RÅ 2006:63

Skattemyndigheten beslutade den 29 november 1999 att avvika från Samres AB:s (bolaget) självdeklaration genom att höja inkomst av näringsverksamhet med 12 179 000 kr och angav som skäl för sitt beslut bl.a. följande. Bolaget uppger i sin självdeklaration "Skadestånd från Socialstyrelsen, kronor 12 179 000:- utbetalt 99-01-28 fastställdes enligt förlikningsavtal 99-01-26. Vi yrkar att beloppet i sin helhet taxeras år 2000". Bolaget har kalenderår som räkenskapsår. Bokslutsarbetet avseende räkenskapsåret 1998 är enligt årsredovisningen klart och undertecknat den 22 juni 1999. Vid bokslutsarbetet har bolaget haft visshet om utfallet i skadeståndsärendet. Skadeståndet har tillerkänts bolaget av tingsrätt och hovrätt. Information bolaget får kort tid efter bokslutsdatum men under tiden för bokslutsarbetet skall beaktas i bokslutet. Även om beloppet är ovisst eller osäkert på balansdagen föreligger full visshet om beloppets storlek och karaktär mycket kort tid efter balansdagen och inom tiden för bokslutsarbetet. Med stöd av Bokföringsnämndens uppfattning är det god redovisningssed att redovisa beloppet för skadeståndet i räkenskaperna.

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut och yrkade att bli taxerat i enlighet med avgiven självdeklaration. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. I det aktuella fallet överklagades hovrättens dom av den 6 november 1998 av båda parterna till Högsta Domstolen. Sedermera träffades förlikning mellan parterna den 27 januari 1999. Först vid denna tidpunkt var det känt för bolaget att en fordran var för handen, dvs. att ersättning skulle komma att utgå och dess storlek. Det aktuella fallet synes därvid vara att jämställa med ett yrkande om försäkringsersättning. I sammanhanget skall RÅ 1986 ref. 153 noteras. I detta rättsfall skedde slutreglering av skada i januari 1979 och detta efter balansdagen men före upprättandet av bokslutet. Trots detta ansåg Regeringsrätten att ersättningen inte skulle redovisas vid 1979 års taxering.

Skattemyndigheten vidhöll att skadeståndet skulle tas upp till beskattning vid 1999 års taxering.

Skattemyndigheten överklagade länsrättens dom och yrkade att bolagets inkomst av näringsverksamhet skulle höjas med 12 179 000 kr avseende fordran på skadeståndsersättning.

Bolaget ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.

På anmodan av kammarrätten inkom Bokföringsnämnden (BFN) med yttrande i målet och anförde i huvudsak följande.

Bolaget borde ha redovisat en fordran på Socialstyrelsen avseende det tilldömda skadeståndet jämte ränta i bokslutet för år 1998. Som motivering anförde nämnden bl.a. följande. Finns det en fordran? Enligt nämndens mening finns anledning att skilja på 1) när det föreligger en fordran och 2) vilket värde fordran skall tas upp till i redovisningen. I redovisningssammanhang finns ingen entydig definition av begreppet fordran. I princip kan två typfall urskiljas. I det ena typfallet föreligger ett avtal mellan två parter angående försäljning av varor eller utförande av tjänster. Det företag som säljer varan eller utför tjänsten får en fordran på motparten i och med att prestationen utförs (jfr BFN U 87:2). I det andra typfallet inträffar en händelse som ger ett företag rätt till ersättning. Det kan som i BFN C 23/3 vara fråga om en händelse som grundar rätt till försäkringsersättning eller - som i det nu aktuella målet - rätt till skadestånd. När samtliga omständigheter som ger rätten har inträffat föreligger i princip en fordran. Även om det kan konstateras att en fordran föreligger är det inte givet att en tillgång skall redovisas. Vid värderingen av fordran, dvs. bedömningen av säkerheten i fordran, kan slutsatsen bli att en tillgång inte skall redovisas. Till de faktiska eller juridiska omständigheter som har betydelse för om en fordran föreligger skall man normalt inte räkna andras bedömningar av om en fordran föreligger eller hur denna skall värderas, eller för den delen motpartens inställning till ett framställt anspråk. Sådana omständigheter kan däremot ha betydelse för bedömningen av hur säker fordran är. I det nu aktuella målet kan konstateras att de omständigheter som ligger till grund för bolagets anspråk på Socialstyrelsen är Socialstyrelsens handlande då den upphandlade texttelefontjänster under 1995, och de regler som gäller för sådana upphandlingar, bl.a. om rätt till skadestånd. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att i princip uppkom en fordran för bolaget redan under 1995. Till vilket värde skall fordran redovisas? Endast fordringar som är säkra eller nästintill säkra skall åsättas ett värde i redovisningen. Dessutom gäller att en fordran skall värderas med rimlig försiktighet. Bolaget framförde sitt anspråk på skadestånd till Socialstyrelsen under 1996. Eftersom Socialstyrelsen varken accepterade anspråken eller medgav bolagets stämningsansökan saknades grund för att redovisa fordran som en tillgång i bokslutet för år 1996. Det var nämligen alldeles för osäkert om bolaget skulle få några pengar från Socialstyrelsen. Genom tingsrättens dom tillerkändes bolaget skadestånd. Det var emellertid frågan om ett avgörande i första instans och eftersom tvisten fortsatte i nästa instans var fordran även efter tingsrättens dom för osäker för att företaget skulle kunna redovisa den i bokslutet för år 1997. Förutsättningarna får anses ha väsentligt förändrats genom hovrättens dom. Hovrätten kom till samma domslut som tingsrätten och tillerkände bolaget ett skadestånd på 10 miljoner kr och ränta. Enligt BFN:s mening innebar hovrättens dom därför att bolagets anspråk på Socialstyrelsen blev så säkert att det förelåg grund för att redovisa fordran som en tillgång i bokslutet för år 1998. Det förhållandet att Socialstyrelsen överklagade domen är ej skäl att göra en annan bedömning. Till grund för bedömningen ligger följande allmänna synpunkter. En enhällig dom från en överrätt är normalt tillräckligt för att en fordran på det utdömda beloppet skall anses vara tillräckligt säker för att kunna redovisas, även om parterna överklagar. En prövning i Högsta domstolen förutsätter att prövningstillstånd beviljas och sådant tillstånd lämnas endast om vissa förutsättningar är uppfyllda. Naturligtvis kan det i vissa speciella fall finnas anledning att avvakta med att redovisa en fordran även efter att en dom från en överrätt föreligger. Det kan t.ex. bli aktuellt om målet tydligt innehåller en prejudicerande fråga, domstolarna haft olika uppfattningar om utgången eller om det enligt utomstående bedömares uppfattning finns skäl för resning. Av handlingarna i målet kan inte utläsas att det förelåg anledning att anta att Socialstyrelsen skulle få sin talan prövad i Högsta domstolen och bolaget borde därför i bokslutet för 1998 ha tagit upp en fordran på Socialstyrelsen. Vilken betvdelse har förlikningen? Den förlikning som ingicks mellan bolaget och Socialstyrelsen i januari 1999, avseende en ersättning på 12 179 000 kr, liksom Socialstyrelsens betalning av beloppet under samma månad, utgör sådana händelser efter balansdagen som får anses bekräfta att det förelåg en fordran avseende det tilldömda skadeståndet och ränta på balansdagen 1998. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) om händelser efter balansdagen gäller visserligen förluster och förpliktelser och inte tillgångar men, enligt nämndens mening, får bestämmelsen anses ge uttryck för en allmän redovisningsmässig princip om att beakta händelser efter balansdagen (jfr Redovisningsrådets rekommendation RR 26 Händelser efter balansdagen). Även om bolaget av någon anledning inte ansett fordran tillräckligt säker efter hovrättens dom borde den ha tagits upp i bokslutet eftersom bolaget och Socialstyrelsen förliktes innan bolaget upprättade bokslutet.

Bolaget vidhöll sin inställning.

Skattemyndigheten vidhöll sin inställning och instämde i BFN:s yttrande.