RÅ 2006:11

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut till länsrätten och yrkade att beskattning skulle ske utifrån en skattesats om 6 procent. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. Skattemyndigheten har i sitt beslut inte diskuterat något av de båda alternativ bolaget genom sitt yrkande fört på tal, nämligen om transporten i skidliften utgör ett underordnat led i bolagets tillhandahållande av idrottsanläggning för utövande av idrott eller om transporten i skidliften är en sådan tjänst som avses i 3 kap. 11 a § första stycket andra meningen mervärdesskattelagen (1994:200), ML, det vill säga en tjänst som har omedelbart samband med utövandet av den idrottsliga verksamheten och som därför skall beskattas på samma sätt som idrottstjänsten. - Skattemyndigheten konstaterar endast i beslutet att "Bolagets inkomster består av liftkortsförsäljning. Om skidlift inte hade uppförts på anläggningen hade med all säkerhet anläggningen haft få besökare. Mot den bakgrunden kan transportmomentet inte negligeras." Därefter konstaterar skattemyndigheten att den anser att bolagets huvudsakliga tjänst består av persontransport i skidlift varför tjänsten skall beskattas med 12 procent utgående moms. Vilka skäl skattemyndigheten grundar denna sin uppfattning på anges inte. - Bolaget har aldrig haft uppfattningen att transportmomentet i skidliften skall negligeras. Bolaget har framställt sitt yrkande till skattemyndigheten för att få frågan belyst och bedömd. Skattemyndighetens uppfattning att bolagets anläggning skulle haft få besökare utan skidliften är måhända riktig men å andra sidan skulle skidliftarna aldrig byggts överhuvudtaget om det inte fanns efterfrågan på skidåkning i skidanläggningen. Bolagets verksamhet består inte av transportverksamhet. Bolaget säljer inte transporter uppför backen utan säljer möjligheten att åka skidor och snowboard utför backen. Skidliftarna är meningslösa utan möjligheten att åka utför i skidanläggningen. - Den fråga som ställs är om transporten i skidliften är underordnad idrottstillhandahållandet eller har ett omedelbart samband med den idrottsliga verksamheten eller ej. Att som skattemyndigheten gör i sitt beslut hävda att bolagets huvudsakliga tjänst utgör persontransport i skidlift är närmast absurt. I det resonemanget ligger att upplåtelsen av skidanläggningen för skidåkning är helt och hållet underordnad transporten i skidliften och att upplåtelsen av skidanläggningen är ett nödvändigt kostnadselement i det huvudsakliga tillhandahållandet, nämligen lifttransporten. Skidliftarna är en del av skidanläggningen och utgör en nödvändig beståndsdel i tillhandahållandet av skidanläggningen för skidåkning. Motsatsen att skidbackarna skulle vara nödvändiga beståndsdelar för tillhandahållandet av transporttjänsterna är orimligt. - Bolaget åberopade ett utlåtande av docenten Roger Persson Österman och universitetslektorn juris doktor Jesper Öberg. I utlåtandet anfördes bl.a. följande, under rubriken "Sammanfattningsvis". Frågan om mervärdesbeskattning av transport i skidlift för utförsåkning måste besvaras med hänsyn tagen till EG- rätten. Detta betyder enligt vår mening att det ligger närmast till hands att se skidliften såsom en integrerad del i en sportanläggning, vilket medför att 6 procent skatt bör utgå på beskattningsvärdet. Vidare kan ifrågasättas om Sverige får ha en högre skatt på transport i skidlift (12 procent) än på andra persontransporter (6 procent). Slutligen bör, oberoende av om transport i skidlift utgör "transport av passagerare och medfört bagage" eller inte, huvudsaklighetsprincipen innebära att skidlifttransport skall beskattas med 6 procent såsom en underordnad del i tillhandahållande av sportanläggning.

Skattemyndigheten bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Överklagandet gäller om bolagets försäljning av liftkort för transport i skidlift vid bolagets skidanläggning skall mervärdesbeskattas med 6 procent trots att det finns ett särskilt stadgande i 7 kap. 1 § andra stycket 2 ML som stipulerar att mervärdesskatt utgår med 12 procent på transport i skidliftar. - Bolagets huvudargument är att transport i skidliftar skall anses som en tjänst omsatt och tillhandahållen inom idrottsområdet, innebärande att tjänsten skall mervärdesbeskattas med 6 procent. Transport i skidliftar har emellertid av lagstiftaren traditionellt inordnats som en tjänst under begreppet personbefordran, således inte som en tjänst omsatt inom idrottsområdet, som bolaget gör gällande. Det framgår med önskvärd tydlighet i olika propositioner. I propositionen 1991/92:50, s. 15, sägs: Transport i skidliftar torde i det flesta fall kunna inordnas under begreppet personbefordran. Det kan dock finnas fall där tveksamhet kan råda. Det bör därför särskilt anges att sänkningen av mervärdesskatten också omfattar transport i skidliftar. Det förhållandet att skidliftar i vissa fall kan användas för andra ändamål utanför skidsäsongen bör inte föranleda att verksamheten beskattas på annat sätt. - Frågan om transport i skidliftar har även behandlats i propositionen 1996/97:10. På s. 54 sägs: Vad avser transport i skidliftar betraktas sådana tjänster i mervärdesskattehänseende som personbefordran. - I propositionen sägs uttryckligen att transport i skidliftar är en tjänst som skall inordnas under personbefordran, inte som en tjänst omsatt inom idrottsområdet. - Frågan kommenterades även på s. 56 i propositionen 1996/97:10. Lagrådet hade nämligen påpekat att transport i skidliftar torde kunna anses som en tjänst varigenom någon bereds tillfälle att utöva idrottslig verksamhet. Lagrådets påpekande föranledde ingen åtgärd vid efterföljande lagstiftning. Skälet härtill var att det inte ansågs nödvändigt. - Frågan hur man i mervärdesskattehänseende skall se på transport i skidliftar har således berörts vid ett flertal tillfällen i samband med att ML ändrats. Det framgår av uttalanden i propositioner att lagstiftarens avsikt och åsikt är och har varit att transport i skidliftar inte skall anses som en tjänst där någon bereds tillfälle att utöva idrottslig verksamhet. - I sakkunnigutlåtandet åberopas även huvudsaklighetsprincipen till stöd för bolagets yrkande. Det hävdas att lifttransporten är underordnad del i tillhandahållandet av sportanläggning. Principen innebär att skatteplikt och skattesats för en omsättning bedöms utifrån dess huvudsakliga karaktär när prestationen utgör en helhet. För att principen ska kunna tillämpas i detta fall krävs att liftkortsförsäljningen skall ses som ett klart underordnat och nödvändigt kostnadsmoment i det huvudsakliga tillhandahållandet. I utlåtandet anses att så är fallet. Skattemyndigheten tillbakavisar den slutsats som dras i utlåtandet angående huvudsaklighetsprincipen. Av 7 kap. 7 § ML framgår att ett tillhandahållande i första hand skall delas upp på från varandra avskiljbara prestationer. Är omsättning av någon eller några av dessa skattepliktiga, medan omsättning av andra är skattefria, skall beskattningsunderlaget för tillhandahållandet delas upp. I de fall gemensam ersättning utgår för avskiljbara prestationer, skall beskattningsunderlaget därför bestämmas genom uppdelning efter skälig grund. Endast när delningsprincipen inte går att tillämpa får en huvudsaklighetsbedömning göras. Skattemyndigheten anser inte att försäljningen av liftkort innebär något annat än ett avtal mellan liftägaren och skidåkaren om en transport i en skidlift. Försäljningen av liftkort är således endast ett enstaka och klart definierat tillhandahållande som skall beskattas enligt det av skattemyndigheten åberopade lagrummet. Eftersom det bara är fråga om en prestation kan huvudsaklighetsprincipen inte komma ifråga. - I sakkunnigutlåtandet åberopas även EG-rätten, dess mervärdesskattedirektiv men också EG- domstolens tillämpning av direktivet, till stöd för bolagets talan att transport i skidlift skall anses som en tjänst omsatt inom idrottsområdet, men också att det är tveksamt att mervärdesbeskatta en och samma typ av tjänst med olika skattesatser, samt att huvudsaklighetsprincipen, såsom den tillämpas av EG-domstolen, är tillämplig. - Det är skattemyndighetens bedömning att här aktuella mervärdesskatterättsliga regler och principer, såsom skattemyndigheten tolkar och tillämpar dessa, inte står i konflikt med EG-rätten i något avseende. - Det är klart enligt direktivet att medlemsländerna får ha en lägre skattesats för utnyttjande av sportanläggningar och också för persontransport. Det är skälet till att Sverige kan ha sänkt mervärdesskatt på skidliftar, oavsett om man vill betrakta dem som en integrerad del i en sportanläggning eller som del i en persontransport. - Det finns inget i EG-rätten som säger att vi måste ha samma reducerade skattesats på alla idrottsanläggningar eller alla slags persontransporter. Det är klart att reglerna inte heller tillämpas så i flertalet EU-länder. Många länder har t.ex. olika reducerade skattesatser på olika slags matvaror. Däremot är det möjligen på det viset att det går att hävda att vi inte får ha olika skattesatser på olika skidliftar, t.ex. beroende på geografiskt läge. - Sammanfattningsvis har skattemyndigheten svårt att se att det överklagade beslutet står i konflikt med EG-rätten. Vid sagda förhållande och då det är klart att beslutet står i överensstämmelse med ett speciellt stadgande i ML, och då beslutet dessutom harmoniserar med relevanta uttalanden i olika propositioner, ser skattemyndigheten inga skäl för att ändra det överklagade beslutet.

Bolaget genmälde bl.a. följande. Innebörden av bolagets argumentation är att man inte tillhandahåller transport i skidlift som en huvudsaklig tjänst utan att denna enbart är en ingående komponent i en annan tjänst - nämligen att bereda tillfälle att utöva idrottslig verksamhet. - Regeringsrätten har i dom i mål nr 7007-2000 den 11 mars 2002 [RÅ 2002 ref. 9] avseende ett företags, A, upplåtelse av en musikproduktion till en konsertarrangör uttalat sig i frågan om sammansatta tjänster. I domen görs bedömningen att A:s prestation får anses innefatta en tjänst som innehåller olika komponenter. Dessa bestod i bl.a. ett antal personers, i första hand en musikgrupps, arbetsprestationer samt - med hänsyn till att det sceniska verket presenteras för publik - också en upplåtelse av A:s upphovsrätt till verket. Frågan blev då om en eller flera tjänster skulle anses föreligga. Av EG-domstolens praxis (t.ex. dom den 28 februari 1999 i mål C-349/96, Card Protection Plan Ltd, REG 1999 s. I-973) följer att det är fråga om en enda tjänst om en eller flera delar utgör den huvudsakliga tjänsten medan andra delar är av underordnad karaktär. En tjänst skall ses som underordnad en huvudsaklig tjänst när kunderna inte efterfrågar den i sig utan endast som ett medel att på bästa sätt åtnjuta den egentliga tjänst som företaget tillhandahåller. - Om endast en tjänst föreligger skall skattesatsen bestämmas efter vad som gäller för denna tjänst. I annat fall skall en uppdelning ske av de olika tjänsterna så att var och en beskattas efter den skattesats som gäller för respektive tjänst. Uppdelningen får, om den inte kan fastställas på annat sätt, ske efter skälig grund. Regeringsrättens resonemang visar med all tydlighet på de konsekvenser som EG-domstolens resonemang haft för sammansatta tjänster. I ovanstående fall hade, om Regeringsrätten bedömt tillhandahållandet som utövande konstnärs framförande av upphovsrättsligt skyddat verk, tillhandahållandet från A till arrangören varit undantaget från skatteplikt. Hade tillhandahållandet bedömts som överlåtelse eller upplåtelse av upphovsrätt hade tillämplig skattesats varit 6 procent. Eftersom Regeringsrätten bedömde att det inte var fråga om vare sig det ena eller det andra av dessa båda tillhandahållanden skulle tillhandahållandet, som bedömdes som en annan tjänst i vilken ovanstående tillhandahållanden bedömdes vara ingående komponenter, beskattas med 25 procent moms. Det är, som tidigare framhållits, inte en ovanlig situation inom mervärdesskatterätten att sådana situationer uppstår och bedömningar görs. - Skattemyndigheten säger i omprövningsbeslutet att försäljningen av liftkort endast innebär ett avtal mellan liftägaren och skidåkaren om en transport i en skidlift. Detta torde innebära att skattemyndigheten anser att skidanläggningens verksamhet endast består i att tillhandahålla lifttransport. Villkoren för det avtal som ingås mellan skidåkaren och bolaget framgår av de Allmänna bestämmelser för utnyttjande av liftanläggningar som tillämpas vid skidanläggningen och som utarbetats av SLAO (skidliftanläggningarnas branschorganisation) i samarbete med Konsumentverket. 261 av landets skidanläggningar är medlemmar i SLAO och bestämmelserna tillämpas vid samtliga dessa anläggningar. I de allmänna bestämmelserna används begreppet "liftanläggning" och inte "skidanläggning" och "med liftanläggningar avses liftar och markerade nedfarter" (se s. 3). Begreppen är alltså helt synonyma. Av dessa regler framgår också klart att det krävs liftkort inte bara för att åka lift utan även för att åka i anläggningens nedfarter vilket framgår bland annat av att "kontrollavgift på 500 kr uttas av den som försöker åka eller åker i lift och nedfart utan innehav av giltigt liftkort" (se s. 12). Bolaget genomför som tidigare framhållits bland annat ett omfattande säkerhetsarbete vid skidanläggningen och inom ramen för detta vill bolaget framhålla att det sker både kontroll av innehav av liftkort i backarna och indragning av liftkort från åkare som åker vårdslöst i backarna. Även detta visar att liftkortet, trots sitt namn, ger köparen rätt att åka skidor i skidanläggningen. Hade liftkortet endast givit rätt att åka lift och ingenting annat skulle det knappast varit möjligt att vare sig kontrollera innehav av kort eller avstänga åkare som inte följer säkerhetsföreskrifterna vid åkning i backarna. Transporten inom skidanläggningen är en av de komponenter som krävs för att utförsåkning skall vara möjlig. Att skidåkaren efterfrågar skidåkning och inte liftåkning i första hand torde stå utom allt tvivel. - Bolaget menar vidare att Lagrådets påpekande i och för sig stödjer uppfattningen att det faktiskt är fråga om tjänst varigenom någon bereds tillfälle att utöva idrottslig verksamhet och att en tillämpning av EG-domstolens praxis och Regeringsrättens ovan refererade dom sammantaget visar att skattemyndighetens beslut är felaktigt. Vid bestämmande av vilken tjänst som skall anses som tillhandahållen kommer EG-domstolens praxis avseende hur det skall avgöras om en eller flera tjänster föreligger och på vilket sätt man skall avgöra vad som är underordnat och huvudsakligt i ett tillhandahållande och förarbetenas syn i konflikt med varandra. - I förevarande fall är det antingen fråga om en tjänst som innebär tillhandahållande av transport i skidlift eller en tjänst som innebär beredande av möjlighet att utöva idrottslig verksamhet. EG-domstolen har i sin praxis anvisat en metod som skall användas vid bestämmande av vilken tjänst det är fråga om. Svensk mervärdesskattelag skall tolkas i ljuset av EG-rätten. - Vid avgörandet av vilken typ av tjänst det är fråga om har regeringens uppfattning i förarbetena mycket liten betydelse.

Skatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle fastställa länsrättens domar och förklara att försäljning av liftkort skulle beskattas enligt skattesatsen 12 procent. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Kammarrätten har genom att ge företräde åt en EG-rättslig allmän princip som har karaktär av hjälpregel, huvudsaklighetsprincipen, gjort en uttrycklig svensk lagregel verkningslös. Ett sådant ingrepp i nationell rätt torde kunna ske endast under förutsättning att direkt effekt kan åberopas. - Den skidåkande allmänheten köper liftkort för att få nyttja en liftägares liftsystem och skidanläggning. Uppfattningen enligt allmänt språkbruk torde vara att den ersättning som erläggs för ett liftkort utgör betalning för transport i skidliftar. Samtidigt torde innehavaren av liftkortet vara väl medveten om att detta även innebär en rätt att utnyttja anläggningen för utförsåkning. Det framstår som uppenbart att lagstiftaren med uttrycket ”transport i skidliftar” avsett alla de prestationer som tillhandahålls liftkortsköparen av den som bedriver skidliftverksamhet. - Bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket 2 ML som föreskriver att skattesatsen 12 procent gäller för omsättning av tjänster som avser transport i skidliftar, utgör en specialreglering på så sätt att den pekar ut en avgränsad del av idrottsområdet. Att inte tillämpa specialregleringen med hänvisning till att förutsättningarna även stämmer in på den generella bestämmelsen i 7 kap. 1 § tredje stycket 10 ML för omsättning av tjänster inom idrottsområdet är en lagtolkningsprincip som inte är vedertagen. - Bolaget har ifrågasatt huruvida bestämmelsen om tillämplig skattesats för transport i skidliftar är förenlig med likabehandlings- och skatteneutralitetsprinciperna. Verket anser att diskriminering kan anses föreligga först om det uppkommer en reell konkurrenssituation till följd av olikheter i beskattningen, dvs. om konsumtionen till följd av olikheter i beskattningen styrs över till andra områden. En sådan situation torde inte uppkomma vare sig vid en jämförelse med andra idrotter eller med transporttjänster i allmänhet. - Verket tillstyrker att bolaget medges ersättning för sina kostnader för processen i Regeringsrätten med skäliga 50 000 kr.

Bolaget bestred bifall till överklagandet och hemställde att Regeringsrätten skulle fastställa kammarrättens dom och förklara att mervärdesskatt skulle utgå med 6 procent vid försäljning av liftkort. För det fall Regeringsrätten avsåg att tillämpa bestämmelsen om ”transport i skidliftar” begärde bolaget att Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen beträffande frågan om denna bestämmelses förenlighet med de principer som skulle vara styrande för tillämpningen av det sjätte mervärdesskattedirektivet, 77/388/EEG. Bolaget yrkade ersättning för sina kostnader för processen i Regeringsrätten med 227 800 kr. - Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. I första hand skall hela den tjänst som bolaget tillhandahåller ses som ett utnyttjande av en sport- och idrottsanläggning, vari skidliften ingår som en osjälvständig del. I andra hand skall skidlifttransporten anses utgöra endast ett medel för att uppnå den av konsumenterna egentligen efterfrågade och av bolaget marknadsförda tjänsten, dvs. utförsåkningen. För det fall lifttransporten skall anses utgöra en avskiljbar prestation har denna prestation ett så omedelbart samband med idrottstjänsten att 3 kap. 11 a § första stycket andra meningen ML är tillämplig. I samtliga dessa tre fall skall beskattning ske med 6 procent enligt 7 kap. 1 § tredje stycket 6 ML. För det fall Regeringsrätten anser att bolagets tillhandahållanden utgör från varandra avskiljbara prestationer och att en uppdelning av beskattningsvärdet skall ske, skall ersättningen för tillhandahållandena delas upp och beskattas med 6 procent enligt 7 kap. 1 § tredje stycket 6 respektive med 12 procent enligt 7 kap. 1 § andra stycket 2. - Att skid- och snowboardåkning utgör idrottslig verksamhet har aldrig ifrågasatts och inte heller att en skidanläggning utgör en idrottsanläggning. Bolagets tillhandahållande omfattas således av bestämmelsen i 3 kap. 11 a § ML. Att så är fallet stöds av EG-domstolens dom i Lindöpark-målet (mål nr C-150/99). Att, som Skatteverket hävdar, se hela tillhandahållandet av skidanläggningen som ett tillhandahållande av transport i skidliftar kan inte utläsas av lagtexten. Därtill kommer att regeringen, efter påpekande från Lagrådet, ansett ett förtydligande obehövligt (prop. 1996/97:10 s. 56). I avsaknad av ett förtydligande och med utgångspunkt i lagtextens lydelse kan bolaget inte sluta sig till annat än att bestämmelsen enbart avser själva transporten i skidlift. Om Regeringsrätten anser att skattesatsen för transport i skidliftar är tillämplig, kan vidare bestämmelsens förenlighet med likabehandlings- och skatteneutralitetsprinciperna, som genomsyrar sjätte mervärdesskattedirektivet, ifrågasättas. Detta gäller både vid en jämförelse med skattesatsen för övrig omsättning inom idrottsområdet och vid en jämförelse med skattesatsen för persontransporter. Det kan också ifrågasättas om det är tillåtet för en medlemsstat att införa olika skattesatser inom ramen för samma punkt i bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet. För det fall bolagets tillhandahållande anses bestå av flera särskiljbara prestationer är det den tjänst som kunden i första hand efterfrågar, dvs. i detta fall skidåkningen, som är bestämmande för den skattesats som skall tillämpas för hela tillhandahållandet (jfr RÅ 2003 ref. 24).

Regeringsrätten (2006-03-31, Nordborg, Eliason, Schäder, Fernlund, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Målen gäller tillämplig mervärdesskattesats för redovisningsperioden april 2001. När det i det följande hänvisas till bestämmelser i ML avses bestämmelserna i den lydelse som var aktuell vid denna tidpunkt.

Frågorna i målen gäller bl.a. vilka prestationer som ryms inom tillämpningsområdet för bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket 2 ML om skattesatsen för ”transport i skidliftar”. Skatteverket hävdar att bestämmelsen omfattar alla de prestationer som tillhandahålls den som köper ett liftkort. Bolaget anser att bestämmelsen enligt sin ordalydelse omfattar enbart själva transporten i liften och inte möjligheten till utförsåkning i en markerad nedfart. Enligt bolaget skall i stället bolagets samtliga tillhandahållanden, på olika grunder, anses hänförliga till bestämmelsen i 7 kap. 1 § tredje stycket 6 som gäller omsättning av tjänster inom idrottsområdet och för vilka en skattesats på 6 procent tillämpas.

Den 1 januari 1991 - i samband med 1990/91 års skattereform (prop. 1989/90:111) - infördes en i princip generell mervärdesskatteplikt för tjänster, däribland personbefordran. Detta fick till följd att även försäljning av liftkort belades med mervärdesskatt. Den 1 januari 1992 sänktes skattesatsen för personbefordran till 18 procent. Samtidigt infördes den särskilda bestämmelse om reducerad skattesats för transport i skidliftar som nu är i fråga. Den skattesats som i dag gäller (12 procent) infördes med verkan fr.o.m. den 1 juli 1993. Den 1 januari 2001 sänktes skattesatsen för persontransporter till 6 procent medan skattesatsen för transport i skidliftar lämnades oförändrad. Tjänster inom idrottsområdet omfattades före den 1 juli 1993 i princip av full mervärdesskatt. Därefter och fram till 1998 var sådana tjänster undantagna från mervärdesskatt. Skattesatsen för idrottstjänster blev då 6 procent.

Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen (prop. 1991/92:50 s. 8) framgår att skattesatsen avseende personbefordran sänktes i syfte att stärka den svenska turistnäringens konkurrenskraft. Departementschefen anförde bl.a. att skidliftverksamhet, som är av vital betydelse för den svenska fjällturismen, över huvud taget inte mervärdesbeskattades i Norge, Finland, Frankrike m.fl. länder med vilka Sverige konkurrerade om vinterturismen. Vidare konstaterade han, eftersom det ibland kunde finnas fall där det var tveksamt om skidliftar kunde inordnas under begreppet personbefordran, att det särskilt borde anges att sänkningen även omfattade transport i skidliftar. Det förhållandet att skidliftar i vissa fall kunde användas för andra ändamål utanför skidsäsongen borde inte föranleda att verksamheten beskattades på annat sätt (a. prop. s. 15).

I samband med att bestämmelsen om reducerad skattesats för omsättning av tjänster inom idrottsområdet infördes förordade Lagrådet att bestämmelsen skulle förtydligas eftersom transport i skidliftar även skulle kunna anses som en tjänst varigenom någon bereddes tillfälle att utöva idrottslig verksamhet (prop. 1996/97:10 s. 71). Regeringen ansåg dock att något förtydligande inte var nödvändigt, eftersom transport i skidliftar liksom hittills var att se som personbefordran och inte som en tjänst varigenom någon bereddes möjlighet att utöva idrottslig verksamhet (a. prop. s. 61 och 63).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Den aktuella specialregeln om en särskild skattesats för transport i skidliftar kan, sedd i sitt sammanhang och mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som gjordes vid dess tillkomst, rimligtvis inte ha varit avsedd att omfatta enbart själva lifttransporten. Syftet måste ha varit att den lägre skattesats som regeln medförde skulle omfatta skidliftverksamhet i en vidare bemärkelse och innefatta även eventuella andra prestationer som tillhandahålls den som köper ett liftkort. En sådan tolkning kan inte anses oförenlig med ordalydelsen av bestämmelsen. Den terminologi som använts i lagstiftningsärendet ansluter således till den som används inom branschen. Exempelvis har Svenska Liftanläggningars Organisation i sina allmänna bestämmelser för utnyttjande av liftanläggningar beteckningen liftanläggningar som ett samlingsnamn för såväl liftar som markerade nedfarter. Bestämmelsen bör med hänsyn till det anförda tolkas så att skatt skall tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget avseende den eller de prestationer som normalt kan anses ingå vid tillhandahållandet av liftkort.

Den fråga som då uppkommer är om den tolkning av regeln som gjorts i det föregående är förenlig med gemenskapsrätten. Bolaget har invänt att det kan ifrågasättas om inte bestämmelsen om transport i skidliftar strider mot likabehandlings- och skatteneutralitetsprinciperna, såväl vid en jämförelse med skattesatsen för övrig omsättning inom idrottsområdet som vid en jämförelse med skattesatsen för persontransporter. Bolaget har också ifrågasatt om det är tillåtet för en medlemsstat att införa olika skattesatser inom ramen för samma punkt i bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet.

Bestämmelserna i ML om reducerade skattesatser för transport i skidliftar, omsättning av tjänster inom idrottsområdet respektive personbefordran har sin grund i artikel 12.3 a och bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet. Artikel 12.3 a ger medlemsstaterna möjlighet att tillämpa en eller två reducerade skattesatser, dock endast avseende sådana tillhandahållanden som anges i bilaga H. I bilaga H återfinns bl.a. de nu aktuella punkterna 5 "Transport av passagerare och medfört bagage", 12 "Tillträde till sportevenemang" och 13 "Utnyttjande av sportanläggningar". Direktivet ger således utrymme för att föreskriva reducerad skattesats för den eller de prestationer bolaget kan anses tillhandahålla den som köper ett liftkort, dvs. såväl för lifttransporten som för möjligheten till utförsåkning i preparerade nedfarter.

Bestämmelserna i direktivet ger inte vid handen att det skulle vara otillåtet att ha olika reducerade skattesatser för skilda typer av tjänster som är hänförliga till samma punkt i bilaga H. I sammanhanget kan erinras om att kommissionen i sitt förslag till ändring av direktivet med avseende på reducerade mervärdesskattesatser [KOM (2003) 397 slutlig, avsnitt 4.4, punkt 44] uttalat att medlemsstaterna inte är skyldiga att låta samma mervärdesskattesats gälla för en hel kategori i bilaga H, förutsatt att detta inte leder till snedvridning av konkurrensen.

Frågan om förenligheten med gemenskapsrätten måste i stället bedömas med tillämpning av EG-fördragets regler och de principer som har lagts fast av EG-domstolen, såsom likabehandlingsprincipen och skatteneutralitetsprincipen.

Likabehandlingsprincipen utesluter emellertid inte en differentiering av skattesatserna på likadana eller liknande produkter, så länge differentieringen är objektivt motiverad och grundas på mål som i sig är förenliga med EG-rätten (jfr EG-domstolens avgörande i mål nr C-213/96, Outokumpu Oy). Inte heller skatteneutralitetsprincipen utgör hinder för att liknande varor behandlas olika i mervärdesskattehänseende om det inte finns en gemensam marknad för produkterna och därmed en faktisk konkurrenssituation mellan dessa samt om en skillnad i skattesatser mellan produkterna inte kan antas påverka konsumenternas val (jfr EG- domstolens avgörande i mål nr C-481/98, kommissionen mot Frankrike). Se även EG-domstolens avgöranden i mål nr C-109/02, kommissionen mot Tyskland, och C-384/01, kommissionen mot Frankrike.

I förevarande fall kan bestämmelsen om reducerad skattesats för transport i skidliftar inte anses leda till att konsumenternas val påverkas eller att snedvriden konkurrens uppkommer gentemot andra typer av transporttjänster eller andra typer av idrottsanläggningar på ett sätt som skulle vara oförenligt med de principer som EG-domstolen lagt fast. Regeringsrätten kan inte heller finna att den aktuella regeln på annan grund skulle vara oförenlig med gemenskapsrätten. Regeringsrätten anser med anledning av vad som anförts ovan att det inte finns skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Regeringsrätten finner mot bakgrund av vad som anförts i det föregående att mervärdesskatt skall tas ut med 12 procent på beskattningsunderlaget för bolagets omsättning av liftkort.

Bolaget har yrkat ersättning för sina kostnader i målen med 227 800 kr. Med hänsyn till att målen avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen är bolaget berättigat till ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för kostnader i Regeringsrätten. Av yrkat belopp får 100 000 kr anses skäligt.