industriell tillverkningsprocess). Det skulle i så fall innebära att gränslinjen förskjuts till gränsen mellan kraftvärmeproduktion och fjärrvärmeproduktion med nya skevheter som följd. Värmeproduktion i fjärrvärmeverk beskattas då med hushållskattenivå medan den i kraftvärmeverket beskattas med industriskattenivå. Egenförbrukningen i elproduktionsanläggningen beskattas enligt en schablon.

Det kan vara svårt att finna en entydig och beskattningsmässigt operationell definition av kraftvärme. Eftersom ett fjärrvärmeverk högbeskattas är incitamenten stora att få ett högbeskattat värmeverk definierat som ett lågbeskattat kraftvärmeverk. Inom EU pågår ett arbete som på sikt troligen kan utmynna i en entydig definition av kraftvärme

40

.

40 Kommissionen lämnade den 22 juli 2002 ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi; KOM/2002/0415 slutlig (EGT C 291, 26.11.2002, s. 182). Förslaget diskuteras f.n. i rådet.

För att fjärrvärmen skall kunna konkurrera med individuell uppvärmning i industri, jordbruk m.m. är de bränslen som utnyttjas för sådana värmeleveranser underkastade samma skattenedsättningar som gäller industri, jordbruk m.m., dvs. fjärrvärmeföretagen har skattetekniskt kunnat fördela de fossila bränslena till värmeleveranserna till industri och jordbruk. Därigenom har fjärrvärmeföretagen, för denna produktion, fått samma skattebelastning som individuell uppvärmning inom industri och jordbruk. Den i budgetpropositionen för år 2003 (a.prop. avsnitt 8.4) föreslagna förändringen innebär att om beskattade och obeskattade bränslen används samtidigt för värmeproduktion införs en regel om proportionering, vilket innebär en kraftig försämring av fjärrvärmens konkurrenskraft i förhållande till individuell uppvärmning i industri och jordbruk.

Näringslivsmodellen innebär att gränslinjen, som nu går mellan industriellt mottryck och kraftvärme, men som i budgetpropositionen förskjuts till gränsen mellan kraftvärme- och värmeproduktion, förskjuts ytterligare ett steg, varför gränsen i denna modell kommer att gå mellan fjärrvärme och individuell uppvärmning. Därmed ansluter sig kommittén till Skatteväxlingskommitténs slutsats, att samma principer bör gälla för beskattningen av energiomvandlingssektorn som för övriga delar av näringslivet. Bränslen bör således beskattas lika oavsett om de används för el- eller värmeproduktion och oavsett om produktionen sker inom energiomvandlingssektorn eller inom övriga delar av näringslivet. Denna nya gränsdragning innebär att bränsle för uppvärmning av bostäder kommer att beskattas olika beroende på vem som utnyttjar bränslet t.ex. bostaden direkt eller ett fjärvärmeföretag.

Skatteväxlingskommittén diskuterade de två huvudproblem som en sådan likformig beskattning ger upphov till. Dels fördyras den fossilbaserade elproduktionen, speciellt kondensproduktionen, dels försämras den relativa konkurrenskraften för biobränslen och spillvärme. Medan det första problemet framstår som mindre allvarligt i näringslivsmodellen påverkas den relativa konkurrenskraften för biobränslen och spillvärme mer idag, efter de senaste årens kraftiga skattehöjningar, än vid tiden för Skatteväxlingskommitténs arbete. Även om en minskad konkurrens på biobränslemarknaden, efter det senaste årets mycket kraftiga prishöjningar på biobränsle, kan mildra råvarukostnadernas ökning, såväl för den träfiberbaserade industrin som för fjärrvärmeföretagen, är en återkonvertering från biobränslen till fossilbränslen politiskt oacceptabel.

Till problemen skall också läggas att den nya gränslinjen kräver en definition av ett skattepliktigt fjärrvärmesystem å ena sidan, med näringslivsbeskattning på bränslesidan och värmeskatt på produktsidan, samt individuell uppvärmning och icke skattepliktigt fjärrvärmeföretag å andra sidan med hushållskatter på bränslen. Enligt den definition som kommittén föreslår, och som utvecklas i kapitel 11, gäller bland annat att ett skattepliktigt fjärrvärmeföretag måste ha en försäljning om minst 30 GWh värme och minst 50 abonnenter. Här menas ett fysiskt sammanhängande nät på minimum 30 GWh. Denna definition innebär högst begränsade anpassningsmöjligheter, dvs. möjligheter att övergå från individuell värmeproduktion till fjärrvärme. Samtidigt kommer ett stort antal små värmeleverantörer (fjärrvärmeföretag) att beskattas som hushåll (vilket är en fördel för alla biobränslebaserade system).

Den gränsdragning som här görs mellan fjärrvärme och övrig värmeproduktion påverkar inte kostnaderna för näringslivet. Den näringsidkare som köper värme från ett fjärrvärmeföretag belastas inte med värmeskatt, medan den näringsidkare som har egen uppvärmning, eller köper värme från en fastighetsägare med egen värmeproduktion, erhåller denna värme till näringslivsskatt. Den skillnad som inträder för hushåll med fjärrvärme är att dessa nu belastas med en värmeskatt, medan hushåll med övrig värme beskattas som tidigare. För det fall en fastighetsägare eller bostadsrättsförening bolagiserar med ”egen panna” så utgår hushållsskatt på det bränsle som åtgår till uppvärmning av icke yrkesmässig verksamhet, dvs. hushållsuppvärmning för det fall fastighetsägaren eller bostadsrättföreningen ligger under den föreslagna gränsen 30 GWh och minimum 50 kunder. För näringslivsdelen skall näringslivsskatt betalas. Det bör i denna del inte vara av någon större skattemässig betydelse att bolagisera värmeproduktionen.

3.9.1. Elmarknadseffekter

För elproducenterna uppstår i näringslivsmodellen en marginell skatteökning genom att den idag skattebefriade elproduktionen baserad på fossila bränslen kommer att beskattas. Marginalkostnaden i naturgaseldad kraftproduktion (naturgaskombi med minst 50 procent verkningsgrad) ökar med max 1 öre per kWh med EG:s minimiskattesats. I stort sett detsamma gäller modern kolbaserad kraftproduktion medan oljekondensproduktionen

fördyras med ca 3 à 4 öre per kWh el efter den föreslagna höjningen av EG:s minimiskattesats på tung olja, till ca 1,3 öre per kWh olja. Det förutsätts att den s.k. begränsningsregeln inte får någon effekt, eftersom det skattebelopp som enligt minimiskattenivåerna måste betalas sannolikt kommer att ligga över 0,7 procent av försäljningsvärdet i el och värmeproduktion. Samtidigt tas den nuvarande elskatten på egenförbrukning i anläggningen bort. Svenska elproducenter kommer dock sammantaget att drabbas av en skatt på bränslen för elproduktion som saknas i en del andra länder. Utbudskurvan på elmarknaden kommer med denna skatt, och resulterande produktionskostnadsökning, att bli brantare vid höga nivåer på kapacitetsutnyttjandet. Endast under perioder i Sverige med liten tillgång på vattenkraft och/eller stark kyla, dvs. när efterfrågan närmar sig effekttaket, torde spotmarknadspriset påverkas. Detta kommer då även att påverka konsumentpriset.

Med den speciella situation som rått på elmarknaden sedan hösten 2002, med begränsad tillgång på vattenkraft såväl i Sverige som i Norge, kommer givetvis oljepris och skatt att spela en stor roll. Denna situation inträffar dock kanske en gång på 30 år. Sammantaget blir därmed effekterna små. Oljekondensanläggningar och gasturbiner kommer med stor sannolikhet även i framtiden att vara reservkraftanläggningar. Ny basproduktion med fossila bränslen kommer att vara naturgasbaserad under förutsättning att ett framtida skattesystem möjliggör expansion av naturgasanvändningen.

Eftersom transportkostnaderna för elenergi på kort sikt vid ledig nätkapacitet är mycket låga, och i praktiken noll inom varje prisområde på Nord Pool, slår produktionsfaktorskatter i elproduktionen direkt igenom i produktionsmönster och internationell elhandel. Svenska kraftvärmeanläggningar har idag, på grund av energi- och koldioxidskattebelastningen, svårt att konkurrera med kolbaserad elproduktion i Danmark, Tyskland och Polen. De naturgaseldade kraftvärmeverken i Skåne har under senare år minskat sin utnyttjningstid och står i vissa fall avställda. Enbart värme produceras i värmeverk och el konsumeras i värmepumpar.

I budgetpropositionen för år 2003 föreslås, som ovan nämnts, att kraftvärmeverk, i avvaktan på kommitténs förslag, skall beskattas på samma sätt som industriellt mottryck. Om och när detta förslag genomförs beräknas de svenska fossileldade kraftvärmeverken öka sin elproduktion med en samtidig minskning av enbart värmeproduktionen i värmeverk, elpannor och värmepumpar i fjärr-

värmesystemen. Nettoeffekten, utan investeringar, är beräknad till 1 TWh elenergi. Näringslivsmodellen ligger i linje med förslaget i budgetpropositionen såtillvida att marginalskatten i elproduktionen högst kommer att uppgå till minimiskattesatserna i energibeskattningsdirektivet. Naturgasbaserad kraftvärmeproduktion får med näringslivsmodellen bättre förutsättningar att bli konkurrenskraftig jämfört omvärldens kolkondenskraft.

En fördyring av oljekondensproduktionen med ca 3–4 öre per kWh utgör en betydande konkurrensnackdel för svenska anläggningar. Å andra sidan ingår idag inga sådana anläggningar i den ”normala” produktionskapaciteten utan dessa anläggningar har karaktären av reservkapacitet och kommer därför inte att utnyttjas annat än under perioder med mycket höga spotmarknadspriser, varför konkurrensaspekten är av begränsad betydelse. I ett nybyggt naturgaskombikraftverk blir merkostnaden knappt 1 öre per kWh

el

med den föreslagna minimiskatten 0,5 öre per kWh

gas

.

3.9.2. Värmemarknadseffekter

Fjärrvärmen har framgångsrikt konkurrerat med individuell oljeeldning i radhusområden, flerfamiljs- och kontorsfastigheter. Av totala energianvändningen för uppvärmning svarade fjärrvärmen år 2000 för 45 procent (41 TWh). I genomsnitt utgörs ca 10 procent av fjärrvärmeföretagens värme och ångleveranser idag av leveranser till industrisektorn. I några enstaka fall kan leveranserna överstiga 50 procent. Värmeanvändningen år 2001, som var varmare än normalt, visas i tabell 3.30.

Tabell 3.30. Fjärrvärmeanvändningens fördelning år 2001

Sektor TWh

Tillverkningsindustri 4,6 Tjänster 7,5 Offentlig förvaltning 7,2 Flerbostadshus 23,7 Småhus 3,5

Summa: 46,6 Källa: Svenska Fjärrvärmeföreningen.

Hård konkurrens inom hushållssektorn upplevs främst från värmepumpar, förädlade biobränslen och el i nya småhus. Med en värmefaktor på tre, i kombination med de senaste årens låga elpriser, har värmepumpar blivit ett konkurrenskraftigt substitut till fjärrvärme för många fastighetsägare, samtidigt som de höga hushållskatterna på el och olja ökat lönsamheten för biobränslen. I nybyggnationen i flerfamiljshus sätts värmeåtervinning med värmepumpar in som komplement till fjärrvärme.

Marknaden för fjärrvärme karakteriseras framförallt av att:

  • marknaden är lokal och heterogen, i vissa fall med betydande marknadsmakt för enskilda företag;
  • stordriftsfördelar är av relativt stor betydelse för fjärrvärmens konkurrenskraft;
  • stordriftsfördelar ger stora möjligheter att på ett miljövänligt sätt utnyttja olika former av avfallsbränslen och industriell spillvärme;
  • variationen på bränslesidan är mycket stor;
  • substitutionsmöjligheterna mellan olika bränslen är betydande, varför relativpriskänsligheten är stor
  • investeringar har genomförts för minskad känslighet för bränsleprisfluktuationer och höjda skatter.

Näringslivsmodellen innebär att värmemarknaden delas upp i två separata delar:

  • en marknad för fjärrvärme med näringslivsskatter för fjärrvärmeföretagen i kombination med värmeskatt på hushållens värmeanvändning,
  • en individuell uppvärmningsmarknad inklusive små värmesystem med näringslivsskatter för näringsverksamhet och hushållsskatter för hushållen.

Värmemarknaden tillhör de marknader som påverkas mest av näringslivsmodellen, såväl på produkt- som produktionsfaktorsidan. Dels påverkas relativpriserna i värmeproduktionen kraftigt mellan olika bränslen, dels påverkas fjärrvärmens konkurrenskraft på efterfrågesidan. Konkurrensen för fjärrvärmen skärps jämfört med dagsläget, eftersom det framtida näringslivet blir betydligt större än dagens industrisektor och vissa näringsidkare får därmed högst betydande sänkningar av sina alternativkostnader för värme. Konkurrensvillkoren mellan fjärrvärme och egen värmeproduktion

i näringslivet utjämnas. Fjärrvärmen får nu konkurrera på sina egna meriter utan de styrmedel som funnits under dess uppbyggnad och då syftat till att fasa ut de fossila bränslena.

Värmemarknaden är relativt svåranalyserad. Köparna av värme är en heterogen grupp, alltifrån småhusägare till stora fastighetsbolag. Alternativen kan vara uppvärmning med biobränsle, olja, naturgas, el eller fjärrvärme; se tabell 3.31.

Tabell 3.31 Uppskattad total energianvändning för uppvärmning av bostäder och lokaler 2001, TWh

Uppvärmningsform

Fjärrvärme 41 Olja 17 Elvärme 22 Ved, flis, spån, pellets 10 Naturgas 1

Totalt: 91 Källa: SCB: Statistiska meddelanden EN 16 SM 0204

Näringslivsmodellen, innebär en ökad konkurrens från individuell uppvärmning inom tjänstesektorn, eftersom nu även tjänstesektorn får samma energiskattebetingelser som industrisektorn, dvs. den lågbeskattade sektorn näringsliv blir, i skattehänseende, betydligt större än dagens industrisektor.

41

Framförallt förstärks konkur-

rensen från värmepumpar eftersom elenergiskatten för hela näringslivet blir EG:s minimiskatt. Å andra sidan har fjärrvärmen klara konkurrensfördelar i form av:

  • stordriftsfördelar som bör ge lägre kostnader jämfört med individuell uppvärmning som kräver administration och personal;
  • stor flexibilitet i val av bränslen och stora möjligheter att utnyttja olika former av avfallsbränslen och industriell spillvärme;
  • hög leveranssäkerhet;
  • lägre bränsle- och elskatter eftersom de fjärrvärmeföretag som använder skattepliktiga energislag kommer att kunna utnyttja begränsningsregeln.

41 Om regeringens förslag i prop. 2002/03:1 om proportionering genomförs så ökar dock åter fjärrvärmens konkurrenskraft vid leveranser till industri och jordbruk m.m.

Näringslivsmodellen innebär en ökad press på fjärrvärmeföretagen att kostnadsanpassa sina priser på marknaden för näringslivsvärme, vilket sannolikt kommer att resultera i lägre fjärrvärmepriser för näringslivet med sämre lönsamhet i fjärrvärmeföretagen som följd. Detta kan i en del fall leda till högre priser för hushållen. I detta avseende har huvudförslaget delvis samma effekter som en öppning av marknaden för andra aktörer.

Effekterna på fjärrvärmens konkurrenskraft visavi enskilda pannor hos hushåll och myndigheter varierar kraftigt mellan olika företag. På grund av den något högre värmeskatten (jämfört med de föreslagna höjningarna av el- och bränsleskatter) får fjärrvärmeföretag med hög andel biobränsle en reducerad konkurrenskraft medan konkurrenskraften för övriga fjärrvärmeföretag förstärks genom att dessa samtidigt får en sänkning av energiskatterna.

Koldioxidrelaterad värmeskatt?

I samband med förslaget om införande av en energiskatt på värme har kommittén också övervägt om denna skulle kunna göras, eller borde kunna göras, koldioxidrelaterad. Skatten skulle i sådant fall bli differentierad beroende på respektive fjärrvärmesystems användning av fossila bränslen.

Rent tekniskt skulle en differentierad värmeskatt bli komplicerad, med preliminärdebitering av skatt såväl till nivå som volym och i efterhand avräkning beroende på fjärrvärmeleveransens bränslesammansättning. Fjärrvärmesystemens bränslesammansättning varierar år från år beroende på klimat (varm eller kall vinter), bränslepriser och elpriser. Vid låga elpriser förbrukas el i elpannor och värmepumpar. Under en kall vinter förbrukas stora kvantiteter olja för spetslast.

Motiven för en värmeskatt är framförallt samhällsekonomiska och fördelningspolitiska. Eftersom fjärrvärmens priskänslighet är mycket låg, är effektivitetsförlusterna av en värmeskatt obetydliga.

42

I termer av skattebortfall tillhör energiomvandlingssektorn

vinnarna av den nya beskattningsmodellen. En konsumtionsskatt på värme kan därför förefalla rimlig ur rättvisesynpunkt, dvs. det synes inte rimligt att hela skattebortfallet från energiomvandlingssektorn övervältras på övriga sektorer. Fördelningsmässigt bidrar

42 Se SOU 1997:11, Rapport 5, s. 243, där den estimerade priselasticiteten för hushållens efterfrågan på fjärrvärme är positiv men inte signifikant skild från noll.

dessutom en fjärrvärmeskatt till en mera rättvis fördelning av energiskattebördan genom en jämnare belastning mellan tätort och glesbygd. Eftersom fjärrvärmesystemen skiljer sig kraftigt åt skulle en koldioxidrelaterad värmeskatt få mycket ojämna regionala konsekvenser. Konsumenterna på några få orter skulle få bära en stor del av skattebördan, varför värmeskattens regionalt gynnsamma fördelningsegenskaper skulle gå förlorade. Principiellt skulle en sådan skatt dessutom innebära en blandning av fiskal skatt och miljöskatt, vilket strider mot själva grundprincipen i kommitténs förslag.

Till yttermera visso skulle en koldioxidrelaterad värmeskatt som miljöskatt vara ett hårt slag i luften, eftersom hushållens värmepriskänslighet, såsom ovan nämnts, är obetydlig om inte obefintlig.

3.9.3. Effekter på bränsleval

De höga energiskattenivåerna för fossileldad värmeproduktion inom övrigsektorn har främjat konvertering i fjärrvärmen från fossila bränslen till obeskattade bränslen som biobränsle, torv, avfall och spillvärme. Konverteringarna har varit omfattande, och en del av de som genomförts under senare år hade sannolikt inte genomförts vid lägre skattenivåer. Potentialen för fortsatt styrning med energiskatter har därigenom avsevärt reducerats. De upprepade höjningarna under senare år har medfört att energi- och koldioxidskatten till stor del blivit fiskal. En liten andel fossila bränslen, främst olja, måste alltid finnas kvar för effekttoppar vintertid i fjärrvärmen. En ytterligare skattehöjning ger ingen effekt på denna typ av bränsleanvändning. I storstadsregioner finns begränsade möjligheter att gå över till biobränslen, men även här har stora ansträngningar gjorts att gå över till skattebefriade bränslen på grund av de höga energiskattenivåerna.

År 2001 utgjorde oljeandelen i fjärrvärmeproduktionen endast 7 procent, samma som naturgasandelen, medan kolandelen uppgick till 2 procent. Detta kan jämföras med kraftvärmeproduktionen (el) år 2001 där kolandelen uppgick till 46 procent, oljan till 18 procent och naturgasen till 6 procent.

43

Detta är följden av att

biobränslen ersatt kol och olja för värmeproduktionen, medan dessa bränslen inte bytts ut för elproduktionen. Även ibland-

43 Enligt uppgift från Svenska Fjärrvärmeföreningen.

bränsleeldade kraftvärmeverk allokeras det fossila bränslet skattemässigt till elproduktionen enligt nu gällande skatteregler.

Effekterna av kraftigt reducerade marginalkostnader i värmeproduktionen avser enbart fossileldade anläggningar. Utan kompenserande åtgärder för att bevara biobränslenas nuvarande mycket höga konkurrenskraft kan utnyttjandet av framför allt värmepumpar och elpannor, och i en del fall olja och naturgas, förväntas öka i den befintliga värmeproduktionen, samtidigt som utnyttjandet av biobränslen och spillvärme på sikt sjunker eller ökar betydligt långsammare än tidigare.

44

Eftersom huvudregeln anger att det krävs minst lika många medel som mål är det uppenbart att målkonflikten mellan ett effektivt skattesystem och biobränslenas och spillvärmens konkurrenskraft kräver minst ett kompletterande medel. Härvidlag saknas inte kandidater:

  • Tillståndsregleringar
  • Elcertifikat
  • Förbudet att deponera brännbart avfall
  • Handel med utsläppsrätter
  • Frivilliga överenskommelser
  • Kompletterande miljöskatter
  • Värmecertifikat

Det framstår som uppenbart att tillståndsreglering är ett mycket effektivt medel för att påverka bränslevalet i nya anläggningar, varför sådana inte kommer att påverkas av ett nytt energiskattesystem. Problemet utgörs av existerande anläggningar med tillstånd (om än tidsbegränsade) och med en hög grad av inbyggd flexibilitet i bränsleval och därför stora möjligheter till anpassning. Det finns även fossileldade anläggningar, främst oljeeldade, som idag står avställda av lönsamhetsskäl.

Ett annat, om än något indirekt, medel är elcertifikaten. Dessa innebär mycket kraftiga incitament att konvertera till biobränslen i kraftvärmeproduktionen. Den indirekta effekten av elcertifikaten är att ca 10 TWh värmeproduktion i storstäderna ”säkras” som biovärme.

45

Förbudet mot deponering av brännbart avfall har skapat starka incitament för utbyggnad av avfallsförbränning. En fördubbling av

44 För en analys, se Werner Sven: Värmeskatt för fjärrvärme i Sverige. FVB-Fjärrvärmebyrån AB 2002. 45 Se Elcertifikatutredningens slutbetänkande Handel med elcertifikat (SOU 2001:77).

förbränningskapaciteten förväntas, från idag 2,5 miljoner ton till ca 5 miljoner ton, inom den närmaste 5-årsperioden.

46

Detta

motsvarar ca 15 TWh värme. De brännbara soporna utgör alltså en betydande biobränslepotential.

Handel med utsläppsrätter kan också komma att få en starkt styrande effekt på bränslevalet inom energiomvandlingssektorn. Enligt de preliminära uppgifter kommittén inhämtat från Flexmex2-delegationen kan tilldelningen av utsläppsrätter mycket väl komma att starkt gynna biobränslena. Ett alternativ som diskuteras är en form av benchmarkingsystem i vilket även biobränsleeldade anläggningar skulle ges utsläppsrätter. Ett sådant system skulle sannolikt göra elcertifikatsystemet överflödigt för biobränsle. Även om så inte blir fallet (vilket vissa senare uppgifter från delegationen tyder på) kommer utsläppshandeln ändå innebära att det av kostnadsskäl kan bli mycket kännbart att styra om från befintliga biobränsleeldade anläggningar till fossila sådana.

Den mest direkta styrningen av biobränsleanvändningen vore dock införandet av värmecertifikat. Fossileldade värmeverk kommer då att köpa certifikat och biobränsleeldade verk ge ut, att jämföra med dagens system där en skatt på fossila bränslen tas ut, medan biobränslen slipper skatt. Bioeldade kraftvärmeanläggningar skulle kunna ges rätt att ge ut både elcertifikat och värmecertifikat i förhållande till elproduktion respektive värmeproduktionen från ett sådant verk. Kvotplikten för värmecertifikat skulle bli mycket hög (storleksordningen 60 procent) och marknaden bli relativt begränsad.

Kommittén har genom en konsultstudie fått ett underlag för belysning av möjligheter och problem med införande av värmecertifikat.

47

Den slutsats som dras i konsultstudien är att möjlig-

heterna synes goda att till relativt små kostnader komplettera elcertifikatsystemet med ett system för värmecertifikat. Ett antal problem, delvis av samma karaktär som problemen med elcertifikaten, måste få sin lösning. Ett eventuellt införande av värmecertifikat kräver därför en mera djupgående analys som inte är möjlig att genomföra inom den snäva tidsramen för kommitténs arbete. Ett tilldelningssystem av benchmarkingmodell, när handel med utsläppsrätter införs, kan komma ett eliminera behovet av såväl elcertifikat som eventuella värmecertifikat för biobränsle.

46 Werner, ibid. 47 Andersson Owe: Värmecertifikat i Sverige: En principiell analys. EKAN-gruppen 2002.

Fjärrvärmeproduktionen är i stor omfattning en kommunal angelägenhet, varför politiska överväganden också är en viktig drivkraft bakom valet av bränsle. Knappa 70 procent av fjärrvärmeproduktionen är fortfarande i kommunal regi med övervägande delen i bolagsform. Endast 3 procent är i kommunal förvaltning. I många kommuner torde det därför av politiska skäl vara uteslutet att kraftigt öka fossilbränsleutnyttjandet.

3.9.4. Effekter på naturgasmarknaden

I näringslivsmodellen sjunker, relativt sett, naturgasens konkurrenskraft initialt visavi olja (och kol). Prissättningen på naturgas är i huvudsak baserad på gaskonsumenternas alternativkostnader, varför lägre skatter på konkurrerande bränslen övervältras i lägre lönsamhet för naturgasdistributörerna. Huruvida denna lägre lönsamhet skulle kunna övervältras på naturgasexportörerna är i dagsläget osäkert.

På längre sikt, vid en fullt liberaliserad naturgasmarknad och med en väl fungerande konkurrens inom EU, är det troligt att dagens skillnader i naturgaspriser mellan olika länder kommer att utjämnas. Om den svenska energibeskattningen bidrar till att försämra naturgasens konkurrenskraft i Sverige vid ett enhetligt naturgaspris inom EU, får de svenska naturgasdistributörerna bära kostnaden för den lägre lönsamheten. Alternativet skulle vara att övervältra kostnaden på slutkunderna, med färre kunder och minskad naturgasanvändning som följd. En minskad naturgasanvändning väntas bidra till ökad användning av framför allt olja i fjärrvärmesektorn.

En möjlighet, att utan statsfinansiella kostnader, påtagligt förbättra naturgasens konkurrenskraft på den svenska bränslemarknaden vore att inkludera naturgasen i elcertifikatsystemet. Kommittén ser dock vissa politiska svårigheter med en sådan lösning då elcertifikatsystemet, enligt föreliggande förslag, är uppbyggt kring förnybara bränslen. Dock pågår diskussioner kring den slutliga utformningen av systemet, där bland annat torv och avfall är föremål för resonemang.

Ett annat alternativ, som diskuterades inom Skatteväxlingskommittén, är att införa en ytterligare miljöskatt i näringslivsmodellen, som komplement till kolioxidskatten. En sådan skatt skulle kunna tas ut på bränslen med t.ex. höga askhalter, tungmetaller etc.

3.9.5. Behov av uppföljning och helhetsbedömning

Eftersom energiomvandlingssektorns utveckling är av vital betydelse ur såväl energi- som miljösynpunkt finns det mycket goda skäl att noggrant följa upp effekterna av ett reformerat energibeskattningssystem. En förändrad energibeskattning kan dock inte ses isolerad från övriga faktorer med stor inverkan på sektorns utveckling. Vid sidan av kommitténs arbete finns ett antal andra nyligen beslutade åtgärder, förslag och pågående utredningar av stor betydelse för värmesektorn. Till dessa hör införandet av elcertifikat,

48

förändrad kraftvärmebeskattning,

49

fjärrvärmemark-

nadsutredningen,

50

respektive utredningen om handel med

utsläppsrätter, alla med stor betydelse för värmemarknadens utveckling. Först när sikten från effekterna av allt detta klarnat kan en helhetsbedömning göras.

En ytterligare belysning av näringslivsmodellens konsekvenser för fjärrvärmens och naturgasens konkurrenskraft och bränslevalet inom energiomvandlingssektorn sker i avsnitt 16.7.

48 Se prop. 2002/03:40. 49 Se prop. 2002/03:1 s. 184 ff. 50Fjärrvärme på värmemarknaden (dir. 2002:160).

Appendix

Data och förutsättningar för den empiriska analysen

De analyser som har genomförts med avseende på olika nivåer av energi- och koldioxidskatten inom industrisektorn (SNI 10–37) baseras på statistikunderlag som har beställts från Statistiska Centralbyrån (SCB). I statistikunderlaget redovisas uppgifter om energianvändning, produktionsvärde, lönesummor (exklusive socialavgifter) samt antal anställda på 3-siffrig branschnivå för företag mer fler än tio anställda. Statistik över förädlingsvärdet i dessa branscher har hämtats från SCB:s statistikdatabas och omfattar samtliga företag inom varje bransch.

För att analysera effekterna av olika nivåer på energi- och koldioxidskatten på branschnivå har det varit nödvändigt att korrigera uppgifterna om energianvändning med avseende på den del av energianvändningen som är skattebefriad, dvs. bränslen och el som används för annat ändamål än för motordrift och uppvärmning (s.k. råvaruenergi). Den korrigering av statistiken som har genomförts baseras på en uppskattning av hur mycket råvaruenergi som används inom respektive bransch. Det kan därför inte uteslutas att den ”fördelning” av råvaruenergin som har gjorts på 3siffrig nivå i viss utsträckning kan påverka resultaten av beräkningarna.

Därutöver baseras beräkningarna på statistik för ett enskilt år (2000), vilket innebär att såväl energistatistik som företagsstatistik avspeglar de förutsättningar, t.ex. vad gäller den allmänna ekonomiska konjunkturen, som gällde för industriproduktionen under just detta år. Beräkningarna är också utförda på aggregerad branschnivå, vilket innebär att effekterna på specifik företagsnivå i en bransch kan skilja sig avsevärt från de effekter som uppvisas för branschen som helhet.

Sammantaget innebär detta att resultaten av beräkningarna skall tolkas med försiktighet. De siffror som presenteras på branschnivå anger inte de företagsspecifika effekterna av höjda energi- och koldioxidskatter, utan skall snarare ses som en indikation på hur olika branscher inom industrisektorn kan komma att påverkas av olika nivåer på energi- och koldioxidskatten.

De beräkningar som har genomförts har utgått från olika kombinationer av nuvarande energibeskattning, dvs. energiskatt på bränsle, energiskatt på el samt koldioxidskatt. Skattesatserna kan dock aldrig understiga de minimiskattenivåer som anges i energiskattedirektivet. För att värna energiintensiva företags konkurrenskraft har olika nedsättningsregler för dessa företag tillämpats. En gemensam utgångspunkt för beräkningarna är att energiskattedirektivets definition av energiintensiva företag alltid måste uppfyllas för att en nedsättning skall vara berättigad.

I energiskattedirektivet anges två kriterier för hur energiintensiva företag skall definieras: antingen skall ett företags energikostnader, inklusive skatt, överstiga tre procent av produktionsvärdet, eller så skall ett företags energi- och koldioxidskatt överstiga 0,5 procent av förädlingsvärdet. I samtliga beräkningar har det sistnämnda kriteriet varit styrande, dvs. om ett företags energi- och koldioxidskatt överstiger 0,5 procent av förädlingsvärdet definieras företaget som energiintensivt och kan därmed komma ifråga för nedsättning av skatten.

Det bör betonas att det statistiska underlaget på låg aggregeringsnivå givetvis är behäftat med mätfel av olika slag och med bristande konsistens mellan olika statistikkällor, varför resultaten måste tolkas med viss försiktighet. Ytterligare en aspekt att beakta är att bakom branschbeteckningarna döljer sig ett antal företag med olika produkter och teknologi, varför variationerna inom varje delbransch kan vara betydande. Emellertid innebär aggregeringen till delbranschnivå att effekterna av eventuella rapporteringsfel etc. i det underliggande datamaterialet utjämnas.

Tolkningen av de två sista kolumnerna i tabellerna är följande. Skatteökning i procent av produktionsvärde innebär att den skatteökning som blir följden av modellen, för en viss bransch, divideras med branschens produktionsvärde före skattehöjningen. Denna kvot multipliceras med 100 för att ge den procentuella ökningen i produktionskostnad. En siffra i kolumnen på 0,9 innebär alltså att produktionskostnaden ökar, på grund av skattehöjningen, med 0,9 procent.

På motsvarande sätt divideras skatteökningen med branschens totala lönekostnad, multiplicerad med 100, vilket ger skatteökningen i procent av lönekostnad i den sista kolumnen. Som ett riktmärke kan lönekostnadsökningen jämföras med förväntade framtida löneökningar på 2 procent per år. En siffra i kolumnen på 4,0 procent innebär att skatteökningen har samma effekt för branschen som två års extra lönelyft utöver den normala lönekostnadsökningen.

Tabell A 3.1. Branschkoder, Industrin, SNI 92

SNI

Bransch Förkortning i tabellerna

1030 Torvindustri, för jordförbättringsändamål

Torv

1310–1320 Järnmalmsgruvor + andra metallmalmsgruvor

Gruvor

14 Byggnadsstensbrott Byggnadsstensbrott

1510–1550 Kreatursslakterier + fiskberedning + potatis + matfett +

ostindustri

Slakterier

156 Kvarnar

Kvarnar

157 Industri för beredda fodermedel Fodermedel

1581–1583 Bagerier samt industri för kex och konserverade bakverk

samt sockerindustri

Bagerier m.m.

1584 Sockerkonfektyrindustri Sockerkonfektyr

1585–1589 Industri för pastaprodukt Pastaprodukter

159 Spritdrycksindustri Spritdrycksindustri

160 Tobaksindustri Tobaksindustri

171–173 Bomullsgarnsindustri o.d. Bomullsgarnsindustri o.d.

174–177 Gardinindustri Gardinindustri

1800–1900 Ind. för arbets-, skydds- och överdragskläder, skor, pälsar,

läder

Arbetskläder m.m.

201 Sågverk

Sågverk

202 Industri för fanér, kryssfanér, lamellträ, spånskivor Träskivor

203 Industri för monteringsfärdiga trähus

Trähus

204 Träförpackningsindustri Träförpackning

205 Industri för varor av kork, halm, rotting o.d. Varor av kork, halm m.m.

2111–2112 Industri för mekanisk eller halvkemisk massa samt

tidnings- och journalpappersindustri

Massa och papper

212 Wellpappindustri Wellpappindustri

221 Bokförlag

Bokförlag

222–223 Dagstidningstryckerier Dagstidningstryckerier

23 Petroleumraffinaderier Petroleumraffinaderier

241–242 Industri för industrigaser Industrigaser

243 Färgindustri Färgindustri

244 Industri för farmaceutiska basprodukter Farmaceutiska basprodukter

245 Tvättmedelsindustri Tvättmedel

246–247 Sprängämnesindustri Sprängämnen

251 Industri för däck och slangar Däck och slangar

252 Industri för plasthalvfabrikat Plasthalvfabrikat

261 Industri för bearbetat planglas

Planglas

262–264 Ind. för keramiska hushålls- och prydnadsartiklar Keramik

265–266 Cement, kalk och gips Cement och kalk

267–268 Industri för byggnadsstenvaror Byggnadsstenvaror

271–272 Järn- och stålverk + industri för icke-sömlösa stålrör Järn och stål

273 Kalldrageri för stålstång Stålstångsdragerier

274–275 Ädelmetallverk Ädelmetallverk

281 Industri för metallstommar och delar därav Metallstommar m.m.

282–283 Ind. f. cist, tankar, kar och andra behållare av metall Tankar m.m.

284–285 Ind. f. smidning, pressning ,prägling och valsning., metall;

pulvermet.urg

Smidning m.m.

286 Industri för bestick

Bestick

287 Industri för stålfat o.d. behållare Stålfat och behållare

291 Ind. för motorer och turbiner utom f. luftfartyg och fordon Motorer och turbiner

292 Industri för ugnar och brännare Ugnar och brännare

293 Industri för andra jord- och skogsbruksmaskiner Jord- och skogsbruksmaskiner

294 Industri för träbearbetningsmaskiner Träbearbetningsmaskiner

295 Industri för maskiner för metallurgi Metallurgimaskiner

296 Vapen- och ammunitionsindustri Vapen och ammunition

297 Ind. för kyl- och frysskåp, tvättmaskiner och andra vitvaror Vitvaror

300 Kontorsmaskinindustri Kontorsmaskiner

311 Ind. f. elmotor, generator och transformatorer Elmotorer och generatorer

312 Ind. för eldistributions- och elkontrollapparater Eldistributionsapparater

313 Industri för elektrisk tråd och kabel Elektrisk tråd och kabel

314 Batteri- och ackumulatorindustri Batterier och ackumulatorer

315 Belysningsarmaturindustri Belysningsarmaturindustri

316 Ind. för övrig elapparatur för motorer och fordon Elapparatur för fordon m.m.

322 Industri för elektroniska komponenter Elektroniska komponenter

322 Ind. f. radio- o TV-sändare, trådtelefoni o

telegrafiapparatur

Radio- och TV-sändare m.m.

323 Ind. f. radio- o TV-mottag, app. f. ljud- o videosignaler Radio och TV-mottagare m.m.

331 Industri för medicinsk utrustning och instrument Medicinsk utrustning

332–333 Ind. f. instr, apparatur för mätning, kontroll, provning, ej

processtyr

Mät- och kontrollinstrument

334–335 Industri för optiska instrument o fotoutrustning Optiska instrument

341 Motorfordonsindustri Motorfordon

342 Ind. f. karosseri för motorfordon; släpfordon, påhängsvagn Motorfordonskarosserier m.m.

343 Ind. f. delar och tillbehör till motorfordon o motorer Motorfordonsdelar och tillbehör

351 Skeppsvarv Skeppsvarv

352 Rälsfordonsindustri Rälsfordonsindustri

353 Flygplansindustri Flygplansindustri

354–355 Motorcykelindustri Motorcykelindustri

361 Industri för sittmöbler och säten Sittmöbler och säten

362–363 Ind. för smycken och andra guld- och silversmedsvaror Smycken

364–366 Sportvaruindustri Sportvaror

37 Ind. f. återvinning av skrot och avfall av metall Skrot och avfall

Tabell A 3.2. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning enligt näringslivsmodellen med en begränsningsregel på 1 procent av försäljningsvärdet

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel (mnkr)

Skatteökning i procent

av produktions värde

Skatteökning i procent

av lönekostnad

Torv 0,5 0,1 0,6

Gruvor 13,6 0,2 1,1

Byggnadsstensbrott 0,6 0,0 0,2

Slakterier 7,9 0,0 0,1

Kvarnar 0,7 0,0 0,2

Fodermedel 0,3 0,0 0,3

Bagerier m.m.

14,6

0,1

0,5

Sockerkonfektyr 0,8 0,0 0,1

Pastaprodukter 0,7 0,0 0,1

Spritdrycksindustri 1,4 0,0 0,1

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o.d.

2,8

0,2

1,0

Gardinindustri 1,2 0,0 0,1

Arbetskläder m.m.

0,2

0,0

0,0

Sågverk 7,6 0,0 0,2

Träskivor 2,0 0,1 0,4

Trähus 1,7 0,0 0,1

Träförpackning 0,2 0,0 0,1

Varor av kork, halm m.m.

0,3

0,0

0,1

Massa och papper

120,6

0,1

1,5

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel (mnkr)

Skatteökning i procent

av produktions värde

Skatteökning i procent

av lönekostnad

Wellpappindustri 4,6 0,0 0,2

Bokförlag 0,8 0,0 0,0

Dagstidningstryckerier 1,7 0,0 0,0

Petroleumraffinaderier 4,3 0,1 0,6

Industrigaser 22,9 0,1 0,8

Färgindustri 0,4 0,0 0,0

Farmaceutiska basprodukter 1,8 0,0 0,0

Tvättmedel 0,5 0,0 0,1

Sprängämnen 0,8 0,0 0,1

Däck och slangar 1,3 0,0 0,1

Plasthalvfabrikat 4,5 0,0 0,1

Planglas -3,8 -0,1 -0,4

Keramik 0,3 0,0 0,1

Cement och kalk 27,9 0,4 2,1

Byggnadsstenvaror -6,3 -0,2 -1,2

Järn och stål

10,4

0,0

0,2

Stålstångsdragerier 3,7 0,0 0,3

Ädelmetallverk 6,8 0,0 0,4

Metallstommar m.m. 1,1 0,0 0,0

Tankar m.m. 0,1 0,0 0,0

Smidning m.m. 2,6 0,0 0,1

Bestick 1,2 0,0 0,0

Stålfat och behållare

3,2

0,0

0,1

Motorer och turbiner

2,2

0,0

0,1

Ugnar och brännare

2,0

0,0

0,0

Jord- och skogsbruksmaskiner

0,2

0,0

0,0

Träbearbetningsmaskiner 0,7 0,0 0,0

Metallurgimaskiner 2,2 0,0 0,0

Vapen och ammunition

0,2

0,0

0,0

Vitvaror 0,7 0,0 0,0

Kontrosmaskiner 0,3 0,0 0,0

Elmotorer och generatorer

0,4

0,0

0,0

Eldistributionsapparater 0,4 0,0 0,0

Elektrisk tråd och kabel

0,8

0,0

0,1

Batterier och ackumulatorer

0,1

0,0

0,0

Belysningsarmaturindustri 0,2 0,0 0,0

Elapparatur för fordon m.m.

0,2

0,0

0,0

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel (mnkr)

Skatteökning i procent

av produktions värde

Skatteökning i procent

av lönekostnad

Elektroniska komponenter

0,7

0,0

0,1

Radio- och TV-sändare m.m.

1,0

0,0

0,0

Radio och TV-mottagare m.m.

0,3

0,0

0,0

Medicinsk utrustning

0,5

0,0

0,0

Mät- och kontrollinstrument

0,6

0,0

0,0

Optiska instrument

0,1

0,0

0,0

Motorfordon 5,1 0,0 0,1

Motorfordonskarosserier m.m.

1,0

0,0

0,0

Motorfordonsdelar och tillbehör

4,0

0,0

0,1

Skeppsvarv 0,4 0,0 0,0

Rälsfordonsindustri 0,3 0,0 0,0

Flygplansindustri 0,9 0,0 0,0

Motorcykelindustri 0,1 0,0 0,0

Sittmöbler och säten

1,6

0,0

0,0

Smycken 0,0 0,0 0,0

Sportvaror 0,2 0,0 0,0

Skrot och avfall

0,7

0,0

0,4

Restpost, företag <10 anställda

1,9

0,0

1,2

Summa: 298

Tabell A 3.3. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning i enlighet med hushållsmodellen, utan tillämpning av någon begränsningsregel

Bransch

Skatteökning utan

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Torv 27,6 5,1 37,2

Gruvor 662,6 8,6 53,1

Byggnadsstensbrott 82,9 5,1 34,3

Slakterier 638,4 1,2 10,3

Kvarnar 53,2 1,6 18,6

Fodermedel 27,1 1,2 22,9

Bagerier m.m.

389,1

3,2

14,1

Sockerkonfektyr 82,1 1,8 11,8

Pastaprodukter 75,8 0,9 9,1

Bransch

Skatteökning utan

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Spritdrycksindustri 138,4 1,5 12,0

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o.d.

64,2

4,1

21,6

Gardinindustri 98,3 1,5 7,5

Arbetskläder m.m. 14,1 0,5 2,8

Sågverk 393,7 1,2 12,8

Träskivor 127,0 3,7 24,9

Trähus 95,8 0,7 3,8

Träförpackning 15,1 0,8 4,7

Varor av kork, halm m.m.

15,0

1,5

5,6

Massa och papper

6769,4

7,4

84,1

Wellpappindustri 305,7 1,7 10,7

Bokförlag 41,5 0,2 0,8

Dagstidningstryckerier 103,8 0,5 2,5

Petroleumraffinaderier 263,6 4,5 39,5

Industrigaser 1017,6 3,5 35,8

Färgindustri 26,2 0,4 3,0

Farmaceutiska basprodukter 132,0 0,4 2,6

Tvättmedel 37,6 1,1 7,6

Sprängämnen 137,5 2,6 17,5

Däck och slangar 86,1 1,1 6,1

Plasthalvfabrikat 264,2 1,2 6,6

Planglas 305,0 6,5 31,2

Keramik 52,6 2,8 12,5

Cement och kalk 1051,2 14,1 79,6

Byggnadsstenvaror 199,2 6,5 36,4

Järn och stål

1176,0

2,3

22,6

Stålstångsdragerier 259,2 2,5 20,1

Ädelmetallverk 385,5 2,1 24,1

Metallstommar m.m. 80,1 0,5 2,9

Tankar m.m. 8,2 0,5 2,2

Smidning m.m. 161,7 0,9 3,7

Bestick 70,2 0,5 2,5

Stålfat och behållare

209,1

1,0

5,2

Motorer och turbiner

116,8

0,5

2,8

Ugnar och brännare

124,8

0,4

2,2

Jord- och skogsbruksmaskiner

13,3

0,3

2,1

Bransch

Skatteökning utan

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Träbearbetningsmaskiner 42,5 0,4 2,2

Metallurgimaskiner 137,0 0,4 2,6

Vapen och ammunition

12,7

0,3

1,4

Vitvaror 40,6 0,5 2,8

Kontrosmaskiner 13,8 0,2 1,1

Elmotorer och generatorer

20,8

0,3

1,6

Eldistributionsapparater 25,9 0,3 1,9

Elektrisk tråd och kabel

38,1

0,4

2,9

Batterier och ackumulatorer

11,0

1,1

3,6

Belysningsarmaturindustri 13,4 0,4 1,9

Elapparatur för fordon m.m.

8,6

0,2

1,2

Elektroniska komponenter 34,4 0,4 2,6

Radio- och TV-sändare m.m.

46,8

0,0

0,6

Radio- och TV-mottagare m.m.

12,7

0,1

1,0

Medicinsk utrustning 23,4 0,2 1,3

Mät- och kontrollinstrument

29,2

0,1

0,8

Optiska instrument 7,1 0,2 1,1

Motorfordon 283,7 0,2 2,9

Motorfordonskarosserier m.m. 74,1 0,6 3,5

Motorfordonsdelar och tillbehör

238,4

0,5

3,8

Skeppsvarv 22,8 0,5 2,7

Rälsfordonsindustri 19,7 0,3 2,5

Flygplansindustri 46,1 0,4 1,8

Motorcykelindustri 8,0 0,4 2,4

Sittmöbler och säten

98,2

0,4

2,3

Smycken 1,3 0,3 1,7

Sportvaror 15,3 0,6 2,7

Skrot och avfall

37,6

2,0

21,4

Restpost, företag <10 anställda

165,5

Summa:

17928

Tabell A 3.4. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning enligt hushållsmodellen med en begränsningsregel på 1 procent av försäljningsvärdet

Bransch

Sänkt

löneavgift

(mnkr)

Skatteökning efter

växling (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Torv -0,7 3,4 0,6 4,6

Gruvor -11,8 41,9 0,5 3,4

Byggnadsstensbrott -2,3 2,4 0,1 1,0

Slakterier -58,6 427,1 0,8 6,9

Kvarnar -2,7 25,2 0,8 8,8

Fodermedel -1,1 19,9 0,9 16,9

Bagerier m.m.

-26,1

52,0

0,4

1,9

Sockerkonfektyr -6,6 29,6 0,6 4,2

Pastaprodukter -7,9 58,3 0,7 7,0

Spritdrycksindustri -11,0 65,7 0,7 5,7

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o d

-2,8

7,1

0,5

2,4

Gardinindustri -12,4 42,7 0,7 3,3

Arbetskläder m.m.

-4,7

8,3

0,3

1,7

Sågverk -29,3 283,0 0,9 9,2

Träskivor -4,8 22,6 0,7 4,4

Trähus -23,8 67,9 0,5 2,7

Träförpackning -3,1 11,3 0,6 3,5

Varor av kork, halm m.m.

-2,5

7,1

0,7

2,7

Massa och papper

-76,3

522,6

0,6

6,5

Wellpappindustri -27,0 128,4 0,7 4,5

Bokförlag -47,3 -6,6 0,0 -0,1

Dagstidningstryckerier -39,2 58,9 0,3 1,4

Petroleumraffinaderier -6,3 39,4 0,7 5,9

Industrigaser -27,0 199,7 0,7 7,0

Färgindustri -8,2 16,2 0,3 1,9

Farmaceutiska basprodukter

-47,3

75,2

0,2

1,5

Tvättmedel -4,7 26,6 0,8 5,4

Sprängämnen -7,4 24,7 0,5 3,1

Däck och slangar

-13,5

57,8

0,8

4,1

Plasthalvfabrikat -37,8 170,3 0,8 4,3

Planglas -9,3 -13,0 -0,3 -1,3

Keramik -4,0 6,0 0,3 1,4

Cement och kalk

-12,5

15,4

0,2

1,2

Bransch

Sänkt

löneavgift

(mnkr)

Skatteökning efter

växling (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Byggnadsstenvaror -5,2 -11,5 -0,4 -2,1

Järn och stål

-49,4

310,4

0,6

6,0

Stålstångsdragerier -12,2 72,8 0,7 5,6

Ädelmetallverk -15,2 150,7 0,8 9,4

Metallstommar m.m.

-26,5

47,9

0,3

1,7

Tankar m.m.

-3,5

4,1

0,2

1,1

Smidning mm

-41,4

112,1

0,6

2,6

Bestick -27,2 40,0 0,3 1,4

Stålfat och behållare

-38,1

154,7

0,7

3,8

Motorer och turbiner

-39,8

74,0

0,3

1,8

Ugnar och brännare

-54,1

63,9

0,2

1,1

Jord- och skogsbruksmaskiner

-6,0

6,5

0,1

1,0

Träbearbetningsmaskiner -18,0 22,3 0,2 1,2

Metallurgimaskiner -49,6 79,9 0,3 1,5

Vapen och ammunition

-8,9

3,1

0,1

0,3

Vitvaror -13,8 25,2 0,3 1,7

Kontrosmaskiner -11,4 2,2 0,0 0,2

Elmotorer och generatorer

-12,7

7,5

0,1

0,6

Eldistributionsapparater -12,7 11,6 0,1 0,9

Elektrisk tråd och kabel

-12,4

25,3

0,3

1,9

Batterier och ackumulatorer

-2,9

5,8

0,6

1,9

Belysningsarmaturindustri -6,7 5,8 0,2 0,8

Elapparatur för fordon m.m.

-7,0

1,3

0,0

0,2

Elektroniska komponenter

-12,3

21,6

0,3

1,7

Radio- och TV-sändare m.m.

-69,9

-23,4

0,0

-0,3

Radio och TV-mottagare m.m.

-11,8

0,9

0,0

0,1

Medicinsk utrustning

-16,9

6,0

0,1

0,3

Mät- och kontrollinstrument

-33,1

-4,4

0,0

-0,1

Optiska instrument

-5,9

1,1

0,0

0,2

Motorfordon -93,2 180,3 0,1 1,8

Motorfordonskarosserier m.m.

-20,3

47,6

0,4

2,2

Motorfordonsdelar och tillbehör -58,8

168,0

0,4

2,7

Skeppsvarv -7,9 13,9 0,3 1,7

Rälsfordonsindustri -7,6 10,8 0,2 1,4

Flygplansindustri -24,8 20,7 0,2 0,8

Motorcykelindustri -3,2 4,2 0,2 1,2

Sittmöbler och säten

-40,7

52,4

0,2

1,2

Bransch

Sänkt

löneavgift

(mnkr)

Skatteökning efter

växling (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel av

lönekostnader (%)

Smycken -0,7 0,5 0,1 0,6

Sportvaror -5,4 8,7 0,3 1,5

Skrot och avfall

-1,7

16,0

0,9

9,1

Restpost, företag <10 anställda -361,0

-211,9

Summa: -1830 4026

Tabell A 3.5. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning i enlighet med en fullt finansierad modell (”proportionell”) med en begränsningsregel på 1 procent av försäljningsvärdet

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Torv 4,1 0,8 5,6

Gruvor 53,7 0,7 4,3

Byggnadsstensbrott 4,7 0,3 1,9

Slakterier 180,5 0,3 2,9

Kvarnar 15,0 0,5 5,2

Fodermedel 7,8 0,3 6,6

Bagerier m.m. 78,2 0,6 2,8

Sockerkonfektyr 20,3 0,4 2,9

Pastaprodukter 18,4 0,2 2,2

Spritdrycksindustri 36,7 0,4 3,2

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o.d. 10,0 0,6 3,4

Gardinindustri 27,0 0,4 2,1

Arbetskläder m.m. 4,1 0,2 0,8

Sågverk 135,3 0,4 4,4

Träskivor 27,5 0,8 5,4

Trähus 31,4 0,2 1,3

Träförpackning 4,8 0,3 1,5

Varor av kork, halm m.m.

5,2

0,5

2,0

Massa och papper

598,9

0,7

7,4

Wellpappindustri 92,6 0,5 3,3

Bokförlag 14,6 0,1 0,3

Dagstidningstryckerier 32,7 0,2 0,8

Petroleumraffinaderier 45,7 0,8 6,8

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Industrigaser 226,6 0,8 8,0

Färgindustri 7,9 0,1 0,9

Farmaceutiska basprodukter 39,3 0,1 0,8

Tvättmedel 11,4 0,3 2,3

Sprängämnen 30,8 0,6 3,9

Däck och slangar 26,7 0,3 1,9

Plasthalvfabrikat 85,7 0,4 2,1

Planglas -3,8 -0,1 -0,4

Keramik 10,0 0,5 2,4

Cement och kalk 27,9 0,4 2,1

Byggnadsstenvaror -6,3 -0,2 -1,2

Järn och stål

278,3

0,5

5,3

Stålstångsdragerier 75,6 0,7 5,9

Ädelmetallverk 127,6 0,7 8,0

Metallstommar m.m. 23,9 0,2 0,9

Tankar m.m. 2,5 0,1 0,7

Smidning m.m. 51,5 0,3 1,2

Bestick 23,0 0,2 0,8

Stålfat och behållare

63,9

0,3

1,6

Motorer och turbiner

40,2

0,2

1,0

Ugnar och brännare

39,4

0,1

0,7

Jord- och skogsbruksmaskiner

4,1

0,1

0,6

Träbearbetningsmaskiner 13,5 0,1 0,7

Metallurgimaskiner 43,1 0,1 0,8

Vapen och ammunition

4,0

0,1

0,4

Vitvaror 13,4 0,2 0,9

Kontrosmaskiner 4,8 0,1 0,4

Elmotorer och generatorer

7,0

0,1

0,5

Eldistributionsapparater 8,0 0,1 0,6

Elektrisk tråd och kabel

13,7

0,1

1,0

Batterier och ackumulatorer

3,0

0,3

1,0

Belysningsarmaturindustri 4,0 0,1 0,6

Elapparatur för fordon m.m.

2,9

0,1

0,4

Elektroniska komponenter 12,2 0,2 0,9

Radio- och TV-sändare m.m.

16,9

0,0

0,2

Radio och TV-mottagare m.m.

4,7

0,0

0,4

Medicinsk utrustning 8,2 0,1 0,5

Bransch

Skatteökning med

begränsningsregel

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Mät- och kontrollinstrument

10,3

0,0

0,3

Optiska instrument 2,5 0,1 0,4

Motorfordon 94,7 0,1 1,0

Motorfordonskarosserier m.m. 21,2 0,2 1,0

Motorfordonsdelar och tillbehör

76,6

0,2

1,2

Skeppsvarv 7,4 0,2 0,9

Rälsfordonsindustri 6,0 0,1 0,8

Flygplansindustri 16,5 0,1 0,6

Motorcykelindustri 2,3 0,1 0,7

Sittmöbler och säten

31,2

0,1

0,7

Smycken 0,4 0,1 0,5

Sportvaror 4,5 0,2 0,8

Skrot och avfall

12,9

0,7

7,3

Restpost, företag <10 anställda

44,8

Summa:

3126

Tabell A 3.6. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning i enlighet med en fullt finansierad modell (”CO

2

-tung”) med

en begränsningsregel på 1 procent av försäljningsvärdet

Bransch

Skatteökning

3 %- villkor

(mnkr)

Skatteökning 0,5 %-

villkor (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnader (%)

Torv 8,4 4,1 0,8 5,6

Gruvor 193,8 53,7 0,7 4,3

Byggnadsstensbrott 40,1 4,7 0,3 1,9

Slakterier 246,6 246,6 0,5 4,0

Kvarnar 20,8 20,8 0,6 7,2

Fodermedel 10,0 10,0 0,4 8,5

Bagerier m.m.

204,0

78,2

0,6

2,8

Sockerkonfektyr 37,8 36,2 0,8 5,2

Pastaprodukter 35,5 35,5 0,4 4,3

Spritdrycksindustri 57,5 57,5 0,6 5,0

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o.d.

31,2

10,0

0,6

3,4

Gardinindustri 40,2 40,2 0,6 3,1

Bransch

Skatteökning

3 %- villkor

(mnkr)

Skatteökning 0,5 %-

villkor (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnader (%)

Arbetskläder m.m.

5,1

5,1

0,2

1,0

Sågverk 106,0 106,0 0,3 3,4

Träskivor 41,1 27,5 0,8 5,4

Trähus 28,7 28,7 0,2 1,1

Träförpackning 4,7 4,7 0,2 1,5

Varor av kork, halm m.m.

4,0

4,0

0,4

1,5

Massa och papper

2103,1

598,9

0,7

7,4

Wellpappindustri 107,3 107,3 0,6 3,8

Bokförlag 10,5 10,5 0,0 0,2

Dagstidningstryckerier 34,2 34,2 0,2 0,8

Petroleumraffinaderier 81,6 45,7 0,8 6,8

Industrigaser 226,6 226,6 0,8 8,0

Färgindustri 9,1 9,1 0,1 1,1

Farmaceutiska basprodukter

47,0

47,0

0,1

0,9

Tvättmedel 12,9 12,9 0,4 2,6

Sprängämnen 32,1 32,1 0,6 4,1

Däck och slangar

28,9

28,9

0,4

2,0

Plasthalvfabrikat 80,8 80,8 0,4 2,0

Planglas 163,9 -3,8 -0,1 -0,4

Keramik 29,0 10,0 0,5 2,4

Cement och kalk

776,9

27,9

0,4

2,1

Byggnadsstenvaror 115,5 -6,3 -0,2 -1,2

Järn och stål

568,7

359,9

0,7

6,9

Stålstångsdragerier 97,8 85,0 0,8 6,6

Ädelmetallverk 113,3 113,3 0,6 7,1

Metallstommar m.m.

28,6

28,6

0,2

1,0

Tankar m.m.

2,7

2,7

0,2

0,7

Smidning m.m.

51,3

51,3

0,3

1,2

Bestick 21,0 21,0 0,1 0,7

Stålfat och behållare

72,2

72,2

0,3

1,8

Motorer och turbiner

31,4

31,4

0,1

0,7

Ugnar och brännare

40,3

40,3

0,1

0,7

Jord- och

skogsbruksmaskiner

4,4 4,4 0,1 0,7

Träbearbetningsmaskiner 13,6 13,6 0,1 0,7

Metallurgimaskiner 44,5 44,5 0,1 0,9

Vapen och ammunition

4,1

4,1

0,1

0,4

Bransch

Skatteökning

3 %- villkor

(mnkr)

Skatteökning 0,5 %-

villkor (mnkr)

Skatteökning andel av

produktionsvärde (%)

Skatteökning andel

av lönekostnader (%)

Vitvaror 12,1 12,1 0,2 0,8

Kontrosmaskiner 3,5 3,5 0,0 0,3

Elmotorer och generatorer

5,8

5,8

0,1

0,4

Eldistributionsapparater 8,7 8,7 0,1 0,7

Elektrisk tråd och kabel

9,0

9,0

0,1

0,7

Batterier och ackumulatorer

4,5

4,5

0,5

1,5

Belysningsarmaturindustri 4,7 4,7 0,1 0,7

Elapparatur för fordon m.m.

2,5 2,5

0,1

0,3

Elektroniska komponenter

8,6

8,6

0,1

0,7

Radio- och TV-sändare m.m.

11,0

11,0

0,0

0,1

Radio och TV-mottagare

m.m.

2,9 2,9 0,0 0,2

Medicinsk utrustning

6,1

6,1

0,1

0,3

Mät- och kontrollinstrument

7,4

7,4

0,0

0,2

Optiska instrument

1,8

1,8

0,1

0,3

Motorfordon 82,1 82,1 0,1 0,8

Motorfordonskarosserier

m.m.

28,5 28,5 0,2 1,3

Motorfordonsdelar och

tillbehör

74,7 74,7 0,2 1,2

Skeppsvarv 6,9 6,9 0,2 0,8

Rälsfordonsindustri 6,9 6,9 0,1 0,9

Flygplansindustri 11,2 11,2 0,1 0,4

Motorcykelindustri 3,0 3,0 0,2 0,9

Sittmöbler och säten

31,3

31,3

0,1

0,7

Smycken 0,4 0,4 0,1 0,6

Sportvaror 5,5 5,5 0,2 1,0

Skrot och avfall

10,2

10,2

0,5

5,8

Restpost, företag <10

anställd.

68,1 68,1

Summa: 6486 3325

Tabell A 3.7. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning i enlighet med tröskelmodellen (80/10) utan ”mjuk” övergång mellan den högre respektive lägre skattenivån

Bransch

Skatteökning med två

nivåer (mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Torv 1,5 0,3 2,0

Gruvor 43,2 0,6 3,5

Byggnadsstensbrott -3,2 -0,2 -1,3

Slakterier 8,1 0,0 0,1

Kvarnar 0,7 0,0 0,2

Fodermedel 0,5 0,0 0,4

Bagerier m.m.

-4,4

0,0

-0,2

Sockerkonfektyr -1,9 0,0 -0,3

Pastaprodukter -2,1 0,0 -0,2

Spritdrycksindustri -0,7 0,0 -0,1

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o d

0,8

0,1

0,3

Gardinindustri 0,4 0,0 0,0

Arbetskläder m.m. 0,3 0,0 0,1

Sågverk 29,0 0,1 0,9

Träskivor 5,5 0,2 1,1

Trähus 5,5 0,0 0,2

Träförpackning 0,8 0,0 0,2

Varor av kork, halm m.m.

1,1

0,1

0,4

Massa och papper

360,0

0,4

4,5

Wellpappindustri 10,0 0,1 0,4

Bokförlag 32,5 0,1 0,7

Dagstidningstryckerier 4,7 0,0 0,1

Petroleumraffinaderier 13,5 0,2 2,0

Industrigaser 40,7 0,1 1,4

Färgindustri 0,9 0,0 0,1

Farmaceutiska basprodukter 96,0 0,3 1,9

Tvättmedel 1,2 0,0 0,3

Sprängämnen -6,3 -0,1 -0,8

Däck och slangar 3,5 0,0 0,2

Plasthalvfabrikat 140,3 0,1 0,4

Planglas -20,1 -0,4 -2,1

Keramik -3,5 -0,2 -0,8

Bransch

Skatteökning med två

nivåer (mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Cement och kalk 58,3 0,8 4,4

Byggnadsstenvaror -16,9 -0,6 -3,1

Järn och stål

-39,3

-0,1

-0,8

Stålstångsdragerier 5,6 0,1 0,4

Ädelmetallverk 23,6 0,1 1,5

Metallstommar m.m. 2,3 0,0 0,1

Tankar m.m. 0,3 0,0 0,1

Smidning mm 7,9 0,0 0,2

Bestick 4,0 0,0 0,1

Stålfat och behållare

7,4

0,0

0,2

Motorer och turbiner

8,7

0,0

0,2

Ugnar och brännare

5,7

0,0

0,1

Jord- och skogsbruksmaskiner

0,5

0,0

0,1

Träbearbetningsmaskiner 2,0 0,0 0,1

Metallurgimaskiner 6,1 0,0 0,1

Vapen och ammunition

0,6

0,0

0,1

Vitvaror 2,4 0,0 0,2

Kontrosmaskiner 1,1 0,0 0,1

Elmotorer och generatorer

16,0

0,2

1,2

Eldistributionsapparater 1,0 0,0 0,1

Elektrisk tråd och kabel

3,4

0,0

0,3

Batterier och ackumulatorer

0,0

0,0

0,0

Belysningsarmaturindustri 0,4 0,0 0,1

Elapparatur för fordon m.m.

6,6

0,1

0,9

Elektroniska komponenter 2,9 0,0 0,2

Radio- och TV-sändare m.m.

37,1

0,0

0,5

Radio och TV-mottagare m.m.

10,1

0,1

0,8

Medicinsk utrustning 18,2 0,2 1,0

Mät- och kontrollinstrument

22,8

0,1

0,7

Optiska instrument 0,6 0,0 0,1

Motorfordon 18,2 0,0 0,2

Motorfordonskarosserier m.m. 1,2 0,0 0,1

Motorfordonsdelar och tillbehör

12,3

0,0

0,2

Skeppsvarv 1,3 0,0 0,2

Rälsfordonsindustri 0,7 0,0 0,1

Flygplansindustri 4,0 0,0 0,2

Motorcykelindustri 0,2 0,0 0,0

Bransch

Skatteökning med två

nivåer (mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Sittmöbler och säten

4,7

0,0

0,1

Smycken 1,0 0,2 1,2

Sportvaror 0,3 0,0 0,1

Skrot och avfall

2,7

0,1

1,5

Restpost, företag <10 anställda

116,0

Summa:

995

Tabell A 3.8. Effekter på branschnivå av att införa energibeskattning i enlighet med den icke-linjära modellen då övergången från den högre till den lägre skattenivån sker gradvis

Bransch

Skatteökning med två nivåer

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Torv 2,0 0,4 2,8

Gruvor 43,2 0,6 3,5

Byggnadsstensbrott 5,0 0,3 2,1

Slakterier 150,3 0,3 2,4

Kvarnar 9,5 0,3 3,3

Fodermedel 3,4 0,1 2,9

Bagerier m.m.

54,6

0,4

2,0

Sockerkonfektyr 9,3 0,2 1,3

Pastaprodukter 26,6 0,3 3,2

Spritdrycksindustri 44,7 0,5 3,9

Tobaksindustri 0,0 0,0 0,0

Bomullsgarnsindustri o.d.

15,1

1,0

5,1

Gardinindustri 29,6 0,5 2,3

Arbetskläder m.m.

6,6

0,2

1,3

Sågverk 101,3 0,3 3,3

Träskivor 5,5 0,2 1,1

Trähus 45,7 0,3 1,8

Träförpackning 6,7 0,4 2,1

Varor av kork, halm m.m.

7,0

0,7

2,6

Massa och papper

360,0

0,4

4,5

Wellpappindustri 77,0 0,4 2,7

Bokförlag 22,1 0,1 0,4

Dagstidningstryckerier 51,0 0,3 1,2

Bransch

Skatteökning med två nivåer

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Petroleumraffinaderier 13,5 0,2 2,0

Industrigaser 40,7 0,1 1,4

Färgindustri 12,3 0,2 1,4

Farmaceutiska basprodukter 63,0 0,2 1,3

Tvättmedel 8,1 0,2 1,6

Sprängämnen -6,3 -0,1 -0,8

Däck och slangar 33,3 0,4 2,3

Plasthalvfabrikat 96,1 0,4 2,4

Planglas -20,1 -0,4 -2,1

Keramik 9,0 0,5 2,1

Cement och kalk 58,3 0,8 4,4

Byggnadsstenvaror -16,9 -0,6 -3,1

Järn och stål

-11,9

0,0

-0,2

Stålstångsdragerier 8,3 0,1 0,6

Ädelmetallverk 23,6 0,1 1,5

Metallstommar m.m. 36,6 0,2 1,3

Tankar m.m. 3,8 0,2 1,0

Smidning mm 77,5 0,4 1,8

Bestick 34,0 0,2 1,2

Stålfat och behållare

84,7

0,4

2,1

Motorer och turbiner

58,7

0,3

1,4

Ugnar och brännare

61,8

0,2

1,1

Jord- och skogsbruksmaskiner

6,5

0,1

1,0

Träbearbetningsmaskiner 21,2 0,2 1,1

Metallurgimaskiner 66,5 0,2 1,3

Vapen och ammunition

6,3

0,2

0,7

Vitvaror 19,7 0,2 1,4

Kontrosmaskiner 7,3 0,1 0,6

Elmotorer och generatorer

10,8

0,1

0,8

Eldistributionsapparater 12,7 0,2 0,9

Elektrisk tråd och kabel

19,5

0,2

1,5

Batterier och ackumulatorer

4,7

0,5

1,6

Belysningsarmaturindustri 6,4 0,2 0,9

Elapparatur för fordon m.m.

4,4

0,1

0,6

Elektroniska komponenter 17,9 0,2 1,4

Radio- och TV-sändare m.m.

25,4

0,0

0,3

Radio och TV-mottagare m.m.

7,0

0,1

0,6

Bransch

Skatteökning med två nivåer

(mnkr)

Skatteökning i procent av

produktionsvärde

Skatteökning i procent av

lönekostnad

Medicinsk utrustning

12,4

0,1

0,7

Mät- och kontrollinstrument

15,5

0,1

0,4

Optiska instrument

3,8

0,1

0,6

Motorfordon 145,8 0,1 1,5

Motorfordonskarosserier m.m.

13,1

0,1

0,6

Motorfordonsdelar och tillbehör

100,1

0,2

1,6

Skeppsvarv 11,3 0,3 1,4

Rälsfordonsindustri 9,1 0,2 1,1

Flygplansindustri 24,8 0,2 0,9

Motorcykelindustri 3,6 0,2 1,1

Sittmöbler och säten

47,0

0,2

1,1

Smycken 0,6 0,1 0,8

Sportvaror 7,2 0,3 1,3

Skrot och avfall

10,7

0,6

6,1

Restpost, företag <10 anställd.

74,6

Summa: 2460

4. Begränsningsregeln i ett EGperspektiv m.m.

Utmärkande drag för kommitténs modell är att den behandlar näringslivet enhetligt i energibeskattningshänseende, vilket ligger i linje med kommitténs direktiv vari anförs att en likartad energibeskattning skall gälla inom olika samhällssektorer.

I modellen ingår även en begränsningsregel, vilken avser att begränsa företagens energiskattebelastning till högst 0,7 procent av försäljningsvärdet. Dock måste EG:s minimiskattenivåer iakttas. Som förutsättning för tillämpning av begränsningsregeln gäller att den i det kommande energibeskattningsdirektivet angivna definitionen på energiintensiv verksamhet måste vara uppfylld. I kapitlet redovisar kommittén framförallt sin bedömning av begränsningsregeln i statsstödshänseende. Kapitlet kompletterar därigenom kapitel 3 i vissa avseenden. Dessutom ges kommitténs definition av näringslivet.

4.1. Hur skall näringslivet definieras?

Kommitténs förslag: Till skillnad mot dagens olika skattesatser

för tillverkningsindustrin m.fl. kontra övrigsektorn (hushåll, tjänstesektor m.m.) föreslår kommittén en generell nivå för näringslivet (inklusive energiomvandlingssektorn). Näringslivets energianvändning likställs därmed i beskattningshänseende. För att tillämpa en generell näringslivsnivå på beskattningen krävs att näringslivet definieras på ett sådant sätt att en tydlig gräns går mellan näringslivet och övriga samhällssektorer. Kommittén föreslår att begreppet näringsverksamhet, såsom det kommer till uttryck i 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), skall definiera näringslivet.

Det har redan tidigare funnits ett behov av att i lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE, definiera yrkesmässig verksamhet. Detta hänger främst samman med att det enligt artikel 4 a i cirkulationsdirektivet

1

är en förutsättning för att kunna godkännas som upp-

lagshavare att hanteringen av bränslen sker i sökandens yrkesmässiga verksamhet.

I 1 kap. 4 LSE definieras yrkesmässig verksamhet. Enligt paragrafen är en verksamhet yrkesmässig om den (1) utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), eller (2) bedrivs i former som är jämförliga med en till sådan näringsverksamhet bedriven rörelse och ersättningen för omsättningen i verksamheten under ett kalenderår överstiger 30 000 kr. Enligt 13 kap. 1 § inkomstskattelagen räknas till inkomstslaget näringsverksamhet inkomster och utgifter på grund av näringsverksamhet. Med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Innehav av näringsfastigheter och näringsbostadsrätter samt av avverkningsrätt till skog räknas alltid som näringsverksamhet. Privatbostadsfastigheter, privatbostadsrätter och andra privatbostäder kan inte ingå i en näringsverksamhet. Kriterierna för inkomstslaget näringsverksamhet är i princip varaktighet, självständighet och vinstsyfte.

Definitionen i i 1 kap. 4 LSE överensstämmer med 4 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Mervärdesskatteutredningen har dock i betänkandet Mervärdesskatt i ett EG-rättsligt perspektiv (SOU 2002:74) föreslagit att bestämmelsen utmönstras och att i stället begreppet beskattningsbar person ersätter yrkesmässig verksamhet vid avgränsningen av mervärdesskattens tillämpningsområde.

Det skulle då för kommitténs vidkommande kunna övervägas om de indirekta skatterna på något sätt skulle harmoniseras i detta avseende. Något egentligt skäl härför kan kommittén emellertid inte finna. Tvärtom talar starka skäl för att använda sig av den definition som redan idag finns intagen i LSE. Detta är därför kommitténs förslag.

1 Rådets direktiv (92/12/EEG) av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 23.3.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets direktiv (96/99/EG) av den 30 december 1996 (EGT L 8, 11.1.1997, s. 12).

4.2. En ny generell nedsättningsregel begränsningsregeln

Kommitténs förslag: En objektiv och generellt verkande

begränsningsregel införs. Denna skall gälla i stället för nu gällande 0,8- och 1,2-procentsregler. Regeln är utformad för att begränsa energi- och koldioxidskatteuttaget för de mest energiintensiva företagen. Nivån sätts till 0,7 procent av företagets försäljningsvärde.

Regeln har utförligt kommenterats i kapitel 3. Allmänt kan dock sägas att regeln utnyttjar den definition av försäljningsvärde som hittills tillämpats vad beträffar 0,8-procentsregeln. Några tillämpningsproblem bör därför inte uppstå. En skillnad i tillämpningen är dock att den nya regeln är en takregel och att någon skatt därför inte skall utgå när skatten överstiger 0,7 procent av företagets försäljningsvärde. För den nuvarande 0,8procentsregeln gäller att 24 procent av den överstigande skatten skall betalas. Denna förändring bör dock inte innebära några problem i tillämpningen.

4.3. Begränsningsregelns förenlighet med EG:s regler om statligt stöd

4.3.1. Bakgrund

Vid utformningen av kommitténs förslag har ambitionen varit att göra det så lite beroende av EG-kommissionens skönsmässiga bedömningar som möjligt. Med detta får förstås att systemet utformats för att i möjligaste mån undvika att klassificeras som statsstöd. Ett sådant system har fördelen av att inte behöva vara beroende av kommissionens godkännande, vilket i sin tur medför bättre förutsättningar att vara långsiktigt hållbart då det inte är avhängigt tidsbegränsade beslut. Av konkurrensskäl är det dock nödvändigt att införa den föreslagna begränsningsregeln i systemet. Detta är en regel som kan komma att ifrågasättas av kommissionen då den utgör en avvikelse från systemet. Avsnittet nedan syftar till att utifrån EG-domstolens praxis ge stöd för kommitténs bedömning att en begränsningsregel med den objektiva utformning som kommittén föreslår inte är statsstöd utan i stället en allmän

åtgärd, eller möjligen ett undantag som är berättigat av det allmänna energibeskattningssystemets karaktär och systematik.

4.3.2. EG:s regler om statligt stöd

I kapitel 12.6 ges en utförlig redovisning för EG:s statsstödsregler, varför kommittén inledningsvis hänvisar till det avsnittet. I förevarande sammanhang är det framförallt fråga om att bedöma huruvida begränsningsregeln kan anses uppfylla det s.k. selektivitetskriteriet (se 12.6.1), eller om regeln kan betraktas som en allmän åtgärd. För att göra den bedömningen är det nödvändigt att analysera EG-domstolens praxis på området. EG-domstolen är enligt artikel 220 i EG-fördraget den högste uttolkaren av EGrätten och kan således deklarera rätten för samtliga medlemsstater med bindande verkan. Detta senare är viktigt att hålla i minnet vid bedömning av kommissionens uttalanden i olika sammanhang.

4.3.3. EG-domstolens praxis

En analys av EG-domstolens praxis bör göras med vetskapen om att domstolens rättstillämpning är dynamisk och kan förändras. När det gäller statsstödsreglerna finns enligt vår uppfattning ändå en förhållandevis hög grad av konsekvens i de bedömningar som domstolen gjort genom åren. Kommittén tar i det följande upp och berör en del av den rättspraxis som kan vara till särskild ledning för tolkning av frågan om den av kommittén föreslagna begränsningsregeln utgör statsstöd, dvs. om den uppfyller selektivitetskriteriet eller inte.

Mål C-173/73, Italien mot kommissionen.

2

Det här målet är

sedan början av sjuttiotalet. Det hindrar dock inte domstolen själv från att åberopa det från gång till gång. Målet tas också upp på flera håll i doktrinen och får anses fortsatt relevant. I målet hade den italienska staten infört en skatteförmån för textil- och klädestillverkningsindustrin samt för mindre näringsidkare såsom hantverkare. Förmånen bestod i nedsättning av sociala avgifter hänförliga till barnbidrag från 15 till 10 procent. Förmånen hade inte anmälts till kommissionen som genom beslut krävde att den

2 Mål 173/73 Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321.

italienska regeringen skulle upphöra med åtgärden. Beslutet överklagades till domstolen. Domstolen klargjorde att det är en åtgärds effekt och inte syftet bakom en åtgärd som är avgörande för om statligt stöd föreligger. Domstolens bedömning gick i korthet ut på att domstolen ansåg att statligt stöd förelåg eftersom åtgärden fick till effekt att produktionskostnaderna minskade för den italienska textilsektorn.

Mål C-75/97, Belgien mot kommissionen.

3

I målet var fråga om

en åtgärd som innebar att vissa företag fick delvis befrielse från sociala avgifter. Åtgärden var begränsad till att avse arbetare som arbetade ett visst antal timmar. Vissa särskilt angivna sektorer av förädlingsindustrin fick förhöjda avdrag eftersom dessa sektorer av den belgiska lagstiftaren ansågs vara utsatta för internationell konkurrens. Dessa sektorer utpekades genom hänvisningar i lagstiftningen till bland annat den statistiska näringsgrensindelning som följer av rådets förordning nr 3037/90. Kommissionen hade i beslut underkänt åtgärden såsom varande otillåtet statligt stöd. Den belgiska regeringen överklagade beslutet till EG-domstolen.

Domstolen resonerar i domen en hel del kring förutsättningarna för huruvida åtgärden skall bedömas uppfylla selektivitetskriteriet. Domstolen instämde inledningsvis i den belgiska regeringens och kommissionens gemensamma ståndpunkt att begränsningen av de omtvistade åtgärderna till att omfatta enbart arbetare och dessutom till dem vars arbetstid överskrider ett visst antal timmar inte var tillräckligt för att kunna leda till slutsatsen att det föreligger ett statligt stöd i den mening som avses i fördraget.

Domstolen invände däremot mot att de höjda avdragen enbart omfattade företag inom vissa sektorer av förädlingsindustrin. Den belgiska regeringen medgav att företag inom andra sektorer, som emellertid även de kännetecknas av att där förekommer manuell arbetskraft, inte omfattas av förmånen av de höjda avdragen. Bland dessa förekommer dels företag inom sektorer av förädlingsindustrin som inte utpekats i lagstiftningen, dels de som tillhör tjänstesektorn och byggbranschen. Domstolen anförde vidare att kommissionen i motiveringen till det ifrågasatta beslutet med rätta konstaterat att begränsningen av de höjda avdragen till vissa verksamhetssektorer innebär att dessa avdrag är selektiva. Varken det höga antal företag som åtnjuter stöd eller den omständigheten att dessa företag tillhör olika och betydande

3 Mål C-75/97 Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671.

industrisektorer medför att åtgärden utgör en allmän ekonomiskpolitisk åtgärd. Domstolens slutsats var att en åtgärd, som har till syfte att främja att det skapas arbetstillfällen genom att för vissa företag minska de sociala avgifterna, kvalificeras som statligt stöd när den inte är berättigad genom det allmänna socialförsäkringssystemets karaktär eller systematik.

Mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen.

4

I målet var fråga

om en skattelättnad som under vissa förutsättningar kunde utges till förmån för företag med högst 250 anställda och med säte och bolagsledning i de nya tyska delstaterna eller i Västberlin. Av särskild betydelse i förevarande sammanhang är det uttalande domstolen gör i p. 22 där man säger att det är ostridigt att den skattelättnad som beviljas skattskyldiga, som säljer vissa tillgångar och som kan avräkna vinsten från försäljningen vid förvärv av andra tillgångar, ger dessa en förmån, som på grund av att det är en generell regel som tillämpas utan åtskillnad på alla näringsidkare, inte utgör ett stöd till de skattskyldiga i den mening som avses i relevanta bestämmelser i fördraget. Däremot ansåg domstolen den aktuella åtgärden vara statligt stöd, bland annat beroende på den regionala differentieringen som var en del av åtgärden.

Mål C-143/99, Adria-Wien m.fl.

5

Målet refereras mera utförligt

i avsnitt 12.6.6. Kommittén går här endast in på domstolens belysning av frågan om selektivitet Vid en analys av domstolens dom kan inledningsvis konstateras att omständigheterna i sak inte i någon avgörande del skiljer sig från ett liknande tänkt svenskt återbetalningssystem. Frågan är då vad domstolen sagt om detta. Inte förvånande blir svaret att systemet är selektivt om det endast avser tillverkande företag. När det gäller en statlig åtgärd som utan åtskillnad gynnar alla företag som är etablerade i landet anför domstolen att en sådan åtgärd inte kan utgöra ett statligt stöd. Domstolen anför vidare att nationella bestämmelser, som de som är aktuella i målet, inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 i fördraget, när de är tillämpliga på alla företag som är etablerade i landet, oavsett företagens verksamhetsinriktning.

4 Mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000 s- I-6857. 5 Mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365.

4.3.4. Bedömning

Kommitténs bedömning: Begränsningsregeln utgör inte stats-

stöd enligt EG-fördraget och behöver därför inte anmälas till EG-kommissionen för prövning.

Enligt kommitténs mening är begränsningsregeln utformad på ett sådant sätt att den svårligen kan betraktas som statsstöd. Den omfattar hela näringslivet och begränsar skatten enligt ett objektivt kriterium. Inte heller finns det något utrymme för skönsmässiga bedömningar från statsmakternas sida. Den rättspraxis som redovisats ovan ger fullt stöd för denna bedömning. Ytterligare stöd för att ha två olika beskattningsnivåer finns i det nya energibeskattningsdirektivet, även om detta i sig inte är någon garanti för att en regel inte skall klassificeras som statsstöd.

Del II Del II Del II Del II

Beskattningen av Beskattningen av Beskattningen av Beskattningen av

brän brän brän bränsssslen, el len, el len, el len, el

och vä och vä och vä och värrrrme me me me

5. Beskattningen av bränslen

I kapitlet lämnar kommittén förslag på förändringar inom bränslebeskattningen, framförallt med avseende på de möjligheter till skattebefrielse som ges idag. Såväl det kommande energibeskattningsdirektivet som kommitténs förslag om en generell energibeskattningsmodell för hela näringslivet medför också att en översyn av dessa regler är nödvändig. Av kommittédirektiven framgår dessutom att kommittén skall överväga det eventuella behovet av förändringar av regeln om skattefrihet för bränsle som används för annat ändamål än motordrift och uppvärmning.

I kapitlet återfinns vidare en genomgång av energianvändningen inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna och en redogörelse för den skattemässiga behandlingen av bränsleanvändningen inom dessa sektorer.

I appendix ges en närmare redogörelse för de processer som behandlas i den fortsatta framställningen, och då framförallt i anslutning till avsnitt 5.2.1.

5.1. Allmänt om beskattningen av bränslen

En översiktlig redogörelse för den svenska bränslebeskattningen ges i kapitel 13. Som inledning på detta avsnitt kan anföras att utgångspunkten för den svenska beskattningen av bränslen är att fossila bränslen som används för motordrift och uppvärmning skall beskattas. Biobränslen beskattas inte (råtalloljan utgör ett undantag och beskattas av industripolitiska skäl). Inte heller beskattas fossila bränslen som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, dvs. i normalfallet såsom råvara, eller huvudsakligen som råvara.

5.2. Befrielse från skatt med stöd av 6 a kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE

I avsnittet redogörs för kommitténs ställningstaganden avseende de möjligheter till skattebefrielse som ges i 6 a kap. 1 § LSE. I nämnda paragraf har lagstiftaren samlat de flesta situationer i LSE som kan ge upphov till skattebefrielse (dock med undantag för de särskilda reglerna om skattenedsättning). En kort redogörelse för de olika möjligheterna till skattebefrielse återfinns i avsnitt 13.4.1.

5.2.1. Annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (punkten 1)

Bakgrund

Enligt 6 a kap. 1 § 1 LSE gäller befrielse från energi- och koldioxidskatten när bränsle förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Enligt denna bestämmelse medges befrielse för skatt på bränsle som används som råvara, vid kemiska reduktioner inom den kemiska processindustrin samt vid reduktionsprocesser, t.ex. masugnsprocessen. Med råvara bör avses bränsle som direkt – kemiskt oförändrat – ingår i tillverkade produkter, som t.ex. kol i kolstybb och elektrodmassa eller som beståndsdel i olika slag av reningsfilter. I vissa fall kan det ifrågasättas om bränslet i en enskild process används enbart för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller om en viss del kan anses gå åt till uppvärmning. Typexempel är när en del av bränslet tjänar till att skapa och upprätthålla temperatur och andra processförhållanden, som behövs för att en reduktionsprocess skall kunna genomföras. Det är av processtekniska skäl inte möjligt att göra någon direkt uppmätning av hur stor mängd bränsle som i dessa fall går åt till respektive ändamål. För att i sådana fall kunna medge skattebefrielse har lagstiftaren infört bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som förbrukats i en process där bränslet ”i allt väsentligt” används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (huvudsaklighetsprincipen).

Huvudsaklighetsprincipens utformning innebär att en huvudsaklighetsbedömning måste göras för att rätten till skattebefrielse skall kunna avgöras. Ett riktmärke för huvudsaklighetsprincipen

uttalades i förarbetena till bestämmelsens införande. Det var att om 70–75 procent av den totala bränsletillförseln i en process förbrukats för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, medges även avdrag för skatten på resterande 25–30 procent.

Punkten omfattar samtliga bränslen och medger, om förutsättningarna är uppfyllda, hel befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatt.

Skattebefrielse för mineraloljor som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning följer av mineraloljedirektivet. Motsvarande princip för kol och naturgas gäller allmänt i de medlemsstater som idag beskattar dessa bränslen och ligger till grund för det nya, i mars 2003 överenskomna energibeskattningsdirektivet.

Under behandlingen av det svenska statsstödsärendet1 avseende energiskatteordningen gjorde regeringen en sammanställning över de processer som var aktuella för tillämpning av den nu aktuella punkten, samt punkten 8 det s.k. metallurgiavdraget. Sammanställningen, som återges i kommissionens beslut, återfinns i tabell 5.1. Kommissionens beslut refereras i avsnitt 12.6.7. Aktuella processbeskrivningar m.m. återfinns i kapitlets appendix.

1 EG-kommissionens ärende: Statligt stöd nr. NN/3A/2001 och NN4/A/2001.

Tabell 5.1. Sammanställning över processer där skattefrihet ges genom ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, huvudsaklighetsprincipen eller metallurgiavdraget

Typ av process Bränsle

Skattefrihet genom

”andra ändamål” än motordrift eller

uppvärmning

Skattefrihet

genom

huvudsaklighets-

principen

Skattefrihet

genom metallurgi-

avdraget

1. Framställning av råjärn i masugn

Koks X (delvis) X

X

2. Framställning av pellets i sinterprocessen

Kol

X X

3. Framställning av järnsvamp

Kol X (allt)

X

4. Framställning av ferrolegeringar

Kol X (allt)

X

5. Användning av uppkolningsmedel i ljusbågsugnar

Kol X (allt)

6. Framställning av bly genom återvinning av förbrukade blyackumulatorer

Koks X (delvis)

7. Integrerad framställning av icke-järnmetaller 7.1 Koppar Olja X (allt)

7.2 Zink

a) Olja

b) Kol

a) X (delvis)

b) X (delvis)

a) X

b) X

b) X

7.3 Bly

Olja X (delvis) X

8. Framställning av väteperoxid

Gasol eller naturgas

X (delvis) X

9. Framställning av kimrök

Olja eller naturgas

X (delvis) X

Källa: Kommissionens beslut den 11 december 2002 i ärende nr NN 3/A/2001 och NN 4/A/2001.

Överväganden och bedömning

Kommitténs bedömning: Inga förändringar föreslås vad

beträffar utformningen av bestämmelsen, som medger skattefrihet när bränsle förbrukas för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning.

Av den processgenomgång som återfinns i appendix till kapitlet framgår att det är ett förhållandevis begränsat antal processer som kommer ifråga för bestämmelsen. Det är även ett ganska begränsat antal företag som använder sig av bestämmelsen. Den har därför särskild betydelse för de företag som kommer ifråga.

Bestämmelsen har nyligen prövats av kommissionen och befunnits konsistent med statsstödsreglerna.2 Den ligger också i linje med det kommande energibeskattningsdirektivet, där skattebefrielse kan medges för energiprodukter som dels förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, dels förbrukas för s.k. dubbel användning. Såvitt kommittén kan bedöma svarar den kommande regleringen i direktivform väl mot den nu gällande svenska bestämmelsen. Mot bakgrund av dels kommissionens inställning till bestämmelsen, dels det kommande energibeskattningsdirektivet kan kommittén inte finna något skäl att ändra bestämmelsens utformning.

5.2.2. Tåg, skepp, luftfartyg m.fl. i punkterna 2–5

Kommitténs bedömning: Inga förändringar föreslås vad

beträffar möjligheterna till skattebefrielse i punkterna 2–5.

För en närmare redovisning av punkternas materiella innehåll hänvisas till avsnitt 13.4.1.

Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel medges skattebefrielse med stöd av mineraloljedirektivet. Även det kommande energibeskattningsdirektivet ger medlemsstaterna en möjlighet att ha sådan skattebefrielse.

2 Kommissionens beslut den 11 december 2002 i ärende nr NN 3/A/2001 och NN 4/A/2001.

Skattefrihet gäller även för förbrukning i skepp och båtar, när dessa inte används för privata ändamål. I energibeskattningsdirektivet kommer fortsatt obligatorisk skattefrihet gälla för dessa skepp och båtar.

Motsvarande gäller för luftfartyg. Beträffande punkten 5 b som avser privat nöjesflygning grundar sig befrielsen dock på ett s.k. 8.4-beslut (se avsnitt 12.3.1) enligt vilket Sverige givits rätt att undanta även annan luftfart än yrkesmässig luftfart från beskattning. Detta gäller t.o.m. den 31 december 2006.

Enligt kommitténs uppfattning föreligger inte skäl att föreslå några förändringar av dessa möjligheter till skattebefrielse. Eftersom de dessutom synes överensstämma med kommande energibeskattningsdirektiv finns all anledning att bibehålla punkterna enligt sin nuvarande lydelse.

5.2.3. Framställning av skattepliktiga produkter (punkten 6)

Kommitténs bedömning: Skattebefrielsen bibehålls.

Punkten avser skattefrihet i raffinaderier och petrokemisk industri. Ett syfte bakom bestämmelsen är att undvika dubbelbeskattning när skattepliktiga produkter framställs. För en mycket utförlig redovisning av beskattningen av bränslen i raffinaderier och petrokemisk industri hänvisas till betänkandet Ny lag om skatt på energi (SOU 1994:85) s. 141 ff. Vad som förevarit sedan nämnda betänkande skrevs ger inte upphov till någon förändring av bestämmelsen. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer att innehålla bestämmelser som innebär att skattskyldighet inte inträder för den bränsleförbrukning som avses med den svenska bestämmelsen. Bestämmelsen föreslås således behållas.

5.2.4. Framställning av skattepliktig elektrisk kraft (punkten 7)

Kommitténs bedömning: Möjligheten till befrielse från skatten

på bränsle som förbrukas för framställning av el slopas.

Kommitténs förslag till ny energibeskattningsmodell för näringslivet innefattar energiomvandlingssektorn. Något undantag från beskattningen görs därmed inte längre för insatsbränslen som används för elproduktion. Som konsekvens härav skall punkten 7 slopas.

5.2.5. Metallurgiavdraget (punkten 8)

Kommitténs förslag: Punkten tas bort. Skattebefrielsen för de

processer som omfattas av punkten kan redan idag åstadkommas med tillämpning av punkten 1 (annat ändamål än uppvärmning, endast, eller i förening med huvudsaklighetsprincipen).

Den svenska synen på bestämmelsen har hittills varit att bestämmelsen varit nödvändig för att tillförsäkra att bränslen i vissa processer inte beskattas (framförallt kolförbrukning i sinterverken). Det har emellertid framkommit att samtliga metallurgiska processer kan anses omfattas av antingen enbart skattefriheten för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i förening med huvudsaklighetsprincipen. Detta är också den ståndpunkt som kommissionen hävdar i beslutet den 11 december 2002 avseende den svenska energiskatteordningen.3 Mot denna bakgrund ter sig bestämmelsen överflödig och bör därför slopas.

3 Se not 2.

5.2.6. De sektorsspecifika avdragen (punkterna 9–11)

Kommitténs förslag: Möjligheterna till skattebefrielse för vissa

utvalda sektorer ersätts med en generell nivå för näringslivet.

Dessa punkter är sektorsspecifika såtillvida att de medger skattebefrielse för vissa utvalda sektorer av näringslivet. Såsom anförs under punkten 7 ovan innebär kommitténs förslag att en generell beskattningsnivå skall gälla för hela näringslivet. I kapitel 4 har kommitténs definition av näringsidkare presenterats såsom den som bedriver yrkesmässig verksamhet. Näringsidkarna som grupp betraktat får anses utgöra vad som i dagligt tal kallas näringslivet. Den nya näringslivsnivån kommer att utgöra en möjlighet till befrielse från skatten för den som bedriver yrkesmässig verksamhet. Denna rätt till skattebefrielse infogas som en ny punkt i 6 a kap. 1 § LSE, och ersätter därigenom punkterna 9–11. Dessa punkter kan därmed slopas i sin nuvarande utformning.

5.2.7. Förbrukning i sodapannor, lutpannor m.m. (punkten 12)

Kommitténs förslag: Avdraget bibehålls, men justeras något

som en följd av kommitténs överväganden avseende metallurgiavdraget (punkten 8) och beskattningen av bränslen som förbrukas för cement- och kalktillverkning.

Den här punkten innebär att avdrag får göras för svavelskatten på bränsle som förbrukats i processer för framställning av t.ex. tegel, cement, kalk och mineralull. Den innebär också avdragsrätt för svavelskatt på bränsle som förbrukats i sodapannor eller lutpannor. Med sodapannor avses de särskilda pannor inom skogsindustrin i vilka främst restprodukter från massaproduktionen förbränns för kemikalieåtervinning och energiändamål. Motsvarande pannor finns i sulfitmassaindustrin och kallas allmänt lutpannor.

Såsom ovan redovisats har kommittén gjort den bedömningen att metallurgiavdraget kan slopas och att skattebefrielsen enligt punkten 8 framdeles kan komma till stånd genom utnyttjande av punkten 1. Eftersom punkten 1 medger skattebefrielse från svavelskatten och sålunda också omfattar metallurgiska processer saknas

anledning att bibehålla den möjligheten till befrielse även i punkten 12. Vidare föreslår kommittén i avsnitt 5.3 att skattebefrielse skall gälla vid viss industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller. Denna möjlighet till skattebefrielse förs in i en egen punkt och torde då även omfatta den befrielse från svavelskatten som nu gäller enligt punkten 12 för de aktuella processerna. Punkten 12 justeras därför i enlighet härmed och kommer med kommitténs förslag att endast omfatta skattebefrielse för sodapannor och lutpannor.

5.2.8. Fordon i gruvindustriell verksamhet (punkten 13)

Kommitténs förslag: Särregleringen för gruvfordonen bibehålls.

Denna kategori fordon skall beskattas i höjd med den generella näringslivsnivån. Detta skatteuttag skall dock, liksom vad som gäller idag för 0,8-procentsregeln, inte ingå i beräkningsunderlaget för begränsningsregeln.

Drivmedel som används i motordrivna fordon beskattas fullt ut inom såväl jordbruk och skogsbruk som industri och byggsektor. Enda undantaget är drift av gruvfordon, i vilka omärkt olja med återbetalning alternativt avdrag ned till industriskattesats får användas. Industriskattesatsen motsvarar 543 kronor 50 öre per m3. Enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika omfattade skattenedsättningen för år 2001 sex företag och uppgick till totalt cirka 83 miljoner kronor.

I betänkandets avsnitt 13.4.1 återger kommittén bakgrunden till bestämmelsen. De fordon som är aktuella för skattenedsättning är andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar som används vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet. Inom gruvbranschen används specialfordon för transport av malm och bergprodukter som uttas och transporteras i processen. Detta sker inom avgränsade och inhägnade områden. Alternativ för transporter kan i vissa fall vara transportband, skipar och tåg.

Kommittén har i avsnittet 2.6.2 redogjort för det arbete som bedrivs i Vägtrafikskatteutredningen (Fi 2001:08). Utredningen har i en promemoria den 22 januari 2002 (dnr. Fi2002/674) lagt fram förslag på tänkbara förändringar av beskattningen av dieselolja för arbetsmaskiner. Promemorian tangerar den särreglering som finns

för gruvfordonen, men avstår från att närmare gå in och kommentera dessa fordon. Om promemorians förslag träder i kraft innebär det för beskattningen av de fordon som definitionsmässigt utgör arbetsmaskiner att de skall beskattas i nivå med den s.k. uppvärmningsnivån. Denna nivå är för närvarande 2 894 kr per m3 till skillnad mot den högsta etablerade fordonsnivån som är 3 178kr per m3.

En fråga som måste tas upp i detta sammanhang är statsstödsaspekterna av ett sektorsavgränsat avdrag. Enligt kommitténs uppfattning kan det å ena sidan hävdas att åtgärden är selektiv då den är sektorsspecifik. Å andra sidan kan hävdas att all gruvbrytning i beskattningshänseende behandlas på samma sätt och att åtgärden därför är generell. Det kan noteras att malm inte framställs på annat sätt än genom gruvbrytning. Det finns således inte någon konkurrerande framställningsprocess som diskrimineras genom den aktuella skattebefrielsen. Vid en avvägning finner kommittén att det finns vissa skäl som talar för att anse skattebefrielsen vara en allmän åtgärd och alltså inte statsstöd.

Vid en bedömning av huruvida särregleringen skall slopas eller inte måste tas i beaktande att gruvnäringen i hög grad verkar i internationell konkurrens, såväl inom som utom EU. Det förslag som kommittén nu lämnar är förhållandevis genomgripande för näringslivet som helhet. Beroende på den kommande harmoniseringen av bland annat näringslivets elbeskattning kommer den elintensiva gruvnäringens kostnader att öka. Mot bakgrund härav vore det olyckligt att samtidigt slopa skattebefrielsen för gruvfordonen, inte minst pga. dess mycket stora betydelse för ett fåtal företag. Kommitténs förslag är därför att bibehålla särregleringen. Kommitténs uppfattning är emellertid att näringslivets energibeskattning på sikt skall vara utformad utan denna typ av särregler för vissa utvalda sektorer, vilket, inte minst i statsstödshänseende, får anses vara en fördel.

5.3. Särskilt om beskattningen av bränslen för cement- och kalktillverkning

Bakgrund

Av artikel 1.1 och 1.2 i mineraloljedirektivet framgår att medlemsstaterna skall ta ut en harmoniserad punktskatt på mineraloljor. Enligt artikel 8.1 första stycket a skall medlemsstaterna dock undanta bränslen som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning från beskattning (se avsnitt 12.3). Principen gäller såsom redovisats ovan i avsnitt 5.2.1 även i den svenska lagstiftningen.

Enligt 6 a kap. 1 § 1. LSE) medges befrielse från skatten på bränsle som förbrukats för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Bestämmelsen tillkom i samband med en teknisk översyn och EG-anpassning av den svenska energibeskattningen. Såvitt avser cementtillverkning kunde utredningen (Ny lag om skatt på energi, SOU 1994:85) inte finna att processen kunde jämställas med reduktionsprocessen eller finna någon annan grund som kunde göra det möjligt att hänföra någon del av bränsleförbrukningen till sådan användning som – med tillämpning av avdragsbestämmelsen ”för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” – kunde berättiga till skatteavdrag. Den nu redovisade bedömningen överensstämde enligt utredningen även med den tolkning som – beträffande mineraloljeprodukter – gjorts inom EG av motsvarande bestämmelse om undantag från beskattning. Regeringen anslöt sig till utredningens förslag och ansåg att det inte var befogat att utvidga avdragsmöjligheten till att omfatta all energi som användes i processer där energiinsatsen var nödvändig för att den skulle kunna genomföras. För cementindustrins del ger bestämmelsens utformning tillsammans med vad som uttalats i samband med dess tillkomst alltså inte något stöd för att grunda skattebefrielse. Detta har även fastslagits av Regeringsrätten i det mål som berörs nedan.

Regeringsrättens dom i mål 656-2001 ( RÅ 2001 not. 148 )

I målet ansökte ett bolag om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden för att få svar på frågan om avdrag (med stöd av den i avsnittet ovan redovisade bestämmelsen) kunde medges för skatten

på det bränsle som används i cementtillverkningen. Frågan var om ordet ”uppvärmning” såsom det anges i lagtexten skall avse sådan energitillförsel som tillförs för att vidmakthålla en kemisk process vid tillverkningen av cement. Bolaget hävdade att avsikten med den energitillförsel som sker vid cementtillverkning inte i huvudsak är uppvärmning utan energitillförsel för att underhålla en kemisk process. Skatterättsnämnden gjorde bedömningen att begreppet ”uppvärmning” i LSE inte bör ges en sådan strikt fysikalisk innebörd som bolaget gjort gällande. Skatterättsnämnden stödde sin uppfattning i huvudsak på vad som uttalats i förarbetena vid bestämmelsens tillkomst. De bränslen som förbrukas vid bolagets tillverkning av cement ansågs således använda för sådan uppvärmning som avses i LSE. Avdrag för bränslet medgavs därför inte. Skatterättsnämnden uttalade vidare att utgången fick anses vara i överensstämmelse med artikel 8.1 första stycket a mineraloljedirektivet. Regeringsrätten instämde efter överklagande i Skatterättsnämndens bedömning.

Cement- och kalkframställning inom EU

För cement- och kalkframställning råder delade meningar inom EU om energianvändningen definitionsmässigt är uppvärmning eller skattefri råvaruanvändning. Flertalet medlemsstater har gjort tolkningen att energiinsatsen är att hänföra till uppvärmning. Detta innebär att bränslet i de fallen som utgångspunkt skall beskattas om det är ett harmoniserat bränsle, dvs. mineralolja. För de länder som inte beskattar samtliga fossila bränslen innebär detta att tolkningen av uppvärmningsbegreppet inte är av lika stor betydelse som för länder såsom Sverige som beskattar samtliga fossila bränslen. Av intresse är att den högsta tyska federala skattedomstolen (Bundesfinanzhof) för tyskt vidkommande fastställt att ändamålet med eldning av bränsle inom cement- och kalkindustrin inte är uppvärmning. Därvid sade sig domstolen beakta mineraloljedirektivets bestämmelser. Domstolen fann alltså att det inte strider mot mineraloljedirektivet att undanta bränsle som används i cementframställning från skatt. För Tyskland gäller i och med detta för närvarande att cementindustrin inte behöver betala skatt på sin oljeförbrukning. Kommissionen har pga. detta väckt talan mot Tyskland inför EG-domstolen för fördragsbrott (mål C-240/01

Kommissionen mot Tyskland). Muntlig förhandling har hållits, men någon dom har ännu inte meddelats.

Den svenska hållningen, är såsom redovisats ovan, att energitillförseln i cement- och kalkprocesserna sker uteslutande för uppvärmning, och att bränsleinsatsen därför skall beskattas.

5.3.2. Förändringar i beskattningen av bränslen för cement- och kalktillverkning

Kommitténs förslag: Befrielse föreslås från skatten vid viss

industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller.

I det kommande energibeskattningsdirektivet lämnas en möjlighet för medlemsstaterna att undanta mineralogiska processer från direktivets tillämpningsområde, och alltså från beskattning. Såsom redovisats ovan har Tyskland redan ansett att cementtillverkningen skall skattebefrias. Det kan därför på goda grunder antas att Tyskland kommer att utnyttja direktivets möjlighet till skattebefrielse.

För svenskt vidkommande rör det sig om ett fåtal industrier som samtliga verkar i internationell konkurrens. Den tidigare svenska hållningen har varit att den aktuella bränsleinsatsen skall beskattas, framförallt med utgångspunkten att bränsleförbrukningen har ansetts åtgå till uppvärmningsändamål, som ju skall beskattas enligt mineraloljedirektivet. Med det nya energibeskattningsdirektivet kommer saken i en något annorlunda dager. Fortfarande kommer utgångspunkten vara att bränsle som används för uppvärmningsändamål skall beskattas. Dock kommer även s.k. blandad användning att kunna skattebefrias (eng. ”dual use”). Vad som framkommit under kommittéarbetet ger emellertid inte stöd för att anse att bränsleförbrukning i kalk- och cementtillverkningen nu plötsligt skulle kunna anses som blandad användning.

Däremot införs en möjlighet i direktivet att undanta energiprodukter som används i mineralogiska processer från beskattning. Denna möjlighet bör utnyttjas, inte minst med tanke på den internationella konkurrensen på området. Däremot förefaller definitionen i direktivet ”mineralogiska processer” vara mer omfattande än de processer som hittills i Sverige kunnat använda

sig av 1,2-procentsregeln. Något bärande skäl att nu utvidga det skattenedsatta området kan inte anses föreligga. Den lämpliga lösningen är i stället att låta den nya skattefriheten omfatta de processer som nu kan tillämpa 1,2-procentsregeln. En sådan lösning synes tilltalande, inte minst av praktiska tillämpningsskäl. Ett annat skäl för att ha ett något inskränkt tillämpningsområde är att söka undvika skattebefrielse för bränsle som används för rena uppvärmningsändamål.

5.3.3 1,2-procentsregeln

Kommitténs förslag: Den s.k. 1,2-procentsregeln föreslås gälla

fortsatt intill dess den av kommittén föreslagna begränsningsregeln och skattebefrielsen för bränslen, som används vid industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, träder i kraft.

I avsnitt 13.4.2 redogörs för den s.k. 1,2-procentsregeln. Regeln avser nedsättning av koldioxidskatt på andra bränslen än mineraloljor, dvs. kol och naturgas, och kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Bestämmelsen är en takregel där skattebelastningen på de aktuella bränslena begränsas till 1,2 procent av försäljningsvärdet. Överstigande skatt sätts alltså ned till noll.

Regeln, som är intagen i en övergångsbestämmelse, har vid flera tillfällen fått förlängd giltighetstid. Enligt nu gällande beslut löper regelns giltighetstid ut den 31 december 2003. Detta innebär för det fall att kommitténs förslag träder i kraft vid den föreslagna tidpunkten, eller den 1 juli 2004, att de aktuella industrierna får en tids skatteökning, innan det nya energibeskattningssystemet, inklusive den nya generella begränsningsregeln och skattefriheten för cement- och kalktillverkningsprocesserna, träder i kraft. Kommittén föreslår därför en temporär förlängning av 1,2-procentsregeln. Regeln har fått statsstödsgodkännande t.o.m. den 31 december 2003. Kommitténs förslag om ett halvårs förlängning av regeln torde därför kräva förnyad notifiering hos EG-kommissionen.

5.4. Träskiveindustrin

5.4.1. Bakgrund

Energiomvandlingssektorns biobränsleanvändning är skattebefriad i Sverige. Detta är en medveten politisk styrning för att öka biobränsleanvändningen inom sektorn. Styrningen har gett önskat resultat, vilket samtidigt har inneburit att konkurrensen om råvaran ökat. Detta har i sin tur medfört att träskiveindustrin under de senaste åren fått starkt ökande råvarukostnader.

5.4.2. Inkomna skrivelser

En skrivelse, som behandlar frågan om den svenska spånskive- och träfiberindustrins konkurrenskraft, har överlämnats till kommittén från regeringen. Ytterligare en skrivelse med samma innebörd har överlämnats direkt till kommittén.

Trä- och Möbelindustriförbundet hemställer i skrivelser (2002-03-21 och 2002-05-14) att träskiveindustrin ges möjlighet att på lika villkor med energiomvandlingssektorn konkurrera om träråvara, såg- och kutterspån. Förbundet anför därvid dessutom att det är viktigt att inte biobränsleambitionerna prioriteras före industriell användning av råvara på ett sådant sätt att den svenska träskiveindustrin och möbel- och snickeriindustrins konkurrensförmåga med omvärlden försvagas.

5.4.3. Överväganden och bedömning

Kommitténs bedömning: En målsättning vid utformningen av

förslaget till ny energibeskattningsmodell har varit att renodla och förenkla energibeskattningen och undvika olika särlösningar för vissa specifika problemområden. Någon särregel för träskiveindustrin eller spånråvaran införs därför inte i LSE.

Kommittén har som uttalad målsättning att ge energibeskattningen en långsiktigt hållbar utformning som i möjligaste mån inte belastas av särregleringar. Någon särreglering för träskiveindustrin föreslås därför inte. Det kan för övrigt diskuteras hur en sådan särreglering rent praktiskt skulle kunna utformas. En lösning vore

möjligen någon form av spånskatt, efter förebild från råtalloljeskatten. Kommittén har emellertid beträffande denna skatt erfarit att tillämpningen inte varit helt bekymmersfri utan i stället lett till olika former av anpassningar m.m. En mer generell lösning för träskiveindustrins vidkommande vore i stället att införa energiskatt på biobränslen. En sådan lösning synes emellertid för närvarande inte vara politiskt genomförbar.

Även om kommittén således inte föreslår någon reglering för träskiveindustrins råvaruinköp finns anledning att notera att ämnet är föremål för fortsatt behandling inom Näringsdepartementet, och att en analys av träskiveindustrins konkurrenskraft utgör ett inslag i ett pågående uppdrag hos Energimyndigheten.4 Om det därefter bedöms nödvändigt med särskilda åtgärder för att trygga träskiveindustrins försörjning av råvara, talar det ovan sagda för att en lösning bör sökas utanför skattesystemet.

5.5. Jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna

5.5.1. Allmänt

Enligt direktiven skall kommittén kartlägga energiförbrukningen inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna. I avsnittet nedan följer en sådan kartläggning. Även om förevarande kapitel behandlar beskattningen av bränslen återfinns även tillgängliga uppgifter om elanvändning i de aktuella sektorerna.

Generellt kan sägas att den energi som används inom de angivna sektorerna används för uppvärmning av olika slag. Några processer där energin kan anses ha använts som råvara förekommer alltså inte. Energiförbrukningen skall därför beskattas i enlighet med den generella näringslivsnivån. Någon skattebefrielse medges således inte med stöd av någon punkt i 6 a kap. 1 § LSE. Däremot finns en möjlighet för t.ex. växthusodlarna att få ett visst avdrag på koldioxidskatten när koldioxidutsläpp begränsas genom att koldioxiden binds i produkten (9 kap. 4 § LSE).

4 Regeringen har genom beslut den 5 december 2002 (dnr N2002/11666/ESB) uppdragit åt Energimyndigheten att undersöka förutsättningarna för en ökad biobränsleanvändning i Sverige. Uppdraget skall redovisas senast den 11 april 2003. I uppdraget ingår även att studera träskiveindustrins konkurrenskraft.

5.5.2. Jordbrukens energianvändning

5

Enligt SCB:s Lantbruksräkning 1998 finns i Sverige ca 85 000 företag som brukar mer än två hektar åkermark. Ungefär en tredjedel, eller ca 28 300 företag, beräknas utgöra heltidsjordbruk. De svenska jordbruken förbrukar för närvarande drygt 1,6 TWh el och ca 60 000 m3 eldningsolja per år. Huvuddelen av elförbrukningen, ca 1,4 TWh, sker inom animalieproduktionen, och fördelas enligt följande:

  • Tilläggsvärme 40 procent

Tilläggsvärme behövs för att kunna bedriva viss animalieproduktion vid svenska klimatförhållanden.

  • Ventilation 20 procent
  • Övrig utrustning 40 procent

Övrig utrustning behövs för t.ex. utgödsling, belysning, hydrofor, tvätt, värmelampor, mjölkning, diskning, kylning och skulltorkar.

Ungefär 0,1 TWh förbrukas vid torkning av spannmål, och lika mycket vid torkning av hö. Dessutom tillkommer viss elförbrukning i maskinhallar, gårdsverkstad, lagerutrymmen, varför 1,6 TWh totalt för jordbruket kan vara något i underkant. Dessa uppgifter har dock inte gått att fastställa med större precision. Förbrukning av eldningsolja avser huvudsakligen torkning av spannmål. Cirka en liter olja åtgår per 100 kg spannmål. 75–80 procent av skörden torkas på gården. 75 procent motsvarar en förbrukning om 45 000 m3. Övrig oljeförbrukning sker för uppvärmning, t.ex. som tilläggsvärme i vissa djurstallar.

5 Om inte annat anges, kommer faktauppgifterna från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) samt Lantbruksuniversitetet (SLU).

5.5.3. Växthusodling

6

Växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling ryms under SNI-koderna 01.12 respektive 01.13 och faller därmed in under begreppet jordbruksverksamhet. År 1999 bedrev totalt 1 264 företag i Sverige växthusodling med en odlingsareal överstigande 200 m2. Den sammanlagda odlingsarealen uppgick till ca 3,3 miljoner m2 (327,3 ha). Växthusodlingens inriktning och omfattning 1981 och 1999, samt aktuell värdevolym år 2001 framgår av tabell 5.2.

6 Faktauppgifter från SCB:s statistik, kompletterad med inhämtad information från Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

Tabell 5.2. Växthusproduktion inriktning, omfattning och värdevolym*

1981 1999 Värdevolym 2001 (mnkr)

Grönsaker

651

-antal företag

1 704 1 453

-växthusyta, 1 000m2 829 462

Krukväxter

416

-antal företag

933

608

-produktion, 1 000 st.

35 361 48 511

Snittblommor

59

-antal företag

541

160

-växthusyta, 1 000m2 675 90

Utplanteringsväxter

150

-antal företag

**

705

-produktion, 1 000 st.

57 932 63 101

Lökväxter

318

-antal företag

789

380

-produktion, 1 000 st.

161 033 116 145

Småplantor och sticklingar

***

-antal företag

**

203

-produktion, 1 000 st.

60 305 176 556

Totalt:

1 594

*Begreppet ”värdevolym” ses som synonymt med ”produktionsvärde”. ”Värdevolym” uttrycker det beräkningssätt som används av Jordbruksverket för att ange produktionsvärdet. Följande formler visar hur värdevolym, kvantitet och pris beräknas för varje produkt inom gruppen köksväxter.

Kvantitet = k

kon01

+ (k

scb99

- k

kon99

) · (

)

99 01 fv fv

k k

Värdevolym = (k

kon01

· p

kon01

) + ((k

scb99

- k

kon99

) · (

)

99 01 fv fv

k k

· p

fv99

)

Pris = Värdevolym / Kvantitet där

p

kon

= Genomsnittspris för produktion som går till konservindustrin enligt Trädgårdsundersökningen 2001. p

fv

= Genomsnittspris för produktion som går till färskvarumarknaden enligt Trädgårdsundersökningen 2001. k

kon

= Producerad kvantitet av/för konservindustrin enligt Trädgårdsundersökningen 2001. kfv = Producerad kvantitet för färskvarumarknaden enligt Trädgårdsundersökningen 2001. k

scb

= Kvantitet enligt SCB:s Trädgårdsinventering 1999.

** Uppgiften är inte tillgänglig. *** Täcks av produktionsvärdet för övriga sektorer.

Källor: Gröna Näringens Riksorganisation (GRO) och Jordbruksverket.

Odlingen av grönsaker omfattar huvudsakligen tomat och gurka, samt i mindre omfattning också sallat, kryddväxter och melon. En betydande minskning har skett av både antalet företag och av den totala arealen, men produktionen har volymmässigt bibehållits under perioden. För krukväxtodlingens del har produktionen ökat väsentligt även om antalet företag minskat kraftigt. Snittblomsterodlingen är den produktionsinriktning som visar den kraftigaste tillbakagången (främst beroende på importkonkurrens). Den kvarvarande odlingen är främst inriktad på rosor och liljor. Även produktionen av lökväxter uppvisar en tillbakagång, men drivningen av tulpaner har en stark position i den svenska odlingen. En positiv utveckling kan ses för produktionen av utplantering och sommarväxter, liksom för produktionen av småplantor och sticklingar för vidarekultur.

Tabell 5.3 redovisar växthusodlingens totala förbrukning av olika energislag 1987 och 1999. Förbrukningen avser energi för uppvärmning, koldioxidproduktion, belysning och annan drift.

Tabell 5.3. Växthusodlingens energianvändning 1987 och 1999

Energislag 1987 1999 % %

Eldningsolja 1, m

3

42 927

27 66 142

57

Eldningsolja övr., m

3

27 376

19 14 157

13

Naturgas, 1 000 kWh

35 347

2 214 854

19

Kol, ton

70 668

35

350

≈0

Gasol, ton

0

0 1 591

2

Fjärrvärme, 1 000 kWh

54 640

3 39 961

3

Biobränsle, m

3

81 219

4 15 343

1

El, 1 000 kWh

160 483

10 59 392

5

Totalt:

-100 -

100

Källa: Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

Omräknat till MWh, har växthusnäringen minskat sin totala energianvändning från 1 587 566 MWh år 1987 till 1 155 164 MWh 1999, eller med 27,2 procent. Energikostnaden utgör tillsammans med kostnaden för arbetskraft den dominerande kostnadsposten i växthusodlingen. I de flesta växthusföretag ligger energikostnaden i intervallet 15–30 procent av produktionsvärdet. Energikostnadsandelen är högst inom odlingen av tomat och gurka (höga krav på

växthusens ljusinstrålning) och lägst i vissa intensiva odlingar av lökblommor och krukväxter. Energibehovet per m2 växthusyta beräknas uppgå till ca 500 kWh med en variation på +/- 10 procent.

5.5.4. Skogsbrukens energianvändning

Drygt halva Sveriges landyta, dvs. 22 619 000 av totalt 41 007 000 ha, består av skogsmark. Den svenska skogen är fördelad på följande ägarkategorier: 39 procent ägs av aktiebolag, 30 procent ägs av enskilda personer, 19 procent ägs av enkla bolag, övriga allmänna intressenter äger 7 procent, medan staten äger 3 procent och dödsbon 2 procent. År 2000 fanns i Sverige 354 323 skogsägare. Antalet lantbruksföretag med jord- och skogsbruk var 46 652. Knappt 5 400 personer var sysselsatta i skogsarbete inom storskogsbruket, medan skogsentreprenörsföretagen sysselsatte 6 500 personer i skogsarbete. Antalet arbetstimmar i skogsarbete var ca 27,3 miljoner, varav 14,9 miljoner timmar inom det småskaliga skogsbruket. Det svenska skogsbrukets produktion, uppdelad på olika verksamheter, framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4. Produktionsvolymer i svenskt skogsbruk år 2000

Produktionsområde Volym

Avverkad volym 60,7 miljoner m

3

fub

1

Skogsbilvägar

2

1 450 km

Produktion o distribution, biobränsle 21 693 GWh Produktion o distribution, skogsbränsle 6 000 GWh

1

Fub: fast ved under bark.

2

Nybyggda eller fullständigt förbättrade.

Källa: Skogforsk.

Under år 2000 beräknas skogsbruket ha förbrukat knappt 300 000 m3 dieselekvivalenter fossilt bränsle för skogliga arbetsoperationer och vägbyggnad. Bränsleanvändningens fördelning med avseende på skogliga arbetsoperationer, byggande av skogsbilvägar samt produktion och distribution av träd- och skogsbränsle framgår av tabell 5.5.

Tabell 5.5. Skogsbrukets förbrukning av fossilt bränsle år 2000

Verksamhet dieselekvivalenter (m 3 )

Plantproduktion och skogsvård

31 800

Avverkning 107 000 Vidaretransport av virke till industri 149 000 Skogsbilvägbyggnad och fullständiga förbättringar av skogsbilvägar 9 800 Summa skogliga arbetsoperationer 298 000 Produktion o distribution, trädbränsle

1

83 000

Produktion o distribution, skogsbränsle

2

23 000

Summa exklusive trädbränslen:

321 000

1

Omfattar även rivningsbränsle och ved från energiskogsodlingar.

2

Skattning.

Källa: Skogforsk.

För produktion och distribution av trädbränsle förbrukades ca 83 000 m3 dieselekvivalenter. Delar av denna verksamhet sker utanför skogsbrukens kärnområde. År 2000 uppskattades skogsbrukets andel uppgå till ca 23 000 m3 dieselekvivalenter. Sammantaget beräknas skogsbrukets förbrukning av fossilt bränsle för skogliga arbetsoperationer samt produktion och distribution av skogsbränslen uppgå till 321 000 m3 dieselekvivalenter.

5.5.5. Vattenbrukens energianvändning

7

Vattenbruk är benämningen på odling av fisk och skaldjur under kontrollerade former. Odlingen av matfisk sker med hjälp av stora nätkassar med flytramar, som förankras längs med kuster och i större inlandsvatten. Odlingarna behöver vatten med god genomströmning och tillräckligt djup. Matfiskproducenten köper sättfisk, dvs. fiskyngel som fötts upp till ungefär ett års ålder, och placerar ut dem i kassarna. Där får fisken växa tills den är 2,5 år gammal och tillräckligt stor för att användas i livsmedelsproduktionen. En viss del av sättfisken används för utplantering i vattenmiljöer där de naturliga bestånden behöver förstärkas samt för sportfisket. Förutom matfisk odlas kräftor, ål och musslor.

7 Faktauppgifter från Vattenbrukarnas Riksförbund.

Energi används huvudsakligen för uppvärmning i odlingar. El är det dominerande energislaget, men även oljepumpar används för uppvärmning av vatten vid äggkläckning. Bensin och diesel används vid land- och sjötransporter. Uppgifter om energiförbrukningens storlek är inte tillgängliga.8

8 På grund av de individuella odlingarnas heterogenitet är uppgifter för typodlingar inte heller tillgängliga.

Appendix

A 5.1 Processer

I avsnittet ges beskrivningar av de processer som kommer ifråga för tillämpning av skattebefrielse med stöd av 6 a kap. 1 § LSE. Det bör poängteras att uppgifter om energiförbrukning hos enskilda företag inte kan publiceras av såväl konkurrens- som sekretesskäl.

A 5.1.1 Framställning av råjärn i masugn

Två företag i Sverige framställer råjärn i masugn. Masugnsprocessen är en metallurgisk reduktionsprocess. Vid råjärnsframställning utgår man från järnmalm. Järnoxiderna i malmen reduceras till järn och produkten blir ett flytande kolhaltigt järn, råjärn. Koks, järnmalm i form av pellets och slaggbildare tillsätts i masugnens övre del. Här sker en partiell reduktion av oxiderna i järnmalmen. I ugnens nedre del sker slutreduktionen av malmen genom att förvärmd luft injiceras med syrgastillsats och kolpulver. Masugnen är alltså en kombinerad process av gasreduktion i den övre delen och smältreduktion i den nedre delen. Totalt åtgår cirka 0,5 ton rent (elementärt) kol per producerat ton järn. Detta är också så mycket kol och koks som i praktiken åtgår i en modern masugn.

A 5.1.2 Framställning av pellets i sinterprocessen

I anslutning till järnmalmsbrytningen framställer ett företag i Sverige pellets i sinterprocessen. Framställning av pellets är en metallurgisk process, och sinterprocessen ingår som en integrerad del av masugnsprocessen. En nödvändig beståndsdel i masugnsprocessen är järnmalm som tillförs i form av pannsinter eller kulsinter

(pellets). Den svenska järn- och stålindustrin använder numera, främst av miljöskäl, uteslutande pellets vid råjärnsframställningen. Vid pelletsframställningen krossas järnmalmen, och genom magnetseparering i flera steg skiljer man ut gråberg och därmed också fosfor. Därefter anrikas det s.k. rågodset ytterligare och mals i olika steg sönder till ett fint pulver. För att avlägsna oönskade beståndsdelar separeras pulvret med hjälp av magnetseparatorer. Det anrikade godset (sligen) blandas med vatten till en s.k. slurry och pumpas till pelletsverket. Blandningen matas in i stora rulltrummor där råkulorna tillverkas. Råkulorna transporteras in i en roterande ugn, en s.k. kiln, och bränns till pellets i 1 250 graders värme. Den värme som tillförs alstras med hjälp av kol. Processen tillförs också energi genom den kemiska omvandling, från tvåvärt till trevärt järn , som sker i järnoxiderna.

I Sverige används olika metoder vid pelletsframställningen. Vid s.k. straight grateverk och stålbandverk användes år 2002 ca 5,1 liter olja per ton producerad pellets. Vid s.k. gratekilnverk används företrädesvis kol, medan olja behövs vid uppstart och då kolanläggningarna havererat. I dessa verk uppgick den genomsnittliga kolanvändningen år 2002 till 7,5 kilo per ton pellets, medan oljeanvändningen var 1,7 liter per ton (normalt ligger oljeanvändningen dock något lägre). Elanvändningen uppgick till ca 0,9 TWh.

A 5.1.3 Framställning av järnsvamp

Ett företag i Sverige framställer järnsvamp. Framställning av järnsvamp är en metallurgisk reduktionsprocess. I Sverige används den s.k. Höganäsmetoden vid framställning av järnsvamp för järnpulverproduktion. I Höganäsmetoden blandas järnmalm, kol och koks i särskilda behållare som därefter långsamt skjuts genom en tunnelugn varvid reduktionen av järnoxiderna äger rum i behållarna. Under tunnelugnspassagen sker tillsatseldning med naturgas.

A 5.1.4 Framställning av ferrolegeringar

Ett företag i Sverige framställer ferrolegeringar. Tillverkningen sker genom elektrotermisk reduktion av oxidiska malmer i elektriska ljusbågsugnar. El används som energikälla, medan koks tillförs som reduktionsmedel vid smältreduktionen. Krominnehållande malm

eller koncentrat används som råvara. I ugnen reagerar kol från koksen med krom- och järnoxider i malmen.

A 5.1.5 Användning av uppkolningsmedel i ljusbågsugnar

Användning av kolbränslen som uppkolningsmedel förekommer i mindre mängder i elektrostålverk. Processen i ljusbågsugnarna är en metallurgisk process. Enligt Jernkontorets definition, finns för närvarande 10 elektrostålverk i Sverige.

I skrotbaserade stålverk (elektrostålverk) framställs råstål genom en smältprocess i ljusbågsugn. El används som energikälla i smältprocessen. Det skrot som smälts i elbaserade ljusbågsugnar utgörs av stål, som i tidigare led framställts från malm. Råjärnsframställning är således en nödvändig förutsättning för de skrotbaserade stålverken.

I ljusbågsugnarna används kol eller koks som uppkolningsmedel för att stålet skall få rätt kolhalt, men den största förbrukningen av kol och koks sker vid tillverkningen av s.k. skummande slagg. Denna slagg skyddar den eldfasta infodringen från ljusbågarnas slitage. Beroende på att olika gjutningsmetoder (som innebär betydande skillnader i materialutbyte) används vid olika elektrostålverk, uppvisar förbrukningen av energiprodukter stora variationer mellan verken. Totalt förbrukades år 2001 11 482 ton stenkol, 6 693 ton koks och 1 331 197 MWh el. Elförbrukningen varierade från 439 kWh till 1 297 kWh per ton råstål, medan den totala användningen inklusive bränslen varierade från 554 kWh till 1 487 kWh per ton råstål.

A 5.1.6 Framställning av bly genom återvinning av förbrukade

blyackumulatorer

Ett företag i Sverige framställer bly genom återvinning ur förbrukade blyackumulatorer. Det rör sig om en metallurgisk process. Processen baseras på smältning och reduktion av blyråvaran i en schaktugn. Batterierna smälts hela efter tömning av batterisyra, dvs. även plasthöljet och plastseparatorerna ingår i den s.k. ugnschargen tillsammans med slagg, slaggbildare, diverse returer från blyraffineringen och koks. Koksen används för smältning, för reduktion av blyoxid till bly samt för att ge stabilitet åt chargen i

smältzonen. Koks är en nödvändig metallurgisk råvara i processen och kan inte ersättas med något annat reduktionsmedel.

A 5.1.7 Integrerad framställning av icke-järnmetaller

Ett svenskt företag driver ett smältverk med en integrerad framställning av koppar, zink, bly och ädelmetaller.

Koppar

Framställning av koppar är en metallurgisk process. I olika stadier av kopparframställningen tillsätts olja för att skapa skyddande processmiljöer och hindra att råmaterialet utsätts för ny oxidation. Kopparframställning kan ske såväl från malmer som genom återvinning och omsmältning av skrotmaterial.

Den förstnämnda processen börjar med att kopparsliger (koncentrat av kopparmalm) passerar genom en rostningsprocess, där bland annat delar av råmaterialets svavel oxideras bort. Den värme som frigörs vid förbränningen av svavlet utnyttjas i rostningsprocessen, som är självförsörjande på energi. Det varma rostgodset smälts sedan i en s.k. kopparhytta (elektrisk motståndsugn med elektroder av grafit). Då koppar, zink och ädelmetaller återvinns från skrotmaterial, torkas skrotmaterialet vid behov i elektriska torkugnar och följer därefter rostgodset genom processen. Under smältningen bildas två skikt, ett övre som består av slagg, och ett undre av skärsten. Under tillförsel av el genomgår den flytande skärstenen en konvertering till råkoppar. Efter reducering av syremängden i anodugnar och uppgjutning till anoder raffineras råkopparen på elektrolytisk väg. I samband med raffineringen avskiljs kopparsmältmaterialets innehåll av ädelmetaller (silver, guld och platina).

Zink och bly

Framställning av zink och bly är metallurgiska reduktionsprocesser, där kol respektive olja används integrerat. Den slagg som uppstår i samband med smältningsprocessen vid kopparframställning innehåller gråberg och järn samt mindre mängder zink och bly. Slaggen förs i flytande form till den s.k. slaggfuming-

anläggningen där zink, järn och bly avskiljs. I fumingugnen injiceras kol tillsammans med förvärmd luft. Zinkoxiden reduceras vid hög temperatur till gasformig zinkmetall, s.k. zinkånga, samtidigt som järnoxiden reduceras till järn.

Zink- och blyångan bärs ut från den flytande slaggen med hjälp av den gas (fuminggas) som erhållits till följd av injiceringen av kol. Zink- och blymetallerna oxideras, och oxiderna faller ut som stoft då luft blåses in i fumingugnens övre del. Efter avskiljning raffineras stoftet vidare i en roterande klinkerugn. I fumingugnen tillsätts kol och olja för att upprätthålla en reducerande atmosfär och den temperatur som behövs för att omvandla blyoxid till blysulfid som kan drivas av. Vid utloppet från ugnen bildas blyoxid och blysulfat som i samband med gasreningen avskiljs som stoft och deponeras. Genom denna process avskiljs också andra oönskade grundämnen (arsenik, klor och fluor) från zinkklinkern. Någon vidareförädling av zinkklinker sker inte i Sverige.

Blyframställningen har stora likheter med kopparframställningen. Blysliger (mineralkoncentrat) upparbetas till råbly i det s.k. blykaldoverket. Efter transport till raffineringsavdelningen sker så den slutliga reningen. Till följd av processen i en smältugn erhålls råbly som raffineras innan det slutligen gjuts till tackor. Vid framställningen av bly används enbart el vid de olika processtegen. En viss användning av olja som reduktionsmedel sker också.

A 5.1.8 Framställning av väteperoxid

Två företag i Sverige framställer väteperoxid. Väteperoxid framställs med utgångspunkt från vätgas, som erhålls till följd av sönderdelning (spaltning) av naturgas eller gasol. Denna process kan skilja sig åt beroende på vilken teknologi/licens man arbetar efter, vilket också innebär att energiåtgången kan variera. Om man utgår från naturgas, förbränns cirka 30 procent i en slags krackugn, en s.k. vätgasreformer, för att skapa den för processen nödvändiga temperaturen och vattenångan. Resterande 70 procent naturgas tillförs reformern och omvandlas till vätgas som förädlas till väteperoxid. 70 procent av naturgasförbrukningen är således råvara i denna relativt elkrävande process. När gasol används, utvinns cirka 200 kg vätgas ur 1 000 kg gasol, och cirka 2 500 kWh ånga återvinns. Gasolen, som till 96 procent består av propan, sönder-

delas då i två steg (i en exoterm och en endoterm reaktion) till vätgas och koldioxid.

A 5.1.9 Framställning av kimrök

Ett företag i Sverige framställer kimrök. Kimrök produceras genom en termisk process där olja sönderdelas i en slags krackugn vid en temperatur av 1 300–2 000 grader Celsius. För att uppnå rätt reaktionsbetingelser tillsätts en sekundär råvara, naturgas eller olja, samt förvärmd luft i fronten av reaktorn. Den primära råvaran tillsätts åter ett stycke in i reaktorn. Vid detta steg tar den termiska omvandlingen fart, och merparten av den tillförda energimängden omvandlas här till kimrök.

Den årliga energitillförseln (olja plus naturgas) uppgår till cirka 1 040 GWh. På grund av teknikutformningen är det inte möjligt att ange hur mycket energi som används vid produktionen av vart och ett av de 15 olika produktslag som för närvarande produceras.

A 5.1.10 Framställning av bränd kalk

Tillverkning av bränd kalk sker dels i särskilda kalkbruk, dels som integrerade processer i massa- och pappersindustrin och sockerindustrin. Härutöver sker tillverkning av bränd kalk i kalciumkarbidprocessen (denna kalk används direkt i den processen). Tillverkning av bränd kalk sker genom att kalksten (kalciumkarbonat) upphettas till drygt 800 grader Celsius i en ugn där kalksten sönderdelas i bränd kalk och koldioxid. Processen är endoterm, dvs. det fordras externt tillförd värmeenergi för att hålla processen igång. Värmeenergin tillförs genom eldning med bränsle, vanligtvis kol eller olja. Sönderdelningen av kalciumkarbonat sker endast om temperaturen överstiger 800 grader Celsius. Ändamålet med en del av tillförseln av värme till processen är därför att uppvärma kalkstenen till denna temperatur. När temperaturen väl har nåtts är ändamålet med ytterligare tillförsel av värmeenergi att underhålla den kemiska processen, dvs. att sönderdela kalkstenen i sina två beståndsdelar, bränd kalk och koldioxid. Denna ytterligare tillförsel av värme sker utan att temperaturen höjs, dvs. utan att det sker någon uppvärmning. Den värmeenergi som tillförts initialt för att höja temperaturen kan till viss del återvinnas i samband med att

den heta brända kalken och den heta koldioxiden som bildas används för att förvärma den nya kalksten som går in i ugnen.

Vid tillverkning av bränd kalk går den största delen, uppskattningsvis runt 40–60 procent, av den värmeenergi som tillförs processen till den kemiska omvandlingsprocessen och lagras som kemisk energi i den brända kalken. Den del av den insatta energin som åtgår för att uppvärma kalkstenen år svår att beräkna, eftersom denna uppvärmning till viss del sker genom att man återvinner värmen från den heta brända kalken. Enligt Svenska Kalkföreningen förbrukade kalkföretagen år 2001 bränslen motsvarande 870 GWh. Mest använda bränslen energimässigt var olja följt av kol, gasol och koksgas.

A 5.1.11 Framställning av cement

Processen för tillverkning av cement är till viss del densamma som för tillverkning av kalk. Råmaterialet utgörs främst av kalksten, lera och sand. Den producerade cementen utgörs av kemiska föreningar av kalcium, syre, kisel, aluminium och järn. Den kemiska omvandlingen fordrar insats av värmeenergi, vilken vanligtvis sker genom förbränning av kol. Även här har insatsen av värmeenergi två ändamål, dels att höja temperaturen hos råmaterialet så att den kemiska processen startar, dels att underhålla den kemiska processen där de ingående kemiska beståndsdelarna omvandlas till cement. Den största delen av värmetillförseln går åt för att underhålla den kemiska omvandlingsprocessen.

Det åtgår ungefär 0,1 ton kol per ton producerad cement. Ur värmebalansberäkning av nu gällande process inom cementindustrin i Sverige framkommer, enligt Kemikontoret, att ca 50 procent av kolets energi omvandlas till kemisk energi i cementen. I Sverige tillverkas cement av Cementa AB, som bedriver sin verksamhet i Degerhamn, Slite och Skövde.

6. Lagteknisk lösning för näringslivets bränslebeskattning

6.1. Utgångspunkter

Kommittén har inte som uppgift att företa någon mer genomgripande förändring, eller översyn, av uppbördsreglerna för bränslebeskattningen, vilket ju är fallet beträffande elbeskattningen (se kapitel 7–9). Kommitténs huvudförslag medför likafullt att anpassningar måste göras i nu gällande uppbördsregler för bränslebeskattningen för att såväl den nya näringslivsnivån som begränsningsregeln skall komma näringslivet till del.

I kapitel 3 redovisas kommitténs utgångspunkter för den framtida näringslivsbeskattningen. En grundläggande skillnad mot nu gällande system är att en gräns dras mellan hushållssektorn (inklusive offentlig förvaltning) och näringslivet. Förutsättningen är därvid att näringslivet inte skall betala energiskatt och att näringslivssektorns koldioxidskatteuttag skall ligga på en lägre nivå än hushållssektorns. Näringslivsnivån är generell och tillämplig på alla näringsidkare, oavsett energiförbrukningens storlek. Detta medför att omkring 800 000 näringsidkare1, i vart fall teoretiskt, kommer att omfattas av denna skattesats. Med det stora antalet näringsidkare krävs att uppbördsreglerna, inklusive reglerna för återbetalning, är enkla att administrera.

För begränsningsregeln gäller att den kommer att tillämpas av en mindre mängd energiintensiva företag inom näringslivet. Redan idag finns nedsättningsregler, de s.k. 0,8- och 1,2-procentsreglerna, med liknande funktionssätt som begränsningsregeln. En naturlig utgångspunkt för utformningen av begränsningsregeln blir därför att undersöka om befintliga regler kan modifieras och användas även fortsättningsvis. I detta kapitel behandlas således frågan om en lagteknisk lösning för näringslivets bränslebeskattning. Kapitlet

1 Enligt tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige.

avslutas med att behandla en skrivelse om systemet med skattebefriade förbrukare, som kommit in till kommittén.

6.2. Hur skall den generella näringslivsnivån komma näringslivet till del?

6.2.1. Överväganden

Allmänt

Sedan den 1 januari 2003 är punktskatterna, inberäknat energiskatterna, infogade i skattekontosystemet. Detta innebär bland annat att återbetalningar av energi- och koldioxidskatt hanteras enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483), SBL. Skattekontosystemet innebär i korthet att alla uppgifter som företagen skall lämna under månaden, det vill säga mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och avdragen A-skatt, skall redovisas i en gemensam skattedeklaration. Varje företag har dessutom ett eget skattekonto hos skattemyndigheten. Systemskäl talar för att även den nya näringslivsnivån för energiskatterna i möjligaste mån administreras genom utnyttjande av SBL och användning av skattekontot. Det primära är att näringslivets nedsättning (i förhållande till hushållsnivån) skall komma in som en kreditering i skattekontot. Vägen in i skattekontot kan ske på olika sätt, både via befintliga rutiner och genom nya vägar.

Den fråga kommittén har att ställa sig, är vilken väg som vid en helhetsbedömning kan bedömas vara den bästa. Vid denna bedömning gör sig såväl administrativa synpunkter som kontrollsynpunkter gällande. Sett ur den enskildes synvinkel måste dessutom stor vikt läggas vid likviditetsaspekterna, dvs. återbetalning av energiskatterna måste ske inom rimlig tid, i vart fall om det är fråga om belopp av någon betydelse. Framförallt torde följande tre vägar, i kombination med skattekontot, kunna urskiljas som möjliga alternativ för att uppnå näringslivsnivån i beskattningen:

  • Skattedeklarationen
  • Punktskattedeklarationen
  • Självdeklarationen/näringsbilagan

Skattedeklarationen. Som nämnts ovan redovisar de flesta näringsidkare månatligen mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och avdragen

A-skatt, i en för de olika posterna gemensam skattedeklaration. Gränsen för när mervärdesskatt skall redovisas i skattedeklaration är när beskattningsunderlaget för mervärdesskatt uppgår till högst en miljon kronor per år. I andra fall skall mervärdesskatten redovisas i självdeklarationen. Kommitténs inledande utgångspunkt var att koppla redovisningen av punktskatterna till skattedeklarationen och, för dem med ett beskattningsunderlag för mervärdesskatt lägre än en miljon kronor per år, till självdeklarationen. En sådan lösning var för övrigt aktuell i 1998 års punktskatteutrednings slutbetänkande Punktskatterna – Reformerade betalningsregler, m.m. (SOU 2000:46). I det fortsatta lagstiftningsarbetet ändrades dock ståndpunkten till att redovisning av punktskatterna i stället föreslogs få ske i en särskild punktskattedeklaration (se prop. 2001/02:127 s. 129 ff.).

Punktskattedeklarationen. Skattskyldiga för punktskatter redovisar dessa skatter i en särskild punktskattedeklaration.

Redovisning och betalning av punktskatt skall ske vid samma tidpunkt som gäller för övriga skatter och avgifter enligt SBL. Antalet skattskyldiga på energiskatteområdet (som således skall använda sig av punktskattedeklaration) är enligt uppgift från Särskilda skattekontoret i Ludvika följande, uppdelat på energislag. El (617), olja, gasol och metan (268), naturgas, kol och petroleumkoks (84), bensin (40), svavel (238) och råtallolja (mindre än 10). Totalt rör det sig om 1 247 energiskattskyldiga. Många företag är emellertid registrerade för flera skatter, vilket innebär att det reella antalet företag understiger antalet registrerade skattskyldiga.

Självdeklarationen/näringsbilagan. Genom denna deklaration med tillhörande bilaga/bilagor deklarerar den som bedriver näringsverksamhet sina inkomster, avdrag m.m. hänförliga till verksamheten. Deklarationen lämnas in varje (taxerings) år.

Hur åstadkoms rätt skattesats idag?

Uppbördsreglerna i LSE är idag olika utformade beroende på om bränsleförbrukaren är skattskyldig eller icke skattskyldig. Nedan redogörs närmare för relevanta skillnader mellan dessa olika kategorier bränsleförbrukare.

Skattskyldiga. Enligt LSE gäller delvis olika regler beroende på om fråga är om bränslen som omfattas av det s.k. cirkulations-

direktivet2 eller om fråga är om bränslen som inte omfattas av direktivet. För bränslen som omfattas av de harmoniserade reglerna, t.ex. bensin, dieselolja m.m., gäller ett gemensamt system med godkända upplagshavare. Reglerna för övriga bränslen, i första hand naturgas, kolbränslen och petroleumkoks, bygger på ett system med godkända lagerhållare. För såväl upplagshavare som lagerhållare gäller enligt förordningen (1994:1784) om skatt på energi att bränslehanteringen skall uppfylla vissa volymkrav. Exempelvis gäller som gemensamt krav för godkännande att den sökande skall disponera över en lagerkapacitet för flytande bränslen om minst 500 m3. Som gemensamt kriterium för dessa skattskyldiga gäller vidare att bränslehanteringen skall försiggå i en yrkesmässig verksamhet. De skattskyldiga är alltså undantagslöst näringsidkare enligt den definition kommittén valt. De skattskyldigas bränsleförbrukning kan ske inom såväl skattereducerade som helt skattebefriade användningsområden. Skattebefrielsen åstadkoms genom avdrag i den punktskattedeklaration som de skattskyldiga har att lämna in varje månad eller, i vissa fall, efter en skattepliktig händelse.

Icke skattskyldiga. För de förbrukare som inte är skattskyldiga finns idag i princip två tillvägagångssätt att komma i åtnjutande av skattenedsättning och eventuell skattebefrielse. Det ena sättet är att få godkännande som skattebefriad förbrukare med stöd av reglerna i 8 kap. LSE. Dessa förbrukare kan efter godkännande köpa skattepliktiga bränslen till rätt skattesats direkt. Det andra sättet är att köpa skattepliktiga bränslen fullskattade och därefter ansöka om återbetalning med stöd av reglerna i 9 kap. LSE.

Systemet med skattebefriade förbrukare. Det tidigare försäkranssystemet har sedan den 1 oktober 2001 ersatts med ett system där skattefria inköp förutsätter att köparen är godkänd som skattebefriad förbrukare. Försäkranssystemet var behäftat med allvarliga brister och utsattes vid flera tillfällen för omfattande missbruk.

Systemet med skattebefriade förbrukare bygger på att beskattningsmyndigheten har kännedom om vilka som köper skattefria varor. Godkännande kan endast ges till den som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig som skattebefriad förbrukare. Systemet med skattebefriade

2 Rådets direktiv (92/12/EEG) av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 23.3.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets direktiv (2000/47/EG) av den 20 juli 2000 (EGT L 193, 29.7.2000, s. 73).

förbrukare omfattar inte industrin eller företag som driver jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet. Däremot omfattas bränsleförbrukning för växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling av systemet. I samband med att systemet infördes fördes en diskussion kring frågan om systemet med skattebefriade förbrukare även borde omfatta de nyss nämnda kategorierna företag (se prop. 2000/01:118 s. 89). Regeringen var emellertid inte beredd att föreslå en utvidgning av rätten att köpa skattefritt/nedsatt bränsle till flera sektorer. Såsom skäl härför angavs att frågan behövde utredas och då särskilt vilka offentligfinansiella effekter en utvidgning skulle leda till. Enligt uppgift från Riksskatteverket (RSV) uppgår antalet skattebefriade förbrukare till ca 4 500. Uppskattningsvis återfinns ca 700 av dessa inom trädgårdsnäringen.3

Riksskatteverkets inställning m.m.

Kommittén har haft underhandskontakter med RSV för att diskutera framkomliga vägar. Inledningsvis presenterades en uppbördsmodell för RSV som gick ut på att redovisningen av punktskatterna avseende näringslivets bränsle- (och el-) förbrukning skulle kopplas till den månatliga (för de flesta näringsidkare) skattedeklarationen. RSV har dock helt avvisat en sådan lösning. De huvudsakliga skälen härför är följande. Uppgifterna om punktskatt är verksamhetsfrämmande. Skattedeklarationen innehåller uppgifter om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter och hanteras av personal hos skattemyndigheterna med denna kompetens när det gäller informationsmaterial, blankettkonstruktion, besvarande av frågor, kontroll, rättelse, omprövning m.m. på såväl central som lokal nivå. Vidare är möjligheten att jämföra uppgifterna om energiförbrukning med uppgifter om verksamheten i övrigt (övriga kostnader och intäkter) inte möjlig eftersom näringsbilagan ändå måste avvaktas. Detta medför mycket små kontrollmöjligheter, bland annat vad gäller avgränsningen mot privat användning. Skattemyndigheternas arbetsbelastning skulle bli omfattande med det stora antal uppgiftslämnare det gäller. I dagsläget lämnas cirka 400 000– 450 000 skattedeklarationer. Ett genomförande av kommitténs

3 Enligt uppgift från Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

huvudförslag skulle troligen innebära en fördubbling av antalet skattedeklarationer.

Uppgifterna skulle dessutom behöva tas in tolv gånger per år i stället för en gång per år jämfört med t.ex. alternativet att använda självdeklaration. Risken för fel och fusk skulle därmed kunna öka. Risken för oavsiktliga felaktigheter och omfattande rättelsearbete är stor. Varje förändring av skattedeklarationen medför en ökning av antalet oavsiktliga fel. Arbetsbelastningen för skattemyndigheterna skulle därmed bli betungande. Omfattande informationsinsatser skulle behövas. Skattedeklarationsblanketten som sådan rymmer i princip inte fler uppgifter. Ett omfattande förändringsarbete skulle krävas för att kunna få med erforderliga uppgifter. Ett arbete med omarbetning av skattedeklarationen har visserligen påbörjats för att RSV på sikt skall kunna få med ytterligare nödvändiga uppgifter inom mervärdesskatte- och arbetsgivaravgiftsområdet. Det är dock en förändring som av tekniska skäl inte kan tas i drift före år 2005. Som avslutande synpunkt anför RSV att de näringsidkare som idag inte lämnar skattedeklaration skulle behöva lämna skattedeklaration endast för att få återföring av energiskatterna och i vissa fall för att få återbetalning av mycket små belopp. Detta är inte förenligt med tankarna om att begränsa småföretagarnas uppgiftslämnande.

I stället för att utnyttja skattedeklarationen för att komma till rätta med eventuella likviditetsproblem föreslår RSV att företagen skall kunna utnyttja möjligheten att ansöka om ändrad beräkning av den preliminära skattedebiteringen med ledning av särskild taxering (preliminär taxering) och därigenom undvika likviditetsproblem.

Kommitténs överväganden kring näringslivets redovisning av energi- och koldioxidskatt och fråga om likviditetsaspekter

Genom systemet med skattskyldiga som redovisar energiförbrukning och gör avdrag direkt i sin punktskattedeklaration uppnår denna kategori bränsleförbrukare näringslivsskattenivån omedelbart. Några likviditetsproblem pga. utestående energi- och koldioxidskattefordringar gentemot staten uppkommer därför normalt sett inte för denna kategori bränsleförbrukare. Den skattskyldige kan dock ha rätt till ytterligare skattenedsättning med stöd av begränsningsregeln.

För de icke skattskyldiga gäller att den som är godkänd som skattebefriad förbrukare kan köpa bränsle till rätt skattesats direkt i utgångsläget. Denna kategori bränsleförbrukare är emellertid idag inte särskilt stor. En tanke vore då att utvidga möjligheten att bli godkänd skatteförbrukare att omfatta samtliga icke skattskyldiga. Med det stora antalet näringsidkare följer dock att det inte blir praktiskt möjligt att hantera det stora antal ansökningar som kan bli resultatet av en sådan utvidgning. Ett generellt system med skattebefriade förbrukare är därför inte något alternativ. Däremot skulle det kanske kunna vara tänkbart att laborera med olika gränser för att begränsa antalet ansökningar i ett sådant generellt system. Denna fråga diskuterades i förarbetena när systemet med skattebefriade förbrukare infördes (se prop. 2000/01:118 s. 87). Regeringen ställde sig dock tveksam till att bestämma gränser med utgångspunkt i eventuella likviditetsproblem. Enligt regeringen krävdes för att en sådan gräns skulle bli rättvis att hänsyn inte enbart tas till hur stort skattebelopp förbrukningen motsvarar, utan för att bedöma likviditetspåfrestningen måste skattebeloppet sättas i relation till företagets omsättning. Mot bakgrund härav konstaterades en risk för att en gräns grundad på likviditetsproblem skulle komma att leda till komplicerade prövningar och många överklaganden. Någon gräns föreslogs därför inte. Kommittén delar regeringens bedömning. Det ovan sagda leder till slutsatsen att ett generellt system med skattebefriade förbrukare inte, ens i förening med en gräns, är ett tänkbart alternativ. Med dessa konstateranden som grund uppkommer frågan hur likviditetsproblem skall kunna undvikas för de icke skattskyldiga som inte är, eller kan bli godkända som, skattebefriade förbrukare. Det får poängteras att de allra flesta av Sveriges näringsidkare som förbrukar skattepliktiga bränslen ingår i denna kategori (exempelvis industrin och jordbruket exklusive trädgårdsodlarna samt hela tjänstesektorn). Som utgångspunkt för dessa förbrukare får gälla att det, bland annat av kontrollskäl, är nödvändigt att dessa köper in sitt bränsle i nivå med hushållsskattesatsen och att någon form av återbetalning sedan sker. Genom redovisning av bränsleinköp tillsammans med energi- och koldioxidskatt i den månatliga skattedeklarationen - i kombination med återbetalning via skattekontot - skulle likviditetsproblemen kunna minimeras. På de skäl RSV anfört ovan synes detta dock inte vara någon framkomlig väg.

Nästa alternativ, vilket berörts ovan i kapitlet, är att ha någon form av ansökningssystem vid sidan av skattedeklarationen. Detta

alternativ kan dock avfärdas under beaktande av det enorma antal ansökningar som skulle bli följden av ett sådant system.

I stället för ovan redovisade lösningar har RSV föreslagit att näringsidkarna skall redovisa energi- och koldioxidskattebelastning i självdeklarationen och därtill ha möjlighet att beräkna F-skatten med ledning av särskild taxering (preliminär taxering) och därigenom löpande få en lägre beskattning utifrån en tänkt energi- och koldioxidskattefordran på staten.

Kommittén delar RSV:s uppfattning att redovisning av energi- och koldioxidskattebelastning m.m. kan ske i självdeklaration för de näringsidkare som är icke skattskyldiga och inte heller är skattebefriade förbrukare.

Beträffande förutsättningarna för ändrad F-skatt gäller följande. Reglerna för hur F-skatten beräknas finns i 6 kap. SBL. Av 6 kap. 3 § första stycket 2 SBL framgår att F-skatten skall beräknas med ledning av särskild taxering, om det är fråga om en mer betydande skillnad mellan den preliminära skatt som annars skulle ha debiterats och beräknad slutlig skatt för inkomståret. Av 6 kap. 3 § första stycket 3 SBL framgår att F-skatten skall beräknas med ledning av särskild taxering om det finns andra särskilda skäl. Av praktiska skäl skall särskild taxering inte användas då det är fråga om mindre avvikelser mellan beräknad och slutlig skatt. Det skall således vara en mer betydande skillnad. Ändring kan dock medges även om ändringen inte är betydande om särskilda skäl föreligger. För kommitténs vidkommande synes denna möjlighet vara ett bra instrument för att tillgodose att den skattskyldige inte hamnar i likviditetssvårigheter pga. sina energiskattefordringar mot staten. Vad som eventuellt kan bli ett problem i förevarande fall är om näringsidkarens skattefordran inte bedöms kunna medföra betydande skillnad mellan den preliminära skatten och den beräknade slutliga skatten och att särskild taxering vägras på den grunden. Att så inte blir fallet bör emellertid RSV kunna tillse genom t.ex. föreskrifter i allmänna råd avseende tillämpningen av rekvisitet ”särskilda skäl”. Det bör poängteras att möjligheten till ändrad skatteberäkning gäller samtliga som har F-skattsedel, dvs. i princip alla näringsidkare.

6.2.2. Förslag

Kommitténs förslag: För dem som är skattskyldiga för energi-

och koldioxidskatt föreslås inte några förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Dessa skall således även fortsättningsvis använda sig av punktskattedeklarationen. Systemet med godkända skattebefriade förbrukare behålls för växthusnäringen. För övriga icke skattskyldiga skall som huvudregel gälla att redovisning av energiförbrukning och betald energi- och koldioxidskatt skall ske i näringsbilaga till den årliga självdeklarationen. Återbetalning sker därefter som kreditering på skattekontot. De näringsidkare som av likviditets- eller andra skäl inte vill avvakta den årliga taxeringen har att lämna in en preliminär självdeklaration för att debiteras F-skatt med ledning av särskild taxering (preliminär taxering).

För att undvika att alltför stora belopp snurrar runt i uppbördsystemet är det naturligtvis önskvärt att de riktigt stora förbrukarna kan komma i åtnjutande av rätt skattesats direkt. På bränslesidan finns det redan ett system med skattskyldiga förbrukare, dvs. upplagshavare m.fl. som innebär att skattskyldiga, genom erforderliga avdrag, kan förbruka bränsle till rätt skattesats direkt. Till följd av de krav som ställs för godkännande som upplagshavare m.fl. utgör kategorin skattskyldiga per definition stora förbrukare. Med tanke på detta befintliga system ser kommittén inte någon anledning att införa någon annan reglering för de stora förbrukarna. En del av förutsättningarna för att bli godkänd som exempelvis upplagshavare kommer till uttryck i förordningsform. Det bör därför inte innebära några större problem för regeringen att ändra t.ex. volymgränser m.m. om det efter en tids tillämpning av det nya systemet av någon anledning skulle befinnas erforderligt.

Systemet med godkända skattebefriade förbrukare för icke skattskyldiga, föreslås fortsättningsvis inskränkas något i förhållande till idag. Det omfattar dock fortfarande värxthusnäringen, med vissa ändringar (se 6.4 nedan). Även om det kan finnas ett värde i att ha ett generellt system för samtliga icke skattskyldiga finns det anledning att avvakta ett eventuellt slopande av systemet med skattebefriade förbrukare intill dess kommitténs övriga förslag på uppbördsområdet varit i kraft under en tid och

kunnat utvärderas. Att växthusnäringen under denna tid får vara kvar i systemet beror på deras något speciella situation med starkt säsongsstyrda intäkter m.m.

För övriga icke skattskyldiga föreslår kommittén att bränsleförbrukning och till den hänförlig skatt skall redovisas på årsbasis i självdeklaration med bilaga. Att lägga till dessa uppgifter till näringsbilagan synes avsevärt enklare än att göra motsvarande med skattedeklarationen. Det underlättar dessutom ur kontrollsynpunkt att kunna ta in dessa uppgifter i ett sammanhang.

För de företag som riskerar att drabbas av likviditetssvårigheter pga. utestående energi- och koldioxidskattefordringar föreslår kommittén att det nu befintliga systemet med ändrad beräkning av F-skatt skall kunna användas även för energiskatterna. Detta tycks mycket lämpligt, inte minst med tanke på den prövning som sker av företagets totala preliminära skattebelastning före ett beslut om särskild taxering. Vid ett sådant beslut sker sedan återbetalningen i princip omedelbart genom ett lägre löpande skatteuttag. Detta utesluter naturligtvis inte att ytterligare debiteringar, eller krediteringar, kan komma att ske när skatten beräknas slutligt.

Figur 5.1. Principskiss för uppbörd – näringslivsnivån

Källa: Egen figur.

Icke skattskyldiga

Skattskyldiga

Självdeklaration

Punktskatte-

deklaration

Avdrag

Redovisning

Inköp

Övriga förbrukare

Skattebefriade

förbrukare

Figuren ovan belyser översiktligt hur bränsleförbrukarna skall komma i åtnjutande av rätt skattesats, eller den s.k. näringslivsnivån och begränsningsregeln. Vad som inte framgår av figuren är möjligheten för de s.k. övriga förbrukarna att få F-skatten beräknad med ledning av särskild taxering.

6.3. Hur skall återbetalning med stöd av begränsningsregeln åstadkommas?

6.3.1. Överväganden

Begränsningsregelns funktion har redovisats ovan i avsnitt 4.3. En naturlig utgångspunkt vid införande av en nedsättningsregel med delvis ny utformning är att söka ledning i de regler som nu gäller vid nedsättning. Det finns idag enligt LSE en möjlighet att få nedsättning med stöd av de s.k. 0,8- och 1,2-procentsreglerna. Återbetalningar med stöd av dessa regler sker genom att företagen får ansöka om återbetalning hos beskattningsmyndigheten. Sådan ansökan skall omfatta en period om ett kalenderår och lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång (se 9 kap. 9 § LSE). Beskattningsmyndigheten kan, efter ansökan från företagen, bestämma en preliminär koldioxidskattesats enligt vilken skatt skall tas ut under ett kalenderår (se 9 kap. 9 b LSE). Med stöd av ett sådant beslut får företagen del av den lägre koldioxidskattesatsen löpande under året och en slutlig bestämning sker genom den slutliga ansökan om skattenedsättning som nämnts. Rent praktiskt kommer nedsättning enligt den preliminära koldioxidskattesatsen företagen till del enligt samma förfarande som för industriföretagen generella nedsättning av energiskatterna, dvs. för skattskyldiga genom punktskattedeklarationen och för icke skattskyldiga genom kvartalsvis återbetalning. Sedan den 1 januari 2003 hanteras dessa, liksom de flesta övriga, återbetalningar av energi- och koldioxidskatt via skattekontosystemet. Själva beräkningen av nedsättningens storlek är en förhållandevis komplicerad historia där bland annat EG:s minimiskattesatser måste iakttas. Vid en helhetsbedömning kan emellertid kommittén inte se några problem med att utnyttja det nu befintliga systemet, men med vissa korrigeringar.

6.3.2. Förslag

Kommitténs förslag: Återbetalningar med stöd av

begränsningsregeln skall för icke skattskyldiga, som inte är skattebefriade förbrukare, ske automatiskt genom att återbetalningen räknas ut på grundval av uppgifter i självdeklarationen. För skattebefriade förbrukare sker återbetalning med stöd av begränsningsregeln på samma sätt som 0,8-procentsregeln tillämpas idag. Skattskyldiga får del av återbetalningen såsom idag, genom punktskattedeklaration och ansökningar.

Kommittén har ovan föreslagit att de icke skattskyldiga, som dessutom inte är skattebefriade förbrukare skall komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen genom redovisning av betalda energiskatter i självdeklarationen. Detta innebär att i princip samtliga de uppgifter som behövs för uträkning av eventuell återbetalning med stöd av begränsningsregeln, redan finnas hos skattemyndigheten. Det vore då en onödig omgång att ha något särskilt ansökningsförfarande för den kategori företag som kan komma att tillämpa begränsningsregeln. Kommittén föreslår därför att begränsningsregeln skall administreras i samband med den generella återbetalningen till näringslivet.

För skattebefriade förbrukare skall gälla samma regler som idag gäller för att komma i åtnjutande av nedsättning enligt 0,8procentsregeln i 9 kap. 9 § LSE. Även de skattskyldiga skall fortsatt tillämpa samma system som idag.

6.4. Särskilt om systemet med skattebefriade förbrukare

Det står enligt direktiven kommittén fritt att lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor, än de som uttryckligen behandlats i direktiven. I det ovan redovisade förslaget avseende den generella beskattningsnivån för näringslivet berörs systemet med skattebefriade förbrukare. En utgångspunkt i kommittéarbetet har varit att förenkla regelverket med generellt verkande bestämmelser för hela näringslivet. I linje härmed har kommittén övervägt slopande av systemet med skattebefriade förbrukare. Vid sina överväganden har emellertid kommittén uppmärksammat växthusnäringens speciella situation, vilket medfört att kommittén

gör bedömningen att det kan vara värt att avvakta hur de nya uppbördsreglerna verkar, innan systemet med skattebefriade förbrukare slopas. Eftersom systemet på grund härav blir kvar under en tid finner kommittén att det är lämpligt att detta system utöver växthusnäringen även fortsättningsvis får omfatta tåg, båtar/skepp och luftfartyg. En anledning härtill är den särskilda situation som gäller för bland annat skepp och luftfartyg, vilka har rätt att köpa skattefritt bränsle även utan att vara skattebefriade förbrukare. Systemet med skattebefriade förbrukare har härigenom inneburit att leverantörerna kunnat ställa krav på dessa köpare att vara skattebefriade förbrukare för att få köpa skattefritt bränsle. Detta har underlättat för leverantörerna som inte riskerar att bli skattskyldiga vid försäljning till skattebefriade förbrukare, vilket man annars gör. Systemet med skattebefriade förbrukare har således i detta sammanhang haft den bieffekten att det varit mer positivt för leverantörerna än dem som blivit godkända såsom skattebefriade förbrukare. Enligt kommitténs uppfattning talar de ovan anförda skälen för att systemet med skattebefriade förbrukare i huvudsak blir kvar.

Under kommittéarbetet har en skrivelse inkommit som berör tillämpningen av detta system. Kommittén finner det lämpligt att ta upp och behandla skrivelsen i detta sammanhang. Nedan redogörs för skrivelsen med dess huvudsakliga innehåll. Därefter följer kommitténs överväganden och förslag.

6.4.1. Skrivelse från Gröna Näringens Riksorganisation

I en skrivelse som inkommit till kommittén från Gröna Näringens

Riksorganisation (GRO) påtalas ett uppbördsproblem som gäller växthusodlarnas skattenedsättning. GRO har erfarit att beskattningsmyndigheten inte låter växthusodlare (även om de är godkända skattebefriade förbrukare) få direktnedsättning för skatten för hela den mängd bränsle som använts i verksamheten, utan endast för den del som åtgått till växthusuppvärmning. För att få skattenedsättning för övrig bränsleförbrukning har växthusodlarna fått ansöka om kvartalsvis återbetalning. Det gäller formuleringen i LSE att växthusodlingen endast kan begära direktnedsättning av skatt för den bränslemängd som används för växthusuppvärmning (6 a kap. 1 § 10). För det bränsle som förbrukas för uppvärmning av arbetslokaler, lagerutrymmen,

kontor m.m. skall fulla skatter erläggas vid inköp men återbetalning begäras kvartalsvis i efterhand, baserat på förbrukning för respektive kvartal. Detta innebär en utökad administrativ belastning på såväl dessa småföretag som bränsleleverantörerna och beskattningsmyndigheten. Det rör sig också för denna förbrukning om relativt små bränslemängder i relation till förbrukningen för växthusuppvärmningen. Eftersom växthusodling är en del av begreppet jordbruksverksamhet råder det inget tvivel om att skattenedsättningen är medgiven för hela växthusföretagets förbrukning (6 a kap. 1 § 11 LSE), men det senare måste alltså göra en uppskattning av bränslets användning för dessa två olika uppvärmningsbehov. Enligt GRO har växthusodlarna hittills alltid gjort hela sin upphandling av bränsle med skattenedsättning över fakturan. Skattemyndigheten har emellertid nu uppmärksammat frågan och kräver att ansökan om återbetalning görs för den del av bränslet som inte använts för växthusuppvärmning.

6.4.2. Bakgrund

Reglerna om skattebefriade förbrukare infördes fr.o.m. den 1 oktober 2001. Redan tidigare fanns emellertid en möjlighet för växthusodlare att inköpa bränsle till rätt skattesats direkt av leverantören. När regeln om försäkran infördes den 1 januari 1998 omfattade den s.k. industriskattesatsen endast tillverkningsprocessen i industriell verksamhet och växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling. Detta innebar att växthusodlare tidigare hade att tillämpa två olika skattesatser i sin verksamhet, dels industriskattesatsen för växthusuppvärmning, dels normalskattesatsen för övrig bränsleförbrukning. Inköp mot försäkran tilläts därför för det bränsle som skulle förbrukas för växthusuppvärmning. Från den 1 juli 2000 utvidgades tillämpningsområdet för industriskattesatsen att omfatta bland annat yrkesmässig jordbruksverksamhet (inklusive trädgårdsnäringen), vilket innebar att trädgårdsodlarna därefter beskattades i nivå med industriskattesatsen för hela sin bränsleförbrukning. Anledningen till att växthusodlarnas rätt till skattebefrielse inte utmönstrades ur lagtexten (eftersom de ändå omfattades av jordbrukarnas rätt till skattebefrielse) var att lagstiftaren, när systemet med skattebefriade förbrukare infördes, ville upprätthålla distinktionen att endast

växthusodlarna och inte jordbrukarna i övrigt kunde köpa bränsle med reducerad skatt (se prop. 2000/01:118 s. 138).

I 8 kap. 1 § första stycket LSE anges att som skattebefriad förbrukare får godkännas den som förbrukar bränsle för ändamål som anges i 6 a kap. 1 § 1-5, 8, 10 eller 12 LSE om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig. Stadgandet innebär att växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling (6 a kap. 1 § 10 LSE) omfattas av möjligheterna till godkännande, medan yrkesmässig jordbruksverksamhet (6 a kap. 1 § 11 LSE) inte omfattas. Den som godkänts som skattebefriad förbrukare har enligt 8 kap. 1 § tredje stycket LSE rätt att från en skattskyldig köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt. Enligt 8 kap. 3 § 2 LSE får godkännande av skattebefriad förbrukare återkallas om bränslet används för annat ändamål än som anges i godkännandet.

6.4.3. Överväganden

Systemet med skattebefriade förbrukare infördes tidsmässigt i förhållandevis nära anslutning till att industriskattesatsen utvidgades till att omfatta även yrkesmässig jordbruksverksamhet. Vid analys av de förarbeten som föregick lagändringarna framstår det som uppenbart att det inte var någon medveten avsikt att trädgårdsodlarna skulle vara tvungna att använda sig av dubbla system för att komma i åtnjutande av industriskattesatsen. Det får i stället förmodas att lagstiftaren inte närmare övervägt den problemställning som nu diskuteras. En naturlig lösning på problemet vore att ändra 8 kap. 1 § första stycket LSE så att ett godkännande uttryckligen kan omfatta hela den yrkesmässiga växthusodlingen.

En fråga är då om kontrollaspekter kan anföras som skäl för att bibehålla ett krav på ansökan om återbetalning för viss bränsleförbrukning. I prop. 2000/01 s. 87 framhålls att möjligheterna att missbruka ett återbetalningssystem ingalunda är små. I vart fall torde stå klart att ett återbetalningssystem inte medför så pass stora fördelar i kontrollhänseende att det kan anses motivera förekomsten av dubbla system.

Slutligen måste påtalas att en växthusodlare, paradoxalt nog, kan få sitt godkännande som skattebefriad förbrukare återkallat för det fall han använder skattebefriat bränsle för t.ex. uppvärmning av sitt

lager, i stället för växthusuppvärmning, trots att någon ytterligare skatt inte skall tas ut i ett sådant fall. Detta är en orimlig konsekvens av systemets utformning och kan inte ha varit lagstiftarens avsikt. Även om detta inte är det huvudsakliga argumentet för att ändra lagstiftningen understryker det att den nuvarande regleringen inte är bra.

6.4.4. Förslag

Kommitténs förslag: En justering görs av 8 kap. 1 första

stycket LSE så att de växthusodlare som är godkända som skattebefriade förbrukare fullt ut kan utnyttja möjligheten i 8 kap. 1 § tredje stycket LSE att från en skattskyldig köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt.

Såvitt kommittén kan bedöma föreligger det inte något bärande skäl att bibehålla en ordning där växthusodlarna kan köpa huvuddelen av sitt bränsle till rätt skattesats, men samtidigt är tvungna att kvartalsvis ansöka om återbetalning för den del av verksamhetens bränsleförbrukning som inte åtgår till växthusuppvärmning. Tvärtom medför en sådan ordning att systemet med skattebefriade förbrukare, i vart fall i administrativt hänseende, blir betungande jämfört med alternativet att komma i åtnjutande av rätt skattenivå endast genom punktskattedeklaration, (för skattskyldiga), eller genom självdeklaration (icke skattskyldiga). Regleringen i 8 kap. 1 första stycket LSE bör därför ändras på det viset att bränsleförbrukning i yrkesmässig växthusodling anges som det ändamål för vilket godkännande som skattebefriad förbrukare kan meddelas. En sådan ändring medför att växthusodlarna med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket LSE kan köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt, dvs. för hela sin verksamhet. Därigenom upprätthålls också distinktionen gentemot de övriga jordbrukare som inte kan meddelas godkännande som skattebefria förbrukare.

7. Beskattningen av el

Kapitlet omfattar förslag på de förändringar som kommittén anser nödvändiga för att ge elbeskattningen en långsiktigt hållbar struktur som dessutom överensstämmer med förväntade EU-krav. Avsikten är att på elsidan, i likhet med kommitténs förslag på bränslesidan, införa en förenklad och robust energiskattestruktur som är lätt att tillämpa och som dessutom minimerar förekomsten av gränsdragningsproblem. De föreslagna förändringarna lägger vidare grunden för den reformering av uppbördsreglerna för elbeskattningen som föreslås i kommande två kapitel.

Kapitlet inleds med en kort sammanfattning av den idag gällande energibeskattningen av el. Därefter följer kommitténs överväganden och förslag.

7.1. Den nuvarande beskattningen av el

1

För energiskatten på el gäller att den är differentierad enligt flera olika skattesatser. Tillämplig skattesats beror dels på vem som förbrukar elen, dels var i landet den förbrukas. För förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller vid yrkesmässig växthusodling, gäller den s.k. nollskattesatsen vilken såsom beteckningen antyder medför skattebefrielse för dessa förbrukare. Om el har förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i yrkesmässig skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet, gäller enligt 11 kap. 12 § första stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) att energiskatten efter ansökan återbetalas av skattemyndigheten. Detta innebär i praktiken att en nollskattesats gäller även för dessa sektorer.

För förbrukning i vissa kommuner i norra och mellersta Sverige (se tabell 7.2) tillämpas en skattesats om 16,8 öre per kWh. El som

1 Skattesatser från den 1 januari 2003.

används för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än de nyss nämnda beskattas med 20,2 öre per kWh. För övrig elförbrukning, dvs. främst hushålls- och servicesektorernas användning, gäller en skattesats om 22,7 öre per kWh. Därutöver finns särregler beträffande beskattningen av el som förbrukas i större elpannor inom fjärrvärmesektorn under vintermånaderna, som i förekommande fall innebär ett tillägg av 2,5 öre per kWh (för norrlandskommunerna 2,4 öre per kWh).

För att undvika dubbelbeskattning av el beskattas inte de bränslen som används för elproduktion. Denna bestämmelse, som finns i 6 a kap. 1 § 3 LSE, är dock endast tillämplig på framställning av skattepliktig el. El som förbrukas för framställning eller leverans av el (s.k. egenförbrukning) är i enlighet med 11 kap. 2 § 5 LSE inte skattepliktig. Bestämmelsen medger således skattefrihet för elproducentens och elleverantörens egenförbrukning av el och innebär att dessa skall betala energi- och koldioxidskatt på de fossila bränslen som använts för att producera den elen.

Eftersom inte alltid egenförbrukningen hos en producent inte alltid mäts separat har Riksskatteverket (RSV) i RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Ip 1999:1), ändrad genom RSV:s allmänna råd om beskattning av bränslen enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (RSV 2002:18), angett vissa schablonvärden för hur stor del av produktionen av el som skall anses använd för egenförbrukning. Schablonvärdena utgör för vattenkraft 1 procent, mottryckskraft 1,5 procent och kondenskraft 5 procent. Bränsleåtgången, som svarar mot dessa andelar av produktionen skall alltså beskattas. Vanligtvis kan dock producenterna numera visa en annan, lägre, fördelning som då tillämpas. Detta gäller framför allt kondenskraft. Att basera fördelningen på uppmätt förbrukning när det sker en samtidig produktion av el och värme i ett kraftvärmeverk är dock inte alltid möjligt, eftersom stora delar av förbrukningen sker i apparater som ingår i den gemensamma processen. I ett sådant fall behöver således fortfarande schabloner användas. Vattenverken betalar den lägre energiskatten 20,2 öre per kWh för sin interna elförbrukning, dvs. främst för drift av pumpar och annan maskinell utrustning. Detsamma gäller elförbrukning i gasverk. I praxis har härmed avsetts omvandling av gas från främst gasol eller s.k. lättbensin och således inte naturgasdistribution. Det enda gasverk som numera finns i drift Sverige är spaltgasverket i Hjorthagen i Stockholm.

7.2. Ett system med olika skattenivåer för näringslivet respektive hushållen

Kommitténs förslag: Elskatten skall tas ut i enlighet med olika

skattenivåer för näringslivet respektive hushållen. För näringslivet skall en generell skattesats gälla som motsvarar EG:s kommande minimiskattesats. För hushållen skall även fortsättningsvis en regional differentiering gälla.

I linje med kommitténs principiella överväganden avseende energibeskattningen, som redovisats i kapitel 3, föreslår kommittén alltså att elskatten skall differentieras enligt olika skattenivåer för näringslivet respektive hushållen. För näringslivet skall gälla en generell skattenivå. Det finns flera skäl som talar för detta. Ett tungt vägande skäl är naturligtvis att kommittén har att beakta EG:s regler om statligt stöd, vilka innebär att det är mycket svårt att införa differentierade skattesatser för olika sektorer inom näringslivet. Även förslaget till nytt energibeskattningsdirektiv synes innebära att en generell nivå skall gälla för hela näringslivet, dock med en möjlighet till nedsättning för energiintensiva företag. Det nu sagda är emellertid inte odelat negativt. Generella regler av det slag kommittén föreslår bidrar i hög grad till ett enkelt och lättillämpat system för elbeskattningen. Ett sådant system ligger också i linje med kommitténs direktiv enligt vilka beskattningen av energi bör vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. Ett system med generella regler kan också antas ha bättre förutsättningar att kunna bibehållas under en längre period och uppfyller därmed kravet på att vara långsiktigt hållbart. Slutligen är en viktig anledning till att införa generella regler för näringslivet att kunna minimera de gränsdragningsproblem som förekommer med nu gällande regler, kanske framförallt beträffande begreppet tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. En generell skattenivå för näringslivet förutsätter dels att den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, vatten-, gas- och värmeförsörjning tas bort, dels att den s.k. elpanneskatten tas bort. Förutsättningarna för dessa förändringar behandlas nedan i avsnitten 7.5 respektive 7.6. På hushållssidan har det visat sig svårt för kommittén att ena sig om en generell skattenivå. Detta medför att kommittén föreslår att den regionala differentieringen, eller den s.k. norrlandsskattesatsen, blir kvar. Förutsättningarna härför behandlas i avsnittet 7.7 nedan.

7.3. En enhetlig elskattesats skall gälla för hela näringslivet

Kommitténs förslag: En enhetlig skattesats skall gälla för hela

näringslivets elförbrukning. I linje med den kommande EGharmoniseringen, omfattande en positiv skattesats inom näringslivet, skall den svenska elskatten sättas till 0,5 öre per kWh. Om energibeskattningsdirektivet av någon anledning inte skulle komma att slutligt träda i kraft är det dock kommitténs uppfattning att en nollskattesats skall gälla för näringslivets elförbrukning.

Idag tillämpas i praktiken en nollskattesats för tillverkningsindustri, yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet samt yrkesmässig växthusodling (den senare kategorin ingår visserligen i jordbrukssektorn, men anges separat i lagtexten och så även här). För övriga näringslivet tillämpas i huvudsak2 den s.k. hushållsskattesatsen, 22,7 öre per kWh. Med kommitténs förslag om en generell skattesats för hela näringslivet inställer sig frågan om detta innebär att nollskattesatsen skall tillämpas för hela näringslivet. Det kan direkt sägas att ett sådant synsätt överensstämmer med Skatteväxlingskommitténs modell enligt vilken endast miljörelaterade skatter och inte fiskala sådana skall tas ut på insatsvaror i näringslivet. Från statsmakternas sida får ett införande av denna modell anses önskvärt, vilket bland annat kan utläsas av kommittédirektiven. En nollskattesats för hela näringslivet utgör därför kommitténs huvudförslag. En utsträckning av nollskattesatsen till att omfatta hela näringslivet medför ett årligt skattebortfall om ca 4,8 miljarder kronor (exklusive den offentliga sektorn).

Sedan direktiven skrevs har stora framsteg gjorts på EU-planet, framförallt genom det arbete som bedrivs i Ekofin-rådet genom behandling av EG-kommissionens förslag till energiskattedirektiv, KOM (97) 30 slutlig av den 12 mars 19973. Rådet nådde i mars 2003 en politisk överenskommelse om innehållet i energibeskattningsdirektivet och väntas formellt besluta om direktivet senare under våren 2003. Detta innebär att minimiskattesatser införs för

2 Observera dock de särskilda skattesatserna som gäller för norra Sverige, elpannorna och el-, gas-, värme- eller vattenförsörjningen. 3 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

näringslivets elförbrukning. I den omarbetade version av direktivförslaget som kan förväntas antas anges en minimiskattesats på el förbrukad inom näringslivet om 0,5 euro per MWh, dvs. ca ett halvt öre per kWh (0,4554 öre per kWh)4. Vissa möjligheter att underskrida minimiskattesatsen kommer förmodligen att kunna ges energiintensiva företag genom träffande av långsiktiga avtal eller jämförbara åtgärder.

Endast under förutsättning av en sådan EG-rättslig harmonisering av beskattningen av el finns anledning att föreslå att en generellt verkande energiskatt på el införs för hela det svenska näringslivet. Därvid är att märka att den svenska industristrukturen, pga. den stora elanvändningen, är speciell i ett europeiskt perspektiv. För att inte försämra konkurrenskraften för den elintensiva delen av näringslivet förutsätter därför införandet av en generell energiskatt på el att skattesatsen kan sättas relativt lågt. Under förutsättning av en EG-rättslig harmonisering väljer kommittén av den orsaken att föreslå en skattesats som i princip tangerar den tänkta EG-miniminivån, eller 0,5 öre per kWh. För tillverkningsindustrin m.fl. sektorer som tidigare tillämpat nollskattesatsen, innebär det en höjning av energiskatten. För övrigsektorn, dvs. tjänsteföretag m.fl. innebär förslaget en kraftig sänkning av energiskatten. Tjänstesektorns konkurrenskraft kan därmed förväntas öka i förhållande till övriga sektorer. Vissa konsekvenser härav diskuteras i betänkandets avsnitt 3.7 samt kapitel 16. En energiskatt för näringslivets elförbrukning skulle, vid den föreslagna nivån, uppskattningsvis inbringa ca 230 miljoner kronor netto per år.

4 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 kr (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1).

7.4. Avgränsningen av näringslivet

Kommitténs förslag: För elbeskattningen skall gälla samma

definition av näringslivet som kommittén föreslår för bränslebeskattningen.

-

Näringslivsskattesatsen på el skall tillämpas för den som bedriver yrkesmässig verksamhet. En verksamhet är enligt 1 kap. 4 LSE yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL.

-

En ytterligare förutsättning för tillämpning av näringslivsskattesatsen är att elen förbrukats inom näringsverksamheten.

På elsidan liksom på bränslesidan kräver kommitténs förslag en definition av vem, eller vilka, som tillhör näringslivet. De som omfattas av denna definition skall tillämpa den skattesats som gäller för näringslivet. Bland annat med tanke på att den begränsningsregel som kommittén föreslår gälla för energiintensiva företag skall omfatta såväl bränslen som el, är det nödvändigt att tillämpa en gemensam definition. En naturlig utgångspunkt blir då att knyta definitionen av näringslivet till begreppet yrkesmässig verksamhet, eftersom detta redan återfinns i LSE, och tar sikte på den som i dagligt tal kan anses utgöra näringsidkare, eller m.a.o. den som bedriver näringsverksamhet i enlighet med 13 kap. IL. Såsom tidigare något diskuterats i avsnitt 4.1 uppnås genom den valda lösningen vissa effektivitetsvinster dels genom att tillämpa ett och samma begrepp för att definiera näringslivet, dels genom att tillämpa ett begrepp som redan finns på plats i lagtexten.

Starka skäl talar därför för att i förevarande sammanhang låta begreppet yrkesmässig verksamhet vara styrande för vilken skattesats som skall tillämpas på en viss elförbrukning. Det bör dock understrykas att en förutsättning för tillämpning av näringslivsskattesatsen är att elen förbrukats inom näringsverksamheten.

7.5. Den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning

Kommitténs förslag: Den särskilda skattesatsen för el som för-

brukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning slopas.

Den särskilda skattesatsen på el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning har tillämpats sedan den 1 januari 1993 och infördes i samband med energiskattereformen 1993 (prop. 1991/92:150, bil. I:5). Genom denna erhöll industrin en nollskattesats på el som förbrukas i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Innan 1993 hade en positiv elskattesats tillämpats för industrin, inbegripet el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning (SNI 4). Denna skattesats var lägre än den som gällde generellt, dvs. för övrigsektorns elförbrukning. I och med nämnda lagändring räknades alltså nämnda sektorer inte längre som industriell verksamhet vid elbeskattningen utan reglerades separat.

För el som används internt inom el-, gas-, värme- och vattenverken gäller därmed i dag en särskild skattesats, som är lägre än den som tillämpas för hushållens elförbrukning (20,2 öre per kWh jämfört med 22,7 öre). Beträffande energisektorn har det tidigare främst rört sig om den el som utnyttjas i elpannor och värmepumpar inom fjärrvärmesystemen för att producera värme. Fastbränsleeldade anläggningar (biobränsle) har hög egenförbrukning i pumpar, fläktar, bränslehanteringsutrustning etc. varför denna del ökar. Den el som inom energisektorn förbrukas för belysning, drift av maskinell utrustning och liknande ändamål är dock till viss del skattefri. Detta framgår av 11 kap. 2 § 5 LSE, där det anges att el som förbrukats för framställning eller leverans av el inte är skattepliktig. Bestämmelsen innebär således att elproducentens och elleverantörens egen förbrukning av el är skattefri. Elverkens elförbrukning är alltså skattefri, varför det redan idag knappast torde finnas något utrymme för tillämpning av skattesatsen 20,2 öre per kWh för ”förbrukning för elförsörjning”. Bestämmelsens tillämpningsområde skulle därmed i praktiken vara reducerat till att omfatta gas-, värme- och vattenverken. Genom kommitténs förslag om en generellt lägre nivå för hela näringslivet, inklusive energiomvandlingssektorn, försvinner hela det praktiska tillämpningsområdet för den ifrågavarande skattesatsen. Detta innebär samtidigt att de skäl som låg till grund för regelns inför-

ande inte längre kvarstår. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning slopas.

7.6. Elpanneskatten

7.6.1. Bakgrund

Den 1 juli 1998 infördes nya regler för beskattningen av el som förbrukas i elpannor inom fjärrvärmesektorn. Ändringarna innebar en höjning av energiskatten med 2,3 öre per kWh (numera 2,5 öre per kWh och, för norrlandskommunerna 2,4 öre per kWh) under perioden den 1 november – den 31 mars för el som förbrukas i pannor med en installerad effekt som överstiger 2 MW. Motivet bakom införandet av elpanneskatten var att minska användningen av el (prop. 1997/98:140 s. 15–18). I utskottsbetänkandet 1997/98:SkU25 anförde utskottet att det var önskvärt att en minskad elproduktion balanserades genom en minskad användning av el i fjärrvärmesystemen.

Syftet med den förhöjda energiskatten har delvis motverkats av avdragsmöjligheten för energiskatt på el som producerats i kraftvärmeverk. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2003 att nämnda avdrag tas bort (prop. 2002/03:1 s. 185 f.). Se vidare om detta i avsnitt 7.8 nedan.

Regeringen uppdrog våren 2000 åt två konsultföretag (COWI Rådgivende Ingeniorer AS och KM Miljöteknik) att göra en utvärdering av det energipolitiska program som riksdagen beslutade 1997.5 En del av uppdraget bestod i att utvärdera effekterna av elpanneskatten.

COWI Rådgivende Ingeniorer AS anför att den minskning som framgår av tillgänglig statistik kan indikera att elpanneskatten haft effekt, men att det är osäkert om hela minskningen kan tillskrivas elpanneskatten. KM Miljöteknik har å sin sida gjort bedömningen att den uppnådda reduktionen av elanvändningen till följd av införandet av elpanneskatten 1998, maximalt uppgår till 0,5 TWh per år. Osäkerhet råder dock om i vilken mån skattehöjningen har

5 COWI Rådgivende Ingeniorer AS; Evaluering af 1997's energipolitiske program – 1998–1999 (juni 2000) och KM Miljöteknik AB; Utvärdering av 1997 års energipolitiska program (2000-05-31). Rapporterna finns tillgängliga i Näringsdepartementet och på Internet <http://www.naring.regeringen.se/propositioner_mm/rapporter/rapporter.htm>.

påverkat resultatet respektive i vilken mån andra orsaker varit avgörande, såsom exempelvis prisförändringar på andra bränslen.

Elförbrukningen i elpannorna framgår av tabell 7.1 nedan. Som synes skiljer sig siffrorna något åt beroende på uppgiftslämnare, varför såväl SCB:s som Fjärrvärmeföreningens uppgifter redovisas. Tendensen är dock densamma för båda uppgiftslämnarna.

Tabell 7.1. Elförbrukning i elpannor inom fjärrvärmen under åren 1994–2001 (TWh per år)

Elförbrukning År SCB Fjärrvärmeföreningen 1994 2,6 2,3 1995 3,2 3,0 1996 1,6 1,5 1997 1,9 1,6 1998 1,8 1,5 1999 1,5 1,4 2000 2,05 1,8 2001

..

1,4

..

Uppgift saknas.

Källa: SCB och Fjärrvärmeföreningen.

I den utvärdering som görs i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) är utgångspunkten att en konsumtionsskatt på värme införs och att energiskatten på el som används för värmeproduktion i t.ex. elpannor därmed tas bort. Som konsekvens härav anges att användningen av elpannor kan komma att öka betydligt, särskilt under år med låga elpriser och vid höga nivåer på koldioxidskatten.

Statens Energimyndighet (Energimyndigheten) har på uppdrag av Klimatkommittén (M 1998:06) gjort beräkningar för olika scenarier för den svenska energianvändningen baserat på ett referensscenario, i huvudsak uppbyggt i enlighet med Skatteväxlingskommitténs modell (se 2.4.2). Enligt Energimyndigheten beräknas

användningen av avkopplingsbara elpannor i fjärrvärmen, i ett sådant scenario, öka med 0,8 TWh om elpanneskatten tas bort.6

7.6.2. Överväganden och förslag

Kommitténs förslag: Den förhöjda energiskatten på el som

förbrukas i elpannor under perioden den 1 november – den 31 mars slopas.

Såsom ovan redovisats föreslår kommittén en generell näringslivsbeskattning på energiområdet och att sektorerna för el- och värmeproduktion ingår i näringslivskategorin. För värmeproduktionen innebär förslaget överlag kraftigt sänkta skattesatser för el. Med ett nytt energibeskattningdirektiv blir skattesatsen 0,5 öre per kWh.

Det kan vid sådant förhållande diskuteras hur en eventuell framtida elpanneskatt skulle kunna vara utformad. Idag gäller ett påslag om 2,4, eller 2,5, öre per kWh. Procentuellt sett utgör påslaget därmed ca 11,5 procent. Om elpanneskatten skulle bibehållas med ett sådant procentuellt påslag, på en skattesats om 0,5 öre per kWh, skulle den å ena sidan vara i det närmaste försumbar. Å andra sidan skulle ett påslag med dagens 2,4, eller 2,5, öre per kWh medföra att el i elpannor beskattades ungefär fem gånger så högt som annan elanvändning.

Oavsett vilka överväganden som kan göras angående storleken av ett eventuellt påslag måste emellertid främst beaktas vilka möjligheter som finns att i ett EG-perspektiv bibehålla flera olika beskattningsnivåer. Vid ett förmodat antagande av energibeskattningsdirektivet synes det därvid mycket svårt att kunna motivera fler än två olika beskattningsnivåer för näringslivet, dvs. en generell nivå för näringslivet med en möjlighet till nedsättning för energiintensiva företag. Starka skäl talar därför för ett slopande av elpanneskatten.

Även ur samhällsekonomisk synvinkel är ett slopande av elpanneskatten en rationell åtgärd. Det är ur denna synvinkel svårt att förstå varför just elanvändning i elpannor skulle beskattas annorlunda än annan elanvändning.

6 Statens Energimyndighets promemoria den 16 februari 2000, Räkneexempel på alternativ energibeskattning. Promemorian finns tillgänglig i Miljödepartementet och på Internet <http://www.miljo.regeringen.se/propositionermm/sou/pdf/klimatkommitten/klimattkom mitte underlag.htm>.

Av såväl juridiska som ekonomiska skäl, men även med beaktande av de administrativa fördelar ett generellt system för med sig, föreslår kommittén således att elpanneskatten slopas. Det bör dock, enligt kommitténs mening, ankomma på statsmakterna att efter en tid utvärdera denna förändring och, om ett behov konstateras, överväga om elpanneanvändningen fortsatt kan begränsas genom något annat styrmedel än energibeskattningssystemet.

7.7. El som förbrukas i vissa delar av norra och mellersta Sverige

7.7.1. Bakgrund

Den 1 juli 1981 infördes en lägre skattesats för elförbrukning i vissa delar av norra och mellersta Sverige (se tabell 7.2). Motivet bakom den lägre skattesatsen var att beskattningen av hushållens förbrukning av el i de norra delarna av landet, där uppvärmningskostnaderna regelmässigt är högre än i landet i övrigt, borde lindras (prop. 1980/81:118 s. 15). Från den 1 januari 2003 är den lägre skattesatsen för norrlandskommunerna 16,8 öre per kWh jämfört med 22,7 öre för el förbrukad i andra delar av landet.

Tabell 7.2. Förteckning över vissa kommuner (11 kap. 4 § LSE)

Norrbottens län Västerbottens län

Samtliga kommuner Samtliga kommuner

Jämtlands län Västernorrlands län

Samtliga kommuner

Sollefteå

Ånge Örnsköldsvik

Gävleborgs län Dalarnas län

Ljusdal Malung Mora Orsa Älvdalen

Värmlands län

Torsby

Figur 7.1. Temperaturzoner i Sverige

Källa: SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0104) Energistatistik för småhus, flerbostadshus och lokaler och egen bearbetning.

Figuren visar den indelning av Sverige i temperaturzoner som används för SCB:s energistatistik rörande bland annat småhusens genomsnittliga energianvändning. I tabell 7.3 görs ett försök att visa den ungefärliga elskattebelastningen för två småhus av olika storlek belägna i olika temperaturzoner, dels med tillämpning av dagens differentierade skattesatser, dels vid en generell hushållsnivå om 22,7 öre per kWh. För enkelhetens skull har antagits att temperaturzon 1 motsvarar de s.k. norrlandskommunerna trots att de faktiska förhållandena, som synes av figuren, inte helt motsvarar detta antagande. Vidare är att märka att beräkningarna utgår ifrån

I grova drag är norrlandskommun-

erna enligt 11 kap. 4 § LSE de som är belägna ovanför den streckade

linjen.

Temperaturzoner

zon 1 zon 2 zon 3 zon 4

hushållens totala elförbrukning, inkluderande såväl uppvärmningsel som övrig hushållsel. En ytterligare förutsättning är att endast en energikälla (el) används för uppvärmning. Vid blandad uppvärmning framkommer en lägre elskattebelastning än vad som redovisas i tabellen. Det bör också framhållas att i hushållens kostnader ingår inte kostnaderna för anpassning av husen till det kallare klimatet.

Tabell 7.3. Hushållens kostnader för elskatt i olika delar av landet (kr per år)

1

Årlig elskatt per hushåll och temperaturzon

Skattesats Hushållstyp 1 2 3 4

Småhus 150 m25 065 5 686 5 278 5 005

16,8 öre per kWh (1), 22,7 öre per kWh (2, 3 o 4)

Småhus 75 m22 533 2 843 2 639 2 503 Småhus 150 m26 844 5 686 5 278 5 005

22,7 öre per kWh för samtliga hushåll (1,2,3 och 4)

Småhus 75 m23 422 2 843 2 639 2 503

1 Det statistiska underlaget avser energianvändningen år 2000. Skattesatserna är de från den 1 januari 2003 gällande.

Källa: SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0104) Energistatistik för småhus, flerbostadshus och loka-

ler, tablå 8 samt egna beräkningar.

7.7.2. Överväganden och förslag

Kommitténs förslag: Den lägre skattesatsen för hushållens

elförbrukning i vissa delar av norra och mellersta Sverige bibehålls.

Kommittén har ovan presenterat ett system med en generell beskattningsnivå för näringslivet. Ett införande av en sådan generell skattenivå skulle få till följd att norrlandsskattesatsen i fortsättningen endast skulle träffa hushållen eftersom tjänsteföretag m.fl. företag som nu befinner sig inom övrigsektorn föreslås beskattas enligt den generella skattesatsen för näringslivet. Tillämpningsområdet för den särskilda skattesatsen krymper därmed. Skattesatsen infördes med motiveringen att uppvärmningskostnaderna är högre i de norra delarna av landet. Någon motsvarande skattelindring infördes emellertid inte för de hushåll som använder annan skattepliktig energi än el för sin uppvärmning. Skattelindringen som sådan har därför inneburit en konkurrensfördel för el som

uppvärmningsenergi. Skattelättnaden avser inte heller endast el som används för uppvärmning utan all hushållsel. Vid en jämförelse med de kostnader för elskatt som redovisas i tabell 7.3 ovan, och vid beaktande av tillämpliga skattesatser framgår att skattenedsättningen för närvarande överstiger de högre uppvärmningskostnaderna som gäller för norra Sverige. För jämförelsens skull kan noteras att en eluppvärmd villa på 150 m2 belägen inom temperaturzon 1, vid en likställd elbeskattning, skulle få en ökad energiskatt om 148 kronor per månad (vid en total konsumtion om 30 150 kWh per år). Här är emellertid inte de högre kostnaderna för anpassning av byggnaderna till det kallare klimatet beaktade. Oavsett detta är den särskilda skattesatsen ett trubbigt instrument för att utjämna hushållens skillnader i uppvärmningskostnader över riket. Gränsdragningen mellan de kommuner där skattelättnader tillämpas och andra närliggande kommuner har ofta ifrågasatts och har varit svår att upprätthålla på ett konsekvent sätt. De ovan angivna skälen får anses tala för ett slopande av den särskilda skattesatsen.

Under kommittéarbetet har emellertid framkommit att regionalpolitiska skäl alltjämt talar för att elförbrukning i de angivna kommunerna bör subventioneras med offentliga medel. Kommitténs ståndpunkt är därför att norrlandsskattesatsen bibehålls. Mot bakgrund av kommitténs överväganden ovan finns dock skäl som talar för att nedsättningen på sikt bör ses över och möjligen ges en annan utformning, eventuellt utanför energibeskattningssystemet.

Norrlandsskattesatsen på el berör enligt kommitténs förslag endast hushållen. EG:s statsstödsregler rör konkurrensen mellan företag och berör därför inte den föreslagna norrlandsskattesatsen. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer att omfatta beskattning av el, men bedöms innebära möjligheter för medlemsstaterna att tillämpa en differentierad elskatt för hushåll.

7.8. Användningsområden för vilka avdragsrätt föreligger

Kommitténs förslag: Avdraget för el som förbrukas för annat

ändamål än motordrift eller uppvärmning omformas och utvidgas till att även omfatta metallurgiska processer. I enlighet med vad som föreslås för bränslen föreslås även för el att vissa mineralogiska processer skattebefrias. Slutligen ges avdraget för nätförluster en ny lagteknisk lösning.

Idag finns några användningsområden i LSE där skattefrihet kan åstadkommas genom avdrag (11 kap 9 § 1–5 LSE). Dessa avdragsmöjligheter är fem till antalet och redovisas nedan. Avdrag får således göras för skatt på el som:

1. förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat spårbun-

det transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med sådan förbrukning,

2. förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än

motordrift eller uppvärmning eller för användning i omedelbart samband med sådan förbrukning,

3. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan framställning av

produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE (avser förbrukning vid framställning av mineraloljor och andra skattepliktiga bränslen),

4. framställts i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-,

gas-, värme- eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i den mån inte avdrag har gjorts enligt 7 kap. 1 § första stycket 4 i fall som avses i 6 a kap. 1 § 7, dvs. för skatten på insatsbränslena, och

5. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av el

på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion.

Regeringen har i budgetpropositionen för år 2003 föreslagit att avdragsmöjligheten i 11 kap 9 § 4 LSE slopas från den 1 maj 2003. (prop. 2002/03:1 s. 185 f.). Redan från den 1 januari 2003 föreslogs dock avdragsmöjligheterna minskas genom att avdrag endast skulle få göras för elförbrukning i den lokala anläggningen, och att avdrag inte skulle tillåtas för förbrukning i elpannor och värmepumpar. Riksdagen avslog dock regeringens förslag om nya regler för kraft-

värmebeskattningen eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen ännu inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr 2002/03:24). Kommissionens statsstödsprövning är ännu inte avslutad, men det kan antas att regeringen återkommer i frågan när så är fallet. Kommittén gör därför inte nu någon närmare analys av detta avdrag.

Beträffande övriga fyra användningsområden gör kommittén följande bedömning:

1. Förbrukning i tåg m.m.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för bränslen (6 a kap. 1 § 2 LSE). Andra spårbundna transportmedel än tåg är t.ex. tunnelbana och spårvagn. El används inte enbart för drift av tåg m.m. utan även för drift av olika slag av hjälpanordningar i anslutning till banan. Enligt förarbetena bör det vara möjligt att göra avdrag för el som används för drift av sådana anordningar (prop. 1994/95:54 s. 141).

En fråga som inställer sig är om bestämmelsens utformning behöver justeras med anledning av det kommande energibeskattningsdirektivet. I det förslag som nu diskuteras i rådet anges att medlemsstaten får tillämpa skattereduktion, eller fullständig skattebefrielse för el som används för person- och godstrafik på järnväg, med spårvagn eller trådbuss. Artikeln synes endast marginellt avvika från den svenska avdragsbestämmelsen och torde ha samma tillämpningsområde. Eftersom det för närvarande saknas politiska förutsättningar för en justering eller förändring av bestämmelsen föreslås avdragsmöjligheten bestå i sin nuvarande utformning.

2. Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

Tillämpningsområdet för detta avdrag har varit begränsat på grund av den nollskattesats som gäller för förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. När en minimiskattesats införs på EG-nivå, och därigenom det svenska näringslivet måste beskattas med en positiv elskattesats, får bestämmelsen återigen betydelse för att tillförsäkra att den el som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (s.k. råvaruel) förblir skattefri. Avdragsmöjligheten som sådan skall därför finnas kvar.

I appendix till kapitlet redogörs för de processer som bedöms komma ifråga för tillämpning av bestämmelsen.

Det nuvarande avdraget för råvaruel stämmer till sin utformning överens med motsvarande avdrag för bränslen (jfr kapitel 13). Det följer av det svenska energiskattesystemets logik och allmänna natur att inte beskatta bränslen och el som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Detta synsätt har också accepterats av kommissionen vid statsstödsprövningen av regeln på bränsleområdet (se avsnitt 12.6.7). Anledning saknas att göra en annan bedömning för elens del. Skattefriheten för s.k. råvaruel är därför inte att anse som statsstöd.

Harmoniserad gemenskapsrätt finns inte i dag för beskattning av el. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer dock att omfatta även el, men bedöms innefatta bestämmelser om skattefrihet för s.k. råvaruel. Sannolikt kommer direktivets slutliga utformning att medge skattefrihet för el som i huvudsak förbrukas i kemisk reduktion, elektrolys och metallurgiska processer. Jämfört med den tidigare svenska tillämpningen, när industrin beskattades för sin elförbrukning, är detta en utvidgning såtillvida att även metallurgiska processer skattebefrias. Det rör sig här framförallt om den energi som förbrukas i elektrostålverken (jfr avsnitt A 7.1.8). Det kan diskuteras om den svenska bestämmelsen skall utvidgas för att stå i överensstämmelse med direktivet. Vid denna bedömning bör bland annat statsstödsaspekter iakttas. Storbritannien har vad beträffar klimatförändringsskatten7 skattebefriat vissa sådana processer som nu är ifråga för att undvika att skatten blir betraktad som statsstöd. Enligt kommitténs bedömning finns det skäl att dels mot bakgrund av omständigheterna i det brittiska ärendet, dels med tanke på fördelen av att ha en EG-kongruent lagstiftning, utforma den svenska bestämmelsen i enlighet med det kommande energibeskattningsdirektivet. De beloppsmässiga konsekvenserna härav framgår i tabell A 7.1.

7 Jfr kommissionens beslut av den 3 april 2002 om undantaget för bränsle för blandad användning som Storbritannien planerar att genomföra genom klimatförändringsskatten, och en utvidgning av undantaget till att omfatta vissa konkurrerande bearbetningsprocesser (EGT L 229, 27.8.2002, s. 15).

3. Framställning av vissa bränslen

Liksom ovanstående avdragsmöjlighet torde även detta avdrag i det närmaste sakna praktisk betydelse pga. den nollskattesats som gäller för elförbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. I princip faller all framställning av bränslen, t.ex. verksamheten inom oljeraffinaderier och koksverk inom ramen för nollskattesatsen. I prop. 1994/95:54 s. 142 anges som ett teoretiskt möjligt avdrag att skattepliktigt bränsle framställs i ett industriföretags forskningslaboratorium, och att el används i samband med den framställningen.

Med en positiv elskattesats för näringslivet, och ett slopande av nollskattesatsen finns all anledning att förvänta att avdraget kommer att få en ökad reell betydelse.

Som anges i appendix till kapitlet förbrukas ca 2 TWh el inom anläggningar som framställer skattepliktiga bränslen. Avdragsmöjligheten är därför betydelsefull för industrin. Eftersom en positiv elskatt kommer att införas finns skäl som talar för att avdraget behålls.

I dagens mineraloljedirektiv finns en tvingande bestämmelse om skattefrihet för mineraloljor som förbrukas inom anläggningar där sådana produkter framställs. El omfattas inte idag av harmoniserad gemenskapsrätt. I det kommande energibeskattningsdirektivet kommer bestämmelsen från mineraloljedirektivet med all sannolikhet att utvidgas till att även omfatta bland annat el. Beroende på den slutliga utformningen av en sådan bestämmelse kan EG:s statsstödsregler komma att aktualiseras i olika hög grad.

Om bestämmelsen är tvingande för samtliga energislag, bedöms en rättslig säkerhet finnas i förhållande till statsstödsreglerna. Samtliga medlemsstater tillämpar då samma regler och något statsstöd föreligger inte. I den mån bestämmelsen kommer att innebära en valmöjlighet för medlemsstaterna att beskatta eller inte beskatta vissa eller samtliga energislag, uppstår en högre grad av osäkerhet i förhållande till statsstödsreglerna. De statsstödsmässiga aspekterna får i sådant fall vägas in i en kommande analys om avdragsmöjligheten för el bör finnas kvar i framtiden.

Mot bakgrund av nu tillgänglig information finner dock kommittén inte anledning att föreslå några ändringar av avdraget. Avdragsmöjligheten föreslås därför finnas kvar.

5. Förbrukning vid kraftöverföring

Bestämmelsen är avsedd att omfatta sådan el som nätföretag har rätt att köpa för att täcka fysiska förluster på nätet eller för att undvika överbelastningar. Syftet med sådana köp är att upprätthålla nätets funktion. Avdragsrätten omfattar vidare den förbrukning av el som sker i nätföretagens egna anläggningar som t.ex. transformator- eller kopplingsstationer (se prop. 1994/95:54 s. 143).

Genom kommitténs förslag att göra nätföretagen till skattskyldiga synes det lämpligare att överhuvudtaget inte anse denna el skattepliktig. Avdraget kan då slopas, samtidigt som en mindre justering av bestämmelserna om skatteplikten görs i 11 kap. 2 § (se kommentaren till 11 kap. 2 § LSE i avsnitt 17.1).

En sådan lösning bör också stå i överensstämmelse med det kommande energibeskattningsdirektivet, eftersom det där föreskrivs att skatteplikten för bland annat el inte inträder förrän elen levereras.

Avdrag för skatt på el i vissa mineralogiska processer

Skälen för denna skattebefrielse har utförligt kommenterats i avsnitt 5.3.2 vad beträffar bränslen, varför inledningsvis hänvisas dit. I konsekvens med skattefriheten för bränslen bör motsvarande skattefrihet införas för el.

7.9. Begränsningsregeln

Kommitténs förslag: Under förutsättning att en positiv energi-

skattesats införs för näringslivets elförbrukning skall energiskatten på el ingå i underlaget för begränsningsregeln.

I avsnitt 4.2 har kommittén redogjort för den begränsningsregel som skall begränsa skatteuttaget för energiintensiva företag. Regeln innebär att ett företag kan få skattenedsättning för det fall den samlade energi- och koldioxidskattebelastningen överstiger 0,7 procent av försäljningsvärdet.

Eftersom hela näringslivet omfattas av en generell elskattesats, bör energiskatten på el ingå i det underlag som används vid beräkning av eventuell nedsättning. Härigenom uppnås neutralitet med

vad som gäller för bränslen. En förutsättning för nedsättning är dock att den betalda skatten, efter nedsättning, genomsnittligen inte understiger EG:s minimiskattesatser. Då nivån, på den elskattesats kommittén föreslår gälla vid en kommande harmonisering, motsvarar EG:s minimiskattesats, innebär det att ett företag som endast utnyttjar elenergi inte kan komma i åtnjutande av skattelättnader med stöd av begränsningsregeln. Detta utesluter dock inte att så kan bli fallet vid eventuella framtida skattehöjningar.

7.10. Sammanfattning

De ovan skisserade förslagen leder, i förhållande till gällande ordning, till följande struktur när det gäller beskattningen av el:

Tabell 7.4. Gällande ordning (2003 års skattesatser)

Förbrukning: Skattebelopp (öre per kWh) Hushåll:

- Norrlandskommunerna

16,8

- Övriga kommuner

22,7

Näringslivet:

- Tillverkningsindustrin, jordbruk m.fl. i hela Sverige

0

- El-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i norrlandskommunerna

16,8

- Elpannor i norrlandskommunerna

16,4

- Övriga näringslivet i norrlandskommunerna

16,8

- El-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än norrlands-

kommunerna

20,2

- Elpannor i andra kommuner än norrlandskommunerna

22,7

- Övriga näringslivet i andra kommuner än norrlandskommunerna

22,7

Tabell 7.5. Kommitténs förslag (2003 års skattesatser)

Skattebelopp (öre per kWh)

Hushåll:

-

Norrlandskommunerna 16,8

-

Övriga kommuner

22,7

Näringslivet:

-

All förbrukning

1

0,5

1

Energiskatten på el ingår i underlaget för begränsningsregeln.

Enligt kommitténs uppfattning har en elbeskattning utformad i enlighet med ovanstående struktur stora möjligheter att vara långsiktigt hållbar. Genom sin enkelhet och sina generella regler bör systemet kunna vara lätt att tillämpa samtidigt som förekomsten av de gränsdragningsproblem som finns i dagens system minimeras.

Genom sin generella uppbyggnad underlättar det dessutom den reformering av uppbördssystemet som föreslås i kapitel 8 och 9.

Appendix

A 7.1 Elanvändning i vissa processer

Genom den kommande EG-harmoniseringen som innebär att en minimiskattenivå kommer att gälla för näringslivets elförbrukning kommer inte längre den s.k. nollskattesatsen att kunna upprätthållas.

Eftersom utgångspunkten är att s.k. råvaruel inte skall beskattas blir det av stort intresse att undersöka vilka processer som använder el som råvara. I det följande redovisas de processer i Sverige vari el kan hävdas ingå såsom råvara. I avsnittet redovisas även den elförbrukning som sker vid framställning av skattepliktiga bränslen. Eftersom de redovisade processerna delvis inbegriper bränsleanvändning anges även dessa uppgifter. Uppgifterna om elförbrukning kan av konkurrens- och sekretesskäl inte anges på företagsnivå. Appendixet avslutas dock med en sammanfattande tabell, där den skattebefriade elförbrukningen angivits i den omfattning som är möjlig utifrån dessa förutsättningar.

A 7.1.1 Framställning av kalciumkarbid

Kalciumkarbid (eller natriumkarbid) framställs med en elektrotermisk process. Tillverkningen sker genom att kalksten bränns med koks till 1 000–1 200 grader Celsius och bildar bränd kalk och koldioxid. Koksen används sedan också som råvara till nästa process, där bränd kalk tillsammans med kol bildar kalciumkarbid. Denna process är inte en elektrolysprocess, utan en reduktionsprocess. Elenergin tillsätts i en ljusbågsugn, och går till största delen till de kemiska slutprodukterna, som har ett högre kemiskt energivärde än de ingående ämnena. Det går åt 3 300 kWh elenergi

(och 600 kilo kol ≈ 4 MWh) för att tillverka ett ton kalciumkarbid. Endast ett företag i Sverige framställer kalciumkarbid.

A 7.1.2 Framställning av aluminium

Ett företag i Sverige framställer aluminium. Framställning av primäraluminium (ren aluminiummetall) sker med elektrolys av aluminiumoxid samt genom omsmältning av skrot. Vidareförädling sker framför allt i form av valsning och strängpressning samt gjutning. Den elektrolysugn som används för att utvinna primäraluminium är utrustad med anod – och katodblock (vars huvudbeståndsdelar är kol) samt en kryolitsmälta. Aluminiumoxid löses i den heta kryolitsmältan och sönderdelas då likström leds genom den heta massan. Till följd av processen bildas aluminiummetall vid katodblocket. Metallen tappas ur ugnen i flytande form, och förs därefter till en varmhållnings – och legeringsugn. Göt produceras av primäraluminium eller omsmält metall. Göten valsas eller pressas slutligen till bland annat plåt och folie. Efter pressningen kan ytterligare värmebehandling ske i särskilda ugnar. El är den helt dominerande energiprodukten vid aluminiumframställning, men viss användning av gasol förekommer i ugnar där skrotsmältning sker.

A 7.1.3 Integrerad framställning av icke-järnmetaller

Denna framställning återfinns även i appendix till kapitel 5, men redovisas även här för fullständighetens skull. Det finns i Sverige ett företag som driver ett smältverk med en integrerad framställning av koppar, zink, bly och ädelmetaller.

Koppar

Framställning av koppar är en metallurgisk process. I olika stadier av kopparframställningen tillsätts olja för att skapa skyddande processmiljöer och hindra att råmaterialet utsätts för ny oxidation. Kopparframställning kan ske såväl från malmer som genom återvinning och omsmältning av skrotmaterial.

Den förstnämnda processen börjar med att kopparsliger (koncentrat av kopparmalm) passerar genom en rostningsprocess, där bland annat delar av råmaterialets svavel oxideras bort. Den

värme som frigörs vid förbränningen av svavlet utnyttjas i rostningsprocessen, som är självförsörjande på energi. Det varma rostgodset smälts sedan i en s.k. kopparhytta (elektrisk motståndsugn med elektroder av grafit). Då koppar, zink och ädelmetaller återvinns från skrotmaterial, torkas skrotmaterialet vid behov i elektriska torkugnar och följer därefter rostgodset genom processen. Under smältningen bildas två skikt, ett övre som består av slagg, och ett undre av skärsten. Under tillförsel av el genomgår den flytande skärstenen en konvertering till råkoppar. Efter reducering av syremängden i anodugnar och uppgjutning till anoder raffineras råkopparen på elektrolytisk väg. I samband med raffineringen avskiljs kopparsmältmaterialets innehåll av ädelmetaller (silver, guld och platina).

Zink och bly

Framställning av zink och bly är metallurgiska reduktionsprocesser, där kol respektive olja används integrerat. Den slagg som uppstår i samband med smältningsprocessen vid kopparframställning innehåller gråberg och järn samt mindre mängder zink och bly. Slaggen förs i flytande form till den s.k. slaggfuminganläggningen där zink, järn och bly avskiljs. I fumingugnen injiceras kol tillsammans med förvärmd luft. Zinkoxiden reduceras vid hög temperatur till gasformig zinkmetall, s.k. zinkånga, samtidigt som järnoxiden reduceras till järn.

Zink- och blyångan bärs ut från den flytande slaggen med hjälp av den gas (fuminggas) som erhållits till följd av injiceringen av kol. Zink- och blymetallerna oxideras, och oxiderna faller ut som stoft då luft blåses in i fumingugnens övre del. Efter avskiljning raffineras stoftet vidare i en roterande klinkerugn. I fumingugnen tillsätts kol och olja för att upprätthålla en reducerande atmosfär och den temperatur som behövs för att omvandla blyoxid till blysulfid som kan drivas av. Vid utloppet från ugnen bildas blyoxid och blysulfat som i samband med gasreningen avskiljs som stoft och deponeras. Genom denna process avskiljs också andra oönskade grundämnen (arsenik, klor och fluor) från zinkklinkern. Någon vidareförädling av zinkklinker sker inte i Sverige.

Blyframställningen har stora likheter med kopparframställningen. Blysliger (mineralkoncentrat) upparbetas till råbly i det s.k. blykaldoverket. Efter transport till raffineringsavdelningen sker så

den slutliga reningen. Till följd av processen i en smältugn erhålls råbly som raffineras innan det slutligen gjuts till tackor. Vid framställningen av bly används enbart el vid de olika processtegen. En viss användning av olja som reduktionsmedel sker också.

A 7.1.4 Framställning av kloralkali

Två företag i Sverige framställer kloralkali. Kloralkaliindustrin framställer klor och alkali, såsom natriumhydroxid och kaliumhydroxid, genom elektrolys av salt. Framställning av kloralkali kan ske medelst tre etablerade tillvekningsprocesser, kvicksilver- (eller amalgam-) metoden, diafragmametoden och membranmetoden. Membranmetoden är den modernaste och den mest miljövänliga. Den i Sverige dominerande elektrolyscellen är kvicksilvercellen, även om celler av membrantyp använts sedan mitten av 1980-talet.

A 7.1.5 Framställning av klorat

Ett företag i Sverige framställer klorat. Vid tillverkning av natriumklorat används salt, elenergi och vatten i den elektrokemiska processen. Processen fortgår kontinuerligt, dygnet runt, i ett slutet system. Elenergi matas in som likström i elektrolysceller. Även kokssaltlösning tillförs. Vid den elektrolytiska processen bildas hypoklorit som omvandlas till klorat i den cirkulerande vattenlösningen. Natriumklorat utkristalliseras kontinuerligt under vakuum, och kristallerna avskiljes elektrolytlösningen samt tvättas och torkas före lagring i silos. Kaliumklorat tillverkas på liknande sätt som natriumklorat, men med kaliumklorid som råvara. En skillnad är att kaliumkristallerna mals och skiktas till olika kvaliteter.

A 7.1.6 Framställning av ferrolegeringar

Ett företag i Sverige framställer ferrolegeringar. Tillverkningen sker genom elektrotermisk reduktion av oxidiska malmer i elektriska ljusbågsugnar. El används som energikälla, medan koks tillförs som reduktionsmedel vid smältreduktionen. Krominnehållande malm eller koncentrat används som råvara. I ugnen reagerar kol från koksen med krom- och järnoxider i malmen.

A 7.1.7 Total elanvändning i elektrolytiska processer

År 2001 uppgick elanvändningen vid tillverkning av aluminium, koppar, klor-alkali, klorat samt ferrolegeringar8 totalt till 4 463 GWh. Inom den energiintensiva kloratframställningen utgjordes t.ex. ca 93 procent av elförbrukningen av processel. Enligt Kemikontoret användes totalt omkring 90 procent, dvs. cirka 4 017 GWh, som råvaruel inom de ovan nämnda fem elektrolytiska processerna.

A 7.1.8 Elanvändning i elektrostålverk.

I skrotbaserade stålverk (elektrostålverk) framställs råstål genom en smältprocess i ljusbågsugn. Processen i ljusbågsugnarna är en metallurgisk process. Enligt Jernkontorets definition, finns för närvarande 10 elektrostålverk i Sverige. El används som energikälla i smältprocessen. Det skrot som smälts i elbaserade ljusbågsugnar utgörs av stål, som i tidigare led framställts från malm. Råjärnsframställning är således en nödvändig förutsättning för de skrotbaserade stålverken.

Beroende på att olika gjutningsmetoder (som innebär betydande skillnader i materialutbyte) används vid olika elektrostålverk, uppvisar förbrukningen av energiprodukter stora variationer mellan verken. Totalt förbrukades år 2001 11 482 ton stenkol, 6 693 ton koks och 1 331 197 MWh el. Elförbrukningen varierade från 439 kWh till 1 297 kWh per ton råstål, medan den totala användningen inklusive bränslen varierade från 554 kWh till 1 487 kWh per ton råstål.

A 7.1.9 Framställning av skattepliktiga bränslen

Vid framställning av skattepliktiga bränslen inom raffinaderierna och den petrokemiska industrin förbrukas totalt 1 726 GWh el per år. Det rör sig om fem företag.

8 Framställning av ferrolegeringar kan enligt uppgift från Kemikontoret inkluderas bland de elektrolytiska processerna. Processen kan även betecknas som en metallurgisk process.

A 7.1.10 Sammanfattande kommentar

Av redovisningen ovan framgår de processer m.m. som är aktuella att skattebefria i Sverige, vid en positiv elskattesats och utifrån de möjligheter som erbjuds i det kommande energibeskattningsdirektivet. I tabell A 7.1 nedan sammanfattas omfattningen av den skattefrihet som kommer att gälla.

Tabell A 7.1.Elanvändning i vissa processer m.m.

Process Lagrum (LSE)

Elenergiåtgång

(GWh)

Antal

företag

Skattenedsättning 1

(mnkr)

Kemiska reduktionsprocesser

11 kap. 9 § 2

¨¨

1

¨¨

Elektrolytiska processer 11 kap. 9 § 2

4 017

5 20 085 000

Metallurgiska processer 11 kap. 9 § 2

1 331 10

6 655 000

Framställning av skattepliktiga bränslen

11 kap. 9 § 3

1 726

5

8 630 000

Totalt:

---

7 074 21 35 370 000

¨¨ Sekretessbelagd uppgift.1 Skattenedsättningens värde vid en elskattenivå om 0,5 öre per kWh.

Källa: Kemikontoret och egna beräkningar.

8. Ändrade regler gällande skattskyldighet för el

Kommittén skall enligt direktiven göra en översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen. I detta och nästa kapitel (kapitel 9) redogörs för resultatet av denna översyn. Översynen har gjorts med utgångspunkt i de förslag som redovisats i föregående kapitel. Som underlag för översynen har kommittén använt sig av en inhämtad konsultrapport.1

8.1. Bakgrund

8.1.1. Kort beskrivning av den svenska elmarknaden

Sedan den 1 januari 1996 har Sverige en fri elmarknad när det gäller handel med och produktion av el. Däremot är nätverksamheten fortfarande ett reglerat monopol. En huvudprincip i den avreglerade marknaden är det måste finnas klara skillnader mellan å ena sidan nätverksamhet och å andra sidan handel och produktion. Det innebär att ett nätföretag inte kan ingå i samma juridiska person som också bedriver handel eller produktion.

Enligt vad som redovisas i Elkonkurrensutredningens slutbetänkande Konkurrensen på elmarknaden (SOU 2002:7) uppgår antalet elproducerande företag till cirka 80, elhandelsföretagen till cirka 130 och nätföretagen till cirka 200.

Genom den avreglerade elmarknaden har förbrukarna möjlighet att fritt välja från vem de ville ha sin el levererad. Däremot är förbrukaren, vad gäller överföringen av elen, hänvisad till det företag som har tillstånd att bedriva nätverksamheten i hans område.

För överföring av el är det svenska elnätet indelat i tre nivåer.

1 Ernst & Young AB: Förslag till nya regler för uppbörd av energiskatt på el.

  • Stamnätet, som ägs och förvaltas av Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), knyter ihop stora produktionsanläggningar, regionnät och utlandsförbindelser.
  • Regionnäten transporterar el från stamnätet till lokalnät, men också till stora förbrukare av el, t.ex. industrier.
  • Lokalnäten distribueras el till förbrukarna, t.ex. hushåll inom ett visst område.

I nätföretagens skyldigheter ingår, förutom att överföra el, att också mäta och beräkna överförd el. I denna skyldighet ingår att sända resultatet av mätningarna avseende förbrukning till förbrukarna och elleverantörerna.

För en utförlig beskrivning av den svenska elmarknaden hänvisas till Elkonkurrensutredningens slutbetänkande.

8.1.2. Dagens regler om vem som är skattskyldig

I de nuvarande reglerna i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) finns fem kategorier skattskyldiga:

  • den som producerar skattepliktig el,
  • den som levererar skattepliktig el,
  • den som köpt el utan skatt mot försäkran men som säljer den vidare eller förbrukar den för ett ändamål som inte omfattas av rätten till skattefri el,
  • den för vars räkning el förts in i Sverige, och
  • den som utan ersättning tar emot skattepliktig el till en effekt av mer än 50 kilowatt.

Reglerna i LSE om vilka som är skattskyldiga stämmer i allt väsentligt överens med de regler som fanns i föregångaren till LSE, lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Enda skillnaden är att begreppet ”distributör” byttes till ”leverantör”. Det uttalades i förarbetena till LSE att införandet av en ny elmarknad endast medförde mindre ändringar av skattskyldighetsbestämmelserna (prop. 1994/95:54 s. 75).

8.2. Skrivelser med begäran om ändrade regler

8.2.1. Skrivelserna

Två skrivelser, som behandlar vem som bör vara skattskyldig för elskatt, har överlämnats till kommittén från regeringen.

Ekan-gruppen förespråkar, i skrivelser 1997-11-10 och 1998-03-23, att uppbörden för elskatten skall läggas på de lokala nätföretagen. Som skäl för denna förändring anförs bland annat att nätföretagen finns lokalt och därigenom känner till förhållandena för sina kunder. Elhandelsföretagen däremot finns spridda över hela landet utan lokal representation. Elmarknadsreformen innebär också att kunderna för samma uttagspunkt kan välja flera leverantörer, t.ex. en som levererar baslast och en annan som levererar resterande el. Med dagens system innebär detta att flera leverantörer skall sköta skatteuppbörden för samma uttagspunkt.

Ekan-gruppen påpekar också att många leverantörer befinner sig i andra nordiska länder och att de nuvarande reglerna uppfattas som handelshinder för dessa leverantörer. Vidare har nätföretagen en laglig skyldighet att mäta elen och att debitera nätavgiften. Nätföretagen sköter också regelmässigt debiteringen av elkraften.

Oberoende Elhandlare anser också, i skrivelse 2002-02-14, att nätföretagen skall svara för uppbörden. Fördelarna med en sådan ordning skulle bland annat vara att fakturorna blir tydligare för kunderna som därigenom får ökade möjligheter att ifrågasätta sitt elhandelspris. För staten skulle förändringen innebära minskade risker för kreditförluster. I de fall ett elhandelsbolag går i konkurs, t.ex. ett företag i Norge, förlorar staten elskatten. För industrikunderna m.fl., som är undantagna från elskatt, skulle det innebära en fördel att vid byte av elbolag slippa en ny prövning av skattebefrielsen. Nätföretagens kompetens om sina kunder skulle även kunna användas för denna hantering, vilket bör leda till en högre kvalitet i hanteringen av energiskattebefrielserna.

8.2.2. Riksskatteverkets svar

Ekan-gruppens skrivelse har remitterats till Riksskatteverket (RSV). I sitt svar, 1998-02-19, avstyrker RSV att nätföretagen blir skattskyldiga. RSV anför bland annat att eftersom skatten på el är differentierad efter i vilken verksamhet som elförbrukningen sker, är det i de flesta fall så att ett elhandelsföretag har mer kunskap om

sina kunders verksamhet än ett nätföretag. Detta talar således för att elleverantörerna bör vara skattskyldiga. En överflyttning av skattskyldigheten till nätägare skulle också medföra att reglerna för det särskilda avdrag som finns för vindkraft skulle behöva ändras. Vindkraften måste kunna följas i handelsleden från producent till slutlig leverantör.

8.3. Svensk Energis inställning

Svensk Energi är bransch- och intresseorganisation för flertalet av landets elförsörjningsföretag, alltså nät-, elhandels- och elproduktionsföretag. Drygt 90 procent av företagen inom branschen är anslutna till organisationen.

Svensk Energi gör samma bedömning som exempelvis Oberoende Elhandlare, dvs. att nätföretagen bör ta över ansvaret för uppbörden av elskatt. De främsta motiven för detta är att den avreglerade marknaden har inneburit att elleverantörerna får allt mindre lokalkännedom om kundernas verksamhet och tidigare förbrukning. Elleverantörernas möjlighet att kontrollera och följa sina kunder har därför radikalt försämrats och de är i princip hänvisade till de uppgifter som kan erhållas från nätägarna. Eftersom kunskapen om kundernas förhållande, och då särskilt om deras förbrukning, finns hos nätföretagen är det också naturligt att dessa tar över ansvaret för skatteuppbörden.

8.4. Kommitténs överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan synes det råda samstämmighet inom branschen att elleverantörernas ansvar för uppbörden bör tas över av nätföretagen och det förefaller också att vara mest ändamålsenligt. De huvudsakliga skälen till en sådan förändring är följande.

Skattskyldigheten bör ligga på den som har möjlighet att rätt redovisa skatten. I dag har elleverantörerna inget annat val än att förlita sig på de mätvärden som nätföretagen sänder till dem. Även om det inte framkommit något som talar för att nätföretagens rapportering skulle vara felaktig, är det ändå inte tillfredsställande att den som är skattskyldig inte har full kontroll över de faktorer som behövs för att rätt kunna redovisa sin skatt. De aktörer som har

denna kontroll är nätföretagen, vilket alltså starkt talar för att göra dem till skattskyldiga.

Nätverksamheten kan i princip endast bedrivas av den som fått tillstånd till sådan verksamhet (nätkoncession). En sådan koncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet, 2 kap. 10 § ellagen (1997:857). Någon motsvarande prövning av lämpligheten förekommer inte för den som agerar som elleverantör. Det kan alltså konstateras att nätföretagen är föremål för en form av vandelsprövning, som även om den inte tar sikte på uppbörd av elskatt, ändå bör kunna tjäna som en garanti för att dessa företag är seriösa aktörer. Det bör också innebära en garanti för att staten får in sina skatteintäkter.

Att lägga skattskyldigheten på nätinnehavarna bör också innebära en större stabilitet i uppbördssystemet. De investeringar och åtaganden som ligger bakom en nätkoncession medför att nätinnehavarna under lång tid kommer att svara för uppbörden och därigenom också kommer att kunna skapa lämpliga rutiner för detta. Antalet nya aktörer, som också får rollen som uppbördsmän, kan antas bli mycket begränsat.

Den förbrukare, som i dag väljer att få sin el levererad av en leverantör utanför Sverige, jämställs med den som själv har framställt elen. Det innebär att denna förbrukare är skattskyldig för den elen och själv måste redovisa energiskatt för sin förbrukning. Detta skapar sämre möjligheter för utländska leverantörer att erbjuda sina tjänster i Sverige, jämfört med svenska elleverantörer som, tar hand om den skatteuppbörd som förbrukaren i slutänden skall hantera. Vidare gör ett sådant system att, i takt med att fler väljer utländska leverantörer, antalet som skall vara skattskyldiga för elskatten ökar. Genom att göra nätinnehavarna till skattskyldiga undviker man de nu angivna problemen.

Som framgår av avsnitt 9.2.2 föreslås att näringslivets skattesats skall tillämpas direkt för vissa företag, dvs. utan någon form av återbetalningsförfarande. Detta tillvägagångssätt förutsätter dock att förbrukaren har ett högspänningsabonnemang. Även här är det nätinnehavarna som har kunskap om vilka abonnemang som förbrukarna har, vilket alltså även det talar för nätinnehavarna som skattskyldiga.

Sammanfattningsvis kan sägas att nätinnehavarna är de aktörer som har all information som är av betydelse för att elskatten skall bli rätt redovisad till staten. Det är därför också naturligt att dessa aktörer tar över rollen som skattskyldiga.

Svensk Energi har påpekat att nätinnehavarna, till skillnad från elleverantörerna, inte har möjlighet att kompensera sig för de administrativa kostnaderna att vara statens uppbördsmän genom att ta ut dessa kostnader i priset till förbrukarna. Svensk Energi anser därför att dessa kostnader bör kunna ingå vid fastställandet av nättariffen.

8.5. Kommitténs förslag

8.5.1. Nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga

Kommitténs förslag: Elleverantörernas roll som skattskyldiga

för leveranser till förbrukarna tas över av nätinnehavarna. Producenter av el skall fortfarande vara skattskyldiga, liksom de som mot försäkran fått el överförd men som använder elen för ett icke avsett ändamål. De nuvarande reglerna om skattskyldighet för den för vars räkning el förs in till landet samt skattskyldighet för den, som utan att betala ersättning tar emot el, tas bort. En skattskyldighetsregel införs för den som, utan att vara nätinnehavare, för in elektrisk kraft till Sverige, om inte den elektriska kraften går via ett elnät som innehas av en skattskyldig nätinnehavare.

Som framgått av avsnitt 8.1.1 beräknas antalet nätföretag uppgå till cirka 200. Denna siffra bygger på de nätföretag som har meddelats koncession för sin verksamhet. Det finns dock undantag från koncessionsplikten och även möjligheter att meddela dispens från denna plikt. Hur dessa undantagna företag skall hanteras behandlas i avsnitt 8.5.2. Vidare bör särskilda regler gälla för Svenska kraftnät, detta behandlas i avsnitt 8.5.3.

De som huvudsakligen kommer att stå för uppbörden av elskatt kommer med detta förslag att vara nätinnehavarna. Det gäller att finna en lämplig definition att detta begrepp. Med nätinnehavare bör förstås den som meddelats koncession enligt 2 kap. ellagen (1997:857). Det är alltså innehavarna av nätkoncession som skall vara skattskyldiga. Som ytterligare förutsättning bör gälla att innehavaren också överför el. Den som erhållit koncession men endast befinner sig i ett uppbyggnadsskede och som därför ännu inte överför el, bör således inte vara skattskyldig.

I dag är den som producerar el skattskyldig. Det kommer även i fortsättningen att finnas ett behov av att ha denna grupp som skattskyldiga. För det första för att det på ett enkelt sätt skall gå att beskatta egenförbrukning. För det andra för att producenter, som inte är skattskyldiga för bränslen, skall kunna reglera beskattningen av bränsle som används för elproduktion eller för kraftvärmeproduktion i sin elskattedeklaration.

Liksom gäller för närvarande, bör de som lämnat försäkran om sin förbrukning bli skattskyldiga om elen används för annat än avsett ändamål. Till denna grupp av skattskyldiga bör också läggas de som mot försäkran skall kunna få el överförd till den lägre näringslivsskattenivån direkt. Detta kommer mer ingående att behandlas i avsnitt 9.3.3.

I dagens bestämmelse om skattskyldighet återfinns också en regel som säger, att den för vars räkning elektrisk kraft förs in till

Sverige, och den som utan att betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft, anses ha framställt den elektriska kraften. De anses därmed också vara skattskyldiga.

Som framgår av avsnitt 8.1.2 innebär bestämmelsen att den för vars räkning elektrisk kraft förs in till Sverige skall anses som skattskyldig, att den som väljer att få sin el levererad av en leverantör utanför Sverige, själv blir skattskyldig för sin förbrukning. Motsatsvis gäller samtidigt att den utländske leverantören inte betraktas som skattskyldig och således inte har något ansvar för att skatt betalas för dessa leveranser. Enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika är det ytterst få som anmält sig som skattskyldiga enligt denna bestämmelse, och de som gjort det är företrädesvis större förbrukare. Det finns alltså anledning att anta att den nuvarande regleringen innebär att skatt inte betalas för viss del av den el som förbrukas i Sverige. Bestämmelsen bör således tas bort. Eftersom el endast får föras in till Sverige via koncessionspliktiga nät, kommer denna förbrukning ändå att bli beskattad genom att nätinnehavarna blir skattskyldiga.

Det andra ledet i bestämmelsen, att den som utan att betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft betraktas som skattskyldig, tar sikte på en förbrukare som får frikraft till en effekt av mer än 50 kilowatt. I vilken utsträckning som detta förekommer har inte gått att utreda, men enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika är det ingen som registrerat sig som skattskyldig enbart på grund av denna bestämmelse. Den verkar därför sakna betydelse och bör även den upphävas. Om nu angiven

frikraft förekommer, blir det en sak för nätinnehavarna eller producenterna att svara för att skatten blir betald.

Som tidigare framgått får el endast föras in till Sverige via koncessionspliktiga nät. Det bör således inte förekomma att el förs in till Sverige på ett sådant sätt att den inte skattemässigt fångas upp av nätinnehavarna. För att ändå kunna täcka den situationen att någon olagligt för in el, bör det finnas bestämmelse om skattskyldighet även i sådana fall. Det bör därför införas en regel som innebär att den blir skattskyldig som, utan att vara nätinnehavare, för in elektrisk kraft till Sverige, om inte den elektriska kraften går via ett elnät som innehas av en skattskyldig nätinnehavare. En motsvarande regel finns i den finska lagstiftningen som också bygger på nätinnehavarna som skattskyldiga. Bestämmelsen kommer förmodligen inte att behöva tillämpas i praktiken, utan får ses som en säkerhetsåtgärd för att en olaglig införsel av el ändå ska kunna beskattas.

8.5.2. Möjlighet till frivillig skattskyldighet

Kommitténs förslag: En möjlighet till frivillig skattskyldighet

införs för innehavare av nät som det inte har meddelats koncession för.

Av bland annat prop. 1996/97:136 s. 51 framgår att det finns vissa nät som inte omfattas av koncessionsplikten. Som exempel nämns ledningar inom vissa typer av områden såsom industrianläggningar, allmänna institutioner, flygplatser, jordbruksfastigheter och trafikområden för bland annat järnvägsdrift. Innehavare av de nu beskrivna näten eller ledningarna kommer således inte att omfattas av skattskyldigheten enligt regeln om skattskyldighet för koncessionspliktiga nätinnehavare.

I avsnitt 8.2.2 har redogjorts för ett svar från RSV på skrivelse från Ekan-gruppen. I sitt svar uppmärksammade RSV de nu beskrivna näten och uttalade följande:

Om i dessa fall skatten skall tas ut vid överföringen från den nätägare som har koncession skulle det i vissa fall sannolikt vara till fördel om den som administrerade det lokala nätet inom området kunde bli skattskyldig. En möjlighet till frivillig skattskyldighet skulle då kunna vara lämpligt att införa.

Någon exakt uppgift om hur många de icke koncessionspliktiga näten är finns inte. På Energimyndigheten uppskattar man dem till i storleksordningen 1 000. För merparten av dessa nät sker förbrukningen uteslutande av den som innehar nätet.

Alla icke koncessionspliktiga är, enligt Energimyndigheten, anslutna till koncessionspliktiga nät. Om endast en typ av förbrukning är aktuell för en enda förbrukare bör några svårigheter med uppbörden av elskatt inte uppkomma. Som framgår av avsnitt 9.2 föreslås dock en särskild näringslivsskattesats för el. Den kan åstadkommas antingen genom att el direkt levereras till en lägre skattesats eller genom att förbrukaren får begära återbetalning. För ett icke koncessionspliktigt nät kan det därför uppstå svårigheter med uppbörden dels om flera olika förbrukare finns dels om förbrukningen avser såväl näringslivsändamål som andra ändamål. Ett exempel kan vara Banverkets nät. Banverkets nät skall försörja tågtrafiken, en verksamhet som inte skall beskattas. Samtidigt förekommer det att enskilda bostadsfastigheter är anslutna till dessa nät. I ett sådant nät med blandad verksamhet kan det vara en fördel om den som har det icke koncessionspliktiga nätet, och därmed bäst känner till hur förbrukningen fördelar sig, blir ansvarig för skatteuppbörden, dvs. blir skattskyldig.

Ett annat tänkbart exempel är om det på nätet samtidigt förekommer sådan förbrukning som, enligt förslag i avsnitt 9.2.2, skall kunna ske direkt till en lägre skattesats, tillsammans med annan förbrukning. Även här förefaller det lämpligt att flytta skattskyldigheten närmare den punkt där elen förbrukas.

Det kan således i ett antal fall vara ändamålsenligt om regeln om skattskyldighet för innehavare av koncessionspliktiga nät, kompletteras med en frivillig skattskyldighet för den som innehar ett icke koncessionspliktigt nät. En förutsättning för sådan frivillig skattskyldighet bör dock vara att det underlättar skatteuppbörden. Frivillig skattskyldighet bör därför kunna bli aktuell om det förekommer blandad verksamhet och det genom den frivilliga skattskyldigheten blir enklare att fastställa vilken förbrukning som skall vara föremål för återbetalning. Frivillig skattskyldighet bör också medges om viss del av förbrukningen är sådan att den inte skall beskattas, t.ex. förbrukning i tåg, eller om den kan vara föremål för den lägre skattesatsen direkt.

Efter förebild i motsvarande regler för upplagshavare på bränslesidan, bör den frivilliga skattskyldigheten förutsätta ett ansökningsförfarande hos beskattningsmyndigheten. Vidare skall den

som ansöker vara lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

8.5.3. Särskilt om Svenska kraftnät

Kommitténs förslag: Svenska kraftnät undantas från kretsen av

skattskyldiga. För el som överförs till Svenska kraftnäts nät skall skattskyldighet inte inträda.

Det som skall ligga till grund för beskattning av el är den slutliga förbrukningen. El som överförs mellan skattskyldiga innan sådan förbrukning sker skall således inte beskattas. I dag åstadkoms detta genom att skattskyldighet inte inträder för el som levereras till en annan skattskyldig. Sådana leveranser skall inte redovisas i elskattedeklarationen. Motsvarande bör gälla också med nätinnehavare som skattskyldiga, dvs. skattskyldighet skall inte inträda för el som överförs från en nätinnehavare till en annan eller från en producent till en nätinnehavare.

En av Svenska kraftnäts huvudsakliga uppgifter är att bygga ut och driva stamnätet. Stamnätet knyter ihop stora produktionsanläggningar, regionnät och utlandsförbindelser. Någon överföring av el direkt till slutförbrukare förekommer dock inte från stamnätet. Svenska kraftnäts verksamhet är koncessionspliktig och med den föreslagna definitionen av nätinnehavare skulle Svenska kraftnät således bli att betrakta som skattskyldig. Eftersom Svenska kraftnät aldrig överför el direkt till en slutförbrukare kommer aldrig skattskyldighet att inträda för överföringen. Svenska kraftnät bör därför undantas från kretsen av skattskyldiga nätinnehavare. Detta undantag måste dock kompletteras med en regel som innebär att skattskyldighet inte inträder när el överförs till Svenska kraftnäts nät. En producent skall således kunna överföra framställd el till stamnätet utan att det skall medföra några beskattningskonsekvenser.

9. Lagteknisk lösning för näringslivets elbeskattning

9.1. Utgångspunkter

Såsom redovisats i avsnitt 7.3 föreslår kommittén att en generell och enhetlig skattesats införs för hela näringslivets elförbrukning. Denna skattesats skall gälla för den elförbrukning som sker inom näringsverksamheten och skall vara lägre än den som gäller för hushållens elförbrukning. Eftersom den lägre skattesatsen gäller för hela näringslivet innebär det att omkring 800 0001 näringsidkare kommer att omfattas av denna skattesats. Med det stora antalet näringsidkare följer kravet att uppbörden måste vara enkel att administrera.

Kommittén föreslår inte någon övre gräns som skall passeras för att den lägre skattesatsen skall komma i fråga. Detta innebär att små förbrukare behandlas lika som stora förbrukare, vilket bidrar till systemets enhetlighet. För de riktigt stora förbrukarna gäller dock att uppbördssystemet bör utformas så att denna kategori förbrukare inte åsamkas onödiga likviditetsbelastningar.

Förändringen av uppbördssystemet medför inte någon förändring vad beträffar de förbrukningsändamål som idag är helt skattebefriade genom särskilda avdragsbestämmelser, t.ex. förbrukning i tåg och förbrukning för annat ändamål än motordrift och uppvärmning. Även om vissa justeringar föreslås av dessa avdragsbestämmelser skall de skattebefriade områdena i huvudsak bestå (se avsnitt 7.8).

Med de ovan redovisade utgångspunkterna som grund följer nedan kommitténs förslag på lagtekniska lösningar för näringslivets elbeskattning.

1 Enligt tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige.

9.2. Hur skall lägre energiskatt komma näringslivet till del?

9.2.1. Överväganden

Som framgått ovan är det ett synnerligen stort antal förbrukare som skall komma i åtnjutande av näringslivets lägre skattenivå. Till detta kommer att vissa av dessa förbrukare kan förväntas förbruka el såväl i sin näringsverksamhet som för sådana ändamål där full elskatt skall betalas. Frågan är hur näringsidkarna skall komma i åtnjutande av den lägre skattesatsen.

Rent principiellt är det bättre om rätt skatt kan tas ut direkt i samband med att skattskyldigheten inträder. På så sätt undviker man att staten först tar in pengarna från de skattskyldiga för att därefter återbetala en större del av dessa pengar till ett kollektiv som har rätt till en lägre skatt. Från principiella utgångspunkter borde därför näringsidkarna kunna få sin el överförd med rätt skattesats direkt. Detta skulle dock medföra att de skattskyldiga skulle behöva ha kontroll över samtliga näringsidkare som kan komma i fråga för den lägre skattesatsen och också till vilken del som näringsidkarnas förbrukning verkligen kan hänföras till näringsverksamheten. Med 800 000 förbrukare som kan komma i fråga för en lägre skatt, är det orimligt att lägga en sådan administration på de skattskyldiga. Det kan också återigen vara värt att nämna att nätföretagen, som är de som kommer att stå för huvuddelen av elskatteuppbörden, inte har möjlighet att själva finansiera kostnaderna för uppbörden genom att direkt ta ut dessa kostnader i priset till förbrukarna, utan är hänvisade till vad som kan betraktas som en skälig nättariff.

Mot nu angiven bakgrund får det anses uteslutet att hela näringslivet skall få del av den lägre energiskatten direkt, på så sätt att de skattskyldiga skall redovisa en lägre skattesats till beskattningsmyndigheten och därmed också kunna debitera näringsidkarna denna skattesats för överförd el.

Eftersom överföring av el direkt med den lägre skattesatsen inte synes möjlig, måste den lägre skattesatsen för näringslivet administreras genom ett återbetalningssystem.

Återbetalning förekommer i en rad fall när det gäller energi- och koldioxidskatt på bränslen. För t.ex. industriföretag och jordbruksverksamhet gäller enligt den modell som nu tillämpas att ingen energiskatt och endast 25 procent koldioxidskatt skall belasta

förbrukningen i verksamheten. Den övervägande delen av dessa företag är hänvisade till återbetalning för att komma i åtnjutande av denna skattlättnad. För elskatten finns också ett återbetalningssystem för jordbrukarnas energiförbrukning. Genomgående för alla situationer som i dag omfattas av ett återbetalningssystem är att systemet bygger på ett ansökningsförfarande hos beskattningsmyndigheten där myndigheten efter ansökan fattar beslut i varje enskilt ärende. Ansökningarna omfattar vanligen ett kalenderkvartal, dvs. förbrukarna skall lämna in fyra ansökningar per år.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av bland annat energiskatter enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Det är i huvudsak utbetalningen som omfattas av skattebetalningslagens regler, genom att utbetalningen sker via skattekontot. Däremot skall fortfarande det grundläggande beslutet om återbetalning fattas av beskattningsmyndigheten genom särskilt beslut. Av den proposition där förslaget om hantering via skattekontot lades fram, framgår att antalet ansökningar om återbetalning för samtliga punktskatter uppgår till cirka 93 000 per år och att den helt övervägande delen, över 95 procent, avser skatt på energi (prop. 2001/02:127 s. 137).

Om 800 000 näringsidkare kan komma i fråga för återbetalning, måste det anses uteslutet att administrationen av dessa återbetalningar skall vara utformad på samma sätt som dagens regler. Redan om ansökningarna skulle omfatta ett kalenderår skulle det bli 800 000 ansökningar att hantera för beskattningsmyndigheten och om ansökningarna skulle omfatta ett kalenderkvartal skulle det innebära 3 200 000 ansökningar och beslut per år. Siffrorna talar för sig själva.

Ett återbetalningssystem måste således utformas på ett enklare sätt. I synnerhet går det inte att göra återbetalningarna beroende av att beskattningsmyndigheten skall fatta ett särskilt beslut i varje enskilt ärende. För att på ett realistiskt sätt kunna administrera alla dessa återbetalningsberättigade, förefaller den enda framkomliga vägen vara att dessa återbetalningar hanteras fullt ut i det ordinarie taxeringsförfarandet.

Ett återbetalningssystem innebär emellertid som regel att den återbetalningsberättigade måste betala skattebeloppet till den skattskyldige tidigare än han kan få tillbaka skatten via återbetalning. Om exempelvis näringsidkaren får en faktura från nätinnehavaren i början av januari månad kommer han, med de regler som gäller om redovisningsperioder m.m. i skattebetalningslagen, att kunna

utnyttja som återbetalningsrätt tidigast den 26 februari. Det kan alltså uppstå likviditetsbelastningar och räntekostnader. Detta gäller i synnerhet de riktigt stora förbrukarna. Som exempel kan nämnas cellulosaindustrin där elförbrukningen kan uppgå till ända upp till fem terawattimmar per år för ett företag. Med dagens normalskattesats, 22,7 öre, innebär en årlig förbrukning av 1 TWh en elskatt på 227 miljoner kronor, eller 18,9 miljoner kronor per månad. Med en näringslivsskattesats på 0,5 öre per kWh, skall energiskattebelastningen vara 5 miljoner kronor per år, eller drygt 400 000 kronor per månad.

Mot angiven bakgrund bör det finnas möjligheter att undanta de riktigt stora förbrukarna från återbetalningssystemet och låta dessa få sin förbrukning beskattad enligt den lägre skattesatsen direkt vid faktureringen från nätinnehavaren. Det gäller således att hitta ett sätt att fånga upp stora förbrukare utifrån sådana kriterier som också nätinnehavarna har kännedom om.

Ett sådant kriterium skulle kunna vara förbrukarens säkringsabonnemang och att gränsen skulle sättas vid sådana förbrukare som har ett säkringsabonnemang om minst 200 ampere. Vid kontakter med bland annat Svensk Energi har dock framkommit att även t.ex. fastighetsföretag, som kan förväntas förbruka merparten av elen för annat än näringslivsändamål, har sådana abonnemang. Att använda storleken av säkringsabonnemanget som kriterium förfaller därför mindre lämpligt.

Ett annat kriterium är om förbrukaren har ett högspänningsabonnemang. Enligt uppgift från Svensk Energi uppgår antalet förbrukare med sådant abonnemang till cirka 6 500. De allra flesta av dessa abonnemang innehas av industriföretag och de cellulosaindustrier som redogjorts för ovan kan förutsättas ha sådana abonnemang. Någon exakt uppgift om hur mycket el som förbrukas av dem med högspänningsabonnemang har inte gått att få. Uppskattningsvis bör det dock röra sig i storleksordningen 60 TWh per år. Om högspänningsabonnemang väljs som kriterium, kan man således undvika att drygt 10 miljarder kronor per år snurrar runt i uppbördssystemet.

Bland de med högspänningsabonnemang kan också finnas några företag som bedriver hotellverksamhet eller fastighetsföretag med stora köpcentra. Huruvida dessa företag kommer att fullt ut förbruka el i sådan verksamhet som berättigar till en lägre energibeskattning är svårt att uttala sig om. Som kommer att framgå av avsnitt 9.3.3 föreslås dock att förbrukare, som vill ha el överförd

direkt till den lägre skattesatsen, skall försäkra att förbrukningen avser sådant ändamål som berättigar till denna skattesats. Det bör således inte vara något hinder mot att använda sig av högspänningsabonnemang som grundkriteriet för att avgränsa de förbrukare som nätinnehavarna skall kunna redovisa överförd el till med en lägre skattesats. Även om den nu angivna avgränsningen kan omfatta sådana som kan ha en blandad verksamhet, utgör den samtidigt ett klart användbart sätt att fånga upp de riktigt stora förbrukarna. Sammantaget finns det ett antal faktorer som medför att högspänningsabonnemang bör utgöra kriteriet för vilka som skall kunna komma ifråga för den lägre energiskattesatsen direkt.

9.2.2. Förslag

Kommitténs förslag: Den lägre energibeskattningen för

näringslivet skall huvudsakligen administreras genom återbetalning via skattekontot. För förbrukare som har ett högspänningsabonnemang skall nätinnehavarna kunna tillämpa den lägre skattesatsen direkt.

De materiella reglerna om återbetalning bör finnas i LSE, dvs. regler om belopp och vilka ändamål som kan komma i fråga. Som framförts i avsnitt 9.2.1 medför dock det stora antalet återbetalningsberättigade att återbetalningarna administrativt bör hanteras fullt ut via skattekontosystemets regler. Genom detta förfarande kan det belopp som återbetalas kvittas mot andra skatter som näringsidkaren skall betala eller, om detta belopp överstiger övriga skatter, återbetalas på ett enkelt sätt via skattekontot. Skattesatsen att redovisa och att den slutliga energiskattebelastningen för näringsidkaren blir något som regleras mellan staten och näringsidkarna genom återbetalningsreglerna.

Undantag skall dock gälla stora förbrukare av el. Dessa avgränsas utifrån om de har ett högspänningsabonnemang eller inte. Med denna avgränsning undviker man att stora belopp kommer att behöva gå runt i uppbördssystemet. Nätinnehavarna skall alltså för dessa förbrukare redovisa den lägre skattesatsen direkt i sina deklarationer. Regeln om förbrukare med högspänningsabonnemang bör dock kompletteras med en regel om att det skattemässiga ansvaret går över på förbrukaren vid en felaktig användning. Denna

fråga behandlas särskilt i avsnitt 9.3.3. För förbrukare med högspänningsabonnemang bör det i mycket liten utsträckning förekomma att förbrukningen avser något annat än näringsverksamheten. Hur hanteringen skall ske om en viss del används för andra ändamål behandlas också i avsnitt 9.3.3.

För de förbrukare som inte har högspänningsabonnemang skall gälla att de tar upp erlagda energiskatter i den årliga självdeklarationen. Återbetalning, eller eventuell återföring administreras därefter via skattekontot. Om dessa förbrukare av likviditets- eller andra skäl inte vill avvakta den årliga avstämningen har de att ansöka om s.k. ändrad skatteberäkning för att den vägen få ett löpande lägre utgiftsläge (se mer härom i avsnitt 6.2).

9.3. De skattskyldigas ansvar för skattefri förbrukning eller förbrukning med lägre skattesats

9.3.1. Dagens regler

Det finns för närvarande ett antal områden där ingen energiskatt tas ut på elförbrukningen. Skattefriheten har dock kommit att utformas på två olika sätt. För viss förbrukning gäller att skattefriheten åstadkoms genom att den skattskyldige i sin deklaration får göra avdrag för el som sålts för förbrukning till särskilt angivna ändamål. Merparten av dagens skattefrihet sker dock genom att skattesatsen är noll för el som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling. Det förstnämnda sättet innebär alltså att den skattskyldige tar upp leveranserna till beskattning, men samtidigt gör ett lika stort avdrag i sin deklaration. Det andra sättet innebär visserligen att storleken av leveranserna anges i deklarationen men eftersom skattesatsen är noll skall inga pengar betalas in till staten. Förutom denna redovisningsmässiga skillnad finns också en skillnad beträffande vilket ansvar som den skattskyldige har för att omständigheterna kring förbrukningen är riktiga, vilket kommer att närmare beskrivas nedan.

För närvarande innehåller LSE fem situationer där skattefrihet åstadkoms genom att den skattskyldige får göra avdrag i sin deklaration, 11 kap. 9 § 1–5 LSE. Det avdrag som återfinns i 11 kap. 9 § 4 LSE och avser energiskatt på el som produceras i kraftvärmeverk föreslås emellertid upphävt från den 1 maj 2003 (prop.

2002/03:1 s. 185 f.). Riksdagen avslog dock regeringens förslag om nya regler för kraftvärmebeskattningen eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen ännu inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr 2002/03:24). Kommissionens statsstödsprövning är ännu inte avslutad. Det kan antas att regeringen återkommer i frågan när statstödsprövningen är avslutad. Kommittén berör därför inte avdraget ytterligare. Kvarstående fyra situationer är när el:

  • förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat spårbundet transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med sådan förbrukning,
  • förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller för användning i omedelbart samband med sådan förbrukning,
  • förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan framställning av produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE (avser förbrukning vid framställning av mineraloljor och andra skattepliktiga bränslen), och
  • förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av elektrisk kraft på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion.

Punkterna som avser förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning och förbrukning vid framställning av mineraloljor och skattepliktiga bränslen torde i dag sakna praktisk betydelse, eftersom denna förbrukning innefattas i sådan verksamhet som även omfattas av industrins nuvarande nollskattesats. Skattefriheten i dessa fall har alltså inte åstadkommits genom att elleverantörerna gjort avdrag för dessa leveranser, utan genom att leveranserna har redovisat med nollskattesats.

Den sista punkten, som avser nätförluster m.m., förslås få en annan lagteknisk lösning i och med att nätinnehavarna föreslås bli skattskyldiga, se kommentaren till 11 kap. 2 § LSE i avsnitt 17.1.

Den som vill köpa el utan skatt enligt dessa punkter skall lämna en försäkran till leverantören att elen skall användas för något av de angivna ändamålen. Skattefriheten åstadkoms genom att elleverantören gör ett avdrag för leveransen i sin deklaration. Avdragsrätten kan sägas förutsätta att en försäkran lämnas, men det är inte direkt uttalat i lagtexten. Som lagtexten är utformad bör det inte vara

något som hindrar ett avdrag, om elen de facto har sålt för t.ex. förbrukning i tåg.

Den som lämnat en försäkran, men som säljer eller förbrukar elen för annat ändamål än som anges i 11 kap. 9 § 1–3 eller 5 LSE, blir själv skattskyldig för detta förfarande. Däremot kan inga krav riktas mot elleverantören i en sådan situation.

När det gäller leveranser till nollskattesats finns inget försäkranssystem motsvarande det som gäller för avdragssituationerna. Det finns således inga regler om att industriföretaget skall lämna en försäkran om sin användning till elleverantören. Inte heller finns det några regler som medför att ett industriföretag, som lämnat felaktiga uppgifter till den skattskyldige om sin verksamhet, kan bli skattskyldig vid ett sådant förfarande. Detta innebär att den skattskyldige har det fulla ansvaret gentemot staten för att alla omständigheter kring nollskatteleveranserna är uppfyllda. Den skattskyldige har således ansvar för att förbrukaren bedriver industriell verksamhet, men också för att den levererade elen förbrukats i tillverkningsprocessen och inte i t.ex. försäljningsverksamheten. I praktiken försöker de skattskyldiga skydda sig genom att ha avtal med förbrukarna om att dessa blir skyldiga att ersätta vad den skattskyldige kan krävas av staten på grund av felaktiga uppgifter från förbrukarna. Värdet av ett sådant avtal är dock avhängigt vilka möjligheter som förbrukaren har att infria sitt åtagande.

9.3.2. Överväganden

Utformningen av reglerna om skattefri förbrukning och förbrukning som skall beskattas med en särskilt låg skattesats bör vara densamma. Reglerna bör vidare vara sådana att det blir enkelt för den skattskyldige att hantera dessa förbrukare och också sådana att det klart framgår hur det skatterättsliga ansvaret fördelas.

I LSE finns två olika sätt att uppfylla dessa syften. Dels det system med skattebefriade förbrukare som infördes på bränslesidan den 1 oktober 2001, dels det nuvarande försäkranssystemet för vissa användningsändamål på elsidan. Båda dessa system kan användas och frågan är vilket som är mest lämpligt i detta sammanhang.

Systemet med skattebefriade förbrukare förutsätter ett godkännande av varje enskild förbrukare från beskattningsmyndigheten. Det krävs alltså en viss administration hos såväl förbrukaren som

beskattningsmyndigheten. Samtidigt har systemet med skattebefriade förbrukare den fördelen att beskattningsmyndigheten redan i sina egna handlingar har vetskap om vilka som förbrukar el skattefritt eller till låg skattesats, och således kan rikta kontrollinsatser direkt mot dessa förbrukare.

I ett försäkranssystem kommer inte beskattningsmyndigheten att vara inblandad administrativt vilket å ena sida gör detta system enklare. Å andra sidan har beskattningsmyndigheten inte lika god inblick i vilka förbrukare som är intressanta från kontrollsynpunkt. Inget hindrar dock att man skapar förutsättningar för beskattningsmyndigheten att på ett enkelt sätt få tillgång till de uppgifter som behövs för kontrollverksamheten.

Från kontrollsynpunkt kan systemet med skattebefriade förbrukare således vara något bättre än försäkranssystemet. Samtidigt är det sistnämnda systemet enklare att hantera. Risken för fusk får dock på elsidan bedömas vara betydligt mindre än på bränslesidan. El går inte att lagra och möjligheterna att sälja el vidare är också betydligt mindre än för bränslen. Mot denna bakgrund bör därför alternativet med försäkran väljas, men kombineras med ett åliggande för den skattskyldige att det enkelt skall gå att kontrollera vilka som fått el överförd skattefritt eller till lägre skattesats.

Det nuvarande försäkranssystemet bör således användas i båda de nu aktuella situationerna. Detta skapar klara regler för vilket ansvar som åvilar respektive part och under vilka förutsättningar som skattefrihet eller lägre skattesats kan komma ifråga. Det är vidare inte rimligt att, som reglerna kring den nuvarande nollskattesatsen är utformad, den skattskyldige skall stå risken för att uppgifter som förbrukaren lämnar inte är korrekta. Att det finns ett behov av skattefrihet eller motsvarande för vissa verksamheter och att det därigenom kan uppstå situationer där dessa skattelättnader utnyttjas på ett felaktigt sätt, bör vara något som staten skall stå risken för. För att få stabilitet i systemet bör dock lagtexten utformas på ett sådant sätt att försäkran blir en förutsättning för avdrag eller lägre skattesats.

Reglerna bör därför utformas enligt följande:

  • Skattefriheten för förbrukning i tåg m.fl. av de i dag skattebefriade ändamålen åstadkoms genom att den skattskyldige gör avdrag i sin deklaration. Avdrag medges dock endast om förbrukaren har lämnat en försäkran till den skattskyldige.
  • Den lägre skattesatsen tas ut för sådana förbrukare som har ett högspänningsabonnemang, under förutsättning att förbrukaren lämnat en försäkran om att elen skall användas i sådan näringsverksamhet som omfattas av skattelättnaden.
  • När den skattskyldige erhållit försäkran kan inga krav riktas mot honom för eventuella felaktigheter hos förbrukaren.
  • Förbrukaren blir själv skattskyldig för all förbrukning som inte omfattas av den försäkran som lämnats till den skattskyldige.

9.3.3. Förslag

Kommitténs förslag: Avdrag för energiskatt på sådan el som

sålts för förbrukning för vissa ändamål förutsätter att förbrukaren lämnat en försäkran till den skattskyldige. Även redovisning av elskatt med den lägre skattesatsen förutsätter att förbrukaren lämnat en försäkran. Den som lämnat en försäkran, men som använder el för annat ändamål än som angetts i försäkran, blir skattskyldig för denna förbrukning.

En grundtanke med förslaget är att det klart skall framgå för den skattskyldige vad han har att iaktta för att kunna deklarera överförd el med den lägre skattesatsen eller för att göra avdrag för överförd el. Förslaget innebär att det för den skattskyldige räcker med en försäkran från förbrukaren att elen är avsedd för visst ändamål. Därtill kommer att den lägre skattesatsen endast får tillämpas om förbrukaren har ett högspänningsabonnemang.

Om en skattskyldig skall göra ett avdrag i sin deklaration för el som överförts för att förbrukas för t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, skall han alltså kunna styrka sin avdragsrätt med en försäkran från förbrukaren att elen skall användas för detta ändamål.

När el skall överföras med den lägre skattesatsen skall på motsvarande sätt den skattskyldige kunna styrka sin rätt att ta upp elen till denna skattesats med en försäkran från förbrukaren. I detta fall tillkommer också att förbrukaren måste ha ett högspänningsabonnemang, dvs. ett abonnemang över 1 000 volt.

Det kan inte uteslutas att det för nu aktuella förbrukare förekommer att en viss del av den överförda elen används för sådana ändamål som inte skall vara skattebefriade eller som inte

skall beskattas till den lägre skattesatsen. Detta förhållande bör dock inte hindra att försäkran kan lämnas för den del som omfattas av den gynnsammare beskattningen. Det skulle föra för långt om förbrukare skulle uteslutas från en gynnsammare skattemässig behandling enbart på den grund att en mindre del av förbrukningen skulle avse andra ändamål. En förbrukare bör därför kunna försäkra att t.ex. 90 procent av förbrukningen avser ett gynnat ändamål. Den skattskyldige får då i sin deklaration använda sig av dessa uppgifter. I fallet med en förbrukare som använder el för t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning kan således avdrag göras för 90 procent av den el som överförts. För resterande 10 procent föreligger ingen avdragsrätt. I fallet med högspänningsabonnenten skall 90 procent av den överförda elen tas upp till beskattning med den lägre skattesatsen och resterande 10 procent till den högre skattesatsen. Det kan tilläggas att i de avtal som elleverantörerna i dag ingår med sina industriella förbrukare förekommer att dessa får ange hur stor del av förbrukningen som avser den industriella tillverkningsprocessen. Dessa uppgifter ligger sedan till grund för hur mycket av leveranserna till dessa kunder som kan redovisas med nuvarande nollskattesats.

Den regel, som i dag innebär att den som köpt el mot försäkran blir skattskyldig vid en användning som inte omfattas av skattefriheten, bör utökas till att även omfatta de som får el överförd till den lägre skattesatsen. I båda fallen skall alltså den som lämnat en försäkran vara den som beskattningsmyndigheten har att ta ut skatt på om användningen inte stämmer överens med vad som angetts i försäkran.

Hur många som kan komma att lämna en försäkran för sin förbrukning är inte helt klart. Antalet högspänningsabonnemang uppgår till cirka 6 500 och förmodligen tillkommer inte så många fler förbrukare som lämnar försäkran för sådana ändamål som är helt skattebefriade. Det finns alltså ett antal förbrukare som kan vara intressanta kontrollobjekt för beskattningsmyndigheten. För att underlätta kontrollen bör det därför ställas krav att det hos en skattskyldig enkelt skall gå att se vilka som lämnat en försäkran. Bestämmelse om detta kan meddelas av regeringen i förordning genom verkställighetsföreskrifter. Det är också möjligt för regeringen att delegera till myndighet att meddela sådan föreskrifter.

9.4. Fastighetsägare med hyresgäster som bedriver näringsverksamhet

9.4.1. Skrivelse från vissa fastighetsägare

I en skrivelse, som överlämnats till kommittén från regeringen, tar

Drott Kontor Norr AB m.fl. fastighetsägare upp ett problem som hänger samman med under vilka förutsättningar el, som förbrukas av ett industriföretag som hyr lokaler av en fastighetsägare, skall kunna bli beskattad enligt den nuvarande nollskattesatsen.

Enligt RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1) bör en fastighetsförvaltare, som fördelar inkommande elkraft från en leverantör till sina hyresgäster, betraktas som leverantör, om han fakturerar elkraften i form av uppmätt eller uppskattad elförbrukning. Ingår däremot elkraften ospecificerad i hyresdebiteringen bör elkraften anses förbrukad i fastighetsförvaltarens egen fastighetsförvaltning.

En förutsättning för att elen skall kunna beskattas enligt nuvarande nollskattesats är således, enligt RSV:s rekommendationer, att fastighetsförvaltaren blir att betrakta som skattskyldig. Vid de kontakter som Drott Kontor Norr AB m.fl. haft med beskattningsmyndigheten har framkommit att myndigheten inte accepterar att fastighetsförvaltaren särredovisar endast fastigheter med industriell verksamhet, utan kräver att den juridiska personen betraktas som skattskyldig. Det skulle innebära en skattskyldighet för samtliga fastigheter med åtföljande administrativa problem och ökade kostnader för fastighetsägarna. Enligt Drott Kontor Norr AB m.fl. bör reglerna i LSE ändras så att skattskyldighet endast uppkommer för de fastigheter som fastighetsägaren redovisar till beskattningsmyndigheten.

9.4.2. Överväganden

Vid kontakter med Särskilda skattekontoret i Ludvika har framkommit att frågan om under vilka förutsättningar som nollskattesatsen kan bli tillämplig när industriell verksamhet bedrivs i annans fastighet, är föremål för ett antal domstolsprocesser. Eftersom ärendena ligger hos Kammarrätten i Sundsvall kan det dröja avsevärd tid innan ett prejudicerande avgörande från Regeringsrätten föreligger.

Oavsett vad dessa domstolsprocesser kan leda fram till, bör det klargöras hur el, som via en fastighetsägare eller annan förbrukas i näringsverksamhet, skall behandlas skattemässigt i framtiden.

Svaret på frågan vad som skall gälla i dessa fall bör vara vad det är som orsakar att en förbrukning äger rum, eller med andra ord vad det är som gör att el överförs över huvud taget. Om t.ex. en svarv går i en industrilokal eller en dator på ett tjänsteföretags kontor, är det dessa maskiners behov av el som medför att elen överförs, inte att en fastighetsägare bedriver fastighetsförvaltning. Det bör således inte spela någon roll vem som gentemot en skattskyldig står för abonnemanget. Så länge som elen rent faktiskt förbrukas i näringsverksamheten bör den vara föremål för en lägre energibeskattning.

9.4.3. Förslag

Kommitténs förslag: Fastighetsägare skall ha rätt till

återbetalning för all den el som överförts till honom och som förbrukats av honom själv eller av en hyresgäst i näringsverksamhet.

En fastighetsägare bör få begära återbetalning för all den el som förbrukas i hans fastighet och som kan hänföras till näringsverksamhet. Detta gäller endast till den del som fastighetsägaren själv står för abonnemanget. Hyresgäster med eget abonnemang får själva begära återbetalning för den förbrukningen.

För en fastighet, med lokaler som enbart hyrs av näringsidkare, kommer således all överförd el att ligga till grund för rätten till återbetalning. I dessa fall blir det således lätt att fastställa det belopp som skall återbetalas.

Större svårigheter uppstår då det i fastigheten finns både näringslokaler och bostadslägenheter. Här måste en fördelning göras mellan den el som förbrukats i näringsverksamhet och den el som förbrukats för bostadsändamål. Utgångspunkten bör vara att få en så rättvisande fördelning som möjligt. Om fastighetsägaren, genom att ha undermätare installerade, kan härleda förbrukningen på olika verksamheter bör detta ligga till grund för fördelningen. Om sådana undermätare saknas måste någon form av schabloniserad fördelning göras. Situationen liknar mycket den som i dag gäller för

återbetalning vid leverans av värme till industriell tillverkningsprocess. Värme kan levereras till sådana fastigheter där såväl industriell verksamhet som annan verksamhet bedrivs. För dessa fall har Riksskatteverket uttalat hur fördelningen bör ske i sina rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1). I avsnitt 12 ges följande rekommendation: ”Om en värmeleverans sker till en fastighetsägare som fördelar värmen till hyresgäster som förbrukar värmen i återbetalningsberättigande verksamhet får värmen fördelas mellan dessa och övriga hyresgäster med lokalernas yta eller volym som grund.” På motsvarande sätt bör el, som förbrukas i en fastighet med blandad verksamhet, kunna fördelas med lokalernas yta eller volym som grund. Även i de fall då fastighetsägaren genom undermätare bättre kan fördela förbrukningen, kan fördelning efter t.ex. yta ligga till grund för sådan elförbrukning som är gemensam för fastigheten, exempelvis el till belysning, hissar eller uppvärmning.

De principer som föreslås gälla för fastighetsägare bör också tillämpas i andra liknande situationer, t.ex. vid andrahandsuthyrningar av delar av lokaler där förstahandshyresgästen står för elabonnemanget.

Genom förslagen kommer alltså förbrukningen hos hyresgäster som är näringsidkare att kunna ske med den lägre energibeskattningen. Återbetalningen kommer emellertid att ske till den som har abonnemanget hos nätinnehavaren. Det får dock förutsättas de föreslagna reglerna kommer att påverka hyressättningen och att återbetalningen på så sätt kommer även hyresgästerna till del.

9.5. Nya regler för vindkraftsbonusen

9.5.1. Nuvarande regler

För el som framställs i vindkraftverk utgår en s.k. miljöbonus med 18,1 öre per kWh. Denna miljöbonus administreras via energiskattesystemet genom att den som levererar sådan el har rätt till ett avdrag i sin deklaration med 18,1 öre per kWh, 11 kap. 10 § femte stycket LSE. Det är alltså leverantören, och inte vindkraftsproducenten, som är den som tar emot bonusen. Tanken är att leverantören skall kompensera producenten för den erhållna bonusen. I praktiken går det till så att elleverantören redan i sin betalning till vindkraftsproducenten räknar med bonusen och kompenserar

producenten för den. Sammanlagt uppgår vindkraftsbonusen till drygt 100 miljoner kronor per år.

Det som ligger till grund för att beräkna vindkraftsbonusen är de mätvärden som nätinnehavaren förfogar över genom att el, som matas in i näten, mäts i den s.k. inmatningspunkten. Dessa mätvärden redovisas av nätinnehavaren till såväl elleverantören som vindkraftsproducenten.

9.5.2. Behov av ändrade regler och överväganden

En generell förutsättning i punktskattesammanhang för att avdrag skall medges, är att en mot avdraget svarande skattepliktig leverans föreligger och att skattskyldighet inträtt för leveransen. Som vindkraftsbonusen är utformad i dag stämmer avdragsrätten med dessa förutsättningar.

Elleverantören har levererat el som han tagit upp till beskattning. Om viss del av denna leverans består av el som han köpt av en vindkraftsproducent får han göra vindkraftsavdraget. Elleverantören vet alltså hur mycket av den el, som han tagit upp till beskattning, som härrör från vindkraft och kan då göra sitt avdrag. Det går alltså att skattemässigt följa de olika leden som leder fram till vindkraftsavdraget.

Om nätföretagen tar över elleverantörernas roll som skattskyldiga blir situationen en annan. Det som nätföretagen skall ta upp i sina deklarationer är det som överförts till slutkunderna. Det som skall ligga till grund för dessa deklarationer är således vad som elanvändare tar ut för förbrukning, det som mäts i den s.k. uttagspunkten. Nätföretaget har dock i dag ingen vetskap om hur mycket av den el som överförs, och som således skall beskattas, som härrör från vindkraft.

Frågan är således hur vindkraftsbonusen skall utformas i ett uppbördssystem där nätföretagen är skattskyldiga. Ett sätt skulle vara att nätföretagen övertog nuvarande avdragsrätt. Det skulle dock innebära att nätföretagen måste ta in uppgifter från elleverantörerna om hur mycket av levererad el som härrör från vindkraft. För att vara helt säker på att avdraget blir rätt beräknat, skulle nätföretagen också behöva stämma av med det nätföretag som har hand om inmatningspunkten för att kontrollera hur mycket vindkraftsel som överförts på elnätet. Vidare finns det inte för nätföretagen samma naturliga väg att kompensera vindkrafts-

producenterna, som den elleverantörerna har, som direkt via prissättningen till vindkraftsproducent kan åstadkomma detta.

Det som förefaller mest naturligt är att den som egentligen är tänkt att träffas av vindkraftsbonusen, dvs. producenten, erhåller den direkt. Om en vindkraftsproducent framställer skattepliktig el är han skattskyldig enligt 11 kap. 5 § första stycket 1 LSE. Skattskyldighet för leveranser inträder dock inte när el levereras till en någon annan som också är skattskyldig. Med dagens regler innebär det att skattskyldighet inte inträder när vindkraftsproducent levererar el till elleverantören. Inte heller om nätföretagen blir skattskyldiga kommer någon skattskyldighet att inträda eftersom systemet förutsätter att skattskyldighet inte inträder när el överförs mellan skattskyldiga personer. Vindkraftsproducent kommer således inte heller med det nya förslaget att ha någon beskattad el som han kan göra avdrag emot.

Det kan således konstateras att ett i system med nätföretag som skattskyldiga är det inte lämpligt att ordna vindkraftsbonusen genom att en skattskyldig gör ett avdrag i sin deklaration. Bonus bör därför ordnas på annat sätt, och det som förefaller mest ändamålsenligt är att en vindkraftsproducent kommer i åtnjutande av bonusen genom ett kompensationssystem. Vindkraftsbonusen kommer då att bli en fråga mellan vindkraftsproducent och beskattningsmyndigheten och kompensationen sker direkt till producenten.

9.5.3. Förslag

Kommitténs förslag: Nuvarande avdrag för el som framställts i

ett vindkraftverk ersätts med ett system där vindkraftsproducenten erhåller motsvarande bonus som kompensation direkt från beskattningsmyndigheten.

Som framgått ovan förefaller det mest ändamålsenligt om den skattebaserade vindkraftsbonusen ges direkt till vindkraftsproducenten. Det bör ske genom att vindkraftsproducenten får ansöka om kompensation för den el som han producerat. Antalet juridiska personer som bedriver vindkraftsproduktion uppgår till drygt 200. Det bör därför inte skapa något större merarbete för beskattningsmyndigheten att hantera ansökningar om kompensation genom

särskilda beslut. Systemet med kompensation bör alltså utformas i likhet med de regler som i dag gäller för t.ex. återbetalning av energiskatt till industrier och jordbrukare, dvs. ansökningar ges in till beskattningsmyndigheten som fattar beslut utifrån varje ansökan.

Rätten till kompensation bör, liksom vad som i dag gäller för motsvarande avdragsrätt, endast omfatta sådan el som är skattepliktig. Elektrisk kraft är inte skattepliktig om den framställts i Sverige i ett vindkraftverk av en producent som inte yrkesmässigt levererar elektrisk kraft, 11 kap. 2 § 1 LSE. Det innebär att det för den el som framställs i ett vindkraftverk och inte yrkesmässigt distribueras vidare, utan endast förbrukas av producenten, inte är fråga om skattepliktig el. Således skall inte sådan el kunna ligga till grund för en ansökan om kompensation.

Elen blir skattepliktig om den levereras yrkesmässigt. Av departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40), framgår att flertalet av de produktionsanläggningar som kommer att beröras av certifikatsystemet torde vara direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät, a.a. s. 87. Vidare sägs att den kategori elproducenter som matar in el på icke koncessionspliktiga nät, i huvudsak torde bestå av ett litet antal industriföretag, vilka har produktion främst för den industriella verksamheten och innehavare av små vatten- eller vindkraftsanläggningar, som främst drivs för den egna jordbruksrörelsen och fastighetens behov.

Systemet med elcertifikat är avsett att tillämpas på vindkraft. Av uttalandena ovan framgår att merparten av den el som kan komma ifråga för kompensation distribueras vidare via koncessionspliktiga elnät. Nätföretagen mäter redan i dag hur mycket som går ut på elnätet. Från kontrollsynpunkt finns det således uppgifter att hämta från nätföretagen som kan stämmas av mot ansökningarna om kompensation. För dem som inte är anslutna till koncessionspliktiga nät, föreslås i nämnda departementspromemoria att innehavaren själv skall svara för mätning och rapportering av producerad el. Det förutsätts i promemorian att regeringen, eller efter delegation myndighet, skall meddela verkställighetsföreskrifter om denna rapportering. Även för vindkraftverk som distribuerar el till icke koncessionspliktiga elnät, bör man därför kunna förutsätta att det skall finnas möjligheter till kontroll av ansökningarna om kompensation. Det bör också vara möjligt att, utifrån uppgifter om t.ex. installerad effekt, göra en allmän bedömning av om uppgifterna i ansökan är rimliga.

Genom att miljöbonusen är utformad som ett avdrag betalas bonusen ut av staten varje kalendermånad. Detta talar för att även den nu förslagna kompensationen bör omfatta en kalendermånad. En sådan ordning innebär inga ränteförluster för staten jämfört med nuvarande regler och vindkraftsproducenterna bör inte heller hamna i ett nämnvärt sämre läge kassamässigt än i dag.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av vissa punktskatter att enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Beslut om återbetalning fattas fortfarande av beskattningsmyndigheten, men själva utbetalningen sker via skattekontot. De nya reglerna omfattar bland annat återbetalning och kompensation enligt vissa regler i LSE. Samtidigt ändrades också reglerna så att det finns möjlighet att påföra skattetillägg om oriktig uppgift lämnas i en ansökan om återbetalning eller kompensation. Även den nu förslagna kompensationen till vindkraftsproducenterna bör omfattas av de nya reglerna. Utbetalningen av kompensationen skall alltså hanteras via skattekontot och oriktig uppgift i en ansökan medför att producenten kan komma att påföras skattetillägg. Det är också värt att nämna att skattebetalningslagen från den 1 januari 2003 också innehåller regler som gör det möjligt att revidera den som ansökt om återbetalning eller kompensation. Detsamma bör gälla för vindkraftsproducenterna.

10. Vissa utgångspunkter för en energiskatt på värme

I kommitténs utredningsuppdrag ingår inte att utreda utformningen av en eventuell energiskatt på värme. Det står emellertid kommittén fritt att lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor än de som uttryckligen behandlas i kommittédirektiven. Mot bakgrund av de överväganden som kommittén tidigare gjort beträffande näringslivets energibeskattning, och alldeles särskilt med hänsyn till kommitténs förslag om att i beskattningshänseende likställa el- och värmeproduktion med det övriga näringslivet, anser kommittén det befogat att på eget initiativ föreslå att en energiskatt på värme införs. Detta ligger i linje med de principer som riksdagen behandlat i samband med de beslut om grön skatteväxling som fattats för åren 2001, 2002 och 2003. Ytterligare skäl för att införa en sådan energiskatt anges under kommitténs överväganden i kapitel 3.

Kapitlet inleds med en kort bakgrund vari riksdagens beslut om grön skatteväxling tas upp i den del det berör energiskatt på värme. Därefter följer en sammanställning av tidigare utredningsarbeten m.m. av betydelse för kommitténs överväganden kring utformningen av en sådan energiskatt. I samband med att innehållet i departementspromemorian

Utvärdering av Skatteväxlings-

kommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) redovisas ges också en sammanfattning av relevanta remissvar. Kapitlet avslutas med vissa beräkningar avseende beloppsmässiga konsekvenser m.m. Kommitténs överväganden och förslag kring utformningen av skatten återfinns därefter i kapitel 11.

10.1. Inledning

10.1.1. Bakgrund

Skatt på värme har övervägts vid flera tidigare tillfällen i det svenska lagstiftningsarbetet. Av olika skäl har någon sådan skatt dock ännu inte introducerats. Vid en internationell jämförelse kan fastslås att skatt på värme i form av en konsumtionsskatt såsom den som nu diskuteras, såvitt känt, ännu inte har införts i omvärlden. I Norge tas sedan år 2000 en särskild skatt ut på olja som används för uppvärmningsändamål (se avsnitt 14.1.3). I Danmark tas skatt ut på värme som produceras med avfall (se tabell 14.1). Någon harmonisering finns inte inom EU och inte heller i det kommande energibeskattningsdirektivet föreslås någon sådan. Tvärtom framgår av tillgängligt direktivförslag att beskattning av värme inte omfattas av direktivet. Det sagda innebär att Sverige har förhållandevis stor frihet vid utformningen av en konsumtionsskatt på värme. Det bör dock beaktas att även om det inte finns någon EG-rättslig harmonisering på det här området måste EG:s regler om statligt stöd iakttas (se avsnitt 12.6).

10.1.2. Riksdagens beslut om grön skatteväxling

Såsom tidigare beskrivits i kapitel 2 har riksdagen fattat beslut om s.k. grön skatteväxling vid behandlingen av budgetpropositionerna för åren 2001, 2002 och 2003. I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/2001:1, s. 36) anför regeringen bland annat att det vid produktion av el och värme eftersträvas en likformig beskattning med uttag enbart av koldioxidskatt för direkt och indirekt konkurrensutsatta sektorer. Vidare anförs att likformigheten främjar en rationell användning av resurser och bidrar till stabila skatteintäkter. För att balansera det lägre skatteuttaget vid produktion av värme föreslår man att det införs en konsumtionsskatt på värme. Vid valet av skattenivå anför regeringen att elproduktionens konkurrenssituation samt utvecklingen av gröna certifikat bör beaktas.

10.2. Departementspromemorian Förändrad kraftvärmebeskattning (Ds 1994:28)

Departementspromemorian togs fram av en interdepartemental arbetsgrupp som hade i syfte att analysera den vid tidpunkten gällande energibeskattningens betydelse för såväl förutsättningarna för utbyggnad och drift av kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk som för bränslevalet i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. I gruppens uppdrag ingick också att redovisa överväganden och förslag till åtgärder inom energibeskattningen för att undanröja eventuella hinder för en ekonomiskt försvarbar utbyggnad av kraftvärme och användning av biobränslen.

Arbetsgruppen lanserade tre olika skattemodeller med förslag på olika tänkbara förändringar av (kraft) värmebeskattningen. Arbetsgruppen var överens om att en enhetlig beskattning av el- och värmeproduktion är en av förutsättningarna för att energiskattesystemet skall kunna styra mot de uppsatta energi- och miljöpolitiska målen. En sådan enhetlig beskattning kan ske från två utgångspunkter. Arbetsgruppen kunde dock inte enas om på vilket sätt detta skulle ske. Nedan redogörs för de två enhetliga modeller som diskuterades (skattemodellerna II och III). Skattemodell II utgick ifrån den bärande principen att el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk respektive värmeproduktion i fjärrvärmeverk skulle beskattas som industriell verksamhet. För att detta skulle kunna uppnås krävdes enligt arbetsgruppen att:

  • energiskatten på bränslen och el som förbrukas i kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk slopas och,
  • att 25 procent av den generella koldioxidskatten på insatta bränslen (industrinivå) tas ut oavsett om det är el eller värme som produceras.

Modellen innebär en minskad beskattning vid användning av fossila bränslen vid el- och fjärrvärmeproduktion. Enligt arbetsgruppen förutsätter modellen därför att bidrag ges vid biobränsleanvändning, vilket skulle kunna behålla biobränslenas konkurrenskraft på en tillräckligt hög nivå i kraft- och värmeproduktionen.

För att finansiera skattesänkningen och bidraget föreslogs att en punktskatt på fjärrvärmeleveranser (värmeenergiskatt) skulle införas i konsumentledet. Denna värmeenergiskatt skulle tas ut vid leveranser av fjärrvärme till ickeindustriell verksamhet, dvs. till hushåll, servicenäringar m.m. Enligt de beräkningar som gjordes

krävdes att värmeenergiskatten uppgick till 4,5 öre per kWh

värme

för

att skattemodellen skulle bli statsfinansiellt neutral. En förändring av värmeenergiskatten med 1 öre per kWh

värme

beräknades påverka

skatteintäkterna med 300–400 miljoner kronor.

Analyserna av biobränsleanvändningen indikerade att biobränslena skulle behöva ett bidrag på 4 öre per kWh

el

för en fortsatt

användning av biobränslen i befintliga värme- och kraftvärmeverk. Därutöver beräknades att ett investeringsbidrag om 2 000 kronor per kW

el

skulle behövas för att ge fortsatta incitament för

utbyggnad av den biobränsleeldade kraftvärmeproduktionen.

Den bärande principen i skattemodell III var att el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk respektive värmeproduktion i fjärrvärmeverk skulle beskattas som icke industriell verksamhet när det gäller koldioxidskatt. Energiskatten slopas dock på fossila bränslen som förbrukas i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. Modellen utgick från följande komponenter:

  • den generella koldioxidskattesatsen tas ut på fossila bränslen som förbrukas i el- och värmeproduktion i kondenskraftverk, kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk,
  • den allmänna energiskatten på fossila bränslen slopas i kraftvärme- och fjärrvärmeverk,
  • 25 procent av den generella koldioxidskatten på bränslen (industrinivå) tas ut på fjärrvärmeleveranser till industriell verksamhet,
  • den allmänna energiskatten på elektrisk kraft tas ut på den elenergi som förbrukas i elpannor och värmepumpar, och
  • ett elproduktionsbidrag på 11 öre per kWh

el

införs.

Skattebelastningen i fossileldad kraftvärmeproduktion ökar med den koldioxidskatt som förutsätts med denna modell. För att inte kraftvärmeproduktionens konkurrenskraft gentemot t.ex. utländsk kolkondens skulle påverkas negativt föreslogs bidrag för bränslebaserad elproduktion på 11 öre per kWh

el

.

En punktskatt på fjärrvärmeleveranser (värmeenergiskatt) föreslogs för att finansiera skattesänkningen och bidraget. Värmeenergiskatten tas ut vid leveranser av fjärrvärme till icke industriell verksamhet. För den del av arbetsgruppen som förordade skattemodell III föreslogs denna med vissa modifieringar, varav den viktigaste i nu aktuellt hänseende torde vara att man i stället för en energiskatt på värme förordade en höjd energiskatt på elektrisk

kraft. Detta gjordes med motiveringen att det huvudsakliga finansieringsbehovet, till följd av den föreslagna omläggningen, skulle bero på införandet av ett produktionsbidrag på elkraft och att det därför ansågs rimligare att höja elskatten än att införa en energiskatt på värme.

Departementspromemorian ledde inte till några förändringar i beskattningen av värme- och elproduktion. Någon energiskatt på värme infördes inte.

10.3. Skatteväxlingskommittén slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11)

I avsnitt 2.5.2 redovisas huvuddragen i Skatteväxlingskommitténs modell. På värmesidan förordade kommittén en lösning som bestod i att fjärrvärme- och kraftvärmesektorernas energibeskattning skulle jämställas med industrin m.fl. nedsättningsberättigade sektorer. En sådan modell skulle innebära att energiskatt inte längre utgick för värmeproduktion. Den tidigare energiskatten som utgick på bränslen som användes i värmeproduktionen föreslogs omvandlas till en energiskatt att tas ut i konsumtionsledet, enligt samma principer som dagens energiskatt på el. Några närmare överväganden kring skattens utformning gjordes dock inte av Skatteväxlingskommittén. Man menade dock att sättet för skatteuttag var principiellt enkelt. Skatten kräver att mängd levererad värme kan mätas. Hos flertalet kunder torde det finnas mätare med tillräcklig noggrannhet. I annat fall måste mätare installeras.

Skatteväxlingskommittén diskuterade de två huvudproblem som en likformig beskattning ger upphov till. Dels fördyras den fossilbaserade elproduktionen, speciellt kondensproduktionen, dels försämras konkurrenskraften för biobränslen och spillvärme. Genom att göra olika räkneexempel med olika nivåer på koldioxidskatten påvisades med all tydlighet de problem som uppstår när flera mål skall uppnås med ett enda medel. Detta illustreras mycket väl av målkonflikten mellan biobränsle och inhemsk kondenskraft. Biobränslen gynnas av hög koldioxidskatt medan inhemsk kondenskraft missgynnas. Att gynna biobränslen och samtidigt undvika att inhemsk kondenskraft ersätts av importerad kräver därmed ytterligare styrmedel utöver skatteinstrumentet.

Beträffande biobränsleanvändningen indikerade gjorda analyser (vid en koldioxidskattenivå om 25 procent av den generella nivån)

att biobränslena skulle behöva ett bidrag på 4 öre per kWh

el

för att

bibehålla sin konkurrenskraft i befintliga anläggningar. Detta bidrag borde vara tidsbegränsat och administreras utanför skattesystemet samt begränsas till fjärrvärmeleverantörer. Vidare måste ett investeringsbidrag motsvarande 4 000 kronor per kW

el

införas

för att biobränsleeldade kraftvärmeverk skulle vara det mest konkurrenskraftiga alternativet vid nyinvestering.

10.4. Departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73)

I den energipolitiska propositionen En uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84) aviserades en översyn av energibeskattningen. Regeringen uttalade därvid att översynen skulle beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse samt analysera och precisera den energiskattemodell som presenterats av Skatteväxlingskommittén i dess slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). En sådan översyn ägde rum inom Regeringskansliet och slutfördes av en arbetsgrupp inom Finansdepartementet. Resultatet av översynen presenterades i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73). I departementspromemorian drogs riktlinjer upp kring ett eventuellt införande av en energiskatt på värme. Huvuddragen i dessa riktlinjer redovisas nedan.

10.4.1. Principer för uttag av energiskatt på värme

En av beståndsdelarna i det alternativ som utvärderades var att värmesektorn skulle ges samma energiskattevillkor som tillverkningsindustrin och jordbrukssektorn, dvs. att ingen energiskatt skulle tas ut och att en reducerad koldioxidskatt skulle betalas för de bränslen som används för värmeproduktion. Den tidigare energiskatten som utgick på bränslen i värmeproduktionen skulle omvandlas till en energiskatt på värme att tas ut i konsumtionsledet. Energiskatten på värme föreslogs, i likhet med dagens energiskatt på el, tas ut oberoende av vilken produktionsform som använts för att framställa värmen. Skattens storlek föreslogs till ett belopp innebärande att skatteomläggningen beräknades bli stats-

finansiellt neutral på sikt. Vissa praktiska svårigheter med att införa en skatt på värme uppmärksammades. Därvid fastslogs att särskilt definitionen av fjärrvärme vållar problem.

10.4.2. Omfattningen av energiskatten på värme

Det antagande som gjordes vid utvärderingen utgick ifrån att en värmeskatt i princip borde omfatta alla stora värmeproducerande och värmedistribuerande anläggningar oberoende av vem som producerar värmen eller vem som förbrukar den. Dock antogs att skattesatsen i viss mån skulle variera beroende på förbrukarkategori. Sålunda antogs att en nollskattesats på värme skulle gälla vid förbrukning inom industrin samt växthus- och jordbrukssektorerna. Skatten på värme borde alltså kunna konstrueras med energiskatten på el som förebild.

10.4.3. Effektgräns används som definition av begreppet fjärrvärme

Beträffande definitionen av fjärrvärme anför arbetsgruppen följande. Om en värmeenergiskatt införs kommer definitionen av begreppet fjärrvärme att få större betydelse än i dag. För fjärrvärmeproducenter med obeskattade bränslen ökar kostnaderna med värmeenergiskattens belopp, medan detta inte behöver vara fallet för dem som använder fossila bränslen. Här kan reduceringen av energi- och koldioxidskatten på insatta bränslen bli lika stor eller större än den energiskatt på värme som införs. Resultatet beror på anläggningen och den valda bränslemixen. Vid formulering av en bättre fjärrvärmedefinition ligger det närmast till hands att på något sätt använda en storleksgräns, t.ex. genom att anknyta till den installerade värmeeffekten. Det bör då vara den sammanlagda installerade effekten i alla anslutna värmeproduktionsenheter som är avgörande. En effektgräns bör vara enklare att hantera praktiskt än en energigräns. En energigräns har den nackdelen att det finns risk för att vissa värmeleverantörer endast blir skattskyldiga tidvis. Detta skulle medföra praktiska problem vid beskattningen. En storleksgräns, även om den är på en låg nivå, riskerar dock att utesluta några värmedistributionssystem som i dag betraktas som fjärrvärmeanläggningar. Utifrån detta resonemang förordades att

en effektgräns om 10 MW skulle tillämpas såsom definition på fjärrvärme, innebärande att insatsbränslena lågbeskattades. Denna gräns avsåg den sammanlagda installerade värmeeffekten i ett ledningssystem från en eller flera energiframställningsanläggningar. För mindre anläggningar skulle i stället samma regler gälla som för individuell uppvärmning, dvs. full energi- och koldioxidskatt skulle tas ut på insatta bränslen.

I promemorian fördes en diskussion i vad mån det kunde bli mer eller mindre gynnsamt för en värmeproducent att tillhöra den ena eller andra skatteordningen. Något entydigt svar kunde inte ges på den frågan. Rent allmänt anfördes dock att skillnaderna inte borde bli så stora, och att i annat fall kunde energiskatten på bränslen i övrigsektorn och värmeskatten kalibreras om.

10.4.4. Beräkning av energiskatten på värme

Arbetsgruppen gjorde antagandet att skattesatsen för värme som förbrukas inom industri-, jordbruks-, el-, kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion, skulle vara 0 öre per kWh och att skattesatsen för förbrukning i övriga fall skulle vara 1,5 öre per kWh. Nämnda skattesatser beräknades medföra en överfinansierad omläggning vilket antogs behövas för att på sikt, efter beteendeförändringar, få en finansierad omläggning. Dock påtalades särskilt att frågan om omläggningen borde överfinansieras behövde analyseras närmare via olika former av känslighetsanalyser.

10.4.5. Fjärrkyla

Inga särskilda regler om beskattning av fjärrkyla föreslogs med motiveringen att det var svårt att se några skäl för en sådan särskild fjärrkylabeskattning. Energiskatt föreslogs alltså även fortsättningsvis tas ut på den el som förbrukas för framställning av fjärrkyla, och – om bränsleanvändning skulle förekomma – energi- och koldioxidskatt på bränslet.

10.4.6. Uppbördsregler

Arbetsgruppen föreslog att uppbördsreglerna skulle utformas med energiskatten på el som förebild och införas i ett nytt 11 a kap. i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Leverantören, dvs. den som tillhandahåller fjärrvärmen till slutkonsumenten, borde vara den som är skyldig att betala skatten. Vid egen förbrukning skulle dock producenten vara skattskyldig. Möjlighet skulle ges till uppskattning av värmeförbrukning då uppmätning inte sker. Skattskyldighet skulle inträda vid leveranspunkten. Arbetsgruppen föreslog vidare att skatten skulle tas ut endast för ledningsbunden värme, och slutligen att skatten endast skulle tas ut på värme som direkt användes för uppvärmning.

10.4.7. Värmeskatt inom EU

Arbetsgruppens inställning var att det inte var några EG-rättsliga komplikationer med att inför en värmeskatt. En värmeskatt omfattas inte av nuvarande punktskatteregler. Medlemsstaterna har rätt att införa punktskatter utöver de som regleras av gemenskapsrätten under förutsättning av de inte kräver någon gränsformalitet mellan medlemsstaterna. Någon handel med värme sker inte över gränserna, och energiskatten på värme ansågs således inte ställa till med några problem i ett EU-perspektiv.

10.5. Remissyttranden över Ds 2000:73

Departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) har remissbehandlats. Av de cirka åttio remissinstanserna har ett tiotal valt att yttra sig över vad som anförts i utvärderingen kring det eventuella införandet av en värmeskatt. De flesta uppehåller sig kring resonemang rörande den föreslagna effektgränsen om 10 MW.

10.5.1. Allmänt

Boverket ställer sig tveksamt till om lägre kostnader i fjärrvärmeproduktionsledet leder till lägre kostnader i konsumtionsledet, vilket skulle kompensera införandet av en värmeskatt.

EnergiRådgivarna anför att förslaget innebär försämrad konkurrenskraft för spillvärmen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anför att nya gränsdragnings- och definitionsproblem uppstår om värmeskatten införs enligt förslaget. Ett exempel är avgränsningen av värmeskatten där arbetsgruppen föreslår att ledningssystem överstigande 10 MW installerad effekt slipper betala värmeskatten. Å andra sidan får dessa mindre producenter betala full energi- och koldioxidskatt på insatta bränslen. LRF ser här en betydande risk att arbetsgruppens modell leder till nya former av skatteplanering och konkurrenssnedvridningar. Vidare torde de mindre värmeproducenterna missgynnas och incitamenten att konvertera från olja till biobränsle minska.

Detta vore mycket allvarligt eftersom det är inom detta segment som den stora potentialen för biobränsle finns.

LESAB motsätter sig införandet av en värmeskatt och får förstås motivera detta med att förslaget motverkar värmeproduktion med t.ex. solenergi.

Mälarenergi AB anför bland annat att 10 MW gränsen motverkar satsningar på exempelvis biobränslen.

Sveriges Fastighetsägareförbund anför att det inte finns några garantier för att fjärrvärmeproducenterna sänker prisnivån på värme efter en skatteomläggning och anser därför att de beräkningar som gjorts av prisnivån på fjärrvärme efter en eventuell skatteomläggning bygger på alltför osäkra antaganden. Förbundet kan inte heller se något skäl till en överfinansiering av en eventuell omläggning. Vidare skall överskottsvärme som uppkommit i samband med industriella processer, och annars skulle ha spillts bort, inte beskattas. Skatt på spillvärme är en ny skatt som kommer att drabba fastighetsägarna och öka deras kostnader och dessutom skulle en beskattning kunna leda till att utnyttjandet av denna resurs minskar.

Svenska Trädbränsleföreningen anser att den föreslagna kategoriklyvningen för värmeverk vid 10 MW effekt skulle leda till avsevärda gränsdragnings- och tolkningsproblem samt paragrafbeteende och snedvridning.

Villaägarnas Riksförbund får anses ifrågasätta om skatteomläggningen slår igenom hos värmeproducenterna så att dessa sänker sina priser gentemot konsumenterna. Förbundet tillstyrker skatteomläggningen endast under förutsättning att det finns en beredskap för att säkerställa oförändrad slutkostnad i konsumtionsledet.

10.5.2. Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen

Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen anför följande om den effektgräns om 10 MW som arbetsgruppen förordar. Valet av avgränsning är inte enkel. Det kan få stora konsekvenser för enskilda anläggningar beroende på vilken sida om gränsen man hamnar. Kreativiteten för att komma på rätt sida om gränsen kan komma att bli stor om det finns uppenbara skattetekniska fördelar att tillhöra den ena eller andra sektorn. Svensk Energi och Svenska

Fjärrvärmeföreningen anser att det krävs en definition av fjärrvärme som visar vilka verksamheter som kan hänföras till industrin. Den definition som användes inom utredningen Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5) kan vara en bra början. Den innehöll följande punkter: Det finns ett kund/ leverantörsförhållande, värme mäts och faktureras, värme bjuds ut kommersiellt, alla som så önskar får ansluta sig etc. Eftersom gränsdragningen är komplicerad bör utformningen av avgränsningen mellan sektorerna noggrant studeras/utredas. Vad beträffar fjärrkyla anser Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen att denna skall likställas med fjärrvärme, dvs. betraktas som industriell energiproduktion.

10.6. Värme- och gasmarknadsutredningen delbetänkande Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5)

Värme- och gasmarknadsutredningen hade till huvuduppgift att lämna ett nytt förslag till naturgaslagstiftning. Därutöver hade utredningen även till uppgift att analysera vissa delar av fjärrvärmemarknaden. Av särskilt intresse i nu aktuellt hänseende är de resonemang som förs kring en definition av begreppet fjärrvärme, vilket återges nedan:

I statistiska sammanhang brukar värmeförsörjning klassificeras i näringsgrenen ”El-, gas-, värme- och vattenförsörjning” (SNI 41). Svenska Fjärrvärmeföreningen har använt marknadsmässiga kriterier för att definiera fjärrvärme. Enligt dessa kriterier kännetecknas en fjärrvärmeanläggning av:

  • ett kund/leverantörsförhållande,
  • att leverantören mäter och fakturerar värme,
  • att flera ägare av byggnader är kunder samt
  • att värmen bjuds ut kommersiellt och alla (inom rimligt avstånd) som vill ansluta sig får göra detta.

Med den marknadsmässiga definitionen faller de allra minsta hetvattencentralerna och de individuella värmesystemen utanför. Under de senaste åren har begreppet närvärme börjat användas. Med närvärme avses ofta ett litet värmesystem som t.ex. ägs av en ekoby. En annan typ av värmeförsörjningssystem, utanför begreppet fjärrvärme, där också ett kund/leverantörssystem råder är affärsverksamhet med ”färdig värme” som bygger på professionell pannskötsel som tjänst. Samägda pannor i ett gemensamt bolag förekommer också i dessa lösningar. Sammanfattningsvis visar ovanstående beskrivning att den tekniska utvecklingen går mot större mångfald av system. Kombinationer av system inom samma företag blir också allt vanligare. Exempel på sådana system är kombinat med kraftvärmeverk, avfallsförbränningsanläggning och pelletstillverkning. Kombinationer av bränsleslag och leverantörs- och kundförhållanden blir också vanligare. Begreppet fjärrvärme har således blivit alltmer sammansatt.

10.7. Pågående utredningsarbete inom fjärrvärmeområdet

Regeringen beslutade den 12 december 2002 att tillsätta utredningen Fjärrvärme på värmemarknaden (dir. 2002:160). Utredningen skall undersöka konkurrensen på värmemarknaden och föreslå åtgärder för att bättre skydda konsumenten mot oskäliga priser på fjärrvärme. I det ingår att analysera behovet av tillsyn av priserna på fjärrvärmemarknaden. Fjärrvärmedistributionen utgör ett naturligt monopol, vilket innebär att det saknas förutsättningar för fler än ett företag på marknaden eftersom det inte är ekonomiskt rimligt att bygga ut parallella nät för distributionen. Det innebär bland annat att det finns en risk för monopolprissättning. Utredningen skall även analysera möjligheterna att införa tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten. Det skulle innebära att även andra företag än det som äger fjärrvärmenätet får utnyttja nätet för att sälja sin värme direkt till konsumenten. Bakgrunden till utredningen är att Energimyndigheten på regeringens uppdrag har följt utvecklingen på fjärrvärmemarknaden efter den omreglering som genomfördes 1996. Uppföljningarna visar att konsumenternas ställning är svag i

förhållande till fjärrvärmeföretagen och att konkurrensen behöver stimuleras på fjärrvärmemarknaden. Uppdraget skall vara avslutat senast den 30 juni 2004.

10.8. Vissa beloppsmässiga konsekvenser

För år 2002 beräknas punktskatteintäkterna från energisektorn uppgå till cirka 1 800 miljoner kronor (av dessa härrör 1 miljard kronor från energiskatten på el). Detta belopp kan vägas mot statens intäkter vid en sådan likställd energibeskattning av näringslivet som föreslås i kapitel 3 och som utgör grundtanken för kommitténs förslag. I tabell 10.1 nedan redovisas storleken på koldioxidskatteintäkterna från energisektorn vid vissa utvalda koldioxidskattenivåer. Dessutom redovisas hur hög energiskatten på värme måste vara för att i utgångsläget få en budgetneutral omläggning. I beräkningen har inte korrigerats för eventuella beteendeförändringar, vilka i en förlängning kan ställa krav på viss överfinansiering för att omläggningen skall vara finansierad även på längre sikt. Tabellen kan jämföras med kommitténs förslag om att inledningsvis sätta skattenivån till 3 öre per kWh.

Tabell 10.1. Beräknade skatteintäkter från energisektorn samt nivå på värmeskatten vid en generell energibeskattning för näringslivet1

Koldioxidskattenivå

Intäkter (mnkr)

Nivå på värmeskatten

(öre per kWh) 2

30 % av 2002 års nivå (18,9 öre per kg CO

2

) 300 7,0

50 % av 2002 års nivå (31,5 öre per kg CO

2

) 420 6,5

100 % av 2002 års nivå (63 öre per kg CO

2

) 830 5,0

25 % av 2003 års nivå (19 öre per kg CO

2

) 280 7,1

50 % av 2003 års nivå (38 öre per kg CO

2

) 560 6,0

100 % av 2003 års nivå (76 öre per kg CO

2

) 1 100 5,0

1

Ingen energiskatt tas ut. Koldioxidskatt tas ut till samma nivå över hela näringslivet. Begräns-

ningsregeln gäller för skatt överstigande 0,7 procent av försäljningsvärdet.

2

Vid ett totalt beskattningsunderlag om ca 25 TWh.

Källa: Finansdepartementet och egna beräkningar.

11. Utformningen av en energiskatt på värme

Kommitténs förslag: En energiskatt införs på konsumtion av

fjärrvärme. Skatten skall vara utformad enligt följande principer:

-

Skattepliktig värme är värme som levereras från ett fjärrvärmesystem. - Skattesatsen skall vara 0 öre per kWh för värme som förbrukas i näringslivet och 3,0 öre per kWh för värme som förbrukas av hushåll och offentlig förvaltning. - Skattskyldiga skall de vara som producerar eller levererar fjärrvärme. Även den som fått skattefri fjärrvärme överförd mot försäkran kan bli skattskyldig om värmen används för icke avsett ändamål. - Skattskyldigheten inträder när skattepliktig värme distribueras till förbrukare som inte är skattskyldig. För den som mot försäkran erhållit skattefri värme, men som förbrukat värmen för ett icke avsett ändamål och därigenom blivit skattskyldig inträder skattskyldigheten när värmen levereras till en köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning. - Uppbörden av energiskatten på värme skall huvudsakligen administreras genom skattekontosystemet och reglerna i skattebetalningslagen (1997:483).

Skälen bakom att införa en energiskatt på värme har tidigare redovisats i betänkandets kapitel 3. I förevarande kapitel redovisas kommitténs överväganden och förslag avseende den närmare utformningen av en sådan konsumtionsskatt på värme. Kommitténs förslag omfattar såväl materiella regler som nödvändiga förfaranderegler. Reglerna för energiskatten på värme föreslås placeras i kapitel 12 i lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE.

Detta för med sig att det nuvarande kapitel 12 Överklagande placeras i ett nytt kapitel 13.

När det gäller värmeskatten i ett europeiskt perspektiv kan kommittén konstatera att det för närvarande inte finns någon harmonisering på detta område. Någon sådan harmonisering sker inte heller genom det kommande energibeskattningsdirektivet, då beskattning av värme (s.k. output-beskattning) ligger utanför tillämpningsområdet för detta direktiv. Detta innebär emellertid inte att kommittén kan bortse från EG:s statsstödsregler vid utformningen av sitt förslag. Kapitlet avslutas därför med en bedömning av förslagets förenlighet med dessa regler.

Till grund för kommitténs överväganden ligger bland annat de diskussioner om utformningen av en värmeskatt som fördes i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) samt en inhämtad konsultrapport, vilken belyser möjligheterna att införa en värmeskatt i Sverige.1 Dessutom har branschföreningarna Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen lämnat synpunkter på förslaget.

När det gäller konsekvenserna av att införa en energiskatt på värme återfinns vissa konsekvensanalyser i kapitel 16.

11.1. Skattepliktig värme

11.1.1. Inledning

Kommitténs förslag om en generell beskattningsnivå för näringslivet innebär att energiomvandlingssektorn får sänkt skatt på sin insatsenergi, i den mån den energi som används är skattepliktig. Omläggningen innebär därför med nödvändighet ett skattebortfall. Ett huvudsyfte bakom införandet av en energiskatt på värme är att kompensera för detta skattebortfall. Skatten är således fiskal till sin natur. Som sådan bör den, i enlighet med Skatteväxlingskommitténs resonemang, inte tas ut på förbrukning i näringslivet utan endast på förbrukning i hushåll och i offentlig förvaltning. Nämnda skattebortfall är till största delen hänförligt till vad som i dagligt tal brukar benämnas fjärrvärmeproduktion. En rimlig utgångspunkt synes därför vara att den energiskatt som skall tas ut på värme, skall tas ut på fjärrvärme. Denna utgångspunkt sammanfaller med de överväganden som gjorts i andra sammanhang beträffande en sådan

1 Fjärrvärmebyrån AB (2002). Värmeskatt för fjärrvärme i Sverige.

omläggning som nu är aktuell (jfr kapitel 10). Med detta synsätt bildar begreppet fjärrvärme ramen för den skattepliktiga värmen. I nästa avsnitt diskuteras hur den skattepliktiga värmen närmare skall definieras.

11.1.2. Överväganden

I den svenska lagstiftningen saknas en legal definition av begreppet fjärrvärme. Det finns inget koncessionsförfarande för fjärrvärme i Sverige, såsom det exempelvis gör i Norge. Historiskt har fjärrvärme alltid varit ett frivilligt åtagande som fjärrvärmeföretagen har tagit på sig, nästan alltid med ett kommunalt ursprung. Det finns således ingen separat lag som definierar fjärrvärme eller tvångsmässigt fastställer ett fjärrvärmeföretags skyldigheter och rättigheter. Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem erbjuder visserligen ett sådant regelsystem, men ett frivilligt sådant. Fjärrvärmen skiljer sig därvid från andra kollektiva nyttigheter som vatten, avlopp, telekommunikation och eldistribution, vilka är reglerade på ett helt annat sätt.

Som framgår av genomgången i kapitel 9 har det från tid till annan resonerats kring begreppet fjärrvärme och dess definition. I Värme- och gasmarknadsutredningens delbetänkande Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5) förs en förtjänstfull diskussion kring begreppet fjärrvärme (se avsnitt 10.6 ovan). Dock konstateras att begreppet blivit alltmer sammansatt och att det därför blivit svårare att ge det en entydig definition. Mot denna bakgrund finns det egentligen ingen anledning för kommittén att skapa någon ny definition av begreppet. Tvärtom ser kommittén fördelar med att även i beskattningshänseende ha en definition som i stort sett motsvarar vad som i dagligt tal kan anses vara fjärrvärme. Inte minst pedagogiskt torde detta underlätta för allmänheten att förstå den nya skattens funktion och sättet för dess uttagande. Eftersom definitionen kommer att vara avgörande för skatteplikten på värme krävs dock att vissa justeringar görs av begreppet jämfört med hur det definieras i Värme- och gasmarknadsutredningens delbetänkande. Nedan följer kommitténs resonemang kring de olika kriterier som kan vara lämpliga att inkludera i en definition av skattepliktig värme.

1. Skall varje nät, eller den juridiska personen som helhet vara skattskyldig?

I departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) föreslogs att varje näts fysiska storlek skulle avgöra skattskyldigheten. Den sammanlagda installerade värmeeffekten i ett ledningssystem från en eller flera energiframställningsanläggningar skulle alltså vara avgörande för om energiskatt skulle tas ut på den värme som producerades. I detta sammanhang kan man dock se den juridiska person som fjärrvärmeföretaget utgör som den skattskyldiga enheten. Å ena sidan skulle en sådan utgångspunkt innebära att olika skattskyldighet inte föreligger inom en och samma juridiska person. Detta skulle förenkla beskattningsförfarandet. Å andra sidan måste risken för missbruk med värmeförsörjning till icke näringsidkare på många olika platser beaktas. Denna invändning talar för förslaget från departementspromemorian att varje näts fysiska storlek skall avgöra skattskyldigheten. Med hänvisning till missbruksrisken ansluter sig kommittén till förslaget i departementspromemorian. Detta betyder att ett fjärrvärmeföretag med många olika fjärrvärmenät måste hålla reda på i vilket nät en kund är ansluten för att kunna avgöra skattskyldigheten. Detta förfarande ger också en konkurrensneutralitet när det gäller start av små fjärrvärmesystem. Det kriterium som kommittén väljer i förevarande sammanhang är således att fjärrvärmenätet skall bestå av ett sammanhängande ledningsnät. Vad som då eventuellt kan diskuteras är om det bör uppställas några legala krav på nätet som sådant, dvs. vad som kan krävas för att anse ledningsnätet vara sammanhängande. Detta bör dock kunna lösas genom den praktiska rättstillämpningen, möjligen med stöd av allmänna råd utfärdade av Riksskatteverket.

2. Ett marknadsmässigt kriterium

Genom att som utgångspunkt ha en marknadsmässig definition faller de allra minsta hetvattencentralerna och de individuella systemen utanför fjärrvärmen. Detta är i allra högsta grad önskvärt, inte minst med tanke på att begränsa antalet skattskyldiga. En marknadsmässig definition ligger också i linje med den allmänna uppfattningen om vad fjärrvärme är, nämligen kommersiella leveranser av värme till ett antal olika kunder. Vad som närmast bör

införas som kriterium är då att det skall föreligga just ett kund/leverantörsförhållande baserat på avtal. Detta kriterium bör dessutom kompletteras med ett krav på att värmen skall bjudas ut kommersiellt inom distributionsområdet.

3. Effekt- eller energigränskriterium

I departementspromemorian Ds 2000:73 föreslogs att en effektgräns om 10 MW skulle tillämpas för att avgränsa fjärrvärmebegreppet (vilket för kommitténs vidkommande motsvarar skatteplikten). Effekt är den hastighet med vilken värme omvandlas, distribueras eller levereras i ett värmesystem. Den kan definieras på många olika sätt: totalt installerad effekt i alla anslutna produktionsanläggningar, systemets nominella effektbehov vid dimensionerade tillstånd eller summan av alla kunders abonnerade effektbehov om detta mått används i företagets prissättning. Gemensamt för alla dessa sätt är att det finns tvetydigheter i bestämningen. Bland annat kan ifrågasättas hur effekt för en spillvärmeleverans eller reservlastanläggningar skall definieras.

Kommittén föreslår därför i stället att en energivolymgräns, som baseras på den beskattningsbara storheten, dvs. levererad värmemängd per, år skall tillämpas. En sådan volymgräns finns redan som förebild i den svenska lagstiftningen när det gäller avgiftsskyldigheten för kväveoxidavgiften, där volymgränsen är 25 GWh per år; se 3 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kvävoxider vid energiproduktion. En fördel med en volymgräns är att detta mått är lätt tillgängligt, antingen från företagens årsredovisningar eller från Fjärrvärmeföreningens årliga statistik, vilket bland annat är en fördel vid revisioner osv.

Frågan är då på vilken nivå volymgränsen skall ligga. Ett krav vid bestämmande av volymgränsen är att endast en obetydlig andel av den totala försäljningsvolymen hamnar utanför underlaget för skatten. I tabell 11.1 presenteras några olika volymgränser och vilken omfattning dessa skulle få inom Fjärrvärmeföreningens medlemskrets. En volymgräns på 30 GWh per år innebär att 98,5 procent av Fjärrvärmeföreningens värmeförsäljning skulle omfattas av en energiskatt på värme. Beskattningsförfarandet blir relativt enkelt att administrera eftersom endast ca 130 företag berörs. Med en volymgräns på 30 GWh kommer 97,5 procent av all

svensk fjärrvärme att omfattas, då Fjärrvärmeföreningens medlemmar står för 99 procent av alla fjärrvärmeleveranser i landet.

Tabell 11.1. Omfattning av företag bland Fjärrvärmeföreningens medlemmar för olika storleksgränser

Storleksgräns

GWh/år

Antal fjärrvärmeföretag med

högre försäljningsvolym

Andel av Fjärrvärmeföreningens

totala försäljning

Gränsföretag

35 116 97,6 % Kramfors 30 127 98,5 % Falkenberg 25 135 99,0 % Lerum 20 142 99,4 % Älvkarleby

Källa: Fjärrvärmeföreningen. Statistik för år 2000.

4. Behovet av ett begränsande kriterium

De ovan redovisade kriterierna medför en tämligen god avgränsning av begreppet skattepliktig värme, och inkluderar dessutom större delen av den värmeförsäljning som förekommer i Sverige. Avgränsningen innebär att det inte rör sig om skattepliktig värme om en och samma juridiska person äger såväl produktionsanläggning och distributionsnät som till nätet anslutna fastigheter. En sådan situation kan dock snabbt omvandlas till att avse skattepliktig värme om verksamheten för produktion och distribution läggs i en från fastigheterna separat juridisk person. För att undvika sådana anpassningar bör ytterligare ett kriterium läggas till definitionen av skattepliktig värme. Därvid bör övervägas om inte även ett lägsta antal kunder (juridiska eller fysiska personer) vore ett lämpligt kompletterande kriterium. Genom att införa en gräns som inte är alltför låg torde de ”värsta” anpassningarna kunna undvikas. En lämplig gräns bör kunna utgöras av 50 kunder. Det ligger i sakens natur att en sådan gräns bör utvärderas efter en tids tillämpning för att vid behov anpassas uppåt eller nedåt.

11.1.3. Förslag

Kommitténs förslag: Skattepliktig värme är värme som

levereras från ett fjärrvärmesystem som

- består av ett sammanhängande ledningsnät, - från vilket värmen bjuds ut kommersiellt inom distributionsområdet, och - har minst 50 olika juridiska eller fysiska personer som avtalskunder, vilka tillsammans förvärvar mer än 30 GWh per år.

Annan värme är inte skattepliktig. För sådan värme gäller i stället att insatsbränslena beskattas enligt den nivå som gäller för den aktuella värmeförbrukaren.

Kommittén föreslår alltså att definitionen av skattepliktig värme skall utgå från ett fjärrvärmesystem som uppfyller ovan angivna kriterier. Med den definition kommittén föreslår innebär det att om det finns en värmeverksamhet, med en värmeproduktion överstigande 30 GWh per år, som rör enbart egna värmebehov så är verksamheten inte skattskyldig för värme. Denna lösning är nödvändig för att slippa ha större industriella värmesystem, som inte har några leveranser till offentlig förvaltning eller privat konsumtion, som skattskyldiga. Det är uppenbart att de aldrig kommer att leverera in någon energiskatt på värme och då borde de också slippa det administrativa arbete som är förknippat med att vara skattskyldig.

När det gäller försäljningsvolymen varierar denna från år till år beroende på hur kallt året har varit. Detta innebär möjligen att något, eller några, system från år till år kommer att pendla kring den beslutade volymgränsen. Särskilda regler krävs för att klara denna situation. Som utgångspunkt bör då gälla att försäljningsvolymen skall bestämmas med utgångspunkt i fjärrvärmesystemets värmeförsäljning under andra året före beskattningsåret. Detta betyder att det skattskyldiga fjärrvärmeföretaget får ett år på sig att förbereda det nya beskattningsförfarandet. Om särskilda skäl föreligger är det dock rimligt att beskattningsmyndigheten kan medge att försäljningsvolymen bestäms på annan grund. Ett typfall är då fjärrvärmeföretaget av någon anledning markant minskat sin värmeförsäljning.

Med den av kommittén föreslagna definitionen av skattepliktig värme skulle teoretiskt sett även fjärrkyla komma att beskattas om den levereras från ett fjärrvärmesystem. Kommitténs utgångspunkt är emellertid att fjärrkyla inte skall beskattas (se avsnitt 11.11). Det kan övervägas om detta bör regleras lagtekniskt, t.ex. med ett krav på att temperaturen på den levererade värmen skall uppgå till viss, lägsta temperatur för att vara skattepliktig. Enligt kommitténs bedömning är det dock lämpligt att sådana avgränsningar, i stället förs in i tillämpningsföreskrifter, t.ex. i form av allmänna råd från Riksskatteverket, där det framgår att det är värme, i dess egenskap av värme, som är skattepliktig.

En annan fråga är om det behöver införas några undantag från skatteplikten. Sådana undantag skulle kunna övervägas t.ex. för värme som bortgår pga. förluster vid överföring eller omformning hos producent eller distributör. Med kommitténs förslag om att skattskyldigheten inträder vid mätpunkten (leveranspunkten) behöver några undantag emellertid inte göras för sådan värme, dels eftersom någon skattskyldighet inte inträder för denna värme, dels eftersom egenförbrukningen pga. nollskattesatsen är skattefri.

Ett annat undantag från skatteplikten skulle kunna vara för det fall fjärrvärme används för att producera fjärrkyla i en s.k. absorptionskylmaskin. Kommittén, som övervägt behovet av ett sådant undantag, kan dock inte finna några bärande skäl härför. För det första sker sådan fjärrkyleproduktion ofta såväl i som för yrkesmässig verksamhet, varför beskattning i normalfallet inte kommer att ske på den grunden. För det andra föreslår kommittén, som framgår av avsnitt 11.11, att fjärrkylan som sådan inte skall beskattas. Det kan således inte bli tal om någon dubbelbeskattning. I stället talar skäl snarare för att beskatta den fjärrvärme som används, vid fjärrkyleproduktionen, likväl som den el som oftast används för produktion av fjärrkyla beskattas.

11.2. Skattesatser

Kommitténs förslag: Energiskatten på värme skall tas ut med:

- 0 öre per kWh för värme som förbrukas för yrkesmässig verksamhet, och - 3,0 öre per kWh för värme som förbrukas för annan än yrkesmässig verksamhet (utan regional differentiering).

Kommittén har i kapitel 9 översiktligt redovisat vilka nivåer på energiskatten på värme som krävs för att i utgångsläget få en budgetneutral omläggning. Som förutsättning gäller att skattebasen är hushåll och offentlig förvaltning. För näringslivet skall skattesatsen således vara 0 öre per kWh.

Med en skattenivå om 25 procent koldioxidskatt för bränslen som förbrukas i näringslivet behöver energiskatten på värme tas ut med 7,1 öre per kWh för att omläggningen skall vara budgetneutral. Kommittén har dock, under sina överväganden av förslaget till finansiering, eftersträvat en viss neutralitet i värmebeskattningen. Detta innebär bland annat att eldningsolja och el föreslås få vissa höjningar. Mot bakgrund härav finner kommittén att energiskatten på värme i utgångsläget kan bestämmas till 3,0 öre per kWh.

Avgränsning av näringslivet kontra hushåll och offentlig förvaltning

Kommittén har tidigare i betänkandet redovisat sina överväganden beträffande vad som vid tillämpning av LSE skall anses utgöra näringslivet. Någon anledning att förändra dessa ställningstaganden vad beträffar energiskatteuttaget på värme föreligger inte. Näringslivsskattesatsen för värme skall således tillämpas för den som bedriver yrkesmässig verksamhet. En verksamhet är enligt 1 kap. 4 LSE yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229). Som ytterligare förutsättning för tillämpning av näringslivsskattesatsen gäller att värmen förbrukats för yrkesmässig verksamhet. Uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning beskattas således.

Regional differentiering av energiskatten på värme?

Kommitténs bedömning: Någon regional differentiering av

energiskattesatserna på värme föreslås inte.

Som kommittén närmare redogjort för i kapitel 6 förekommer beträffande konsumtion av el differentierade skattesatser beroende på var i landet elen förbrukas. Det rör sig om den s.k. norrlandsskattesatsen, vilken infördes för att i viss mån kompensera nordligare belägna elkonsumenter för deras högre uppvärmningskostnader. Kommittén har beträffande denna differentiering under utredningsarbetet funnit vissa skäl som talar för dess avskaffande. Emellertid har kommittén, framförallt av regionalpolitiska skäl, föreslagit att norrlandsskattesatsen bibehålls men att dess funktion möjligen ses över i ett längre perspektiv. Frågan är om kommittén vid införandet av en konsumtionsskatt på värme, efter förebild från elområdet, skall föreslå en liknande regional differentiering. Kommittén antecknar därvid följande.

En första variabel att beakta är naturligtvis om det föreligger sådana regionala skillnader i fjärrvärmeanvändningen att det överhuvudtaget är motiverat att diskutera en differentiering. Av SCB:s statistik2 kan utläsas att ett flerbostadshus i temperaturzon 1 år 2001 förbrukade ca 20 procent mer fjärrvärme än motsvarande hus i temperaturzon 4 (ang. temperaturzoner, se figur 7.1). För temperaturzoner däremellan var skillnaderna procentuellt sett lägre.

En andra variabel av intresse är priset på fjärrvärme och dess spridning. Enligt Energimyndigheten varierade priset för fjärrvärme under 2002 mellan 33,4 öre per kWh och 80,5 öre per kWh, beroende på värmeleverantör och förbrukare.3 Redan i fjärrvärmepriset föreligger således en mycket stor spännvidd.

Av betydelse i sammanhanget är även den nivå på energiskatten på värme som kommittén föreslår. Med 3,0 öre per kWh som utgångspunkt finns inte speciellt mycket utrymme att tillämpa en nedsatt skattesats utifrån regionala variationer. Beträffande energiskatten på el är förhållandet ett annat, eftersom den normala skattenivån där uppgår till 22,7 öre per kWh. För att kompensera

2 SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0202) Energistatistik för flerbostadshus 2001, Tabell 10. 3 Statens Energimyndighet (2002). Värme i Sverige 2002, En uppföljning av värmemark-

naderna.

de nordliga hushållen för deras högre uppvärmningskostnader skulle den särskilda skattesatsen, utifrån uppvärmningsförhållandena år 2001, behöva sättas till 2,5 öre per kWh. För en lägenhet om 100 m2 skulle detta innebära en skattenedsättning med ca 7 kr per månad. Det kan starkt ifrågasättas om det är motiverat att införa differentierade skattesatser när skillnaden inte blir större än så. Mot bakgrund härav, och under beaktande av den tveksamhet kommittén redan känner inför den regionala differentieringen på elsidan, kan kommittén inte finna att skäl föreligger att föreslå en regional differentiering av energiskattesatserna på värme.

11.3. Skattskyldighet m.m.

Kommitténs förslag: Skattskyldig för energiskatten på värme

skall vara den som yrkesmässigt levererar skattepliktig värme. Skattskyldiga skall även de vara som mot försäkran fått värme levererad till sig, men som använder värmen för ett icke avsett ändamål.

Skattskyldigheten som sådan innebär inte några större problem, vare sig definitionsmässigt eller annars. Enligt huvudregeln bör således den som yrkesmässigt levererar skattepliktig värme vara skattskyldig. Detta gäller oberoende av om denna själv eller annan framställt den skattepliktiga värmen. Eftersom en fjärrvärmeproducent kan ha både nät varifrån skattepliktig värme levereras och nät vars distribution omfattar annan, icke skattepliktig, värme kan detta alltså innebära att producenten endast är skattskyldig för delar av sin verksamhet. Detta kan medföra en något ökad administrativ börda då fjärrvärmeföretaget får föra någon form av dubbla register eller motsvarande för de abonnenter som får skattepliktig, respektive icke skattepliktig värme. Detta torde dock inte innebära några större problem för fjärrvärmeföretaget. Motsvarande uppdelning måste dessutom göras för att hålla reda på vilken beskattningsnivå som skall gälla för fjärrvärmeföretagets insatsbränslen (jfr avsnitt 11.8 nedan).

Nämnda huvudregel bör kompletteras med en regel enligt vilken den som mot försäkran fått värme levererad men som förbrukar värmen för ett icke avsett ändamål skall bli skattskyldig. Motivet bakom att införa en sådan regel återges i avsnitt 11.8 nedan.

Återstår så frågan om frivillig skattskyldighet skall vara möjlig. Man skulle då kunna tänka sig att den som inte uppfyllde kriterierna för skattskyldighet, t.ex. vid värmeleverans från ett mindre fjärrvärmesystem, skulle kunna ansöka om att bli skattskyldig. Detta skulle framförallt bli intressant för dem som använder skattepliktiga insatsbränslen. Motivet bakom detta är att värmeleverantören genom sin skattskyldighet kommer i åtnjutande av näringslivsskattesatsen på sin insatsenergi, såsom leverantör av skattepliktig värme. Detta gynnar värmeproduktion från el och fossila bränslen. Omvänt blir det ofördelaktigt för små biobränsleeldade fjärr- och närvärmesystem att ingå i det nya beskattningsförfarandet. De senare har dessutom en hög kostnadsnivå,4 vilket medför att de skulle få svårt att klara den externa konkurrensen från el, olja, värmepumpar och pelletspannor om deras nettobeskattning skulle öka. Större fjärrvärmeföretag bör klara konkurrensen, då det finns betydande skalfördelar med fjärrvärme. Med den politiska målsättningen att inte försämra biobränslenas konkurrenskraft finner kommittén på angivna skäl att frivillig skattskyldighet inte skall vara möjlig.

11.4. Skattskyldighetens inträde

Kommitténs förslag: För skattskyldiga fjärrvärmeleverantörer

inträder skattskyldigheten när värmen levereras till förbrukare som inte är skattskyldig. För den fjärrvärmeabonnent som mot försäkran fått värme levererad, men som använt värmen för ett icke avsett ändamål och därigenom blivit skattskyldig inträder skattskyldigheten i samband med att värmen förbrukas i dennes, eller någon annans, verksamhet.

I likhet med vad som gäller vid beskattningen av annan ledningsbunden energiöverföring är det lämpligt att använda leveranspunkten som den punkt under värmeöverföringen som utlöser beskattning. Leveranspunkten är normalt också mätpunkt. Detta innebär att skattskyldighet inte inträder för värme som bortgår till följd av förluster vid transport eller omformning före mätpunkten.

4 Andersson, S och Werner, S: Svensk fjärrvärme – ägare, priser och lönsamhet. Report 2001:3. Energisystemteknik, Chalmers, Göteborg 2001.

Någon särskild regel om att undanta sådan värme från skatteplikt behövs därför inte.

Vad beträffar den som mot försäkran fått skattefri värme levererad och sedan använder den för icke avsett ändamål är det naturliga att skattskyldigheten inträder i samband med den faktiska förbrukningen. Detta bör gälla oavsett om förbrukningen äger rum hos den som lämnat försäkran eller hos någon annan. Så kan t.ex. vara fallet när en fastighetsägare (ett fastighetsbolag eller liknande) lämnat försäkran om att värmen skall förbrukas för yrkesmässig verksamhet, men sedan använder den för uppvärmning av hushåll.

11.5. Mätning av värmen

Kommitténs förslag: Energiskatten på värme skall bestämmas

på grundval av mätning av värmen med avseende på energi. Energiskatten får dock bestämmas på annan grund än mätning av värmen om det finns särskilda skäl. Om detta inte går får värmeenergin i stället beräknas efter vad som är skäligt.

Enligt tillgängliga uppgifter mäts nästan undantagslöst alla leveranser av fjärrvärme. Mätningen utgör därigenom den naturliga utgångspunkten för att bestämma energiskatten. I vissa fall kan det ändå vara nödvändigt att tillåta distributören att bestämma energiskatten på annan grund. För sådan tillåtelse bör dock krävas att särskilda skäl föreligger. Så torde t.ex. kunna vara fallet om mätning i ett enskilt fall visar sig vara förenad med höga kostnader. Det får ankomma på beskattningsmyndigheten att avgöra från fall till fall om särskilda skäl kan anses föreligga. Till ledning härför kan allmänna råd utfärdas.

Om det skulle visa sig att det vare sig går att mäta värmen eller bestämma den på annan grund skall värmen i stället beräknas efter vad som är skäligt. Det naturliga är då att tillämpa någon form av schablon, som lämpligen också kan införas i sådana råd som diskuteras ovan. Som allmän utgångspunkt bör dock gälla att schablonen sätts på en sådan hög nivå att den utgör ett incitament för att installera mätare. Ett förslag på schablon för flerbostadshus

kan t.ex. vara en förbrukning om 200 kWh per m2 och år, att jämföra med medelvärdet för riket som år 2001 var 171 kWh per m2.5

11.6. Hur skall nollskattesatsen komma näringslivet till del?

11.6.1. Överväganden

År 2001 uppgick det totala antalet fjärrvärmeabonnenter enligt Fjärrvärmeföreningens statistik till 177 001 stycken. Genom den definition av skattepliktig värme som kommittén ovan föreslagit kan antas att nästan all den värme som dessa abonnenter får levererad är skattepliktig. En övervägande del av dessa abonnenter använder värmen endast för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning, dvs. annan än yrkesmässig verksamhet. För dessas användning skall därmed energiskatt tas ut.

Ett stort antal förbrukare skall dock komma i åtnjutande av nollskattesatsen, eftersom dessa använder värmen för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Vissa av dessa förbrukare kan dessutom förväntas använda värmen för uppvärmning av såväl yrkesmässig som annan verksamhet. Den fråga som då uppkommer är hur näringsidkarna skall komma i åtnjutande av nollskattesatsen.

Därvid kan inledningsvis anföras att det naturligtvis är bättre om rätt skatt kan tas ut direkt i samband med att skattskyldigheten inträder. På så sätt undviker man att staten först tar in pengarna från de skattskyldiga för att därefter återbetala en större del av dessa pengar till ett kollektiv som har rätt till en lägre skatt. Från principiella utgångspunkter borde därför näringsidkarna kunna få sin värme levererad med rätt skattesats direkt. Detta skulle dock medföra att de skattskyldiga skulle behöva ha kontroll över samtliga näringsidkare som kan komma i fråga för nollskattesatsen och också till vilken del som näringsidkarnas förbrukning verkligen kan hänföras till näringsverksamheten. Med ett så stort antal som kan komma i fråga för nollskattesatsen, är det orimligt att lägga en sådan administration på de skattskyldiga. Mot nu angiven bakgrund får det anses uteslutet att hela näringslivet skall få del av den lägre energiskatten direkt, på så sätt att de skattskyldiga skall redovisa nollskattesatsen till beskattningsmyndigheten och därmed också

5 SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0202) Energistatistik för flerbostadshus 2001, Tabell 10.

kunna debitera näringsidkarna denna skattesats för levererad värme.

Dock bör en möjlighet införas att direkt i utgångsläget leverera värme till nollskattesats. Detta bör ske mot försäkran enligt samma modell som kommittén föreslår för elbeskattningen.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av bland annat energiskatter enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Det är lämpligt att även energiskatten på värme hanteras i enlighet härmed.

11.6.2. Förslag

Kommitténs förslag: Fastighetsägare skall ha rätt till åter-

betalning för energiskatten på sådan värme som överförts till och förbrukats av fastighetsägaren själv eller av en hyresgäst i yrkesmässig verksamhet. För abonnenter som har lämnat en försäkran skall fjärrvärmeföretaget kunna tillämpa den lägre skattesatsen direkt.

En fastighetsägare bör få begära återbetalning för all den värme som förbrukas i fastighetsägarens fastighet och som kan hänföras till näringsverksamhet. Detta gäller endast till den del som fastighetsägaren själv står för abonnemanget. Hyresgäster med eget abonnemang får själva begära återbetalning för sin förbrukning.

För en fastighet, med lokaler som enbart hyrs av näringsidkare, kommer således all levererad värme att ligga till grund för rätten till återbetalning. I dessa fall blir det lätt att fastställa det belopp som skall återbetalas.

Större problem uppstår då det i fastigheten finns både näringslokaler och bostadslägenheter. Här måste en fördelning göras mellan den värme som förbrukats i näringsverksamhet och den värme som förbrukats för bostadsändamål. Utgångspunkten bör vara att få en så rättvisande fördelning som möjligt. Om fastighetsägaren genom att ha undermätare installerade kan härleda förbrukningen på olika verksamheter bör detta ligga till grund för fördelningen. På värmesidan hör detta dock till ovanligheterna. Om undermätare saknas måste således någon form av schabloniserad fördelning göras. Situationen liknar mycket den som i dag gäller för återbetalning vid leverans av värme till industriell tillverknings-

process. Värme kan levereras till fastigheter där såväl industriell, som annan, verksamhet bedrivs. För dessa fall har Riksskatteverket i sina rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1) uttalat hur fördelningen bör ske. I avsnitt 12 ges följande rekommendation: ”Om en värmeleverans sker till en fastighetsägare som fördelar värmen till hyresgäster som förbrukar värmen i återbetalningsberättigande verksamhet får värmen fördelas mellan dessa och övriga hyresgäster med lokalernas yta eller volym som grund.” En liknande fördelningsmodell bör kunna användas även vad beträffar energiskatten på värme. Även i de fall då fastighetsägaren genom undermätare bättre kan fördela förbrukningen, kan fördelning efter t.ex. yta ligga till grund för sådan värmeförbrukning som är gemensam för fastigheten, exempelvis värme till entréer och trapphus.

De principer som föreslås gälla för fastighetsägare bör också tillämpas i andra liknande situationer, t.ex. vid andrahandsuthyrningar av delar av lokaler där förstahandshyresgästen står för värmeabonnemanget.

Genom förslagen kommer alltså förbrukningen hos hyresgäster som är näringsidkare att kunna ske till nollskattesatsen. Återbetalningen kommer emellertid att ske till den som har abonnemanget hos fjärrvärmeföretaget. Det får dock förutsättas att de föreslagna reglerna kommer att påverka hyressättningen och att återbetalningen på så sätt kommer även hyresgästerna till del.

11.7. De skattskyldigas ansvar för skattefri förbrukning

11.7.1. Överväganden

Utformningen av reglerna om skattefri förbrukning bör kunna utformas efter förebild från det system som kommittén föreslår gälla för beskattningen av el. Detta innebär att reglerna som utgångspunkt bör vara sådana att det är enkelt för den skattskyldige att hantera dessa förbrukare och också sådana att det klart framgår hur det skatterättsliga ansvaret fördelas. På elsidan har kommittén föreslagit att det nuvarande försäkranssystemet bibehålls. Motsvarande system bör då användas även vad beträffar beskattningen av värme. Lagtexten bör således utformas på ett sådant sätt att försäkran blir en förutsättning för tillämpning av nollskattesatsen.

Reglerna bör utformas enligt följande:

  • Nollskattesatsen skall tillämpas under förutsättning att fjärrvärmeabonnenten lämnat en försäkran till den skattskyldige om att värmen skall användas för uppvärmning i en yrkesmässig verksamhet.
  • När den skattskyldige erhållit försäkran kan inga skattekrav för eventuella felaktigheter hos förbrukaren riktas mot den skattskyldige.
  • Fjärrvärmeabonnenten blir själv skattskyldig för all förbrukning som inte omfattas av den försäkran som lämnats till den skattskyldige.

11.7.2. Förslag

Kommitténs förslag: Avdrag för energiskatt på sådan värme

som sålts för förbrukning för vissa ändamål förutsätter att fjärrvärmeabonnenten lämnat en försäkran till den skattskyldige. Som en förutsättning för försäkran skall gälla att förbrukarens värmeförbrukning avser uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Den som lämnat en försäkran, men som använder värme för annat ändamål än som angetts i försäkran, blir skattskyldig för denna förbrukning.

Förslaget innebär att det för den skattskyldige räcker med en försäkran från fjärrvärmeabonnenten att värmen är avsedd för visst ändamål, alltså uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. När värme skall överföras med nollskattesatsen skall den skattskyldige således kunna styrka sin rätt att ta upp värmen till denna skattesats med en försäkran från fjärrvärmeabonnenten.

För de nu aktuella förbrukarna förekommer att en viss del av den levererade värmen används för sådan uppvärmning som inte skall vara skattebefriad, dvs. för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Vid sådant förhållande bör samma sak gälla för värme som enligt kommitténs förslag skall gälla för el, nämligen att försäkran kan lämnas för den del som omfattas av nollskattesatsen. Den skattskyldige får då i sin deklaration använda sig av dessa uppgifter, och dessa uppgifter ligger sedan till grund för hur mycket av leveranserna som kan redovisas med nuvarande nollskattesats.

En fråga är om alla fjärrvärmeabonnenter skall ha möjlighet att lämna en försäkran till värmeleverantören. På elsidan har kommittén föreslagit att endast de med högspänningsabonnemang skall komma ifråga för försäkranssystemet.

På samma sätt har beträffande värme en skatteadministrativ gräns övervägts för att underlätta för värmeleverantören. Diskussioner har därvid förts med branschorganisationer på energiområdet. Enligt vad dessa uppger föreligger inte något önskemål om en sådan gräns, utan alla abonnenter föreslås kunna få lämna försäkran. Som argument anförs bland annat att det med en gräns kan uppstå administrativa problem i form av kunder som vissa år ligger under och andra år över gränsen. Kommittén väljer därför att inte föreslå någon sådan gräns.

För att underlätta kontrollen bör det därför ställas krav att det hos en skattskyldig enkelt skall gå att se vilka som lämnat en försäkran. Bestämmelse om detta kan meddelas av regeringen i förordning genom verkställighetsföreskrifter. Det är också möjligt för regeringen att delegera till myndighet att meddela sådan föreskrifter.

11.8. Hur skall konkurrensneutralitet i beskattningen uppnås vid uppvärmning av hushåll?

11.8.1. Överväganden

En viktig fråga är hur man skattemässigt skall behandla den värmeproducent som inte är skyldig att betala energiskatt på levererad värme, men som ändock levererar värme för förbrukning i icke yrkesmässig verksamhet. Det rör sig alltså om de mindre mängder ”fjärrvärmeproduktion” som inte omfattas av definitionen av skattepliktig värme (se 11.1 ovan). Om produktion av sådana leveranser skulle beskattas enligt den generella näringslivsnivån samtidigt som någon energiskatt på den färdiga värmen inte togs ut, skulle detta medföra starka incitament att genom olika konstruktioner bolagisera hushållens uppvärmning.

Det sagda innebär att beskattningen av den värmeproduktion som inte är skattepliktig bör knytas till slutanvändarens ställning, dvs. till om värmen skall förbrukas inom annan verksamhet än yrkesmässig, dvs. inom hushåll och offentlig förvaltning. Det lättaste sättet att åstadkomma detta bör vara att införa en

lagteknisk lösning som tar sikte på var värmen förbrukas. Sådana bestämmelser torde kunna införas efter mönster från de idag gällande bestämmelserna rörande fjärrvärmeleveranser till industrin, vilka även de styr beskattningsnivån efter slutförbrukning. Enligt dessa bestämmelser gäller särskilda regler om värme har levererats för tillverkningsprocessen i industriell verksamhet m.fl. En sådan lösning tas upp i följande avsnitt.

11.8.2. Förslag

Kommitténs förslag: Vid framställning av icke skattepliktig

värme skall skattebefrielsen enligt 6 a kap. 1 § 8 LSE för bränslen gälla endast om värmen förbrukas för, eller levereras för yrkesmässig verksamhet. Motsvarande skall gälla beträffande el där skattesatsen för yrkesmässig verksamhet inte skall tillämpas för det fall elen används för att producera värme för uppvärmning av icke yrkesmässig verksamhet.

För bränslen skall näringslivsskattenivån fortsättningsvis uppnås genom tillämpning av den möjlighet till skattebefrielse som kommer att placeras i 6 a kap. 1 § 8 LSE. För att tillse att det bränsle som används för hushållsuppvärmning inte beskattas enligt nämnda nivå införs en korrigering till nämnda lagrum i 6 a kap. 3 § LSE som omformuleras i förhållande till idag. Korrigeringen innebär att skattebefrielse enligt 6 a kap. 1 § 8 LSE inte medges för det fall icke skattepliktig värme förbrukas för, eller levereras för annan än yrkesmässig verksamhet.

För el skall näringslivsnivån fortsättningsvis uppnås framförallt genom tillämpning av 11 kap. 3 och de nya 11 kap. 13 och 14 §§ LSE. När det gäller att beskatta den el som används för hushållsuppvärmning placeras en undantagsregel i 11 kap. 3 LSE. Undantagsregelns innebörd motsvarar den som föreslås för bränslen, och ersätter genom sin placering den särreglering som nu gäller för värmeproduktion i vissa elpannor.

För såväl bränslen som el bör gälla att den energi som beskattas till hushållsnivå inte skall beaktas vid beräkning av eventuell nedsättning med stöd av begränsningsregeln. Om en sådan begränsning inte införs kommer det inte att gå att konsekvent

upprätthålla hushållsnivån vid uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet.

Hur de föreslagna lösningarna förhåller sig till EG:s statsstödsregler framgår av avsnitt 11.12.

11.9. Vissa uppbördsfrågor

Kommitténs förslag: I likhet med vad som gäller för övriga

punktskatter skall även energiskatten på värme huvudsakligen administreras genom skattekontosystemet och reglerna i skattebetalningslagen (1997:483).

För det fåtal som kommer att vara skattskyldiga för energiskatt på värme kommer redovisning av skatten att ske enligt systemet med punktskattedeklaration. Uppskattningsvis kommer det att röra sig om ca 130 skattskyldiga fjärrvärmeföretag (jfr tabell 11.1). För dem som inte är skattskyldiga för värme skall gälla att redovisning av betald energiskatt skall ske i den årliga självdeklarationen. Om förbrukaren köpt värme mot försäkran kommer normalt sett någon återbetalning inte att ske. För den som inte lämnat försäkran kommer återbetalning ske med mellanskillnaden mellan nollskattesatsen och den skattesats som skall gälla för annan än yrkesmässig verksamhet. Återbetalning sker därefter via utbetalning till skattekontot.

11.10. Fjärrvärmeproduktion i kommunal förvaltning

Kommitténs förslag: En särregel införs för att tillse att den som

är skattskyldig och bedriver fjärrvärmeproduktion i kommunal förvaltning skall kunna komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen för sina skattepliktiga insatsbränslen.

Enligt uppgift driver elva av Fjärrvärmeföreningens 170 medlemmar fortfarande sina fjärrvärmesystem i kommunal verksform. Dessa svarar för tre procent av den totala mängden levererad fjärrvärme. Kommitténs definition av näringslivet, dvs. att den s.k. näringslivsnivån skall tillämpas för den som bedriver yrkesmässig verksamhet enlig 13 kap. inkomstskattelagen, kan

innebära att kommunal verksamhet som inte bedrivs i bolagsform hamnar utanför näringslivsbeskattningen. Detta förhållande får anses mycket tveksamt i konkurrenshänseende. För att undanröja eventuella tveksamheter kring beskattningen föreslår kommittén att det i LSE klart skall framgå att kommunal fjärrvärmeproduktion beskattas i enlighet med näringslivsskattesatsen. Denna särregel införs som en komplettering till 1 kap. 4 LSE där yrkesmässig verksamhet definieras. Tekniskt utformas kompletteringen på ett sådant sätt att hela energiomvandlingssektorn jämställs i beskattningshänseende.

11.11. Fjärrkyla

Kommitténs förslag: Inga särskilda regler om beskattning av

fjärrkyla införs. Fjärrkyla jämställs således inte med fjärrvärme i beskattningshänseende.

I departementspromemorian Ds 2000:73 antogs att fjärrkyla inte skulle omfattas av en värmeskatt, varvid insatsenergin skulle beläggas med normalskatt. Med kommitténs förslag om generella beskattningsnivåer för näringslivet respektive hushållen kommer produktionen av fjärrkyla emellertid framdeles att beskattas enligt den generella nivån för näringslivet. Frågan är då om detta föranleder någon annan bedömning än den som gjordes i nämnda departementspromemoria.

Den enda beskattningsbara råvara som används vid produktion av fjärrkyla är el för drift av pumpar och eventuella kylkompressorer.6 Dessutom bedriver de flesta fjärrkylekunderna huvudsakligen näringsverksamhet, vilket i sig inte skulle medföra någon värmeskatt. Det som skulle kunna diskuteras är värmeskatt för fjärrkyla till offentlig verksamhet för att uppnå konkurrensneutralitet. Omfattningen av sådana leveranser är dock liten. Det är även ovanligt att fjärrkyla används för privat konsumtion. De flesta fjärrkylesystem i Sverige är också små, dvs. mindre än 10 GWh per år. Det kan enligt kommitténs uppfattning inte vara meningsfullt att bygga upp en separat beskattning för en verksamhet av så liten omfattning. Kommittén anser därför att förbrukningen av fjärrkyla

6 Notera dock att fjärrkyla även kan produceras från fjärrvärme i en s.k. absorptionskylmaskin.

inte skall likställas med förbrukning av fjärrvärme. Någon energiskatt skall följaktligen inte utgå på konsumtion av fjärrkyla. Med hänsyn till den ökande användningen av fjärrkyla i Sverige får kommittén dock lämna den reservationen att möjligheten till beskattning av fjärrkyla av nödvändighet får omprövas om något eller några år.

11.12. Förslagets förenlighet med EG:s statsstödsregler

Kommitténs bedömning: Det system för uttag av energiskatt

på värme som kommittén föreslår bedöms vara förenligt med EG:s statsstödsregler.

En utförlig redogörelse för EG:s statsstödsregler ges i avsnitt 12.6. Avsikten bakom detta avsnitt är att redovisa kommitténs överväganden beträffande förslagets förenlighet med EG:s statsstödsregler.

Den skatt som kommittén föreslår är en konsumtionsskatt på värme som tas ut av hushåll och offentlig förvaltning. Skattenivån är 0 öre per kWh för samtliga som bedriver yrkesmässig verksamhet, dvs. för hela näringslivet. Något statligt stöd kan då inte anses föreligga eftersom alla verksamheter i beskattningshänseende behandlas på samma sätt.

Motsvarande resonemang torde kunna föras beträffande den särregel som införs för den icke skattepliktiga värmen. Denna regel innebär ju att all värme som inte är skattepliktig beskattas med utgångspunkt i dess slutförbrukning. Det sagda innebär att insatsbränslen för all värme som produceras i och förbrukas för, yrkesmässig verksamhet beskattas enligt näringslivsnivån. Omvänt gäller att de insatsbränslen som används för att producera icke skattepliktig värme för hushållsuppvärmning beskattas till den nivå som då gäller.

Kommitténs förslag rörande energiskatten på värme innebär därmed, utan undantag, en konsekvent och generell beskattning av näringslivet. Något statsstöd kan då inte anses föreligga.

Del III Del III Del III Del III Bakgrund Bakgrund Bakgrund Bakgrund

12. EG-regler av betydelse för den svenska energibeskattningen

Enligt direktiven skall kommittén följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna samt särskilt beakta EG:s regler om statligt stöd. Därutöver skall kommittén beakta behandlingen inom EU av EG-kommissionens förslag till rådets direktiv om omstrukturering av gemenskapens ramverk för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 slutlig av den 12 mars 1997.1

Sveriges åtaganden inom EU innebär obestridligen restriktioner vid utformningen av kommitténs förslag. Det har skett en harmonisering inom EU på området för den indirekta beskattningen bland annat vad beträffar punktskatterna på mineraloljor. Gällande direktiv föreskriver såväl minimiskattesatser som vissa möjligheter till befrielse eller nedsättning av skatten. I samband med anslutningen till EU den 1 januari 1995 förhandlade sig Sverige till vissa undantag från direktivbestämmelserna. Undantagen synes emellertid ha varit av sådan karaktär att de inte längre i sig själva utgör rättsligt stöd för att avvika från de aktuella direktiven.

Ekofin-rådet har i mars 2003 nått en politisk överenskommelse om innehållet i ett nytt energibeskattningsdirektiv. Detta direktiv som väntas formellt antas av rådet senare under våren 2003, innebär en ytterligare harmonisering av energibeskattningen inom EU. Minimiskattesatser läggs fast för inte enbart mineraloljor utan även för de konkurrerande energislagen el, kol och naturgas. En gemenskapsrättslig ram skapas för utformningen av näringslivets energibeskattning. Kommitténs förslag har utformats så att det ligger i linje med bestämmelserna i det kommande energibeskattningsdirektivet.

Utöver att uppfylla kraven i direktiven måste de nedsättningsregler kommittén föreslår även klara en prövning gentemot EG:s regler om statligt stöd. Om förslagen innebär att någon form av

1 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

statsstöd utgår torde för godkännande av kommissionen dessutom krävas att stödet kan motiveras i kommissionens nu gällande miljöriktlinjer.

I kapitlet som följer redogörs för gällande EG-regler på energiskatteområdet. Utgångspunkten är att det av redogörelsen skall framgå vari de EG-rättsliga begränsningarna ligger för kommitténs del.

12.1. De gemensamma reglerna för beskattningen av mineraloljor

Den legala grunden för harmoniseringsarbetet på punktskatteområdet återfinns i EG-fördragets artikel 93. Enligt artikeln skall rådet under vissa i artikeln närmare angivna förutsättningar anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om bland annat punktskatter. Någon generell harmonisering av punktskatter finns dock inte i nuläget inom gemenskapen (notera dock att en överenskommelse träffats i mars 2003 om ett nytt energibeskattningsdirektiv).

På energiskatteområdet finns det nu tre gällande EG-direktiv som avser punktskatter på mineraloljor. Samtliga utfärdades 1992 inför genomförandet av den inre marknaden från den 1 januari 1993. Efter 1992 har direktiven endast genomgått mindre förändringar. De tre direktiven brukar vanligen benämnas cirkulationsdirektivet (92/12/EEG)2, mineraloljedirektivet (92/81/EEG)3 och skattesatsdirektivet (92/82/EEG)4.

Avsaknaden av en fullständig harmonisering på energiskatteområdet innebär inte att det står medlemsstaterna fritt att efter eget gottfinnande ─ under åberopande av sin skattesuveränitet ─ ta ut punktskatter. Härför ställer nämligen EG-fördraget i artiklarna 90–92 upp vissa grundläggande krav för att kunna ta ut punktskatter. Artiklarna innehåller bland annat ett förbud mot skattemässig diskriminering i syfte att tillgodose den fria rörligheten mellan

2 Rådets direktiv (92/12/EEG) av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 23.3.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets direktiv (2000/47/EG) av den 20 juli 2000 (EGT L 193, 29.7.2000, s. 73). 3 Rådets direktiv (92/81/EEG) av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, 31.10.1992, s. 12), ändrat genom rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994, s. 46). 4 Rådets direktiv (92/82/EEG) av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, 31.10.1992, s. 19), ändrat genom rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994, s. 46).

medlemsstaterna. Reglerna hindrar dock inte medlemsstaterna från att ha olika skattesystem eller att göra skillnad i beskattningen om skillnaderna grundas på objektiva kriterier. De får emellertid inte verka diskriminerande och får inte heller på ett indirekt sätt skydda inhemska produkter.

12.2. Cirkulationsdirektivet (92/12/EEG)

I cirkulationsdirektivet finns generella regler avsedda att tillämpas på de skatter som omfattas av det. Det rör sig om bestämmelser om skattskyldighetens inträde och beskattningen av såväl mineraloljor som samtliga de varugrupper där harmoniserade regler för uttag av punktskatter gäller inom EG.5 Därutöver innehåller direktivet några få regler som inverkar på skatter som i övrigt inte omfattas av direktivet.

Enligt artikel 3.1 skall direktivet på gemenskapsnivå tillämpas på mineraloljor såsom de definieras i mineraloljedirektivet. Av artikel 3.2 framgår att medlemsstaterna får belasta de skattepliktiga varorna med andra indirekta skatter för särskilda ändamål, under förutsättning att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning. Vad beträffar uttrycket särskilda ändamål har EG-domstolen uttalat att med detta avses något annat mål än budgetmålet.6 Skyddet för folkhälsan torde vara ett sådant särskilt ändamål som åsyftas i bestämmelsen.7

Artikel 3.3 ger vidare medlemsstaterna möjlighet att ta ut skatter på andra energiprodukter än de som omfattas av den harmoniserade regleringen (t.ex. el, kol och naturgas). Som förutsättning härför anges dock att sådana skatter inte får hindra det fria handelsutbytet mellan de enskilda länderna, dvs. skatterna får inte kräva gränsformaliteter.

I artikel 4 definieras den så kallade suspensionsordningen. Med denna avses en skatteordning under vilken tillverkning, bearbetning, lagring och förflyttning av varor kan äga rum utan att skatten förfaller till betalning. I artikeln ges även definitioner av vissa

5 Förutom mineraloljor är direktivet även tillämpligt på alkohol och alkoholdrycker samt tobaksvaror. 6 Mål C-434/97 Kommissionen mot Frankrike, REG 2000, s. I-1129. 7 Mål C-437/97 Evangelischer Krankenhausverein Wien mot Abgabenberufungskommission Wien, REG 2000, s. I-1157.

grundläggande begrepp i direktivet, vilka främst rör den praktiska tillämpningen av regelverket.

Av artikel 5 framgår att skatteplikten för mineraloljor inträder i och med att de tillverkas inom gemenskapens territorium eller när de importeras dit. Enligt artikel 6.1 inträder skattskyldigheten för mineraloljor när varan släpps för konsumtion eller när en lagerbrist konstaterats. Det ankommer enligt artikel 6.2 på medlemsstaterna att själva bestämma de närmare formerna för skatteuppbörden.

Utöver nu nämnda artiklar innehåller direktivet bland annat bestämmelser om tillverkning, bearbetning, förvaring, varuflyttningar och återbetalning. Direktivet införlivades såvitt avser mineraloljor med svensk lagstiftning genom lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE).

12.3. Mineraloljedirektivet (92/81/EEG)

Av artikel 1.1 och 1.2 framgår att medlemsstaterna skall ta ut en harmoniserad punktskatt på mineraloljor och att skattesatserna skall bestämmas i enlighet med skattesatsdirektivet (se 12.4 nedan). I artikel 2.1 definieras med hänvisning till EG-rättens tullnomenklatur, den Kombinerade nomenklaturen (KN)8, de produkter som enligt direktivet utgör mineraloljor. Definitionen täcker i princip samtliga flytande och gasformiga fossila bränslen, dock inte naturgas.

Den övergripande principen i mineraloljedirektivet är att samtliga bränslen som omfattas av direktivet och används för uppvärmningsändamål eller som motorbränsle skall beskattas. Dessutom gäller att alla motorbränslen som används som drivmedel skall beskattas, vilket således inkluderar biobränslen.

Om mineraloljor används för andra ändamål än som motorbränslen eller för uppvärmning är de skattefria i enlighet med artikel 8.1. Skattefrihet råder vidare för mineraloljor som används för kommersiell flygtrafik eller är avsedda att användas i fartyg till havs, förutom i privata nöjesfartyg. Slutligen finns en obligatorisk skattebefrielse för mineraloljor som sprutas in i masugnar för kemiska reduktionsändamål och som utgör en tillsats till den koks som är det huvudsakliga bränslet. Sistnämnda skattebefrielse inför-

8 Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 7.9.1987, s. 1). Hänvisningen i mineraloljedirektivet till KN-nr i förordningen avser förordningens lydelse den 1 oktober 1994.

des med motiveringen att man ville undvika snedvridning av konkurrensen på grund av skilda skatteregler i medlemsstaterna9.

Enligt artikel 8.2 a–g kan medlemsstaterna i vissa fall tillämpa hel eller delvis skattebefrielse eller skattereduktion för punktskatten på mineraloljor eller andra produkter vars användning är underkastade skattemyndighetens kontroll. Följande användningsområden anges:

  • framställning av el samt i kraftvärmeverk,
  • annan inlandssjöfart än med privata nöjesfartyg,
  • passagerartrafik och godsbefordran på järnväg,
  • pilotprojekt för teknisk utveckling av mer miljövänliga produkter, särskilt när det gäller bränslen från förnybara källor,
  • tillverkning, utveckling, provning och underhåll av luftfartyg och fartyg,
  • uteslutande inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna samt inom skogsbruk och vid insjöfiske,
  • i samband med muddring i farbara vattenleder och hamnar.

Enligt artikel 8.3 a–c får medlemsstaterna även beträffande samtliga eller vissa industriella och kommersiella användningsområden tillämpa en reducerad skattesats på dieselbrännolja, gasol, metan och fotogen som används under skattekontroll, under förutsättning att minimiskattesatsen för dessa användningsområden enligt skattesatsdirektivet uppnås. Dessa användningsområden omfattar stationära motorer, anläggningar och maskiner som används vid byggnadsarbeten, väg- och vattenbyggnad och offentliga arbeten samt fordon som är avsedda att användas utanför allmän väg eller som inte fått tillstånd att användas huvudsakligen på allmän väg.

Enligt artikel 8.4 får rådet genom enhälligt beslut på kommissionens förslag tillåta en medlemsstat att införa ytterligare regler om skattebefrielse eller nedsättning av skatten som motiveras av särskilda hänsyn. En allmän tendens inom gemenskapsrätten är dock att enhetlighet och harmonisering betonas, vilket innebär att möjligheterna till olika typer av särregleringar blir allt svårare att tillämpa. I Skattenedsättningskommitténs direktiv poängteras kommissionens alltmer återhållsamma inställning till nationella undantag med stöd av artikel 8.4.

Undantagen enligt artikel 8.4 är med stöd av artikel 8.5 föremål för löpande översyn av kommissionen. Detta innebär att kommissionen skall försäkra sig om att tillåtna undantag om skattebefrielse

9 Rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994 s. 46).

eller skattenedsättning kan upprätthållas, särskilt med hänsyn till sund konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden eller på gemenskapens målsättning inom miljöskyddsområdet. Om så inte är fallet skall kommissionen lägga fram lämpliga förslag till rådet.

12.3.1. Beslut om svenska undantag med stöd av artikel 8.4

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001

I rubricerade beslut,10 som fattats med stöd av artikel 8.4, har Sverige tillsammans med övriga medlemsstater tillåtits undantag från mineraloljedirektivets bestämmelser i varierande omfattning.

Tillåtelsen för undantagen enligt beslutets bilaga 1, vari bland annat de svenska undantagen återfinns, löper ut den 31 december 2006. För de undantag som återfinns i beslutets bilaga 2 löpte tillåtelsen ut redan den 31 december 2002. Genom beslutet avskaffades bland annat de automatiska förlängningar som tidigare fastställts gälla i rådets beslut 1999/880/EG av den 17 december 199911.

I beslutet har de femton medlemsstaterna medgivits totalt 100 undantag, varav Sverige har fått sex stycken. Undantagen anges i punkt 14 i beslutets bilaga 1. Det första avser rätten att skattebefria biologiskt framställd metan och andra avfallsgaser. Det andra undantaget gäller möjligheten att ha skattenedsättning för diesel enligt olika miljökategorier. Vidare har Sverige genom det tredje undantaget tillåtits differentiera skatten på blyfri bensin enligt olika miljökategorier, dock under förutsättning att de differentierade satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet och då särskilt de minimiskattesatser som där anges. Det fjärde undantaget avser rätten att nedsätta punktskattesatserna för mineraloljor för industriellt bruk, under förutsättning att satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet. Det är på detta undantag som den generella bestämmelsen i LSE om tillverkningsindustrins nedsättning vilar. Det femte undantaget ger Sverige rätt att, vad gäller mineraloljor som används för industriella ändamål, införa både en skattesats som är lägre än standardsatsen och en nedsatt skattesats för energiintensiva företag, allt under förutsättning att skatte-

10 Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23). 11 EGT L 331, 23.12.1999, s. 73.

satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet och inte medför snedvridning av konkurrensen. Detta undantag innefattar den så kallade 0,8-procentsregeln i LSE (se 13.4.2). Slutligen har Sverige genom det sjätte undantaget givits rätt att skattebefria bränsle som används för privat luftfart.

Det är viktigt att poängtera att beslutet inte inverkar på kommissionens möjligheter att inleda förfaranden med stöd av EG-fördragets artikel 87 och 88 angående den eventuella förekomsten av statligt stöd (se 12.6.5 nedan). Inte heller befriar beslutet medlemsstaterna från skyldigheten att anmäla alla planerade stödåtgärder.

Rådets beslut 2002/828/EG av den 8 oktober 2002

I beslutet12 tilläts Sverige att tillämpa en differentierad energiskattesats för alkylatbensin för tvåtaktsmotorer. Förutsättningen var att differentieringen står i överensstämmelse med kraven i skattesatsdirektivet och då särskilt de minimiskattesatser som där anges. Dessutom skall nedsättningen av energiskatten, på grundval av en årlig översyn, anpassas så att merkostnaderna för framställning av alkylatbensin inte överkompenseras. Tillåtelsen löper ut den 30 juni 2008.

12.4. Skattesatsdirektivet (92/82/EEG)

Skattesatsdirektivet innehåller minimiskattenivåer för tre olika slag av användning: uppvärmningsändamål, drivmedel och vissa särskilda ändamål. Dessa särskilda ändamål är de som anges i artikel 8.3 i mineraloljedirektivet (se 12.3 ovan).

De mineraloljor som omfattas av skattesatsdirektivet framgår tillsammans med minimiskattesatserna av tabell 12.1 nedan. Minimiskattesatserna har inte justerats sedan direktivet antogs 1992. Vid en jämförelse med de svenska skattenivåerna för motsvarande produkter ser man att dessa i de flesta fall klart överstiger direktivets nivåer (se tabell 13.1). Det kommande energibeskattningsdirektivet innehåller emellertid såväl höjda skattesatser som nya minimiskattesatser för energiprodukter som inte omfattas av nu gällande direktiv, t.ex. el, kol och naturgas.

12 Rådets beslut 2002/828/EG av den 8 oktober 2002 om tillåtelse, i enlighet med artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, för Sverige att tillämpa en differentierad energiskattesats för alkylatbensin för tvåtaktsmotorer (EGT L 284, 22.10.2002, s. 18).

Tabell 12.1. Minimiskattesatser för mineraloljeprodukter inom

EG, euro och kr per volymenhet

1

Produkt Enhet Skatt Skatt

(euro) (SEK)

Bensin blyad 1 000 liter

337

3 069

blyfri 1 000 liter

287

2 614

Dieselolja och lätt eldningsolja drivmedel 1 000 liter

245

2 231

särskilda ändamål 1 000 liter

18

164

uppvärmning 1 000 liter

18

164

Tjock eldningsolja

1 000 kg

13

118

Gasol och metan drivmedel

1 000 kg

100

911

särskilda ändamål

1 000 kg

36

328

uppvärmning

1 000 kg

0

0

Fotogen drivmedel 1 000 liter

245

2 231

särskilda ändamål 1 000 liter

18

164

uppvärmning 1 000 liter

0

0

1

Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 kr (EGT C 237,2.10.2002 s. 1).

12.5. Ett nytt energibeskattningsdirektiv

Den 12 mars 1997 presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regler för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 slutlig.13 Direktivet innebär en samlad energibeskattning av samtliga energiprodukter inklusive el. All form av indirekt beskattning, frånsett mervärdesskatt, omfattas.

Förslaget är ett ramverk som ger medlemsländerna stor möjlighet att använda sig av energibeskattningen både ur miljö- och sysselsättningssynpunkt. Skatteväxlingstanken är tydlig samtidigt som vikten av den inre marknadens funktion betonas. Nuvarande förhållanden då endast mineraloljor och vissa av punktskatterna på dem omfattas av gemenskapsrätten, medan övriga energiprodukter är varje enskilt medlemslands behörighet, ger upphov till en rad problem. Ett syfte med direktivförslaget är därför att införa

13 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

enhetligare villkor för energimarknaden och för förbrukarna av energi.

Samtidigt rekommenderar kommissionen starkt att det totala skattetrycket inte skall öka som en följd av direktivet, även om förslaget innehåller höjda minimiskattesatser i förhållande till vad som nu gäller. Det är ingen ny skatt som skall införas, utan direktivförslaget är enligt kommissionen ett led i strävandena att fördjupa den inre marknaden, att öka respekten för miljön och bekämpa arbetslösheten genom att skapa en gemenskapsram för beskattning av energiprodukter som gör det möjligt att omstrukturera de nationella skattesystemen.

Energibeskattningsdirektivet har under lång tid diskuterats i EU. Europeiska rådet har vid ett flertal tillfällen uppmanat Ekofin-rådet att nå fram till en överenskommelse om direktivet. Rådet nådde i mars 2003 en politisk överenskommelse om innehållet i energibeskattningsdirektivet och väntas formellt besluta om direktivet senare under våren 2003. Det bör emellertid noteras att det nu föreliggande direktivförslaget omarbetats väsentligt i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag.

12.6. EG:s regler om statligt stöd

I Skattenedsättningskommitténs direktiv anges att EG:s regler om statligt stöd särskilt skall beaktas. Vid sidan av de punktskattedirektiv som ovan nämnts utgör statsstödsreglerna den internationella reglering som utan tvekan kan antas ha störst inverkan på utformningen av kommitténs förslag.

Reglerna om statsstöd återfinns i EG-fördragets avsnitt om konkurrenspolitik, artiklarna 87–8914. Reglerna gäller endast om inte annat föreskrivs i fördraget och innebär därmed inte något totalt förbud mot statligt stöd. I artikel 87.2 anges således vissa godkända former av stöd och i artikel 87.3 anges ytterligare former av stöd som efter prövning kan vara förenliga med den gemensamma marknaden. Utöver dessa undantag finns bestämmelser i fördraget beträffande jordbrukspolitiken och transportpolitiken, vilka för dessa sektorer skall tillämpas i första hand.

I det här sammanhanget bör nämnas det tidigare gällande EKSGfördraget, eller Kol- och stålfördraget, som omfattade företag inom

14 Detta är artiklarnas numrering enligt lydelsen enligt Amsterdamfördraget. Artiklarna var tidigare numrerade 92–94.

kol- och stålindustrierna. Fördraget har upphört att gälla från den 23 juli 2002. Detta innebär att de industrier som tidigare omfattades av EKSG-fördraget och de tillämpningsföreskrifter och annan sekundärlagstiftning som byggde på EKSG-fördraget från och med den 24 juli 2002 omfattas av EG-fördragets regler samt av de tillämpningsföreskrifter och annan sekundärlagstiftning som bygger på EG-fördraget.

12.6.1. Statligt stöd enligt artikel 87.1

Någon definition av vad som utgör statligt stöd finns inte i fördraget. Detta har givit EG-domstolen möjlighet att tolka begreppet flexibelt och i viss mån anpassa det efter samhällsutvecklingen. Klart är att begreppet statligt stöd i såväl kommissionens som domstolens praxis givits en mycket extensiv tolkning. Stödbegreppet är t.ex. mer långtgående än subventionsbegreppet, vilket domstolen hänvisat till vid flera tillfällen. Vid bedömningen av en åtgärd har domstolen klargjort att det är åtgärdens effekt och inte dess orsak eller mål som är avgörande.15

Av artikel 87.1 framgår att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att en åtgärd skall betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 måste den uppfylla vissa kriterier. Dessa utvecklas närmare nedan.

Stödet måste ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel

Av fast rättspraxis framgår att begreppet stöd omfattar de fördelar som beviljas av offentliga myndigheter och som på olika sätt minskar kostnader som normalt belastar ett företag.16 En förlust av

15 Mål 173/73 Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321. 16 Se bl.a. mål 30/59 De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 1, 39, svensk specialutgåva volym 1, s. 69, mål C-387/92 Banco Exterior de España, REG 1994, s. I-877, mål C-241/94 Frankrike mot kommissionen, kallad Kimberly Clark, REG 1996, s. I-4551 och mål C-256/97 DM Transport, REG 1999, s. I-3913.

skatteintäkter är likvärdig med förbrukning av statliga medel i form av skatteutgifter.17 Detta kriterium avser även stöd som beviljas av medlemsstaternas regionala och lokala organ samt stöd från statligt ägda företag eller statligt kontrollerade fonder. Statens intervention kan ske såväl genom skatteregler i lagar eller andra författningar som genom skatteförvaltningens praxis. Vilket sätt stödet beviljas på och vilka syften staten har med stödet är helt oväsentligt. Stöden kan bland annat utgöras av direkta subventioner, skattelättnader, räntefria lån eller lån med förmånlig ränta, garantier med förmånsvillkor, tillgång till varor eller tjänster till förmånliga villkor.

Selektivitetskriteriet

För att kunna anses som statligt stöd krävs även att åtgärden är specifik eller selektiv såtillvida att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”. Den selektiva fördelen kan vara ett resultat antingen av ett undantag från skatteregler i lag eller annan författning eller av skatteförvaltningens skönsmässiga praxis. Kriteriet är avsett att avgränsa de statliga stöden från sådana allmänna åtgärder som verkar generellt och därigenom inte favoriserar vissa företag eller viss produktion.18 Skatteåtgärder som är öppna för alla ekonomiska aktörer som är verksamma inom en medlemsstats territorium utgör i princip allmänna åtgärder. Även om en åtgärd betecknas som allmän kan den ändå medföra sådana selektiva effekter att den faller in under artikel 87.1.19

En åtgärds selektiva karaktär kan emellertid vara motiverad av systemets art eller funktion. Om så är fallet anses åtgärden inte vara statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. Åtgärder av selektiv karaktär torde t.ex. kunna anses nödvändiga eller ändamålsenliga på grund av att de är ekonomiskt rationella med hänsyn till skattesystemets effektivitet. Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att motivera detta.20

17 Jfr kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag SG(98) D11134 av den 27 november 1998. Dessa riktlinjer torde i allt väsentligt kunna anses tillämpliga även vad avser den indirekta beskattningen. 18 Jfr mål C-75/97 Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671, mål C-156/98 Tyskland mot kommissionen, REG 2000 s. I-6857 och mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365(det senare målet refereras kortfattat i avsnitt 12.6.6). 19 Mål 173/73 Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321. 20 Mål C-75/97 Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671.

Gemenskapshandelskriteriet

I praxis har det inte krävts mycket för att detta kriterium, även kallat samhandelskriteriet, skall anses uppfyllt. Kriteriet förutsätter dock att stödmottagaren utövar en ekonomisk verksamhet, oavsett vilken rättslig ställning denna verksamhet har och oavsett hur den finansieras. Enligt rättspraxis är villkoret om påverkan på handeln uppfyllt om det stödmottagande företaget bedriver en ekonomisk verksamhet som är föremål för handel mellan medlemsstaterna.21Redan det faktum att stödet förstärker detta företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag inom ramen för handeln inom gemenskapen gör att det kan antas att handeln påverkas.22 Det spelar inte någon roll för bedömningen om stödet är av relativt liten betydelse (se dock 12.6.3 nedan om stöd av mindre betydelse) eller av att det stödmottagande företaget är litet eller att dess andel av den gemensamma marknaden är mycket begränsad. Inte heller det förhållandet att stödmottagaren inte är verksam med export eller att företaget exporterar nästan hela sin produktion utanför gemenskapen torde inverka på bedömningen.

12.6.2. Godkända former av statligt stöd enligt artikel 87.2 och 87.3

I artikel 87.2 a–c återfinns undantag som är automatiska i den meningen att de i artikeln angivna stöden utan någon föregående prövning anses förenliga med den gemensamma marknaden. Kommissionen har inte befogenhet att göra någon lämplighets- eller annan prövning av stöden. Vid utformningen av permanenta nedsättningsregler utgör emellertid dessa undantag inte något stöd då de avser förhållandevis ovanliga situationer som mera har karaktären av punktinsatser.

I artikel 87.3 a–e finns ett antal undantag som förutsätter kommissionens prövning. Åtgärder som faller under denna artikel skall således alltid underställas kommissionens prövning. Det undantag som tillämpas och åberopas mest frekvent är undantaget i artikel 87.3 c som säger att stöd kan lämnas: ”för att underlätta utvecklingen av viss näringsverksamhet eller vissa ekonomiska områden.” Med stöd av denna bestämmelse har kommissionen givit ut ett

21 Mål 102/87 Frankrike mot kommissionen, REG 1988, s. 4067. 22 Mål 730/79 Philip Morris Holland BV mot kommissionen, REG 1980, s. 2671, svensk specialutgåva, volym 5, s. 303.

antal olika riktlinjer och meddelanden om hur stödåtgärder inom olika områden skall vara utformade för att kunna godkännas av kommissionen. Sådana riktlinjer eller meddelanden finns bland annat om stöd till små- och medelstora företag, regionalpolitiska stöd, stöd till forskning och utveckling samt stöd för miljöskyddande åtgärder (se 12.6.4 nedan).

I sammanhanget bör även nämnas den möjlighet rådet har att med stöd av artikel 88.2 anse ett stöd förenligt med den gemensamma marknaden. Förutsättningarna för detta utvecklas i avsnitt 12.6.5.

12.6.3. Stöd som bedöms vara av mindre betydelse enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 69/2001

23

Denna förordning innebär att stödåtgärder som beviljas ett enskilt företag och som under en treårsperiod understiger 100 000 euro inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 87.1. Sådana stödåtgärder utgör således inte statligt stöd och omfattas heller inte av anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3. Stödtaket gäller oberoende av stödets form eller ändamål.

Förordningen gäller statligt stöd till företag inom alla sektorer med undantag för jordbruks-, fiskeri- och vattenbruks- samt transportsektorerna. Förordningen gäller inte heller för exportstöd eller stöd som förutsätter att inhemska produkter används på bekostnad av importerade produkter.

12.6.4. Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön

Som ytterst ansvarig för tillämpningen av statsstödsreglerna har kommissionen tämligen stor frihet att avgöra om ett statligt stöd kan anses vara förenligt med EG-rätten. Kommissionen har, såsom ovan berörts, utnyttjat sin institutionella rätt att komplettera statsstödsreglerna med ett flertal rättsakter i form av bland annat riktlinjer av tillämpningskaraktär. Inom ramen för kommitténs uppdrag, dvs. energiskatteområdet, kan det främst bli aktuellt att tillämpa gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för

23 Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 13.1.2000, s. 30).

miljön. I sitt senaste utförande (2001/C 37/03) antogs dessa av kommissionen den 21 december 2000 och gäller från och med den 3 februari 2001.24 De tidigare gällande miljöriktlinjerna var från 1994 med giltighetstid till den 31 december 1999.25 Genom separata beslut förlängdes giltighetstiden till och med den 31 december 2000.26

De nya riktlinjerna gäller stöd som syftar till att säkerställa miljöskydd inom alla sektorer som berörs av EG-fördraget, inbegripet sektorer som omfattas av specifika gemenskapsbestämmelser när det gäller statligt stöd (stålindustri, skeppsvarv, bilindustri, syntetfiber, transport och fiske), med undantag av det område som omfattas av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn27. Bestämmelserna gäller fiskeri- och vattenbrukssektorerna, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 2792/1999 av den 17 december 1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn28 och i riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorerna29.

Kommissionen säger sig i de nya riktlinjerna ha inriktat sig på att avgöra i vilken utsträckning och på vilka villkor statligt stöd kan vara nödvändigt för att säkra miljöskyddet och en hållbar utveckling utan att konkurrensen och den ekonomiska tillväxten påverkas på ett oproportionerligt sätt. Riktlinjerna skall upphöra att tillämpas den 31 december 2007.

I riktlinjerna anges allmänna villkor för beviljande av stöd till miljöskydd i tre former. Dessa är investeringsstöd, stöd till konsultverksamhet på miljöområdet som riktar sig till små och medelstora företag samt driftsstöd. Villkoren för dessa stöd utvecklas närmare nedan.

Investeringsstöd

För investeringsstöd gäller likväl som för s.k. driftsstöd att det är fråga om avlyftning av kostnader som företaget normalt måste stå för som ett led i den dagliga driften av verksamheten. I allmänhet

24 EGT C 37, 3. 2.2001, s. 3. 25 EGT C 72, 10.3.1994, s. 3. 26 EGT C 14, 19.1.2000, s. 14 och EGT C 184, 1.7.2000, s. 25. 27 Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn EGT C 28, 1.2.2000, s. 2. 28 EGT L 337, 30.12.1999, s. 10. 29 EGT C 100, 23.7.1997, s. 12.

godkänner kommissionen därför inte sådant stöd. Enligt riktlinjerna kan investeringsstöd dock godtas under vissa förutsättningar.

Generellt gäller att de stödberättigande kostnaderna är begränsade till merkostnaderna för att uppnå det miljömässiga målet. Storleken på stödintensiteten avgörs av vad medlemsstaten vill stödja. I det följande redovisas de former av investeringsstöd som kan godtas med stöd av miljöriktlinjerna.

  • För att underlätta för små och medelstora företag att anpassa sig till nya obligatoriska gemenskapsnormer kan medlemsstaten, under en treårsperiod från och med det att de nya normerna antagits, lämna ett stöd som maximalt uppgår till 15 procent av investeringskostnaderna. Detta gäller under förutsättning att ändamålet med stödet är att uppfylla de nya normerna.
  • Är syftet att möjliggöra för ett företag att förbättra sin verksamhet i förhållande till tvingande gemenskapsnormer kan medlemsstaten lämna ett stöd som högst uppgår till 30 procent av investeringskostnaderna. Detta gäller även då företagen gör investeringar på områden där det inte finns några obligatoriska gemenskapsnormer samt då företagen måste göra investeringar för att anpassa sig till nationella normer som är strängare än gemenskapsnormerna. För små och medelstora företag kan stödet höjas med ytterligare 10 procentenheter.
  • För investeringar i energisparande, vilket likställs med miljöskyddsinvesteringar, kan medlemsstaten lämna ett stöd som högst uppgår till 40 procent av investeringskostnaderna. I likhet med föregående bestämmelse kan stödet höjas med 10 procentenheter för små och medelstora företag.
  • För kraftvärmeproduktion kan riktlinjerna vara tillämpliga om det kan påvisas att verkningsgraden är ovanligt hög, att energiåtgången kan minska, eller att tillverkningsprocessen påverkar miljön mindre. Härvid beaktas framför allt vilken typ av primärenergi som används i produktionsprocessen. I bestämmelsen poängteras att en ökad användning av energi från kraftvärmeproduktion utgör ett av gemenskapens prioriterade miljömål. Stöd som grundar sig på bestämmelsen lämnas med 40 procent av investeringskostnaderna.
  • För investeringar i förnybara energikällor, vilka likställs med miljöinvesteringar inom områden som saknar tvingande gemenskapsnormer, kan medlemsstaten lämna ett stöd som uppgår till högst 40 procent av investeringskostnaderna. Även åtgärder till förmån för en ökad användning av förnybara energikällor utgör en av gemenskapens prioriteringar på miljöskyddsområdet. Installationer av förnybara energikällor som görs i syfte att på egen hand försörja hela områden kan få investeringsstöd med upp till 50 procent. Om det kan visas att stödet är absolut nödvändigt kan medlemsstaten bevilja investeringsstöd för förnybar energi med upp till 100 procent. Som förutsättning härför gäller att dessa anläggningar inte får ta emot något som helst annat stöd.
  • Under vissa förutsättningar kan medlemsstaten även lämna investeringsstöd i form av förhöjt stöd till företag i stödområden.

Som gemensamma bestämmelser gäller att stöd till investeringar i miljöskydd, som är mer långtgående än gemenskapsnormerna eller vid avsaknad av sådana normer, inte får lämnas om förbättringen endast innebär att företaget anpassar sig till normer som redan antagits, men ännu inte trätt i kraft. Ett företag kan inte få stöd för anpassning till nationella normer som är strängare än gemenskapsnormer, eller då sådana normer saknas, annat än om företaget anpassat sig till de aktuella normerna före det datum som föreskrivs i dessa. Investeringar som görs därefter kan inte åberopas.

Stöd till konsultverksamhet på miljöområdet som riktar sig till små och medelstora företag

Denna stödform anses av kommissionen mycket viktig för att de små och medelstora företagen30 skall kunna göra framsteg på miljöskyddsområdet. Stödet som sådant beviljas i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 70/200131. Enligt förordningen kan stöd ges för tjänster som tillhandahålls av utomstående konsulter

30 För att företag i förordningens mening skall anses som små eller medelstora gäller bl.a. att de har färre än 250 anställda och antingen en årlig omsättning som inte överstiger 40 miljoner euro, eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 27 miljoner euro. 31 Kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (EGT L 10, 13.1.2001, s. 33).

under förutsättning att stödet inte överstiger 50 procent av bruttokostnaderna för dessa tjänster. Tjänsterna får varken vara av fortlöpande eller periodiskt slag eller röra företagets ordinarie driftsutgifter.

Driftsstöd

Med driftsstöd avses operativt stöd. När skatter som drabbar vissa verksamheter införs av miljöskäl kan medlemsstaterna anse det nödvändigt med tillfälliga undantag för en del företag, särskilt då en harmonisering saknas på europeisk nivå eller då vissa företag tillfälligt riskerar att förlora sin internationella konkurrenskraft. Sådana undantag är generellt sett driftsstöd enligt artikel 87 i EG-fördraget.

Enligt punkt 51.1 i riktlinjerna kan dessa undantag under vissa villkor utgöra tillåtna former av driftsstöd. Om en medlemsstat inför nya miljöskatter

32

på ett icke harmoniserat område eller över

gemenskapsnivå anser kommissionen att tioåriga undantagsbeslut kan vara motiverade i följande två fall även om de inte är degressiva, dvs. avtagande:

  • Skattebefrielsen kan villkoras genom avtal mellan medlemsstaten och de stödmottagande företagen. Hel skattebefrielse är då möjlig. Som förutsättning för skattebefrielsen gäller att företagen åtar sig att uppnå uppställda miljömål under den skattefria perioden. Konstruktionen med avtal måste vidare vara kopplad till någon form av sanktion för det fall företaget inte uppfyller sina åtaganden. Förutsatt att samma effekt uppnås som vid avtalsbindning kan medlemsstaten i stället välja att under samma förutsättningar ensidigt villkora skattebefrielsen.
  • Skattebefrielsen kan tillåtas även utan avtal eller villkor. Detta förutsätter, om nedsättningen avser en harmoniserad skatt, att det belopp som företagen faktiskt betalar är högre än gemenskapens minimibelopp. Om nedsättningen avser en nationell skatt i avsaknad av en gemenskapsskatt skall de företag som beviljas nedsättningen likväl betala en betydande del av den nationella skatten. Det är dock inte helt klart hur stor del av skatten som skall betalas för att den skall anses betydande.

32 I miljöriktlinjernas svenska lydelse används genomgående uttrycket avgift. Korrekt uttryck borde dock vara skatt. Exempelvis betecknas uttrycken i riktlinjernas engelska och franska lydelse”tax” respektive ”taxe”.

Dessa bestämmelser kan enligt punkten 51.2 även tillämpas på befintliga skatter om dessutom följande båda villkor är uppfyllda:

  • Den aktuella skatten skall ha en betydande positiv effekt när det gäller miljöskydd.
  • Undantagen skall ha beslutats i samband med att skatten infördes, eller bli nödvändiga på grund av en betydande förändring av de ekonomiska förutsättningarna, som försätter företagen i en särskilt svår konkurrenssituation. Nedsättningen får i det sist nämnda fallet inte överstiga kostnadsökningen och skall upphöra om kostnadsökningen upphör.

Bestämmelserna i punkt 51.1 om nya miljöskatter skall enligt punkt 52 tillämpas analogt för det fall en befintlig skatt höjs väsentligt och medlemsstaten anser att undantagen är nödvändiga för vissa företag.

Om nedsättningarna avser en skatt som harmoniserats på EGnivå, och om dessa nationella skatter understiger eller är lika med gemenskapnivån, anser kommissionen enligt punkt 53 att långvariga skattebefrielser inte kan motiveras. Driftsstödet får i sådana fall beviljas i högst fem år antingen i form av degressivt stöd, linjärt avtagande från 100 procent av merkostnaderna det första året till 0 procent vid utgången av det femte året, eller i form av icke degressivt stöd då begränsat till 50 procent av merkostnaderna.

Utöver dessa nu angivna former av driftsstöd finns även föreskrifter om driftsstöd till förnybar energi33 samt till kraftvärmeproduktion. Driftsstöd till kraftvärmeproduktion kan medges under samma förutsättningar som gäller för investeringsstöd (se ovan under investeringsstöd). Stödberättigade företag kan i sådant fall vara företag som säkerställer samhällsomfattande distribution av kraftvärme, trots att produktionskostnaderna överstiger marknadspriset. Under liknande omständigheter kan driftsstöd även beviljas för kraftvärmeproduktion enligt villkoren för driftsstöd till förnybar energi. Motsvarande gäller för industriell kraftvärmeproduktion om det kan visas att produktionskostnaden för energi producerad på detta sätt överstiger marknadspriset för konventionell energi.

33 En sammanfattning av de fyra alternativ som anges i riktlinjerna finns i Elcertifikatutredningens slutbetänkande (SOU 2001:77, s. 95 f.).

12.6.5. Den praktiska tillämpningen av statsstödsreglerna

Av artikel 88 framgår det att det ytterst är kommissionen som ansvarar för tillämpningen av statsstödsreglerna. Med stöd av artikel 88.2 kan kommissionen, om kommissionen finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. En förutsättning för detta är dock att berörda parter getts tillfälle att yttra sig. Berörda parter i det här sammanhanget torde vara övriga medlemsstater och berörda sektorer.34 Om staten ifråga inte inom föreskriven tid rättar sig efter kommissionens beslut får kommissionen, eller andra berörda stater, hänskjuta ärendet direkt till EG-domstolen. En medlemsstat kan inom två månader överklaga ett kommissionsbeslut om statsstöd hos EG-domstolen (artikel 230 i EG-fördraget). Även andra berörda parter har möjlighet att föra talan i statsstödsärenden.

Artikel 88.2 öppnar vidare en möjlighet för rådet att på begäran från en medlemsstat besluta att ett stöd som denna stat lämnar, eller avser att lämna, är förenligt med den gemensamma marknaden. För att fatta ett sådant beslut, och alltså förbigå kommissionen, krävs dels enhällighet i rådet, dels att beslutet är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om kommissionen i ett sådant fall redan inlett en statsstödsgranskning skall förfarandet skjutas upp till dess rådet har tagit ställning till statens begäran.

Enligt 88.3 framgår att varje medlemsstat är skyldig att anmäla (notifiera) alla nya åtgärder som den anser uppfylla kriterierna i artikel 87.1 samt alla ändringar av befintliga stödåtgärder. Om en anmälan kommer in för sent, t.ex. efter det att ett tidigare godkännande löpt ut, räknas stödåtgärden som icke anmäld. Det är endast kommissionen som har kompetens att avgöra om åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstater. Enligt samma stycke måste kommissionen godkänna åtgärden innan medlemsstaten kan verkställa den. Om en medlemsstat inte anmäler en åtgärd eller anmäler åtgärden men låter bli att avvakta kommissionens beslut eller agerar i strid mot kommissionens beslut betraktas åtgärden som olagligt stöd varpå medlemsstaten kan tvingas återkräva redan utgivet stöd från stödmottagarna. Kommissionen har även möjlighet att med

34 Mål 290/83 Kommissionen mot Frankrike, REG 1985, s. 439, svensk specialutgåva, volym 2, s. 39.

åberopande av artikel 88.3 fatta interimistiska beslut om att stoppa ett statsstöd. För att kommissionen skall kunna godkänna ett stöd som anmälts måste det finnas en formell grund, dvs. det måste finnas stöd i någon av kommissionens riktlinjer.

12.6.6. EG-domstolens dom i mål nr C-143/99

35

– ett

belysande mål

Den 8 november 2001 avkunnade EG-domstolen en dom i ett mål av stort intresse för tillämpningen av statsstödsreglerna, särskilt med avseende på möjligheten att ha differentierade energiskatter utifrån företagens sektortillhörighet. Domen var föranledd av en begäran om förhandsavgörande från en nationell österrikisk domstol, Verfassungsgerichtshof, rörande tillämpningen av den österrikiska lagen om återbetalning av skatter på energiförbrukning och dess förenlighet med EG-fördragets statsstödsregler.

Enligt det ifrågasatta regelverket tas energiskatt ut på naturgas och el. På begäran återbetalas skatterna när de överstiger (totalt) 0,35 procent av förädlingsvärdet av energikonsumentens produktion. Emellertid har endast företag vars huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor rätt till återbetalning av energiskatter. Regleringen har inneburit att ansökningar om återbetalning från andra kategorier företag, däribland Adria-Wien Pipeline GmbH, avslagits.

Adria-Wien Pipeline GmbH har en verksamhet som bland annat består i byggande och drift av transportledningar för olja. I den nationella tvisten väckte Adria-Wien Pipeline GmbH talan vid den nationella domstolen angående vägran om återbetalning. Den österrikiska domstolen ställde två frågor rörande de aktuella återbetalningsreglernas förenlighet med statsstödsreglerna. Den första frågan var om bestämmelserna utgör statligt stöd om endast företag, vars huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor, har rätt till återbetalning. Den andra frågan var, om den första frågan besvarades jakande, om bestämmelserna utgör statligt stöd om de tillämpas på alla företag utan hänsyn till om deras huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor.

35 Mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365.

Domstolen ansåg att återbetalningsreglerna såsom de kommit till uttryck i den österrikiska lagstiftningen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 i fördraget. Däremot ansåg domstolen att sådana återbetalningsregler inte utgör statligt stöd om de är tillämpliga på alla företag som är etablerade i landet, oavsett företagens verksamhetsinriktning.

Domstolen anförde bland annat att det särskiljande kriteriet, trots att det är ett objektivt kriterium, varken kunde rättfärdigas av karaktären på eller den allmänna systematiken i lagstiftningen och därför inte kunde medföra att den tvistiga åtgärden förlorade sin karaktär av statligt stöd. Domstolen påpekade att även tjänsteföretag, på samma sätt som företag som producerar materiella varor, kan vara stora energikonsumenter samt därtill att båda sektorernas energiförbrukning är lika skadlig för miljön. Avslutningsvis anförde domstolen att det dessutom framgick av motiven till den österrikiska lagstiftningen, att avsikten med att ge sektorn för företag som tillverkar materiella varor fördelaktiga villkor, var att bevara dennas konkurrensförmåga, i synnerhet inom gemenskapen.

12.6.7. Svenska statsstödsärenden på energiskatteområdet

Tidigare beslut

Genom beslut den 4 december 1996 (kommissionens ärende nr N 255/96)36 godkände kommissionen Sveriges anmälan dels om införande av den s.k. 0,8-procentsregeln dels om en förlängning av den s.k. 1,2-procentsregeln (se mer om dessa regler i avsnitt 13.4.2). Reglerna skulle tidsbegränsas att gälla endast tre år. Kommissionen konstaterade att reglerna utgjorde driftsstöd och därmed statsstöd. Kommissionen ansåg emellertid att stödet kunde godkännas med stöd av punkt 3.4 i de gamla miljöriktlinjerna (se 12.6.4 ovan) då det rörde sig om ett tillfälligt stöd. Kravet på degressivitet ansågs vara av mindre betydelse då reglerna var tidsbegränsade till endast tre år. Beslutet gällde inte de företag som föll in under det tidigare gällande EKSG-fördraget. För dessa företag fattades ett separat beslut den 11 mars 1997 med i huvudsak motsvarande innehåll (kommissionens ärende nr N 742/96). Beslutens giltighet begränsades till och med den 31 december 1999.

36 EGT C 71, 7.3.1997, s. 10.

Genom beslut den 12 januari 2001 (kommissionens ärende nr NN 72/A/2000)37 godkände kommissionen en ettårig förlängning av 0,8- och 1,2-procentsreglerna, dvs. till och med den 31 december 2000. För de företag som omfattades av EKSG-fördraget fattades motsvarande beslut den 7 februari 2001 (kommissionens ärende nr NN 71/A/2000). Kommissionens godkännande över ett år motiverades i huvudsak med att de nya miljöriktlinjerna avsågs träda i kraft från den 1 januari 2001 (de trädde sedan i kraft från och med den 3 februari 2001) och att de skulle komma att innehålla nya bestämmelser om nedsättning av miljöskatter för energiintensiva företag.

De senaste statsstödsbesluten avseende den svenska energiskatteordningen – kommissionens ärenden nr NN 3/2001 och NN 4/2001

Sverige har anmält 0,8- och 1,2-procentsreglerna till kommissionen för godkännande för tid efter den 1 januari 2001. Under skriftväxlingen i ärendena har kommissionen även tagit upp den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin, avdraget för förbrukning för annat ändamål än uppvärmning (inklusive huvudsaklighetsprincipen) och metallurgiavdraget. I anmälan begärs att 0,8-procentsregeln godkänns för en tioårsperiod från och med den dag då det tidigare godkännandet löpte ut. Godkännande för 1,2-procentsregeln begärdes till och med utgången av 2003. Anmälningarna inkom till kommissionen efter det att de tidigare godkännandena hade löpt ut och registrerades därför som icke anmälda stöd (se 12.6.5 ovan).

Den 11 december 2002 fattade kommissionen ett delbeslut i ärendena. I beslutet konstaterades att den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin, 0,8-procentsregeln och 1,2-procentsregeln, utgjorde statsstöd. Dessa undantag prövades därför mot miljöriktlinjerna. Kommissionen valde att dela upp den svenska energiskatteordningen i en energiskattedel och en koldioxidskattedel. Beslutet den 11 december 2002 omfattade endast koldioxidskatten.

Den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin godkändes för en tioårsperiod med början den 3 februari 2001 då de nuvarande miljöriktlinjerna trädde i kraft. Nedsättningen godkändes enligt

37 EGT C 117, 21.4.2001, s. 19.

punkterna 51.1 och 52 i miljöriktlinjerna (se avsnitt 12.6.4). Därvid konstaterade kommissionen beträffande punkt 51.1 b första strecksatsen att de minimisatser som betalas av företag i tillverkningssektorn alltid kommer att iakttas (harmoniserade bränslen, dvs. olja och gasol). Vad beträffar den andra strecksatsen konstaterade kommissionen att de stödmottagande företagen alltid betalat minst 25 procent av den normala skattesatsen, vilket fick anses betydande i enlighet med bestämmelsen (icke harmoniserade bränslen, dvs. kol och naturgas).

0,8-procentsregeln godkändes till och med utgången av 2010 och 1,2-procentsregeln godkändes till och med utgången av år 2003. Vid sin bedömning beaktade kommissionen vad Sverige anfört om att den nationella miljöpolitiken genomförs med hjälp av både bindande lagstiftning och skatter samt att den kombinerade effekten av dessa två inslag måste beaktas. Detta innebar i korthet att företagen vid kommissionens bedömning av huruvida en betydande del av den nationella skatten betalas kunde tillgodoräkna sig sina kostnader för miljöskydd. För några företag var detta helt nödvändigt för att uppnå en betydande del. För de företag som endast använder sig av harmoniserade bränslen var det tillräckligt att konstatera att minimiskattesatserna iakttas.

Vad beträffar avdraget för förbrukning för annat ändamål än uppvärmning (inklusive huvudsaklighetsprincipen) ansågs detta avdrag inte utgöra statsstöd med motiveringen att det ligger inom miljöskattesystemets logik och allmänna natur, åtminstone då en uppdelning inte är ett praktiskt genomförbart alternativ, att skattebefria energiprodukter som enbart, eller huvudsakligen används för andra ändamål än uppvärmning.38

Slutligen, avseende metallurgiavdraget, anförde kommissionen att någon slutsats inte behövde dras om huruvida nämnda avdrag utgjorde statsstöd. Motiveringen härför var att ingen av de processer som Sverige tagit upp i ärendena var befriade från skatt enbart pga. metallurgiavdraget. I stället är de skattebefriade antingen pga. att de används för annat ändamål än uppvärmning eller i enlighet med huvudsaklighetsprincipen.

Kommissionens beslut omfattar inte tillämpningen av nedsättningarna inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna.

38 Jfr kommissionens beslut av den 3 april 2002 om undantaget för bränsle för blandad användning som Storbritannien planerar att genomföra genom klimatförändringsskatten och en utvidgning av undantaget till att omfatta vissa konkurrerande bearbetningsprocesser (EGT L 229, 27.8.2002, s. 15).

Dessa skatteregler är alltjämt föremål för kommissionens prövning. Än viktigare är att hålla i minnet att beslutet inte till någon del omfattar energiskatten vare sig på bränslen eller el. När ett sådant beslut kan väntas är för närvarande oklart.

12.7. Sveriges anslutningsfördrag

Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i EU. Från den dagen är bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i de rättsakter som har antagits av institutionerna dessförinnan bindande.

Bestämmelserna skall tillämpas på de villkor som anges i fördragen och anslutningsakten (artikel 2 i anslutningsakten). Inför inträdet skedde förhandlingar bland annat på energiskatteområdet där Sverige förhandlade fram vissa undantag från mineraloljedirektivets bestämmelser.

12.7.1. Undantagen enligt anslutningsfördraget

I anslutningsfördragets bilaga IX, (Beskattning) punkterna 5 g och 5 h, anges de undantag från mineraloljedirektivet som Sverige förhandlat sig till i samband med anslutningen till EU.

Enligt punkt 5 g fick Sverige tillåtelse att behålla dels en punktskattereduktion för industriellt bruk, dels skattereduktioner för dieselolja och tunn (lätt) eldningsolja i enlighet med indelningen i miljöklasser. Dessa undantag medgavs på grundval av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet (se 12.3 ovan) på villkor enligt rådets beslut 92/510/EEG av den 19 oktober 199239 och framför allt, på villkor att minimiskattesatserna i skattesatsdirektivet (se 12.4 ovan) följdes.

Enligt punkt 5 h fick Sverige vidare behålla en punktskattebefrielse för biologiskt framställd metangas och annan avfallsgas. Även detta undantag medgavs på grundval av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet och på villkor enligt rådets beslut 92/510/EEG. Eftersom det var fråga om punktskattebefrielse fanns det inte något krav på att följa minimiskattesatsen.

Av de med undantagen förenade villkoren framgår att undantagen är beviljade i den ordning som följer av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet. Dessa s.k. 8.4 undantag är med stöd av artikel 8.5

39 EGT L 316, 31.10.1992, s. 18.

föremål för löpande översyn av kommissionen. Nu gällande 8.4undantag återfinns i rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 200140 (se 12.3.1).

Såvitt kommittén kan bedöma, medför det nu sagda att de undantag Sverige förhandlat sig till i samband med anslutningen inte längre har någon självständig betydelse. Rättsligt stöd för att avvika från mineraloljedirektivet får i stället sökas i nu gällande 8.4beslut.

40 EGT L 84, 23.3.2001, s. 23.

13. Den svenska energibeskattningen

Energiskatterna är ett samlande begrepp för punktskatterna på bränslen och el. Liksom mervärdesskatten är de s.k. indirekta skatter eftersom avsikten normalt är att de skall bäras av konsumenterna trots att de tas ut och betalas av producenterna eller säljarna. Till skillnad mot vad som gäller för mervärdesskatten, som i allmänhet betecknas som en generell konsumtionsskatt, tas energiskatterna ut på särskilt utvalda varor. De kallas därför punktskatter.

Materiella regler för den svenska energibeskattningen finns i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE). Lagen innehåller bestämmelser om energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på bränslen samt energiskatt på el. Ett av syftena bakom lagen, som infördes från och med den 1 januari 1995, var att harmonisera den svenska energibeskattningen med gällande EG-regler. Ett annat syfte var att förenkla lagstiftningen som tidigare var uppdelad på flera olika författningar beroende på bränsleslag. Utanför LSE kan nämnas den s.k. NO

x

-

avgiften som är en avgift på utsläpp av

kväveoxider vid energiproduktion i fasta förbränningsanläggningar. NO

x

-

avgiften är emellertid inte någon skatt och omfattas inte

heller av Skattenedsättningskommitténs uppdrag.

Förfaranderegler finns i LSE. Tidigare fanns även sådana regler i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP.

LPP är emellertid upphävd fr.o.m. den 1 januari 2003 eftersom punktskatterna, inbegripet energiskatterna, inordnats i skattebetalningslagens (1997:483) skattekontosystem.

I kapitlet som följer ges en redogörelse för gällande bestämmelser på energiskatteområdet inklusive de nedsättningsregler som är det huvudsakliga föremålet för kommitténs uppdrag.

13.1. Mervärdesskatt på energi

Även om det finns vissa undantag räknas mervärdesskatten som en generell skatt. Således är hela energiområdet, med undantag för flygfotogen och flygbensin, sedan den 1 mars 1990 belagt med mervärdesskatt (fjärrvärmen belades dock med mervärdesskatt först fr.o.m. den 1 januari 1991). Mervärdesskatten beräknas på energipriset (inköpsvärde eller tillverkningskostnad) inklusive eventuella energiskatter.

Konstruktionen med mervärdesskatt på energi innebär att mervärdesskatteskyldiga kan lyfta av mervärdesskatten i likhet med vad som gäller för andra produkter som används i den yrkesmässiga verksamheten. Omvänt kan samma sak utryckas så att det är de som inte är skattskyldiga, och då främst hushållen, som bär skatten fullt ut. Mervärdesskattesatsen på energi är densamma som den generella skattesatsen, dvs. 25 procent.

13.2. Allmänt om energi- och koldioxidskatt på bränslen

Energi har beskattats i Sverige sedan lång tid tillbaka. Redan år 1929 infördes den första energiskatten på bensin och motoralkoholer. År 1957 infördes en allmän energiskatt. I samband med 1990–1991 års skattereform infördes sedan koldioxidskatten och svavelskatten från och med den 1 januari 1991. Bakom införandet av energiskatterna låg inledningsvis främst fiskala skäl. Under de senaste decennierna har de energi- och miljömässiga aspekterna gjort sig alltmer gällande.

Energi- och koldioxidskatt tas ut på bensin, eldningsolja, dieselolja, fotogen, gasol, naturgas, kol och petroleumkoks. Biobränslen och torv för uppvärmningsändamål undantas normalt från energi- och koldioxidskatt. Sedan den 1 januari 1999 tas emellertid energiskatt ut på råtallolja. Råtalloljan belades med energiskatt av näringspolitiska skäl. Avsikten var att försöka minimera de negativa effekter som energibeskattningen indirekt haft för den kemiska förädlingsindustrins råvaruinköp av råtallolja.

Skattesatser anges i 2 kap. 1 och 1 a §§ LSE (se tabell 13.1). De bränslen som anges där är s.k. direkt skattepliktiga. Skattesatserna räknas årligen upp med hänsyn till prisutvecklingen (2 kap. 10 § LSE). När det gäller skatternas inbördes förhållande har statsmakterna under de senaste åren ökat koldioxidskattens

tyngd i förhållande till energiskatten. Detta har gjorts i syfte att öka den samlade miljöstyrningen (se prop. 2000/2001:1 s. 226 f. och prop. 2001/02:1 s. 198).

Huvudprincipen enligt LSE är att skatt skall belasta de angivna bränslena när de används till uppvärmning eller motordrift. Dessutom skall alla bränslen (även biobränslen) som används för motordrift beskattas (2 kap. 3 och 4 §§ LSE). Dessa bränslen beskattas efter den skattesats som gäller för motsvarande direkt skattepliktiga bränsle. Principen överensstämmer med vad som föreskrivs i mineraloljedirektivet (se avsnitt 12.3).

Vissa undantag från skatteplikten finns i 2 kap 11 § LSE. Det gäller bland annat metan som framställs genom biologiska processer, trädbränslen som säljs eller förbrukas för samtidig produktion av värme och el i en kraftvärmeanläggning1 samt bränslen som tillhandahålls i småförpackningar på upp till en liter.

Med stöd av 2 kap. 12 § LSE har regeringen fått möjlighet att i särskilda fall medge nedsättning av eller befrielse från energi- och koldioxidskatt på bränslen som används i försöksverksamhet inom ramen för pilotprojekt som syftar till att utveckla mer miljövänliga bränslen. Bestämmelsen motsvaras av artikel 8.2 d i mineraloljedirektivet. Regeringen har under åren 1995–2002 fattat beslut om skattelättnader för ett antal företag med stöd av denna bestämmelse. I sammanhanget kan nämnas att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 lade fast huvudkomponenterna för en ny skattestrategi för alternativa drivmedel. Enligt strategin kan nedsättning ske antingen via pilotprojekt, för vilka medges befrielse från både energi- och koldioxidskatt, eller genom generell koldioxidskattebefrielse för koldioxidneutrala drivmedel. Regeringen anser att det är angeläget att skattestrategin kan börja tillämpas så snart erforderliga godkännanden erhållits från rådet och EG-kommissionen (se prop. 2002/03:1 s. 187).

13.2.1. Särskilt om energiskatt

Energiskatten på bränslen utgår med ett bestämt belopp per vikt eller volymenhet. För närvarande är skattesatserna inte proportionella mot energivärdet. Däremot är skattesatserna på oljebränslen

1 Alla bränslen som används för motordrift beskattas (2 kap. 4 § LSE). Genom undantaget uppnås skattebefrielse för trädbränslen som används i gasturbinen, eftersom sådan användning definitionsmässigt är motordrift.

och bensin differentierade utifrån miljöklasser. Genomgående gäller att det bränsle som har bäst miljöegenskaper också har lägst skattesats. Vidare är skattesatserna för gasol, metan och naturgas differentierade beroende på om bränslet används som drivmedel eller för annat ändamål (uppvärmning).

När det gäller den framtida utformningen av energiskatten har Skatteväxlingskommittén i sitt slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11) föreslagit en omstrukturerad energiskatt proportionell mot energiinnehållet (se avsnitt 2.5.2). Några sådana förändringar har emellertid ännu inte vidtagits.

13.2.2. Särskilt om koldioxidskatt

Koldioxidskatt tas ut på alla fossila bränslen. I likhet med energiskatten tas koldioxidskatten ut med ett bestämt belopp per vikt- eller volymenhet. Koldioxidskattebeloppen är dock beräknade utifrån en enhetlig grund, kolinnehållet i respektive bränsle. Sedan den 1 januari 2003 motsvarar koldioxidskatten 76 öre per kilo utsläpp koldioxid. Liksom vad som gäller för energiskatten är skattesatsen på gasol, metan och naturgas beroende på om bränslet används som drivmedel eller för annat ändamål.

Tabell 13.1. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen den 1 januari 2003 (icke-industriell förbrukning)

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp (kr per enhet)

enhet Energiskatt

Koldioxidskatt Summa skatt

Mineraloljor 1.

2710 00 26, Bensin som uppfyller 2710 00 27, krav för 2710 00 29 eller

a) miljöklass 1

2710 00 32 -motorbensin

2,94

1,77 4,71

-alkylatbensin1 1,41

1,77 3,18

b) miljöklass 2

2,97

1,77 4,65

per liter

2.

2710 00 26, Annan bensin än

3,63

1,77 5,40

2710 00 34 eller som avses under 1 2710 00 36

per liter

3.

2710 00 51, Eldningsolja, 2710 00 55, dieselbrännolja, 2710 00 69 eller fotogen, m.m. 2710 00 74–78

a) märkt olja2

720

2 174 2 894

b) omärkt olja 3 miljöklass 1

1 004

2 174 3 178

miljöklass 2

1 243

2 174 3 417

miljöklass 3 eller

1 556

2 174 3 730

inte tillhör någon miljöklass

per m 3

4.

ur 2711 12 11- Gasol som används för 2711 19 00

a) drift av motordrivet

0

1 322 1 322

fordon, fartyg eller

luftfartyg

b) annat ändamål än

141

2 286 2 427

som avses under a

per 1 000 kg

5.

Ur 2711 29 00 Metan som används för

a) drift av motordrivet

0

1 087 1 087

fordon, fartyg eller

luftfartyg

b) annat ändamål än

233

1 628 1 861

som avses under a

per 1 000 m 3

Övriga bränslen 6.

2711 11 00, Naturgas som används 2711 21 00 för

a) drift av motordrivet

0 1 087 1 087

fordon, fartyg eller

luftfartyg

b) annat ändamål än

233 1 628 1 861

som avses under a

per 1 000 m 3

§

2701, 2702 Kolbränslen

307 1 892 2 199

eller 2704

per 1 000 kg

8.

2713 11 00- Petroleumkoks

307 1 892 2 199

2713 12 00

per 1 000 kg

3803 00 10 Råtallolja

2 894

-2 894

per m 3

1 Den särskilda skattesatsen för alkylatbensin gäller från den 15 november 2002. 2 Märkt olja får användas i stationära motorer samt för uppvärmningsändamål. Sådan olja får även användas i båtar för vilka fartygstillstånd meddelats. Vidare får Försvarsmakten m.fl. statliga myndigheter använda märkt olja i båt. Om det finns särskilda skäl kan även medgivande lämnas för annan båt. 3 Omärkt olja används för drift av motordrivna fordon samt i båtar som inte uppfyller kriterierna för att få använda märkt olja.

13.3. Svavelskatt på bränslen

Svavelskatt tas enligt 3 kap. 2 § LSE ut för torvbränsle2, kolbränsle, petroleumkoks och andra fasta eller gasformiga produkter med 30 kronor per kilo svavel i bränslet. Flytande bränslen beskattas med 27 kronor per kubikmeter för varje tiondels viktprocent svavel i bränslet. Om svavelinnehållet är högst 0,05 viktprocent tas skatten inte ut för flytande eller gasformiga bränslen. Vid bestämning av skatten skall avrundning göras uppåt till närmaste tiondels viktprocent. Om svavelinnehållet överstiger 0,05 viktprocent, men inte 0,2 viktprocent skall dock avrundning göras till 0,2 viktprocent. Om svavelutsläppen begränsas genom rening eller genom att en del av svavlet binds i aska eller i någon produkt återbetalas skatten för den mängd svavel som därmed inte släpps ut till luften. Bränslen som används för att framställa produkter av andra mineraliska produkter än metaller, dvs. kalk, sten och

2 Svavelskatt tas inte ut för torv som används för annat ändamål än förbränning, t.ex. jordförbättring.

cement, samt de som används i sodapannor inom skogsindustrin belastas inte med svavelskatt.

13.4. Allmänt om nedsättningsreglerna

Sedan LSE trädde i kraft den 1 januari 1995 har lagen genomgått ett flertal förändringar. Detta har efterhand lett till att lagen blivit alltmer svåröverskådlig, kanske framför allt vad gäller de olika möjligheterna till skattenedsättning. Förhållandet har emellertid uppmärksammats av lagstiftaren som från den 1 oktober 2001 beslutat om ändringar i LSE med motivet att förenkla tillämpningen av reglerna om skattebefrielse. Några materiella ändringar avsågs inte. Genomgående används termen skattebefrielse när skattelättnader kan komma i fråga.

Med den nya utformningen av lagen har man försökt samla de flesta situationer som kan medföra skattebefrielse i ett nytt kapitel (6 a). I kapitlet anges med hjälp av en tabell vilka ändamål som medför skattebefrielse, vilket bränsle som kan komma ifråga för skattebefrielse och hur stor skattebefrielsen är.

Förutom reglerna om skattebefrielse i 6 a kap. 1 § LSE finns även de särskilda reglerna för energiintensiv verksamhet (0,8- och 1,2procentsreglerna) samt därutöver vissa särskilda regler som rör diplomater m.m.

I bestämmelserna anges inte hur skattebefrielsen åstadkoms. Detta regleras i stället särskilt i LSE:s kapitel 7–9. I det sammanhanget får den som är skattskyldig del av sin skattebefrielse genom avdrag och den som är skattebefriad förbrukare kan köpa bränslet helt eller delvis skattebefriat. Den som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare får del av skattebefrielsen genom återbetalning.

13.4.1. Möjligheter till befrielse enligt 6 a kap. 1 § 1–13 LSE

Avsnittet följer den uppställning som framgår av tabellen i 6 a kap. 1 § LSE. Varje punkt inleds med en återgivning av den aktuella lagtexten. Punkterna 10 och 11 har dock skrivits ihop eftersom de materiellt sett är identiska, men avser olika sektorer av näringslivet. För följande ändamål medges skattebefrielse:

Punkten 1 – Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

Enligt denna bestämmelse medges befrielse för skatt på bränsle som används som råvara, vid kemiska reduktioner inom den kemiska processindustrin samt vid reduktionsprocesser, t.ex. masugnsprocessen. Med råvara bör avses bränsle som direkt – kemiskt oförändrat – ingår i tillverkade produkter, som t.ex. kol i kolstybb och elektrodmassa eller som beståndsdel i olika slag av reningsfilter.

I vissa fall kan det ifrågasättas om bränslet i en enskild process används enbart för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller om en viss del kan anses gå åt till uppvärmning. Typexempel är när en del av bränslet tjänar till att skapa och upprätthålla temperatur och andra processförhållanden, som behövs för att en reduktionsprocess skall kunna genomföras. Det är av processtekniska skäl inte möjligt att göra någon direkt uppmätning av hur stor mängd bränsle som i dessa fall går åt till respektive ändamål. För att i sådana fall kunna medge skattebefrielse har lagstiftaren infört bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som förbrukats i en process där bränslet ”i allt väsentligt” används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (huvudsaklighetsprincipen).

Bestämmelsens utformning innebär att en huvudsaklighetsbedömning måste göras för att rätten till skattebefrielse skall kunna avgöras. Ett riktmärke för huvudsaklighetsprincipen uttalades i förarbetena till bestämmelsens införande. Det var att om 70–75 procent av den totala bränsletillförseln i en process förbrukats för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, medges även avdrag för skatten på resterande 25–30 procent.

Punkten omfattar samtliga bränslen och medger, om förutsättningarna är uppfyllda, hel befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatt.

Skattebefrielse för mineraloljor som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning följer av mineraloljedirektivet. Motsvarande princip för kol och naturgas gäller allmänt i de medlemsstater som idag beskattar dessa bränslen och ligger till grund för det nya, i mars 2003 överenskomna energibeskattningsdirektivet.

Punkten 2 – Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel

Beteckningen spårbundet transportmedel är avsett att omfatta samtliga fordon som är inrättade för färd på skenor. Frånsett bensin och omärkt olja omfattar bestämmelsen samtliga bränslen och medger i förekommande fall hel befrielse från energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Gemenskapsrättsligt stöd för bestämmelsen finns i artikel 8.2 c i mineraloljedirektivet.

Punkten 3 – Förbrukning i skepp, när skeppet inte används för privata ändamål

Med skepp avses fartyg som har ett skrov vars största längd är minst tolv meter och vars största bredd är minst fyra meter. Övriga fartyg kallas båtar (1 kap. 6 § LSE).

Frånsett bensin och omärkt olja omfattar bestämmelsen samtliga bränslen och medger hel befrielse från energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Stöd för bestämmelsen finns i artikel 8.1 i mineraloljedirektivet.

Punkten 4 – Förbrukning i båt för vilken medgivande enligt 2 kap. 9 § LSE eller fartygstillstånd enligt fiskelagen (1993:787) meddelats när båten inte används för privat ändamål

Dispensbestämmelsen i 2 kap. 9 § LSE infördes bland annat med motiveringen att problem befarades uppkomma i de fall myndigheter disponerar över såväl skepp som båtar och skulle behöva hantera såväl märkt som omärkt olja.

Vad beträffar de båtar för vilka fartygstillstånd meddelats likställer bestämmelsen dessas beskattning med de yrkesmässigt framförda skepp som regleras i punkten 3. Bestämmelsen omfattar samtliga bränslen med undantag för bensin och omärkt olja och medger hel skattebefrielse.

Punkten 5 a) – Förbrukning i luftfartyg, när luftfartyget inte används för privat ändamål

Bestämmelsen grundar sig på artikel 8.1 i mineraloljedirektivet där det föreskrivs att medlemsstaterna inte får beskatta mineraloljor som är avsedda att användas för annan flygning än privat nöjesflygning. Hel skattebefrielse medges således. Annan bensin än flygbensin medför inte rätt till skattebefrielse.

Punkten 5 b) – Förbrukning i luftfartyg, när luftfartyget används för privat ändamål eller i luftfartygsmotorer i provbädd eller i liknande anordning

Denna bestämmelse stöder sig i den del den avser privat nöjesflygning på ett s.k. 8.4-beslut (se avsnitt 12.3.1) enligt vilket Sverige givits rätt att undanta även annan luftfart än yrkesmässig luftfart från beskattning. Syftet bakom införandet av bestämmelsen var huvudsakligen att undvika de tillämpningsproblem som skulle kunna uppstå med skilda regler för privat respektive yrkesmässig luftfart.

Vad beträffar skattefriheten för bränsle som används vid testning av flygmotorer finns stöd för detta i artikel 8.2 i mineraloljedirektivet, vilket tillsammans med den generella skattefriheten för flygbränslen av lagstiftaren ansetts utgöra skäl för skattebefrielse. Befrielsen gäller endast för flygbensin och flygfotogen.

Punkten 6 – Förbrukning vid framställning av mineraloljeprodukter, kolbränslen, petroleumkoks och andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren

Enligt bestämmelsen medges hel skattebefrielse för bränslen som används vid framställning av dels mineraloljeprodukter, dels sådana skattepliktiga produkter som definitionsmässigt inte är mineraloljor. Bestämmelsen grundar sig på artikel 4.3 i mineraloljedirektivet.

Punkten 7 – Förbrukning vid framställning av skattepliktig elektrisk kraft, med de begränsningar som följer av 3 §

Bestämmelsen innebär att det bränsle som används till framställning av skattepliktig el befrias från såväl energi- som koldioxidskatt. Skatt på el tas i stället ut i förbrukarledet med stöd av 11 kap. LSE (se avsnitt 13.5 nedan). Skattebefrielse enligt punkten 7 får därmed till följd att dubbelbeskattning undviks.

Om värme produceras samtidigt som el i en kraftvärmeanläggning gäller befrielse från hälften av energiskatten på det bränsle som förbrukas för framställning av nyttiggjord värme. Bestämmelsen innebär alltså att full koldioxidskatt och 50 procent av den generella nivån på energiskatten betalas för bränslen som används för värmeproduktion (se 6 a kap. 3 § LSE).3 Regeringen har emellertid föreslagit förändringar av kraftvärmebeskattningen, vilka berörs i avsnittet 13.6.3 nedan.

Punkten 8 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i metallurgiska processer

I begreppet metallurgiska processer anses ingå den del av processen som börjar med sintertillverkning och slutar med göt, ämnen eller gjutgods. Bestämmelsen omfattar kolbränslen och petroleumkoks och medger hel befrielse från energi- och koldioxidskatt.

Bestämmelsen infördes ursprungligen 1984. Den bibehölls vid LSE:s tillkomst med motiveringen att den var avsedd att gälla tills vidare och i avvaktan på en gemensam kolbeskattning inom EU.

Skattebefrielse för bränslen i metallurgiska processer kan dock medges redan genom tillämpning av bestämmelsen i 6 a kap. 1 § 1 LSE, dvs. enbart med stöd av skattefriheten för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller i förening med huvudsaklighetsprincipen.

3 Vissa särbestämmelser gäller för råtallolja eftersom detta bränsle endast beskattas med energiskatt och inte koldioxidskatt (jfr 2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE och 6 a kap. 3 § LSE).

Punkten 9 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet

Denna punkt utgör tillverkningsindustrins generella möjlighet till skattebefrielse. Bestämmelsen omfattar inte bensin eller märkt olja enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE och är inte heller direkt tillämplig för råtallolja. Övriga bränslen omfattas dock och medges befrielse med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten. Genom en hänvisning i 6 a kap. 2 § LSE ges skattebefrielse för råtallolja i samma omfattning som för övriga bränslen.4Den skattenivå som uppnås genom tillämpning av bestämmelsen brukar normalt kallas industriskattesatsen (aktuella skattesatser återges i tabell 13.2). De två begreppen ”industriell verksamhet” och ”tillverkningsprocessen” behandlas närmare nedan.

Industriell verksamhet

När det gäller begreppet industriell verksamhet har lagstiftaren uttryckt att den officiella statistik som används för näringsgrensindelning (Standard för svensk näringsgrensindelning, SNI 92) kan ge vägledning om vilka verksamheter som omfattas av begreppet. I det här sammanhanget betraktas avdelningarna C (utvinning av mineral, koder 10–12) och D (tillverkning, koder 15–37) som industriell verksamhet. Detta har bland annat inneburit att tvätteriverksamhet, som återfinns i gruppen servicenäringar Industri- och institutionstvätt (SNI 9301), betalar full skatt för sin ofta höga energiförbrukning (se avsnitt 15.1.1). Detta utesluter inte att delar av verksamheten kan anses som industriell verksamhet, innebärande att energiförbrukningen för dessa delar får nedsatt skatt. I tidigare förarbeten till bestämmelsen har det uttalats att begreppet industriell verksamhet bör tolkas generöst och att riktpunkten därvid främst bör vara att undvika konkurrenssnedvridningar (SkU 1976/77:22 s. 13). Enligt uppgift har beskattningsmyndigheten emellertid endast i ett fåtal fall låtit andra företag än sådana som omfattas av SNI-avdelningarna C och D komma ifråga för skattenedsättning. I departementspromemorian En

4 Eftersom råtallolja endast beskattas med energiskatt (som motsvarar övriga bränslens sammanlagda energi- och koldioxidskatt) skulle en direkt tillämpning av punkten 9 medföra en totalt sett lägre skattebefrielse för råtallolja än för övriga bränslen. Detta undviks genom särregleringen i 6 a kap. 2 § LSE.

utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) anförs som exempel på områden där gränsdragningsproblem förekommer bland annat konstnärlig kontra industriell verksamhet (glasblåsning, skulptörer etc.) samt mellan tryckerier och övrig databehandling. Det sistnämnda fallet utgör ett exempel på ett område där den tekniska utvecklingen medfört tolkningsproblem.

Tillverkningsprocessen

För nedsättning krävs inte endast att förbrukningen skall ha ägt rum i industriell verksamhet utan även att den skall ha ägt rum i tillverkningsprocessen.

Till ledning för tolkning av begreppet har RSV givit ut RSV:s allmänna råd om beskattning av bränslen enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (RSV 2002:18). I de allmänna råden uttalar RSV följande:

Bedömningen av tillverkningsprocessens omfattning, dvs. när den skall anses påbörjad respektive avslutad, bör utgå från de företagsekonomiska huvudfunktionerna tillverkning, försäljning, administration samt forskning och utveckling (FOU). Man bör inte göra en geografisk koppling till arbetsställe när det gäller en tillverkningsprocess utan funktionen som sådan bör vara avgörande. T.ex. bör varmhållning av råvaror, som sker i ett lager som är avskilt från det område där tillverkningen äger rum, anses vara en del av tillverkningsprocessen. Energiförbrukning som sker i och kring byggnad och mark som är knuten till pågående förädling – antingen sammansättningsproduktion, detaljtillverkning eller sönderdelande produktion – bör anses förbrukad i tillverkningsprocessen. Således får bränsleförbrukning i lokaler där verksamhet bedrivs som har samband med tillverkningen, t.ex. kontorslokaler avsedda för inköp till, planering och styrning av produktionen (driftskontor), driftslaboratorier och andra lagerutrymmen än färdigvarulager anses vara hänförlig till sådan verksamhet som hör till tillverkningen. Till försäljningsverksamhet bör hänföras lagerhållning av produkter som är färdiga för försäljning. Energi som förbrukats i och kring byggnad och mark där sådan lagerhållning bedrivs, t.ex. för varmhållning eller kylning av färdigproducerade varor, eller i övrigt för försäljningsverksamheten, bör således inte anses ha förbrukats i tillverkningsprocessen. Verksamheten i och kring huvud- och försäljningskontor bör inte betraktas som sådan verksamhet som har samband med tillverkningsprocessen. När det gäller laboratorier bör innebörden av begreppet FoU enligt bokföringsnämndens rekommendation BFN R 1, Redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader vara vägledande.

Verksamhet som är knuten till grundforskning bör inte anses hänförlig till tillverkningsprocessen, medan däremot tillämpad forskning och utvecklingsarbete bör räknas dit.

Beträffande bedömningen av tillverkningsprocessens omfattning vid förbrukning av el har RSV där gjort motsvarande uttalanden som på bränslesidan i RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1).

I praxis finns det flera avgöranden som berör de gränsdragningsproblem som bestämmelsen ger upphov till. Som exempel refereras ett par av de senare rättsfallen på området.

I Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål nr 3462–1999 av den 26 mars 2001 handlade det om bränsle som förbrukats vid turbintillverkning i samband med leverans- och typprov, som utfördes på en av ett bolag tillverkad gasturbin, vilken ingår i en anläggning för kraftgenerering och som driver en generator. Proven skedde på tillverkarens provplats i samband med att anläggningen såldes till utlandet. Fråga var om bränslet förbrukats inom tillverkningsprocessen. Kammarrätten konstaterade att bränslet förbrukades innan produkten var klar för leverans från arbetsstället och således i tillverkningsprocessen. Bolagets bränsleförbrukning skulle därför beskattas i nivå med industriskattesatsen.

I Regeringsrättens dom i målet RÅ 2002 ref. 16 var det fråga om hur förbrukning av el i lagerlokaler skulle bedömas. Skatterättsnämnden anförde i sin bedömning, vilken Regeringsrätten instämde i, att lagerhållning av produkter som är färdiga för försäljning bör hänföras till försäljningsverksamhet och inte till tillverkningsprocessen. Nollskattesatsen för el ansågs därför inte tillämplig på aktuell elförbrukning.

Punkterna 10 och 11 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling samt i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet

Genom punkterna 10 och 11 är de i bestämmelsen angivna näringarna i energiskattesammanhang jämställda med tillverkningsindustrin. Skattebefrielse medges med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten. Liksom vad som gäller för tillverkningsindustrin omfattas inte bensin eller märkt olja enligt

2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE. Inte heller är punkterna direkt tillämpliga för råtallolja. På samma sätt som enligt punkten 9 ges råtalloljan skattebefrielse först genom en hänvisning i 6 a kap. 2 § LSE.

Eftersom det i det här sammanhanget endast är växthusodlarna som kan få sina skattelättnader genom godkännande som skattebefriade förbrukare har näringarna lagtekniskt delats upp på två punkter. Skattelättnaderna för annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än växthusodling och yrkesmässig skogs- och vattenbruksverksamhet uppnås genom återbetalning.

Punkten 12 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i sodapannor, lutpannor, metallurgiska processer eller i processer för framställning av andra mineraliska ämnen än metaller

Bestämmelsen innebär att avdrag får göras för svavelskatten på bränsle som förbrukats i processer för framställning av t.ex. tegel, cement, kalk och mineralull. Den innebär också avdragsrätt för svavelskatt på bränsle som förbrukats i sodapannor eller lutpannor. Med sodapannor avses de särskilda pannor inom skogsindustrin i vilka främst restprodukter från massaproduktionen förbränns för kemikalieåtervinning och energiändamål. Motsvarande pannor finns i sulfitmassaindustrin och kallas allmänt lutpannor.

Punkten 13 – Förbrukning vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar

Befrielse enligt denna bestämmelse medges med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten på bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b (dvs. högbeskattad eldningsolja, dieselbrännolja och fotogen) och som förbrukats vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar.

Beträffande bestämmelsen påtalar Riksskatteverket i Handledning för punktskatter 1997 (s. 225) att bestämmelsens utformning även medger avdrag för annat fordon än sådana som är special-

byggda för ändamålet, under förutsättning att fordonet inte är att anse som personbil, lastbil eller buss.

Bestämmelsen infördes på initiativ av skatteutskottet (1994/95:SkU 28) i samband med att trafikbeskattningen av arbetsfordon breddades till att gälla även fordon som används i industriell tillverkning. Utskottet hade erfarit att det i vissa gruvor förekom att malmen uppfordrades med motordrivna fordon specialbyggda för ändamålet. Enligt utskottets mening borde dessa specialfordon även fortsättningsvis omfattas av industriskattesatsen.

Tabell 13.2. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen den 1 januari 2003 (vid förbrukning för uppvärmning och drift av stationära motorer inom vissa sektorer1), 6 a kap. 1 § 9–11 LSE

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp (kr per enhet) enhet Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt Mineraloljor

3. 2710 00 51,

Eldningsolja,

2710 00 55, dieselbrännolja, 2710 00 69 eller fotogen, m.m. 2710 00 74–78

a) märkt olja

0

543,50 543,50

per m 3

4. ur 2711 12 11-

Gasol

0

571,50 571,50

2711 19 00

per 1 000 kg

5. ur 2711 29 00

Metan

0

407

407

per 1 000 m 3

Övriga bränslen

6. 2711 11 00,

Naturgas

0

407

407

2711 21 00

per 1 000 m 3

7. 2701, 2702

Kolbränslen

0

473

473

eller 2704

per 1 000 kg

8. 2713 11 00-

Petroleumkoks

0

473

473

2713 12 00

per 1 000 kg

3803 00 10 Råtallolja

543,50

- 543,50

per m 3

1

Skattesatserna avser förbrukning vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, förbrukning vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling samt förbrukning i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller

vattenbruksverksamhet.

13.4.2. De särskilda reglerna för energiintensiv verksamhet

0,8-procentsregeln

Regeln återfinns i 9 kap. 9 § LSE och kan tillämpas av företag som förbrukar bränsle i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling och i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet. Dessa näringar är de som anges i 6 a kap. 1 § 9–11 LSE. Samtliga skattepliktiga bränslen omfattas av bestämmelsen. Den omfattar dock inte skatt på bränsle som förbrukats för drift av motordrivna fordon. Regeln innebär att den del av skatten som överstiger 0,8 procent av ett företags försäljningsvärde sätts ned till 24 procent av koldioxidskattenivån. För råtallolja sker nedsättningen utifrån energiskattenivån eftersom koldioxidskatt inte utgår på råtallolja. Nedsättningen får dock inte medföra att gemenskapens minimiskattesatser (se tabell 12.1) underskrids. Sverige har igenom beslut den 12 mars 2001 (se avsnitt 12.3.1) medgivits undantag enligt artikel 8.4 i mineraloljedirektivet att tillämpa 0,8procentsregeln. Tillåtelsen löper ut den 31 december 2006.

1,2-procentsregeln

Den här regeln är inte intagen i LSE utan återfinns i en övergångsbestämmelse, vars giltighetstid, efter att ha förlängts vid flera tillfällen, löper ut den 31 december 2003. Regeln avser nedsättning av koldioxidskatt på andra bränslen än mineraloljor, dvs. kol och naturgas och kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Bestämmelsen är en takregel där skattebelastningen på de aktuella bränslena begränsas till 1,2 procent av försäljningsvärdet. Överstigande skatt sätts alltså ned till noll. Regeln infördes i syfte att för vissa företag lindra övergången till en högre skattenivå samt att ge dessa företag en möjlighet att anpassa sig efter de nya reglerna. I samband med att regeln senast förlängdes uttalade regeringen att skattelättnader kan komma att behövas så länge inte samtliga fossilbränslen beskattas i konkurrentländerna (se prop. 2002/03:1 s. 186).

13.4.3. Övriga undantagsregler i LSE

Förutom de nu nämnda reglerna finns även vissa regler om skattelättnader i 9 kap. 1 och 3 §§ LSE. I dessa paragrafer regleras skattebefrielse för bränsle som förvärvats av diplomater samt för bensin för annat än privat ändamål som förbrukats i skepp eller båtar och för märkt olja som för sådant ändamål förbrukats i båt utan fartygstillstånd.

13.5. Skatt på el

13.5.1. Energiskatt på el

Energiskatt tas enligt 11 kap. LSE ut på el vid leverans till slutanvändare. I normalfallet är det elleverantören som är skyldig att betala skatten. För att undvika dubbelbeskattning tas varken energi- eller koldioxidskatt ut på bränslen som använts för att framställa el (6 a kap. 1 § 7 LSE). Skatten är differentierad beroende på vem som konsumerar elen och var i landet den förbrukas (se tabell 13.3).

Den som yrkesmässigt levererar el som framställts i ett vindkraftverk i Sverige får göra avdrag med 18,1 öre per kWh. Detta är den s.k. miljöbonusen för vindkraftverk. Tidigare var avdraget knutet till den högsta skattesatsen på el. Anknytningen togs emellertid bort fr.o.m. den 1 januari 2002 med motiveringen att stödet till vindkraften borde övervägas samlat (se prop. 2001/02:1 s. 199). I energipropositionen anför regeringen att miljöbonusen skall behållas under en övergångperiod på sju år samtidigt som en nedtrappning med början 2002 sker (se prop. 2001/02:43 s. 100 ff.).

Tabell 13.3. Energiskatt på el den 1 januari 2003, öre per kWh

Typ av konsumtion Energiskatt

1. Vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller vid yrkesmässig växthusodling

0

2. Annan förbrukning än under 1 som äger rum i vissa kommuner i norra och mellersta Sverige

1

16,8

3. El-, gas, värme-, eller vattenförsörjning i andra kommuner än de som avses under 2

1

20,2

4. Övrig förbrukning

22,7

1

För el som under tiden den 1 november–den 31 mars förbrukas i elektriska pannor som ingår i

en elpanneanläggning vars installerade effekt överstiger 2 MW utgör energiskatten de under 2 och 3 angivna beloppen med ett tillägg av 2,4 respektive 2,5 öre per kWh.

13.5.2. Återbetalning av energiskatt på el

Om el har förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i yrkesmässig skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet gäller enligt 11 kap. 12 § första stycket att energiskatten efter ansökan återbetalas av beskattningsmyndigheten. Detta innebär i praktiken att en nollskattesats, i likhet med vad som gäller för tillverkningsindustrin och växthusnäringen, även gäller för dessa sektorer.

13.5.3. Produktionsskatter på el

Några renodlade produktionsskatter på el finns inte numera. Den tidigare produktionsskatten på el producerad i vissa vattenkraftverk gjordes från den 1 januari 1997 om till en förhöjd fastighetsskatt. Sedan den 1 januari 1999 motsvarar dock skattesatsen den normala skattesatsen för industrifastigheter, dvs. 0,5 procent av markvärdet, vilket innebär att den del av skatten som svarade mot den tidigare produktionsskatten inte längre finns.

Även den särskilda skatten för elektrisk kraft från kärnkraftverk har avskaffats. Skatten har i stället fr.o.m. den 1 juli 2000 gjorts om till en effektskatt och regleras i lagen (2000:466) om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer. Skatten utgör för varje kalendermånad 5 514 kronor per megawatt av den högsta tillåtna termiska effekten i kärnkraftsreaktorn. Produktionsanläggningen beskattas således med en fast skatt. Om en kärnkraftsreaktor har varit ur drift under en sammanhängande period av mer än 90 kalenderdygn, får avdrag med 181 kronor per MWh göras för det antal kalenderdygn som överstiger 90. Skattskyldig är den som har tillstånd att inneha och driva en kärnkraftsreaktor.

13.6. Allmänt om kraft- och värmeframställning

Med kraftvärmeverk avses vanligen en anläggning avsedd för samtidig produktion av el och värme där båda produkterna nyttiggörs. I ett kondenskraftverk, som kan använda liknande teknik som ett kraftvärmeverk, tas däremot endast elen och inte spillvärmen tillvara.

I kraftvärmeproduktionen används såväl fossila bränslen som biobränslen. Genom sin högre verkningsgrad har kraftvärmeverken stora miljöfördelar jämfört med konventionell kondenskraft.

Ett kraftvärmeverk som baseras på ångkraftsprocessen brukar ibland kallas mottrycksanläggning eller, om den är en del av en industrianläggning, industriellt mottryck.

I ett (fjärr-) värmeverk produceras endast värme och alltså inte någon el.

13.6.1. Beskattning vid värmeframställning utanför industrin

Till skillnad mot vad som gäller för el beskattas inte den färdiga värmeprodukten. I Skatteväxlingskommitténs slutbetänkande (SOU 1997:11) föreslås emellertid att en skatt på värme införs enligt samma principer som dagens energiskatt på el. Någon sådan skatt har emellertid ännu inte införts. För närvarande beskattas således bränslen som används för värmeproduktion enligt följande.

Vid samtidig produktion av värme och el i en kraftvärmeanläggning gäller befrielse från såväl energi- som koldioxidskatt på det bränsle som använts för elproduktionen. Riksskatteverket anser dock att fem procent av tillfört bränsle vid kondenskraftproduktion och 1,5 procent av det bränsle, som hänförs till elproduktion vid kraftvärmeproduktion i ett kraftvärmeverk skall beskattas som intern förbrukning och är därmed beskattningsbart med energi- och koldioxidskatt (se Riksskatteverkets allmänna råd, RSV 2002:18). Den el som korresponderar med den beskattade bränsleinsatsen anses inte skattepliktig. Vidare får avdrag göras för hälften av energiskatten på den del av bränslet som förbrukats för framställning av nyttiggjord värme. För användning av skattepliktigt bränsle i värmeproduktion betalas alltså full koldioxidskatt och 50 procent av den generella nivån på energiskatten. Utöver den generella skattelättnaden som tillkommer tillverkningsindustrin m.fl. finns inte någon skattelättnad för bränsle som används för ren värmeproduktion. Detta innebär att det vid enbart värmeproduktion såsom i t.ex. fjärrvärmeverk utgår full energiskatt och koldioxidskatt på användningen av skattepliktiga bränslen. Däremot tillämpas en 2,4 öre per kWh lägre skattesats när el används för värmeframställning (11 kap. 3 § LSE).

Vid samtidig användning av skattepliktigt och icke skattepliktigt bränsle får, om inte annat visas, först de skattepliktiga bränslena

anses förbrukade för framställning av skattepliktig el, därefter för icke skattepliktig el, och sist för värme. Den skattskyldige får fritt välja turordning mellan de skattepliktiga bränslena. I en del biobränsleeldade anläggningar är det av tekniska skäl nödvändigt med en viss inblandning av fossila bränslen. Dock föreligger nu ett förslag om att införa en regel om proportionering av insatsbränslena (se avsnitt 13.6.3 nedan).

13.6.2. Beskattning vid värmeframställning inom industrin

Vid kraftvärmeproduktion inom tillverkningsindustrin5 (s.k. industriellt mottryck) tillämpas de nedsättningsregler som gäller för dessa näringar, dvs. ingen energiskatt och 25 procent koldioxidskatt på insatt skattepliktigt bränsle. Om förutsättningarna för detta är uppfyllda kan ytterligare nedsättning av koldioxidskatten ske med stöd av 0,8-procentsregeln. Cirka 85 procent av det industriella mottrycket finns inom massa- och pappersindustrin.

Dessa regler tillämpas enligt 9 kap. 5 § LSE även vid värmeleveranser från ett externt kraftvärmeverk till företag inom de berörda sektorerna. För den del av det industriella mottrycket som hänför sig till elproduktionen gäller dock samma regler som för övrig elproduktion, dvs. varken energi- eller koldioxidskatt betalas för den delen av bränsleinsatsen.

Om mottagaren av värmen är berättigad till ytterligare nedsättning av koldioxidskatten med tillämpning av 0,8-procentsregeln gäller dessa skattelättnader även vid externa värmeleveranser till mottagaren. En översikt över kraft- och värmebeskattningen ges i figur 13.1 nedan.

13.6.3. Planerade förändringar av kraftvärmebeskattningen

Finansdepartementet har i en promemoria (ärende nr Fi2002/2635) av den 5 juli 2002 föreslagit förändringar för kraftvärmebeskattningen tänkta att träda i kraft den 1 januari 2003 (se avsnitt 2.1.3). Regeringen lämnade i budgetpropositionen för år 2003

5 Bestämmelsen är i och för sig generellt tillämplig för samtliga nedsättningsberättigade sektorer, dvs. inom tillverkningsindustrin, vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling och i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet (se 6 a kap. 1 § 9–11 LSE), men har av naturliga skäl sin praktiska betydelse inom tillverkningsindustrin.

förslag, som i princip överensstämde med promemorian. Riksdagen avslog dock regeringens förslag, eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr. 2002/03:24). Regeringen poängterade i propositionen att förändringarna är temporära i förhållande till föreliggande arbete. Förslaget gick ut på att skattereglerna för kraftvärmeproduktion i fjärrvärmen likställs med dem som gäller för industrins mottrycksproduktion. Vidare föreslogs bland annat att regler om proportionering skall införas för att fördela insatta bränslen på elproduktion respektive värmeproduktion. Detta till skillnad mot vad som nu gäller där den skattskyldige själv får välja ordningen mellan bränslena vid beräkning av skatteavdragen. Det bakomliggande syftet till denna förändring är att inte försämra biobränslenas konkurrenskraft.

Figur 13.1. Schema över beskattning av bränslen som används för el- och värmeproduktion1

Produktion av: Ordinär kraftvärme Kraftvärme inom industrin (industriellt mottryck) 2

Annan värmeproduktion inom industrin 2

Värmeverk Kondenskraftverk

Värme

50 % energiskatt 100 % koldioxidskatt

0 % energiskatt 25 % koldioxidskatt

0 % energiskatt 25 % koldioxidskatt

100 % energiskatt 100 % koldioxidskatt

---

El

0 % energiskatt 0 % koldioxidskatt

0 % energiskatt 0 % koldioxidskatt

--- ---

0 % energiskatt 0 % koldioxidskatt

1 Observera dock att viss del av produktionen av el (enligt schablon) skall anses använd för egenförbrukning. Schablonvärdena utgör för vattenkraft 1 procent, mottryckskraft 1,5 procent och kondenskraft 5 procent. Bränsleåtgången som svarar mot dessa andelar av produktionen skall alltså beskattas (se avsnitt 7.1). 2 Gäller även vid externa värmeleveranser till tillverkningsindustrin.

13.7. Energiskatternas ekonomiska betydelse under den senaste femårsperioden

I tabellen nedan kan utläsas energiskatternas ekonomiska betydelse för statsfinanserna. Som synes har dessa intäkter ökat med cirka 5,5 miljarder kronor under den senaste femårsperioden. Även regeringens strategi att öka miljörelateringen genom att lägga ökad tyngd på koldioxidskatten kan utläsas genom att intäkterna från energiskatten minskat mellan åren 2000 och 2001 medan intäkterna från koldioxidskatten ökat under samma period.

Tabell 13.4. Intäkter från energiskatterna under åren 1997–2001, miljoner kronor i löpande priser

Skatter 1997 1998 1999 2000 2001

Energiskatt på bensin

19 417 19 513 19 752 19 411 17 628

Koldioxidskatt på bensin

4 780 4 648 4 690 4 623 6 487

Energiskatt på oljeprodukter1

6 049 6 868 6 918 7 633 6 417

Koldioxidskatt på oljeprodukter1

6 938 7 258 7 292 6 832 9 070

Energiskatt på övriga bränslen255 175 170 155 119 Koldioxidskatt på övriga bränslen2 873 889 829 790 900 Energiskatt på el 8 674 10 341 10 711 11 190 12 349 Råtallolja - - 20 30 29 Svavelskatt på bränslen 134 115 104 75 81 Produktionsskatt på el från vattenkraftverk

194 0 - - -

Produktionsskatt på el från kärnkraftverk3

1 478 1 537 1 553 1 726 1 841

Totalt:

48 398 51 344 50 488 51 114 54 921

Procent av statens skatteintäkter 8,41% 8,03% 7,51% 7,60% 8,02% Procent av BNP 2,65% 2,69% 2,52% 2,44% 2,53% 1 Diesel- och eldningsolja. 2 Kol, koks, naturgas m.m. 3 Sedan den 1 juli 2000 utgörs beloppen av skatt på termisk effekt.

Källa: Riksskatteverket och Ekonomistyrningsverket.

14. Energibeskattningen i omvärlden

I kapitlet ges en redogörelse för hur energi beskattas i omvärlden. Med tanke på vårt uppdrag tar framställningen framförallt sikte på hur näringslivets energianvändning beskattas samt förekomsten av eventuella undantag och nedsättningsregler.

Redogörelsen omfattar inte drivmedelsbeskattningen som är föremål för en separat utredning (Vägtrafikskatteutredningen, Fi 2001:08). Beskattningen av drivmedel berörs därför inte vidare.

För några nationer, Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland ges en mer ingående redogörelse. För att få en bredare bild av energibeskattningen redovisas ytterligare ett antal nationer, men mera översiktligt. Kapitlet avslutas med ett kort sammanfattande avsnitt vari bland annat använda källor anges.

För att underlätta jämförelser mellan de olika nationerna anges förekommande skattesatser genomgående i nationell valuta, euro och svenska kronor. De officiella växelkurserna per den 1 oktober 2002 har använts, vilket ger 1 euro=9,108 svenska kronor (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1).

14.1. Norden

I avsnittet behandlas energibeskattningen i Danmark, Finland och Norge. För dessa länder bör nämnas att Danmark och Finland, till skillnad mot Norge är medlemmar i EU. Norge är i stället med i EFTA (the European Free Trade Association) och har anslutit till EES-avtalet (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Målet med EES-avtalet är att stärka samarbetet mellan EG och EFTA så att EG:s inre marknad skall gälla även för EFTA-länderna. För energibeskattningens vidkommande innebär detta samarbete att det inte har någon nämnvärd betydelse att Norge står utanför EU.

För Danmark, Finland och Norge gäller i princip att samtliga fossila bränslen och el beskattas. Biobränsleanvändning är normalt

skattefri. När det gäller energibeskattningens uppbyggnad utgår den, i likhet med vad som gäller i Sverige, normalt från tre komponenter. Dessa utgörs av någon form av grundskatt (energiskatt), koldioxidskatt och någon tilläggsskatt (svavelskatt). Gemensamt för länderna är också att det förekommer särregleringar för industrins energianvändning. Utformningen av dessa skiljer sig dock åt mellan länderna.

14.1.1. Danmark

Mervärdesskatt på energi

Den danska mervärdesskatten är en generell konsumtionsskatt som utgår med 25 procent på de flesta varor, inklusive energi. Mervärdesskatten beräknas på energipriset inklusive eventuella energiskatter.

Allmänt om beskattningen av energi

År 1996 infördes det s.k. gröna skattepaketet efter kommissionens statsstödsgodkännande 1995 (stöd nr N459/95). Skattepaketet bygger på Danmarks miljömål och syftar bland annat till att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen. Ett annat syfte är att minska beroendet av fossila bränslen. Den centrala delen i skattepaketet är skatt på energiprodukter och el. För energibeskattningen gäller i huvudsak följande fem lagar:

  • Lov om afgift af mineralolieprodukter mv., jf. lovbekendtgorelse nr. 701 af 28. september 1998.
  • Lov om afgift af stenkul, brunkul og koks mv., jf lovbekendtgorelse nr. 702 af 28. september 1998.
  • Lov om afgift af elektricitet, jf. lovbekendtgorelse nr. 689 af 17. september 1998.
  • Lov om afgift af naturgas og bygas, jf. lovbekendtgorelse nr. 887 af 3. oktober 1996.
  • Lov om kuldioxidafgift af visse energiprodukter, jf. lovbekendtgorelse nr. 643 af 27. august 1998.

Skatt på bränslen

Danmark beskattar mineraloljor, naturgas och kolbränslen. Råtallolja beskattas inte. Skatterna är energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Energiskatten är differentierad utifrån energiinnehållet i de olika bränslena. Koldioxidskatten å sin sida skall relatera till nettoutsläppet av koldioxid. Liknande gäller för svavelskatten vars skattesats beror antingen av ett bränsles svavelinnehåll eller också av nettoutsläppet vid förbränning. För energiskatten och koldioxidskatten gäller vidare att det för vissa av de harmoniserade bränslena finns två nivåer av skattesatser. För att EG-anpassa lagstiftningen har Danmark nämligen infört vad som benämns referensskattesatser som motsvarar de normala skattesatserna men är omräknade enligt en oljetemperatur av 15°. Denna skattesats skall användas vid jämförelser med andra medlemsstater. Den normala skattesatsen som används vid betalning av skatterna utgår från en dansk genomsnittstemperatur på oljeprodukter av 8°. För skattesatser se tabell 14.1 på omstående sida. Förekommande referensskattesatser anges i not till tabellen.

Tabell 14.1. Skatter på bränslen och värme i Danmark den 1 januari 20021

Slag av bränsle (enhet)

Skattebelopp (per enhet)

Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt 2

DKK euro SEK DKK euro SEK DKK euro SEK

Lätt dieselolja 3(per liter)

- normal

2,6600 0,3581 3,2619 0,2700 0,0364 0,3311 2,9300 0,3945 3,5930

- lågsvavlig 2,4800 0,3339 3,0412 0,2700 0,0364 0,3311 2,7500 0,3703 3,3722 Dieselolja, fotogen och lätt eldningsolja3

(per 1 000 liter)

1 830 246 2244 270 36 331 2 100 283 2 575

Tjock eldningsolja

(per 1 000 kg)

2 060 277 2526 320 43 392 2 380 320 2 919

Fyringstjære4

(per 1 000 kg)

1 860 250 2 281 280 38 343 2 140 288 2 624

LPG3

(per 1 000 kg)

2 350 316 2 882 300 40 368 2 650 357 3 250

Raffinaderigas

(per 1 000 kg)

2 350 316 2 882 290 39 356 2 640 355 3 237

Stenkol, koks, kolslagg och koksgrus

(per 1 000 kg)

1 425 192 1 747 242 33 297 1 667 224 2 044

Petroleumkoks

(per 1 000 kg)

1 675 226 2 054 323 43 396 1 998 269 2 450

Brunkol

(per 1 000 kg)

1 030 139 1 263 178 24 218 1 208 163 1 481

Avfallsbaserad värme

(per GJ)

12,90 1,74 15,82 -- - 12,90 1,74 15,82

Naturgas

(per Nm 3 )

2,0200 0,2720 2,4771 0,2200 0,0296 0,2698 2,2400 0,3016 2,7468

Stadsgas

(per Nm

3

)

0,9900 0,1333 1,2140 0,2200 0,0296 0,2698 1,2100 0,1629 1,4838

1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,4274 DKK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s.1). Skattesatserna vid en temperatur av 15° är följande: Lätt dieselolja (normal) energiskatt 2,6450 DKK/l, koldioxidskatt 0,2680 DKK/l (lågsvavlig) energiskatt 2,4660 DKK/l, koldioxidskatt 0,2680 DKK/l Dieselolja, fotogen och lätt eldningsolja energiskatt 1 819 DKK/1 000 l, koldioxidskatt 268 DKK/1 000 l. 2 Härutöver utgår svavelskatt med 20 DKK (2,6927 euro, 24,53 SEK) per kilo svavel om svavelinnehållet i bränslet överstiger 0,05 procent. Företag som begränsar svavelutsläppen genom reningsåtgärder kan ansöka om återbetalning. 3 Skattesatserna avser förbrukning för annat ändamål än fordonsdrift. 4 Produkten är en slags mineralolja som är tyngre än de tjocka oljor som används i Sverige. Varken den danska branschorganisationen ”Oljebranchens Fællesrepræsentation” eller den danska Tull- och skattemyndigheten kan närmare definiera produkten. Tänkbara KN-nummer uppges vara 2707 50 10 eller 2710 19 61-69.

Skatt på el

Energiskatten på el är en konsumtionsskatt som utgår för el som förbrukas inom landet. Vissa undantag från skattplikt finns, vilka framgår nedan:

  • El som produceras i mindre produktionsanläggningar (med en kapacitet mindre än 150 kW),
  • el som används i transportmedel (tåg, fartyg m.m.),
  • förnybar el som förbrukas direkt av producenten,
  • el som produceras i reservgenerator vid driftsavbrott i den ordinarie tillförseln och
  • el som produceras i solcellanläggning med en effekt understigande 6 kW per hushåll och som är ansluten till bostad eller annan icke kommersiell verksamhet.

Energiskattesatserna på el är differentierade beroende på om förbrukningen avser uppvärmning av permanentbostäder eller andra ändamål. Energiskatten består dels av den egentliga energiskatten, dels två små delbelopp, benämnda ”elsparebidrag” respektive ”eldistributionsbidrag”.

Utöver energiskatt utgår även koldioxidskatt på el. Koldioxidskattesatsens storlek var ursprungligen avsedd att motsvara vad som gäller för kol med motiveringen att de flesta kraftverk i Danmark är koleldade. Skattesatserna för energi- och koldioxidskatt på el framgår av tabellen nedan.

Tabell 14.2. Skatt på el i Danmark den 1 januari 20021

Skattebelopp (per kWh)

Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt

DKK euro SEK DKK euro SEK DKK euro SEK

Uppvärmning2

0,5010 0,0675 0,6144 0,1000 0,0135 0,1226 0,6010 0,0809 0,7370

Övrig förbrukning

0,5660 0,0762 0,6941 0,1000 0,0135 0,1226 0,6660 0,0897 0,8167

1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,4274 DKK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). 2 Avser elförbrukning för uppvärmning av permanentbostäder, vid förbrukning överstigande 4 000 kWh per år.

Skattelättnader för energiintensiva företag

För förbrukning av bränslen och el som sker i mervärdesskatteregistrerade verksamheter gäller generella bestämmelser om skattenedsättning. Som förutsättning härför gäller dels att energin skall ha förbrukats i näringsverksamheten, dels såsom s.k. processenergi. Med begreppet processenergi avses i princip all energianvändning frånsett lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten.

Skattenedsättning medges med hela energiskatten och delar av koldioxidskatten. För koldioxidskatten gäller att nedsättningens storlek är beroende av om energin förbrukats i s.k. lätta eller tunga processer. I lagen finns en uttömmande lista över de processer som i sammanhanget anses vara tunga. De uppgår för närvarande till 35 stycken. Processlistan är utarbetad på grundval av en statistisk värdering av energiintensiteten i olika tillverkningsprocesser. Av de processer som finns upptagna på listan märks bland annat yrkesmässig växthusodling (punkten 1), framställning av papper från returmaterial (punkten 21) och framställning av cement (punkten 29). Alla processer som inte återfinns i processlistan anses vara lätta processer. Vidare anses energi som endast förbrukats indirekt i den tunga processen, såsom t.ex. i lagerlokaler och administrationsbyggnader ha förbrukats i en lätt process. Skattenedsättningens storlek uppgår till 75 procent av koldioxidskatten på den energi som förbrukats i en tung process mot 10 procent för den energi som förbrukats i en lätt process.

Ovanstående bestämmelser om skattenedsättning gäller såväl bränslen som el.1 Vissa, i en bilaga till ”Lov om afgift af elektricitet”, särskilt angivna verksamheter såsom advokatbyråer, revisionsbyråer, teatrar och liknande är dock undantagna från dessa skattelättnader såvitt avser deras elförbrukning.

1 Danmark har genom två beslut fått tillåtelse att tillämpa differentierade punktskattesatser. Se Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23) samt Rådets beslut 2002/264/EG av den 25 mars 2002 om tillåtelse, i enlighet med artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, för Danmark att tillämpa en differentierad punktskattesats för tjock eldningsolja och eldningsolja som används av vissa företag (EGT L 92, 9.4.2002, s. 17).

Bidrag med stöd av frivilliga avtal om energieffektivisering

De danska företagen kan genom att sluta avtal med staten komma i åtnjutande av ytterligare skattelättnader. Dessa avtal kan slutas antingen individuellt eller på branschnivå. För det senare krävs en större eller mindre grupp av företag med likartade energiförbrukningsmönster. Vid utgången av år 2000 fanns 90 individuella och 239 branschspecifika avtal. Skattelättnaderna hanteras genom ett bidragssystem som ligger utanför det egentliga beskattningssystemet. Reglerna för detta återfinns i ”Lov om statstilskud till daekning af udgifter til kuldioxidafgift i visse verksamheter med et stort energiforbrug, jf. lovbekendtgorelse nr. 846 af 17. november 1997”.

Bidragssystemet administreras i samarbete mellan Energistyrelsen och Tull- och skattemyndigheten. Det består egentligen av två ordningar, dels en ordning med processavtal, dels en ordning med s.k. promsavtal

2

. Som ett tillägg till dessa avtal finns även en möjlighet att sluta s.k. rumvarmeavtal. I normalfallet omfattas ett enskilt företag endast av den ena ordningen, men om förutsättningarna är uppfyllda kan tillämpning av båda ordningarna komma i fråga. Ett grundläggande krav för att kunna sluta avtal är att företaget är registrerat för mervärdesskatt.

Processavtal ingås med företag som utför en, eller flera, av de tunga processerna (se ovan). Avtalsbindningen inleds med att företaget på en särskild blankett intygar att följande tre förutsättningar föreligger:

1. att företaget bedriver en eller flera tunga processer,

2. att företaget har för avsikt att ingå avtal om energieffektivise-

ring med Energistyrelsen och

3. att företaget skall konstruera och implementera ett energiled-

ningssystem i enlighet med särskilda riktlinjer samt därtill utarbeta ett förslag till avtal inom en av Energistyrelsen fastslagen tidsplan.

För att även ingå tilläggsavtal, rumvarmeavtal, måste verksamheten uppfylla det s.k. rumvarmekriteriet. För detta krävs att den energi- och koldioxidskatt som åtgår för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten beräknas uppgå till minst två procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. På grundval av

2 ”Proms” är ett konstruerat ord. Det har således inte någon innebörd utöver att användas såsom term i nu aktuellt sammanhang.

ovan angivna uppgifter meddelar Energistyrelsen ett beslut om villkorade bidrag avsedda att delvis täcka företagets koldioxidskatteutgifter (för processenergi) eller energi- och koldioxidskatter (för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten) för en period om högst tio månader. Före tidsperiodens slut skall företaget uppfylla sina förpliktelser på ett sådant sätt att avtal kan slutas. Avtal sluts därefter för en tidsperiod om högst tre år, inbegripet den inledande villkorade perioden. Under avtalsperiodens gång måste företaget uppfylla sina förpliktelser i form av energieffektiviseringsåtgärder m.m. såsom de framgår av avtalet. Energistyrelsen underrättar Tull- och skattemyndigheten om att ett avtal föreligger varefter Tull- och skattemyndigheten efter ansökan betalar ut bidrag.

Promsavtal kan ingås av företag som har hög energiförbrukning inom andra områden än de som utgör tunga processer. För dessa avtal gäller samma kriterier 2. och 3. som för processavtal ovan.

Därutöver gäller att företaget skall uppfylla det s.k. promskriteriet3. För detta krävs att koldioxidskatten som belastar processenergi, tillsammans med den energi- och koldioxidskatt som belastar energianvändning för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten beräknas uppgå till minst fyra procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. Promsavtal kan, liksom processavtal, förenas med rumvarmeavtal. Utbetalning av bidrag med stöd av promsavtal sker på samma sätt som för processavtal.

Bidragets storlek uppgår för närvarande till 22 procent av koldioxidskatten. Detta innebär att de företag som tillgodogör sig skattelättnader för tunga processer efter bidrag betalar en koldioxidskatt om tre procent. För de företag som får skattelättnader för lätta processer innebär det en koldioxidskatt om 68 procent.

De bidrag som utgår med stöd av rumvarmeavtal uppgår för närvarande till 22 procent av den energi- och koldioxidskatt som är hänförlig till lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten.

Vid utbetalning av bidraget sker ett avdrag med 20 000 DKK (ca 2 693 euro, 24 525 SEK). För växthusodlarna gällde tidigare 10 000 DKK (ca 1 346 euro, 12 263 SEK). Numera är avdraget dock lika stort för samtliga kategorier företag. Om avtalet träffats på branschnivå sker inget avdrag. Oavsett avtalen gäller emellertid att EG:s minimiskattesatser för mineraloljor måste iakttas. De företag som har processavtal får i och med detta inte några bidrag

3 Se not 2.

för sin användning av tjock eldningsolja. För den lätta eldningsoljan är bidraget begränsat till 1,75 danska öre per liter (0,24 eurocent, 2,15 svenska öre).

Energistyrelsen har två sanktionsmöjligheter för att tillse efterlevnaden av de ingångna avtalen. För det första kan Energistyrelsen annullera avtalen, vilket innebär stopp för ytterligare bidrag. För det andra kan tidigare utbetalda bidrag återkrävas.

Statsstödsaspekter:

Danmark har löpande fått godkännande av kommissionen för det gröna skattepaketet. Den senaste gången Danmarks energiskattesystem var uppe till en mer genomgripande prövning var den 6 juni 2001 (stöd nr N840/A/2000). Danmark hade då framförallt anmält vissa förändringar av det ovan redovisade bidragssystemet. Av dessa kan nämnas ändringar av promskriteriet samt slopande av det avdrag som gäller vid utbetalning av bidrag för de fall frivilliga avtal sluts på branschnivå. Avdraget skulle dock finnas kvar vid ingående av individuella avtal med företag. Bidragssystemet skulle dessutom utökas med en möjlighet för företag som använder mycket energi för uppvärmningsändamål att sluta avtal om energieffektivisering, genom att uppfylla det ovan redovisade rumvarmekriteriet. Orsaken till den senare ändringen var att en del företag (tillverkningsföretag med en betydande energiförbrukning för arbetsmiljöbetingad ventilation, hotell, äventyrsbad m.fl.) drabbats mycket hårdare av energi- och koldioxidskatterna på energi som används för uppvärmning, än vad man utgick ifrån då det gröna skattepaketet antogs. De ändringar som var uppe till prövning godkändes av kommissionen. Kommissionen ansåg vid sin bedömning att de anmälda ändringarna kunde godtas vid en prövning mot de nya miljöriktlinjerna (se 10.5.4). Danmarks tolkning av beslutet är att hela den danska energiskatteordningen därmed prövats mot de nya miljöriktlinjerna. De godkända ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2002. Danmark har därefter, genom beslut av kommissionen den 20 december 2002 (stöd nr N 540/2002), fått ett 10-årigt godkännande av vissa tillägg till den s.k. processlistan. Även dessa justeringar av stödsystemet tillämpas från den 1 juli 2002.

14.1.2. Finland

Mervärdesskatt på energi

I Finland tas mervärdesskatt ut på varor och tjänster. Olika skattesatser förekommer. Standardskattesatsen uppgår till 22 procent. Såväl bränslen som el beskattas enligt denna skattesats.

Skatt på bränslen

Den finländska energibeskattningen regleras huvudsakligen i två lagar. I ”lagen om accis på flytande bränslen” (Nr 1472/1994) finns bestämmelser om beskattning av mineraloljor och i ”lagen om accis på elström och vissa bränslen” (Nr 1260/1996) finns bestämmelser om beskattning av el, kolbränslen, torv, naturgas och råtallolja. Enligt båda lagarna gäller att skatten tas ut i form av dels grundaccis, dels tilläggsaccis. Därutöver tas även en mindre s.k. försörjningsberedskapsavgift ut. För mineraloljor samt kol och naturgas tillämpas samma skattesatser för alla förbrukarkategorier. Torv beskattas endast vid värmeframställning och under förutsättning att förbrukningen uppgår till mer än 25 000 MWh under ett kalenderår. Råtallolja beskattas endast till den del den används för uppvärmning hos någon som bedriver industriell produktionsverksamhet.

För viss bränsleanvändning gäller skattefrihet. Så är fallet bland annat om bränslet används såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas. Bestämmelsens utformning och dess tillämpning har bland annat inneburit att Finland inte beskattar det bränsle som används vid cement- och kalktillverkning. Även bränsle som används vid elproduktion är skattefritt (med undantag framförallt för vissa mindre produktionsställen och förbrukning i transportmedel för dess eget bruk). Skattesatserna för bränslen redovisas i tabell 14.3 nedan.

Skatt på el

El beskattas enligt två olika skattesatser beroende på förbrukarkategori. En lägre skattesats 0,433 eurocent per kWh (ca 39,4 svenska öre) skall betalas för el som används inom industrin och som kan mätas skilt för sig vid leveransen. För övriga, dvs. hushåll

m.fl., tillämpas en högre skattesats 0,703 eurocent per kWh (ca 64 svenska öre). Med industrin avses i det här sammanhanget brytning av mineraler samt industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs även yrkesmässig växthusodling.

För elproducenter som använder förnybara bränslen (vindkraft, vattenkraft, ved eller träbaserade bränslen) och elproducenter som använder avgaser från metallurgiska processer finns en stödordning som medger återbetalning med en stor del av elskatten (mellan 0,69 c/kWh och 0,25 c/kWh, beroende på bränsle). Detta bidrag medför att t.ex. massa- och pappersindustrin har mycket små, om ens några, kostnader för elskatt.

Elproducenter som producerar el i vissa mindre kraftverk (vindkraft m.fl.) kan efter ansökan tillgodogöra sig ett mindre stöd beroende på den mängd el som tillförs nätet.

Skattelättnader för energiintensiva företag

Det finländska energibeskattningssystemet innefattar skattelättnader för energiintensiva företag. Ett företag betraktas som energiintensivt om de punktskatter som företaget betalar på vissa energiprodukter (el, kol, naturgas, bränntorv, tallolja, lätt- och tjock eldningsolja) uppgår till minst 3,7 procent av förädlingsvärdet under räkenskapsperioden. Återbetalningar av energiskatt (inklusive beslutade skattelättnader för energiintensiva företag) beaktas inte när förädlingsvärdet och punktskatten på energiprodukter fastställs. Däremot måste alla ovannämnda skatteåterbetalningar dras av när energiskatten fastställs. Företagens återbetalningar uppgår till 85 procent av de energiskatter som överstiger det ovannämnda förädlingsvärdet. Återbetalning medges endast för den del som överstiger 50 000 euro (455 400 SEK). Beroende på denna gräns kommer ett mycket litet antal företag i åtnjutande av denna nedsättningsregel. Vid tidpunkten för regelns införande 1998 beräknades att ca 30 företag skulle kunna utnyttja regeln.

En särskild undantagsregel finns för den som bedriver yrkesmässig växthusodling. Denna kategori förbrukare har rätt att efter ansökan få 0,034 euro (ca 31 svenska öre) i återbäring för den skatt som betalts per liter lätt eldningsolja vilken använts vid yrkesmässig växthusodling. För tjock eldningsolja återbetalas på motsvarande vis 0,014 euro (ca 13 svenska öre) per kilo. Ansökan skall avse användningen under ett kalenderår, alternativt någon av

sexmånadersperioderna januari–juni eller juli–december. Återbetalning medges inte om den skatt som skall återbetalas understiger 580 euro (ca 5 283 SEK) för den aktuella perioden.

Statsstödsaspekter

Både det finländska systemet med nedsättning för energiintensiva företag och systemet med skatteåterbetalning till elproducenter som använder förnybara bränslen har prövats och godkänts av kommissionen (stöd nr N 515/98 och nr N 292/99). Kommissionen tog vid sin bedömning av nedsättningssystemet hänsyn till flera olika faktorer, av vilka inte någon i sig ansågs avgörande. Vad beträffar tröskelvärdet (50 000 euro, 455 400 SEK) anförde kommissionen att detta utan tvekan får till följd att små och medelstora företag får betala ett högre energipris än vissa energiintensiva företag. Att det är elförbrukningen och inte företagsstorleken som var avgörande för priset medförde emellertid att kommissionen ansåg att tröskelvärdet kunde betraktas som en åtgärd motiverad av systemets art och funktion. När det gäller driftsstödet som sådant anförde kommissionen att det i vissa fall, vid fall av höjda miljö- och energiskatter, kan vara nödvändigt att ge de energiintensiva företagen vissa skattelättnader under en övergångsperiod för att kunna ställa om till, och utveckla, nya mer energieffektiva produktionsprocesser. Slutligen påpekade kommissionen att driftsstöd kan vara nödvändigt för att uppväga förlorad konkurrenskraft, framförallt internationellt. Kommissionen konstaterade därvid att många av de medlemsstater och tredje länder med vilka de finska energiintensiva företagen konkurrerar ännu inte har några jämförbara energiskatter.

I fråga om stödordningen med återbetalning av biobränsleproducerad el m.m. anförde kommissionen att de effekter stödet har på konkurrensen elimineras genom miljöeffekter, varför stödet godkändes.

Kommissionens godkännanden för stödordningarna ovan löpte ut den 31 december 2001. Finland har ansökt om förlängning. När det gäller de differentierade skattesatserna på el har kommissionen den 1 augusti 2002 prövat dessa såsom ett icke anmält stöd (nr NN 75/2002) utifrån de uppgifter Finland lämnat i förlängningsärendet ovan. Kommissionen fann därvid att de differentierade skattesatserna utgjorde statsstöd. Eftersom stödet varit i kraft under flera

år fick kommissionen företa en prövning mot såväl de gamla som de nya miljöriktlinjerna. Kommissionen beslutade därvid godta stödet för en period om tio år med den huvudsakliga motiveringen att de berörda sektorerna, trots den lägre skattesatsen ändå betalar en betydande del av den nationella skatten.

Kommissionen har därefter, genom ett beslut den 11 december 2002 (ärende nr N 74/A/2002), godkänt stödordningen till förmån för energiintensiva industriföretag och yrkesmässiga växthusodlare. Godkännandet är tidsbegränsat till en tioårsperiod. Kommissionen konstaterade att de skattelättnader som kommer energiintensiva företag till del utgjorde statligt stöd, men att eftersom företagen betalar mer än 25 procent av hela skatten är kravet på en betydande del i den mening som avses i punkten 51.1 b i miljöriktlinjerna uppfyllt.

Tabell 14.3. Skatter på bränslen i Finland den 1 januari 20021

Slag av bränsle Skattebelopp (per enhet) (enhet)

Grundskatt Tilläggsskatt Avgift 2

Summa skatt och

avgifter

euro SEK euro SEK euro SEK euro SEK

Dieselolja (per liter)

-grundkvalitet

0,2802 2,5521 0,0452 0,4117 0,0035 0,0319 0,3289 2,9957

-svavelfri kvalitet 0,2550 2,3225 0,0452 0,4117 0,0035 0,0319 0,3037 2,7661 Lätt eldningsolja (per 1 000 liter) 18,30 166,68 45,40 413,50 3,50 31,88 67,20 612,06 Tjock eldningsolja (per 1 000 kg) - - 54,00 491,83 2,80 25,50 56,80 517,33 Kolbränslen

(per 1 000 kg) -

- 41,37 376,80 1,18 10,75 42,55 387,55

Torv

(per MWh) -

- 1,51 13,75 --1,51 13,75

Naturgas

(per Nm3) -

- 1,73 15,76 0,084 0,77 1,814 16,52

Råtallolja

(per kg) 5,40

49,18 - ---5,40 49,18

1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). 2 Försörjningsberedskapsavgift.

14.1.3. Norge

Mervärdesskatt

Norge har en generell mervärdesskatt om 24 procent som läggs på alla inköp av energi. Ett undantag finns emellertid som innebär att försäljning av el till hushåll i vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms) inte är belagd med mervärdesskatt.

Skatt på bränslen

I Norge genomfördes 1999 den s.k. gröna skattereformen. Reformen bygger på tanken om en grön skatteväxling där skatterna höjs på miljöstörande verksamhet och sänks på arbete. Koldioxidskatt tas ut på mineraloljor, bensin, kol, koks samt naturgas. Skatten på naturgas tas dock endast ut när gasen förbränns eller släpps ut till luft i verksamhet på kontinentalsockeln. Reducerade skattesatser gäller för massa-, pappers- och fiskmjölsindustrins mineraloljeanvändning. Skattesatsen för dessa förbrukare är reducerad med 50 procent. För kol och koks som används som råvara eller reduktionsämne i en industriell process gäller att dessa bränslen är undantagna från beskattning. Samma gäller för kol och koks som används i cement- eller lecaframställning. Regeringen har dock föreslagit att koldioxidskatten på kol och koks tas bort från den 1 januari 20034. En generell skattefrihet från koldioxidskatt skulle då gälla för dessa bränslen. Aktuella skattesatser framgår av tabell 14.4 nedan.

Från år 2000 infördes en särskild (uppvärmnings-) skatt på eldningsolja som utgår när oljan används för uppvärmningsändamål. Syftet med att införa skatten var att motverka ökad oljeanvändning i samband med att skatten på el höjdes. Skattesatsen är 389 NOK per 1 000 liter (ca 53 euro, 484 SEK). Massa- och pappersindustrin är undantagen från denna skatt.

4 Toll- og avgifsdirektoratet: Rundskriv 2002/3502 (arkiv); Budgetforslag for 2003-St.prp.nr 1, (2002–2003).

Skatt på el

För el tillämpas en generell konsumtionsskatt som utgår med 0,093 NOK per kWh (ca 1,27 eurocent, 11,6 svenska öre). Konsumenter i Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms är emellertid undantagna från skatten, i likhet med vad som gäller på mervärdesskatteområdet (se ovan). Detta undantag gäller såväl hushållens som näringslivets förbrukning. Vidare undantas tillverkningsindustrin från beskattning för den el som används i tillverkningsprocessen. Annan användning, såsom belysning och uppvärmning av kontor, skall dock beskattas. För växthusnäringen gäller däremot att den är helt undantagen från beskattning av el.

Tabell 14.4. Skatter på bränslen och el i Norge den 1 januari 20021

Slag av produkt (enhet)

Skattebelopp (per enhet)

Grundskatt 2 Koldioxidskatt Summa skatt

NOK euro SEK NOK euro SEK NOK euro SEK

Dieselolja (per liter) -normal 3,1000 0,4238 3,8598 0,4900 0,0670 0,6101 3,5900 0,4908 4,4700 -lågsvavlig 2,7700 0,3787 3,4490 0,4900 0,0670 0,6101 3,2600 0,4457 4,0591 Lätt/tung eldningsolja3(per 1 000 liter) - uppvärmning 389 53 484 490 67 610 879 120 1 094 - övr. förbrukning ---490 67 610 490 67 610 Kol och koks4

(per 1 000 kg)

---490 67 610 490 67 610

Olja, kondensat och naturgas5

(per Sm 3 )

--- 0,7300 0,0998 0,9089 0,7300 0,0998 0,9089

El (per kWh) - industri m.m.6

----- - - --

- övr. förbrukning 0,0930 0,0127 0,1158 -- - 0,0930 0,0127 0,11581 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,315 NOK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). Utöver de redovisade skatterna tas även svavelskatt ut för mineraloljorna. Svavelskatten uppgår till 0,07 NOK per liter (0,0096 euro, 0,0872 SEK) för varje påbörjad andel av 0.25 viktprocent svavel i oljan. Skatten tas inte ut för oljor, vars svavelhalt understiger 0,05 viktprocent. 2 Skattesatserna i kolumnen avser i tur och ordning auto dieselskatt för dieselolja; skatt på olja som används för uppvärmningsändamål samt konsumtionsskatt på el. 3 Koldioxidskatten för pappers-, massa- och fiskmjölsindustrin uppgår till 50 % av de angivna skattesatserna. 4 Kol och koks som används som råvara eller reduktionsämne i en industriell process undantas från beskattning. Samma gäller för kol och koks som används i cement- eller lecatillverkning.5 Koldioxidskatt för olja, kondensat och naturgas som förbränns eller släpps ut till luft i verksamheten på kontinentalsockeln. Naturgasanvändning på fastlandet är skattebefriad.6 I den kategori som är befriad från elskatt ingår bland annat vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms), all industriell verksamhet samt växthusnäringen.

EFTA och EES-avtalet – Statsstödsaspekter

EES-avtalet reglerar förehavandena mellan EU och de EFTA-stater som anslutit till avtalet, medan medlemsstaternas förehavanden sinsemellan regleras av gemenskapsrätten. För att åstadkomma konformitet mellan dessa ordningar har två parallella juridiska system, med en likformig tillämpning, fått utvecklas. Norges medlemskap i EFTA och landets anslutning till EES-avtalet innebär därför restriktioner vid utformningen av energibeskattningen på

nationell nivå. För att uppnå en likformig tillämpning av EES-reglerna skall EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta med kommissionen.

Som tidigare redovisats (avsnitt 12.6.4) har kommissionen utfärdat olika riktlinjer till ledning för bedömningen av om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Sådana riktlinjer finns bland annat på miljöområdet genom de s.k. miljöriktlinjerna (EGT C 37, 3. 2.2001, s. 3). Dessa miljöriktlinjer gäller inom gemenskapen och är inte omedelbart tillämpliga för EFTAstaterna. I linje med tanken på parallella system finns därför på EFTA-området miljöriktlinjer med motsvarande innebörd som de inom gemenskapen gällande. De senast utfärdade riktlinjerna beslutades den 23 maj 2001 (beslut nr 152/01/COL) i syfte att korrespondera med de vid tillfället nyligen beslutade gemenskapsriktlinjerna.

I samband med att de nya riktlinjerna beslutades anmodade EFTA:s övervakningsmyndighet Norge att komma in med en översikt över gällande undantag och nedsättningsregler på energibeskattningsområdet för att kunna göra en prövning mot de nya riktlinjerna. Övervakningsmyndigheten lät sig inte nöja med Norges svar utan har inlett en formell prövning av de norska undantagen. Skriftväxling pågår och ärendet är ännu inte avslutat. Till de undantag som ifrågasatts hårdast hör de sektorsvisa och regionala skattenedsättningarna på el.

Övervakningsmyndigheten anmärkte bland annat på att nedsättningarna inte är vare sig tillfälliga eller tidsbegränsade. Vidare ifrågasattes skattebefrielserna dels för kolbränslen som används som råvara eller i reduktionsprocessen dels för kolbränslen som används vid cementtillverkning. Mot dessa skattebefrielser invände övervakningsmyndigheten bland annat att de inte är tidsbegränsade och inte heller villkorade genom långsiktiga avtal (LTA). Inte heller betalar företagen en betydande del av den nationella skatten (eftersom de är helt befriade), vilket skulle kunna medföra att stödet är godtagbart.

14.2. Övriga Europa

14.2.1. Belgien

Belgien beskattar flertalet mineraloljor. Det rör sig dels om en särskild punktskatt som tas ut för vissa energislag, dels om en energiskatt som räknas ut på grundval av bränslets energiinnehåll. Ingendera skatten är således kopplad till bränslets koldioxidinnehåll. Punkskatten på tjock eldningsolja är 6,50 euro per ton5 (ca 59 SEK) för lågsvavlig (svavelhalt under en procent) och för högsvavlig (svavelhalt över en procent) sådan är den 18,5920 euro per ton (ca 169 SEK). Några särskilda regler finns inte för energiintensiva företag. Vissa användningsområden är dock undantagna från beskattning. Bland annat undantas bränsle som används för annat ändamål än drivmedel och uppvärmning från beskattning i enlighet med vad som gäller enligt mineraloljedirektivet. Även bränsle som används i masugnsprocessen undantas från beskattning.

Naturgas beskattas i enlighet med följande differentiering. För hushåll gäller en skattesats om 0,3389 euro per GJ (ca 3,1 SEK). Denna skattesats gäller även för småförbrukare (upp till 3 517 GJ per år). För storförbrukare (över 3 517 GJ per år) är förbrukningen skattefri.

Kol undantas helt från beskattning. För hushållen gäller dessutom en nedsatt mervärdesskattesats på det kol som används (12 procent i stället för standardskattesatsen som är 21 procent). Cement- och kalktillverkningsprocesserna betraktas som uppvärmning och kan därför inte undantas från beskattning på den grunden. Detta torde innebära att främst skattefritt kol användas.

En generell konsumtionsskatt tas ut på el med 0,0014 euro per kWh (ca 1,3 svenska öre). Skatten tas endast ut på el som har låga volttal. I praktiken medför detta att industrin som normalt använder el med höga volttal inte betalar någon elskatt.

5 Skattesatsen understiger EG:s minimiskattesats om 13 euro per ton. Belgien har dock genom s.k. 8.4-beslut tillåtits att underskrida minimiskattesatsen. Skattesatsen får dock under inga omständigheter vara lägre än 6,50 euro per ton. Se Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23).

14.2.2. Frankrike

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Skattesatserna för tjock eldningsolja är differentierade utifrån energiprodukternas respektive svavelinnehåll. Som lågsvavlig olja anses olja med mindre än 2 procent svavelinnehåll. Olja med högre svavelinnehåll räknas som högsvavlig. Skattesatserna är för högsvavlig olja 23,20 euro per ton (ca 211 SEK) respektive för lågsvavlig olja 16,80 euro per ton (ca 153 SEK). Det finns inte några särskilda nedsättningsregler för vare sig industri eller andra sektorer av näringslivet. Kol beskattas inte. Naturgas beskattas för det fall den förbrukas inom industrin och under förutsättning att förbrukningen uppgår till minst 18 000 GJ per år. Skatten tas i sådana fall ut på skillnaden mellan faktisk förbrukning och ett gränsvärde av 17 820 GJ. Skatten uppgår till 13,8424 euro per 107 kcal (ca 126 SEK).

El är undantagen från statlig beskattning. Däremot tas lokala skatter ut för förbrukning under 250 kilovoltampere (kVa). Därvid tas de särskilda kommunala skatterna ut med mellan 0 och 8 procent och de departementala skatterna med mellan 0 och 4 procent. För mindre förbrukare, upp till 36 kVa, tas skatten ut på 80 procent av elpriset och för förbrukare mellan 36 och 250 kVa tas den ut på 30 procent av elpriset. För båda skatterna gäller att de beräknas på elpriset före skatt. I genomsnitt uppgår skatten till ca 0,5 procent för förbrukning inom industrisektorn och till ca 8,5 procent för övriga.

14.2.3. Grekland

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Skattesatsen på tjock eldningsolja är 19,00 euro per ton (ca 173 SEK). Hela näringslivet beskattas enligt samma principer. Några nedsättningsregler för energiintensiv industri finns alltså inte. Kol, naturgas och el beskattas inte.

14.2.4. Irland

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Tjock eldningsolja beskattas med 13,46 euro per ton (ca 123 SEK). För trädgårdsodlarna, inklusive svampodlarna gäller reducerade skattesatser. Kol, naturgas och el beskattas inte.

14.2.5. Italien

I Italien tas punktskatt ut på mineraloljor. Tjock eldningsolja beskattas med 63,75 euro per ton (ca 581 SEK) vid industriell användning. När oljan används för övriga uppvärmningsändamål uppgår skattesatsen till 128,26 euro per ton (ca 1 168 SEK). Det finns inte några särskilda nedsättningsregler för näringslivet. Beskattning av kol introducerades 1999 i Italien, dock till den mycket låga skattesatsen av 2,62 euro per ton (ca 24 SEK). Naturgasanvändning inom industrin beskattas med 20,60 euro per 107kcal (ca 188 SEK). För förbrukning överstigande 1 200 000 m3per år utgör skattesatsen 13,92 euro per 107kcal (ca 127 SEK). När naturgas används som råvara i den petrokemiska industrin är den undantagen från skatt. Vidare gäller nedsatta skattesatser vid elproduktion, 0,49 euro per 107kcal (ca 4,46 SEK) (vid egenförbrukning 0,15 euro, eller 1,3662 SEK, per 107kcal). För hushållen gäller olika skattesatser beroende på region och användningsområde. Även el beskattas enligt ett förhållandevis komplicerat system. Såväl statliga som regionala och kommunala skatter tas ut på elförbrukning. Generellt gäller att industrin omfattas av lägre skattesatser än hushållen. Vanligtvis är skattesatserna differentierade utifrån storleken på förbrukningen.

14.2.6. Luxemburg

Mineraloljor beskattas. Skattesatserna på tjock eldningsolja är differentierade utifrån svavelinnehåll (som högsvavlig olja räknas olja med en svavelhalt överstigande en procent; annan olja är lågsvavlig). Skattesatserna uppgår till 18,5920 euro per ton för högsvavlig olja och till 6,1973 euro per ton för lågsvavlig olja6(169,3359 SEK respektive 56,4450 SEK). Skattesatserna för kommersiell, inklusive industriell, användning ligger högre än vad som gäller för användning för uppvärmningsändamål. För fotogen finns en särregel vilken medger skattefrihet för fotogen som används inom jordbruks- och växthussektorerna. I övrigt saknas särregleringar för näringslivet.

6 Luxemburg har genom s.k. 8.4-beslut tillåtits att underskrida EG:s minimiskattesatser på samma sätt som gäller för Belgien; se vidare not 1.

Kol och naturgas beskattas inte. El beskattas enligt en fallande skala och skattesatsen beror på förbrukningens storlek (se tabell 14.5 nedan).

Tabell 14.5. Skatt på el i Luxemburg den 1 januari 2003

Skattebelopp per kWh

Årlig förbrukning, kWh

euro

SEK

0–1 M

0,00236

0,0215

1 000 M–100 M

0,00166

0,0151

>100 M

0,00025

0,0023

14.2.7. Nederländerna

Mervärdesskatt

Den nederländska mervärdesskatten uppgår till 19 procent och tas ut på både varor och tjänster.

Skatt på bränslen

Det nederländska energibeskattningssystemet är uppbyggt av tre komponenter. Dessa är följande:

  • En punktskatt som utgår på de harmoniserade bränslena,
  • en allmän bränsleskatt som utgår på de harmoniserade bränslena samt kol och naturgas, och
  • en s.k. reglerande energiskatt.

Beskattning av el

Skattesatserna är avtagande beroende på förbrukningens storlek. För de största förbrukarna innebär detta en nollskattesats på marginalen.

El beskattas med flera olika skattesatser enligt en avtagande skatteskala, se tabell 14.6 nedan. Från och med en förbrukning överstigande 10 000 MWh sker inte någon beskattning. För varje konsument avräknas en rabatt om 142 euro (1 382,1002 SEK) per varje tolvmånadersperiod.

Tabell 14.6. Skatt på el i Nederländerna den 1 januari 2003

Skattebelopp per kWh

Årlig förbrukning,

kWh

euro SEK

0–10 000

0,0639

0,5820

10 001–50 000

0,0207

0,1885

50 001–10 M

0,0063

0,0556

>10 M

0

0

14.2.8. Portugal

Mineraloljor är belagda med punktskatt. Skattesatsen på tjock eldningsolja (lågsvavlig) är 12,47 euro per ton (127,3718 SEK) och för högsvavlig 27,43 euro per ton (266,9789 SEK). Hela näringslivet beskattas enligt samma principer, dock med undantaget att mineraloljor som används för elproduktion är undantagna från skatten. Nedsättningsregler för energiintensiv industri förekommer inte. Kol och naturgas beskattas inte. Såvitt bekant förekommer dock inte naturgasanvändning i någon större utsträckning i Portugal. För förbrukning av el tas en avgift ut med 0,005 euro per kWh (0,0487 SEK). Avgiften avser att täcka kostnader för nyttjande av elnätet och utgör därför inte någon skatt i egentlig mening.

14.2.9. Spanien

Mineraloljor beskattas med punktskatter. Beträffande skattesatserna kan som exempel nämnas att skattesatsen för tjock eldningsolja ligger obetydligt över EU:s minimiskattesats (14,43 euro per ton jämfört med 13,00 euro per ton; 140,4486 SEK jämfört med 126,5303 SEK). Hela näringslivet beskattas utan några sektorsvisa differentieringar. Kol beskattas inte. Naturgas beskattas vid icke industriell förbrukning med en kommunal skatt om högst 1,5 procent av energipriset. Industrins förbrukning är således befriad från skatt på naturgas. Samma gäller för elproduktion. För producerad el gäller att den beskattas med en skattesats om 4,864 procent av elpriset multiplicerat med en faktor om 1,05113 dvs. faktisk skatt = 0,04864 x (elpriset x 1,05113).

14.2.10. Storbritannien

Mervärdesskatt

Mervärdesskatten i Storbritannien uppgår till 17,5 procent och tas ut på samtliga energislag. För hushållssektorn gäller emellertid en skattesats om 5 procent.

Beskattningen av mineraloljor

Storbritannien tar ut punktskatt på mineraloljeprodukter med stöd av Hydrocarbon Oil Duties Act 1979 samt olika s.k. Statutory Instruments. Regelverket överensstämmer i stort med den EGrättsliga harmoniseringen på området. Vissa särbestämmelser kvarstår ännu med stöd av s.k. 8.4-beslut7. Storbritannien har bland annat rätt att låta bli att ta ut skatt för gasol, naturgas och metan som används som drivmedel i motorfordon samt att sätta ned punktskattesatserna för diesel för att främja användningen av mer miljövänliga bränslen. Här kan nämnas bland annat skattefrihet eller nedsättning för mineraloljeprodukter som används i fordon i lokal kollektivtrafik och i privata fritidsbåtar.

Klimatförändringsskatten (Climate change levy)

Klimatförändringsskattens rättsliga grund är finanslagen från år 2000 (Finance Act 2000, Section 30 och Schedules 6 och 7). Denna skatt infördes från och med den 1 april 2001 och är utformad för att täcka användningen av energiprodukter utanför hushållen som används som bränsle. Användningen som bränsle inkluderar belysning, uppvärmningsbränsle, samt bränsle för att driva motorer och apparater. Energiprodukter som används som bränsle omfattas av klimatförändringsskatten när den används av konsumenter inom industrin (inklusive bränsleindustrin), handel, jordbruk, offentliga sektorn och andra tjänster. Skatten debiteras slutkonsumenten på försäljningsstället. Varor som beskattas är el, gas, kol och andra fasta bränslen samt gasol (LPG). Mineraloljor omfattas inte av

7 Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23).

skatten eftersom de redan är belagda med skatt med stöd av Hydrocarbon Oil Duties Act 1979 (se ovan).

Enligt klimatförändringsskatten kommer de energiprodukter som omfattas av skatten att undantas från den när de används för andra ändamål än som bränsle. Klimatförändringsskatten tillämpas därmed inte på energiprodukter som enbart används som råmaterial, dvs. annan användning än som bränsle undantas från beskattning. Dessutom, om en energiprodukt huvudsakligen används för andra ändamål än som bränsle undantas användningen av produkten från klimatförändringsskatten (undantag för bränsle för blandad användning, s.k. dual use). En fullständig förteckning över de bearbetningsprocesser som inkluderar bränsle för blandad användning finns i 2001 års klimatförändringsbestämmelser (bränsleanvändning) (Climate Change (Use as Fuel) Regulations 2001). Utöver dessa undantag undantar klimatförändringsskatten energiprodukter från beskattning i följande fall:

  • El, gas och kol som används för allmänna kommunikationer och järnvägstransporter,
  • insatsvarorna bränsle och el som framställs i ”kvalitetsmärkta” kraftvärmeanläggningar, samt
  • el som framställs från miljövänliga energikällor.

Dessutom finns möjlighet att medge skattereduktioner för företag som ingår klimatförändringsavtal, eller s.k. långsiktiga avtal. Förutsättningarna härför anges nedan.

Skattelättnader för energiintensiva företag

Inom det regelverk som styr klimatförändringsskatten finns möjligheter för energiintensiva sektorer av näringslivet att få skatten reducerad med 80 procent. För detta krävs att det aktuella företaget ingår långsiktiga avtal om energieffektivisering eller utsläppsreduktioner (Co

2

). De sektorer som betraktas som

energiintensiva av lagstiftaren anges i Statutory Instrument 2000 No. 1973 och Statutory Instrument 2001 No. 503. Här återfinns ett tiotal större energiintensiva sektorer såsom t.ex. aluminium, cement, kemi, livsmedel, papper och stål. Utöver dessa större sektorer finns ett trettiotal mindre sektorer som också betraktas som energiintensiva. Gemensamt för valet av sektorer är att det inom samtliga förekommer energiintensiva processer. Långsiktiga

avtal har förhandlats fram med respektive branschorganisation som i sammanhanget agerar såsom företrädare för företag inom berörda sektorer. I ett första skede är företagen berättigade till skattereduktion för tid till och med den 31 mars 2003. Som förutsättning för skattereduktion efter den 1 april 2003 gäller att företagen nått de mål som ställts upp i de ingångna avtalen.

Inom ovan beskrivna sektorer återfinns inte jordbrukssektorn. Lagstiftaren har emellertid uppmärksammat att även denna sektor är relativt energiintensiv och i likhet med ovan nämnda sektorer utsatt för internationell konkurrens. Till följd härav har det skapats ett särskilt åtgärdspaket för denna sektor i vilket bland annat ingår rådgivning avseende energieffektivisering m.m. Dessutom ges sektorn en tillfällig (femårig) skattereduktion med 50 procent av klimatförändringsskatten. Jordbrukssektorn betalar således hälften av de ordinarie klimatförändringsskattesatserna.

Statsstödsaspekter

I samband med införandet av klimatförändringsskatten anmälde Storbritannien denna till kommissionen för prövning. Kommissionen ansåg de flesta undantagen förenliga med fördraget och godtog dessa för den sökta perioden, tio år. Dock ifrågasatte kommissionen det föreslagna undantaget för s.k. dual use, eller blandad användning bland annat av det skälet att man ansåg att Storbritannien borde kunna utforma en mekanism för att uppskatta förhållandet mellan användningen som bränsle och annan användning än som bränsle för vissa processer, och sedan tillämpa den för skatteuttaget. Vidare anförde kommissionen att man genom undantaget inte behandlar jämförbara situationer på ett likvärdigt sätt i den utsträckning vissa processer för blandad användning undantas från skatten, medan andra processer som också kan betraktas som blandad användning inte undantas. Storbritannien argumenterade framgångsrikt i frågan om det var vetenskapligt möjligt eller praktiskt att genomföra en fördelning på det sätt kommissionen anvisat. Kommissionen godtog därefter att det inte är praktiskt möjligt att göra den uppskattning av bränslets fördelning som man tidigare krävt. Vad beträffar frågan om likabehandling av jämförbara situationer åtog sig Storbritannien att ändra undantaget för blandad användning till att även omfatta vissa återvinningsprocesser som i utgångsläget inte avsågs omfattas av

undantaget och sålunda inledningsvis ålagts högre klimatförändringsskatt än motsvarande mer energiintensiva processer. Utifrån denna förändring av undantaget för blandad användning kunde kommissionen godkänna detta såsom tillåtet statligt stöd. Godkännandet beviljades för en inledande period om tio år.

Tabell 14.7. Skatter på bränslen och el i Storbritannien 20021

Energislag Skattebelopp (per enhet) (enhet) Hydrocarbon Oil Duties Act Climate Change levy

GBP euro SEK GBP euro SEK

Dieselolja (per liter)

-grundkvalitet

0,5182 0,8393 8,1692 - -

-

-ultra lågsvavlig

0,4582 0,7421 7,2234 - -

-

Lätt eldningsolja (per 1 000 l) 31,30 50,70 493,4338 - -

-

Tjock eldningsolja (per 1 000 l) 27,40 44,38 431,9516 - -

-

Kolbränslen

(per 1 000 kg)

-

-- 11,70 18,95 184,4465

Naturgas

(per MWh) -

-

- 1,50 2,4295 23,6470

LPG (per 1 000 kg)

-

-

- 9,60 15,5491 151,3407

El

(per kWh)

-

-- 0,0043 0,0070 0,0678

1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=0,6174 GBP=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s.1).

14.2.11. Tyskland

Mervärdesskatt

Mervärdesskatten i Tyskland uppgår till 16 procent och tas ut på samtliga energislag.

Allmänt om beskattningen av energi

Den 1 april 1999 introducerades den tyska ekologiska skattereformen. Den innebar bland annat att en konsumtionsskatt på el infördes och att skatterna på mineraloljor höjdes. Syftet med skattereformen var att höja kostnaderna för energikonsumtion för att skydda miljön och spara de icke förnybara energikällorna. Ett mål med skattereformen var att den skulle vara inkomstneutral genom att staten minskade socialförsäkringsavgifterna samtidigt som energiskatterna höjdes. Reformen har införts genom fyra årliga stegvisa höjningar av energiskatterna.

Beskattningen av mineraloljor

Punktskatter tas ut på mineraloljor samt naturgas. Kol och kärnbränslen beskattas inte i Tyskland. Tysk industri kan dock välja att betala en eco-skatt på kol mot att få en sänkning av arbetsgivaravgifterna.

Beskattningen av el

Som redovisats ovan infördes en konsumtionsskatt på el den 1 januari 1999. Skatten tas ut med 1,79 eurocent per kWh (16,3 svenska öre).

Skattelättnader för energiintensiva företag

För att skydda framförallt den energiintensiva industrins konkurrenskraft finns flera olika skattenedsättningar. Dessa utgår i huvudsak från företagens sektortillhörighet och utgör därmed statsstöd (se mer om detta nedan). Tillverkningsindustri, jordbruk, skogsbruk och fiskenäringen betalar bara 20 procent av skatten på

mineraloljor. Motsvarande nedsättning gäller för elskatten. Därutöver finns en takregel för tillverkningsindustrin, den s.k. Spitzenausgleich, som innebär att tillverkningsindustrin kan få ytterligare sänkt skatt om skattebördan (exklusive skatten på bränsle och tung eldningsolja) uppgår till mer än 1,2 gånger minskningen av pensionsavgiften. Efter ansökan kan företagen få hela det överstigande beloppet tillbaka.

För år 2003 har flera förändringar föreslagits. Av de föreslagna ändringarna bör följande nämnas. Tillverkningsindustrin, jordbruk, skogsbruk och fiskenäringen föreslås få betala 60 procent av den generella skattenivån på mineraloljor, naturgas och el, dvs. en nedsättning med 40 procent mot tidigare 80. Beräkningsgrunden för takregeln föreslås ändras på ett sådant sätt att även en hög energikonsumtion beskattas på marginalen till en måttlig, men ekologiskt meningsfull, skattenivå.

14.2.12. Österrike

I Österrike beskattas energi dels genom en punktskatt på mineraloljor och dels genom en energiskatt på el och naturgas. Den senare skatten benämns energiskatt även om den inte i sig är relaterad till energiinnehållet i produkten. Näringslivet betalar full skatt på mineraloljor, vilken betydligt överstiger EG:s minimiskattesatser. För mineraloljebeskattningen finns inte några särregler för energiintensiva företag. Kol är emellertid skattefritt. Företag inom tillverkningsindustrin har vidare haft rätt till återbetalning av all energiskatt på el och naturgas som använts i tillverkningsprocessen och överstigit 0,35 procent av förädlingsvärdet. Denna återbetalning har kommit företagen till del retroaktivt, genom årsvis skatteåterbetalning. EG-domstolen har dock i den s.k Adria-Wien domen fastslagit att en regel med denna utformning utgör statsstöd (se 12.6.6). Med anledning av utgången i Adria-Wien domen ändrade Österrike återbetalningsregelns tillämpningsområde till att avse hela näringslivet, med undantag för energiomvandlingssektorn. Denna ändring var dock tidsbegränsad och löpte ut i och med utgången av år 2002. Överväganden pågår för närvarande inom det österrikiska regeringskansliet om en framtida utformning av energibeskattningen, bland annat med beaktande av det nya energibeskattningsdirektivet.

14.3. Övriga länder

14.3.1. Australien

Australien har historiskt sett haft låga skatter på bränslen. Framförallt har skatten tagits ut på petroleumprodukter som används som drivmedel. Oreducerade skattesatser tillämpas när bränslet används för motordrift. För annan bränsleanvändning såsom till exempel när bränslet används för uppvärmningsändamål inom industrin tillämpas en reducerad skattesats. Bränsle som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är skattefritt, liksom vissa alternativa bränslen som gasol (LPG) och etanol. Först år 2000 infördes en mervärdesskatt (General sales tax, GST) om tio procent på energi. I samband med att denna skatt infördes sänktes samtidigt bränsleskatterna överlag för att inte införandet av mervärdesskatten skulle påverka bränslepriset. I förhållande till tidigare har detta medfört lägre bränslekostnader för näringslivet eftersom mervärdesskatten restitueras. Noterbart är att kolbränslen i varierande omfattning har beskattats ända sedan 1949.

14.3.2. Brasilien

Situationen i Brasilien avviker från den i de flesta övriga länder eftersom hela oljemarknaden, inklusive produktion, försäljning m.m. är hänförliga till ett statskontrollerat monopol. Detta innebär bland annat att bränslepriserna är offentligt reglerade, varav vilka vissa till och med är fastställda av regeringen. Nyligen har emellertid det brasilianska parlamentet öppnat en möjlighet för privata företag att komma in på oljemarknaden. Det är nu för tidigt att säga hur detta kommer att påverka den statsreglerade marknaden. För närvarande finns ungefär 50 slags federala, statliga och kommunala skatter. Stat och kommun är helt oberoende vad gäller att bestämma skattenivåer. I korthet dock kan sägas att den huvudsakliga statliga och kommunala skatten på energiområdet är den skatt som benämns ICMS, vilken skulle kunna sägas motsvara den svenska mervärdesskatten. För denna skatt, ICMS, gäller att den restitueras för kommersiella användare, inklusive således användare inom den industriella sektorn. De huvudsakliga federala skatterna benämns PIS/Pasep, CPMF och Cofins. Till skillnad mot

ICMS restitueras inte denna skatt. Slutsumman av de federala skatterna ligger kring åtta procent av energipriset.

14.3.3. Kanada

I Kanada beskattas bränslen i huvudsak då de används som drivmedel. Såväl statliga som federala punktskatter förkommer. De federala skattesatserna varierar i nivå och är i allmänhet högre än de statliga skattesatserna. Samtliga delstater tillämpar hel eller delvis återbetalning av skatten för yrkesmässig jordbruks- och fiskeriverksamhet. Flera delstater tillämpar vidare skattebefrielse för de fall bränslet används direkt i tillverkningsprocessen.

Källor

Material till kapitlet har hämtats från ett flertal olika källor. Förutom visst material som inkommit via Finansdepartementets försorg har framförallt följande källor använts:

Litteratur:

  • Energy Prices & Taxes, fourth quarter 2001 (OECD),
  • Kommissionens Excise Duty Tables (ref 1.015, augusti 2002)
  • Kommissionens sammanställning Inventory of taxes (2000)

Internet:

  • The OECD/EU database on environmentally related taxes8
  • Nationella hemsidor för såväl departement som skattemyndigheter m.m.

Övrigt:

  • Kommissionens beslut, EG-domstolens domar och övrigt officiellt material från EU.
  • Insamlad information har i förekommande fall kompletterats genom kontakter med tjänstemän vid några länders departement och skattemyndigheter.

8 http://www.oecd.org/env/policies/taxes/

Appendix

Skatt på bränslen och el

I tabell A 14.1 nedan återfinns en sammanställning av de skattesatser som tillämpas i de länder som ingår i detta kapitel. Ambitionen har varit att så långt möjligt ange de skattesatser som gäller för näringslivets och industrins energianvändning. Detta innebär att angivna skattesatser i flera fall skiljer sig åt från tillämpliga hushållsskattesatser. Tabellen ger emellertid endast en översikt över industrins och näringslivets energibeskattning i de olika länderna, varför kompletterande information i förekommande fall får sökas under de relevanta avsnitten av detta kapitel. Exempelvis kan skattesatserna under vissa förutsättningar i några fall reduceras, med helt andra skattesatser som följd. För jämförelsens skull kan noteras att skattesatserna för blyfri bensin medtagits, även om detta innebär att vi då är inne på drivmedelsbeskattningen.

Mervärdesskatt

För fullständighetens skull redovisas även aktuella mervärdesskatter på energi i de olika länderna i tabell 14.12 nedan. Skattesatserna skiljer sig åt, såväl mellan som inom länderna. I möjligaste mån har standarskattesatsen angivits i tabellen och eventuella avvikelser inom landet anges i fotnot till tabellen. I sammanhanget bör noteras att näringsidkande verksamheter i de olika länderna har möjlighet att lyfta av mervärdesskatten i rörelsen.

Tabell A 14.1. Energiskattesatser i Sverige och i omvärlden (skattesatser i euro, beloppen avser lätt industri, för tung industri finns normalt skattenedsättningar som gör att det är svårt att jämföra.)

Skattesats (per enhet)

Tjock eo 1 Lätt eo Bensin 2 Kol Naturgas El Land 1 000 kg 1 000 l 1 000 l 1 000 kg 1 000 m 3 MWh

EG:s minimiskattesats 13,00 18,00 287,00 x x x Ny minimiskattesats3 15,00 21,00 359,00 0,154 0,154 0,5 Sverige 55,385 55,38 474,67 48,19 41,5078 0 Australien 205,78540,79 205,78 x x x Belgien 6,20 18,59 493,56 x 0 0 Brasilien .. .. .. .. .. .. Danmark 320,06 281,33 538,72 224,00 0,30126 8,95 Finland 56,80 63,70 558,90 42,55 1,8146 43,37Frankrike 16,80 22,50 571,00 x * * Grekland 19,00 245,00 296,00 x x x Irland 13,46 47,36 401,36 x x x Italien 63,75 114,51 520,32 2,62 ** ** Kanada

.. ..

177,41

.. .. ..

Luxemburg 6,20 18,59 372,09 x x *** Nederländerna 15,54 46,56 608,97 11,57 **** **** Norge 61,00561,00 551,60 61,00 0 0 Portugal 12,47 272,08 479,45 x x x Spanien 14,43 79,71 395,69 x x ***** Storbritannien 44,385 50,70 742,14 18,95 2,42957 7,0 Tyskland 17,89 61,35 623,80 ****** 2,178 20,0 Österrike 36,00 282,00 407,00 x 4,06978 5,0 1 För det fall de nationella skattesatserna är differentierade utifrån oljans svavelinnehåll anges skattesatserna för lågsvavlig olja. 2 Skattesatserna avser blyfri bensin. Om det finns olika skattesatser för blyfri bensin anges skattesatsen för den bensin som har bäst miljöegenskaper. 3 Skattesats enligt det kommande energibeskattningsdirektivvet. 4 Skattesats per GJ. 5 Skattesats per 1 000 l. 6 Skattesats per Nm3 7 Obs, reglerna om återbetalning, se avsnitt 14.1.2.8 Skattesats per MWh.

.. =Aktuella uppgifter saknas. x=Energislaget är inte belagt med skatt. * Skatten tas ut vid förbrukning överstigande 18 000 GJ per år, se avsnitt 14.2.2. ** Differentierade skattesatser för naturgas, se avsnitt 14.2.5; angående el mkt varierande skattesatser, se samma avsnitt. *** Differentierade skattesatser, se tabell 14.5. **** Differentierade skattesatser, se tabell 14.6 ***** För elskattens beräkning, se avsnitt 14.2.9. ****** Kol är skattefritt. Tysk industri kan dock välja att betala en eco-skatt på kol mot att få en sänkning av arbetsgivaravgifterna.

Tabell A 14.2. Mervärdesskattesatser på energi i Sverige och i omvärlden

Land Skattesats

Sverige 25 % Australien 10 % Belgien1 21 % Brasilien2 1-43 % Danmark 25 % Finland 22 % Frankrike 19,6 % Grekland3 18 % Irland4 12,5 % Italien5 20 % Kanada 7 % Luxemburg 15 % Nederländerna 19 % Norge6 24 % Portugal7 17 % Spanien 16 % Storbritannien8 17,5 % Tyskland 16 % Österrike 20 % 1 Mervärdesskattesatsen för hushållens kolanvändning är 12 %. 2 Mervärdesskattesatserna (ICMS tax) är starkt differentierade beroende på energislag; som exempel är skattesatsen för naturgas 1 % och för bensin 42-43 %. 3 Mervärdesskattesatsen på naturgas och el är 8 %. 4 Mervärdesskattesatsen på dieselolja och bensin som används som drivmedel är 20 %.5 Mervärdesskattesatserna på el respektive kol är för hushållen 10 % respektive 9 % .6 Mervärdesskatt tas inte ut vid försäljning av el till hushåll i vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms). 7 Mervärdesskattesatsen på el och naturgas är 5 %. För tung eldningsolja och fotogen som används för uppvärmning är skattesatsen 12 %. 8 Mervärdesskattesatsen för hushåll är 5 %.

15. Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

I kapitlet redovisas energikostnadsstrukturen inom olika sektorer av samhället. I enlighet med kommitténs direktiv presenteras också motsvarande arbetskraftskostnader och relativa faktorkostnader. För fullständighetens skull avslutas kapitlet med definitioner av ingående SNI-koder1 samt tabeller som belyser energi- och lönekostnadernas utveckling mellan åren 1995 och 1999. Beräkningsunderlag har erhållits från Statistiska centralbyrån (SCB). Eftersläpningen i dataproduktionen är sådan att uppgifter för senare perioder än år 1999 inte hinner färdigställas i tid för att kunna inkluderas inom den tidsram som gäller för kommitténs arbete.

15.1. Energianvändning och energikostnader

Energiskatternas betydelse för individuella sektorer beror naturligtvis på hur stor andel av sektorns produktionskostnader som är relaterade till inköp av energi. Tabell 15.1 redovisar sektorernas energiförbrukning i kostnadstermer, medan sektorernas energikostnadsandelar uttryckta i procent, per produktslag, redovisas i tabell 15.2. Uppgifter för tvätteribranschen (SNI 90–95) saknas i Statistiska centralbyråns underlag och särredovisas därför i avsnitt 15.1.1.

Som framgår av tabellerna står de fem största förbrukarna för mer än hälften (52,9 procent) av den totala energiförbrukningen. Dessa fem är el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk, SNI 40–41, landtransportföretag, SNI 60, parti- och detaljhandel, SNI 50–52, massa-, pappers- och pappersvaruindustri, SNI 21, övrig fastighetsförvaltning (inte småhus och fritidshus), SNI 70 övr. Det kan också noteras att 26,9 procent av den totala kol- och koksförbrukningen sker inom stål- och metallverk, SNI 27, och att livsmedels-,

1 Svensk Näringsgrensindelning SNI92 bygger på EU:s näringsgrensstandard, NACE rev.1. Från den 1 januari 2003 gäller en ny standard för näringsgrensindelning (SNI 2002).

dryckesvaru- och tobaksindustri, SNI 15–16, står för den näst största gasförbrukningen, (12,5 procent). De största elförbrukarna återfinns inom massa-, pappers- och pappersvaruindustri, SNI 21 (16,5 procent) samt inom el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk, SNI 40–41 (15,8 procent). Med undantag för petroleumprodukter, el och värme står sektorn el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk för den största förbrukningen av övriga energislag: kol och koks (40,9 procent) torv (100 procent), trädbränslen (83,1 procent), biomassa, restprodukter (80 procent), sopor (100 procent) och gas (54 procent).

De enskilda energiprodukternas andel av total förbrukning är följande: petroleumprodukter 47,3 procent, el 36,4 procent, värme 7,3 procent, trädbränslen 3,3 procent, gas 2,5 procent, kol och koks 1,7 procent, biomassa, restprodukter 0,9 procent, torv 0,5 procent samt sopor 0,07 procent.

Det bör observeras att energikostnaderna för bostäder inte ingår som insatsförbrukning i branschgrupperna 702 del och 70 övr (hyror för små- och fritidshus samt övrig fastighetsförvaltning). Dessa kostnader ingår i stället i hushållens konsumtionsutgifter. I dessa branscher avser produktionsvärdet för bostäder kallhyra.

Tabell 15.1. Energiförbrukning till mottagarpris år 1999

1

Kol och koks

Petroleum-

produkter

Biomassa, restprodukter El

Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas SNI Totalt:

01-05 3 0 2876 6 0 0 646 58 32 3621 10-14 53 0 249 0 0 0 535 1 2 840 15-16 30 0 520 5 0 0 578 204 80 1417 17-19 0 0 79 0 0 0 124 4 15 222

20 0 0 291 46 15 0 646 0 88 1086 21 43 0 1088 236 90 0 3933 99 92 5608 22 0 0 132 0 0 0 185 6 37 360 23 0 0 13 0 0 0 168 0 5 186 24 6 0 228 0 5 0 1121 887 153 1600 25 2 0 93 28 0 0 299 4 24 450 26 147 0 431 0 0 0 313 35 7 933 27 303 0 828 0 0 0 1369 61 93 2654 28 6 0 294 0 0 0 541 18 52 911

Tabell 15.1. Fortsättning från föregående sida

Kol och koks

Petroleum-

produkter

Biomassa, restprodukter El

Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas SNI Totalt:

29 0 0 301 0 0 0 586 14 140 1041 30 0 0 12 1 0 0 16 0 2 31 31 0 0 61 0 0 0 150 0 27 238 32 0 0 43 0 0 0 198 0 52 293 33 0 0 58 0 0 0 84 0 19 161 34 32 0 375 0 0 0 561 32 136 1136 35 2 0 53 0 0 0 127 4 37 223 36-37 37 0 124 5 0 0 222 1 16 405 40-41 459 355 1683 1777 452 44 3768 878 9 9425

45 0 0 2816 0 0 0 266 2 31 3115 50-52 0 0 3585 0 0 0 2208 31 78 5902

55 0 0 185 0 3 0 491 18 44 741 60 0 0 7275 0 0 0 1033 5 34 8347 61 0 0 1916 0 0 0 7 0 0 1923 62 0 0 941 0 0 0 27 0 0 968 63 0 0 329 0 0 0 188 3 33 553 64 0 0 455 0 0 0 272 0 0 727 65-67 0 0 239 0 0 0 276 1 193 709 70övr 0 0 1297 8 0 0 987 66 2926 5284

702del 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

71 0 0 50 0 0 0 108 0 13 171 72 0 0 188 0 0 0 51 2 12 253 73-74 0 0 956 0 0 0 438 1 111 1506 80-85 0 0 252 0 0 0 559 2 114 927 90-95 0 0 627 0 0 0 731 1 60 1419

Totalt:

1123 355 30943 2139 565 44 23812 1638 4767 65386

1 Löpande priser (miljoner kr).

Källa: SCB.

Tabell 15.2. Energikostnadsandelar per produktslag år 1999 (procent)

Kol och koks

Petroleum-

produkter

Biomassa, restprodukter El

Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas SNI Totalt:

01-05 0,3 0 9,3 0,3 0 0 2,7 3,5 0,7 5,5 10-14 4,7 0 0,8 0 0 0 2,3 0,06 0,04 1,3 15-16 2,7 0 1,7 0,2 0 0 2,4 12,5 1,7 2,2 17-19 0 0 0,3 0 0 0 0,5 0,2 0,3 0,3

20 0 0 0,9 2,2 2,7 0 2,7 0 1,9 1,7 21 3,8 0 3,5 12,3 15,9 0 16,5 6 1,9 8,6 22 0 0 0,4 0 0 0 0,8 0,4 0,8 0,6 23 0 0 0,04 0 0 0 0,7 0 0,1 0,3 24 0,5 0 0,7 0 0,9 0 4,7 5,3 3,2 2,5 25 0,2 0 0,3 1,3 0 0 1,3 0,2 0,5 0,7 26 13,1 0 1,4 0 0 0 1,3 2,1 0,2 1,4 27 26,9 0 2,7 0 0 0 5,8 3,7 2 4,1 28 0,5 0 1 0 0 0 2,3 1,1 1,1 1,4 29 0 0 1 0 0 0 2,5 0,9 3 1,6 30 0 0 0,04 0,05 0 0 0,1 0 0,04 0,05 31 0 0 0,2 0 0 0 0,6 0 0,6 0,4 32 0 0 0,1 0 0 0 0,8 0 1,1 0,5 33 0 0 0,2 0 0 0 0,4 0 0,4 0,3 34 2,9 0 1,2 0 0 0 2,4 2 2,9 1,7 35 0,2 0 0,2 0 0 0 0,5 0,2 0,8 0,3 36-37 3,3 0 0,4 0,2 0 0 0,9 0,06 0,3 0,6 40-41 40,9 100 5,4 83,1 80 100 15,8 54 0,2 14,4

45 0 0 9,1 0 0 0 1,1 0,1 0,7 4,8 50-52 0 0 11,6 0 0 0 9,3 1,9 1,6 9

55 0 0 0,6 0 0,5 0 2,1 1,1 0,9 1,1 60 0 0 23,5 0 0 0 4,3 0,3 0,7 12,8 61 0 0 6,2 0 0 0 0,03 0 0 2,9 62 0 0 3 0 0 0 0,1 0 0 1,5 63 0 0 1,1 0 0 0 0,8 0,2 0,7 0,9 64 0 0 1,5 0 0 0 1,1 0 0 1,1 65-67 0 0 0,8 0 0 0 1,2 0,1 4,1 1,1 70övr 0 0 4,2 0,4 0 0 4,1 4 61,4 8,1

702del 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Tabell 15.2. Fortsättning från föregående sida

Kol och koks

Petroleum-

produkter

Biomassa, restprodukter El

Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas SNI Totalt:

71 0 0 0,2 0 0 0 0,5 0 0,3 0,3 72 0 0 0,6 0 0 0 0,2 0,1 0,3 0,4 73-74 0 0 3,1 0 0 0 1,8 0,1 2,3 2,3 80-85 0 0 0,8 0 0 0 2,4 0,1 2,4 1,4 90-95 0 0 2 0 0 0 3,1 0,1 1,3 2,2

Totalt:

1,7 0,5 47,3 3,3 0,9 0,07 36,4 2,5 7,3 100

Källa: SCB.

I appendix till kapitlet redovisas energikostnader för perioden 1995–1999.

15.1.1. Särskilt om tvätteribranschen

Som tidigare nämnts saknas uppgifter för tvätteribranschen i Statistiska centralbyråns underlag. Sveriges Tvätteriförbund har därför inhämtat en konsultrapport (juni 2002) över bland annat tvätteribranschens energiförbrukning. Faktauppgifter i detta avsnitt härrör huvudsakligen från nämnda rapport.

Tvätterinäringen i Sverige är placerad under SNI-kod 93.01–01. Grupp 93 betecknar ”Annan Serviceverksamhet”. Att tvätterinäringen inte klassificerats som industri innebär att man betalar full energi- och koldioxidskatt (med undantag för viss industriell blekning m.m.).

Marknaden karakteriseras av stor överkapacitet, låga etableringshinder samt goda möjligheter att konkurrenskraftigt transportera tvätt långa sträckor. Branschens två huvudkonkurrenter är inhemska substitut och utländska kollegor. Tvätteribranschen konkurrerar med tillverkare av engångsmaterial som används för att ersätta textilier. Denna typ av produktion betraktas som industriell och är befriad från energiskatt samt betalar reducerad koldioxidskatt (industriskattesatsen). Låga transportkostnader innebär att tvätt kan transporteras långa sträckor med bibehållen lönsamhet. I södra Sverige är det fullt möjligt för danska och tyska tvätte-

rier att konkurrera i upphandlingar, på samma sätt som norska tvätterier kan konkurrera i Västsverige och finska och baltiska tvätterier i Mälardalen.

Den upparbetade industriella marknaden för tvätt- och textilservice uppgick år 1999 till cirka 2,5 miljarder kr. De flesta industritvätterierna är organiserade i Industritvättsektionen inom Sveriges Tvätteriförbund och dessa svarade för 1,6 miljarder kr av den totala omsättningen.

Tvätteribranschen är helt uppdelad i industriella tvätterier respektive kem- och vittvätterier. De senare vänder sig främst till konsumenter som är privatpersoner, medan en mycket liten andel av konsumenterna utgörs av (mindre) företag.

En dryg tredjedel av marknaden handhas av offentliga företag inom stat, kommun och landsting. Av återstoden är många familjeföretag, medan andra ingår som delar av större börsnoterade företag. Under de senaste fem decennierna har en omfattande strukturförändring skett bland industriella tvätterier. Familjerörelser med ett fåtal anställda har utvecklats till större enheter med betydande kapital bundet i rationell produktionsutrustning. Två företag är kedjor med många produktionsenheter och det finns också en rikstäckande sammanslutning av enskilda tvätterier för bland annat inköpssamverkan.

De tvätterier som är organiserade i Konsumenttvättsektionen i Sveriges Tvätteriförbund har en produktion som är mer hantverksorienterad än den höggradigt mekaniserade produktionen i de tvätterier som tillhör Industritvättsektionen.

Tabell 15.3. Fakta om industriella tvätterier år 1999

Industriella tvätterier inom Sveriges Tvätteriförbund

Årsomsättning 1 575 116 800 kr Produktion 79 243 930 kg tvätt Kollektivanställda (helårsanställda) 2 130 personer Tjänstemän (helårsanställda) 411 personer Tvättkemikalier 1 300 502 kg Energi för ångproduktion 186 261 598 kWh Elektricitet för drift m.m. 36 943 971 kWh Vattenförbrukning 1 496 801 m

3

Samtliga industriella tvätterier i Sverige (uppskattade data)

Årsomsättning 2 500 000 000 kr Produktion 120 000 000 kg tvätt Kollektivanställda (helårsanställda) 3 000 personer Tjänstemän (helårsanställda) 600 personer Tvättkemikalier 2 000 000 kg Energi för ångproduktion 280 000 000 kWh Elektricitet för drift m.m. 55 000 000 kWh Vattenförbrukning 2 200 000 m

3

Källa: Sveriges Tvätteriförbund (konsultrapport juni 2002).

För ångproduktion används i huvudsak eldningsolja, men i södra Sverige använder ett antal tvätterier naturgas och några använder el i perioder då det finns överskott på elenergi. För varje kilo tvätt som Sveriges Tvätteriförbunds medlemsföretag producerar används 2,82 kWh energi. Härav används 2,35 kWh för ångproduktion och 0,47 kWh el för belysning och drift av maskiner. Energianvändningen är cirka 105 000 kWh per kollektiv helårsanställd. Enligt Sveriges Tvätteriförbunds konsultrapport kan man anta att energianvändningen för icke medlemsföretag ligger på ungefär samma nivå som för Sveriges Tvätteriförbunds medlemsföretag.

15.2. Relativa kostnader för produktionsfaktorer

Avsnittet inleds med en presentation av de olika branschernas arbetskraftskostnader. Arbetskraftskostnaderna utgörs av lönekostnader, dvs. löner, kollektiva avgifter och löneskatter. Därefter redovisas branschernas energi- respektive arbetskraftskostnader i

relation till respektive produktionsvärde. Produktionsvärdet motsvarar total nettoomsättning (bruttoomsättning minus fakturerade skatter) i traditionell affärsbokföring.2

Tabell 15.4. Arbetskraftskostnader år 1999

SNI

Löne- kostnader 1

Andel av totala

lönekostnader SNI

Löne- kostnader 1

Andel av totala lönekostnader

01-05

7616

1,31 % 35

5265

0,91 %

10-14

2030 0,35 % 36-37

9442

1,63 %

15-16

14167 2,44 % 40-41

8710

1,50 %

17-19

2488

0,43 % 45

46056

7,93 %

20

7838 1,35 % 50-52

101250

17,43 %

21

11336

1,95 % 55

13655

2,35 %

22

12983

2,24 % 60

23398

4,03 %

23

868

0,15 % 61

3712

0,64 %

24

11844

2,04 % 62

4595

0,79 %

25

5910

1,02 % 63

11504

1,98 %

26

4152

0,71 % 64

19991

3,44 %

27

8445 1,45 % 65-67

26290

4,53 %

28 17256

2,97 % 702del 0 0

29

25302 4,36 % 70 övr

11946

2,06 %

30

1053

0,18 % 71

2022

0,35 %

31

5743

0,99 % 72

24322

4,19 %

32

13006 2,24 % 73-74

58696

10,11 %

33

7455 1,28 % 80-85

16917

2,91 %

34

19886 3,42 % 90-95

13674

2,35 %

Totalt: 580823 100 %

1

Lönekostnader i löpande priser (miljoner kr) år 1999.

Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

I relation till de arbetskraftsintensiva sektorerna parti- och detaljhandel (50–52), samt forsknings- och andra företagsserviceföretag (73–74), understiger lönekostnadsandelen 10 procent i samtliga branscher. Parti- och detaljhandeln svarar för 17,43 procent av de totala lönekostnaderna medan 10,11 procent återfinns inom forsknings- och företagsserviceföretag. Lönekostnaderna för perioden 1995 till 1999 redovisas i tabell A15.3 nedan.

2 Definition enligt ENS 95 (Europeiska Nationalräkenskapssystemet).

För att få en jämförande bild av de enskilda produktionsfaktorernas vikt i de totala produktionskostnaderna, beräknas energiförbrukningskostnaderna och lönekostnaderna i relation till respektive sektors produktionsvärden. Eftersom SCB:s definition av produktionskostnader inte inkluderar kostnader för produktionsfaktorn arbetskraft (inte heller kapitalkostnader omfattas av denna definition) redovisas kostnaderna för användningen av faktorerna energi och arbetskraft i relation till produktionsvärdet.

Som framgår av tabell 15.5 är lönekostnadernas andel oftast den större. Det enda undantaget utgörs av el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverken (SNI 40–41) vars energikostnader uppgår till 13,78 procent av sektorns produktionsvärde, medan lönekostnaderna utgör 12,74 procent av produktionsvärdet.

De största lönekostnadsandelarna återfinns inom parti- och detaljhandeln (SNI 50–52) med 35,18 procent, utbildnings-, hälso-, och sjukvårdsföretag (SNI 80–85) med 33,17 procent, byggindustrin (SNI 45) med 29,87 procent, datakonsulter och dataservicebyråer (SNI 72) med 28,13 procent samt inom övrig tillverkningsindustri (SNI 36–37) med 27,05 procent. Ingen av dessa branscher återfinns bland branscherna med störst energikostnadsandelar.

De största energikostnadsandelarna återfinns inom el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverken (SNI 40–41) vars energikostnader uppgår till 13,78 procent av sektorns produktionsvärde, inom landtransportföretagen (SNI 60) med 7,42 procent, gruvor och mineralutvinningsindustrin (SNI 10-14) med 7,21 procent, rederier (SNI 61) med 6,32 procent, jordbruk, jakt, skogsbruk och fiske (SNI 01-05) med 6,27 procent och inom massa-, pappers-, och pappersvaruindustrin (SNI 21) uppgår energikostnadsandelarna till 6,02 procent av produktionsvärdet. För samtliga sektorer sammantaget gäller att lönekostnadernas andel av totalt produktionsvärde uppgår till 18,77 procent och att energikostnadernas andel motsvarar 2,11 procent.

Tabell 15.5. Relativa kostnader för användning av energi och arbetskraft år 1999

SNI L/P 1 E/P 1 Differens SNI L/P 1 E/P 1 Differens

01-05 13,20 % 6,27 % 6,92 % 35 22,27 % 0,94 % 21,33 % 10-14 17,42 % 7,21 % 10,21 % 36-37 27,05 % 1,16 % 25,89 % 15-16 12,14 % 1,21 % 10,92 % 40-41 12,74 % 13,78 %

-1, 05 %

17-19 19,84 % 1,77 % 18,07 % 45 29,87 % 2,02 % 27,85 % 20 13,71 % 1,90 % 11,81 % 50-52 35,18 % 2,05 % 33,13 % 21 12,16 % 6,02 % 6,15 % 55 21,60 % 1,17 % 20,43 % 22 20,44 % 0,57 % 19,88 % 60 20,81 % 7,42 % 13,38 % 23 2,92 % 0,63 % 2,30 % 61 12,21 % 6,32 % 5,88 % 24 13,75 % 1,86 % 11,89 % 62 18,38 % 3,87 % 14,51 % 25 18,30 % 1,39 % 16,91 % 63 22,07 % 1,06 % 21,01 % 26 19,93 % 4,48 % 15,45 % 64 22,58 % 0,82 % 21,76 % 27 11,90 % 3,74 % 8,16 % 65-67 23,88 % 0,64 % 23,24 % 28 21,72 % 1,15 % 20,57 % 702del - 3,06 % -29 18,76 % 0,77 % 17,99 % 70 övr 8,10 % - -30 18,31 % 0,54 % 17,77 % 71 10,61 % 0,90 % 9,72 % 31 18,31 % 0,76 % 17,55 % 72 28,13 % 0,29 % 27,84 % 32 8,13 % 0,18 % 7,95 % 73-74 25,80 % 0,66 % 25,14 % 33 18,62 % 0,40 % 18,22 % 80-85 33,17 % 1,82 % 31,35 % 34 11,74 % 0,67 % 11,07 % 90-95 20,51 % 2,13 % 18,38 %

Totalt:

18,77 % 2,11 % 16,65 %

1 L = lönekostnader, E = energiförbrukning till mottagarpris, P = produktionsvärde. Samtliga värden redovisas i löpande priser (miljoner kr) och avser år 1999.

Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

Appendix

Tabell A 15.1. Standard för svensk näringsgrensindelning 1992 (SNI 92)

SNI Beskrivning

SNI Beskrivning

01-05 Jordbruk, jakt, skogsbruk och fiske 35 Annan transportmedelsindustri 10-14 Gruvor och mineralutvinnings-

industri

36-37 Övrig tillverkningsindustri

15-16 Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri

40-41 El-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk

17-19 Textil, beklädnad- och läderindustri 45 Byggindustri 20 Trävaruindustri 50-52 Parti- och detaljhandel 21 Massa-, pappers- och pappersvaruindustri

55 Hotell och restauranger

22 Förlag och grafisk industri

60 Landtransportföretag

23 Industri för stenkols- och petroleumprodukter

61 Rederier

24 Kemisk industri 62 Flygbolag 25 Gummi- och plastvaruindustri 63 Stödtjänster transport 26 Jord- och stenvaruindustri 64 Post- och telekommunikationsföretag 27 Stål- och metallverk 65-67 Finansiella tjänster (kreditinstitut och försäkringsbolag) 28 Metallvaruindustri 70 övr Övrig fastighetsförvaltning 29 Maskinindustri 702 del Småhus och fritidshus, hyror 30 Industri för kontorsmaskiner och datorer

71 Uthyrningsfirmor

31 Annan elektroindustri

72 Datakonsulter och dataservicebyråer

32 Teleprodukter

73-74 Forsknings- och andra företagsserviceföretag

33 Precisions-, medicinska och optiska instrument

80-85 Utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretag

34 Industri för motorfordon och släpfordon

90-95 Andra samhälleliga och personliga tjänster

Tabell A 15.2. Energikostnader i löpande priser 1995–1999 (miljoner kr)

SNI 1995 1996 1997 1998 1999 01-05 3589 3941 3981 3683 3621 10-14 874 964 968 863 840 15-16 1658 1738 1667 1547 1417 17-19 255 267 279 256 222 20 1077 1154 1202 1164 1086 21 5141 5484 5695 5141 5608 22 388 428 435 401 360 23 196 219 217 187 186 24 1618 1733 1629 1549 1600 25 467 546 503 474 450 26 953 988 1001 951 933 27 2861 2947 3126 2731 2654 28 1006 1134 1079 1011 911 29 1122 1143 1186 1124 1041 30 28 30 32 34 31 31 246 250 261 259 238 32 192 212 226 237 293 33 142 153 160 159 161 34 1037 1141 1123 1123 1136 35 266 282 346 256 223 36-37 442 439 432 411 405 40-41 9719 12193 12744 12661 11187 45 2684 2929 3065 2836 3115 50-52 5490 6104 6209 5814 5902 55 659 753 810 794 741 60 7028 7620 8026 8159 8347 61 1825 1921 1996 1715 1923 62 792 893 968 810 968 63 532 555 590 532 553 64 728 780 727 748 727 65-67 639 698 758 624 709 70 övr 4794 5135 5084 5223 5284 702del 0 0 0 0 0 71 283 315 289 242 171 72 181 201 194 181 253

SNI 1995 1996 1997 1998 1999 73-74 1398 1547 1651 1413 1506 80-85 839 889 966 940 927 90-95 1465 1533 1597 1536 1419 Totalt: 62614 69259 71222 67789 67148

Källa: SCB.

Tabell A 15.3. Lönekostnader i löpande priser 1995 – 1999 (miljoner kr)

SNI 1995 1996 1997 1998 1999 01-05 7060 7248 7343 7491 7616 10-14 2014 1881 2057 2195 2030 15-16 12264 12752 13313 13958 14167 17-19 2535 2605 2442 2523 2488 20 6710 7065 7525 7754 7838 21 10104 10743 11059 11090 11336 22 12027 12499 12355 12625 12983 23 766 833 849 888 868 24 8882 9408 10435 11317 11844 25 4666 5191 5370 5821 5910 26 3699 4032 3963 4109 4152 27 7435 7691 8016 8163 8445 28 13197 14549 15344 17129 17256 29 21299 22280 23208 24201 25302 30 1018 946 944 1004 1053 31 5091 5250 5487 5737 5743 32 8120 9503 10730 11743 13006 33 5936 6387 6614 6994 7455 34 15392 16305 16784 18742 19886 35 4463 4836 5025 5215 5265 36-37 8361 8587 8656 9212 9442 40-41 7070 7562 8141 8574 8710 45 38215 39929 40631 42705 46056 50-52 82281 86610 90752 96101 101250 55 10954 11550 12003 12713 13655 60 19066 19865 20540 22089 23398 61 3020 3261 3298 3391 3712 62 3508 3556 3968 4323 4595 63 8755 9617 10375 10777 11504 64 15584 16639 17135 18080 19991

SNI 1995 1996 1997 1998 1999 65-67 20515 21872 23586 25199 26290 70 övr 0 0 0 0 0 702del 12229 12201 12032 11189 11946 71 1684 1792 1852 1851 2022 72 11115 13674 15848 19550 24322 73-74 41966 44930 47022 52100 58696 80-85 12311 13078 13272 15129 16917 90-95 11024 12000 12175 12986 13674 Totalt: 460336 488727 510149 544668 580823

Källa: SCB.

Tabell A 15.4. Löne- respektive energikostnadsandelar, förändringar 1995–1999

SNI Lön Energi SNI Lön Energi 01-05 -14,50 % -4,05 % 64 1,67 % -6,88 % 10-14 -20,11 % -10,38 % 65-67 1,57 % 3,46 % 15-16 -8,45 % -16,92 % 70 övr 0 5,79 % 17-19 -22,21 % -18,82 % 702del -22,58 % 0 20 -7,42 % -1,17 % 71 -4,84 % -43,66 % 21 -11,08 % 4,74 % 72 73,43 % 30,34 % 22 -14,44 % -3,17 % 73-74 10,85 % 3,01 % 23 -10,19 % -11,51 % 80-85 8,91 % 3,03 % 24 5,69 % -7,79 % 90-95 -1,69 % -5,97 % 25 0,39 % -10,15 % 26 -11,04 % -8,71 % 27 -9,98 % -10,27 % 28 3,63 % -15,56 % 29 -5,85 % -13,48 % 30 -18,02 % 11,81 % 31 -10,59 % -9,78 % 32 26,95 % 42,30 % 33 -0,46 % 5,72 % 34 2,40 % 2,15 % 35 -6,50 % -21,83 % 36-37 -10,50 % -14,56 % 40-41 -2,36 % -7,23 % 45 -4,48 % 11,98 % 50-52 -2,47 % 2,65 % 55 -1,20 % 4,85 % 60 -2,74 % 14,04 % 61 -2,58 % -1,74 % 62 3,81 % 18,59 % 63 4,14 % -3,07 %

Lönekostnadsandelar har här beräknats som den enskilda sektorns lönekostnad i förhållande till samtliga sektorers summerade lönekostnader.

exempel:

år 1995: 7060/460336=0,0153366

år 1999: 7616/580823=0,0131124

För sektor SNI 01-05 är lönekostnadsandelen år 1999 0,0131124/0,0153366 = 0,8546284, dvs. ungefär 85,5 % av vad den var under år 1995. Tabellen visar alltså att sektorns andel av de totala lönekostnaderna minskat med omkring 14,5 %.

Energikostnadsandelar har beräknats på motsvarande sätt.

Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

Del IV Del IV Del IV Del IV

Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser

och och och och

författningskomme författningskomme författningskomme författningskommennnntarer tarer tarer tarer

16. Konsekvenser av kommitténs förslag

16.1. Allmänt

För kommittéers och särskilda utredares arbete gäller kommittéförordningens (1998:1474) bestämmelser. I kapitlet kommenteras och behandlas dessa bestämmelsers innehåll med avseende på kommitténs förslag. I kapitlet sammanfattas dessutom den mera utförliga konsekvensanalys som presenterats i kapitel 3 avseende näringslivseffekter, miljökonsekvenser samt effekter på energiomvandlingssektorn.

16.2. Statsfinansiella konsekvenser

Enligt 14 § kommittéförordningen gäller, att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa redovisas. När det gäller ökade kostnader och minskade intäkter för staten, kommuner eller landsting skall kommittén föreslå en finansiering. Det bör betonas att förslaget till finansiering är statiskt till sin karaktär, dvs. hänsyn tas inte till eventuella dynamiska effekter.

Enligt direktiven skall utgångspunkten för kommittén vara att ”söka skapa ett enkelt och hållbart system, som fungerar väl i den framtida reformerade energiskattestruktur som skall ligga till grund för den fortsatta skatteväxlingen”. Kommittén anser mot bakgrund av direktiven att det inte ligger inom dess uppdrag att föreslå en fortsatt skatteväxling utan att ”endast” föreslå en finansiering av det skattebortfall som uppstår i näringslivsmodellen, med beaktande av ett antal olika aspekter och speciellt aspekter av rättvise- och fördelningskaraktär. Kommittén avstår således från att

ha synpunkter på hur den fortsatta skatteväxlingen, inom ramen för det 10-åriga programmet på totalt 30 miljarder kronor skall utformas. Det ligger dock i sakens natur att en stor del av skattereformens finansiering måste ske inom energiområdet.

Den statsfinansiella kostnaden för den generella näringslivsmodellen med en begränsningsregel på nivån 0,7 procent uppgår netto till högst 5 miljarder kronor. Enligt kommitténs uppfattning är det rimligt att näringslivet i stor utsträckning är med och finansierar en omläggning av energibeskattningen, då denna leder till betydande skattelättnader för näringslivet totalt, även om dessa lättnader endast uppstår för tjänstesektorerna. Därvid är det framförallt följande, delvis överlappande, aspekter som bör vägas in vid val av finansiering:

  • Produktivitets- och tillväxteffekter
  • Korrigering av idag snedvridande skatter
  • Effekter på energiomvandlingssektorn
  • Miljöeffekter
  • Fördelningseffekter

Eftersom tjänstesektorn är den stora vinnaren på skattereformen ter sig en marginell höjning (0,3 procentenheter) av löneskatterna, genom en höjning av den allmänna löneavgiften, attraktiv ur såväl rättvise- som finansieringssynpunkt. Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 3.3 är också effektivitetsförlusterna av en sådan höjning små. Medan industrisektorn får bära ca 30 procent av denna höjning, belastas tjänstesektorn med ca 60 procent.

I sin analys av snedvridande skatter identifierar Skattebasutredningen bland annat periodiseringsfonderna och den lägre mervärdesskattenivån inom vissa områden.1 Vad gäller den lägre mervärdesskattenivån har ett återställande av mervärdesskatten på turisttjänster övervägts, men eftersom mervärdesbeskattningen är föremål för särskild utredning avstår kommittén från att föreslå detta. Däremot synes ett återställande av den senaste höjningen av periodiseringsfonderna lämplig.

Genom det kommande energibeskattningsdirektivet införs en minimiskatt på elenergi för hela näringslivet, vilket i någon mån bidrar till finansieringen. En ytterligare höjning av elskatten har också övervägts. Argumenten mot en sådan är dock starka:

1 Se SOU 2002:47 s. 258 och s. 464.

  • Ett tillägg till minimiskatten på el på näringslivet innebär en ytterligare fiskal beskattning av en produktionsfaktor med produktivitetsförluster som konsekvens.
  • En elskatt innebär en relativ sänkning av koldioxidskatten och därmed en försämrad kostnadseffektivitet i klimatpolitiken.
  • Eftersom klimatpolitiken har mycket hög prioritet är förväntningarna inom industrin inte inställda på en elskatt, varför en sådan leder till kapitalförluster. Förväntningarna i näringslivet är sannolikt heller inte inställda på höjda koldioxidskatter eftersom regeringen uttalat, nu senast i budgetpropositionen, att det är viktigt att energi- och koldioxidbeskattningen har en utformning som ger goda förutsättningar för den svenska industrin att konkurrera internationellt.
  • En elskatt drabbar i hög grad gruv-, järn- och stål- samt massa- och pappersindustrin med negativa regionala effekter.
  • Införandet av elcertifikat innebär de facto ett införande av elskatt på näringslivet (med temporärt undantag för några energiintensiva sektorer), varför en explicit elskatt framstår som ännu mindre motiverad.

När det gäller fördelningen av skattebördan över hushållen är det angeläget att konkurrensförhållandena mellan el och olika bränslen för uppvärmning inte påverkas. Kommittén föreslår därför små men likformiga höjningar av hushållsskatten på el, olja och naturgas samt införandet av energiskatt på värme (fjärrvärme). Eftersom el- och bränsleskatter är regressiva till sin karaktär innebär introduktionen av en energiskatt på värme en fördelningsmässigt och regionalt något mera neutral belastning av hushållen.

Skattebortfallet från energiomvandlingssektorn är relativt högt och uppskattas (med viss osäkerhet) till ca 1 600 miljoner kronor brutto. En konsumtionsskatt på värme kan därför också förefalla rimlig ur rättvisesynpunkt, dvs. det synes inte rimligt att hela skattebortfallet från energiomvandlingssektorn övervältras på övriga sektorer. Eftersom fjärrvärmen är kommunägd till ca 70 procent, kommer dessutom en betydande del av skattelättnaderna för energiomvandlingssektorn kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt.

Ur miljösynpunkt är höjda skatter på bensin och diesel attraktiva. Om inte den tunga industrin, genom omfattande utslagning av

anläggningar, skall tvingas bära en stor del av bördan i klimatpolitiken så måste också emissionerna från transportsektorn reduceras. Detta kommer knappast att ske utan betydande skatteökningar på fordonsbränslen. Härvidlag kan noteras att näringslivet svarar för ca 25 procent av intäkterna från en bensinskattehöjning och ca 90 procent av intäkterna från en höjd skatt på diesel.

Mot ovanstående bakgrund föreslår kommittén en finansiering av näringslivsmodellen enligt tabell 16.1.

Tabell 16.1. Förslag till finansiering av kommitténs förslag till energibeskattningsmodell

Finansiering Netto, mnkr Löneavgift 0,3 procent 1 790 Återställare av periodiseringsfonderna 550 Minimiskatt el: 0,5 öre per kWh a 60 TWh 230 Energiskatt på värme 3 öre a 25 TWh, hushåll 800 Energiskatt på el: 1 öre a 42 TWh, hushåll 450 Olja: 1 öre per kWh = 100 kr/m

3

, hushåll

160

Gas: 1 öre per kWh = 10 öre per m

3

, hushåll

10

Bensin 12 öre/liter

670

Diesel 12 öre per liter

340

Summa:

5 000

Finansieringsbehov:

5 000

Med denna fördelning svarar näringslivet för ca 60 procent (3 miljarder kronor) och hushållen för ca 40 procent (2 miljarder kronor) av finansieringen. Å andra sidan minskar utgifterna för den kommunala sektorn med åtminstone 70 procent av skattebortfallet från energiomvandlingssektorn (ca 1 miljard kronor) vilket kommer kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt, varför hushållssektorns nettofinansiering uppgår till ca 20 procent (1 miljard kronor). Bördan på hushållssektorn kan, partiellt sett, förväntas reduceras ytterligare via de prissänkningar som de lägre kostnaderna för tjänstesektorn kan förväntas ge upphov till. Å andra sidan drabbas också hushållen av vissa prisökningar på grund

av de kostnadsökningar som drabbar den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn.

16.3. Konsekvenser för näringslivet i stort

Utan att beakta finansieringen leder näringslivsmodellen som sådan till en relativt stor sänkning av energiskatterna för tjänstesektorn. Näringslivsmodellen innebär således att tjänstesektorns konkurrenskraft förstärks något i förhållande till industrisektorns. Speciellt förstärks konkurrenskraften för de mest energiintensiva verksamheterna, framförallt tvätterierna men också i viss utsträckning hotellsektorn. En del av denna förstärkning återtas dock genom modellens finansiering.

Såvitt kan bedömas kommer inget av de mest bränsleintensiva företagen, dvs. växthusen och ett 50-tal industriföretag på den s.k. 0,8–1,2-procentslistan, att få någon skatteökning pga. modellbytet med den maximigräns på 0,7 procent av försäljningsvärdet som begränsningsregeln sätter.

De företag som förlorar på modellbytet återfinns inom den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn; se tabell A 3.2 i appendix till kapitel 3. Effekterna av själva modellbytet blir dock försumbara, men dessa företag drabbas också av elcertifikatkostnader och konsekvenserna av modellens finansiering, speciellt återställandet av den senaste förändringen av periodiseringsfonderna samt höjningen av skatten på diesel.Däremot torde övervältringen på lönerna av höjda löneskatter ske relativt snabbt, med större delen övervältrad inom några få år2, och inte nämnvärt påverka konkurrensförhållandena mellan olika delar av näringslivet.

16.4. Konsekvenser för små företag

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet (15 § kommittéförordningen).

Det kan inledningsvis konstateras att kommitténs förslag omfattar hela näringslivet, dvs. samtliga näringsidkare. Enligt

2 Se Skatter, tjänster och sysselsättning,SOU 1997:17.

tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige. Av dessa är 835 840 företag att betrakta som småföretag (dvs. företag med färre än 50 anställda). Detta antal utgör således det maximala antalet små företag som kan komma ifråga för de regleringar som kommittén föreslår. Kommitténs förslag innebär att en åtskillnad görs i energibeskattningen mellan hushållen och näringslivet. Det sätt som förslaget påverkar företagen, förutom i beskattningshänseende, är att företagen på något sätt måste få möjlighet att komma i åtnjutande av den lägre energiskattenivån för näringslivet. En reglering är därmed nödvändig. I korthet skall de av kommittén föreslagna reglerna fungera på följande vis. I utgångsläget betalar företaget energiskatter på sin energiförbrukning (energiskatt och koldioxidskatt) enligt den generella hushållsnivån. Eftersom den generella näringslivsnivån är en lägre nivå uppkommer därigenom en rätt till återbetalning. Företaget skall därvid vid den ordinarie taxeringen lämna in uppgifter om den energiskatt som betalats under året. Genom att ta upp dessa uppgifter i självdeklarationen gör företaget anspråk på återbetalning av mellanskillnaden mellan de olika skattenivåerna. Återbetalningen administreras därefter genom återbetalning via skattekontot.

Kommittén har under arbetet övervägt en alternativ lösning. Den lösningen gick ut på att koppla återbetalning och redovisning av erlagda energiskatter till den, i normalfallet, månatliga skattedeklarationen. En sådan lösning skulle dock innebära ett återkommande och ökat uppgiftslämnande för företaget. Dessutom skulle denna lösning vara förenad med tämligen stora inledande kostnader för Riksskatteverket (RSV). Av dessa anledningar har kommittén stannat för det nu valda förslaget.

De krav som förslaget uppställer på företaget är att årligen ta upp vissa uppgifter om betalda energiskatter, inklusive eventuell betald värmeskatt på levererad fjärrvärme, i självdeklarationen. Detta bör inte i sig medföra några större problem. Redan genom bokföringsskyldigheten föreligger krav på företaget att hålla en ordnad bokföring. De ytterligare uppgifter som nu skall redovisas torde därmed inte behöva påverka företagens administrativa organisation eller liknande.

När det gäller att beräkna tidsåtgången för det enskilda företaget kan kommittén svårligen se att det extra uppgiftslämnandet skulle behöva ta mer än högst någon timme om året i anspråk, när väl systemet är igång. Om företaget av likviditetsskäl önskar få en

kontinuerligt lägre energiskattebelastning har företaget att fylla i en preliminär självdeklaration så att skattemyndigheten kan fatta beslut om ändrad skatteberäkning. Ett sådant förfarande ökar den administrativa bördan något, men utgör även detta en engångsinsats under året, och bör inte heller den ta mer än någon timme i anspråk. Slutligen kommer vissa företag att ha möjlighet att genom försäkran få köpa energi (skattepliktig el och värme) till rätt skattesats direkt i utgångsläget. Tidsåtgången för ifyllande av en sådan försäkran kan dock betraktas som överkomlig. Gemensamt för det uppgiftslämnande som kan komma ifråga är att det inte rör sig om några arbetsuppgifter som kräver att företaget anlitar någon extern hjälp, eller ens utökar tiden för redan tillgänglig personal. Tvärtom bör det extra uppgiftslämnandet utan några större svårigheter kunna hanteras inom ramen för det ordinarie deklarations- och redovisningsförfarandet i företaget. Kommittén är medveten om att alla extra arbetsuppgifter är belastande särskilt för småföretag, men bedömer att detta är överkomligt särskilt som uppgifterna lämnas för att få en skattelättnad.

Beträffande förslagets påverkan på likviditeten kan anmärkas att småföretagen i förhållande till dagsläget – generellt sett – inte kommer att få några ökade kostnader. Skillnaden består i att företaget vid taxeringen kommer att ha rätt till återbetalning för viss del av de under året erlagda energiskatterna. För att ändå inte riskera några likviditetspåfrestningar av betydelse föreslår kommittén att företagen skall ha möjlighet att använda sig av sina uppskattade energiskattekostnader för att få till stånd en ändrad skatteberäkning.

Kommitténs förslag kommer inte att verka hämmande på småföretagens expansionsmöjligheter eller utveckling i övrigt. Några administrativa gränser eller liknande som favoriserar större företag framför små (eller tvärtom för den delen) föreslås inte av kommittén. Den begränsningsregel som föreslås tar sikte på företagets energiskatteandelar av dess försäljningsvärde. I den bemärkelsen kan kommitténs förslag betraktas som neutralt i förhållande till näringslivet i stort. Inte heller i förhållande till utländska näringsidkare kommer förslaget att påverka småföretagen negativt. Tvärtom kommer framförallt tjänstesektorn att i konkurrenshänseende dra viss nytta av den generellt sett lägre energiskattenivån.

När det gäller kontroll och efterlevnad av de nya reglerna kan anmärkas att reglerna infogas som en del i det allmänna taxeringsförfarandet. Därigenom kommer skattemyndigheten att

kunna utnyttja de möjligheter som skattebetalningslagen (1997:483) erbjuder i form av revision m.m. Eftersom nödvändiga uppgifter föreslås tas in i samband med det ordinarie taxeringsförfarandet föreligger goda möjligheter att inom ramen för detta förfarande bland annat följa upp rimligheten i de yrkanden om återbetalning som framställs. Det är svårt att i detta sammanhang se några särskilda nackdelar för småföretagen jämfört med övriga företag.

Någon tidsbegränsning kan av naturliga skäl inte föreslås för de regler som nu är ifråga eftersom det rör sig om permanenta förändringar av näringslivets energibeskattning. Eftersom reglerna innebär ett visst ökat uppgiftslämnande bör dock en utvärdering göras när reglerna varit i kraft en tid, för att vid behov överväga eventuella förändringar. Några särskilda övergångsregler behövs inte vid införandet av kommitténs förslag. Detta eftersom det hinner förflyta en ganska lång tid från det att lagen trätt ikraft till dess att återbetalning första gången kan yrkas. Genom systemets funktion erbjuds således per automatik en viss tid till anpassning.

De förändringar som kommittén föreslår och som, i större eller mindre omfattning, berör ett stort antal småföretag måste bli föremål för en tämligen omfattande informationsinsats. Av naturliga skäl bör RSV åläggas den uppgiften. Informationen i sig behöver emellertid inte vara så oerhört omfattande. De regelförändringar som kommittén föreslår är jämförelsevis transparenta och inte alltför komplicerade för det enskilda småföretaget. En informationsinsats torde kunna koncentreras kring det första året för det nya energibeskattningssystemet. Följande år bör nödvändig information kunna lämnas i samband med de ordinarie informationsinsatser som föregår den årliga självdeklarationen.

Kommittén har samrått med RSV beträffande framförallt formerna för företagens uppgiftslämnande och formerna för återbetalning. Kontakterna med RSV har medfört att kommittén slutligen valt den form för redovisning och återbetalning som kortfattat beskrivits ovan. I övrigt har kommittén samrått med Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, LRF och Gröna Näringens Riksorganisation (GRO). De lämnade synpunkterna har vägts in vid utformningen av denna analys.

16.5. Regionalpolitiska konsekvenser

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet (15 § kommittéförordningen).

Eftersom näringslivsmodellen inte ger upphov till något större strukturomvandlingstryck eller betydande utslagning av produktionskapacitet kommer de regionalekonomiska effekterna att bli obetydliga. Kombinationen av minimiskatt på el och kostnaderna för elcertifikat kan dock få en viss effekt på den elintensiva delen av industrin. Effekterna av en minimiskatt på el framgår av tabell 3.21. Dock torde effekterna av elcertifikaten, för de branscher som inte är undantagna, komma att på sikt leda till en betydligt högre kostnadsökning. De elintensiva företagen har i allmänhet långt avstånd till den maximigräns för skatteuttaget på 0,7 procent av produktionsvärdet som begränsningsregeln sätter.

På lång sikt slår tjänstesektorns ökade konkurrenskraft igenom vilket innebär en gradvis omlokalisering av näringsverksamhet från glesbygd till storstadsområden.

16.6. Miljökonsekvenser

Som framgår av modelljämförelsen i avsnitt 3.6 är näringslivsmodellen i sig relativt neutral ur miljösynpunkt. Huvudeffekten på energiefterfrågan torde gå via den ökade konkurrenskraften för tjänstesektorn och den relativt sett minskade konkurrenskraften för industrisektorn som energiskattesänkningarna leder till. Nettot av denna konkurrenskraftsförskjutning bör bli en totalt sett reducerad energiefterfrågan, och speciellt bränsleefterfrågan jämfört med ”business as usual”.

Den låga nivån på begränsningsregeln innebär emellertid snarast en, jämfört med dagsläget, något förstärkt konkurrenskraft för de mest bränsleintensiva företagen, vilket, under i övrigt oförändrade förhållanden, kan förväntas öka bränsleanvändningen marginellt. (De elintensiva företagen får däremot i genomsnitt en försämrad konkurrenskraft.)

Förskjutningen av relativpriserna inom tjänstesektorn dels mellan löner och energipriser, dels mellan elpriser och bränslepriser med sänkt energipris relativt arbetskraft men ett betydligt ökat

bränslepris relativt elpris bidrar också till en reducerad bränsleefterfrågan.

Även om de kvantitativa effekterna är svåruppskattade torde totalresultatet av energibeskattningsmodellen bli en något minskad bränsleanvändning inom näringslivet.

Finansieringen av kommitténs förslag (se avsnitt 16.2) bidrar dessutom till en viss dämpning av efterfrågan på bensin och diesel med positiv miljöeffekt, men även här är effekterna relativt små. I tabell 16.2 görs ett försök att i grova drag beräkna effekterna på koldioxidemissionerna av kommitténs förslag. Osäkerheten i denna typ av kalkyler bör understrykas. Resultaten är starkt beroende av relativt osäkra ekonometriska estimat av efterfrågeelasticiteter. Osäkerheten är speciellt stor vad gäller korspriselasticiteten mellan olja och el inom tjänstesektorn samt efterfrågeelasticiteten för diesel. I båda fallen saknas i stort sett tillförlitliga studier.3

Tabell 16.2. Beräknade årliga effekter på koldioxidemissionerna av energibeskattningsmodellen och dess finansiering

Komponent

Elasticitet kort/lång sikt

Volym-/pris-

ändring

Kton CO

2

kort sikt

Kton CO

2

lång sikt

Vridningseffekt 0,1 % 0 -5 Relativprisförändring 0,2 50 % -36 -36 Bensin -0,2/-0,7 1,24 % -39 -135 Diesel -0,1/-0,3 1,35 % -13 -38

Totalt: -88 -214 Anmärkning: Vridningseffekten avser effekterna på koldioxidemissionerna av en relativt sett ökad konkurrenskraft för tjänstesektorn relativt industri och jordbruk.

I ett nationellt perspektiv, med totala koldioxidemissioner på närmare 60 miljoner ton, är effekterna marginella. Som jämförelse kan nämnas effekterna av de svenska insatserna i Baltikum och Ryssland som uppskattas till ca 220 000 ton per år.4

I kalkylen ovan ingår inte energiomvandlingssektorn. Eftersom utvecklingen av denna är en funktion av en lång rad olika styrmedel och politiska beslut är det svårt att direkt identifiera effekterna av näringslivsmodellen. I avsnitt 16.7 presenteras preliminära resultat för fjärrvärmesektorns utveckling från en ännu inte avslutad

3 Se Bilen, miljön och säkerheten, SOU 1999:62, avsnitt 2.4 4 Se Energimyndighetens klimatrapport 2001, s. 19, Energimyndigheten

modellanalys. Resultaten härifrån indikerar att även om energiomvandlingssektorn inkluderas i kalkylen ovan förväntas koldioxidemissionerna minska.

16.7. Konsekvenser för fjärrvärmens konkurrenskraft och bränsleval

En kvalitativ analys av konsekvenserna för energiomvandlingssektorn genomfördes i avsnitt 3.7. För att få en djupare och mera kvantitativ belysning av konsekvenserna för energiomvandlingssektorn av kommitténs modell har Svensk Energi initierat ett modellbaserat projekt för analys av olika skattealternativ.5 Övriga intressenter i projektet är Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen och Svenska Gasföreningen. Projektet är inte slutfört men kommittén har fått möjlighet att ta del av preliminära resultat. Dessa sammanfattas i tabell 16.3.

Tabellen visar de kortsiktiga effekterna, dvs. effekterna på utnyttjandet av den befintliga kapaciteten utan nyinvesteringar, dels av kommitténs förslag (SNED) relativt skattesystemet 2003, dels av ett system för handel med utsläppsrätter. För skattesystem 2003 förutsättes att den ändring av kraftvärmebeskattningen som föreslås i budgetpropositionen 2002/03:1 trätt i kraft.

I genomsnitt, men med stor variation mellan olika företag, synes fjärrvärmens konkurrenskraft öka betydligt med en genomsnittlig kostnadsreduktion på 40 kronor per MWh jämfört med 2003 (och med 70 kronor per MWh jämfört med 2002). Denna ökade konkurrenskraft gäller dock inte segmentet lokaler inom tjänstesektorn, där fjärrvärmen får en betydligt sänkt konkurrenskraft. Å andra sidan är sannolikt priskänsligheten på värmesidan mycket låg inom detta segment av marknaden, varför de kvantitativa effekterna torde bli relativt små. Kapacitetsutnyttjandet i befintliga kraftvärmeanläggningar ökar på grund av skatteomläggningen 2003 men reduceras sedan något i kommitténs modell. I detta avseende är modellen jämförelsevis mindre gynnsam för fossilbränslekraftvärme.

5Konsekvensanalyser av olika framtida styrmedels- och skattemodeller för det svenska energisystemet. De två modeller som utnyttjas är dels den s.k. MARKAL-modellen som är en energisystemmodell omfattande hela Norden, dels den s.k. Martes-modellen som är en mera detaljerad modell för den svenska fjärrvärme- och kraftvärmemarknaden.

Tabell 16.3. Beräknade effekter på fjärrvärmeproduktionen på kort sikt av näringslivsmodellen (SNED) samt handel med utsläppsrätter (CO

2

) jämfört med 20031

2003 SNED CO

2

-handel

Värmekostnad (kr/MWh)

Ref.

-35

-43

Elproduktion

Ref.

+/-0 % -10 %

Olja

Ref.

+24 %

+41 %

Kol Ref. +47 +13 Naturgas Ref. +10 % -3 % Biobränsle exkl. avfall Ref. -14% -2 % Avfall Ref. +/-0 +/-0 El Ref. +2 % -10 %

1

Dessa beräkningar är baserade på den s.k. Martesmodellen. Här förutsätts att elcertifikatsystemet är infört med ett certifikatpris på 200 kr per MWh och ett pris på utsläppsrätter på 180 kr per ton koldioxid.

Av bränslena ökar kol- och oljeanvändningen betydligt procentuellt men från en mycket låg nivå. Naturgasen ökar procentuellt, också från en relativt låg nivå, medan biobränslenas relativa (men inte absoluta) konkurrenskraft försvagas något jämfört med 2003. Användningen av el till elpannor och värmepumpar påverkas marginellt jämfört med 2003. Här bör noteras att antagna oljepriser är betydligt lägre än faktiska oljepriser senhösten/vintern 2002/03. I fallet med handel med utsläppsrätter ökar elpriset på den internationella elmarknaden. Det gör kraftvärme mer konkurrenskraftigt, såväl biobränsleeldad som fossilbränsleeldad. Av detta skäl ökar biobränsle- och oljeanvändningen i befintliga kraftvärmeverk i handelsfallet.

Trots en kraftig sänkning av skatterna på fossila bränslen i energiomvandlingssektorn ökar användningen av biobränslen även i näringslivsmodellen. Den främsta orsaken till detta är elcertifikaten som ”garanterar” en hög nivå på biobränsleanvändningen.

På lång sikt är det av stor betydelse att beakta utvecklingen av hela det nordiska elsystemet vid en analys av den svenska energiomvandlingssektorn. MARKAL-modellen, som här utnyttjas, ”tvingar” den svenska energiomvandlingssektorn att samtidigt uppfylla elbehovet, fjärrvärmebehovet och certifikatkvoten. Eftersom fossilkraftvärme, vid sidan av biokraftvärme, utnyttjas för att täcka

en del av elbehovet, tvingar modellen fram en relativt stor andel vindkraft i näringslivsmodellen. Generellt tyder resultaten på att effekterna av näringslivsmodellen är relativt likartade ett system med handel med utsläppsrätter. Biobränslena dominerar och ökar (jämfört med nuläget) i samtliga analyserade fall. Dock synes naturgasen få en starkare ställning i näringslivsmodellen än i handelsmodellen. I näringslivsmodellen ökar naturgasens konkurrenskraft något i fjärrvärmesektorn, framförallt för hetvattenproduktion, medan den är oförändrad inom kondensproduktion samt inom energiintensiv och ”stor” industri. Däremot minskar dess konkurrenskraft något inom ”liten” industri, offentliga lokaler och småhus, medan osäkerhet råder om hur konkurrenskraften förändras inom privata lokaler och flerbostadshus.

Såsom redovisats under bland annat avsnitt 3.1 talar mycket starka skäl för att i energibeskattningshänseende likställa energiomvandlingssektorn med det övriga näringslivet.Med hänsyn härtill, men även med beaktande av omfattningen av den reformering av energiskattesystemet som kommittén i övrigt föreslår, bör det, enligt kommitténs mening, finnas en beredskap för att följa upp eventuella – politiskt icke önskvärda – försämringar vad avser biobränslenas och spillvärmens konkurrenskraft. En särskild utredare bör därför få i uppdrag att utreda och kvantifiera behovet av en styrmedelsmodell för biobränslen och spillvärme, så att de politiska målsättningarna om biobränslenas konkurrenskraft kan upprätthållas, även vid inkluderandet av energiomvandlingssektorn i näringslivsmodellen.6 Vid en sådan översyn måste även energiomvandlingssektorns förmodade infasning i ett europeiskt utsläppshandelssystem beaktas.

16.8. Fördelningseffekter

Fördelningseffekterna av energiskatter diskuterades i avsnitt 3.3.3. I detta avsnitt redovisas de mera specifika fördelningseffekterna av finansieringen av näringslivsmodellen.

6Anmärkning: Regeringen har genom beslut den 5 december 2002 (dnr N2002/11666/ESB) uppdragit åt Energimyndigheten att undersöka förutsättningarna för en ökad biobränsleanvändning i Sverige. Uppdraget skall redovisas senast den 11 april 2003. Mot bakgrund härav torde det, när det blir aktuellt, finnas ett gott underlag för de kompletterande analyser som kommittén nu diskuterar.

Näringslivsmodellen ger för tjänstesektorn och energiomvandlingssektorn betydande skattelättnader brutto, men även netto med beaktande av förslaget till finansiering. Lägre kostnader i tjänsteproduktionen kommer konsumenterna tillgodo i form av lägre priser. Om konkurrensen fungerar väl kan vi förvänta oss att de sänkta skatterna resulterar i en relativt snabb övervältring i lägre konsumentpriser. Å andra sidan drabbas också hushållen av vissa prisökningar på grund av de kostnadsökningar som drabbar den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn. Eftersom elpriserna i hög grad är internationellt bestämda blir effekten av skattereformen marginell för svenska elkonsumenter. Endast under perioder med högt kapacitetsutnyttjande kommer elpriset att påverkas, men effekten är marginell.

Värmekonsumenterna kan, bortsett från energiskatten på fjärrvärme, förvänta sig något lägre energipriser (se tabell 16.3), ca 4 öre per kWh i genomsnitt om kostnadssänkningarna tillfaller konsumenterna, men med stor variation mellan olika orter. Effekterna på värmepriserna är svårbedömda eftersom spridningen i bränsleval är mycket stor mellan olika företag, varför skattevinsterna fördelas mycket ojämnt mellan företagen. Sannolikt kommer konsumenterna inom områden med fjärrvärme baserad på fossila bränslen att få prissänkningar samtidigt som alla fjärrvärmekonsumenter drabbas av energiskatt på värme. Ur regionalpolitisk synvinkel har dock en värmeskatt klara fördelar och bidrar till en utjämning av energiskattebördan mellan tätort och landsbygd.

De viktigaste fördelningseffekterna uppstår dock sannolikt som en effekt av modellens finansiering. Effekterna på hushållsnivå av de föreslagna energiskattehöjningarna visas i tabell 16.4.

Tabell 16.4. Energiskatteeffekter på hushållsnivå

Skatt per kWh respektive liter

Kr per år

Lägenhet, el, 2 000 kWh

25

Lägenhet, el, 2 000 kWh, värme 10 000 kWh

400

Villa utan elvärme, el, 5 000 kWh

60

Villa, el eller fossilvärme, 20 000 kWh

250

Villa, olja, 3 m3 30 Bil, bensin eller diesel, 1 000 liter 120

Källa: Egna beräkningar.

16.9. Övriga konsekvenser

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen (15 § kommittéförordningen).

Kommitténs förslag synes inte ha några konsekvenser då det gäller brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Jämställdheten mellan män och kvinnor, eller den kommunala självstyrelsen påverkas inte heller av förslagen.

16.10. Ikraftträdande

De förslag till förändringar som kommittén lämnar bör kunna träda i kraft den 1 juli 2004.

17. Författningskommentar

17.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE)

1 kap.

1 §

I paragrafen förs in att lagens tillämpningsområde, utöver skatt på bränsle och elektrisk kraft, även skall omfatta skatt på värme. Rent terminologiskt möter det inte några hinder att införa regler om skatt på värme i LSE eftersom värme per definition är en energiform.

2 §

Genom det nya tredje stycket anvisas att bestämmelser om skatt på värme finns i 12 kap. Nuvarande kapitel 12, som behandlar överklagande omfattar numera endast en paragraf och ligger dessutom sist i LSE. Det möter därför inte några hinder att nuvarande kapitel 12 hädanefter betecknas kapitel 13.

4 §

Det nya andra stycket syftar till att utvidga yrkesmässighetsbegreppet till att även omfatta vissa verksamheter som fortfarande bedrivs i kommunal förvaltningsform, för det fall dessa verksamheter idag inte betraktas som sådan verksamhet. Det rör sig definitionsmässigt om de verksamheter som enligt nu gällande lag har en nedsatt elskattesats enligt 11 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket 2, dvs. verksamhet för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning. Utvidgningen omfattar endast den del av den kommunala verksamheten som bedriver aktuell verksamhet.

Genom utvidgningen jämställs energiomvandlingssektorn således i beskattningshänseende, oavsett om den bedrivs i kommunal, eller annan regi. Beträffande frågan om vad som avses med el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning har dåvarande Nämnden för rättsärenden i flera förhandsbesked bedömt omfattningen av begreppet. Ett antal av dessa förhandsbesked finns redovisade i Riksskatteverkets Handledning för punktskatter 1997 (RSV 504) s. 261 f.

4 a §

Paragrafen som är ny, avser att definiera energiintensiv verksamhet. Enligt artikel 17 i det nya energibeskattningsdirektivet anges att det krävs att en verksamhet är energiintensiv för att komma ifråga för en eventuell lägre skattenivå. Det rör sig om ett objektivt kriterium som tar sikte på att urskilja de företag som har höga kostnader för energi i förhållande till sitt försäljningsvärde eller förädlingsvärde. För svenskt vidkommande innebär regleringen i direktivet att företag som vill komma i åtnjutande av den begränsningsregel som kommittén föreslår (9 kap. 9 §) måste definieras som energiintensiva.

Paragrafen erbjuder två definitioner på energiintensiva företag. Det är tillräckligt att företaget uppfyller endera av dessa två definitioner för att räknas som energiintensivt.

I första stycket punkten 1 anges det första kriteriet, som består i att ett företags kostnader för energi (bränslen och elektrisk kraft) skall uppgå till minst 3 procent av företagets försäljningsvärde. I kostnaderna skall ingå energi- och koldioxidskatt. I första stycket punkten 2 anges det andra kriteriet som består i att energiskatterna skall uppgå till minst 0,5 procent av förädlingsvärdet.

I andra stycket anges vilka kostnader som hänsyn skall tas till vid beräkningen gentemot försäljningsvärdet. Med kostnader för energi avses därvid såväl kostnader för att själv producera energi som kostnader för att köpa energi. I kostnaden skall medräknas energiskatter, enligt den ordinarie nivå som gäller för den aktuella verksamheten, dvs. som utgångspunkt näringslivsskattesatsen. Dock skall eventuella återbetalningar pga. begränsningsregeln inte beaktas. Detta ligger i sakens natur eftersom syftet med att bli klassificerad som energiintensivt företag är just att komma i åtnjutande av begränsningsregeln.

Det bränsle som avses i paragrafen är enligt tredje stycket sådant bränsle som används för uppvärmning respektive drift av stationära motorer. Detta är den reglering som kommer att gälla enligt energibeskattningsdirektivet. Lagtekniskt regleras detta genom en hänvisning till den nya näringslivsnivån som framgår av 6 a kap. 1 § 8.

Med försäljningsvärde avses samma värde som hittills tillämpats i den svenska lagstiftningen, bland annat vid tillämpning av den s.k. 0,8-procentsregeln, och som kommer att gälla vid tillämpning av begränsningsregeln i 9 kap. 9 §.

Ett företags förädlingsvärde anses normalt utgöras av värdet av de varor eller tjänster företaget producerar (produktionsvärdet) minus värdet av främst de råvaror, halvfabrikat och liknande från andra företag som det använder i produktionen (förbrukningen). Vad beträffar den närmare definitionen av begreppet i förevarande hänseende får detta ankomma på RSV, genom exempelvis föreskrifter i allmänna råd.

Eftersom paragrafen har till syfte att återspegla bestämmelsen i artikel 17 i energibeskattningsdirektivet får det slutligen anmärkas att viss ledning för tillämpning av paragrafen bör kunna fås från nämnda direktiv, när det föreligger i sin slutliga utformning.

6 a kap.

1 §

Paragrafen omfattar de situationer som medger skattebefrielse för bränsle som används för olika ändamål. I betänkandets kapitel 3–5 har utförligt redogjorts för kommitténs förslag dels avseende en generell beskattningsnivå för hela näringslivet, dels för kommitténs syn på de olika möjligheterna till skattebefrielse. Kommitténs energibeskattningsmodell medför att skattefriheten för elproduktion i punkten 7 slopas. I stället förs skattefriheten för vissa mineralogiska processer in i punkten 7. Skälen för denna befrielsegrund utvecklas i avsnitt 5.3.2. Genom den generella nivån tas den nuvarande sektoriella indelningen av näringslivet bort. Detta innebär att innehållet i punkterna 9–11 i paragrafen får skrivas om och omformuleras i en ny punkt 8. Den generella nivån förs således in i punkten 8 och omfattar all verksamhet som är yrkesmässig enligt 1 kap. 4 § LSE. En naturlig följd härav blir att

det nuvarande innehållet i punkterna 10 och 11 slopas. Befrielsegrunden i punkten 12 som medger hel befrielse från svavelskatten i vissa angivna situationer skall finnas kvar, men justeras något av de skäl som anges i avsnitt 5.2.7.

Vad beträffar särregleringen som återfinns i punkten 13 och som avser gruvfordon skall dessa fortsättningsvis beskattas i enlighet med den generella näringslivsnivån. Motiven till bibehållandet av denna särregel återfinns i avsnittet 5.2.8. Mot bakgrund av att innehållet i punkterna 10 och 11 slopas görs den redaktionella ändringen att punkterna 12 och 13 flyttas ned och omnumreras till 9 och 10.

2 §

Ändringarna i paragrafen är föranledda av att det införs en generell beskattningsnivå för näringslivets energiförbrukning i 6 a kap. 1 § 8. Eftersom innehållet i punkterna 12 och 13 flyttas ned och omnumreras till 9 och 10 skall paragrafen inte längre hänvisa till dessa punkter utan enbart till punkten 8.

3 §

Paragrafens nuvarande lydelse slopas som en konsekvens av att värme- och elproduktion som huvudregel föreslås beskattas enhetligt, i likhet med vad som gäller för verksamhet som är yrkesmässig enligt 1 kap. 4 § LSE. I stället förs i första stycket i paragrafen in en regel som genom sin konstruktion utgör ett undantag till den nyss nämnda huvudregeln. Avsikten bakom paragrafens nya lydelse är att det bränsle som används för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning, dvs. annan än yrkesmässig verksamhet, skall beskattas fullt ut, dvs. någon skattebefrielse skall inte medges. Som förutsättning härför gäller dock att det rör sig om icke skattepliktig värme enligt 12 kap. I det senare fallet medges skattebefrielse samtidigt som energiskatt tas ut på den framställda värmen.

I andra stycket förs en regel om proportionering in. Den skall tillämpas för det fall värmeproducenten använder sig av flera bränslen vid framställningen av värme. Genom proportioneringen skall producenten således hindras från att allokera icke skattepliktigt bränsle till den icke yrkesmässiga verksamheten.

Även i tredje stycket förs en regel om proportionering in. Avsikten bakom regeln är att tillämpa proportionering för det fall värmeproducenten även framställer skattepliktig el samtidigt med värmen (kraftvärmeproduktion). Om stycket blir tillämpligt i ett enskilt fall skall det tillämpas före andra stycket. Genom denna proportionering hindras producenten från att allokera icke skattepliktigt bränsle till sin värmeproduktion.

Bestämmelsen kommenteras vidare i avsnitt 11.8.

Upphävande av 4 §

Upphävandet är en konsekvens av att värme- och elproduktion skall beskattas på ett enhetligt sätt.

8 kap.

1 §

I paragrafens första stycke tas möjligheten bort att bli skattebefriad förbrukare med stöd av punkterna 1, 8 och 12. Punkten rymmer även följdändringar pga. att punkterna 7,10 och 11 slopas i 6 a kap. och att punkten 8 ändrats till att omfatta yrkesmässig verksamhet. Punkterna har dessutom, med anledning härav omnumrerats. I paragrafen har därtill uttryckligen införts att ett godkännande som skattebefriad förbrukare kan meddelas den som bedriver yrkesmässig växthusodling. Den tidigare hänvisningen som gällde i paragrafen medförde att godkännande med stöd av paragrafen endast avsåg det bränsle som åtgick för växthusuppvärmning. Ändringen innebär att den som bedriver yrkesmässig växthusodling, och är godkänd som skattebefriad förbrukare, har rätt att i enlighet med 8 kap. 1 tredje stycket från en skattskyldig köpa allt bränsle för denna verksamhet till rätt skattesats. Ytterligare förutsättningar för de redovisade ändringarna i institutet skattebefriade förbrukare har kommenterats i avsnitt 6.4.

9 kap.

2 §

Paragrafens andra stycke tas bort i dess nuvarande lydelse, eftersom den som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare inte längre skall kunna söka preliminära beslut enligt 9 b §, utan i stället vara hänvisad till ändrad skatteberäkning. I stället förs i stycket in en bestämmelse om att ansökningar om återbetalningar enligt första stycket inte skall tillämpas i de fall det gäller att uppnå näringslivsskattesatsen (6 a 1 kap. 1 § 8). Denna rätt till återbetalning anges i stället i 5 § och skall åstadkommas genom redovisning i självdeklaration. Detta innebär således att ett ansökningsförfarande fortfarande skall tillämpas för flertalet skattebefriade områden i 6 a 1 kap. 1 § 8. Sett till mängden kommer dock antalet ansökningar till Särskilda skattekontoret i Ludvika, med stöd av paragrafen, att minska radikalt, eftersom det stora flertalet ansökningar försvinner i förhållande till tidigare (stora delar av industrin, jordbruket m.fl.)

5 §

Paragrafens nuvarande lydelse slopas pga. att värme- och elproduktion fortsättningsvis skall beskattas enhetligt. I stället anges i första stycket i paragrafens nya lydelse näringslivets rätt till återbetalning i enlighet med näringslivsnivån, dvs. enligt 6 a kap. 1 § 8, för dem som inte kommer i åtnjutande av denna genom avdrag (skattskyldiga) eller vid inköp (skattebefriade förbrukare). Denna återbetalning skall komma näringsidkaren tillgodo genom att denne tar upp relevanta uppgifter i sin självdeklaration.

Av andra stycket framgår vidare att begränsningsregeln i 9 kap. 9 äger tillämplighet även för denna kategori energiförbrukare.

I tredje stycket anges att taxeringslagen (1990:324) gäller ifråga om återbetalning enligt paragrafen.

7–8 §§

Paragraferna har justerats av hänsyn till att återbetalning med stöd av 5 § skall ske genom att näringsidkaren på årsbasis tar upp de relevanta uppgifterna i självdeklaration och alltså inte skall ansöka särskilt om detta.

9 §

Paragrafen har omformulerats i förhållande till tidigare lydelse för att nu inrymma den av kommittén föreslagna begränsningsregeln, 0,7-procentsregeln. Paragrafen tar sikte på skattskyldiga och skattebefriade förbrukare. Övriga icke skattskyldiga får visserligen även de tillämpa begränsningsregeln men detta åstadkoms genom en hänvisning i 5 §. Anledningen till att denna åtskillnad görs i paragrafen är de problem som kan uppstå vid tillämpning av skattebetalningslagen och de hänvisningar som där görs till paragrafen. För att inte komma i konflikt med dessa bestämmelser har åtkomsten till begränsningsregeln delats upp på sätt som nu föreslås.

Regeln är generell till sin utformning och gäller näringsidkare i denna deras näringsverksamhet. Den tidigare förutsättningen att företaget skall tillhöra en särskilt utpekad sektor av näringslivet finns alltså inte längre. Det krav som ställs är att bränsle- och elförbrukningen skett i en yrkesmässig verksamhet. Det nya nedsättningssystemet ersätter såväl den tidigare 0,8-procentsregeln, vilken varit intagen i paragrafen, som 1,2-procentsregeln, vilken återfunnits i punkten 2 av övergångsbestämmelsen till ändringen (1997:479) i LSE, övergångsbestämmelsen senast ändrad genom SFS 2002:1142.

Som ytterligare förutsättning för paragrafens tillämpning gäller att företaget måste klassificeras som energiintensivt enligt den nya 1 kap. 4 a §. Detta ligger i linje med det kommande energibeskattningsdirektivets krav för att för en del av näringslivet tillämpa en lägre energibeskattningsnivå.

Regelns tillämpning ansluter till tidigare reglering vad gäller betydelsen av försäljningsvärde. Uttrycket bör således ha samma betydelse som handelstermen ex factory enligt de internationella regler för tolkning av handelstermer som utarbetats av Internationella Handelskammaren (s.k. INCOTERMS), jfr prop. 1996/97:29. En skillnad i tillämpningen är att regeln är en takregel, liksom 1,2-procentsregeln var. Det är dock ingen absolut takregel eftersom EG:s minimiskattenivåer som ett genomsnitt måste iakttas för varje bränsleslag respektive elektrisk kraft.

De i paragrafens tredje stycke angivna miniminivåerna är uppräknade och kompletterade med de nya miniminivåerna som föreslås gälla i det kommande energibeskattningsdirektivet. Kommittén har därvid använt sig av en växelkurs om 1 euro =

9,108 svenska kronor (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1). Nya miniminivåer att iaktta finns således för naturgas, kolbränslen och el.

Vad beträffar tredje stycket finns ett behov av omarbetning med hänsyn till det kommande energibeskattningsdirektivet. Med tanke på att överenskommelsen om energibeskattningsdirektivet inte träffades förrän i mars 2003 har kommittén inte haft möjlighet att vidta samtliga förändringar som torde krävas för att uppnå enhetlighet med direktivet. Detta får i stället göras i samband med att LSE ges en nödvändig översyn i anslutning till att energibeskattningsdirektivet skall börja tillämpas i medlemsstaterna.

Av fjärde stycket framgår att beräkningen av skattebefrielsens storlek skall göras för en period om ett kalenderår.

9 b §

Paragrafen ändras endast såtillvida att preliminära skattesatser kan bestämmas även för el, samt att begreppet nedsättning ersätts med återbetalning.

11 kap.

2 §

I punkten 5 ändras ordet leverans till överföring. Genom denna ändring torde den skattefrihet som idag åstadkoms genom avdrag i 11 kap. 5 § 5 LSE kunna åstadkommas genom att förbrukningen inte skall vara skattepliktig

Om nätinnehavarna skall vara skattskyldiga bör således regleringen av beskattningen av dessa förluster kunna hanteras på ett enklare sätt, nämligen genom att förbrukningen inte skall vara skattepliktig. Detta är en återgång till den reglering som gällde före LSE. Någon ändring i materiellt hänseende åsyftas således inte, utan det är enbart den lagtekniska regleringen som ändras.

3 §

I paragrafens första stycke anges tre skattesatser, en för näringslivsändamål och två för övriga ändamål. Det är alltså dessa tre skattesatser som skall redovisas i de skattskyldigas elskattedeklarationer.

Den lägre skattesatsen kan dock endast användas under vissa närmare angivna förutsättningar. Generellt gäller att förbrukningen skall avse yrkesmässig verksamhet.

För producenter och nätinnehavare skall den lägre skattesatsen kunna tillämpas direkt för den egna förbrukningen, detta framgår av punkten 1 a. För el som dessa förbrukar i sin egen näringsverksamhet kan alltså redovisningen av den lägre skattesatsen ske direkt i elskattedeklarationen.

Om däremot förbrukningen sker av annan än den skattskyldige, måste två förutsättningar vara uppfyllda för att överföringen skall kunna tas upp med den lägre skattesatsen, punkten 1 b.

För det första måste förbrukaren ha ett högspänningsabonnemang. För det andra skall förbrukaren lämna en försäkran om att elen skall användas i näringsverksamheten. Är dessa två förutsättningar för handen kan den skattskyldige redovisa den överförda elen med den lägre skattesatsen och är fri från ansvar för eventuella felaktiga uppgifter i den försäkran som förbrukaren lämnat. Inget hindrar att förbrukaren anger en viss andel som skall hänföras till näringsverksamheten. Om förbrukaren i sin försäkran anger att 90 procent av överförd el skall förbrukas i yrkesmässig verksamhet, kan alltså den skattskyldige använda sig av denna uppgift och redovisa 90 procent av överförd el till den lägre skattesatsen. Resterande 10 procent redovisas till den högre skattesatsen.

I andra stycket införs en regel med syfte att likställa elbeskattningen vid produktion av icke skattepliktig värme som levereras för annan än yrkesmässig verksamhet, dvs. för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning. Bestämmelsen medför att det inte spelar någon roll för beskattningen vem som producerar den icke skattepliktiga värmen. Detta innebär t.ex. att en bostadsrättsförening inte kan bolagisera sin elpanna för att komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen. Så länge den producerade värmen används för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet är skattesatsen alltså ändå densamma. Denna regel som närmast kan beskrivas som en stoppregel är helt nödvändig för att upprätthålla de olika skattenivåer som föreslås gälla för yrkesmässig respektive annan verksamhet. Utan regeln skulle det bli mycket lätt att genom olika förfaranden, t.ex. driftsavtal eller liknande, bolagisera all produktion av icke skattepliktig värme. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i avsnittet 11.8. Motsvarande regel för bränslebeskattningen föreslås införas i 6 a kap. 3 §, se kommentar ovan.

I tredje stycket finns, liksom idag, indexeringsregeln, dvs. en regel om att energiskattesatserna skall följa den allmänna prisutvecklingen. De indexerade skattesatserna fastställs av regeringen före november månads utgång och bygger på en jämförelse mellan det allmänna prisläget i juni månad året närmast före det år beräkningen avser och prisläget i juni 2002. I den föreslagna paragrafen är det endast den vanliga skattesatsen som är föremål för indexering. Näringslivets skattenivå förutsätts därmed vara föremål för särskilda överväganden innan en höjning eller sänkning beslutas.

I fjärde stycket ges en definition av begreppet ”högspänningsabonnemang”. Med detta skall förstås ett sådant abonnemang som ansluter till nätinnehavares elnät med högre nominell växelspänning än 1 000 volt.

5 §

Reglerna om vilka som skall vara skattskyldiga har utförligt behandlats i avsnitt 8.5.

Regeln om skattskyldighet för den som lämnat en försäkran, första stycket punkten 4, är något annorlunda utformad än motsvarande regel i dag. I dagens regel uppstår skattskyldighet om elen säljs eller förbrukas för annat ändamål än som avses i 9 §. Den föreslagna lydelsen innebär att all annan användning än som angetts i försäkran medför skattskyldighet. Det innebär att den som lämnat en försäkran inte kan sälja elen vidare även om den förbrukas i sådan verksamhet som i och för sig skulle omfattas av en lägre skattesats. I praktiken bör dock detta inte medföra några problem eftersom innehavaren av ett högspänningsabonnemang eller den som innehar ett abonnemang till vilket el levereras med avdragsrätt för den skattskyldige, t.ex. förbrukning i tåg, i sin försäkran kan inkludera även el som via hans abonnemang förbrukas på sådant sätt att den lägre energibeskattningen blir aktuell, se vidare kommentaren till 11 §.

Andra stycket innebär att Affärsverket svenska kraftnät inte skall vara skattskyldigt, trots att verket bedriver sin verksamhet med stöd av koncession. Bakgrunden till detta undantag har redovisats i avsnitt 8.5.3.

5 a §

I paragrafen, som behandlas i avsnitt 8.5.2, föreslås en möjlighet till frivillig skattskyldighet för innehavare av icke koncessionspliktigt nät, genom att denne blir godkänd som lokal nätinnehavare. Den grundläggande principen för att ett sådant godkännande skall medges är att det förenklar haneringen av näringslivsbeskattningen. Det är i två situationer som godkännande kan bli aktuellt.

För det första kan det bli aktuellt för nät där förbrukningen sker både för näringslivsändamål och för andra ändamål, första stycket punkten 1. Om det inom nätområdet förekommer sådan blandad verksamhet bör det i många fall underlätta hanteringen av energibeskattningen om skattskyldighet inte inträder när elen överförs från det koncessionspliktiga nätet till den lokala nätinnehavaren. I stället kommer den lokale nätinnehavaren att bli skattskyldig för den el som denne i sin tur överför till olika förbrukare inom sitt område. Dessa förbrukare kommer då också själva att få begära återbetalning av sin energiskatt, grundat på den el som överförts från den lokala nätinnehavaren.

Om det däremot endast förekommer förbrukning som är hänförlig till näringslivsändamål bör ett godkännande inte medges, se dock kommentaren till punkten 2. I ett sådant fall kommer all elförbrukning att kunna ligga till grund för återbetalning av elskatt. Den som innehar det lokala nätet kommer då att få all el överförd med den fulla skattesatsen. Eftersom all förbrukning är näringslivsrelaterad kommer återbetalning att kunna grundas på hela förbrukningen. Hur sedan denna återbetalning skall komma de under nätinnehavaren liggande förbrukarna tillgodo, får bli en förhandlingsfråga dem emellan.

I första stycket punkten 2 anges en andra situation då godkännande kan bli aktuellt. Det är om viss del av förbrukningen avser antingen sådan förbrukning som är helt skattebefriad, t.ex. tågtrafik, eller sådan förbrukning som skall kunna erhålla lägre skattesats direkt. I det senare fallet förutsätter detta att förbrukaren har ett högspänningsabonnemang hos den lokale nätinnehavaren.

Ett fall då denna punkt kan bli tillämplig är Banverkets nät. Som beskrivits i avsnitt 8.5.2 försörjer Banverkets nät tågtrafiken. Samtidigt förekommer det att enskilda bostadsfastigheter är anslutna till dessa nät. Den förbrukning som sker för tågtrafiken skall vara skattefri medan den som förbrukas för bostadsändamål

skall vara fullt beskattad. Om Banverket väljer att bli lokal nätinnehavare kan alltså verket få el överförd utan elskatt från nätinnehavaren. Därefter deklarerar Banverket den förbrukning som sker på nätet och gör avdrag för all el som förbrukas för tågtrafiken, som därigenom blir skattebefriad. Resterande förbrukning redovisas med full skatt. Skulle det dessutom finnas någon näringsidkare bland förbrukarna får dessa reglera sin energiskattebelastning genom att begära återbetalning.

I första stycket anges också att ett godkännande förutsätter att den som ansöker är lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Motsvarande gäller för t.ex. den som godkänns som upplagshavare för mineraloljor. De kriterier som utarbetats för godkännande av den sistnämnda gruppen bör kunna används även för lokala nätinnehavare.

I andra stycket anges att ett godkännande som lokal nätinnehavare skall kunna återkallas och att ett sådant beslut skall gälla omedelbart. Även i detta fall är bestämmelsen utformad efter förebild i vad som gäller för upplagshavare.

7 §

Paragrafen behandlar vad som gör att skattskyldighet inträder, dvs. i vilka situationer som skatt skall tas ut. Liksom gäller allmänt för punktskatter skall skattskyldighet inte inträda vid transaktioner mellan skattskyldiga. Detta framgår motsatsvis av första stycket punkten 1 a. Av denna punkt följer att skattskyldighet inträder först när el överförs till någon som inte är skattskyldig. Regeln omfattar dock endast överföringar som sker mellan de som är skattskyldiga enligt 5 § första stycket 1–3, dvs. producenter, nätinnehavare och lokala nätinnehavare. Av prop. 1994/95:54 s. 140 framgår att den mer exakta tidpunkten för skattskyldighetens inträde är när elen passerar mätaren hos den som förvärvar elkraften. Tidigare angavs att skattskyldigheten inträdde när el ”levereras”. I och med att nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga från leverantörerna, har detta begrepp ersatts med det i sammanhanget mer adekvata ”överförs”.

Enligt punkten 1 b inträder också skattskyldighet när el ”används för annat ändamål än överföring”. Vad som i första hand åsyftas är, liksom i dag, den skattskyldiges egen förbrukning. Ändringarna i denna punkt är av redaktionell art.

Punkten 2 anger att skattskyldigheten, vid användning som inte stämmer överens med vad som angetts i en försäkran, inträder vid den tidpunkt då sådan användning sker. Punkten stämmer i allt väsentligt överens med nuvarande lydelse och ändringarna är av redaktionell karaktär.

För den som själv för in el utan att den går via en nätinnehavares nät skall skattskyldigheten, enligt punkten 3, inträda vid den tidpunkt då elen förs in till Sverige.

I andra stycket anges att skattskyldighet inte inträder vid överföring till Affärsverket svenska kraftnät. Bakgrunden till denna bestämmelse har redovisats i avsnitt 8.5.3. Det skall alltså vara möjligt för t.ex. en producent att överföra el till stamnätet utan att skattskyldighet skall inträda, trots att Affärsverket Svenska kraftnät inte ingår i gruppen av skattskyldiga.

8 §

Ändringen i första stycket följer av den ändring som görs i 5 § första stycket.

9 §

Första stycket punkten 2 har ändrats för att stå i överensstämmelse med det nya energibeskattningsdirektivet. I bestämmelsen förs en huvudsaklighetsprincip in efter förebild från bränslesidan. Med den nya utformningen torde paragrafen omfatta samtliga de processer som idag förekommer i Sverige där elen kan betraktas som råvara.

Förändringen kommenteras i avsnitt 7.8. Ändringen i första stycket punkten 5 är föranledd av att förbrukning för nätförluster är avsedd att behandlas som förbrukning av icke skattepliktig el, se kommentaren till 2 §.

I andra stycket anges att rätten till avdrag förutsätter att förbrukaren har lämnat en försäkran. Att en försäkran finns hos den skattskyldige skall således vara en förutsättning för avdragsrätt enligt paragrafen. Saknas sådan försäkran föreligger inte rätt till avdrag. Samtidigt innebär försäkran att det skattemässiga ansvaret helt går över på förbrukaren. Felaktig användning av förbrukaren i förhållande till vad som angetts i försäkran blir därför en sak enbart mellan förbrukaren och beskattningsmyndigheten. För det fall förbrukaren kommer att använda elen även för annat än de ändamål som anges i första stycket, bör denne vara oförhindrad att lämna en

försäkran som täcker den förbrukning som skall vara skattefri. En försäkran kan alltså utformas så att förbrukaren anger att en viss procentandel av dennes totala förbrukning avser t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Den skattskyldige kan med stöd av denna försäkran fördela överförd el på den del som avser avdragsberättigad överföring och den del som inte ger rätt till avdrag.

Upphävande av 10 §

Upphävandet är dels en konsekvens av att värme- och elproduktion fortsättningsvis föreslås beskattas på ett enhetligt sätt, dels en konsekvens av att den s.k. vindkraftsbonusen föreslås regleras genom kompensation direkt till vindkraftsproducenterna. Se vidare kommentaren till 12 §.

11 §

Ändringarna i första stycket är av redaktionell art och föranleds av att nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga från leverantörerna.

I det nya andra stycket anges att den som har ett högspänningsabonnemang och som förbrukar el i näringsverksamhet kan få el överförd direkt till den lägre skattesatsen. Detta förutsätter dock att förbrukaren lämnar en försäkran till den som överför elen. Som framgått av kommentaren till 3 § är en sådan försäkran en förutsättning för att den skattskyldige skall kunna redovisa överföringen till den lägre skattesatsen. Genom försäkran kan alltså redovisning med den lägre skattesatsen ske, samtidigt som den som lämnat försäkran tar över det skattemässiga ansvaret för förbrukningen.

Även i detta fall kan den som lämnar försäkran ha en blandad verksamhet, dvs. viss del av förbrukningen kommer att ske för sådana ändamål där full beskattning skall ske. Det bör därför vara möjligt för den som lämnar försäkran att ange hur stor del som avser de olika ändamålen. De andelar som anges i försäkran för de olika ändamålen får då ligga till grund för den skattskyldiges redovisning av elskatten.

Det bör kunna förekomma att vissa förbrukare använder el både för sådana ändamål som skall täckas av en försäkran enligt första stycket och sådana ändamål som skall täckas av försäkran enligt

andra stycket. Med andra ord kan det finnas förbrukare vars förbrukning till viss del skall vara helt skattebefriad medan resterande förbrukning skall beskattas enligt näringslivsnivå. Ett exempel bör kunna vara processindustrier där el till viss del förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (elen förbrukas som råvara) och viss del förbrukas för uppvärmning. I ett sådant fall bör det vara möjligt att utforma försäkran så att viss del täcker den helt skattefria förbrukningen och resterande förbrukning täcks av en försäkran som medför att el kan överföras med den lägre skattesatsen direkt.

Följande exempel kan åskådiggöra det sagda. Ett industriföretag med högspänningsabonnemang bedriver industriell verksamhet där 50 procent av elen förbrukas som råvara, 45 procent för andra näringslivsändamål och 5 procent för uppvärmning av personalbostäder. I ett fall som det skisserade bör förbrukaren kunna lämna försäkran som innebär att den skattskyldige i sin deklaration får göra avdrag för 50 procent av överförd el, 45 procent redovisas med den lägre skattesatsen och 5 procent redovisas med full skatt.

Om exemplet ändras så att förbrukaren inte har ett högspänningsabonnemang finns inga möjligheter att överföra el till den lägre skattesatsen. Den skattskyldige får därför i sin deklaration göra avdrag för 50 procent av den överförda elen medan resterande del beskattas fullt ut. Förbrukaren å sin sida får genom återbetalningssystemet hämta tillbaka energiskatten på de 45 procent som avser näringslivsändamål.

12 §

Paragrafen behandlar kompensationen till vindkraftsproducenten och har behandlats i avsnitt 9.5.3. Den nuvarande lydelsen av paragrafen behandlar återbetalning av energiskatt till jordbruksverksamhet. Återbetalning till sådan verksamhet kommer fortsättningsvis att omfattas av den generella regeln för återbetalning till näringslivet.

Kompensationen till vindkraftsproducenten förutsätter, enligt första stycket, att den el som ansökan avser är skattepliktig. All el som överförs till ett koncessionspliktigt nät kommer att vara skattepliktig och därmed också vara sådan el som berättigar till kompensation. Vad som däremot inte omfattas är el som vindkraftsproducenten förbrukar själv och som inte går via ett koncessionspliktigt nät. Om däremot vindkraftsproducenten överför el

till elnätet och sedan får tillbaka el via nätet, är förutsättningarna för skattepliktig el uppfyllda och därmed också förutsättningarna för kompensation. Det kan tilläggas att om vindkraftsproducenten förbrukar elen själv på sådant sätt att den inte blir skattepliktig har denne visserligen ingen möjlighet att erhålla kompensation, men behöver å andra sidan heller inte erlägga någon energiskatt för den elen.

Som framgår av andra stycket skall ansökan om kompensation omfatta en kalendermånad. Till grund för ansökan om kompensation bör i normalfallet ligga den rapport över inmatad el som nätföretaget skall lämna till producenten och som omfattar en kalendermånad. För de fåtal som inte har sådan mätning får i stället ansökan grundas på mätvärden som erhålls från vindkraftverket.

Enligt tredje stycket skall ansökan om kompensation lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter utgången av kalendermånaden. Motsvarande regel finns för andra områden där återbetalning eller kompensation medges enligt LSE. Det är att märka att denna tidsfrist måste hållas. En ansökan som kommer in efter den angivna tiden kommer inte att tas upp till prövning och rätten till kompensation går därmed förlorad.

13 §

Paragrafen, som är ny, reglerar det som för flertalet kommer att vara tillvägagångssättet att komma i åtnjutande av den lägre energibeskattningen för näringsidkare, nämligen återbetalning. I första stycket ges den generella bestämmelsen att rätt till återbetalning föreligger om el förbrukats i näringsverksamhet. Vidare anges att återbetalning skall medges med skillnaden mellan debiterad energiskatt och 0,5 öre. Paragrafen är utformad på detta sätt för att undvika problem vid den årliga indexeringen av skattesatserna, bland annat av skatten på el. Som framgått av kommentaren till 3 § sker årligen en justering av skattesatsen med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. Denna justering sker genom att regeringen, utan inblandning av riksdagen, i förordning fastställer de skattesatser som skall gälla nästkommande kalenderår. Detta skall regeringen göra före november månads utgång. Med dagens utformning av LSE innebär det att nuvarande normalskattesats, 22,7 öre per kWh, genom beslut av regeringen i november kan komma att vara t.ex. 23,1 öre per kWh nästkommande år. För att riksdagen inte skall behöva justera den föreslagna paragrafen, bör alltså paragrafen

utformas så att återbetalning medges med skillnaden mellan debiterad skatt och 0,5 öre. På så sätt kommer näringslivsskattesatsen att vara 0,5 öre till dess en av riksdagen beslutad ändring genomförs. Det kan också tilläggas att en annan lagstiftningsteknik, som skulle ange ett visst belopp som berättigar till återbetalning, skulle innebära att den föreslagna paragrafen skulle behöva ändras varje gång som en indexering sker. Riksdagen skulle dessutom få svårt att hinna med att fatta ett sådant beslut innan årsskiftet.

För att inte högspänningsabonnenter, vid en eventuell framtida positiv skattesats, helt skall undgå beskattning anges i andra stycket att rätt till återbetalning inte föreligger får sådan el som beskattats med den lägre energiskattesatsen direkt. Inte heller föreligger någon rätt till återbetalning för el som förbrukas vid framställning av icke skattepliktig värme, om värmen levereras för annan än yrkesmässig verksamhet. Regeln är en förutsättning för att bestämmelsen i 3 § andra stycket skall kunna tillämpas, eftersom återbetalning annars skulle medges med följd att 3 § andra stycket helt skulle förlora sin betydelse. Se närmare härom under kommentaren till 3 §.

14 §

Paragrafen, som är ny, anger vem som har rätt till återbetalning och det är enkelt uttryckt den som står för abonnemanget. Den som står för abonnemanget skall dock inte bara kunna begära återbetalning för den el som denne själv förbrukar i sin näringsverksamhet. Även sådan el, som t.ex. en hyresgäst som bedriver näringsverksamhet förbrukar, skall ingå i det som berättigar till återbetalning. Denna fråga, som företrädesvis blir aktuell för fastighetsägare, har utförligt behandlats i avsnitt 9.4.3.

15 §

Debiteringen av kostnaderna för el, och därmed även debiteringen av energiskatten på el, kommer ofta att ske utifrån preliminära bedömningar grundade på tidigare års förbrukning. Först när avläsning har skett hos abonnenten kan faktisk förbrukning fastställas. Det kan således förekomma att förbrukarna blir krediterade kostnaderna för energiskatten när en avläsning har skett. Om det vid avläsningen framkommer att för mycket el blivit debiterad kan

man förutsätta att den skattskyldige kommer att se till att få tillbaka vad som betalats in för mycket i elskatt. För att inte förbrukaren skall bli överkompenserad och staten gå miste om skattepengar, behövs därför en regel som ålägger den som fått energiskatt återbetald, att återföra vad som på grund av kreditering från den skattskyldige visat sig blivit för mycket återbetalt. Detta regleras i denna nya paragraf.

Om avläsningen i stället visar att mer el förbrukats än vad som antagits i den preliminära bedömningen kan naturligtvis den tilläggsfakturering som detta medför ligga till grund för återbetalning.

16 §

I paragrafen anges att taxeringslagens (1990:324) bestämmelser skall gälla för återbetalning, eller återföring enligt 13–15 §§. Återbetalning, eller återföring skall således hanteras genom redovisning i självdeklaration.

12 kap.

Kapitlet, som är nytt, reglerar formerna för uttag av energiskatt på värme. Som en allmän utgångspunkt vid utformningen av kapitlet har använts motsvarande regler som gäller, eller som nu föreslås gälla, för beskattningen av elektrisk kraft. Kapitlet har placerats efter kapitel 11 som rör elbeskattningen. Därigenom bibehålls en logisk struktur i LSE, med de två kapitlen som rör konsumtionsskatter, på elektrisk kraft och värme, placerade i anslutning till varandra.

1 §

I paragrafen redovisas vilken värme som är skattepliktig. Därvid gäller att den värme som distribueras från ett fjärrvärmesystem är skattepliktig om detta system uppfyller vissa kriterier. Om dessa kriterier inte är uppfyllda är värmen alltså inte skattepliktig. Det första kriteriet är att fjärrvärmesystemet skall bestå av ett sammanhängande ledningsnät. Skatteplikten tar således sikte på nätet som sådant och inte på den juridiska personen som hanterar nätet. Detta innebär framförallt att de mindre systemen skattemässigt hanteras lika, oavsett ägare. Därutöver skall gälla ett mark-

nadsmässigt kriterium. Ett krav ställs därmed på att värmen bjuds ut kommersiellt inom distributionsområdet. Det avslutande kriteriet innebär att värmesystemet försörjer minst 50 olika kunder (fysiska eller juridiska) med värme, och att dessa kunder tillsammans köper minst 30 GWh fjärrvärme per år. Nämnda värmeförsäljning skall vara avtalsbaserad. Förutsättningarna för skattskyldigheten diskuteras utförligt i avsnitt 11.1.

2 §

I paragrafens första stycke anges tillämpliga skattesatser. Dessa är två till antalet För uppvärmning av yrkesmässig verksamhet gäller en nollskattesats. För annan uppvärmning än uppvärmning av yrkesmässig verksamhet skall skatten tas ut med 3,0 öre per kWh. Det är alltså dessa två skattesatser som skall redovisas i de skattskyldigas värmeskattedeklarationer.

För de skattskyldiga skall nollskattesatsen kunna tillämpas direkt för den egna förbrukningen (punkten 1 a). Detta innebär att för egenförbrukningen av värme skall redovisning av nollskattesatsen ske direkt i värmeskattedeklarationen.

När det gäller förbrukning av annan än den skattskyldige gäller att förbrukaren skall lämna en försäkran om att värmen skall användas för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet, för att värmeleveransen skall kunna tas upp med nollskattesatsen (punkten1 b). Om så är fallet kan den skattskyldige redovisa den levererade värmen med nollskattesatsen, och han är fri från ansvar för eventuella felaktigheter i den försäkran som förbrukaren lämnat. Förbrukaren skall i försäkran ange till vilken andel den levererade värmen skall användas för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Denna uppgift ligger till grund för den skattskyldiges redovisning.

I andra stycket finns, liksom vad som gäller för elektrisk kraft, en indexeringsregel, dvs. en regel om att energiskattesatsen skall följa den allmänna prisutvecklingen. Indexeringsregeln tar genom sin utformning, och genom samspelet med 7 § endast sikte på förbrukning som sker för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet, dvs. hushåll och offentlig förvaltning. Det innebär att det inte föreligger någon automatik vad beträffar höjning av näringslivsskattesatsen. För detta fordras således särskilt beslut av riksdagen. Se vidare kommentaren till 11 kap. 13 §.

3 §

Här anges i punkterna 1 och 2 vem som kommer att vara skattskyldig för energiskatten på värme. Det rör sig dels om producenter, dels om leverantörer. I praktiken utgörs dessa ofta av samma juridiska person när det gäller fjärrvärme.

I punkten 3 anges att den blir skattskyldig som mot försäkran fått värme levererad men som använder den för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Avsikten bakom regeln är att förbrukaren skall ha det fulla skatterättsliga ansvaret för den värme som köps till nollskattesatsen. Skulle användningen avvika från vad som uppgivits i försäkran står således fjärrvärmeföretaget helt utan ansvar, vilket också är avsikten bakom konstruktionen.

4 §

I likhet med vad som gäller vid beskattningen av annan ledningsbunden energiöverföring är det lämpligt att använda leveranspunkten som den punkt under värmeöverföringen som utlöser beskattning. Detta framgår av punkten 1. Eftersom leveranspunkten normalt också är mätpunkt är det en praktisk lösning.

I punkten 2 regleras när skattskyldigheten inträder för den som mot försäkran fått värme levererad, men som använder den för annat än avsett ändamål, och därigenom blivit skattskyldig. Skattskyldigheten inträder för dessa fall i samband med att värmen används för annat ändamål än som angetts i försäkran enligt 6 §.

5 §

Bestämmelsen har kommenterats utförligt i avsnittet 11.5. Enligt huvudregeln skall således energiskatten bestämmas på grundval av mätning. Beskattningsmyndigheten kan dock medge att energiskatten kan bestämmas på annan grund än mätning. Härför krävs dock att särskilda skäl föreligger. Ett skäl är om det i ett enskilt fall visar sig vara förenat med stora kostnader att införa mätning kan detta utgöra särskilda skäl.

Om skatten inte kan bestämmas på någon av de angivna grunderna får schabloner tillämpas. Ett förslag på en sådan schablon anges i avsnittet 11.5.

6 §

I paragrafen anvisas en möjlighet för icke skattskyldiga att få värme levererad till rätt skattesats direkt. Detta föreslås ske genom försäkran. Ett huvudsyfte bakom försäkranssystemet är att klargöra det skatterättsliga ansvaret för annan än skattefri förbrukning. Utformningen av systemet medför att leverantörerna inte åläggs någon kontrollskyldighet gentemot sina kunder. Inte heller står de risken att bli betalningsskyldiga för skatt på den grunden att kunden använt värmen för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Detta gäller så länge det finns en försäkran från kunden. Någon kvantitativ, eller annan, gräns uppställs inte i paragrafen för att ha möjlighet att lämna försäkran. Detta innebär att det blir upp till fjärrvärmekunden att avgöra om denne vill lämna försäkran, eller avvakta återbetalning inom ramen för den ordinarie taxeringen.

7 §

Paragrafen har utformats i enlighet med motsvarande paragraf på elsidan, dvs. den nya 11 kap. 13 §, varför det hänvisas till kommentaren avseende den bestämmelsen.

8 §

Paragrafen anger vem som har rätt till återbetalning och det är, liksom på elsidan, den som står för abonnemanget. Den som står för abonnemanget skall dock inte bara kunna begära återbetalning för den värme som denne själv förbrukar i sin näringsverksamhet. Även sådan värme, som t.ex. en hyresgäst som bedriver näringsverksamhet förbrukar, skall ingå i det som berättigar till återbetalning. Denna fråga, som företrädesvis blir aktuell för fastighetsägare, har behandlats i avsnitt 11.6.2.

9 §

Paragrafen motsvarar vad som föreslås gälla beträffande el. Se kommentaren till 11 kap. 15 §.

10 §

I paragrafen anges att taxeringslagens (1990:324) bestämmelser skall gälla för återbetalning, eller återföring enligt 7–9 §§. Återbetalning, eller återföring skall således hanteras genom redovisning i självdeklaration.

17.2. Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

Inledning

Inledningsvis bör vissa klargöranden göras beträffande hur återbetalningsrätten för energiskatt enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § LSE förhåller sig till punktskatter generellt.

Den som är återbetalningsberättigad är inte skattskyldig för punktskatt och skall således inte lämna någon punktskattedeklaration. I stället skall återbetalningen redovisas i självdeklarationen.

Att återbetalningen skall redovisas i självdeklaration innebär att det blir den skattemyndighet som fattar beslut om t.ex. mervärdesskatt, som också kommer att fatta beslut i fråga om återbetalningen. Regeln i 2 kap. 3 § om att RSV fattar beslut om punktskatter är alltså inte tillämplig på de nu aktuella återbetalningarna av energi- och koldioxidskatt.

1 kap.

4 §

Genom komplettering av punkten 9 i tredje stycket skall den som får återbetalning av energiskatt enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § LSE likställas med skattskyldig, vid tillämpning av skattebetalningslagen.

3 kap.

1 §

Punkten 7 h) i första stycket kompletteras med en bestämmelse om att även den som enligt 12 kap. 3 § 1 eller 2 LSE är skattskyldig för energiskatt på värme skall registreras av skattemyndigheten.

11 kap.

1 §

Punkten 6 i andra stycket ändras eftersom beslut om återbetalning enligt 9 kap. 5 § i fortsättningen skall omfattas av skattemyndighetens grundläggande beslut om årlig taxering enligt taxeringslagen (1990:324). Beslut om återbetalning enligt 9 kap. 5 § LSE skall således inte längre utgöra beskattningsbeslut enligt skattebetalningslagen.

10 §

Punkten 8 i paragrafen är ny. I punkten framgår att sådan energi- och koldioxidskatt som återbetalas enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § ingår i slutlig skatt. Detta är av stor vikt då det bland annat möjliggör att hänsyn tas till dessa återbetalningar vid beräkning av F-skatt enligt preliminär taxering. Härigenom kan alltså den återbetalningsberättigade, genom att lämna en preliminär självdeklaration få till stånd ett löpande lägre F-skatteuttag, vilket för vissa näringsidkare kan vara viktigt ur likviditetssynpunkt.

14 kap.

7 §

Syftet bakom ändringen i punkten 4 är att undanta dem som redovisar energi- och koldioxidskatt i självdeklaration från skattebetalningslagens regler om skatterevision. För denna kategori tillämpas i stället reglerna i 3 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Tekniskt har punkten ändrats genom att, i stället för att hänvisa till uppräkningen i 1 kap. 4 tredje stycket 9, i stället ange de kategorier som lyder under skattebetalningslagens regler. Anledningen härtill

är att uppräkningen i 1 kap. 4 tredje stycket 9 även omfattar den kategori som skall redovisa energi- och koldioxidskatt i självdeklaration.

17.3. Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

1 kap.

1 §

I det nya fjärde stycket har återbetalning eller återföring av energi- och koldioxidskatt förts in. Det framgår således att taxeringslagens regler skall tillämpas när återbetalning eller återföring skall redovisas i självdeklaration.

5 kap.

1 §

För att procentsatserna för skattetillägg i samband med redovisning av återbetalning, eller återföring av energi- och koldioxidskatt, skall överensstämma med vad som gäller enligt skattebetalningslagen har sista stycket lagts till.

17.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

1 kap.

2 §

Ändringen är föranledd av att återbetalning eller återföring av energiskatt i vissa fall skall redovisas i självdeklaration.

5 §

Även denna ändring är föranledd av att återbetalning eller återföring av energiskatt i vissa fall skall redovisas i självdeklaration.

Del V Del V Del V Del V

Reservationer, Reservationer, Reservationer, Reservationer, särskilda yttranden särskilda yttranden särskilda yttranden särskilda yttranden

och bilagor och bilagor och bilagor och bilagor

Reservation

av ledamoten Sven Brus (kd)

Kristdemokraterna har under många år pläderat för en sådan hållbar och stabil energibeskattning som innebär att energiproducenter och näringsliv kan planera långsiktigt och investera för framtiden. En sådan politik skulle gynna företagande och tillväxt i vårt land. I förlängningen gynnar denna politik också den enskilde energikonsumenten.

EG-rättens tolkning av statsstödsreglerna har varit en utgångspunkt för kommitténs arbete. Den generella näringslivsmodell som föreslås bör rimligen uppfylla den rätt som nu gäller. Den svenska energiskattelagstiftningen måste, utifrån kommitténs förslag, utformas så att den med god marginal ryms inom statsstödsreglerna så som dessa tolkas av EG-rätten. Detta för att undvika ekonomiska påföljder för svensk del.

Sammantaget är förslagen i föreliggande betänkande ett steg på vägen mot ett mer logiskt och konsekvent skattesystem. Jag tillstyrker därför Skattenedsättningskommitténs huvudförslag vad avser den generella näringslivsmodellen. Denna modell bör utgöra modell för en reformerad energiskattelagstiftning.

Jordbruk och åkerier

Trots kommitténs strävan att se helheten är det dock oundvikligt att det i vissa delar kan slå fel, det gäller exempelvis den del av finansieringen där en höjning av dieselskatten föreslås. Från kristdemokraternas sida har vi målmedvetet under lång tid hävdat att jordbrukets arbetsmaskiner måste få nedsättning av dieselskatten för att man ska uppnå rättvisa konkurrensvillkor med omvärlden. Också åkerinäringen måste ges rimliga konkurrensvillkor. Dessa krav kvarstår givetvis i ett läge där dieselskatten höjs generellt. I riksdagsarbetet har kristdemokraterna också finansierat en sådan riktad nedsättning av dieselskatten.

Energiomvandlingssektorn

Inom energi- och miljöskatteområdet är det energiomvandlingssektorn som utgör det mest problematiska området. Det finns i Sverige värme- och energiresurser som på grund av skevheter i skattesystemet förblir outnyttjade. Det skulle exempelvis vara miljömässigt försvarbart att tilldela naturgasbaserad kraftvärmeproduktion en certifikatsandel i det nya elcertifikatssystemet som riksdagen fattat beslut om. Denna andel skulle kunna uppgå till en tredjedel eller en fjärdedel. Detta skulle innebära att naturgasen får en förbättrad ekonomisk kalkyl vilket skulle öka den importerade volymen och därmed uppnås också en justering av importpriset på naturgas.

Näringslivet

Näringslivet möjlighet att konkurrera med företag i omvärlden är i mycket hög grad beroende av energipriset. Det är därför viktigt att vi inte skapar skattekilar som tvingar bort svenska företag från marknaden. Det i utredningen föreslagna taket på 0,7 procent är en nödvändighet för att den energiintensiva industrin ska kunna verka. Samtidigt ser inte jag några problem att på relativt kort sikt sänka taket till 0,6 eller 0,5 procent. De fiskala kostnaderna ter sig i sammanhanget försumbara.

Den föreslagna ökningen av dieselskatten ter sig mycket olycklig ur ett konkurrensperspektiv för Sveriges lantbrukare och svenska åkerier som redan under nuvarande skatteförhållanden har svårt att hävda sig. I denna del kvarstår kristdemokraternas förslag om en riktad sänkning av dieselskatten vilket också finansierats i riksdagsmotioner.

Miljöeffekter

Ur miljösynpunkt är näringslivsmodellen relativt neutral vilket för mig är ett minimikrav. Konkurrenskraften förskjuts generellt något till fördel för tjänsteföretagen samtidigt som de mest bränsleintensiva företagen tjänar på begränsningsregeln.

Finansiering

Utredningens förslag beräknas kosta statskassan 5 miljarder kronor och kommittén har lämnat förslag på hur uppkomna inkomstminskningar skall finansieras. Förslaget visar på en möjlig väg som dock innebär negativa konsekvenser på några områden. Det har bedömts vara rimligt att en betydande andel av kostnaden betalas genom en ökad löneavgift då just tjänsteföretagen är en av de sektorer som tjänar mycket på reformen i övrigt. Jag anser dock att detta är en principiellt felaktig inriktning då skatten på arbete i Sverige snarare bör sänkas än höjas.

Det är samtidigt mycket olyckligt att tillverkningsindustrin delvis finansierar tjänsteföretagens skattesänkning då tillverkningsindustrin redan verkar under ett relativt hårt energiskattetryck.

Utredningens val av finansiering av sina förslag är inte optimal och jag har redan pekat på ett område där riktade sänkningar av dieselskatten måste göras. En förutsättning för att finansieringen skall kunna genomföras är att sådana riktade sänkningar genomförs.

Finansieringsfrågan måste därmed enligt min uppfattning hanteras i ett bredare statsfinansiellt sammanhang. I sådana vidgade överväganden kan andra faktorer, utanför denna kommittés uppdrag, beaktas och vägas in. Mot denna bakgrund kan jag inte ställa mig bakom kommitténs förslag till finansiering och jag anmäler min reservation mot detsamma.

Reservation

av ledamoten Lena Ek (c)

Regeringen tillsatte den 19 april 2001 en kommitté med parlamentarisk sammansättning som haft till uppgift att utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. I direktiven för kommitténs uppdrag framgår att beskattningen av energi bör vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. Undantagen för denna regel skall inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system.

Vidare har kommittén haft till uppgift att beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med regeringens strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige.

Jag anser att kommittén inte fullt ut tagit hänsyn till de direktiv som givits. Detta gäller framförallt direktivet om att beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse. Centerpartiet utgjorde tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna underlag för överenskommelsen om omställningen av det svenska energisystemet till ett uthålligt och förnyelsebart energisystem. Jag anser att kommitténs förslag till finansiering av kommitténs modell för energibeskattning frångår överenskommelsens riktlinjer om att förnyelsebar el- och värmeproduktion ska stimuleras.

Kommittén lägger för stor vikt vid att stärka näringslivets konkurrenskraft och bortser i stort från effekterna av miljöstyrande skatter inom energiområdet. Resultatet blir att miljöstyrningen inom energibeskattningen i stort urholkas vilket är ett misslyckande från kommitténs sida. Detta hade kunnat kompenseras inom ramen för den föreslagna modellen om kommittén valt

en annan modell för att finansiera förändringarna av energibeskattningen.

Klimatfrågan är en avgörande viktig framtidsfråga för livet på jorden. Att komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en enorm global utmaning. Mänsklighetens påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för såväl nu levande som framtida generationer.

För att miljöfrågorna ska ges utrymme på den globala politiska agendan är det framförallt viktigt med följande två utgångspunkter. Miljöfrågor måste dels diskuteras och lösas i ett internationellt perspektiv, dels sättas i fokus för att tillväxt och utveckling ska kunna svara upp till en hållbar utveckling. Globalt miljösamarbete måste börja inom de egna gränserna. Sverige ska, genom eget agerande, utgöra en pådrivande miljönation som lyfter upp dessa frågor på den internationella politiska agendan.

Sverige är en föregångare inom miljöområdet. Detta avspeglas inte minst i form av de skatter som finns inom energiområdet. Energiskatten på el och koldioxidskatten har haft stor betydelse för en ökad användning av biobränslen i det svenska energisystemet. Från 1980 har fjärrvärmen vuxit från 20 till 50 TWh. Fossila bränslen har under denna tid minskat från 90 % till 20 %. Biobränsle, torv och avfall har ökat från 5 % till närmare 50 %. Så gott som samtliga svenska kommuner har under de två senaste decennierna byggt nya fjärrvärmeverk för de inhemska förnyelsebara bränslena. Inriktningen har varit tydlig och konsekvent och givit avsedda resultat.

Enligt Fjärrvärmeföreningens senaste prognos kommer fjärrvärme att kunna öka från dagens 50 TWh till ca 60 TWh år 2010. Fjärrvärmens andel av totala värmemarknaden är nu i det närmaste 50 % och beräkningar visar att den kan nå till ca 75 %. Det finns en potential att ansluta ytterligare ca 800 000 småhus och utvecklingsarbetet inriktas nu på att underlätta och sänka kostnaderna för detta. Detta är en utveckling som bör bejakas.

Fjärrvärmeverken kan kompletteras till kraftvärmeverk genom att förses med ångpannor och turbiner för el-generering. Kombinationen ger hög verkningsgrad i el-genereringen och totalt genom att en större del av energiinnehållet i bränslet kan tas tillvara. Fjärrvärmen erbjuder sålunda underlaget och förutsättningarna för effektiv el-produktion. Produktionsapparaten är regional och bränsleförsörjningen kan ske från närområdet. Häri

ligger fjärrvärmens ”andra nyckel” för omställning av det svenska energisystemet till långsiktigt hållbar och säker energiförsörjning.

I jämförelse med andra länder har det svenska fjärrvärmeunderlagt hittills endast använts i liten omfattning för kombination med el-produktion. Den rikliga tillgången på el från vatten- och kärnkraft har gjort att kraftvärmeverkens lönsamhet varit svag. Regeringen har emellertid nu lagt fram förslag till justering av kraftvärmens beskattning så att lönsamheten förstärks.

Det finns en risk att de av regeringen föreslagna skattelättnaderna för all producerad kraftvärme kommer att gynna användningen av fossila bränslen framför biobränslen. Ett sätt att mota denna risk är att begränsa skatteavdraget för bränsle som använts för värmeproduktion i ett kraftvärmeverk genom att ange att den mängd bränsle som berättigar till nedsättning högst får utgöra en viss del av mängden producerad elenergi. En sådan begränsning skulle gynna effektiva kraftvärmeverk. Den kan t.ex. utformas på ett sådant sätt att den ger fullt eller nästan fullt industriavdrag för värmeproduktionen i effektiva naturgaseldade kraftvärmeverk med kombicykel, samtidigt som mindre effektiva ångkraftvärmeverk som använder kol, olja eller naturgas bara får dra av skatt för ungefär hälften av den totala bränslemängd som allokerats till värmeproduktionen. Skattestimulansens verkningsområde skulle på detta sätt kunna begränsas och de negativa effekterna på biobränslenas konkurrensförmåga skulle minska.

Även om utgångspunkten för såväl energiskatten på el som koldioxidskatten i ett initialt skede kan sägas vara av fiskal art har det miljörelaterade inslaget efterhand kommit att dominera. För den enskilde konsumenten är det inte namnet på skatten som är det avgörande utan det totala skattetrycket på energi som skapar incitament för besparingar i energikonsumtionen.

Teknikutvecklingen inom processindustrin har även den bidragit till en effektivare energianvändning som till stor del kan härledas till såväl energiskatten på el som koldioxidskatten. Den tekniska utvecklingen och företagens egna initiativ för att minska den egna verksamhetens miljöpåverkan har härigenom gett svensk basindustri en framskjuten position på marknaden också konkurrensmässigt. Denna utveckling bör inte störas utan uppmuntras. Av särskild vikt i detta sammanhang är långsiktigheten i svensk energipolitik där energibeskattningen ingår som en naturlig del.

Implementeringen av EU:s energibeskattningsdirektiv, motsvarande en minimiskatt på el motsvarande 0,5 öre per kWh, innebär en

höjning för vissa sektorer inom det svenska näringslivet samtidigt som andra delar får en kraftig sänkning. Detta leder enligt mitt synsätt, som uppenbarligen inte delas av kommittén, att de positiva miljöstyrande effekterna av energiskatten på el i form av minskad konsumtion av el minskar och därmed bland annat minskade koldioxidutsläpp i det europeiska elsystemet. För att möta detta bör näringslivets nedsättning av koldioxidskatten minska i motsvarande grad för att upprätthålla den miljöstyrande delen av beskattningen.

Att finna en modell som är hanterbar och som pedagogiskt förklarar för konsumenten utformningen av systemet har av kommittén konstaterats vara svårt. Den av kommittén föreslagna näringslivsmodellen är visserligen hanterbar, även om den inte fullt ut likställer privat och offentligt finansierad näringsverksamhet och skapar gränsdragningsproblem inom energiomvandlingssektorn vilket kan bidra till snedvridningar, men har stora brister avseende de miljöstyrande delarna av beskattningen. Det finns stora förtjänster i att utforma en så rak modell för energibeskattningen som möjligt för att eliminera riskerna för snedvridning inom olika sektorer.

Enligt min mening borde kommittén föreslagit en höjning av koldioxidskatten för näringslivet som helhet istället för att enbart inrikta sig på att sänka koldioxidskatten för den delen av näringslivet som tidigare ingått i övrigtsektorn till samma nivå som för tillverkningsindustrin. Ett sådant förslag hade, i kombination med möjligheten för nedsättning av koldioxidskatten för den elintensiva industrin som ingår långsiktiga avtal med staten samt en begränsningsregel som baseras på försäljningsvärdet, på ett bättre sätt tagit hänsyn till samtliga de direktiv som getts kommittén.

Ett sådant förslag hade på ett positivt sätt bidragit till en förstärkning av svenskt näringslivs totala konkurrenskraft samtidigt som det på att positivt sätt hade bidragit till omställningen av det svenska energisystemet och skapat förutsättningar för en reell grön skatteväxling inom näringslivet.

För mindre företag, särskilt inom växthusnäringen, kan utformningen av kommitténs modell skapa likviditetsproblem. Det är därför positivt att kommittén tagit hänsyn till detta genom att företag inom växthusnäringen kan ges möjlighet att beräkna en preliminär energiförbrukning och beskattas efter denna.

Ur mitt perspektiv är det oroande att kommittén i sitt betänkande för ett resonemang om att det skulle vara olönsamt att vara

föregångare inom miljöområdet. Utifrån en spelteoretisk ansats drar kommittén en slutsats om att Sverige, istället för att genomföra åtgärder nationellt, bör vara en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet. Detta tar kommittén, enligt min uppfattning, som intäkt för att vare sig energi- eller koldioxidskatten skall höjas.

Jag menar att det ena inte utesluter det andra. I takt med att hårdare internationella restriktioner gällande klimatpåverkan införs kommer det svenska näringslivet att ha en konkurrensfördel gentemot andra länders näringsliv genom att Sverige varit föregångare på området. Till stor del kan detta härledas till energibeskattningens utformning. Denna fördel kan emellertid komma att omintetgöras om Sverige, i det skede som ett omfattande internationellt tryck om åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser börjar få genomslag, väljer att gå i motsatt riktning. Detta skapar allt annat än de stabila investeringsvillkor som näringslivet och kommittén eftersträvar.

Kommitténs förslag följer visserligen direktiven om att se över avgränsningen av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna jämfört med vad som gäller idag. Däremot anser jag inte att kommittén i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till att beskattningen av energi ska vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer.

Centerpartiet har i riksdagen återkommande motionerat om att den skattenedsättning för industrin som finns idag successivt måste minska. Det är därför enligt min mening olyckligt att kommittén redovisar ett förslag som medför en ytterligare sänkning av nedsättningen för näringslivet totalt sett. Istället för att ha ansatsen att successivt fasa ut de nedsättningar som finns för industrin föreslår kommittén att nedsättningen skall omfatta en än större del av näringslivet.

En höjning av koldioxidskatten för näringslivet hade utjämnat skillnaderna mellan hushåll och näringsliv. Detta kombinerat med möjligheten att låta energiintensiva företag ingå långsiktiga avtal med staten, och därigenom ta del av en nedsättning av beskattningen, hade gett förutsättningar att både stärka industrins konkurrenskraft internationellt som att minska klimatpåverkan från energianvändningen och därigenom bidra till en miljödriven tillväxt och teknikutveckling.

Kommittén konstaterar att samtliga energiintensiva industrisektorer utgör tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet som bedrivs

på koncession efter prövning av någon av de fem miljödomstolarna i landet. I samband med tillståndsprövningen bör de energiintensiva företag som så önskar ges möjlighet att ingå långsiktiga avtal med staten om nedsättning av koldioxidskatten. Ett sådant förfarande skulle ge de företag som önskar minska sina kostnader samtidigt som de gör investeringar i ur miljösynpunkt bästa teknik möjlighet att gå före i miljöarbetet utan att urholka sin konkurrenskraft. En stor del av denna typ av företag återfinns inom den svenska bas- och processindustrin. Massaindustrin kan därmed ges möjlighet att upprätthålla sin konkurrenskraft samtidigt som man kan fortsätta sina investeringar i miljögynnande teknik. Möjligheten att ingå denna typ av långsiktiga avtal bör snarast införas.

Den av kommittén föreslagna finansieringen av vald modell är inte tillfredsställande. Istället för att finansiera vald modell inom systemet har kommittén valt att höja den allmänna löneavgiften, förändra periodiseringsreglerna för företag, införa en generell värmeskatt på fjärrvärme, höja skatten på el för hushållen samt höja skatten på bensin och diesel. Flera av dessa åtgärder står i direkt motsats till den politik som centerpartiet driver varför jag motsätter mig dessa.

Valet att sänka koldioxidskatten för stora delar av näringslivet samtidigt som en höjning av löneavgiften sker är en direkt omvänd skatteväxling som inte kan accepteras. Förändringar av periodiseringsreglerna för företag innebär försämringar för företag att skapa förutsättningar för expansion eller investeringar i företaget som i sig själv ofta bidrar till positiva miljöeffekter och bättre tillväxt. Införandet av en generell värmeskatt på fjärrvärme motsvarande 3 öre har inget annat syfte än en ren fiskal beskattning av värmesektorn och därigenom en försämring av biobränslets konkurrenskraft gentemot andra bränsleslag. Förslaget om värmeskatt är i sig märkligt då kommittén återkommande i betänkandet motsätter sig fiskala skatter inom energiområdet bortsett från det enligt kommittén tvingande energiskattedirektivet från EU.

Jag anser att förslaget om en schablonskatt på fjärrvärme i grunden är fel och att det strider mot i stort sett alla de riktlinjer som angetts i utredningsdirektiven (skattväxling, energipolitikens inriktning, klimatpolitiken, budgetneutral skatteomläggning, bibehållen konkurrenskraft för bioenergi).

Kommittén konstaterar att biobränsle förlorar konkurrenskraft vid generella näringslivsmodellen med schablonmässig fjärrvärmeskatt. I konsekvensbeskrivningen framgår av tabell 16.3 att utnyttjandet av redan befintlig fjärrvärmekapacitet sjunker med – 15 % för biobränsle medan den ökar med + 30 % för olja, + 85 % för naturgas och + 2 % för el.

Kommittén ger exempel på en lång rad tänkbara motåtgärder för att klara biobränslets konkurrenskraft. Den lösning som jag anser ligger närmast till hands är emellertid att göra fjärrvärmeskatten koldioxidrelaterad. Då blir skattesystemet i sig själv rationellt och det behövs inga kompletterande medel. Väljer man en sådan lösning får fjärrvärmeskatten rimliga praktiska konsekvenser vid tillämpning i den av kommittén valda näringslivsmodellen.

En koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt skulle göra att bränsle till hushållens och offentlig förvaltnings värmebehov styrs på likvärdigt sätt både när värmeproduktionen sker genom fjärrvärme eller när den sker i mindre lokala pannor. Miljöstyrningen leder då inte till en konkurrenssnedvridning mellan olika uppvärmningssystem vilket däremot schablonmässig fjärrvärmeskatt skulle göra.

En koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt bidrar även till att den del av fjärrvärmen som produceras med andra koldioxidfria eller koldioxidmagra alternativ, som spillvärme eller förbränning av avfall, ges incitament för att utvecklas ytterligare.

Man kan också uttrycka saken på det viset att koldioxiddifferentierad fjärrvärmeskatt är ett enkelt sätt att å ena sidan inlemma fjärrvärmesektorn i näringslivsbeskattningen och å andra sidan bibehålla konkurrensneutraliteten mellan olika värmeproduktionssystem genom att det skatteavlyft som görs för bränsle till fjärrvärme i stället läggs i oförändrad form direkt på hushåll och offentlig förvaltning som en koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt.

Kommittén föreslår att de föreslagna förändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2004. Den 1 januari 2005 ska ett system för utsläppsrättigheter införas. Enligt min uppfattning bör förändringarna av energibeskattningen träda i kraft samtidigt som systemet med utsläppsrättigheter och analyseras i ett sammanhang. Kommitténs förslag om att genomföra en större förändring av energibeskattningen bara 6 månader före en annan större förändring som har en tydlig bäring på energiområdet ter sig inte särskilt genomtänkt.

Reservation

av ledamoten Lennart Olsen (mp)

Sammanfattning

Skattenedsättningskommittén tillsattes i samband med att riksdagen år 2000 antog förslag till riktlinjer för en grön skatteväxling om 30 miljarder kronor under perioden 2001–2010. Redan i den första meningen i sammanfattningen av direktivet slås fast att kommittén sammankallas ”inför arbetet med att förverkliga strategin för fortsatt grön skatteväxling”. Kommittén har enligt min mening inte på ett seriöst sätt fullföljt denna uppgift. Tvärtom tycks den ha tagit som sin uppgift att på ett mycket ensidigt sätt argumentera mot och misstänkliggöra såväl den gröna skatteväxlingen som en ambitiös svensk miljöpolitik i allmänhet. Kommittén har därmed inte uppfyllt sin uppgift enligt direktiven.

I det första stycket under rubriken ”Uppdraget” i kommitténs direktiv anges den allmänna utgångspunkten för uppdraget:

Den allmänna utgångspunkten för uppdraget skall i princip vara att energi så långt möjligt skall beskattas likartat oavsett användningsområden. Detta främjar en samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning där incitamenten för energieffektivisering och miljöstyrning blir likartade i olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. Inom områden med nedsatt skatteuttag är det viktigt att tillämpa andra styrmedel för energieffektivisering och miljöstyrning.

Inte heller denna del av uppdraget har kommittén uppfyllt. I stället för att analysera hur de nuvarande undantagen från en generellt lika beskattning i alla samhällssektorer kan begränsas till vad som är motiverat av konkurrensskäl och globala miljöhänsyn, föreslår kommittén tvärtom en kraftig utökning av det skattenedsatta

området till att i princip också omfatta hela den privata tjänstesektorn. Härmed minskar de totala miljöstyrande effekterna av skattesystemet. Kommitténs förslag innebär i sig en negativ grön skatteväxling om cirka 2,5 miljarder kronor.

Kommittén har som en av sina utgångspunkter haft att energibeskattningen inom näringslivet måste utformas med hänsyn till EG:s regler om statsstöd. Enligt den så kallade Adria-Wien-domen innebär dessa att en enhetlig skattenivå måste tillämpas inom näringslivet. Enligt EG:s planerade energiskattedirektiv får dock lägre skattenivåer tillämpas för på visst sätt definierade energiintensiva företag. Ytterligare undantag kan också ske enligt kommissionens miljöriktlinjer, bland annat genom tillämpning av så kallade långsiktiga avtal. Kommittén har inte, enligt min mening, använt de möjligheter EG-reglerna ger att utforma en modell som ger en så god miljöstyrande effekt som möjligt inom näringslivet med beaktande av restriktionerna för de mest energiintensiva företagen. I stället har den, nästan av ideologiska skäl, valt att behandla alla företag över en kam, vilket leder till en väsentligt försämrad miljöstyrning inom näringslivet.

De väsentliga faktorerna vid bestämningen av näringslivets energibeskattning är nivån på skatten, fördelningen på olika energislag samt utformningen av nedsättningsregler för energiintensiva företag. Olika nedsättningsregler kan kombineras med olika nivåer och fördelningar på ett stort antal sätt. Tyvärr är kommitténs analyser av hur nivåer, fördelning och begränsningsregler kan kombineras på ett optimalt sätt inte särskilt pedagogisk. Det hade, enligt min mening, varit mer klargörande om kommittén först på ett tydligt sätt resonerat kring varje faktors (nivå, fördelning, begränsningsregler) betydelse var för sig för att sedan diskutera hur dessa kan kombineras.

När det gäller nivån på skatten inom näringslivet har kommitténs inriktning redan från början varit att föreslå den lägsta övervägda, dvs. en utvidgning av de nuvarande reglerna för tillverkningsindustrin till hela näringslivet. Därmed får viktiga delar av näringslivet, framför allt den privata tjänstesektorn och den lätta industrin, helt i onödan en alldeles för låg miljöstyrning. Jag menar i stället att den naturliga utgångspunkten bör vara att följa direktiven om en så långt möjligt likartad skattenivå i hela samhället. Detta kan leda till en generell nivå på näringslivets beskattning som motsvarar hushållsnivån eller en betydande del av

denna. Hur högt nivån kan sättas beror främst på hur nedsättningsreglerna kan utformas och samspela med nivån.

Kommittén har övervägt två slag av nedsättningsregler. Den har fastnat för en enhetlig takregel där de totala energiskatterna inte får överstiga 0,7 procent av ett företags produktionsvärde. Även om den är enkel har en sådan regel, enligt min mening, betydande nackdelar ur såväl miljöstyrnings- som finansieringssynpunkt. När nivån på energibeskattningen inom näringslivet skall sättas med en sådan takregel ställs man inför ett i praktiken olösligt dilemma. Om skattenivån sätts så hög att skatterna skall ha någon större miljöstyrande effekt, kommer ett mycket stort antal företag att ”slå i taket”, vilket leder till att den miljöstyrande effekten av skatten till stor del upphör för dessa företag. Om man å andra sidan vill undvika detta måste skattesatserna sättas så låga att den miljöstyrande effekten blir mycket liten även i företag som skulle kunna bära en högre skatt.

Detta dilemma kan lösas genom att stället välja att tillämpa två olika skattenivåer enligt de möjligheter som EG:s energidirektiv ger. Då kan en generell skattenivå för näringslivet sättas så att en betydande miljöstyrande effekt uppnås inom tjänstesektorn och den lätta industrin medan en lägre skattenivå tillämpas för energiintensiva företag. Jag förordar att denna modell med en s.k. icke-linjär övergång mellan de två nivåerna prövas som utgångspunkt för den fortsatta beredningen av frågan. Den generella näringslivsnivån skulle då, enligt preliminära analyser, exempelvis kunna motsvara cirka 50 procent av hushållsnivån, medan den reducerade nivån för energiintensiva företag skulle kunna motsvara cirka 10 procent av hushållsnivån.

Valet av energiskattemodell för näringslivet bör också omfatta ett tydligare resonemang och ställningstagande kring fördelningen av skatter på olika energislag, framför allt elektricitet och bränslen. Även skatten på elektricitet är, enligt min mening, en miljöskatt och det är därför viktigt att även näringslivet omfattas av denna skatt.

Kommitténs förslag får även negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrenskraft. Den privata tjänstesektorn och den lätta industrin svarar för cirka 25 % av fjärrvärmens leveranser. Med den låga skatt på alternativ energitillförsel i dessa branscher, som följer av kommitténs förslag, finns en betydande risk att miljövänlig fjärrvärme från t.ex. biobränslen konkurreras ut av oljeeldning eller eluppvärmning inom industri och privat

tjänstesektor. Med en högre nivå på den generella näringslivsskatten uppstår inte denna risk.

Reservationens uppläggning

I det följande kommenterar jag först kommitténs principiella överväganden i kapitel 3 kring allmänna frågor som fiskala och miljöstyrande skatter och grön skatteväxling m.m. Därefter diskuteras mer ingående olika modeller och överväganden kring nivåer, fördelning och begränsningsregler av energiskatter inom näringslivet. Slutligen görs en jämförelse av konsekvenserna av kommitténs respektive den av mig förordade skattemodellen.

Principiella överväganden

Alla energiskatter är miljöstyrande

En central tes i kommitténs resonemang är att man bör skilja på fiskala och miljöstyrande skatter. Miljöstyrande skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt. Fiskala skatter bör ha så små snedvridande effekter som möjligt på resursallokeringen i ekonomin och bör därför bäras av hushållen direkt.

Frågan är dock hur mycket detta skatteteoretiska resonemang hjälper oss i bedömningen av energibeskattningen? Enligt min mening är det vare sig meningsfullt eller korrekt att dela upp energiskatterna i fiskala och miljöstyrande på det sätt som görs av kommittén.

I huvudsak finns det tre slags skatter på energi1 som ger större inkomster till statskassan, men som i varierande grad också har miljömässiga motiv och effekter: ! Koldioxidskatten ! Energiskatten på elektricitet ! Energiskatten på fossila bränslen

Kommittén betraktar endast koldioxidskatten som en miljöstyrande skatt. De övriga två skatterna betraktas helt eller i huvudsak som fiskala skatter. Jag håller med om att koldioxidskatten måste

1 Här tas inte skatterna på svavel och kväve upp, som i huvudsak endast har miljömässiga motiv. Inte heller diskuteras ”trafikkomponenten” i energiskatten på bensin och dieselolja, då det inte ligger i kommitténs uppdrag att behandla trafikbeskattningen.

betraktas som en miljöstyrande skatt. Den ger dock också stora skatteinkomster, varför den också har en inte obetydlig fiskal betydelse. Hur är det då med de andra två skatterna?

Energiskatten på elektricitet

För att bedöma elskattens karaktär kan man dels se på hur den motiverats när den införts respektive höjts i ett flertal omgångar. Man kan också studera dess faktiska effekt på miljön.

Motiv för elskatten

Under historiens gång har elskatten höjts många gånger. Såväl fiskala som miljömässiga motiv har framförts vid olika tillfällen. Vid de senaste fyra årens höjningar, som en del av den gröna skatteväxlingen åren 2000–2003, är det dock enbart miljömässiga motiv som legat till grund för höjningen. Några fiskala motiv har inte framförts och inte heller funnits eftersom staten dessa år haft stora överskott och andra skatter samtidigt sänkts med betydligt större belopp. De miljömässiga motiven handlar om att allmänt befrämja hushållning med elektricitet, en effektiv energianvändning och att befrämja övergången till förnybara energislag bland annat vid uppvärmning.

Faktiska effekter på miljön

Förutsatt att priselasticiteten på elektricitet är större än noll, vilket i de flesta fall torde vara fallet, leder en högre elskatt och därmed också elpris till en minskad efterfrågan på elektricitet, jämfört med om ingen höjning görs. Detta får olika slags effekter på miljön, som kan variera beroende på i vilket perspektiv (kort eller långt) man ser det och hur den elektricitet producerats som på marginalen faller bort eller som man inte behöver bygga ut produktionen av.

På kort sikt anses vanligen att marginalutbudet av kraft i Sverige främst kommer från import av dansk och tysk kolkraft. Om efterfrågan hålls nere i Sverige kan då denna import minska, vilket leder till klara fördelar för den globala miljön och därmed även miljön i Sverige. (En huvudorsak till att denna kraft, producerad i kondensverk med mycket låg totalverkningsgrad, överhuvudtaget

har gått att sälja i Sverige är att Tyskland och Danmark har haft mycket låg, om någon, miljöbeskattning på denna kraft. Att då ta ut en skatt i konsumtionsledet i Sverige kan sägas vara ett sätt att i någon mån kompensera för detta marknadsmisslyckande i andra länder.)

Om man ser det framåt, på lång sikt, så ökar elkonsumtionen i takt med eller något långsammare än den ekonomiska tillväxten. Oavsett hur denna växande elproduktion kommer att produceras, kommer den att ha miljöeffekter av olika slag, t.ex.:

! Vattenkraft: Förstörda skönhetsvärden, minskat fiske, minskade turistinkomster m.m. ! Kärnkraft: Miljöproblem vid uranbrytning, avfallsproblemen, risken för kärnkraftsolyckor ! Vindkraft: Estetiska problem, buller, risk för fågelskador, m.m. ! Biobränslen: Risk för näringsutarmning i skogen, vissa miljöproblem vid energiskogsodling m.m. ! Fossila bränslen: Utsläpp av koldioxid, svavel, m.m.

Man kan naturligtvis hävda att den teoretiskt mest riktiga miljöbeskattningen vore att ge sig på vart och ett av dessa problem för sig med en separat avpassad skatt för varje miljöproblem. Detta är dock praktiskt ohanterligt eller omöjligt. Det skulle också strida mot EU-regler att t.ex. ta ut en skatt på importerad el. Av konkurrensskäl har då också koldioxidutsläpp vid svensk elproduktion hittills varit obeskattade. Kommittén har inte heller angivit några andra exempel på mer effektiva styrmedel för att begränsa miljöeffekterna av en framtida ökad elanvändning.

Mot denna bakgrund kan en generell elskatt i konsumtionsledet ses som en hygglig möjlighet att i priset internalisera de miljöeffekter som alla former av elproduktion har, mer eller mindre. Därutöver kan andra styrmedel användas för att prioritera och styra mellan olika produktionssätt som anses ha mer eller mindre miljöbelastning.

Energiskatten på fossila bränslen

Energiskatten på fossila bränslen vid sidan av trafiken är den av de här analyserade tre skatterna som ger klart minst i intäkter till staten. Eftersom det redan finns en särskild skatt på utsläpp av

koldioxid, kunde man möjligen hävda att energiskatten på fossila bränslen främst har fiskala motiv. Man kan dock också här finna ytterligare miljömotiv, förutom koldioxidutsläppen, för en ytterligare beskattning: kolmonoxid, sotpartiklar, cancerogena aromatiska kolväten, m.m.

Slutsats

Slutsatsen av ovanstående resonemang är att det kan framföras – och också vid deras tillkomst har framförts – klara miljömotiv för framför allt koldioxidskatten och energiskatten på el, i viss utsträckning också för energiskatten på fossila bränslen. Det faktum att skatterna också ger betydande inkomster till statskassan utgör inget skäl för att någon av skatterna skulle betraktas som renodlade eller i huvudsak fiskala skatter ur skatteteoretisk synpunkt.

Enligt min mening kan alltså alla de nämnda skatterna betraktas som miljöstyrande i större eller mindre grad. Det förhållandet att vissa av dem av praktiska skäl tas ut i konsumtionsledet i stället för i produktionsledet förändrar inte detta faktum. Även många andra styrande skatter, t.ex. på alkohol och tobak, tas ut i konsumtionsledet.

Med ett sådant synsätt faller en stor del av kommitténs resonemang som grundar sig på att alla energiskatter med undantag av koldioxidskatten betraktas som i huvudsak fiskala utan någon nämnvärd miljöstyrning. I stället måste på dessa skatter tillämpas det resonemang, som också görs av kommittén, att de bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt, dvs. på såväl hushåll, offentlig sektor som på näringslivet.

Grön skatteväxling

I betänkandet finns ett antal ofullständiga resonemang, illustrerade med subjektivt valda exempel, som knappast kan tolkas som annat än försök att allmänt diskreditera tanken på en grön skatteväxling. Det gör det motiverat att här närmare utveckla idé och praktik kring den gröna skatteväxlingen och bemöta kommitténs resonemang.

Ett mer miljörelaterat skattesystem

Den gröna skatteväxlingen skall ses som ett sätt att allmänt göra skattesystemet mer miljörelaterat. Detta är motiverat eftersom utvecklingen snarast har gått åt det motsatta hållet under en lång följd av år. Detta illustreras i tabell 1.

Tabell 1. Skatteinkomster 1950–2001. Procent av BNP

1950 1960 1970 1980 1991 2001

Inkomstskatt, hushåll

10,3 14,9 21,1 20,0 17,8 17,0

Inkomstskatt m.m., företag 3,0 2,4 1,8 1,2 1,0 3,0 Arbetsgivaravgifter 0,0 1,5 6,0 15,4 17,1 14,9 Allmän pensionsavgift 3,0 Moms 1,5 4,2 6,5 8,8 8,7 Övriga direkta skatter 0,9 0,8 0,7 0,5 1,1 1,9 Övriga indirekta skatter 6,7 7,6 6,3 5,9 6,9 4,2

Totala skatter

20,9 28,7 40,1 49,5 52,7 52,7

Källa: 1950–1991: Skattebetalarnas förening, 2001: 2001 års ekonomiska vårproposition.

De miljörelaterade skatterna, främst skatter på energi, ingår i gruppen övriga indirekta skatter, som har behållit en konstant eller till och med minskande andel av BNP det senaste halvseklet. Under samma tid har andra skatter, främst på arbete, nära fyradubblats uttryckt som andel av BNP.

De flesta skatter, inte minst på arbete, har olika slags snedvridande effekter i form av risk för skatteundandragande, främjande av orationellt beteende, etc. Rätt utformade miljöskatter har däremot snarast rättvridande effekter genom att i kostnaden för en produkt internalisera kostnader som annars inte skulle ha beaktats i prissättningen och därigenom styra konsumtion och produktion i en mer miljövänlig riktning. Genom att där så är möjligt byta ut en snedvridande skatt på t.ex. arbete mot en rättvridande skatt på miljöpåverkan åstadkommes sammanlagt ett bättre fungerande skattesystem (den s.k. double dividend-hypotesen). Detta har också varit utgångspunkten för Skatteväxlingskommitténs förslag och för riksdagens beslut om en grön skatteväxling på 30 miljarder kronor 2001–2010.

Miljömål och fiskala mål kan förenas

I betänkandet (avsnitt 3.3.1) hävdas att det finns ”en klar målkonflikt mellan fiskala mål och miljömål. Detta understryker betydelsen av en klar distinktion mellan fiskala skatter och miljöskatter”. Som motiv för påståendet framförs att en framgångsrik miljöskatt innebär att skatteintäkterna minskar över tiden allteftersom företag och hushåll anpassar sin konsumtion efter skatten.

Detta citat förbiser det faktum att en skatt mycket väl på ett framgångsrikt sätt kan uppfylla både fiskala mål och miljömål samtidigt. Förutsättningen för detta är att det som beskattas är relativt trögrörligt, dvs. har en låg priselasticitet, vilket i de flesta fall gäller för energiförbrukning. Följande räkneexempel på bensin kan illustrera detta (siffrorna något schabloniserade):

Priset är 10 kronor/liter varav 6 kronor är skatt. Skatten höjs med tio procent, dvs 60 öre. Priset höjs då med 6 procent. Priselasticiteten är 20 procent, vilket gör att försäljningen minskar med 1,2 procent. Skatteintäkterna ökar med 60 öre–0,012*6,6 kronor=52 öre. Härvid uppnås alltså både en miljöeffekt (minskade utsläpp med 1,2 procent) och en fiskal effekt (ökade skatteintäkter 52 öre). Hur stor den ena och den andra effekten blir beror bland annat på hur hög priselasticiteten är.

Om man, som i den gröna skatteväxlingen, inte strävar efter att höja statens totala skatteinkomster kan i stället den ökade skatteinkomsten användas till att sänka skatter på andra områden som är mer snedvridande än energiskatten, t.ex. skatten på arbete.

Bra fördelningseffekter av skatteväxling

I betänkandet torgförs på ett okritiskt och ovetenskapligt sätt uppfattningen att grön skatteväxling är till nackdel för låginkomsttagare och glesbygd. Bland annat refereras en nyligen publicerad bilaga till långtidsutredningen som påstås visa detta.

Grön skatteväxling är emellertid inget enhetligt begrepp. En skatteväxling kan utformas på många olika sätt och fördelningseffekterna beror helt på hur utformningen görs. LU-bilagans godtyckligt valda exempel, som hittats på av författarna, bygger på att en höjd koldioxidskatt växlas mot sänkt moms eller en proportionell sänkning av inkomstskatten. Eftersom hushåll i

glesbygd och med låga inkomster gör av med en större andel av sin inkomst på energivaror än andra hushåll, drar utredningen slutsatsen att de missgynnas om skatteåterföringen sker helt proportionellt mot inkomsten.

Detta exempel har dock ingen likhet med den skatteväxling som faktiskt har ägt rum under åren 2001–2003. De partier som utformat växlingen är väl medvetna om att hushållens kostnader för energi är något degressiva, dvs. ökar något långsammare än inkomsten. Just därför har de också sett till att skatteåterföringen får en liknande eller bättre låginkomstprofil. Det uppnås genom en inkomstskattesänkning med höjt grundavdrag. En låginkomsttagare har därigenom efter skatteväxlingarna 2001–2003 fått sin inkomstskatt sänkt med cirka 870 kronor om året och en höginkomsttagare med cirka 1 050 kronor. I procent av inkomsten innebär detta en större sänkning för låginkomsttagaren än de höjda energiskatterna, tvärtom för höginkomsttagaren. I själva verket är det alltså låginkomsttagarna som har gynnats av skatteväxlingen.

När det gäller glesbygdsbor, är det främst högre priser på bensin som skulle kunna göra att dessa drabbades mer av en grön skatteväxling än stadsbor. Men den hittills genomförda skatteväxlingen har inte omfattat bensin, varför någon sådan effekt inte har uppstått. När skatteväxlingen i framtiden även kommer att omfatta bensin, utgår jag från att också glesbygdskonsekvenserna av skatteväxlingen kommer att beaktas.

Fortsatt skatteväxling i näringslivet möjlig

På samma sätt som med de fördelningspolitiska konsekvenserna för hushållen, använder också kommittén ett okritiskt och vinklat resonemang för att illustrera hur, enligt kommitténs uppfattning snett, en grön skatteväxling kan slå för näringslivet. Det gör man med räkneexempel som inte alls beaktar de nedsättningsregler för energiintensiva företag som redan idag finns och som också kommer att finnas i framtida skattemodeller. En av utredningens huvuduppgifter, som den helt försummat att utföra, har i själva verket varit att visa hur en framtida energibeskattning för näringslivet kan utformas som kan ligga till grund för en fortsatt grön skatteväxling även inom näringslivet. Detta är också fullt möjligt att åstadkomma genom rätt utformning av nivåer och begränsningsmodeller i näringslivsbeskattningen.

Andra tveksamheter i betänkandet

Förutom de ovan behandlade huvudinvändningarna finns det också skäl att reagera mot en lång rad av andra ensidiga, ofullständiga och ibland helt vilseledande resonemang i den inledande delen av betänkandet. Jag tar här upp några av dessa resonemang.

Lika beskattning

Kommittén säger (avsnitt 3.1) att ”Slutsatserna är att energibeskattningen av näringslivet bör vara likformig. Att beskatta samma bränsle olika för olika användningsområden ger fel signaler eftersom miljöeffekterna inte varierar med användningen”

Konstaterandet i den andra meningen är viktigt. Genom likartad beskattning på olika användningsområden nås den mest kostnadseffektiva miljöstyrningen. Detta är också utgångspunkten i utredningens direktiv.

Mot den bakgrunden är inskränkningen ”av näringslivet” i den första meningen förvånande. Slutsatsen i den andra meningen är lika tillämplig i jämförelsen med hushållen och den offentliga sektorn. Det är först när det ger samma skatteeffekt att t.ex. installera en värmepump, en lågenergilampa eller en pelletspanna i en industrilokal som på ett försäkringsbolag, i ett hem eller en skola som samhällets totala investeringsresurser för miljöstyrning kan användas på ett optimalt sätt. Därför är det viktigt att skattenivåerna så långt möjligt är lika i hela samhället, såväl näringslivet som hushåll och offentlig sektor. Undantag bör endast ske när det är särskilt motiverat med hänsyn till den internationella konkurrensen.

Upphäver effekten av koldioxidskatten?

I betänkandet (avsnitt 3.3.2) sägs att en positiv elskatt på näringslivet är kontraproduktiv ur miljösynpunkt också därför att den innebär en (relativ) sänkning av koldioxidskatten.

Här gäller det inte ”antingen – eller” utan ”både – och”. Båda skatterna behövs för att dels minska koldioxidutsläppen, dels minska de miljöeffekter som följer av en ökad elanvändning. Båda skatterna har effekt genom att de dämpar efterfrågan på och befrämjar effektivare användning av el respektive bränslen. Därmed

uppnås det primära syftet att befrämja en effektivare energianvändning och styra över till mer miljövänliga energislag, t.ex. biobränslen. Sedan är det också viktigt att avväga elskatten och koldioxidskatten inbördes så att man kan uppnå en eftersträvad balans i miljöeffekterna dem emellan. Om man inte hade någon elskatt alls skulle resultatet av en hög koldioxidskatt i stor utsträckning bli en snabbare ökning av elanvändningen med det miljöeffekter detta för med sig, till exempel ökad import av kolproducerad el.

För detta resonemang finns det ingen skillnad mellan näringslivet och hushållssektorn. Därför är konstaterandet i betänkandet märkligt, när kommittén uppenbarligen inte drar samma slutsats för hushållen, t.ex. när näringslivsmodellen föreslås finansieras genom lika höjningar av bränsleskatten och elskatten för hushållen.

Elskatt och kärnkraftens avveckling

I betänkandet (avsnitt 3.3.2) sägs vidare:

Motivet … synes bygga på en föreställning att det skulle vara lättare i någon mening att avveckla kärnkraften om vi med höga skatter på el först kunde minska elkonsumtionen. Det motsatta argumentet förefaller dock minst lika rimligt, dvs. att det vore lättare att avveckla kärnkraften efter en period med små elsparincitament än efter en period med höga incitament, eftersom det efter en period med små sparincitament borde existera mera slack i elkonsumtionseffektiviteten än efter en period med höga sparincitament.

Detta är, enligt min mening, ett mycket underligt resonemang. Någon gång måste vi ju börja spara och effektivisera energianvändningen om vi någonsin skall kunna avveckla kärnkraften. Att det skulle gå bättre om vi medvetet väntar ett antal år, medan elanvändningen växer sig allt större, verkar vara ett närmast karikerat argument.

Gå före i miljöpolitiken

I betänkandet (avsnitt 3.3.4) förs ett mycket ensidigt resonemang om problemen och riskerna med att gå före i miljöpolitiken. Till exempel riskerna för en ineffektiv utslagning av tung svensk indu-

stri. Detta trots att, mig veterligt, ingen föreslagit åtgärder som kan leda till en sådan utslagning.

Jag saknar ett positivt resonemang om vad Sverige kan göra genom att gå före på energi/miljöområdet. Det finns mycket man kan göra utan att det leder till utslagning av tung svensk industri. Genom att ställa väl avpassade miljökrav på svenska företag och hushåll befrämjas en utveckling av modern miljöteknik. Det finns många exempel på att detta också lett till framgångar för svenska företag som utvecklar och säljer modern miljöteknik. En miljöanpassad produktion har också blivit ett viktigt säljargument i sig allt eftersom konsumenterna blir mer och mer miljömedvetna. Klassiskt exempel är massafabriken som först högljutt protesterat mot ökade krav på klorfri blekning och sedan klarade sin ekonomi under lågkonjunkturen i början av 1990-talet just därför att de kunde sälja klorfri massa till högre priser till miljömedvetna tyska kunder.

Ekonomisk uppoffring

I betänkandet (avsnitt 3.3.5) sägs att ”Kostnaderna för en ambitiös klimatpolitik, i termer av ekonomisk uppoffring, är höga.”

Detta citat visar på ett märkligt synsätt där miljön framställs som att stå i motsats till ekonomin. Detta är givetvis helt fel. God miljö har också en mycket stor ekonomisk betydelse om man med ekonomi inte bara menar rena produktionssiffror utan tar med hela vidden av människors välbefinnande. Huruvida en ambitiös miljöpolitik innebär höga ekonomiska uppoffringar är en empirisk fråga som inte låter sig konstateras så lätt som i citatet.

Även om man med ”ekonomisk uppoffring” uteslutande skulle avse en mycket snäv definition av ekonomi (rent produktionsmässig och pekuniär, vilket i sig strider mot grunden för all ekonomisk teori) är slutsatsen långtifrån självklar. Hur mycket kommer effekterna av framtida klimatförändringar i form av extrem väderlek, påverkade skördar, översvämmade kustområden och floder, stormskador, etc., att kosta även om man bara inskränker sig till rena produktionsförluster och skador på egendom?

Det finns också en ytterligare aspekt på denna fråga, nämligen den fördelningspolitiska, både i tid och rum. När man, som i utkastet, talar om höga ekonomiska uppoffringar avses i huvudsak uppoffringar för den nu levande generationen i Sverige och andra

rika länder. De som kanske mest får uppleva konsekvenserna av en utebliven miljöpolitik är dock nu levande människor i fattiga länder och kommande generationer i såväl andra länder som i vårt eget land. De nationalekonomiska teorierna klarar sällan av att analysera dessa typer av fördelningsproblem på ett adekvat sätt.

Utformningen av beskattningen inom näringslivet

Oavsett vilken nivå på näringslivsskatten som väljs kommer det att finnas behov att av internationella konkurrensskäl skapa särskilda nedsättningar av skatten för vissa branscher eller företag. Det beror på att företagen inom näringslivet har vitt skilda profiler vad gäller energikostnaderna i förhållande till företagets produktionsvärde, lönesumma eller förädlingsvärde. Det är därför omöjligt att skapa en skattenivå som har en nämnvärd miljöstyrande verkan för flertalet företag utan att samtidigt ha nedsättningar för de mest energikrävande företagen. I det följande diskuterar jag först val av nedsättningsmodell, därefter lämpliga nivåer och fördelning på energislag av skatten.

Nedsättningsmodeller

Utredningen har övervägt två principiella metoder att införa begränsningar av skatten för energiintensiva företag. Den ena modellen innebär en enhetlig skattenivå i näringslivet med ett tak där energiskatterna sammanlagt inte får överstiga en viss andel av företagets produktionsvärde. Den andra modellen, nedan kallad två-nivåmodellen2, innebär att en särskild reducerad skattenivå tillämpas för på visst sätt definierade energiintensiva företag. Modellerna beskrivs närmare i betänkandet.

Även med tillämpning av någon av dessa allmänna nedsättningsmodeller, kommer det utöver de nedsättningar som är inbyggda i modellerna också att finnas behov av ytterligare extra nedsättningar i form av individuella undantag för vissa extremt energiintensiva företag. Dessa kan ske genom användande av långsiktiga avtal i enlighet med kommissionens miljöriktlinjer.

2 I utredningen används beteckningarna tröskelmodellen respektive den icke-linjära modellen för de två varianterna av denna modell.

Konsekvensbeskrivningarna av de olika nedsättningsmodellerna i betänkandet är, enligt min mening, ofullständig och kan förtydligas. I det följande jämförs de två modellerna ur ett antal olika aspekter. När det gäller två-nivåmodellen avser jämförelsen främst varianten med ”mjuk övergång” mellan de olika nivåerna, i betänkandet kallat ”den icke-linjära modellen” (beskriven i avsnitt 3.4.8). Efter jämförelsen drar jag mina slutsatser om val av bästa nedsättningsmodell.

Förenlighet med EG:s regelverk

Den enhetliga skattenivån med tak förutsätter, enligt betänkandet, att taket får ”slå till” endast när någon av kriterierna för energiintensitivitet uppfylls EG:s planerade energidirektiv. En analys av detta görs i betänkandet som dock inte ger helt klart besked om så är fallet. Fördjupade analyser kan behövas på företagsnivå.

Två-nivåmodellen utgår också från det nya energidirektivet. Direktivet är utformat med två skilda nivåer och en så kallad ”hård tröskel” mellan de två nivåerna. Som beskrivits i betänkandet innebär en hård tröskel avsevärda problem, som gör denna metod mindre lämplig. Dessa problem kan undvikas genom att i stället utforma en ”mjuk övergång” mellan de olika nivåerna. En fråga som uppkommer är då om en mjuk övergång kan godkännas enligt statsstödsreglerna, då den inte är förutsedd i direktivet. Detta kan bli beroende av om det går att övertyga kommissionen om att en bokstavlig tillämpning av direktivets hårda tröskel har avsevärda nackdelar och att dessa kan övervinnas genom den mjuka övergången. En mjuk övergång innebär ju i princip att skatten kommer att omfatta ett stort antal nivåer (uttryckt som kronor per enhet energiförbrukning) i intervallet där skatten reduceras. I princip är detta dock ingen skillnad från den enhetliga skattenivån med tak. Även i denna kommer skatten, uttryckt som kronor per enhet energiförbrukning, att kunna ha många olika nivåer för de företag där takregeln tillämpas.

Fullständig visshet om de olika nedsättningsmodellernas förenlighet med statsstödsreglerna kan sannolikt endast uppnås genom ett faktiskt ansökningsförfarande. En ytterligare observation om det planerade energidirektivet är att de begränsade eller reducerade skattenivåerna i de olika modellerna då inte får underskrida minimiskattesatserna i direktivet. Det kan göra att de företag för vilka

nedsättning sker enligt någon av modellerna också måste ange kvantiteter av förbrukad energi av olika slag för att kunna räkna ut minimiskatterna.

Miljöstyrande effekter

De miljöstyrande effekterna av en skatt är av två slag: !

Internt incitament för energieffektivisering och minskade utsläpp. Detta incitament uppnås om den skatt man faktiskt betalar varierar med energiåtgången eller utsläppsmängden.

Detta är fallet om ingen begränsning finns på skattens storlek. Om det finns en takregel och företagets energiskatt överstiger detta tak upphör det interna incitamentet, eftersom det då inte längre spelar någon roll ur skattesynpunkt om företaget anstränger sig att minska energiförbrukning eller utsläpp, eftersom skatten ändå blir densamma. !

Produktvalsincitament. Om all energi beläggs med samma skatt, kommer varor som kräver mycket energi eller alstrar stora utsläpp för att produceras att fördyras mer än varor som kräver litet energi eller alstrar små utsläpp. Detta kommer i sin tur att göra att konsumenterna förändrar sina konsumtionsvanor genom att konsumera mer av de energisnåla varorna i förhållande till de energikrävande. Därigenom minskar också den totala miljöbelastningen.

Med hänsyn till att energiskatterna (i synnerhet efter de nedsättningar som är nödvändiga med hänsyn till den internationella konkurrensen) är en ganska liten del av företagens totala kostnader kommer skillnader i energiskatter att betyda relativt små förskjutningar i de inbördes priserna mellan olika produkter tjänster och följaktligen också leda till ganska små förskjutningar i konsumtionsmönstren. Även om inte dessa effekter helt skall försummas, blir ändå slutsatsen att det främst är inverkan från det interna incitamentet som avgör hur effektiv miljöstyrningen blir.

Den enhetliga skattemodellen med tak innebär att det finns ett internt incitament så länge inte skatten överstiger taket. När taket överskrids bortfaller det interna incitamentet och den enda miljöstyrning som kvarstår är då den i allmänhet klart mindre inverkan från produktvalsincitamentet. Ur miljöstyrningssynpunkt är det därför angeläget att begränsningsregeln behöver tillämpas på

en så liten andel som möjligt av den totala energiförbrukningen. Här finns emellertid ett avvägningsproblem. Ju lägre nivån på näringslivsskatten är, desto färre företag kommer att beröras av begränsningsregeln och får därmed en miljöstyrning även från det interna incitamentet. Men samtidigt innebär den lägre nivån i sig en minskad miljöstyrning då en låg skatt innebär såväl ett mindre internt incitament som ett lägre produktvalsincitament jämfört med en högre skattenivå.

Om man vill att merparten av den stora andel av näringslivets energiförbrukning som faller på de energiintensiva företagen inte skall beröras av ett rimligt satt tak, visar utredningens analyser att skattenivån då måste vara mycket låg. Det leder i sin tur till att den miljöstyrande verkan blir starkt begränsad, inte bara för de energiintensiva företagen utan också för den övriga delen av näringslivet, inklusive servicesektorn, om samma skattenivå tillämpas också på dessa.

Om man å andra sidan vill prioritera en nivå på skatten som ger en bättre miljöstyrande verkan i servicesektorn och den lätta industrin, kommer att stort antal företag som är mer energiintensiva (och tillsammans svarar för en betydande del av näringslivets energiförbrukning) att beröras av takregeln och därmed tappa det interna incitamentet för miljöstyrning.

Detta avvägningsdilemma kan till en betydande del lösas i tvånivåmodellen, särskilt i varianten med s.k. ”mjuk övergång” mellan de två nivåerna. En lägre skattenivå tillämpas där för de energiintensiva företagen som, om nivån är rätt satt, kan få en så stor miljöstyrningseffekt som är möjlig med hänsyn till den internationella konkurrensen. Samtidigt kan en högre skattenivå (den ”normala” näringslivsnivån) tillämpas och ge en högre miljöstyrning för den lätta industrin och för servicesektorn. Eftersom de senare sektorerna är stora kunder hos fjärrvärmebolagen, är det väsentligt också för fjärrvärmens konkurrenskraft att det kvarstår en tillräckligt hög beskattning hos servicesektorn och den lätta industrin.

Totalt sett ger alltså två-nivåmodellen, rätt utformad, större möjligheter till miljöstyrning.

Finansieringseffekter

När det gäller finansieringseffekter är förhållandena i princip likartade som för de miljöstyrande effekterna. Om man endast skall tillämpa en nivå på skatten med en takregel och samtidigt inte vill att en stor del av företagen skall hamna över taket i denna och därmed tappa en stor del av miljöstyrningen, innebär detta oundvikligen att nivån på skatten måste hållas så låg att det uppstår ett betydande skattebortfall i förhållande till nuläget. I de modeller av detta slag som utredningen beräknat uppgår skattebortfallet till mellan cirka 2 och 5 miljarder kronor. Dessa belopp måste då finansieras innanför eller utanför näringslivet på annat sätt.

Även i detta fall medför två-nivåmodellen fördelar genom att skattenivåerna kan hållas högre i servicesektorn och den lätta industrin, medan nivån i den energiintensiva industrin är i ungefär samma storleksordning som i olika varianter av takmodellen. I det exempel som illustrerar två-nivåmodellen i betänkandet uppstår exempelvis inget skattebortfall och därmed inte heller något ytterligare finansieringsbehov innanför eller utanför näringslivet.

Behov av ytterligare nedsättningar

I såväl modellen med enhetlig skattenivå i näringslivet med tak som i två-nivåmodellen kommer det med ganska stor sannolikhet att finnas behov av ytterligare nedsättningar i ett antal företag. Dessa kan då ske genom användande av långsiktiga avtal enligt kommissionens miljöriktlinjer.

Behovet av ytterligare nedsättningar genom långsiktiga avtal bör i allmänhet bli något högre i två-nivåmodellen jämfört med takmodellen. Det beror på att det i två-nivåmodellen inte finns något absolut övre tak för energibeskattningen. Även med den reducerade nivån kan därför energiskatterna bli alltför höga ur internationell konkurrenssynpunkt för vissa företag med extremt hög energiförbrukning. Genom att välja rätt nivå på den reducerade näringslivsnivån, kan dock antalet sådana företag begränsas till ett ur administrativ synpunkt hanterligt antal.

Administrativa och pedagogiska synpunkter

Om näringslivsnivån avviker från hushållsnivån kommer de allra flesta företag att behöva begära en reducerad skatt i deklarationen på sätt som beskrivs i betänkandet. I de fall energiintensiva företag berörs av antingen taket i den enhetliga skattemodellen eller av den reducerade skattenivån i två-nivåmodellen tillkommer ytterligare ett par moment i uträkningen av den slutliga skattereduktionen. I administrativt hänseende är dock skillnaderna i arbetsinsats mellan modellerna små. Ur administrativ synvinkel har det större betydelse hur skattenivåerna anges i de olika modellerna, bland annat om skattereduktionen jämfört med hushållsnivån är lika stor i procent för alla skatter eller om de skiljer sig åt mellan de olika skatterna.

Ur pedagogisk synpunkt torde begränsningsregeln vara lättare att förklara än i synnerhet två-nivåmodellen med mjuk övergång. Vid den faktiska uträkningen som skall göras i deklarationen, är dock skillnaderna som ovan visats små.

Antalet företag som skall hanteras med långsiktiga avtal torde bli något större i två-nivåmodellen än i den enhetliga modellen med tak.

Slutsats – två-nivåmodellen har övervägande fördelar

En sammanvägning av för- och nackdelar med de analyserade nedsättningsmodellerna visar, enligt min mening, att fördelarna med två-nivåmodellen överväger starkt vad gäller möjligheterna till miljöstyrning och till finansiering utan behov av ytterligare finansieringstillskott inom eller utanför näringslivet. Pedagogiskt och administrativt har den enhetliga modellen med tak vissa fördelar som dock, enligt min mening, inte på långt när uppväger nackdelarna när det gäller miljöstyrning och finansiering.

Jag föreslår därför att skattenedsättning för energiintensiva företag bör ske enligt två-nivåmodellen med ”mjuk övergång” mellan nivåerna. Därutöver skall vid behov ytterligare undantag med hjälp av långsiktiga avtal kunna göras.

Reducera alla skatter lika

Med dagens skatteregler är tillverkningsindustrin befriad från energiskatt på elektricitet och bränslen och betalar en fjärdedel av koldioxidskatten. Denna princip föreslås av kommittén överföras till hela näringslivet, möjligen med undantaget att EG:s minimiskatt på el, 0,5 öre/kWh kan bli tillämplig.

Med anledning av vad som sagts inledningsvis i reservationen, anser jag att även energiskatten på el och i viss mån också på bränsle är miljöstyrande skatter. Elskatten kan enligt många bedömare de facto betraktas som en skatt på koldioxidutsläpp vid elproduktion i utlandet. Det finns därför ingen anledning att för näringslivets del särbehandla dessa skatter i förhållande till koldioxidskatten. I den mån en eller flera skattenivåer i näringslivet skall sättas lägre än för hushållen bör därför reduktionen av skatten ske proportionellt lika för alla skatteslag. En sådan ordning medför också administrativa fördelar vid den reduktion av skatten som alla företag enligt förslaget i betänkandet kommer att få begära. Hänsyn måste dock tas till att EG:s minimiskatter på el och bränsle alltid måste uppnås.

Nivåer på näringslivsskatten

Nivåerna på skatterna inom näringslivet enligt den s.k. tvånivåmodellen måste bli en avvägning mellan flera olika faktorer. En viktig utgångspunkt är uppdraget i kommitténs direktiv att energi så långt möjligt skall beskattas lika oavsett användningsområden. Detta talar för att den högre näringslivsnivån i två-nivåmodellen borde ligga på samma nivå som dagens nivå för hushållen, den offentliga och privata tjänstesektorn. Den lägre nivån, för de energiintensiva företagen, skulle ligga väsentligt lägre, kanske vid omkring 10 procent av hushållsnivån.

Det finns dock två problem förknippade med så stora skillnader mellan de olika nivåerna i näringslivet. Ett problem är att den ”mjuka övergången” mellan den högre och den lägre nivån måste bli mycket utsträckt och beröra ett stort antal företag. Den lägre nivån uppnås först vid en mycket hög energiintensitet, uttryckt som totala energikostnad i förhållande till produktionsvärde. Många energiintensiva företag som bara ligger strax ovanför gränsen riskerar fortfarande att få en alltför hög skattebelastning.

Ett annat problem kan vara att många företag inom den ”lätta industrin” vid övergången från dagens låga skatt för tillverkningsindustrin till en full hushållsskatt, momentant skulle få alltför stora skattehöjningar. Dessa problem talar för att också modeller med en lägre nivå på näringslivsskatten för icke energiintensiva företag bör övervägas, till exempel i storleksordningen 50 procent av hushållsskatten.

Erfarenheterna från arbetet i utredningen visar att slutligt val av nivåer kräver mer ingående analyser av konsekvenserna för olika delbranscher och företag än vad kommittén utfört. Tyvärr har kommitténs analysarbete hämmats av att det kom igång mycket sent under arbetets gång, då man mycket länge arbetade med den förutfattade meningen att endast en modell, den s.k. näringslivsmodellen, behövde analyseras noggrannare. Därför finns idag ett ofullständigt beslutsunderlag i kommitténs analyser av andra modeller.

En möjlig utgångspunkt för en sådan fördjupad analys kan, enligt min mening, vara den modell som illustreras i tabell A 3.8 i betänkandet. Den visar konsekvenserna av en två-nivåmodell med mjuk övergång, där den allmänna näringslivsnivån ligger på 55 procent av hushållsnivån och den lägre nivån för energiintensiva företag på 10 procent av hushållsnivån. I detta räkneexempel sker differentieringen av skattenivåerna med hjälp av förädlingsvärdekriteriet (energiskatt 0,5 procent av förädlingsvärdet) i energidirektivet. Den exemplifierade modellen är budgetneutral, dvs. den kräver inget ytterligare finansieringstillskott inom eller utom näringslivet.

En sådan modell skulle för tjänsteföretag och lätt industri som inte klassas som energiintensiva, innebära en skatt på elektricitet på 12,5 öre/kWh och på koldioxidutsläpp ca 41 öre/kg CO

2

(55 procent av 2003 års hushållsnivå). Den lägre nivån för energiintensiva företag skulle motsvara cirka 2,3 öre/kWh för elektricitet och 7,5 öre/kg CO

2

(10 procent av 2003 års hushållsnivå). Inom

det intervall där den mjuka övergången mellan nivåerna sker skulle det faktiska skatteuttaget komma att ligga mellan dessa nivåer.

Energisektorn

Utformningen av beskattningen inom energisektorn (fjärr- och kraftvärme samt industriellt mottryck) fordrar särskilda överväganden. Det faktiska skatteuttaget inom denna sektor är idag begränsat på grund av den stora övergång som under senare år skett till obeskattat biobränsle och till följd av olika slags skattelättnader på den fossila el- och värmeproduktionen. Enligt uppgift betalar energisektorn idag knappt 2 miljarder kronor i energirelaterade skatter, varav cirka hälften är skatt på fossila bränslen och den andra hälften är skatt på den el som används i elpannor och värmepumpar.

Den väsentligaste faktorn för att säkra en fortsatt konkurrenskraft för miljövänlig fjärrvärme är, enligt min mening, att en tillräcklig skattenivå upprätthålls för de alternativa icke miljövänliga uppvärmningsformer som nuvarande eller potentiella fjärrvärmekunder kan ha. Kommitténs förslag om en mycket låg beskattning av såväl el som bränslen i hela näringslivet kommer att medföra en väsentligt försämrad konkurrenssituation för den biobränslebaserade fjärrvärmen. Omkring 25 procent av fjärrvärmeföretagens nuvarande kunder är näringslivskunder. Om dessa får en elskatt på 0,5 öre, ingen energiskatt och bara en låg koldioxidskatt på bränslen är risken uppenbar att många företag kommer att välja att i stället för fjärrvärme klara sin uppvärmning med individuell oljeeldning, direktverkande el eller värmepumpar. Det försämrar konkurrenskraften för fjärrvärmeföretagen som tvingas ta ut högre priser av hushålls- och offentliga kunder för att täcka sina fasta kostnader eller subventionera näringslivskunderna. En skattenivå för tjänsteföretag och lätt industri (som är den absoluta huvuddelen av näringslivskunderna) enligt två-nivåmodellen på omkring hälften av hushållsnivån skulle till stor del eliminera detta problem.

När det gäller den interna beskattningen av energisektorn måste, enligt min mening, ytterligare överväganden göras och samordning ske med det planerade införandet av handel med utsläppsrätter 2005. Om utdelningen av utsläppsrätter görs i proportion till den faktiska energiproduktionen inom existerande anläggningar, kommer detta att leda till en stimulans för användning av biobränslen i förhållande till fossila bränslen. Vid elproduktion kommer också biobränslen att gynnas genom införandet av handeln med elcertifikat. Om dessa två styrmedel är tillräckliga,

kan de eventuellt sättas i stället för en fortsatt beskattning i produktionsledet i energisektorn, med undantag av skatt på elförbrukning i elpannor och värmepumpar. Eventuellt kan dock en mindre koldioxidbeskattning fortsatt behöva vara kvar under en övergångstid tills ytterligare erfarenheter av de nya handelsinstrumenten vunnits.

Konsekvenser av modellval

I det följande görs en jämförelse av konsekvenserna mellan dels kommitténs huvudförslag, den s.k. enhetliga näringslivsmodellen med tak, dels mitt förslag om en två-nivåmodell i enlighet med energidirektivet, illustrerat av ovan beskrivna räkneexempel. Det bör dock framhållas att den slutliga och exakta utformningen av en två-nivåmodell kan göras först efter ytterligare fördjupade konsekvensberäkningar. I samband med dessa kan också eventuella modifieringar av nivåer, modell för den mjuka övergången mellan nivåerna, skattefördelningen på olika energislag och kompletterande nedsättningar med hjälp av långsiktiga avtal göras. Den planerade starten av handel med utsläppsrätter 2005 kan också göra det nödvändigt med modifieringar inom beskattningen av främst de energiintensiva företagen.

Ekonomiska effekter för företag

Eftersom utgångspunkten för alla de modeller som studerats i kommittén är att ta bort den nuvarande skillnaden mellan tjänsteföretag och tillverkningsindustri, innebär också alla modeller skattelättnader för tjänsteföretagen och skattehöjningar för den tillverkande industrin. Denna konsekvens är ofrånkomlig om man vill införa en enhetlig skattenivå inom näringslivet. Det som skiljer modellerna åt är hur stora sänkningarna respektive höjningarna blir och hur de fördelas mellan olika branscher och företag. Det skiljer också mellan modellerna hur de förändrade skatterna fördelas på energiskatter och andra typer av skatter.

En budgetneutral två-nivåmodell enligt ovan beskrivna räkneexempel innebär att energiskatterna för den privata tjänstesektorn sänks med ca 2,5 miljarder kronor medan de höjs för de idag

nedsatta sektorerna, dvs. tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket med ungefär lika mycket.

Kommitténs huvudförslag innebär en större minskning av energiskatterna inom den privata tjänstesektorn, knappt 5 miljarder kronor. Denna föreslås finansieras med cirka 3 miljarder kronor inom näringslivet (höjda arbetsgivaravgifter, minskade möjligheter avsätta till periodiseringsfond, höjda skatter på el och dieselolja). Min bedömning är att cirka hälften, dvs. ca 1,5 miljarder kronor, av denna finansiering kommer att direkt eller indirekt beröra tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket. Återstående delar av finansieringen som inte berör näringslivet, cirka 2 miljarder kronor, föreslås av kommittén bäras av hushållen och den offentliga sektorn.

Om man jämför modellernas konsekvenser för den idag lågbeskattade delen av näringslivet (tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket) skiljer det enligt ovanstående analys cirka 1 miljard kronor mellan alternativen (nettokostnadsökningar 2,5 mdkr i två-nivåmodellen, cirka 1,5 mdkr i kommitténs huvudalternativ). Huvuddelen av den skillnaden ligger eller kan läggas på den icke energiintensiva delen av industrin. Kostnadsskillnaden mellan modellerna för de berörda företagen torde i de flesta företag hålla sig inom storleksordningen 0,1–0,2 procent av företagens produktionsvärde. Jag bedömer att detta är en acceptabel skillnad för att uppnå de stora fördelar ur främst miljöstyrningssynpunkt som uppnås med två-nivåmodellen.

Möjlighet till fortsatt grön skatteväxling

Eftersom ett huvudsyfte med kommitténs arbete enligt direktiven var att bereda vägen för att förverkliga strategin om en fortsatt grön skatteväxling, är det givetvis intressant att jämföra kommitténs huvudförslag med mitt förslag också från den utgångspunkten. Riksdagen har satt upp målet om en grön skatteväxling med 30 miljarder kronor 2001–2010. Av dessa har under åren 2001– 2003 skett en växling med 8,3 miljarder kronor. De tre samarbetspartierna socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är också i samarbetsöverenskommelsen för mandatperioden 2003– 2006 överens om en växling med totalt 12 miljarder kronor för denna period. Sedan 3 miljarder kronor växlats 2003 återstår härav 9 miljarder kronor för åren 2004–2006.

Kommitténs förslag till genomförande och finansiering av en ny näringslivsbeskattning innebär i sig en negativ grön skatteväxling om cirka 2,5 miljarder kronor. Det beror på att en del av de sänkta energiskatterna i tjänstesektorn föreslås finansieras av skatter som inte är gröna, som höjd löneavgift och återställande av periodiseringsfonderna. Kommittén intecknar också utrymme för energiskattehöjningar inom hushållen och den offentliga sektorn med 2 miljarder kronor som annars kunde ha använts i de kommande årens gröna skatteväxlingar. Om kommitténs förslag genomförs under mandatperioden skärps då kraven på andra åtgärder för en grön skatteväxling till 11,5 miljarder kronor (9+2,5) för åren 2004–2006. Samtidigt innebär kommitténs förslag att en väsentlig del av skattebasen för en fortsatt grön skatteväxling rycks undan, nämligen energiförbrukningen i den privata tjänstesektorn och ett möjligt skatteväxlingsutrymme i hushåll och offentlig sektor. Mer skall alltså växlas mot en mindre skattebas, vilket kommer att göra det mycket svårt att med kommitténs förslag klara en fortsatt grön skatteväxling enligt beslutade och överenskomna ramar. Kommitténs förslag är alltså även av detta skäl olämpligt och strider mot de uppsatta direktiven.

En fortsatt grön skatteväxling inom överenskomna ramar blir betydligt lättare att genomföra på ett bra sätt med den av mig föreslagna två-nivåmodellen. Någon kompensation för en negativ skatteväxling enligt kommitténs förslag erfordras inte. Det utrymme för höjda energiskatter inom hushålls- och offentlig sektor som kommittén använder för att finansiera sänkta energiskatter i den privata tjänstesektorn kan i stället användas för grön skatteväxling de närmaste åren. En ytterligare fördel med två-nivåmodellen är att även energiförbrukningen i näringslivet kan användas som bas för en fortsatt grön skatteväxling varvid höjda energiskatter växlas mot sänkta arbetsgivaravgifter. Genom att nivån på energiskatterna i denna modell i viss mening är omvänt proportionell mot företagens energiintensitet (energiintensiva företag kan ha en femtedel till en sjättedel så hög skattesats som ”vanliga” företag), kan en proportionell höjning av nivån i grova drag förväntas kompenseras av en proportionell sänkning av företagens arbetsgivaravgifter. Även på detta område krävs dock mer ingående analyser för att på bästa sätt utforma en fortsatt grön skatteväxling också inom näringslivet.

Reservation

av ledamoten Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Behov av enkel, överskådlig och långsiktig energibeskattning

Svensk energipolitik präglas för närvarande av i grunden orealistiska och tillväxthämmande utgångspunkter. I fokus för energipolitiken har sedan länge en onödig förtida avveckling av kärnkraften och på senare tid även grön skatteväxling kommit att utgöra stora och förödande hinder mot en sund och positiv utveckling av såväl näringslivet som samhället. Detta har sedan dessutom kombinerats med en flora av politiska panikåtgärder. Det pågår en rad olika utredningar på energiområdet. Begrepp som flexibla mekanismer, långsiktiga avtal, utsläppsrätter, elcertifikat etc. är ständigt i luften och betyder olika saker vid olika tider.

Vi har i Sverige de senaste decennierna upplevt en gasa- och bromsapolitik utan motstycke på energiskatteområdet. Denna politik har i sin tur skapat ett oöverskådligt och obegripligt lapptäcke av skatter, regler och lagar. Aktörerna på marknaden har därmed under en följd av år ställts inför den omöjliga uppgiften att försöka planera och göra långsiktiga investeringar i full vetskap om att de skattepolitiska förutsättningarna ständigt ändras. Det råder dessutom en ständig osäkerhet om Sveriges olika nedsättningsregler inom energiskatteområdet är förenliga med EG:s statsstödsregler.

Mina utgångspunkter för arbetet i Skattenedsättningskommittén har varit följande:

  • Miljöstyrande skatter ska endast tas ut i produktionsledet.
  • Fiskala skatter ska endast tas ut i konsumentledet.
  • Sverige behöver ett enkelt, överskådligt och långsiktigt energiskattesystem.
  • Konkurrensutsatt energiintensiv industri ska ges förutsättningar att vara kvar i Sverige.
  • Den ständigt återkommande problematiken och osäkerheten kring Sveriges nedsättningsregler och EU:s statsstödsregler måste lösas.
  • Den inhemska gränsdragningsproblematiken mellan olika branscher måste bort.
  • Effektskatten/produktionsskatten på kärnkraftsel borde ha funnits med i utredningsdirektiven för helhetsbildens skull.

Skattenedsättningskommitténs förslag om en generell energibeskattning för hela näringslivet tillgodoser till stora delar mina krav. Genom en sådan åtgärd skulle förutsättningarna för att komma till rätta med dagens orimligheter och tvära kast inom energibeskattningen kraftigt öka. Svenskt näringslivs behov av ett långsiktigt, överskådligt och konkurrenskraftigt energiskattesystem skulle kunna förverkligas. Samtidigt skulle den ständigt återkommande osäkerheten om det svenska energiskattesystemet är förenligt med EU:s statsstödsregler kunna undanröjas.

Bra förslag – oacceptabel finansiering

Skattenedsättningskommittén förslag om att beskatta hela näringslivet med en generell energiskattesats är mycket bra. Men eftersom finansieringen enligt kommittédirektivet skall vara en ”...budgetneutral omläggning av skatteuttaget – inom ramen för en fortsatt grön skatteväxling...” bedömer jag att förutsättningarna för att genomföra Skattenedsättningskommitténs utmärkta förslag som mycket små.

Tyvärr har få alternativa förslag till finansiering diskuterats inom ramen för kommitténs arbete. Det är märkligt, men kanske inte överraskande, att de enda alternativa finansieringsförslagen som har presenterats är nya skattehöjningar. Det har i kommittén tyvärr varit helt omöjligt att diskutera en finansiering genom att minska utgifterna. Jag anser att det är möjligt att överväga om olika näringslivsstöd och andra stöd för näringspolitiska ändamål skulle kunna avskaffas helt eller delvis. Motivet för detta är att näringslivet samtidigt kan få betydande lättnader, särskilt inom tjänstesektorn, jämfört med dagens energibeskattning.

Den sammanlagda effekten av den så kallade gröna skatteväxling som på 10 år skall höja energiskatterna med 30 miljarder kronor och kommitténs förslag om ökade energiskatter för hushållen går

inte att försvara. Utredningar, nu senast SOU 2003:2: Fördelningseffekter av miljöpolitik, visar att den så kallade gröna skatteväxlingen får mycket kännbara fördelningseffekter. Det är hushåll med lägre inkomster, flerbarnshushåll samt hushåll i glesbygden som blir förlorarna. På företagarsidan är det jordbruket och gruvsektorn som blir de stora förlorarna.

Det finns en paradox i den så kallade gröna skatteväxlingsidén. Om man menar allvar beträffande syftet med en skatteväxling, dvs. en minskad förbrukning av energi, så minskar ju också det som man skall beskatta och skatteväxla med. Den så kallade gröna skatteväxlingen måste upphöra och som väl är går kommitténs förslag att använda även utan skatteväxling.

En ytterligare höjning av dagens höga bensin- och dieselskatter och höjningen skatten på eldningsolja och el tar jag bestämt avstånd ifrån. Konsekvenserna av att införa en ny skatt (värmeskatt) måste noga övervägas och i dagsläget avvisar jag detta förslag.

Jag anser inte att värmecertifikat ska införas och det har heller inte kommittén tagit ställning för. Ett internationellt system med utsläppsrätter är ett betydligt mera kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen än ett certifikatsystem

Kommitténs uppdrag var bland annat att se till att den konkurrensutsatta energiintensiva industrin skulle klara konkurrens från utlandet. Förslaget ger dock inte den konkurrensutsatta industrin tillräckligt bra konkurrensvillkor. Ett sätt att förbättra villkoren skulle kunna vara att ge begränsningsregeln en lägre nivå än förslagets 0,7 procent.

Särskilt yttrande

av ledamoten Ulf Keijer (fp)

Jag biträder föreliggande betänkande från skattenedsättningskommittén vad avser dess resonemang i stort och förordar att kommitténs huvudförslag, den s.k. näringslivsmodellen, läggs till grund för reformering av skattelagstiftningen på området.

Enligt det allmänna kommittédirektivet skall kommittén visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar kan finansieras. Redovisningen visar att det föreliggande förslaget kan finansieras, om än med en del negativa konsekvenser. I jämförelse med de avsevärda samhällsvinster som näringslivsmodellen medför, utgör olägenheterna av förslagets finansieringsdel för näringsliv och hushåll ett mer begränsat problem, som dock därmed inte skall förringas.

Jag är av den meningen att finansieringens vidare hantering bör ske i ett mer samlat finanspolitiskt sammanhang. Andra avvägningar kan därvid aktualiseras och andra faktorer än dem kommittén haft att överväga kan få betydelse. Frågor t.ex. om stimulans och tillväxt kan då vägas in, något som får anses ligga utanför kommitténs uppdrag och kompetens. Andra utredningar pågår med betydelse för de frågor som kommittén arbetat med, som också kan komma att påverka.

I det följande utvecklas några utgångspunkter till grund för ovanstående ställningstagande.

Allmänna synpunkter

Sveriges energiförsörjning har under 1900-talet haft en enastående utveckling. Det gäller i första hand elektriciteten. Utbyggnaden av vattenkraften kulminerade på 1950- och 1960-talen. Kärnkraften gav ett lika stort tillskott under 1970- och 1980-talen. Denna goda tillgång på el till internationellt sett låga priser har varit en av förutsättningarna för basindustrins utveckling i vårt land, däribland

gruvindustrin, järnhanteringen, pappers- och massaindustrin, tung kemi och cementtillverkning. Den skapar betydande sysselsättning och är på många platser i Sverige helt avgörande för att infrastruktur och service skall upprätthållas. Lika viktigt är att denna industri skapar betydande kunskapstillväxt inom sina branscher och utgör en viktig avnämare av utbildade civilingenjörer och teknologie doktorer från våra tekniska högskolor.

Även fjärrvärmens utbyggnad i många orter i Sverige huvudsakligen under 1960- och 1970-talen har varit omfattande. Idag utgör ett stort välstrukturerat värmeunderlag en möjlighet till fortsatt betydande inhemsk elproduktion under gynnsamma miljöbetingelser.

Den goda tillgången på el har under de senaste tjugofem åren medfört att nya icke el-specifika marknader kommit till (t.ex. direktverkande el). Samtidigt har en del politiska beslut som baserats på osäkra premisser kunnat passera utan alltför allvarliga konsekvenser för eltillgången till fortsatt gynnsam prisnivå. Den perioden är nu definitivt över för svensk del. Oavsett försök med olika former av sparåtgärder tycks dessutom elanvändningen stadigt öka år efter år. Bland annat för den energiintensiva basindustrins fortsatta utveckling, men också för den allmänna välfärden i Sverige, fordras nu en helt annan och betydligt mer genomtänkt energipolitik för framtiden. Energiskatterna är ett medel för att styra energipolitiken i en sådan önskvärd riktning.

Gällande regler för energibeskattning är komplicerade, har kommit till i olika sammanhang och har ett antal olika målsättningar, inte sällan motstridande. Den höga förändringstakten i regelverket medför osäkerhet. Det finns en betydande fara att långsiktiga investeringar i industri- och energisektorerna uteblir. Vår uthålliga konkurrenskraft gentemot omvärlden avtar vilket i det långa loppet också kommer att påverka välfärd och livsvillkor för den enskilda människan.

Energiskatterna utgör en betydande del av statens inkomster. För närvarande, år 2003, beräknas de uppgå till ca 60 mdr kronor. Just därför att skatterna på energiområdet är höga måste särskilda krav ställas på deras logik, tydlighet och förutsebarhet. Ur liberal synpunkt är detta helt enkelt ett demokratiskt krav. Det måste vara enkelt att förklara för medborgaren också hur energiskatterna betalas. I det avseendet utgör näringslivsmodellen ett avsevärt steg i rätt riktning och är i sig ett viktigt skäl till att förorda denna.

Ett annan liberal utgångspunkt är principen ”the polluter pays”. Genom att kommittéförslaget gör en tydlig åtskillnad mellan miljöpåverkande avgifter/skatter som drabbar insatssidan i olika industriella och andra processer och fiskala skatter som drabbar slutanvändare som hushåll och offentlig verksamhet tillgodoses i allt väsentligt detta krav. Näringslivsmodellen uppfyller i detta hänseende den princip som utvecklades i skatteväxlingskommitténs betänkande.

Betydande fördelar nås också genom att samma regelverk föreslås gälla för hela näringslivet. Skattebelastningen skall inte hänga på till vilken statistiskt bestämd kategori en viss verksamhet har hänförts. En viss verksamhet skall kunna bolagiseras, knoppas av och drivas vidare utan att detta får energiskattekonsekvenser. Det skall heller inte av skatteskäl vara omöjligt för ett fjärrvärmeföretag att kunna offerera värmeleveranser till industriella verksamheter där ett alternativ är egen värmegenerering. Skattereglerna skall inte hindra det som är samhällsekonomiskt och företagsmässigt rationellt. Näringslivsmodellen eliminerar den typen av artificiella hinder.

Modellen stöder också trender i utvecklingen för olika delar av tjänstesidan. Ett exempel är IT-service. Kluster av stora servrar är oerhört energikrävande. Den sannolika utvecklingen är att elanvändningen fortsätter att öka i denna typ av verksamhet medan personalkostnaderna, relativt sett, successivt minskar. Det vore felaktigt att beskatta denna näring på annat sätt än vilken annan industriell verksamhet som helst.

Den vida tillämpning som näringslivsmodellen getts i kommittéförslaget synes ge goda förutsättningar för att minimera gränsdragningsproblem, vilket bör leda till ökad robusthet och förutsebarhet hos regelverket för energibeskattningen. Se dock nedan.

Statsstödsreglerna

Statsstödsreglerna enligt EG-rätten och deras tillåtlighet har behandlats av kommittén. Det föreliggande förslaget (näringslivsmodellen) torde uppfylla gällande rätt med god marginal. Det kan emellertid inte uteslutas att även andra principer för gränsdragningen mellan olika näringar än den kommittén förordar kan komma att visa sig vara förenliga med statsstödsreglerna. Enligt min mening bör svensk skattelagstiftning med god marginal lägga

sig på den säkra sidan i detta hänseende. Tolkningen av EG-rätten är inte självklar. En ständig oro för att svenska regler kan bli föremål för underkännande i en eventuell rättslig prövning är inte önskvärd, särskilt som en dom kan få omfattande ekonomiska följdverkningar. I detta avseende anser jag att kommitténs förslag innebär att en sådan eftersträvad tolkningsmarginal föreligger.

Miljö och energi

En svår fråga, ständigt närvarande, är förhållandet mellan energiomvandling och strävandena på miljöområdet. Det föreligger en genuin konflikt – energiomvandling skapar nästan alltid negativ inverkan på miljön. De vanliga politiska referenspunkterna ger heller inte alltid god vägledning. Åsiktsskillnaderna kan vara väl så djupa inom olika politiska partier som mellan partierna. I regel vill man både ha god miljö och säker tillgång till energi till acceptabla kostnader. Den fråga som man vid varje tidpunkt måste ta ställning till är om omsorgen om miljön i första hand skall vara vägledande och om man inom ramen för detta skall försöka ordna en så bra och billig energiförsörjning som möjligt. Eller är läget sådant att man måste fokusera på frågan om tillfredsställande energiförsörjning och i detta arbete i möjligaste mån ta hänsyn till miljökonsekvenser på kort och lång sikt. Båda ståndpunkterna är givetvis högst försvarbara.

Miljöfrågorna har varit politiskt aktuella under en 20–30-årsperiod medan frågorna om energitillförsel, av skäl som antytts ovan, varit politiskt mindre intressanta. En förskjutning av balanspunkten hos miljö/energikomplexet i riktning mot ett större hänsynstagande till frågorna om hur Sveriges framtida energiförsörjning skall utformas på bästa sätt synes därför vara rimlig och sannolikt också bli nödvändig. Detta behöver inte ens på kort sikt innebära några försämringar i miljöhänseende. Andra miljöfrågor än de som för närvarande främst har varit i fokus kan i stället komma mer i förgrunden.

Biobränsle och spillvärme

Biobränsle har kommit att utvecklas under en tjugoårsperiod till en stor och viktig resurs för uppvärmning i fjärrvärmesystem och enskilda pannor. Under de senaste åren har den utvecklingen accentuerats. Biobränsle är nu fast etablerat i Sverige och kommer successivt att vidareutvecklas. Potentialen bedöms fortsatt god även om de senaste årens kraftiga tillväxt inte fortsätter.

Den i praktiken kraftiga marknadsstyrningen till biobränslenas fördel som åstadkommits genom – internationellt sett – extremt höga koldioxidskatter med åtföljande prisstegringar på biobränslet har dock negativt drabbat alternativanvändning av skogsråvaran i några industriellt viktiga fall. Således är spånskiveindustrin av detta skäl en tynande näring i Sverige. Massaindustrin rapporterar också prisstegringar på massaved (på grund av konkurrens från bränslemarknaden), som gör att lönsamheten pressas. Detta är självklart ingen önskvärd utveckling.

Även för fjärrvärmeförtagen har det tidvis funnits problem med tillförsel av biobränsle. Enligt uppgifter från branschföretag har de senaste årens höjning av koldioxidskatten, senast från 63 öre/kg till 76 öre/kg, heller inte bidragit till ökad biobränsleanvändning, utan endast till ökade kostnader. Man använder redan nu så mycket biobränsle som rimligtvis är möjligt. Det ökade priset på biobränsle har hittills kunnat övervältras på konsumenterna, eftersom fjärrvärmemarknaden i praktiken ofta fungerar som ett oreglerat monopol.

Betänkandet anvisar en del olika alternativ som kan övervägas för att restaurera en del av den minskade konkurrenskraft som näringslivsmodellen på sikt eventuellt kan medföra för biobränsle (och för spillvärme). Av de förslag som har nämnts anser jag att handel med utsläppsrätter, inte minst om detta kan ske inom ramen för EUs regelverk, är att föredra framför olika former av certifikat. Certifikat synes ge ett utrymme för politisk-administrativ klåfingrighet som återskapar osäkerhet av det slag grundprinciperna för näringslivsmodellen syftar till att eliminera.

En intressant fråga i sammanhanget är om man kan separera kolbindningsprocessen vid växandet från koldioxidavgivningen vid förbränning. Nya möjligheter att arbeta med växthuseffekten på energiområdet skulle därmed öppnas. Nya tekniker för omhändertagande av koldioxidutsläpp utvecklas för närvarande. En intressant

sammanställning redovisas i Formas februarinummer 2003 av tidningen ”Miljöforskning för ett uthålligt samhälle”.

Användningen av biobränsle i form av avfall ökar f.n. i Sverige. Dess konkurrenskraft torde knappast minska med den föreslagna näringslivsmodellen med de ökade kvittblivningskostnader som successivt kan förväntas och med ett principiellt förbud mot deponering av brännbart avfall.

Det har framförts att den föreslagna värmeskatten skulle kunna differentieras, så att lägre skatt skulle utgå om värmen var genererad med biobränsle och högre om den kom från kol, olja och gas. Detta vore att införa ett avsteg från grunderna för såväl skatteväxlingskommitténs förslag som för det föreliggande förslaget. Varje avsteg skapar oklarhet, subventionsgraden kan höjas eller sänkas efter läglighet och nya intressenter får anledning att föreslå andra lättnader och undantag. Den enes lättnad blir också den andres börda. Vi är snart tillbaka i dagens moras av övergivna principer och resulterande lappverk. Att – när erfarenhet vunnits och eventuellt vissa väsentliga olägenheter uppenbarats – föra in väl motiverade justeringar, så långt möjligt konforma med näringslivsmodellens huvudprinciper, är en annan sak.

Gränsdragningsproblem

Näringslivsmodellen drar en gräns mellan näringsliv och hushåll eller, för energiomvandlingssektorn mer specifikt, mellan fjärrvärmeleveranser till hushåll och uppvärmning i egen panna. Förslaget om en särskild värmeskatt på värmeleveranser, men inte på ved eller pellets i egen panna, gör att det vid frågan om ny- eller ersättningsinvestering i värmeanläggning uppkommer en favör för den egna biobränsleeldade pannan. Kommittén har ansett detta vara en mindre olägenhet, och jag delar den uppfattningen. Det kan dock finnas skäl för vederbörande myndigheter att observera om en mer systematisk utveckling i den angivna riktningen uppkommer, och i så fall eventuellt föreslå någon form av ytterligare utvidgning av näringslivsmodellens tillämpningsområde.

Kommittén har uppmärksammat de administrativa problem med fördelning och uppbörd av energiskatten som kan komma att drabba fastighetsägare med både hushåll och företag som hyresgäster. Problemen har av kommittén bedömts överkomliga. Ett annat problem med likartad utgångspunkt är de sannolikt många

småföretag där ägaren bedriver näringsverksamhet i samma fastighet som han/hon bebor. Här uppkommer dels ett problem att fastställa energiskatten, dels ett kontrollproblem av samma karaktär som idag finns inom jordbruksnäringen. RSV förutsätts här, liksom idag är fallet, utfärda anvisningar för de schabloner som måste utnyttjas.

Kraftvärme

Kraftvärme bygger på att det finns ett värmeunderlag med tillräcklig betalningsförmåga. När fjärrvärmen byggdes ut i Sverige på 1960- och 1970-talen var ett viktigt skäl just möjligheten att utnyttja fjärrvärmeunderlaget för elproduktion. Utbyggnaden av kärnkraften i Sverige medförde dock att den förväntade ökningen av kraftvärmen till stor del inte kom till stånd, f.ö. till skillnad från vad som skedde i många länder på kontinenten. Elen behövdes inte då, men nu behövs den. Nu finns fjärrvärmeunderlaget, och detta kan nu närmast att betraktas som en naturresurs för elproduktion som måste utnyttjas på bästa sätt.

Två observanda beträffande kraftvärmen bör här nämnas. Det ena är att den ekonomiska marginalen kan vara alltför liten i förhållande till den större affärsrisk som en investering i kraftvärme innebär jämfört med den förhållandevis enklare investeringen i fjärrvärme. Detta är dock ett mindre problem eftersom felinvesteringen trots allt blir relativt begränsad. Värre är det om den dyrare investeringen i kraftvärme inte utnyttjar hela den möjlighet till elgenerering som värmeunderlaget tillåter. Ett exempel är det planerade Ryaverket i Göteborg. En anläggning för fossilgas ger tre gånger bättre elutbyte än en anläggning för biobränsle. Ett ganska enkelt räkneexempel visar att denna extra elekticitet till det svenska systemet, och som ersätter importerad dansk eller polsk kolkondenskraft, totalt sett leder till lägre koldioxidutsläpp än en ”svensk” biobränslelösning.

En stor del av det befintliga värmeunderlaget finns i Stockholmsområdet och Mälardalen, med angränsade regioner. Även detta underlag bör tas till vara på bästa sätt. Fossilgasen bör rimligtvis också här vara ett attraktivt alternativ. Även för tung industri i Bergslagen skulle potentiella miljöförbättringar kunna realiseras om fossilgas i större utsträckning kan ersätta kol i industriella processer.

I betänkandet anges några tänkbara alternativ för att återge fossilgasen den konkurrenskraft visavi olja och kol som gäller för närvarande. Detta innebär dock återigen ett petande i den föreslagna grundmodellen. Det öppnar för fler justeringar i andra avseenden. Jag vill avråda från detta (jämför resonemanget rörande bio ovan). För att stärka fossilgasens möjligheter i Sverige fordras antagligen åtgärder av annat slag. Ett alternativ är att ett stamnät för fossilgas hanteras på samma sätt som stamnätet för elkraft, d.v.s. Svenska Kraftnät svarar för ägande och utbyggnad, dock ordnat så att själva driften av nätet sker med medverkan av branschens aktörer. Därmed ges en signal till branschen att själv våga investera. Flera alternativ innanför eller utanför Svenska Kraftnäts ram kan givetvis skisseras.

Långsiktiga avtal

Långsiktiga avtal som förutsätter specificerade åtgärder för minskad miljöpåverkan är en metod inom ramen för EGs regelverk för att medge tidsbegränsade skattelättnader för enskilda industriföretag som inte klarar sin långsiktiga överlevnad med gällande skatteregler. Som undantag i vissa enstaka fall, och under förutsättning att näringslivsmodellens principiella utgångspunkter kan upprätthållas över tiden, kan denna typ av avtal tid efter annan komma ifråga. Andra modeller för energibeskattning som utretts av kommittén synes närmast förutsätta att långsiktiga avtal blir ett frekvent inslag för att lösa den energiintensiva industrins energiskatteproblem. Detta skulle av olika skäl inte vara acceptabelt. De berörda förhållandena blir därmed ytterligare ett argument för kommitténs huvudförslag.

Finansiering

Som nämnts inledningsvis har kommitténs betänkande visat att huvudförslaget, näringslivsmodellen, också kan finansieras. Ett förslag till finansiering av de ca fem mdr, som förslaget kostar statskassan, kompenseras genom höjningar av vissa skatter och avgifter samt justeringar av skatteregler i övrigt. En tidigare osäkerhet, som nu eliminerats, med viss betydelse för förslagets

finansiering är det sedan länge aviserade energiskattedirektivet från EU rörande minimiskattesatser på el, olja och gas.

Förslaget medför rätt stora omfördelningar mellan olika skattekollektiv. Företag som idag varit haft skattenedsättningar vinner knappast på omläggningen (men strävan har varit att hålla de energiintensiva tillverkningsföretagen skadeslösa), medan företag som tidigare har varit högbeskattade däremot vinner, främst tjänsteföretagen. Detta har beaktats vid utläggningen av finansieringen av förslaget.

Den minskade skatt som energiomvandlingssektorn kan räkna med enligt förslaget förutsätts till stor del kunna föras vidare i form av sänkt pris till sektorns konsumenter. Värmeskatten kan motiveras utifrån ett sådant resonemang. Värmeskatten är dock ett nytt inslag i vår flora av skatter som drabbar varje medborgare, rik eller fattig, och skapar en känsla av déjà vu: ”en ny skatt, som så småningom höjs när statskassan behöver påfyllning”.

Höjningen av arbetsgivaravgifterna kan förefalla logisk ur ett snävt perspektiv. De personalintensiva tjänsteföretagen vinner på omläggningen av energibeskattningen och ”har råd” att betala något mer skatt på lönerna. I grunden är detta dock ingen lycklig väg att anträda. Skatten på arbete borde i första hand sänkas, inte höjas.

Skatt på olja, el och gas, liksom på bensin och diesel är helt enkelt kompletterande inkomster för att få förslaget att gå ihop på finansieringssidan. Enskilda fastighetsägare belastas naturligtvis ytterligare, utöver de fastighetskatter och förmögenhetsskatter som framför allt drabbar människor i storstadsområdena. I detta avseende blir kommittéförslaget en illustration till de problem högskattesamhället medför när både rimliga och nödvändiga förenklingar av skattesystemet i en sektor omedelbart får icke önskvärda återverkningar i andra delar av samma system. Ur industrins och jordbruksnäringens synpunkt är dieselskatten den mest skadliga.

Som jag framhållit inledningsvis menar jag att frågan om hur skattenedsättningskommittén huvudförslag för reformering av energiskatterna skall finansieras får hanteras i ett mer samlat finanspolitiskt sammanhang. Fler aspekter än de kommittén har haft att beakta kan därvid på ett friare sätt bli föremål för analys och överväganden. En reformering av energibeskattningen längs de huvudprinciper som skattenedsättningskommittén föreslår får dock inte äventyras av att rimliga förslag till finansiering av omläggningen generellt avvisas. Inte heller på detta område kan man både äta kakan och ha den kvar.

Särskilt yttrande

av ledamoten Per Rosengren(v)

Utredningen har på ett mycket tydligt sätt åskådliggjort problematiken inom det svenska energibeskattningssystemet. Inte minst gäller det förhållandet mellan EG:s statsstödsregler och den nationella utformningen av energibeskattningen. De ständiga förändringar/anpassningar som vi tvingats till under de gångna åren visar också på behovet av enklare och mer långsiktigt regelsystem. Av direktivet framgår också att vårt förslag ska klara EG:s statsstödsregler.

Av de analyserade modellerna är det bara den av kommittén föreslagna modellen som uppfyller de krav som ska ställas på en ny energibeskattningsmodell. Visserligen innebär den att den nuvarande energibeskattningen inom övrigsektorn inom näringslivet upphör (så när som på EG:s beslutade minimibeskattning av el på 0,5 öre per kWh). De alternativ som analyserats visar att de inte är möjliga att införa, antingen på grund av konkurrensskäl eller på grund av konflikten med EG:s statsstödsregler. Det är i och för sig olyckligt att vi inte har full frihet att helt själva välja modell för vår beskattning, men medlemskapet i EU innebär att vi har att följa de regler som är tvingande.

Det återstår nu för regeringen att väga samman Skattenedsättningskommitténs förslag med de förslag som läggs i Flex-Mex 2delegationen och det regelsystem som gäller för elcertifikaten. Dessutom återstår att analysera i vilken utsträckning det behövs en koldioxidrelaterad bränsleskatt inom värmeproduktionssektorn för att garantera biobränslenas konkurrenskraft. Det är av största vikt att den pågående övergången till förnyelsebara bränslen inte bromsas upp.

När det gäller finansieringen så kan man naturligtvis ifrågasätta valet att låta hushållen och den offentliga sektorn stå för en del av denna när det i stort sett bara är övrigsektorn inom näringslivet som gynnas. Jag har dock valt att inte reservera mig i denna del,

även om jag hellre hade sett att man helt slopade möjligheten för aktiebolag att göra avsättningar till periodiseringsfond. Eftersom vi har en proportionell bolagsskatt så är behovet av denna typ av resultatreglering inte lika stor som för enskilda firmor och handels/kommanditbolag. Ett borttagande av avsättningsmöjligheten för aktiebolag skulle i princip innebära att man inte skulle behöva höja arbetsgivaravgiften.

Särskilt yttrande

av experterna Bernt Gustafsson och Gunnar Rabe

Sammanfattning

Vi tillstyrker utredningens huvudförslag att gå över till den s.k. näringslivsmodellen med en enhetlig energibeskattning för hela näringslivet, utökad med en begränsningsregel för de mest energiintensiva företagen. Begränsningsregeln bör dock justeras. Vi delar också utredningens grundläggande bedömning att en positiv elskatt för hela näringslivet kan förväntas ge upphov till betydande samhällsekonomiska effektivitetsförluster. Däremot har vi starka invändningar mot finansieringen av reformen. Bland annat anser vi att en finansiering via höjd löneskatt är helt oacceptabel.

Inledning

Kommittén har haft till uppdrag att utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens.

Kommittén visar att dagens system ger stora snedvridningseffekter genom att delar av näringslivet och till och med delar av samma företag beskattas olika. En analys som kommittén låtit genomföra visar också elprisernas stora betydelse för de svenska företagens val mellan att lokalisera verksamhet i Sverige eller utomlands.

Kommittén drar av båda dessa skäl slutsatsen att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns mycket goda skäl att behålla nollskattesatsen på el för näringslivet. Vidare finner kommittén att på lång sikt kan en positiv elskatt på näringslivet förväntas ge upphov till betydande samhällsekonomiska effektivitetsförluster.

Vi delar denna bedömning.

Kommittén konstaterar vidare att beskattningen av industrins energianvändning i övriga EU-länder ligger på en låg nivå jämfört med Sverige och att sådan beskattning i princip inte alls förekommer i våra utomeuropeiska konkurrentländer.

Kommittén tydliggör i sitt avsnitt om värdet av att gå före i miljöpolitiken att Sverige tillhör de länder som, i termer av samhällsekonomiska kostnader, är minst lämpade att ännu mer gå före i miljöpolitiken. Kommittén refererar här till ett SNS-projekt vari framkommit att en isolerad svensk gå före-politik skulle leda till en utslagning av tung svensk industri, en industri som i dag tillhör de världsledande från energi- och miljösynpunkt. Dessutom har förslag redan framställts i andra länder om att det svenska egenpåtagna minus fyraprocentsmålet borde innebära att dessa länder inte skulle behöva ta på sig lika höga kostnader för att skära ned utsläppen.

Det måste med skärpa framhållas att teknikutvecklingen är internationell och att den endast i mycket begränsad utsträckning påverkas av svenska interna beskattningsåtgärder.

Kommittén drar slutsatsen att det inte är genom kostsamma, men globalt sett ineffektiva, åtgärder som Sverige kan göra en insats utan genom att Sverige är en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet.

Vi delar även denna bedömning. Kommittén fullföljer i stort sett det grundläggande resonemang som framförts bland annat i Skatteväxlingskommitténs betänkande SOU 1997:11, att miljöstyrande skatter skall tas ut i produktionsledet och fiskala skatter i konsumtionsledet. Kommittén tar också ett samlat grepp över förhållandet mellan energiskatter och elcertifikat. Samma helhetsgrepp skulle behöva tas med systemet för handel med utsläppsrätter.

Den fördel svenska energiintensiva företag haft i form av lägre elpriser än konkurrenter i exempelvis Tyskland har denna vinter förbytts i sin motsats. Redan dessförinnan hade till följd av avregleringen i norra Europa priserna i stort sett blivit desamma. Detta är ett starkt argument för att inte fortsätta att belasta industrin med högre skatter än omvärlden vilket blir följden i samtliga föreslagna modeller för energibeskattning med den finansiering som föreslås. För att likställa konkurrenskraften borde CO

2

-skatten i stället

sänkas. Vi vill framhålla att det finns starka skäl att utvärdera om den svenska högskattepolitiken på energiområdet rentav är kontraproduktiv ur miljösynpunkt.

I sammanhanget får heller inte glömmas bort den högst betydande kostnadshöjning för el som införandet av elcertifikat kommer leda till, för alla de branscher som inte är undantagna.

Kommittén framhåller också att eftersom marginalutbudet av el i Sverige främst kommer från dansk och tysk el, producerad i kondensverk med låg verkningsgrad, kommer en importminskning, orsakad av högre elskatt i Sverige, att leda till lägre elproduktion i Tyskland och Danmark. Dessa länder har låg eller ingen beskattning av denna typ av elproduktion. Det betyder i praktiken att svenska konsumenter genom högre elskatt får bära bördan av att minska Danmarks och Tysklands koldioxidutsläpp.

Kommittén analyserar också grön skatteväxling och lyfter fram klarsynt kritik. Branschanalyserna i kapitel 3 är mycket klargörande. Detta är såvitt vi förstår första gången som effekterna för den svenska industrin av en skatteväxlingspolitik redovisats på detaljerad branschnivå. Resultaten visar vilka fullkomligt orimliga konsekvenser som skulle uppstå om fortsatt skatteväxling också skulle komma att omfatta näringslivet. Förhoppningsvis leder kommitténs slutsatser till en tillnyktring i den hittills förda politiken.

Avsaknaden av en enhetlig beskattning av bränslen blir alltmer besvärande. Den höga skatten på olja, samtidigt som biobränslen inte beskattas alls, skapar en konstlad prisbild och leder till att värdefulla råvaror eldas upp i stället för att förädlas inom landet. Att göra en utvärdering av dessa förhållanden har tyvärr inte ingått i kommitténs uppdrag, men borde i stället ingå i den översyn av energibeskattningen som kommittén aktualiserat till följd av förslaget om en värmeskatt.

Kommittén föreslår att det s.k. metallurgiavdraget tas bort med motivering att den eftersträvade skattefriheten kan åstadkommas med hjälp av andra regler i systemet. Vi vill framhålla att, även om mycket talar för att kommitténs tolkning är riktig, bör effekterna av en sådan förändring analyseras i samband med implementeringen av energiskattedirektivet. Avdraget bör således för säkerhets skull vara kvar tills vidare.

Val av energiskattemodell

Kommittén har analyserat ett stort antal modeller för utformningen av energiskattesystemet och har slutligen fastnat för den s.k. näringslivsmodellen. Modellen innebär att en enhetlig energiskattenivå tillämpas för hela näringslivet, kombinerat med en gemensam nedsättningsregel för de mest energiintensiva företagen. I detta avseende utgör modellen en mycket radikal sanering av den vildvuxna och närmast godtyckliga flora av skattesatser som idag karaktäriserar den svenska energibeskattningen. Den modell som föreslås borde ha goda förutsättningar att – med vissa mindre justeringar – ge långsiktigt stabila spelregler för näringslivets energibeskattning. Den skulle göra mycket för att undanröja den osäkerhet för näringslivet som politiska vindkantringar, tidsbegränsade undantag och ständiga statsstödsprövningar av nu gällande energiskattesystem ger. Som kommittén konstaterar har bara sedan år 1995 reglerna i energiskattelagen ändrats ett femtiotal gånger. Det krävs inga mer betydande kunskaper för att förstå vilken skada den hittills förda politiken haft för tillväxt och miljö. Kommittén finner att övriga analyserade modeller har så stora brister och svagheter att de inte kan läggas till grund för ett reformerat energiskattesystem.

Vi instämmer i kommitténs slutsatser och vill snarast förstärka dem. De andra modellerna är fullkomligt otänkbara, också av det skälet att de innehåller samhällsekonomiskt skadligt höga energiskatter.

Näringslivsmodellen ger sänkta energiskatter för andra företag än sådana som idag bedöms falla in under de tämligen snäva definitioner på företag som är berättigade till nedsättning. Denna sänkning av energiskatterna för företag i allmänhet är välkommen och behövlig eftersom det inte är ovanligt att företag kan ha betydande kostnader för energi trots att de inte bedöms som ”energiintensiva”.

Enligt hushållsmodellen skulle alla företag betala samma energiskatt som hushållen, med undantag för de mest energiintensiva. Effekten för annan tillverkningsindustri än energiintensiv skulle bli att flera års löneökningsutrymme i sin helhet skulle behöva tas i anspråk, alldeles bortsett från effekten på investeringarna. Skattehöjningen skulle kosta dessa företag mer än 1,5 miljarder kronor.

Den alternativa näringslivsmodellen (fullfinansieringsmodellen) innehåller i båda sina varianter sådana energiskattesatser, om än lägre än i hushållsmodellen, att nyinvesteringar i energiintensiv industri skulle bli olönsamma, varför också den är fullkomligt otänkbar. Den föreslagna nedsättningsregeln skulle inte på långt när vara tillräcklig. Särskilt skulle annan tillverkningsindustri än energiintensiv industri drabbas hårt genom kraftigt höjda energiskatter, utan möjlighet till nedsättning. Denna industri är till stora delar lika internationellt konkurrensutsatt som energiintensiv industri.

Samma resonemang gäller för den s.k. tröskelmodellen. Eftersom tillämpningen av tröskeln naturligen ger besvärande tröskeleffekter förekommer modellen i en modifierad variant, där dessa effekter reduceras antingen trappstegsvis eller icke-linjärt enligt en matematisk formel. I klartext betyder detta att det skulle bli svårt att i förväg räkna ut energiskattebelastningen och dessa modeller måste därför även av detta skäl avvisas, alldeles bortsett från de alltför höga energiskattenivåer som föreslås.

Energiskattesystemet är för närvarande extremt komplicerat och svårgenomträngligt. En stor fördel med näringslivsmodellen är att systemet skulle bli enkelt, transparent och lättförståeligt. Att ersätta dagens system med en tröskelmodell, som förslagsställaren inte ens lyckats förklara för kommitténs ledamöter, vore minst sagt olyckligt.

Modellen kan också ifrågasättas ut statsstödssynpunkt. Vårt nuvarande system med flera skattenivåer är föremål för granskning av EU-kommissionen. Vi kan inte förstå annat än att tröskelmodellen i den icke-linjära versionen måste innebära ett stort antal olika skattenivåer, teoretiskt sett ett oändligt antal. Med statsstödsreglernas terminologi skulle det betyda ett stort antal olika stödnivåer. Att få statsstödsgodkännande för något annat undantag än en generell procentsats som kommittén föreslår torde knappast vara möjligt.

Särskilt i resonemangen kring tröskelmodellen förekommer också en del egendomliga resonemang. Det framställs som om företag som kommer över en tröskel, och därmed får lägre skatt, inte längre skulle ha ekonomiska incitament att hålla nere sin energiförbrukning. Det måste med skärpa framhållas att för företag som har hög energiförbrukning utgör kostnaden för denna en betydande del av den totala kostnadsmassan för företaget. Även om

skatten i sin helhet togs bort skulle incitamenten att hålla nere energiförbrukningen finnas kvar.

Finansiering

Borttagandet av elskatten och sänkningen av koldioxidskatten för andra företag än tillverkningsföretag uppskattas av kommittén ge ett bortfall för statskassan på 5 miljarder kronor. Det betonas att siffrorna är osäkra eftersom energistatistiken är bristfällig.

Kommitténs huvudförslag är en finansiering enligt följande:

Finansiering Netto, mnkr Löneavgift + 0,3 procent 1 790 Periodiseringsfonderna minskning med 5 procentenheter 550 Elskatt företag + 0,5 öre/kWh 230 Värmeskatt, hushåll + 3 öre/kWh 800 Elskatt, hushåll + 1 öre/kWh 450 Oljeskatt, hushåll + 100 kr/kbm 160 Gasskatt hushåll + 10 öre/kbm 10 Bensin + 12 öre/liter 670 Diesel + 12 öre /liter 340 Summa: 5 000 Finansieringsbehov: 5 000

Dessutom föreslås en takregel vid 0,7 % av försäljningsvärdet för energiintensiva företag. EU:s minimiskattesatser måste dock alltid betalas.

Generellt sett medför kommitténs förslag väsentliga skattesänkningar för tjänsteföretagen och skattehöjningar för tillverkningsindustrin. Många svenska företag, bland annat praktiskt taget hela tillverkningsindustrin, verkar i dag på en internationellt konkurrensutsatt marknad. Dessa företag skall naturligen så långt möjligt inte behöva bära någon finansiering för omläggningen. I sammanhanget måste noteras att tillverkningsindustrin i betydligt högre grad än tjänstesektorn verkar på en internationellt sett konkurrensutsatt marknad och således inte kan övervältra ökade kostnader på sina köpare.

Tillverkningsindustrin har redan internationellt sett höga energiskatter, även med hänsyn tagen till dagens nedsättningar och nollskatten på el. Dessa skatter är dessutom till stor del enbart fiskala och har ingenting med miljön att göra.

Riksdagen har upprepade gånger slagit fast att den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Avregleringen av elmarknaderna i Europa har lett till att de svenska elintensiva företagens kostnadsfördel avseende elen i stort sett helt har eliminerats. Att i det perspektivet höja elskatten för dessa företag syns märkligt.

Höjningen av skatten på el borde därför kompenseras med en sänkning av nivån på den föreslagna begränsningsregeln från 0,7 till 0,5 %. En sänkning till 0,5 % kostar mycket lite, men skulle ta bort större delen av skattehöjningen. Den skulle dessutom för några företag innebära en skattesänkning och utgöra en välkommen, om än symbolisk, påbörjad anpassning av energiskatterna till omvärlden. Signalvärdet av en sådan anpassning kan inte underskattas.

Även den av oss föreslagna 0,5-procentsnivån måste dock kompletteras med möjlighet att gå ner till 0 med tillämpning av den metod som anvisas i det nya energiskattedirektivet, dvs. med tillämpning av frivilliga avtal. Att detta blir nödvändigt visas i betänkandet av siffrorna i tabell 3.22, varav framgår att mer än hälften av löneökningsutrymmet annars skulle försvinna för flera branscher.

Den föreslagna dieselskattehöjningen bör inte genomföras, eftersom den genom påverkan på transportkostnaderna framförallt drabbar de varuproducerande branscherna, de branscher som inte får någon nytta av energiskattesänkningarna.

Elskatten för företag som skulle omfattas av begränsningsregeln är idag rent fiskal. Det spelar ingen roll för deras förbrukning om priset är exempelvis 24 öre utan skatt eller 24,5 öre med skatt. Skatten blir bara en tillkommande kostnad som försvårar och hämmar deras konkurrensmöjligheter. Som vi upprepade gånger framhållit är det en fullständigt felaktig uppfattning att höga energiskatter skulle reducera deras förbrukning eftersom förbrukningen är en nödvändig del i processen. Det blir i stället så att när kostnaderna blir för höga dras produktionen ned. Så har också i verkligheten skett denna vinter som vi har sett när elpriserna dragit iväg.

En höjning av löneskatten som metod att finansiera omläggningen vore av flera skäl mycket olycklig. Sverige har redan i utgångsläget bland världens högsta socialavgifter. Arbetsmarknaden är f.n. kärv i svensk ekonomi, med (kraftigt) stigande arbetslöshet i farans riktning. Den internationella konjunkturen är därtill svag, vilket riskerar förvärra problemen. Sverige står inför en omfattande avtalsrörelse, samtidigt som lönebildningen ännu fungerar dåligt. Det statliga Medlingsinstitutet lyfte i sin årsrapport nyligen (26 februari 2003) fram en rad illavarslande tecken och pekade bland annat på hur lönekostnaderna i Sverige fortfarande stiger snabbare än konkurrentländer. Mot denna bakgrund måste ytterligare kostnadsfördyringar i form av höjda socialavgifter avvisas.

Sunda offentliga finanser är ett absolut grundkrav i all diskussion om finanspolitiska åtgärder. En alltför inskränkt kameral syn på finanspolitiken kan emellertid motverka just detta krav. Finanspolitiken ska naturligtvis få debet och kredit att gå ihop. Lika viktigt är att finanspolitiken inte motverkar ekonomins möjligheter att växa. Finanspolitiken måste därför även utformas med målet att möjliggöra och underlätta ekonomisk tillväxt. En statisk analys blir alltså inte relevant att lägga till grund för en diskussion om finansiering av reformer. En finansieringsdiskussion blir meningsfull först då syftet med reformen inkluderas i analysen.

Det är också angeläget att finanspolitiken inte enbart reduceras till en mekanisk sammanställning av ett stort antal smala frågor på enskilda sakområden. Tvärtom måste tonvikt ligga på att göra övergripande prioriteringar, där olika politikområden vägs mot varandra. Även härvidlag är det nödvändigt att stimulans för ekonomisk tillväxt tillmäts särskild betydelse i analysen. Allt för stor uppmärksamhet på frågor om statisk fördelning riskerar däremot att leda fel.

Mot bakgrund av ovanstående bör frågan om finansiering analyseras i tre steg, enligt följande.

1. De föreslagna förändringarna på energiskatteområdet genererar tillväxt och reducerar därmed finansieringsbehovet.

En sänkning av energiskatterna för tjänstesektorn skulle med största säkerhet ge upphov till en rad positiva effekter för ekonomin.

För det första pekar ekonomisk teori på att en diskriminerande skattelagstiftning kan resultera i en högre total energiförbrukning

än om skatten inte fanns överhuvudtaget, eller om den totala skatten var lägre och samtidigt ickediskriminerande, något som också kommittén funnit. Detta då den diskriminerande skatten medför en förvrängning av produktionsfaktorernas relativpriser, till förmån för energiintensiv produktion och på bekostnad av arbetsintensiv produktion.

En följd av en lägre energiskattenivå för tjänstesektorn är att förvrängningen av produktionsfaktorernas relativpriser minskar eller till och med helt försvinner. Följden blir att ekonomins resursutnyttjande ökar, vilket leder till en generellt högre ekonomisk tillväxt.

Utöver ovan nämnda relativprisförändring innebär en sänkt energiskatt för tjänstesektorn en sänkt faktisk produktionskostnad. Detta medför en ytterligare positiv effekt för tjänstesektorns produktion, med högre ekonomisk tillväxt som följd.

Det finns sammantaget anledning att utgå ifrån att en sänkt energiskatt för tjänstesektorn medför en tilltagande aktivitet, vilket i sin tur resulterar i högre totala skatteintäkter. Finansieringsbehovet minskar därigenom.

2. Sverige har världens högsta skattetryck. Finansiering bör mot den bakgrunden inte i första hand sökas genom ytterligare skattehöjningar, utan genom minskade utgifter.

För det fall det redan intjänade reformutrymmet (enligt ovan) är otillräckligt, finns en rik flora av utgiftsområden att nagelfara. ! Transfereringarna i de offentliga finanserna uppgår till 500 miljarder kr, nära hälften av den totala utgiftsmassan. Åtskilliga tillväxthämmande problem har anknytning till dessa utgiftsområden. Exempelvis de skenande sjukförsäkringsutgifterna (fördubbling på 5 år), de höga marginaleffekterna för bland annat ensamstående småbarnsföräldrar med låga inkomster (bland annat till följd av nuvarande utformning av reglerna för bostadsbidrag) samt den otillräckliga skillnaden i ekonomiskt utbyte mellan att arbeta respektive att inte göra det. ! Bland utgifter med direkt koppling till företagssektorn finns t.ex. utgifter för arbetsmarknad och arbetsliv på drygt 60 miljarder kr. Närmare hälften av utgifterna inom detta politikområde avser arbetsmarknadspolitiska utbildningsprogram. Ett stort antal studier, bland annat från statens eget

institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, har visat att dessa program haft liten effekt, och ibland t.o.m. motverkat sysselsättningen. ! Stora delar av regionalpolitiken har direktkoppling till företagssektorn. Typiska anslag är ”Allmänna regionalpolitiska åtgärder”, ”Åtgärder för landsbygdens miljö och struktur”, ”Näringslivsutveckling”. Flera omfattande studier, bland annat från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Ds 1999: 50) har visat hur regionalpolitiken drar betydande kostnader utan nämnvärda effekter för att stimulera tillväxten i ekonomin. En utgiftsvolym om ca 70 miljarder kr årligen identifieras för den s.k. stora regionalpolitiken, i vilken bland annat inkluderas kommunikations-, utbildnings-, utjämnings-, arbetsmarknads- (delvis nämnt ovan) och EU-relaterade politikområden. ! Andra utgiftsområden (som delvis berörts ovan) är ca 3,5 miljarder kr till olika näringspolitiska ändamål.

Vart och ett av de områden som anvisats ovan rymmer tillräckliga utgiftsmassor, som skulle kunna omdisponeras för att finansiera skattelättnader inom tjänsteföretagsområdet. Det exakta urvalet av utgiftsområden som bör minskas bör ske inom ramen för övergripande prioriteringar för finanspolitiken. Kommitténs åliggande att anvisa finansiering får härmed anses vara mer än väl uppfyllt.

3. I den mån skattehöjningar – trots det ovan nämnda – ändå kan bli aktuella, bör dessa ske på områden där de har minst skadlig verkan på ekonomins tillväxtförmåga.

Normalt minimeras de snedvridande effekterna av skatter på ekonomins funktionssätt när skatterna tas ut i konsumtionsled och hos icke konkurrensutsatta konsumenter. Det huvudsakliga skatteområdet är därmed moms, samt i någon mån övriga konsumtionsskatter (energi, trafik, alkohol och tobak). Ett problem är samtidigt att Sverige redan i utgångsläget har världens högsta momssats samt genomgående relativt höga punktskatter, åtminstone vad gäller konkurrensutsatta skatteobjekt (som exempelvis industrins energiskatter).

Om det av politiska skäl befinns nödvändigt att höja specifikt företagsrelaterade skatter är det från näringslivets och ett allmänt tillväxtfrämjande perspektiv att djupt beklaga. I stället bör frågan hanteras inom ramen för i första hand punkterna 1 och 2 ovan.

Särskilt yttrande

av experten Göran Lagerstedt

Kommittén har prövat och utvärderat några alternativa skattemodeller. I modellen som föreslås, den s.k. näringslivsmodellen, delas samhällsekonomin i två delar, näringsliv respektive hushåll inklusive myndigheter. Denna modell stämmer mycket väl överens med vad som redovisats i Skatteväxlingskommitténs betänkande och dessutom med idéer som energibranschföreningarna Svensk Energi, tidigare Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenska Fjärrvärmeföreningen gemensamt framfört under flera år. Att miljöstyrande skatter tas ut i produktionsledet och skiljs från de fiskala som tas ut i konsumtionsledet – är en hållbar grund till ett långsiktigt stabilt energiskattesystem som är enkelt och effektivt. Det är nödvändigt med en helhetssyn på energiskatter och avgifter. För att inte komplicera systemet ytterligare måste en samordning ske med övriga styrmedel som elcertifikat och handel med utsläppsrätter.

Näringslivet inklusive elproduktionen föreslås visserligen få Europas högsta koldioxidskattenivå men stora delar av de ur konkurrenssynpunkt negativa effekterna elimineras genom ett generellt skattetak för energiintensiv industri inklusive el och värmeproduktion. Svensk naturgaseldad kraftvärme får därmed möjligheter att på elmarknaden konkurrera med kolkondens i Sverige och vår omvärld.

För att vara konsistent saknar förslaget en viktig del som berör den föreslagna värmeskatten.

Energiskatt på biobränslen

Kommittén föreslår en fiskal värmeskatt på ca 3 öre per kWh värme som skall tas ut på värmeleveranser till hushållen inklusive offentliga sektorn. Därutöver föreslås höjningar av energiskatterna på el, olja och naturgas inom hushållssektorn. Samtidigt motsätter sig

emellertid kommittén en fiskal skatt på kommersiella biobränslen. Detta innebär att uppvärmning med el, olja gas och fjärrvärme, inklusive fjärrvärme som baseras på biobränsle, får relativt försämrad konkurrenskraft jämfört individuell biobränsleeldning inom hushållssektorn. I realiteten innebär detta även ett ekonomiskt incitament att gå över från fjärrvärme till individuell biobränsleeldning. Denna värmeskatt, som är en fiskal skatt och inte en styrande skatt, skall generera skatteintäkter. Varje gång den höjs, när andra fiskala skatter höjs, ökas därmed incitamentet ytterligare för individuell eldning med biobränslen. Detta är såväl ur konkurrenssynpunkt som miljösynpunkt felaktigt. Individuell eldning med biobränslen utgör redan idag ett miljöproblem. En energiskatt på kommersiella biobränslen, av samma storleksordning som värmeskatten på värmeleveranser, bör således införas.

Kommittédirektiv

Översyn av regler för nedsättning av energiskatter för vissa sektorer

Dir. 2001:29

Beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2001.

Sammanfattning av uppdraget

Inför arbetet med att förverkliga strategin för fortsatt grön skatteväxling tillkallas en kommitté med parlamentarisk sammansättning. Denna skall utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. Vidare skall kommittén analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader.

Kommittén skall utreda förutsättningarna för en annan avgränsning av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller i dag. Kommitténs förslag till utformning av reglerna för energiskattenedsättning skall omfatta beskattning av såväl fossila bränslen som el. För att uppnå en samhällsekonomiskt god energianvändning bör beskattningen av energi vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. En viktig del av uppdraget är att analysera effekterna av olika avgränsningar av det nedsättningsberättigade området på gränsytorna mot andra sektorer, som t.ex. tjänstesektorn samt el- och värmeproduktionen. En annan uppgift är att belysa samspelet mellan en generellt lägre skattenivå för energiförbrukning inom en brett avgränsad del av samhället och behovet av individuella nedsättningsregler.

Kommittén skall kartlägga energikostnadsstrukturen i de aktuella sektorerna samt vidare undersöka bränsle- och elanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser. Vidare skall kommittén redovisa den relativa kostnaden för användningen av energiprodukter i förhållande till olika kostnader i verksamheten samt bedöma hur stor del av energiförbrukningen i olika processer som är att hänföra till annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Kommittén skall analysera konsekvenserna av sina förslag för de berörda verksamheterna när det gäller bl.a. deras konkurrenskraft. Vid en analys av effekterna skall den totala inverkan av en budgetneutral omläggning av skatteuttaget – inom ramen för en fortsatt grön skatteväxling – med höjda energiskatter och sänkta skatter, främst på arbete, kartläggas och beaktas. Vid utformningen av sina förslag skall kommittén beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med regeringens strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige. Kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna. Särskilt skall EU:s regler om statligt stöd beaktas.

Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 december 2002.

Bakgrund

Gällande energiskatteregler

Regler om beskattning av bränslen och el finns i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Skattelättnader gäller i form av att ingen energiskatt och en reducerad koldioxidskatt betalas för fossila bränslen som används för uppvärmning och drift av stationära motorer vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet (inklusive växthusnäringen). Detta innebär att dessa sektorer betalar en fast procentuell andel av den koldioxidskatt som gäller för övriga sektorer (andra näringsgrenar och hushållssektorn). För år 2000 var andelen 50 procent. Koldioxidskattehöjningen från den 1 januari 2001 utformades så att skattebelastningen för industrin blev oförändrad. Detta innebär att det numera är 35 procent av koldioxidskatten som betalas av de skattenedsatta sektorerna. En

nollskattesats gäller för el som förbrukas i de angivna sektorerna. Begreppet tillverkningsprocess i industriell verksamhet definieras utifrån den officiella statistik som används för näringsgrensindelning, Standard för svensk näringsgrensindelning (SNI).

Utöver dessa generella skattelättnader kan företag med stor energiförbrukning erhålla viss ytterligare nedsättning av koldioxidskatten. Om den koldioxidskatt som belastar ett företag inom de angivna näringarna överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet, sätts skatten ned så att endast 12 procent av den överstigande skattebelastningen återstår. Gemenskapsrättens minimiskattesatser på mineraloljeprodukter får dock inte underskridas.

Utöver 0,8-procentsregeln finns en annan möjlighet till nedsättning av koldioxidskatten på kol och naturgas (1,2-procentsregeln). Denna regel kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Giltigheten av 1,2-procentsregeln är tidsbegränsad till och med utgången av år 2002.

Grön skatteväxling

En offentlig utredning, Skatteväxlingskommittén, har granskat idén om en grön skatteväxling och redovisade i januari 1997 sitt betänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). Kommitténs uppgift var att utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv analysera de miljöstyrande inslagen i den dåvarande skattelagstiftningen och mot bakgrund av denna analys undersöka förutsättningarna för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet. Kommitténs slutsats var att det går att ta ytterligare steg i en grön skatteväxling om det sker på ett varsamt och balanserat sätt. Vidare presenterade kommittén en modell för hur energiskattesystemet kunde utformas i syfte att göra det mer överskådligt och stabilt samtidigt som miljörelateringen ökade.

Skatteväxlingskommitténs modell utgår från de element som finns i dagens skattesystem och det faktum att miljörelaterade skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt. Utgångspunkten är således att alla fossila bränslen och biobränslen skall beskattas med följande skattekomponenter.

  • Energiskatt, som omstruktureras så att den blir proportionell mot energiinnehållet.
  • Koldioxidskatt, som fortsätter att vara proportionell mot nettoutsläppet av koldioxid.
  • Svavelskatt, som är oförändrat proportionell mot svavelinnehållet.
  • Trafik- och miljöskatt, vars belopp tillåts variera mellan olika bränslen för att ta hänsyn till särskilda miljöeffekter och andra externa kostnader som är trafikrelaterade.

I dagens energiskattesystem tillämpas en reducerad skattenivå för energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna. I Skatteväxlingskommitténs modell behålls en sådan reducerad skattenivå, som innebär att endast koldioxidskatt och svavelskatt tas ut. För att lösa de problem som i dag finns med beskattningen av el- och värmeproduktion skapas en ordning där dessa sektorer beskattas enligt samma principer som gäller för tillverkningsindustrin. I stället för att energiskatt tas ut på de bränslen som används vid el- och värmeproduktion utgår i stället konsumtionsskatt på el och värme vid leverans till slutkonsument.

I budgetpropositionen för 2001 dras riktlinjerna upp för en reformering av energiskattestrukturen med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs principskiss. Ett successivt införande av Skatteväxlingskommitténs modell bedöms kunna skapa en energiskattemiljö som säkerställer en effektiv miljöstyrning och en offentlig-finansiell varaktig finansiering av sänkta skatter på arbete. Reformen skall ske stegvis. Vad gäller de konkurrensutsatta sektorerna uttalas att det reducerade skatteuttaget för dessa bör behållas samt att alternativa avgränsningar av det konkurrensutsatta området med generellt sett reducerad skatt skall utredas.

För att förverkliga strategin för fortsatt skatteväxling uttalas i budgetpropositionen att vissa områden behöver utredas vidare. Ett av dessa är således utformningen av nedsättningssystemet för tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna.

Energiförbrukning i konkurrensutsatta sektorer

I takt med höjningar av energi- och koldioxidskatterna har frågan om gränsdragningen av det område som omfattas av reducerade skattesatser blivit av stor betydelse för företagen. Beskattningsmyndigheten har, sedan det nuvarande industriskatteregelverket infördes den 1 januari 1993, ställts inför olika gränsdragningsproblem. Det handlar dels om en verksamhet skall anses vara industriell eller inte, dels om vad som skall rymmas inom begreppet tillverkningsprocess.

Den tekniska utvecklingen har gått mycket snabbt, inte minst under senare delen av 1990-talet. Detta har fått betydelse inte minst för gränszonerna mellan forskning, utveckling, konstruktion och liknande. Det har sålunda visat sig svårt att dra en enkel och lätt tillämpad gräns om vad som skall rymmas inom begreppet tillverkningsprocess och vad som faller utanför och alltså skall omfattas av full skatt.

Ett exempel på fall, där tolkningen av begreppet tillverkningsprocess skapat problem, är teknikföretag. I dessa företag är den största delen av arbetet med att ta fram aktuella produkter sällan fysiskt utan består i stället av utveckling och anpassning av dataprogram och liknande. En fråga som således inställer sig är i vilken utsträckning energiförbrukningen vid annat än rent fysiskt arbete bör berättiga till skattenedsättning.

En fortsatt successiv höjning av energiskatterna aktualiserar även den grundläggande frågan om vilka kriterier som bör ligga till grund för att en sektor eller grupp av företag skall vara berättigade till skattelättnader. Tanken bakom att tillämpa skattelättnader för tillverkningsindustrin och jordbrukssektorn har varit att ge företag inom dessa sektorer rimliga internationella konkurrensförutsättningar, eftersom beskattningen i företagens konkurrentländer i många fall ligger på en betydligt lägre nivå än i Sverige. Vid en bedömning av förändringarna i konkurrenskraft är dock inte enbart energiskatterna utan också andra förhållanden som de totala energikostnaderna, transportavstånd och kostnader för arbetskraft av betydelse. I en liten öppen ekonomi som den svenska har det således ansetts som nödvändigt att beakta situationen för de konkurrensutsatta sektorerna vid utformningen av skattereglerna. I syfte att skapa ett enkelt och förhållandevis lättadministrerat system har den statistiska näringsgrensindelningen valts som avgränsning för vilka företag som är berättigade till skattenedsätt-

ning. I syfte att minska gränsdragningsproblemen har vissa närliggande sektorer, skogsbruket samt uppfödning av fisk och vattenväxtodling (vattenbruk) i energiskattesammanhang jämställts med jordbruket. Det är dock uppenbart att energiförbrukningen hos enskilda företag inom såväl enskilda grupper som mellan olika grupper av företag varierar högst väsentligt.

En ytterligare fråga som inställer sig är vilka kriterier som bör användas för att fastlägga att en sektor eller grupp av företag är konkurrensutsatta och i vad mån detta är ett skäl för skattenedsättning och i sådant fall hur stor denna skattelättnad skall vara. Här aktualiseras en avvägning mellan ett enkelt, överskådligt och lätt administrerbart energiskattesystem och en önskan att enbart ge skattelättnader till de företag som är mest utsatta för internationell konkurrens.

Vid bedömningen måste också de totala kostnadsmässiga konsekvenserna för företagen av en grön skatteväxling beaktas. Grön skatteväxling medför höjda energiskatter och sänkta skatter, främst på arbete.

För avgränsningen av nedsättningsområdet finns åtminstone tre renodlade alternativ såvitt gäller generella, icke företagsanknutna, nedsättningsregler. Vid valet mellan de olika alternativen aktualiseras en avvägning mellan å ena sidan önskemål att ha brett verkande incitament för effektiv och miljövänlig energianvändning, å andra sidan önskemål att undvika en för hög skattebelastning för företag som arbetar i internationell konkurrens.

(1) Ingen generell nedsättning alls medges. Detta skulle göra det nödvändigt med individuella nedsättningsregler i princip av det slag som gällde före 1993 års energiskatteomläggning.

(2) Det slag av generell nedsättning som gäller i dag, där ett brett definierat område av näringslivet undantas från energiskatt och viss del av den normala koldioxidskatten. Beroende på vilken koldioxidskattenivå som väljs aktualiseras även i detta fall individuella nedsättningsregler.

(3) Området för generell nedsättning avgränsas på ett snävare sätt än i dag, exempelvis till på ett visst sätt definierade energiintensiva företag. En sådan snävare avgränsning skulle öka miljöincitamenten i energibeskattningen samtidigt som det finns en risk för att nya avgränsningsproblem kan uppkomma. Dessa avgränsningsproblem kan även för detta alternativ aktualisera individuella nedsättningsregler.

En viktig aspekt att beakta vid utformningen av nationella nedsättningsregler är de begränsningar som följer av EG-rätten. Av stor betydelse är därvid såväl rent skatterättsliga direktiv som de gemenskapsrättsliga regler om statligt stöd, som syftar till att förhindra att konkurrensen snedvrids på den gemensamma marknaden. En allmän tendens inom gemenskapsrätten är att enhetlighet och harmonisering betonas, vilket innebär att möjligheterna till olika typer av särregleringar blir allt svårare att tillämpa. Ett exempel är kommissionens alltmer återhållsamma inställning till nationella undantag med stöd av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet. Nya riktlinjer för godkännande av statligt stöd på miljöområdet gäller från och med februari 2001. Dessa ger endast medlemsstaterna ett begränsat utrymme – såväl i omfattning som tidsrymd – att tillämpa olika särlösningar för vissa typer av verksamheter som det kan finnas anledning att överväga vid generellt höga skattenivåer.

Uppdraget

Den allmänna utgångspunkten för uppdraget skall i princip vara att energi så lång möjligt skall beskattas likartat oavsett användningsområden. Detta främjar en samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning där incitamenten för energieffektivisering och miljöstyrning blir likartade i olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. Inom områden med nedsatt skatteuttag är det viktigt att tillämpa andra styrmedel för energieffektivisering och miljöstyrning.

Behovet av skattelättnader för konkurrensutsatta sektorer och utformningen av dessa

Kommittén skall närmare utreda förutsättningarna för en annan avgränsning än vad som gäller i dag av det område inom vilket energiskattelättnader bör tillämpas. En viktig aspekt är att belysa samspelet mellan en generellt lägre skattenivå för energiförbrukning inom en brett avgränsad del av samhället och behovet av individuella nedsättningsregler.

I uppdraget ingår att behandla olika alternativ till utformningen av en avgränsning samt vilka effekter på energikostnader, lönsamhet m.m. en övergång till andra avgränsningar bedöms få för olika delar av tillverkningsindustrin samt skogsbruks-, vattenbruks- och jordbruksnäringarna (inklusive växthusnäringen). Analysen bör omfatta vilka sektorer eller grupper av företag som bör omfattas av skattelättnaderna samt för- och nackdelar som olika avgränsningar bedöms medföra på gränsytorna mot andra sektorer, t.ex. tjänstesektorn samt el- och värmeproduktion. Faktorer att beakta är bl.a. den skattemässiga behandlingen av el- och värmeproduktion som sker inom industrin samt hur fjärrvärmeleveranser till och från nedsättningsberättigade företag behandlas. En utgångspunkt bör vara att söka skapa ett enkelt och hållbart system, som fungerar väl i den framtida reformerade energiskattestruktur som skall ligga till grund för den fortsatta skatteväxlingen. Kommittén skall i detta arbete bland annat använda och värdera det material som presenterades i Ds 2000:73Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell.

Kommitténs analyser och förslag avseende avgränsningen av nedsättningsområdet skall omfatta beskattningen av såväl fossila bränslen som el. Det ankommer på kommittén att analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader. Bland de faktorer som kriterierna kan baseras på finns sådant som i vilken utsträckning priserna på företagets/branschens produkter är internationellt bestämda. Vid analysen av lämpliga kriterier och eventuella förslag om nya kriterier bör beaktas det angelägna i att ha enkla och stabila regler där gränsdragningsproblem, för företag och skatteförvaltning, så långt möjligt bör undvikas. Efter valet av kriterier står det kommittén fritt att föreslå lämpliga former för skattelättnaderna.

Kommittén skall kartlägga energikostnadsstrukturen inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna samt redovisa den relativa kostnaden för användningen av energiprodukter, såväl för uppvärmning som för råvaruändamål, i förhållande till arbetskraft och andra kostnader i verksamheten. I den mån förslagen i förhållande till dagens regler innebär en förändrad avgränsning av det område som omfattas av rätten till skattenedsättning, skall motsvarande kartläggning göras av energikostnadsstrukturen. Vid analysen av påverkan på den internationella konkurrenskraften av en budgetneutral grön skatteväx-

ling skall inverkan på företagens totala kostnader såväl genom höjda skatter på energi som sänkta skatter, främst på arbete, beaktas. Av gemenskapsrätten följer att skatt inte skall tas ut på mineraloljor som förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Denna regel gäller enligt den svenska energiskattelagstiftningen för alla skattepliktiga bränslen, dvs. även kol och naturgas. Tillämpningen av regeln har stor betydelse för åtskilliga företag, särskilt mot bakgrund av de skattehöjningar som ägt rum under senare år. Energiskatteutredningen behandlade i sitt betänkande Ny lag om skatt på energi – en teknisk översyn och EGanpassning (SOU 1994:85) tolkningen av såväl begreppet ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” som den närliggande bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som används i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Energiskatteutredningen redovisade i samband härmed en kartläggning av bränsleanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser. Kommittén skall uppdatera den översyn som Energiskatteutredningen gjorde och överväga behovet av förändringar.

Regeln om skattefrihet vid användning av energivaror för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är även tillämplig för energiskatten på el. Mot bakgrund av den nu gällande nollskattesatsen för el som förbrukas i tillverkningsindustrin, har den angivna regeln i praktiken ingen betydelse vad gäller el. I syfte att få ett mer fullständigt underlag för sina överväganden om elskattelättnader för konkurrensutsatta sektorer, skall dock kommittén – på samma sätt som Energiskatteutredningen gjorde beträffande de fossila bränslena – göra en genomgripande kartläggning av elförbrukningen med avseende på olika användningsområden inom skilda processer inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna. Därvid skall bedömas hur stor del av elförbrukningen i olika processer som är att hänföra till annat ändamål än motordrift eller uppvärmning.

Det finns även andra bestämmelser i lagen om skatt på energi som är av betydelse för beskattningen av industrins energianvändning. Det rör sig främst om frihet från energi- och koldioxidskatt för bränslen som förbrukats för framställning av mineraloljeprodukter och andra skattepliktiga produkter samt för kolbränslen och petroleumkoks som förbrukats i metallurgiska processer. Den första punkten är av stor betydelse särskilt för raffinaderier och

petrokemisk industri, medan den andra punkten i huvudsak är av betydelse för den svenska stålindustrin.

Kommittén skall överväga samspelet mellan de olika reglerna om energiskattelättnader och skattefrihet som företag inom de konkurrensutsatta sektorerna kan dra nytta av och vid behov föreslå lämpliga förändringar.

Vid utformningen av sina förslag skall kommittén beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med statsmakternas strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige.

Översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen

Utvidgningen av den generellt nedsatta koldioxidskatten till att även gälla jord- och skogsbruket tydliggjorde behovet av ett nytt sätt att ta ut energiskatt på el samt dess kopplingar till det nedsatta skatteområdet. Avregleringen av elmarknaden har förändrat både förhållanden och villkor på marknaden, med exempelvis ökade möjligheter för kunderna att välja elleverantör. Reglerna och systemet för uttag av energiskatt på el har däremot inte förändrats och det finns därför ett behov av en översyn av dessa regler. Kommittén skall sålunda göra en sådan översyn. Denna skall innefatta såväl den generella uppbyggnaden av uppbördsreglerna för energiskatten på el som frågor om utformningen och nivån vad gäller administrativa gränser för när skattelättnader skall medges. Särskilt skall undersökas i vad mån energiskattereglerna kan förändras i syfte att skapa ett mer lätthanterligt och administrativt enklare uppbördssystem för såväl jord- och skogsbruksnäringen (inklusive växthusnäringen) som tillverkningsindustrin. I detta sammanhang bör den administrativa enkelheten vägas mot möjligheterna till effektiv miljöstyrning.

Övriga frågor

Det står kommittén fritt att även lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor, än de som uttryckligen behandlats i dessa direktiv.

Kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna. Därvid skall man särskilt beakta EG:s regler om statligt stöd vid utformningen av förslag som innefattar särregler för den svenska industrins och jordbrukets energibeskattning. Särskilt de nya riktlinjer för godkännande av statligt stöd på miljöområdet som gäller från och med februari 2001 – och de begränsningar på medlemsstaternas nationella handlingsutrymme som dessa lägger – bör uppmärksammas i sammanhanget. Höjningar av koldioxidskatten kan accentuera behovet av särregleringar för konkurrensutsatta näringar, varvid EG:s statsstödsregler är av avgörande betydelse.

Kommittén bör vidare följa och ta hänsyn till resultaten av det fortsatta arbetet, såväl nationellt som internationellt, med att utveckla system för handel med utsläppsrätter och handel med gröna certifikat m.m. Vidare skall samråd ske med den delegation eller den arbetsgrupp som regeringen har för avsikt att tillsätta senare med uppgift att föreslå ett svenskt system för tillämpning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Kommittén skall också samråda med den särskilda utredare, som regeringen har tillkallat, med uppdrag att utforma ett system för certifikathandel baserat på kvoter för användningen av el från förnybara energikällor (dir. 2000:56). Inom Regeringskansliet studeras långsiktiga avtal om energieffektiviserande åtgärder för olika sektorer av industrin. Kommittén bör beakta detta arbete. Detsamma gäller behandlingen inom EU av kommissionens förslag till rådets direktiv om omstrukturering av gemenskapens ramverk för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 av den 12 mars 1997.

Som ett underlag för sina överväganden skall kommittén undersöka motsvarande lagstiftning i några för svenskt näringsliv viktiga konkurrentländer, som t.ex. Danmark, Finland, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.

Redovisning av uppdraget

För kommitténs arbete gäller regeringens generella direktiv om att redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av framlagda förslag (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt om att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Vidare skall

kommittén redovisa konsekvenserna av små företags villkor i enlighet med 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Därvid skall en analys göras på sätt som beskrivs i Kommittéhandboken (Ds 2000:1 kapitel 7.6). I detta arbete har kommittén möjlighet att samråda med SimpLex-enheten vid Näringsdepartementet.

Kommittén skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 2002. Det står kommittén fritt att dessförinnan redovisa delar av arbetet i ett eller flera delbetänkanden.

(Finansdepartementet)

Branschorganisationer och enskilda företag som kommittén sammanträffat med under utredningsarbetet

Vid flertalet möten har kommittén representerats av ordföranden och sekretariatet. Vid mötena har branschorganisationerna i flera fall representerats av företrädare för enskilda företag. Dessa företag anges emellertid inte särskilt. De företag som anges är i stället de som träffat kommittén i huvudsak i egenskap av det enskilda företaget.

- Cementa AB

- Föreningen Sveriges Skogsindustrier

- Gröna näringens riksorganisation (GRO)

- Göteborg Energi AB

- Jernkontoret

- Kemikontoret

- Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

- Svensk Energi

- Svensk Energiförvaltning AB

- Svenska Bioenergiföreningen SVEBIO

- Svenska Fjärrvärmeföreningen

- Svenska Gasföreningen

- Svenska Gruvföreningen

- Svenska Kalkföreningen

- Svenska Kolinstitutet

- Svenska Petroleum Institutet (SPI)

- Svenska Torvproducentföreningen STPF

- Svenska Trädbränsleföreningen

- Svenska Träskivefabrikanters Förening

- Sveriges Möbelindustriförbund

- Sveriges Tvätteriförbund

- Sydkraft AB

- Sågverkens Riksförbund

- Trä- och Möbelindustriförbundet

Tjänstesektorn i siffror

Enligt Statistiska centralbyråns ekonomiska översikt för det totala näringslivet fanns år 2000 totalt 526 816 företag i Sverige. 118 989 av dessa var varuproducerande företag, medan 407 827 företag var tjänsteproducenter. Med varuproducerande företag avses här jord- och skogsbruk, fiske, industriverksamhet samt energi- och byggföretag (SNI-grupperna 01–45). Med tjänsteföretag avses handels- och tjänsteföretag (SNI-grupperna 50–93) exklusive finansiella företag (SNI 65–67)1.

Näringslivet består mestadels av småföretag. 98 procent av tjänsteföretagen, och 95 procent av de varuproducerande företagen hade mellan 0 och 19 anställda. Sett till hela näringslivet, hade genomsnittsföretaget fyra anställda. Medeltalet anställda i den varuproducerande sektorn var åtta, medan tjänsteföretagen (exkl. den finansiella sektorn) i genomsnitt hade tre anställda2.

De små företagen hade 30 procent av det totala antalet anställda år 2000. Inom tjänstesektorn fanns 37 procent av de anställda i storleksklassen 0–19 anställda. Bland de anställda i varuproducerande företag hade nästan hälften (drygt 43 procent) sin anställning hos företag med fler än 250 anställda.

Näringslivets bidrag till bruttonationalprodukten (BNP) uppgick år 2000 till 1 249 miljarder kronor. Av detta stod de tjänsteproducerande företagen för 56 procent. Under perioden 1997–2000 ökade tjänsteföretagen sitt bidrag till BNP med igenomsnitt 8,7 procent per år. Motsvarande värde var 4,6 procent för de varuproducerande företagen.

Nationalräkenskaperna redovisar även de finansiella företagen. Med tonvikt på tjänstesektorn, ger tabell 1 en sammanfattande bild

1 Det bör noteras att Företagsstatistiken i redovisningen av antal företag på juridisk form anger antalet företag i Sverige till 840 591. Man inkluderar då även ideella föreningar (ca 130 000), enskilda näringsidkare som bedriver jordbruk, skogsbruk, jakt eller fiske, samt den finansiella sektorn (6 594 företag år 2000). 2 Om inte annat anges, är uppgifterna hämtade från NV 19 SM 0201.

av varuproducerande respektive tjänsteproducerande företag år 2000.

Nationalräkenskapernas definitioner av produktionsvärde och förädlingsvärde skiljer sig från Företagsstatistikens1. Produktionsvärdet motsvarar total nettoomsättning (bruttoomsättning minus fakturerade skatter) i traditionell affärsbokföring, medan förädlingsvärdet definieras som produktionsvärdet minus insatsförbrukning.

Tabell 1. Produktion och sysselsättning inom tjänstesektorn jämfört med varusektorn, 2000

1 Nationalräkenskaperna framställs enligt ENS 95 (Europeiska Nationalräkenskapssystemet (ENS 95 är EU:s tillämpning av SNA 93 (System of National Accounts) som är en internationell rekommendation av FN, OECD, EU, IMF och Världsbanken). Företagsstatistiken är anpassad till företagsekonomiska begrepp.

SNI

Produktionsvärde

(baspris

2

)

Förädlingsvärde

(baspris

2

)

Sysselsatta (medelantal

3

)

Arbetade timmar

4

01–45 Varuproducenter

1 727 245

604 628

11 218 196 308

50–95 Tjänsteproducenter

1 731 567

940 142

17 453 287 769

50–52 Parti- och detaljhandel

311 252

207 006

5 425 92 193

55 Hotell och restauranger

68 076

30 629

1 170 18 855

60–64 Transport-, magasinerings och kommunikationsföretag 344 733

148 701

2 909 48 368

65–67 Kreditinstitut och försäkringsbolag

123 453

74 447

959 14 827

70–74 Fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor

738 838

400 552

4 461 74 555

80–85 Utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretag

62 359 39 143 1 240 18 481

90–95 Andra samhälleliga och personliga tjänster 82 856 39 664 1 289 20 490

2

Löpande priser, miljoner kronor.

3

100 personer.

4

10 000 timmar.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper.

Som framgår av tabellen är produktionsvärdet något högre i den tjänsteproducerande än i den varuproducerande sektorn. Även när det gäller sysselsättning, arbetade timmar och förädlingsvärde uppvisar tjänstesektorn de högsta värdena. Inom tjänstesektorns delbranscher återfinns flest antal sysselsatta inom parti- och detaljhandeln respektive inom fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor.

Tjänstesektorns delbranscher

Följande avsnitt är en sammanfattning i tabellform av utvecklingen inom tjänstesektorns delbranscher.

Tabell 2. Parti- och detaljhandelns utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 50–52

1

2000 1995

Sysselsatta (medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

311 252 254 221 5 483/ 5 209 91 543/ 89 162

Förbrukning, mottagarpris

4

104 246 89 536

Förädlingsvärde, baspris

4

207 006 164 685

- Övriga produktionsskatter

4

7 481 3 843

+ Övriga produktionssubventioner

4

457 208

Förädlingsvärde till faktorpris

4

199 982 161 050

Egentlig lön

4

107 704 82 281

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

35 845 28 665

Driftsöverskott, brutto

4

56 433 50 104

1

SNI-kod 50–52, parti- och detaljhandel, inkluderar bland annat handel med och service av

motorfordon, detaljhandel med motorfordon, parti- och agenturhandel utom med motorfordon (t.ex. agenturhandel med jordbruksråvaror, levande djur, textilråvaror, bränsle, malm, metaller, industrikemikalier, kontorsutrustning, datorer och partihandel med blommor, växter, livsmedel, tobak frukt, grönsaker, kött, mejerivaror, elartiklar, parfym, kosmetika, medicinsk utrustning, alkoholhaltiga och andra drycker) samt detaljhandel utom med motorfordon (t.ex. varuhus- och stormarknadshandel, apotekshandel, postorderhandel, torg- och marknadshandel, butikshandel med frukt, kött, fisk- och skaldjur, hälsokost, konfektyrer, skodon, tidningar, ur, fotoutrustning, glasögon, böcker, pappersvaror, båtar, antikviteter, färger, instrument och noter).

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 3. Hotell- och restaurangbranschens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 55

1

2000 1995

Sysselsatta

(medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

68 076 50 874 1 202/1 067 19 205/17 377

Förbrukning, mottagarpris

4

37 447 29 991

Förädlingsvärde, baspris

4

30 629 20 883

- Övriga produktionsskatter

4

927 459

+ Övriga produktionssubventioner

4

95 54

Förädlingsvärde till faktorpris

4

29 797 20 478

Egentlig lön

4

14 641 10 954

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

4 455 3 599

Driftsöverskott, brutto

4

10 701 5 925

1

SNI-kod 55, hotell- och restaurangverksamhet, inkluderar även konferensanläggningar,

campingplatsverksamhet, stugbyverksamhet, barverksamhet, drift av personalmatsalar, catering och centralköksverksamhet.

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 4.

Transport-, magasinerings- och kommunikations-

företagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 60–64

1

2000 1995

Sysselsatta

(medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

344 733 244 164 2 966/2 684 48 980/45 495

Förbrukning, mottagarpris

4

196 032 27 817

Förädlingsvärde, baspris

4

148 701 116 347

- Övriga produktionsskatter

4

5 637 2 684

+ Övriga produktionssubventioner

4

1 378 1 277

Förädlingsvärde till faktorpris

4

144 442 114 940

Egentlig lön

4

67 114 49 933

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

23 471 17 883

Driftsöverskott, brutto

4

53 857 47 124

1

SNI-kod 60–64, transport-, magasinerings och kommunikationsföretag, inkluderar t.ex. järnvägs-

transport, linjebussverksamhet, kollektivtrafikverksamhet, taxitrafik, transport över hav, kustsjöfart, lufttransport, stödtjänster till transport, resebyråverksamhet samt post- och telekommunikationer.

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 5. De finansiella företagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 65–67

1

2000 1995

Sysselsatta (medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

123 453 104 326 978/856 14 763/13 846

Förbrukning, mottagarpris

4

49 006 34 339

Förädlingsvärde, baspris

4

74 447 69 987

- Övriga produktionsskatter

4

4 580 932

+ Övriga produktionssubventioner

4

18 68

Förädlingsvärde till faktorpris

4

69 885 69 123

Egentlig lön

4

28 935 20 515

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

11 041 7 583

Driftsöverskott, brutto

4

29 909 41 025

1

SNI-kod 65–67, kreditinstitut och försäkringsbolag, dvs. finansiell verksamhet.

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 6. Utvecklingen för fastighetsbolag samt uthyrnings- och företagsservicefirmor mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 70–74

1

2000 1995

Sysselsatta (medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

738 838 506 046 4 787/3 444 78 500/56 309

Förbrukning, mottagarpris

4

338 286 201 425

Förädlingsvärde, baspris

4

400 552 304 621

- Övriga produktionsskatter

4

29 101 18 249

+ Övriga produktionssubventioner

4

10 005 33 668

Förädlingsvärde till faktorpris

4

381 456 320 040

Egentlig lön

4

113 381 66 994

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

40 010 23 434

Driftsöverskott, brutto

4

228 065 229 612

1

SNI-kod 70–74, fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor, inkluderar bland annat

fastighetsverksamhet (t.ex. exploatering av och handel med egna fastigheter, markexploatering, fastighetsförmedling och fastighetsförvaltning på uppdrag), uthyrning av fordon och maskiner utan bemanning samt av hushållsartiklar och varor för personligt bruk (t.ex. biluthyrning, uthyrning av fartyg, uthyrning av flygplan, uthyrning av jordbruksmaskiner och jordbruksredskap, uthyrning av kontorsmaskiner inkl. datorer, videofilmuthyrning), databehandlingsverksamhet (t.ex. konsultverksamhet avseende maskinvara eller system- och programvara, databasverksamhet, underhåll och reparation av kontors- och bokföringsmaskiner samt databehandlingsutrustning), forskning och utveckling (t.ex. naturvetenskaplig, teknisk, medicinsk, lantbruksvetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller humanistisk forskning och utveckling) samt andra företagstjänster (t.ex. juridisk och ekonomisk konsultverksamhet, holdingverksamhet, patentbyråverksamhet, redovisning, bokföring, revision, skatterådgivning, marknads- och opinionsundersökning, arkitekt och teknisk konsultverksamhet, teknisk provning och analys, reklam, arbetsförmedling, rekrytering, detektiv- och bevakningsverksamhet, säkerhetstjänst, rengöring och sotning, lokalvård, fotoverksamhet, kontorsservice, översättningsverksamhet grafisk formgivning, inkasso- och kreditkontrollverksamhet, mäss-, kongress- och dagkonferensverksamhet).

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 7. Utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

SNI 80–85

1

2000 1995

Sysselsatta

(medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

62 359 34 647 1 372/905 20 029/13 561

Förbrukning, mottagarpris

4

23 216 14 750

Förädlingsvärde, baspris

4

39 143 19 897

– Övriga produktionsskatter

4

1 391 534

+ Övriga produktionssubventioner

4

748 1 021

Förädlingsvärde till faktorpris

4

38 500 20 384

Egentlig lön

4

21 200 12 311

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

295 4 203

Driftsöverskott, brutto

4

10 005 3 870

1

SNI-kod 80–85, utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretag inkluderar bland annat utbildningsväsendet (t.ex. grundskoleutbildning, gymnasial utbildning, högskoleutbildning, vuxenutbildning, trafikskoleverksamhet, arbetsmarknadsutbildning, folkhögskoleutbildning, personalutbildning, studieförbundens och frivilligorganisationernas utbildning) samt enheter för hälso- och sjukvård, socialtjänst och veterinärkliniker (t.ex. hälso- och sjukvård, tandvård, drift av flyktingförläggning, barnomsorg, humanitär verksamhet, äldre- och handikappomsorg).

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 8. Utvecklingen mellan 1995 och 2000 respektive 2001 för andra samhälleliga och personliga tjänster

SNI 90–95

1

2000 1995

Sysselsatta (medelantal

2

)

2001/1995

Arbetade timmar

3

2001/1995

Produktionsvärde, baspris

4

82 856 51 039 1 322/1 138 20 641/18 134

Förbrukning, mottagarpris

4

43 192 24 752

Förädlingsvärde, baspris

4

39 664 26 287

- Övriga produktionsskatter

4

1 517 678

+ Övriga produktionssubventioner

4

1 853 887

Förädlingsvärde till faktorpris

4

40 000 26 496

Egentlig lön

4

14 593 11 024

Arbetsgivares kollektiva avgifter

4

4 503 3 477

Driftsöverskott, brutto

4

20 904 11 995

1

SNI-kod 90–95, betecknar andra samhälleliga och personliga tjänster, och inkluderar bland annat avloppsrening, avfallshantering, renhållning (t.ex. insamling, sortering, omlastning och slutförvaring av miljöfarligt såväl som icke-miljöfarligt avfall, gatu- och vägrenhållning samt annan sanitär verksamhet) samt intresseorganisationer och religiösa samfund.

2

100 personer.

3

10 000 timmar.

4

Löpande priser, miljoner kronor.

Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Näringslivets energianvändning

Regeln om skattefrihet vid användning av energivaror för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är även tillämplig på energiskatten på el. Mot bakgrund av den nu gällande nollskattesatsen för el som förbrukas i tillverkningsindustrin, har den angivna regeln i praktiken ingen betydelse vad gäller el. Detta förhållande kommer dock att ändras och en positiv skattesats för näringslivets elförbrukning införas eftersom ett nytt energibeskattningsdirektiv överenskommits inom EU.

Någon heltäckande kartläggning av elanvändningen inom svensk industri har inte genomförts sedan 1983. Orsaken till detta är, enligt Statens energimyndighet (STEM), kostnadsskäl. Främsta syftet med denna bilaga är att göra en kartläggning av elanvändning och elförbrukning inom olika processer inom tillverkningsindustrin1.

En uppdaterad genomgång av bränsleanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser ingår också i denna bilaga2.

Bilaga 4 avslutas med en definition av begreppet energi, samt en genomgång av vissa energivaror och deras användningsområden.

B 4.1 Elanvändning

3

Den totala elanvändningen i Sverige, inklusive överföringsförluster och stora elpannor i industri och värmeverk, ökade från 146,7 TWh år 2000 till preliminärt 150,5 TWh år 2001 (se tabell 1). Det bör

1 En kartläggning av energianvändningen inom jordbruks- ,skogsbruks- och vattenbrukssektorerna återfinns i appendix till kapitel 5, där också näringslivets energianvändning i processer där huvudsakligen bränslen används kortfattat beskrivs. Beskrivning av processer vari huvudsakligen el används återfinns i appendix till kapitel 7. 2 Omfattningen av kartläggningen av energianvändningen inom olika branscher och sektorer är betingad av tillgången på information. Generellt har större fokus lagts vid elanvändning eftersom någon heltäckande kartläggning i detta avseende inte genomförts sedan 1983. 3 Avsnittet bygger på en rapport från EME-Analys, samt på kommitténs kontakter med svenska branschorganisationer och enskilda företag.

noteras att dessa siffror inte temperaturkorrigerats. Anledningen till detta är att efterfrågan, på en liberaliserad elmarknad, i högre grad än tidigare även påverkas av andra faktorer än utetemperaturen. Under år 2001 hade t.ex. höga oljepriser i kombination med låga elpriser en positiv påverkan på användningen av elpannor i Sverige. Det kan också noteras att 2000 var ett skottår, vilket normalt medför en ökad elanvändning med cirka 0,5 TWh. År 2001 var något varmare än normalt, medan år 2000 var ovanligt varmt.

Tabell 1. Olika konsumentgruppers elanvändning, TWh, 1997–2001

1997 1998 1999 2000

Prel.

2001

Industri inkl. stora elpannor 53,5 54,7 55,3 57,0 55,5 Service exkl. värmeverkens stora elpannor 33,7 33,8 33,6 33,9 35,7 Värmeverkens elpannor 2,2 1,7 1,4 2,3 1,6 Bostäder 42,7 42,7 42,2 41,8 45,8 Förluster 10,4 10,9 10,8 11,7 12,0

Totalt: 142,5 143,9 143,3 146,7 150,5 Källa: Svensk Energi, Energiåret 2001.

Under de delar av året då det föreligger ett överskott i elproduktionen sjunker elpriset och el levereras till stora elpannor i fjärrvärmeverk och industrier som ersättning för annan värmeproduktion (vanligen oljebaserad). Före omregleringen av elmarknaden fördes statistik över dessa elleveranser. Efter årsskiftet 1995/1996 redovisas enbart elpannor i värmeverk i officiell statistik. Preliminärt användes här 1,6 TWh år 2001 jämfört med 2,3 TWh år 2000.

Elanvändningens utveckling sedan 1970 illustreras i figur B 4.1 nedan.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1970

1975

1980

1985

1990

1995

2000

År

TWh

Industri

Transporter

Bostäder, service m.m.

Fjärrvärme, raffinaderier

Distributionsförluster

Figur 1. Elanvändningens utveckling för olika användare, 1970–2000

Källa: Statistiska centralbyrån, EN 20 SM 0103.

Som framgår av figur 1, ökade elanvändningen inom industrin kraftigt under den långvariga högkonjunkturen mellan 1982 och 1989. Under lågkonjunkturen och strukturomvandlingen vid 1990talets början minskade sedan elanvändningen för att åter vända uppåt vid halvårsskiftet 1993. Denna uppgång fortsatte under år 2000.

Det är först under 2001 som industrins elanvändning åter börjat sjunka. År 2001 var elanvändningen ca 55,5 TWh, en minskning med 1,5 TWh jämfört med året innan. Huvudsakligen beror detta på lågkonjunktur för massa- och pappersindustrin, som minskade sin elförbrukning från 23,2 TWh år 2000 till 22,0 TWh år 2001. Som framgår av tabell 2 fortsatte denna minskning, och under perioden juni 2001 till maj 2002 användes 21,4 TWh inom massa- och pappersindustrin.

Tabell 2. Industrins elanvändning, TWh, per bransch, juni 2001–maj 2002

Bransch Årlig elanvändning

Järnmalmsgruvor 1,4 Andra gruvor m.m. 1,0 Livsmedel m.m. 2,6 Textil m.m. 0,4 Trävaru 2,1 Massa och papper 21,4 Grafisk 0,6 Petroleumprodukter m.m. 0,9 Baskemi 4,7 Övrig kemisk industri 0,8 Gummi och plastvaror 1,3 Jord och sten 1,2 Järn och stål 5,1 Andra metallverk och gjuterier 2,8 Metallvaruindustri 1,9 Maskinindustri 1,9 El- och optikprodukter 1,1 Transportmedel 2,6 Övrig tillverkning 0,6 Differenspost

1

2,3

Totalt: 56,6

1

Differensposten är en uppskattning av skillnaden mellan den årliga elstatistikens uppgifter för industri och industristatistikens uppgifter.

Källa: Industrins elanvändning juni 2001–maj 2002, SCB.

Till de elintensiva branscherna brukar räknas gruvor, massa och papper, stål och metall samt baskemiindustrin. Dessa branscher svarade för en elförbrukning på 36,5 TWh vilket utgör knappt 65 procent av industrins totala elförbrukning. 38 procent av förbrukningen sker inom massa- och pappersindustrin.

Elanvändning uppdelad på olika användningsområden

I Elpriser och svensk industri redovisade dåvarande Statens energiverk hur el användes inom svensk industri. Redogörelsen baserades på 1983 års anläggningsbestånd, men räknades upp till 1985 års nivå. Någon heltäckande studie av svensk industris elanvändning har därefter aldrig genomförts. I de fall då information om nuvarande elförbrukning inte funnits tillgänglig har denna studie till viss del använts i nedanstående kartläggning.

Även om dessa uppgifter är gamla kan de fortfarande ses som en approximation av hur industrins elanvändning fördelas på olika användningsområden. Denna bedömning grundar sig på att industristrukturen med avseende på elanvändning är ungefär densamma som på 1980-talet, med stora elintensiva industribranscher som gruvor, järn och stål, massa och papper samt baskemi som har bibehållit ungefär samma relativa betydelse under perioden.

När det gäller produktområden har däremot större förändringar inträffat. Vid mitten av 1980-talet hade t.ex. den kraftiga produktionsökningen av elkrävande termomekanisk massa till tidningspapper till stor del redan inträffat. Däremot var användningen av mer elsnål returpappersmassa (s.k. DIP-massa) till tidningspappersproduktion betydligt mindre än idag. Den ökade tidningspappersproduktionen (55 procent mellan år 1985 och 2001) står för en del av den ökade användningen av DIP-massa. Produktionen av mekanisk massa har ökat med 35 procent mellan åren 1985 och 2001. Detta har medfört en uppgång i elanvändningen. Även den årliga elanvändningen i massa- och pappersindustrin har ökat, från 17 TWh år 1985 till 21,4 TWh i dagsläget.

Produktionen i svenska gruvor var år 2001 i princip densamma som år 1985. Elanvändningen är också oförändrad, 2,4 TWh per år.

Produktionsvärdet i svenska järn- och stålverk inklusive ferrolegeringsindustrin har ökat med drygt 50 procent, från 33 miljarder kronor år 1985 till 50 miljarder kronor år 2001 (1991 års prisnivå). Den årliga elanvändningen har ökat med drygt 20 procent från 4,2 TWh år 1985 till 5,1 TWh i dagsläget. Produktionen av de mycket elintensiva ferrolegeringarna är, liksom elanvändningen, ungefär lika stor som år 1985. Ökad förädlingsgrad i ståltillverkningen är en förklaring till att produktionsvärdet här har ökat betydligt snabbare än elanvändningen. En högre andel höglegerat stål, eller ökad vidareförädling i valsverk etc. medför inte någon betydande elanvändning. Dessutom har tillverkning av masugns-

baserat handelsstål, som inte har så stor specifik elförbrukning, visat större ökningstakt än specialstål som görs i elkrävande elektrostålugnar.

Inom baskemiindustrin har anpassningar av produktionsmixen genomförts. Till exempel har produktionen av klor, som blekkemikalie i massa- och pappersindustrin, upphört. I stället har produktionen av andra blekkemikalier, som exempelvis väteperoxid och syrgas, ökat. I nuläget, liksom under 1985, uppgår den totala elanvändningen i denna bransch till knappt 5 TWh per år. Däremot har elanvändningen ökat i övrig kemisk-, plast- och gummiindustri (från 1,2 TWh år 1985 till 2,1 TWh per år idag).

Produktionsvärdet av icke-järnmetaller, framförallt aluminium, koppar, bly, zink, silver och guld samt i gjuterier har ökat med 44 procent; från 13,2 miljarder kronor år 1985 till 19,0 miljarder kronor år 2001 (1991 års prisnivå). Trots denna betydande produktionsökning är den årliga elanvändningen oförändrad, 2,8 TWh. De främsta anledningarna till detta är ökad energieffektivisering och ökad andel metallskrot. Nedsmältning av aluminiumskrot medför till exempel endast 5 procent elåtgång jämfört med tillverkning av primäraluminium från alumina.

De stora förändringar som inträffat inom telekommunikations- och läkemedelsindustrin sedan 1980-talet har inte nämnvärt påverkat industrins elanvändning eftersom dessa branscher har en mycket liten elanvändning i förhållande till sin totala omsättning.

Nedanstående tabell visar elanvändningen inom svensk industri, fördelad på olika användningsområden, under året 1985.

Tabell 3. Industrins elförbrukning fördelad på olika användningsområden, 1985

Användningsändamål % El i processer

Elektrolys 8,0 Smältning 7,1 Värmning/värmebehandling 2,9 Malning/raffinering 11,5 Övriga processer 7,5

Summa el i processer:

37,0

Övrig elanvändning

Pumpar och fläktar

27,3

Tryckluftsanläggningar 3,1 Kylanläggningar 1,3 Övriga motordrifter 16,6 Belysning 5,5

Summa övrig elanvändning:

53,8

Elpannor, lokalvärme

4,8

Småindustri m.m.

4,4

Totalt: 100,0 Källa: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7.

Statens energiverk bedömde att mindre än hälften av industrins elförbrukning ägde rum inom olika processer. Av dessa processer används elektrolys inom icke-järnmetallindustrin samt viss kemisk industri. El för smältning är en viktig process inom järn- och stål- samt icke-järnmetallindustrin. Malning och raffinering äger huvudsakligen rum inom massa- och pappersindustrin, vid tillverkning av mekanisk massa och slipmassa. El för värmning och värmebehandling används bland annat inom järn- och stålindustrin. Dessa processer belyses ytterligare i de följande branschgenomgångarna.

När det gäller övrig elanvändning hade pumpar och fläktar den enskilt största elförbrukningen inom industrin år 1985. Här svarade massa- och pappersindustrin för en betydande andel.

B 4.1.1 Gruvor m.m.

Icke-järnmalmsgruvor

Vid icke-järnmalmsgruvor spränger man bort malmen från dagbrotts- eller underjordsgruvor. Efter brytning transporteras malmen vidare till anrikningsverk. För att undvika transportkostnader förläggs anrikningsverken intill en gruva, eller i närheten av ett antal relativt närliggande gruvor.

I anrikningsverken mals malmen, som kan bestå av upp till 60 cm stora block, ned till vad som brukar benämnas en slurry. Detta görs i elkrävande kvarnar. I en senare flotationsprocess används kemiska processer som suger åt sig mineralerna. På detta sätt ökas mineralhalten. Resultatet efter torkning benämns slig, och säljs till smältverk i Sverige eller i andra länder.

Icke-järnmalmsgruvor med anrikningsverk använder tillsammans med mineralåtervinning omkring 1 TWh per år. Förutom malning i anrikningsverken, drar ventilation och pumpning av vatten ganska stora mängder elkraft. Ibland används också elpannor för uppvärmningsändamål.

Järnmalmsgruvor

Järnmalmsgruvorna har en årlig elanvändning av 1,4 TWh. Därtill tillkommer 0,2 TWh för tågtransporter och elförbrukning i utskeppningshamnarna. Totalt åtgår 1,6 TWh i produktionskedjan från gruva till båt.

Brytningen sker på allt större djup och gruvorna avsänkes med ca 20 meter per år.

Gruvbrytningen är alltmer automatiserad och utförs till största delen med eldrivna maskiner. Under tidigare perioder användes trycklufts- eller hydrauldrivna borrmaskiner och dieseldrivna lastmaskiner. Att brytningen sker på allt större djup innebär att elbehovet ökar för berguppfordring, vattenundanhållning och tillförsel av ventilationsluft. Samtidigt sker en kontinuerlig effektivisering bl.a. vad avser elanvändningen.

Efter brytningen transporteras berget med tåg eller truckar till krosstationer och uppfordras till dagytan med transportband och skipar (malmhissar). Verksamheten under jord svarar för 27 procent av den totala elförbrukningen vid gruvorna och ventilation och vattenuppfordring för 11 procent.

Malmen, tillsammans med ofyndigt berg, går nu till ett sovringsverk där det ofyndiga gråberget avskiljs med hjälp av magnetiska separatorer. I sovringverket förbrukas 5 procent av elenergin.

Därefter delas malmen upp i två ”strömmar”. Den del, 20 procent, som är fines (finfördelad styckemalm) säljs till stålverkens sinterverk där den används som råvara vid framställningen av sinter. I sinterverken tillsätts vissa tillsatsmedel och kol. Den produkt som lämnar sinterverken utgör en alternativ råvara till masugnarna.

Pelletsprocessen

Resterande 80 procent av malmen från sovringsverket går till anrikningsverken där malmen mals ned till en mycket fin fraktion för att möjliggöra borttagandet av föroreningar, såsom fosfor, och höja järnhalten. I anrikningsverket tillsätts olivin, dolomit, kalksten och kvartsit efter det att tillsatserna genomgått en malning. Den nya råvaran pumpas nu i slurryform till pelletsverken där bindemedel i form av bentonit och eller organiskt bindemedel tillsätts för att möjliggöra rullning till råkulor. Innan kulrullningen tas vattnet bort med stora pressluftsfilter.

Råkulorna överföres därefter till pelletsugnen där temperaturen uppgår till 1250 grader. Därvid omvandlas magnetiten (Fe

3

O

4

) i

råkulorna till hematit (Fe

2

O

3

) och energi frigörs. Den pellets som

lämnar ugnen är hård och kan transporteras till masugnarna där den utgör en färdig, skräddarsydd råvara med en Fe-halt på 66–67 procent.

I anriknings- och pelletsprocessen åtgår 60 procent av den elenergi som förbrukas vid gruvorna och absoluta merparten av kol och olja.

I anslutning till pelletsverken är avgaspannor installerade och en stor andel av värmen återförs till processen. En del spillvärme används för att värma upp ventilationsluften och lokaler samt försäljs till det kommunala fjärrvärmeverket.

Pelletsverk är en betydligt mer energieffektiv och miljövänlig process än sinterverk och i jämförelse med övriga världen, där råvaran oftast är hematit, är de pelletsverk som finns i Sverige, där råvaran är magnetit, också avsevärt mer energieffektiva. När magnetiten upphettas omvandlas den till hematit och energi frigörs. Behovet av att tillsätta kol och olja är därför mycket lägre i pelletsverken i Sverige, och utsläppen av CO

2

därmed också relativt

sett lägre.

Tabell 4. Elanvändning i järnmalmsgruvor1, fördelning i procent och GWh, 2001

Användningsändamål % GWh

Gruvverksamhet

6

84

Krossning/uppfordring 10 140 Gruvventilation 4 56 Vattenuppfordring 7 98 Sovringsverk 5 70 Anrikningsverk 35 490 Pelletsverk 22 308 Tryckluft 3 42 Förluster 3 42 Övrigt 5 70

Totalt: 100 1 400

1

Exklusive elförbrukning i hamnar och för tågtransporter.

Källa: LKAB.

Tabell 5 nedan återger elanvändningen i gruvindustrin, dvs. i både järn- och ickejärnmalmsgruvor, år 1985, enligt Statens energiverk.

Tabell 5. Gruvindustrins elanvändning i procent, 1985

Användningsändamål % El i processer

Malning 20 Torkning 1

Summa el i processer:

21

Övrig elanvändning

Pumpar och fläktar

17

Tryckluftsanläggningar 5 Övrig motordrift 49 Belysning 5

Summa övrig elanvändning:

76

Elpannor för lokaluppvärmning

3

Totalt: 100 Källa: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7.

Avslutningsvis kan påpekas att Energimyndigheten år 2002 beviljat stöd för uppförandet av en försöksanläggning för en ny process i gruvindustrin ”Indirekt kolpulvereldning för Grate Kiln kulsinter-

verk”. Grate Kiln-processen innebär kulsintring av järnmalm i en roterande trumma, så kallad rullugn.

Projektet är i första hand ett miljöprojekt med målet att minska emissionen av bland annat CO

2

genom minskad tillsats av kol.

Detta skall uppnås genom att man reducerar den totala tillförseln av kall luft i processen via minimering av transportluft för kolpulvret samt eliminering av kylluft till brännaren.

Idag används en brännare som tillför kol i processen. Kolet mals i en kvarn som samtidigt sprutar in det i en s.k. kiln (rullugn). I den indirekta kolpulvereldningen mals kolet först i en kvarn och lagras därefter i en silo varifrån det sprutas in i kiln. Skillnaden mellan direkt och indirekt kolpulvereldning är alltså att transportluft filtreras bort och att ett mellanlager för kolpulver tillförs. Processmässigt ligger skillnaden i minskad lufttillförsel via kolet till processen.

Genom införandet av kolpulverinjektion kalkyleras med en potentiell minskning av kolförbrukningen med 20 procent och en motsvarande minskning av koldioxidutsläppen (ca 44 000 ton per år). Man räknar också med att gruvindustrins erfarenheter skall kunna komma till nytta inom andra energikrävande industriprocesser, t.ex. inom cementindustrin, men även för koleldade fjärrvärmeverk.

B 4.1.2 Massa- och pappersindustrin

Massa och pappersindustrin är den bransch som svarar för den största energianvändningen i Sverige. Den svarar också för knappt 40 procent av den totala elanvändningen inom industrin och förbrukar drygt 21 TWh per år.

Den producerade massan används i papperstillverkningen. En över tiden allt större del av den svensktillverkade massan används i en integrerad papperstillverkning inom samma bruk. Massan pumpas då från massafabriken till pappersmaskinerna.

En del av den svenska massan transporteras dock fortfarande till andra pappersbruk, i Sverige eller i andra länder. Denna massa torkas först från ca 1 procent till ca 90 procent torrhalt. Torkmaskinerna förbrukar mycket värme (ångvärmebehovet för avsalumassa är ca 50 procent högre än för pumpmassa som går direkt till pappersproduktion – avser sulfatmassa). De pappersbruk som tar emot massan måste sedan i sin tur blanda ut massan med vatten på

olika sätt. Dessa processteg tillkommer jämfört med tillverkning i integrerade massa- och pappersbruk.

Den totala massaproduktionen var år 2001 11,0 miljoner ton, varav 3,7 miljoner ton såldes som avsalumassa. Pappersproduktionen uppgick samma år till 10,5 miljoner ton. Produktionen fördelad på olika produkter framgår av tabell 6 nedan.

Tabell 6. Produktion av massa och papper, miljoner ton, 2001

Massaproduktion Totalt Varav avsalu

Mekanisk 3,1 0,3 Halvkemisk 0,3 0,0 Sulfit 0,7 0,3 Blekt sulfat 4,9 3,0 Oblekt sulfta 2,1 0,1

Totalt:

11,0 3,7

Pappersproduktion

Tidningspapper 2,5 -Trähaltigt tryckpapper 1,2 -Träfritt tryckpapper 1,6 -Wellpapp och kartong 3,9 -Övrigt papper 1,3 -

Totalt: 10,5 -Källa: EME-Analys.

Trots att produktionskapaciteten ökat inom den svenska massa- och pappersindustrin sedan år 1960 har antalet tillverkande anläggningar minskat. Denna strukturomvandling framgår av tabell 7 nedan.

Tabell 7. Strukturomvandling inom svensk massa- och pappersindustri

1960

2001

Massa

Antal fabriker

127

45

Total kapacitet, miljoner ton

5,6

11,9

Papper

Antal fabriker

76

48

Total kapacitet, miljoner ton

2,3

11,2

Källa: EME-Analys.

Massatillverkning baserad på jungfrulig fiber inleds, oberoende av process, med avbarkning i stora svagt lutande roterande trummor. Därefter görs flis i huggmaskiner. Båda dessa processer medför en viss elåtgång. Därefter tillverkas massan med någon form av kemisk eller mekanisk metod.

Massa kan också tillverkas genom att använda returpapper. Det går dock inte att använda sådan returfiber mer än ett begränsat antal gånger. Därför måste det hela tiden tillföras jungfrulig fiber.

Sulfatmassa

Kemisk massa utgörs av sulfatmassa eller sulfitmassa. Sulfatmassaprocessen (produktionen av sulfatmassa uppgick år 2001 till 7,0 miljoner ton) har blivit allt vanligare, medan sulfitmassaprocessen numera har en mer underordnad roll inom svensk massa- och pappersindustri (produktionen av sulfitmassa uppgick år 2001 till 0,7 miljoner ton). Därför nöjer vi oss här med att beskriva sulfatmasseprocessen för kemiska massor.

Sulfatmassa framställs genom att vedflis kokas i ett tryckkärl med kemikalier som frilägger fibrerna. Massafabriken består av två processlinjer; fiberlinje och kemikalieåtervinningslinje. I fiberlinjen tillsätts vid sulfatmassaprocessen vitlut som kokvätska. Luten i massan efter sulfatkoket kallas svartlut eller returlut och tvättas ut ur massan. Efter tvättningen går massan till efterbehandlingar som silning, blekning och eventuell torkning.

Figur 2. Satsvis kokare av kemisk massa, fiberlinjen

Efter kokningen är massan färgad. Därför måste pappret ofta blekas till önskad ljushet. Förr användes klorgas, men numera har svenska massabruk av miljöskäl gått över till andra blekmetoder. Nu används istället t.ex. syrgas, klordioxid, natriumklorat eller ozon. Detta har medfört en stor omställning för underleverantörerna inom den svenska kemiska industrin.

I kemisk massatillverkning utnyttjas endast 45-60 procent av

Efter kokningen är massan färgad. Därför måste pappret ofta blekas till önskad ljushet. Förr användes klorgas, men numera har svenska massabruk av miljöskäl gått över till andra blekmetoder. Nu används i stället t.ex. syrgas, klordioxid, natriumklorat eller ozon. Detta har medfört en stor omställning för underleverantörerna inom den svenska kemiska industrin.

I kemisk massatillverkning utnyttjas endast 45–60 procent av vedråvaran till massa. Detta innebär att betydande delar av veden återstår i svartluten. Svartluten förs därför, av såväl miljöskäl som ekonomiska skäl, till återvinningsprocesser. I den svartlut som

Källa: Skogssverige, skogsnäringens portal på internet <http://www.skogssverige.se>

kommer från massatvätten finns lignin från ved och annan organisk substans. För att kunna använda svartluten som bränsle indunstas den till tjocklut genom kokning i flera steg med hjälp av ånga. Energin i tjockluten omvandlas till ånga i en sodapanna. Denna ånga är ca 450 grader Celsius och har ett tryck på ca 6 MPa.

Barrvedens extraktivämnen löses ut vid kokningen och finns kvar i svartluten som svartsåpa (sulfatsåpa). Svartsåpan flyter upp till ytan i lutcisternerna, skummas av och används till produktion av tallolja. Detta sker i hartskokeriet där såpan kokas med svavelsyra eller restlösning från klordioxidtillverkningen. Tallolja är råvara för tillverkning av tvättmedel, färger och fernissor. Ibland används den också som bränsle i mesaugnen (se nedan) i stället för olja.

Samtidigt bildar avgiven koldioxid, tillsammans med en del av natriumet i tjockluten, natriumkarbonat – soda – vilket givit sodapannan dess namn. Även natriumsulfid, som är en kokkemikalie, bildas. Natriumkarbonat, natriumsulfid och andra kemikalier rinner ut ur ugnens botten i form av smälta. Där upplöses smältan i så kallad svaglut från vitlutsberedningen och benämns då grönlut.

Grönluten går vidare till vitlutberedningen, som är sista processteget i återvinningssystemet. Natriumsulfiden i grönluten är den ena av de verksamma kokkemikalierna, och kan användas som den är, medan natriumkarbonat måste omvandlas till natriumhydroxid. Detta sker genom en rad processer, där bland annat bränd kalk görs i en mesaugn. En mesaugn är en roterugn som består av ett långt (upp till 135 m), svagt lutande rör. Mesan, som är en mellanprodukt i det komplexa återvinningssystemet, matas in i ugnens övre ända. I nedre ändan tillförs bränsle som kan vara olja, gas, tallolja, metanol eller biobränsle. Vid brännzonen är temperaturen ca 1 200 grader Celsius. Mesaugnen är en av de största förbrukarna av externa bränslen. Mesaugnen används också ofta som destruktionsugn för illaluktande gaser från kokeriet och indunstningen. Dessa gaser har ett visst bränslevärde, och minskar behovet av t.ex. olja.

Den insatsenergi som används vid framställning av kemisk massa i massa- och pappersindustrin går alltså till viss del åt för att bearbeta och separera olika kemiska beståndsdelar i veden och delvis åt för att kemiskt omvandla veden.

Figur 3. Vitlutberedning, kemikalieåtervinningslinje

Källa: Skogssverige, skogsnäringens portal på internet <http://www.skogssverige.se>

En modern sulfatmassafabrik är i stort sett självförsörjande på energi. Interna bränslen täcker mer än väl ångbehovet i massatillverkningen. Normalt används därför ingen olja för ångproduktion. Den enda oljeförbrukaren är mesaugnen, men där kan man ersätta det mesta av oljan med biobränsle. Olja behöver i stort sett bara användas vid starter efter driftsstopp.

I en sulfatmassafabrik uppstår t.o.m. ett ång- och värmeöverskott som kan användas i ett integrerat pappersbruk. Detta möjliggör också generering av mottryckskraft (se nedan) vilket förbättrar den totala energieffektiviteten. Värmeöverskottet kan också säljas till fjärrvärmesystem i omgivningen.

Papper som tillverkas med kemisk massa är t.ex. finpapper och mjukpapper, men även kartong.

Massa för tidningspappersproduktion m.m.

Jungfrulig massa

Termomekanisk massa (TMP-massa) utnyttjar nästan hela vedråvaran, men är å andra sidan betydligt mer elkrävande jämfört med kemisk massa. I denna process mals flisen ned till massa av eldrivna raffinörer, vilket är en mycket elkrävande process. Elenergin i motorn omvandlas till värme och stora mängder ånga utvecklas från fukten i flisen. Ångan används för att basa och förvärma flisen till ca 120 grader Celsius, och räcker också för att täcka delar av ångbehovet i eventuell senare pappersproduktion.

Figur 4. Tillverkning av mekanisk massa

Källa: Skogssverige, skogsnäringens portal på internet <http://www.skogssverige.se>

Mekanisk massa från färsk granved har en ljushet som i allmänhet räcker för tidningspapper. För många andra kvaliteter måste dock massan blekas.

Mekanisk massa som levereras som avsalumassa torkas i s.k. flingtorkar. Massan pressas, rivs fint och sugs in i en varm luftström till en serie av torktorn. Den torkade massan pressas till kakor som sedan staplas till balar.

Den energi som sätts in i framställning av mekanisk massa omvandlas alltså inte i någon betydande grad till kemisk energi i den färdiga produkten.

En variant av TMP-massa är s.k. kemitermomekansik massa (CTMP). Processen är något mer komplicerad än för TMP-massa och här tillförs natriumsulfit.

Mekanisk massa kan också produceras som s.k. slipmassa, en process som funnits i mer än 150 år. Här förs rundved med vatten mot en roterande slipsten.

Slipmassa används bland annat för tidningspapper, journalpapper och innerskikten i flerskiktskartong.

Termomekanisk massa, TMP, är starkare än slipmassa och har bättre egenskaper för användning i tidningspapper. Man har med TMP kunnat slopa eller kraftigt minska mängden dyrare kemisk ”armeringsmassa”. Kemitermomekanisk massa, CTMP, ger en stark och mjuk massa för många användningsområden, till exempel vätskekartong, tryck- och skrivpapper, mjukpapper och hygienpapper.

Returpappersmassa

I stället för att använda jungfrulig fiber går det att använda returpapper till s.k. DIP-massa för vissa produkter. Returfibrerna är dock inte lika starka och spänstiga som nya fibrer. Det går dock att använda returpapper 5-10 gånger vid produktion av tidningspapper.

Returpappret löses upp i vatten i en trågupplösare med knivförsedd rotor i botten. Där avskiljs skrot och grövre föroreningar. Reningen fortsätter sedan i ett försileri. För att lättare avlägsna tryckfärg späds massan ut till ca 1 procent och tillsätts olika kemikalier. Luft blåses in och finfördelas till blåsor i massan. Luftblåsorna fäster på färgpartiklarna så att de flyter upp till ytan som ett skum. Skummet leds bort och går sedan, tillsammans med annat avfall från processen, till förbränning.

Den avsvärtade massan slutrenas i ett eftersileri. Därefter pumpas den upp till en anläggning som tar bort vaxer, klister och andra plastiska ämnen. Massan avvattnas då i en press och värms upp med ånga till ca 100 grader Celsius. Eventuell blekning sker med väteperoxid.

Omkring 10–20 procent av returpappersmängden blir avfall som kan brännas upp. Dessa avfallsmängder räcker inte för att täcka ångbehovet i massa- och pappersproduktionen. Till skillnad från vid tillverkning av mekanisk massa, finns därför ett behov av att använda externa bränslen, t.ex. olja.

Papperstillverkning

Papper består av cellulosafibrer som bundits till varandra i ett nätverk så att de bildar ett ark. Många papperstyper innehåller också fyllnadsämnen av olika slag, t.ex. lera och krita.

I ett integrerat bruk transporteras massan direkt till papperstillverkningen. Annars blandas massan med vatten och mals på lämpligt sätt i den s.k. mäldberedningen. Mälden späds med ännu mer vatten från pappersmaskinen och sprutas ut på en ändlös, genomsläpplig plastduk (s.k. vira) för att fördelas jämnt. På viran rinner och sugs vattnet av och pappersarket börjar bildas (s.k. avvattning). Från viran förs arket in mellan roterande valsar, där ytterligare vatten pressas ut. Det vatten som återstår torkas sedan bort över en eller flera ångvärmda cylindrar. Den fuktiga luften värmeväxlas och värmeinnehållet tas till vara, t.ex. för varmvatten eller uppvärmning av lokaler.

Figur 5. Tillverkning av papper

Källa: Skogssverige, skogsnäringens portal på internet <http://www.skogssverige.se>

Mottrycksproduktion 4 av ånga/värme och el

Mottrycksanläggningar är en form av kraftvärmeverk som producerar både ånga (eller värme) och el. De ger en total verkningsgrad på uppemot 90 procent. Ångan efter turbinen används som processånga i massaproduktion och i förekommande fall även i integrerad pappersproduktion. Vid bruk som enbart säljer avsalu-

4 Förekommer i Sverige främst inom skogsindustrin, men även inom vissa andra branscher.

massa förekommer i stället försäljning av värme till intilliggande fjärrvärmesystem.

Mottrycksanläggningarna kan som bränsle använda tjocklut (sulfatmassa), dvs. den indunstade kokvätskan från den kemiska massa-processens fiberlinje, eller restprodukter från returpapper (DIP-massa). De kan även bland annat använda bark (sulfatmassa och mekanisk massa). Användandet av interna bränslen medför låga, ibland även negativa, rörliga bränslekostnader eftersom dessa bränslen måste tas om hand på ett eller annat sätt.

Merparten av mottrycksproduktionen av el i svensk industri sker inom massa- och pappersindustrin. Årligen produceras ca 4 TWh mottryckskraft (nästan 10 gånger produktionen av vindkraft). Huvuddelen av denna produktion sker inom produktionen av kemisk massa.

Omfattningen av produktionen av mottryckskraft beror på värmeunderlag och tryckförhållanden i fabrikerna, men också på förhållandet mellan el- och bränslepris. Höga oljepriser håller tillbaka produktionen av mottryckskraft och vice versa. Den möjliga elproduktionen med hänsyn till installerad effekt i pannor och turbiner samt värmeunderlag uppgick år 2000 till 5,3 TWh.

Normala temperatur- och tryckdata efter massa- och pappersindustrins ångpannor är 450 grader och 60 bar. Nyare anläggningar byggs med högre ångdata. Mottrycket är normalt 2–6 bar. Alfavärdet, dvs. förhållandet mellan el- och värmeproduktion, är ca 0,10. Turbiner finns i 35 av branschens ca 60 anläggningar och den sammanlagda installerade effekten är ca 850 MW. Allt mer ånga utnyttjas vid låga tryck- och temperaturnivåer i fabrikerna, t.ex. för torkning och för värmeleveranser till närliggande kommunala anläggningar. Ju större tryckfall i turbinen desto mer el kan produceras.

Jämfört med kondensproduktion, utnyttjas bränslet effektivare vid produktion av mottryckskraft. Därigenom blir utsläppen av koldioxid och andra ämnen lägre per energienhet. Industriell mottryckskraft är särskilt fördelaktig i detta avseende. Vidare är utnyttjningstiden i industrianläggningar betydligt längre än i kommunala mottryckskraftsanläggningar. Värme- och elbehovet är här relativt konstant över året. Den producerade elen används i stor utsträckning direkt vid anläggningen, vilket minimerar överföringsförlusterna. Dessutom har den industriella mottryckskraften stor betydelse för effektbalansen i det nordiska produktionssystemet. Det kan dock noteras att potentialen för att generera kommunal

mottryckskraft är störst5 under vinterhalvåret när det är kallt och elsystemet är som mest belastat.

Byggs ett helt nytt massa- och pappersbruk som baseras på kemisk massa skulle det vara möjligt att väsentligt öka självförsörjningsgraden av elenergi. Investeringskostnaderna är dock mycket höga, varför detta knappast skulle göras av enbart energikostnadsskäl.

Energianvändning

I det följande redovisas energi- och elförbrukningen i några olika typer av massa- och pappersproduktion. Dessa uppgifter är hämtade från Skogsindustriernas Energiförbrukning i massa- och pappersindustrin 2000. Siffrorna avser, då inget annat anges, genomsnitt för svenska bruk under år 2000.

Tabell 8 nedan ger en översikt över energiförbrukningen vid viss massa- och pappersproduktion. Detaljerad beskrivning av energiförbrukningen vid respektive produktionsprocess återfinns i efterföljande avsnitt.

Tabell 8. Energiförbrukning vid massa- och pappersproduktion, kWh per ton, år 2000

Massaproduktion Energiförbrukning

Sulfatmassa 650 Mekanisk massa 2 300 DIP-massa 300 Kemisk massa för finpapper 650

Källa: Skogsindustrierna.

Energiåtgång vid produktion av sulfatmassa

Vid tillverkning av blekt sulfatmassa vid ett integrerat massa- och pappersbruk ligger elenergiförbrukningen på ca 650 kWh/ton. Av detta producerades 200 kWh/ton i egna mottrycksanläggningar och ca 450 kWh/ton var köpt kraft. Av den egenproducerade energin producerades 140 kWh/ton (14 liter oljeekvivalenter som motsvarar ca 140 kWh) av interna bränslen, 40 kWh av olja och 30 kWh av

5 Beroende på att värmebehovet då är som störst.

andra externa bränslen. Verkningsgraden i mottrycksanläggningarna var år 2000 i genomsnitt 89 procent i dessa bruk.

Ånggenereringen gjordes med ca 3 900 kWh/ton svartlut i sodapannan. Dessutom användes ca 800 kWh/ton andra interna bränslen, framförallt i form av bark. Inga externa bränslen behövde användas år 2000. Detta täckte det totala ångbehovet i massatillverkningen (ca 2 800 kWh/ton) och gav dessutom ett överskott (på ca 1 900 kWh/ton) till papperstillverkningen.

För direkt bruk i bland annat mesaugn förbrukades ca 250 kWh/ton externa bränslen (t.ex. olja) och ca 150 kWh interna bränslen (t.ex. tallolja).

År 2000 producerades ca 1,7 miljoner ton blekt sulfatmassa i integrerade massa- och pappersbruk. Denna massa pumpas direkt till pappersproduktionen. En större produktion, 3,6 miljoner ton, producerades som avsalumassa. Torkning medför en högre energiförbrukning. Därför var alla energiförbrukningstal högre för avsalumassa jämfört med pumpmassa i integrerade bruk. Bränsleöverskottet, som i detta fall exempelvis kan användas för att sälja värme till intilliggande fjärrvärmesystem, var dock lägre (ca 600 kWh/ton).

Energiåtgång vid produktion av mekanisk massa

I ett integrerat massa- och pappersbruk som t.ex. tillverkar tidningspapper, är elförbrukningen för att producera ett ton termomekanisk massa ca 2 300 kWh. Av detta köptes år 2000 nästan allt, och endast 4 kWh/ton producerades i genomsnitt i egna mottrycksanläggningar.

Ångan tillverkades till viss del med egen bark (ca 450 kWh/ton), men framförallt genom att man tog tillvara genererad ånga vid raffinörerna (ca 850 kWh/ton). Av den genererade ångan behövdes endast ca 150 kWh/ton i tillverkningen av termomekanisk massa, medan ca 100 kWh/ton kunde gå till det senare pappersledet.

Inga bränslen behövde användas för direkt bruk i denna tillverkning.

År 2000 tillverkade de svenska bruken ca 2,5 miljoner ton termomekanisk massa som pumpades vidare till integrerad pappersproduktion.

Om den mekaniska massan i stället produceras för avsalu tillkommer bland annat torkning. Då måste externa bränslen i form av

t.ex. olja tillföras, och inget ångöverskott kan användas i papperstillverkningen. Egenproducerad mottryckskraft uppgick till ca 50 kWh/ton, dvs. högre än för motsvarande pumpmassa i integrerade bruk. Produktionen av termomekanisk avsalumassa var år 2000 0,1 miljoner ton.

Energiåtgång vid produktion av DIP-massa

Massaproduktion baserad på returpapper, s.k. DIP-massa, i ett integrerat tidningspappersbruk hade år 2000 en elförbrukning på ca 300 kWh/ton. Av detta kom i genomsnitt endast 5 kWh/ton från egen mottrycksproduktion.

Denna elförbrukning är 2 000 kWh/ton lägre än vid tillverkning av mekanisk massa. Typisk elförbrukning är vid:

  • uppslaggning och grovrening, 55 kWh/ton
  • silning och virvelrening, 85 kWh/ton
  • avsvärtning, 45 kWh/ton
  • varmdefibrering, 40 kWh/ton.

Dessutom tillkommer förbrukning för bland annat reningsanordningar.

Ångan producerades med interna bränslen (ca 150 kWh/ton i form av returpapper som inte kunde användas för massaproduktion, trycksvärta som tvättats bort etc.), olja (20 kWh/ton) samt andra externa bränslen (30 kWh/ton). Drygt hälften av den genererade ångan kunde användas till den integrerade papperstillverkningen och knappt hälften i tillverkningen av DIP-massa.

År 2000 producerade svenska bruk 1,5 miljoner ton DIP-massa som användes i senare papperstillverkning på bruken.

Energiåtgång vid tillverkning av finpapper

År 2000 producerade svenska bruk ca 1,8 miljoner ton finpapper. Vid tillverkning av finpapper, som är ett exempel på papper som baseras på kemisk massa, är elanvändningen ca 650 kWh/ton. Av detta tillverkades i genomsnitt ca 100 kWh/ton i egen mottrycksproduktion. Av den egenproducerade kraften baserades ca 40 kWh/ton på externa bränslen, varav hälften olja, och

ca 80 kWh på interna bränslen. Verkningsgraden i denna mottrycksproduktion var år 2000 i genomsnitt 90 procent.

Energiåtgång vid tillverkning av tidningspapper

Produktionen av tidningspapper uppvisar liknande energiförbrukningsmönster som finpapperstillverkningen. Den egenproducerade mottrycksproduktionen är dock lägre (ca 50 kWh/ton). Det uppstår inga returlutar i denna process, utan det enda interna bränslet är i stort sett bark. Mottrycksproduktion måste därför ske med dyrare externa bränslen. Endast ca 50 kWh/ton av ångan behövde genereras med olja och ca 250 kWh/ton med andra externa bränslen, medan 900 kWh/ton kunde täckas med ånga från raffinörerna och med interna bränslen. Behovet av mottrycksånga reduceras av att en stor del av ångbehovet kan täckas med ånga från raffinörerna.

Den svenska produktionen av tidningspapper uppgick år 2000 till 2,9 miljoner ton.

Ångproduktionen baserades på överskott från massaprocessen (ca 800 kWh/ton) och på inköp av externa bränslen (ca 400 kWh/ton olja och ca 500 kWh/ton övriga externa bränslen).

Elanvändning fördelad på olika användningsområden

En översikt av elanvändningen inom massa- och pappersindustrin, baserad på data från åren 1997–1999, återfinns i tabell 9 nedan. Data presenterades ursprungligen i rapporten Energianvändningen inom industrin (Emil 2), som gavs ut av Energimyndigheten och Naturvårdsverket i november 2000. Definitionen på processer och övrig verksamhet följer Statens energiverks indelning (1988).

Tabell 9. Massa- och pappersindustrins elanvändning, fördelning i procent och TWh

Användningsändmål %

TWh

El i processer

Malning, raffinering

29

5,8

Summa el i processer:

29

5,8

Övrig elanvändning

Pumpar och fläktar

47

9,5

Övriga motordrifter

16

3,2

Belysning 3

0,6

Summa övrig elanvändning:

66

13,3

Elpannor m.m.

5

1,0

Totalt: 100

20,1

Källa: Energianvändningen inom industrin (Emil 2), Energimyndigheten och

Naturvårdsverket, 2000.

Av tabellen ovan framgår att en stor del av elanvändningen, närmare 50 procent, gick till pumpar och fläktar med tyngdpunkt på pumpar för vätsketransport. Raffinering och malning utgjorde den näst största typen av förbrukning, en verksamhet som till stor del sker i tillverkning av mekanisk massa för bland annat tidningspappersproduktion. Produktionen av tidningspapper har ökat med ca 55 procent, och produktionen av mekanisk massa med ca 35 procent, mellan 1985 och 2001. Detta kan jämföras med den totala ökningen av produktion av papper och papp som var 51 procent under samma period, och den totala ökningen av massa, som var 21 procent under perioden. Således har tidningspapper, och framförallt mekanisk massa, uppvisat större ökningar än branschen i genomsnitt.

B 4.1.3 Stål

Stål är en legering med järn som basmaterial. I allt stål ingår halter av kol, kisel och mangan.

I många stål tillsätts också andra legeringsämnen, t.ex. krom, nickel, molybden och vanadin (vi återkommer till dessa s.k. ferrolegeringar i avsnitt 4.1.4). På så sätt skapas förutsättningar för att ge stålet vissa önskade egenskaper, exempelvis korrosionsbeständ-

ighet, hårdhet, slitstyrka och seghet. Tillsatserna är större i höglegerat stål som t.ex. rostfritt stål.

För att stålet skall vara formbart får kolhalten inte överstiga 2 procent. Kolhalten har en grundläggande betydelse för stålets egenskaper. Vid ökande kolhalt stiger t.ex. stålets hållfasthet, medan seghet och svetsbarhet sjunker. Halten av kol är inte avgörande för om stålet betecknas som legerat eller olegerat. Olegerat stål innehåller bara legeringarna kisel och mangan och är i stort sett synonymt med begreppen handelsstål och kolstål.

Tillverkning av stål

Masugnsbaserad ståltillverkning

I de malmbaserade stålverken används masugn – ett högt tegelinfodrat schakt. Där sker reduktion av malm (järnoxid – Fe

2

O

3

) till

järn genom att syret reduceras ur järnoxiderna med hjälp av koks.

Masugnen består av ett schakt, där man överst tillsätter (chargerar) pellets eller sinter och koks (i Sverige används numera enbart pellets). I nedre delen blåser man in luft genom s.k. formor. Luften är förvärmd till hög temperatur (> 1000 grader Celsius) med hjälp av mas- och koksugnsgas. Syret i luften förenar sig med kolet i koksen och bildar koloxid som strömmar uppåt och möter malmen och kokset som rör sig nedåt. Malmen reduceras och värms upp av den heta blandningen av kväve och koloxidgasen som därför förlorar huvuddelen av värmen innan den lämnar ugnen.

Ett flertal kemiska reaktioner, som kan sammanfattas med

följande reaktionsformel, sker i masugnen :

3Fe

2

O

3

+ 6C = 3CO

2

+ 3CO + 6Fe

Kvävet är alltså endast transportör av värme.

Förutom reduktion av järnoxid reduceras också andra metaller i processen. Koksen bär också upp masugnens beskickning, höjer kolhalten i järnet samt tillför energi som går in i slutprodukten.

Koks tillverkas i ett koksverk genom pyrolys, dvs. uppvärmning utan lufttillträde. Där koksas stenkolet så att vatten och flyktiga ämnen tas bort. Därvid avgår ca 25 procent av energin i form av kolväten till s.k. koksugnsgas, vars energiinnehåll kan tillvaratas internt i koksverk, masugn, stålverk eller valsverk. Koksugnsgasen

kan också säljas till externa kunder. I koksverket får koksen den hållfasthet som krävs i masugnen.

Det så kallade råjärnet från masugnen innehåller förutom järn också 3–4 procent kol och mindre halter av andra ämnen. Den höga kolhalten innebär att materialet är så sprött att det inte kan formas. Det mesta av kolet måste därför avlägsnas. Dessutom skall legeringsämnen av olika slag tillsättas för att de olika stålsorterna skall få önskade egenskaper.

Kolhalten reduceras genom färskning med syrgas i en konverter. Syrgasen, som tillförs genom en lans, reagerar med kolet i råjärnet och bildar koloxid och koldioxid. Den nödvändiga energin för temperaturhöjningen erhålls ur färskningsreaktionerna. Denna energi är så stor att det dessutom går att smälta skrot. Efter masugnsprocessen tillsätts i Sverige ca 20 procent skrot i de integrerade stålverken. Dessutom kvarstår en del koloxid (LD-gas eller konvertergas) vars energiinnehåll kan användas internt eller externt.

Masugnsgasen används för förvärmning av blästerluften i masugnen och för mottrycksproduktion av el och fjärrvärme.

I Sverige produceras masugnsbaserat stål på två orter med en sammanlagd produktion på drygt 3 miljoner ton. Denna produktion består enbart av låglegerat s.k. handelsstål.

Skrotbaserad ståltillverkning

I Sverige framställs också järn i helt skrotbaserade verk. Därvid används elkrävande ljusbågsugnar för smältning. Jämfört med vid masugnstillverkning sker här färre kemiska reaktioner.

Skrotet sorteras i olika klasser och stålverken använder en blandning av de skrotsorter som passar det stål som man vill tillverka. Så långt som möjligt används skrot som innehåller de önskade legeringsämnena för att minimera erforderlig tillsats av nya legeringsämnen.

I skänkugnen sker desoxidation, möjlighet att ytterligare rena stålet, justera legeringshalterna och ställa in rätt gjuttemperatur. Kalk används som slaggbildare och är nödvändigt för att rena smältan från framförallt svavel och fosfor.

Skrotbaserat stål produceras i Sverige på 11 orter. Sammanlagt tillverkas knappt 2 miljoner ton av olika kvalitet och med olika

legeringsinblandningar. Omkring 700 kWh åtgår här per ton producerat stål.

Processer efter ståltillverkning

Det smälta stålet gjuts till ämnen. Detta sker vanligen i s.k. stränggjutning, där en kontinuerligt framlöpande sträng kapas efter stelnandet. För vissa ändamål tillämpas dock fortfarande den äldre metoden att gjuta i en fast form (kokill). Produkten kallas då göt.

Stålets egenskaper kan, förutom med legeringstillsatser, förändras genom bland annat kylning, glödgning och härdning.

Ämnen eller göt förädlas vidare genom varmvalsning och eventuellt efterföljande kallbearbetning eller smidning. Kallvalsning kan exempelvis behövas vid tillverkning av tunn plåt. Kalldragning av varmvalsad tråd ger tunn tråd.

Gjutning används i första hand för att forma stora oregelbundna detaljer, som exempelvis motorblock.

Ståltillverkning baserad på järnsvamp

Järnsvamp tillverkas genom att man vid lägre temperaturer avlägsnar järnmalmens syre med hjälp av koloxid och vätgas framställd ur naturgas. I Sverige tillverkas järnsvamp endast av ett företag enligt en egen process. Denna produktion är uteslutande avsedd för den egna produktionen av högklassigt järnpulver. Företaget smälter också skrot i en elektrostålugn, vilket tillsammans med andra processer ger järnpulver. Detta järnpulver kan sedan kunderna pressa till vissa föremål. Metoden utgör därför ett alternativ till andra konventionella metoder.

Energianvändning

Ur energisynpunkt är de malmbaserade verken helt dominerande. Detta beror på att den koks som krävs som reduktions- och legeringsmedel inräknas i energibalansen.

Flertalet av de energikrävande processerna sker vid hög temperatur, oftast över 1000 grader Celsius. Detta kräver högvärdiga energibärare som olja, gas, kol eller el. Aska från biobränslen skulle

t.ex. medföra försämrad materialkvalitet eftersom förbränningen sker i de lokaler där det material som skall värmas också finns.

El används för motordrifter i exempelvis valsverken. Några stålverk har elpannor.

Elanvändning fördelad på olika användningsområden

Enligt rapporten Energianvändningen inom industrin (Emil 2), användes el på följande sätt i järn- och stålverken mellan åren 1997– 1999, se tabell 10 nedan. Definitionen på processer och övrig verksamhet följer i tabellen Statens energiverks indelning (se

Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7).

Tabell 10. Järn- och stålverkens elanvändning, fördelning i procent och TWh

Användningsändmål %

TWh

El i processer

Smältning 27

1,13

Värmning, värmebehandling

12

0,50

Ångproduktion 3

0,13

Summa el i processer:

42

1,76

Övrig elanvändning

Övriga motordrifter

58

2,49

Summa övrig elanvändning:

58

2,49

Totalt: 100

4,25

Källa: Energianvändningen inom industrin (Emil 2), Energimyndigheten och

Naturvårdsverket, 2000.

B 4.1.4 Järnlegeringar och icke-järnmetaller

Ferrolegeringar

Ferrolegeringar är legeringar av järn med t.ex. kisel, mangan eller krom i höga halter. Ferrolegeringar tillverkas i Sverige i elugnar med Söderbergselektroder med koks som reduktionsmedel. Tillverkningen uppgår till ca 25 000 ton ferrokisel som drar ca 0,2 TWh el, ca 60 000 ton högkolat ferrokrom (HCFeCr) som drar ca 0,2 TWh el samt ca 120 000 ton ferrokrom med lägre kromhalt (chargekrom) som kräver ca 0,4 TWh el.

Andra ferrrolegeringsprodukter är t.ex. ferromangan, ferronickel, ferromolybden, ferrotitan, ferrovolfram, ferrovanaldin och ferrofosfor. Dessa produkter tillverkas dock inte i Sverige.

Ferrokisel har en elkostnadsandel på ca 40 procent. Produkten används framförallt för att tillföra energi i ståltillverkningen, och inte för att kisel önskas som legering i stålet.

Den kemiska reduktionsprocessen framgår av följande formler: SiO

2

+ 2 C + energi

→ Si + 2 CO

FeO + C + energi

→ Fe + CO

Kvartsit (SiO

2

), som bland annat bryts i Dalsland, ger tillsammans

med kol (i koks) kisel och koloxid. I denna process krävs mycket elenergi (9 MWh per ton). Även kolet ger ett energibidrag (4 MWh per ton, som också inkluderar järnprocessen). Av den tillförda elenergin går 6–7 MWh per ton in i slutprodukterna och resten går bort som värme. Reduktionstemperaturerna måste ligga på 2 000– 2 200 grader Celsius.

Parallellt med denna process framställs järn av järnoxid, som kräver relativt lite energi (2 MWh per ton). Proportionen mellan järn och kisel är normalt 75 procent kiselhalt och 25 procent järnhalt. I vissa tillämpningar (t.ex. aluminiumindustrin) krävs en högre kiselhalt (t.ex. 99 procent), men detta medför mycket större förluster och därmed högre produktpriser varför det tillhör undantagen.

Ferrokromtillverkning i Sverige har en elkostnadsandel på ca 20 procent. Ferrokrom används för att framställa rostfritt stål.

Denna produkt tillverkas enligt följande formler:

Cr

2

O

3

+ 3 C + energi

→ 2 Cr + 3 CO

FeO + C + energi

→ Fe + CO

Kromoxid reduceras med kol från koks vilket ger rent krom och koloxid. Denna process kräver ungefär hälften så mycket elenergi och lika mycket kolenergi som vid tillverkning av ferrokisel. Även här måste reduktionstemperaturen vara 2 000–2 200 grader Celsius. Samma processer sker i tillverkning av ferrokrom med lägre kromhalt (chargekrom), men med en större andel järnoxid som reduceras till rent järn.

I praktiken kräver dessa processer elenergi. Vid en smältugn i världen används enbart kol som energikälla. Kolverkningsgraden

blir dock lägre än om kolet först skulle omvandlas till elenergi producerad i ett kolkondenskraftverk.

I tillverkningen av både ferrokisel och ferrokrom får slutprodukterna, bland annat kisel och krom, ett högre kemiskt energivärde än ingångsprodukterna. Den bildade koloxiden innehåller också ett energivärde. Detta tas om hand genom att tillsammans med syrgas bilda koldioxid enligt formeln nedan:

2 CO + O

2

→ 2CO

2

+ energi

Energin återvinns i Sverige i ett ångsystem som levererar ånga till intilliggande massa- och pappersbruk samt vissa delar till ett fjärrvärmesystem. 375 GWh säljs som ånga eller värme varje år, vilket utgör omkring hälften av elanvändningen. I andra länder produceras ibland el av energin som bildas då koloxid övergår till koldioxid.

Elanvändningen i ferrolegeringstillverkning år 1985 framgår av tabell 11 nedan från Elpriser och svensk industri. Att nedanstående andelstal helt överensstämmer med dagens situation bekräftas i rapporten Energianvändningen inom industrin (Emil 2), utgiven år 2000.

Enligt nämnda rapport går 0,69 TWh elenergi till smältningsprocesserna, medan 0,04 TWh används som hjälpkraft i ferrolegeringsverk.

Tabell 11. Ferrolegeringsindustrins elanvändning, fördelning i procent och TWh, 1985 respektive 2000

Användningsändmål %

TWh 1

El i processer

Smältning 93

0,69

Summa el i processer:

93

0,69

Övrig elanvändning

Pumpar, fläktar m.m.

7

0,04

Belysning -

-

Summa övrig elanvändning:

7

0,04

Totalt: 100

0,73

1 TWh enligt Energianvändningen inom industrin (Emil 2), Energimyndigheten och

Naturvårdsverket, 2000.

Källa: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7.

Smältning av icke-järnmetaller

Som framgår av tabell 12 nedan domineras branschens elanvändning av smältelektrolysprocessen. Denna process tillämpas vid framställning av primäraluminium, koppar och i mindre utsträckning silver. En möjlighet att minska elanvändningen är dock att andelen av omsmält skrot ökar.

I grova drag kan andelstalen för 1985 bedömas gälla även i dagsläget.

Tabell 12. Icke- järnverkens elanvändning, fördelning i procent, år 1985

Användningsändmål % El i processer

Smältelektrolys 60 Smältning 11 Värmning 8

Summa el i processer:

79

Övrig elanvändning

Pumpar, fläktar samt belysning

20

Summa övrig elanvändning:

20

Lokaluppvärmning 1

Totalt: 100 Källor: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7

Aluminiumtillverkning

Elektrolys är ett elektrokemiskt förlopp varvid utifrån tillförd elektrisk energi framkallar en kemisk reaktion. Processen är alltså endoterm (dvs. kräver insats av energi). Vid den negativa elektroden, katoden, sker en reduktion (t.ex. vätgasutveckling eller utfällning av en metall). Vid den positiva elektroden, anoden, sker en oxidation (t.ex. klorgas- eller syrgasutveckling).

Elektrolysprocessen vid aluminiumtillverkning framgår förenklat av följande kemiska formel:

2 Al

2

O

3

+ 3 C + Elenergi

→ 4 Al + 3 CO

2

Aluminiumoxiden (Al

2

O

3

) löses i ett saltbad vars temperatur är ca

980 grader Celsius. Elenergin, som ger dessa temperaturer, tillförs

som likström på t.ex. 250 V och 150 kA. (Detta sker genom likriktarstationer som också transformerar ned elenergin från ca 30 kV.) Anoden består av bland annat kol, som förbränns hela tiden. (Förutom koldioxid (CO

2

) bildas även andra föreningar

såsom t.ex. koloxid (CO) och svaveldioxid (SO

2

).) Av elektrolysen

sjunker aluminiumet till botten, mot katoden (en kolinfordrad stålplåtslåda i botten av varje ugn). En gång per dygn tappas varje ugn på den flytande metallen. Varje verk består av en lång rad ugnar.

Med bästa teknik tillverkas 1 ton aluminium med 1,9 ton aluminiumoxid, 13 300 kWh elenergi, 330 kg koks och 70 kg beck.

Av den tillförda elenergin i elektrolysprocessen åtgår i praktiken 90–94 procent till att bilda rent aluminium från aluminiumoxiden. Resten ger värme. Modernare ugnar ger något högre verkningsgrad än äldre.

Efter elektrolysprocessen gjuts aluminiumet, ofta efter tillsatser av olika legeringsämnen.

Drygt 5 procent av elförbrukningen går till andra ändamål än elektrolysprocessen, som t.ex. uppvärmning vid gjuteriet, rening, ventilation, belysning och allmän hjälpkraft. Totalt, kan sägas att cirka 10 procent av tillsatt energi används till lösnings- och uppvärmningsenergi av aluminiumsmältan.

Den mängd kemisk energi som finns lagrad i det producerade aluminiumet är cirka 20 kWh per kilo aluminium. Räknar man in både insatsen av elektrisk energi och insatsen av kol är den tillförda energin cirka 20 kWh per kilo aluminium. Det innebär att omkring 40 procent av energiinsatsen omvandlas till kemisk energi i den färdiga produkten.

Aluminiumtillverkning sker med kontinuerlig produktion, med enstaka korta planerade stopp för svetsning m.m. Varaktighetskurvan är extremt jämn, och uppvisar något högre effektbehov under ca 10 timmar på året och 0–50 procent lägre effektbehov under 100 timmar.

I svenska smältverk produceras ca 100 000 ton aluminium per år. Elkostnadsandelen är omkring 25 procent.

Tillverkning av andra icke-järnmetaller

Svenska malmer och metallskrot används för tillverkning av andra icke-järnmetaller, främst koppar. Smältmaterialen går till en elektrisk smältugn eller en flashugn. Därefter erhålls s.k. skärsten

med en kopparhalt på 50–70 procent att jämföra med sligens kopparhalt på 30 procent. Restprodukter i form av slagg sänds tillbaka till anrikningsverk för att metallinnehållet skall kunna tas tillvara. Skärstenen går till konvertrar där svavel förbränns och järn och andra föroreningar förslaggas. När kopparhalten nått 97 procent tappas råkopparn i skänkar och överförs till anodgjuteriet.

I anodugnen reduceras syret i kopparsmältan med hjälp av ammoniak varefter anodkoppar med ca 98 procent kopparhalt bildas. Denna koppar gjuts till anod.

I elektrolysverkets tankar raffineras anoder till ren koppar. Mellan varje anod placeras stålplåtar som katoder. Med hjälp av en kemisk lösning (elektrolyt) och elenergi löses anoderna upp och kopparjonerna vandrar över till katoderna. Övriga metaller hamnar i ett slam på botten av tankarna. Slammet pumpas till ädelmetallverket. Katoderna skiljs från stålplåtarna, tvättas och buntas. Elförbrukningen i denna elektrolys är ca 100 GWh per år.

I det s.k. fumingverket utvinns zinkklinker ur slaggen. Här används kol (drygt 400 GWh per år) för att reducera zinkoxid till zinkånga. Slutprodukten består av 70–75 procent zink, som exporteras.

Svenska malmer innehåller stora mängder svavel. Dessa tas till vara till 99 procent i svavelverket. I svavelverket tillverkas ren svavelsyra och svaveldioxid.

Blysliger smälts i en kaldougn och går sedan vidare till ett raffineringsverk, där det förädlas till ett högrent bly. Elektronikskrot smälts i en kaldougn till s.k. svartkoppar som går till konvertrar.

Slammet från kopparelektrolysverket innehåller guld, silver, selen, platina och palladium. Dessa metaller utvinns, bland annat med en kaldougn för ädelmetaller. Silver utvinns genom en högintensiv elektrolysprocess som dock har en betydligt lägre elförbrukning än kopparelektrolysen beroende på väsentligt lägre volymer.

Tillsammans med ett antal mindre gjuterier har denna tillverkning en elförbrukning på ca 1 TWh per år.

B 4.1.5 Kemiindustri

Mycket elintensiv kemisk basindustri

Tabell 13 nedan visar hur el användes (procent) för tillverkning av baskemiska produkter (SNI 2411–2413 baskemi, SNI 2414 organisk baskemi och SNI 2415–2417 basplast m.m.) år 1983 enligt

Elpriser och svensk industri. Tabellen visar också motsvarande elanvändning i TWh för år 2000.

Tabell 13. Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustrins elanvändning, fördelning i procent och TWh, 1985 och 2000

Användningsändmål %

TWh

El i processer

Elektrolys 46

2,02

Elsmältning 9

0,40

Värmning, värmebehandling

8

0,35

Summa el i processer:

63

2,77

Övrig elanvändning

Pumpar och fläktar

19

0,84

Tryckluftsanläggningar 16

0,70

Belysning 1

0,04

Summa övrig elanvändning:

36

1,58

Elpannor 1

0,04

Totalt: 100

4,4

Källa: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7, samt SCB.

Kloralkali och klorat framställs i elektrolysprocesser där elenergi utgör en oundgänglig komponent för att bygga upp slutproduktens energiinnehåll. Beroende på bland annat en mindre produktion av kloralkali är andelen el som används i dessa elektrolysprocesser numera mindre jämfört med förhållandena år 1983.

Kloralkali tillverkas industriellt genom elektrolys av en vattenlösning av koksalt (natriumklorid, NaCl). En metod är att använda en grafitanod och kvicksilverkatod. Under inverkan av det elektriska fältet vandrar kloridjonerna till anoden och bildar klorgas (Cl

2

), medan natriumjonerna vandrar till katoden, där bildat

natrium löser sig i kvicksilver till natriumamalgam. Om amalgamet får reagera med vatten (H

2

O) i ett separat kärl (utan något

elektiskt fält) erhålls vätgas (H

2

), och en lösning av natrium-

hydroxid. Slutresultatet blir att natriumklorid och vatten under inverkan av elenergi sönderdelas i klor, väte och natriumhydroxid.

2 NaCl + 2 H

2

O + elenergi

→ Cl

2

+ H

2

+ 2 NaOH

Andra tillverkningssätt är att använda membran- eller diafragmametoderna. Där reduceras vätet i vatten till vätgas vid katoden tillsammans med hydroxidjoner. Av de tre metoderna är membranmetoden den som medför lägst elförbrukning. Membranteknologin är den modernaste och mest miljövänliga av de tre, den tar betydligt mindre plats och kräver ingen hantering av kvicksilver.

I de kloralkali-anläggningar som finns i Sverige utgör elkostnaderna ca 40–50 procent av de totala produktionskostnaderna. Av elförbrukningen går omkring hälften in som ett högre energivärde i slutprodukterna. Det är dock nödvändigt att tillföra även den andra halvan elenergi.

Numera används inte längre klor som blekningsmedel i den nordiska massa- och pappersindustrin. utan klortillverkningen görs för andra tillverkningsområden, t.ex. tillverkning av PVC-plaster.

Klorat (NaClO

3

eller KClO

3

) tillverkas genom elektrolys av en

vattenlösning av koksalt. Tillverkningsvolymen uppgår till cirka 115 000 ton natriumklorat och 10 000 ton kaliumklorat. Processen för natriumklorat sker enligt följande kemiska formel:

NaCl + 3 H

2

O + elenergi

→ 3 H

2

+ NaClO

3

Vätgasen kan användas för interna ändamål, men kan också säljas. Kloratet kristalliseras till fast form genom avdunstning. Omkring hälften av den tillförda elenergin går åt till att få fram klorat, som har ett högre kemiskt energivärde än de ingående ämnena. Resten blir spillvärme, som delvis nyttiggörs.

Elkostnaderna svarar för omkring hälften av produktionskostnaderna.

Karbidtillverkning

Kalciumkarbid eller natriumkarbid framställs med en elektrotermisk process. Tillverkningen sker genom att kalksten bränns med koks till 1 000–1 200 grader Celsius och bildar bränd kalk (CaO) och koldioxid enligt följande formel:

CaCO

3

+ energi (koks)

→ CaO + CO

2

Koksen används sedan också som råvara till nästa process. Där bildar bränd kalk tillsammans med kol kalciumkarbid (CaC

2

) enligt

följande formel:

CaO + 3 C + elenergi

→ CaC

2

+ CO

Denna process är inte en elektrolysprocess, utan en reduktionsprocess. Elenergin tillsätts i en ljusbågsugn, och går till största delen till de kemiska slutprodukterna, som har ett högre kemiskt energivärde än de ingående ämnena.

Utnyttjningstiden ligger på drygt 8 600 timmar. Elenergin står idag för omkring 25 procent av de totala produktionskostnaderna i svensk karbidindustri.

Uppgifter om hur stor del av den insatta energin som omvandlas till kemisk energi i de färdiga produkterna, kalciumkarbid och koloxid, har inte gått att få fram. Enligt Kemikontorets skattning går dock mindre än 20 procent av den insatta energin åt för uppvärmning av de ingående råmaterialen, bränd kalk och kol.

Relativt elintensiv kemisk industri

Väteperoxid tillverkas av naturgas eller gasol (som ingående råvaror) alternativt med en process som utgår ifrån vätgas. Elenergi är nödvändigt för att bygga upp trycket i processen. Däremot kräver inte den kemiska processen någon större mängd energi. Elåtgången i denna tillverkning är ca 20 MW, eller ca 0,2 TWh.

Gastillverkning6 är också relativt elintensiv. Tillverkningen av industrigaser sker ofta genom att luft kyls ned till flytande form vid mycket låga temperaturer under tryck. Olika gaser erhålls sedan genom destillation vid olika temperaturer. Denna tillverkning kräver i princip insatsfaktorerna luft, el kapital och arbetskraft.

Eleffektbehovet ligger över 100 MW med lång utnyttjningstid, vilket ger en årlig elförbrukning på ca 1 TWh.

Till den relativt elintensiva industrin hör också oljeraffinaderierna7. Råolja destilleras så att olika oljeprodukter kan utvinnas vid olika temperaturer. Genom krackningsprocesser delas större oljeprodukter ned i mindre (t.ex. bensin), så att en högre andel hög-

6 Se avsnitt B4.2.5 för vidare beskrivning med betoning på bränsleanvändning. 7 Se avsnitt B4.2.8 för vidare beskrivning med betoning på bränsleanvändning.

prisprodukter kan utvinnas. Denna bransch förbrukar omkring 800 GWh el per år. I raffinaderierna finns vissa möjligheter till mottrycksproduktion (storleksordningen 0,1 TWh per år – att jämföra med mottryckskapaciteten inom massa- och pappersindustrin på drygt 5 TWh per år).

Petrokemikomplexet i Stenungsund

I Stenungsund har ett antal kemiska företag varit etablerade i många decennier. Företagen samverkar genom att köpa och sälja olika mellanprodukter av varandra. Företagens samverkan och samtliga produktionsflöden återges i figur 6 nedan.

Figur 6. Petrokemikomplexet i Stenungsund

Källa: Kemikontoret.

Luft används för syr- och kvävgasproduktion. Nafta, etan, propan och butan används som råvara i en krackeranläggning. Krackeranläggningen producerar eten, bränngas, vätgas och propen. Eten tas dessutom in vid en importterminal. Detta utgör tillsammans med el (ca 0,5 TWh per år) och vatten råvarorna till krackeranläggningen.

Polyeten tillverkas av eten, bränngas från krackeranläggningen samt omkring 0,5 TWh elenergi.

Polyvinylklorid tillverkas av bränngas och eten från angränsande företag. Dessutom behövs klorgas, som delvis tillverkas i anläggningen och även köps från en fabrik i regionen. Elåtgången är omkring 0,5 TWh, varav merparten går åt vid klortillverkningen. Klortillverkningen medför en vätgasproduktion som säljs till krackeranläggningen.

Bland annat eten och bränngas används vid tillverkning av aminer och tensider.

Eten, vätgas, propen och bränngas används vid tillverkning av oxoalkoholer.

Elkostnadsandelen varierar kraftigt, och är högst i klortillverkningen men är mycket låg i vissa andra verksamheter inom kemikomplexet. Totalt uppgår elförbrukningen till ca 2 TWh per år.

B 4.1.6 Verkstadsindustri 8

Verkstadsindustrin omfattar företag inom bl.a. data, IT, elenergi, telekommunikation och elektronik, industrimaskiner, instrument och optik, samt bil och transportmedelsindustri.

Inom verkstadsindustrin finns både några stora internationella koncerner och en mängd små till medelstora företag.

Trots att den svenska verkstadsindustrin inte räknas till energiintensiv industri, använder den totalt sett betydande mängder energi, i synnerhet elenergi. Verkstadsindustrin är också en stor förbrukare av fjärrvärme. Under år 2000 förbrukade man ca 1 400 GWh fjärrvärme, vilket motsvarar knappt hälften av den totala svenska industrins fjärrvämeanvändning.

Verkstadsindustrins energiförbrukning, totalt 12 TWh, fördelat på energislag år 2000 framgår av figur 7.

8 Avsnittet bygger på Energianvändning i industrin, En faktarapport inom IVA-projektet

Energiframsyn Sverige i Europa, 2002.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70%

El FjärrvärmeEo 1 Eo 2-5 Gasol Koks Naturgas Bio-o

avfallsbränslen

Figur 7. Verkstadsindustrins energiförbrukning, procent per energislag, år 2000

Källa: IVA-projektet Energiframsyn Sverige i Europa, 2002.

Som framgår av figuren, utgörs 69 procent av verkstadsindustrins energiförbrukning av elenergi, medan fjärrvärme står för 13 procent, eldningsolja 1 för 7 procent, eldningsolja 2–5, liksom gasol, för 4 procent vardera. Koks, naturgas samt bio- och avfallsbränslen svarar vardera för 1 procent av förbrukningen.

B 4.2 Bränsleanvändning

9

Syftet med följande avsnitt är att uppdatera den kartläggning av bränsleanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser som Energiskatteutredningen gjorde 1994 (SOU 1994:85). Avsnittet innehåller dessutom översiktliga beskrivningar av hur energi10 används i vissa industriella processer. Det gäller dels enhetsprocesser, exempelvis uppvärmning, som används i många industrier, dels tillverkningsprocesser som är specifika för en viss typ av tillverkning.

9 Avsnittet bygger på en rapport från Tentum, samt på kommitténs kontakter med svenska branschorganisationer och enskilda företag. 10 Begreppet energi definieras i denna bilagas appendix. Här ingår även en genomgång av vissa energivaror och deras användningsområden.

Det främsta syftet är att komma fram till i vilka processer som den insatta energin omvandlas till kemisk energi och i vilka den insatta energin omvandlas till värmeenergi och därmed ”förbrukas”, samt att ge en grov bild av hur stor del av produktionskostnaderna som utgörs av energikostnad.

Flera av de processer som avhandlas nedan förbrukar både el och bränslen. Till skillnad från avsnitt B4.1, som koncentrerades på elanvändningen, fokuserar detta avsnitt på bränsleanvändningen i vissa industriella processer.

De olika industriella tillverkningsprocesser som beskrivits i denna bilaga kan delas in på följande sätt:

Processer där en stor del av insatsenergin omvandlas till kemisk energi i den producerade varan:

  • järn, aluminium och andra metaller och metallegeringar
  • kalciumkarbid
  • industrigaser som vätgas och acetylen
  • oljeprodukter
  • koks
  • bränd kalk
  • cement
  • ånga

Till denna grupp kan man också lägga produktion av elektrisk energi, men här omvandlas inte energin i det insatta bränslet till kemisk energi utan till elektrisk energi i den producerade ”varan”. Gemensamt för dessa processer är att de försiggår vid hög temperatur. En del av energiinsatsen går åt för att höja temperaturen hos råmaterialet.

I flera av processerna i denna grupp, inklusive produktion av elektrisk energi, omvandlas dock mindre än 50 procent av insatt energi till energi i den tillverkade produkten.

Processer där ingen eller en liten del av den insatta energin omvandlas till kemisk energi i den färdiga produkten:

Process/industribransch Insatt energi

uppvärmning el, bränslen materialbearbetning, sammansättning el, bränslen pumpar el fläktar el belysning el tillverkning av mekanisk massa el tillverkning av elektrostål el

B 4.2.1 Framställning av järn och stål

Tillverkning av järn är historiskt sett en av de tidigaste industriella tillämpningarna av en kemisk omvandlingsprocess.11 Masugnsprocessen är en metallurgisk reduktionsprocess. Totalt går det åt cirka 0,5 ton rent (elementärt) kol per producerat ton järn. Detta är också så mycket kol och koks som i praktiken går åt i en modern masugn. Runt 40 procent av den insatta mängden energi i processen omvandlas till kemisk energi i den färdiga produkten (järn).

Produkten är råjärn som till ca 95 procent består av rent järn. Det bearbetas vidare till stål av olika sorter genom borttagning av vissa oönskade ämnen i råjärnet och genom tillsats av andra ämnen. Det är i råjärnframställningen som den största energiinsatsen sker.

En annan viktig järnråvara är skrot. Detta smältes i elektriska ugnar, s.k. ljusbågsugnar. För såväl malmbaserat som skrotbaserat stål sker numera en slutjustering av stålets kemiska analys i en efterbehandling i skänk efter stålugnen.

I ett stålverk bearbetas stålet ytterligare för att få fram produkter med lämpliga egenskaper. Stålämnen valsas sedan till plåt och andra lämpliga former. För denna del av tillverkningen åtgår omkring 300 kWh elenergi per ton stål.

Bränslen används också för att upphetta stålämnena före valsning och för andra ändamål i stålverk. Denna del av insatsenergin omvandlas inte i någon större grad till kemisk energi i det färdiga stålet. Den enda process där stålet får sin kemiska energi är i stort sett när malmen omvandlas till järn i masugnen.

11 För processbeskrivningar, se B 4.1.3 samt appendix till kapitel 5.

I ett elektrostålverk återanvänder man stålskrot för att producera nytt stål. Inte heller insatsenergin i form av elenergi omvandlas till kemisk energi i det färdiga stålet.

På liknande sätt som järn framställs också nickel, kobolt och zink genom reduktion. Vid reduktion av såväl järn som andra metaller kan väte användas i stället för kol för att ta bort syret från malmen. Även elektrolys och andra processer används för tillverkning av dessa metaller.

När det gäller ståltillverkning är det i stort sett bara i masugnsprocessen som insatsenergin (kolet) omvandlas till kemisk energi i den färdiga produkten.

B 4.2.2 Framställning av bly genom återvinning ur förbrukade

blyackumulatorer

Bly återvinns ur förbrukade blyackumulatorer samt visst annat högvärdigt blyskrot. Processen baseras på smältning och reduktion av blyråvaran i en schaktugn. Batterierna smälts hela efter tömning av batterisyra, dvs. även plasthöljet och plastseparatorerna ingår i den s.k. ugnschargen12 tillsammans med slagg, slaggbindare, diverse returer från blyraffineringen och koks.

Koks tillsätts alltså vid smältning av blyråvaran. Koksens roll i detta fall liknar koksens roll vid framställning av råjärn genom en reduktionsprocess i en masugn. Koksen används för smältning, reduktion av blyoxid till bly samt ger stabilitet åt chargen i smältzonen.

Koks är en nödvändig metallurgisk råvara i processen och kan inte ersättas med något annat reduktionsmedel. Tillsatsen av koks sker i en integrerad process, där det är omöjligt att särskilja hur stora andelar av kokstillsatsen som går åt till de olika stegen i processen.

B 4.2.3 Framställning av bränd kalk

Tillverkning av bränd kalk är en av de äldsta industriprocesserna och kan spåras tillbaka ända till det antika Egypten. Bränd kalk användes för att tillverka murbruk. Även idag är det en betydande industri. Förutom för murbruk används bränd kalk vid ståltill-

12 Charge betecknar råvara i kemisk eller metallurgisk process.

verkning, vid sockertillverkning, i pappersindustrin (som ett delsteg i pappersmasseprocessen), och i kalciumkarbidprocessen.

Tillverkning av bränd kalk sker genom att kalksten (CaCO

3

=kalciumkarbonat) upphettas till drygt 800 grader Celsius

i en ugn där kalksten sönderdelas i bränd kalk (CaO) och koldioxid (CO

2

) enligt reaktionsformeln

2

3

värme

CO CaO CaCO

+ → +

Processen är endoterm, dvs. det fordras externt tillförd värmeenergi för att hålla processen igång. Värmeenergin tillförs genom eldning med bränsle, vanligtvis kol eller olja.

Processen kan användas för att illustrera att insats av värmeenergi kan ha två skilda syften i en kemisk process.

Sönderdelningen av kalciumkarbonat sker endast om temperaturen överstiger 800 grader Celsius. Ändamålet med en del av tillförseln av värme till processen är därför att uppvärma kalkstenen till denna temperatur. När temperaturen väl har nåtts är ändamålet med ytterligare tillförsel av värmeenergi att underhålla den kemiska processen, dvs. att sönderdela kalkstenen i sina två beståndsdelar bränd kalk (CaO) och koldioxid (CO

2

). Denna ytterligare tillförsel

av värme sker utan att temperaturen höjs, dvs. utan att det sker någon uppvärmning.

Den värmeenergi som tillförts initialt för att höja temperaturen kan till viss del återvinnas i samband med att den heta brända kalken och den heta koldioxiden som bildas används för att förvärma den nya kalksten som går in i ugnen.

Den värmeenergi som går åt för att underhålla processen där kalkstenen sönderdelas lagras som kemisk energi i den producerade brända kalken. Detta exempel visar att det är viktigt att skilja på begreppen uppvärmning och värmetillförsel. Med uppvärmning menas att temperaturen hos ett material höjs. Uppvärmning av ett föremål kan ske genom att tillföra värmeenergi. Det sker exempelvis i en hetvattenpanna genom att man låter de heta rökgaserna vid förbränning uppvärma vatten. Tillförsel av värmeenergi till ett material leder emellertid inte i alla sammanhang till att temperaturen hos materialet höjs. I stället omvandlas den tillförda värmeenergin till kemisk energi i materialet. Detta är exempelvis fallet vid tillverkning av bränd kalk. Värmeenergi tillförs kalkstenen men temperaturen blir inte högre än 800 grader Celsius. Vid denna temperatur sönderdelas kalkstenen kemiskt. Den ytterligare värmeenergi

som tillförs när denna temperatur nåtts lagras som kemisk energi i den brända kalken.

Hur stor del av energin i det insatta bränslet som går till uppvärmning av kalkstenen beror av vilken princip beräkningen görs efter och på vilken teknik som används. Det kan röra sig om 15– 30 procent om man tar hänsyn till värmeåtervinningen.

Vid tillverkning av bränd kalk går den största delen, uppskattningsvis runt 40–60 procent, av den värmeenergi som tillförs processen till den kemiska omvandlingsprocessen och lagras som kemisk energi i den brända kalken. Den del av den insatta energin som åtgår för att uppvärma kalkstenen år svår att beräkna, eftersom denna uppvärmning till viss del sker genom att man återvinner värmen från den heta brända kalken. Hur stor denna värmeåtervinning är skiljer sig från anläggning till anläggning.

B 4.2.4 Framställning av cement

Processen för tillverkning av cement är till viss del densamma som för tillverkning av kalk. Råmaterialet utgörs främst av kalksten, lera och sand. Den producerade cementen utgörs av kemiska föreningar av kalcium, syre, kisel, aluminium och järn. Den kemiska omvandlingen fordrar insats av värmeenergi, vilken vanligtvis sker genom förbränning av kol. Även här har insatsen av värmeenergi två ändamål, dels att höja temperaturen hos råmaterialet så att den kemiska processen startar, dels att underhålla den kemiska processen där de ingående kemiska beståndsdelarna omvandlas till cement. Den största delen av värmetillförseln går åt för att underhålla den kemiska omvandlingsprocessen.

Det går åt ungefär 0,1 ton kol per ton producerad cement. Ur värmebalansberäkning av nu gällande process inom cementindustrin i Sverige framkommer, enligt Kemikontoret, att ca 50 procent av kolets energi omvandlas till kemisk energi i cementen.

Eftersom råmaterialet förvärms genom att utnyttja värmen hos den heta rökgasen och den färdiga cementklinkern är det svårt att beräkna hur stor del av den insatta energin som går till uppvärmning. Det rör sig dock om väsentligt mindre än 20 procent.

B 4.2.5 Framställning av industrigaser

Tillverkning av industrigaser som vätgas, syrgas, kvävgas och acetylen är en viktig del av den kemiska industrin. Vätgas och syrgas kan tillverkas med elektrolys.

När det gäller vätgas sker emellertid tillverkningen till största delen med naturgas (metan=CH

4

) eller gasol som råmaterial.

Processen, ångreformering, går till så att naturgasen upphettas med vattenånga så att metanmolekylerna och vattenmolekylerna slås sönder och kombineras till väte (H

2

) och koldioxid (CO

2

).

Processen är endoterm, dvs. den fordrar insats av värmeenergi. Både denna process och elektrolytiska processer innebär en kemisk omvandling av de ingående råmaterialen.

En del av den energi som sätts in i dessa processer omvandlas till kemisk energi i de gaser som produceras.

När det gäller frågan hur stor del av den insatta energin som går åt för att upphetta råmaterialet så att den kemiska processen äger rum, saknas tillgängliga uppgifter.

Produktion av syrgas och kvävgas sker som regel inte genom en kemisk process. I stället sker produktionen via syrgasen och kvävgasen i luften genom att man komprimerar och kyler luften till en vätska så att syrgas och kvävgas kan separeras genom s.k. fraktionerad destillation. Denna process innebär inte en kemisk omvandling utan är en separering av två gasformiga ämnen som finns naturligt i råmaterialet, luften. Den kemiska sammansättningen av det ingående ämnet (luft) är densamma som den kemiska sammansättningen hos de utgående ämnena, syrgas och kvävgas13.

Syrgastillverkning är ett exempel på att en viss produkt både kan tillverkas genom en kemisk omvandling, vid elektrolytisk omvandling av vatten, och genom en separationsprocess utan kemisk omvandling, vid tillverkning från luft.

B 4.2.6 Framställning av väteperoxid

Väteperoxid framställs med utgångspunkt från vätgas, som erhålls till följd av sönderdelning (spaltning) av naturgas eller gasol. Sönderdelningen sker vid hög temperatur i tuber i ett slag av krackugn (vätgasreformer). I två steg, i en exoterm och en endo-

13 Det föreligger en viss, liten, skillnad i den kemiska energin hos luft (en blandning av syrgas och kvävgas) och samma mängd ren syrgas och ren kvävgas.

term reaktion, sker sönderdelningen till vätgas och koldioxid. Det är i tuberna som själva förändringsprocessen – som resulterar i vätgas – äger rum. Det bränsle som tillsätts i tuberna går i allt väsentligt åt till den egentliga framställningen av vätgas. Endast en smärre mängd av bränslet alstrar värme.

B 4.2.7 Framställning av alkohol

Alkohol, etanol, framställs från växter. Detta sker genom att växtsockret omvandlas till etanol blandad med vatten och koldioxid. I processen bildas värme. Denna process är alltså exoterm. Koncentrerad alkohol produceras genom att vattnet och etanolen separeras genom destillation. Denna process är endoterm och en del av den energi som går åt vid destillationen omvandlas till kemisk energi i etanolen. Detta är emellertid en liten del av den totala energi som sätts in i produktion av etanol.

B 4.2.8 Framställning av oljeprodukter

Med oljeprodukter menas ämnen som tillverkas av råolja. Råolja består till allra största delen av olika typer av kolväten, dvs. molekyler av kol- och väteatomer. Ofta innehåller råolja också icke önskvärda ämnen såsom till exempel svavelföreningar som avskiljs och används som råvara i den kemiska industrin. Råolja från olika delar av världen har olika sammansättning. Valet av råolja har därför stor betydelse beroende på vad som skall framställas bränslen, smörjolja eller asfalt. I regel produceras bränslen, smörjolja och asfalt vid olika raffinaderier. Råolja används som råvara vid produktion av olika bränslen, plaster och ett stort antal andra kemiska produkter. Produktionen sker i oljeraffinaderier och i petrokemisk14 industri. Det gäller att ur råolja producera bensin, diesel, lätta eldningsoljor, tunga eldningsoljor etc. i proportioner som motsvarar marknadens krav. Flera olika processer används.

Processerna syftar till att ur de kolväten som ingår i råoljan framställa ämnen som har lämpliga egenskaper som bränslen, t.ex. bensin, lätt eldningsolja och tung eldningsolja. Vid raffinaderier kan också råvara för den petrokemiska industrin produceras.

14 Se avsnitt B 4.1.5.

Råvaran vidareförädlas till olika ämnen (plaster) lämpade som konstruktionsmaterial.

De olika beståndsdelarna i råolja används på två olika sätt i ett oljeraffinaderi. Den allra största delen används som råvara för de oljeprodukter som raffinaderiet levererar. Den andra typen av användning består i att en del av den gas som separeras vid raffineringsprocessen samt tung eldningsolja används som bränsle för att omvandlas till värmeenergi, exempelvis för att hetta upp och förånga råolja i destillationsprocesserna.

Framställningen av oljeprodukter i ett oljeraffinaderi kan å sin sida uppdelas i två typer. Den första, destillation, innebär att man separerar ut olika typer av kolväten som finns naturligt i råoljan i fraktioner. Dessa är bland andra propan (gasol), bensin, nafta, fotogen, dieselolja, lätta eldningsoljor, tunga eldningsoljor, smörjoljor och asfalt. Destillationen innebär inte att man skapar nya kemiska ämnen utan att man sorterar ut de olika beståndsdelarna i råoljan.

Den andra typen är omvandlingsprocesser. Denna förädling sker i så kallade uppgraderingsanläggningar. Eftersom bensin och andra kolväten med mindre molekyler ofta är mer värdefulla på marknaden omvandlar man en del av de tyngre fraktionerna, som man får vid destillation av råoljan, till bensin och dieselolja. Det sker bland annat genom krackning, som innebär att man slår sönder de större kolvätemolekylerna i mindre molekyler. Krackning kräver insats av energi, vilket främst sker genom att man eldar raffinaderigas eller tung eldningsolja.

För att få fram kolväten med lämpliga egenskaper, exempelvis för bensin, använder man väte som får reagera med de kolväten man får fram genom destillationen. Det sker till exempel vid hydrokrackning. Insats av väte görs också i processer för att ta bort oönskade ämnen såsom svavelföreningar.

En del av de lätta produkterna från separations- och från omvandlingsprocesserna används sedan för omvandling till olika former av plastmaterial i petrokemisk industri.

En stor del av de bränslen som förbränns i raffinaderier och kemisk industri går åt i omvandlingsprocesser. Det innebär att den kemiska energin i de förbrända bränslena omvandlas till kemisk energi i de producerade bränslena.

För drift av pumpar i raffinaderier åtgår elektrisk energi. Denna energi går emellertid förlorad och återuppstår alltså inte som kemisk energi i de produkter som framställs.

Svenska raffinaderier levererar i vissa fall spillvärme till fjärrvärmeverk. I Göteborg levererar t.ex. två raffinaderier spillvärme som täcker en tredjedel av stadens fjärrvärmebehov. Till viss del omvandlas alltså en del av den kemiska energin i de bränslen som förbränns i raffinaderier till hetvatten för fjärrvärmedistribution.

Hur stor del av energin i de bränslen som förbränns och den elektriska energi som används i oljeraffinaderier som omvandlas till kemisk energi i de färdiga oljeprodukterna finns inga uppgifter om. På grund av att det sker så många kemiska processer i ett oljeraffinaderi och så många olika produkter tillverkas är det vanskligt att göra sådana beräkningar.

Svenska Petroleum Institutet (SPI) poängterar att det som hänt under de snart tio år som gått sedan Energiskatteutredningen (SOU 1994:85) påbörjade sitt arbete, är att utvecklandet av miljöklassade motorbränslen fortgått samt att mer restriktiva miljökrav avseende utsläpp till luft och vatten från raffinaderiverksamheter tillkommit. Som bränsle i raffinaderiernas ångpannor och ugnar används raffinaderigas, som härrör från raffinaderiernas olika processer och består av butan, propan, etan, metan och vätgas. Även eldningsolja används som raffinaderibränsle. Ökade miljökrav har medfört att mängden olja minskat och ersatts med gas (främst raffinaderigas)15.

Raffinaderiets utformning, tillsammans med de råoljekvaliteter som processas är av avgörande betydelse för energiförbrukningen. Allmänt kan sägas som en approximation att för ett enkelt raffinaderi (raffinaderi utan krackerenheter) förbrukas i volym ca 2,5 procent lätt råolja och ca 3 procent tjock råolja i processen.

Motsvarande förbrukningstal för ett mer komplext raffinaderi (raffinaderi med krackerenheter) är ca 4,5 procent lätt råolja och ca 5 procent tjock råolja. Energiförbrukningen genom uppvärmning syftar till att starta en fysikalisk separation (destillation) eller en kemisk (biologisk) process, till exempel avsvavling, refomering, avaromatisering eller krackning (sönderdelning). I syfte att klara tillståndskraven för utsläpp finns även exempel på att naturgas används som processbränsle. Användningen av bränslen för andra uppvärmningsändamål och som drivmedel är dock av marginell betydelse i sammanhanget.

15 Trots att denna industrigren är befriad från koldioxidskatt genom mineraloljedirektivet, har Sveriges raffinaderier genomgått en kraftig energieffektivisering. Från 1976 till 2001 har raffinaderierna minskat sitt energiindex till hälften.

B 4.2.9 Framställning av koks

Koks används främst i masugn för järnframställning. Koks framställs från kol genom upphettning, varvid en del gaser och vätskor drivs ut ur kolet. På det sättet får man fram en produkt som, jämfört med vanligt kol, är mer lämpad som reduktionsmedel vid järn- och annan metallframställning. En del av gaserna är brännbara och används som bränslen.

Den kemiska processen är komplicerad. Större delen av den kemiska energin hos det ingående kolet finns kvar som kemisk energi hos den utgående koksen och hos gaserna. Hur stor del denna är varierar mycket beroende på teknik och på kolkvalitet. I de flesta fall torde mer än 90 procent av den kemiska energin i det kol som används som insats finnas kvar som kemisk energi i den producerade koksen och gaserna.

Den insats av värmeenergi som går till upphettning av kolet är liten i förhållande till energin i det tillförda kolet, mindre än 10 procent.

B 4.2.10 Framställning av kimrök

Kimrök är kol i finfördelad form, erhållen genom ofullständig förbränning av organiska ämnen. Vanligtvis utgår man från petroleumprodukter, men naturgas eller andra organiska ämnen kan också användas.

Kimrök består av ytterst små partiklar, med diameter från mindre än 1µm, vilka under tillverkningsprocessen slår sig samman under bildning av mer eller mindre förgrenade aggregat. Ytan på kimrökspartiklarna är aktiv och förmår binda olika ämnen.

Det finns tre huvudsakliga användningsområden för kimrök. Det volymmässigt största är som förstärkande fyllningsmedel i gummimaterial. Den enskilt största produktsektorn är däck, som globalt svarar för ca 2/3 av alla gummiprodukter. Kimrökshalten i gummidäck är normalt 35 procent vilket innebär att ett personbilsdäck innehåller 2–3 kg kimrök.

Ett annat viktigt användningsområde är som pigment i färglack och olika polymermaterial. I polymermaterial ger kimrök även ett UV-skydd genom att de finfördelade kimrökspartiklarna hindrar solstrålarna att tränga in i materialet och bryta ned det. I det tredje användningsområdet utnyttjas kimrökens elektriskt ledande för-

måga, t.ex. vid tillverkning av produkter som avleder statisk elektricitet.

Tabell 14 visar huvuddata för tillverkning av kimrök i Sverige. För närvarande produceras 15 olika produktslag, och tillverkarna planerar att öka antalet under år 2003. Den totala produktionen av dessa 15 produktslag uppgick år 2001 till 40 500 ton. På grund av teknikutformningen, är det inte möjligt att ange hur mycket energi som används vid produktion av respektive produktslag.

Tabell 14. Kimröksproduktion, huvuddata för anläggning och drift

Nuvarande produktionskapacitet 45 000 ton/år Antal produktvaliteter ca 15 st. Energitillförsel (olja + naturgas) ca 1 040 GWh/år Vattenförbrukning ca 250 000 m

3

/år

Omsättning elenergi

ca 50 GWh

Omsättning värmeenergi ca 200 GWh

Källa: Kemikontoret och Nordisk Carbon Black AB.

Det finns 5–6 olika kommersiella metoder att tillverka kimrök. I Sverige produceras kimrök genom en termisk process där olja sönderdelas i en slags krackugn vid en temperatur av 1 300– 2 000 grader Celsius.

För att uppnå rätt reaktorbetingelser tillsätts en sekundär råvara, naturgas eller olja, samt förvärmd luft i reaktorns front. I reaktorn, där syreunderskott råder, tillförs den primära råvaran, dvs. oljan, vilket resulterar i att kimrök och processgas (en brännbar gas med blandat innehåll av kolväteföreningar) bildas. Figur B4.8 nedan illustrerar tillverkningssystemet. Tillförseln av respektive råvara är nära integrerad. För att upprätthålla de säkra produktionsförhållandena tillförs idag en sekundär råvara i reaktorn. Vid denna tillförsel sker det första utbytet av produkt. Den primära råvaran tillsätts åter ett stycke in i reaktorn. Vid detta steg tar den termiska omvandlingen fart, och merparten av den tillförda energimängden omvandlas till kimrök.

Råvara

Produktsilos

Kim rök

Utsläpp

NOx , SO

2

, Stoft

Energi- anläggning

3

Reaktorer Värmeväxlare

Luftburet S ystem

Pelletsblandare

Tork

Processgas

Processgas

Spärrfilter

El

Ånga

Fjärrvärme

Figur 8. Kimrök, principschema över tillverkningsprocessen

Källa: Kemikontoret och Nordisk Carbon Black AB.

B 4.2.11 Framställning av elenergi

Produktion av elenergi sker i vattenkraftverk och vindkraftverk genom att man utnyttjar lägesenergin (gravitationsenergin) i vattendrag och luftens rörelsenergi, eller i värmekraftverk genom att utnyttja den kemiska energin i bränslen (kol, olja, naturgas, biobränsle, torv etc.) eller kärnenergin i uran (kärnkraft). De vanligaste värmekraftverken är kondenskraftverk, kraftvärmeverk, mottryckskraftverk, gasturbiner och motorer.

I ett kondenskraftverk omvandlas den kemiska energin i bränslet, vanligtvis kol, först till värmeenergi som tillförs vatten som då blir till ånga. Vattenångan driver en ångturbin (en eller flera) som sedan driver en elektrisk generator. Efter det att ångan passerat turbinen kyls den i en kondensor, en värmeväxlare, och återgår därefter till vatten. I ett modernt kol eller oljeeldat kondenskraftverk omvandlas omkring 45 procent av den kemiska energin till elektrisk energi. Resten blir värmeenergi som till slut går förlorad i sjö- eller havsvatten, eller i utomhusluften. Man kombinerar ibland elproduktion med hetvattenproduktion (fjärrvärme) och kan på det sättet nyttiggöra en del av den värmeenergi som bildas i ett

kraftverk. Ett sådant verk kallas kraftvärmeverk. Över 90 procent av bränsleenergin kan då nyttiggöras.

När man använder naturgas som bränsle för produktion av elektrisk energi använder man numera oftast en kombination av gasturbiner och ångturbiner. Förbränningen sker i en gasturbin som driver en elektrisk generator. Den värmeenergi som finns kvar i rökgaserna efter att de passerat gasturbinen används sedan för att producera ånga som driver en ångturbin som, i sin tur, driver en elektrisk generator.

På det sättet kan man ”krama” ut mer elektrisk energi ur den kemiska energin i naturgasen. I ett modernt naturgaskombikraftverk omvandlas nära 60 procent av den kemiska energin i naturgasen till elektrisk energi.

Vid produktion av elektrisk energi omvandlas alltså en del av den kemiska energin i bränslet till elektrisk energi. Hur stor del beror på vilken typ av kraftverk man använder. I ett koleldat kondenskraftverk går det åt ca 0,3 kilo kol, i ett oljeeldat verk ca 0,2 liter olja och i ett naturgaseldat gaskombiverk ca 160 liter naturgas för att producera 1 kWh elenergi.

Appendix B 4

16

Vad är energi?

Begreppet energi är ett allmänt fysikaliskt begrepp som är väl definierat. Energi finns i flera former. En grundläggande egenskap hos energi är att den varken kan skapas eller förstöras, den är konstant. Vad som kan hända är att energin övergår från en form till en annan. Av det faktum att energin är konstant följer att energi i sig inte kan beskattas. Det som i praktiken beskattas är energiomvandling, dvs. omvandling av energi från en form till en annan. Nedan följer en kort översikt över olika former av energi.

Energimått

I vetenskapliga sammanhang mäts ofta energi i Joule (J). Med effekt menas energi per tidsenhet. Effekt mäts i Watt (W, 1 W =1 Joule per sekund).

I kommersiella sammanhang mäts energi ofta i kilowattimmar (kWh).

1 kWh = 3 600 000 Joule = 3,6 MJ

Rörelseenergi

En grundläggande form av energi är rörelseenergi. Den är relaterad till hastigheten hos ett föremål. Ju högre hastighet ett föremål har och ju större dess massa är, desto högre är dess rörelseenergi.

16 Detta avsnitt bygger i sin helhet på Tentum:s rapport till kommittén.

Ett föremål på 1 kilo som har en hastighet på 1 meter per sekund har alltså en rörelseenergi på ½ Joule.

Värmeenergi

Värmeenergi är rörelseenergin hos atomer och molekyler när dessa rör sig slumpmässigt fram och tillbaka i en gas, en vätska eller ett fast föremål. Värmeenergi finns exempelvis i en kastrull med hett vatten där vattenmolekylerna rör sig fram och tillbaka.

Värmeenergi är relaterad till temperaturen hos ett föremål. Ju högre temperaturen är, desto större är värmeenergin. En kommersiell form av värmeenergi är fjärrvärme.

Gravitationsenergi

Kroppar attraherar varandra med gravitationskraft. Det är den kraften som verkar mellan solen och jorden, mellan jorden och månen och som gör att ett föremål faller mot marken. Ju högre upp från jordytan, desto större är gravitationsenergin. När ett föremål faller mot marken omvandlas gravitationsenergin till rörelseenergi i takt med att hastigheten ökar under fallet. Gravitationsenergi kallas också lägesenergi.

Produktion av elektrisk energi i ett vattenkraftverk utnyttjar gravitationsenergin hos vattnet i vattenmagasinet. Gravitationsenergin i vattenmagasinet omvandlas till elektrisk energi.

Elektrisk energi

En annan grundläggande form av energi är elektrisk energi. Den finns hos en grupp av flera elektriskt laddade föremål, exempelvis elektrisk laddade atomer. Den tar sig uttryck i att föremålen attraherar (olika laddning) eller repellerar (lika laddning) varandra. Det

hastighet v

massa m

v m rgi Rörelseene

=

=

⋅ ⋅ =

2

2 1

är elektriska krafter som håller samman atomerna i en molekyl och i fasta ämnen.

Elektrisk energi finns också i ljus och annan elektrisk strålning.

Kemisk energi

Kemisk energi är en form av elektrisk energi. Här finns energin i atomernas gruppering i molekyler som hålls samman av elektriska krafter. Kemisk energi anges som förändring av den elektriska energin när ett material övergår från en form till en annan, dvs. när atomerna omgrupperas.

I energisammanhang är det framförallt den kemiska energin hos kol och olika kolväteföreningar, som exempelvis olja, som är av intresse. Dessa är lämpliga som bränslen eftersom de vid förbränning i syre utvecklar mycket värmeenergi. Den kemiska energin i bränslet omvandlas vid förbränning till värmeenergi.

Även ämnen av samma slag kan ha olika kemisk energi. Vattenånga har högre kemisk energi än flytande vatten beroende på att väte- och syreatomerna är grupperade på olika sätt. På motsvarande sätt är is och vatten olika kemiska ämnen.

För fullständighets skull kan också nämnas att fasta ämnen med samma atomära sammansättning kan ha olika kemisk energi beroende på att atomerna är grupperade på olika sätt. Kol är ett exempel. Rent kol finns i form av grafit och diamant som har olika kemisk energi.

Tryckenergi

Elektrisk energi finns också i form av vad man kan kalla tryckenergi. Det är den energi som uppstår när man komprimerar en gas. I en förbränningsmotor omvandlas en del av den kemiska energin till värmeenergi i motorcylindern medan en del omvandlas till tryckenergi. Det är denna tryckenergi som driver motorkolven, som i sin tur via vevaxeln driver hjulen runt.

Tryckenergi utnyttjas också i pneumatiska maskiner, exempelvis bergborrar, och hydrauliska maskiner, exempelvis grävskopor.

Kärnenergi

Ytterligare en grundläggande form av energi är kärnenergi. Den liknar elektrisk energi men är starkare och verkar inuti atomkärnorna. I ett kärnkraftverk omvandlas kärnenergin i uran till värmeenergi som i sin tur omvandlas till elektrisk energi.

Energins användbarhet

Mängden energi (antalet Joule eller kilowattimmar) är inte alltid något bra mått på hur användbar energin är. Det kan illustreras av följande exempel.

Energimängden hos 25 liter vatten är 1 kWh. Det är ungefär samma mängd elektrisk energi som åtgår för att koka ett kilo potatis i en potatiskokare. Det är uppenbart att 1 kWh elektrisk energi är mer användbar än 25 liter 50-gradigt vatten om man skall koka potatis även om energimängden är densamma i båda fallen.

De former av energi som har störst praktisk användbarhet är som regel elektrisk energi och kemisk energi (exempelvis i ett bränsle). Både el och bränsle kan användas för drift av motorer, för belysning och för uppvärmning till hög temperatur. Värmeenergi vid låg temperatur, under 100 grader Celsius, kan däremot sällan användas för något annat ändamål än uppvärmning till låg temperatur.

För värmeenergi gäller att den är mindre användbar ju lägre temperatur det varma föremålet har. Värmeenergi som finns vid temperatur nära utomhustemperaturen kan i praktiken nästan aldrig användas för något nyttigt ändamål.

Vart tar energin vägen till slut?

Eftersom energin är konstant måste den kemiska energi man utnyttjar när man eldar ett bränsle ta vägen någonstans. Till allra största delen omvandlas den kemiska energin i bränslen till värme av låg temperatur. Detta gäller också när man använder elektrisk energi.

När man värmer ett hus genom att elda olja eller genom elvärme omvandlas energin till värmeenergi i inomhusluften. Denna värme läcker ut till utomhusluften och har därmed blivit oanvändbar för något nyttigt ändamål.

När elenergi används för belysning i lampor omvandlas större delen av energin till värmeenergi i lampan och en mindre del till ljusenergi. Även ljusenergin omvandlas snart till värmeenergi. Värmeenergin kan komma till nytta genom att den bidrar till uppvärmning av inomhusluften och därmed minskar behovet att annan uppvärmning. Men till slut läcker också denna energi ut till utomhusluften och blir oanvändbar.

Samma sak händer i princip när man använder elenergi för att driva en elektrisk motor i exempelvis en fläkt. Fläkten sätter luften i rörelse. Genom friktion ombildas rörelseenergin i luften till värmeenergi som läcker ut till utomhusluften och därmed blir oanvändbar.

Elenergi som används för att driva en elektrisk motor i exempelvis en svarv eller såg i en verkstad omvandlas till värmeenergi i det svarvade eller sågade ämnet som upphettas. Samma sak gäller för all användning av el i nästan alla elektriska motorer även om den värmeenergi som bildas ibland bidrar till att minska behovet av annan uppvärmning i en lokal.

När man förbränner bensin i en bilmotor omvandlas den kemiska energin först till värmeenergi och tryckenergi i motorcylindern och sedan till mekanisk energi som driver hjulen. All kemisk energi i bensin omvandlas emellertid till slut till värme i omgivningsluften. Den största delen försvinner genast via avgaserna, resten genom att däcken värms och genom dem uppvärms vägbanan och luften.

Den allra största delen av den värme som bildas vid förbränning blir alltså till slut spillvärme. Undantagen gäller när bränsle eller elenergi används för att omvandla ett kemiskt ämne till ett annat.

Energivaror och energiprocesser

Förbränning

Med förbränning menas att ett ämne reagerar med syrgas, oftast den syrgas som finns i luften, under utveckling av värme. Förbränning innebär alltså att den kemiska energin i ett ämne genom reaktion med luftens syre omvandlas till värmeenergi.

Bränslen

Med bränsle menas ämnen, främst kol och kolväten, dvs. material som är rika på kol eller väte och som vid förbränning i syre ger mycket värmeenergi. Naturgas, olja i olika former, kol, ved och andra växtmaterial är exempel på material som är rika på kolväten. När kol och väte kombineras med syre utvecklas värme.

Vid förbränning i syre kombineras syret (O) med vätet (H) och kolet (C) i bränslet och bildar vatten (H

2

O) och koldioxid (CO

2

).

Vattnet i form av ånga och koldioxiden utgör rökgas. Den kemiska energin i bränslet omvandlas till värmeenergi i rökgasen.

Eftersom de flesta bränslen innehåller andra beståndsdelar än kol och väte bildas också andra kemiska ämnen som avgår i rökgaserna eller bildar aska. På grund av att luft förutom syre också innehåller kväve bildas vid förbränning även kväveföreningar som avgår i rökgaserna.

Sammansättningen av de vanliga bränslena framgår av följande tabell.

Bränsle Proportion atomer (ungefär)

Väte (H)

Kol (C)

Syre (O)

Kol C Naturgas HHHH C Petroleumolja HHHH CC Ved HHHHHHHHHH CCCCCC OOOOO

Det som gör att just ämnen som innehåller kol och väte används som bränslen är att de finns naturligt lagrade i jordskorpan som fossil av gamla växter och djur.

I princip finns emellertid många andra material som kan betecknas som bränslen. Alla ämnen som brinner i syre under värmeutveckling kan i princip användas som bränslen. Många metaller, exempelvis järn och aluminium, brinner i syre under värmeutveckling och kan därför i princip användas som bränslen. Anledningen till att så inte sker är att rena metaller inte finns naturligt lagrade i naturen i någon stor mängd. De finns som regel naturligt förekommande bara som metalloxider och kan därför inte oxideras ytterligare.

Ånga och hetvatten

Hetvatten används för uppvärmning. I hetvatten utgörs energin av värmeenergi. Ånga används också för uppvärmning och för att driva ångturbiner, exempelvis vid generering av elektrisk energi i ett kraftverk. I ånga utgörs energin av värmeenergi och kemisk energi. Energin i ångan kan också utgöras av tryckenergi som är fallet i en ångmaskin.

Elektrisk energi

Den elenergi som genereras i kraftverk leds via elektriska ledningar till ”elkonsumenterna” som använder den för drift av motorer, för belysning och för uppvärmning. Den elektriska energin som genereras i kraftverk är egentligen igen energiform utan en distributionsform. Elenergin finns inte lagrad någonstans utan genereras i samma ögonblick som den används.

Uppvärmning

Den energiomvandlingsprocess där den största mängden energi används är uppvärmning17. Syftet med uppvärmning är att höja temperaturen hos ett föremål till någon viss nivå. Större delen av bränslena och de andra energivarorna används i uppvärmningssyfte.

Uppvärmning av lokaler och tappvarmvatten

När det gäller lokaluppvärmning och tappvattenuppvärmning är det temperaturen i inomhusluften och tappvarmvattensystemet som skall upprätthållas på en viss nivå. Det är fråga om ganska låga temperaturnivåer, runt 20 respektive 60 grader Celsius.

När man använder bränslen för uppvärmning går processen i följande steg: Bränslet förbränns i en panna i luftens syre varvid den kemiska energin i kolväte omvandlas till värmeenergi i rökgaserna. Värmeenergin i rökgaserna överförs sedan direkt eller indirekt till det föremål som skall värmas.

17 Den ”naturliga” energiomvandling på jorden som genereras genom solinstrålningen är mycket större än den ”mänskliga” som sker genom förbränning av bränslen.

När det gäller uppvärmning av inomhusluft används de heta rökgaserna antingen för att värma luften direkt (kamin) eller för att värma vatten (ofta till runt 80 grader Celsius) som sedan används för att värma luften via en värmeväxlare (element).

Samma princip gäller för fjärrvärme där det upphettade vattnet distribueras via rörledning. För att man inte skall förlora så mycket värmeenergi i hetvatten vid distributionen genom en lång ledning upphettas vattnet i ett fjärrvärmeverk till strax över 100 grader Celsius.

Ibland används ånga för uppvärmning. I stället för hetvatten produceras då ånga i pannan som sedan används för uppvärmning.

Uppvärmning med elenergi går till så att elektrisk ström leds genom en metalltråd (motståndstråd) som därvid upphettas. Värmeenergin i metalltråden överförs sedan antingen direkt till luften i lokalen (direktelvärme) eller indirekt via ett system med vattenradiatorer.

Uppvärmning innebär att den kemiska energin i ett bränsle eller den elektriska energin omvandlas till värmeenergi hos inomhusluft, tappvarmvatten eller ämnen i en tillverkningsprocess. Denna värmeenergi går efterhand förlorad genom att den sprids till utomhusluften.

Uppvärmning i en tillverkningsprocess

I industriell tillverkning är uppvärmning en vanlig process. I exempelvis en smedja eller ett valsverk uppvärms ämnet till en temperatur så att ämnet blir smidbart eller valsbart. I ett gjuteri uppvärms metallen tills den smälter och blir så flytande att den kan hällas i gjutformen. I ett järnverk (masugn) värms den ingående malm-, koksblandningen till den temperatur som fordras för att den kemiska processen mellan malmen och koksen skall starta. I flera typer av kemisk industri uppvärms på liknande sätt råmaterial för att höja temperaturen till en viss nivå som fordras för att en viss kemisk process skall äga rum.

Uppvärmningen sker här ofta genom att man förbränner ett bränsle och låter de heta rökgaserna direkt upphetta ämnet. Den kan också ske med elektrisk energi, exempelvis genom att leda en ström genom ämnen, genom så kallad induktion eller genom elektromagnetisk strålning, som i en mikrovågsugn.

I pappersindustrin uppvärms pappersmassan för att det kvarvarande vattnet skall förångas. Uppvärmning för att torka material är överhuvudtaget en vanlig industriell process. Här används ofta ånga för att upphetta det material som torkas.

Den energi som används för uppvärmning går till slut förlorad till utomhusluften.

Materialformning och sammansättning

Formning och sammansättning av material är vanliga typer av operationer i industrin. De sker genom pressning av plåt, stansning, gjutning, sågning, borrning, fräsning, svarvning, svetsning, bultning, nitning m.m. Till allra största delen används elektrisk energi för att driva dessa operationer.

Den energi som tillförs i operationerna omvandlas snabbt till värmeenergi, först hos det bearbetade ämnet som uppvärms och sedan till omgivningen när ämnen svalnar. Denna värmeenergi kommer ibland till nytta genom att den bidrar till uppvärmning av inomhusluften och därmed minskar energianvändningen i lokaluppvärmningssystemet i en anläggning. Till slut försvinner i stort sett all energi som sätts in i de aktuella operationerna till utomhusluften och blir oanvändbar för något nyttigt ändamål.

Pumpar och fläktar

En ganska stor del av den elektriska energin i industrin och i kommersiella lokaler går till drift av pumpar och fläktar. Ändamålet är oftast att transportera vätskor och luft i rör och trummor och ventilera bostäder och lokaler. Den elektriska energin omvandlas först till tryckenergi och värmeenergi i den komprimerade luften och sedan efterhand helt till värmeenergi som till sluts sprids till utomhusluften och blir oanvändbar.

Belysning

Som redan nämnts gäller samma sak för elenergi som används för belysning. Den insatta elenergin omvandlas till ljusenergi och värmeenergi som kan bidra till att minska behovet av annan uppvärmningsenergi. Till slut går energin förlorad till utomhusluften.

Kemiska industriprocesser

En stor del av industriell verksamhet bygger på kemiska processer. Råmaterial som finns tillgängliga i jordskorpan, i luften eller i vatten används för att tillverka nya kemiska ämnen. De vanligaste råmaterialen är malmer av olika slag liksom kol, råolja, naturgas, svavel, växter, djur, salter, luft och vatten. Från dessa råvaror tillverkas mer än 10 000 olika kemiska ämnen. I tabellen nedan ges några exempel.

Produkt Beskrivning av processen

Alkohol Växtsocker omvandlas till etylalkohol Aluminium, koppar Metallmalm (metalloxid) befrias från syret med hjälp av elenergi genom elektrolys och ger ren metall Bensin och andra oljebränslen

Råolja (blandning av en mängd olika kolväten) separeras i sina olika kemiska beståndsdelar (kolväten) och omvandlas till nya kolväten

Bränd kalk Kalksten omvandlas till bränd kalk Cellulosa Trä omvandlas till cellulosa Cement Kalksten och lera omvandlas till cement Järn Järnmalm (järnoxid) befrias från syret med hjälp av kol och omvandlas till (nästan) rent järn Kvävekonstgödsel Råvaran kan vara naturgas (CH

4

) och kväve (N

2

) i luften

som omvandlas till ammoniumnitrat

Plaster En del av kolvätena från råolja omvandlas vidare till olika typer av plaster med olika egenskaper

Gemensamt för kemiska processer är att

ett ämne omvandlas till ett annat ämne med en annan kemisk sammansättning.

Ett enkelt exempel är skolkemins experiment där man från vatten framställer syrgas och vätgas genom att leda en ström genom vattnet. I processen sönderdelas vattenmolekylerna (H

2

O) till syre-

molekyler (O

2

) och vätemolekyler (H

2

).

Förbränning av kol är ett annat enkelt exempel på en kemisk process. Här är kol (C) och syre (O

2

) de ingående ämnena. För-

bränning innebär att atomerna slås ihop och bildar koldioxid (CO

2

), som är det utgående ämnet.

Endoterma och exoterma processer

Kemiska processer kan antingen vara endoterma eller exoterma.

Vid exoterma processer bildas värme i processen. Förbränning av kol i syre är exempel på en exoterm process. Den kemiska energin hos den bildade koldioxiden är mindre än den kemiska energin hos det ingående kolet och syret. Detta överskott av kemisk energi omvandlas i processen till värmeenergi i koldioxiden som får hög temperatur efter förbränningen.

värme

2

2

+ ⇒ + CO O C

Förbränning av andra bränslen än kol sker enligt samma princip. De flesta bränslen består av kol och väteatomer. Vid förbränning slås kolatomerna samman med syreatomerna och bildar koldioxid. Väteatomerna slås ihop med syreatomer och bildar vatten. I princip sker all förbränning av kolväten (CH) enligt följande schema:

värme O

2

2

2

+ + ⇒ + H CO O CH

För att denna och många andra exoterma processer skall starta fordras ofta att temperaturen hos den ingående kemiska blandningen först upphettas lokalt, exempelvis genom man tänder på blandningen. När väl sedan processen startat upprätthåller den sig själv genom den värmeenergi som skapas i processen.

Ett kilo kol ger vid förbränning knappt 10 kWh värme. Olja, naturgas och andra kolväten ger ofta drygt 10 kWh värmeenergi per kilo bränsle.

I endoterma processer är det tvärtom. Man måste tillföra energi för att den kemiska processen skall äga rum. Tillverkning av vätgas är ett enkelt exempel på en endoterm process. Tillverkningen kan som i skolkemin ske elektrolytiskt genom att leda ström genom vatten. Schemat ser ut så här:

2

2

2

2 energi elektrisk 2

H O O H

⋅ + ⇒ + ⋅

Den elektriska energi som tillförs processen omvandlas till kemisk energi i syret och vätet som produceras. Det innebär att den energi som man sätter in i en endoterm process inte ”förbrukas” utan omvandlas till kemisk energi i de kemiska ämnen som produceras i processen.

Betänkande från Skattenedsättningskommittén ”Svåra skatter!” ( SOU 2003:38 )

Remissinstanser:

1. Kammarrätten i Sundsvall

2. Länsrätten i Dalarnas län

3. Affärsverket svenska kraftnät

4. ALMEGA Tjänsteförbunden

5. Boverket

6. Byggsektorns Kretsloppsråd

7. Chalmers tekniska högskola AB

8. Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF)

9. Fiskbranschens Riksförbund 10. Fiskeriverket 11. Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) 12. Föreningen Sveriges Energirådgivare 13. Föreningen Sveriges Skogsindustrier 14. FöretagarFörbundet 15. Företagarnas Riksorganisation 16. Glesbygdsverket 17. Grafiska Företagens Riksförbund 18. Greenpeace 19. Gröna näringens riksorganisation (GRO) 20. Handelns utredningsinstitut 21. HSB Riksförbund 22. Juridiska Institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet 23. Handelshögskolan i Stockholm 24. Hyresgästernas Riksförbund 25. Institutet för Tillväxtpolitiska Studier

Remiss

2003-04-28 Dnr Fi2003/2414

Finansdepartementet

Skatte- och tullavdelningen Punktskatteenheten Susanne Åkerfeldt Telefon 08-405 13 82 Telefax 08-20 28 51 E-post susanne.akerfeldt@finance.ministry.se

26. Industrins Utredningsinstitut 27. IT-företagen 28. Jernkontoret 29. Klimat.nu 30. Kommerskollegium 31. Konjunkturinstitutet 32. Konkurrensverket 33. Konsumentverket 34. Kungl. Ingenjörs- och vetenskapsakademin (IVA) 35. Kungl. Tekniska Högskolan (KTH) 36. Landsorganisationen i Sverige (LO) 37. Landstingsförbundet 38. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) 39. LRF Skogsägarna 40. Ekonomiska institutionen, Linköpings universitet 41. Livsmedelsföretagen 42. Luleå tekniska universitet 43. Juridiska fakulteten, Lunds universitet 44. Samhällsvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet 45. Oberoende Elhandlare Ideell Förening 46. Naturvårdsverket 47. Näringslivets Nämnd för Regelgranskning 48. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) 49. Plast- och Kemiföretagen 50. Riksbyggen 51. Riksrevisionsverket 52. Riksskatteverket 53. Skogs- och jordbrukets forskningsråd 54. Skogsstyrelsen 55. Skogsägarnas Riksförbund 56. Statens energimyndighet 57. Statens institut för kommunikationsanalys 58. Statens jordbruksverk 59. Statistiska centralbyrån 60. Statskontoret 61. Stiftelsen för miljöstrategisk forskning 62. Juridiska fakulteten, Stockholms universitet 63. Samhällsvetenskapliga fakulteten, Stockholms universitet 64. Svensk Elbrukarförening 65. Svensk Energi 66. Svensk Handel 67. Svensk Fjärrvärme 68. Svensk Vindkraftförening 69. Svenska Bioenergiföreningen

70. Svenska Gasföreningen 71. Svenska Gjuteriföreningen 72. Svenska Gruvföreningen 73. Svenska Kalkföreningen 74. Svenska Kolinstitutet 75. Svenska Kommunförbundet 76. Svenska Naturskyddsföreningen 77. Svenska Petroleum Institutet 78. Svenska Solenergiföreningen 79. Svenska Torvproducentföreningen 80. Svenska Trädbränsleföreningen 81. Svenska Träskivefabrikanters Förening 82. Svenskt Näringsliv 83. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) 84. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) 85. Sveriges BostadsrättsCentrum (SBC) 86. Sveriges Byggindustrier 87. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation 88. Sveriges Fastighetsägareförbund 89. Sveriges Fiskares Riksförbund 90. Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) 91. Sveriges Konsumentråd 92. Ekonomiska institutionen vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå 93. Institutionen för Skog-Industri-Marknad Studier, Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala 94. Sveriges Möbelindustriförbund 95. Sveriges Tvätteriförbund 96. Sveriges Verkstadsindustri 97. Sågverkens Riksförbund 98. Teknikvetenskapliga forskningsrådet 99. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) 100. Tullverket 101. Samhällsvetenskapliga fakulteten, Umeå universitet 102. Juridiska fakulteten, Uppsala universitet 103. Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet 104. Vattenbrukarnas Riksförbund 105. Verket för Innovationssystem 106. Vetenskapsrådet 107. Villaägarnas Riksförbund 108. Världsnaturfonden

I remissen ligger att regeringen vill ha synpunkter på förslagen eller materialet i betänkandet.

Myndigheter under regeringen är skyldiga att svara på remissen. En myndighet avgör dock på eget ansvar om den har några synpunkter att redovisa i ett svar. Om myndigheten inte har några synpunkter, räcker det att svaret ger besked om detta.

För andra remissinstanser innebär remissen en inbjudan att lämna synpunkter.

Betänkandet kan hämtas på: http://www.finans.regeringen.se/propositionermm/sou/index.htm

Remissinstanserna kan utan kostnad få ytterligare ett exemplar av betänkandet. Exemplaret beställs hos Fritzes kundservice, 106 47 Stockholm. Telefon 08-690 91 90, telefax 08-690 91 91, e-post fritzes.order@liber.se. Ange vid beställning att exemplaret är avsett för remissändamål.

Råd om hur remissyttranden utformas finns i Statsrådsberedningens broschyr "Svara på remiss. Hur och varför?" Broschyren kan beställas från Regeringskansliets förvaltningsavdelning, Information Rosenbad, 103 33 Stockholm. Den kan också hämtas på: http://www.regeringen.se/propositioner/sou/pdf/remiss.pdf

Agneta Bergqvist Departementsråd

Kopia till Fritzes kundservice, 106 47 Stockholm Riksdagens utredningstjänst