RÅ 2007 not 176

Not 176. Överklagande av P.B. i mål ang. ersättning för inställelse till muntlig förhandling. - P.B. och R.K. har gemensam vårdnad om sonen M.K. som är född år 1990. M.K. omhändertogs omedelbart av Barn- och ungdomsnämnden i Landskrona kommun den 3 maj 2006 med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Beslutet fastställdes av Länsrätten i Skåne län den 17 maj 2006. R.K. överklagade beslutet hos Kammarrätten i Göteborg, som i beslut den 16 juni 2006 avslog överklagandet. Barn- och ungdomsnämnden ansökte hos länsrätten om beredande av vård av M.K. med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU. Länsrätten biföll ansökan i dom den 15 juni 2006. R.K. överklagade länsrättens dom. Kammarrätten översände alla handlingar i målet till P.B. för kännedom och beredde honom tillfälle att närvara vid kammarrättens muntliga förhandling i Malmö den 25 september 2006. Han infann sig vid förhandlingen, hördes och yrkade ersättning för sin inställelse i första hand med 2 158 kr avseende nattlogi (550 kr) och resa med bil (1340 km x 120 öre) samt i andra hand med 2 190 kr för resa med tåg. Kammarrätten beslutade i protokoll den 10 oktober 2006 att avslå P.B:s yrkande om ersättning med hänvisning till att han inte var att anse som part i kammarrätten. Samma dag avslog kammarrätten i dom R.K:s överklagande av länsrättens dom om vård av M.K. - P.B. överklagade kammarrättens beslut och yrkade, såsom hans talan fick förstås, i första hand ersättning med 2 190 kr för tågresa och i andra hand med 2 158 kr för bilresa och nattlogi. Han anförde bl.a. följande. Förhållandena var desamma då kammarrätten fastställde länsrättens beslut om omedelbart omhändertagande, dvs. han hade inte heller då överklagat länsrättens avgörande. Likväl angavs i det kammarrättsbeslutet att han var part. - Stöd för uppfattningen att han var att anse som part även i vårdmålet finns i Norström, Thunved, Nya sociallagarna, 16 u., s. 307: "I mål och ärenden enligt LVU är såväl barnet som föräldrarna parter." - "Av FB:s bestämmelser följer att vårdnadshavarna i egenskap av ställföreträdare får företräda barnet och därmed också föra talan för barnet intill dess det har fyllt 18 år. Är barnet under 15 år får föräldrarna ensamma företräda barnet. Så snart barnet har fyllt 15 år får även barnet föra talan i målet eller ärendet (36 § LVU)." Kammarrättens påstående att han inte hade partsställning är alltså felaktigt. - Justitiekanslern medgav att P.B. tillerkänndes ersättning med 2 158 kr, varav 550 kr för nattlogi, och anförde bl.a. följande. För att P.B. skall tillerkännas ersättning enligt 15 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, krävs att han skall anses ha varit part i målet i kammarrätten. Termen part har i processuella sammanhang inte alltid samma betydelse. I vissa fall avses såväl parten själv som hans eller hennes ställföreträdare. I andra fall avser termen endast parten själv (jfr NJA 1979 s. 258). - Enligt 36 § LVU har, i ett fall som detta när barnet har fyllt 15 år, den unge rätt att själv föra sin talan i ett mål enligt nämnda lag. Utan att det sägs i paragrafen anses även den eller de som är vårdnadshavare ha ställning som part i målet till dess att den unge har fyllt 18 år (se prop. 1994/95:224 s. 57 samt Norström, Thunved, Nya sociallagarna, 16 u., s. 298 f.). - I detta fall har P.B. informerats om den muntliga förhandlingen och beretts tillfälle att närvara vid denna. Han har även inställt sig till förhandlingen i egenskap av vårdnadshavare för den unge och framfört sina synpunkter i sak, vilka stred mot vad barnets mor - som han delade vårdnaden om barnet med - hade anfört i sitt överklagande av länsrättens dom. Som tidigare har nämnts framgår av förarbetsuttalanden och doktrinen att även en vårdnadshavare intar partsställning i mål av ifrågavarande slag. Omständigheterna är därmed sådana att P.B. skall anses ha varit part i kammarrättens mål i den mening som avses i 15 § FPL. - Fråga uppkommer då om P.B. bör ersättas för de kostnader som han hade för sin inställelse. I mål enligt LVU, där en muntlig förhandling skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt, är utgångspunkten att en enskild part skall tillerkännas ersättning för sin inställelse. Till det kommer att man vid den skälighetsbedömning som skall göras enligt 15 § FPL bör beakta att P.B. hade en lång resväg till förhandlingen (jfr Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 u., s. 207). - Sammantaget är omständigheterna sådana att P.B. skäligen bör tillerkännas ersättning för sin inställelse till den muntliga förhandlingen i kammarrätten. - P.B. kan dock inte tillerkännas ersättning för resa med tåg eftersom resan företogs med bil. -Regeringsrätten (2007-11-20, Nordborg, Eliason, Stävberg, Fernlund, Jermsten): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får enligt 15 § FPL tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. - När det gäller mål eller ärenden enligt LVU anses både barnet och dess vårdnadshavare vara parter (se t.ex. prop. 1979/80:1 s. 514 och Norström, Thunved, Nya sociallagarna, 17 u., s. 354). I egenskap av vårdnadshavare för M.K. har P.B. således varit part i målet i kammarrätten och eftersom han inställt sig till den muntliga förhandlingen har han med stöd av 15 § FPL rätt till ersättning om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Ett beslut om omhändertagande av barn är ytterst ingripande för vårdnadshavaren och P.B. har vid den muntliga förhandlingen framfört en i förhållande till den andre vårdnadshavaren avvikande uppfattning. Hans inställelse kan därför inte anses ha varit obehövlig. Med hänsyn härtill och till att avståndet mellan hans hemort och platsen för förhandlingen var avsevärt, ca 67 mil, finner Regeringsrätten att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. - P.B. reste, såvitt framkommit, till den muntliga förhandlingen med egen bil och ersättningen skall därför enligt 2 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. beräknas med hänsyn till detta färdsätt. Hans yrkande om ersättning för tågresa kan därför inte bifallas. Enligt 3 § första stycket i samma förordning, i den lydelse paragrafen hade när framställningen om ersättning gjordes (jfr RÅ 1986 ref. 94), skulle ersättning för resa med egen bil betalas med 120 öre per km. Vidare framgår av 4 § andra stycket samma förordning att utgift för nattlogi ersätts med det belopp som motsvarar skälig kostnad på orten för logi på hotell i mellanklass. Regeringsrätten finner att P.B. bör tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa med 1 608 kr och för uppehälle med yrkat belopp 550 kr eller sammanlagt 2 158 kr. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandet på så sätt att P.B. tillerkänns ersättning av allmänna medel för sin inställelse till den muntliga förhandlingen i kammarrätten för kostnad för resa med 1 608 kr och för uppehälle med 550 kr eller sammanlagt 2 158 kr. (fd I 2007-10-31, Lidin)