RÅ 2007:64
En person som spelar fotboll på elitnivå har inte ansetts stå till arbetsmarknadens förfogande på sådant sätt att han har rätt till arbetslöshetsersättning.
Länsrätten i Gävleborgs län
Hotell- och Restauranganställdas arbetslöshetskassa beslutade den 22 mars 2004 att avslå M.P:s ansökan om arbetslöshetsersättning. Motiveringen till beslutet var att M.P. inte kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av sitt åtagande som fotbollsspelare i IK Brage som under säsongen 2004 spelade i superettan.
Vid omprövning den 30 april 2004 fann kassan inte skäl att ändra beslutet.
M.P. överklagade omprövningsbeslutet.
Domskäl
Länsrätten i Gävleborgs län (2004-11-24, ordförande Joelsson) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Enligt ett Ekonomiskt avtal m.m. skall M.P. representera IK Brage under tiden den 1 januari 2004 - den 31 oktober 2005 och uppbära en fast månadslön med 10 000 kr. Sportchefen i IK Brage har i en handling, som kom in till arbetslöshetskassan den 6 juli 2004, anfört att M.P:s åtaganden gentemot klubben är att han skall träna mellan 16.30 - 18.00 varje vardag och spela match lördag eller söndag. IK Brage har inte några helprofessionella fotbollsspelare utan alla spelare arbetar eller studerar på dagtid, vilket även M.P. måste göra. - Frågan i målet gäller om M.P. på grund av sitt engagemang som fotbollsspelare är förhindrad att åta sig arbete i sådan omfattning som krävs för rätt till ersättning vid arbetslöshet, dvs. minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Med hänsyn till när matcherna i seriespelet spelas och hur träningstiderna är förlagda, anser länsrätten att M.P. i princip uppfyller detta krav. Det bör också beaktas att M.P. när han spelade för Ludvika FK kunde förena det med ett heltidsarbete. Även om hans engagemang i IK Brage är av något större omfattning och av det eller av något annat skäl kanske inte är lämpligt att förena med ett heltidsarbete finns det inte något som säger att M.P. inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande i vart fall i den omfattning som krävs enligt 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Länsrätten anser således att de faktiska omständigheterna i detta fall inte är helt jämförbara med de fall som har prövats av Regeringsrätten den 8 december 2000, i vilka idrottsutövning på elitnivå har ansetts medföra att de sökande inte varit oförhindrade att stå till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som krävs enligt 9 § ALF. M.P. kan således inte vägras rätt till ersättning av det skälet att han skulle vara förhindrad att i tillräcklig omfattning åta sig arbete. Det får ankomma på arbetslöshetskassan att pröva om förutsättningarna för rätt till ersättning i övrigt är uppfyllda. - Länsrätten upphäver arbetslöshetskassans beslut. Handlingarna i målet överlämnas till kassan för erforderlig behandling.
Kammarrätten i Sundsvall
Hotell- och Restauranganställdas arbetslöshetskassa överklagade och yrkade att kammarrätten skulle ändra länsrättens dom och fastställa arbetslöshetskassans beslut och åberopade bl.a. följande. Arbetslöshetskassans uppfattning är att länsrättens dom strider mot bestämmelserna i 9 § ALF och fast rättspraxis avseende idrottsengagemang på elitnivå. Lagstiftaren har i förarbetena till lagen angett att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämpligt arbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra ett hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. I M.P:s ärende är det inte i första hand fråga om en bedömning av huruvida hans idrottsutövning på elitnivå kan utgöra hinder för honom att söka och anta ett ur arbetslöshetsförsäkringens mening lämpligt arbete, utan det får anses vara tämligen utrett att idrottsutövningen faktiskt är ett hinder. Han har medgett att hans idrottsutövande endast är förenligt med deltidsarbete. Vidare var det på grund av idrottsutövningen som han slutade sitt senaste arbete. Det har i vart fall inte framkommit att han har haft något annat skäl till att sluta arbetet. Eftersom M.P:s fotbollsspel är orsaken till att han har försatt sig i arbetslöshet och detta försämrar hans möjligheter att få ett nytt arbete, är idrottsutövningen inte att jämställa med ett tillfälligt deltidsarbete i avvaktan på ett lämpligare arbete. Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att det i Falun skulle kunna finnas deltidsarbeten som är förenliga med fotbollsspel i IK Brage. Det torde dock vara ganska okontroversiellt att hävda att det skulle ha funnits betydligt fler lämpliga arbeten att söka om inte idrottsutövningen hade varit ett arbetshinder. Idrottsutövningen medför begränsningar i hans möjligheter att få ett arbete såväl vad avser omfattning och förläggning av arbetstid som ur geografisk synpunkt. Av 9 § 2 ALF framgår att sökande skall vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. Vad som är att betrakta som lämpligt arbete anges i 11 § ALF och Inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen föreskrifter (IAFFS 2004:3) om tillämpningen av detta lagrum. Däri går inte att utläsa att idrottsengagemang på elitnivå kan anses vara ett godtagbart hinder mot arbete eller att arbeten som kan komma i konflikt med idrottsutövandet skulle vara att betrakta som olämpliga. Att godta sådana begränsningar i arbetsutbudet kan inte vara förenligt med lagstiftarens uttalanden om att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring som syftar till att den sökande fortast möjligt skall finna en väg ut ur sin arbetslöshet. Frågan i målet bör alltså vara om M.P:s idrottsutövning är ett godtagbart hinder för honom att söka lämpliga arbeten.
M.P. bestred bifall till överklagandet och anförde till stöd för sin inställning följande. En av anledningarna till att han flyttade till Falun var att han ville kombinera fotbollen med en deltidsanställning. Möjligheten och utbudet till en deltidstjänst är större i Falun med omnejd än i Ludvika. Dessutom arbetade hans sambo sedan tidigare i Borlänge. Det var ett flertal spelare i IK Brage som kombinerade sitt arbete med "civilt" arbete. Deras arbetstid utöver fotbollen uppgick till minst 75 procent. Eftersom det skulle vara fullt möjligt att kombinera hans idrottsutövande med en deltidsanställning skall idrottsutövandet inte ses som ett arbetshinder.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (2006-01-17, Larsson, Mobacke, referent, Lovén) yttrade: I 9 § ALF sägs bl.a. att rätt till ersättning vid arbetslöshet har sökande som 1. är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan, 2. är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. - Enligt 9 a § ALF får en sökande under de första 100 ersättningsdagarna i en ersättningsperiod begränsa sig till att söka lämpliga arbeten inom sitt yrke och i närområdet. - I 11 § ALF stadgas följande. Erbjudet arbete. skall anses lämpligt, om 1. det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra personliga förhållanden, 2. anställningsförmånerna är förenliga med de förmåner som arbetstagare får som är anställda enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte finns, är skäliga i förhållande till de förmåner arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer får vid jämförliga företag, 3. arbetet inte hänför sig till en arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärder som är lovliga enligt lag och kollektivavtal, och 4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som anges i författning eller myndighets föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. - Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om lämpligt arbete. - I den lag som föregick ALF, lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, stadgades om allmänna villkor för rätt till ersättning i lagens 4 §. Den bestämmelsen sade bl.a. att ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete (jfr 9 § ALF, se ovan). I förarbetena till den tidigare lagen (prop. 1973:56 s. 178) uttalade föredragande statsrådet bl.a.: "I likhet med utredningen anser jag att som villkor för ersättningsrätt skall gälla att den arbetslöse även i övrigt är oförhindrad att förvärvsarbeta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Annorlunda uttryckt innebär villkoret att arbetssökanden skall stå till arbetsmarknadens förfogande." - Av Inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen föreskrifter (IAFFS 2004:3) om tillämpningen av 11 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring gällande lämpligt arbete framgår bl.a. följande. Det finns omständigheter som ger en sökande rätt att inte ta eller söka ett arbete ifall det inte anses lämpligt enligt 11 § ALF. En sådan omständighet är att den sökande har ett styrkt medicinskt hinder (9 §). En sökande får under en skälig övergångsperiod på grund av vissa angivna familjeskäl begränsa sitt sökområde geografiskt (11 §). Om den sökande inte kan resa mellan bostaden och arbetsplatsen på ett godtagbart sätt, men det finns möjligheter för den sökande att få tillgång till ett boende på arbetsorten, skall anvisat eller lämpligt arbete anses vara lämpligt (13 §). Om inkomsten i det anvisade eller erbjudna arbetet inte understiger 90 procent av den fastställda dagpenningen skall arbetet anses vara lämpligt (15 §). Godtagbara skäl att avvisa ett anvisat eller erbjudet arbete därför att det finns ett löfte om ett annat arbete är att det finns en skriftlig handling som styrker ett löfte om en anställning hos en annan arbetsgivare, att den anställningen skall tillträdas inom 14 dagar och att det arbetet bedöms vara lämpligare än det erbjudna arbetet (16 §). - Kammarrätten gör följande bedömning. - Frågan i målet är om M.P., trots sitt idrottsengagemang, kan anses ha uppfyllt grundvillkoren i 9 § 1 och 2 ALF och därför kan anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande. - M.P. ansökte om arbetslöshetsersättning från och med den 26 januari 2004. Det framgår inte av uppgifterna i målet när hans arbetslöshet upphörde. Eftersom spelarkontraktet med IK Brage löpte under perioden den 1 januari 2004 - den 31 oktober 2005 innebär det att han var kontrakterad av klubben vid tidpunkten för sin anmälan om arbetslöshet. - Av ett intyg från sportchefen för IK Brage framgår att M.P:s åtaganden gentemot klubben var att träna mellan kl. 16.30 och 18.00 varje vardag och att spela match lördag eller söndag. Med ledning av denna uppgift måste M.P. anses ha varit oförhindrad att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning åtminstone tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan, samtidigt som han har spelat fotboll i IK Brage. Således har han uppfyllt grundvillkoret i 9 § 1 ALF. - En ytterligare fråga som måste besvaras är om M.P:s idrottsengagemang skall förmodas ha utgjort ett hinder under den tid som han gör anspråk på ersättning, på så sätt att hans åtaganden har hindrat honom från att söka och anta alla lämpliga och tillgängliga arbeten. Det är naturligt att anta att en kontraktsbunden idrottsman som idrottar på hög nivå, inte bara en idrottsman som idrottar på elitnivå, är obenägen att söka och anta ett arbete som innebär att han måste avsäga sig sina åtaganden enligt kontraktet. Denna omständighet kan dock inte ensam vara avgörande utan även andra omständigheter måste beaktas. Vid arbetslöshetens inträde hade M.P. själv sagt upp sig från sitt heltidsarbete som personlig assistent. Heltidsanställningen hade han kombinerat i två och ett halvt år med fotbollsspel i Ludvika FK. I samband med uppsägningen flyttade han till Falun för att börja spela fotboll i IK Brage, som år 2004 spelade i superettan. Hans avsikt var att kombinera sitt fotbollsspel i IK Brage med ett deltidsarbete. Bortsett från rätt att under vissa omständigheter övergå till annan förening, innehöll avtalet med IK Brage ingen reglering om uppsägning från spelarens sida. - Kammarrätten anser att M.P:s engagemang i IK Brage måste antas ha begränsat hans arbetsmöjligheter. Att han sade upp sig från en heltidsanställning för att kunna börja spela fotboll i IK Brage, som spelar i en hög serie, indikerar att han inte kan anses ha varit beredd att avsäga sig sina åtaganden i IK Brage till förmån för ett annat arbete med högre sysselsättningsgrad. Hans åtaganden enligt spelaravtalet har begränsat hans möjligheter att söka och anta alla lämpliga och tillgängliga arbeten som har funnits på arbetsmarknaden till de lämpliga och tillgängliga arbeten som har funnits inom rimligt geografiskt område runt Falun. På samma sätt har hans åtaganden begränsat hans möjlighet att söka och anta alla lämpliga och tillgängliga arbeten till de lämpliga och tillgängliga arbeten som har haft en arbetstid som inte har belöpt på inlagd tränings- och matchtid. - M.P:s geografiska begränsning av sitt arbetssökande skall, med stöd av 9 a § ALF, anses ha utgjort ett godtagbart hinder under de första 100 ersättningsdagarna. Däremot saknas det stöd i lag, förarbeten och föreskrifter för att kunna anse att hans idrottsengagemang har utgjort ett godtagbart hinder genom att han inte kan anses ha varit beredd att anta tillgängliga och lämpliga arbeten med arbetstid som har belöpt på inlagd tränings- eller matchtid. - Grundvillkoren i 9 § ALF är kumulativa, dvs. alla villkor måste vara uppfyllda för att sökanden skall kunna beviljas ersättning. Eftersom M.P. inte kan anses ha uppfyllt grundvillkoret i 9 § 2 ALF, anser kammarrätten att han inte heller kan anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande på ett sådant sätt som förutsätts för rätt till ersättning enligt ALF. Länsrättens dom skall därför upphävas och arbetslöshetskassans beslut fastställas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer Hotell- och Restauranganställdas arbetslöshetskassas beslut att avslå M.P:s ansökan om arbetslöshetsersättning.
Nämndemännen Gustafsson och Jacobsson var skiljaktiga och anförde. Vi instämmer i länsrättens bedömning. Vi vill därför avslå överklagandet.
M.P. överklagade kammarrättens dom och fick anses yrka att Regeringsrätten skulle undanröja domen och fastställa länsrättens dom. Han anförde bl.a. följande. Hans engagemang som fotbollsspelare är inte av den omfattningen att det skulle hindra honom att ta ett arbete i den omfattning som krävs enligt 9 § ALF. Hans ambition var att kunna utöva sin idrott i förening med ett lämpligt arbete eller studier. Det finns ingenting som säger att han försämrat sina möjligheter att få ett nytt arbete på grund av fotbollsspelandet i IK Brage. Han såg det snarast som en möjlighet till nya kontakter i samband med flytten till Falu/Borlängeregionen med det större utbud av arbetstillfällen som finns i den regionen. Det fanns heller inget skrivet i avtalet med klubben om begränsningar gällande arbete. Hans arbete som fotbollsspelare är varken löne- eller tidsmässigt av den omfattningen att han kan försörja sig på det. Effekterna skulle bli förödande om han inte kan kombinera fotbollsutövandet med annat arbete med bibehållande av normalt socialt skydd i form av arbetslöshetsersättning. Många spelare i superettan arbetar 50 - 75 procent av full tid med andra arbeten och det finns t.o.m. de som arbetar heltid vid sidan av fotbollen. Anledningen till att han inte tog ett arbete med full tid var att han ville ge fotbollen en chans. Han har heller inte begärt ersättning för full tid. - Det bör tas ställning till om han är berättigad till arbetslöshetsersättning när han erbjuds ett relevant arbete. Om detta arbete är av den arten att det inte går att kombinera med fotbollen måste han ta ställning till att eventuellt avsluta fotbollsjobbet. Klubben är också medveten om att en sådan situation kan uppstå eftersom den lön han uppbär inte går att leva på.
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Syftet med grundvillkoren i 9 § ALF är att säkerställa att den som söker arbetslöshetsersättning verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande. Vidare syftar villkoren till att säkerställa att den arbetssökande söker arbeten med viss omfattning och varaktighet. En arbetssökande kan inte begränsa sitt arbetsutbud till viss del av dagen. I princip skall den sökande stå till förfogande för arbete dygnets alla timmar vardag såväl som helgdag. Enligt den rättspraxis som finns på området anses personer som utövar idrott på elitnivå eller strax därunder i regel inte stå till arbetsmarknadens förfogande på sätt som krävs för rätt till arbetslöshetsersättning. En sådan persons engagemang i sitt idrottsutövande är normalt av en sådan omfattning och karaktär att denne inte kan anses oförhindrad att åta sig förvärvsarbete. Fråga uppkommer om M.P. vid tidpunkten för sin ansökan om arbetslöshetsersättning över huvud taget kan anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande. För att uppfylla grundvillkoren för rätt till ersättning måste M.P. kunna visa att hans engagemang som fotbollsspelare i IK Brage, som spelar i en hög serie, inte utgör något hinder för honom att åta sig arbete under den tid som han gör anspråk på ersättning. Han skall således kunna och vilja åta sig arbete förlagt till dygnets alla timmar vardag såväl som helgdag. Han kan inte heller begränsa sitt arbetsutbud till tidsintervall då det råder avbrott i tränings- och matchperioderna. Mot bakgrund av vad som framkommit om träningstider och matchtider samt om krav på deltagande i insatser för att representera IK Brage mot sponsorer har M.P:s engagemang som fotbollsspelare i IK Brage varit av sådan omfattning att han inte kan anses ha varit oförhindrad att åta sig heltidsarbete. Fråga uppkommer härefter om M.P. med beaktande av hans fotbollsengagemang skulle kunna anses ha varit deltidsarbetslös och under dessa förutsättningar ha varit berättigad till arbetslöshetsersättning. Som deltidsarbetslös anses en sökande som arbetar deltid och som samtidigt har uppgett att han eller hon står till arbetsmarknadens förfogande, dvs. har ett arbetsutbud som är högre än deltidsarbetets omfattning. För att en sökande vid deltidsarbete skall ha rätt till fyllnadsersättning upp till heltid skall denne vara beredd att lämna deltidsarbetet om han erbjuds ett heltidsarbete. Det är således inte möjligt för en deltidsarbetslös att begränsa sitt arbetsutbud på så sätt att han eller hon enbart är beredd att ta andra deltidsarbeten upp till sitt fulla arbetsutbud.
Regeringsrätten (2007-11-01, Nordborg, Eliason, Kindlund, Lundin, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Rätt till ersättning vid arbetslöshet har sökande som uppfyller de villkor som anges i 9 § ALF. I bestämmelsen anges dessa villkor i fem punkter av vilka endast punkterna 1 och 2 är aktuella i målet. I dessa punkter föreskrivs att rätten till ersättning tillkommer sökande som är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan (punkt 1) samt är beredda att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan (punkt 2).
De angivna bestämmelserna i ALF är i allt väsentligt likalydande med motsvarande bestämmelser i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, vilka upphävdes i samband med att ALF trädde i kraft. I den proposition som låg till grund för 1973 års lagar uttalades bl.a. följande av departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att som villkor för ersättningsrätt skall gälla att den arbetslöse även i övrigt är oförhindrad att förvärvsarbeta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Annorlunda uttryckt innebär villkoret att arbetssökanden skall stå till arbetsmarknadens förfogande (prop. 1973:56 s. 178).
Frågan i målet är om M.P. är berättigad att uppbära arbetslöshetsersättning med beaktande av de åtaganden som han har gjort till följd av sitt idrottsutövande.
M.P. lämnade vid utgången av år 2003 en heltidsanställning som personlig assistent i Ludvika. Han hade i november samma år ingått ett avtal med IK Brage i Borlänge enligt vilket han åtog sig att representera föreningens fotbollslag under tiden den 1 januari 2004 - den 31 oktober 2005. IK Brage spelade under säsongen 2004 i superettan, dvs. i den näst högsta divisionen inom seriesystemet. I åtagandet ingick att träna fotboll under ca en och en halv timme fem dagar i veckan och att spela matcher under lördagen eller söndagen. Träningen var förlagd till eftermiddagarna och påbörjades regelmässigt kl. 16.30. M.P. förband sig även att delta i insatser gentemot klubbens sponsorer etc. i den mån så krävdes. För sina åtaganden fick han en ersättning om 10 000 kr per månad med möjlighet till vissa tillägg om föreningen uppnådde vissa i avtalet angivna sportsliga resultat.
M.P., som ursprungligen ansökte om arbetslöshetsersättning för 40 timmar per vecka, har senare förklarat att han avsåg att kombinera sitt fotbollsspelande med en deltidsanställning. Han har även anfört dels att det går att kombinera en deltidsanställning med det slag av engagemang som han har inom fotbollen, dels att han vid ett erbjudande om en anställning kunde förhandla med IK Brage om att upphöra med fotbollen.
Som angetts ovan kan villkoren enligt 9 § ALF sägas innebära att den arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens förfogande och att det av detta följer att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Detta ställningstagande har bekräftats i den praxis som utformades av den förutvarande Försäkringsöverdomstolen (FÖD) i anslutning till 1973 års lagar om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd, jfr domstolens dom den 7 september 1992 i mål nr 2729/90 angående en ishockeyspelare på elitnivå och rättsfallet FÖD 1994:9 angående en deltidsarbetande som inte ville gå upp till heltidsarbete. Det finns enligt Regeringsrättens mening inte skäl att avvika från denna praxis med hänsyn till den nära överensstämmelsen mellan bestämmelsernas utformning i ALF och i 1973 års lagar.
De villkor som finns i avtalet mellan M.P. och IK Brage om hans tillgänglighet för träning, matcher och sponsoraktiviteter ger vid handen att han därigenom inte står till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som krävs enligt 9 § ALF. Detta förhållande påverkas inte av att han vid ett arbetserbjudande eventuellt skulle kunna helt eller delvis frigöra sig från avtalet med IK Brage. Han är därför inte berättigad att uppbära arbetslöshetsersättning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.